RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 2.

Torsdagen den 17 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos ånyo oell företogos till avgörande i ett sammanhang Kungl. Maj :ts statsverkapropositioner
nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret propositionen
1946/47, och nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budget- m■ m året

1945/46.

Herr Domö: Herr talman! Dagens debatt får sin särskilda betydelse därför
att vi behandla den första, på fredsförhållanden inriktade statsverkspropositionen
på sju år. Den nya regeringen bar kunnat utarbeta den utan att störas
av ett stort krigs påfrestningar. Däremot känner regeringen liksom vi alla
trycket av efterkrigstidens ovisshet och svårigheter. Den verkliga freden är
ännu långt avlägsen och de storpolitiska motsättningarna, som försätta vårt
land i ett besvärligt mellanläge, kräva fortsatt vaksamhet. Det är tydligt, att
vårt försvar måste hållas på hög nivå. Här äro vi ense med regeringen, sådan
dess mening framträder i statsverkspropositionen, men knappast med regeringsorganet,
som häromdagen försökte sända upp en sommarlätt nedrustningsballong
mitt i vintervädret. Härmed är inte sagt, att alla anslag under
fjärde huvudtiteln böra undgå kritik eller beskärning.

Förenta nationernas skepp seglar just nu med generalförsamlingen ombord
ut på sin första resa. Vädret är hårt och risken för torpedering och minor betydande.
Regeringen utlovar proposition örn eventuellt svenskt inträde i FN,
och den torde vinna allmän anslutning. Det är också naturligt, att vår internationella
hjälpverksamhet hör fortsätta. Jag vill uttala vår glädje över den
expedition, som i dagarna utsänts till do nödlidande i Tyskland.

Den nya regeringen har haft god tid på sig att bli varm i kläderna, och alla
ha med spänning väntat på hur de inre frågorna skulle behandlas i den första
socialdemokratiska statsverkspropositionen på tio år.

Jag vill visst inte förneka att Kungl. Maj:ts förslag har sina goda sidor.
Regeringens ansträngningar att anpassa folkhushållet till fredsförhållanden
äro på flera områden lyckliga. Här är ett särskilt erkännande till statsrådet
Gjöres på sin plats för hans planer att snabbt avlägsna många tidigare nödvändiga
krisorgan i överensstämmelse med förbättringarna i försörjningsläget.

Det är en för allmänheten tyngande belastning, som på detta sätt försvinner,
och det är ett verkligt glädjebudskap, att endast ett fåtal ransoneringar
mänskligt att döma kommer att kvarstå, då det nya budgetåret börjar.

Regeringen har emellertid också tagit hänsyn till behovet av återhämtning
och nyinvestering på områden, som av tvingande skäl blivit tillbakasätta under
kriget men som ha stor betydelse för en lyckosam fredlig utveckling. Här
vittna t. ex. de höjda anslagen för vägväsendet örn klokt förutseende. Det gäller
ju investeringar med produktiv betydelse för vårt näringsliv, fördelaktiga
inte minst för landsbygdens befolkning. Jag måste dock beklaga, att frågan
om storflygfältet åter skjutits på framtiden. Denna angelägenhet, som är viktig
inte minst för utvecklingen av våra internationella handelsförbindelser, bör

Forsta kammarens protokoll 194G. Nr %. 1

2

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

inte hållas i bakgrunden längre, och många äro säkert eniga med mig om att
be regeringen skynda på. Den borde också se till att 1943 års rundradioutrednings
önskemål örn kortvågsstationer tillgodoses, ty även här är det fråga
örn att underlätta samarbetet med transoceana länder.

Frågor av denna art äro dock naturligt nog inte avgörande för bedömningen
av årets statsverksproposition. Större problem stå under debatt. Och här är jag
nödsakad att konstatera, att resultatet av regeringens arbete på den väsentliga
punkten — i fråga örn budgetläget och kommande inkomster och utgifter —
är högst egendomligt. Statsverkspropositionen är mera märklig med hänsyn
till vad som inte står i den än med hänsyn till innehållet! Har man i själva
verket inte satt riksdagen på mellanhand? Regeringen har själv inför allmänheten
reklamerat denna riksdag som de stora sociala reformernas. För att
få till stånd en verklig remissdebatt — en debatt, där riktlinjerna för det
kommande arbetet kunde uppdras — borde fakta örn regeringens planer finnas
tillgängliga och de stora finansieringsfrågorna vara grundligt utredda. Finansministern
lämnar dock inte något annat besked än att allt detta kommer senare.
Regeringens brådska att offentligt informera allmänheten har inte stått
i rimlig proportion till möjligheterna att snabbt ge riksdagen de besked, den
har rätt att kräva i aktualiserade frågor. Vi befinna oss i samma situation som
följetongsläsaren, då han kommer till ett särskilt spännande kapitel och hejdas
av ett snöpligt: fortsättning följer i nästa nummer.

Denna tågordning kan man inte finna klok och genomtänkt. Vi behöva en
grundlig analys både av dagens situation och framtidsmöjligheterna för att
få ett grepp örn vad som bör göras. Dess bättre finns det åtskilligt att anteckna
om vårt lands styrka. Den ekonomiska fredsanpassningen går utan tvivel bra.
Hemmamarknaden präglas av högkonjunktur. Sysselsättningen är mycket god
och beredskapsfolket har snabbt kunnat placeras i det civila livet. Och här
vill jag ställa en fråga: får inte socialiseringsvännerna just nu en lektion i
vad det svenska näringslivet förmår? Vi dra fördel av dess smidighet — av
det faktum, att krigsårens ersättnings- och rustningsproduktion mest kunnat
äga rum inom ramen för våra fredsmässiga resurser och att investering och
företagsbildning i allmänhet inte haft krisbetonad inriktning. Nyligen upplystes
vi örn att enbart den industriella delen av företagsamheten planerar investeringar
under 1946 upp till en miljard kronor. Då vi minnas vad som både
skrevs och sades av många socialdemokrater under förra riksdagen, undrar
man, örn de tycka, att det nuvarande läget frammanar bilden av ett svagt
system, mer eller mindre moget för avskrivning.

Om regeringen kan tillgodogöra sig vad som i dagens läge är fördelaktigt
för vårt land, måste den emellertid också räkna med ofrånkomliga svårigheter.
Våra radikala sysselsättningsteoretiker, som alltid ha så många goda råd på
lager, ha — utan socialistisk nyordning! — blivit till den grad bönhörda, att
deras problem ställts på huvudet: bristen på arbetskraft är ju en av dagens
värsta bekymmer. Detta dämpar på sätt och vis vår optimism i den måll vi
önska utvidga produktionen och öka nationalinkomsten. Just bristen på arbetskraft
kan ju begränsa utvidgningsmöjligheterna.

Då vi tala örn arbetskraften ligger det nära till hands att tänka på jordbruket.
Örn det också inte är fråga örn att utvidga dess produktion som helhet
betraktad är dock bristen på folk större där än i flertalet andra näringar.
Överhuvud taget kommer jordbruket att erbjuda oss svåra problem nu under
övergångstiden,, då det gäller att skydda det från nedbrytande konkurrens
utifrån och sörja för dess bärkraft och utvecklingsmöjligheter i fredstid. Såväl
jordbrukets som hela landsbygdens problem äro svåra, men måste lösas,
och för det krävs det gemensam god vilja och målmedvetna ansträngningar.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

3

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Jag är fortfarande övertygad om att riksdagen inte gjorde jordbrukets ställning
bättre då den antog jordkoncessionslagen i fjol. Jag erinrar om att vi
som ville avslå lagförslaget bl. a. talade om risken för byråkratisering av fastiglietsliandeln.
Vi hävdade, att ett ganska stort antal ärenden örn fastighetsköp
skulle komma att underställas Kungl. Maj :t och belasta arbetet inom departementet,
men fingo då höra att vi voro ute i ogjort väder. Nu ser jag emellertid
i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln, att den nya lagen
kommer att tillföra departementet »ett icke ringa antal ärenden av grannlaga
och omdömeskrävande natur» och att jordbruksministern måste ha ett nytt
kansliråd för att sköta dem. Det tycks mig vara ett tidens tecken — och ett
tecken på att vi inte misstogo oss i höstas.

Att utrikeshandeln har svårt att komma i gång — ett i och för sig inte
oväntat förhållande — väcker bekymmer. Svårigheterna att anknyta till de
krigshärjade eller hårt påfrestade utländska marknaderna hopas på vår frejdige
handelsministers något törnbeströdda väg. Och här är jag frestad att
vara frågvis igen: är inte detta en tankeställare för de ärade ledamöterna av
PHF — planhushållnings fram jandet? Inse de inte hur pass äventyrligt det är
att utlova planhushållning, då våra handlingar i så hög grad påverkas av utländska
förhållanden? Statsrådet Myrdals besvär nied importbränslet, som betyder
så mycket för sysselsättning och produktion, är ett typiskt exempel.
Och inte bara detta! Stor export och liten import av konsumtionsvaror samt de
stora utländska krediterna påverka med nödvändighet vår ekonomiska politik.
Varuknappheten och därmed inflationsrisken blir ju, som finansministern också^
framhåller i statsverkspropositionen, uppenbar. Också här är det i viss mån
fråga om utländska käppar i planhushållningsivrarnas svenska maskineri.

Hur vi på en gång skola kunna upprätthålla full sysselsättning och — som
statsrådet Myrdal brukar säga — gå i spetsen vid återuppbyggandet av en fri
världshandel är dessutom fortfarande oklart. Det vore intressant att i dag få
höra något om hans planer på denna punkt. Öppna vi dörrarna för en obegränsad
varuimport, komma många hittills skyddade hemmaindustrier och näringsgrenar,
som arbeta för hemmamarknaden, onekligen i ett allvarligt läge.
Hur skall det t. ex. gå med bilindustrien, textilindustrien eller skoindustrien?
Och hur skall det gå med jordbruket? Redan nu lia vissa tendenser inom handelspolitiken
framkallat oro i berörda kretsar. Jag tänker t. ex. på det nyss
ingångna handelsavtalet med Norge. Enligt detta tillätes import av fisk till
ett belopp av cirka 20 miljoner kronor. De svenska fiskarna se med djup oro
hur deras avsättningsmöjligheter beskäras. Även inom jordbruk och trädgårdsskötsel
råder osäkerhet inför den framtida handelspolitiken.

Statsrådet Mardal talar nu inte alltid örn frihandel i vanlig mening. Han
talar om »organiserad frihandel». Just därför — därför att organisation förutsätter
plan har han säkert åtskilligt att meddela oss örn sin uppfattning
i den centrala frågan örn avvägningen mellan importintressen och hemmamarknadsintressen.
_ Det är en fråga, som blir mera brännande för varje månad under
förutsättning att varubytet mellan länderna blir livligare, vilket vi hoppas.
Jag vöre tacksam om statsrådet Myrdal ville belysa dem.

Jag har hittills berört två faktorer i dagens svenska ekvation. Jag har
talat örn de påfallande fördelar, som vårt lands inre styrka skänker oss. och
jag har visat på några av de svårigheter, som sammanhänga med världskrisens
avveckling. Till detta kommer som tredje faktor socialpolitiken.

Jag tillåter wiig att börja med några ord örn hur jag som högerman ser på
denna stora fråga. Jag är starkt medveten örn att vårt land långt ifrån är
ett socialt mönstersamhälle. Sådana är det ont örn i var härjade värld, och
det är väl tvivelaktigt, örn det överhuvud taget finns något land, som socialt

4

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sett kommit längre än Sverige. Men också hos oss kan och bör det bli mycket
bättre. Socialpolitiken kan på många punkter fylla en produktiv uppgift,
först och främst därigenom, att den kan göra den mänskliga faktorn i produktionsprocessen
mera effektiv. Hälsovården, nykterhetsvården, idrotten, arbetarskyddet
eller arbetshygienen — för att nu endast nämna några exempel —
öppna stora möjligheter. Med socialpolitiska medel böra vi också kunna göra
många arbetsdugliga, som av olika skäl. främst sjukdom, ställts utanför produktionslivet.
Den verkliga fördelen med en rätt inriktad socialpolitik är inte
— som socialdemokraterna ofta göra gällande — dess inkomstfördelande verkan.
Ekonomisk utjämning är inte något självändamål. Fördelen är att socialpolitiken
är ett befrämjande led i framstegsarbetet, och det är naturligt, att
man här särskilt tänker på dess betydelse i befolkningsfrågan. Lägga vi därtill,
att vi böra göra vad tillgångarna tillåta för att förbättra den enskildes
ställning vid sjukdom eller under arbetslöshet och ålderdom, är det tydligt,
att det sociala arbetsfältet är stort.

Den, som tror, att han och hans meningsfränder ha monopol på reformintresse,
gör sig skyldig till en egendomlig, förblindad självbelåtenhet, fjärran
från realiteterna. Vi äro alla engagerade och intresserade! I den mån meningarna
skifta gäller det i långt högre grad medel och utformning än mål.

Nu föreligga utredningar örn en rad viktiga och mycket dyrbara reformer,
som regeringen håller på att bearbeta. Vi ha i statsverkspropositionen fått besked
om att en del av dem bli aktuella redan vid denna riksdag. Vad gör regeringen
i en sådan situation? Hur kombinerar den de sociala planerna med de
ekonomiska förhållanden, som råda i landet; med de fördelar och nackdelar,
som vi räkna med i efterkrigsläget och som jag nyss talat örn?

Att döma av finansministerns pressuttalanden är allting gott och väl. Han
säger: »Den gamla sanningen är alltjämt en sanning, att om vi vilja ha en
god ekonomi och största möjliga välstånd, så måste vi hushålla väl.»

Ingen kan instämma i detta mera hjärtligt än jag. Men jag måste fråga mig
vad som är grundläggande för god hushållning och i vad mån regeringen iakttar
detta.

En god hushållare, som vill bygga reformer på hållbar grund, har först och
främst att redovisa vilka tillgångar han anser disponibla för reformerna. Han
bör inställa de sociala planerna i det allmänna ekonomiska och statsfinansiella
sammanhanget genom grundlig utredning. Det är realistiskt och planmässigt —
och ger framför allt tillfälle till överblick. Många frågor måste besvaras: hur
landets resurser böra fördelas på privat fri konsumtion, på investering och sparande,
på sociala reformer, hur dessa reformer återverka på penningvärdet o. s. v.
Då allt detta är färdigt och fältet kartlagt, är tiden inne att tala örn för riksdag
och folk vad som närmast kan förverkligas på den sociala önskelistan.

Har då regeringen gått till väga på detta sätt? Här måste jag ännu en gång
erinra om vad som saknas i Kungl. Maj :ts förslag. Finansministern har inte
lagt fram en utarbetad plan: han kan bara lova komma med den senare under
riksdagen. Några klara riktlinjer för framtidens budgetarbete eller den sociala
finansieringen äro ännu inte kända.

Vad vi däremot verkligen veta är att regeringen eller dess talesmän redan före
denna riksdag offentligt förklarat, att vissa angivna reformer komma att genomföras
mycket snabbt. Detta har regeringen gjort utan att den själv eller vi
andra veta örn det blir möjligt att hålla den utlovade reformtakten. Örn nu de
utredningar, som skola bli färdiga i vår, skulle visa att välståndet gagnas mest
av en mindre hastig reformtakt eller att regeringens utfästelser leda till inflation
— tänker regeringen då retirera? Eller anser den sig bunden av sina förhandslöften,
oberoende av eventuella obehagliga fakta? Är den beredd att ta

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

5

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
denna konsekvens av den underliga uppfattningen, att nian måste fastställa utgifterna,
innan man beräknar deras finansiering. Det är frågor av denna art,
som tränga sig på i årets remissdebatt. Regeringen har frångått den naturliga
ordning i förberedelsearbetet, som måste krävas av en god hushållare. Först planer
— sedan utfästelser ■—• men inte som nu tvärtom! Man frapperas av en märklig
planlöshet hos planhushållarna, en intressant illustration till talet örn statlig
dirigering. Socialreformer kan nian i stort sett planera, eftersom staten bestämmer
takten. Ingenting tvingar oss att, utfärda växlar innan vi äro säkra på
täckningen. Då regeringen ändå gör detta, undrar man hur pass skickad den är
att planhushålla på andra områden, där uppgiften är svårare, eftersom staten
inte kan bestämma ensam.

Mångå ha sagt, att just reformtakten kommer att diskuteras mest mellan de
borgerliga och socialdemokratien. Det äger nog sin riktighet! Det har också
sagts, att det kunde vara lämpligt att planera för social expansion under en tioårsperiod.
Jag tror, att periodens längd kan diskuteras. Den kan bli kortare
eller längre, beroende på den faktiska utvecklingen av näringsliv och nationalinkomst.
Vad som lian sägas i dag — vid en tidpunkt då papperen ännu inte
lagts på bordet — är att expansionen, som vi alla vilja vara med örn, bör ske i
den takt som landets bärkraft medger. Det ankommer på regeringen, som förfogar
över experter och utredningsmän, att presentera ett förslag. Men då måste
den också fastställa de sociala reformernas angelägenhetsgrad — klargöra i vilken
ordning de böra förverkligas. Har regeringen företagit den planeringen?
Såvitt vi veta, är så inte fallet! Statsverkspropositionen ger oss i varje fall inte
besked. Det väcker allvarlig oro, därför att vi veta att en välplanerad socialpolitik
kan bidra till det ekonomiska framåtskridandet, medan däremot en planlös
socialpolitik kan leda till felplaceringar och hämma den ekonomiska utvecklingen.
Vi inom högern kräva, att en positiv inställning till socialpolitiken förenas
med klara, överskådliga linjer i planeringen.

I socialpolitiken, ja, i alla sammanhang, där finansiella och ekonomiska frågor
beröras, måste vi uppställa ett bestämt villkor: Penningvärdet måste skyddas.
Den mest demoraliserande faktor, som kan införas i samhällslivet, är inflationen.
Den verkar som en generell men oerhört orättvis beskattning främst av
löntagare, pensionärer och småsparare.

Nu vittnar ju statsverkspropositionen om att inflationsfaran är långt ifrån
övervunnen. Finansministern talar örn »påtagliga risker av penningpolitisk art»
och säger, att »läget fortsättningsvis kommer att karakteriseras av en total efterfrågan,
som överstiger de tillgängliga resurserna».

Då han kommenterade budgeten i radio, var han särskilt angelägen om allas
medverkan i ansträngningarna att hindra inflation. I denna önskan instämmer
jag helt. Örn allmänheten skall lyssna krävs emellertid att regeringen själv går
i spetsen. Den har redan accepterat den penningvärdeförsämring, som hittills
inträtt, och dess politik inger utan tvivel stora folkgrupper föreställningen, att
de snabbt kunna kompenseras för de stegrade levnadskostnaderna genom ökade
penninginkomster. Här måste vi behålla huvudet kallt. Yi få under inga förhållanden
föra illusionspolitik. Genom en politik, som leder till inflation, riskera
vi, att alla — och främst de, som man velat hjälpa — hamna i ett mera bekymmersamt
läge än i dag.

I detta sammanhang kommer man lätt in på frågorna örn framtida underbalansering
av budgeten. Envoyén Hammarskjöld har i sin intressanta, till
statsverkspropositionen fogade promemoria visat, vilka utomordentliga risker
som höra samman med en sådan operation i ett konjunkturläge som det nuvarande.
Då alla sparmedel redan satts i rörelse, då investeringen är större
än någonsin, då full sysselsättning råder och stora krediter gå till utlandet —

6

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

var skall finansministern finna medel vid underbalansering utan inflation eller
utan att framdeles minska sysselsättningen genom att ta i anspråk kapital,
som behöves i näringslivet? Här stå vi inför ytterst allvarliga frågor, som vi
måste ta ställning till under riksdagens lopp.

En socialdemokratisk tidning skrev nyligen örn vår politiska framtid, att
»först nu börjar det stora äventyret». Syftade denna formulering på regeringspartiets
planer i näringsfrågorna? I så fall finns det många, som gärna
vilja instämma! En stark opinion anser socialiseringen rent ut sagt äventyrlig.
Denna opinion har växt till i styrka och stridsvana under krisriksdagen
1945. Jag kallar den krisriksdag, inte därför att den ställdes inför en kris
i näringslivet — den slapp vi! — utan därför att den medförde kris i socialiseringsfrågan.
Hur den drevs fram, ha vi i färskt minne. Fortsätter denna kris
är det fara värt att den drar med sig ännu en —■ nämligen en kris i socialpolitiken,
som ju är beroende av stabil ekonomi. Experiment med näringslivet
efter socialistiska linjer äventyra enligt min uppfattning vårt välstånd och
därmed också de sociala reformer, som så många hoppas på.

Men samma risk uppstår också genom en oklok skattepolitik. Jag vill uttrycka
min förhoppning om att de skatteplaner, som annonseras i statsverkspropositionen,
utformas så att skattetrycket lättar. Skatterna ha nått ett maximum,
som det inte är försvarligt att överskrida. Överallt i de förutvarande
krigförande länderna strävar man nu att återgå till dräglig beskattning. Jag
vill livligt rekommendera finansministern att ta del av sin engelske kollegas
budgetanförande vid parlamentsessionens början i höstas. Det kanske han redan
gjort, men det skadar nog inte att han gör det en gång till. Där erkändes öppet
behovet av skattesänkning, därför att de höga skatternas produktionshämmande
inverkningar tydligt framträtt. I sitt radiotal i förra veckan betonade
statsrådet Wigforss starkt, att de sociala reformernas förverkligande är beroende
av fortsatt produktivitetshöjning i näringslivet. Borde han icke efter
ett sådant erkännande just ur sina egna synpunkter vara den förste att bereda
folknäringarna större möjligheter att investera och rationalisera genom
en återhållsam skattepolitik? Han verkar inte hågad att dra denna slutsats,
och det är beklagligt. Det är ett svårt misstag att tro, att skattepolitiken fortfarande
kan uppdras efter krigstidens normer, medan den svenska ekonomien i
övrigt ställs på fredsfot. Och det är också ett misstag att tro, att den enskilde
medborgaren vill släpa med sig krigstidens tunga bördor in i fredstiden. Han
är värd ett bättre öde efter de mödor han utstått.

Något som frapperar i debatten örn socialism och skatter — således ämnena
för dagen —■ är att regeringspartiet reagerar rätt surt inför den kritik det
självt frambesvurit. Vi ha också känslan av att socialdemokratien inför den
ovälkomna kritiken ibland uppträder med något av det allena maktägande
statspartiets maner. Man talar visserligen gärna örn att man vill ha en slagkraftig
opposition, men då det verkligen gäller, ser man helst, att det är tyst
i klassen.

örn socialiseringen fortfarande är lika aktuell som i fjol återstår att se.
Eftersom det är valår, är det kanske meningen, att skördefolket vid det socialistiska
tröskverket vilar sig en tid, medan socialpolitiken skjuts fram i förgrunden.

Hur det nu än blir, förändrar det inte vår inställning. Vi vilja ha snabbt
besked i socialiseringsfrågan! En känd signatur i regeringspressen skrev nyligen,
att »ordet socialisering blivit så utrucklat i tankeförslöandets tjänst,
att det i förnuftiga sammanhang är närmast orkeslöst». Som självkarakteristik
är detta inte illa hopkommet. Men vi behöva ännu bättre tolkningar. »Det är
karakteristiskt», säger statsministern, »att då vi ägna oss åt socialiserings -

Torsdagen den 17 januari 1046 fm.

Nr 2.

7

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

frågor, blir tidens signatur de sociala reformerna.» Är detta ett försök att
identifiera socialiseringspolitik med socialpolitik? Är t. ex. jag socialiseringsvänlig,
därför att jag är reformvänlig? Statsministern säger också: »Vi lia
inte ställt upp spörsmålet om socialisering eller inte. Vad vi vilja uppnå är
effektivitet.» Ja, det vilja vi allesammans! Meli vi undra vad det är för
slags spörsmål, som uppställts i de utredningar, där man skall belysa möjligheterna
att förstatliga? Och vill man inte socialisering, örn man »ägnar sig åt
socialiseringsfrågor»? Här äro vi tacksamma för kommentarer. Vi vilja gärna
att socialdemokraterna tala ut redan i dag och ge folket besked i god tid före
valet.

_Vi fråga inte detta därför att vi vilja skapa ett för regeringen outhärdligt
klimat. Vi lida inte av förföljelsemani! Men vi fråga, därför att vi veta, att
både näringslivet och den enskilde måste lia fast mark att bygga på, när det
gäller att göra upp planer för framtiden.

Statsministern har sagt, att det är ovisst, örn 1946 kommer att stå i samlingens
eller stridens tecken. För att i någon mån bidra till att skingra ovissheten
skall jag framföra några synpunkter på hur vi på högerhåll se på den
rådande politiska situationen.

Vi beklaga de inrikespolitiska motsättningar, som utvecklats till enl verklig
konflikt, när det gäller de olika uppfattningarna om hur landets näringsliv
bör vara organiserat. Konflikten skadar landet i den påfrestande tid, vi nu uppleva,
och den verkar hämmande på den produktiva utvecklingen. Man måste
uttrycka sin förundran över att socialdemokraterna velat ge upphov till denna
konflikt genom sina socialiseringsförberedelser.

Högern anser.inte att näringslivet är tabu och höjt över kritik. Vi anse tvärtom
att man skall diskutera dess livsfrågor. Vi äro, som statsministern sedan länge
vet, inställda på behovet av fritt samarbete mellan stat och näringsliv. Vi se
med sympati på förhandlingarna örn industriell demokrati. Vi anse att det
behövs en förnuftig monopolkontroll. Men vi motsätta oss bestämt ett socialistiskt
samhälle! Det har sagts, att hos oss svenskar kan man dra skalperna av
varandra i de mest bloddrypande ideologiska fejder — och ändå till sist komma
överens. Jag varnar uttryckligt för föreställningen, att detta skulle gälla i de
stora socialiseringsfrågorna. Där gäller det långt mera än skalpen!

Statsministern har låtit förstå, att det skulle bero på oss, örn det blir strid
eller inte i år. Han vill gärna framstå som den angripne. Men detta är ju en
omöjlig ståndpunkt, eftersom det är hans eget parti, som angriper! Det är på
socialdemokratien, som det beror, om det skall bli fortsatt fejd. Och här vilja
vi göra .statsministern en allvarlig fråga: är inte hans parti snart moget att
förverkliga någonting av den fördomsfrihet, som statsministern gärna talar
örn? Skulle det. inte vara lämpligt att avstå från socialiserings- och tvångsdirig.
eringspolitiken, och i stället föra en reformpolitik på den nuvarande produktionsordningens
grund? Ett positivt besked skulle hälsas med tillfredsställelse
av en överväldigande majoritet av vårt folk.

Nuvarande ovisshet om majoritetspartiets verkliga syften är, som jag förut
sagt, enligt min uppfattning ett svårt hinder i arbetet att höja produktion och
nationalinkomst. Osäkerheten örn statens, det vill säga majoritetspartiets, framtida
närings- och skattepolitik, betraktar säkerligen näringslivet som ett större
bekymmer än de ekonomiska och finansiella efterkrigssvårigheterna.

Jag har ju ingen möjlighet att hedolina örn det är sannolikt, att socialdemokraterna
skulle vilja avstå från att förbereda och i kraft av sin majoritet snarast
möjligt, genomföra sitt socialistiska program. Men jag anser att det
känsliga politiska och ekonomiska läget här hemma och ute i världen och de
i alla avseenden stora vanskligheterna vid genomförandet av socialismen i Sve -

8

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

rige är skäl nog för mina frågor till hans excellens statsministern och hans
parti.

Livet är ju dess bättre sådant, att vi ständigt få nya tillfällen att förvärva
nya synpunkter: det är helt enkelt utvecklingens lag. Alla partier, intet undantaget,
förändras och utvecklas liksom människorna själva. Och nu undrar jag,
om de statskloka bland socialdemokratiens ledare äro mäktiga den s.jälvövervinnelse,
som behövs för en framsynt nyorientering i vårt politiska liv.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det var ursprungligen
min avsikt att avvakta debattens förlopp, innan jag tog till orda,
men de nästan ömmande vädjanden, som herr Domö gjorde till mig att avge
vissa förklaringar, föranleda mig att redan nu begära ordet. Jag vill från
början säga, att jag inte gör det med några större förhoppningar att kunna
tillfredsställa de krav, som här ställas på ett besked. Jag har nämligen funnit,
att hur många besked man än ger, kommer frågan tillbaka. Man säger: är
det det rätta beskedet, hur länge gäller beskedet, kommer man kanske i framtiden
att säga någonting annat?

Herr Elon Andersson sade under debatten i höstas, att det nog egentligen
är för tidigt att på allvar ta upp socialiseringsdiskussionen, ty vi visste på ömse
sidor för litet vad vi mena. Det föreföll som om vi använde olika språk och
inte förstodo varandra — han skulle kanske också kunnat säga: inte ville
förstå varandra. Jag hade väntat mig, att han i fortsättningen av sitt tal
skulle lämna å sido dessa frågor örn socialisering, men sedan han givit en livlig
skildring av den härlighet, som den enskilda företagsamheten representerar,
finner jag honom plötsligt utbrista: är det då nödvändigt att alldeles slå
sönder den? Adressen måste ju vara till socialisterna. Samme man. som alltså
själv deklarerade, att underlaget för en diskussion egentligen var alltför vacklande,
kastar plötsligen fram en retorisk fråga, som måste ge åhörarna föreställningen,
att på den andra sidan sitta dessa, som vilja slå sönder det enskilda
näringslivet. Det visar ju hur oerhört svårt det överhuvud taget är att
komma till rätta med några förklaringar.

Herr Domö begärde ett bestämt besked och formulerade med en viss skicklighet
sina frågor. Han ställde frågan: skulle inte socialdemokraterna vilja
förklara, att de äro beredda att bedriva en framstegspolitik på grundval av
det nuvarande systemet, på grundval av det enskilda näringslivet? Det är
återigen att ställa frågor, sorn kräva en diskussion, när de skola besvaras.
Det är alldeles klart, att den svenska socialdemokratien ämnar fortsätta sitt
reformarbete på den grund, som det svenska samhället erbjuder, men som herrarna
veta har denna grund under tidernas lopp varit ganska olika. Det fria
näringsliv vi ha i dag, den industriella utveckling vi ha i dag, de former vi ha
inom det ekonomiska livet äro inte alls desamma som för årtionden sedan.
Därför blir frågan ganska meninglös, och den blir så mycket meningslösare,
när faktiskt även de borgerliga partierna hunnit dithän, att de betrakta förhållandet
mellan staten och näringslivet på ett helt annat sätt än de tidigare
gjort.

Det deklarerades under höstdebatten både i denna kammare och i andra kammaren,
att högern och folkpartiet visst inte menade, att i och med krisförhållandenas
upphörande behovet av ett samarbete mellan staten och den enskilda
företagsamheten också skulle försvinna. Till och med herr Ohlin förklarade,
att han mycket väl kunde tänka sig, att det i fortsättningen kunde bli fråga
örn ett större statligt inflytande än hittills. Men då kan jag å min sida fråga:
vad mena herrarna med ett statligt inflytande i det ekonomiska livet? Mena
ni bara, att staten och den enskilda företagsamheten skola samarbeta i tider av

Torsdagen den 17 januari 1940 fm. Nl’ 2. 9

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

kris? Jag ställer frågan, därför att det fällts yttranden, som ge vid handen,
att man vill bedriva en konjunkturpolitik, som innebär, att man, när det uppstår
någon svårighet inom det ekonomiska livet, genom samverkan mellan staten
och enskilda skall se till att inte för stor skada drabbar samhället. Vi äro
mycket glada inom socialdemokratien, att vi äntligen fatt de borgerliga så
långt. Hur gärna man inom det borgerliga lägret än vill glömma både 1920-och 1930-talet, erinra vi oss mycket livligt den strid, som stod om en riktig
konjunkturpolitik just under krisen på 1930-talet. Jag erinrar mig mycket
livligt hur jag på statslministerplatsen från högerns talesmän fick mottaga
förebråelser för att jag var med örn en äventyrspolitik, som kunde komma att
kasta vårt land ut i de allvarligaste svårigheter. Nu har man accepterat
denna politik, och det förutsätter ju en mycket livlig kontakt mellan staten
och enskilda, en kontakt, som naturligtvis inte kan sökas först när olyckan är
aktuell, utan som, örn det skall vara någon mening med den, måste finnas även
i goda tider, under vilka vi kunna planera för att möta de eventuella svårigheter,
som kunna uppstå. _

Kanske svara ni, att det är så långt ni tänka er att staten och den enskilda
företagsamheten kunna arbeta samman, men jag tror, att örn ni tänka vidare,
skola ni finna, att det egentligen inte är slutstationen. Ni måste ju nämligen
säga er, att örn man skall planera mot katastrofer, är det klokast att planera
för välgång, d. v. s. planera för en sådan inriktning av produktionen, att man
överhuvud taget reducerar till ett minimum riskerna för ekonomiska katastrofer.
Örn ni medge detta, måste ju det samarbete mellan staten och det enskilda näringslivet,
varom ni tala, betyda, herr Domö, en planhushållning — betyda, att
man ser över hela näringslivet, undersöker dess förhallanden, skapar de instrument,
som kunna vara nödvändiga för kontrollen och gör vägarna för välgången
klara. Men örn herrarna medge, att staten måste ha ett visst inflytande över
det ekonomiska livet, örn ni medge, att det är nyttigt, att den enskilda företagsamheten
och staten samarbeta, förstår jag inte varför ni plötsligen stanna
vid att detta samarbete endast skall ha till uppgift att eventuellt förhindra en
kris, eller, som jag förstår det, närmast för att, när den väl är där, förekomma

skadeverkningar. . .

