Bevillningsutskottets betänkande nr 32-
1
Kr 32.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning om skattefrihet
i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m.,
jämte en i ämnet väckt motion.
I en den 7 mars 1947 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 147, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
Förslag
till
förordning om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid
expropriation m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Har fast eller lös egendom tagits i anspråk genom expropriation eller
liknande förfarande eller eljest avyttrats under sådana förhållanden, att
tvångsförsäljning varom här är fråga måste anses vara för handen, skall den
genom överlåtelsen uppkomna vinsten icke i något fall utgöra skattepliktig
realisationsvinst enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nyss sagts skall dock icke gälla, därest
det skäligen kan antagas att avyttringen skulle ägt rum även om tvång icke
förelegat.
Vad i första stycket stadgas angående skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst
vid avyttring av egendom skall äga motsvarande tillämpning beträffande
realisationsvinst vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet för obegränsad tid mot engångsersättning.
Avdrag må i intet fall ske för realisationsförlust som uppkommit då egendom
avyttrats eller då upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet
skett under sådana förhållanden att, därest vinst i stället uppstått, denna
enligt bestämmelserna i första eller andra stycket icke skulle hava utgjort
skattepliktig realisationsvinst.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och gäller tills vidare. Förordningen skall äga tillämpning jämväl med avseBihatxq
till riksdagens protokoll 1947. 7 samt. Nr 32—33.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
ende å det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd i första
instans verkställes under år 1947.
I fråga om eftertaxering för år 1946 eller tidigare år skola äldre bestämmelser
fortfarande gälla.
Beträffande vad departementschefen vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t anfört får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Till utskottets behandling har överlämnats den i anledning av propositionen
väckta motionen II: 356 av herrar Pettersson i Dahl och Nilson i Spånstad,
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition
måtte besluta dels att skattefrihet skulle åtnjutas även för ersättning av
inkomstförlust, som arrendator erhållit vid avstående av arrenderätt i samband
med expropriation eller annan tvångslösen av fast eller lös egendom
och dels att restitution av skatt, som påförts eller erlagts av fastighetsägare
eller arrendatorer såsom en följd av uppkommen realisationsvinst vid expropriation
eller annan tvångslösen av fast eller lös egendom under åren
1940—1946, måtte införas.
Vad angår motiveringen för de i motionen framförda yrkandena, får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen.
Enligt 35 § kommunalskattelagen skall till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
hänföras bl. a. vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller
lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång
och varit i den skattskyldiges ägo, om det är fastighet, under mindre än 10
år och eljest under mindre än 5 år (realisationsvinst). Jämlikt 2 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt gäller samma stadgande
också vid den statliga beskattningen. Enligt praxis innebära dessa bestämmelser,
att skattskyldighet för realisationsvinst kan uppkomma jämväl vid
expropriation eller annan tvångslösen av egendom.
I en vid 1945 års riksdag (vårsessionen) väckt motion (I: 261) hemställdes
att riksdagen måtte besluta, att realisationsvinst skulle frikallas från inkomstbeskattning,
då vinsten uppkommit genom att en fastighet underkastats expropriation
eller annat sådant förfarande. Bevillningsutskottet, till vilket motionen
hänvisades, yttrade (betänkande nr 49/1945), att utskottet funne skäl
tala för medgivande av skattefrihet i förevarande fall men att en författningsändring
i detta syfte borde föregås av ytterligare utredning. I anledning
därav anhöll riksdagen i skrivelse den 15 juni 1945 (nr 414), att Kungl.
Maj:t måtte, med beaktande av vad utskottet anfört i nämnda betänkande,
föranstalta om utredning och snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag
angående det nu ifrågavarande spörsmålet.
I anledning av nyssnämnda riksdagsskrivelse upprättades inom finansdepartementets
skatteberedning en den 20 november 1945 dagtecknad prome
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
3
moria angående bl. a. frågan om beskattning av realisationsvinst vid expropriation
eller annan tvångslösen.
över denna promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av ett flertal
myndigheter och sammanslutningar.
Rörande innehållet i remissinstansernas yttranden tillåter sig utskottet hänvisa
till propositionen (s. 10—23).
