Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

9

Nr 48.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
rått för kommun att anvisa medel till förstärkning av
taxeringsnämndsordförandes arvode.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, I: 87,
av herrar Franzon och Lodenius, har hemställts, »att riksdagen ville gå i författning
om sådan lagstiftning, att kommun icke må vara förhindrad anvisa
medel till förstärkning av taxeringsnämndens ordförande tillkommande arvode»
.

Beträffande motiveringen för det i motionen framställda yrkandet får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen.

I 15 § 1 mom. och 108 § taxeringsförordningen stadgas beträffande kommuns
rätt att träffa särskilda anstalter för främjande av taxeringsarbetet i
första instans följande. I Stockholm må överståthållarämbetet förordna tjänstemän
hos ämbetet att lämna ordförande i beskattningsnämnd i första instans
biträde vid fullgörandet av dennes åligganden med avseende å mottagandet,
ordnandet och granskningen av deklarationer och andra uppgifter
m. m. För samma ändamål må i annan stad drätselkammaren samt i köping
eller landskommun kommunalstämman eller, där kommunalfullmäktige finnas,
dessa till förfogande för beskattningsnämnderna ställa en eller flera
kommunens tjänstemän, som därtill godkännas av länsstyrelsen.

Enligt 145 § 1 mom. samma förordning gäller i fråga om kostnaderna för
taxeringsarbetet, att av statsmedel bestridas bl. a. 1) ersättning åt ordförandena
i taxeringsnämnderna samt 2) bidrag till kommuns kostnader för särskilda
anstalter för taxeringsarbetet genom tillhandahållande av tjänstemän
enligt 15 § 1 mom. eller annorledes, därest Kungl. Maj:t finner dessa anstalter
äga särskilt värde för det allmänna.

Utöver den hiträdeshjälp, vederbörande kommun må tillhandahålla jämlikt
15 § 1 mom. taxeringsförordningen, äger ordförande i beskattningsnämnd
i första instans jämlikt 15 § 2 mom. samma förordning att anlita skrivbiträde,
som av ordföranden tillkallas. Kostnaden för dylikt skrivbiträde bestrides
av ordföranden.

Ovannämnda föreskrifter i 15 § 1 mom. och 145 § 1 mom. 2) taxeringsförordningen
ha — frånsett viss jämkning av formell natur — tillkommit år

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

1928. Från förarbetena till ifrågavarande lagstiftning, varom en närmare redogörelse
lämnats i proposition nr 214 till 1928 års riksdag, må här återgivas
följande.

Enligt 1921 års provisoriska taxeringsorganisation i Stockholm skulle ordnandet
av deklarationer och andra taxeringsuppgifter och granskningen av
desamma i samråd med vederbörande ordförande ombesörjas av särskilt utbildade
kommunala tjänstemän, vilka av överståthållarämbetet förordnades
till ledamöter i stadens taxeringsnämnder (s. 86).

Närmast för att möjliggöra bidrag av statsmedel till Stockholms stad för
dess kostnader för berörda organisation av uppbördsverket i Stockholm infördes
genom förordning den 12 maj 1922 i 54 § av då gällande taxeringsförordning
stadgande därom att kommun, som för taxeringsarbetet vidtagit
särskilda anstalter, som befunnits ändamålsenliga, och härför åtagit sig
kostnader, skulle kunna erhålla bidrag härtill av statsmedel (s. 87).

Sedan förslag väckts om rätt för kommun att utan vidtagande av en så
vittgående anordning som den i Stockholm genomförda lämna medverkan till
främjande av en effektiv och riktig taxering, upptogs frågan till behandling
av 1924 års skatteberedning, som utformade det förslag till lagstiftning i
ämnet, som upptogs i förenämnda proposition. Till stöd för propositionen i
denna del anförde departementschefen (s. 102):

»Genom den anordning, som nu föreslagits av skatteberedningen, torde åtskilliga
av de fördelar, som äro förenade med det i Stockholm brukliga tillvägagångssättet,
kunna vinnas även annorstädes, utan att dock själva uppbördsorganisationen
skall behöva omläggas efter mönstret från Stockholm.
Det blir möjligt att låta viss tjänsteman biträda flera beskattningsnämnder,
varigenom antalet taxeringsdistrikt icke, såsom tanken varit i Stockholm,
nödvändigtvis behöver anpassas efter tillgången till dylika tjänstemän; och
man kan på detta sätt inrätta ett taxeringsnämndernas kansli, där de tekniska
delarna av arbetet ombesörjas av personer med vana vid expeditionsgöromål
under vederbörande ordförandes ledning och inseende. Skatteberedningens
förslag synes därför vara värt allvarligt beaktande såsom ett icke
overksamt medel att underlätta arbetet hos beskattningsnämnderna i första
instans.»