Jag skulle alltså vilja fråga: vad menade högern, när den i sitt valprogram
i fjol talade örn samarbetet mellan staten och de enskilda, och vad mena högerns
talesmän, när de göra det här? Jag frågar också: vad menade det liberala
partiets talesmän? Även vi socialdemokrater, som dock anstränga oss att
förstå, vad motparten säger, kunna ju ha behov av de s. k. klara beskeden,
särskilt som herr Domö har antytt, att det behovet har blivit större i och med
att vi närma oss ett val.

I andra kammaren riktades till mig under höstriksdagen frågan: vad är
socialdemokratiens slutliga mål? Jag svarade: det är ett demokratiskt samhälle,
där folket bestämmer över de gemensamma tillgångarna och där dessa
tillgångar användas till allas väl och det helas bästa. Detta kalla vi ett socialistiskt
samhälle. Från annat håll säger man, att man har ett liknande mål.
Men inte heller talesmännen för andra riktningar kunna bättre _ än vi ge besked
om vilka stadier vi ha att passera, innan vi kommit fram till detta samhälle.
Det är orimligt att av något parti begära, att det skall kunna säga:
»Åren 1930—1935 skola vi göra det, 1935—1940 det, 1940—1945 det, 1945—
1950 det och 1950—1955 det och bara det etc.» Det är möjligt att säga, att
vi inom en viss tidrymd ha för avsikt att göra vissa ting, som vi anse aktuella,
givetvis med reservation för att under tiden frågor kunna aktualiseras, som
vi ej ha tänkt på. Men vi kunna aldrig säga, att vad vi komma att göra fram
till låt oss säga år 1970 eller år 1975 är precis vad vi nu tänka oss skall

10

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

göras. Eftersom vi ha den uppfattningen, att samhället är en organisation i
ständig utveckling, där nya former skapas och nya problem uppstå, måste vi
säga oss att de, som överhuvud taget skola förvalta samhället, måste vara beredda
till handlingar under olika förutsättningar och i skilda former.

Vi kunna i dag säga, att vårt efterkrigsprogram är begränsat. Det siktar till
betydande sociala reformer, till en betydande förbättring av vårt skolväsen
och till vissa framsteg på det ekonomiska området, och det ställer krav örn
undersökningar rörande effektiviteten. Men det är icke ett socialiseringsprogram
i den mening, man i allmänhet inlägger i detta ord, och det innebär intet
krav på långtgående. förstatligande inom näringslivet. Jag kan alltså svara,
att.vi. icke ha för avsikt att under de närmaste åren bedriva någon omfattande
socialisering inom det svenska samhället, utan att vi ställa mera begränsade
uppgifter.

Men därmed vill jag inte ha sagt, att inte den framtida utvecklingen kan
resa problem om socialiseringar, som vi inte nu tänka oss. Jag begriper överhuvud
taget inte, hur man skall kunna begära att få ett besked såsom örn den,
som skall svara, precis visste vad som kommer att hända. Jag skulle kunna
göra det tankeexperimentet, att till exempel herr Wehtje varit kapitalistisk
opponent i det gamla skråsamhället och att någon av detta samhälles anhängare
hade frågat honom: »Hur långt tänker ni gå i den kapitalistiska utvecklingen?»
Skulle han då, någon gång vid tiden för skråsamhällets fall, kunnat
skildra hela den kolossala omdaning av det svenska samhället, som sedan skett?
Ingen anade i industrialismens början, vad man skulle få uppleva några årtionden
därefter, och ingen kan heller säga, vilken anblick detta samhälle med
sin oerhörda förmåga av växande och utveckling kan komma att erbjuda i
framtiden.

Vad jag. vill göra klart är, att vi inte äro några siare och inte vilja vara
spåmän. Vi kunna inte på det viset se genom töcknen. Vi känna utvecklingens
tendenser och begära, att man på bästa sätt skall anpassa sig till och utnyttja
dem, men vi kunna icke ge besked örn — det må vara klart, och jag tycker
att herrarna skulle erkänna, att det vore en orimlig begäran — hur det svenska
samhället slutligen kommer att se ut., örn vi få vara med om att dana det,

Jag vill också ha sagt, att vad vi nu uppställa såsom en främsta punkt inte
är kravet på socialisering, utan kravet på effektivitet. Det finns inte någonting
i det program, som bildar underlaget för det socialdemokratiska partiets
och för regeringens aktuella arbete, som kan sägas innebära en fientlighet mot
den enskilda företagsamheten.

Herr Domö gjorde ett mycket lovvärt försök att ytterligare höja den enskilda
företagsamhetens aktier. Är det inte underbart, sade lian, vilken anpassning
som kunnat ske efter krigsåren. Vi ha högkonjunktur och ha kunnat ge
beredskapsmännen arbete. »Är detta ett system som förtjänar kritik och klander.
» Naturligtvis inte. Vi erkänna gärna, att här har visat sig en smidighet
och en förmåga, som är samhälleligt värdefull. Men, herr Domö, det är ju
inte detta frågan gäller, utan huruvida detta system alltid är sådakt, Har det
varit sådant, och kommer det att bli sådant? Jag kan här på nytt hänvisa till
1930-talet. Det visade sig då, att detta system plötsligen kan råka i olag på
ett för samhället ytterst farligt sätt. Det är detta vi vilja försöka att i samarbete
med den enskilda företagsamhetens män råda bot på. Vi säga uttryckligen
i efterkrigsprogrammet, att där den enskilda företagsamheten fyller de
rimliga anspråken på effektivitet och alltså på förmåga att bilda underlag
för god sysselsättning och god försörjning får detta system fungera som tidigare.
Men där kommer man återigen till frågorna: när skall systemet anses
ha kommit i olag; när är det inte effektivt? Då säga vi: det skall konstateras

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

11

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

genom att man följer utvecklingen och ser till att medlen på bästa sätt utnyttjas.

Men det tjänar tydligen inte mycket till att jag ger förklaringar, ty då kommer
man att säga: »Menade statsministern vad han sade?» Diskussionen från
motståndarsidan ligger nämligen i högsta grad på misstänkliggörandets område,
och så länge den det gör, tjäna förklaringar mycket litet till. Jag skall inte nu
ge någon ytterligare förklaring för egen del. och jag skall inte åberopa någon
annan, men jag skall tillåta mig — det är kanske fräckt — att ge en liten uppläsning
ur det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet av ett uttalande som
omfattar just den sida av diskussionen som här aktualiserats, ett uttalande som
jag tror kan vara nyttigt för herrarna att få del av. Den sista gallupundersökningen
visade ju, att det är en mycket liten procent av svenska folket, som har
läst arbetarrörelsens efterkrigsprogram, och ifrågavarande uttalande är väl värt
att stå i första kammarens protokoll.

Det säges här:

»Vi måste resa det kravet, att hushållningen såsom helhet skall vara mera effektiv.
Och det kravet kan tillgodoses endast genom en samordning under ledning
av samhälleliga organ.

Men örn ledningen av en samordning mellan näringslivets olika krafter skall
ligga i händerna på alla medborgares gemensamma organ, alltså staten, är därmed
inte sagt, hur långt detta måste medföra en utvidgning av statens egen
ekonomiska verksamhet eller en begränsning av de enskilda företagens rörelsefrihet.
En planmässig hushållning är inte detsamma som socialisering i betydelse
av samhällets äganderätt till alla produktionsmedel eller till en i förväg
bestämd del av produktionsmedlen. Det finns andra skäl för att utvidga medborgarnas
gemensamma äganderätt, men i den mån en sådan äganderätt motiveras
enbart av hänsyn till en planmässig hushållning, måste den bli beroende
av i vidaste bemärkelse tekniska faktorer inom det ekonomiska livet. Den kan
därför inte i förväg till art och omfång fixeras. Hela planhushållningens idé
är så uppenbart en idé örn att pröva sig fram under de växlande förhållandena
i näringslivet, att varje schematiskt krav på en viss fördelning av enskild och
samfälld äganderätt, liksom av enskilda gruppers och hela samhällets ekonomiska
befogenheter, från början är uteslutet. Det framgår klart av den formulering
punkten örn en planmässig hushållning erhållit i det socialdemokratiska
partiprogrammet. Den kan därför här i sin helhet anföras.

’En planmässig folkhushållning, som gör det möjligt att fullständigt och
effektivt utnyttja samhällets produktiva tillgångar, att bereda hela den arbetsföra
befolkningen tryggad sysselsättning, och att tillförsäkra alla medborgare
en levnadsstandard svarande mot det gemensamma arbetets avkastning.

I all den omfattning det är erforderligt för att förverkliga en sådan hushållning
samordnas de olika formerna av ekonomisk verksamhet under samhällets
ledning och överföras i samhällets ägo naturrikedomar, industriföretag, kreditanstalter,
transportmedel och kommunikationsleder.’

Lika tydligt som det här utsäges att omfattningen av samhällsingripande och
socialisering blir beroende av de praktiskt föreliggande omständigheterna i näringslivet,
lika tydligt framgår det att inga enskilda intressen får ställa sig
hindrande i vägen för det samhällsingripande och den samfällda ekonomiska
verksamhet, som visar sig erforderliga för att vinna de åsyftade målen. Det är
den praktiska ekonomiska politikens uppgift att vid varje given tidpunkt avgöra
i vilken utsträckning och på vilka vägar samhället behöver utvidga sin egen
verksamhet eller på annat sätt ingripa. Det program, som hiir läggcs fram, avser
att fylla denna uppgift under de förhållanden som nu råder (dier väntas
uppstå efter kriget. Det sträcker sig över olika områden av näringslivet och

12

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

söker överallt formulera tydliga och konkreta förslag. Det tar i första hand
sikte på sådana åtgärder och anordningar som förefaller oundgängliga örn arbetskraft
och materiella produktionsmedel skall få full sysselsättning, men det
syftar uppenbarligen därutöver till en utveckling, som innebär en fortgående
ökning av effektiviteten hos produktionen i tekniskt och organisatoriskt hänseende.
»

Den som läser igenom och begrundar dessa satser skall ytterligare få understruket
vad jag här sagt. Vi ha inga aktuella omfattande socialiseringskrav.
Vi inrikta oss på att få till stånd ett nära samarbete med det enskilda näringslivet.
Vi vilja ge det allt det utrymme det förtjänar i en utveckling för att skapa
större levnadsmöjligheter, men vi förbehålla oss att. där det enskilda näringslivet
icke fyller de rimliga anspråken, överväga örn för samhällets skull andra
former av företagsamhet behöva tillgripas.

Jag skulle tro att herrarna gjorde — kanske inte edra partier men landet en
tjänst, örn ni verkligen observerade, vad det är vi ha sagt, och jag tror också, att
man därmed skulle vinna den möjlighet till ett samarbete även örn de mest svåra
problemen, som alla ju förklarat sig vara villiga till. Regeringen uttalade i
sin regeringsförklaring, att den ville söka samarbete. Ingen som känner socialdemokratisk
verksamhet under de senaste många åren — kanske får jag också
säga: ingen som känner mig — kan tvivla på vår uppriktiga vilja att genom
samarbete göra grunden för våra beslut och handlingar så bred som möjligt.
Det finns så mycket som kan göras gemensamt, att det vore att bortse från vissa
klara skyldigheter att skjuta in sådant som ännu icke behöver vålla aktuella
motsättningar. Det är emellertid möjligt, att vi även på sådana punkter kunna
möta svårigheter i samarbetet.

Herr Domö sade många riktiga ord rörande socialt reformarbete, men jag kan
inte utan vidare acceptera den satsen, att man skall bedöma, när de sociala
reformerna skola göras, uteslutande ur synpunkten av vad samhället för tillfället
är berett att bära. Det kan nämligen vara så, att sociala behov hos vissa
folkgrupper äro så trängande, att man måste söka utvägar för att tillgodose
dem. Det är inte alltid säkert, att man först skall sätta sig ned och räkna ut,
hur mycket man vill sänka skatterna, och därpå bygga en finansieringsplan.
,Det kan hända, att man måste säga sig, att här är det så viktigt, att människorna
få bättre levnadsförhållanden, att de som klaga över de höga skatterna
få vänta. Jag skulle vilja ställa den frågan till herr Domö: innebär hans anförande
här i dag, att han menar att folkpensionärerna fortfarande skola sitta
i väntrummet? Det är en betydelsefull fråga för folkpensionärerna, men den
är betydelsefull även därför att man kan — naturligtvis beroende på hur man
svarar — därmed tvingas att revidera vissa ingrodda föreställningar örn hur man
bestämmer reformtakten.

Kanske herr Domö vill svara på den frågan. Yi ha ju börjat debatten i dag
med att fråga, och jag har nu försökt svara. Jag kunde fråga mycket mer, men
detta kan få räcka för tillfället.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: På de två minuter,
som jag har till mitt förfogande, är det ju inte möjligt att svara så utförligt
på frågor, men jag kan svara herr statsministern, att -jag icke tillhör dem som
vilja att folkpensionärerna skola sitta i väntrum. Jag vill att de skola få sina
förbättringar och att vi skola kunna göra åtskilligt mera. Men vi måste se
planerna, innan vi kunna i detalj diskutera vad vi skola göra, och det är dessa
planer jag efterlyst.

Jag är mycket tacksam för statsministerns uttalande, att det finns mycket
som vi kunna diskutera och som man kan bli enig örn, därest man tar det för -

Torsdagen deli 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

13

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

domsfritt. Jag- vill anmäla fördomsfrihet från vår sida, men jag vill också
förutsätta, att man, då man bedömer högerns inställning till det eventuella
samarbetet mellan näringslivet och staten, icke blott skall se på hur det var på
1920-talet, utan också på hur vi vilja lia det nu.

Vi vilja ingalunda inskränka det fria samarbetet till att gälla vid enstaka
tillfällen, och vi lia visat att vi ständigt äro beredda till förtroendefulla överläggningar
örn samarbete.

Statsministern är, naturligt nog, den bäste exponenten för en måttfull socialiseringspolitik,
örn man får uttrycka sig så, och därför passar det ju utmärkt,
att han här lägger upp saken som han gör, men han begagnade uttrycket:
»Vi vilja ingen omfattande socialiseringspolitik . . .» Allt detta vittnar
ju örn, herr statsminister, att vi icke förstå varandra riktigt bra, jag måste tyvärr
anse mig icke lia fått besked på mina frågor.

Statsministern sade, att vi misstänkliggöra socialdemokraternas strävan. Det
vilja vi nog inte göra, men det är svårt att få fram vad som är regeringspartiets
egentliga avsikter. Vi få väl försöka komma till tals örn det ytterligare
senare i dag.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Hans excellens herr statsministern
har tagit mycket god tid på sig för att ge en replik på det anförande, som jag
höll i fjol höstas, och jag förmodar, att han ur den synpunkten icke anser det
alldeles inopportunt, örn hans opponenter inte äro beredda att omedelbart ingå
på några utförliga svaromål på de problem, som han Ilar rest, och de frågor,
som han har framställt. Jag kan gärna erkänna, att jag inte bara med ett
visst intresse utan också med en viss tillfredsställelse tog del av hans förklaring,
att regeringen icke har för avsikt att under de närmaste åren bedriva
någon omfattande socialisering inom det svenska näringslivet och att man är
beredd att ge det fria näringslivet allt det utrymme som det förtjänar. Detta
är förklaringar, som verka lugnande i synnerhet när de ges med det auktoritativa
besked, som herr statsministern kan giva.

När herr statsministern frågar, vad vi mena med det samarbete mellan stat
och näringsliv, som vi också äro beredda att acceptera, så skulle jag kunna
säga, med anknytning till statsministerns egna ord, att vi mena, att detta samarbete
mellan staten och det fria näringslivet skall ske under sådana förhållanden
att näringslivet får allt det utrymme, som det förtjänar, men att vi
känna oss något tveksamma, huruvida detta utrymme kan inpassas i den ram,
som skapas örn samordningen mellan stat och näringsliv skall ske enbart under
ledning av de samhälleliga organen. Det kan tänkas att detta samarbete mellan
stat och näringsliv kan fungera mer tillfredsställande, örn det fria näringslivet
får behålla så hög grad av utrymme att det självt kan verkställa denna
samordning.

Det har fallit sig så, herr talman, att riksdagens öppnande i år kommit att
ungefär sammanfalla med öppnandet av den världskonferens, som för närvarande
pågår i London för att organisera de Förenta nationernas förbund. Det
är inte för att uttala något förringande tvivel om betydelsen av vad vi här ha
för händer, när jag föreställer mig, att en och annan, kanske rätt många, med
större spänning, med större oro eller större förväntningar lyssnar till vad som
där säges och avvaktar de besked, som kunna komma därifrån. Vad som där
sker är ju av den art, att det måste intressera all världens folk, oss själva inte
undantagna. Detta nya försök att organisera världen i det fredliga samarbetets
tecken och bannlysa det krigiska våldet är så betydelsefullf, så avgörande
för de kommande årens utveckling, att ingen lär kunna stå likgiltig eller
vara benägen att vägra sin medverkan. Med tillfredsställelse har jag konstate -

14

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

rat, att regeringen har för avsikt att underställa riksdagen frågan om Sveriges
anslutning, när plats öppnas för oss i detta de fredsälskande folkens förbund.
Engeli annan skall kanske säga, att det skydd till fredens bevarande,
sorn FN såvitt man nu skulle vara färdig att döma kan ge, är svagt och bristfälligt.
° Detta kan vara sant. Men det är dock det enda, till vilket vi nu kunna
sätta vårt hopp. Det blir dock i längden en ganska hopplös uppgift för ett
folk med begränsade ekonomiska resurser att bygga upp och förkovra en hög
och dyrbar social standard, örn det samtidigt skall tvingas att inrätta sig för
ett tillstånd, som mahända inte är krig men inte heller är någon säker fred,
att leva på den smala randen av en osäkerhet, som när som helst kan brista
och som därför pakallar en oavlåtlig hög beredskap. För vårt vidkommande
måste det därför vara ett mycket starkt intresse, att FN utvecklas till det förbund
för fredens tryggande, som det är avsett att vara, och det bör också
vara en naturlig sak att medverka till en sådan utveckling, i den mån vi därtill
beredas tillfälle.

Mot bakgrunden av de väldiga problem, som resa sig ute i den sönderslagna
världen, te sig måhända våra egna bekymmer små och lätta att bemästra. Men
ds finnas där, och även örn vi tacksamt notera de lyckliga omständigheter, som
låtit oss undslippa den värsta av prövningar, så ge de oss dock tillräckligt att
fundera pa och arbeta med. Studiet av Konungens trontal och av årets statsverksproposition
låter oss förstå inte blott att ett betydande arbetsprogram
föreligger för de svenska statsmakterna utan också att dettas genomförande
ger anledning till överväganden, som inte kunna bli alldeles fria från bekymmer.
Jag vill redan från början säga, herr talman, att det ingalunda är tendensen
i. denna utveckling, som föranleder mig att göra denna erinran, utan
vara möjligheter att driva fram den i den takt, som för visso kunde vara önskvärd,
om vi hade möjlighet därtill, och som man också på sina håll synes förutsätta.

Innan jag närmare^utvecklar min syn på dessa spörsmål skall jag dock be
att få plocka fram några iakttagelser ur årets statsverksproposition, som enligt
min mening äro av enbart glädjande art. Den ger i långa stycken ett
otvetydigt besked örn att vårt land börjat övervinna krisårens besvärligheter
och är på väg tillbaka till mera normala förhållanden och att detta i betydande
grad kunnat ske utan de svårigheter, som man i vissa stycken trodde
skulle bli förenade därmed. Även om budgeten i sin helhet knappast ger en
bild av återgång till fredsförhallanden —• den kallas ju inte heller återgångsutan
övergangsbudget sa finnas dock vissa delar, som ge ett vida bestämdare
intryck därav. Med odelad tillfredsställelse konstateras således den bestämda
avveckling av krishushållningen, som folkhushållningsministern ställer
i utsikt och som är så kraftig, att den till och med hotar hans eget departement.
Den betydande ökning i anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader,
som kommunikationsmnistem kunnat föreslå, är en annan anledning till tillfredsställelse,
och detta gäller i lika hög grad örn det tilläggsanslag för nu löpande
budgetår, som upptagits i den till riksdagen överlämnade tilläggsstaten. Jag
vill i detta sammanhang endast uttala den förhoppningen, att en ökad tillgång
pa arbetskraft skall göra det möjligt att meddela arbetstillstånd för vägbyggnader
i sadan omfattning att de ökade anslagen därtill inte bara stanna på
papperet. En glädjande företeelse är också, att avvecklingen av försvarsberedskapen
kunnat ske utan de störningar på arbetsmarknaden, som man befarade
skulle inträda. I stället för den omfattande arbetslöshet, som man fruktade,
Qvarstår alltjämt dess motsats, en i vissa avseenden besvärande knapphet
på arbetskraft.

Det finns således för dagen anledning att konstatera, att bekymren på

Torsdagen den 17 januari 1946 fm

Nr 2.

15

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

detta område lättat och att det svenska näringslivet inte bekymras av en
arbetslöshet, som gör frågan om den fulla sysselsättningen, åstadkommen genom
en mer eller mindre genomgripande statlig planhushållning, till inte blott
ett teoretiskt utan även ett praktiskt problem. Jag erinrar i förbigående och
utan någon som helst skadeglädje, att det inte bara är det privata näringslivet,
som kan råka ut för obehaget att under olyckliga konjunkturer eller eljest
ogynnsamma förhållanden bereda sina anställda obehaget av inställd drift och
ovissa utkomstmöjligheter. Det är möjligt att förhållandena vid Kinne-Kleva
äro en ganska obetydlig detalj i hela detta komplex, men det är tillräckligt för
att visa, vilka svårigheter som detta problem kail medföra.

Då finansministern för en vecka sedan presenterade årets budget i radio, inledde
han sin som alltid klara och överskådliga framställning med några frågor,
som han, örn han bara varit en vanlig enkel medborgare, skulle ha velat
ställa till finansministern. Han frågade bland annat hur det kunde komma sig,
att de stora utgifter och extra pålagor, som blivit nödvändiga under kristiden,
inte nu hade skurits ned, fastän vi kommit tillbaka till fredliga förhållanden,
och han var vidare intresserad av att veta huru det under sådana förhållanden
skulle bli möjligt att infria trontalets löfte om att avväga de kommande årens
skatte- och budgetpolitik så, att man kunde ta hänsyn både till behovet av en
lättnad i skattebördan och till det önskvärda i att utan dröjsmål förverkliga
det uppställda reformprogrammet. Han gav själv svar på frågorna och var förmodligen
nöjd med svaret. Jag är inte säker på att tillfredsställelsen var lika
allmän hos de skattebetalande medborgare, som lyssnade till förklaringen, och
jag bär på den hädiska tanken, att finansministern själv inte heller skulle lia
varit riktigt belåten med beskedet, därest han inte råkat vara finansminister,
Inte ens den övertygande vältalighet, som finansministern är i lycklig besittning
av, förmådde skingra den oklarhet och den bekymmersamma ovisshet,
som präglar örn inte så mycket nuläget så i varje fall den närliggande framtid,
vilken finansministern med socialministerns kraftiga bistånd skisserar.
Eller jag skall kanske rättare säga den framtid, som socialministern med påfallande
bestämdhet skisserar, medan finansministern blygsamt sätter sig i
efterhand — tämligen egendomlig position, inte minst om man tänker på riksdagens
obestridliga rätt att här erhålla nödig vägledning för frågornas bedömande.

Begränsar man sig emellertid till den budget, som avser dagens möjligheter
och behov, skall det gärna erkännas, att den inte vållar några bekymmer i
fråga örn behovstäckningen. Formellt balanserar den och lämnar ändå utrymme
för betydande summor till förbättring av folkpensionerna, till provisoriska
lönetillägg och pensionsförstärkningar. I realiteten innesluter den ett
överskott på 300 ä 400 miljoner kronor, fastän denna summa trollats bort genom
den omläggning av skattebetalningen, som skett i och med uppbördsreformens
genomförande. Finansministern antyder, att det formella bortfallet av
dessa 300 ä 400 miljoner är detsamma som en skattelättnad för nästkommande
budgetår. Ack, örn det vore så viii! Tyvärr förhåller det sig så, att den
svenska allmänheten beräknar sina skatter inte för budgetår utan för kalenderår,
och den omständigheten att finansministern får vänta ett par månader
över budgetåret på de 300 miljonerna kommer inte att betyda att den enskilde
skattebetalarens skattebörda blir mindre under 1947 än den eljest skulle ha
blivit. Man kan möjligen tala om ett uppskov för skattebetalarna, men den
tidpunkt, då omläggningen verkligen blir en skattelättnad, ligger för de allra
flesta så långt bort i tiden att de till dess hunnit glömma finansministerns vänliga
omtanke. De skulle ha varit avgjort mera tillfredsställda, om finansministern
hade använt detta reella överskott i budgeten till att möjliggöra en

16

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

skattelättnad, som verkar nu, oell han skulle därmed ha undvikit den besvärliga
fråga, som han ställde till sig själv: hur kan det komma sig, att skatterna
inte gå ned, fastän de omständigheter, för vilka en del av dem skapades, ha försvunnit? Det

är ju möjligt — därom kan man ingenting veta, eftersom denna budget
är mera fylld med frågetecken än med besked — att finansministern i samband
med framläggande av sina planer för skatte- och budgetpolitiken för
framtiden även tänker sig en sådan omreglering av skatterna också för nästa
budgetår, att skattebetalarna redan då skola bli delaktiga av trontalets försäkringar
örn att hänsyn skall tagas till behovet av vissa skattelättnader.
Finansministern har, som jag tidigare erinrat, vissa faktiska möjligheter.
Han skulle kunna använda dem på olika sätt. Han skulle t. ex. kunna avskaffa
omsättningsskatten, låt oss säga från och med 1947, i vilket fall en
betydande del av den inkomstminskning, som uppstår för senare delen av
budgetåret, hade kunnat kompenseras genom en ytterligare justering av de
generella subventionerna, Örn man för övrigt tänker avskaffa omsättningsskatten,
är det väl rätt angeläget att detta sker på en sådan tidpunkt, att
dess avskaffande också i verkligheten betyder dess försvinnande. Sker inte
detta så kan eventualiteten av dess bibehållande verkligen diskuteras. Jag
har ingenting att ta tillbaka av vad jag vid många tidigare tillfällen har uttalat
örn omsättningsskattens antisociala karaktär och önskvärdheten av att
den ur dessa synpunkter kan avskaffas så fort möjligheter därtill finnas, men
om läget blir sådant, att dess avskaffande blir mer eller mindre en chimär
och jag under sådana förhållanden har att välja mellan dess avskaffande och
en effektiv skattelindring på annat sätt så bekänner jag min tveksamhet. I
varje fall har finansministern här ett problem att överväga, och han kan icke
uppskjuta avgörandet hur länge som helst. Jag vet inte, örn finansministern
har för avsikt att ta upp frågan örn omsättningsskatten i samband med de
förslag, vartill den pågående utredningen örn inkomst- och förmögenhetsskatternas
framtida utformning kan föranleda. Den oklarhet, som råder härom,
ger mig emellertid anledning att bestämt uttala, att finansministerns fortsatta
handläggning av skattefrågorna icke får ske så att den förtar eller begränsar
riksdagens möjlighet att ge sin mening till känna, ej blott i fråga örn inkomstoch
förmögenhetsskatternas utformning utan även örn skattepolitiken i övrigt,
frågan örn omsättningsskattens avskaffande eller bibehållande inbegripen.

Det har sitt intresse att erinra örn den reella balansen i den nu framlagda
preliminära budgeten även för en diskussion om möjligheterna att täcka de
stora utgiftsstegringar, som nu bebådas i statsverkspropositionen eller örn
vilka man eljest vet att de äro att vänta. Bortser man från det tillfälliga inkomstbortfall,
som vållas av uppbördsreformen, möjliggöres med nu beräknade
inkomster och utgifter ett överskott på 300 k 400 miljoner kronor. Det bör
finnas goda skäl att antaga, att försvarsutgifterna efter beredskapens fullständiga
avveckling och femårsplanens genomförande skola kunna pressas ned
och att även på övriga områden besparingar kunna göras så att vi sammanlagt
komma ned ett par tre hundra miljoner. Grovt räknat böra vi således — även
örn vi ta hänsyn till de väntade lönestegringarna -— på nuvarande skatteunderlag
och med nuvarande beskattning kunna räkna med ett budgetöverskott
på drygt en halv miljard, som kunde stå till förfogande för skattelindringar
eller för den sociala utbyggnaden eller till äventyrs för bådadera.

Men nu veta vi, att de anspråk, som man har för avsikt att resa, inte för
nästa budgetår men från och med 1948, ingalunda stanna vid denna summa.
Den sammanläggning, som man med ledning av i olika sammanhang lämnade
uppgifter kunnat göra, ger till resultat, att ett genomförande av de sociala re -

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

17

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
former, som bebådas, betyder att en ytterligare utgiftssumma av åtminstone
en miljard skall pressas in i budgeten. Då finansministern samtidigt tror sig
kunna lova, att detta skall kunna ske med hänsyn tagen till behovet av en
lättnad i skattebördan, är det förståeligt, örn det svenska folket upprepar den
fråga, som finansministern ställde till sig själv: hur skall detta gå till?

I den allmänna diskussionen örn dessa ting har hänvisats till möjligheten
att delvis täcka de nya sociala utgifterna med lån, och finansministern är själv
inte främmande för tanken att låta denna diskussion gå vidare. Han framhåller
i sitt yttrande över budgetläget nödvändigheten av att låta de finansiella
överväganden, som här måste komma i fråga, omspänna även problemet örn
budgetens balansering, och han hänvisar till den promemoria därom, som
bifogats propositionen. Finansministern uppskjuter sitt eget ställningstagande
till den tidpunkt, då de stora utgiftsförslagen föreligga och finanseringen
.således är ett praktiskt problem, men han inbjuder till diskussion omkring de
berörda frågorna. Det kan därför inte anses alldeles opåkallat att redan nu
något beröra dessa problem.

Mitt studium av den promemoria, som finansministern hänvisar till, ger
mig närmast intrycket att den innehåller en bestämd varning för att överskatta
de möjligheter, som en underbalansering av budgeten innebär. Metoden
har sina begränsningar, och örn elen inte skall förfela sitt syfte, måste den
användas med försiktighet. Underbalanseringen skulle vara ett medel i statens
hand att påverka konjunkturväxlingarna; den skulle vara försvarlig och
tillåten under en lågkonjunktur, då särskilt en ökad investeringsverksamhet
från statens sida kan innebära en förbättring av läget, men vara opåkallad
under en högkonjunktur, då i stället genom överskott i budgeten en avbalansering
av de uppkomna underskotten kunde äga rum. Jag tror att det är
viktigt att man bevarar denna uppfattning som en grundläggande princip
och att man endast i yttersta nödfall skall överväga möjligheten att ytterligare
uppmjuka den. Att t. ex. under en markant högkonjunktur basera statens
verksamhet på en underbalanserad budget, i all synnerhet örn den bristande
balansen tillkommit för att täcka löpande utgifter av stadigvarande karaktär,
måste förefalla som ett vådligt äventyr. Det ter sig ännu riskablare örn man.
som man ju måste göra, tänker sig dess fortsättande även över en lågkonjunktur,
då statens möjligheter i ännu större utsträckning måste anlitas förandra
ändamål. Att bygga den stora sociala reformbyggnad, som vi äro beredda
att påbörja, på en så vansklig grund, lär inte vara tillrådligt.