Till stöd för det i den föreliggande propositionen framlagda förslaget har
departementschefen anfört följande:
»Såsom bevillningsutskottet anfört i sitt betänkande nr 49/1945 och som
jämväl flertalet av de hörda myndigheterna funnit, synes det icke tillfredsställande
att realisationsvinst, som uppkommit vid expropriation eller annan
tvångslösen av fast eller lös egendom, beskattas såsom inkomst. Enligt gällande
regler kommer emellertid den, som inom viss tid efter fcrvärvet tvingas
avstå sin egendom till förmån för ett allmänt intresse, att drabbas av skatt
för realisationsvinsten, under det att han, om ifrågavarande tvångslösen
icke mellankommit, skulle hava kunnat behålla egendomen utöver den i 35 §
kommunalskattelagen stadgade tiden och sålunda undgå skatt för vinsten.
Frågan är av särskild betydelse för ägaren av egendomen därför att skatten
för realisationsvinsten till följd av den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens
progression kan bliva så hög, att anskaffandet av annan likvärdig
egendom i stället för den exproprierade försvåras eller omöjliggöres. Det bör
härvid även beaktas, att någon hänsyn till den ökadö skatt, som egendomens
ägare har att erlägga på grund av uppstående realisationsvinst, lagligen icke
kan tagas vid expropriationsersättningens bestämmande (jfr nytt juridiskt
arkiv I 1946, s. 580).
Mot tanken att från beskattning undantaga realisationsvinster, som uppkommit
vid expropriation eller annan tvångslösen av egendom, har invänts
bl. a. att det icke vore konsekvent att, sedan i annat sammanhang framhållits
önskvärdheten av en allmän beskattning av oförtjänt värdestegring å
fastighet, medgiva skattefrihet för vissa nu beskattade vinster av dylikt slag.
Även om denna invändning i och för sig är riktig, kvarstår emellertid det
förhållandet att, så länge en fastighetsägare kan undgå realisationsvinstbeskattning
genom att uppskjuta avyttringen tio år från förvärvet, det ur
rättvisesynpunkt icke är tillfredsställande att beskatta den fastighetsägare,
som till förmån för ett allmänt intresse tvingats att tidigare avstå sin egendom.
På grund av det anförda bör enligt min mening realisationsvinst vid expropriation
eller annan tvångslösen av fast eller lös egendom fritagas från
beskattning. Med hänsyn bl. a. till de omfattande markförvärv, som erfordras
för slorflygplatsen, synes det önskvärt att en dylik lagändring genomföres
ulan dröjsmål. Då frågan om realisationsvinstbeskattningens lämpliga
anordnande emellertid tagits upp till behandling i hela dess vidd inom 1944
års allmänna skattekommitté, lärer det å andra sidan vara lämpligt, att lagändringen
erhåller allenast provisorisk karaktär.
Den nu föreslagna skattebefrielsen bör få tillgodonjutas vare sig egendo -
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
men avstås till det allmänna eller till enskild person. Med avstående av egendom
genom tvångslösen bör likställas frivillig försäljning under sådana förhållanden
att försäljningen måste anses hava skett på grund av köparens
möjlighet att, om frivillig uppgörelse icke träffats, tillgripa expropriation
eller annat dylikt tvångsförfarande. Självfallet kan det i många fall vara
svårt att avgöra om försäljningen skett av anledning som nyss sagts. Skall
köparen använda fastigheten för ändamål, för vars tillgodoseende expropriation
eller annat tvångsförfarande enligt gällande författningar medgives,
torde emellertid försäljningen, där icke annat av omständigheterna framgår,
få anses vara likställd med en tvångsförsäljning.
Enligt departementspromemorian skulle skattebefrielse icke äga rum i de
fall, då det funnes uppenbart att avyttringen skulle ägt rum även om tvång
icke förelegat. Den sålunda föreslagna bestämmelsen överensstämmer med
motsvarande stadgande i krigskonjunkturskatteförordningarna. I vissa remissyttranden
har emellertid anmärkts, att till följd av utformningen av
undantagsbestämmelsen alltför stora krav komme att i bevisningshänseende
ställas på taxeringsmyndigheterna. Denna erinran synes befogad och jag
förordar därför en sådan omformulering, att undantag från skattebefrielsen
skall äga rum då det »skäligen kan antagas» att avyttringen skulle ägt rum
även om tvång icke förelegat. Stadgandet kommer visserligen att då få en
något annan innebörd än motsvarande bestämmelse i krigskonjunkturskatteförordningarna.
Emellertid synes det icke obefogat att ställa större krav på
taxeringsmyndigheternas utredning i de fall, då det gäller att belägga en realisationsvinst
med krigskonjunkturskatt, än då fråga är att för vinsten uttaga
ordinarie skatter till stat och kommun.
