Riksdagens skrivelse nr 212.

1

Nr 212.

Godkänd av första kammaren den 11 juni 1946.
Godkänd av andra kammaren den 11 juni 1946.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1945 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
den 1 juli 1944—den 30 juni 1945.

(Statsutskottets utlåtande nr 155.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945
uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti
däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen i
nedannämnda ärenden anföra följande.

1:°)

Jordbruksdriften vid fångvårdsanstalterna.

Under justitiedepartementet, § 1, ha revisorerna påtalat vissa brister med
avseende å ledningen av och kontrollen över jordbruksdriften vid fångvårdsanstalterna
(Del I, s. 2—6).

Arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna ledes av styresmannen för vederbörande
anstalt. Vid sin sida har styresmannen assistenter. I fråga om jordbruksassistent
har föreskrivits, att han bör vara teoretiskt och praktiskt utbildad
jordbrukare. Anslag brukar beviljas årligen till ett jordbrukstekniskt biträde
för vissa fångvårdsanstalten Under det att verkstadsdriften vid fångvårdsanstalterna
i administrativt hänseende lyder under arbetskontoret inom
fångvårdsstyrelsens kameralbyrå, lyder jordbruksdriften direkt under kameralbyrån.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. Ii sami. Nr 212.

1

2

Riksdagens skrivelse nr 212.

Resultatet av jordbruksdriften vid ifrågavarande anstalter utvisar, enligt
av revisorerna framlagda siffror, för budgetåren 1942/43 och 1943/44 ett överskott
av omkring 51 000 respektive 20 000 kronor samt för budgetåret 1944/
45 ett underskott av cirka 12 000 kronor.

Specialbokföringen rörande jordbruksdriften vid fångvårdsanstalten^
handhaves av Sveriges lantbruksförbund, som budgetårsvis utarbetar särskild
driftanalys angående jordbruksdriften vid varje anstalt. I anslutning därtill
ha utarbetats uppgifter angående de olika anstalternas lantbrukskapital under
budgetåren 1942/43—1944/45 ävensom angående förräntningsprocenten
av nämnda kapital. 1 fråga om dessa uppgifter hänvisas till del I s. 5.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Av den verkställda utredningen synes framgå, att jordbruksdriften vid fångvårdsanstalterna
i allmänhet icke uppvisat tillfredsställande resultat. Under
budgetåret 1944/45 hava flera anstalter till och med redovisat förlust. Ehuru
resultaten av dessa anstalters jordbruksdrift skäligen icke kunna belt bedömas
efter resultaten vid jordbruk av motsvarande art och omfattning, giva
dock de anförda siffrorna anledning till antagande, att avsevärt förbättrade
förhållanden skulle kunna genom rationell drift uppnås även vid fångvårdsanstalterna.

Medan en central ledning och tillsyn över verkstadsdriften vid fångvårdsanstalterna
torde vara tillfredsställande anordnad genom fångvårdsstyrelsens
arbetskontor, synes i fråga om jordbruksdriften vid dessa anstalter med nuvarande
ordning visserligen en jordbruksteknisk kontroll förekomma men
icke av den art och omfattning, som enligt revisorernas mening är tillräcklig.
Därest fångvården vid ett framtida genomförande av den nya straffverkställighetsreformen
kommer att alltmera organiseras i öppna anstalter, får jordbruksdriften
vid dessa ökad betydelse. Strafflagberedningen har även i sitt
den 14 november 1944 avgivna betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff
m. m. bland annat framhållit, att det för att förslaget till en mera
öppen fångvård med ökad koloniverksamhet skulle kunna genomföras vore
en nödvändig förutsättning, att fångvårdsstyrelsen hade en sådan organisation,
att den kunde taga nödiga initiativ och utöva en effektiv ledning på förevarande
område. I detta sammanhang må även framhållas, att det inom
finska fångvården, där fångarnas utearbeten ha en betydande omfattning,
finnes anställd en särskild jordbruksinspektör för hela landet.

Revisorerna, som under § 15 i sin berättelse i samband med jordbruks- och
verkstadsdriften vid de statliga skyddshemmen och alkoholistanstalterna
uttalat sig för att verksamheten vid dessa anstalter ställdes under sakkunnig
kontroll, vilja framhålla önskvärdheten av att även fångvårdsstyrelsen tillförsäkras
sakkunskap av den art och omfattning, som kan anses erforderlig
för vinnande av en effektiv central ledning och kontroll över jordbruksdriften
vid fångvårdsanstalterna.

Yttranden ha avgivits av fångvårdsstyrelsen och statens sakrevision (Del
II, s. 1—7).

Fångvårdsstyrelsen har framhållit, att de av revisorerna åberopade bokföringsresultaten
av fångvårdens jordbruksdrift icke i samtliga fall kunde anses
representativa för det ekonomiska utbytet. Styrelsen har förklarat sig icke
kunna dela revisorernas mening, att jordbruksdriften i allmänhet icke uppvi -

Riksdagens skrivelse nr 212.

3

sade tillfredsställande resultat. Styrelsen hyste emellertid den uppfattningen,
att driftresultatet borde kunna förbättras efter hand som vissa gjorda grundförbättringar
lämnade avkastning. Härjämte erfordrades emellertid att fångvårdsstyrelsen
erhölle möjlighet att öva effektivare tillsyn över jordbruksdriften.
Med den omfattning, som fångvårdens jordbruk fått under de senaste
åren, och med den utveckling på detta område, som förestode, komme
jordbruksdriften att bli en med verkstadsdriften likställd arbetsgren. Det
syntes därför vara lämpligt, att jordbruksdriften ställdes under inseende av
fångvårdsstyrelsens arbetskontor, som redan handhade den centrala ledningen
av och tillsynen över verkstadsdriften. Arbetskontoret borde emellertid förstärkas
med en befattningshavare, som under byrådirektörens inseende kunde
helt ägna sig åt tillsyn över fångvårdens jordbruksdrift. Denne befattningshavare
borde äga teoretisk utbildning vid någon av jordbrukets lägre undervisningsanstalter
och därjämte goda vitsord som jordbrukstjänsteman. Härutöver
vore styrelsen alltjämt i behov av särskild sakkunskap i jordbruksfrågor,
tillgodosedd liksom hittills genom att till styrelsen fortfarande vore knuten
ett jordbrukstekniskt biträde.

Sakrevisionen har framhållit vanskligheterna att vid en driftsform som den
här förevarande anlägga synpunkter av gängse företagsekonomisk art. Förhandenvaron
av en viss arbetsstyrka, som måste sysselsättas i jordbruket,
försvårade högst väsentligt möjligheterna att åstadkomma förbättrat driftsresultat
genom sedvanliga rationaliseringsåtgärder.

Sakrevisionen har vidare anfört bland annat följande.

Det torde icke kunna bestridas, att, såsom av revisorerna framhållits,
fångvårdens jordbruk lämna ett otillfredsställande ekonomiskt resultat. Sakrevisionen
vill i detta sammanhang framhålla, att till fångvårdsstyrelsen enligt
kungl, brev den 21 november 1924 är knuten en särskild sakkunnig i
frågor rörande teknisk jordbruksledning vid fångvårdsanstalten där odlingsarbeten
förekomma. Enligt vad sakrevisionen inhämtat från fångvårdsstyrelsen
hänskjutas till den sakkunnige större ärenden berörande lantbruksdriften,
såsom inköp av egendomar och djur samt upptagande av nya rörelsegrenar.
I mindre omfattning förelager även den sakkunnige inspektioner av
fångvårdsanstalternas jordbruk. Den verksamhet den sakkunnige salunda
har att utöva synes sakrevisionen icke vara av den omfattning och av den art,
att vederbörande jordbruksförvaltningar härigenom kunna erhålla den kontinuerliga
ledning, som synes vara erforderlig för att hålla jordbruksdriften
på en tidsenlig och ur olika synpunkter tillfredsställande nivå. Med^hänsyn
härtill finner sakrevisionen i likhet med revisorerna, att ytterligare åtgärder
äro önskvärda för att åvägabringa en förstärkning av den centrala ledningen
för jordbruksdriften inom fångvården. En förutsättning för att nied den ifrågasatta
åtgärden avsett resultat skall ernås är dock, att den på respektive
anstalter verksamma lokala arbetsledningen äger tillräcklig kompetens och
erfarenhet för att i praktiken verkligen omsätta de anvisningar, som kunna
komma att utgå från den centrala jordbruksledningen hos tillsynsmyndigheten.

Såsom ovan nämnts försvårar förhandenvaron av en viss arbetsstyrka, som
under alla förhållanden måste sysselsättas i jordbruksarbetet, vidtagandet av
sedvanliga rationaliseringsåtgärder. Då i samband med den utbyggnad av

4

Riksdagens skrivelse nr 212.

koloniverksamheten, som torde komma till stånd vid övergången till en mera
öppen fångvård, viss utjämning av den nuvarande disproportionen mellan
tillgänglig och erforderlig arbetskraft förefaller sannolik, synas sakrevisionen
framdeles ökade möjligheter komma att uppstå för rationaliseringsåtgärder
i berörda hänseenden. Även med hänsyn härtill tala enligt sakrevisionens mening
skäl för en förstärkning av den centrala ledningen inom fångvårdsstyrelsen
i vad angår jordbruksdriften.

Sakrevisionen vill slutligen framhålla, att de problem, som föreligga beträffande
fångvårdens jordbruk, jämväl äro för handen för andra myndigheter,
som vid dem underlydande anstalter bedriva lantbruk, såsom socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen. Med hänsyn härtill synes det sakrevisionen
kunna ifrågasättas, att nämnda verksamhet vid sålunda ifrågakommande anstalter
ställes under gemensam tillsyn i förevarande hänseenden.

Av vad i ärendet förekommit vill det synas som örn det ekonomiska resultatet
av fångvårdens jordbruk icke är tillfredsställande. Även om här avsedda
verksamhet icke enbart får bedömas ur ekonomisk synpunkt är det
uppenbart, att driften bör så ordnas att den under hänsynstagande till dess
speciella karaktär lämnar största möjliga avkastning. Härutinnan synas alla
möjligheter icke hava tillvaratagits. Vid en övergång i större omfattning till
en öppen fångvård kan förväntas, att jordbruksdriften vid fångvårdsanstaltema
får större betydelse än nu. Det framstår därför som angeläget, att problemet
om den ur ekonomisk synpunkt lämpligaste organisationen och ledningen
av fångvårdens jordbruksdrift ägnas särskild uppmärksamhet.

Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
åtgärder i angivna syfte.

2:o)

Försvarets tjänstebostäder.

Under försvarsdepartementet, § 2, ha revisorerna påtalat vissa differenser
beträffande hyresersättningama för försvarets bostäder (Del I, s. 7—15).

Den i statlig regi genomförda produktionen av bostäder för den vid försvarsväsendet
anställda personalen är väsentligen av två slag, nämligen å ena
sidan tjänstebostadsbebyggelse i egentlig mening, som avser att frambringa
bostäder, upplåtna med bostadstvång, och å andra sidan anskaffning av egnahem
eller hyreshus. Enligt de riktlinjer, som i samband med inrättandet år
1943 av försvarets bostadsanskaffningsnämnd godtagits av statsmakterna,
skall i princip uppförande av tjänstebostäder i egentlig mening ske genom
försorg av vederbörande militära förvaltningsorgan, medan övriga för försvarets
personal avsedda bostäder skola tillhandahållas genom bostadsanskaffningsnämndens
försorg. I fråga örn fastighetsförvaltningen gäller, att
densamma omhänderhaves beträffande tjänstebostäder i egentlig mening för
varje försvarsgren av vederbörande militära förvaltningsorgan samt i övrigt
av bostadsanskaffningsnämnden.

Riksdagens skrivelse nr 212.

5

Beträffande tjänstebostad gäller enligt 47 § 2 och 3 inom. militära avlöningsreglementet
(nr 1939: 275), jämförda med 24 § 1 mom. och 40 § 1 mom.
militära icke-ordinariereglementet (nr 1939: 276) samt 19 § 1 mom. manskapsavlöningsreglementet
(nr 1940: 652), alt ersättning för beställnings-(befattnings-)
havare anvisad sådan bostad, däri inbegripen, i förekommande fall,
gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande av möbler, ävensom
för planteringsland eller annan förmån, som följer med bostaden, bestämmes
med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet,
vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan
anses likvärdig med tjänstebostaden. Är tjänstebostad belägen å ort, där hyresmarknad,
som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande, saknas,
må i stället skälig hänsyn tagas till det hyrestal, som för orten beräknats
i samband med dyrortsgrupperingen. Kan överenskommelse rörande ersättningens
storlek icke träffas mellan vederbörande myndighet och beställnings-(befattnings-)
havare, som skall bebo lägenheten, hänskjutes frågan
till statens bostadsnämnd, över nämndens beslut i sådan fråga må klagan
icke föras.

I fråga om hyressättningen å bostad i de av försvarets bostadsanskaffningsnämnd
förvaltade byggnaderna gäller enligt föreskrift i 1 § e) av den för
nämnden fastställda instruktionen (nr 1943:230), att uthyrning av sådan bostad
skall ske till marknadspris, i den mån Kungl. Maj:t ej annat medgiver.

I fråga om de grunder som av de centrala militära förvaltningsmyndigheterna
tillämpas vid bestämmandet av hyresersättning för tjänstebostad är till
en början att märka, att vid hyresavvägningen viss hänsyn tages till med
bostaden som sådan förenade särskilda olägenheter. 1 sådant hänseende uppdelas
bostäderna i två kategorier. I kvalitetshänseende indelas bostäderna i
fyra klasser (1—4). Klassindelningen verkställes under hänsynstagande till
dels bostadens golvyta, dels beskaffenheten i bvggnadshänseende, dels förefintligheten
av bekvämligheter och dels örn bostaden på grund av läge och
byggnadssätt är svår att uppvärma. Varje bostad åsättes ett grundpris beroende
på den kategori och kvalitetsklass, densamma bestämmes tillhöra. Härvid
användes med ledning av socialstyrelsens statistik rörande verkställda
hyresräkningar — i förekommande fall beräknade s. k. hyrestal — för varje
förläggningsort uppgjord grundpristabell.

Revisorerna erinra, att de militära myndigheterna som regel verkställa hyressättningen
på basis av socialstyrelsens hyresräkningar i vad angår tjänstebostäder
belägna å orter, där hyresräkning ägt rum. 1 ett mindre antal fall
hade därvid 1928 eller 1933 års men i flertalet fall 1939 års hyresräkning tagits
till utgångspunkt. Vid sistnämnda hyresräkning redovisades för de hyresräknade
orterna bland annat medelhyran per år för lägenheter, uthyrda i öppna
marknaden, varvid en uppdelning verkställdes med hänsyn till storlek och
standard, i sistnämnda hänseende beträffande förekomsten av centralvärme
och badrum. De liyressiffror, som framräknades, utgjorde ett medeltal för
lägenheter av en och samma storleksordning. Emellertid innefattade samma

6

Riksdagens skrivelse nr 212.

lägenhetsgrupp bostäder av varierande ålder och utrustning. Ehuru vid de
militära myndigheternas hyressättning viss jämkning verkställdes med hänsyn
till standarden, ville dock revisorerna erinra om att utvecklingen under
1930- och 1940-talen snabbt gått i riktning mot en höjd bostadsstandard, i
det att lägenheterna i stor utsträckning kommit att utrustas med exempelvis
badrum, kylskåp och andra moderna bekvämligheter. Såväl denna omständighet
som byggnadskostnadernas väsentliga ökning under de senaste åren
hade bidragit till att hyresnivån i nybyggda bostadsfastigheter blivit betydligt
högre än i äldre hus. Emellertid torde hyresnivån i de hus, som uppfördes
under förra delen av 1930-talet och tidigare, icke hava undergått någon mera
betydande justering uppåt, varför de medeltal, som erhållits vid 1939 års
hyresräkning, framstode såsom jämförelsevis låga. Av det anförda franninge,
att en på socialstyrelsens ifrågavarande hyresräkning baserad hyressättning
endast i ofullständig omfattning återspeglade den ovan antydda utvecklingen
på bostadsmarknaden.

Beträffande bostadsanskaffningsnämndens hyressättning framhålla revisorerna,
att nämnden anlitat statens byggnadslånebyrås sakkunskap och byråns
statistiska material. Vid beräkning av bostadshyrorna i nyuppförda fastigheter
utginge byrån i princip från 1939 års hyresnivå, d. v. s. hyresnivån
i de hus, som uppfördes under år 1939. Nämnda statistik grundade sig på
1939 års hyresräkning. Dock hade byggnadslånebyrån genom kompletterande
undersökningar kunnat beräkna hyresnivån i år 1939 uppförda hus, varjämte
byråns statistik — i motsats till hyresräkningen — omfattade uppgifter rörande
storleken av bostädernas golvytor.

Revisorerna hava infordrat vissa uppgifter angående hyressättningen å såväl
tjänstebostäder som hyresbostäder, uppförda under och efter år 1938. Det
sålunda införskaffade materialet avser följande förläggningsorter, nämligen
Karlsborg, Såtenäs, Ljungbyhed, Lideå och Fårösund. Av en av revisorerna
gjord sammanställning av dessa uppgifter (Del I. s. 12—14) framgår enligt
revisorernas mening, att tjänstebostadshyrorna väsentligen understiga de av
bostadsanskaffningsnämnden åsätta hyrorna. Revisorerna lia ytterligare framhållit,
att fall torde förekomma, där jämväl hyresersättningen å vissa äldre
tjänstebostäder finge anses stå i mindre god överensstämmelse med i vederbörande
avlöningsreglementen angivna principer för beräkning av sådan
hyra.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att statsmakterna genom hyressättningens
avpassning efter ortens hyrespris (marknadspriset) torde hava
avsett att vinna en enhetlig och rättvis värderingsgrund vid upplåtande av
bostäder till den vid försvaret anställda personalen. De införskaffade uppgifterna,
som avse bostäder, uppförda under eller efter år 1938, åskådliggöra
emellertid, att betydande differenser föreligga mellan av de centrala försvarsförvaltningarna
fastställda hyresersättningar för tjänstebostäder och av bostadsanskaffningsnämnden
åsätta hyror för bostäder i hyresfastigheter. Det
vill därför synas, som om vissa tjänstebostadsinnehavare — i strid mot gäl -

Riksdagens skrivelse nr 212.

7

lande avlöningsprinciper — på en omväg komma i åtnjutande^ av en extra
förmån. Ur rättvisesynpunkt framstår ett sådant förhållande såsom mindre
tilltalande. Revisorerna vilja erinra om att statens bostadsnämnd den 26 september
1938 på uppdrag av Kungl. Maj:t avgivit nytt förslag till riktlinjer
för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad, till vilket förslag Kungl.
Majit emellertid ännu icke fattat ställning. Det synes revisorerna, som om ur
skilda synpunkter tidpunkten nu vore inne att upptaga bär behandlade fråga
till omprövning. Det synes därvid lämpligt, att en sådan utredning utsträckes
till att avse jämväl tjänstebostäder för befattningshavare, tillhörande den civila
statsförvaltningen.

Yttranden hava avgivits av arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningen!
flygförvaltningen samt försvarets bostadsanskaf f ning snämnd (Del II,
s. 7—15), vilka samtliga uttalat sig för en utredning i enlighet med revisorernas
förslag. Flygförvaltningen anser dock, att frågan bör upptagas i sammanhang
med en allmän omprövning av hela lönesystemet, så att detta
bringas i nivå med utvecklingen på levnadskostnadsområdet i dess helhet
Lämpligt syntes vara, att vad i ärendet förekommit bragtes till 1945 års lönekommittés
kännedom för att av kommittén beaktas.

Enligt gällande bestämmelser i fråga om hyressättningen för försvarsväsendets
tjänstebostäder skall ersättningen utmätas med hänsyn till det pris
som å orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och
bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostäder
eller, å ort där hyresmarknad saknas, under hänsynstagande till
det hyrestal som för orten beräknats i samband med dyrortsgrupperingen.
Vad åter angår de för försvarets räkning genom försvarets bostadsanskaffningsnämnd
uppförda lägenheterna gäller, att för dem hyressättningen
skall anslutas till den allmänna marknadens och ske med utgångspunkt från
nu tillämpade förräntningsgrunder. Av revisorerna åberopad utredning ger
vid handen, att hyran för tjänstebostäder, uppförda under år 1938 eller senare,
bestämts till väsentligt lägre belopp än hyran för under samma tid
genom bostadsanskaffningsnämndens försorg på samma ort uppförda lägenheter
av ungefär samma kvalitet. Härvidlag förefintlig hyresdifferens torde
icke kunna förklaras endast under hänvisning till de olägenheter som kunna
vara förbundna med tjänstebostadens läge. Det framstår för riksdagen
såsom uppenbart att, därest en rätt tolkning av nuvarande bestämmelser rörande
liyressättning kan giva av revisorerna uppmärksammade resultat, bestämmelserna
redan av denna anledning äro i behov av översyn. Att en
dylik översyn är behövlig jämväl med avseende å det äldre tjänstebostadsbeståndet
synes framgå av de i ärendet avgivna utlåtandena. Riksdagen delar
sålunda revisorernas uppfattning, alt frågan örn hyressättningen för försvarets
tjänstebostäder utan dröjsmål bör göras till föremål för särskild utredning.

Revisorernas undersökningar ha avsett förhållandena vid försvarsväsendet.
I likhet med revisorerna har emellertid riksdagen funnit lämpligt, att

8

Riksdagens skrivelse nr 212.

den av riksdagen förordade utredningen jämväl kommer att omfatta tjänstebostäder,
avsedda för personal inom den civila statsförvaltningen.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit
ville föranstalta om utredning rörande hyressättningen för tjänstebostäder
för befattningshavare inom statsförvaltningen.

3:o)

Krigsmaterielverket.

Under försvarsdepartementet, § 3, ha revisorerna behandlat vissa frågor
berörande krigsmaterielverkets arbetsuppgifter och personalorganisation
m. m. (Del I, s. 15—35).

Revisorerna ha inledningsvis lämnat en redogörelse för tillkomsten av
krigsmaterielverket. Därvid har erinrats om att 1940 års förvaltningsutredning
förordade inrättandet av ett för försvarsväsendet gemensamt materieldepartement,
vilket borde hava till huvudsaklig uppgift att handhava konstruktioner,
nyanskaffning och kontroll av krigsmateriel. Departementet avsågs
därvid skola uppdelas i en teknisk avdelning för forsknings- och konstruktionsverksamhet
samt en anskaffningsavdelning för anskaffning och
kontroll. Vidare har framhållits, att 1941 års förvaltningsutredning uttalade
sig för inrättandet av ett nytt centralt ämbetsverk, benämnt försvarsväsendets
industriverk, och att utredningen angav det nya verkets huvuduppgift
enligt följande.

Verket skall centralt handha landets med krigsmaterieltillverkning sammanhängande
industriplanering, omfattande disponibla och erforderliga tillverkningskapaciteter,
för tillverkning erforderlig personal, råmaterialfrågor
och prioritetsfrågor.

_ Till verkets arbetsuppgifter skall vidare höra att för försvarsgrensförvaltningamas
räkning omhänderhava anskaffning av sådan krigsmateriel, vilken
har mass- eller standardkaraktär eller som kan sägas vara fixerad i tekniskt
hänseende. Det är förutsättningen för att verket på effektivast möjliga sätt
skall kunna handhava landets krigsindustriplanering. Samtidigt vinnas härigenom
stora tekniska och ekonomiska fördelar.

Verket bör utöva en målbunden standardiserings verksamhet, varigenom
avsevärda ekonomiska fördelar kunna vinnas och ökad beredskap uppnås.
Genom ett samordnande av konstruktions-, standardiserings- och tillverkningstekniska
synpunkter vinnas därjämte stora produktionstekniska fördelar
med därav följande lägre produktionskostnader och kortare tillverkningstider.