För min del ställer jag mig således mycket betänksam till tanken att finansiera
de väntade stora sociala utgifterna med lånemedel. En sådan metod skulle
bland annat föra med sig risken att de sociala reformerna måste köpas på bekostnad
av ett försämrat penningvärde, och en dylik metod kan inte vara rekommendabel.
Jag tror att man får skaffa en annan och säkrare grund att bygga
vår reformpolitik på. 1 den promemoria om principerna för budgetens balansering,
som jag förut har erinrat örn, heter det på ett ställe, att »den omfattning,
i vilken medborgarna i ett samhälle kunna tillgodose sina olika konsumtionsbehov
och genomföra sina investeringsplaner, bestämmes ytterst av samhällets
produktionsförmåga», och författaren tillägger: »Skulle konsumtionen och investeringsverksamheten
tillsammans överskrida vad produktionsförmågan gei
möjlighet till, betyder detta, antingen att man förbrukar tidigare bildat kapital
eller att man skuldsätter sig i förhållande till utlandet; i båda fallen tvingas
man förr eller senare att rätta munnen efter matsäcken.» Jag hoppas livligt att
inte endast finansministern utan även socialministern med stort intresse ha tagit
del av vad promemorian i dessa stycken innehåller. Dess påstående är såvitt jagförstår
en. alldeles odiskutabel sanning, och don måste tagas i beaktande även i

Forsta kammarens protokoll 1946. Nr H. 2

18

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

detta sammanhang. Möjligheten att fortlöpande höja samhällets sociala standard
måste stå i beroende av samhällets produktionsförmåga och de ökade inkomster,
som därigenom tillföras de enskilda medborgarna och staten.

Det är naturligtvis vanskligt att profetera i vilken takt det svenska näringslivets
produktionsförmåga kommer att öka under de närmaste åren. Den diagnos,
som konjunkturinstitutet ställer i fråga örn den ekonomiska utvecklingen, räknar
med en hel del osäkra faktorer. Jag fäster uppmärksamheten på det intressanta
örn också inte oväntade påpekandet, att våra egna möjligheter äro i hög
grad beroende av utvecklingen på världsmarknaden, och att det är främst sådana
omständigheter och inte det svenska näringslivets eget bristfälliga sätt att
fungera, som hittills åstadkommit kriser och konjunkturbakslag. Örn läget inte
försämras genom sådana störningar utifrån, förefalla dock utsikterna för oss
själva inte alltför mörka. Även om diagnosen sålunda är osäker, föreligga dock
vissa hållpunkter för ett bedömande för våra möjligheter, och på grundval av
dem borde det vara möjligt att göra upp en sådan plan för fördelning av de nya
sociala utgifterna att dessa kunna företagas i takt nied produktionens och nationalinkomstens
ökning. Jag erinrar örn att redan med nuvarande skatteunderlag
och nuvarande skattetryck bör, sedan normala förhållanden ha inträtt, kunna
disponeras vid pass en halv miljard för sociala nyinvesteringar eller skattesänkningar
eller helst bådadera, någonting som ju enligt ordalagen i trontalet
också är regeringens program. En stegring i produktionsförmågan och nationalinkomsten
i sådan takt, att återstoden skall kunna täckas under en relativt begränsad
tidrymd, åtminstone under en tioårsperiod och måhända ännu snabbare,
förefaller således ingalunda otänkbar. Att ta ut denna stegring i förskott
genom upptagande av lån har också det med sig, att staten för täckande av löpande
utgifter lägger beslag på betydande delar av det kapital, som näringslivet
behöver för nyinvestering och ökad produktion. Därigenom motverkas den
ökning i produktionsförmågan, som ensamt kan bilda en säker grundval för det
sociala reformarbetet. Jag kommer således fram till den slutsatsen, att tanken
på att täcka de nya sociala utgifterna genom en permanent underbalanserad budget
erbjuder en alltför riskabel utväg, i synnerhet örn den tillgripes under en period
av markant högkonjunktur, och att man därför i stället bör söka lägga upp
en social hushållningsplan, som gör det möjligt att inom begränsad tid genomföra
reformprogrammet i den takt, som den ekonomiska utvecklingen tillåter.

Det finns också ett par andra synpunkter, som enligt min mening tala för en
fördelning av det sociala reformarbetet över något längre tid. Det är av vikt att
de reformer, som beslutas, verkligen kunna genomföras och inte till betslande
del stanna på papperet på grund av otillräckliga organisatoriska förutsättningar.
Vi lia ett exempel, som inte manar till efterföljd: folktandvården, som ännu
inte på långa håll har fått den utbyggnad, som den var avsedd att inom begränsad
tid få, huvudsakligen beroende på den icke förutsedda bristen på tillgängliga
resurser. Jag erinrar örn att en obligatorisk sjukförsäkring med fri
vård på sjukhusen kommer att ställa stora krav i fråga örn tillgången på läkare,
sjukhusplatser och sjukvårdspersonal. Jag tror ingen vågar med bestämdhet påstå,
att den organisation, som vi för närvarande ha på dessa områden och som vi
där under de närmaste åren kunna få, är tillräcklig för de nya, stora uppgifter,
som vänta. Men var och en, som något sysslat med dessa saker, vet också, att
man inte trollar fram en förstärkning i en handvändning. Jag tror att det även
av sådana skäl är anledning att inte reformera hastigare än att de praktiska
möjligheterna hinna följa med.

Hans excellens herr statsministern ställde till herr Domö frågan, huruvida
herr Domö menade, när han talade örn en långsammare takt i det sociala reformarbetet,
att t. ex. folkpensionärerna kunde vänta. Jag har för min del den

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

19

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
alldeles bestämda uppfattningen, att frågan örn en förbättring av folkpensionärernas
ställning hör till de mera angelägna av de sociala reformuppgifterna, och
jag har vidare den uppfattningen, att man även med den takt i reformarbetet,
som jag för min del anser skälig att pröva, torde kunna från och med 1948
disponera tillräckligt med medel i budgeten för att lösa denna trängande uppgift
utan någon onödig försening.

Det finns ännu en liten synpunkt, som jag skulle vilja framhålla. Det föreligger
ett stort reformbehov inte bara på det sociala området. Även inom vårt
undervisningsväsen presenteras ett betydande reformprogram. Även detta är
en angelägenhet av stor vikt, och jag tror, att man bör fästa uppmärksamheten
på att de sociala reformerna inte få så helt och odelat ta samhällets ekonomiska
möjligheter i anspråk att den högeligen önskvärda utbyggnaden av vår folkundervisning
oberättigat skjutes åt sidan. Jag hoppas därför, att ecklesiastikministern
skall lia möjlighet att hålla sig framme vid socialministerns sida, när
finansministern går att fördela håvorna från sitt bord.

Såvitt jag förstår finns det ingen ohåga mot att nu ge sig i kast med det
stora sociala nybyggnadsprogram, som socialministern ämnar föreslå. I varje
fall finns den inte inom det parti, som jag representerar. Jag försäkrar att
folkpartiet med glädje hälsar de möjligheter till reformarbete på olika områden,
som nu yppa sig, och att partiet anser som sin naturliga uppgift att i
positiv anda medverka till dess genomförande. Vår tveksamhet för dagen gäller,
huruvida det ur ekonomiska synpunkter är tillrådligt och även ur andra
synpunkter förståndigt att pressa igenom hela programmet på den korta- tid.
som socialministern uppenbarligen förutsätter. Vårt råd till socialministern —
och vi skulle vara tacksamma, örn han ville diskutera det från samma allvarliga
och ärliga utgångspunkter som vi själva — är således detta: låt oss inte
tova i onödan med att lägga grunden till den stolta socialreformatoriska byggnad,
som han planerar, men låt oss inte överskatta våra möjligheter att få elen
färdig i ett enda tag! Låt oss bygga den så snabbt sig göra låter, men inte
hastigare än att dess murar bli solida och att dess kontinuerliga fortsättande
blir tryggat. Vad som här är det viktigaste är att man vinner någonting och
att man ärligt kommer överens örn att låta viljan omsättas i handling, men en
handling, som garanterar ett stabilt framåtskridande utan att skada andra
värden, som också äro av betydelse för alla medborgare.

Jag har nu, herr talman, inte sagt någonting örn en annan fråga, som också
är av stort intresse och där, enligt vad som nyligen utröntes, folkopinionen
också motser klarare besked ifrån regeringen: planerna på ett förstatligande
inom vårt näringsliv. Jag skall inte heller ta upp den till någon utförlig diskussion,
inte därför att jag underskattar dess alltjämt lika stora betydelse utan
därför att intet nytt har tillkommit, sedan vi talade örn den sist. Det förefaller
kanske inte alldeles otänkbart, att den heta iver, som karakteriserade den
socialdemokratiska motionsoffensiven vid fjolårets riksdag, i någon mån svalnat,
och skall jag dra någon slutsats av de besked, som hans excellens statsministern
tidigare i dag har givit, är det också den, att det inte finns anledning
att påskynda anställandet av de skördearbetare, som .skulle få sysselsättning
under den nära förestående skördetid, varom handelsministern på sin tid siade.
Får man döma av den opinionsundersökning, som har företagits och vars resultat
nyligen publicerats — jag är medveten örn det riktiga i vissa reservationer,
som gjorts beträffande frågeställningen vid denna undersökning — tycker
mer än hälften av det svenska folket att det räcker val med den statskontroll,
som redan finnes. Jag skulle vilja påstå, att det resultatet av undersökningen
ingalunda är överraskande. Känslan av att en statlig dirigering inom
näringslivet utgör en fara både flir produktionen och för den demokratiska

20

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 frit.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

frihet, som ligger i att råda över sig själv, är säkerligen alltjämt mycket stark.
De erfarenheter av en central dirigering och därmed följande byråkrati, , som
de senaste årens utveckling har medfört, lia ingalunda väckt någon entusiasm
för en fortsättning. Nödvändigheten av en decentralisering av den bestämmande
och styrande makten inses mer och mer, och kravet därpå växer sig allt
starkare på de områden, där statens organ nu äro den bestämmande myndig ligell Inför

de väldiga påfrestningar, som nu ställas på den svenska samhällsekonomien,
börjar man kanske också bli alltmera övertygad, örn det olämpliga i att
då företaga sig socialiseringsexperiment, örn vilkas utgång man intet vet, men
som i varje fall kunna innebära störningar i det ekonomiska livet. Enligt mm
mening skulle det vara ett hälsotecken, om denna oponionsundersökning speglade
de verkliga tänkesätten hos det svenska folket. Det skulle nämligen innebära
att man i stället för en strid örn ekonomiska teorier, örn vilkas innebord
och omfattning nian saknar varje verklig upplysning, kunde ena, sig i ansträngningarna
att skapa den sociala trygghet, som det svenska, folket känner
sig behöva och som det därför också gör anspråk på. Socialisering är en sak,
sociala reformer är en annan, och de båda höra förvisso^ inte ovillkorligen tillsamman.
Socialiseringen betrakta vi som en fara. för mångå av de medborgerliga
värden och mänskliga rättigheter, som vi anse det angeläget att upprätthålla
och värna. De sociala reformerna däremot anse vi sorn en nödvändig och
trängande uppgift, och till dessas lösande skola vi villigt oell ärligt medverka.

I vad mån en sådan försäkran kan ge hans excellens herr statsministern
någon föreställning om hur man från folkpartiets sida betraktar möjligheterna
till samarbete för lösandet av de sociala uppgifterna ma lian själv bedöma;
från vår sida är det en ärlig försäkran att vi beträffande det sociala reformarbetet
äro beredda att gå till en prövning av de föreliggande uppgifterna i
positiv anda men med hänsyn tagen till andra stora vården bl. a nödvändigheten
av en sund statsekonomi, som vi anse det nödvändigt att havda och varna.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! De för folken viktiga händelser,
som alltjämt utspelas på världsteatern, föranledde mig att därtill knyta några
ord Då vi nu samlas, är det under helt andra förhallanden an för ett ar sedan
Vi ha ridit ut den storm, som världskriget forde med sig, utan att bil
indragna däri. Många orsaker lia bidragit härtill, och, det ma, icke vara ur vägen
att härvidlag peka på den sammanhallnmg kring utrikespolitiken och
försvaret som hela tiden varit rådande, och den eniga vilja vart folk visat
ett värna landet mot de yttre faror, som kunde hota oss. Vi aro nu pa cyklo 11''"

]F öret örel sens kr after lia länge nog varit i verksamhet. Nu är deras tid ute.
och i stället kommer den fredliga återuppbyggelsens fad. Man ma icke förundra
sig över örn detta arbete kommer att krava bade lang tid och, stort tålamod
Det går lätt att förstöra och att riva ned, men det är oandligt mycket
svårare att bygga upp. Liksom efter förra världskrigets slut organiseras aven
nu ett folkförbund med uppgift att för framtiden söka bevara freden.

Förra gången misslyckades världens folk med denna uppgift; lat oss hoppas
att det nu skall lyckas. Men det skulle icke vara klokt att blunda inför
de svårigheter det möter att bygga upp en ny världsorganisation och gora
denna funktionsduglig. Ej heller få vi glömma att det ar de stora varidsmakterna,
som komma att få det starkaste inflytandet pa de lorenta nationernas
verksamhet. De mindre staterna komma att äga små förutsättningar
att kunna påverka denna organisations politik. Men dessa omständigheter
kunna icke anföras som skäl för att vart land skall ställa sig ointresserat av

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

21

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
(leii nya världsorganisationens arbete. »Sverige vill efter måttet av sina krafter
medverka till fredens tryggande», bette det i årets trontal, och jag är
övertygad örn att denna uppfattning delas av alla riksdagens partier. Alla
stater, både små och stora, måste gemensamt sätta in sina krafter för att
förhindra en upprepning av de båda världskrigens katastrofer. I annat fall
kunna grundvalarna för hela den mänskliga kulturen sättas i allvarlig fara.
De fruktansvärda vapen, som konstruerats efter upptäckten av möjligheten att
använda atomenergien i krigets tjänst, understryka ytterligare allvaret av
denna fara. . .

Det är således stora och viktiga uppgifter, den nya organisationen får sig
förelagd, och vid lösandet av dessa bör vårt land vara berett att medverka.
Det gäller att skapa sådana förhållanden i världen, att alla stater, av vilken
storleksordning de än må vara, kunna känna trygghet och säkerhet och icke
behöva frukta att en dag helt överraskande överfallas av någon grannstat.
Det gäller med andra ord att låta rätten och icke våldet reglera sammanlevnaden
mellan världens folk. De måste lia rätt att leva i frihet, att fritt
och självständigt bestämma över sill egen tillvaro utan att därmed träda andra
folks livsintressen för när.

Även inom ett folk böra frihetens och rättssäkerhetens principer komma
till sin rätt. Liksom folken böra få leva i frihet, så böra också de enskilda
individerna inom varje folk få åtnjuta denna oförytterliga förmån. Örn icke
frihet och rättssäkerhet råda inom folken, så kunna de heller icke råda mellan
folken. Friheten och rättssäkerheten äro så vitala beståndsdelar av det västerländska
kulturarvet, att de icke få givas till spillo. Utan att de upprätthållas
torde det helt säkert icke heller vara möjligt att trygga freden för framtiden.

Under de gångna åren lia många människor, som hårt drabbats av krigshändelserna
i deras hemland, funnit en fristad här i Sverige. Det har för oss
varit en bjudande plikt att i humanitetens intresse räcka dessa olyckliga människor
en hjälpande hand. I vissa fall lia dessa, flyktingars vistelse här berett
oss svårigheter; jag tänker bland annat på de baltiska flyktingarna. Beslutet
att utlämna de balter, som kommit hit i egenskap av medlemmar av
den tyska krigsmakten, har ju åstadkommit mycken diskussion, och ur humanitär
synpunkt skulle det säkerligen lia stått i god överensstämmelse med
det svenska folkets känslor, om de hade kunnat beredas en fristad i vårt land.

I årets trontal har bebådats mycket stora och vittomfattande sociala reformer.
Sålunda har riksdagen att emotse förslag till obligatorisk sjukförsäkring,
till väsentligt förbättrade folkpensioner och till utbyggnad av samhällets
stöd åt mödrar och barn. Örn nian jämför förhållandena på socialvårdens
område i vårt land med andra länder, kan man genast konstatera, att
Sverige intar en framträdande plats, ehuruväl därmed inte är sagt, att allt
är välbeställt. Ännu behöver åtskilligt göras, för att den sociala omvårdnaden
skall skänka den trygghet, som är nödvändig för den enskilde individen.
De gamla kunna med skäl göra anspråk på att få en tryggad tillvaro utan
överhängande ekonomiska bekymmer, då de slutat sitt egentliga livsverk, och
de som drabbas av sjukdom eller olycksfall av svårare art böra också få
känna, att de lia samhällets stöd bakom sig, då de utan egen förskyllan bli
oförmögna att försörja sig och de sina. Även omvårdnaden om det uppväxande
släktet är en viktig samhällsuppgift. De familjer som ha flera barn böra
inte därigenom försättas i ett ogynnsamt ekonomiskt läge. De bebådade stora
sociala reformerna röna därför förståelse inom den partigrupp jag här företräder.

Men i detta sammanhang vilja vi starkt understryka, att den sociala om -

22

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

vårdnadens förmåner måste komma även landsbygdens folk till del på sådana
villkor, att likvärdighet i detta hänseende kommer att råda mellan landsbygd
och stad. Man måste nämligen konstatera, att åtgärderna på socialpolitikens
område hittills icke givit lika goda resultat på landsbygden som i städer och
andra större tätorter. Det är av desto större vikt, att likvärdiga förhållanden
här åstadkommas, som landsbygdsbefolkningen i regel har svårare än stadsbefolkningen
att övervinna de ekonomiska besvärligheter, som inställa sig vid
sjukdomsfall eller andra orsaker. Särskilt för de gamla på landsbygden kan
tillvaron många gånger te sig bekymmersam.

Men även sedan de nu aktuella reformerna genomförts, kan inte härmed det
sociala reformarbetet anses slutfört. Socialvården får alltid anpassas efter de
vid varje tidpunkt rådande samhällsförhållandena, den kan aldrig bli något
avslutat helt. Alltid strävar man väl efter att nå förbättring. Det tillhör den
mänskliga utvecklingens lag.

De sociala reformer, som förebådas i trontalat, komma emellertid att ställa
stora anspråk på statskassan. De skulle ju enligt vad som från sakkunnigt håll
beräknas, örn de helt på en gång genomfördes, medföra en kostnadsökning på
ca en miljard kronor. Frågan måste därför bli den: kunna vi med en skattebelastning,
som folket utan allt för stora svårigheter förmår och är villigt att
bära, utbygga socialvården i så stor omfattning redan nu? Jag skulle vilja ge
svaret på det sättet, att vi nog ha möjlighet att bereda de gamla en tryggad och
någorlunda bekymmersfri ålderdom under former, som för dem icke böra vara
förödmjukande, och att vi nog ha råd att ordna så att mödrar och barn få en
dräglig tillvaro och att barnen, som utgöra släktets framtid, göras skickade för
de uppgifter, som senare komma att möta dem. Men örn vi genomförde dessa
reformer nu i ett slag, skulle det inte gå utan skatteökning, såvida det icke
sparades på annat håll. Man har därför rätt att efterlysa, hur finansministern
har tänkt sig, att dessa reformer skola finansieras. I årets statsverksproposition
har finansministern icke tagit ställning till frågan örn hur de sociala reformerna
och andra bebådade reformer på undervisningens och näringspolitikens
områden skola finansieras, men i trontalet förklaras, att riksdagen senare får
pröva riktlinjerna för de kommande årens skatte- och budgetpolitik. Dessa frågor
stå således öppna.

Finansministern har med bibehållande av de nuvarande skatterna och skatteskalorna
presenterat en budget, där inkomsterna överstiga utgifterna med en
miljon kronor. Sedd från skatteteknisk synpunkt är det en idealbudget — inkomster
och utgifter balansera varandra — men från skattebetalarnas är den
ganska kännbar. Det kan icke undgå att väcka förvåning, att finansministern
inte kunnat ange några principiella riktlinjer för den kommande skattepolitiken
redan i statsverkspropositionen. Denna underlåtenhet kan icke förklaras enbart
därigenom, att skattefrågorna befinna sig under utredning. Regeringen måste
väl vara medveten örn vart den syftar med sin skattepolitik, och då borde redovisning
därom i stora drag ha kunnat lämnas redan nu.

Allmänheten har dock väntat, att när kriget nu är slut och utgifterna för den
militära beredskapen fallit bort och krisregleringarna hålla på att avvecklas,
skattelättnad i någon form skulle ha kunnat genomföras, ty skattebördan bär
år från år kommit att kännas allt mera tyngande. Detta betonades inte minst
av finansministern i det radioanförande han höll samma dag som riksdagen öppnades
och statsverkspropositionen avlämnades. I detta anförande påpekade finansministern,
att till följd av penningvärdets försämring den reella skattebördan
särskilt för de mindre inkomsttagarna blivit mera kännbar än tidigare.
Han synes dock icke ha varit främmande för förväntningarna om skattesänkning,
vilket framgår av uttalanden i det föreliggande budgetförslaget. En

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

23

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
viss skattelättnad eller skatteförskjutning kommer ju likväl att inträda under
nästa budgetår genom det nya uppbördssystemet med skatt vid källan, varigenom
ea del av de skatter, som med nuvarande uppbördssystem skulle ha betalats under
förra hälften av år 1947, kommer att betalas först under senare hälften av
samma år.

Genom denna omläggning av uppbördsförfarandet blir det en viss lättnad för
skattebetalarna under nästa budgetår, men denna lättnad blir dock mera skenbar
än verklig. Den stora allmänheten vet, att flera nya skatter tillkommit under
krigsåren, och den vet också, att det vid deras införande förklarades, att de
endast skulle vara av tillfällig natur. När nu kriget är över och kristidens svårigheter
börja övervinnas, undra naturligtvis skattebetalarna, varför inte dessa
tillfälliga krisskatter börja avvecklas. Få de då den känslan, att de i onödan
pressas till det yttersta av sin betalningsförmåga, kan förtroendet för statsmakterna
lätt komma att försvagas.

Varje utväg att lindra skattebördan bör för den skull noga prövas, och särskilt
böra undersökas möjligheterna att avveckla eller minska krisskatterna.
Krigskonjunkturskatten torde numera icke äga något berättigande, och omsättningsskatten
utgör en ur social synpunkt så otillfredsställande skatteform, att
dess avskaffande inte bör i onödan fördröjas. Omsättningsskatten drabbar ju
hårdast de skattebetalare, som ha de lägsta inkomsterna.

I det ansträngda ekonomiska läge, vari vi nu befinna oss, är det därför nödvändigt,
att en noggrann prövning och avvägning sker i fråga örn de reformer,
som skola genomföras, i förhållande till de kostnader, som de medföra. En alltför
stark belastning på ett område kan verka hindrande på utvecklingen inom ett
annat. Så har förhållandet varit i fråga örn kostnaderna för försvarsväsendet
under kriget, vilka dock varit nödvändiga för att vi med utsikt till framgång
skulle kunna lotsa oss genom krigstidens yttre faror. Försvarsbudgeten kräver
ännu betydande belopp, men det är väl knappast någon nu som tror, att vi liksom
efter förra världskriget skola kunna avrusta. Försvarsväsendet måste därför
anpassas under hänsynstagande till vårt utrikespolitiska läge och de förändringar
som inträffa i detta, och det är av utomordentlig vikt, att försvarsväsendet
ordnas så effektivt som möjligt och att de anslagna medlen komma till
bästa möjliga användning. Försvaret måste vara uppbyggt på ett sådant sätt.
att det åtnjuter folkets förtroende. Örn icke försvarsviljan är levande och stark,
äro även de modernaste och mest effektiva vapen till föga nytta.

Det blir sålunda flera områden som komma att göra anspråk på betydande
belopp ur statskassan under de närmaste åren. De rymmas inte inom ramen av
den nuvarande budgeten. Vi kunna heller inte finansiera de sociala reformerna
med upplånade medel, och vi kunna inte öka skatterna, vilka i stället borde
minskas. Då skatteläget för närvarande är så ansträngt, utgör detta en varningssignal
till statsmakterna att noga tänka igenom och pröva den finansiella, sidan
av de reformer på skilda områden av samhällslivet, som nu äro aktuella eller
som under den närmaste framtiden komma att aktualiseras. Vi leva för närvarande
under en högkonjunktur, men det är mycket väl tänkbart, att denna
efter någon tid kommer att följas av vikande konjunkturer. Hur skall .staten då
skaffa inkomster, örn den bundit sig för nya. stora utgiftsökningar?

Det ligger naturligtvis i allas intresse att motarbeta en försämring av den
ekonomiska konjunkturen, om tendenser härtill skulle framträda. Näringslivet
måste få arbeta på en stabil grundval och sysselsättning i produktivt arbete
beredas åt alla arbetsföra. Ett samarbete mellan staten och näringslivet är
helt visst nödvändigt för dessa ändamål. Den materiella förstörelse ute i
världen och de. svåra åderlåtningar av människoliv, som kriget förorsakat, lia
även för ett neutral! land som Sverige, medfört stora svårigheter för närings -

24

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

livet. Handelsutbytet med främmande länder har börjat komma i gång- och i
vissa fall givit goda resultat, men ännu återstå mycket stora hinder att övervinna.
Särskilt prekär är den bristande tillgången på fossila bränslen, kol och
koks. Den import, som hittills kommit till stånd, har inte på långt när motsvarat
behovet, och alltjämt synes det råda oklarhet örn hur stora kvantiteter
vi för den närmaste framtiden kunna få köpa på olika håll. Avtalet med Polen
utlovade ju en betydande import, men som känt är ha avtalets utfästelser inte
ens tillnärmelsevis kunnat uppfyllas. Man kan inte frigöra sig från den känslan,
att handelsministern varit för optimistisk i fråga örn våra importmöjligheter.
Jag hoppas, att statsrådet Myrdal och regeringen i övrigt noga bevaka
denna fråga och tillvarata varje möjlighet till import. Hela vår industriella
produktion är ju beroende av att tillgången på bränslen är tillräcklig.

Aven i fråga örn andra varor är det givetvis av stor vikt, att vi kunna importera
vad vi behöva. Genom krediterna åt utlandet har ju vår export starkt
stimulerats, men finansiellt betyder detta, att riksbanken betalar exportörerna,
utan att erhålla motsvarande utländska konsumtionsvalutor. Vi få således
ett penningöverskott här hemma, utan att tillgången på varor för inhemsk
konsumtion ökas i motsvarande grad. Detta är ett läge, som är gynnsamt för
uppkomsten av en inflation. Man hade hoppats, att den återgång till förkrigstidens
realinkomster för löntagarna, som allmänt anses önskvärd, skulle ha
kunnat ske genom en sänkning av levnadskostnaderna. Så har emellertid icke
skett. Det har icke varit möjligt att sänka produktionskostnaderna och därigenom
förbilliga varorna. I stället har man då gått den andra vägen för att
återställa förkrigstidens realinkomst, nämligen genom att höja penninginkomsterna.
Arbetarna inom skilda fack ha erhållit löneökningar, och de statsanställda
skola nu också erhålla löneförbättringar. Det behöver val icke ligga
någon inflationsfara i den hittillsvarande utvecklingen, men det är skäl att
noga observera den kommande. Ökade penninginkomster utan motsvarande förbättrad
varuförsörjning är en betänklig sak.

En förutsättning för att de reformer, som jag nyss nämnde, skola kunna
genomföras är emellertid, att näringslivet gives tillfälle till utveckling och att
produktionen ökas och blir så effektiv som möjligt. Därpå lia vi ju kunnat
bygga vårt relativt sett materiella välstånd under krigstiden.

Vad har det inte betytt för vår iolkförsörjning under dessa år, att vårt
lands jordbruk stått på en ganska hög nivå och att produktionen inom jordbruket
kunnat hållas uppe? Och under tiden ha de ekonomiska villkoren för
de inom jordbruket arbetande kunnat förbättras.

När nu en återgång till förkrigstidens levnadsstandard håller på att ske,
får man se till att icke vissa grupper missgynnas. Jordbrukets folk. såväl arbetare
som egna företagare, befann sig under förkrigstiden på en lägre levnadsstandard
än de flesta andra grupper. När andra grupper nu sträva att
förbättra sina ekonomiska villkor, få lantarbetarna och jordbrukarna icke
glömmas bort. Det är med tillfredsställelse man konstaterar, att lantarbetarna
lyckats erhålla förbättrade löner; men jämför man jordbruksarbetarna med
andra grupper, finner man ytterligare löneökningar för dem berättigade. Jordbruket
kan dock icke utan höjda produktpriser bära en löneökning. Det är mot
denna bakgrund man måste se det nuvarande läget på mjölkmarknaden. Därjämte
visar beräkningen av jordbrukets samlade inkomster för år 1945/46 ett
underskott på 30 miljoner kronor. Läget är sådant, att det skapat ett visst
missnöje. När andra folkgrupper erhålla höjda penninginkomster, är det ett
rättvisekrav, att även jordbrukarna liksom lantarbetarna erhålla ökade inkomster.

Det stöd jordbruket erhållit under de föregående åren har varit till nytta

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

25

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för hela folket. Man vill därför livligt hoppas’, att jordbruket även i fortsättningen
får det stöd som det behöver, så att det icke behöver föra en
ojämn konkurrens med länder, som tack vare gynnsammare klimat och lägre
arbetskostnader kunna sälja livsmedel billigt på världsmarknaden. En återgång
till de förhållanden, som rådde i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet, vilja Sveriges jordbrukare icke vara med örn. Det skulle helt visst icke
heller vara till gagn för folkhushållet i dess helhet. Av både ekonomiska och
sociala skäl är det till gagn, att bondebefolkningen erhåller en med andra
grupper likvärdig ställning. Under krigsåren bär jordbruket haft svåra förhållanden
att brottas med till följd av bristande tillgång på arbetskraft och
knapphet på vissa råvaror. Statsmakterna skulle visa sig mycket otacksamma,
örn de, när kriget väl är slut, lämnade ut jordbruket på nåd och onåd åt den
utländska konkurrensen. Det har rått enighet örn att jordbruket bör få ett behövligt
skydd, och jag hoppas, att denna enighet icke kommer att brytas genom
missgrepp från den ena eller den andra sidan.

En bidragande orsak till de svårigheter, som jordbruket bär att brottas
med, är den alltjämt fortgående flykten från landsbygden. Även under det nu
tilländalupna året har flykten från landsbygden varit avsevärd. Städernas
befolkning har ökat med icke mindre än 77 000 personer, varav Stockholm
erhållit icke mindre än 17 500. Denna landsbygdens avfolkning är ett av de
stora sociala problem, som vår tid har att bemästra. På många ställen leder
ju avfolkningen till att landsbygden lägges öde. Bland .mycket annat har
detta samband med jordbrukets prisfrågor, och det ger sig till känna även
däruti, att det på många platser är svårt att skaffa arbetskraft till jordbruket.

Krisregleringarnas avveckling har glädjande nog redan kunnat börja, och
folkhushållningsministern avser att låta detta arbete fortsätta i ökad takt under
det kommande budgetåret. En del krisregleringar komma emellertid att
finnas kvar tills vidare, och jag vill då uttrycka den förhoppningen, att dessa
måtte tillämpas på ett sådant sätt. att näringslivet icke hämmas i sin verksamhet.
Såväl för jordbruket som för näringslivet i dess helhet är det nödvändigt,
att priskontrollen handhaves på ett sådant sätt, att den gynnar
produktionen. Så som förhållandena nu äro lämnar denna kontroll mycket
övrigt att önska.