Jämväl i samband med 1943 års omorganisation av taxeringsvåsendet var
frågan om kommunernas medverkan i nu förevarande avseende aktuell. Vederbörande
departementschef anförde härom i proposition nr 345 till samma
års riksdag (s. 94) följande:

»Utöver den hjälp, som taxeringsnämndsordförandena skulle erhålla genom
den föreslagna överflyttningen å häradsskrivama av viss del av arbetet med
längdföringen, kan åt ordförandena redan nu beredas ytterligare hjälp. Jag
vill härutinnan erinra om bestämmelserna i 15 § 1 mom. och 108 § taxeringsförordningen,
enligt vilka bestämmelser i stad magistrat eller drätselkammare
samt i köping eller landskommun kommunalstämma eller kommunalfullmäktige
äga till förfogande för beskattningsnämnderna i första instans
ställa kommunala tjänstemän med uppgift att biträda ordförandena vid
mottagandet och ordnandet av deklarationer och andra taxeringsuppgifter,
vid granskningen av nämnda handlingar samt, i den mån så erfordras, även
vid fullgörandet av ordförandenas övriga åligganden. Denna möjlighet att

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

11

förskaffa ordförandena hjälp vid utförandet av de enklare delarna av taxeringsarbetet,
varigenom ordförandena beredes tillfälle att mera ägna sig åt
det egentliga taxeringsarbetet, synes i kommunernas eget intresse böra utnyttjas
i största möjliga utsträckning.

Särskild skrivhjälp åt taxeringsnämndsordförandena anser jag mig icke
böra föreslå.»

I den föreliggande motionen har anförts bland annat, att vederbörande
kommuner i många fall mera informellt utan att möjligheten till ersättning
av statsmedel toges i anspråk torde påtaga sig kostnader för enklare taxeringsarbete
för att bereda ordförandena tid för den egentliga granskningen. En
av svenska stadsförbundet år 1946 gjord undersökning utvisade, att av städer
i storleksgruppen 50 000—-10 000 invånare ej mindre än 26 st. i sina senaste
utgiftsstater upptoge anslag för täckande av vissa utgifter i samband med taxeringsarbetet.
På grund av utgången av ett den 20 november 1946 avdömt mål
i regeringsrätten hade emellertid eu viss tveksamhet uppkommit angående
kommunernas befogenhet i nu förevarande avseende. Genom berörda utslag
hade regeringsrätten under åberopande av 145 § taxeringsförordningen upphävt
stadsfullmäktiges i Vimmerby beslut att dels anslå ett belopp av 500
kronor till förstärkande av taxeringsnämndens ordförande tillkommande arvode
dels ock bevilja ordföranden ett förslagsanslag å 600 kronor såsom ersättning
för kontorskostnader m. m. Enligt motionärernas förmenande borde
avgörande icke vara den formella omständigheten, att beloppet utbetalades direkt
till ordföranden. Utslaget syntes emellertid kunna misstolkas och få till
följd att kommunerna visade obenägenhet att i någon form lämna ekonomiska
bidrag för biträdeshjälp till ordförandena. En sådan utveckling vore
mycket olycklig. Tvärtom syntes ah anledning föreligga, att kommunerna i
ökad omfattning bidroge till kostnaderna för taxeringsarbetet på grund av det
kommunala intresset av taxeringsutfallet, vilket icke förminskats genom omläggningen
av uppbördsförfarandet. Med hänsyn härtill och till det inflytande
kommunerna hade vid taxeringen finge det anses vara ett kommunalt intresse,
att kommunernas befogenhet att tillskjuta medel till taxeringsarbetets befrämjande
bleve uttryckligen fastslagen.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttranden över motionen av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar,
Malmöhus, Västmanlands och Västernorrlands lån, svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet och taxeringsnämnd sordförandenas riksförbund.
I de avgivna yttrandena ha önskemål om åtgärder i motionens syfte
uttalats av län styrelserna i Stockholms, Kalmar och Västemorrlands län
samt taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. I övriga yttranden har motionen
helt avstyrkts. Yttrandenas innehåll återfinnes i en vid detta betänkande
fogad bilaga (Bilaga t), till vilken utskottet får hänvisa.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen bestridas kostnaderna
för arvode åt ordförande i taxeringsnämnd jämlikt 145 § taxeringsförordningen
helt av statsmedel. Kommunerna kunna emellertid efter frivilligt åta -

UUkottet.

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

gande bereda ordförande biträdeshjälp vid utförandet av de enklare delarna
av taxeringsarbetet, såsom vid mottagandet och ordnandet av deklarationer
och andra taxeringsuppgifter. Härom stadgas i 15 § 1 mom. och 108 § taxeringsförordningen,
att stad, köping eller landskommun äger ställa kommunala
tjänstemän, som därtill godkännas av länsstyrelsen, till ordförandens
förfogande med uppgift att biträda vid fullgörandet av dennes åligganden.
Kommun, som vidtagit särskilda anstalter för taxeringsarbetet genom tillhandahållande
av tjänstemän eller annorledes, äger jämlikt 145 § 1 mom. 2)
taxeringsförordningen uppbära bidrag av statsmedel till kostnaderna härför,
därest Kungl. Maj:t finner dessa anstalter äga särskilt värde för det allmänna.
I den nu föreliggande motionen har hemställts, att riksdagen ville gå
i författning om sådan lagstiftning, att kommun icke må vara förhindrad att
anvisa medel till förstärkning av taxeringsnämndens ordförande tillkommande
arvode. Närmast har detta yrkande föranletts av att regeringsrätten genom
utslag den 20 november 1946 under åberopande av 145 § taxeringsförordningen
upphävt stadsfullmäktiges i Vimmerby beslut att bevilja taxeringsnämndens
ordförande anslag med dels 500 kronor till förstärkande av ordföranden
tillkommande arvode och dels 600 kronor såsom ersättning för kontorskostnader
m. m. Enligt motionärernas mening borde kommun vara behörig att
tillskjuta medel till taxeringsarbetets befrämjande på sätt kommunen själv
funne lämpligt.