Som följd av den snabba utveckling, som för närvarande äger rum i fråga
örn krigsmateriel, synes det för bibehållande av en kvalitativt högtstående
modem utrustning inom försvarsväsendet vara erforderligt, att en samordnande,
enhetligt ledd militär forskningsverksamhet kontinuerligt bedrives under
utnyttjande av olika inom landet tillgängliga forskningsmöjligheter. Med
hänsyn till att forskningsverksamheten intimt sammanhänger med industriverkets
tekniska uppgifter och då forskningsverksamheten är för de olika
försvarsgrenarna gemensam, synes den böra förläggas till industriverket.

Riksdagens skrivelse nr 212.

9

För möjliggörande av ett ur landets synpunkt i möjligaste mån effektivt
utnyttjande av de statliga fabriker, som bedriva krigsmaterieltillverkning,
böra dessas ledning handhavas av ett centralt industriellt inriktat organ. Då
industriverket kommer att utgöra ett för hela försvarsväsendet gemensamt
organ med huvuduppgifter av industriell art, talar detta för att verket även
bör handha ledningen av dessa fabriker.

Revisorerna ha uppgivit, att personalbehovet för det tilltänkta industriverket
av utredningen beräknades till 251 befattningshavare samt att utredningen
i avseende å verkets anskaffningsuppgifter föreslog, att verket skulle
för försvarsgrensförvaltningarnas räkning i föreskriven omfattning ombesörja
anskaffning av materiel som vore av mass- eller standardkaraktär eller som
kunde anses fixerad i tekniskt hänseende, ävensom sådan anskaffning, som
måste ske genom verket för att möjliggöra en effektiv krigsindustriplanering.

Revisorerna ha vidare erinrat, hurusom vissa av revisorerna närmare angivna
uppgifter, som enligt 1941 års förvaltningsutrednings förslag borde
handhavas av industriverket, år 1942 anförtroddes den redan år 1940 inrättade
statens ammunitionsnämnd, som i anslutning därtill erhöll benämningen
statens krigsmaterielnämnd.

Sedan 1943 års riksdag på förslag av Kungl. Majit (propositionen nr 180)
beslutat inrättande av ett krigsmaterielverk, övertog, framhålla revisorerna,
detta verk krigsmaterielnämndens uppgifter från och med den 1 juli 1943.

Genom instruktion den 15 juni 1944 (nr 339) ha verkets nuvarande arbetsuppgifter
reglerats.

Allmänt föreskriver instruktionen, att verket har att förbereda och genomföra
de åtgärder, som erfordras för att försvarets behov av för dess krigsberedskap
erforderlig materiel och övriga förnödenheter på bästa sätt tillgodoses
i enlighet med fastställda planer eller vederbörande myndighets anvisningar.
Vidare angiver instruktionen verkets särskilda arbetsåligganden,
som sammanfattas i följande huvudgrupper, nämligen krigsindustriplanering,
anskaffning, standardisering och teknisk vidare utveckling, patentärenden,
kontroll, förrådsdrift och -förvaltning samt allmänt administrativa uppgifter.

Göromålen inom verket skola enligt instruktionen handläggas å följande
byråer, nämligen en industribyrå, en teknisk byrå, en kontrollbyrå, en förrådsbyrå
och en administrativ byrå. Till verket är vidare ansluten försvarets
standardiseringsdelegation, varjämte särskilda tekniska delegationer kunna
tillfälligt inrättas i anslutning till verket. Enligt revisorerna uppgick verkets
personalbestånd i juli 1945 till sammanlagt 425 befattningshavare, varav voro
placerade å industribyrån 95, å tekniska byrån 4G, å kontrollbyrån 104, å
förrådsbyrån 32, å administrativa byrån 14G samt å krigsbyrån 2 befattningshavare.
Beträffande industribyrån hade denna till uppgift

att handhava den på krigsmaterielverket ankommande centrala planeringen
för krigsmaterieltillverkning samt handlägga därmed sammanhängande
frågor rörande råvaru- och energitillgångar, transportmedel och arbetskraft,
produktionsmedlens utnyttjande, vidmakthållande, utökning, undanförsel och
förstöring samt i anslutning därtill följa den anskaffningsverksamhet, som
utövas av andra försvaret tillhörande myndigheter;

10

Riksdagens skrivelse nr 212.

att handhava på verket ankommande anskaffningsuppgifter samt övervaka
leveransernas fortskridande och fullgörande; samt

att i anskaffningsärenden, som handläggas av annan försvaret tillhörande
förvaltningsmyndighet, lämna det biträde och utöva den verksamhet i övrigt,
som ankommer på verket.

Av revisorernas redogörelse framgår, att industribyrån för handläggande
av anskaffningsärenden efter juli 1945 indelats i följande sektioner, nämligen
en ordersektion, en vapensektion, en manufaktursektion, en fordonssektion,
en instrumentsektion, en kemisk sektion samt en textilsektion. Industribyråns
anskaffningsuppgifter inskränka sig till en egentlig upphandlingsverksamhet
och leveransövervakning, övriga erforderliga åtgärder av förberedande
karaktär ombesörjas däremot av vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter
eller till viss del av krigsmaterielverkets tekniska byrå.
Frågor rörande kontroll över att materielen uppfyller uppställda kvalitetsbestämmelser
respektive godkännande av fakturor handläggas av verkets
kontrollbyrå respektive administrativa byrå. Beträffande omfattningen av
anskaffningsverksamheten inom industribyrån ävensom antalet därmed sysselsatta
befattningshavare och härav betingade lönekostnader hänvisa revisorerna
till en i berättelsen intagen sammanställning (s. 22).

Antalet av krigsmaterielverkets administrativa byrå under budgetåret 1944/
45 behandlade fakturor utgjorde 27 156.

Sammanställningen ger vid handen, framhålla revisorerna, att den upphandlingsverksamhet,
som för vederbörande centrala förvaltningsmyndigheters
räkning verkställes genom krigsmaterielverkets försorg, under budgetåret
1944/45 avsåg anskaffning till ett belopp av omkring 119 miljoner kronor,
därav enligt vad revisorerna inhämtat 35 miljoner avsåge beställningar
från AB Bofors och 15 miljoner beställningar från försvarets fabriksstyrelse.
För verksamheten hade tagits i anspråk 75 befattningshavare med årlig
lönekostnad av omkring 490 000 kronor. Härtill komme emellertid ett icke
obetydligt antal befattningshavare å verkets administrativa byrå, som indirekt
varit erforderlig för anskaffningsverksamheten, såsom kontors- och
skrivbiträden, vaktmästare m. m.

Ehuru jämförelser med upphandlingsverksamheten vid annat statligt organ
enligt revisorernas uppfattning icke kunna giva underlag för ett tillförlitligt
bedömande av industribyråns personalbestånd i förhållande till föreliggande
arbetsuppgifter, ha revisorerna dock till ledning i förevarande sammanhang
lämnat vissa upplysningar beträffande organisationen och omfattningen
av anskaffningsverksamheten vid statens järnvägar. Sammanfattningsvis
ha revisorerna framhållit, att för järnvägsstyrelsens upphandlingsverksamhet
under år 1944, innefattande tillhopa 9 650 st. upphandlingar
jämte 43 000 st. s. k. avrop med 118 500 fakturor till ett totalt anskaffningsbelopp
av 161 miljoner kronor, tagits i anspråk 28 befattningshavare med
en beräknad kostnad av 249 000 kronor.

Efter att hava lämnat redogörelser för gången av anskaffningsärenden
inom krigsmaterielverket (s. 24 o. 25) samt för vissa mot verket framställda

Riksdagens skrivelse nr 212.

11

erinringar rörande leveransförseningar (s. 26 o. 27) och beträffande kravet
på fullgod kvalitet m. m. (s. 27), ävensom riktat vissa erinringar mot av
krigsmaterielverket framlagt siffermaterial, avsett att belysa omfattningen
av de av verket åstadkomna besparingarna (s. 28—32), ha revisorerna gjort
följande allmänna uttalande.

Revisorerna hava i det föregående lämnat en redogörelse för tillkomsten
av krigsmaterielverket samt vissa avsnitt av dess verksamhet. Därvid hava
revisorerna icke förbisett att verket som sådant tillkom först den 1 juli 1943,
varvid det övertog förutvarande ammunitionsnämndens och krigsmaterielnämndens
uppgifter. Revisorerna hava även utgått från att ämbetsverket
under rådande extraordinära förhållanden haft särskilda svårigheter att bemästra.
Med hänsyn till att erinringar från olika håll framställts mot ämbetsverket
hava revisorerna likväl ansett sig böra ingå på en granskning av verksamheten
vid detsamma. . . .

Såsom tidigare anförts har frågan örn krigsmaterielförsor.inmgen i olika
sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I de utredningar,
som vid skilda tillfällen företagits, har framhållits vikten av att
redan under fredstid en noggrann krigsindustriplanering verkställdes av ett
centralt organ med uppgift bland annat att för de olika försvarsgrensförvaltningamas
räkning ur prioritetssynpunkt handlägga anskaffningsfragor.
Vidare borde i erforderlig utsträckning forsknings- och standardiseringsverksamhet
bedrivas. Härjämte har framhållits att anskaffningsverksamheten
för försvarsväsendets räkning borde ske på ett ekonomiskt och rationellt
sätt. Nämnda synpunkter hava varit vägledande för såväl 1940 som 1941
års militära förvaltningsutredningar vid uppgörande av förslag till krigsma terielförsörjningens

ordnande. . . .

Sistnämnda utredning föreslog inrättande av ett särskilt industriverk, som
skulle handhava de arbetsuppgifter, vilka för närvarande äro fördelade pa
ett ämbetsverk och ett af färsdrivande verk, nämligen krigsmaterielverket och
försvarets fabriksstyrelse. Personalbehovet vid det föreslagna industriverket
beräknades till 251 befattningshavare. Redan denna beräkning ansågs, såsom
framgår av ett flertal yttranden över förvaltningsutredningens förslag, vara
hållen i överkant men finge ses mot bakgrunden av då rådande extraordinära
förhållanden. Enligt inhämtade uppgifter har enbart krigsmaterielverket
för närvarande en personal av cirka 425 befattningshavare. Även om vissa
ytterligare arbetsuppgifter tillkommit, står dock med hänsyn till vad ovan
anförts detta antal icke i översstämmelse med storleken av det personalbestånd,
som förutsattes vid verkets tillkomst. Enligt revisorernas uppfattning
synes sålunda personalbeståndet högt. För erhållande av en bedömningsgrund
härutinnan hava revisorerna ansett det vara av intresse att i viss omfattning
granska ett avsnitt av krigsmaterielverkets verksamhet. Denna granskning
har omfattat den verksamhet inom industribyrån, som avser ombesörjandet
av egentlig upphandling och leveransövervakning. Revisorerna
hava därefter sökt verkställa en jämförelse med förhållandena vid statens
järnvägars upphandlingsorgan och motsvarande organ inom några privata
industri företag. Ehuru revisorerna äro väl medvetna om det vanskliga i en
sådan jämförelse, synas dock de betydande differenser, som befunnits föreligga
beträffande storleken av personalen och omfattningen av upphandlingsverksamheten
mellan å ena sidan industribyrån och a andra sidan vart och
ett av övriga nyss omförmälda organ, giva stöd för revisorernas upprättliing
beträffande personalbeståndet för verket. En av orsakerna till nämnda
differenser torde vara att söka i det rådande anskaffningssystemet, sorn torde
medföra en onödigt omständlig handläggning av anskaffningsärendena.

12

Riksdagens skrivelse nr 212.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att leveranstider icke alltid hållits,
vilket bland annat framgår av förstnämnda skrivelse från chefen för armén
samt yttranden från vederbörande försvarsgrensförvaltningar. Sålunda
hava dessa förvaltningar i olika sammanhang framhållit, att avsevärda förskjutningar
i uppgivna leveranstider ofta inträffat, vilket i hög grad torde
hava försvårat materielersättningen till truppförbanden. Detta är så mycket
mer betänkligt som det varit angeläget att under beredskapstiden med största
skyndsamhet framskaffa krigsmateriel.

Mot den genom verkets försorg anskaffade materielen hava vidare i olika
sammanhang klagomål anförts från vederbörande lokala militärmyndigheter.
I detta sammanhang må erinras, att Kungl. Majit uppdragit åt statens
sakrevision att närmare undersöka frågan, huruvida krigsmateriel, som av
verket anskaffats och överlämnats till armémyndighet, varit av den art, att
den med beaktande av den militärtekniska och tillverkningstekniska ståndpunkten
och förhållandena i övrigt vid tidpunkten i fråga kunnat anses
olämplig. De klagomål, som av olika myndigheter framställts mot den levererade
varan, synas ofta haft sin grund i viss bristande kontroll från
krigsmaterielverkets sida. Revisorerna vilja härutinnan åberopa, vad sprängämnesinspektionen
anfört angående brister i fråga om leveranskontroll i visst
fall.

I den sammanställning, som återfinnes i krigsmaterielverkets senaste anslagsäskanden,
har åberopats ett siffermateriel, som skulle giva stöd för den
uppfattningen, att genom verkets försorg åstadkommits prissänkning med
därav följande besparingar för statsverket. Sålunda har bland annat framhållits,
att prissänkningen vid senaste upphandlingar uppgått till genomsnittligt
24 procent i förhållande till priserna år 1940.

Häremot må till en början framhållas, att den prisstatistik, varpå den av
verket uppgivna prissänkningen grundar sig, som av utredningen framgår,
i vissa hänseenden är oriktig. I den mån sådan prissänkning kunnat konstateras
torde densamma i stor utsträckning vara att hänföra till en ökad serietillverkning
och därmed följande vidgade möjligheter till rationalisering. I
en del fall torde prissänkning i icke oväsentlig omfattning vara att tillskriva
industrikommissionens krigsmaterielavdelning och prisbyrå. Av nu angivna
skäl torde de av verket gjorda beräkningarna icke giva belägg för antagandet
att den angivna prissänkningen skulle lia åstadkommits enbart genom
verkets åtgärder, utan är betingad jämväl av andra faktorer. Denna
uppfattning vinner också stöd i det förhållandet, att vid av annat centralt
förvaltningsorgan verkställda upphandlingar av annan krigsmateriel ernåtts
prissänkningar, som äro icke oväsentligt större än den av krigsmaterielverket
redovisade.

Även om den redovisade prissänkningen med däri förutsatta utgångspunkter
vöre riktig, vill det i allt fall synas revisorerna att då sådana på prissättningen
inverkande faktorer som kvantitet, kvalitet, leveranstider, transportförhållanden
m. m. icke närmare angivits, den åberopade siffran icke
kan läggas till grund för bedömande av den sålunda redovisade prissänkningen.

Såsom i det föregående nämnts hänför sig krigsmaterielverkets upphandlande
verksamhet i huvudsak till sådan materiel, som har mass- eller standardkaraktär
eller är fixerad i tekniskt hänseende. Vid upphandling jämväl
av nämnda materiel synes emellertid i icke oväsentlig grad förutsättas militärteknisk
kännedom örn materielen och dess användning. Vid anskaffning
av sådan materiel synes militär sakkunskap icke heller kunna undvaras, vilket
medför visst dubbelarbete. Samma förhållande gäller även beträffande
ämbetsverkets kontrollerande verksamhet. Behovet av ökad militär sakkun -

Riksdagens skrivelse nr 212.

13

skap för krigsmaterielverkets verksamhet har också framhållits i samband
med ämbetsverkets senaste anslagsäskanden. Sålunda har framhållits, att det
under verkets fortsatta uppbyggnad visat sig önskvärt, att verket i större
utsträckning skulle lia möjlighet att i sin verksamhet utnyttja befattningshavare,
som ägde militär sakkunskap. Denna förändring ville verket betrakta
som ett led i utvecklingen mot att verket icke blott skulle representera ensidiga
tekniska industriella och merkantila synpunkter vid krigsmaterielanskaffningen
utan skulle kunna tillgodose militära synpunkter och intressen i
lika hög grad som skett vid den tidigare handläggningen. Slutligen må framhållas
att det rådande anskaffnings- och kontrollsystemet leder till viss oklarhet
i fråga om ansvar och befogenheter.

I avgivna yttranden över krigsmaterielverkets ovannämnda anslagsäskanden
hava såväl överbefälhavaren som riksräkenskapsverket — under åberopande
av svårigheterna att bedöma omfattningen av krigsmaterielverkets
framtida verksamhet och därmed behov av personal — framhållit önskvärdheten
av att frågan om krigsmaterielverkets arbetsuppgifter och personalorganisation
under fredsförhållanden gjordes till föremål för närmare utredning.
Särskilt torde den beslutade överflyttningen till krigsmalerielverket av
anskaffningen av sådana krigsförnödenheter, som tillverkades av de fabriksstyrelsen
underställda fabrikerna, komma att medföra alltför tunga och
tidsödande arbetsformer. Revisorerna ansluta sig till den av förenämnda myndigheter
uttalade uppfattningen och anse, att en allsidig och förutsättningslös
utredning snarast möjligt bör komma till stånd. I avvaktan på resultatet
av denna utredning torde ytterligare bestående anskaffningsuppgifter icke
böra överföras till krigsmaterielverket.

Yttrande har avgivits av krigsmaterielverket (Del II, s. 16—47), som —-efter att ingående hava bemött revisorernas uttalanden om verkets storlek,
omfattningen av anskaffningsorganisationen, anskaffningsärendenas handläggning,
leveransförseningar, kontrollverksamhet samt den prisstatistiska
jämförelsen — sammanfattningsvis anfört följande:

Revisorerna avsluta sitt uttalande röi''ande krigsmaterielverket nied alt ansluta
sig till den av överbefälhavaren och riksräkenskapsverket i avgivna utlåtanden
över krigsmaterielverkets anslagsäskanden för budgetåret 1946(47
uttalade meningen, att frågan örn verkets arbetsuppgifter och personalorganisation
under fredsförhållanden gjordes till föremål för närmare utredning.
Särskilt syntes den beslutade överflyttningen till krigsmaterielverket av anskaffningen
av sådana krigsförnödenheter, som tillverkades av de fabriksstyrelsen
underställda fabrikerna, komma att medföra alltför tunga och tidsödande
arbetsformer. Revisorerna anse, att en allsidig och förutsättningslös
utredning snarast möjligt bör komma till stånd, och att i avvaktan på resultatet
av denna utredning bestående arbetsuppgifter icke syntes böra överföras
till krigsmaterielverket (s. 35).

Beträffande överbefälhavarens av revisorerna biträdda uttalande i dennes
remissyttrande över krigsmaterielverkets medelsäskanden för nästa budgetår
föreligger numera ett ställningstagande från Kungl. Majds sida. Sålunda har
chefen för försvarsdepartementet till det vid 1946 års statsverksproposition
(bilagan fjärde huvudtiteln, punkten 6, s. 36—37) fogade utdraget av statsrådsprotokollet
för den 4 januari 1946 härom anfört följande:

Huruvida en mera genomgripande omprövning av förvaltningsorganisationen
— alltså en revision av 1943 års riksdags beslut — bör företagas av 1945
års försvarskommitté, såsom i överbefälhavarens remissyttrande anförts, torde
ännu icke kunna bedömas. Genom överbefälhavarens försorg lia härutinnan

14

Riksdagens skrivelse nr 212.

vissa förberedande undersökningar utförts, av vilka jag tagit del. Emellertid
vill jag framhålla, alt — därest en översyn av förvaltningsorganisationen finnes
böra ske genom försvarskommitténs försorg — det av rent praktiska
skäl torde bliva nödvändigt för kommittén att dessförinnan koncentrera sig
på de i ekonomiskt hänseende avsevärt betydelsefullare frågorna rörande försvarets
allmänna organisation och därmed sammanhängande avvägningsspörsmål.
Det är att antaga att detta arbete ställer sådana krav på kommittén,
att kommittén försl senare — sedan åtminstone preliminära resultat i
dessa hänseenden uppnåtts — kan till bedömande upptaga frågan örn vilka
ändringar i förvaltningsorganisationen som kunna påkallas av kommitténs
överväganden i övrigt och av vunna erfarenheter. En annan ordning för frågornas
behandling skulle enligt mitt förmenande kunna avsevärt försena slutförandet
av kommitténs huvuduppdrag, vilket skulle medföra olägenheter i
skilda hänseenden. Vad sålunda anförts utgör självfallet icke hinder för förberedande
överväganden på detta område.

Oavsett att sålunda chefen för försvarsdepartementet ansett, att 1945 års
försvarskommitté — som av överbefälhavaren ifrågasatts såsom utredningsinstans
för berörda spörsmål — bör i första hand koncentrera sig på försvarets
allmänna organisation, har krigsmaterielverket intet att erinra mot
den ifrågasatta utredningen, vilken dock självfallet förutsättes ske i form av
en översyn av hela förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet. En sådan
utredning måste emellertid för krigsmaterielverkets del bygga på annat
material än det i revisorernas föreliggande berättelse framlagda, vilket såsom
den av verket i det föregående verkställda granskningen utvisar på alla
väsentliga punkter är missvisande eller rent felaktigt.

En centraliserad anskaffning av förnödenheter för försvarsväsendets räkning
under en fredsperiod måste anses vara till minst lika stor fördel för det
allmänna som under en forcerad upprustningsperiod genom möjligheterna
till enhetlig behandling i olika hänseenden av såväl enskilda som statliga leverantörer
av dylika iörnödenheter och måhända framför allt genom möjligheterna
att neutralisera en ur statsekonomi synpunkt skadlig monopolställning
för vissa förelag eller grupper av företag. De ytterligare synpunkter
härutinnan, som enligt verkets mening böra skänkas beaktande, ha av verket
framlagts i dess medelsäskanden för budgetåret 1946/47, till vilka verket
torde få hänvisa, och vilka icke på någon punkt gendrivits av revisorerna.

Om det sålunda enligt verkets uppfattning står klart, att den av statsmakterna
år 1943 beslutade centraliseringen på förevarande område bygger på
hållbara grunder, är därmed icke sagt att icke på många områden inom försvarets
förvaltningsorganisation i dess helhet förbättringar skulle kunna åstadkommas.
Framförallt gäller detta förhållandet mellan det centrala anskaffningsorganetoch
de organ, som lia alt svara för konstruktion och distribution
av krigsmaterielen, d. v. s. förhållandet mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna.
Betydande förenklingar och rationaliseringar beträffande
arbetssätt och personalantal inom försvarsgrensförvaltningarna
torde stå att vinna på denna väg. Ävenså torde betydande fördelar stå att
vinna genom en längre driven centralisering på vissa områden. Hand i hand
nied en utredning rörande dessa spörsmål böra undersökas möjligheterna till
vinnande av en klarare ansvarsfördelning mellan verket och försvarsgrensförvaltn
i ngarna.

En utredning efter de nu antydda riktlinjerna — som sålunda avser att
hygga vidare på den genom 1943 års förvaltningsbeslut lagda grunden —
torde även kunna äga rum inom ramen för de organisationstekniska undersökningar
beträffande såväl krigsmaterielverket som återstående delar av
den centrala försvarsförvaltningen, som förutskickats av chefen för försvars -

Riksdagens skrivelse nr 212.

15

departementet i det vid 1946 års statsverksproposition (bilagan fjärde huvudtiteln,
punkten 6, s. 36) fogade utdraget av statsrådsprotokollet över försvarsärenden.
Denna undersökning torde dock böra anstå i avvaktan på att den
nuvarande avvecklingsperioden avslutats och någon erfarenhet vunnits av
fredsförhållanden, varjämte resultatet av vissa utredningar, bland annat försvarets
sakanslagsutredning synes böra avbidas.

Vid sin behandling av propositionen nr 180 angående organisationen av
försvarsväsendets centrala förvaltning betonade 1943 års riksdag vikten av
att den nya förvaltningen såvitt möjligt borde växa fram successivt och organiskt,
och att detta särskilt gällde krigsmaterielverket. Riksdagen förutsatte,
att jämkningar i verkets organisation skulle visa sig erforderliga allteftersom
praktiska erfarenheter vunnos och verksamheten stabiliserades.

Närmast föregående års riksdagar ha haft att taga ställning till förslag
örn utvidgning av krigsmaterielverkets för fredsförhållanden avsedda personalorganisation.
1945 års riksdag gav därvid uttryck åt den uppfattningen,
att förutsatt ansvällning icke komme att bliva sådan, att behovet av nya tjänster
i av Kungl. Maj:t föreslagen omfattning kunde anses till fullo motiverat. Riksdagen
fann sig emellertid icke vilja motsätta sig då framlagt förslag, men
riksdagen utgick från att krigsmaterielverkets organisation komme att bliva
föremål för närmare undersökning i samband med blivande översyn av försvarsorganisationens
framtida utformning.