För att nå ett gott resultat är det av värde, örn olika meningsriktningar
kunna samarbeta för lösandet av de stora frågor, som stå på dagordningen.
Från bondeförbundet äro vi villiga att stödja ett sådant samarbete.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr von Heland: Herr talman! Åv mångå anledningar torde det kommande
året bli synnerligen betydelsefullt ur politisk synpunkt. Dels får ju riksdagen
taga ställning till utomordentligt viktiga sociala frågor, som redan ha berörts,
jämte den framtida finanspolitiken eller finansplaneringen, dels kommer Sveriges
folk att för första gången efter världskriget och efter samlingsregeringens
lugna politiska epok i val få deklarera, vilka riktlinjer som böra gälla för
den närmaste framtida svenska inrikespolitiken. Efter vad jag kan förstå gäller
det alltså för de politiska partierna att försöka klarlägga skiljelinjerna. Jag
håller med hans excellens statsministern örn att det härvid inte räcker att deklarera
vissa allmänna önskemål, som faktiskt kunna omfattas av alla partier,
utan man måste diskutera de olika sakfrågorna och konstatera, var skiljaktigheterna
finnas i nuläget.

26

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vad beträffar det parti jag tillhör, är det klart, att vi alltjämt stå i opposition
mot de partier, som inte vilja föra en sådan politik, som snarast möjligt
leder till full rättvisa åt landsbygdens folk.

På grund av de sämre förhållandena på landsbygden fortsätter alltjämt den
väldiga folkförflyttningen till städerna. Vice talmannen Gränebo berörde ju
denna som hastigast. På socialdemokratiskt håll synes man med välbehag se på
denna flykt från jordbruket, och jordbruksministern, statsrådet Sköld, synes
vilja forcera avfolkningen med den motiveringen, att de färre kvarvarande på
så sätt skulle få större del av den lilla kaka, som man vill tillerkänna jordbrukets
folk. Men är denna avfolkningspolitik en klok framtidspolitik ur hela
svenska folkets synpunkt?

Jag erinrar örn socialdemokraternas tidigare misstag i jordbrukspolitiken.
Man kan exempelvis peka på hur socialdemokraterna en tid arbetade för styckning
av gårdar, för att man skulle få fram arbetarsmåbruk och egna hem. Nu
skall man gå rakt motsatt väg. Nu skola de små gårdarna slås ihop till större
gårdar, och hundratusentalet jordbrukarfamiljer skola enligt statsrådet Sköld
rationaliseras bort. Örn detta blir av och örn man sedermera kommer underfund
med att man åter gjort en dumhet, då är skadan svår att reparera. Det går inte
att skapa jordbruk lika lätt som man skapar industriföretag.

Befolkningsstatistiken visar, att vi gå mot en gubbåldersperiod med mindre
årskullar i tillkommande arbetsföra åldersgrupper. För närvarande har industrien
också en lysande högkonjunktur, som kommer att fortsätta i överskådlig
framtid, om bränsle- och råvarufrågorna kunna ordnas. Det är alltså
naturligt, att arbetskraft suges från landsbygden. Men är det framsynt, att
staten även stimulerar eller rent av framtvingar denna folkvandring? Jag
har den uppfattningen, att statsmakternas politik i detta hänseende är felaktig.

Vårt land är givetvis, icke minst med hänsyn till våra stapelvaror, beroende
av goda exportmöjligheter. Men hur länge kunna vi hoppas på goda konjunkturer
för svensk exportindustri? Jag tycker nästan, att det skulle vara klokt
av statsrådet Myrdal, som är så pigg på utredningar, att försöka bringa klarhet
även i den saken. Om fred får råda, kan det ej taga många år att bygga
upp de sönderslagna fabrikerna i Europa. Amerikas och Rysslands väldiga
industriupprustning är allmänt känd, och vi ha hört talas örn hur tidigare
rent agrara länder, såsom Sydafrika, Sydamerika och Australien, under kriget
börjat bygga upp en egen, väl utvecklad industri. Dessa länders importbehov
kommer sålunda troligen att minska. Säkerligen kunna våra skogsindustrier
och våra goda kvalitetsindustrier alltid ha en viss exportmarknad, men att
föra en politik, som gör vårt land till ett ensidigt industriland, kan inte vara
klokt — märk väl, att jag talar örn ett ensidigt industriland. Så länge återuppbyggnadsarbetet
fortgår och vi lämna kredit, på det att andra länder köpa
av oss, går det säkerligen bra för exportindustrien, men tider kunna komma,
kanske redan örn ett par år, då våra exportmöjligheter minska och en köpstark
hemmamarknad vore bra att ha. Även för en så viktig nyckel- och hemmamarknadsindustri
som bostadsbyggnadsindustrien fruktar man, efter vad
som blivit bekant, bakslag örn några år, då det nu trängande bostadsbehovet
är fyllt.

Industriländernas våldsamma depression under konjunkturväxlingarna lia
vi sluppit, främst tack vare vårt mångsidiga näringsliv. Dessutom kan man
fråga sig, hur våra skogsindustrier skola få fram skogsprodukterna, örn den
hejdlösa flykten från landsbygden fortsätter. Vem skall, mina damer och
herrar, hugga och köra i skogarna, örn det inte finns folk kvar på landsbygden?

Jag hoppas sålunda, att när jordbrukskommittén äntligen — jag säger änt -

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

27

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ligen — kommer fram med sitt betänkande, förslaget är sådant, att det bevarar
en rikt utvecklad jordbruksnäring inom landet.

Krisårens riksdagar ba i samband med sina penningpoiitiska uttalanden
även framhållit, att så snart ske kan alla prissänkningsmöjligheter skola utnyttjas.
På förslag från vårt håll i planeringskommissionen och i bankoutskottet
har man emellertid gjort ett viktigt förbehåll genom att deklarera: »I
likhet med vad som skett under kriget måste man vidare räkna med inkomststegringar
för vissa särskilt svårt ställda samhällsgrupper.» Jag vill påpeka,
att förslaget från oss i planeringskommissionen och i riksdagen gjordes för
att pris- och lönestoppet inte skulle innebära ett stopp för förbättringar åt den
sämst ställda arbetskraften, främst jordbrukets arbetskraft. Riksdagen har
dessutom på en bondeförbundsmotion uttalat, att reallönen för jordbruksarbetarna
skall bli jämställd med reallönen för andra grovarbetargrupper på landsbygden
och att deras levnadsstandard snarast möjligt må kunna bringas i
nivå med andra jämförliga folkgrupper. Detta senare uttalande gjordes redan
år 1943, varför det borde vara hög tid att infria riksdagens löfte. I den jordbruksreglering,
som nu gäller, tillerkännas alla, som arbeta i jordbruket, lantarbetarlön.
Lantarbetarförbundet har framfört önskemålet om 10 öre högre lön
per timme, vilket önskemål enligt vad jag redan framhållit måste anses vara
blygsamt. Emellertid fordras givetvis motsvarande högre inkomst för jordbruket
för att kunna prestera den högre ersättningen åt arbetskraften. När
RLF förra året förde fram detta önskemål till regeringen, var detta sålunda
ett önskemål, som jordbrukarnas politiska och fackliga organisationer voro
ense om. Riksdagen har ju fastställt den principen, att jordbruket som näring
skall erhålla den inkomstförbättring, som behövs för att täcka ökade utgifter.
Det vore glädjande, örn man kunde få besked från regeringen, att majoritetspartiet
accepterat lantarbetarförbundets, bondeförbundets och RLF :s önskemål,
att jordbrukets folk får den inkomstförbättring, som riksdagen utlovat.

Nu tillkommer ju, att RLF hotat med mjölkstrejk, därest jordbruksfolkets
berättigade krav inte tillmötesgås. Bondeförbundet lanserade på sin tid år
1933 samförståndspolitiken, och partiet har sedan dess i hög grad försökt att
främja en politik, som skulle leda till samförstånd och samarbete. Vi anse, att
den politiken varit till ovärderlig nytta för landet, och vi erkänna, att vi
vunnit goda resultat för de syften vårt parti särskilt önskar främja. En viss
utjämning mellan samhällsgrupperna har kommit till stånd. Emellertid är
denna utjämning, som väl alla här erkänna, långtifrån tillfredsställande, och
nu anser jordbrukets folk, att tidpunkten är inne för fullständigare rättvisa.
Jordbrukets folk hänvisar till sitt under sämre inkomststandard än andra samhällsgrupper
storartade arbete under krisåren, då det på sina jordbruk och genom
sina ekonomiska organisationer räddat svenska folket från svält och köld.
Frågan gäller givetvis fördelningen av nationalinkomsten, varvid är att märka,
att därest man nu skall avskära en större del av den gemensamma kakan åt industriarbetar-
och tjänstemannagrupper, som lia en bättre ställning än jordbrukets
arbetskraft, det måste liksom tidigare bli en ännu mindre bit över åt
den sämst ställda arbetskraften.

Som vice ordförande i det parti, som ivrigt önskar de politiska frågornas lösande
i samförstånd och samarbete, som ombud på RLF:s tisdagsstämma samt
som styrelseledamot i jordbruksekonomiska organisationer vädjar jag dels till
det socialdemokratiska partiet att gå med på den rättvisan, att inkomsten liöjes
för jordbruket för möjliggörande av den inkomstförbättring åt arbetskraften,
som fiirordas av lantarbetarförbundet, RLF och bondeförbundet, dels till LO
att även i praktiken gå med på en demokratisk solidarisk lönepolitik, vilken
medger en ytterligare löneutjämning för jordbrukets arbetskraft i förhållande

28

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

till alla övriga bättre betalade arbetargrupper. En livsmedelsstrejk kommer
att åter vidga klyftan och skärpa de politiska striderna, mellan samhällsgrupperna
för lång tid under allvarliga utrikespolitiska förhållanden. Denna kammare
är nog inte rätta platsen att debattera detaljer i de tvistefrågor, som
kunna föreligga. Vilka tvistefrågorna äro vet man ju inte, förrän man får
höra livsmedelskommissionens utredning. Därför vädjar jag ännu en gång, och
denna gång till regeringen, att medverka till tvistens avveckling. Jag vill
också framföra ett tack för regeringens uttalande, att överläggningar komma
att hållas omkring den 25 januari.

I detta sammanhang kommer man givetvis också in på dyrortsgrupperingsfrågan.
Socialdemokraternas enighet förra riksdagen om dyrortsgrupperingen
visar naturligtvis, att man från det hållet anser det riktigt, att inkomsten är
väsentligt lägre på landsbygden än i städerna. Örn den frågan blir det väl
strid — eller tvist, örn jag får använda det ordet i stället — vid årets valrörelse,
men det är ju en gammal och välkänd tvistefråga, så det är väl ingenting
förvånande för regeringen.

Men det är inte endast penninginkomsterna, som äro avgörande för levnadsstandarden.
Bostadsfrågan är ju alltid aktuell. Debatt örn den frågan torde
kunna anstå, till dess regeringen framlägger sin uppfattning örn den sociala
bostadsutredningens förslag. Man borde dock redan nu kunna göra den reflexionen,
att om bostäder byggas billigare på landsbygden, så borde man också
i samband med beviljandet av ytterligare sociala förmåner kunna lätta på
trångboddheten i städerna genom att låta pensionärer och annan kanske övertalig
befolkning i städerna lockas ut till landsorten. Ett bostadsöverskott i
städerna borde kunna sänka hyrorna därstädes.

Med anledning av att biltrafiken under detta år åter torde bii av normal omfattning
och därmed väganslagen åter bli aktuella, böra vi på landsbygden nu
lia all anledning att hävda våra intressen även i den frågan. När vägväsendet
förstatligades, var man nog allmänt på det klara med att därmed också följde
nackdelar. Det lokala inflytandet kommer kanske inte längre till sin rätt, utan
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess tjänstemän leda vägväsendet meleher
mindre efter sin egen uppfattning.

Väg- och vattenbygnadsstyrelsens yttrande, redovisat i propositionen, syne?
mig i stort tilltalande, men dess uppfattning synes dock i främsta rummet leda
till att man begär anslag och använder tillgängliga anslag för anläggande av
autostrador, permanentning av de stora trafikstråken och Tätning av redan befintliga
vägar. Vi, som bo på landsbygden med — det vågar jag säga — ett
uruselt vägnät vad vägtätheten beträffar, reagera kanske främst emot att så
mycket arbete skall läggas ned på obetydliga uträtningar samt flyttning av
vägar en och annan meter åt sidan, varvid det gäller redan mycket goda vägar.
Det är kanske för tidigt att nu komma med kritik, ty krigstidens brist på arbetskraft
jämte andra krisorsaker lia givetvis försvårat en god lösning av vägfrågorna.
Statsmakternas underlåtenhet att anvisa pengar är säkert den
främsta orsaken till att sedan lång tid tillbaka projekterade vägar ännu inte
påbörjats och att vägunderhållet avsevärt försämrats. Man bör kanske nöja
sig med vissa påpekanden och framställningar. Till att börja nied kan man
konstatera, att ju mer landsbygdens avfolkning fortsätter, desto viktigare är
det att förbättra trivseln för de kvarvarande. Skola de, som bli kvar på landsbygden,
inte känna sig i än högre grad placerade i ödemarken, krävas främst
goda kommunikationer. Vägfrågan är ju den viktigaste. Varje större gård
eller grupp av gårdar måste få busslinje i sin närhet. Detta är ju även ur produktionssynpunkt
viktigt för att kunna få fram varorna efter moderna principer.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

29

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Landshövding'' Hansén har till en tidning lämnat följande upplysningar:
»Bara för några dagar sedan hade jag besök av folk från en trakt, som hotades
att läggas öde, örn inte vägar kommer till stånd. Oell för en tid sedan uppvaktades
jag av folk från en by, där 20 av 50 personer redan lämnat byn.
Även här var det bristen på vägar, som drev folk från deras hembygd. Och så
går det undan för undan på deli ena platsen efter den andra. Länsstyrelsen
står maktlös, eftersom det är statsmakterna, som avgöra, i vilken takt vägar
skola byggas.» o ..

Men det är inte endast i Norrland, som förhållandena äro odrägliga. Även
i ett sådant län som Södermanlands län, örn vilket man brukar säga, att det
ligger mitt i Sverige, fastän det geografiskt sett inte riktigt gör det, har vägnätets
utbyggande försummats. De stora förbindelsevägarna äro förträffliga,
och på uträtningar av dessa vägar har nedlagts betydande arbete, men vägnätet,
svårt att ordna på grund av de många sjöarna, är uruselt. Som exempel
kan nämnas ett stort område i min trakt, bestående av delar av tre socknar,
vilket saknar bussförbindelse och goda vägar. Påstötningar från ortsbefolkningen
leda i regel till utställningar och den nya vägens upptagande i vägplanen,
men sedan blir det stopp. Länets vägmyndigliet fritar sig med att den
inte får något väganslag och försöker lugna med att man kan hoppas, att vägen
skall kunna komma i tur, när det blir arbetslöshet och beredskapsarbeten
komma i gång. Men hur blir det vid arbetslöshet? Jo, de arbetslösa finnas
främst i städerna, och för att ordna det så bekvämt för dem som möjligt sätter
man helst i gång arbeten i dessa städer. Och skall man även ta till ett vägbygge,
är det kanske smidigast att ånyo räta ut en väg några meter åt sidan
utanför stadens knutar. De arbeten, som bäst behöva utföras, ligga för avlägset
till. Det är inte att undra på om befolkningen i de väglösa bygderna förlorar
hoppet örn förbättrade kommunikationer och ger sig i väg från trakten.

Jag återkommer ännu en gång till den frågan: Vem. skall hugga och köra
i skogarna, örn folkförflyttningen fortsätter så ohejdat sorn nu? Är det ett
statligt intresse, att de stämplande arbetslösas skaror ökas i storstäderna? Det
kommer att bli ett förtvivlat läge, örn vi få en ny kris, som ju då blir en industrikris.
Enligt min uppfattning lia statsmakterna att se till, att ändrade
förhållanden komma till stånd. Kommunikationsministern har i år väsentligt
ökat väganslagen, men de komma trots detta att bli som en droppe i havet.
Det vore alltså lyckligt, örn riksdagen beviljade ytterligare höjningar, och jag
vore tacksam, örn kommunikationsministern i fortsättningen ville främja de
önskemål, som jag framfört. Ett utbyggt vägnät, det vill jag ännu en gång
understryka, är det viktigaste beträffande vägfrågor^. Dessutom är det nödvändigt
att öka statsbidragen till underhåll av icke förstatligade bygdevägar.
Vägunderhållet är för tungt för dom, som Ira lång väg till en statlig väg, och
en översyn borde kunna göras i länen rörande vilka vägar, som rimligen helt
borde övertas av staten.

Jag har hittills rört mig med frågor, där det parti jag tillhör synbarligen har
avvikande meningar mot regeringspartiet. En snabb och rättvis förbättring för
landsbygdens folk är ett krav, som vi enligt vårt program äro skyldiga att hävda.
Huruvida det även skall bli politisk tvist örn det väldiga sociala reformprogram,
som förebådas, visar sig viii torst när förslagen ligga på riksdagens bord. Landsbygds
paritet bondeförbundet är, vilket framgår av programmet, synnerligen
intresserat av en fortsatt expansion av socialvården. Även herr vice talmannen
(fränebo framförde ju detta. Vid sidan av den för landsbygdens folk ständigt
aktuella uppgiften att genom förbättrade inkomstvillkor avtvinga andra samhällsgrupper
en större andel av nationalinkomsten, kommer utan tvivel den
rena socialpolitiken att under den närmaste framtiden utgöra en mycket viktig

30

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

del i den aktuella politiken för oss. De viktigaste frågorna äro säkerligen folkpensionerna
och barnbidragen. Att vårt parti var det första parti, som framställde
krav på effektiva barnbidrag, är förståeligt. År 1941 hade landsbygden
69 procent av barnen men endast 27 procent av nationalinkomsten. Trots att det
har den lägsta levnadsstandarden har landsbygdens folk den stora och dyrbara
uppgiften att fostra och uppföda den stora massan av Sveriges barn, varav
flertalet, så snart de blivit arbetsföra, suges upp av städernas bättre betalade
yrken. Effektiva barnbidrag böra också kunna i viss mån ersätta andra sociala
åtgärder, exempelvis bostadssubvention och konsumtionsrabatter.

Solidaritet mellan medborgarna kan knappast utvecklas eller upprätthållas
utan social hjälpverksamhet. Vårt demokratiska samhälle har i allt större utsträckning
avlastat det direkta ansvaret för dylik verksamhet på samhället. De
medborgare, som bidraga till den gemensamma produktionen, borde därför i gengäld
känna, att samhället tillförsäkrar dem alla ett lika starkt och effektivt
skydd, när de av ålderdom ej längre själva förmå att skaffa sig en skälig levnadsstandard.
Nu skyddas faktiskt endast de, som antingen haft så stor inkomst,
att de själva kunnat fondera sparmedel för ålderdomen, eller de, vilkas arbetsgivare
— staten, kommunen eller enskilt företag ■— avsatt medel för pensionering
av de anställda. Enligt mitt förmenande skyddas nu faktiskt vissa medborgare
genom inkomster och kapital, som icke äro frukten enbart av deras
arbete. Det är fel att säga, att de själva betalat sina pensionsavgifter. Jag tycker,
att man skall lägga bort att göra det påståendet, som man så ofta hör, icke
minst ifrån tjänstemännens representanter. De anställdas deltagande med pensionsavgifter
är också en belastning av alla medborgare, ty de anställdas löner
tillmätas med hänsyn till pensionsavgifterna, och löner liksom avsättning till
pensionsfonder belasta omkostnaderna samt därmed priserna. Ingen kan val tro,
att när bryggerierna — såsom man såg i tidningarna i dag — kunna avsätta
stora pensionsfonder, så beror det på deras egen förmåga. Nej, det beror på
deras goda priser på varan: det är det som gör att bryggerierna på detta sätt
kunna klara av pensionsfrågorna. Det är alltså inte någon storartad åtgärd av
bryggerinäringen i landet, På likartat sätt belasta statens och kommunernas
pensionsförmåner alla medborgare genom skatterna, Övriga medborgares andel
av hela folkets produktionsresultat kan därigenom bli så knappt tillmätt, att
man inte ens genom sparande, frivillig försäkring m. m. har möjlighet att själv
bereda sig effektivt skydd mot förlust av arbetsförmågan. Enligt min uppfattning
måsta alla i produktionen medverkande medborgare tillförsäkras det skydd
de på grund av andra gruppers förmånsställning blivit ur stånd att själva skaffa
sig. Där det icke låter sig göra att återställa förlorad arbetsförmåga, har ett
samhälle, som vilar på alla medborgares lika anspråk på skydd, skyldighet att
lämna ekonomisk ersättning. Fullgod folkpension är enligt min uppfattning
alitsa en »uppskjuten lön». Nu vill jag fråga socialdemokraterna, eftersom man
har börjat diskutera folkpensionsfrågorna: vilja socialdemokraterna gå med på
denna radikala uppfattning, att solidariteten kräver lika rätt för alla medborgare
i detta hänseende? Då torde det väl vara rättvisast, att lantarbetare,
jordbrukare, hantverkare m. fl. skola få lika god pension som statens anställda
löntagare i likvärdiga arbetsuppgifter.

Jag framförde som en. viktig princip, att folkpensionerna utgöra uppskjuten
lön för den arbetskraft medborgaren kanske utan full valuta ställt till samhällets
förfogande. Accepteras denna princip, borde också följdriktigt accepteras
avskaffandet av ett sadant individuellt tvångssparande, som representeras av
erlagda pensionsavgifter, vilket tvångssparande enligt vad som förut anförts
måste komma att drabba synnerligen orättvist. Avgiftspåföringen betyder en
odemokratisk belastning för och en regressiv beskattning av de lägre inkoms -

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

31

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
terna. Ett av huvudönskemålen inom socialvården måste även vara att förenkla
och förbilliga administrationskostnaderna, som nu hota att ta oroväckande proportioner.
Det vore kanske klokt av regeringen att granska, vad dessa pensionshistorier
kosta landets medborgare. Även ur dessa kostnadssynpunkter torde
det därför vara önskvärt, att finansieringen av folkpensionerna sker genom skatter.
Ett omfattande arbete nedlägges på avgifternas debitering, uppbörd, redovisning
och bokföring samt uträknandet av olika grundpensionsbelopp, ett
arbete, som torde få anses vara ganska improduktivt.

Socialvårdskommitténs förslag om folkpensionerna bar så nyligen kommit i
tryck, att jag förmodar att de politiska partierna ännu inte hunnit ta ställning
till förslaget. Frågan är emellertid av så enorm betydelse, att diskussionen
i ämnet bör bli livlig, varför jag i denna remissdebatt önskar föra mina
egna radikala spekulationer till torgs för att örn möjligt få i gång diskussionen.
Jag påpekar alltså, att vad jag bär anfört örn folkpensioneringen är mina
egna synpunkter, som jag vore tacksam att få en diskussion omkring. Jag bar
här anfört, varför jag tycker, att dessa mina synpunkter äro de riktiga.

En fråga, som givetvis är av avgörande betydelse i sammanhanget, är huruvida
vi ha råd till de väldiga socialvårdsutgifterna. Här ha ju många före
mig varit inne på den frågan. Betraktas frågan rent teoretiskt, gäller givetvis,
att vi som nation ha råd till de här åsyftade socialreformerna, örn man blott
är beredd att i motsvarande grad skära ned andra samhällslagers inkomster
och levnadsstandard. Nationalinkomsten ha vi givetvis »råd» att fördela hur
som helst i den meningen, att vi därigenom icke behöva överskrida nationens
samlade tillgångar. Frågan hur snabbt de socialpolitiskt motiverade statsutgifterna
kunna öka måste emellertid bedömas ur vidare sociala och ekonomiska
synpunkter. Hänsyn måste sålunda tas till de beräknade förändringarna i nationalinkomsten,
liksom till återverkningarna på denna av den ifrågasatta fördelningspolitiken.

Örn vi ha råd med den väldiga socialpolitiska expansionen kan också anses
bero på örn den ifrågavarande reformen är av produktiv natur eller icke. Man
kan då konstatera, att en utbyggnad av folkpensionen främst är motiverad av
rättfärdighets- och humanitära skäl. Endast indirekt — genom att avlyfta
bördor från kommunerna och anhöriga samt genom att skapa större trivsel och
känsla av trygghet inför ålderdomen — kan denna reform ha produktiva verkningar.
Jag tror att vi, när vi diskuterade den saken i planeringskommissionen,
voro ense därom. Barnbidragen äro emellertid motiverade ej blott av rättfärdighets-
och humanitära skäl. utan även och framför allt såsom investeringar
i landets viktigaste produktiva tillgång, människomaterialet. Vare sig
det blott är fråga örn en omfördelning av inkomster eller därjämte örn en på
lång sikt produktiv investering, förutsätter likväl den här diskuterade socialpolitiken
genomförd under den närmaste tiden — och till en kostnad av över
en miljard kronor (jag tar samma siffra som herr Elon Andersson) — ett nedhållande
av viss konsumtion för vissa samhällsklasser. Genomförandet av det
sociala programmet framhäver därför vikten av att den på hög sysselsättning
inställda efterkrigspolitiken genomförs med så stor kraft, att nationalinkomsten
i möjligaste mån ökar. För att klargöra innebörden av den omfördelning
av inkomsterna, som skulle komma i fråga vid oförändrad nationalinkomst,
torde ett pär exempel kunna anföras, baserade på 1943 års taxeringsmaterial.

Jag tror nämligen att det är klokt att här inte bara röra sig med allmänna
fraser, utan att när vi ha denna remissdebatt örn dessa frågor komma med
fakta. Antar man att en skatteökning finge den enkla utformningen, att den
efter skattens erläggande erhållna inkomsten för skattebetalaren maximerades
till visst belopp, skulle det motsvarande (Skade skatteuttaget enligt en preli -

32

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 194ö fm.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)

minär beräkning, som vi fångö del av inom planeringskommissionen, uppgå
till följande belopp: vid en maximering av skattebetalarnas resterande inkomst
till 12 000 kronor skulle statens skatteinkomster ökas med cirka 200
miljoner kronor, vid 8 000 till 500 miljoner och vid 5 000 till 1 miljard kronor.
Dessa siffror visa, att örn vi skulle gå med på en ökning av statens utgifter
för sociala ändamål med 1 miljard kronor, skulle vi vid oförändrad nationalinkomst
och under förutsättning att vi inte tillgripa lån och i övrigt ha samma
inkomster och utgifter, behöva öka skatterna så mycket att ingen här i
landet skulle ha mer än 5 000 kronor örn året i behållen inkomst. Detta skulle
medföra en kraftig skärpning av skattetrycket, vilket måste innebära en
smärtsam social process. Även den frågan borde kanske klargöras av socialdemokraterna,
hur vi skola kunna lösa de med ett sådant skattetryck förenade
svårigheterna, Hänsyn måste val tagas till att en extrem skärpning av skattetrycket
långt ned på inkomstskalan kan befaras rubba en av grundvalarna
för det nuvarande näringslivet, nämligen den enskildes strävan att genom
ökade och förbättrade insatser öka sina inkomster. Tendenser till en sådan
återhållande verkan kunna redan nu iakttagas, då det ju berättas att personer
med stora inkomster, som äro utsatta för ett mycket högt skattetryck,
minska sin produktion emedan de anse att det inte är någon idé för dem att
arbeta i samma utsträckning som tidigare. En skärpning av skattetrycket
långt ned på inkomstskalan i den omfattning, som nyss antytts, kan befaras
komma att utbreda liknande tendenser till bredare befolkningsskikt och den
stora massan av våra arbetare, vilkas insatser äro avgörande för utvecklingen
av vår nationalinkomst. De komma kanske då att resonera på samma sätt
som de större inkomsttagarna och minska sin arbetsintensitet och därmed landets
produktion. Därigenom skulle vi få en minskad i stället för ökad nationalinkomst.
Drar man ut konsekvensen borde vi således för att få fram en
ökad nationalinkomst i stället sänka skatterna för att därigenom öka produktiviteten.

Sparsamhet i fråga örn icke nödvändiga statsutgifter är sålunda av nöden,
trots att det alltid synes omöjligt att i riksdagen få majoritet för indragningav
utgifter. Jag har knappast varit med någon gång då riksdagen blivit enig
om minskade statsutgifter, annat än örn förslag härom möjligen kommit i
form av en proposition. Emellertid föreligga säkerligen även rätt stora utgiftsposter,
som äro beroende på olämplig organisation och onödigt slöseri
från statens befattningshavare. Statens revisionsmyndigheter lia här en stor
uppgift att fylla, och riksdagen har ali anledning att tillse att riksdagens
eget revisionsorgan kan arbeta med all den befogenhet som är nödvändig för
ett så viktigt kontrollerande organ. Det finns anledning att framhålla detta
här i kammaren, och jag återkommer till detta ärende så småningom.

Med hänsyn till skatteläget har man börjat diskutera, vilka möjligheter
man Ilar att genom eftergifter i fråga örn de krav på budgetbalansering, som
av gammalt grundats på vissa samhällsrättsliga överväganden, bättre tillgodose
de önskemål, som kunna uppställas från samhällsekonomiska utgångspunkter.
Denna diskussion är i dagens läge högst betydelsefull, och det är
givetvis mycket bra för det politiska samarbetet, att finansministern velat
diskutera de viktiga finansfrågorna med representanter för olika meningsriktningar.
I fråga om finanspolitiken synes det i särskild grad angeläget, att
planeringen för kommande budgetår inordnas i ett program på längre sikt,
så att övergångstidens finansiella politik kommer att leda fram mot en ordning
för de offentliga finanserna, som man vill stadfästa för framtiden. Finansministern
anför i sin proposition, att intet avgörande i fråga om skatternas
höjd eller deras fördelning kan träffas annat än i samband med ett över -

Torsdagen den 17 januari 1940 fm.

Nr 2.

33

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vägande av de utgifter, som anses nödvändiga, och av sättet för deras finansiering.

Finansministern bebådar också en kommande proposition, i vilken den
framtida finansieringsplanen skall redovisas. Då jag har förmånen att tillhöra
den finansdelegation, som finansministern tillkallat, skall jag nu inte
uppehålla kammaren mera beträffande dessa finansfrågor, men önskar tilllägga,
att frågan kommer i ett helt annat läge, örn vi kunna åstadkomma en
ökad nationalinkomst. Om takten från förkrigstiden kan fullföljas, skulle detta
innebära, att nationalinkomsten vart tredje år skulle ökas med 1 miljard
kronor, således det belopp som man anser kommer att behöva åtgå för det
sociala reformprogrammet. En tillväxt av nationalinkomsten får även automatiskt
till följd en ökning av skatteinkomsterna redan vid oförändrat skattetryck.
Det synes mig alltså naturligt i nuvarande finansiella svårigheter —
däri instämmer jag med föregående talare •— att socialutgifternas stegring i
viss mån anpassas efter nationalinkomstens utveckling. Enligt min uppfattning
är det emellertid icke önskvärt, att en framtida inkomstutjämning endast
tar sig uttryck i en överflyttning av inkomster via staten, utan till en betydande
del bör en inkomstutjämning komma till stånd genom en stegring av
ersättningen för produktiva insatser. Det var därför jag i början av mitt anförande
åberopade den solidariska lönepolitiken och efterlyste, om socialdemokratiska
partiet nu var berett att tillerkänna jordbrukets arbetskraft en rättvisare
inkomst för dess goda arbetsresultat. I detta sammanhang vill jag
hänvisa till vad statsministern nyss anförde, nämligen att sociala behov hos
vissa folkgrupper kunna vara så trängande, att man bör söka utvägar att lösa
detta problem.

Jag förmodar att vi alla äro överens örn att förutsättningen för Sveriges
folk att bibehålla och förbättra levnadsstandarden är ökad produktion och därigenom
ökad nationalinkomst. Landsbygdspartiet har tidigare utlovat sin medverkan,
och gör det också nu, i en politik, som genom full sysselsättning söker
nå detta mål. Inom konjunkturinstitutet har gjorts vissa prognoser för framtiden.
Enligt konjunkturinstitutets beräkningar skulle vi vid nuvarande penningvärde
ha en nationalinkomst på 17,5 miljarder, och till år 1949 skulle
denna nationalinkomst vid samma penningvärde i sämsta fall stiga till 19,3
miljarder och i bästa fall 21,4 miljarder kronor. Om dessa beräkningar stämma,
skulle vi alltså lia utrymme såväl för önskad socialpolitik som för den
solidariska lönepolitik, som vi alltid hävdat från landsbygdspartiet. Socialdemokratiska
partiet får vara berett på skarp strid från vårt håll för att få
dessa rättvisa synpunkter tillgodosedda, ökningen i nationalinkomsten borde
också medge de skattesänkningar jag nyss förordade.