Vad först angår frågan om kostnaderna för taxeringsnämndsordförandenas
arvoden kan utskottet icke dela motionärernas uppfattning, att bidrag
härtill bör kunna lämnas av kommunala medel. En nödvändig förutsättning
för arvodenas lämpliga avvägning synes vara, att dessa helt bestridas av
statsmedel. Syftet med förevarande motion måste emellertid även anses vara,
att nu föreliggande möjligheter för kommunerna att i annan form än genom
förstärkning av arvodet bereda ordföranden önskvärda lättnader i fråga om
enklare arbetsuppgifter böra utnyttjas i största möjliga utsträckning. Utskottet
får i anledning härav framhålla, att om en väsentlig höjning av ordförandearvodena
komme till stånd — varom önskemål från taxeringsnämndsordförandenas
sida tid efter annan framställts — skulle ordförandena givetvis
därigenom beredas ökade möjligheter att själva bestrida kostnaderna för erforderlig
biträdeshjälp.

Även om statsmedel i ökad omfattning ställas till förfogande för ersättning
åt taxeringsnämndsordförande, vilket utskottet finner önskvärt, synes emellertid
hinder icke böra resas mot att kommunerna frivilligt träffa anstalter
till gagn för taxeringsarbetet. Såsom av departementschefen påpekades i propositionen
nr 345 till 1943 års riksdag, vilken proposition låg till grund för
samma års taxeringsreform, ligger det i kommunernas eget intresse att så
sker, varigenom ordföranden beredes tillfälle att mera ägna sig åt det egentliga
taxeringsarbetet. Av till utskottet inkomna yttranden över motionen
framgår, att tveksamhet uppkommit angående den verkliga innebörden av
bestämmelserna i 15 § 1 mom. taxeringsförordningen, däri förutsättes, att de
biträden, som anlitas i taxeringsarbetet, skola vara kommunala tjänstemän.

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

13

Då flertalet landskommuner icke kunnat anvisa kommunans tällda tjänstemän
för ifrågavarande arbetsuppgifter, har ifrågasatts huruvida icke arbetshjälpen
i stället finge beredas genom tillhandahållande av tillfällig personal.
I detta sammanhang får utskottet erinra om att frågan om formen för medverkan
från kommunernas sida vid taxeringsarbetet, såvitt angår Stockholms
stad, aktualiserats genom den ifrågasatta omorganisationen av överståthållarämbetet.
I proposition nr 193 till innevarande års riksdag har föredragande
statsrådet i detta hänseende bl. a. uttalat (s. 27), att frågan om formen för
medverkan från Stockholms stads sida vid taxeringsarbetet syntes böra bli
föremål för ytterligare överväganden i samband med den fortsatta utredningen
rörande organisationen av de kommunala skatteorganen i Stockholm.

Med hänsyn till den tveksamhet, som sålunda råder rörande innebörden
av 15 § 1 mom. taxeringsförordningen och då möjlighet bör beredas kommunerna
att på för dem lämpligaste sätt ställa arbetskraft till förfogande
för taxeringsarbetet, finner utskottet påkallat, att en översyn av ifrågavarande
bestämmelser kommer till stånd. En sådan översyn bör enligt utskottets
mening lämpligen kunna ske i samband med den i propositionen nr 193 förutsatta
fortsatta utredningen angående organisationen av de kommunala skatteorganen
i Stockholm. På grund härav anser sig utskottet böra i anledning
av föreliggande motion föreslå skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om
utredning av frågan om rätt för kommun att träffa särskilda anstalter för
taxeringsarbetet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionen 1:87 av herrar
Franzon och Lodenius om rätt för kommun att anvisa
medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville verkställa utredning rörande den i motionen berörda
frågan om rätt för kommun att träffa särskilda anstalter för
taxeringsarbetet och därvid beakta vad utskottet anfört samt
för riksdagen framlägga de förslag, som må av utredningen
föranledas.

Stockholm den 1 juli 1947.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark,
Velander, Gustaf Elofsson, Ekman, Frans Ericson, Wehtje, Robert
Berg och Franzon; samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund,
Hammarlund, Olsson i Gävle, Henriksson, Falk, Jonsson i Skedsbygd, Kristensson
och Bladli.

