Bevillningsutskottets betänkande nr 46

1

Nr 46.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående vissa skattemässiga åtgärder till uppmuntrande
av de breda folklagrens sparande.

(2:a avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner I: 144 av
herr Elon Andersson m. fl. och II: 234 av herr Ohlin m. fl. har hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
skattefrihet eller skattelättnad för inkomst, som sparas av personer
med viss maximiinkomst, ävensom rörande andra lämpliga åtgärder till uppmuntrande
av de breda folklagrens sparande, i första hand sådant s. k.
kontant sparande, som placeras i sparinrättningar, vissa obligationer eller
annan penningform».

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse
härför icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen I: 144.

Enligt förordning den 23 november 1945 (nr 720) skola svenska statens
sparobligationer vid uppskattning av förmögenhet enligt förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagas till inköpspriset. Ifrågavarande
med avseende å förmögenhetsbeskattningen lämnade medgivande har
tillkommit av praktiska skäl, nämligen för underlättande av deklarationsskyldighetens
fullgörande. Tidigare har jämväl avkastningen å sparobligationer
varit skattefri. Härom stadgades i förordningen den 18 oktober 1940
(nr 877) att belopp, som vid inlösen av svenska statens sparobligationer erhållits
utöver inköpspriset, icke skulle utgöra skattepliktig inkomst. Ifrågavarande
skattelättnad vid inkomstbeskattningen borttogs emellertid år 1945
på därom av Kungl. Maj:t framställt yrkande till samma års riksdag. Till
motivering härför anfördes av vederbörande departementschef (prop. nr 345,
s. 8) bland annat följande:

»Vid införandet'' av den låneform, som sparobligationema representera,
framhölls att låneformen var avsedd för småsparama. För att undvika att
denna kategori av skattskyldiga komme att åläggas en deklarationsskyldighet,
som icke kunde väntas bliva allmänt känd eller till sin innebörd rätt förstådd,
befanns det'' befogat att medgiva skattefrihet för den mot avkastningen
å obligationerna svarande värdestegringen under innehavet. De inkomster,
som därigenom skulle befrias från beskattning, ansågos bliva av
förhållandevis ringa omfattning.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 7 samt. Nr 46—48.

1

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Som av det förut sagda framgår synas emellertid sparobligationema ha
blivit ett placeringsobjekt'' jämväl för större inkomsttagare, för vilka skattefriheten
på grund av den progressiva beskattningen innebär en särskilt stor
förmån. Höjningen av maximibeloppet för viss persons innehav av obligationer
samt den år 1942 genomförda skattehöjningen ha vidare medfört, att
skattefriheten numera fått större betydelse ur statsfinansiell synpunkt än
tidigare.

Med hänsyn till det nu anförda synes det knappast motiverat att vid en förlängning
av sparobligationemas löptid bibehålla den hittills gällande skattefriheten
för inkomst av dylika obligationer. Detta medför i sin tur att skattefrihet
ej heller bör medgivas för nya obligationer, som därefter utfärdas.»

I de förevarande motionerna har framhållits i huvudsak följande. Det
rådde allmän enighet om önskvärdheten att det enskilda sparandet borde
uppmuntras. Detta gällde såväl med hänsyn till behovet av kapitalbildning
för ökning av produktivitet och inkomster som även med tanke på den enskildes
behov av reservkapital. I nuvarande ekonomiska läge tillkomme som
ytterligare en väsentlig anledning till ökat sparande, att det skulle minska
inflationsrisken. En naturlig konsekvens av en dylik inställning vore det,
om samhället i skattehänseende behandlade inkomster som sparades gynnsammare
än inkomster som konsumerades. I verkligheten förhölle det sig
emellertid f. n. tvärtom. Till viss del vore nog en dylik »merbeskattning» av
sparandet en ofrånkomlig konsekvens av den viktiga principen, att'' skatten
skulle avvägas med hänsyn till bärkraft. Skulle vårt skattesystem förändras
i överensstämmelse med de förslag, som framställts av 1945 års statsskatteberedning,
inträdde såtillvida en lättnad för spararna som förmögenheter
under 20 000 kronor fritoges från årlig förmögenhetsskatt men för sparande
därutöver ägde en väsentlig skärpning av beskattningen rum. Man hade
beräknat att en person med 4 000 kronor i taxerad inkomst och 20 000 kronor
i förmögenhet enligt majoritetsförslaget skulle betala 44—45 % av
räntan på kapitalökningen därutöver, ifall pengarna förräntades i sparbank
med 2 V2 %. Nettoavkastningen bleve alltså mindre än 1,4 %. Denna låga
avkastning kunde knappast anses utgöra någon verklig uppmuntran till sparande
utöver de 20 000 kronorna. Frågan om skattemässiga åtgärder till
uppmuntran av »det mindre sparandet» borde göras till föremål för en särskild
undersökning. Alldeles speciellt gällde detta sådant sparande som
skedde i kontant form och ledde till bankinsättning, obligationsköp o. d.
Sparare av denna kategori vore i ett avseende relativt ogynnsamt ställda.
Realvärdet av deras kapital reducerades vid stegring av prisnivån. Innehavarna
av dylika sparmedel, vilka till stor del vore att finna bland folkgrupper
med ganska små inkomster, hade därigenom sedan år 1939 berövats
ett värde, som uppginge till flera miljarder kronor. Som en väg att uppmuntra
kapitalbildning av detta slag hade man ifrågasatt att från taxerad
inkomst skulle få avdragas ett visst belopp, under förutsättning att detta
belopp utgjorde nysparande och blivit insatt å för viss tid spärrad räkning