Emellertid synes det nödvändigt att påpeka, att denna ökning av nationalinkomsten
är beroende av ett bibehållet penningvärde. Det förefaller mig alltså
vara nödvändigt, att man med försiktighet följer riksdagens målsättning för
prisutvecklingen, nämligen att det prisfall, som omedelbart kommer till stånd
efter krigets slut, bör få komma till fullt uttryck i den inhemska prissituationen.
Som jordbrukare protesterar jag mot prisfall vad det gäller jordbrukets
produkter. Då vi nu fått herr Bergvall i denna kammare, är det angeläget för
mig att säga detta i hans närvaro, eftersom hans insatser som chef för priskontrollnämnden
ju inte i allo äro lika välkända bland jordbrukets folk som
kanske på annat håll. Ett prisfall på våra produkter kan icke tolereras, ty det
är jordbrukets folk som skall ha inkomstförbättringen, örn vi skola få till
stånd någon rättvisa.

Härmed kommer jag in på handelspolitiken. I den handelspolitiska redogö Forsta

kammarens protokoll 1946. Nr 3

34

Nr 2.

Torsdag-en den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

reise, som handelsministern lämnade i_ andra kammaren före jul, framhölls
bl. a., att till handelsministerns glädje planeringskommissionen kunnat avlämna
ett enhälligt uttalande beträffande den svenska framtida handelspolitiken.
Eftersom vi nu kunna få debattera denna fråga även i första kammaren,
vill jag uttrycka min glädje över detta uttalande, ty handelsministerns deklaration
visar, att man på socialdemokratiskt håll accepterat det förtydligande
av vissa meningar, soni vi bondeförbundare bifogade utlåtandet. Vårt förtydligande
innebar, att utrikeshandeln ej får dirigeras så, att priserna på de viktigaste
hemmamarknadsnäringarnas produkter oskäligt nedpressas. Utrikeshandeln
måste handhas på sådant sätt, att riksdagens givna löften örn bättre
inkomster för jordbrukets arbetskraft snarast kunna infrias och att den jordbrukspolitik
kan föras, som statsmakterna fastställa med stöd av den pågående
jordbruksutredningens förslag.

Jag är, som sagt, glad över att dessa synpunkter accepterats av socialdemokraterna,
vilket bestyrker en förmodan, som jag tillkännagivit i en broschyr,
nämligen att det torde vara lättare att få samförstånd i handelsfrågorna med
socialdemokraterna än nied de övriga partierna. Min förmodan bestyrkes också
av en ledare i högerns huvudorgan den 3 januari i år, vilken var till ytterlighet
frihandelsbetonad. Det är egentligen ganska egendomligt att vissa borgerliga
tidningar ideligen fråga sig, vilken bondeförbundets linje är och var
vi stå; man beskyller oss för oklarhet o. s. v. Även här i dag har det framställts
frågor om vår ståndpunkt, och nian tycker att vår hållning är oklar. Det
finns emellertid icke någon oklarhet i fråga örn vårt parti och dess hållning.
Även vi lia ett program, där det tydligt säges ifrån, var vi stå. Örn så erfordras
och önskas, kan jag, liksom statsministern gjorde, uppläsa citat ur vårt
partiprogram här i kammaren. Beskyllningen för oklarhet måste jag, när det
gäller handelspolitiken, returnera till högern. Kanske kan även jag få litet
information på den punkten här i dag, men då från högerhåll. Herr Domö
ville ha svar från handelsministern, hur det skulle gå med avvägningen mellan
importintressena och hemmamarknadsnäringarna, och han syntes vara
inne på ungefär samma linje, som jag deklarerade för bondeförbundets del.
Men vem har då rätt? Talar man med olika tungor inom högern? I den ledare
i högerns huvudorgan, som jag nyss omnämnde, påpekas nämligen hur under
1930-talet vårt tullskydd inte var det ur frihandelssynpunkt betänkliga, utan
att detta var att vi ökade skyddet för hemmamarknaden på andra vägar, genom
vår valutapolitik och vår jordbruksreglering. Man anser för högerns del,
att det gäller att röja upp med åtgärder av det slaget, alltså valutaregleringar
och import-kontroll. Dessutom är man även orolig för socialdemokraternas planhushållning
beträffande handeln. Jag som för min del anser, att viss planhushållning
är nödvändig i ett modernt samhälle, är mer belåten med arbetarrörelsens
efterkrigsprogram på denna punkt. Jag kan icke förstå annat än att den
centrala planering, som propageras i detta program, och den tolkning som ges
av begreppet full sysselsättning, icke kan låta förena sig med en fri handel,
utan —• därom är jag överens med handelsministern — i stället med en »organiserad
frihandel, där man lagt utrikeshandeln under statens kontroll för att
förebygga alltför häftiga anp-assningskriser», såsom det står i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram.

Jag har, herr talman, uppehållit mig så utförligt vid flera av dessa spörsmål,
eftersom jag anser, att det är bäst att vi klarlägga våra linjer, då vi nu
ha en remissdebatt som gäller så vitala frågor för det kommande året.

Emellertid är det på ett annat område som handelspolitiken nu oroar mig,
och det gäller de stora svenska handelskrediter som lämnas och vilka åtgärder
strida mot planeringskommissionens uttalande. Handelsministern anför själv

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

35

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
härom, att systemet med statliga krediter för att betala en överskottsexport
icke överensstämmer med den handelspolitik, som skall förås, och att det allmänna
genom dessa krediter påtagit sig avsevärda bördor och risker.

Jag har ingen anmärkning att göra mot den svenska hjälpen med återuppbyggnadskrediter,
utan det är mot de rent kommersiella krediterna jag önskar
rikta en bestämd opposition. Det är därför nödvändigt, att jag kortfattat diskuterar
ett par punkter i den redogörelse, som regeringens finans- och handelsexped,
envoyé Dag Hammarskjöld, gjort i Handelsbankens novembertidskrift.
Jag kan icke gå med på uttalandet, att den svenska 1,5 miljarderskrediten icke
skall behöva vålla rubbningar i vår handelspolitik av besvärande art. Regeringens
handelsexpert finner det nödvändigt att som komplement till kreditgivningen
måste följa en liberal handelspolitik även i det avseendet, att vårt
land icke till skydd för begränsade hemmamarknadsintressen bör resa hinder
mot en ekonomiskt indicerad varuimport, ägnad att reducera kreditgivningen.
Som tidigare framhållits, äro mina önskemål de motsatta. Även örn det är
uppenbart, att krediterna varit till stor nytta för de svenska exportnäringarna,
betecknar jag dessa krediter som icke önskvärda. Ur penning- och finanspolitisk
synpunkt måste det vara mindre lämpligt att nu under en god högkonjunktur
ytterligare stimulera högkonjunkturen med stora exportkrediter. Ej heller
kan tillvägagångssättet vara lyckligt med den brist på arbetskraft och råvaror
som nu föreligger. Jag instämmer med envoyé Hammarskjöld däri, att det icke
är lyckligt, att de inhemska exportörerna befrias från den avvägning mellan
exportintresse och kreditrisk, som ur allmän ekonomisk synpunkt är önskvärd,
och att de olägenheter som finnas vid statlig kreditgivning snarast böra leda till
att den kommersiella kreditgivningen läggs över på de enskilda exportörerna
och bankerna. Även ur ren handelspolitisk synpunkt är kreditgivning av föreliggande
storlek olycklig. Förutom vad tidigare påpekats, vill jag som min uppfattning
deklarera, att Sveriges stora krediter till utlandet komma att bli ett
försvårande moment vid framtida handelsavtal då räntor eller hela krediter
skola betalas. Exporten och dess finansiering måste bli bestämmande för importens
omfattning, och svenskt jordbruk med binäringar har man alltid haft lätt
att låta sitta emellan. Som senaste exempel kan jag nämna svensk-norska avtalet
och det svenska fisket. Örn vi jordbrukare emotse kreditgivningen med viss oro,
är detta helt naturligt. Yi befara, att Sverige för att få betalning för utestående
fordringar kommer att främja en import, som varken vore påkallad av den
aktuella varubristen eller på längre sikt ekonomiskt indicerad, och att man
eventuellt även kommer att dirigera valet av importkällor så, att kreditbetalningen
kommer att underlättas. Jag hemställer alltså till regeringen, att man
snarast stoppar den rent statliga kommersiella kreditgivningen.

Jag har redan fört på tal vikten av sparsamhet och betydelsen av de statliga
revisionsorganens arbete för minskade statsutgifter. Det är givetvis dessutom
nödvändigt, att särskilt regeringen söker ernå bästa möjliga rationalisering inom
statsförvaltningen. Man måste också kunna utgå ifrån att regeringen med tillfredsställelse
ser revisionsorganens verksamhet och att regeringen och riksdagen
dels vill underlätta dessa organs arbete, dels med glädje rättar till de fel och
brister som organen i fråga klarlägga. Det är sålunda ur sparsamhetssynpunkt
befogat, att riksdagens ledamöter uppmärksamma anslagsäskandet för krigsmaterielvcrket
på fjärde huvudtiteln. Statsrådet redovisar verkets eget yttrande
och biträder utgiftsökningen för verket. Det iir att märka., att statsrevisorerna
framfört en synnerligen allvarlig kritik just mot detta verk, varvid även ingående
belysts, hur verkets lämnade uppgifter äro missvisande. Det är givetvis
uppseendeväckande, att ett ämbetsverk lämnar dylika uppgifter, men den
frågan får ju riksdagen taga ställning lill i annat sammanhang. Här bör emel -

36

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)

lertid en minskning av statsutgifterna vara lämplig, och statsutskottets ledamöter
böra även studera statsrevisorernas berättelse, innan man går med på föreslagna
utgifter för diverse åtgärder på Skeppholmen. För övrigt borde stora
besparingsmöjligheter föreligga beträffande hela försvarsförvaltningen.

Hemställan örn utredning beträffande krigsmaterielverket eller hela försvarsförvaltningen
har i mer eller mindre skarp formulering gjorts av riksdagen, riksräkenskapsverket,
.överbefälhavaren och statsrevisionen. Vid läsningen av statsrådets
yttrande i den frågan i propositionen kan man få den uppfattningen, att
försvarsministern ej vill ha en sådan utredning. Det är emellertid numera
klarlagt, att försvarsministern gärna ser att försvarsutredningen även prövar
försvarets förvaltningsorganisation. Det är givetvis tillfredsställande att det ej
skall behöva bli olika uppfattning på den punkten.

De sammanlagda avlöningskostnaderna för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
under 1938/39 utgjorde cirka 5,5 miljoner kronor och beräknades
för den förvaltningsorganisation, som skulle bli en följd av 1943 års beslut,
till cirka 6,3 miljoner kronor. Emellertid ha dessa kostnader för budgetåret
1946/47 i stället stigit till 8,2 miljoner kronor, varvid icke är inräknat kostnaderna
för den personal, som avlönas på sakanslag, vilka kostnader däremot
voro inräknade i de 6,3 miljoner kronorna år 1943. Dessrrtom tillkomma betydande
utgifter i 1943 års förvaltningsorganisation, som bestridas av försvarsgrenarnas
avlöningsanslag. En väldig kostnadsökning för försvarsförvaltningen
har sålunda ägt rum. Stora kostnadsökningar förekomma också säkerligen på
grund av irrationellt arbetssätt. Överbefälhavaren skriver härom i en ny skrivelse,
avlämnad nu på nyåret: »Allvarligast är oklarheten rörande uppdelningen
i fråga örn uppgifter, befogenheter och ansvar mellan krigsmaterielverket
och övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Denna oklarhet har lett
till slitningar mellan de berörda myndigheterna. Den har vidare medfört, att
orsakerna till begångna misstag och uppkomna leveransförseningar icke kunnat
klarläggas. Möjligheterna att för framtiden förebygga dylika allvarliga missförhållanden
ha på grund härav starkt reducerats. Försvarsberedskapen har genom
dessa förhållanden skadats, varjämte staten ådragits onödiga kostnader.»

Inom detta område borde sålunda kunna sparas många miljoner kronor,
men detta torde icke kunna ske utan en grundlig granskning av såväl organisation
som arbetsformer. Det var med hänsyn härtill jag blev förvånad vid
läsningen av det som statsrådet anfört i fjärde huvudtiteln.

Uppgiften att förvaltningskostnaderna hos de centrala förvaltningsmyndigheterna
skulle uppgå till två ä tre procent av fjärde huvudtitelns slutsumma,
d. v. s. 18 ä 27 miljoner kronor, kan enligt min uppfattning ej bestyrkas. Försök
att fastställa en viss procent av anslagssumman såsom lämplig kostnad för förvaltningsverksamheten
kan vidare enligt min mening icke vara ändamålsenligt.
Det synes mig egendomligt, att samtidigt som man strävar att skära ned försvarskostnaderna
och överbefälhavaren med hänsyn härtill kommer med besparingsförslag,
har statsrådet varit tveksam örn lämpligheten av en fullständig översyn
av den centrala förvaltningen. De organisatoriska undersökningar, som däremot
förordas på s. 36 i propositionen, kunna icke leda till några större resultat.
Den utökning av förvaltningsmyndigheterna, som pågår, måste hejdas, utan
att därför effektiviteten minskas. Skall alltså besparingar och ökad effektivitet
kunna ernås, måste hela förvaltningsfrågan tagas upp till en allsidig och förutsättningslös
utredning.

I ingressen till 1946 års statsverksproposition avseende fjärde huvudtiteln
har departementschefen lämnat vissa uppgifter till belysande av kostnaderna
för genomförande av 1942 års försvarsbeslut under femårsperioden 1942—47.
Av de lämnade uppgifterna framgår, att kostnaderna i stort sett kunnat hållas

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

37

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
inom den ram, som statsmakterna förutsatt. Departementschefen har emellertid
framhållit att, därest beräkningarna grundats på en mera rättvisande redovisning
av utgifterna under fjärde huvudtiteln än som skett, överskridandet
sannolikt skulle ha blivit större. Med det redovisningsförfarande, som tillämpats
under beredskapstiden, hade det nämligen icke varit möjligt att i fråga
örn de utgifter, som redovisats över krigstitel, bestämma, huru stor belastning,
som vore att hänföra till fredsändamål och som sålunda skulle falla inom femårsplanens
kostnadsram. Departementschefen konstaterar också, att vissa kostnader,
som rätteligen skulle lia belastat riksstaten och därmed även försvarsbeslutets
kostnadsram, i stället kommit att bestridas av förskottsanslag.

Sedermera har departementschefen vid behandlingen av olika anslagsposter
även framhållit (s. 119) att med all sannolikhet kostnaderna för fredsorganisationens
upprätthållande delvis bestritts med anlitande av förskottsstaten för
försvarsväsendet.

I detta samanhang önskar jag framhålla, att statsrevisorerna vid sin granskning
vid skilda tillfällen ha iakttagit, att förskottsstaten anlitats för utgifter,
för vilka denna icke varit avsedd, eller disponerats för utgifter, för vilka
Kungl. Maj :ts tillstånd erfordrats, men sådant tillstånd icke lämnats. Sålunda
påtalade 1944 års revisorer beträffande krigssjukvården på Gotland
bl. a., att förhållandena i samband med uppförande av ett krigssjukhus i Lärbro
syntes anmärkningsvärda, i det att utan anslag för ändamålet beviljats
eller bemyndigande i någon form av högre förvaltningsmyndighet givits avsevärda
belopp med anlitande av krigstiteln för hälso- och sjukvård av den
värnpliktige chefsläkaren vid sjukhuset använts för sjukhusets uppförande. I
nämnda fall vore utgifterna av beskaffenhet att enligt gällande föreskrifter
skola belasta förskottsstatens anslag till engångsutgifter, för vilka emellertid
fordrats särskilt bemyndigande av Kungl. Maj :t.

Vidare lia 1945 års revisorer påtalat beträffande Stockholms örlogsbas, vilket
jag anser att statsutskottet bör uppmärksamma vid behandlingen av statsrådets
förslag till anslag för Skeppsholmen, att utom de kostnader, som av
riksdagen anvisats för byggnadsarbeten, betydande belopp för samma ändamål
utan vare sig riksdagens eller Kungl. Maj :ts särskilda bemyndigande avförts
å förskottsanslag. Vid sin granskning ha 1945 års revisorer vidare iakttagit,
att utom i förenämnda fall byggnadsverksamhet i avsevärd utsträckning
förekommit, utan att medel härför i vederbörlig ordning ställts till förfogande.
Av uppgifter, som stått till revisorernas förfogande, framgår sålunda bl. a.,
att central förvaltningsmyndighet i vissa fall bemyndigat underordnade myndigheter
att med anlitande av medel å förskottsstaten utföra bj^ggnadsföretag.
vilka icke kunna anses lia haft avseende å den omedelbara förstärkningen av
rikets försvarsberedskap och för vilka förskottsstaten sålunda icke lär lia varit
avsedd. I vissa fall ha underordnade myndigheter i strid mot av central förvaltningsmyndighet
givna föreskrifter bedrivit byggnadsverksamhet, därvid
kostnader av enahanda art vid olika tillfällen bokförts å olika krigstitlar. 1
de uppgifter, som av revisorerna i förevarande hänseende infordrats, har ofta
kommit till synes en viss oklarhet rörande den myndighet, som beslutat de
olika byggnadsföretagen, ävensom osäkerhet beträffande tillämpningen av
krigsredovisningsföreskrifterna. Det synes mig viktigt, att riksdagens ledamöter
uppmärksamma dessa förhållanden vid läsningen av ingressen till fjärde
huvudtiteln.

Av det nu anförda framgår, att betydande kostnader avförts å förskottsstaten,
vilka rätteligen bort belasta riksstaten och därmed försvarsbeslutets kostnadsram.
Detta medför, afl de kostnader, som angivits för genomförande av
femårsplanen, icke äro så tillförlitliga som varit önskvärt. Den felaktiga an -

38

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

slagsbelastningen torde även leda till att man framdeles nödgas räkna med
utgifter, till vilka hänsyn icke tagits vid 1942 års försvarsbeslut, såsom underhåll,
bevakning m. m. Jag utgår emellertid från att Kungl. Majit har sin
uppmärksamhet riktad på nu påtalade missförhållanden och förmodar, att denna
fråga kanske återkommer till kammaren i samband med behandlingen av
statsrevisorernas berättelse.

Som avslutning vill jag uttrycka den förhoppningen, att regeringen inför de
mycket svåra framtida inrikespolitiska frågorna skall ta hänsyn även till minoritetens
uppfattning, så att därigenom de politiska motsättningarna skola
bli så små som möjligt. Hans excellens herr statsministern anförde härom att
det socialdemokratiska partiet kommer att sträva efter samarbete för att göra
grunden för kommande handlingar så bred som möjligt. Detta var ett glädjande
uttalande, och i förhoppning örn största möjliga samförstånd och samarbete
yrkar jag, herr talman, remiss av propositionen.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Såväl kammarens förste vice talman
som herr von Heland har i sina anföranden i rätt stor omfattning uppehållit sig
vid det svenska jordbrukets problem, dels dess problem i allmänhet, dels dess
aktuella problem, nämligen den varslade mjölkstrejken. Detta har givit mig anledning
att så här omedelbart efter deras anföranden begära ordet.

Herr von Heland uppehöll sig ganska länge vid den pågående avflyttningen
av befolkningen från den svenska landsbygden och gjorde gällande att man
ifrån socialdemokratiens sida forcerade denna avflyttningstendens. Jag skulle
vilja komplettera herr von Helands uttalande med några siffror. År 1880 representerade
den svenska jordbrukarbefolkningen 80 procent av landets invånarantal.
År 1940 hade samma procentsats sjunkit till 29. Under det att det år 1880
fanns sammanlagt 3 miljoner människor i det svenska jordbruket, finns där i dag
blott 2 miljoner. Dessa siffror vittna örn en ganska anmärkningsvärd folkvandring
från land till stad. Har emellertid denna folkvandring ur samhällets synpunkt
varit olycklig? Jag vågar svara att så inte varit förhållandet. De människor,
som lämnat landsbygden, gå ju inte omkring i städerna och samhällena
med händerna på ryggen. De ligga inte samhället till last utan göra samtliga
en samhällsnyttig insats och gärning i produktionens tjänst och medverka till att
höja den nationalinkomst, som vi allesammans ytterst äro beroende av, oavsett
om vi bo på landsbygden eller i städerna.

Jag tillåter mig ställa den motfrågan: hur skulle det ha sett ut på den svenska
landsbygden och hurudan skulle det svenska folkhushållets standard överhuvud
taget ha varit, örn denna omflyttning inte ägt rum? Man kan ju invända, att
detta resonemang är riktigt för den tid som varit, men a.tt det inte gäller i dag,
då avflyttningen från landsbygden till städerna håller på att bli något av ett
problem. Det är riktigt, att avflyttningen, därest den fortgår, kan bli ett problem.
Socialdemokratien har också i fråga örn sin framtidspolitiska jordbrukslinje sagt,
att med hänsyn till att vi kunna emotse en fortsatt avflyttning från landsbygden
måste vi tillse, att jordbruket blir så konstruerat, att vi, trots denna avflyttning,
kunna få fram den ur beredskaps- och försörjningssynpunkt erforderliga
produktmängden med den befolkning, som blir kvar på landsbygden. Därmed
har diskussionen förts in på frågan örn sammanläggning av ofullständiga brukningsdelar.
Det råder ingen tvekan örn att vi, för den händelse vi himna skapa
det produktionsunderlag som de i storleksordning fullständiga, mekaniserade
och rationellt drivna jordbruken innebära, också komma att kunna få fram den
erforderliga produktmängden, och detta med mindre folk till och med än vad
som i dag finnes på den svenska landsbygden.

Herr von Heland raljerade en aning med socialdemokratiens jordbrukspolitiska

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

39

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

linje tidigare oell nu. Han sade, att man från socialdemokratiens sida tidigare
varit mycket angelägen örn att kolonisera och stycka stora gårdar, men att
socialdemokraterna, sedan man konstaterat att detta var ett misstag, nu i stället
gått över på den linjen att sammanslå ofullständiga brukningsdelar. Jag erkänner
villigt, att vår tidigare jordbrukspolitiska linje, som var betingad av dåtidens
betraktelsesätt, i dagens läge är ett misstag, om man ser den mot bakgrunden
av den kalla ekonomiska verklighet, mot vilken vi tvingas att betrakta dessa
problem. När vi socialdemokrater nu säga, att vi skola rätta till de misstag,
som tidigare begåtts på detta område, är väl detta en riktigare linje än att som
herr von Heland utan vidare gå emot en verksamhet för sammanslagning av
ofullständiga brukningsdelar, en ståndpunkt som ju i och för sig måste innebära,
att vi skulle konservera ett tidigare begånget misstag.

Herr von Heland annonserade, att han med mycket stort intresse emotser det
betänkande, som 1942 års jordbrukskommitté kan förväntas överlämna inom den
närmaste tiden. Jag kan försäkra herr von Heland, att detta betänkande kommer
att bli en mycket intressant läsning för honom. Betänkandet kommer att överraska
och chockera herr von Heland närmast ur den synpunkten att det kommer
att avslöja, att såväl hans egna partivänner som jordbrukets representanter
överhuvud taget inom jordbrukskommittén äro ense med socialdemokraterna örn
nödvändigheten av en sammanläggningsverksamhet på jordbrukets område i
syfte att lösa jordbrukets problem på längre sikt.

Herr von Heland förde också på tal det svenska skogsbrukets problem, sett i
perspektiv av landsbygdens avfolkning. Det är ju riktigt, att det kan uppstå ett
problem även på detta område, men jag tillåter mig ändock konstatera, att vi under
de senaste avverkningssäsongerna ha haft lika mycket folk i arbete i de
svenska skogarna, som vi hade för 10, 15 eller 20 år sedan, och detta trots den
rådande högkonjunkturen inom industrien och trots svårigheterna att erhålla
arbetskraft till följd av beredskap och värnplikt. Nu tror jag för min del, att
företagarna själva kunna åstadkomma en hel del på detta område för att få tillgång
till erforderlig arbetskraft, och jag har en känsla av, att den uppfattningen
börjar bli verklighet. Skogsbrukets arbetare ha tidigare levt under utomordentligt
ogynnsamma förhållanden i det att de fått arbeta blott under en begränsad
säsong för att sedan tvingas gå arbetslösa under en mycket väsentlig del
av året. Vill man räkna med att för skogsbrukets del kunna skapa en permanent
arbetarstam, måste man självfallet också inrikta sina ansträngningar på att bereda
dem en något så när jämn och kontinuerlig sysselsättning året örn. Även
detta börjar numera bli verklighet för skogsbrukets företagare, och jag tror att
en mycket markerad utveckling i denna riktning är på väg.

Herr von Heland nämnde, att han i egenskap av ombud deltagit i RBF :s
stämma häromdagen. Resultatet därav var väl, att han nu konkretiserade
sina synpunkter i den vädjan, som han ställde till regeringen örn en välvillig
behandling av RLF :s framställning. Herr von Heland var ganska angelägen
att understryka, att detta inte är rätta platsen att diskutera detaljer. T den
delen förstår jag honom innerligt val: är man RLF-are eller gör sig till tolk
för do intentioner, som RLF under de senaste veckorna demonstrerat, har
man all anledning att tala tyst örn detaljerna i hela denna historia! Herr von
Heland har också, när han nu gjort sig till talesman för en förbättring för
jordbruksnäringens folk — ingen skall betaga honom rätten att ha gjort sig
till talesman härför — varit mycket angelägen att lägga sina ord så, att
han primärt talat om lantarbetarna och sekundärt örn jordbrukarna.

Jag å min sida är angelägen att i detta sammanhang i klarhetens intresse
säga ett par ord örn den mycket omtalade kostnadsberäkningen, det vill säga
jordbrukets totalkalkyl.

40

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

I jordbrukets totalkalkyl ingå jordbrukarna själva med två tredjedelar av
det sammanlagda antalet inom jordbruksnäringen sysselsatta personer oell
lantarbetarna med endast en tredjedel. Örn man från samhällets1 sida ger lantarbetarna
en slant, så ger man därmed jordbrukarna den dubbla slanten. Jag
anser det riktigt att säga detta när man, framför allt från herr von Helands
sida, är så angelägen att spänna lantarbetarna för sina intressen. Herr von
Heland förklarar vidare: bär ha lantarbetarna begärt 10 öre mera i lön per
timme, men denna löneökning kan inte beviljas med mindre än att jordbrukarna
få tillgodoräkna sig motsvarande prisförhöjning. Jag ber att i denna del få
hänvisa till jordbruksutskottets utlåtande nr 74 vid fjolårets riksdag, vid
vilket utlåtande icke fanns fogad någon reservation vad denna kammares ledamöter
beträffar. Längst ned på sidan 11 i utlåtandet heter det: »Då det rationaliserade
större jordbruket försäljer en betydligt större produktmängd uer
arbetare än vad det svenska jordbruket i genomsnitt taget kan göra, måste
en prishöjning eller en utebliven prissänkning för dessa jordbruk medföra icke
blott att den ökade arbetskostnaden täckes utan även att en ökad företagarvinst
uppstår.» Det är ju inte överraskande, om lantarbetarna säga, att det,
även örn statsmakterna inte acceptera en prisförhöjning på jordbrukets produkter,
borde finnas möjlighet att falla tillbaka på den företagarvinst, som
onekligen är för handen vid de större rationaliserade jordbruken, där lantarbetarna
huvudsakligen sysselsättas. Här avses den företagarvinst, som uppstår
i denna klumpberäkning i aktiebolaget Sveriges förenade bönders — örn
jag så får uttrycka mig — stora totalkalkyl.

Herr von Heland nämnde, att han inte vill diskutera detaljerna i fråga örn
den aktuella mjölkstriden. Jag nödgas emellertid göra en mycket kort resumé
av vad som förekommit i denna fråga, då ju pressdebatten varit åtskilligt förvillande
och ofullständig.

Det är känt för kammarens ledamöter att vår prispolitiska linje i fråga
örn jordbruket under krigsåren varit den, att samhället och statsmakterna garanterat
jordbrukarna full täckning för de ökade produktionskostnaderna.
Under de tre första krigsåren tillämpades den metoden, att formella förhandlingar
fördes mellan jordbrukets ekonomiska organisationer å ena sidan
och regeringen å den andra. Jordbrukarna representerades därvid dels av
företrädare för Sveriges lantbruksförbund, vilket ju, såsom vi alla känna till,
är topporganisationen för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, dels av
RLF. Från jordbrukarnas egen sida var man emellertid inte nöjd med detta
system, då man fick priserna fixerade i efterhand, först sedan regleringsåret
börjat. Det kunde i en del fall gå både två, tre och till och med fyra månader
av det nya regleringsåret innan man fick klart för sig, hurudan prissättningen
skulle bli. Från jordbrukarhåll begärde man därför att i stället få en
vårprissättning och en dylik ordning har tillämpats under de tre senaste åren.
Det nuvarande systemet innebär i praktiken, att vissa utredande institutioner
behandla ärendet, innan det underställes regeringens prövning. Såsom sådan
utredande institution har under de tre senaste åren 1942 års jordbrukskommitté
fungerat, vilken till sin sammansättning är så pass allsidig, att man däri
borde ha varje garanti för en objektiv bedömning av frågorna. I kommittén
ingå nämligen representanter för Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, landsorganisationen, kooperationen och de politiska partierna.

Produktionsåret 1943/44 beslöt man att införa den så kallade 4-procentsregeln,
ett system som accepterats även för innevarande regleringsår. I jordbrukskommittén,
livsmedelskommissionen, priskontrollnämnden och de båda
sistnämnda krisinstitutionernas rådsförsamlingar, i vilka alla organ även jord -

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

41

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
brukarna äro numerärt mycket starkt och kvalitativt väl representerade, uppnåddes
enighet örn att 4-procentsregeln och oförändrade priser skulle tillämpas
även under det regleringsår, som började den 1 september 1945 och slutar
den sista augusti 1946. Man var således överens om att godkänna oförändrade
priser inom en marginal, som representeras av fyra procents vinst och fyraprocents
förlust. Jordbrukarna skulle med andra ord få chansen att erhålla
fyra procents vinst — i absolut tal 85 miljoner kronor — mot risken att vid
ogynnsamma förhållanden bära en förlust av 85 miljoner kronor.

Jag nämnde, att man från alla håll var enig örn denna linje. Det fanns
dock ett undantag. Från diskussionen i mars månad kan man i ett protokoll
för den 16 samma månad utläsa, att man inom livsmedelskommissionens råd
— således även från ULF — var enig om att 4-procentsregeln alltjämt skulle
gälla och tillämpas. När jag här säger RLF, avser jag givetvis de personer,
som i detta rådgivande organ representera Riksförbundet landsbygdens
folk. Den enighet, som sålunda uppnåddes, varade dock endast fyra dagar,
varefter RLF mål de sig ut ur enigheten. Jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
är däremot — örn jag inte är fel underrättad, vilket väl inte är troligt
efter som ju ingenting som bestrider min uppfattning sagts här i dag —
beredd att stå för sitt åtagande från föregående år. Livsmedelskommissionen
inlämnade sedermera ett förslag till Kungl. Maj :t, och Kungl. Maj :t beslöt på
våren i fjol att biträda denna linje örn vinst- och förlustrisk och. oförändrade
priser. Förslaget behandlades sedan i jordbruksutskottet, och det citat, som jag
nyss uppläste, var hämtat ur utskottets utlåtande, vilket enhälligt antogs _av
båda kamrarna. Örn jag således gör denna reservation för RLF:s. utmätning
ur enigheten fyra dagar efter etet att full enighet uppnåtts, vågar jag konstatera,
att de politiska partierna. Sveriges lantbruksförbund såsom topporganisation
för lantbrukets ekonomiska föreningsrörelse samt konsumentintressena
äro eniga örn den linje, som jag här närmare redogjort för.