Efter att hava ägnat verksamheten inom krigsmaterielverket sin uppmärksamhet
ha riksdagens revisorer funnit anledning framhålla önskvärdheten
av att frågan örn verkets arbetsuppgifter och personalorganisation under
fredsförhållanden göres till föremål för särskild utredning. Revisorerna ha
därvid givit uttryck åt den uppfattningen, att verkets personalbestånd måste
anses för högt. Härjämte ha revisorerna framhållit, bland annat, att erinringar
försports i fråga om verkets leveranstider och beträffande den materielkontroll,
verket haft att ombesörja. Vidare lia revisorerna erinrat, att
med nuvarande organisation visst dubbelarbete syntes förekomma, i det att
fullgörandet av åtskilliga å krigsmaterielverket ankommande anskaffningsuppgifter
fordrade militär sakkunskap, som icke vore för handen inom verket.

Krigsmaterielverket åter har i sitt yttrande i ärendet framhållit, bland
annat, att verkets nuvarande personalorganisation måste bedömas mot bakgrunden
av beredskapsförhållandena, att leveransförseningarna icke varit beroende
på omständigheter, varöver verket kunnat råda, samt att erinringarna
i fråga örn kontrollverksamheten dels vore att hänföra lill tid, då kontrollen
icke ankom på krigsmaterielverket, dels ock avsåge den konstruktiva utformningen
av materielen, som icke ankomme på verket.

Delade meningar mellan revisorerna och krigsmaterielverket ha sålunda
kommit till uttryck rörande verkets personalorganisation och vad i övrigt av
revisorerna påtalats. Riksdagen har icke funnit nödvändigt att i förevarande
sammanhang ingå på ett närmare bedömande av vad från olika håll härutinnan
anförts. Riksdagen har emellertid funnit, att vad krigsmaterielverket
anfört icke jävar riksdagens revisorers uppfattning att en utredning rörande

16

Riksdagens skrivelse nr 212.

verkets framtida uppgifter och organisation bör komma till stånd. Det förtjänar
i detta sammanhang framhållas, att såväl överbefälhavaren som riksräkenskapsverket
uttalat sig för en sådan utredning.

Av vad chefen för försvarsdepartementet vid anmälan i statsverkspropositionen
och propositionen nr 120 örn medelsbehovet under vissa anslag till
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter anfört framgår, att departementschefen
funnit en utredning böra verkställas rörande den centrala försvarsförvaltningens
organisation.

Enligt riksdagens mening är en dylik utredning motiverad icke minst med
avseende å krigsmaterielverket. Under nu tilländalupen beredskapsperiod ha
uppenbarligen svårigheter måst föreligga att rätt bedöma verkets till fredsförhållanden
hänförliga personalbehov. Vad revisorerna anfört ger enligt
riksdagens mening vid handen, att i och med att genom avvecklingen av beredskapen
därmed sammanhängande anskaffningsuppgifter slutförts en omprövning
av verkets personalorganisation bör företagas. Riksdagen har funnit
naturligt, att i samband därmed jämväl verkställes en förnyad mer definitiv
omprövning av frågan om omfattningen under fred av verkets arbetsuppgifter.
Under beredskapen vunna erfarenheter synas därvidlag böra
ägnas särskild uppmärksamhet.

Revisorerna ha ansett, att i avbidan å resultatet av den av revisorerna
ifrågasatta utredningen ytterligare bestående anskaffningsuppgifter icke böra
överföras till krigsmaterielverket. Riksdagen delar denna uppfattning.

Den utredning med avseende å krigsmaterielverket, som riksdagen sålunda
förordat, bör enligt riksdagens mening icke erhålla karaktären av en ren
expertutredning utan givas en parlamentarisk anknytning.

Enligt vad riksdagen erfarit ha revisorerna vid sin granskning med avseende
å krigsmaterielverket haft att övervinna vissa svårigheter när det
gällt att från verket erhålla för granskningen erforderligt material. Revisorerna
ha sålunda måst utverka Kungl. Maj:ts befallning åt krigsmaterielverket
att tillhandahålla revisorerna önskade uppgifter. Riksdagen vill inskränka
sig till att framhålla, att den inställning till riksdagens revisorer,
varåt verket sålunda givit uttryck, måste betraktas såsom synnerligen anmärkningsvärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhåUa, att
Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning i av revisorerna angivet syfte.

4:o)

Förening av statstjänst med visst uppdrag.

Under försvarsdepartementet, § 4, ha revisorerna ansett sig böra bringa
följande förhållanden till riksdagens kännedom (Del I, s. 35).

I skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 5 maj
1944 hemställde generaldirektören och chefen för krigsmaterielverket S. A.
E. Ödeen, att statsrådet ville utverka nådigt tillstånd jämlikt 4 § 2 mom.

Riksdagens skrivelse nr 212.

17

civila avlöningsregl em entet för Ödeen att åtaga sig uppdrag såsom sakkunnig
hos Ödeens ingenjörsbyrå aktiebolag i Stockholm.

Enligt försvarsdepartementets ämbetsskrivelse till krigsmaterielverket den
9 juni 1944 biföll Kungl. Majit nämnda ansökning.

Jämlikt vid konstituerande stämma med Ödeens ingenjörsbyrå aktiebolag
den 1 februari 1943 antagen bolagsordning skall bolaget hava till ändamål
att idka konsulterande ingenjörsverksamhet ävensom annan därmed förenlig
verksamhet. Ödeen har vid bolagsstämma den 20 juli 1943 avsagt sig uppdraget
såsom ledamot av styrelsen i nämnda bolag, varefter styrelsen utgöres
av fru Karin Ödeen, som ensam har att teckna firman.

På förfrågan av riksdagens revisorer har Ödeen meddelat, att bolaget huvudsakligen
ombesörjde byggnadskonstruktionsuppdrag för industriens räkning
samt att bolaget ansåge sig i förekommande fall oförhindrat att från
leverantörer till krigsmaterielverket mottaga sådana uppdrag. På särskild
förfrågan har Ödeen förklarat, att bolaget icke hade för avsikt att avstå från
sådana uppdrag, varom senast vore fråga.

Yttrande har avgivits av Ödeen (Del II, s. 47—50).

Revisorerna ha under förevarande paragraf bringat till riksdagens kännedom
det förhållandet, att generaldirektören och chefen för krigsmaterielverket
Ödeen vid sidan av sin statstjänst utfört uppdrag såsom sakkunnig åt
ett aktiebolag, vars ändamål är att idka konsulterande ingenjörsverksamhet
och vars styrelse utgöres av allenast Ödeens maka.

Revisorerna ha framhållit, att Ödeen uttalat att bolaget ansåge sig i förekommande
fall oförhindrat att från leverantörer till krigsmaterielverket mottaga
byggnadskonstruktionsuppdrag samt att bolaget icke hade för avsikt att
avstå från sådana uppdrag.

Enligt vad riksdagen inhämtat har Ödeens inkomst av annan verksamhet
än statstjänst under senare år uppgått till så stora belopp, att det enligt riksdagens
mening kan ifrågasättas, huruvida icke deras förvärvande måste ha
inkräktat på hans verksamhet inom krigsmaterielverket. Riksdagen har väl
bemärkt, att Ödeen erhållit Kungl. Majits tillstånd att åtaga sig uppdrag av
här avsedd art. Riksdagen håller emellertid före, att en konsultalionsverksamhet
av denna omfattning icke kan hava varit av Kungl. Majit förutsedd.
Riksdagen anser det vara anmärkningsvärt, att Ödeen ansett sig kunna utnyttja
det lämnade tillståndet i den omfattning som skett. Såsom särskilt betänklig
synes den av Ödeen för revisorerna tillkännagivna ståndpunkten
böra karakteriseras, att det bolag, i vilket Ödeen äger aktiemajoriteten och
från vilket en betydande del av hans inkomst härflyter, kan anses vara oförhindrat
mottaga byggnadskonstruktionsuppdrag jämväl från krigsmaterielverkets
leverantörer.

Riksdagen—som redan tidigare (skrivelse nr 1943: 417 i anledning av riksdagens
år 1942 församlade revisorers berättelse, punkt 8:o) funnit anmärkningsvärt
att en statlig befattningshavare åtagit sig uppdrag i enskilt företag,
som haft ekonomiska transaktioner med det ämbetsverk, vars chefsskap

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 14 sami. Nr 212.

2

18

Riksdagens skrivelse nr 212.

befattningshavaren utövat -— finner vad i ärendet förekommit otvetydigt giva
vid handen, att frågan om tillstånd för Ödeen alt åtaga sig uppdrag vid sidan
av sin statstjänst bör upptagas till förnyad prövning.

Riksdagen har velat giva Kungl. Maj:t tillkänna vad riksdagen ovan anfört.

5:o)

Arméns fygverkstäder.

Under försvarsdepartementet, § 7, ha revisorerna behandlat vissa frågor
rörande försvarets tygverkstäders organisation och driftverksamhet (Del I,
s. 52—61).

Från att ursprungligen ha varit underställda dåvarande arméförvaltningens
tygdepartement överfördes under år 1940 tygstationerna och vissa av de större
tyganstalterna till försvarsväsendets verkstadsnämnd, varvid inom nämnden
en särskild avdelning inrättades för handhavandet av ledningen av dessa
verkstäder.

Sedan chefen för försvarsdepartementet den 29 november 1940 tillkallat
särskilda sakkunniga för uppdragande av mera allmänna riktlinjer för en
blivande omorganisation av det militära förvaltningsväsendet, framhöllo de
sakkunniga — 1940 års militära förvaltningsutredning — i ett den 24 februari
1941 avgivet betänkande, att de mest betydande svårigheter, som statsmakterna
under de senaste årens beredskapsåtgärder haft att bemästra på
militärförvaltningens område, hänförde sig till brister i fråga om effektivitet
och rationell planering av verksamheten vid vissa försvarsväsendets fabriker
och industrianläggningar samt att personal för ledningen av arbetet vid dessa
anläggningar i viss omfattning saknades. Utredningen hade under arbetets
gång övervägt, huru försvarsväsendets verkstäder i framtiden lämpligast
borde vara organiserade. Följande alternativ hade därvid framkommit, nämligen
dels återgång till tidigare organisation med verkstäderna underställda
respektive centrala förvaltningar, dels bibehållande av rådande provisoriska
organisation med verkstäder ställda under självständig ledning av en av
Kungl. Maj :t utsedd verkstadsnämnd eller verkstadsstyrelse och dels slutligen
inrättande av ett eller flera statliga bolag för försvarsväsendets industrirörelse.
Med hänsyn till under beredskapstiden vunnen erfarenhet hade utredningen
funnit det första alternativet icke kunna förordas. Även örn visst företräde
kunde givas det andra alternativet, hade utredningen med beaktande
av de svårigheter, som framkommit under försvarsväsendets verkstadsnämnds
hittillsvarande verksamhet, kommit till den uppfattningen, att det
tredje alternativet, inrättandet av ett eller flera statliga bolag, innebure den
ur statens synpunkt ändamålsenligaste lösningen. Från och med den 1 januari
1942 återfördes emellertid verkstadsnämnden underställda tygverkstäder
till tygdepartementet.

I skrivelse den 9 januari 1942 hemställde arméförvaltningen, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att anvisa medel för vissa nybyggnadsarbeten

Riksdagens skrivelse nr 212.

19

för tygverkstäder. Som stöd för nämnda äskande åberopade arméförvaltningen
bland annat, att trappförbandens tygverkstäder vore otillräckliga för de
ökade krav på reparationstjänsten, som även under normala fredsförhållan
den måst ställas på desamma, samt för att truppförbandens tygmaterielstock
skulle kunna fullgott underhållas och ständigt befinna sig i krigsdugligt skick.
Arméförvaltningen hade övervägt lämpligheten av att förlägga den huvudsakliga
reparationstjänsten till på orten befintliga civila verkstäder men därvid
kommit till det resultatet, att under normala fredsförhållanden förekommande
reparationer borde utföras vid timppförbandens egna verkstäder och tygstationer.

Beträffande lokalbehovet för tygverkstäder borde enligt arméförvaltningens
mening detta dimensioneras efter normala fredsbehov, då det kunde förutsättas,
att civila verkstäder eller mobiliserade mililära verkstäder skulle vid
mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap kunna övertaga den del av reparationsarbetena,
som tnippförbandens verkstäder ej kunde utföra.

För uppförande av tygverkstäder har riksdagen alltsedan år 1943 vid olika
tillfällen under rubriken »Övriga i försvarsbeslutets kostnadsram ingående
byggnadsarbeten m .m.» anvisat medel till ett sammanlagt belopp av 11 miljoner
kronor. Kostnader för maskiner, verktyg och inventarier m. m. till ifrågavarande
verkstäder hava beräknats till ett sammanlagt belopp av omkring
2,5 miljoner kronor.

Reparationsverksamheten vid tygverkstäderna avser i huvudsak följande
materiel, nämligen motorfordon (automobiler och motorcyklar), stridsvagnar
samt luftvärns-, optisk, signal- och radioteknisk material. Därjämte omfattar
reparationsverksamheten sadelmakeri- och snickeriarbeten.

I fråga örn de vid verkstäderna tillämpade principerna för kostnadskalkylering
skulle jämlikt tygmaterielinstruktion av år 1940 i kostnadskalkylen
medräknas huvudsakligen följande kostnadsgrupper: arbetskostnader — innefattande
avlöningar, som utbetalats till civila arbetare med anlitande av
till tygdepartementets förfogande stående medel — materielkostnader samt
allmänna omkostnader. Till allmänna omkostnader hänfördes bland annat
löner till extra ordinarie och extra kontorspei-sonal, förrådsman på verkstadsförråd
samt förmän som ej deltaga i produktivt arbete, material för driftens
igånghållande, underhåll av maskiner och övriga inventarier samt, i den mån
kostnader därför icke skulle bestridas från airnat till arméförvaltningen hörande
departements (styrelses) anslag, kontorsutensilier, telefon, telegram,
städning, handräckning och renhållning, kraft, belysning, värme, vatten, sjukavlöning,
sjukvård och medicin. I kostnadskalkylen inräknades däremot icke
kostnader för disponerat lokalutrymme, avskrivning å maskiner, verktyg och
inredning, ränta å nedlagt kapital, löner till personal tillhörande tygstaten,
löner och övriga utgifter för kassaväsendet nr. m.

Sedan verkstadsnämnden, såsom redan tidigare framhållits, sommaren
1940 övertagit förvaltningen av förenämnda tygstalioner och vissa tyganstalter,
genomfördes emellertid succesivt en omläggning av dittills tillämpade
beräkningsgrunder för verkstädernas självkoslnader i syfte att bringa dessa

20

Riksdagens skrivelse nr 212.

grunder i närmare överensstämmelse med vad som i detta hänseende tillämpades
inom privatindustrien. Sålunda skulle i driftskalkylen bland annat redovisas
kostnader för disponerat lokalutrymme, anskaffning av och avskrivning
å maskiner, verktyg och inventarier, ränta å nedlagt kapital, verkstädernas
andel av verkstadsnämndens omkostnader, resekostnader m. m. Ge
nom ifrågavarande omläggning skapades förutsättningar för nämnden att genom
riktiga självkostnadsberäkningar redovisa verksamheten efter affärsmässiga
grunder.

1941 års förvaltningsutredning, som till ingående behandling upptog frågan
om handhavandet av försvarsväsendets fabriks- och verkstadsdrift, underströk
riktigheten av dessa av verkstadsnämnden tillämpade beräkningsgrunder
för verkstädernas självkostnader. Samtidigt förklarade utredningen,
att den för sin del förordade statlig affärsdrift av verkstäderna framför drift
av desamma under bolagsform. Utredningen betonade därvid, att före verkstadsnämndens
tillkomst vid självkostnadsberäkningar hänsyn i regel icke tagits
till alla i självkostnaden ingående element, något som enligt utredningens
mening hädanefter måste ske. Sålunda borde däri medräknas samtliga löner
och sociala förmåner, lokal- och maskinkostnader, förlagsränta etc. De tor
fabrikerna upplagda kontoplanerna syntes enligt utredningens uppfattning
böra anslutas till de normer, som angåves i Sveriges industriförbunds publikation
»Enhetliga principer för självkostnadsberäkning». Vidare måste anställningsformerna
för personalen göras fria samt i övrigt sådana förutsättningar
skapas för fabriksdriften, att densamma i möjligaste mån kunde bedrivas
efter inom privatindustrien gängse normer.

I yttrande över arméförvaltningens förenämnda framställning av den 9 januari
1942 angående anvisande av medel för vissa nybyggnadsarbeten för
tygverkstäder framhöll verkstadsnämnden bland annat, att för jämförelse med
den privata industrien måste såvitt möjligt enahanda förutsättningar beträffande
kostnadsberäkningarna skapas för de statliga fabrikerna och verkstäderna
som gällde i fråga örn privatindustrien, sa att i ättvisande och enhetliga
priser skulle kunna åsättas tillverkade produkter eller utförda arbeten.
Enbgt verkstadsnämndens uppfattning skulle — under förutsättning att verkstäderna
leddes efter rationella principer och att kapaciteten fullt utnyttjades

_ kostnaderna för vid verkstäderna utfört arbete icke bliva högre än de,

som betingades av de privata företagen. Liknande synpunkter i frågan uttalades
jämväl av vederbörande departementschef i proposition nr 302/1943
angående Skånska pansarregementets förläggning m. lii.

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, förvaltas tygverkstäderna numera
av arméförvaltningens tygavdelning. Den sålunda genomförda organisationsändringen
har medfört, att kostnader för av vederbörande verkstad
utfört arbete beräknas enligt i gällande tygmaterielinstruktion fastställda
grunder, för vilka tidigare redogjorts. För att utröna vilka kostnadselement,
som enligt sagda instruktion falla utom ramen för tygverkstädernas självkostnadsberäkningar,
hava revisorerna från verkstadsbyrån i arméförvaltningens
tygavdelning låtit infordra vissa uppgifter, som sammanställts i en tablå (Del
I, s. 56 och 57).

Riksdagens skrivelse nr 212.

21

Revisorerna lia, i anslutning till nämnda tablå, bl. a. framhållit, att viss
förbrukningsmateriel såsom reservdelar m. m. i icke oväsentlig omfattning
utan särskild debitering torde lia tillhandahållits tygverkstäderna genom underhållsbyrån
å arméförvaltningens tygavdelning. Därtill komme tygverkstädernas
andel i verkstadsbyråns omkostnader, vilken andel även borde medtagas
för erhållande av en rättvisande beräkning av verkstädernas självkostnader.
Av tablån franninge även, att självkostnaderna vid de olika tygverkstäderna
icke beräknats efter fullt enhetliga grunder.

Revisorerna ha även från verkstadsbyrån infordrat uppgifter angående de
kostnader, som av tygverkstäderna medräknats i kostnadskalkylen. Med avseende
å av tygverkstäderna debiterade kostnader för utfört arbete bar en teknisk-ekonomisk
granskning verkställts av vissa fakturor, som av verkstäderna
under budgetåret 1943/44 utställts å olika militära myndigheter.

Efter en närmare redogörelse för sina iakttagelser i angivna hänseende
lia revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Efter återförandet av tygverkstäderna till tygdepartementet har förut gällande
tygmaterielinstruktion ånyo blivit normerande för kostnadsberäkningen.
Såsom av utredningen framgår innebär detta, att ett flertal kostnadsslag,
som representera betydande belopp, icke medtagas vid beräkningen av tygverkstädernas
självkostnader. Självfallet måste en på så sätt uppgjord beräkning
vara ägnad att giva en oriktig uppfattning om verkstadsrörelsen och
verkstädernas ekonomiska resultat. Då därjämte kostnadskalkylen ligger till
grund för debiteringen, måste även faktureringen bliva felaktig. Det är enligt
revisorernas mening uppenbart, att en verkstadsrörelse av den omfattning,
varom här är fråga, icke kan drivas efter nu gällande principer, som försvåra
kontroll och överblick över densamma. Nämnda förhållande torde jämväl
komma att leda till bristande effektivitet.

Bland de erinringar i övrigt, vartill revisorernas granskning givit anledning,
må särskilt framhållas följande. Revisorerna hava uppmärksammat,
att vid de olika verkstäderna icke alltid enhetliga normer tillämpats i avseende
å kostnader, vartill enligt tygmaterielinstruktionen hänsyn skall tagas
vid debiteringen. Vidare förekomma betydande olikheter i de av tygverkstäderna
debiterade tillverkningspåläggen. Vid närmare undersökning har
även konstaterats, att av tygverkstäder utställda fakturor i vissa fall icke
varit så specificerade, att av desamma med säkerhet kunnat utrönas, vad det
utförda arbetet avsett. Det förefaller revisorerna egendomligt, att dylika fakturor
attesterats av den beställande myndigheten.

I vissa fall har iakttagits, alt vid verkstäderna helt eller delvis uraktlåtits
att å föreskrivna arbetskort lämna för debitering erforderlig arbetsspecifikation.
Det iir därför ägnat att förvåna, alt debitering överhuvud taget i förevarande
fall kunnat ske. Det synes vidare anmärkningsvärt, att vid vederbörande
verkstäder tillbörlig kontroll icke utövats över skötseln av ifrågavarande
betydelsefulla arbetskort. Det har vidare iakttagits, att i vissa fall
den å såväl fakturor som arbetskort specificerade arbetstiden icke oväsentligt
(iverstigit den lid, som enligt kungörelsen nr 1943: 135 är föreskriven för
motsvarande arbeten vid civi] verkstad.

I anledning av de sålunda gjorda iakttagelserna hava revisorerna kommit
till samma uppfattning sorn i förevarande hänseende företnitts av 1940 års
militära förvaltningsulredning beträffande önskvärdheten av en fri och anpassningsbar
organisation. Den kritik, som därvid framförts och för vilken

22

Riksdagens skrivelse nr 212.

ovan närmare redogjorts, framstår med hänsyn till den betydande utvidgning
av tygverkstädernas verkstadsrörelse, som ägt rum under senare år,
under förhandenvarande omständigheter såsom än mera berättigad.

En förutsättning för rationell och affärsmässig verkstadsdrift är, att helt
andra grunder än de i tygmaterielinstruktionen föreskrivna tillämpas för
tygverkstädernas kostnadsberäkningar. Revisorerna vilja även på denna
punkt ansluta sig tili vad härutinnan i tidigare utredningar kommit till uttryck.

Revisorerna hava med hänsyn till vad nu anförts funnit det nuvarande
systemet i olika hänseenden behäftat med så allvarliga brister, att en allsidig
utredning synes böra komma till stånd angående lygverkstädernas
framtida organisation. I samband med utredningen hör övervägas, örn det
icke ur ekonomisk synpunkt vore fördelaktigare att i större omfattning låta
utföra reparationer av särskilt bilar och motorcyklar vid civila verkstäder,
vilka på grund av den till skilda fabrikationsmärken anpassade specialiseringen
synas hava större möjligheter till arbetsbesparingar i tid än som kan
bliva fallet när såsom vid tygverkstäderna ett större antal bilar av olika
fabrikat mottagas för reparation. I avvaktan på resultatet av en dylik utredning
synes påbörjandet av de verkstäder, till vilkas uppförande medel anvisats
av riksdagen, tills vidare böra anstå.

Yttranden lia avgivits av chefen för armén och arméförvaltningens tygavdelning
(Del II, s. 68—77). Tygavdelningen har sammanfattningsvis uttalat,
att det förbättrade ekonomiska utbyte med avseende på arméns tygmaterielreparationer,
som riksdagens revisorer väl ytterst syftade mot, bäst tillgodosåges
genom att —- i den mån läget på arbetsmarknaden och materialtillgången
tilläte — det uppgjorda byggnadsprogrammet för tygverkstäderna snarast
genomfördes, samt att frågor sammanhängande med kostnadsberäkningar
och debiteringsgrunder borde lösas genom den utredning i ämnet, som organisationsnämnden
i samarbete med försvarsgrensförvaltningarna och försvarets
fabriksstyrelse erhållit i uppdrag att utföra.