Skäl för antagande, att avyttring skulle hava ägt rum även om ett tvångsläge
icke förefunnits, kan föreligga om en person — utan att kunna lämna
annan trovärdig förklaring angående orsaken till köpet — inköpt ett markområde
sedan sådana omständigheter inträffat att det finnes anledning förvänta
att expropriation av området kommer att ske. I nyssnämnda fall kan
överlåtaren nämligen antagas hava förvärvat fastigheten i syfte att göra en
omedelbar försäljningsvinst. Men även om säljaren ägt egendomen en längre
tid och det sålunda icke synes sannolikt att han förvärvat densamma i sådant
spekulationssyfte som nyss sagts, kan han under vissa förutsättningar
antagas hava varit villig att — även om tvång icke förelegat — avyttra fastigheten
till det vid tvångsförsäljningen erhållna priset. Så kan t. ex. vara
händelsen om säljaren tidigare för ungefärligen samma pris försålt områden
från egendomen. Ej heller i sistnämnda fall torde anledning föreligga att
medgiva skattebefrielse för realisationsvinsten.
Enligt punkt 4 av anvisningarna till 35 § kommunalskaltelagen skall lika
med avyttring av fast egendom anses upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet för obegränsad tid mot engångsersättning, vilken därvid
är att betrakta som köpeskilling. Avyttringen skall i sådant fall anses hava
omfattat så stor del av fastigheten som ersättningsbeloppet utgör av fastighetens
hela värde vid tiden för upplåtelsen. Därest förutsättningar därför i
Bevillningsutskottets betänkande nr 32. 5
övrigt föreligga, skall alltså i dylikt fall skattepliktig realisationsvinst anses
hava uppkommit.
Därest genom expropriation eller annat tvångsförfarande upplåtelse sker
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet för obegränsad tid mot engångsersättning,
bör vad förut sagts angående skattefrihet för realisationsvinst
vid avstående av äganderätt till fastighet äga motsvarande tillämpning.
Det bör framhållas att den i departementspromemorian förordade skattefriheten
avser endast sådan inkomst, som är att hänföra till realisationsvinst
i skattelagarnas mening. Om den vid avyttring av inventarier erhållna ersättningen
till en del är hänförlig till realisationsvinst och till en annan del -—
motsvarande återvunna värdeminskningsavdrag — utgör inkomst av rörelse,
avses alltså endast den förra delen skola vara skattefri. Jag finner icke skäl
att i detta sammanhang föreslå någon utvidgning av skattefriheten utöver
vad i promemorian sålunda förutsatts. Ej heller anser jag skäl föreligga att
förorda skattebefrielse i de fall, då försäljningen icke föranletts av rättsligt
tvång utan t. ex. beror på att ägaren nödgas avflytta från orten.
Vad angår den i några yttranden berörda frågan om skattefrihet för sådan
ersättning för inkomstförlust, som arrendator erhållit vid avslående av arrenderätt
i samband med expropriation av fastighet, torde nämnda ersättning
icke utgöra realisationsvinst. Spörsmålet om lindring i beskattningen av dylik
ersättning -— vilken fråga huvudsakligen torde avse att mildra verkningarna
av statsbeskattningens progressivitet — torde därför icke böra upptagas i
detta sammanhang.
Därest realisationsvinst icke beskattas i de förenämnda fallen, kommer
intäkten, till den del den är att hänföra till avyttringen av den å marken
växande skogen, att beskattas som inkomst av jordbruksfastighet. Då så
skulle hava skett även om marken försålts eller upplåtelse av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till densamma skett först sedan den innehafts minst tio
år, torde någon befogad erinran icke kunna framställas mot att inkomsten
av skog beskattas även i de fall, då vinsten av markförsäljningen eller upplåtelsen
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till marken lämnas skattefri.
Då realisationsvinst, som under förut angivna förutsättningar uppkommer
vid avstående av egendom eller upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet, föreslås skola utgöra icke skattepliktig inkomst, torde det, såsom
kammarrätten anfört, vara principiellt riktigt att icke medgiva avdrag för
realisationsförlust i motsvarande fall. Denna fråga torde emellertid knappast
hava någon praktisk betydelse.
Såsom tidigare omnämnts torde de bestämmelser, som avses skola reglera
frågan om skattefrihet i de förut berörda fallen, böra hava endast provisorisk
karaktär. Med hänsyn härtill böra de icke intagas i kommunalskattelagen
utan upptagas i en särskild författning. Det är angeläget att de föreslagna
bestämmelserna tillämpas redan beträffande försäljningar och upplåtelser,
som ägt rum under år 1946. Enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
efterskänkes visserligen i princip skatt för inkomst, förvärvad
under år 1946, men under vissa förutsättningar uttages skatt för bland annat
inkomstökning, som motsvaras av realisationsvinst. Jag förordar därför att
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
ifrågavarande bestämmelser skola träda i kraft omedelbart efter utfärdandet
av författning i ämnet och tillämpas redan vid 1947 års taxering.»