I augusti månad föregående år skulle en omräkning verkställas av jordbrukets
totalkalkyl. En sådan gjordes även och resulterade i den förlustsiffra
på 30 miljoner kronor, som kammarens förste vice talman nyss apostroferade
i sitt anförande. Med hänsyn till att läget i fjol höst var ganska variabelt och
obeständigt, yrkade man ifrån de förberedande instansernas sida, att en möjlighet
skulle hållas öppen för omräkning av kalkylen någon gång i januari.
Detta blev också sedermera Kungl. Maj:ts beslut. Utan att gräva ned mig i
detaljer kan jag säga, att det var en del specialposter, särskilt arbetskostnads -posten, som ju är den väsentligaste och mest dominerande posten i hela kalkylen,
som varken i höstas eller nu kunde fixeras av den enkla anledningen,
att löneavtalet mellan lantarbetsgivarna och lantarbetarna då ännu inte klarerats.
Under den gångna hösten har lantarbetarnas avtalsfråga varit uppe
till behandling vid ett par tillfällen, men något resultat har icke uppnåtts,
och arbetet går fortfarande efter det gamla avtalet.

Den 6 december 1945 uppvaktades regeringen av RLF med en framställning,
i vilken man begärde en höjning av mjölkpriset med 3 öre per liter. I
klarhetens intresse vill jag påpeka, att man vid den pressdebatt, sorn förts beträffande
denna fråga, från jordbrukarhåll inb; velat tala om de yttersta
konsekvenserna av den begärda treöresförhöjningen på mjölkpriset. Kravet
innebär nämligen inte, att man inskränker sig till att begära en prisförhöjning
av 3 öre per liter för den mjölk, sorn går till direkt konsumtion, utan
man kräver också en prisförhöjning av 3 öre för all mjölk, som går till mejerierna.
Man begär med andra ord 75 öres prisförhöjning på smör och motsvarande
förhöjning på ost och grädde och andra mejeriprodukter, det vill säga en
prisjustering av 15 ä 20 procent.

42

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag fäste mig särskilt vid att kammarens förste vice talman i sitt yttrande
nyss varnade för inflationsfaran och ökade penninginkomster utan motsvarande
stegring av varutillgången. Denna synpunkt bör självfallet läggas även
på denna fråga, då man framför den i andra sammanhang.

Ben uppvaktning för regeringen som gjordes ifrån ELF:s sida, hade föregåtts
av en av förbundet arrangerad omröstning bland dess medlemmar, huruvida
dessa voro villiga att från och med den 1 januari 1946 effektuera en
mjölkstrejk om ELF :s krav på förhöjning av mjölkpriset inte tillgodosågs.
Mellan ELF och livsmedelskommissionen har sedermera under december månad
1945 förts en mycket livlig korrespondens av innehåll kort och gott att
ELF enständigt krävde att få ett tillmötesgående svar och där livsmedelskommissionen
efter samråd med regeringen har svarat, att det icke finns någon
möjlighet att bedöma denna fråga, förrän den av mig tidigare omnämnda
omräkningen av kalkylerna blivit verkställd.

Den proklamerade mjölkkonflikten, som först fixerats till den 1 januari
1946, framflyttades sedermera till den 21 januari. Som gammal fackföreningsmän
måste jag säga, att jag under de senaste månaderna många gånger förvånat
mig över en facklig strategi som innebär, att man inleder en diskussion
med motståndaren med att proklamera konflikt och sedan i pressen
offentligen säger ifrån att detta är ett normalt inledande av förhandlingsarbetet.
För min del måste jag säga, att detta är ett högst onormalt tillvägagångssätt,
som jag under min dock ganska långa fackföreningsmannabana
inte sett prov på tidigare.

Den proklamerade konflikten framflyttades från ELF:s sida från den 1
till den 21 januari, samtidigt som man mycket bestämt hävdade, att omräkningen
av kalkylen icke hade något med ELF :s framställning örn högre mjölkpris
att göra. I den kommuniké, som regeringen utfärdade den 12 januari, angavs
att regeringen var förhindrad att bifalla ELF:s framställning örn förhandlingar
och att frågan först kunde bedömas sedan priskalkylen i vederbörlig
ordning blivit omräknad. Därest den kommande prövningen skulle föranleda
upptagandet av en diskussion, måste en sådan, framhölls det vidare,
förås med den fullständiga representation för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse,
som tidigare varit engagerad i dessa diskussioner. Sedermera
bär ju ELF vid den stämma, som även kammarens ledamot herr von
Heland bevistat, fattat beslut örn att inhibera konfliktvarslet. Jag fäster
mig vid att i den kommuniké, som utgavs till pressen, ELF:s beslut
motiverades med att regeringens kommuniké i anledning av ELF:s framställning
i jordbrukets prisfråga håller dörren öppen för förhandlingar och att
ELF :s begäran om 3 öres prisförhöjning, vilken, säger man, grundar sig på
beräkningar inom livsmedelskommissionen, icke blivit avvisad. Före den 21
januari hade kravet, som jag nyss påpekade, intet som helst med beräkningarna
av jordbrukets priskalkyl att göra, men efter den 21 januari grundar
sig kravet på beräkningarna!

Jag har velat påpeka detta för att ge kammarens ledamöter en uppfattning
örn vad vi lia att hålla oss till. Hur skola vi, örn vi överhuvud taget ge
oss in pa att resonera, kunna lita på en motpart, som har en sådan betänklig
benägenhet att rygga uppfattningar från det ena tillfället till det andra?

De beräkningar som nu ha annonserats pågå ju för närvarande. I de utredande
^ organen, således i jordbrukskominittén, livsmedelskommissionen och
dess råd samt priskontrollnämnden och dess råd, vilka under de närmaste
dagarna ha anledning att diskutera och överväga denna fråga, sitta representanter
för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, och följaktligen har även
ELF representanter där. Omkring den 25 januari beräknas siffrorna kun -

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

43

Statsverkspropositionen ira. ira. (Forts.)
lia läggas på bordet, oell efter detta datum skall regeringen bedöma vad som
skall göras. Så mycket har sagts i närvarande stund, och så mycket mer kan
inte heller sägas, örn inte möjligen att den januariberäkning, som nu göres
på kalkylen, med all sannolikhet glädjande nog kommer att visa ett icke
oväsentligt bättre resultat för jordbrukarnas del än vad höstberäkningen visade.

I själva sakfrågan skulle därmed inte vara så mycket att tillägga. Kontentan
av det hela är emellertid, att det måste anses föreligga ett avtal mellan
å ena sidan de ekonomiska organisationer, som företräda jordbrukarna, och
å andra sidan statsmakterna. Och detta avtal innebär att priserna skola vara
oförändrade, såvida det icke blir en större förlust än 85 miljoner kronor. Avtalet
löper ut den 31 augusti 1946. Det har träffats med lantbruksförbundet
som part, och detta förbund representerar bönderna i deras egenskap av mjölkproducenter.
Det representerar 360 000 av vårt lands i runt tal 400 000 självständiga
jordbrukare.

Jag vill inte säga att detta avtal har en juridiskt bindande verkan — det är
inte ett kollektivavtal i vanlig bemärkelse — men de uttalanden, som representanterna
för nämnda organisationer lia gjort i de utredande organen och som
vederbörande organisationer i andra hand ha ställt sig bakom, ha karaktären
av ett sådant »gentlemen’s agreement», som vi ha tillämpat under de tre sista
åren. Och även örn dessa uttalanden icke äro juridiskt bindande, mäste de väl
ändå anses vara moraliskt bindande; därom kail det knappast bli^någon diskussion.
Till yttermera visso kan understrykas att riksdagens båda kamrar
enhälligt lia givit sin sanktion åt principen örn oförändrade priser under detta
regleringsår inom dessa vinst- och riskmarginaler. Det är alldeles uppenbart
—- det vill jag säga på förhand — att regeringen vid sin kommande prövning
inte gärna kan se bort från dessa faktiska förhållanden. Regeringen måste
ju känna sig förpliktad att bl. a. också hävda den uppfattning, som riksdagen
så sent som i april månad enhälligt gjorde sig till tolk för.

Ytterst är detta självfallet en''fråga örn vad man anser sig böra ha för
respekt för ingångna avtal och utfästelser. Det kan ju tänkas innebära en
fördel i den aktuella situationen att se bort ifrån vad nian har sagt vid tidigare
tillfällen, men i det långa loppet kommer ett sådant förfaringssätt otvivelaktigt
att hämna sig. Jordbruksnäringen kommer säkerligen under de år vi nu
gå till mötes att vara mera betjänt av att med statsmakterna kunna träffa hållbara
överenskommelser. Örn man agerar på ett sådant sätt, att man ryggar en
utfästelse som man anser att man missräknat sig på, ja, då kan man inte gärna
förmena motparten att agera likadant i en omvänd situation. Och det måste
till slut, såvitt jag förstår, leda till en hållningslöshet som jordbrukets företrädare,
med de framtidsperspektiv vi nu ha för den svenska jordbruksnäringen,
sannerligen inte äro betjänta av. Örn man inte vill äventyra den goodwill
som jordbruket onekligen har skapat sig under dessa krigsår — socialdemokratien
är härvidlag beredd att ge sitt erkännande åt jordbrukets utövare, något
som jag vid otaliga tilfällen har understrukit inför församlingar av konsumenter
och av industriarbetare — gäller det att handlägga dessa ömtåliga
frågor på ett sätt som är bärande även på lång sikt..

Jag vågar säga att man inte har gjort det i den mjölkkonflikt, som nu seglat
upp. Jag vill inte tro att detta skall bli orsaken till att en fredlig överenskommelse
omöjliggöres. Men jag vill ha sagt, att det inte har hjälpt den fredliga
överenskommelsen på traven.

Herr voll Heland: Herr talman! Herr statsrådet försöker provocera fram en
uppfattning hos mig, som jag inte har. Jag har inte motsatt mig en sund och

44

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

klok omflyttning av landets arbetskraft, utan tvärtom. Herr statsrådet säger
vidare själv att en fortsatt omflyttning kan bli ett problem. Det problemet påstår
jag redan föreligger.

Jag vill också påpeka för statsrådet att jag inte sitter i RLF-ledningen, men
som jordbrukare anser jag det vara min skyldighet att vara medlem i vår fackförening
— det trodde jag inte lantarbetarförbundets förre ordförande skulle
lia någonting att erinra emot. Däremot sitter det i andra kammaren styrelseledamöter
i ELF, och herr statsrådet borde därför lia större anledning att debattera
RLF :s åtgärder d är än här.

Genom tidigare diskussioner oss emellan i denna fråga vet herr statsrådet,
att jag fullständigt känner till sambandet mellan lantarbetarnas och jordbrukarnas
inkomster. Menar emellertid herr statsrådet att det är berättigat att
endast lantarbetarna skola få en förbättring men inte de hundratusentals småbrukarna
i landet?

Trots den irritation som föreligger bland jordbrukarna har jag här försökt
lägga upp ett mycket hovsamt anförande, och jag framförde i mycket stillsam
form vissa synpunkter på ärendet. Jag hoppas att regeringen inte handlägger
denna fråga så orättvist, att den ger anledning till en allvarlig schism.

Vad jag nu förfäktar är att det inte vederfares jordbrukets folk rättvisa,
utan att det föreligger skiljaktigheter mellan lantbefolkningen och stadsbefolkningen
i fråga örn levnadsstandard, beroende på väldiga olikheter i inkomster.
Det är den skillnaden som jag hoppas skall kunna utjämnas, och det
är detta jag såsom politisk representant för jordbrukets folk har vädjat till
regeringen att försöka åstadkomma. Det tycker jag att regeringen efter sina
uttalanden har skyldighet att göra, och jag hoppas att den också skall göra
det.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag hade tänkt tala örn socialpolitik och
befolkningspolitik, men den sista delen av den hittills förda diskussionen föranleder
mig att också gå in på jordbrukspolitiken.

Jag vill börja med att ge herr statsrådet Sträng fullständigt rätt i en sak,
nämligen att flykten från landsbygden delvis bär varit nödvändig. Statsrådet
Sträng frågade: »Hur skulle det ha gått, om det inte hade skett någon befolkningsöverflyttning_
från landsbygd till stad?» Ja, låt oss tänka oss in i den
situationen. Örn vi hade kunnat sätta kinesiska murar kring vår landsbygd
och således förhindra inflyttningen till städerna, skulle den svenska jordbruksbefolkningen
i dag vara mer än dubbelt så stor som den i själva verket är.
Var och en har fullständigt klart för sig, att det svenska jordbruket inte kan
bära en så stor befolkning som den dubbla utan att dennas ekonomiska standard
skulle sjunka oerhört.

Men det viktiga är ju situationen just nu med den kroniska arbetskraftsbristen
på landsbygden, och än viktigare är, hur vi skola se på framtiden. I det
fallet är jag rätt pessimistisk. Det är med flykten från landsbygden som när
man öppnar en dammlucka: vattnet rinner och rinner, tills det bär blivit nivålikhet
mellan vattenytorna. Så länge det finns skillnad mellan stad och landsbygd
i fråga örn levnadsstandarden — så som ungdomen uppfattar den —- sä
länge kommer flykten från landsbygden och jordbruket att pågå. Och vi ha
tyvärr anledning räkna med att flyttningsströmmen kommer att bli lika kraftig
ett pär decennier framåt, som den var på 1930-talet.

Följden av detta blir exempelvis, att antalet lantarbetare på 20 år kommer
att minska med en tredjedel. Var och en förstår, vad detta innebär. Vad tre
arbetare göra i dag måste örn 20 år utföras av två. Brukarbefolkningen kommer
att minska, inte med en tredjedel, men någonting ditåt.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

45

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vad skola vi göra? Här är det inte fråga om att anpassa befolkningen efter
jordbrukets krav, som man tycks förutsätta i debatten, utan frågeställningen
är, hur jordbruket skall kunna anpassas efter de skrumpnande befolkningsresurserna.

Vi skola rationalisera, säger man. Man glömmer så lätt att jordbruket bär
rationaliserat, och det kraftigt — jag tar bär begreppet »rationalisering» i
dess vidaste mening. Tänk vilken utveckling det svenska jordbruket dock bär
genomgått under den sista mansåldern! Jag tänker på hur nya sädesslag kommit
till genom växtförädling, hur arealerna rördikats, hur man har lyckats tillvarataga
den naturliga gödseln bättre än förr, hur konstgödningstekniken har
förbättrats, hur maskiner ha införts, hur den vegetabiliska produktionen bär
gått framåt och hur den animaliska produktionen utvecklats. En svensk genomsnittsko
avkastar mer än dubbelt så mycket nu som på 1880-talet; detta
har åstadkommits genom avelsarbetet och genom en förbättrad utfodringsteknik.
Rationalisering är således ingenting nytt på jordbrukets område, och det
är klart att svenska jordbrukare måste önska en rationalisering, de måste
önska ett jordbruk, som är så effektivt som möjligt.

En annan sak är, att vi inte bilda oss några överdrivna föreställningar örn
vilken effekt, man kan få ut av en rationalisering. Vi veta ju, att vi ha en
mängd småbrukare, som äro ålderstigna och icke kunna flyttas. Vi veta att
det svenska jordbruket till största delen består av småbruk, ofta belägna i
skogs- och dalbygder, där man inte kan göra en ägosammanslagning.

Men låt oss vara mycket »optimistiska», herr talman, låt oss antaga att vi
kunna minska arbetskraftsbehovet vid det svenska jordbruket med, låt oss
säga en tredjedel på tjugu år; det är en mycket hög siffra för rationaliseringseffekten
— man har kommit upp till en rationaliseringseffekt på hälften under
20 år vid mellansvenskt storbruk, men här gäller det svenskt jordbruk i
genomsnitt. Det antagande, vi nu ha gjort, skulle alltså betyda, att det svenska
jordbruket ungefär skulle hålla takt med den befolkningsutveckling, vilken
bedömes som sannolik. Jag sade nyss, att det skulle innebära, att vad inom
jordbruket tre personer göra i dag, måste två personer göra örn tjugo år. Örn
vi nu äro riktigt optimistiska och antaga, att denna rationalisering inte kostar
jordbruket pengar utan att exempelvis staten skjuter till slantarna, och örn vi
alltså antaga, att resultatet av all denna rationalisering helt kommer arbetarna
till godo — med arbetare menar jag också dem, som arbeta på egen torva •—
så skulle det betyda att vad tre personer i dag få betalt för sitt arbete örn
tjugo år skall fördelas på två, d. v. s. att lönen skall höjas med 50 %.

Hur stor är i dag skillnaden i lön mellan en jordbruksarbetare eller därmed
jämställd småbrukare och låt mig säga en genomsnittlig industriarbetare?
Ja, det veta vi synnerligen litet om. Mångå säga just 50 %. Men vi ha inte
lyckats få fram säkra siffror, underligt nog. Ja, herr talman, vi ha kommit
ett stycke in på remissdebatten, och jag kanske kail få berätta en liten historia.
Jag kom att tänka på den nu — det behöver måhända inte vara så högtidligt
längre. Jag bär en god vän, en fru, som kom hem från en badort i somras.
»Kan du tänka dig, jag har magref fem kilo i sommar», säde hon. — »Ja,
men hur mycket väger du nu?» sade jag. — Ja, se det fick jag inte veta. Det
är likadant beträffande den fråga jag nyss talade örn; man får inga exakta
siffror, rörande den aktuella situationen, på skillnaden mellan lantarbetares och
industriarbetares löner, man får bara veta huru dessa löner utvecklats i tiden.
Det har sagts, att en industriarbetare i genomsnitt har 50 % högre reallön än
en jordbruksarbetare, men det har också nämnts siffran 30 °/°. Det gör detsamma,
vilketdera det är. Av de data jag har anfört, förstå vi, herr talman, att
den, som enbart talar om rationalisering som en lösning på jordbrukets svålig -

46

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

heter, skjuter fram tillgodoseendet av önskemålet om likställighet mellan de
bredare lagren av jordbrukets och stadsnäringarnas folk till en långt avlägsen
framtid.

Men samtidigt vill jag vända mig mot dem, som säga, att bondeförbundarna
äro baksträvare, som icke vilja rationalisering. Visst vilja vi det, naturligt nog
— det är ju bättre för det svenska jordbruket att stå på egna ben än att vara
beroende av ett osäkert statsstöd, som när som helst kan sättas ur spel av en
nyckfull riksdagsmajoritet.

Herr talman! Nu skulle jag vilja gå in på det ämne, som jag egentligen tänkte
tala örn, till socialpolitiken, men jag förstår, att jag måste fatta mig kort, även
örn det här gäller mycket viktiga frågor. Men det är svårt att diskutera dessa
ting. Vi ha inte fått klart besked från regeringen örn vad den anser örn angelägenhetsgraden
av de olika socialpolitiska reformförslag, som föreligga, eller
örn reformeringstakten. Men så mycket våga vi väl ändå säga, att vi nu mer
än någonsin förut i Sveriges historia stå inför en omvandlingsperiod på det
socialpolitiska området. Stora utredningar ha arbetat, och av en slump, eller
kanske med en viss regi, ha resultaten blommat fram ungefär samtidigt. Det
förelåg ju tidigare förslag till sjukförsäkring, och nu har socialvårdskommittén
framlagt sitt stora folkpensioneringsförslag, örn vilket herr von Heland talade
mycket utförligt och som jag alltså här kan gå förbi. Vi ha från befolkningsutredningen
en lång rad förslag; jag nämner här förslaget örn förlossningsvårdens
ordnande, vilket avser att äntligen få bukt med den alldeles olidliga
trängseln på våra barnbördshus. Jag noterar i det sammanhanget med tillfredsställelse,
att det är meningen att skapa ett system av små förlossningshem runt
Sveriges land, och likaså att utredningen företräder den principinställningen, att
barnaföderskorna skola få resorna till och från förlossningsanstalten gratis. Jag
skall också nämna några förslag på andra områden. Befolkningsutredningen
har framlagt ett helt komplex av förslag till åtgärder, som gå ut på att ge vila
och rekreation åt trötta och utkörda husmödrar, förslag, vilka måste intressera
särskilt ur landsbygdskvinnornas synpunkt, med den stora arbetsbörda dessa
kvinnor ha, men också stora kategorier av stadskvinnor — jag tänker här i första
hand på de inkomstfattiga, barnrika mödrarna.

I det sammanhanget vill jag nämna befolkningsutredningens förslag örn barnens
sommarresor. Här må det tillåtas mig som bondeförbundare att med tillfredsställelse
konstatera, att det här för första gången, vissa bondeförbundsmotioner
oräknade, framlägges förslag till sommarresor för barn, där resorna
skola vara lika öppna för landsbygdens och stadsbygdens barn.

Jag går vidare. Jag nämner förslaget örn skolluncher, vilket även det måste
vara av intresse ur landsbygdssynpunkt, eftersom skolmåltidernas problem i
hög grad sammanhänger med de långa skolvägarnas problem.

Jag skall också nämna ett förslag, som riktar sig till en annan samhällskategori,
nämligen förslaget från befolkningsutredningen att hjälpa akademikerna
vid amortering av deras studieskulder. Det är ju en viktig fråga.
Vi veta, hur akademikerna pressas till en hög giftermålsålder och att barnantalet
i deras äktenskap är lågt. Det föreligger också andra förslag, och jag
skall icke glömma dem på bostadspolitikens område, vilka fått en befolkningspolitisk
inriktning.

Ja, herr talman, det har tagit en lång stund bara att ge en katalogmässig
redogörelse för de aktuella reformförslagen. Men jag vill ytterligare nämna, att
befolkningsutredningen i sitt huvudbetänkande, som kommer om ett par dagar,
förslår åtgärder, som syfta till att göra skor och kläder billigare för barnen. I
nämnda betänkande finns också förslag örn att subventionera ungdomens .sparande.
Det gäller ju att stimulera dessa unga i många yrken, som snabbt

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

47

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
komma upp till inkomster, likvärdiga med familjeförsörjarnas, att lägga av
en slant, som blir bra att lia när de gifta sig och skola sätta bo.

Men framför allt ha vi den stora frågan om allmänna barnbidrag, som tidigare
har berörts i denna debatt. Befolkningsutredningen är nu färdig med sitt förslag,
och förslaget är enhälligt. Jag ser att statsrådet Erlander är närvarande i kammaren,
och jag vill begagna tillfället att till honom rikta ett tack, inte i hans
egenskap av chef för ecklesiastikdepartementet, utan i hans egenskap av ordförande
i befolkningsutredningen. Det är ju så med oss arma människobarn,
att vi äro litet blyga i det dagliga umgänget. Vi ha svårt att räcka fram handen
och säga tack. Vi vilja hellre göra det offentligt vid sådana här tillfällen. Och
jag passar på att tacka statsrådet Erlander för det arbete, som han nedlagt inom
befolkningsutredningen, och kanske också för det överseende han har haft med
utredningens ledamöter. Jag är fullt medveten örn att jag har varit den besvärligaste
av alla ledamöterna.

Det är glädjande, att befolkningsutredningen kommit fram med ett förslag, som
är enhälligt, men inte representerar någon vanlig urvattnad kompromissenhällighet,
utan representerar ett verkligt framsteg. Och jag tror inte, att jag
gör något fel, nu när utlåtandet är slutjusterat, örn jag rent allmänt redogör
för barnbidragsförslagets innebörd.

De ortsavdrag, vi ha i beskattningen, föreslås avskaffade, vad beträffar
barnen, och ersatta med icke dyrortsgraderade barnbidrag. Det skall utgå 200
kronor i barnbidrag för varje svenskt barn utan behovsprövning och utan inkomstprövning,
alltså till alla. Barnbidragen skola utbetalas till modern, och
det blir alltså 200 kronor örn året för en enbarnsfamilj, 400 kronor för en tvåbarnsfamilj,
600 kronor för trebarnsfamilj o. s. v.

Jag förstår, att man kan tycka att de där pengarna inte äro så stora, och
det är ju klart att dessa belopp inte nämnvärt kunna inverka på familjeekonomien
i de högre inkomstskikten. Emellertid komma barnbidragen säkerligen
att betyda oerhört mycket för barnfamiljerna i de lägre inkomstklasserna. Jag
ber er. ärade kammarledamöter, att tänka på en inkomstfattig barnrik familj,
som ni själva känna till, en arbetarfamilj på landsbygd eller i stad, en hantverkarfamilj
eller en småbrukarfamilj. Vi antaga, att den familjen har feni
barn. Det skulle alltså utgå ett barnbidrag på 1 000 kronor. Tänk vilken radikal
omvälvning det kommer att bli i den familjens ekonomi! Och det bästa
är, herr talman, att barnbidragen skola erhållas utan närgången behovsprövning.
De skola inte ha någon fattigvårdskaraktär, de skola inte vara någon
nådegåva från samhället, utan de skola vara en ärligt förtjänt ersättning till
modern för att hon genom att föda och fostra barn hjälper till att frambringa
framtida arbetskraft och på så sätt bidrager till vår generations åldersförsörjning.

Barnbidragen äro produktiva, sade herr von Heland nyss, och det är så
sant som det är sagt. Men barnbidragsidén uppbäres också av nutida rättviseskäl,
som borde te sig självklara i ett demokratiskt samhälle. Det är inte
rättvist, som nu, att barnfamiljerna, allteftersom barnen komma till världen,
sjunka kraftigt vad beträffar levnadsstandarden. Det är inte rimligt att barnrikedom
skall betyda trångboddhet, sänkt standard i fråga örn mat och kläder
o. s. v. Det är inte rimligt, att i de lägsta inkomstklasserna barnrikedom skall
betyda ekonomisk fattigdom.

De av kammarens ärade ledamöter, som tilläventyrs ännu äro kallsinniga på
denna punkt, skulle jag vilja rekommendera att taga del av det material, som
förelåg inom befolkningsutredningen vid behandlingen av abortfrågan. Det
finns i dag, just nu, tusentals kvinnor i Sverige, som gå i ängslan över det
kommande barnet, hos vilka moderskänslan förkvävs vid tanken på den grå

48

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

tillvaro, de lia att bjuda den lille och som fasa för de ekonomiska svårigheter,
kanske den katastrof, som det blir ekonomiskt, ela barnet kommer, kvinnor,
som därför i sin förtvivlan kanske umgås med tanken att fördriva fostret.
Jag tror, att flertalet av dessa kvinnor skulle med glädje motse det kommande
barnet, örn bara de ekonomiska förhållandena ordnades. Och jag vill
också påminna örn att vi, den dag som är, lia hundra tusen barn i vårt svenska
fattigvårdsklientel.

Barnbidragen representera rättvisa även ur andra synpunkter. Det är faktiskt
rättvist, att de äldre äro med och betala barnkostnaderna för ungdomen
och medelåldern. Jag vill här inte försöka få fram en motsatsställning mellan
äldre och yngre. Jag motser med utomordentlig glädje, att folkpensionärernas
förhållanden nu komma att radikalt förbättras, men jag vill samtidigt framhålla,
att det inte örn vår generation får sägas, att vi ägnade allt vårt intresse
åt att pensionera oss själva och inte tänkte på den kommande generationen,
som dock skall vara med örn att lösa de växlar, som vi med all rätt nu ställa,
då det gäller att förbättra folkpensionärernas förhållanden.

Det vore, herr talman, mycket att säga om detta, men det har ju nästan verkat,
som örn vi bondeförbundare nu ett slag blockerat diskussionen. Jag skall
därför fatta mig kort. Men vad jag hittills sagt, behöver man inte vara bondeförbundare
för att säga. Örn jag till slut skulle försöka att se dessa frågor
ur bondeförbundarnas synpunkt, är det alldeles självklart, att även örn
intresset för befolkningspolitiken är stort inom alla partier, detta intresse
blir en värmegrad högre inom bondeförbundet.

Detta är psykologiskt förståeligt, ty på landsbygden får man en mera konkret
bild av befolkningsutvecklingen än i städerna. Herr förste vice talmannen
jämförde nyss Stockholm och landsbygden, och jag vill fortsätta jämförelsen.
Det pågår i dagarna mycket intensiva arbeten på stadsplaneringen
här i Stockholm, och det stora kruxet är vad man skall göra av allt folk som
kommer hit. På landsbygden ha vi däremot brist på arbetskraft.

Landsbygdsbefolkningen har också anledning att se på dessa problem rent
ekonomiskt. Det är nämligen så, att de unga människor, som lämna landsbygden
och ge sig in i städerna, representera pengar. Det glömmer man ibland.
Vi lia här diskuterat mjölkpriserna och jordbrukspriserna i allmänhet, men
man glömmer, att det finns en sak som levereras från jordbruket och som
jordbrukarna inte få ett dugg betalt för. Det är arbetskraften. Jag har förr,
men inte i denna kammare, sagt denna självklara sak, att det kostar pengar
att uppfostra barn och att man inom de hundratusentals jordbrukarhemmen
landet runt ännu har relativt många barn att uppfostra. Men när sedan barnen
äro färdiga och skola börja arbeta, da ge de sig in i städerna, och stadsnäringarna
få arbetskraften utan någon kostnad. X själva verket gar det pa
så sätt en kapitalström, som representerar åtskilligt mer än hundra miljoner
kronor årligen, från landsbygden till städerna, värdet av de stadsinflyttades
uppfostringskostnader. Jag är rätt pessimistisk örn att det skall ga att hejda
flyttningsströmmen från landsbygden till stad. Men kapitalströmmen kunna
vi åtminstone delvis dämma upp, exempelvis och framför allt genom ett bidragssystem.

Det är rimligt att jag här talat om befolkningspolitiken, det är en sak som
alltid legat mig varmt örn hjärtat. Men jag vill också säga, att vid sidan av
de befolkningspolitiska förslagen finnas andra förslag av samma angelägenhetsgrad,
och jag nämner da naturligtvis i första hand folkpensionsfragan.
Jag vill, att kammarens ärade ledamöter skola förstå, att det för bondeförbundet
ter sig naturligt att ha en starkt positiv inställning till socialpolitiken. Bondeförbundet
är inget junkerparti. Det representerar de bredare lagren på

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

49

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
landsbygden, en folkgrupp med lågt skatteunderlag och stort socialt hjälpbehov.

Allra sist, herr talman, vill jag påminna örn att bondeförbundet alltid varit
positivt i försvarspolitiken. Men nu måste vi ändå med tillfredsställelse
konstatera, att det finns möjligheter att lyfta över pengar från försvarshuvudtiteln
till den sociala huvudtiteln. Jag tycker, att vi alla borde vara överens
örn att det är glädjande, att vi äntligen ha kommit in i en tid, då vi kunna
begagna en del pengar, som tidigare ha använts för framställning av förgörelseredskap
— kanoner, tanks, kulsprutor och annat ■— till att göra livet
ljust och lyckligt för medmänniskorna.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Efter den myckna kritik, som har
ägnats kanske inte så mycket statsverkspropositionen som den socialdemokratiska
politik, för vilken den är ett uttryck, är det med en viss blyghet som
en s. k. regeringsadjunkt tar till orda för att försvara och lägga till rätta.
Den, som försvarar, har ju en svårare uppgift än den som angriper, ty han
måste ju ge skäl också. Men vi ha också sett, att den som försvarar, riskerar
att angripas för att han bara »håller med» och inte har någon egen ståndpunkt.
Så sades det härom dagen gentemot de socialdemokratiska tidningarna,
och den anklagelsen riktas också ofta mot den socialdemokratiska riksdagsgruppen,
att den bara är ett eko av regeringens ståndpunkter och att den låter
»fösa sig fram». Så är det inte. ''Jag tror att det skulle vara mera sant att
säga, att det tvärtom är den socialdemokratiska gruppen som föser regeringen
fram. Den kräver av regeringen, att den skall förverkliga och göra allvar av
det program, på vilket den har blivit tillsatt.

På tal om den där slaviskheten kan jag erinra örn det bevingade ordet av
den gamle talmannen greve Hamilton. På 1880-talet hette det också att massorna
voro så lättledda, att de läto sig ledas av partiledare och andra. Men han
sade: »Ja, men försök att leda dem baklänges!» Det kan man också säga örn
vår socialdemokratiska grupp. Vi sluta upp kring regeringen, därför att den
för vår politik; men må regeringen bara försöka att leda oss baklänges —- då
skulle det gå illa för den.

Jag vill inte lägga mig i regeringens beting att riva ifrån sig och förklara
och försvara sina förslag. Jag skall i stället försöka utveckla, hur vi socialdemokratiska
riksdagsmän se på de frågor, som här ha varit föremål för ventilering.
Man talar örn att vår politik är ekonomiskt ansvarslös, att vi rulla
med pengar och att vi föra vår socialpolitik för denna politiks egen skull. Det
är inte så. Socialpolitiken ingår för oss som ett led i ett stort sammanhang.
Den är ett led i hela vår samhällspolitik, i vår produktionspolitik. Lösen har
ju i vårt efterkrigsprogram, som statsministern redan citerat, uppställts vara
allmän sysselsättning och allmän inkomst för alla medborgare. De produktiva
krafterna i samhället skola tagas ut i sin fulla utsträckning och skola inte
tillåtas att ligga för fäfot. Det, som bestämmer välståndet i ett samhälle, är
ju arbetet och arbetets resultat. Det kan gott tänkas en socialpolitik och en
skattepolitik, som verka hämmande på produktionen och arbetet. Jag vill förklara,
att vi socialdemokrater inte betrakta en sådan socialpolitik som eftersträvansvärd.
Att en sådan politik kan tänkas, är ju klart. Däremot tvista vi
ju alla om var gränsen går. Vi anse att den går mycket högt, andra anse att
den går lägre och somliga att den går så lågt som möjligt.