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

Bilaga 1.

Remissyttranden i anledning av motionen 1:87 av herrar Franzon
och Lodenius om rätt för kommun att anvisa medel till förstärkning
av taxeringsnämndsordförandes arvode.

Länsstyrelsen i Stockholms län:

»Bland de åligganden, som ankomma å ordförande i taxeringsnämnd, finnas
vid sidan av huvuduppgiften att utöva taxeringskontroll även åtskilliga
göromål av mindre kvalificerad art såsom sortering av inkomna deklarationer
och uppgifter samt rutinmässigt skrivarbete. Vid fullgörandet härav äger
ordföranden anlita skrivbiträde, som av honom tillkallas. Kostnaderna för
denna biträdeshjälp bestridas vanligen av ordföranden, därest icke vederbörande
kommun enligt frivilligt åtagande vidtagit särskilda anstalter härför
i den ordning som stadgas i 15 § 1 mom. taxeringsförordningen.

Uppenbarligen gagnas taxeringsarbetet genom att ordföranden slipper befatta
sig med sortering och övriga tekniska göromål och kan ägna sin för
taxeringskontrollen disponibla tid åt mer kvalificerade uppgifter. Även kommunerna
ha intresse härav. Vissa kommuner i länet, för närvarande ett tiotal,
ha därför ansett sig böra påtaga sig kostnader, som syfta till att bereda ordföranden
lättnader. Kommunens medverkan i nämnda hänseende lämnas
dock mera sällan i den i 15 § 1 mom. taxeringsförordningen anvisade formen.
I stället förfares på sina håll så att kommunerna föranstalta om sortering av
deklarationer och uppgifter genom egen personal. Detta förfaringssätt har
med fördel använts i åtskilliga större kommuner. Sålunda har exempelvis i
Solna stad i samråd med länsstyrelsen inrättats en särskild s. k. taxeringscentral,
där allt sorteringsarbete utföres på stadens bekostnad. På andra håll
anvisas medel för ifrågavarande arbete direkt till ordföranden, som själv
anskaffar och avlönar erforderliga biträden.

Genom regeringsrättens i motionen åberopade utslag i Vimmerbyfallet har
fastslagits, att kommun icke äger anslå medel till förstärkande av taxeringsnämndsordförandes
ersättning, liksom ej heller till bestridande av sådan ordförandes
kontorskostnad m. m. Då regeringsrätten till stöd för sitt domslut
anfört, att ersättning åt ordförande i taxeringsnämnd jämlikt 145 § taxeringsförordningen
skall bestridas av statsmedel, synas några längre gående slutsatser
knappast kunna dragas av utslaget. Ur detta synes sålunda icke kunna
utläsas, att kommun skulle vara förhindrad att anslå medel till sådana särskilda
anstalter, till vilkas bekostande statsbidrag kan utgå enligt 145 §
1 mom. 2). Huruvida hit kan hänföras anlitande av andra än av länsstyrelsen
godkända biträden kan måhända diskuteras. Med hänsyn till värdet
av den medverkan, kommuner inom länet i former, som framgå av det föregående,
lämnat till effektivisering av taxeringsväsendet, synes det emellertid
länsstyrelsen önskvärt, att kommunerna må kunna fortsätta därmed. Endast
fördelar och inga nackdelar ha försports av det hittills tillämpade tillvägagångssättet.
Föreskriften i 15 § 1 mom. taxeringsförordningen synes därför
böra kompletteras med bestämmelser som möjliggöra för kommun att, eventuellt
i samråd med länsstyrelsen, även i annan form än i nämnda författningsrum
nu sägs träffa särskild anstalt för taxeringsarbetet.»

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

15

Länsstyrelsen i Kalmar län:

»Länsstyrelsen vill inledningsvis erinra därom, att det vid skilda tillfällen
framhållits, att en organisation av taxeringsarbetet, som i sig innefattade galantier
för att en omsorgsfull taxering komme till stånd, vore av betydande
värde icke blott för statsverket utan även för vederbörande kommun. Uttalanden
i denna riktning hava gjorts exempelvis av 1924 års skatteberedning
i dess den 7 december 1927 dagtecknade skrivelse med förslag till vissa ändringar
i taxeringsförordningen ävensom — i olika sammanhang — av chefen
för finansdepartementet (jfr K. prop. 167/1922, 173/1943). Det intresse, som
kommunerna på grund härav må hysa för åvägabringande av ett tillfredsställande
taxeringsresultat, lärer — såsom motionärerna antytt — icke kunna
antagas hava blivit mindre efter genomförandet av den nuvarande ordningen
för skatteuppbörden utan torde få anses vara minst lika framträdande
som tidigare. Lagstiftningen på taxeringsväsendets område har ock sökt stimulera
kommunerna att medverka vid taxeringsarbetet genom att kommunerna
beretts möjlighet att erhålla bidrag av statsmedel för de kostnader,
som åsamkats dem för vidtagande av vissa i 15 och 108 §§ taxeringsförordningen
omförmälda anstalter, därest dessa anstalter befinnas vara av särskilt
värde för det allmänna. De anordningar, som här avses, begränsa sig till att
kommunala tjänstemän ställas till förfogande för att biträda vid mottagandet
och ordnandet av deklarationer och andra uppgifter till ledning vid taxering,
att utföra viss granskning av taxeringsmaterialet samt i övrigt lämna
ordföranden hjälp vid fullgörandet av dennes åligganden ävensom att i erforderlig
utsträckning deltaga i arbetet med uppläggande och komplettering
av taxeringslängder.

