Riksdagens skrivelse nr 261.
11
Nr 261.
Godkänd av första kammaren den 21 maj 1946.
Godkänd av andra kammaren den 21 maj 1946.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.)
Till Konungen.
I § 35 regeringsformen anges, att vissa särskilt uppräknade befattningshavare
innelia förtroendesysslor, varifrån Konungen må dem entlediga, när lian
prövar rikets tjänst det fordra. Sådana sysslor äro ett flertal såväl civila som
militära chefsbefattningar samt vissa med dem jämförliga ämbeten ävensom
alla beställningar, vilka inrättats för tillvaratagandet av rikets intressen hos
främmande makter. Bestämmelsen framstår som ett undantag mot den i § 36
regeringsformen stadgade grundsatsen om statstjänstemäns oavsättlighet. Enligt
denna paragraf kunna alla andra ämbets- och tjänstemän icke utan medelst
rannsakning och dom ifrån sina innehavande sysslor av Konungen avsättas, ej
heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas.
Regeringsformen känner sålunda endast två kategorier statstjänstemän, nämligen
de som i princip äro oavsättliga och icke kunna förflyttas samt innehavare
av förtroendesysslor eller förtroendeämbetsmän.
Regeringsformen § 35 står i huvudsak och § 36 i sin helhet orubbade kvar
sedan år 1809. Sedan bestämmelsernas tillkomst har emellertid statsförvaltningen
undergått en betydelsefull omdaning, betingad såväl av omvandlingen
av samhällets struktur som av statsverksamhetens utsträckande till nya områden.
Statstjänstemännens rättsliga ställning har ej stått opåverkad av dessa
förändringar. Anställningsformerna konstitutorial och förordnanden (tills
vidare eller på viss tid) lia erhållit alltmera ökad utbredning. Innehavare
av konstitutorial samt genom förordnande tillsatta tjänstemän kunna avsättas
i administrativ väg för fel eller försummelse i tjänsten. Det har visserligen
hävdats, att § 36 regeringsformen endast avser sådana tjänster, som
tillsatts genom fullmakt. Men även fullmaktshavarnas rättsliga ställning har
undergått förändring. Bestämmelser angående förflyttningsskyldighet finnas
sålunda intagna i gällande avlöningsreglementen. Här må också erinras örn
allmänna tjänstepensionsreglemcntets föreskrifter örn skyldighet för befattningshavare
att icke blott vid viss ålder utan även under vissa andra omständigheter
avgå från tjänsten. Beträffande samtliga högre militära befattningshavare
gäller därjämte enligt militära avlöningsreglementet, att de äro
pliktiga att avgå från tjänsten, där så finnes påkallat med hänsyn till statens
intresse.
Mot bakgrunden härav anhöll riksdagen år 1942 jin konstitutionsutskottets
initiativ i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t om utredning av frågan örn revision
av de i §§ 35 och 36 regeringsformen meddelade bestämmelserna örn statstjänstemännens
rättsliga ställning. Som stöd härför anfördes i utskottets till
grund för skrivelsen liggande och av riksdagen godkända memorial nr 18:
12
Riksdagens skrivelse nr 261.
En betydande klyfta föreligger otvivelaktigt mellan å elia sidan grundlagens
bild oell å andra sidan deras tillämpning genom vissa nu gällande författningar,
som i viktiga delar är ett uttryck för det praktiska livets krav.
Denna motsättning är ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter. Förhållandena
lia numera utvecklat sig därhän, att denna skiljaktighet icke längre bör
få bestå utan bör överbyggas genom en revision av § 36 och den i samband
därmed stående § 35 regeringsformen. Å ena sidan bör härvid hänsyn tagas
till att den allmänna princip, på vilken § 36 bygger, är av vital betydelse för
rättsskipningen och förvaltningen och därmed för hela vårt samhällsskick. Det
är nämligen angeläget, att dessa funktioner handhavas av personer, som efter
bästa övertygelse fullgöra sina värv utan att behöva frukta godtyckliga inskridanden
från överordnade. Å andra sidan bör också beaktas statsmakternas behov
av större rörelsefrihet på förevarande område än § 36 i sin nuvarande lydelse
skänker. Detta behov har särskilt framträtt under de senaste årtiondena.