När man beskyller oss socialdemokrater för att vi flytta fram våra positioner
och kräva så mycket av skattedragarna, att det verkar förkvävande på företagsamheten,
vill jag genmäla att alla andra partier också ha flyttat fram

Forsta kammarens protokoll 1946. Nr 2. 4

50

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sina positioner. Det gäller inte bara bondeförbundet, utan också folkpartiet
oell till och med högern. Vi lia hört herr Domö här i dag förklara, att socialreformerna
lia en produktiv uppgift. Det har inte högern i allmänhet medgivit
tidigare. Det är ett tidens tecken, att högerledaren i denna kammare nu
medger, att utgifterna för de sociala reformerna inte bara tära, utan också lia
en produktiv uppgift. Om det program, som herr Elon Andersson har talat
för här, skulle ha presenterats av en socialdemokratisk regering för 20 år sedan,
skulle det ha kunnat betecknas som radikalt. Den linje, som då företräddes
av socialdemokraterna och som kanske till och med var mindre avancerad
än den, som folkpartiet företräder i dag, betecknades av dåtidens liberaler som
en äventyrlig och samhällsvådlig politik. Den skulle förinta företagsamheten
och hindra sparandet etc. Statsministern har redan erinrat om 30-talet, men
varje gång socialdemokraterna presenterat sina förslag har det sagts, att de
skulle verka hämmande på företagsamheten oell i verkligheten innebära en
standardsänkning. Som statsministern redan påpekat, gick det ju i verkligheten
alldeles tvärtom. I stället för att företagsamheten hämmades, blev den stimulerad.
I stället för att sparandet skulle gå ned, har väl sparandet aldrig
slagit sådana rekord — åtminstone örn det mäts efter insättningarna i bankerna
— som det gjorde åren före det andra världskriget.

Man tycker att det innebär en viss glömska i fråga örn de gångna fiaskona,
att man nu talar på samma sätt om samma saker. Nu skall näringslivet skattas
ihjäl, och nu skall företagsamheten upphöra. Örn något vore ägnat att
sprida olust, är det väl dessa Jeremia klagovisor och inte den socialdemokratiska
politiken, som ju öppet presenterar sig som ett produktionsprogram och
ett framstegsprogram. Målet har ju, som jag redan erinrat örn, angivits vara
att sysselsätta alla produktiva krafter. Programmet skulle ju förfela sin uppgift,
om det drabbade och hämmade produktionen och rubbade företagsamheten.
Det vill i stället stimulera företagsamheten. Jag erkänner att detta är
ett optimistiskt program. Det tror på de uppbyggande krafterna i samhället,
men det program, som ställes emot det socialdemokratiska, är också ett optimistiskt
program. De liberala nationalekonomerna säga: »Låt de fria krafterna
ha sitt spel, så skapa de välstånd av sig själva. Vi få det allt bättre och
bättre, och vi få alla de sociala reformerna och mera därtill, bara vi vänta.»
Det är sant, att ole där fria krafterna äro ett mäktigt incitament. Den socialdemokratiska
politiken bortser inte från dem, utan bygger tvärtom på dessa
krafter. Den enda skiljaktigheten är den, att socialdemokratien anser, att
dessa krafter inte böra bli mindre effektiva, örn man hjälper dem en smula på
traven. De borde ju i stället bli mera effektiva. Men den socialdemokratiska
politiken har också ett annat syfte, nämligen att sprida företagsamhetens vinster,
i vidare kretsar. I det avseendet har ju högern här i kammaren genom herr
Domö deklarerat en avvikande mening. Herr Domö sade, att de sociala reformerna
inte hade någon egendomsutjämnande betydelse. I det avseendet vill
jag i min tur anföra en avvikande mening. Jag tror att kravet på egendomsutjämning
och inkomstutjämning är en av de allra mäktigaste krafterna i
detta som vi kalla politik. Det är någonting som man inte kan bortse ifrån.
Örn man gör det, kommer man på sidan av de krafter som handla i politiken.

Det är, som sagt, ett optimistiskt program. Det betyder inte att det är ett
lättsinnigt program. Jag skulle snarare vilja påstå, att de andra programmen äro
mera lättsinniga, ty de bygga i så hög grad på slumpen. Den socialdemokratiska
politiken, det är sant, betyder en stark hand över utvecklingen. Det bestrida vi
inte. Eftersom så många här ha visat intresse för de kommande finansplanerna
— alltså inte den som föreligger i dag, utan dem som komma därefter — vill
jag, och jag tror att jag deklarerar det å hela vår grupps vägnar, säga att vi

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

51

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vilja inte ha några unclerbalanserade budgeter och inte heller någon permanent
inflation. Vi kämpa med alla tillgängliga medel mot detta. Vi anse att såväl de
underbalanserade budgeterna som inflationen äro mera till skada för de fattigamänniskorna
i landet än för andra.

Det har redan talats örn den promemoria som är fogad till inkomstberäkningarna.
Den är mycket intressant. Jag har läst den med mycket stort intresse,
och jag vill bara göra den anmärkningen emot den, att den är avfattad på ett
professorsspråk, som är alltför lärt, för att gemene man skulle kunna genomtränga
det utan väldiga intellektuella ansträngningar. Jag tycker för min del,
att örn vi skola få mer av den varan i framtiden, böra författarna bemöda sig om
ett enklare och klarare språk. Jag tror, att örn finansministern själv hade skrivit
den, hade vi förstått den bättre. Men jag vill erkänna, att elen är mycket
intressant och att författaren lagt upp sakerna på det rätta sättet. Han utesluter,
som ju framgår vid läsningen, inte en underbalansering av budgeten, när det
betingas av speciella och tillfälliga orsaker och när det sker i ett utjämnande
syfte. Men i stort sett håller han på att varje budgetår skall täcka sina egna
utgifter genom skatter och inte genom lån, alltså med avkastningen av produktionen
i landet och människornas arbete under det året. I det avseendet äro vi
socialdemokrater minst lika doktrinära som herrar Domö och Elon Andersson.

Herr Domö betecknade allt det här som planlöst. Jag skulle nästan vilja
fråga, örn det inte ur herr Domös synpunkt är sympatiskt, ty den anmärkning,
som förut har gjorts mot den socialdemokratiska ekonomiska politiken, har ju
varit den, att den har planerat alldeles för mycket. Han anmärkte på att man
fastställer utgifterna, innan man har skaffat sig inkomsterna eller redogjort för
hur man vill ha dem. Jag har svårt att förstå det talet. Årets budget, som vi
ha att ventilera här, är ju balanserad. Herr Elon Andersson har till och med —-jag tror att det var han — gjort gällande att den är överbalanserad och rymmer
dolda reserver. Vad som ligger bakom denna budget är naturligtvis mycket intressant
att tala örn. Jag tror dock att man inte förr har krävt av en finansminister,
att han skall framlägga finansplaner för flera år framåt i tiden. Jag
förlåter för min del finansministern, örn han ännu inte själv är på det klara med
hur han tänker sig den utvecklingen.

Herr Domö sade vidare att socialdemokraterna äro så sura, när de få kritik.
De säga officiellt att de vilja ha opposition och att de tycka örn den, men när
oppositionen uppträder, göra de sura miner.

Jag har inte sett någon göra sura miner. Jag tycker inte att statsministern
var sur, när han replikerade herr Domö i dag. Jag tror snarare att det är herr
Domö själv som är sur. Det är klart att vår tolerans mot opposition inte gärna
kan sträcka sig så långt, att vi utan vidare acceptera dess synpunkter och avstå
från att bemöta dem. Jag tror för min del att det är en allmän känsla här i
riksdagen, att oppositionen bör finnas och att den gör nytta, örn den belyser
problemen från olika sidor, men därför bör väl inte den grupp, som har majoriteten,
förmenas rätten att både försvara sig och att angripa.

Herr Elon Andersson talade mycket örn socialiseringen. Jag är nog närmast
benägen att betrakta allt vad som sägs om detta såsom akademiska diskussioner
eller funderingar. Han sade, att »en socialisering utgör en fara för de
mänskliga värden som vi» — d. v. s. folkpartiet — »vilja värna; däremot vilja
vi vara med örn de sociala reformerna i mycket stor utsträckning». Jag tror
inte att det går att dela upp saken på det sättet. De sociala reformerna äro ju,
särskilt när de gå så pass långt som det här är fråga örn, också ett slags socialisering;
åtminstone är det ett betydande steg i riktning mot inkomst- och
egendomsutjämning. Om herr Andersson har sagt A, får han nog kanske också
säga B. Man säger att politiken är det möjligas konst, men man kan också sä -

52

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ga, att den är något dynamiskt; någonting som rör sig framåt och ständigt
förändrar karaktär. Det, som ter sig relativt radikalt i dag, kan om tjugu år
vara hopplöst föråldrat, och jag vill peka på att medan här herrar Domö och
Elon Andersson kritisera och vilja dominera den svenska politiken, i stora
delar av Europa de partier, som svara mot de svenska partier herrar Domö
och Andersson representera, äro fullständigt bortsopade och deras ståndpunkter
och synpunkter fullständigt inaktuella.

Vad de där mänskliga värdena beträffar, tror jag att det nog, sådant det
framställdes av herr Andersson, mera är en fras. Som statsministern har påpekat,
är ju det svenska samhället redan till en stor del socialiserat. Vi ha förvandlat
åtskilliga privata företagsområden till statliga. Jag har inte märkt, att de mänskliga
värdena lia rönt någon inskränkning genom denna utveckling. Jag tror inte
att man t. ex. kan påvisa, att tobaksmonopolets eller spritcentralens tillkomst
vare sig för deras egna befattningshavare eller för andra människor har betytt
något intrång i dessas mänskliga friheter eller rättigheter. Jag tror snarare
att mångå tycka, att det betytt en utökning av deras mänskliga värde. Vi
socialdemokrater äro lika måna örn att slå vakt örn dessa mänskliga värden som
medlemmar av andra partier. Herr Elon Andersson behöver därför inte vara så
ängslig för att i det samhälle, som vi glida fram emot och som åtminstone vi
socialdemokrater vilja vara med örn att förverkliga, vare sig hans egen eller
andra människors rörelsefrihet skall inskränkas.

Herr von Heland var ju oerhört radikal i det långa tal han höll. Han framställde
åtskilliga frågor till oss socialdemokrater. Statsrådet Sträng har i vissa
stycken besvarat hans frågor. Jag vill emellertid säga ytterligare ett par ord.

Jag tyckte att herr von Helands radikalism mera gick ut på att mocka gräl
än att ställa till rätta, mindre på att hjälpa landsbygden än att resa landsbygd
och stad mot varandra. Det anser jag vara en felaktig utgångspunkt för den
politik, som enligt min uppfattning och enligt många andras bör föras för att
hjälpa landsbygden och särskilt dess fattiga befolkning.

Herr von Heland sade att socialdemokraterna i fjol hade visat, att de ansågo
att det var riktigt, att man hade en lägre inkomst på landet än i staden. Det
var ju en tämligen ogenerad omskrivning av vår naturliga ståndpunkt, att lönerna
böra anpassas efter kostnadsläget på vederbörande ort. Att en skillnad
finns mellan stad och land och mellan olika orter i övrigt, kan väl ingen bestrida.
Det har pa sistone skett en inte sa liten utjämning i det avseendet, men
den har skett genom att kostnaderna på landet ha ökat och inte genom att
kostnaderna i städerna ha minskat. Örn denna utveckling har varit till gagn
för landsbygden, vill jag inte uttala mig örn. Men jag tror att den snarare har
bidragit till att stegra flykten från landet till staden än tvärtom.

Herr von Heland hotade med att man skulle göra valpolitik av detta; »det
skulle komma upp i valrörelsen i år.» Ja, vi äro inte rädda för det, och vi komma
säkert att sköta örn att herr von Helands tolkning av dessa spörsmål inte
kommer att bli det sista ordet.

Herr von Heland frågade också, örn vi socialdemokrater inte vilja acceptera
principen örn lika rätt för alla. Han exemplifierade det bl. a. med att påyrka,
att folkpensionärerna skulle ha samma pensioner som statstjänarna tillerkänts!
Han säde däremot inte vilka statspensioner som skulle läggas till grund för
denna nivellering, örn det var stationskarlarnas eller generaldirektörernas. Jag
skulle tro att det blir ganska svårt för herr von Heland, när han skall lägga
fram sin statsverksproposition, innefattande denna utjämning mellan stad och
land.

Jag kan rent principiellt säga, att vi alltid lia varit anhängare av den där
lika rätten. Idealen äro ju spruckna, och den fullständigt lika rätten är väl en

Torsdagen deri 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

53

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
omöjlighet. I Sovjetunionen, där man principiellt Ilar utgått från denna lika
rätt, har det efter hand blivit en betydande inkomstskillnad mellan olika grupper.
Man kunde också förstå av herr von Helands tal, att det där var någonting
utopiskt. Så fort han kom in på det, som skulle kunna kallas hans egna
intressen, var han inte längre anhängare av den lika rätten. Vi socialdemokrater
vilja rätt åt landsbygden och dess fattiga befolkning, men helst vilja vi
genomföra det på ett annat sätt än herr von Heland gav antydning om, när
han sade att det skulle ske genom våldsam sänkning av andra samhällsgruppers
standard.

Vad nu jordbrukets arbetskraft beträffar, ställde herr von Heland även på
den punkten en fråga, nämligen örn vi vilja vara med om att ge jordbruket
vad sam behövs för att dess arbetare skola få bättre förhållanden. Statsrådet
Sträng har ju redan vidrört det kapitlet. Jag vill ändå påpeka, att vi socialdemokrater
i alla tider ha slagits lika hänfört för lantarbetarnas löner som vi
ha slagits för industriarbetarnas, och jag skulle tro, att örn lantarbetarna i dag
ha bättre villkor än de haft förut, är det i hög grad den socialdemokratiska
arbetarrörelsens förtjänst. Jag vill också tillägga, att vid de förhandlingar,
som ha lett till det resultatet, ha vi nog i allmänhet haft herr von Heland på
andra sidan om förhandlingsbordet.

På tal örn annat skulle jag vilja ansluta mig till det erkännande, som har
givits åt statsrådet Gjöres för hans strävan att avskaffa krisregleringarna så
fort som möjligt. Jag skulle nästan för min del vara benägen att säga, att det
skulle kunna gå ännu fortare. En reglering, som man i allmänhet väl anser
vara överflödig nu, är bröd- och mjölransoneringen. Jag vet att det invändes, att
örn den upphävs, komma jordbrukarna att utfodra sin spannmål i stället för
att köpa kraftfoder. Jag vet inte, örn den faran är så stor. Jag tycker ändå
att det skulle vara möjligt att med bibehållande av greppet på den punkten
avskaffa själva kortregler ingen. Under alla förhållanden tycker man att det
är rätt meningslöst att man på restaurangerna skall bibehålla en kvarn, som
utan tvivel f. n. går i tömning.

Det har ju, herr talman, inte varit mycket tal örn utrikespolitiken i denna
debatt, och det är i vissa avseenden en glädjande omständighet, att så har
kunnat vara förhållandet. Jag vill på detta område endast deklarera min glädje
över — såsom här har skett förut — att vi ha att vänta en proposition om
Sveriges anslutning till de förenade nationerna. Jag har tidigare uttalat önskemålet,
att denna anslutning borde lia kommit förut. Jag förstår nu att det
kan vara opportunt, att vårt land inte visar sig alltför angeläget. Det finns
en viss konventionalism, som måste iakttagas. Vad som förekommit på det
F.N.-möte, som pågår samtidigt med denna riksdag, visar enligt min mening,
att Sverige redan nu kunde lia en uppgift att fylla tack vare vår obundenhet
åt olika håll, vår fördomsfrihet och vår uppriktiga vilja att ställa oss på rättens
sida i olika situationer. Jag skulle vilja uppmana regeringen att fullfölja
sin linje, men att inte på grund av överdriven räddhåga avstå från att
uttrycka vårt folks önskan örn anslutning till den internationella rättsorganisationen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr voll Heland, som yttrade:
Herr talman! Det är rätt egendomligt, att när vi endast försöka hävda rättvisesynpunkter,
detta från socialdemokratiskt håll genast .skall mötas med
talet örn att vi försöka »mocka gräl» och uppresa landsbygden mot städerna.

Jag skall be att få nämna siffrorna för nationalinkomstens fördelning år
1939. Då fanns det inom jordbruket en miljon arbetande människor med en
sammanlagd inkomst av 2 miljarder kronor. Inom industrien funnos samtidigt

54

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

1,2 miljoner arbetare med en sammanlagd inkomst av 6,2 miljarder kronor.
Per person blir detta 2 000 kronor i jordbruket och 5 000 kronor i industrien.
Det är denna fruktansvärda orättvisa vi opponera oss mot och säga: »Försök
göra detta rättvisare!» Men ett sådant önskemål mötes av herr andre vice talmannen
med uttrycket, att vi »mocka gräl».

Sedan vill jag också säga, att det är egendomligt att en socialdemokrat tror,
att ett lantarbetarförbund skall kunna åstadkomma bättre löner, när det inte
finns någonting att ta av. Jag trodde det ingick i de elementära kunskaperna
hos varje fackföreningsmedlem, att första förutsättningen för att en fackförening
skall kunna ta ut bättre löner är, att det finns någonting att ta av. Det
är inte socialdemokraterna som åstadkommit förbättringen i lantarbetarnas
villkor, utan det är bondeförbundet som genom »kohandlande» med socialdemokraterna
har kunnat genomföra en jordbrukspolitik, som gett jordbrukarna
en större inkomst, varigenom lantarbetarna lia kunnat få en högre lön.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! I det nu så aktuella ämnet om
planläggningen av svenskt arbets- och näringsliv under den närmaste framtiden
dyker över allt annat titt och tätt fram ett ord med en nästan magisk klang, ett
nyckelord med innebörden ungefär som så, att »det är det som skall göra’t» eller
»det är det som skall frälsa och förlossa oss», och det är ordet »Rationalisering!
Rationalisering med stort R, beledsagat av klirret från slamrande maskiner, kulturens
underverk som kan allt, som gör allt — som gör till och med människan
själv till en maskin, en själlös robot och knapptryckare, mekaniserad och steril,
glädjelös och fattig, mitt i det storverk, som hennes snille skapat fram. Maskinerna
i all ära — nog är det bra med en hel hop av dessa moderna uppfinningar,
som underlätta arbetet och göra tillvaron i många stycken bekvämare och behagligare
— men man får inte blunda för att de i en fortgående överdriven utveckling
även kunna bära dödsmärket för en hel civilisation, vägen till undergången
i stället för den åtrådda lyckan och framåtskridandet. Dagens situation
vittnar därom med förfärande tydlighet — jag behöver ej närmare utveckla realiteterna
som ligga därbakom.

För att nu röra vid ett ämne, som ligger mig närmast örn hjärtat, nämligen
jordbruket, möta vi även där samma utvecklingsprocess, accentuerad av samma
lösenskrav som annorstädes, nämligen rationalisering och åter rationalisering,
maskiner och stordrift, industrialisering under allt större enheter, sammanföring
till allt större komplex och död åt de små företagen, som höra en gången tid till.
Det ryska kolchossystemet torde leka revolutionärerna på detta område kärt i
hågen, ju större dess bättre. Som en tills vidare tolerabel övergångsform ställs
det s. k. familjejordbruket på en 30 ä 40 tunnland, men vad därunder är, det är
av ondo. I de moderna samhällsreformatorernas magna charta är småbruket som
driftsform utdömt såsom otidsenligt och förkastligt och bör utplånas, ju fortare
dess hellre. Den klass, som utgjort kärnan i svenskt samhällsliv, småbönderna,
har tjänat ut. Moren har gjort sin plikt — inte minst i denna bistra kristid —
moren kan gå.

Är det då så alldeles lyckligt, att dessa storplaner gå i verkställighet?

Vi skola gärna medge, att det finns en hel del småbruk, som äro alltför små
för att enbart föda sina brukare. Men vad hindrar även dessa att, örn de så vilja,
ha en liten torva, som bredvid annat arbete ger dem en nöjaktig bärgning? Det
finns säkert många, som av sund jordkänsla vilja lia det så, och är det månne
samhällsklokt att förgripa sig därpå? Vidare vilja vi annotera, att jordsplittring
och styckning på sina håll ■— jag behöver knappast nämna min hemprovins
:— gått så långt, att det tarvar rättelse, en rättelse som bör ske uteslutande på
statens bekostnad; men vid den omskiftning, som då sker, månne det då är klokt

Torsdagen den 17 januari 1946 fm. Nr 2. 55

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att nied storbruket i tankarna förgripa sig på befolkningens egen vilja att röra
sig i det format, som vunnit gammal hävd, som man trivs med och som står i
överensstämmelse med bygdens skaplynne och egen särpräglade art? Det bör
sägas högt och rent: det är föga i stil med sund demokrati att gå bryskt och
bröstgänges fram i sådana fall. Vill man hjälpa ett folk -—- ett folk som för
resten bra litet bär legat samhället till last — då bör det ske med andra medel
och på andra vägar.

Jag skall aldrig glömma, när under en av krigsårens remissdebatter i den
svenska riksdagen, då småbrukarefrågan låg i förgrunden, det kom deklarationer
från samtliga partiledare, att småbrukarna trots rådande prisstopp skulle få
hjälp i sitt betryckta läge. Hur gick det med den hjälpen? Vi motionerade från
vårt håll örn 5 öres höjt producentbidrag på mjölklitern som en välkommen hjälp
till dessa behövande och som ett infriande i någon mån av löftena från det relaterade
tillfället, men hur gick det? Blankt nej och därmed basta. Det passade
inte den gången. Och nu bjuder man hjälpen i form av Rationalisering — Rationalisering
med stort R. med innebörd att de sopas bort helt enkelt; det är den
näkna sanningen. Är det underligt, örn bitterheten bryter fram inför vad som
händer och sker?

Utan att av statsrådet Sträng eller regeringen överhuvud begära formellt tillstånd
därtill står den stora massan av Sveriges jordbrukare i detta nu och begär
att få med 3 öre höjt mjölkpris som en kompensation för höjda kostnader,
betingade av tidsläget. Så kraftigt och spontant stiger detta krav ur h.järtedjupen,
att man är beredd att i nödfall tillgripa åtgärder, som man eljest aldrig
gör från en samhällsklass, som går lugnt sin väg fram. Så djupt berör det mig
själv, herr talman, att jag måste bekänna, att jag känner det som skulle jag
begå ett brott emot mina likar och fränder, örn jag skulle avråda dem från att,
ta ett dylikt ansvarsfyllt steg. Men jag skulle på samma gång känna mig oändligt
tacksam, örn detta steg ej skulle behöva tagas. Allvaret i hela denna aktion
står för mig ännu klarare inför åsynen av de tusentals bondekvinnor, som med
sammanbitna tänder stå vid sina mäns sida som de trägna arbeterskoma för en
ringa lön. Den synen griper mig mest.

Hur den striden avlöper, därom vill jag ej spå, men ett vet jag: att Sveriges
jordfolk efter lång väntan i en förtvivlad situation griper till det yttersta
vapnet i känslan av att det gäller en kamp på liv och död. Aldrig någonsin
har väl förnimmelsen av att gå till strids för en rättfärdig sak så intensivt
gripit inte minst småbrukarna som just nu. Jag kan vittna därom. De ha
fyllt sin plikt i samhällets tjänst med en ytterligt inknappad arbetskraft under
krisårens hårda dagar och skulle kunna vänta, att jämställdheten med
andra samhällsklasser nu åtminstone i någon mån finge komma till sin rätt.
Vad båtar det att braska och hovera med ett lysande grant socialreformprogram,
om man samtidigt glömmer att gripa in, där hjälpen är som mest
trängande och ligger närmast till? Det är en fråga man spontant ställer i
denna stund.

Herr talman, jag vore ej den dalkarl jag är, örn jag skulle tiga med detta
nu, när landets livsfrågor vridas och vändas och ställas i öppen dag. Det är
månghundratusendens väl eller ve, som går till en avgörelse, och utfallet därav
kommer att sätta sina spår i långa tider framåt. Vad skulle vi annat önska
än att det kunde bli en uppgörelse i godo för hela landets skull?

Jag skulle ingenting ha sagt, örn det varit några orimligheter man begär.
Jag är övertygad örn att det övervägande flertalet bland de konsumerande
klasserna, framför allt de, som äro av bonderot, skulle ställa sig välvilliga och
förstående till detta relativt blygsamma krav, som reses från bondefolkets
sida. Följande uttalande i en dagstidning från en metallarbetare är ganska

56

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
typiskt, där det tydligen kommer ur hjärtats djup. Så här skriver han: »Vår
nationaldryck mjölk är ett livsvillkor för oss stora och små. Låt bonden få 3 öre
till för mjölken, det är den värd flera gånger örn. Varför skall det tjatas i
oändlighet i riksdag och regering så fort en lantbrukare vill ha skäligt betalt
för sina produkter? Genom det nya avtalet med lantarbetarna kommer utgifterna
att stiga. Varför inte da fa ta fattiga 3 öre tili på en liter mjölk?
När ölbryggarna höja sitt vattenlialtiga dricka 10—12 öre på liter, då tiger
både riksdag och regering, och det törstiga svenska folket och bryggerierna
utdela goda vinster till aktieägarna.

. Nej, låt den svenske bonden få sina 3 öre, han är dem väl värd och mer
till.»

Så långt denne metallarbetare, och så tänka säkerligen även tusentals andra
hans likar och Länder som ha någorlunda inblick i vad bondeyrket kräver av
sin man. Men nu reser man på högsta ort en massa svårigheter, kommer med
en hel del, man. vöre färdig att säga illfundiga, i alla händelser i väsentliga
avsnitt högst missvisande uträkningar och kalkyleringar, som nära till hands
frammana misstanken, att man bra litet vill och helst ser, att allt får bli vid
det gamla eller, ännu hellre, att avprutning och sänkning sker till lägre nivå.
Faktum är ^ju att den lejda arbetskraften, om det överhuvud går att få
loss någon sådan, .åtminstone i skogsbygderna, t. ex. i mina trakter, är så pass
dyr, att det är orimligt att för jordbrukets del med nuvarande prissättningar
fa det hela att gå i las. Jag missunnar sannerligen exempelvis ej en skogsarbetare
den inkomst, han haft under denna tid — jag skulle vara dum, örn jag
gjorde så — men örn man för lejfolk på en bondgård nödgas betala motsvarande
dagpenning, då kan man nog slå igen och gå ifrån när som helst.

Alltnog, vilka invändningar man än gör, man kan aldrig komma ifrån
nakna fakta, att framför allt en småbonde sannerligen ej har det för fett och
att en småbrukarhustru bör få känna hugnaden av åtminstone någon reell uppskattning
av sitt slitsamma värv. Ja, jag må säga det, herr talman, även
örn det låter en smula hädiskt, att en regering, som till äventyrs skulle blunda
inför allt detta och ställa sig oförstående på tvären mot böndernas blygsamma
krav, vill jag sannerligen ej ge mycket för!

Låt oss se sakerna kallt och realistiskt, som de verkligen äro, och gripa in
resolut överallt där läget uppenbart så tarvar. Jag är själv beredd, herr talman,
att vara med på förverkligandet av ett socialt reformprogram, som är
inriktat på att bistå de verkligt hjälpbehövande. Men då skall man inte heller
skjuta åt sidan till en obestämd framtid den medborgargrupp, som på ett
alldeles särskilt sätt har bidragit till att uppehålla livhanken på svenska folket
under en påfrestningens tid. Som goda kamrater och bröder emellan borde
den saken kunna ordnas utan alltför småsint knussel och sifferrytteri, som
föga passar i detta skede och sammanhang. Det är min innerliga förhoppning,
herr talman, att så måtte ske.

Herr Herlitz: Herr talman! Det är det tråkiga med denna remissdebatt,
att vi egentligen inte ha något regeringsprogram att hålla oss till. Planhushållningen
har börjat med att regeringen inte lagt fram någon finansplan.
Men något så när veta vi ju ändå, vad det är regeringen vill. Vi skymta ett
stort socialpolitiskt program, som talar till allas våra hjärtan, och fastän planhushållningen
för tillfället har skjutits något åt sidan, tar ju ingen miste på
att den är på väg.

Jag skall försöka belysa, huruledes denna politik på många punkter ställer
regeringen inför ett allvarligt dilemma. Det blir sålunda, örn man så vill, kritiska
reflexioner, och jag väntar att stämplas som negativist. Man har ju nårn -

Torsdagen den 17 januari 1946 fm. Nr 2. 57

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ligen tagit sig för att sätta den stämpeln på alla som anse, att samhällsuppgifterna
skola lösas annorledes än genom statens tvång.

Det är åtminstone många ledande socialdemokrater som ha en fantastisk
övertro på staten. Man tycker ofta att man är i en underlig drömvärld, då det
resoneras örn statens resurser.

För det första gäller det naturligtvis de finansiella resurserna, men dem
skall jag inte tala örn, då de redan ha berörts och säkerligen komma att beröras
av andra talare. Övertron på staten visar sig emellertid för det andra också
däri, att man inte riktigt tänker sig in i vad som fordras av personliga krafter,
när det enskilda levernet alltmer skall kontrolleras av staten. Allas vår
ärade vän herr Ström brukar föra en frejdig kamp mot byråkratien. Jag vet
inte riktigt, vad han menar med detta mångtydiga ord. Men menar herr Ström
bara, att vi få massor av tjänstemän, så har han så innerligt rätt. Däråt är
ingenting att göra, örn man vill socialisera eller planhushålla, helt enkelt därför
att det går åt så mycket mer arbetskraft, om man skall kontrollera och
övervaka och leda varandra, än örn var och en sörjer för sig själv. Jag vet sannerligen
inte, varifrån vi skola få folk till att göra allt som skall göras, i riksdag,
ämbetsverk, kommittéer, kommunala organ o. s. v., och att göra det ordentligt.
Vi lida redan alla av följderna av att det allmänna skall ta hand örn så
mycket. Var och en av oss, som är ärlig, vet att vi hinna göra bara en liten
del av det vi skulle och att vi göra det mesta mindre grundligt än vi ville.
Samma sjuka griper omkring sig överallt i det offentliga livet. Staten ser så
mäktig och duktig och effektiv ut, men det är delvis- bara ett sken, därför att
de, som verka i statens tjänst, inte längre bemästra arbetet. Det, som oroar
mest, är att detta till stor del går ut över statens elementära, så att säga ordinarie
uppgifter. Då man friskt går vidare, skall man ha klart för sig, vad
det är för väg vi äro inne på.

Det skulle vara särskilt värdefullt, örn de makthavande ville tänka över
möjligheten att leda den väldiga, ständigt växande apparaten, så att den verkligen
fungerar enligt deras intentioner. De kunna det inte. Det är det svällande
statsherraväldets öde, att makten faktiskt inte kommer att ligga i ledningens
händer. Decentralisation är i och för sig en god sak; jag hörde vid höstens
remissdebatt inte utan sympati herr Sandlers bekännelse till en socialisering i
decentralisationens tecken, fast jag inte riktigt förstår, hur den skall tillgå.
Men decentralisationen blir aldrig till välsignelse, örn den inte är planmässig
och genomtänkt och framför allt förbunden med ett verkligt ansvar; för min
del tror jag särskilt på den decentralisation, som består i att företagare få
handla självständigt under det ansvar, som deras marknad utkräver. Det, som
jag fruktar, är den decentralisation, som utvecklas därigenom att den, som
Ilar fått ett stycke makt i sin hand, inte står under tillbörlig kontroll och ledning
och därför handlar efter sitt eget tycke eller godtycke. Häri ligger redan
nu — och kommer än mer att ligga — ett allvarligt problem, och detta blir
svårare, ju mindre vi kunna lita till vår, om jag så får säga, traditionella
tjänstemannaapparat, med dess inrotade oväld och lojalitet. De nya krafter,
som nu göra sig gällande, väcka inte alltid odelat förtroende. Kontrollen över
vår administrativa apparat har icke på långa vägar hållit takt med apparatens
utveckling. Det skulle behövas mycket mer bara för att hålla elementär
planmässighet vid makt. De, som vilja utvidga statens reglering till ständigt
nya områden, måste vara betänkta på att sörja för detta.

