Riksdagens skrivelse nr 210.
1
Nr 210.
Godkänd av första kammaren den 4 juni 1946.
Godkänd av andra kammaren den 4 juni 1946.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående ombyggnad till normalspår av
vissa av Blekingenätets järnvägar jämte i ämnet väckta
motioner.
(Statsutskottets utlåtande nr 152.)
Till KONUNGEN
I propositionen nr 235 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 5 april
1946, föreslagit riksdagen att besluta, att linjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—-Växjö skola ombyggas till normalspår.
I förevarande sammanhang har riksdagen till behandling förehaft dels
motionen II: 469, vari hemställts att riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 235 måtte besluta, att i samband med ombyggnad till
normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda och Växjö—Bredåkra även
linjen Norraryd—Kvarnamåla ombygges på samma sätt, dels ock motionen
II: 508, vari hemställts, bland annat, att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 235 måtte uttala sig för att linjerna Sölvesborg—Hörviken
och Norraryd—Kvarnamåla måtte ombyggas till normalspår.
Kungl. Majit har i förevarande propostion föreslagit riksdagen fatta principbeslut
att av de i Blekingenätet ingående järnvägarna linjerna Karlskrona
—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö skola ombyggas
till normalspår. Förslaget bygger på utredning i ämnet av den kommitté
— 1943 års järnvägskommitté — som har att utreda frågor rörande ombyggnad
av smalspåriga järnvägar m. m.
De skäl, som kunna åberopas för ifrågavarande ombyggnad, synas riksdagen
vara av i huvudsak två olika slag. Dels utgör en ombyggnad av smalspåriga
järnvägar till normalspåriga i och för sig ett viktigt led i de åtgärder
i rationaliseringssyfte, som kunna ifrågakomma för att höja järnvägarnas
effektivitet och ändamålsenlighet. Av den i ärendet förebragta utredningen
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 14 sami. Nr 210—211.
1
2
Riksdagens skrivelse nr 210.
synes framgå, att ur denna synpunkt behovet av en ombyggnad av Blekingenätet
är särskilt framträdande. Dels talar för ombyggnaden det förhållandet,
att Blekingebygden hittills synes hava varit relativt sett sämre ställd i kommunikationshänseende
än andra landsändar med samma befolkningstäthet
och i övrigt likartade förhållanden. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas,
hurusom från olika håll gjorts gällande, att en utbyggnad till bredspåriga
järnvägar skulle kunna råda bot på den ekonomiska eftersläpningen
inom bygden och öka förutsättningarna för en utveckling av näringslivet
därstädes.
Samtliga i ärendet hörda myndigheter ha vitsordat behovet av åtgärder
för förbättring av Blekingejärnvägarna, 1944 års trafikutredning har emellertid
givit uttryck för sin tveksamhet huruvida principbeslut redan nu bör
fattas rörande Blekingenätet utan att avvakta resultatet av pågående utredning
i fråga om landets smalspårnät i dess helhet. Riksdagen vill icke förneka,
att vissa skäl skulle kunna tala för att frågan örn Blekingenätets framtida
utformning avgöres i ett större sammanhang. Särskilt frågan örn nätets
anslutning till Kalmarjärnvägarna — trafiklinjen Gullberna—Torsås—
Kalmar kommer vid ett bifall till nu föreliggande förslag alltjämt att vara
smalspårig — skulle då ha kunnat närmare bedömas. Såsom av departementschefen
framhållits har emellertid det läget uppstått, att trafiken på Blekingebanorna
på grund av den föråldrade och förslitna materielen inom få
år icke längre kan tillfredsställande uppehållas. Härtill kommer, att banornas
spårvidd — 1 067 mm — icke förekommer på andra håll inom landet,
vilket betyder dels att en förnyelse av materielen icke kan ske genom övertagande
av eventuell överskottsmateriel från andra banor, dels ock att för
Blekingebanorna nu anskaffad materiel efter en eventuell framtida ombyggnad
icke kan utnyttjas på andra håll. Vad nu sagts gör det enligt riksdagens
mening berättigat att till särskild behandling upptaga frågan örn Blekingenätets
förbättring. Riksdagen delar departementschefens uppfattning, att ett
avgörande härutinnan icke längre bör uppskjutas.
För Blekingejärnvägarnas upprustning erfordras avsevärda investeringar.
Olika alternativ ha härvidlag varit under prövning. En upprustning i syfte
att bibehålla järnvägarna i fortvarighetstillstånd har beräknats draga en
kostnad av 9,5 miljoner kronor. En upprustning för att möjliggöra snabbare
och säkrare transporter åter skulle draga en kostnad av omkring 20 miljoner
kronor, medan en samtidig ombyggnad till normalspår har kostnadsberäknats
till omkring 30 miljoner kronor, därav 27,5 miljoner kronor för bananläggningar,
allt enligt 1939 års priser ökade med 20 °/o. För ombyggnad till
normalspår beräknas enligt nuprisläge omkring 32 miljoner kronor erfordras.