Chefen för armén har instämt i tygavdelningens yttrande och därvid .särskilt
understrukit vikten av alt truppförband och tygstationer hade tillgång
till egna verkstäder. Uppförandet av de verkstäder, för vilka medel anvisades
av riksdagen, borde om möjligt påskyndas.

Revisorerna lia till en början riktat erinringar mot de grunder som tillämpas
i fråga om kostnadskalkyiering och debitering vid vissa arméns tygverkstäder.
Revisorerna grunda sina uttalanden på gjorda iakttagelser i samband
med granskning av vid verkstäderna utställda fakturor och på uppgifter, inhämtade
från arméförvaltningens tygavdelning. Till stöd för riktigheten av
sina uttalanden ha revisorerna jämväl åberopat dels att under den tid, då
ifrågavarande verkstäder vore underställda försvarsväsendets verkstadsnämnd,
självkostnadsberäkningen vid verkstäderna bringades i närmare överensstämmelse
med vad som gäller inom privatindustrien, dels ock uttalanden
av 1940 års militära förvaltningsutredning, som understrukit riktigheten av
sålunda tillämpade principer.

Riksdagen delar revisorernas uppfattning, att nu tillämpad kostnadskalky -

Riksdagens skrivelse nr 212.

23

lerin" icke är ägnad medgiva önskvärd överblick över verkstadsrörelsens ekonomiska
resultat. Det av tygavdelningen avgivna yttrandet synes bestyrka,
att för möjliggörande av full kontroll över att en rationell och affärsmässig
verkstadsdrift bedrives erfordras andra grunder för kostnadsberäkningarna
än de jämlikt gällande tygmaterielinstruktion tillämpade. Å andra sidan må
framhållas, att tygavdelningen för att ernå en jämförelse med lönsamheten i
förhållande till civila verkstäder verkställt särskilda kostnadskalkyler, omfattande
även sådana omkostnadsposter, till vilka hänsyn icke tagas i samband
med tygverkstädernas fakturering. Av tygavdelningens yttrande framgår, att
dessa kalkyler, som utan erinran underställts industrikommissionens prövning,
utvisa, att reparationstjänstens ordnande vid egna tygverkstäder är för
statsverket fördelaktigare än anlitande av civila verkstäder. Det är emellertid
att märka, att kalkylerna avsett modern verkstadsanläggning, under det att
revisorernas utredningsmaterial, enligt tygavdelningens utsago, avsett äldre,
under synnerligen primitiva och irrationella förhållanden arbetande verkstäder.

Riksdagen vill i detta sammanhang framhålla, att, enligt vad som framgår
av tygavdelningens yttrande, frågan örn införande av kostnadskalkyler, avsedda
att taga hänsyn till alla i självkostnadema ingående moment, övervägts
inom 1945 års försvarsfabriksutredning. Riksdagen har vidare inhämtat, alt
statens organisationsnämnd genom beslut den 15 mars 1946 erhållit i uppdrag
att i samråd med bland annat arméförvaltningen verkställa utredning
rörande principerna för självkostnadsberäkningarna vid försvarets verkstäder
och örn de grunder, som böra tillämpas för prissättning av utförda arbeten.
Ifrågavarande spörsmål lärer sålunda redan vara föremål för utredning.
Riksdagen förutsätter, att vad revisorerna i förevarande sammanhang
anfört därvid ägnas vederbörlig uppmärksamhet.

Revisorerna ha vidare under åberopande av sina gjorda iakttagelser och
under hänvisning till uttalanden av 1940 års militära förvaltningsutredning
framhållit önskvärdheten av en fri och anpassningsbar organisation av här
avsedda verkstadsrörelse, och revisorerna ha funnit det nuvarande systemet
i olika hänseenden vara behäftat med så allvarliga brister, att en allsidig utredning
synts revisorerna böra komma till stånd angående tygverkstädernas
framtida organisation.

Riksdagen vill i anslutning härtill till en början framhålla, att de erinringar
rörande driften vid tygverkstäderna, som revisorerna uttalat, närmast synas
vara att hänföra till verkstädernas inre organisation och att ett tillrättaläggande
härutinnan i och för sig icke är beroende av spörsmålet om verkstädernas
förvaltningsmässiga inordnande inom försvarsorganisationen. Sistnämnda
spörsmål torde emellertid vara av den karaktär, alt det framstår
som naturligt, att detsamma kommer under bedömande i samband med nu
pågående utredning rörande försvarets framtida organisation eller den utredning
rörande försvarets centrala förvaltningsorganisation, som chefen för försvarsdepartementet
enligt uttalande till det vid propositionen nr 120 till innevarande
års riksdag fogade statsrådsprotokollet har för avsikt förorda. Riks -

24

Riksdagens skrivelse nr 212.

dagen förutsätter sålunda, att den av revisorerna berörda frågan kommer
att ägnas fortsatt uppmärksamhet i samband med pågående eller nära förestående
utredningsarbeten.

Riksdagen vill slutligen i anslutning till revisorernas uttalande örn önskvärdheten
att uppskjuta påbörjandet av de verkstäder, till vilkas uppförande
riksdagen anvisat medel, framhålla följande. Tygavdelningen har i sitt yttrande
framhållit, hurusom redan år 1941 tygverkstädernas lokalfrågor underställdes
Kungl. Maj:ts prövning och att efter studier å de olika arbetsplatserna
därvid angavs, att en lösning av dessa frågor vore den viktigaste
förutsättningen för att en rationalisering och modernisering av driften skulle
vara möjlig, ävensom att tillgängliga lokaler ur sanitära och hälsosynpunkter
befunno sig långt under det minimum, yrkesiagstiftningen föreskriver. Ämbetsverket
har vidare framhållit, att principerna för verkstädernas rationalisering
och modernisering underställts riksdagens prövning i samband med
äskande av medel inom 1942 års försvarsbesluts kostnadsram. Riksdagen
vill för sin del uttala, att därest förutsättningarna för av riksdagen beslutade
men ännu ej igångsatta byggnadsföretag på förevarande område i samband
med pågående eller förestående utredningar kunna förväntas bliva ändrade,
riksdagen givetvis förutsätter att dessa byggnadsfrågor — liksom ock andra
av resultatet av utredningsarbetet beroende —• bedömas från sålunda ändrade
utgångspunkter.

Riksdagen får giva Kungl. Majit tillkänna vad riksdagen sålunda anfört.

6:o)

Förskottsstat- och krigstitelredovisningen under den förstärkta
försvarsberedskapen.

Under försvarsdepartementet, § 9, ha revisorerna lämnat en redogörelse förvissa
iakttagelser beträffande redovisningen av försvarsutgiftema under
krigsåren 1939/40—1944/45 (Del I, s. 71—77).

Riksstatens IV huvudtitel har under hela krigsperioden upprättats i vanlig
fredsmässig ordning med anslag beräknade till de belopp som erfordras för
täckande av försvarets utgifter under fred enligt för respektive budgetår gällande
försvarsorganisation.

För finansiering av beredskapskostnaderna har använts i 63 § regeringsformen
föreskriven särskild beredskapsstat, å vilken för IV huvudtiteln anvisats
förslagsanslag för dels försvarsgrenarnas löpande utgifter, dels engångsutgifter.
Beredskapsstaten har för varje budgetår satts i kraft att av
vederbörande myndigheter användas såsom förskottsstat. För täckning av
å förslcottsstaterna redovisade utgifter ha anvisats särskilda anslag å tilläggsstater.

För specificering av anslagen å förskottsstaten ha fastställts särskilda redovisningstitlar,
benämnda krigstitlar. Dessa titlar erhöllo därmed karaktären
av statistiska undertitlar till förskottsstatens anslag. I den mån bered -

Riksdagens skrivelse nr 212.

25

skapen erhöll en omfattning som motsvarade mobilisering utsträcktes krigstitelredovisningen
till att omfatta samtliga försvarskoslnader.

Revisorerna lia till en början lämnat en redogörelse över utvecklingen av
medelsredovisningssystemet under beredskapsliden och ha därvid erinrat, att
två krigstitelsystem använts, det ena omfattande undertitlar till förskottsstatens
anslag till löpande utgifter, det andra omfattande undertitlar till förskottsstatens
anslag till engångsutgifter. För de senare hade därjämte lämnats
särskild redovisning för varje under förskottsstatens anslag till engångsutgifter
meddelad anvisning, varvid varje anvisning i räkenskaperna skolat
behandlas såsom särskilt reservationsanslag. Specifik redovisning hade vidare
lämnats för varje för särskilt ändamål i riksstaten anvisat reservationsanslag.
Redogörelser för meddelade anvisningar hade lämnats riksdagens
vederbörande utskott. ■— Från och med den 1 juli 1944 hade krigstitelredovisningen
upphört och nytt redovisningssystem införts, innebärande närmare
anslutning till riksstatens anslagsindelning. För sådana till förskottsstaten
hänförliga utgifter som icke kunnat fördelas efter riksstatens anslagsindelning
hade härvid fastställts särskilda redovisningstitlar.

Av givna bestämmelser följde, enligt revisorerna, att vederbörande myndigheter
icke haft befogenhet använda förskottsstatens anslag till löpande
utgifter och för dessa anslag fastställda undertitlar till nyanskaffning av
krigsmateriel, byggnadsarbeten, som ej avsåge flyttbara baracker för beredskapsförband
m. fl. engångsutgifter, samt ej heller för sådana fredsmässiga
försvarsutgifter, som normalt skulle täckas från riksstatsanslag. Revisorernas
granskning hade emellertid utvisat, att de militära myndigheterna i stor utsträckning
brutit mot dessa bestämmelser. Den av revisorerna företagna undersökningen
hade sålunda givit vid handen, att byggnadsverksamhet i avsevärd
utsträckning under beredskapstiden förekommit utan att medel härför
i vederbörlig ordning ställts till förfogande. Av uppgifter, som stått till
revisorernas förfogande, framginge sålunda bl. a., att central förvaltningsmyndighet
i vissa fall bemyndigat underordnade myndigheter att med anlitande
av medel å förskottsstaten utföra byggnadsföretag, vilka icke kunde
anses hava haft avseende å den omedelbara förstärkningen av rikets försvarsberedskap
och för vilka förskottsstaten sålunda icke torde hava varit
avsedd. I vissa fall hade underordnade myndigheter i strid mot av central
förvaltningsmyndighet givna föreskrifter bedrivit byggnadsverksamhet, därvid
kostnader av enahanda art vid olika tillfällen bokförts å olika krigstitlar.
I de uppgifter, som av revisorerna i förevarande hänseende infordrats, hade
ofta kommit till synes en viss oklarhet rörande den myndighet, sorn beslutat
de olika byggnadsföretagen, ävensom osäkerhet beträffande tillämpningen av
krigsredovisningsföreskrifterna.

I delta sammanhang ha revisorerna även påpekat, att krigsförvaltningsreglcmentet,
som under den förstärkta försvarsberedskapen varit gällande
beträffande handläggning av ärenden av teknisk och ekonomisk natur vid
krigsmakten, i förhållande till fredsbestämmelserna medgivit en betydligt
längre gående decentralisering av beslutanderätten i hithörande ärenden. Då

26

Riksdagens skrivelse nr 212.

ärendenas ändamålsenliga handläggning det krävde, kunde sålunda beslutanderätten
tilldelas till och med chef för underavdelning av förband eller annan
organisation, under förutsättning blott att denne vore av officers tjänsteställning.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna äro väl medvetna om nödvändigheten av att vederbörande
myndigheter vid krig eller krigsfara erhålla vittgående rörelsefrihet i fråga
örn medelsanvändningen. Det är emellertid ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter,
då — såsom i mångå fall skett — vederbörande myndighet i strid
med gällande förvaltnings- och redovisningsföreskrifter anlitat förskottsstaten
för utgifter, för vilka denna icke varit avsedd. Revisorerna vilja dock
medgiva, att vissa i redogörelsen anmärkta missförhållanden kunna hänföras
till dels oklarhet i utfärdade föreskrifter och dels avsaknad i vissa avseenden
av bestämmelser. Det har särskilt uppmärksammats, att skillnaden
mellan begreppen löpande utgifter och engångsutgifter icke till fullo klargjorts
för de utanordnande myndigheterna. Krigslitelredovisningssystemet
synes särskilt under beredskapstidens första år icke heller hava fyllt de
fordringar, som bort kunna ställas på detsamma. Den långtgående decentraliseringen
av beslutanderätten i förvaltningsärenden, som krigsförvaltningsreglementet
medgivit, har ofta haft till följd, att personal med otillräckliga
insikter och erfarenheter erhållit alltför vittgående befogenheter, vilket medfört
mindre ändamålsenliga dispositioner. Slutligen torde kunna konstateras,
att de kontrollerande organen icke kunnat helt fylla sina uppgifter. Delvis
torde dessa förhållanden hava berott på att såsom ovan framhållits erforderliga
för krig och krigsfara lämpade regler icke alls eller endast delvis
funnits utarbetade samt att omfattande organisatoriska omläggningar behövt
genomföras under rådande beredskap.

Det har synts revisorerna angeläget, att i anslutning till de beredskapsstater
för försvarsväsendet, som årligen underställas riksdagen, närmare överväges,
vilka dispositionsregler, som skola gälla för de å dessa uppförda anslagen.
Därvid vilja revisorerna särskilt understryka betydelsen av tydliga
föreskrifter till förhindrande av att utgifter av engångsnatur komma att belasta
förskottsanslag till löpande utgifter. Frågan örn omfattningen av krigsförvaltningsmyndigheternas
beslutanderätt i ekonomiskt avseende under
beredskapsförhållanden synes även böra göras till föremål för särskild
prövning.

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning och riksräkenskapsverket
(Del II, s. 82—100).

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att — med den erfarenhet, som
runnits under den nu tilländalupna beredskapstiden, samt med nuvarande
organisation av den centrala försvarsförvaltningen —- vid ett ånyo inträdande
beredskapsläge eller i fall av krig helt andra möjligheter än tidigare förefinnas
att bemästra därvid uppkommande problem i fråga örn redovisning
och krigsförvaltning.

Riksräkenskapsverket — som lämnat en utförlig redogörelse för de riktlinjer
som legat till grund för redovisningen av försvarskostnaderna liksom
för de skäl som föranlett utfärdandet av särskilda, från fredsmässiga regler
avvikande redovisningsföreskrifter för de militära bex-edskapskostnaderna —
har under hänsynstagande till under beredskapstiden vunna erfarenheter an -

Riksdagens skrivelse nr 212.

givit vissa riktlinjer för utformandet av bestämmelser för dispositionen av å
beredskapsstat uppförda anslag för försvaret samt för redovisningen av försvarskostnaderna.

Riksdagen får till en början erinra örn att riksdagen i sin skrivelse i anledning
av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse förordade en närmare
undersökning rörande de med uppförandet av krigssjukhuset i Lärbro
sammanhängande förhållandena. Riksdagen framhöll därvid, att en dylik
undersökning kunde tänkas lämna material till bedömande, huruvida bestämmelserna
med avseende å krigsförvaltningen voro till fyllest och om
måhända särskilda för ett beredskap släge avsedda föreskrifter borde utarbetas.
Riksdagen anhöll hos Kungl. Majit att berörda utredning måtte verkställas.
Enligt vad riksdagen inhämtat har Kungl. Majit den 19 september
1945 uppdragit åt försvarets civilförvaltning att verkställa ytterligare utredning
rörande förhållandena i samband med krigssjukhusets anordnande.

1945 års revisorer ha i förevarande sammanhang, under åbeiopande av
gjorda iakttagelser beträffande förskottsstals- och krigstitelredovisningen under
den förstärkta försvarsberedskapen, framhållit såsom angeläget att ett
övervägande kommer till stånd rörande de dispositionsregler som böra gälla
för de å beredskapsstaterna för försvarsväsendet uppförda anslagen. Revisorerna
ha särskilt understrukit betydelsen av föreskrifter till förhindrande av
att utgifter av engångsnatur komma att belasta förskottsanslag till löpande
utgifter och ha vidare funnit frågan örn omfattningen av krigsförvaltningsmyndigheternas
beslutanderätt i ekonomiskt avseende under beredskapsförhållanden
böra ägnas särskild uppmärksamhet.

Särskilda redovisningsföreskrifter i fråga örn krigs- eller beredskapskostnader
funnos icke utfärdade år 1939. Gällande allmänna krigsförvaltningsoch
krigskassareglementen voro avsedda att användas under krigsförhållanden.
Det är, såsom riksräkenskapsverket i sitt yttrande framhållit, uppenbart,
att åtskilliga improvisationer måste tillgripas när det gällde att bemästra
den mot slutet av år 1939 uppkomna beredskapssituationen. Den
upprustning och omorganisation som ansags erforderlig i samband med beredskapen
gjorde icke problemet lättare. Jämväl må beaktas, att förvaltningarna
med avseende å personalorganisationen knappast voro rustade att
lösa de uppgifter som plötsligt kommo att påläggas dem.

Såväl försvarets civilförvaltning som riksräkenskapsverket ha givit uttryck
åt den uppfattningen, att de av revisorerna påtalade missförhållandena såväl
i fråga om redovisningen som i fråga örn krigsförvaltningen få anses vara att
hänföra till beredskapens första år. Av yttrandena framgår vidare, att åtgärder
undan för undan vidtagits för att åstadkomma förbättringar i olika
avseenden. Därest ett beredskapstillstand åter skulle inträda lärer därför,
såsom myndigheterna framhållit, uppkommande svårigheter numera bättre
kunna bemästras.

Det vill emellertid synas som örn den av revisorerna såsom önskvärd ansedda
översynen på förevarande områden är motiverad. Del måste uppenbar -

28

Riksdagens skrivelse nr 212.

ligen vara av värde att med utgångspunkt från under beredskapstiden vunna
erfarenheter söka utforma bestämmelser, lämpliga just för beredskapsförhållanden.
Enligt riksdagens mening bör därför fortsatt uppmärksamhet ägnas
åt här avsedda problem. I anslutning härtill vill riksdagen framhålla, att
riksdagen av de i ärendet avgivna yttrandena erhållit det intrycket, att under
beredskapstiden större uppmärksamhet ägnats de rent redovisningsmässiga
problemen än frågan om krigsförvaltningsmyndigheternas beslutanderätt i
ekonomiskt hänseende. Riksdagen vill därför understryka revisorernas uttalande,
att sistnämnda spörsmål bör ägnas särskild uppmärksamhet. Förefintliga
möjligheter att beträffande beredskapsstaternas anslag meddela mer detaljerade
dispositionsregler böra givetvis även övervägas.

Åberopande det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga
under övervägande åtgärder i av revisorerna angivna syften.

?:0)

Statens arbetsmarknadskommissions ställning i räkenskapshänseende.

Revisionen av arbetsmarknadskommissionens medelsförvaltning.

Under socialdepartementet, §§ 12 och 13, ha revisorerna gjort vissa erinringar
beträffande redovisningen och revisionen av statens arbetsmarknadskommissions
medelsförvaltning (Del I, s. 87—103).

Statens arbetsmarknadskommissions ställning i räkenskapshänseende.

I fråga om medelsförvaltningen äro de olika statliga ämbetsverk och myndigheter,
som tillsammans utgöra statsverket, uppdelade i huvudsakligen två
grupper, nämligen dels huvudförvaltningar, dels ock sådana förvaltningar,
som i budgethänseende äro inordnade under huvudförvaltningar. Den grundläggande
olikheten mellan huvudförvaltningar och dylika underordnade förvaltningar
består däri, att huvudförvaltningarna hava eget konto i rik shuvudboken.
En huvudförvaltning kommer härigenom att gentemot budgeten
redovisa såväl alla anslag, som myndigheten själv disponerar, som även de
anslag, vilka myndigheten — såsom fallet är med statskontoret i fråga örn
t. ex. arbetsmarknadskommissionens anslag — har att efter rekvisition utbetala
till densamma i medelshänseende underordnade förvaltningar. Dessa
senare bestrida därpå de med anslagen avsedda utgifterna och avgiva häröver
självständiga specialredovisningar till riksräkenskapsverket eller, vad
beträffar krisorganen, till överrevisionen för krisförvaltningen.

Revisorerna ha i ett räkenskapssammandrag (tablå 1) och en specifikation
över tillgångar och skulder den 30 juni 1945 (tablå 2) närmare belyst
statens arbetsmarknadskommissions medelsförvaltning under budgetåret
1944/45. Beträffande nämnda tablåer hänvisas till Del I, s. 91 och 92.

Den bristande överensstämmelse, som av tablåerna kan utläsas föreligga
mellan arbetsmarknadskommissionens redovisning och budgetredovisningen,

Riksdagens skrivelse nr 212.

29

är enligt revisorernas mening att hänföra till ovan antydda förhållande att
kommissionen i egenskap av underförvaltning i budgethänseende är inordnad
under statskontoret.

Revisorerna lia erinrat om följande uttalande i eli av statskontoret och
riksräkenskapsverket den lf september 1934 avgivet utlåtande i fråga örn
statsmyndigheternas hänförande till huvudförvaltningar eller till i räkenskapshänseende
underordnade förvaltningar:

Ur kontrollsynpunkt vore anordningen med en huvudförvaltning, omfattande
ett stort antal underförvaltningar, av jämförelsevis ringa värde, då
det icke ankomme på huvudförvaltningen att övervaka, att de utanordnade
medlen av underförvaltningen användes för sitt angivna ändamål, samt det
för övrigt knappast skulle låta sig göra för huvudförvaltningen att effektivt
utöva en dylik övervakning.

Ur riksbokföringens synpunkt vore denna anordning icke tillfredsställande
så till vida, att skiljaktighet lätt kunde uppkomma mellan anslagsbelastningen
i huvudförvaltningens räkenskaper och underförvaltningens, beroende
på att underförvaltningen genom omföring mellan skilda anslag eller anslagsposter
disponerade de rekvirerade medlen på annat sätt än som till huvudförvaltningen
uppgivits. Bortsett härifrån bleve emellertid överensstämmelsen
under budgetårets olika månader mellan, å ena sidan, den i riksbokföringen
för underförvaltningen redovisade anslagsbelastningen och, å andra
sidan, de hos underförvaltningen redovisade faktiska utgifterna i regel bristfällig,
beroende på att medelsrekvisiiionen hos huvudförvaltningen icke kunde
helt anpassas till det för olika ändamål framträdande medelsbehovet och
dessutom ej alltid skedde månadsvis. För budgetåret i dess helhet kunde
fullständig överensstämmelse mellan hos huvudförvaltningen redovisade medelsrekvisitioner
och hos underförvaltningen bokförda utgifter ernås allenast,
om och i den mån underförvaltningen vid budgetårets utgång varit i tillfälle
att till huvudförvaltningen för olika utgiftstitlar inleverera eventuellt kvarstående
kassabehållning.

De erfarenheter, som under de gångna åren vunnits i de fall, då dragningsrätt
å statsverkets giroräkning medgivits vissa myndigheter, visade oförtydbart,
att, ur synpunkten av räkenskapernas överskådlighet, reda och lätthet
att kontrollera, avsevärda fördelar vore därmed förenade.

Revisorerna påpeka, att arbetsmarknadskommissionen vid beräkning av
medelsbehovet för budgetåret 1944/45 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. specificerat medelsbehovet å åtta undertitlar. Denna uppdelning
å undertitlar hade kommissionen även iakttagit vid redovisningen.

Revisorerna Ira gjort följande allmänna uttalande.

Av det anförda framgår, att flera olägenheter ur redovisningssynpunkt
vidlåda den nuvarande anordningen med statens arbetsmarknadskommission
såsom underförvaltning i förhållande till statskontoret. Särskilt bör framhållas,
att härigenom av kommissionen redovisade utgifter icke ligga till
grund för budgetredovisningen. Dessa olägenheter skulle undvikas, därest
kommissionen bleve huvudförvaltning och medgåves dragningsrätt å statsverkets
checkräkning.

Anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering — i riksstaten för
innevarande budgetår upptaget med 47,5 miljoner kronor -—- är avsett för
utgifter av skilda slag. En gränsdragning mellan anslagets olika ändamål
torde såsom ovan framgår i viss utsträckning vara möjlig att genomföra.