Genom det i förevarande motion omförmälda regeringsrättsutslaget den
20 november 1946 torde få anses fastslaget, att gällande bestämmelser på
området icke inrymma rätt för kommunen att anvisa medel för förstärkning
av taxeringsnämndsordförande tillkommande arvode eller för bidrag till
kontorskostnader m. in., som ordföranden nödgas vidkännas för fullgörande
av sitt uppdrag. Framhållas må att arvodesförstärkningen — enligt vad länsstyrelsen
under hand inhämtat — i förevarande fall varit avsedd att uteslutande
användas för avlönande av biträde åt ordföranden vid sortering av
deklarationer och övrigt taxeringsmaterial, och att de använda medlen skolat
bestridas från det i kommunens inkomst- och utgiftsstat upptagna anslaget
till oförutsedda utgifter. Den förefintliga möjligheten för kommunerna att
erhålla statsbidrag till kostnaderna för förberörda i taxeringsförordningen
angivna anordningar, vilka i betydande grad underlätta arbetet för taxeringsnämndsordföranden,
torde enligt länsstyrelsens erfarenhet tyvärr icke
hava medfört, att sådana anordningar kommit till stånd annat än i undantagsfall,
sannolikt beroende på att — såsom förhållandet varit i det i regeringsrättsutslaget
angivna fallet — kommunerna icke förfogat över lämplig
eller tillräcklig personal, som kunnat avdelas för ändamålet. Någon anledning
att antaga, att en kommuns ekonomiska medverkan vid taxeringsarbetet
skulle kunna givas annan form än den, som nyssberörda författningsrum
förutsätta, torde näppeligen föreligga. Så tillvida bär utslaget tillgodosett det
yttersta syftet med länsstyrelsens sedermera överklagade resolution i målet,
nämligen att klarhet vunnits på denna punkt. Men ä andra sidan kan -—- såsom
i motionen framhållits — en eventuell misstolkning av ifrågavarande utslag
få den för taxeringsarbetet menliga konsekvensen, att kommunerna bliva
obenägna för alt inom ramen för gällande bestämmelser ställa biträdeshjälp
till taxeringsnämndernas förfogande.

Det har sedan gammalt och med rätta gjorts gällande, alt de rent tek -

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

niska delarna av taxeringsförfarandet såsom ordnandet och kompletterandet
av deklarationer och andra taxeringsuppgifter, längdföringen och övriga
expeditionella taxeringsgöromål taga en betydande del av taxeringsnämnds -ordförandens tid i anspråk. Med den utveckling, som taxeringsförfarandet
numera fått, har detta bestyr vuxit alltmera. För varje i taxeringsarbetet förfaren,
ansvarskännande person måste det framstå såsom synnerligen oegentligt,
att så mycken tid måste offras på dessa utpräglat rutinmässiga detaljer.
Den tid, som återstår för det kvalificerade taxeringsarbetet, blir härigenom
mången gång alltför kort, för att den för arbetet närmast ansvarige
taxeringsnämndsordföranden skall hinna fullgöra detta arbete med erforderlig
omsorg och grundlighet. Visserligen ankommer enligt gällande ordning på
länsstyrelsernas taxeringsavdelningar att eftergranska det av nämnderna överlämnade
taxeringsmaterialet, men det torde ligga i sakens natur, att med den
ansvällning, som detta material numera fått, betydligt värdefullare arbetsresultat
skulle ernås vid denna eftergranskning, om man redan vid arbetet
inom de lokala taxeringsnämnderna hunnit tillräckligt grundligt bearbeta
materialet. Den relativt blygsamma ersättning, som tillerkännes ordförande i
taxeringsnämnd gör det naturligt, att ordföranden är obenägen för att med
anlitande av denna ersättning bestrida gottgörelse åt biträdeshjälp för utförande
av nyssnämnda enklare göromål. Följden härav blir icke blott, att
taxeringsarbetet i och för sig blir lidande, utan ock att stora svårigheter
uppstå för länsstyrelserna, när det gäller att förmå lämpliga personer att
åtaga sig uppdrag såsom ordförande i beskattningsnämnd. Det'' torde icke
behöva understrykas, att med nuvarande relativt invecklade författningsbestämmelser
på det område, varom här är fråga, och i anseende till beskattningssystemets
hittillsvarande och framtida utveckling, det måste framstå
såsom en angelägenhet av vikt att på posten såsom taxeringsnämndsordförande
kunna förvärva kunnig, initiativrik och lojal person.