Beträffande vad som anförts i den i ämnet väckta motionen må här återgivas
följande.
Ett bifall till föreliggande proposition skulle innebära att arrendatorer
komme i ett sämre läge än fastighetsägare vid expropriation. Det kunde enligt
motionärernas mening icke råda någon tvekan om att beskattningen av
ersättning för inkomstförlust, som arrendator erhållit vid avstående av arrenderätt
i samband med expropriation av fastighet, medförde allvarliga ekonomiska
avbräck för arrendatom, som försvårade för honom att anskaffa
nytt jordbruk. Det framstode därför som billigt och rättvist att samma skattefrihet,
som nu föresloges för fastighetsägarens realisationsvinst, skulle gälla
för sådan ersättning, som arrendator ägde uppbära vid avstående av arrenderätt
i samband med expropriation. Detta så mycket mera som lagändringen
endast avsåges att erhålla provisorisk karaktär.
De i propositionen föreslagna bestämmelserna om skattefrihet vore avsedda
att tillämpas beträffande försäljningar och upplåtelser, som ägt rum
under år 1946. Skattefriheten komme sålunda icke att gälla i fråga om försäljningar,
som skett under de föregående krigsåren. Emellertid hade under
krigsåren försäljning av mark till kronan för försvarsändamål, speciellt för
anläggande av flygfält, i betydande omfattning förekommit. Det syntes rimligt
att möjligheter öppnades för fastighetsägare och arrendatorer, som på
detta sätt under tiden 1940—1946 måste avstå mark främst till försvarsändamål
och som fått erlägga skatt för uppkommen realisationsvinst, att erhålla
restitution av inbetald eller påförd skatt.
Utskottet. I den förevarande propositionen har föreslagits införande av skattefrihet
för realisationsvinst, som uppkommit vid expropriation eller liknande förfarande
eller eljest genom avyttring under sådana förhållanden att tvångsförsäljning
måste anses vara för handen. Detta förslag har föranletts av bl. a.
de för den blivande storflygplatsen nödvändiga markförvärven. Den närmaste
grunden för den ifrågasatta skattefriheten är att, då exempelvis en
fastighetsägare kan undgå realisationsvinstbeskattning genom att uppskjuta
avyttringen av fastigheten tio år från förvärvet, det ansetts icke vara tillfredsställande
ur rättvisesynpunkt att beskatta den fastighetsägare, som till
förmån för ett allmänt intresse tvingats att tidigare avstå sin egendom. Då
frågan om realisationsvinstbeskattningens lämpliga anordnande emellertid
upptagits till behandling i hela dess vidd inom 1944 års allmänna skattekommitté,
har den föreslagna författningsändringen ansetts böra erhålla allenast
provisorisk karaktär.
Utskottet finner goda skäl tala för det i propositionen framlagda förslaget
och tillstyrker sålunda bifall till propositionen.
Den i propositionen föreslagna skattefriheten avser, såsom framgår av vad
nu nämnts, endast sådan inkomst, som är att hänföra till realisationsvinst i
skatteförfattningarnas mening. Då den ersättning, som en arrendator er
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
7
hållit för mistad inkomst vid avstående av arrenderätt i samband med expropriation
av fastighet, icke utgör realisationsvinst utan torde beskattas såsom
inkomst av jordbruksfastighet, kommer enligt det föreliggande förslaget en
arrendator icke i åtnjutande av skattefrihet för sådan ersättning. I den föreliggande
motionen 11:356 har hemställts, att skattefrihet skulle medgivas
även för dylik ersättning. Vidare har i motionen yrkats, att restitution av
skatt, som påförts eller erlagts av fastighetsägare eller arrendatorer såsom en
följd av uppkommen realisationsvinst vid expropriation eller annan tvångslösen
av fast eller lös egendom under åren 1940—-1946, måtte införas.