30

Riksdagens skrivelse nr 212.

Revisorerna, som icke förbisett, att vissa av anslagets undertitlar äro av tillfällig
karaktär, vilja dock framhålla önskvärdheten av att för vinnande av
överskådlighet och förenkling ur redovisningssynpunkt en uppdelning av
detta anslag i flera riksstatsanslag kommer till stånd. Även beträffande anslaget
till kostnader för överflyttning av arbetskraft kunna vissa skäl anföras
för en uppdelning av anslaget.

Beträffande de medel, som från anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering utgå i form av lån till främjande av företagarverksamhel
m. m., vilja revisorerna ifrågasätta lämpligheten av att sådan låneverksamhet
finansieras från detta anslag.

Yttranden hava avgivits av statens arbetsmarknadskommission och riksråkenskapsverket
(Del II, s. 103—106), vilka intet haft att erinra mot att arbetsmarknadskommissionen
i räkenskap shänseende erhåller ställning såsom
huvudförvaltning med rätt att anlita statsverkets checkräkning i riksbanken.

Revisorernas förslag om en uppdelning i riksstaten av såväl anslaget till
utgifter för arbetsmarknadens reglering som anslaget till kostnader för överflyttning
av arbetskraft tillstyrkes av riksräkenskapsverket, som finner lämpligt
att åt riksräkenskapsverket uppdrages att i samråd med kommissionen
utarbeta förslag till ändrad anslagsuppställning.

Arbetsmarknadskommissionen är på denna punkt av motsatt uppfattning
och framhåller, att en uppdelning av anslaget till arbetsmarknadens reglering
skulle föranleda betydande olägenheter, framför allt sammanhängande med
vanskligheten att på förhand uppskatta de olika delanslagens erfordeiliga
storlek. En uppdelning av anslaget kunde leda till att man bleve tvungen att
välja hjälpformer, vilkas kostnader bestredes av mindre ansträngda delanslag,
även om dessa hjälpformer inte skulle vara i det speciella fallet mest
ändamålsenliga. Skulle denna konsekvens undvikas, måste vart och ett av
delanslagen utmätas med hänsyn till det största ianspråktagande av detsamma,
som man med högre sannolikhetsgrad kunde förutsätta. Detta skulle
medföra, att det sammanlagda anslagsbehovet till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering skulle bliva avsevärt större än enligt nuvarande ordning,
vilket i sin tur skulle medföra en oriktig merbelastning av budgeten. Den
uppdelning av anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering, som
för närvarande företages vid anslagsberäkningen och av kommissionen tilllämpas
vid bokföringen, innebure icke en uppdelning efter investeringsområde
utan efter hjälpform.

Revisionen av arbetsmarknadskommissionens medelsförvaltning.

Till följd av de extraordinära krav, som under våren 1940 kommo att ställas
på arbetsmarknaden, framstod en utbyggnad och förstärkning av dåvarande
statens arbetsmarknadskommission såsom önskvärd. På grund härav
ombildades kommissionen genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 maj 1940 från
ett rådgivande, huvudsakligen till regeringen bundet organ, med vissa utredningsuppgifter
med avseende å hjälpverksamheten vid arbetslöshet, till ett
organ med administrativa befogenheter samt ledande och samordnande uppgifter
på arbetsmarknadsområdet.

Den företagna omläggningen innebar i huvudsak, att den centrala ledning -

31

Riksdagens skrivelse nr 212.

en av arbetsförmedlingen, vilken tidigare åvilat socialstyrelsen, samt hjälpverksamheten
vid arbetslöshet, vilken sedan år 1914 handhafts av statens
arbetslöshetskommission, sammanfördes till en och samma myndighet. Den
offentliga arbetsförmedlingen förstatligades tills vidare, samtidigt som särskilda
länsorgan, länsarbetsnämnderna, inrättades med främsta uppgift att
närmast under kommissionen verka samordnande och ledande i fråga om
arbetsförmedlingsverksamheten inom länet. Kostnaderna för såväl arbetsförmedlingen
som länsarbetsnämnderna skulle helt bestridas av till kommissionens
förfogande stående medel. De befogenheter med avseende å hjälpverksamheten
vid arbetslöshet vad beträffar såväl understöds- som arbetslinjen,
vilka tidigare tillkommo statens arbetslöshetskommission, överfördes
samtidigt till kommissionen.

Åt kommissionen uppdrogs jämväl att fungera såsom riksarbetsstyrelse
enligt lagen om tjänsteplikt samt tillsynsmyndighet enligt förordningen om
krigsfamiljebidrag. Även i fråga örn tillämpningen av förordningen om värnpliktslån
uppdrogs åt kommissionen att vara tillsynsmyndighet.

Genom brev den 31 maj 1940 till statens arbetsmarknadskommission angående
granskning av kommissionens räkenskaper och förvaltning m. m.
föreskrev Kungl. Maj:t, att statens arbetsmarknadskommissions, länsarbetsnämndernas
och de under ledning av länsarbetsnämnd ställda offentliga arbetsförmedlingsanstalternas
förvaltning och räkenskaper ävensom den verksamhet,
som bedrevs med bidrag av statsmedel under nämnda myndigheters
förvaltning, skulle granskas av tre särskilda överrevisorer, till vilkas biträde
skulle finnas en revisionsavdelning.

Revisorerna hava lämnat en översikt över hur revisionen av arbetsmarknadskommissionens
medels förvaltning enligt instruktionen den 31 maj 1940
är ordnad. I delta avseende hänvisas till Del I, s. 100 och 101.

Revisorerna ha gjort följande uttalande.

Revisionen av statens arbetsmarknadskommissions räkenskaper skiljer sig
i flera avseenden från vad som gäller i fråga om revisionen beträffande övriga
områden inom statsförvaltningen.

Till att börja med är att märka, att det stora förvaltningsområde, kommissionen
omspänner, i sin helhet är undantaget från den centrala revisionsmyndighetens
kamerala granskning. Såsom förut framhållits har även i de fall,
då vid vissa ämbetsverk särskilda s. k. specialrevisioner av praktiska skäl inrättats
för kameral revision av vissa lokalförvaltningars räkenskaper, riksräkenskapsverket
likväl ansetts böra granska vederbörande centmlförvahningar
samt även äga rätt att granska lokalförvaltningarna. Vad aler angar
arbetsmarknadskommissionen har den nu gällande ordningen berövat riksräkenskapsverket
värjo möjlighet att utöva den allmänna tillsyn över den
ekonomiska förvaltningen, ämbetsverket i sin egenskap av centralt revisionsorgan
har att fullgöra inom statsförvaltningen i övrigt. Med hänsyn härtill
förefinnas risker att sådana principer i fråga örn den ekonomiska förvaltningen
kunna utbilda sig, vilka i avsevärd mån skilja sig fran vad som eljest
tillämpas inom statsförvaltningen.

Inom järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
finnas även av Kungl. Majit förordnade överrevisorer, vilka hava
till uppgift alt granska nämnda myndigheters räkenskaper och förvaltning.

32

Riksdagens skrivelse nr 212.

Överrevisorerna vid dessa förvaltningar hava att i första hand utöva en
granskning ur ekonomisk synpunkt. Den kamerala revisionen torde däremot
ligga vid sidan av deras egentliga arbetsuppgifter. Vad åter angår deD revision,
som utövas av arbetsmarknadskommissionens överrevisorer, skiljer sig denna
till arten i väsentlig mån från förut nämnda överrevisorers granskning, därigenom
att den skall avse icke blott saklig utan jämväl fortlöpande kameral
granskning.

Arbetsmarknadskommissionen har undergått en betydelsefull förändring ur
administrativ synpunkt. Efter att från början hava varit ett utpräglat krisorgan
med vissa rådgivnings- och utredningsuppgifter med avseende å hjälpverksamheten
vid arbetslöshet har kommissionen kommit att successivt tilldelas
viktiga administrativa befogenheter. Efter ombildningen år 1940 kan
kommissionen sägas hava erhållit karaktären av ett ämbetsverk med den
mera självständiga ställning, som i allmänhet tillkommer ett sådant. 1 samma
mån kommissionen sålunda fått en fastare organisation och tilldelats mera
permanenta arbetsuppgifter, har dess karaktär av krisorgan förminskats.
Jämsides härmed har en centralisering skett i fråga örn medelsförvaltningen.
Under sådana förhållanden synes det icke motiverat, att den kamerala revisionen
fortfarande är anordnad pa sätt som gäller i avseende å krisförvaltningen.
Ett inordnande av densamma under permanent revisionsorgan framstår därför
såsom naturligt. I detta sammanhang förtjänar även nämnas, att särskilda
sakkunniga för närvarande äro sysselsatta med utredning angående dels ett
överflyttande till arbetsmarknadskommissionen av tillsynen över den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen — för närvarande förlagd till socialstyrelsen—
dels ock ett definitivt förstatligande av arbetsförmedlingen. Därest
dessa verksamhetsgrenar för framtiden varaktigt komma att hänföras till
kommissionen, kunna uppenbarligen än större skäl åberopas för att den kamerala
revisionen bör handhavas av ett permanent revisionsorgan.

Med hänsyn till vad ovan anförts vilja revisorerna — utan att därigenom
ifrågasätta lämpligheten av att den sakliga granskningen av arbetsmarknadskommissionen
och dess underlydande organ handhaves av särskilda överrevisorer
— såsom sin mening uttala, att den rent kamerala och författningsmassiga
granskningen av arbetsmarknadskommissionens räkenskaper icke bör
undandragas det centrala revisionsorganet.

Yttranden hava avgivits av statens arbetsmarknadskommission och rilcsräkenskapsverket
(Del II, s. 106—lil). Arbetsmarknadskommissionen anser
att ett avskiljande av den kamerala revisionen från överrevisionen skulle
medföra betydande nackdelar utan att motsvarande fördelar därigenom skulle
vinnas. Mest ändamålsenligt syntes vara att en eventuell översyn av revisionens
organisation upptoges till utredning och prövning verkställdes i samband
med organisationsfrågan för kommissionen i dess helhet.

Riksräkenskapsverket ansluter sig till revisorernas uttalande angående en
överflyttning av den kamerala granskningen av arbetsmarknadskommissionens
med underlydande organ räkenskaper och förvaltning till det centrala
revisionsorganet. Delta skulle icke innebära alt systemet med särskilda överrevisorer
icke skulle kunna bibehållas.

Revisorernas under förevarande punkt redovisade uttalanden avse huvudsakligen
dels vissa spörsmål berörande statens arbetsmarknadskommissions

Riksdagens skrivelse nr 212.

33

ställning i räkenskapshänseende, dels ock frågan om formerna för revisionen
av kommissionens medelsförvaltning.

Riksdagen delar revisorernas uppfattning om olägenheterna av att de av
kommissionen redovisade utgifterna icke ligga till grund för budgetredovisningen.
Av kommissionens yttrande i ärendet framgår, att kommissionen i
och för sig icke har något att erinra mot att åtgärder vidtagas så att nu
berörda olägenheter undvikas.

Revisorerna lia vidare framhållit önskvärdheten av att en uppdelning av
de nu å riksstaten uppförda anslagen till arbetsmarknadens reglering och
till kostnader för överflyttning av arbetskraft på ett flertal riksstatsanslag
kommer till stånd. Riksdagen vill icke förneka, att genom en dylik uppdelning
större överskådlighet skulle vinnas såväl ur redovisningssynpunkt som
vid bedömandet av medelsbehovet för olika ändamål. Vad arbetsmarknadskommissionen
i detta sammanhang anfört ger emellertid vid handen, att
med en dylik uppdelning å andra sidan skulle följa betydande olägenheter i
olika avseenden. Då risk sålunda får anses föreligga att de med en uppdelning
avsedda fördelarna bli endast skenbara, har riksdagen funnit välbetänkt att
en viss försiktighet iakttages med avseende å eventuella förändringar på förevarande
område. Riksdagen vill emellertid framhålla, att, såsom arbetsmarknadskommissionen
också påpekat, vissa fördelar måhända skulle stå att vinna
genom en längre gående specifikation å särskilda undertitlar av de till ifrågavarande
anslag hänförliga utgifterna.

Jämväl vad angår frågan om formerna för revision av arbetsmarknadskommissionens
medelsförvaltning ha delade meningar kommit till uttryck. Å
ena sidan ha revisorerna — vilkas uppfattning riksräkenskapsverket delat
— ansett en överflyttning böra ske till det statliga centrala revisionsorganet,
riksräkenskapsverket, av den kamerala granskningen av kommissionens
med underlydande organ räkenskaper och förvaltning. Till stöd härför
ha revisorerna åberopat, bland annat, den ändrade karaktär, kommissionen
på senare tid erhållit. Den sakliga granskningen av kommissionens
verksamhet åter har förutsatts skola alltjämt handhavas av särskilda för ändamålet
utsedda överrevisorer. Å andra sidan har arbetsmarknadskommissionen,
under hänvisning, bland annat, till att kommissionens arbetsuppgifter
alltjämt äro av inom statsförvaltningen särpräglad natur, ansett en förändring
av nuvarande ordning åtminstone för närvarande icke böra komma till
stånd. Riksdagen vill för sin del icke förringa betydelsen av att formerna för
revisionen inom visst verksamhetsområde bestämmas under hänsynstagande
lill de för verksamhetsområdet speciella förhållandena. Å andra sidan synas
icke avstegen från eljest inom statsförvaltningen tillämpade normer böra
göras större än de särskilda omständigheterna föranleda.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 mars 194b givna bemyndigande lia särskilda
sakkunniga tillkallats för utredning rörande ett centralt organ inom
statsförvaltningen för handhavande av arbetsmarknadsfrågor.

Del har synts riksdagen naturligt, att i det föregående avhandlade spörs Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 i sami. Nr 212.

3

34

Riksdagens skrivelse nr 212.

mål bli föremål för överväganden i samband med berörda utredning. Riksdagen
får därför anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i syfte att i
det föregående berörda spörsmål tagas under övervägande i samband med
ovan angivna utredning.

8:o)

Jordbruks- oell verkstadsdriften vid statliga skyddshem och
alkoholistanstalter.

Under socialdepartementet, § 15, ha revisorerna behandlat vissa spörsmål
berörande jordbruks- och verkstadsdriften vid de statliga skyddshemmen
och alkoholistanstaltema (Del I, s. 112—121).

Enligt instruktionen för socialstyrelsen den 23 december 1937 har styrelsen
överinseende över skyddshemmen. Närmare föreskrifter angående styrelsens
verksamhet härutinnan finnas meddelade i stadgan för skyddshemmen
den 24 september 1937 och instruktionen för skyddshemsinspektören
den 23 december samma år. I fråga om skyddshemmens organisation m. m.
finnas förutom i nämnda författningar bestämmelser meddelade även i bamavårdslagen.

Anslagen till avlöningar och omkostnader utbetalas av socialstyrelsen och
disponeras av vederbörande skyddshemsstyrelser. Anslaget till byggnadsarbeten
utbetalas och disponeras av socialstyrelsen.

Varje skyddshemsstyrelse åligger att under överinseende av skyddshemsinspektören
utöva tillsyn över skyddshemmet och ledning av dess förvaltning.
Den närmaste ledningen av skyddshemmet handhaves av en föreståndare,
som i regel biträdes av en eller flera befattningshavare i frågor
rörande den ekonomiska förvaltningen och den affärsmässiga driften vid
hemmet. Skyddshemsstyrelsen åligger, bland annat, att meddela erforderliga
föreskrifter örn räkenskapsföring, kassavård och kontroll därå, i den mån
dylika föreskrifter ej meddelats av riksräkenskapsverket. Detta ämbetsverk
har fastställt vissa formulär för medelsredovisningen. Styrelsens ordförande
eller annan ledamot, som styrelsen därtill förordnar, har att med särskild
uppmärksamhet följa skyddshemmets verksamhet.

Föreståndare åligger i regel, bland annat, att föra hemmets räkenskaper,
att uppbära och redovisa inflytande inkomster samt svara för att behöriga
likvider inflyta eller indrivas i rätt tid. Skyddshemmens räkenskaper insändas
kvartalsvis till socialstyrelsen, där en priskontrollerande och tekniskt
reviderande granskning av desamma verkställes.

I yrkeshem och ungdomshem för män skall meddelas såväl teoretisk som
praktisk yrkesutbildning i jordbruk med ladugårds- och trädgårdsskötsel
samt i snickeri och mekaniskt verkstadsarbete. Vid 9 av de 16 nu befintliga
statliga skyddshemmen bedrives såväl jordbruks- som verkstadsdrift medan
vid de 7 återstående endast jordbruk bedrives. Den åkerareal, som brukas
av skyddshemmen, varierar mellan 6,5 och 52 har. För jordbruksdriften fin -

Riksdagens skrivelse nr 212.

35

nes särskild personal anställd, som för närvarande uppgår till omkring 30
personer. Jordbruksdriften handhaves under vederbörande skyddshemsstyrelses
överinseende av föreståndaren. Av de sex senaste budgetåren har
jordbruksdriften visat överskott endast budgetåren 1942/43 och 1943/44.
Under budgetåren 1939/40—1944/45 har underskott uppkommit på verksamheten
med sammanlagt 38 672 kronor.

De 6 senaste budgetåren har underskott å verkstadsdriften redovisats med
sammanlagt 26 733 kronor. Endast för budgetåren 1941/42 och 1943/44
uppstod överskott.

Enligt bestämmelserna i lagen den 12 juni 1931 örn behandling av alkoholister
skola de allmänna alkoholistanstaltema stå under uppsikt av socialstyrelsen.
Närmare bestämmelser härom finnas förutom i lagen huvudsakligen
i stadgan den 23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter och i
samband med dem anordnade alkoholistanstalter samt i kungörelsen den 27
maj 1932 med vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvården.

För närvarande äro fyra statliga alkoholistanstalter i verksamhet, nämligen
Venngarn, Svartsjö, Haknäs och Karlstad. Svartsjö är en kombinerad
tvångsarbets- och alkoholistanstalt.

Varje anstalt står under ledning av en av Kungl. Majit utsedd styrelse. Den
närmaste ledningen handhaves av en direktör, som i fråga örn jordbruksoch
verkstadsdriften biträdes av speciellt härför anställda befattningshavare.

Vid anstalterna å Venngarn och Svartsjö förekommer såväl jordbruks- som
verkstadsdrift. Venngarn omfattar cirka 228 bär och Svartsjö cirka 333 har
åker.

Å jordbruksdriften har under alla de senaste fem budgetåren redovisats
överskott. Även i fråga om verkstadsdriften hava anstalterna redovisat överskott
under budgetåren 1940/41—1943/44.

Beträffande alkoholistanstalternas ekonomiska förvaltning har socialstyrelsen
icke ålagts några särskilda uppgifter eller erhållit några speciella befogenheter.
Styrelsen handlägger endast ärenden angående intagningar, utskrivningar
och sociala frågor i allmänhet. Anslagen utbetalas sålunda av vederbörande
länsstyrelser och ej av socialstyrelsen.

Revisorerna lia gjort följande allmänna uttalande.

Av den verkställda utredningen framgår, ait nettoresultaten av såväl jordbruks-
som verkstadsdriften vid de statliga skyddshemmen i genomsnitt
utvisa underskott, under det att vid de allmänna alkoholistanstalterna för
motsvarande verksamhetsgrenar redovisas överskott. Emellertid kunna de
redovisade resultaten icke utan vidare tjäna som ledning vid bedömandet
av den ekonomiska förvaltningen av dessa anstalter, alldenstund någon affärsmässig
driftbokföring vanligen ej ägt rum. Vissa skyddshem synas dock
genomgående uppvisa sämre resultat än andra. Huruvida orsaken härtill varit
bristfällig skötsel av verksamheten eller örn andra omständigheter inverkat,
torde icke kunna fastställas annat än efter en mera ingående utredning
än den revisorerna varit i tillfälle att företaga. En anledning till det
mindre gynnsamma resultatet synes dock hava varit, att enhetliga grunder
saknats för prissättningen. Icke obetydliga summor torde även kunna till -

36

Riksdagens skrivelse nr 212.

föras statsverket genom en rationell inköps- och försäljningspolitik och överhuvud
en rationell drift. En viss kontroll härutinnan har visserligen utövats
av socialstyrelsen med ledning av insända räkenskaper, men denna granskning
kan knappast tillmätas större betydelse, då den endast är av tekniskkameral
natur. Dessutom utövas denna kontroll endast i efterhand.

Den omständigheten, att skyddshemmen och alkoholistanstalterna i främsta
rummet hava att fullgöra sociala uppgifter, utesluter icke att affärsmässiga
principer både kunna och böra tillämpas vid drivande av med dessa
institutioner förenade jordbruk och verkstäder. En förutsättning härför är,
att denna verksamhet ställes under sakkunnig kontroll. En sådan bör omfatta
såväl de statliga skyddshemmen som de allmänna alkoholistanstalterna.
Revisorerna ifrågasätta därför, om icke socialstyrelsen bör tillförsäkras erforderlig
sakkunskap för ledningen av den vidsträckta ekonomiska verksamhet,
som bedrives vid styrelsens anstalter.

I detta sammanhang hava revisorerna även velat upptaga en fråga örn
redovisningen av vissa riksstatsanslag. Revisorerna vilja visserligen ifrågasätta,
huruvida icke även anslagen till statens alkoholistanstalter lämpligen
borde utbetalas av socialstyrelsen i stället för av vederbörande länsstyrelse.

Yttrande har avgivits av socialstyrelsen (Del II, s. 113—120).

Under punkten l:o) har riksdagen funnit angeläget att vissa ekonomiska
problem berörande fångvårdens jordbruksdrift ägnas uppmärksamhet. Under
nu förevarande punkt lia revisorerna ifrågasatt undersökning rörande möjligheterna
att höja lönsamheten av jordbruks- och verkstadsdriften vid de statliga
skyddshemmen och de allmänna alkoholistanstalterna. Revisorerna ha i
anslutning därtill förordat, att här avsedda verksamhet ställes under sakkunnig
kontroll, för vilket ändamål socialstyrelsen borde tillförsäkras erforderlig
sakkunskap.

Socialstyrelsen har bland annat framhållit, att jordbruks- och verkstadsdriften
vid de statliga skyddshemmen såvitt styrelsen kunnat finna skötts
på ett efter förhållandena tillfredsställande sätt. Styrelsen har å andra
sidan icke velat bestrida, att ett ökat ekonomiskt utbyte i och för sig skulle
kunna åstadkommas. I fråga om den ekonomiska driften vid alkoholistanstalterna
har styrelsen funnit denna fylla ganska högt ställda fordringar.
Socialstyrelsen har emellertid framhållit, alt styrelsen saknat anledning alt
närmare granska denna sida av anstalternas verksamhet, då anstalterna i
detta avseende icke vore underställda styrelsen.

Riksdagen har icke ansett sig på den föreliggande utredningen kunna grunda
något uttalande rörande lönsamheten av jordbruks- eller verkstadsdriften
vid nu ifrågavarande skyddshem och anstalter. Helt allmänt vill emellertid
riksdagen framhålla angelägenheten av att arbetet inom de olika yrkesområdena
så organiseras och bedrives, att det ekonomiska utbytet därav utan
eftersättande av inrättningarnas primära syftemål blir så tillfredsställande
som möjligt. Härutinnan av revisorerna antydda rationaliseringsåtgärder synas
riksdagen vara förtjänta att beaktas.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande åtgärder
i angivna syfte.

Riksdagens skrivelse nr 212.

37

9: o)

Landsstatshuset i Halmstad.

Under kommunikationsdepartementet, § 19, lia revisorerna ifrågasatt ändamålsenligheten
av vissa för den statliga byggnadsverksamheten fastställda
byggnadsnormer (Del 1, s. 144—147).

Den 14 januari 1938 uppdrog Kungl. Majit åt byggnadsstyrelsen att i samråd
med länsstyrelsen i Hallands län och lantmäteristyrelsen verkställa utredning
rörande nybyggnad för länsstyrelsen och lantmäterikontoret i länet.
Efter samråd med 1940 års civila byggnadsordning lät byggnadsstyrelsen
utarbeta förslag till lokaler, dock endast för länsstyrelsen. Lantmäterikontoret
ansågs kunna tills vidare behålla dittills disponerade lokaler.