I anslutning till vad sålunda anförts finner länsstyrelsen för sin del synnerligen
önskvärt, att åtgärder vidtagas för lättande av taxeringsnämndsordförandenas
arbetsbörda. Länsstyrelsen kan därför helt ansluta sig till det
syfte, som kommit till uttryck i den föreliggande motionen. Under alla förhållanden
skulle det enligt länsstyrelsens mening vara synnerligen värdefullt,
om gällande bestämmelser kunde kompletteras på sådant sätt, att de icke
blott stimulerade kommunerna att i större utsträckning än vad nu är förhållandet
vidtaga åtgärder jämlikt 15 g taxeringsförordningen utan också —- i
det fall, där dylika åtgärder på grund av personalbrist eller av annan anledning
icke kunna komma till stånd — undanröjde för närvarande förefintligt
hinder för kommun att ställa medel till förfogande för taxeringsnämndsordförande
för att av denne användas till avlönande av den biträdeshjälp,
som han visar sig hava för ändamålet anlitat.»

Länsstyrelsen i Malmöhus lön:

»Det torde icke råda tvivel om att resultatet av det egentliga taxeringsarbetet
icke oväsentligt förlorar därpå att taxeringsnämndsordförandena nödgas
ombesörja en hel del arbete av rent manuell art såsom ordnandet av deklarationsuppgifter,
längdföring etc. Varje åtgärd, varigenom ordförandena i detta
avseende beredas lättnad, måste därför hälsas med tillfredsställelse. Till den
del motionen kunde tjäna detta syfte vore således ingenting att erinra. Emellertid
kan länsstyrelsen icke biträda den form som givits åt det slutliga yrkandet.
Det kan nämligen icke anses lämpligt att en taxeringsnämndsordlörande
på angivet sätt erhåller förstärkning i det arvode som genom statsmedel
utmätts åt honom. Ersättningarna för utförda taxeringsarbeten bleve

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

17

på detta sätt säkerligen ganska olikartade och bleve ordförandena beträffande
arvodestillskottet otvivelaktigt beroende av de kommunala myndigheternas
välvilja. Det skulle med ett dylikt arrangemang mycket väl kunna
inträffa att taxeringsnämndsordförande med likartade distrikt i fråga om
deklarationsantal och svårighetsgrad finge olika ersättningsbelopp. Det säger
sig självt att de redan för närvarande avsevärda svårigheterna att besätta
posterna som taxeringsnämndsordförande härigenom skulle ytterligare ökas.

Länsstyrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka bifall till den framlagda
motionen.

Enligt länsstyrelsens förmenande vore det ideala förhållandet om taxeringsbestyret
helt bekostades av statsmakterna och med belopp som utgjorde
tillräcklig ersättning för arbetets utförande. Det har emellertid befunnits
lämpligt att kommun på sätt angives i 15 § taxeringsförordningen skall
ha möjlighet att i viss utsträckning anslå medel till biträdeshjälp till ordförandena.
Såvitt länsstyrelsen kan finna är denna bestämmelse tillräcklig i
all synnerhet om städer och tätorter i större utsträckning än hittills beaktade
den möjlighet, som i hithörande hänseende står till buds.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län:

»Såsom i motionen erinrats uttalade departementschefen vid 1943 års omorganisation
av taxeringsväsendet, att den möjlighet, som jämlikt 15 § 1 mom.
och 108 § taxeringsförordningen förelåge för kommunerna att ställa kommunala
tjänstemän till taxeringsnämndernas förfogande med uppgift att biträda
ordförandena vid utförandet av de enklare delarna av taxeringsarbetet,
i kommunernas eget intresse syntes böra utnyttjas i största möjliga utsträckning,
då ordförandena därigenom bereddes tillfälle att mera ägna sig
åt det egentliga taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen har med tillfredsställelse kunnat konstatera att denna rekommendation
tagits ad notam av åtskilliga kommuner i länet, vilka beviljat
nya eller ökade anslag av medel till biträdeshjälp åt taxeringsnämndsordförandena
genom inrättande av deklarationsbyrå för uppsamling och sortering
av deklarationsmaterialet och möjliggörande av anställning av skrivbiträden.
I vad mån sådana bidrag utbetalas till ordförandena och icke direkt till av
kommunen till förfogande ställda eller av ordförandena själva anställda biträden
känner länsstyrelsen icke till. Det vore emellertid mycket beklagligt,
om det i motionen omnämnda regeringsrättsutslaget — vars närmare innehåll
länsstyrelsen icke varit i tillfälle att taga del av — skulle föranleda därtill
att kommunernas intresse och villighet att i ökad omfattning bidraga till
att kostnaderna för taxeringsarbetet minskades.

Länsstyrelsen anser dock en sådan utveckling knappast vara att befara
allenast av den anledningen att kommunerna icke skulle kunna förstärka
taxeringsnämndsordförandes ersättning för uppdragets fullgörande utan i
stället finge direkt avlöna av honom disponerade arbetsbiträden. Den senare
möjligheten torde vara av ingen bestridd.