Huru de nya grundlagsbuden i detalj skola utformas torde emellertid icke
kunna avgöras utan en allsidig utredning genom Kungl. Maj:ts försorg. Enligt
sakens natur böra de emellertid icke göras alltför utförliga. Härav följer,
att vid utredningen fråga torde uppstå örn icke, i likhet med vad flerstädes
i utlandet är fallet, närmare bestämmelser i ämnet lämpligen böra införas i
särskild lagstiftning, som mera ingående reglerar statstjänstemännens rättigheter
och skyldigheter.
Riksdagens skrivelse har ännu ej föranlett någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.
Frågan angående statstjänstemännens rättsliga ställning har sedan 1942
års riksdag gång efter annan och i skilda sammanhang aktualiserats. Hösten
1945 framställdes sålunda i andra kammaren på grund av vissa inträffade
förhållanden vid ett länslasarett interpellation till chefen för socialdepartementet,
huruvida denne vore beredd att till prövning upptaga spörsmålet
örn ändrade anställningsvillkor i fråga örn chefsbefattningarna vid våra
sjukvårdsinrättningar, så att möjlighet gåves att entlediga en person, som
visade sig sakna de förutsättningar som krävdes för befattningens omsorgfulla
skötsel. I sitt svar den 20 december 1945 förklarade sig departementschefen
för sin del vilja medverka till att en dylik utredning komme till stånd.
Samtidigt framhöll han, att den av interpellanten väckta frågan utgjorde en
del av det större problemet örn de statliga och kommunala tjänstemännens
oavsättlighet överhuvud taget. Under debatten anfördes från flera håll, att
tiden nu vore inne att verkställa en undersökning av fullmaktssystemet i dess
helhet. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13 innevarande år Ilar
sedan andra lagutskottet i anslutning till chefens för socialdepartementet
nyssberörda uttalande ifrågasatt, huruvida det vore nödvändigt att överhuvud
lasaretts-, sanatorie- och epidemisjukhusläkare erhålla fullmakt på sina
tjänster. Ett mindre fast anställningsförhållande skulle enligt andra lagutskottets
mening måhända kunna förenas med läkarnas berättigade krav på
trygghet. I interpellationssvar i andra kammaren den 18 december 1945 oell
13 mars 1946 har vidare chefen för ecklesiastikdepartementet framhållit, att
frågan angående inrättande av någon slags disponibilitetsstat för lärare,
som icke gjort sig direkt skyldiga till tjänstefel men som uppenbart äro
mindre lämpliga för sin tjänst, varit föremål för övervägande. Vid sistnämnda
tillfälle erinrade han samtidigt örn att det ifrågavarande spörsmålet utgjorde
en del av den större frågan, om möjligheten att överhuvud från tjänsten
skilja sådana tjänstemän, som lia mera ömtåliga och grannlaga sam
-
Riksdagens skrivelse nr 261.
13
hällsuppgifter, t. ex. läkare och präster, och som visa sig mindre lämpliga.
Han vore emellertid då icke beredd att uttala någon mening- örn möjligheterna
att på ett för håda parter — det allmänna och tjänstemännen — tillfredställande
sätt ordna denna sak, som uppenbarligen också kunde få en
icke ringa ekonomisk betydelse.
I de inom riksdagen väckta likalydande motionerna I: 192 och II: 335
uttalas att vid krigsutbrottet enligt allmän uppfattning mycket begränsade lagliga
möjligheter stodo regeringen till buds att från ämbets- och tjänstemannakåren
ens tillfälligtvis avlägsna nazistiska eller med nazisterna sympatiserande
befattningshavare. Genom att Sverige fick bevara freden sattes emellertid landets
demokratiska institutioner, dess ämbetsmannakår och särskilt dess militärmakt
och ordningsmakt aldrig på det avgörande provet. Skulle förhållandena
åter bli kritiska och freden råka i fara, komme regeringen alltjämt att sakna
klara legala möjligheter att ur förvaltningen — enkannerligen försvarsmakten
och poliskåren — hastigt avlägsna mer eller mindre opålitliga element. Slutsatsen
bleve därför den, att en beredskapslagstiftning, innefattande även en
ändring av § 36 regeringsformen, borde iordningställas nu när tid funnes,
som vid krig eller fara kunde träda i funktion efter riksdagens godkännande.