Vid 1942 års riksdag hemställde Kungl. Majit örn anslag för ändamålet
med 395 000 kronor. Kungl. Majit hade därvid upptagit det framlagda förslaget
utan att förorda annat än obetydliga jämkningar. Riksdagen anförde,
att ifrågavarande förslag enligt vad byggnadsstyrelsen påvisat innebure ej
oväsentliga beskärningar av tidigare av länsstyrelsen framställda utrvmmeskrav,
i det förslaget bland annat ej innefattade lokaler för lantmäteri-, länsarkitekt-
och vägingenjörskontoren. Då emellertid förslaget, såsom departementschefen
framhållit, finge anses tillgodose länsstyrelsens dåvarande lokalbehov
samt dessutom innefattade goda tillbyggnadsmöjligheter, därest behov
av ökade utrymmen framdeles skulle uppstå, ansåg sig riksdagen böra
anvisa det äskade beloppet. Vid 1943 års riksdag anvisades tilläggsanslag å
dels 35 000 kronor för möjliggörande av viss ändring å byggnadsplanen i
anledning av inrättandet av en särskild taxeringsavdelning vid länsstyrelsen,
dels ock 75 000 kronor för kompensering av inträdda prisstegringar m. m.

Till landsstatshuset ha sålunda anvisats sammanlagt 505 000 kronor. Byggnaden
blev färdig i oktober 1943. Byggnadskostnaderna lia uppgått till
491 000 kronor.

Revisorerna lia framhållit, alt de avlagt besök i landsstatshuset i Halmstad
och därvid gjort följande iakttagelser. Sessionssalen hade en längd av 10 meter
och en bredd av 4,5 meter. Den föreföll att vara för liten och kunde icke
heller användas för sådana större sammanträden, som ofta bruka förekomma
hos en länsstyrelse. Korridorerna i byggnaden hade en bredd av 1,9 meter,
vilket föreföll att vara snävt tillmätt. Dörrar, som voro placerade mitt
emot varandra på ömse sidor örn korridoren, slogo nämligen emot varandra,
om de öppnades samtidigt. En viss risk för olycksfall syntes härigenom föreligga.
Vidare syntes arbetsrummen vara knappt tillmätta med hänsyn till att
besök av allmänheten voro vanliga och att för arbetets behöriga bedrivande,
såsom fallet är å en länsstyrelse, erfordrades att ett stort antal akter och
handlingar förvarades å tjänsterummen.

Enligt vad revisorerna inhämtat äro lokalerna otillräckliga. Inom länsarkitektkontoret
i Halmstad har i anledning härav utarbetats förslag till en
omfattande tillbyggnad för en beräknad kostnad av omkring 700 000 kronor.

38

Riksdagens skrivelse nr 212.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Landsstatshuset i Halmstad tillkom vid en tidpunkt, då det av flera skäl
ansågs angeläget att begränsa de offentliga byggnadsföretagen för civilt ändamål.
Vid sitt besök i landsstatshuset gjorde revisorerna vissa iakttagelser,
för vilka ovan redogjorts. Revisorerna kommo till den bestämda uppfattningen,
att lokalerna äro för knappt tillmätta. Då, såsom ovan nämnts, en
tillbyggnad av landsstatshuset redan visat sig vara erforderlig, hava revisorerna
velat fästa riksdagens uppmärksamhet på de gjorda iakttagelserna.

_ Till vad ovan anförts vilja revisorerna på grund av sina iakttagelser i övrigt
beträffande den statliga byggnadsverksamheten anföra vissa synpunkter
på de allmänna normer, som uppgjorts och framlagts av civila byggnadsutredningen,
och vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 februari 1944 skola
i huvudsak lända till efterrättelse vid planläggning och utförande av statliga
ämbetsbyggnader.

Enligt dessa normer, vilka i tillämpliga delar skola gälla jämväl vid ändring
av förut uppförd sådan byggnad, skall noga iakttagas, att byggnaden
icke gives större omfattning eller mera kostnadskrävande utförande än som
med hänsyn till ändamålet kan anses strängt erforderligt. I normerna föreskrives
vidare, att det till grund för planläggningen upprättade lokalprogrammet
° skall göras till föremål för noggrant övervägande ur synpunkten av
bestående organisation samt befattningshavarnas antal och fördelning. Därvid
skola även eventuella prognoser för organisationens framtida utveckling underkastas
en ingående prövning. Vid bedömandet av lokalbehovet skall iakttagas,
att särskilda lokaler för personal med arbetsuppgifter av tillfällig karaktär
icke beräknas. Även vid sådana institutioner, där hänsyn måste tagas
till förekommande fluktuationer i personalbeståndet, skall enligt normerna
anordnandet av reservrum i regel undvikas.

Förutom dessa generella bestämmelser innehålla normerna åtskilliga detaljansvisningar
angående beräkning av framtida utvidgningar, kommunikationssystem,
lokalernas dimensionerig, byggnadsmaterial, uppvärmningssystem
m. m.

I skrivelse till Kungl. Majit den 10 juni 1944 hade byggnadsstyrelsen —
som icke beretts tillfälle att yttra sig över ifrågavarande allmänna normer —
uttalat sina allvarliga farhagor för att ett tillämpande av normerna skulle
komma att leda till överdrifter. Sparsamheten borde icke drivas så långt, att
den äventyrade byggnadernas ändamålsenliga användande, eller att beträffande
byggnadsmaterial och utformning berättigade krav på god byggnadskultur
åsidosattes.

Beträffande reservutrymmen inneburo de allmänna normerna, att sådana
utrymmen praktiskt taget icke finge medtagas vid planerandet av nybyggnader
för statens räkning. Detta skulle enligt byggnadsstyrelsens mening bestämt
strida mot gjord erfarenhet, enligt vilken det allmännas behov av lokaler
varit i ständigt stigande och följaktligen tillgång till reservutrymmen i de
statliga ämbetsbyggnaderna visat sig högst behövligt och värdefullt. Den
statliga förvaltningen torde alltjämt komma att ställas inför nya personalkrävande
uppgifter, och dess växande kunde sålunda icke anses avslutat. Nybyggnader
borde därför enligt styrelsens mening icke få uppföras utan ett
rimligt antal reservrum eller möjlighet att på annat sätt tillgodose ett ökat
lokalbehov. Detta gällde icke endast egentliga ämbetsbyggnader utan även
sådana byggnader, som vöre avsedda för exempelvis post- eller telegrafverkens
räkning. Den verksamhet dessa statliga verk bedreve ökade oavbrutet,
och då de oftast uppförde sina byggnader i de centrala delarna av samhällena
läte sig utvidgning eller tillbyggnad icke så lätt göras'', sedan en gång
byggnaden vöre uppförd.

Riksdagens skrivelse nr 212.

39

Revisorerna uppskatta till fullo värdet av de strävanden, som gjorts att x
allmänhet befrämja sparsamhet i den offentliga byggnadsverksamheten. På
grund av de erfarenheter revisorerna gjort i samband med besöket i den
nya landsstatsbyggnaden i Halmstad samt de iakttagelser i övrigt, för vilka
ovan redogjorts, hava revisorerna emellertid kommit till den uppfattningen,
att normerna för den statliga byggnadsverksamheten i vissa avseenden synas
vara ägnade att i tillämpningen medföra tillkomsten av mindre ändamålsenliga
lokaler och därför leda till oekonomiska ändrings- och underhållsåtgärder
för framtiden.

Yttrande har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del II, s. 138).

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den nybyggnad för länsstyrelsen
i Hallands län, för vilken 1942 och 1943 års riksdagar anvisat omkring
500 000 kronor, efter endast kort tid visat sig otillräcklig och att förslag numera
utarbetats örn uppförande av en tillbyggnad, enligt vad riksdagen inhämtat
nu kostnadsberäknad till omkiäng 850 000 kronor. Revisorerna ha
framhållit, att lokalerna inom nybyggnaden enligt deras uppfattning blivit
från början för knappt tillmätta.

Riksdagen är väl medveten om de svårigheter som under senare år förelegat
att verkställa prognoser rörande det framtida lokalbehovet för de inom länen
verksamma statliga institutionerna. Det vill emellertid synas som örn för
ifrågavarande byggnadsföretag ursprungligen uppgjorda planer vid framläggandet
av det definitiva förslaget i avsevärd omfattning beskurits, och att
denna begränsning av byggnadsprogrammet bland annat föranletts av de
principer med avseende å nybyggnadsverksamheten för statliga institutioner,
som 1940 års civila byggnadsutredning ansett vara att förorda. Det torde
knappast kunna göras gällande, att nu planerad tillbyggnad av landsstatshuset
i Halmstad skulle kunna ha undvikits, därest byggnadsplanerna från
början utarbetats utan hänsynstagande till byggnadsutredningens synpunkter.
Å andra sidan synes vad revisorerna i förevarande sammanhang anfört i
fråga örn de av byggnadsutredningen utarbetade normerna — vilka av Kungl.
Maj:t den 25 februari 1944 fastställts att i huvudsak lända till efterrättelse
vid planeringsarbeten avseende statliga ämbetsbyggnader, för vilkas uppförande
medel avsåges skola upptagas eller upptagits å allmän beredskapsstat
— vara av den allmänna betydelse, att vad i ärendet förekommit icke bör
utan vidare förbigås.

Berörda normer syfta till att inskärpa vikten av att förekommande ny- eller
ombyggnader icke givas större omfattning eller mera kostnadskrävande utförande
än som med hänsyn till ändamålet kan anses strängt erforderligt.
Häremot kan givetvis icke något vara att erinra. Det vill emellertid synas
som om normernas tillämpning kommit att medföra, att vid uppgörande av
byggnadsplaner hänsyn i princip icke ansetts böra tagas till behovet av reservutrymmen.
Under senare år framkomna anspråk på utökade lokaler föx
t. ex. länsstyrelserna eller övriga inom länen verksamma institutioner giva
enligt liksdagens mening knappast belägg för hållbarheten av denna princip.
Riksdagen delar byggnadsstyrelsens uppfattning, att örn- eller tillbyggnader

40

Riksdagens skrivelse nr 212.

böra så planeras att ett nr olika synpunkter rimligt antal reservrum finnes
att tillgå. För långt driven begränsning i detta hänseende synes endast komma
att undan för undan aktualisera tillbyggnader. På längre sikt torde en dylik
byggnadsverksamhet icke bliva för statsverket ekonomiskt fördelaktig.
Riksdagen får emellertid erinra örn att Kungl. Majit genom beslut 21 april
och den 14 juli 1944 förklarat att vid normernas tillämpning reservutrymmen
i viss omfattning må planeras.

De av civila byggnadsu(redningen utarbetade normerna ha jämväl tagit
sikte på förefintliga möjligheter att ernå besparingar med avseende på tjänstelokalernas
storlek och utformning samt i fråga om byggnadsmateriel. I likhet
med revisorerna vill riksdagen understryka betydelsen av att nödig sparsamhet
iakttages beträffande den offentliga byggnadsverksamheten. Vad revisorerna
anfört synes emellertid giva vid handen, att ett strikt tillämpande
av normerna kan medföra mindre lyckliga konsekvenser.

Det sagda ger enligt riksdagens mening vid handen, att en tillämpning av
ifrågavarande normer för den statliga byggnadsverksamheten ur olika synpunkter
kan giva mindre tillfredsställande resultat. Utan att vilja underskatta
den sparsamhetssträvan, för vilken normerna äro ett uttryck, har riksdagen
därför funnit angeläget, att normerna under hänsynstagande till vad
ovan anförts underkastas förnyad prövning från Kungl. Majits sida.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga här avsedda normer
för den statliga byggnadsverksamheten under förnyat övervägande.

10 :o)

Kontrollen över medel, som av statliga myndigheter utbetalas till
kommunala samfällighcter.

Under finansdepartementet, § 20, ha revisorerna påtalat vissa brister i avseende
å kontrollen av medel, som genom statliga myndigheter utbetalas till
kommunerna (Del I, s. 148—153).

Revisorerna ha till en början lämnat en översikt över förekommande utbetalningar
genom statliga myndigheters försorg av medel till kommunala
samfälligheter.

Huvudparten av de medel, vilka sålunda tillhandahållas kommunala organ,
utbetalas av länsstyrelserna och statskontoret. Men även socialstyrelsen,
arbetsmarknadskommissionen, medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, egnahemsnämnderna m. fl. utbetala årligen betydande
belopp till kommunerna.

Nu gällande bestämmelser angående kontroll över till olika kommunala
organ och myndigheter utbetalade medel återfinnas i kungörelse den 10 november
1933 (nr 613) angående sättet för vissa utbetalningar till kommuner
m. fl. I nämnda kungörelse har föreskrivits att såsom villkor för utbetalande
av bidrag av statsmedel till kommun, församling, fattigvårdssamhälle, skol -

Riksdagens skrivelse nr 212.

41

distrikt, väghållningsdistrikt, polisdistrikt, landsting eller annan kommunal
förvaltningsenhet skall gälla att postgirokonto öppnats för den kassa, som
har att mottaga medlen. Vidare skall utbetalning av statsmyndighet eller utmätningsman
till kommunal förvaltningsenhet, som för vederbörande kassa
öppnat postgirokonto, verkställas genom girering till kassans postgirokonto
eller, i vad rör statsmyndighet som ej själv har postgirokonto för medel,
varom nu är fråga, genom insättning å kassans konto. 1 särskilt tillägg till
sistnämnda kungörelse den 30 juni 1934 (nr 398) har föreskrivits, att kommunal
förvaltningsenhet vid rekvisition hos statsmyndighet av bidrag av
statsmedel skall uppgiva numret å det postgirokonto, som medlen skola tillgodoföras.

På grund av nämnda kontrollbestämmelser tillställer postgirokontoret vederbörande
medelsförvaltande kommunala organ dels kontoutdrag för varje
förändring kontot undergår, dels ock årligt besked rörande kontots ställning
vid utgången av nästföregående år. Såsom bilagor till kontoutdraget
fogas härvid kupongerna till de inbetalnings- eller girokort, på grund av vilka
betalning skett. Dessa uppgifter tillställas däremot icke de kommunala revisorerna.
Från postgirokontoret kunna dessa visserligen efter framställning
erhålla sådana uppgifter. Men även örn revisorerna infordra dylika uppgifter
— vilket icke alltid är fallet — så äro desamma likväl icke fullt tillräckliga
som underlag för revision, enär de endast lämna uppgift beträffande
de förändringar kontot under året undergått men däremot självfallet icke
upplysningar örn arten av de medel som inbetalts.

Enligt vad revisorerna inhämtat förekommer emellertid, att statliga myndigheter
utbetala medel till kommunala organ i annan ordning än övex
postgiro. Sålunda har utbetalning skett medelst postanvisning, telegramremissa
samt check. Dessa utbetalningsvägar ha visserligen endast undantagsvis
anlitats -— framför allt i brådskande fall -— men de innebära likväl enligt
revisorernas mening en viss brist i det gällande kontrollsystemet. Därest systemet
med utbetalning av statsmedel över postgiro skall utgöra underlaget
för kontrollen, måste varje möjlighet till undantag från ett sådant utbetalningssätt
förringa det därmed åsyftade kontrollvärdet.

Revisorerna lia gjort följande allmänna uttalande.

Den ovan lämnade redogörelsen har visat, hurusom genom statliga myndigheter
medel av skilda slag årligen tillställas kommunala samfällighet^.
Huvudparten av dessa medel är avsedd att utgöra bidrag till kostnaderna för
fullgörande av olika förvaltningsuppgifter, av vilka åtskilliga ålagts kommunerna
av staten. Därjämte ställas till kommunernas förfogande medel,
vilka kommunerna äro skyldiga att för statens räkning förvalta och disponera
mot viss redovisningsskyldighet. En ytterligare grupp utgöra sådana medel,
främst vissa skatter och offentliga avgifter, vilka för kommunernas räkning
uppbäras och redovisas av staten.

De medel, vilka sålunda ställas till kommunala myndigheters förfogande,
uppgå till högst betydande belopp. En överslagsberäkning ger vid handen,
att för närvarande mellan 500 och BOO miljoner kronor årligen utbetalas lill
olika kommunala organ. Med hänsyn till den utveckling statsbidragssystemet
nått och ytterligare kan förväntas få, torde denna siffra inom en nära

42

Riksdagens skrivelse nr 212.

framtid komma att ytterligare stiga. Revisorerna vilja i detta sammanhang
framhålla den betydelse ett genomförande av den föreslagna uppbördsreformen
kan komma att få med avseende å det ekonomiska mellanhavandet
mellan stat och kommun. Enligt förslaget skall nämligen uppbörden även
av kommunalskatten verkställas i samband med kronouppbörden. Därest
förslaget genomföres, kommer uppenbarligen statsverket att bliva redovisningsskyldig!
gentemot kommunerna för högst avsevärda belopp. För det
stora flertalet av landets kommuner skulle då praktiskt taget samtliga inkomster
komma att levereras över statliga organ.

Det är uppenbarligen en angelägenhet av allmänt intresse, att möjligheter
förefinnas till effektiv kontroll över att de medel, vilka genom statliga myndigheter
tillställas kommunala organ, verkligen komma dessa till godo för
avsedda ändamål. Ur kommunal synpunkt bör det vara av synnerlig vikt
att icke blott det medelsförvaltande organet utan även revisorerna erhålla
tillförlitliga uppgifter om storleken och arten av de medel, som utbetalats
till vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet.

Såsom ovan framhållits är det nuvarande kontrollsystemet behäftat med
brister. Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke det mest effektiva vore att
föreskriva, att de olika utbetalande myndigheterna skulle tillställa de kommunala
revisorerna ett sammandrag över de medel av skilda slag, vilka under
viss tid utbetalats. Med hänsyn till att den kommunala redovisningen
omfattar kalenderår torde sådana sammandrag lämpligen böra avlämnas efter
varje års utgång samt avse det senast förflutna kalenderåret. Uppgifterna
borde lämna besked icke blott om beloppet av de utbetalade medlen utan
även om de förhållanden i övrigt, som kunde vara av värde för den kommunala
revisionen, såsom arten av de medel, som utbetalats, den tid utbetalningen
hänför sig till, huruvida medlen utgöra förskott etc. Den nu föreslagna
anordningen förutsätter tydligen, att hos den utbetalande myndigheten
föres ett särskilt konto för utbetalningar till varje kommun.

Revisorerna äro väl medvetna om att det nu föreslagna systemet kan komma
att medföra ökat arbete för de utbetalande statliga organen. Detta merarbete
torde dock i avsevärd utsträckning kunna nedbringas, om den särskilda
kontoföringen utföres i nära anslutning till den löpande bokföringen.
Enligt vad revisorerna inhämtat torde redan nu ett kontosystem av antytt
slag finnas upplagt hos vissa myndigheter. Med hänsyn till de uppenbara
fördelarna för kommunerna av att erhålla sådana kontrolluppgifter, som här
avses, torde för övrigt en viss kostnad härför vara väl motiverad.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, länsstyrelserna i Östergötlands,
Malmöhus och Västernorrlands län, Svenska stadsförbundet samt Svenska
landskommunernas förbund (Del II, s. 138—146).

Statskontoret har härvid uttalat, att postgirot ur revisionssynpunkt fyllde
högt ställda anspråk. Det av revisorerna föreslagna kontrollsystemet skulle
medföra ett avsevärt ökat arbete för de utbetalande myndigheterna. För statskontoret,
som bland annat utanordnade bidragen till folk- och skolbibliotek,
skulle systemet medföra uppläggning av icke mindre än cirka 3 000
konton samt utskrivning och expediering av lika många kontrolluppgifter
årligen. Detta arbete skulle ej medhinnas med nu tillgänglig personal.
En eventuell utbyggnad av kontrollsystemet på sätt revisorerna föreslagit
borde därför under alla förhållanden endast omfatta utbetalningar,

Riksdagens skrivelse nr 212. 43

som verkställas utanför postgiro. Statskontoret anför härefter sammanfattningsvis
följande.

Såsom av det sagda torde framgå anser statskontoret det nuvarande kontrollsystemet
för utbetalningar till kommunerna till fredsställande beträffande
postgiroutbetalningarna, varför ämbetsverket icke anser sig kunna biträda
det av riksdagens revisorer framlagda förslaget. I fråga om undantagen
från föreskrivet utbetalningssätt böra kommunernas revisorer däremot aviseras,
såvida icke den utbetalande myndigheten anser kontrollen i samband
med utbetalningen fullt betryggande. Gällande bestämmelser angående utbetalningar
till kommuner torde därför böra omarbetas i överensstämmelse
härmed och samtidigt kompletteras och sammanföras i en enda kungörelse.
I kungörelsen torde böra föreskrivas, att i brådskande fall utbetalning genom
postanstalt, i stället för genom postanvisning, skall ske telegrafiskt över
postgirot. Det torde även kunna medgivas, att utbetalning medelst check må
ske i sådana fall, myndigheten finner kontrollen betryggande. Enligt nu gällande
bestämmelser skall kommunal förvaltningsenhet vid rekvisition av medel
uppgiva numret på det postgirokonto, som medlen skola tillföras. Denna
bestämmelse bör kompletteras med föreskrift om att jämväl kontots benämning
enligt postgiro förteckningen skall angivas. Slutligen torde kungörelsens
bestämmelser böra utsträckas att gälla icke blott kommunala samfälligheter
utan även andra officiella organ såsom exempelvis hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelser och stiftsnämnder, vilka i stor utsträckning uppbära medel
av statlig natur.

övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha tillstyrkt, att kontrollsystemet
omarbetas i enlighet med de av revisorerna angivna riktlinjerna.

Avsevärda, för olika ändamål avsedda belopp utbetalas redan nu från statliga
myndigheter till de kommunala organen. Efter genomförandet av uppbördsreformen
komma utbetalningarna att erhålla än större omfattning. Revisorerna
ha framhållit betydelsen av att icke blott det kommunala medelsförvaltande
organet utan även de kommunala revisorerna erhålla tillförlitliga
uppgifter om storleken och arten av sålunda utbetalade belopp. Revisorerna
ha funnit det nuvarande kontrollsystemet i vissa hänseenden bristfälligt
och ha därför förordat vidtagande av åtgärder, ägnade att eliminera antydda
brister.

I ärendet hörda myndigheter ha tillstyrkt vidtagande av åtgärder i det av
revisorerna angivna syftet, statskontoret dock endast i begränsad omfattning.
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund ha
anslutit sig till tanken på införandet av ett förbättrat kontrollsystem.

Riksdagen har funnit vad i ärendet förekommit bestyrka behovet av en
översyn av gällande bestämmelser rörande kontrollen över utbetalningarna
till de kommunala organen.

Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande
åtgärder i av revisorerna angivet syfte.

44

Riksdagens skrivelse nr 212.

ll:o)

Vissa befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag.

Under finansdepartementet, § 21, ha revisorerna till behandling upptagit
spörsmålet om i vilken omfattning befattningshavare vid landskontoren höra
anlitas för uppdrag såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd
(Del I, s. 153—156).

Revisorerna ha till en början erinrat, att riksdagens revisorer redan åren
1922, 1926, 1927, 1930 och 1932 påtalat, att landskontorens befattningshavare
innehaft uppdrag i taxeringsnämnder såsom ordförande eller kronoombud.
Revisorerna hade sålunda uttalat att det borde uppmärksammas att dylika
uppdrag icke tilldelades länsstyrelserna underlydande tjänstemän i större
omfattning än som av omständigheterna med nödvändighet påkallades.

I cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 14 januari 1938 anbefallde Kungl.
Majit länsstyrelserna att vid utseende av ordförande eller kronoombud i
taxeringsnämnd iakttaga, att befattningshavare vid länsstyrelse icke härtill
förordnades i andra fall än då så kunde ske utan eftersättande av befattningshavare
åvilande tjänsteåligganden och sådant förordnande för vinnande
av hästa möjliga resultat av taxeringsarbetet prövades lämpligt.