Med anledning av de i motionen sålunda framställda yrkandena får utskottet
erinra om att den till stöd för den i propositionen föreslagna skattefriheten
åberopade grunden eller att en fastighetsägare kan undgå realisationsvinstbeskattning
genom att uppskjuta avyttringen av fastigheten icke föreligger
i fråga om den av en arrendator uppburna ersättningen för mistad
inkomst genom expropriation eller annat tvångsförfarande. Sådan ersättning
beskattas, som ovan nämnts, såsom inkomst av jordbruksfastighet och är
följaktligen underkastad beskattning oberoende av den tid, under vilken
arrendatom innehaft arrendet. Skattefrihet för dylik ersättning torde fördenskull
icke kunna ifrågakomma. Utskottet har emellertid icke kunnat
undgå att finna det vara mindre tilltalande att en arrendators ersättning av
ovannämnda slag — vilken ofta motsvarar det sammanlagda beloppet av ett
flertal års inkomster och som i likhet med fastighetsägarens ersättning kan
vara av betydande storlek — på vanligt sätt tages till beskattning, medan
däremot fastighetsägarens ersättning helt frikallas från skatteplikt. Visserligen
förhåller det sig så, att olägenheterna av att arrendatom beskattas på
angivet sätt närmast sammanhänga med den statliga inkomstbeskattningens
progressivitet samt att denna progressivitet kan medföra ogynnsamma verkningar
även vid vissa andra inkomstförvärv än de nu ifrågavarande, exempelvis
vad angår intäkt av växande skog i samband med avyttring av fastighet.
Den ersättning, som åtnjutes av en arrendator vid avstående av arrenderätt på
grund av expropriation eller liknande förfarande, synes emellertid utskottet
vara mera jämförlig med fastighetsägarens ersättning i motsvarande fall än
andra liknande inkomstförvärv. Även psykologiska skäl torde enligt utskottets
mening kunna anses tala för att en arrendator, såvitt möjligt, erhåller
någon lättnad i beskattningen av förevarande ersättning. Denna lättnad bör
enligt utskottets mening endast ha till syfte att lindra verkningarna av statsbeskattningens
progressivitet.
Då enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen de av arrendatorer
under år 1946 uppburna ersättningarna av ifrågavarande slag, i den
mån de äro att hänföra till inkomst av jordbruksfastighet, icke komma att
tagas till beskattning samt berörda spörsmål följaktligen icke har aktualitet
vid innevarande års taxering, är en omedelbar författningsändring i angivet
syfte icke oundgängligen påkallad. Med hänsyn härtill och då en dylik författningsändring
kräver mera ingående överväganden än som i detta sammanhang
lämpligen kunna äga rum, föreslår utskottet skrivelse till Kungl.
Maj:l med hemställan om utredning och förslag i ämnet.
b Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
Då den ersättning, som uppbäres av fastighetsägare vid expropriation av
fastighet, i enlighet med det i propositionen framlagda förslaget icke tages
till beskattning såsom realisationsvinst, medför detta den konsekvensen, att
ersättningen, till den del den är att hänföra till avyttringen av den å marken
växande skogen, i stället beskattas såsom inkomst av jordbruksfastighet.
För denna del av ersättningen kommer skattefrihet sålunda icke att åtnjutas.
Det synes utskottet kunna ifrågasättas, huruvida icke även vad angår
sådan ersättning skäl kunna anses tala för en skattelättnad av det slag, som
av utskottet befunnits påkallad beträffande av arrendatorer uppburna ersättningar.
Beträffande det i motionen framställda yrkandet om restitution av skatt
på grund av tidigare års taxeringar, där ersättningar av ifrågavarande slag
för fastighetsägare eller arrendatorer tagits till beskattning, får utskottet
framhålla, att för sådan restitution måste förutsättas att dessa taxeringar först
bliva ändrade. Ändring av redan laga kraft vunna taxeringar kan givetvis
väcka betänkligheter. Ehuru utskottet knappast håller för sannolikt, att ett
tillgodoseende av motionärernas önskemål i denna del låter sig göra, torde
dock enligt utskottets mening skäl icke saknas att vid den av utskottet föreslagna
utredningen ägnas uppmärksamhet även åt de fall, då ersättningar
av ifrågavarande slag tagits till beskattning vid tidigare års taxeringar.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 147, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om skattefrihet i vissa fall
för realisationsvinst vid expropriation m. m.; samt
2) att riksdagen i anledning av motionen II: 356 av herrar
Pettersson i Dahl och Nilson i Spånstad måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning i de hänseenden, som i detta betänkande angivits,
ävensom för nästkommande års riksdag framlägga de förslag,
som därav må föranledas.
Stockholm den 6 maj 1947.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Velander,
Sjödahl,* Frans Ericson, Wehtje,* Heuman, Franzon, Rosander och Ljungdahl
samt
från andra kammaren: herrar Björklund, Sandberg, Jonsson i Skedsbygd,
Olson i Göteborg,* Olofsson i Höganäs,* Karlsson i Granebo,* Ohlsson
i Kastlösa,* Vigelsbo,* Bladh* och Forsberg.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.