Riksdagen har funnit vad departementschefen i princip anfört till stöd
för ombyggnadsalternativet bärande och anser för sin del, att de åtgärder, som
finnas böra vidtagas, bestämmas med utgångspunkt från att ombyggnad till
normalspår kommer till stånd.
Vad härefter angår frågan i vilken omfattning Blekingenätet bör ombyggas
har riksdagen i likhet med departementschefen funnit, att en ombyggnad bör
Riksdagens skrivelse nr 210.
3
ske icke blott av kustbanan utan även av banorna Karlshamn—Vislanda och
Bredåkra—Växjö. Om icke sistnämnda banor med avsevärd genomgångstrafik
medtagas i programmet kommer uppenbarligen det åsyftade enhetliggörandet
inom Blekingenätet och nätets närmare anknytning till normalspårsnätet
icke att ernås. Att ombyggnaden av tekniska skäl — spårvidden 1 067
mm, materielens förslitning och de begränsade möjligheterna att på vissa
håll anordna anslutningsstationer — bör ske i ett sammanhang synes ock
stå klart. Riksdagen har sålunda bifallit förslaget att ombygga dessa banor.
En ombyggnad i enlighet härmed innebär emellertid, att vissa i Blekingenätet
ingående mindre banor alltjämt skulle bibehållas såsom smalspåriga.
Detta gäller — förutom förtnämnda linje Gullberna—Torsås — linjerna
Sandbäck—Olofström, Norraryd—Kvarnamåla, Sölvesborg—Hörviken och
Vislanda—Bolmen. Beträffande dessa linjer har departementschefen ansett
att linjen Sandbäck—Olofström bör nedläggas sedan kustlinjen blivit ombyggd.
Vad angår linjerna Norraryd—Kvarnamåla och Sölvesborg—Hörviken
har departementschefen uttalat, att han icke vore beredd upptaga fragan örn
dessa bandelar till slutlig prövning men att han förutsatte att järnvägsstyrelsen
ägnade frågan om den fortsatta järnvägsdriften å dessa linjer och å
sträckan Vislanda—Bolmen särskilt intresse och till Kungl. Majit inkomme
med förslag så snart förhållandena det påkallade
Motionsvis har hemställts, att principbeslut nu måtte fattas att linjerna
Norraryd—Kvarnamåla samt Sölvesborg—Hörviken skola ombyggas till normalspår.
Såvitt riksdagen kunnat finna lärer följden av att utesluta de i motionerna
angivna banorna ur ombyggnadsprogrammet bli att driften vid desamma kan
komma att nedläggas. Riksdagen är icke beredd att i förevarande sammanhang
bifalla motionerna. Riksdagen vill emellertid framhålla, att frågan örn
linjernas framtida gestaltning synes böra ägnas den största uppmärksamhet.
Enligt riksdagens mening bör icke ifrågakomma att beröva en bygd en järnvägsförbindelse
utan tungt vägande skäl och i varje fall icke utan att samtidigt
överväganden äga rum rörande förutsättningarna för ett tillgodoseende i
annan form av bygdens berättigade krav på likvärdiga ändamålsenliga kommunikationer.
Departementschefen har i princip anslutit sig till kommitténs uttalande, att
det vid ombyggnad av smalspåriga järnvägar tilli normalspår bör åligga vederbörande
landsting och större städer att avgiva utfästelse örn kostnadsfri
upplåtelse av mark. Denna princip har riksdagen funnit riktig. Ombyggnaden
av en järnväg är nämligen främst påkallad av hänsyn till berörda orters näringsliv.
De betydande kostnaderna för en dylik förbättring av kommunikationerna
komma emellertid att bestridas av statsmedel. Det synes därför skäligt
att de jämförelsevis begränsade uppoffringarna med att tillhandahålla fri
mark bäras av befolkningen i berörda bygder.
Den nu ifrågasatta ombyggnaden av Blekingejärnvägarna förutsältes komma
till utförande såsom ett led i åtgärder för sysselsättande av friställd arbetskraft.
Det är därför av vikt att ombyggnaden är på förhand så planerad
4
Riksdagens skrivelse nr 210.
att den utan tidsutdräkt kan igångsättas. Därvid framträder särskilt betydelsen
av att markfrågorna äro lösta genom uppgörelser med vederbörande
landsting och större städer. Regleringen av dessa frågor förutsätter dock att
markbehovet är fastställt bland annat på sådana platser där fråga kan uppkomma
om uträtning eller annan omläggning av järnvägslinjen. I anslutning
till det nu anförda har riksdagen ansett, att järnvägsstyrelsen bör bemyndigas
att snarast igångsätta nämnda planeringsarbeten och upptaga förhandlingar
rörande markförvärv. Utgifterna härför synas kunna bestridas förskottsvis
för att senare av Kungl. Majit anmälas till riksdagen för att påföras
kostnaden för ombyggnaden.
Vad departementschefen i övrigt anfört och föreslagit har icke givit riksdagen
anledning till erinran.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anmäla, att riksdagen
beslutat, att linjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Växjö skota ombyggas till normalspår.
Stockholm den 4 juni 1946.
Med undersåtlig vördnad.