Revisorerna erinra, att beskattningsorganisationssakkunniga i sitt betänkande
(SOU 1942:49) uttalat, att det vöre givet att taxeringsmandenten ej
skulle lämna innehava taxeringsuppdrag och att detsamma borde gälla taxeringsrevisorer
och taxeringsassistenter. Övriga befattningshavare å taxeringsavdelningen
borde däremot, om så funnes erforderligt, kunna tilldelas sådana
uppdrag, varvid de sakkunniga dock erinrade om innehållet i ovannämnda
cirkulär.

I proposition (nr 345) till 1943 års riksdag uttalades, att landskamrerare
och taxeringsintendent med hänsyn till sin ställning icke borde innehava
uppdrag av förevarande slag. Hinder borde däremot icke möta att tilldela
taxeringsrevisor eller taxeringsassistent sådana uppdrag. Dock borde 1938
års cirkulär alltjämt äga tillämpning. Riksdagen lämnade propositionen i här
förevarande avseenden utan erinran.

Revisorerna ha framhållit, att de vid genomgång av länskungörelserna funnit,
att taxeringsrevisorer, taxeringsassistenter och andra befattningshavare å
landskontoren i viss omfattning alltjämt innehaft taxeringsuppdrag.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Det ligger i sakens natur, att det kan vara till gagn för landskontorens befattningshavare
vid fullgörande av deras tjänsteåligganden att hava tillräcklig
kännedom örn skatte- och taxeringsförfattningamas praktiska tillämpning
och att sådan erfarenhet bäst vinnes under förordnande som ordförande
eller kronoombud i taxeringsnämnd. Vidare kan det vara svårt att
finna lämplig ordförande i en del distrikt. Å andra sidan böra lika självklart
dessa befattningshavare ej tilldelas uppdrag av detta slag i sådan utsträckning,
att deras arbete i tjänsten blir åsidosatt. I distrikt, där det ej bör möta
större svårighet att utanför landskontoret finna person lämplig som ordfö -

Riksdagens skrivelse nr 212.

45

rande i taxeringsnämnd, vilket kan förmodas i regel vara fallet i residensstäder
och i närheten av dessa liggande distrikt, synas^ länsstyrelsens befattningshavare
ej böra anlitas. De torde i stället böra hållas i reserv för förordnande
i sådana distrikt, där svårigheten att finna lämplig ordförande är
större.

I fråga om taxeringsrevisorerna och taxeringsassistenterna synes deras förordnande
som ordförande i särskilt distrikt eller som konsulenter betänkligt.
Detta medför nämligen, att de vid samma tidpunkt bliva sysselsatta
med ett forcerat taxeringsarbete och en lika forcerad bokföringsgranskning,
örn de, såsom avsett är, skola kunna stå länets samtliga taxeringsnämnder
till tjänst. Revisorerna dela visserligen den av departementschefen år 1943
uttalade uppfattningen, att något direkt hinder icke bör finnas att förordna
dessa befattningshavare till ordförande i taxeringsnämnd, men väl att dylika
förordnanden böra givas sparsamt och företrädesvis i sådana fall, då särskilda
skäl kunna föranleda därtill. 1 annat fall torde inrättandet av de nya
taxeringsavdelningarna å landskontoren icke komma att medföra den nytta,
som avsetts.

Yttranden hava avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads och
Västerbottens län (Del II, s. 146—151). Länsstyrelserna hava därvid framhållit
svårigheterna att utan anlitande av länsstyrelsernas tjänstemän erhålla
kompetenta personer för uppdragens utförande.

Härjämte har föreningen Sveriges taxeringsrevisorer inkommit med en den
21 januari 1946 dagtecknad skrift i ärendet.

Den av revisorerna företagna undersökningen ger vid handen, att landskontorens
befattningshavare i tämligen stor utsträckning tagas i anspråk för
uppdrag såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd eller såsom
taxeringskonsulenter. Riksdagen är väl medvetet om att vissa svårigheter kunna
föreligga att utom kretsen av länsstyrelsernas befattningshavare erhålla
för ifrågavarande uppdrag lämpliga personer. Såsom revisorerna framhållit
vill det emellertid synas som örn länsstyrelsernas tjänstemän anlitas jämväl
i distrikt, där dylika svårigheter ej borde förefinnas, nämligen i residensstäderna
och de i närheten av dessa liggande distrikten. Riksdagen delar revisorernas
uppfattning, att länsstyrelsernas tjänstemän och särskilt då taxeringsrevisorema
och taxeringsassistenterna icke böra anlitas för här avsedda
uppdrag i andra fall än då detta befinnes ofrånkomligt och kan ske utan
intrång i vederbörande tjänstemans möjlighet att fullgöra sina tjänsteåligganden.
Redan år 1938 anbefallde Kungl. Majit i cirkulärskrivelse länsstyrelserna
alt vid utseende av ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd
iaktta, alt befattningshavare vid länsstyrelse icke härtill förordnades i andra
fall än då så kunde ske utan eftersättande av befattningshavaren åvilande
tjänsteåligganden och sådant förordnande för vinnande av bästa möjliga resultat
av taxeringsarbetet prövades lämpligt. Det synes kunna ifrågasättas,
huruvida gällande praxis vid meddelande av ifrågakommande uppdrag står
i överensstämmelse med sålunda givna direktiv. Härtill kommer, att direktiven
icke äro tillämpliga i fråga örn uppdrag såsom taxeringskonsulenter.
Riksdagen har funnit vad i ärendet förekommit giva vid handen angelägen -

Riksdagens skrivelse nr 212.

heten av att Kungl. Majit ägnar ifrågavarande spörsmål förnyad uppmärksamhet.

12:o)

Utbetalningen av vissa anslag till undervisningsväsendet.

Under ecklesiastikdepartementet, § 25, lia revisorerna till behandling upptagit
frågan örn formerna för utbetalande av de anslag till undervisningsväsendet
som hänföra sig till skolöverstyrelsens verksamhetsområde (Del I,
s. 170—175).

De för innevarande budgetår till olika ändamål inom undervisningsväsendet
beviljade anslagen uppgå till sammanlagt över 250 miljoner kronor. De
största av dessa anslag avse avlöningar och omkostnader vid de högre allmänna
läroverken, folk- och småskoleseminariema och folkskolinspektionen
samt statsbidrag till avlöningar åt lärare vid de kommunala läroverken och
folkskoleväsendet. Vidare märkas i detta sammanhang anslag till ett stort
antal anordningar i samband med folkundervisningen, såsom bidrag till inackordering
av skolbarn, anordnande av skolskjutsar, anordnande av skolbamsbespisning,
uppförande av undervisningslokaler samt bidrag till tjänstebostäder
för lärare.

Flertalet av nu nämnda anslag utbetalas av statskontoret och länsstyrelserna.
Skolöverstyrelsens medelsförvaltning är däremot begränsad till ett fåtal
mindre anslag, av vilka de största utgöras av överstyrelsens egna avlöningsoch
omkostnadsanslag. Under sistförflutna budgetår utbetalade skolöverstyrelsen
sammanlagt omkring 2 miljoner kronor.

Frågan örn en rationalisering av utbetalningsförfarandet på undervisningsväsendets
område upptogs till behandling av 1936 års sakkunniga för utredning
angående skolöverstyrelsens framtida organisation. I sitt den 13 juni
1938 avgivna betänkande förordade nämnda sakkunniga en centralisering
till skolöverstyrelsen av utbetalandet och redovisningen av samtliga de anslag
för undervisningsändamål, vilka dittills utbetalats och mot budgeten redovisats
av statskontoret och länsstyrelserna. Enligt de sakkunniga borde för
ändamålet en särskild kameral byrå inrättas hos skolöverstyrelsen.

I yttranden över kommitténs förslag tillstyrkte 16 länsstyrelser samt statskontoret
den föreslagna centraliseringen. Även skolöverstyrelsen tillstyrkte
det av de sakkunniga förordade förslaget. Överstyrelsen framhöll bland annat,
att överlåtandet åt en särskild byrå av alla dessa synnerligen omfattande
arbetsuppgifter uppenbarligen skulle komma att medföra en rätt betydande
avlastning i framför allt statskontorets och länsstyrelsernas samt i viss
mån även av riksräkenskapsverkets verksamhet.

Efter en närmare redogörelse för innehållet i nämnda remissyttranden ha
revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Riksdagens skrivelse nr 212.

47

Undervisningsväsendet i vårt land har undergått och undergår alltjämt en
stark utveckling. Sålunda må nämnas, att de i riksstaten under åttonde huvudtiteln
uppförda anslag, vilka avse ändamål, hänförande sig till skolöverstyrelsen
såsom fackmyndighet, vuxit från cirka 25 miljoner kronor i riksstalen
för år 1914 till cirka 167 miljoner kronor budgetåret 1937/38 samt
över 250 miljoner kronor innevarande budgetår. En ytterligare stegring av utgifterna
för undervisningsväsendet torde dessutom av olika anledningar vara
att förvänta inom den närmaste tiden. Sålunda komma, bland annat, genomförandet
av det sjunde skolåret samt den stigande nativiteten att medföra
krav å ökad lärarpersonal. Även vissa föreslagna socialpedagogiska anordningar,
såsom fri skolmateriel och utvidgad skolbamsbespisning m. m., komma
i den mån de genomföras att medföra ökade utgifter på detta område.

Under § 44 i sin berättelse framhöllo 1938 års revisorer angående utgifterna
å vissa anslag till folkskoleväsendet bland annat de svårigheter, som förelåge
att på ett fullt tillfredsställande sätt överblicka den närmare dispositionen av
dessa avsevärda anslagsbelopp. På grund av att ett stort antal myndigheter
ägde verkställa utbetalningar från ifrågavarande anslag, förekomme nämligen
skiftande tillvägagångssätt beträffande såväl utbetalandet av medlen som
redovisandet av de gjorda utbetalningarna.

Med hänsyn till den betydande storleken av de medel, vilka anvisas för
nu ifrågavarande verksamhetsområde, framstår den nuvarande uppdelningen
av medelsförvaltningen på ett stort antal myndigheter — i detta fall icke
mindre än 27 — ur flera synpunkter såsom mindre lämplig. Så länge de
kamerala uppgifterna förbliva splittrade på ett flertal myndigheter, måste
otvivelaktigt betingelserna för enhetlighet vid tillämpningen av gällande avlöningsförfattningar
och kamerala utbetalnings- och redovisningsföreskrifter
anses ogynnsamma. En svaghet i det nuvarande systemet är även, att
möjlighet för revisionsmyndigheten att ingripa inträder alltför sent och först
sedan de felaktiga utbetalningarna pågått under längre tid. Vidare må framhållas
svårigheterna för skolöverstyrelsen, som såsom fackmyndighet har att
ansvara för skolväsendet, att med den nuvarande ordningen kunna erhålla
ingående upplysningar rörande de ekonomiska verkningarna av utfärdade
bestämmelser av olika slag.

Revisorerna vilja även i detta sammanhang erinra om att de flesta centrala
förvaltningsmyndigheter numera omhänderhava utbetalningen och redovisningen
av de anslag, vilka avse ändamål hänförliga till det förvaltningsområde,
vederbörande centrala myndighet företräder. Sålunda utbetalar fångvårdsstyrelsen
anslagen till olika fångvårdsändamål, försvarets civilförvaltning
det stora flertalet av de till de olika försvarsgrenarna anvisade anslagen,
medicinalstyrelsen ombesörjer utbetalandet av det övervägande antalet
anslag, vilka avse medicinalstaten samt hälso- och sjukvården, lantbruksstyrelsen
i stort sett samtliga anslag, vilka beröra styrelsens verksamhetsområde
etc. Enligt revisorernas mening måste det vara en avgjord fördel för
den centrala myndigheten alt själv ombesörja utbetalningen och redovisningen
av anslag inom sitt verksamhetsområde, enär myndigheten därigenom erhåller
möjlighet att på ett mera ingående sätt följa själva verksamheten. Skolöverstyrelsen,
som för närvarande har alt taga befattning med ett flertal
frågor av ekonomisk art, såsom löneklassplaceringar för lärare, uppgörande
och fastställande av förslag till stater, beslut angående fördelning av medel
lill underordnade myndigheter lii. lii., saknar med nuvarande organisation
möjlighet att på ett tillfredsställande sätt övervaka att av överstyrelsen
fattade beslut och lämnade direktiv verkligen bliva av de utbetalande myndigheterna
beaktade. Ej heller kan skolöverstyrelsen vid sina anslagsäskandcn
stödja sig på något eget räkenskapsmaterial med uppgifter rörande den

48

Riksdagens skrivelse nr 212.

närmare dispositionen av de olika undervisningsanslagen. Med nu gällande
ordning saknar skolöverstyrelsen möjlighet att i erforderlig omfattning ingripa
för att rätta till uppkomna felaktigheter eller eljest vidtaga åtgärder för
att främja ett ändamålsenligt disponerande av de anvisade anslagsmedlen.
Man får icke heller bortse från att en direkt befattning med medelsförvaltningen
skulle vara ägnad att stärka skolöverstyrelsens kontakt med vederbörande
förvaltningsområden och skänka överstyrelsen ökade möjligheter till
kritisk granskning av anslagsäskanden och organisationsförslag berörande
dessa.

En centralisering till skolöverstyrelsen av skolväsendets kamerala uppgifter
skulle möjliggöra en önskvärd begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter.
Detta framhölls även av flertalet länsstyrelser i yttranden över det
år 1938 avgivna förslaget till omorganisation av skolöverstyrelsen. Sedan
dessa yttranden avgåvos, hava emellertid nya omfattande arbetsuppgifter tilldelats
länsstyrelserna, bland annat i samband med omläggningen av taxeringsorganisationen
och folkbokföringen, och ytterligare arbetsuppgifter torde
vara att förvänta med hänsyn till en blivande uppbördsreform. Erfarenheten
har visat, att länsstyrelserna icke alltid kunnat ägna granskningen och
utbetalningen av olika statsbidrag till undervisningsväsendet den omsorg som
varit önskvärd. Sålunda må nämnas, att enligt vad revisorerna inhämtat av
de vid granskningen av länsräkenskaperna inom riksräkenskapsverket framställda
revisionsanmärkningarna mer än tre fjärdedelar hänföra sig till utgifter
för folkskoleväsendet.

Såsom skolöverstyrelsen framhållit skulle en omläggning av utbetalningsförfarandet
medföra avsevärd lättnad även i de göromål, som åligga rektorerna,
därigenom alt dessa befriades från all befattning med uträkning och
utbetalning av löner till den vid läroanstalterna anställda personalen, ett arbete
som för närvarande i alltför hög grad inkräktar på deras huvuduppgift
som pedagogiska ledare. Jämväl folkskolinspektörerna skulle genom förslaget
beredas en välbehövlig lindring i det administrativa arbetet till fromma
för den egentliga inspektionsverksamheten.

På grund av vad .sålunda anförts anse revisorerna det vara ur flera synpunkter
önskvärt, att utbetalandet av de anslag till undervisningsväsendet,
vilka hänföra sig till skolöverstyrelsens verksamhetsområde, sker genom skolöverstyrelsens
försorg.

Yttranden ha avgivits av riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen (Del
II, s. 153—158). Styrelsen har anslutit sig till revisorernas förslag om centralisering
till en kameral byrå hos styrelsen av utbetalandet av de anslag till
undervisningsväsendet, vilka hänföra sig till styrelsens verksamhetsområde.
Förutsättning härför vore dock, framhåller styrelsen, att särskild för ändamålet
lämplig personal ställdes till styrelsens förfogande.

I sitt år 1938 avgivna betänkande förordade 1936 års sakkunniga för utredning
angående skolöverstyrelsens framtida organisation en centralisering
till styrelsen av utbetalandet och redovisningen av de anslag för undervisningsändamål,
vilka dittills utbetalats av statskontoret och länsstyrelserna.
De sakkunnigas förslag tillstyrktes i princip av flertalet länsstyrelser, statskontoret
och riksräkenskapsverket samt skolöverstyrelsen. Under erinran
härom och under framhållande av den stora ökning anslagen till skolväsendet
under senare år undergått ha nu revisorerna framhållit, att den alltjämt

Riksdagens skrivelse nr 212.

49

förefintliga uppdelningen av medelsförvaltningen på ifrågavarande område
på ett stort antal myndigheter — icke mindre än 27 — ur olika synpunkter
måste betecknas såsom mindre lämplig. Vad revisorerna anfört rörande olägenheterna
med det rådande systemet har riksdagen funnit vara värt den
största uppmärksamhet. Riksdagen vill i detta sammanhang särskilt framhålla
den stora arbetsbörda med avseende å rent kameralt administrativa
uppgifter, som nu åvilar rektorer och folkskolinspektörer till men för deras
pedagogiska eller inspekterande verksamhet. Såväl skolöverstyrelsen som riksräkenskapsverket
ha i sina yttranden i anledning av revisorernas uttalanden
tillstyrkt den av revisorerna förordade centraliseringen av utbetalningen av
här avsedda anslag. Riksdagen har funnit angeläget att denna fråga ägnas
fortsatt uppmärksamhet och vill — då de förhållanden som lågo till grund
för det år 1938 avgivna förslaget i ämnet i åtskilliga avseende torde hava
ändrats —- för sin del förorda, att möjligheterna till en rationalisering göras
till föremål för förnyad undersökning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.
Majit ville efter erforderlig utredning taga under övervägande åtgärder i det
av revisorerna angivna syftet.

13:o)

Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet.

Under jordbruksdepartementet, § 29, ha revisorerna påtalat den föreliggande
arbetsbalansen vid lantmäterikontoren och i lantmäteridistrikten (Del
I, s. 185—188).

Revisorerna ha vid besök å vissa lantmäterikontor inhämtat, att arbetsmängden
redan år 1934 såväl i lantmäteridstrikten som vid lantmäterikontoren
uppnått en sådan storlek, att den icke kunde nöjaktigt medhinnas.
Arbetsuppgifterna hade under de följande åren ökat.

Revisorerna ha i tablåer (s. 186—188) närmare belyst arbets- och personalförhållandena
dels vid lantmäterikontoren och dels i lantmäteridistrikten
efter år 1939. Av nämnda tablåer framginge, framhålla revisorerna, att antalet
nytillkommande förrättningar och ärenden efter en tillfällig nedgång
i början av kriget de senaste åren visat en kraftig stegring. Arbetsbalansen i
lantmäteridistrikten utgjorde sålunda 16 200 förrättningar vid utgången av
år 1944. Enligt vad revisorerna inhämtat har under år 1945 antalet ärenden
både vid lantmäterikontor och i lantmäteridistrikt ytterligare ökat och balansen
i samband därmed stigit. Härtill komme att s. k. samhällsmätningar tilltagit
i en omfattning, som icke kunnat förutses.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, förefinnes inom lantmäteriväsendet
en betydande arbetsbalans. Efter krigets slut har man sannolikt
att räkna med en ökad lantmäteriverksamhet beroende på bland annat, att
byggnadsverksamheten torde få en större omfattning. Därest balansen 1''ort Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 14 samt. Nr 212. 4

50

Riksdagens skrivelse nr 212.

farande växer, kommer detta att medföra avsevärda olägenheter för sakägarna,
bland annat vid ordnandet av fastighetskredit.

Orsaken till den nuvarande arbetsbalansen torde främst vara att hänföra
till bristen på personal. Enligt revisorernas mening bör emellertid undersökas,
örn icke åtgärder i rationaliserande syfte jämväl skulle kunna bidraga
till att nedbringa balansen. Det torde sålunda kunna ifrågasättas, om icke det
omständliga förfaringssättet vid avstyckningsförrättningarna kunde väsentligt
förenklas. Vidare bör undersökas, huruvida icke sämjedelningar skulle
kunna legaliseras utan fullständigt skiftesförfarande. Revisorerna anse det
icke heller osannolikt att även andra åtgärder i rationaliseringssyfte skulle
kunna vidtagas, exempelvis åtgärder för undvikande av dubbelarbete på
lantmäterikontoren m. m.

Revisorerna äro givetvis medvetna om att vad här ovan berörts kommer
att bliva föremål för behandling i samband med den fortsatta handläggningen
av fastighetsbildningssakkunnigas förslag samt vid den nu pågående utredningen
angående lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden.
Med hänsyn emellertid till den betydande arbetsbalans, som redan
nu föreligger och som med sannolikhet kommer att än ytterligare ökas, anse
revisorerna det vara av synnerlig vikt, att de åtgärder, som befinnas lämpliga
och kunna genomföras utan att föregripa resultatet av dessa utredningar,
snarast möjligt vidtagas i syfte att avhjälpa här ovan påtalade missförhållanden.

Yttrande har avgivits av lantmäteristyrelsen (Del II, s. 165—168).

Av den av revisorerna lämnade redogörelsen framgår, att en betydande arbetsbalans
föreligger inom lantmäteriväsendet. Revisorerna lia såsom orsak
till arbetsbalansen i första hand angivit rådande personalbrist, men även ifrågasatt,
bland annat, huruvida icke balansen delvis är att hänföra till det i
vissa avseenden omständliga förfaringssättet vid avstycknings- och skiftesförrättningarna.

Enligt riksdagens mening är den föreliggande arbetsbalansen ägnad att ingiva
allvarliga betänkligheter. Förfaringssättet vid avstyckningsförrättningar
liksom spörsmålen om legalisering av sämjedelningar utan fullständigt skiftesförfarande
lära, såsom lantmäteristyrelsen framhållit i sitt yttrande, bliva
föremål för prövning i samband med pågående lagstiftningsarbete på grundval
av fastighetsbildningssakkunnigas förslag. Jämväl frågorna om lantmäteripersonalens
organisation och avlöningsförhållanden äro, såsom revisorerna
framhållit, föremål för utredning. Det framstår för riksdagen som angeläget,
att ett ställningstagande till dessa spörsmål äger rum snarast möjligt.
I likhet med revisorerna har emellertid riksdagen funnit sig böra förorda
att en undersökning verkställes rörande möjligheterna att utan föregripande
av ett slutligt ställningstagande till berörda spörsmål genomföra sådana
mer provisoriska åtgärder, som kunna vara ägnade att nedbringa arbetsbalansen
på förevarande område.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande åtgärder
i av revisorerna angivet syfte.

Riksdagens skrivelse nr 212.

51

14 :o)

Statskontrollen å krigsmaterieltillverkningen.

Under handelsdepartementet, § 30, ha revisorerna ifrågasatt krigsmaterielinspektionens
bibehållande (Del I, s. 189—191).

Enligt den 20 juni 1935 (nr 395 och 396) utfärdade författningar må krigsmateriel
icke tillverkas i riket utan Konungens tillstånd. Tillverkningen skall
stå under kontroll av krigsmaterielinspektionen inom handelsdepartementet.

Utöver den egentliga statskontrollen över krigsmaterieltillverkningen regleras
kontrollverksamheten dels av kungörelsen den 5 juni 1936 (nr 250) med
bestämmelser angående verksamhet såsom agent för tillverkare av krigsmateriel
m. m., dels ock av förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående
tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel.

Sedan besparingsberedningen ifrågasatt, huruvida den speciella kontroll,
som krigsmaterielinspektionen utövade, i dåvarande läge borde bibehållas,
förordades i propositionen nr 136 till 1942 års riksdag angående anslag till
utövande av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen, att inspektionen tills
vidare bibehölles.

Revisorerna, som framlagt en tablå över krigsmaterielinspektionens verksamhet
under åren 1935—1945, ha gjort följande allmänna uttalande.

Av förestående redogörelse framgår, att krigsmaterielinspektionens verksamhet
under de senaste åren varit av ytterst ringa omfattning. Detta beror
i första hand på krigsförhållandena, under vilka den svenska exporten nedgått
till ett minimum. Ehuru det kan förväntas, alt antalet av krigsmaterielinspektionen
handlagda ärenden efter fredsslutet ånyo kommer att växa, bör
enligt revisorernas mening undersökas, huruvida den arbetsbörda, som kan
komma att åvila inspektionen, verkligen kräver en särskild institution eller
örn icke dessa arbetsuppgifter i stället kunna överflyttas till annat lämpligt
organ.

Yttranden ha avgivits av krigsmaterielinspektionen, krigsmaterielverket och
kommerskollegium (Del II, s. 168—172).