I anledning av förevarande motioner har konstitutionsutskottet i utlåtande
nr 16 anfört och hemställt följande:
”Det är enligt utskottets mening angeläget att frågan örn revision av de i
§§ 35 och 36 regeringsformen meddelade bestämmelserna angående statstjänstemännens
rättsliga ställning snarast blir föremål för utredning. De skäl
som föranledde riksdagen år 1942 att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
en sådan utredning, äga alltjämt giltighet och ha under de senaste åren i flera
olika sammanhang gjort sig gällande. Vid en dylik revision bör, med principiellt
vidhållande av den grundsats på vilken § 36 regeringsformen bygger,
hänsyn tagas till statsmakternas behov av större rörelsefrihet på förevarande
område än § 36 i sin nuvarande lydelse medgiver. Denna rörelsefrihet bör
sträcka sig så långt, att möjlighet finnes att, där ett allmänt intresse det
påkallar, avskeda personer, som visats sig uppenbart olämpliga och för sin
befattning icke skickade. Skäl av skilda slag kunna ur det allmännas intresse
motivera en befattningshavares skiljande från tjänsten. Ett sådant skäl anföres
i föreliggande motioner. Enligt utskottets mening bör man av varje
statstjänsteman kunna fordra, att han skall vara känd flir »laglydnad och mcdborgarsinne»,
ett krav som i 1940 års hemvärnskungörelse uppställts för varje
hemvärnsman och som sedan inarbetats i jämväl andra författningar på det
militära området. Det synes utskottet angeläget, att statsmakterna, för att
vårt land vid krig eller krigsfara skall äga en fullt pålitlig ämbets- och tjänstemannakår,
tillse att detta krav på laglydnad och medborgarsinne redan uppfylles
under lugna, normala förhållanden och att grundlagen, eventuellt kompletterad
av närmare bestämmelser i särskild lag, erhåller en sådan utformning att
detta blir möjligt. Med hänvisning till det anförda får utskottet, som alltså oj
kan ansluta sig till motionärernas förslag örn en beredskapslagstiftning i ämnet
men som instämmer i motionernas syfte, ehuru utskottet anser, att den
där väckta frågan bör utredas i ett större sammanhang, hemställa: 1:o) att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj;! ville anhålla örn skyndsam utredning
med beaktande av ovan anförda synpunkter av frågan örn en revision av de
i §§ 35 och 36 regeringsformen meddelade bestämmelserna örn stal stfanste
-
14
Riksdagens skrivelse nr 261—262.
männens rättsliga ställning; samt 2:o) att förevarande motioner i den mån
de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet under l:o) hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.”
Vad utskottet hemställt har bifallits av båda kamrarna, av första kammaren
dock med den ändring i utskottets i föregående stycke återgivna motivering,
att den del därav, som börjar med orden ”Denna rörelsefrihet” och slutar
med orden ”blir möjligt” utelämnats.
Under åberopande av vad sålunda i ärendet förekommit får riksdagen hos
Eders Kungl. Majit anhålla om skyndsam utredning av frågan om en revision
av de i §§35 och 36 meddelade bestämmelserna om statstjänstemänncns rättsliga
ställning.
Stockholm den 21 maj 1946.
Med undersåtlig vördnad.
Nr 262.
Godkänd av första kammaren den 22 maj 1946.
Godkänd av andra kammaren den 22 maj 1946.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna å vissa slag av
fisk m. m.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.)
T i 11 Konungen.
Under åberopande av jordbruksutskottets bifogade, av riksdagen godkända
utlåtande nr 52 i anledning av Eders Kungl. Majlis proposition nr 232 angående
reglering av priserna å vissa slag av fisk m. m. får riksdagen anmäla, att
riksdagen fattat beslut i överenstämmelse med vad utskottet i omförmälda
utlåtande hemställt.
Stockholm den 22 maj 1946.
Med undersåtlig vördnad.