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

3

i bank, sparbank eller annan sparinrättning eller placerats i obligationer,
som förfölle till betalning först efter visst'' antal år. Denna metod hade uppenbarligen
vissa beröringspunkter med den som sedan länge tillämpades för
att uppmuntra livförsäkringsverksamheten. En annan väg vore att göra
ränteavkastningen på vissa sparmedel skattefri. Detta tillvägagångssätt användes
bl. a. i Finland. Från stats- och kommunalskatt vore där ägare av
vissa belopp i bankdepositioner och statsobligationer befriade. Ränteinkomsten
vore skattefri till ett belopp av cirka 250 kronor och förmögenhet
av detta slag till ett belopp av cirka 7 500 kronor. Därefter beräknades halv
skatt på ränteinkomst upp till 2 500 kronor och förmögenhet av ifrågavarande
slag upp till 50 000 kronor. Självfallet kunde vissa principiella invändningar
riktas mot åtgärder av sådant slag. Lika uppenbart vore att mycket
stora praktiska svårigheter skulle resa sig när en skattepolitik som uppmuntrade
de mindre inkomsttagarnas sparande skulle organiseras. Så starka
skäl talade emellertid för tanken att mindre hårt beskatta inkomst, som ej
konsumerades, och att bereda gynnsammare villkor för det s. k. kontanta
sparande som vore utsatt för värdeminskning genom inflation att trots svårigheterna
en ingående utredning borde göras om möjligheterna att finna
framkomliga vägar för dess förverkligande.

I förevarande motioner har hemställts om skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan att frågan om skattemässiga åtgärder till uppmuntrande av de breda
folklagrens sparande, i första hand s. k. kontant sparande, måtte göras föremål
för en särskild undersökning. Såsom tänkbara utvägar att uppmuntra
kapitalbildning av detta slag ifrågasätta motionärerna, att från taxerad inkomst
skulle få avdragas visst belopp, som utgör nysparande och spärras
för kortfristiga uttag, eller att ränteavkastningen på vissa sparmedel skulle
göras skattefri.

Utskottet finner i likhet med motionärerna, att det otvivelaktigt framstår
såsom ett mycket betydelsefullt samhällsintresse att på lämpligt sätt uppmuntra
sparandet, ej minst bland de breda folklagren. Ur denna synpunkt
bör måhända mindre vikt fästas vid själva formen för sparandet. Även den
som med sparmedel exempelvis anskaffar arbetsx-edskap eller verkställer avbetalning
å ådragen skuld kan därmed främja produktionen och välståndet
i samma mån som om sparsamheten leder till bankinsättning eller obligationsköp.
Vad angår möjligheterna att främja sparande bland de breda folklagren
vill utskottet framhålla, att ett betydelsefullt steg i denna riktning får
anses ha tagits, då Kungl. Maj:t genom proposition nr 212 till innevarande
års riksdag föreslagit dels skattelättnader, som komma de breda folklagren
till godo, dels ock höjning av den för mindre förmögenheter ifrågasatta skattefriheten
vid årlig förmögenhetsbeskattning från 20 000 till 30 000 kronor.
Vidare får utskottet erinra om att Kungl. Maj:t nyligen genom överläggningar
med representanter för näringslivet och de större folkrörelserna sökt finna
lämpliga utvägar för det allmännas ökade stöd åt sparandet. Då Kungl. Maj:t
sålunda ägnar sparfrämjandet särskild uppmärksamhet och då utskottet

Utskottet.

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

förutsätter att Kungl. Maj:t därvid även uppmärksammar de i motionerna
berörda spörsmålen, finner utskottet tillräckliga skäl saknas att i en särskild
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning i ämnet. Utskottet avstyrker
fördenskull bifall till motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 144 av herr Elon Andersson
m. fl. och 11:234 av herr Ohlin m. fl. angående vissa
skattemässiga åtgärder till uppmuntrande av de breda folklagrens
sparande icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 1 juli 1947.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark,
Velander, Sjödahl, Gustaf Elofsson, Ekman, Frans Ericson, Wehtje
och Robert Berg; samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund,
Hammarlund, Olsson i Gävle, Henriksson, Falk, Jonsson i Skedsbygd Kristensson
och Bladh.