Riksdagen delar revisorernas uppfattning att en undersökning bör komma
till stånd rörande den lämpligaste formen för utövandet av den kontroll med
avseende å krigsmaterieltillverkningen, som nu ombesörjes av krigsmaterielinspektionen.
Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa
utredning av frågan om formerna för utövandet av statskontrollen å krigsmaterieltillverkningen.

52

Riksdagens skrivelse nr 212.

15:o)

Iakttagelser beträffande kaninavelslånefonden med flera fonder. Redogörelse
för jordförmedlingsfonden med flera fonder. Vissa iakttagelser beträffande
allmänna och norrländska nyodlingsfonderna. Rederilånefonden.
Statlig långivning för industriell verksamhet. Iakttagelse beträffande vissa
kristidsfonder m. m. Iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet

och fondförvaltning m. m.

Under statens fondförvaltning, §§ 33—39, ha revisorerna redogjort för
sina gjorda iakttagelser beträffande vissa statliga fonder.

Iakttagelser beträffande kaninavelslånefonden
med flera fonder (Del I, s. 200—203).

Under denna punkt ha revisorerna redogjort för i vilken utsträckning kaninavelslånefonden,
fjåderfälånefonden och kalkbrukslånefonden under senare
år anlitats. Revisorerna ha funnit av de inhämtade uppgifterna framgå, att
utlåning från nämnda fonder antingen förekommit i mycket ringa utsträckning
eller ock under de senaste åren avsevärt nedgått. Med anledning därav
ha revisorerna ansett böra undersökas, huruvida ifrågavarande fonder ha
någon uppgift att fylla, som motivera deras bibehållande.

Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II, s. 176), som för sin
del intet haft att erinra mot ifrågavarande fonders avveckling.

Redogörelse för jordförmedlingsfonden med flera fonder
(Del I, s. 203—208).

Under denna punkt ha revisorerna till en början redogjort för omfattningen
av den låneverksamhet, som bedrivits med anlitande av jordförmedlingsfonden
och Norrbottens nybyggnadslånefond. Framlagda sifferuppgifter
utvisa, att, åtminstone under de sju senast förflutna budgetåren, lån i
mycket ringa utsträckning utlämnats från omnämnda fonder. Reträffande
den sistnämnda av de båda fonderna lia revisorerna erinrat örn en annan
form för ekonomisk hjälp åt ifrågavarande nvbyggesinnehavare, nämligen
de förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag
på landsbygden, varom bestämmelser meddelats i kungörelsen
den 22 juni 1939, nr 464. Vidare erinras om den möjlighet att förvärva nya
egnahem, som tillskapats genom den statliga egnahemsverksamheten.

Härefter ha revisorerna redogjort för i vilken utsträckning statsbidrag
under budgetåren 1933/34—1944/45 utbetalats till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo. De här framlagda sifferuppgifterna utvisa en
tämligen omfattande bidragsverksamhet, som under de fyra sistförflutna
budgetåren tilltagit.

Slutligen ha revisorerna lämnat en översikt över den år 1941 inrättade
skogsvägslåne]onden och dess anlitande.

Revisorerna ha icke gjort något särskilt uttalande under denna punkt.

Yttrande har avgivits av egnahemsstyrelsen (Del II, s. 177 och 178).

Riksdagens skrivelse nr 212.

53

Vissa iakttagelser beträffande allmänna och norrländska
nyodlingsfonderna (Del I, s. 208—211).

I syfte att befordra uppodling av till åker lämplig mark inrättades från
år 1906 den norrländska nyodlingsfonden samt från 1914 allmänna nyodlingsfonden,
den senare avsedd för södra och mellersta Sverige.

Gällande villkor för lån från allmänna nyodlingsfonden äro intagna i kungörelsen
den 21 augusti 1925 (nr 396) med däri vidtagna ändringar (nr 300/
1930 och 637/1937).

Fondens ändamål är sedan år 1925 tvåfaldigt, nämligen dels att befrämja
uppodling av jord (genom nyodlingslån) och dels afl befordra en rationell
beteskultur å icke odlad jord (genom betesförbättringslån), allt beträffande
andra delar av landet än Norrland och Dalarna.

Gällande villkor för lån från norrländska nyodlingsfonden återfinnas i
kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 204) med däri vidtagna ändringar (nr
301/1930 och 638/1937). Fonden avser nyodlingsföretag och betesförbättringar
inom Norrland och Dalarna.

Genom beslut av 1927 års riksdag har för befrämjande av nyodling och
betesförbättring å vissa mindre jordbruk tillkommit en annan form för statens
medverkan nämligen direkta statsbidrag utan återbetalningsskyldighet.
Bestämmelser härom utfärdades i kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206)
angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1928. Denna kungörelse har sedermera
ersatts av kungörelsen den 12 oktober 1934 (nr 498) angående statsbidrag
till jordförbättring å ofullständiga jordbruk och denna i sin tur av
kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 466) angående statsbidrag till förstärkning
av ofullständiga jordbruk m. m. (ändr. nr 398/1945), vilken fortfarande är
gällande. Statsbidraget avser bland annat åtgärder för uppodling till åker av
därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag) och för befordrande av rationell
beteskultur (betesförbättringsbidrag).

Omfattningen av de för nyodling och betesförbättring kalenderåren 1927
—1944 utlämnade lån och bidrag ha revisorerna belyst i en sammanställning
(Del I, s. 210—213).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Den gjorda utredningen visar, att tillkomsten av statsbidrag till nyodling
och betesförbättring medfört en så kraftig minskning av behovet av lån för
samma ändamål, att lånerörelsen numera praktiskt taget har upphört. Salunda
har, vad nyodlingslånen angår, under de sista fem kalenderåren lån
från allmänna nyodlingsfonden utlämnats endast under två år samt från
norrländska nyodlingsfonden under tre år, och de utlämnade lånen hava
uppgått till helt obetydliga belopp. Beträffande betesförbättringslånen ha
under samma femårsperiod från allmänna nyodlingsfonden ultämnats lån
under fyra år — till obetydliga belopp — medan från norrländska nyodlingsfonden
intet lån utlämnats.

Vid nu angivna förhållanden synes det revisorerna böra tagas under övervägande,
huruvida skäl föreligga att längre bibehålla ifrågavarande fonder.

Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II, s. 178 och 179), som
funnit ifrågavarande fonder utan större olägenheter kunna avvecklas, där -

54

Riksdagens skrivelse nr 212.

est tillräckliga anslag komme att stå till förfogande för utlämnande av statsbidrag
till nyodlings- och betesförbättringsföretag. Frågan om dessa fonders
avveckling borde tagas i övervägande i samband med en allmän översyn av
de statliga utlåningsfonderna.

Rederilånefonden (Del I, s. 211—221).

Efter en närmare redogörelse för utvecklingen av den statliga kreditgivningen
för rederinäringen ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Genom inrättande år 1903 av rederilånefonden vidtogos från statsmakternas
sida de första mera betydelsefulla åtgärderna i syfte att skapa nödigt
kreditunderlag till stödjande och utvecklande av den svenska sjöfartsnäringen.
Vid fondens tillkomst uttalades, att den huvudsakligen vore avsedd
att uppmuntra skeppsfarten på utrikes orter och särskilt i avlägsna farvatten,
men att även rederiföretag för inrikes sjöfart undantagsvis finge understödjas
med lån ur fonden. Något hinder mot beviljande av lån till förvärvande
av gammalt tonnage fanns icke heller. Under en följd av år kom
därför rederilånefonden att utgöra den viktigaste statliga kreditförmedlaren
för den svenska rederinäringen. Sedermera hava, såvitt angår låneformer under
statens medverkan, ytterligare åtgärder vidtagits speciellt för rederinäringens
kapitalförsörjning. År 1929 inrättades sålunda under statlig garanti
Svenska skeppshypotekskassan. Dessutom hava tvenne utlåningsfonder tillskapats,
nämligen sekundärlånefonden för rederinäringen den 1 juli 1936
och lånefonden för den mindre skeppsfarten den 1 juli 1939. Ovan har redogjorts
för, hurusom redan i samband med inrättandet av skeppshypotekskassan
farhågor uttalades för att en viss konkurrens mellan denna och rederilånefonden
skulle uppstå. Detta problem löstes sedermera genom införandet
i rederilånekungörelsen av en bestämmelse örn att lån icke ringö utlämnas
från rederilånefonden för ändamål, som lågo inom ramen för kassans
verksamhet och lämpligen borde tillgodoses genom lån från kassan. Genom
tillkomsten av de båda övriga utlåningsfonderna, varigenom sekundärkrediten
och den mindre sjöfarten speciellt tillgodosågos, kom rederilånefondens
verksamhetsområde att än ytterligare beskäras.

Tillkomsten av nu nämnda nya kreditmöjligheter för rederinäringen jämte
de större möjligheterna att få kredit på den privata lånemarknaden hava
medverkat till att rederilånefondens betydelse såsom kreditförmedlare alltmer
avtagit. Sålunda framgår av den av revisorerna verkställda utredningen,
att sedan år 1937 intet nytt lån utlämnats från fonden samt att det sista
utestående lånet inlöstes under budgetåret 1940/41. För närvarande står sålunda
fondens hela kapitalbehållning — omkring 7 miljoner kronor — disponibel
för ny långivning. Erinras må även, att på grund av beslut av riksdagen
överföring av disponibla medel från fonden för tillgodoseende av
andra ändamål i olika sammanhang vidtagits. Sålunda överfördes i samband
med inrättandet av sekundärlånefonden för rederinäringen och lånefonden
för den mindre skeppsfaxden 5,5 miljoner kronor till dessa. Vidare
togos under budgetåret 1939/40 av fondens tillgångar icke mindre än 8 miljoner
kronor i anspråk för statsregleringen. I samband med tillkomsten år
1940 av en statlig utlåningsfond för anskaffande av gasgeneratorer för vissa
fartyg överfördes till denna fond ett belopp av 1 500 000 kronor.

Såsom revisorerna ovan visat, har rederilånefonden av olika anledningar
icke kommit att tagas i anspråk för de ändamål, för vilka den ursprungligen
inrättats. Det kan därför ifrågasättas, om fonden numera har någon uppgift
att fylla. Vidare måste det anses mindre lyckligt, att med varandra kon -

Riksdagens skrivelse nr 212.

55

kurrerande statliga kreditförmedlare finnas vid sidan av varandra. Enligt
revisorernas mening bör fördenskull undersökas, om icke rederilånefonden
helt bör avvecklas, i samband varmed även synes böra utrönas, i vad mån
en förenkling av kreditorganisationen på förevarande område låter sig göra.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och kommerskollegium (Del II,
s. 179—186).

Statskontoret har ej funnit något vara att erinra mot en avveckling av
rederilånefonden. Kommerskollegium däremot har, efter hörande av Sveriges
redareförening, Sveriges segelfartygsförening och styrelsen för Svenska
skeppshypotekskassan, icke funnit tillrådligt att indraga rederilånefonden.
För att fonden vid uppkommande behov måtte kunna fylla sitt ändamål
borde snarare övervägas, huruvida icke dess kapitaltillgång borde ökas.

Statlig långivning för industriell verksamhet (Del I, s.
221—228).

Efter att ha lämnat en översikt över utvecklingen av den statliga låneverksamheten
på industriens och hantverkets område lia revisorerna gjort följande
allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava av staten eller med statens
medverkan skapats flera lånemöjligheter för utövare av industriell verksamhet.
För närvarande finnas sålunda för detta ändamål fyra lånefonder
jämte ett av staten bildat och kontrollerat kreditinstitut. Från dessa hava lån
utgått för finansiering av såväl industri — i första hand den mindre eller medelstora
industrien — som hantverk. Vidare hava å driftbudgeten anvisats
medel för hithörande ändamål, i det att från reservationsanslaget till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering medel till betydande belopp utgått till företagarföreningarna
för möjliggörande av kreditgivning från dessa föreningars
sida.

Förhållandena kunna emellertid enligt revisorernas uppfattning knappast
motivera, att ett flertal statliga låneformer för likartade ändamål på detta sätt
finnas vid sidan av varandra. Sålunda beviljar Kungl. Maj :t lån ur manufakturförlags-
och industrilånefonderna, medan kommerskollegiet beviljar lån
ur statens hantverkslånefond och riksbankens avdelningskontor ur fonden
för hantverks- och småindustrikredit. De för företagarföreningarnas låneverksamhet
avsedda medlen fördelas av Kungl. Majit på respektive föreningar.
Härtill kommer AB Industrikredits verksamhet. För staten måste
denna splittring av låneverksamheten på ett flertal myndigheter i fråga om
såväl prövningen av låneärendena som medlens förvaltning innebära ett icke
oväsentligt merarbete, varjämte den nödiga överblicken av låneverksamheten
försvåras. Att lånen beviljas av olika låneorgan kan föranleda oenhetlig
praxis, som i sin ordning kan tänkas medföra icke önskvärda förskjutningar
i användningen av de skilda lånefermema.

Ur flera synpunkter framstår sålunda en förenkling av låneorganisationen
på detta område såsom önskvärd. Det bör därför övervägas, huruvida icke
statens låneverksamhet på industriens och hantverkets område bör organiseras
mera enhetligt.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, kommerskollegium, riksbanksfullmäktige
och småföretagsutredningen (Del II, s. 186—191).

56 Riksdagens skrivelse nr 212.

Iakttagelserbeträffande vissa kristids fonder m. m.
(Del I, s. 228—232).

Enligt beslut av 1934 års riksdag inrättades en lånefond, benämnd vedeldningslånefonden,
som skulle förvaltas av statskontoret och varifrån lån finge,
i mån av tillgång, utlämnas till landsting, kommuner och enskilda för främjande
av utbyte av kokspannor mot vedpannor eller inmontering av förugnar
vid förefintliga värmeanläggningar ävensom för installering av vedpannor
i stället för kokspannor vid nya värmeanläggningar. Från och med
budgetåret 1938/39 redovisas de för nu ifrågavarande ändamål avsedda medlen
under fonden för låneunderstöd under benämningen »Lån till anordnande
av värmeanläggningar för vedeldning».

Genom beslut av 1940 års urtima riksdag anvisades under fonden för låneunderstöd
ett reservationsanslag av 750 000 kronor för »/dn till främjande
av användningen av inhemskt motorbränsle m. m.». För samma ändamål
anvisade 1941 års riksdag såsom kapitalinvestering i fonden ett reservationsanslag
av 500 000 kronor. 1945 års riksdag medgav, att det för budgetåret
1941/42 anvisade anslaget må disponeras även under nu löpande budgetår.

Till åtgärder för ökad användning av inhemskt motorbränsle m. m. ha
dessutom vid olika tillfällen, senast å riksstaten för budgetåret 1943/44, under
elfte huvudtiteln anvisats reservationsanslag, avseende bland annat statsbidrag
till kolugnsanläggningar, för kolningskurser, för vissa undersökningar
rörande ersättningsbränslen samt för bekostande av konstruktiva och experimentella
arbeten i fråga om kolugnar och utvinning av biprodukter från
dessa.

1940 års urtima riksdag beslöt vidare inrättande av en statens lånefond
för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg ävensom en statlig utlåningsfond,
benämnd lånefonden för inköp av gasgeneratorer för fiskebåtar.
I anslutning till inrättandet av sistnämnda lånefond anvisades ett reservationsanslag
å 1 150 000 kronor till bidrag till anskaffande av gasgeneratorer
för fiskebåtar m. m.

Efter en redogörelse för nu nämnda tåne- och bidragsverksamhet ha revisorerna
uttalat, att omförmälda fonder, vilka inrättats i samband med
vissa krisförhållanden, icke tagits i anspråk i den utsträckning, som förutsetts.
Med hänsyn härtill borde utredas, huruvida icke dessa fonder kunde
avvecklas.

Yttranden hava avgivits av byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium
och statens bränslekommission (Del II, s. 191—195).

Sammanfattningsvis ha revisorerna beträffande sina iakttagelser med avseende
å i det föregående berörda statliga utlåningsfonder och i samband
därmed stående statlig utlåningsverksamhet anfört följande.

De åtgärder, vilka av statsmakterna tid efter annan företagits i syfte att
genom beredande av nödigt kreditunderlag befrämja näringslivet m. m., hava
i allmänhet tagit sig uttryck i att särskilda lånefonder bildats. De statliga
utlåningsfondema utgöra för närvarande icke mindre än 59. Även under
fonden för låneunderstöd redovisas medel, vilka anvisats för olika här av -

Riksdagens skrivelse nr 212.

57

sedda ändamål. Statlig långivning av samma art förekommer även från vissa
s. k. diversemedelsfonder. Vidare förekommer långivning från anslag å driftbudgeten.
Slutligen bör i detta sammanhang erinras om att genom statlig
medverkan i forin av aktieteckning eller på annat sätt tillskapats ett antal
speciella kreditinstitut.

Mot den sålunda konstaterade splittringen i avseende på medelsanvisningen
svarar i många fall en motsvarande oenhetlighet i avseende på förvaltningen
av de olika fonderna m. m. och beviljandet av lån. Fonder för närbesläktade
ändamål förvaltas sålunda i många fall av skilda myndigheter,
liksom ifrågakommande lån beviljas av olika statliga organ.

För staten måste denna splittring av låneverksamheten på ett flertal myndigheter
i fråga om såväl prövningen av låneärendena som medlens förvaltning
innebära ett icke oväsentligt merarbete, varjämte den nödiga överblicken
av låneverksamheten försvåras. Att lånen beviljas av olika låneorgan
kan föranleda oenhetlig praxis, som i sin ordning kan tänkas medföra icke
önskvärda förskjutningar i användningen av de skilda låneformerna.

Mellan olika låneformer föreligga understundom även så obetydliga eller
svåröverskådliga nyanser i avseende på det ändamål, som må befrämjas,
liksom i avseende på lånevillkoren, att överblicken över tillgängliga kreditmöjligheter
i avsevärd grad måste försvåras för de lånesökande.

Revisorerna hava konstaterat, att vissa lånefonder av olika anledningar
endast i ringa utsträckning tagits i anspråk för avsett ändamål. En liknande
iakttagelse gjordes även av 1944 års revisorer. Till en del synes detta sammanhänga
med att under tillfälligt rådande konjunkturer fonder skapats,
som sedan ändrade förhållanden inträtt icke längre haft någon uppgift att
fylla. En annan orsak torde vara att lånefonder inrättats för tillgodoseende
av i stort sett samma ändamål som redan befintliga fonder. Genom att nyinrättade
fonder bättre anpassats till de aktuella lånebehoven hava de äldre
fondernas betydelse i motsvarande mån minskat. Revisorerna hava vidare
uppmärksammat, att utlåningen från vissa fonder i stort sett upphört, sedan
för samma ändamål anvisats medel även å driftbudgeten i form av statsbidrag.
De gällande lånevillkoren — framför allt den tillämpade räntesatsen
— hava vidare bidragit till den nu antydda utvecklingen. Genom att lån å
den allmänna marknaden för närvarande kunnat erhållas på fördelaktigare
villkor hava nämligen i många fall de statliga lånen icke blivit så begärliga.

I detta sammanhang vilja revisorerna även framhålla det mindre lämpliga
ur såväl redovisningssynpunkt som eljest i att utlåningsrörelse för här
avsedda ändamål bedrives från vissa s. k. diversemedelsfonder. För tillgodoseende
av dessa lånebehov böra i stället inrättas särskilda utlåningsfonder.
Liknande synpunkter göra sig gällande beträffande den långivning, som
för närvarande sker från vissa riksstatsanslag.

De iakttagelser, för vilka ovan i stora drag redogjorts, hava givit revisorerna
det intrycket, att en allmän översyn snarast borde komma till stånd
av den .statliga kreditgivning, varom här är fråga. Härvid torde särskilt böra
undersökas möjligheterna till samordning och rationalisering av den statliga
kreditgivningen, så att — därest icke särskilda skäl föranleda annan ordning
— för ett och samma ändamål inrättas allenast en fond.

Revisorerna hava ansett sig icke heller kunna förbigå frågan, huruvida
icke den kreditgivning, sorn för närvarande sker genom statliga lånefonder
eller andra motsvarande anordningar, i .stället skulle kunna ordnas genom
de vanliga kreditinstituten med .statlig medverkan i lämplig form. I detta
sammanhang har framkommit förslag, att staten skulle kunna lämna horgen
på utlämnade lån. Revisorerna anse sig icke kunna taga ställning till

Bihang lill riksdagens protokoll 1''Jåf). l/t sand. Nr ‘.lid. 5

58

Riksdagens skrivelse nr 212.

lämpligheten av en sådan anordning, vars förverkligande måste föregås av
en grundlig prövning. Det synes emellertid sannolikt, att den statliga stödverksamheten
genom en sådan anordning skulle på visst sätt bliva mera
effektiv. Allmänheten torde äga en mycket ofullständig kännedom om förefintliga
statliga lånemöjligheter. Såsom tidigare berörts försvårar vidare den
rådande splittringen på olika fonder m. m. översikten över de olika till buds
stående hjälpmöjligheterna. För de lånesökande vore det givetvis ur praktisk
synpunkt enklare att kunna vända sig till de lokala kreditinstitut, vilka de
vanligen anlita, än att ansöka om lån hos central statlig myndighet.

På grundval av gjorda iakttagelser beträffande ett flertal statliga utlåningsfonder
ha revisorerna ansett sig kunna konstatera behovet av en översyn
över den statliga utlåningsverksamheten i —- bortsett från vissa spörsmål av
budgetteknisk natur — huvudsakligen två hänseenden. Sålunda ha revisorerna
ansett en omprövning rörande nödvändigheten att bibehålla vissa lånefonder
erforderlig. Vidare har påtalats rådande splittring med avseende å
medelsanvisning och fondförvaltning samt därmed sammanhängande oenhetlighet
i fråga om beviljandet av lån.

Vad först angår frågan huruvida icke vissa lånefonder numera skulle
kunna avvecklas synes av revisorerna verkställd utredning giva vid handen,
att förutsättningar för en avveckling föreligga beträffande åtskilliga av de av
revisorerna omnämnda fonderna. Vederbörande i ärendet hörda myndigheter
ha också vitsordat, att en dylik avveckling synes möjlig i fråga örn t. ex. statens
kaninavelslånefond, statens fjäderfälånefond, statens kalkbrukslånefond,
allmänna och norrländska nyodlingsfonderna samt lånefonden för anskaffande
av gengasgeneratorer. Beträffande vissa andra av revisorerna berörda
lånefonder åter har från myndigheternas sida en viss tveksamhet rörande
lämpligheten av en avveckling försports.

Revisorernas redogörelser avse allenast ett fåtal av de till icke mindre än
59 uppgående statliga lånefonderna. Det synes icke otänkbart, att efter närmare
undersökning förutsättningar visa sig föreligga att avveckla jämväl
vissa andra fonder av här avsedd karaktär.

Även om en omprövning av behovet av nu anordnad utlåningsverksamhet
skulle leda till avveckling av en del utlåningsfonder, torde den av revisorerna
ifrågasatta undersökningen rörande möjligheterna till samordning och rationalisering
av den statliga utlåningsverksamheten vara motiverad. I fråga örn
utlåningsverksamheten på hantverkets och småindustriens område har en särskild
utredning -— den s. k. småföretagsutredningen — enligt givna direktiv
att överväga en sammanslagning av de för småföretagen avsedda lånefonderna.
Av bankofullmäktiges i ämnet avgivna yttrande framgår vidare, att
frågan örn statens utlåningsfonder i sin helhet lärer vara föremål för uppmärksamhet
från 1945 års bankkommittés sida. Ehuru sålunda den av revisorerna
såsom önskvärd ansedda översynen åtminstone i viss utsträckning
synes vara i gång har riksdagen i förevarande sammanhang icke velat underlåta
att understryka revisorernas uttalande örn önskvärdheten av att söka

Riksdagens skrivelse nr 212.

59

åstadkomma större enhetlighet och längre gående rationalisering av den statliga
kreditgivning, varom här är fråga.

Åberopande det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa en allmän översyn av statens här ifrågavarande utlåningsverksamhet
och fondförvaltning.

Stockholm den 11 juni 1946.

Med undersåtlig vördnad.