Det synes därför näppeligen föreligga starkare skäl för den lagstiftning
som motionärerna ifrågasatt.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län:

»Såsom av departementschefen uttalats i prop. 1943, nr 345, s. 94 får det
anses önskvärt, att kommunerna bidraga till taxeringsarbetets effeklivisering
genom beredande av hjälp åt ordförandena i taxeringsnämnderna med
vissa enklare arbetsuppgifter. Enligt nu gällande lydelse av 15 § taxeringsförordningen
må detta ske genom att till beskattningsnämndernas förlogan Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 7 samt. AV 46—48. 2

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

de ställa kommunens tjänstemän. I åtskilliga kommuner saknas möjlighet
att på detta sätt bereda ordförandena biträde. I sådana fall, där ordföranden
är bosatt utom kommunen, torde det stundom vara svårt att tillämpa ifrågavarande
författningsrum. På grund härav har i viss utsträckning förekommit,
att kommuner, huvudsakligen städer, helt eller delvis ersatt kostnaderna för
ordnande av deklarationer och kontrolluppgifter m. in. Stundom har ersättning
utbetalats direkt till anlitade biträden och i andra fall har ordförande
utan redovisningsskyldighet uppburit visst belopp såsom bidrag för arbetets
utförande.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är det enbart till fördel för taxeringsarbetet,
att kommun på ena eller andra sättet bereder taxeringsnämndsordförande
lättnad i den expeditionella delen av taxeringsarbetet, vilken med taxeringsväsendets
utveckling blivit alltmera betungande. I den mån gällande bestämmelser
kunna anses lägga hinder i vägen därför, böra dessa hinder undanröjas.
Det i motionen omförmälda utslaget från regeringsrätten synes
tyda på att 15 § 1 mom. taxeringsförordningen borde kompletteras med föreskrift,
att kommun jämväl i annan ordning än genom kommunens tjänstemän
må bereda taxeringsnämndsordförande arbetshjälp. Jämväl ersättning för
andra direkta omkostnader än för arbetshjälp borde av kommun kunna beredas
ordförande.

Däremot vill länsstyrelsen ifrågasätta lämpligheten av förslaget att kommun
skall kunna bereda ordförande i beskattningsnämnd arvodesförstärkning.
Ordförandenas uppdrag synas vara rent statliga och arvodena därför
böra regleras enhetligt. Det är icke önskvärt, att ordförandena skola bli arvodestagare
hos kommunerna. Länsstyrelsen vill dock understryka den stora
vikten av att ordförandena beredas skälig ersättning för sitt arbete. Det har
visat sig svårt att med nu utgående arvoden förvärva lämpliga personer till
ordförande. På grund härav har länsstyrelsen för taxeringsuppdrag måst anlita
sina egna tjänstemän i större omfattning än som eljest skulle ha skett.
Förstärkning av arvodena bör emellertid icke ske genom kommunala tillskott
utan genom höjning av de av statsmedel utgående arvodena. Om dessa bleve
bestämda till skäliga belopp, torde frågan om kommunala tillskott icke längre
vara aktuell.»

Svenska landskommunernas förbund:

»Det synes numera ha blivit vanligt, att ordförandena i taxeringsnämnderna
till vederbörande kommuner ingiva framställningar om anslag till förstärkning
av de ersättningar för taxeringsarbetet, som utgå av statsmedel.
Ett mindre antal landskommuner ha också beviljat sådana anslag. I de många
fall, där man hittills avvisat anslagsframställningarna, torde detta icke ha
berott på att det dragits i tvivelsmål, huruvida kommun haft laglig befogenhet
att bevilja medel för detta ändamål.

Styrelsen håller för sin del troligt, att de ersättningar, som utgå till ordförandena
i taxeringsnämnderna, äro tillmätta i underkant. Om denna förmodan
är riktig, böra ersättningarna höjas. Det skulle emellertid vara högst
irrationellt att åstadkomma denna höjning genom att lämna kommunerna
formell rätt att bevilja tillägg till de statliga ersättningarna. Man kan nämligen
med säkerhet förutsätta, att en sådan rätt — åtminstone vad landskommunerna
beträffar —- skulle begagnas ytterst ojämnt. En del taxeringsnämndsordförande
kunde få rundligt tillmätta anslag, medan det stora flertalet
skulle bli utan. Ovidkommande synpunkter skulle ofta spela in vid
behandlingen av frågan om anslag; det skulle i varje fall icke finnas någon
garanti för att skäligt tilläggsarvode lämnades just i sådana fall, där det med

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

19

hänsyn till taxeringsarbetets omfattning och besvärlighetsgrad kunde vara
sakligt motiverat. Men får i detta sammanhang icke förbise, att den ersättning,
som utgår till en taxeringsnämndsordförande, oftast är vida högre än
de arvoden, som kommunernas egna förtroendemän åtnjuta.

Enligt styrelsens mening talar allt för ett fortsatt upprätthållande av den
fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för taxeringsarbetet, som
förutsättes i taxeringsförordningen. Styrelsen vill därför avstyrka det förslag,
som den förevarande motionen inrymmer.»

Svenska stadsförbundet:

»Enligt den fördelning av de samhälleliga uppgifterna, som nu gäller i vårt
land, åligger det staten, icke kommunerna, att svara för kostnaderna för
taxeringsarbetet, i den mån detta ombesörjes av taxeringsnämndernas ordförande.
Det är icke något kommunalt intresse och kan ej heller ur annan
allmän synpunkt anses önskvärt, att dessa kostnader överflyttas på kommunerna.
Det kan visserligen vara lämpligt, att vissa kostnader för underlättande
av ordförandenas arbete kunna bestridas av kommunerna. Möjlighet
härtill finnes emellertid genom de stadganden i taxeringsförordningen, som
motionärerna åberopat. Under förutsättning att de biträden varom där är
fråga anställas av kommunerna synes regeringsrättens utslag i Vimmerbyfallet
icke utgöra något hinder för att skälig hjälp lämnas.

Styrelsen anser sig emellertid böra framhålla, att bakgrunden till motionen
uppenbarligen är det förhållandet, att statens ersättning till taxeringsnämndernas
ordförande är alldeles för snålt utmätt. Såsom framgår av det förut
anförda måste det dock åligga staten att tillse att vad här brister blir tillrättat.
Det förtjänar erinras att riksdagen år 1946 (skrivelse nr 7 s. 14) i anledning
av motioner uttalade att Kungl. Maj:t borde ägna uppmärksamhet
åt frågan om bl. a. ordförandearvodenas storlek.

Med hänvisning till det anförda får styrelsen avstyrka motionen.»

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund:

»Rent materiellt skulle förbundet visserligen med tillfredsställelse hälsa en
avsevärd förhöjning av de nu utgående orimligt låga arvodena till taxeringsnämndernas
ordförande, kronoombud och taxeringskonsulenter, men förbundet
vill dock starkt ifrågasätta, om den lämpliga vägen är att medge
kommunerna rätt att fylla ut det knappa statliga arvodet. Det kommer nämligen
givetvis att medföra, att ersättningen komme att utgå med högst varierande
belopp för samma arbete i olika taxeringsdistrikt, med resultat, att
somliga distrikt skulle bli eftersökta, medan ingen ville åtaga sig uppdragen
i de distrikt, där mindre eller intet kommunalt bidrag alls utginge. En sådan
utveckling synes förbundet mindre lycklig.

Detta innebär givetvis icke, att förbundet skulle ställa sig avvisande mot
alla åtgärder, som en kommun kan vidtaga för att underlätta taxeringsarbetet.
Tvärtom hyser förbundet i likhet med motionärerna den uppfattningen,
att det måste ligga i kommunernas intresse, att taxeringsutfallet blir så
riktigt som möjligt. Förbundet vil] därför föreslå, att sådan ändring i TF
vidtages, att kommunerna över en viss storleksordning, förslagsvis 2 000 inv.,
icke endast få rätt utan skyldighet att ställa personal till förfogande för att
vara ordföranden behjälplig med sortering av deklarationer och uppgifter
samt med längdföring och enklare skrivgöromål. Därigenom skulle ordföranden
få längre tid till förfogande för det egentliga mera kvalificerade
granskningsarbetet.

Enligt gällande bestämmelser kräves, alt tjänsteman, som ställes till ord

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

förandens förfogande, skall godkännas av länsstyrelsen. Det synes vara en
onödigt omständlig procedur, då det gäller de ovan nämnda mera enkla uppdragen.
Förbundet får därför föreslå, att sådant godkännande ej skall vara
erforderligt för biträde, som endast har till uppgift att biträda vid sortering
och längdföring och liknande. Däremot torde godkännande fortfarande böra
erfordras, då tjänsteman även skall biträda vid granskningen av deklarationer.

Om förbundet alltså ser sig nödsakat att avstyrka motionen men förordar
ändring i gällande bestämmelser i enlighet med vad ovan anförts, vill
förbundet med skärpa framhålla, att de nuvarande arvodena icke rimligtvis
kunna bibehållas vid samma låga nivå som hittills. Det stöter redan på allvarliga
svårigheter att förmå kvalificerade personer att åtaga sig uppdragen
både som ordförande, kronoombud och konsulent och kommer med säkerhet
att framdeles bli ännu svårare. Riksdagen uttalade sig i fjol för en höjning
av arvodena. Det ledde emellertid till ringa resultat, varför arvodena
alltjämt i stort sett kvarstå vid eller understiga de belopp varmed de utgingo
före kriget. Förbundet skulle därför våga hemställa, att utskottet måtte
kraftigt understryka det ofrånkomliga i att arvodena väsentligt höjas. Ju
mera skatterna stiga, ju svårare och mera tidsödande blir det givetvis för
taxeringsmyndigheterna att rätt fylla sin uppgift. Eu förhöjning med minst
50 % är enligt förbundets mening därför det minsta, som bör kunna komma
i fråga.»

478049. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.