Men vad det nu framför allt kommer an på är ledningens arbetsförmåga och
tankekraft. Av en statsman, som avsiktligt principiellt begränsar sina och statens
uppgifter, kräves icke på långa vägar den överlägsna begåvning, den
säkra överblick, det geniala förutseende och den utomordentliga effektivitet,

58

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som vi måste förvänta hos dem, som tilltro staten och sig att driva samhällsekonomien
i dess helhet som en stor, sinnrik maskin. Hos dem måste vi räkna
med ganska mycket av de ovanliga egenskaperna allvis, allvetande och allestädes
närvarande. Blir staten allsmäktig, måste vi — det kan inte hjälpas —
förutsätta något av en gudomlig gnista hos dess ledare. Ingeting är farligare
än ett stort och fulländat maskineri i händerna på dem, som inte helt behärska
sin uppgift. Nu finns det på regeringsbänken fullt upp med förträffliga män;
för flera av dem hyser jag en djup respekt när det gäller spännvidden i deras
intellekt och den intensitet, med vilken de gå upp i sina uppgifter. Men helt
övertygad om deras krafters tillräcklighet är jag ändå inte. Som vetenskapsman
kan jag t. ex. skänka min beundran åt den, som med ett rörligt och vaket
sinne följer allt vad som händer och sker och omsätter sina intryck i ständigt
nya idéer och uppslag. Jag kan respektera det friska nationalekonomiska tankearbete,
som undan för undan resulterar i nya riktlinjer för finanspolitik och
ekonomiskt liv. Men som politiker är jag inte lika glad åt sådant. Skola vi
inlåta oss på stora experiment, fordras det klar sikt och mycket fasta riktlinjer.
Statsskeppet är tungt att manövrera och har en mycket dyrbar last.

Och låt oss inte glömma, att vi befinna oss på mycket stormiga, okända farvatten.
Vi kunna ännu inte i minsta mån överblicka de internationella förutsättningarna
— de ekonomiska och de politiska — för hela vårt samhällsarbete.

Det är en helt ny värld vi ha att orientera oss i. Alltsedan 1100-talet, då
den danska och tyska kolonisationen trängde in över Nordtyskland och Östersjökusten,
har Tyskland varit en dominerande faktor i vår tillvaro — politiskt,
ekonomiskt och kulturellt; bland det senaste vi ha fått därifrån är socialdemokratien.
Denna faktor har varit en kraft på gott och ont, och jag skall inte
försöka något bokslut. Jag konstaterar bara det faktum, att då nu Ryssland
råder fram till ungefärligen den gamla gränslinjen mellan germaner och slaver,
har vår ställning i världen blivit i grund förändrad. Det är svårt att räkna
ut vad allt detta kan föra med sig.

Kunna vi vänta en återuppståndelse av det system av självständiga, demokratiska
stater, som vi ha vant oss att anse som Europas naturliga livsform?
Demokratiens grundförutsättning är att det finns folk, som känna en sådan
inbördes samhörighet, att människorna kunna förtro sig till varandra. Den förutsättningen
är uppfylld hos oss. Men i det kaos av söndersplittrade samhällen,
som Europa nu utgör, är den på de flesta håll borta, och min tro är, att
därför den mest utstuderade uppfostran i demokrati blir en sådd på hälleberget.
Det förhärskande draget i Europas statsliv — örn man bortser från en
del folk på västkanten, som leva likt de grekiska småstaterna i perserrikets
skugga — är för närvarande ett kärvt militärherradöme över underkuvade
folk; det förefaller mig mera sannolikt, att den livsformen kommer att bestå
än att den fria demokratien vaknar till nytt liv.

Den grundval av en något så när samfälld kultur och samhällsuppfattning,
som Västeuropas folk förut byggde på, revs ned av nazismen. Och hur skall
det gå att bygga upp den igen! Det stora problemet är Ryssland, som alltifrån
begynnelsen — det är ett historiskt faktum, som jag här stryker under — hört
hemma i en annan kulturvärld än vår. som stått främmande för det allra
mesta av de strömningar, som genom tiderna givit vår kultur dess prägel och
som nu dess värre mer än någonsin står avvisande mot ett öppet kulturutbyte
med Västerlandet. Vi här i Sverige, som sedan århundraden trots allt haft
en närmare ömsesidig kontakt med Ryssland än de flesta västeuropeiska folk
•— Sveriges historia vetter av hedenhös mot öster, sade på sin tid Harald
Hjärne — lia här en stor uppgift att fylla. Det är för Europa av livsviktig

Torsdagen den 17 januari 1946 fm. Nr 2. 59

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
betydelse, att imurarna rivas ned. En förtroendefull mellanfolklig samlevnad
kan nämligen — det visar ali historisk erfarenhet — icke uppnås utan ett
visst mått av gemensamhet i kultur, samhällsåskådning och politiska institutioner.

Sann internationalism ■— som vi alla bekänna oss till — är överhuvud taget
en mycket svår sak. Yi tänka kanske inte på hur vi själva lägga stenar i vägen
för den. Det finns ett tragiskt dilemma mellan den samhälleliga välfärdspolitiken
och strävandet efter internationellt samförstånd. I den mån varje stat
för sig tar sig an sina medborgares välfärd, försvåras den fria och fredliga
samfärdseln mellan folken. De ekonomiska motsättningarna staterna emellan
bli hårdare och mera oförsonliga, ju mera staten tar hand örn den enskilda
hushållningen. Det visar sig i de mångahanda svårigheter den nutida handelspolitiken
har att kämpa med. Men värst blir det, när staten själv, blir
företagare i stor skala. Till och med den elementära form. av internationalism,
som består i att människorna röra sig något så när fritt från land till
land, blir hämmad redan därför latt, då medborgarna i alla möjliga olika, hänseenden
få statens stöd och hjälp, det blir alltmer otrivsamt^ för främlingar
som komma hit och inte kunna bli delaktiga av dessa förmåner. Detta har
visat sig vara en svår stötesten redan vid de nu aktuella försöken att etablera
ett livligare folkutbyte inom Norden. Det är en mycket viktig, men mycket
svår sak, när man går att bygga ut sociala välfärdsanordningar och statlig
planhushållning, att se till, att man inte därigenom reser murar mellan oss
och andra folk och hämmar det internationella samarbetet.

Också i inrikespolitiskt hänseende ställes den politik, som regeringen företräder
— men i viss mån också vi alla — inför svåra problem.^Det är i många
fall det visar sig att det, som vinnes på en punkt, förloras på en annan.

Vi äro, så vitt jag vet, överens örn att vi vilja hålla rätten, friheten och
demokratien vid makt. Men det bekymmersamma är, att det kan läggas in
så olika meningar i dessa ord. Och därtill kommer, att den goda viljan, tyvärr
spelar så liten roll i politiken; man verkar sa lätt i en helt annan riktning
än nian önskar, och statskonst dömes tyvärr enbart efter resultatet.

Jag är inte säker på att vår vakthållning örn rätten är så pålitlig man kunde
önska. Mycket har talats örn rätt och makt. Att makten enbart inte kan
skapa rätt, var en gemensam lösen för oss alla, så länge det var från ett håll,
som rätten hotades dödligt av makten. Sedan det hotet försvunnit, har vår
instinkt svikit oss. Vad internationella förhållanden angår,. genomsyras vi
på alla möjliga vägar av föreställningen att det, som den mäktige vill, är rätt.
I våra inre angelägenheter måste vi ju alltid utgå från att vad staten gör är
rätt. Det är också, om man ser sanningen i ögonen, en sorts maktkult. Så
länge staten är rättfärdig, går emellertid allt väl. Men det blir värre, örn den
förgriper sig på människornas föreställningar örn vad som är rättfärdighet.
Arbetarrörelsen fick stor styrka genom känslan av att föra en rättskamp. Det
är nu framför allt i andra samhällsklasser, som en liknande känsla börjar att
vakna. Vad som i främsta rummet ger näring åt den — bland mycket breda
lager — är den växande osäkerheten. Kristidens hårda ingrepp lia. i stort
sett godtagits utan knot. Men det blir säkert annorlunda, örn dessa ingrepp
nu fullföljas utan det nödtvång kriget förde nied sig oell för helt andra syften.
Ingenting kränker rättsmedvetandet så som oberäkneliga ingrepp i frihet och
egendom; det var karakteristiskt, att en Gallupundersökning härom dagen gav
en stark majoritet för kravet på att vi i förväg skola få veta, hur långt planhushållningen
skall gå. Jag tror att svenska folket känner rättssäkerheten
hotad av att finansministern inte riktigt kan bestämma sig för örn han skall
resa till Södertälje eller till Rom.

60

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Mångtydigast av alla slagord är friheten. Jag skulle vilja lia klarhet om,
i vilka hänseenden det är meningen att människorna skola bli på ett särskilt
sätt fria i den socialistiska staten. Det förefaller, som örn man egentligen
tänkte på frihet vid den s. k. behovstillfredsställelsen; man utmålar vackert
möjligheten i den socialistiska staten att efter egen håg tillgodose allsköns
timliga behov. Jag tror nu inte på dessa förespeglingar. Men därmed må
vara hur som helst. Det är i varje fall anmärkningsvärt, att det är just denna
sida av friheten, som alltid skjutes i förgrunden. Därmed röjes en mycket
individualistisk syn på frihetsproblemet: huvudsaken tycks vara att öka möjligheterna
till enskild lycka. Så som jag ser saken har friheten framför allt
värde, då den ger ökade utsikter till gagnande insatser av fria människor.
Frihet är förutsättningen för den aktivitet, som för näringslivet framåt. Friheten
är vetenskapens livsluft, tanke- och yttrandefriheten ger spelrum åt alla
de tankar vårt folk behöver för att finna sig till rätta i tillvaron. Den politiska
friheten ger oss alla, var och en i sin stad, möjlighet till insatser i det
samhällsbyggande arbetet o. s. v. Frågan gäller, hur det blir med sådan
frihet i det socialistiska samhället. Det är kärnproblemet. Statskonstens
svåra uppgift, så som jag ser den, är att taga till vara fria medborgerliga
krafter för att med deras hjälp göra samhället rikare och bättre. Att överheten
i ett socialistiskt samhälle kommer att ge människorna allsköns frihet
och trevnad i deras privatliv, är till föga glädje, om den samhälleligt värdefulla
friheten försummas.

Härmed kommer jag till frågan örn demokratien. Olycksaliga ord, som kan
begagnas till att uttrycka ungefär vad som helst som man tycker örn! För
min del vill jag tala om demokratien såsom den styrelseform, där folkets
vilja — bildad i frihet — är bestämmande; för mig är den liktydig med
»självstyrelse». Debatten örn demokratien blir som »Goddag — yxskaft», när
man i detta sammanhang talar om den ekonomiska jämlikheten människorna
emellan och sålunda vill få oss att tro. att demokratien är fulländad, örn bara
staten sörjer för att var och en får lika stor del av kakan. Något sammanhang
finns förstås, om man menar, att den politiska demokratien blir humbug,
så länge man inte förverkligat den ekonomiska utjämningen, eftersom eljest de
ekonomiskt starkare ha möjlighet att trycka sina vilja på de svagare. Det är
en välbekant tanke, som också skymtat fram på ledande regeringshåll. Inför
den ekonomiska nivelleringspolitik, som finansministern företräder, har ju
denna tanke stor aktualitet. Man skulle därför vilja veta, hur långt det
anses att ni velieringen bör drivas, för att demokratien skall fungera riktigt.
Det är nälmligen oroande att gå med den misstanken, att troheten mot
den politiska demokratien inte är riktigt helhjärtad, förrän man nått detta
mål.

Det är särskilt utvecklingen i riktning mot en alltmer utpräglad planhushållning
som gör frågan om demokratien brännande. Jag skall inte utveckla
de. ofta. upprepade skälen, varför planhushållningen, ju mer den griper omkring
sig, måste leda. oss bort från demokratien. Det är nog att peka på våra
egna erfarenheter; vi äro nämligen redan på god väg. Det började så smått
under 1930-talet. Under kristiden har riksdagen fått finna sig i att stå utanför
stora avgöranden, genom, vilka staten har lett samhällsekonomien. Jag
har ofta klagat däröver. Men i stort sett har denna utveckling nog varit ofrånkomlig.
Och det har inte berott på krisförhållandena enbart, utan på omständigheter
som alltid måste inställa sig, när staten skall dirigera ekonomien:
tvånget att handla fort, nödvändigheten att hålla offentligheten borta och svårigheten
att överblicka tekniska och ekonomiska sammanhang o. s. v. Hur mycket
har inte riksdagen skjutits i skymundan redan av den enkla anledningen

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

61

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att vi, såsom andre vice talmannen nyss erinrade örn, ärligt talat ofta nog
inte begripa det, som lägges fram för oss i propositionsform!

Örn man vill se dessa perspektiv i ögonen, fordras det av den, som menar
allvar med demokratien, men på samma gång är en planhushållningens man,
att han har en plan också för demokratien. Vi röra oss, särskilt i vårt parlamentariska
liv, med former skapade under helt andra förutsättningar, former
som mer och mer förlora sitt innehåll, därför att de inte äro ägnade att
levandegöra folkviljan så, som nutiden skulle kräva. Jag är övertygad örn att
vi, redan med hänsyn till den utveckling, som hittills ägt rum, skulle behöva
ganska genomgripande författningsändringar för att åter ge foikrepresentationen
den plats, den bör äga i statslivet. Men särskilt skulle man vänta, att
de, som nu frejdigt gå vidare på planhushållningens väg, ville tänka igenom
konsekvenserna och ge oss en plan för en levande folkstyrelses fortbestånd
i ett planhushållat samhälle.

Jag skulle inte resa dessa frågor, om jag inte hade en stark känsla av hur
själva den grundval, på vilken demokratien är uppbyggd, hotar att undergrävas
i sinnena. Demokratien har blivit oss så självklar, att vi glömma att
den är en ömtålig planta, som fordrar mångahanda gynnsamma förutsättningar
för att kunna bestå. Nu ha vi — delvis i följd av världshändelserna —
kommit in i ett hårt och bistert klimat, som är mycket ogynnsamt.

Demokratien förutsätter en levande medborgerlig ansvarskänsla, intresse och
aktivitet. Därför borde paan väl egentligen vara glad åt de högt spända krav
på medborgerlig handlingskraft, som mycket ofta här i landet läggas till grund
för bedömandet av andra folks försyndelser. Förträffligt vore det i sanning, örn
denna höga moraliska standard komme att prägla vårt eget folk, örn vi verkligen
komme att känna med oss, att var och en av oss har ett personligt ansvar för
vad herr Per Albin Hansson gör, liksom varje tysk bör bära ett personligt
ansvar för Hitlers gärningar. Det borde vara så oändligt mycket lättare i detta
land; här kunde ju inte krävas mer än att verka med fredliga medel, inte att
med risk för livet vägra lydnad och revoltera. Men jag är inte alldeles säker på
att den standard, vi predika utåt, är allmänt uppnådd hos oss själva. Det förefaller
mig i stället, som örn den passiva undersåtligheten grepe ganska snabbt
omkring sig, i den allmänna känslan att vi nu ha kommit till en politisk regim,
som det inte är värt att söka rucka på.

Demokratien förutsätter en obetingad respekt för de laga former, i vilka folkviljan
är satt att verka; dit höra de skrupulöst fria valen, grundade på fri
diskussion och fri åsiktsbildning. Det är svårt att hålla denna respekt vid makt
i en sådan våldstid som vår. Orättfärdigt våld föder våld, och vi lia lärt oss att
beundra etet behjärtade sätt, varpå förtryckta människor ha tagit sitt öde i egna
händer. Som jag nyss påminde örn, äro vi på god väg att räkna sådana insatser
som elementära medborgerliga plikter. Men det är en allvarlig sak, om dessa
krigsårens tankegångar skulle komma att varaktigt prägla våra egna tänkesätt.
Yi se dem dagligsdags i det kritiklösa godtagandet av allsköns företeelser i främmande
land, som utmålas såsom demokratiska, men som bara innebära, att en
eller annan makthavare begagnar sig av vissa yttre, från demokratien lånade
former.

Demokratien innebär fullt erkännande av alla politiska riktningars lika rätt.
Krigstidens upplevelser
gynnsam jordmån för en sådan anda.

Ett särskilt problem erbjuda härvid sådana partier, som verka såsom
vapendragare för främmande makt. I mellanhavanden mellan stater med
fria institutioner och auktoritära _ stater bli sådana partier alltid ett svårt
problem och en allvarlig belastning. Det var med sådana redskap Sve -

62

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
råge och Polen höllö® i schack under slutet av frihetstiden. I det system av
lydriken, intressesfärer och block, som nu kännetecknar Europa, är problemet
åter brännande. Det är ju ofta svårt att urskilja, i vad mån det är ideologiska
motiv eller det utrikespolitiska drabantskapet som bestämma sådana partiers
hållning. Men har man t. ex. ett parti, som av båda dessa skäl kommit att stå
en främmande makt nära, och inträffar det, att partiet håller fast vid sin trohet,
fastän den ifrågavarande makten i sill politik avlägsnar sig mycket långt från
den ursprungligen gemensamma ideologien — ja, då har man ju särskild anledning
till misstro och vaksamhet. Sådana iakttagelser böra vara oss en påminnelse
örn att demokratien äventyras, örn partierna i en farlig tid glida in på olika
utrikespolitiska linjer. En sådan utveckling ha de svenska partier, som i anda
och sanning vilja vara demokratiska, hittills lyckligt undgått; vi lia i stort
sett hållit ihop utåt. Jag ser inte heller nu några omedelbara risker för splittring.
Men den utrikespolitiska enigheten fordrar oavlåtlig omvårdnad. Hårda
påfrestningar kunna uppkomma, icke minst genom planhushållningspolitikens
återverkningar utåt.

Principen måste, som sagt, vara obetingad respekt för alla åsiktsriktningar,
som verka med lagliga medel. Hespekten måste gälla till och med dem, som
skulle vilja ersätta de nu gällande demokratiska institutionerna med något
annat. Den i olika sammanhang vanliga diskrimineringen av människor, som
ur en eller annan synpunkt stämplas såsom odemokratiska, är högst betänklig.
Jag vet inte, vilka som till sist komma att falla under domen. Över hela världen
går en tendens att på detta maner försöka göra sig av med obekväma motståndare;
särskilt stämplar man gärna konservativa personer som odemokratiska.
Det är inte utan att man ibland hör en återklang av denna behändiga demagogi
även hos oss; så länge jag kan minnas tillbaka, har man för resten hört den
försåtliga föreställningen propageras, att demokrati har någonting med vänster
att göra och att det egentligen är vänstern som företräder den riktiga demokratien.
Ingen kan ännu så länge rättvisligen påstå, att inte minoritetspartierna här
i landet blivit hederligt behandlade, men vi få se så småningom, hur det går,
om vi få en mera varaktig gruppering i ett härskande statsparti och en missnöjd
och kritiserande minoritet. Faran ligger mindre i medveten vilja att förtrycka
— sådan har man inte sett mycket av — än i den fortsatta uppluckringen av
idén om alla på laglig grund verkande åsiktsriktningars lika rätt och i det osynliga
tryck, som överheten alltid utövar mot undersåtarna, särskilt i en socialistisk
stat, där de på mångfaldiga sätt bero av dem, som makten hava.

Demokratien innebär till sist, herr talman, obetingad redebogenhet att acceptera
folkviljans växlingar. Men då får man inte heller inrätta sig så, att politiska
regimskiften bli omöjliga. Härav följer kravet på ständig hänsyn till den minoritet,
som en vacker dag kan bli majoritet, vilja att kompromissa, strävan efter
största möjliga enighet. Utan en sådan anda råka vi ut för antingen tvära omkastningar
mellan olika system, som bli svårare, ju mer det statssocialistiska
systemet utvecklas, eller också — ifall det helt enkelt inte går att göra örn vad
som gjorts — för att en tillfällig majoritet faktiskt binder händerna på kommande
generationer. I själva demokratiens namn måste vi därför av dagens
makthavare begära varsamhet i genomförandet av sådana ingripande förändringar
som stora delar av vårt folk bestämt motsätta sig.

Demokratien fordrar — det är summan av mitt resonemang — oavlåtliga omsorger
av oss alla, örn den skall kunna hållas vid makt i denna vargatid. Men
framför allt fordras av dem, som nu regera, att de göra noga klart för sig, om
de verkligen kunna genomföra vad de vilja, utan att demokratien tar allvarlig
skada. För mig kan inte svaret på den frågan bli mer än ett.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

63

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag skall be att få börja med
att säga några ord i en fråga, som inte direkt sammanhänger med den framlagda
statsverkspropositionen men som dock i den offentliga diskussionen under
den senare tiden spelat en sådan roll och som för en mycket stor del
av vårt folk alltjämt har en sådan betydelse, att den väl förtjänar att beröras
i denna debatt. Jag syftar på frågan örn avtransport från Sverige av de militära
baltflyktingarna. Alltsedan denna fråga kom inför offentligheten i höstas,
har den vilat som ett mörkt moln över vårt land, och jag tror inte jag
överdriver, örn jag säger, att inom alla samhällsklasser och inom alla politiska
partier denna fråga känns som en verklig samvetsfråga. Man har försökt
att göra den till en politisk fråga, man har försökt att slå bort de allvarliga
betänkligheter, som förts fram från olika håll, men man har inte därmed lyckats
skingra den djupa känsla av misstämning, ja förtvivlan, som gripit en
mycket stor del av folket.

Många trodde väl efter den avspänning, som inträdde i december, att frågan
möjligen skulle kunna lösas på ett för vår medkänsla och också för vår
nationella hederskänsla tillfredsställande sätt. Vi trodde, att regeringen hade
sökt och funnit en utväg att lösa frågan örn dessa flyktingars kvarstannande
i avvaktan på kommande fredsfördrag och mera tillfredsställande regler för
krigsfångarnas behandling. Ett fullföljande av Konungens initiativ framstod
då i första hand såsom den handlingslinje som man borde följa.

Genom utrikesministerns uttalande i Morgontidningen den 9 januari lia dessa
förhoppningar till synes krossats. Han meddelar, att regeringens beslut
står fast, att fljdttingarna skola sändas till Sovjet med undantag av ett fåtal,
som på grund av sjukdom inte kunnat transporteras, och det har också förekommit
uttalanden, som tyda på att avsikten är eller varit att avtransporten
skall ske med svenska fartyg.

Jag tror inte, att det behövs många eller starka ord för att uttrycka de
känslor som detta meddelande framkallar, känslor som ytterligare upprörts
genom excellensen Undéns maning till den svenska opinionen att inte bedöma
denna fråga såsom en känslosak. Jag hoppas, att vårt folk inte blivit så förhärdat
av de gångna krigsårens erfarenheter av grymhet och likgiltighet för
människoliv, att det vägrar att ge känslan rum i ett fall som detta. Det är
för många av vårt folk en känslosak, men det är för många fler, såsom jag
redan sagt, en samvetsfråga. Det gäller här, huruvida Sverige skall svika
sin ärofulla tradition som asylrättens försvarare.

Man säger, att här existerar en överenskommelse, och den kan inte och elen
får inte brytas. Internationella överenskommelser få inte brytas — det är
riktigt — men det finns överenskommelser, som äro av den arten, att det vid
förändrade förhållanden ter sig ganska naturligt att häva dem. En sådan
överenskommelse var den, som den svenska regeringen under yttre tvång
träffade sommaren 1940 och som vi bruka kalla för transiteringsöverenskommelsen.
När situationen förändrades, ansåg sig regeringen i stånd att frigöra
sig från detta avtal. Jag kan inte förstå, att inte det medgivande, som gavs
i somras örn avtransport av dessa baltiska militärflyktingar, under de ändrade
förhållanden, som otvivelaktigt inträffat, också skulle kunna uppsägas.
Jag har utomordentligt svårt att tro, att cn dylik uppsägning skulle från den
stora makts sida, vilken här jämte oss är part, kunna betraktas såsom en
ovänlig handling. För mig har det stått alldeles klart — och det vill jag ytterligare
betona, liksom jag gjort det vid tidigare debatter i denna fråga — att
vi här i Sverige i vårt handlande och i våra uttalanden noga böra undvika
allt som kan betraktas såsom en utmaning mot Ryssland. Jag tar bestämt
avstånd från den sorts kritik av den ryska politiken, som förekommer i en

64

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
del ytterlighetsorgan och som måhända tilltalar vissa kretsar även inom mitt
eget parti.

Det är för mig alldeles klart, att den politik vi böra föra gentemot Ryssland
framför allt bör markeras genom ett klart avståndstagande från alla
planer på svenskt deltagande i något ryssfientligt block. ''Göra vi detta klart
för vederbörande, kan jag inte tänka mig annat än att det skall vara möjligt
att diskutera en sådan relativt betydelselös sak, som det här gäller, utan att
därmed behöva framkalla några skarpa motsättningar mellan Sverige och
Sovjetunionen.

Jag måste betona, att de, som i denna sak uppträtt till förmån för en annan
ståndpunkt än regeringens, i regel varit angelägna att undvika uttalanden,
som skulle kunna verka utmanande på Sovjetunionen, och jag hoppas, att
så skall bli fallet även i fortsättningen, hur utgången nu än blir. Med detta
har jag velat säga, att jag inte kan anse det uteslutet, att denna fråga skulle
kunna behandlas på ett smidigare sätt än hittills skett, med bättre tillvaratagande
av de svenska synpunkterna och de svenska intressena, utan att man
därför behövde komma i något skarpt motsatsförhållande till Sovjetunionen.

Det väsentliga är, att vi i denna sak hålla på vår rätt och handla i enlighet
med vår plikt gentemot medmänniskor, som tagit sin tillflykt hit och som
i detta fall måste betraktas såsom politiska flyktingar. Jag skall inte upprepa
alla de argument som kunna anföras till förmån härför.

Jag kan inte nog kraftigt understryka, hur angeläget det är för ett litet
land som Sverige att orubbligt hävda rätts- och humanitetsprinciperna. Det
har varit och det måste vara vår ledstjärna, och jag vet, att bakom denna
uppfattning står majoriteten av vårt folk. Det är hugnesamt att, veta det och
att uppriktigt kunna säga, att det på denna punkt inte finns några motsättningar.
Rätten och humaniteten är för hela det svenska. folket ett livsbehov.
Men då måste också vår regering hävda dessa principer i alla situationer och
med alla medel. Då jag inte kan känna mig övertygad örn att från ryskt håll
rests krav under sådana ultimativa former, att inte en fortsatt diskussion örn
denna frågas lösning skulle vara möjlig, tillåter jag mig ännu en gång till
regeringen framställa en enträgen vädjan att icke betrakta denna fråga som
avgjord, utan ånyo försöka finna en lösning.

Jag måste också till utrikesministern ställa en fråga örn under de hittills
förda överläggningarna några villkor uppställts för balternas överlämnande
till Sovjetunionen. Uppställandet av ett sadant villkor skulle stå i full överensstämmelse
med grundsatserna i vår utlämningslagstiftning. Ilar utrikesministern
fått någon som helst garanti för att dessa militärpersoner, komma
att behandlas i överensstämmelse med av Sverige biträdda folkrättsliga regleringar?
4 _ 4 ...

Jag upprepar ännu en gång, att det väsentliga för oss är att hävda en rättsståndpunkt-,
och i detta fall hävda vi rätten inte bara i den konkreta situation
det här gäller, utan en rättsprincip, som för oss såsom liten nation är av
utomordentlig betydelse. Jag vill erinra örn några ord av den finske statsministern
Paasikivi för någon tid sedan. Han framhöll pa tal örn finlandssvenskarnas
ställning i det finska samhället, att de krav, som från finlandssvenskt
håll framställts'', bottnade i samma rättsprincip, på vilken Finlands
hela existens vilade. Jag tycker, att det talet och det betraktelsesättet kunna
tillämpas även på den fråga det här gäller. När vi här hävda en rättsprincip
till förmån för ett fåtal flyktingar, hävda vi samtidigt den rättsprincip, pa
vilken hela vårt lands tillvaro såsom fri nation vilar, en rättsprincip, som de
små nationerna aldrig få vika från. o

Jag ber därefter, herr talman, att få säga några ord örn en annan fråga,

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

65

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som veterligen inte heller diskuterats i dagens debatt men som nog förtjänar
att här få sin belysning, och jag gör det i form av en fråga, som jag vill
rikta till handelsministern.

Det har i utländsk press under den senaste tiden förekommit en del uppgifter
om de förestående socialiseringsaktionerna i Polen och Tjeckoslovakien.
Enligt dessa uppgifter skulle alla företag med mera än 50 arbetare i Polens
nyckelindustrier socialiseras, och detta skulle ske utan hänsyn till vem som
är företagens ägare. Detta meddelande, som tyder pa att även utländska
ägare av kapitalfordringar och realtillgångar i Polen och Tjeckoslovakien
skulle vara utsatta för detta hot, har väckt en stark oro i Sverige. Det är
betydande svenska intressen som här äro. hotade. De svenska investeringarna
i polska företag och genom privat långivning torde uppgå till nära 200 000 000
kronor. Även i Tjeckoslovakien finnas betydande svenska investeringar, vilka
hotas genom förstatligandet. Jag ber nu att till handelsministern få ställa
en fråga vad som från regeringens sida gjorts för att skydda de svenska
intressena, för den händelse dessa socialiseringsplaner skulle, gå i verkställighet.
Har regeringen gjort invändningar hos polska och tjeckiska regeringarna
och därigenom sökt skydda de svenska företagen? Jag vill. erinra örn att den
engelska arbetarregeringen enligt uppgift nyligen i Paris har nedlagt en
bestämd protest mot planerna på förstatligande av engelskägda företag. ..linder
sådana förhållanden borde det vara en ganska naturlig sak, att även
den svenska regeringen gjorde en liknande framställning närhelst och varhelst
svenska intressen äro hotade. Sverige intar otvivelaktigt framför allt
gentemot Polen men även mot Tjeckoslovakien en mycket stark ställning;
vi äro i betydande mån kreditgivare till båda dessa länder, och vi böra därför
kunna påräkna hänsynstagande till svenska intressen. Min fråga till handelsministern
är vad som från regeringens sida åtgjorts för att tillvarata dessa
svenska intressen.

Herr talman! Min avsikt hade varit att också säga något örn det framlagda
budgetförslaget, men efter vad som sagts under den sex timmar långa diskussionen
är det nog inte mycket att tillägga. Jag skulle kunna gå längre
och säga att vad som står i statsverkspropositionen är i själva verket inte
mycket att diskutera; det är mycket mer att säga örn vad som icke står där,
och rätt mycket av denna debatt har i själva verket ägnats åt vad som saknats
i statsverkspropositionen och finansplanen. Det har redan påpekats, att
denna budget är märklig inte minst därutinnan, att den icke innehåller någon
verklig finansplan, sådan som vi äro vana att fa av finansministern vid en
riksdags början. Den ger ingen klarhet örn statsverkets tillstånd och behov.
Den lämnar alla vägar öppna och alla trådar lösa, och det är först långt fram
på riksdagen, som vi skola komma fram till en verklig diskussion örn budgetens
finansplan och vår statsfinansiella ställning. Ett sadant tillstånd, kan
icke vara tillfredsställande, och jag kan endast understryka vad som tidigare
har sagts härom. Man har ju nästan från alla håll — jag tyckte mig även
kunna i herr andre vice talmannens anförande utläsa någonting sådant —
märkt en viss olust inför den osäkerhet, som under, sådana förhållanden kommer
att prägla all diskussion örn våra statsfinansiella problem, och dock är
det väl otvivelaktigt, att det aldrig har funnits ^ större anledning än nu för
riksdagen att redan från början, innan utskotten gå till behandling av. de framlagda
anslagsfrågorna, ta en grundlig översyn över våra statsfinansiella möjligheter
och tillgångar. . „ ..

Nu kommer icke ett sådant tillfälle att givas. Vi komma att pa sedvanligt
sätt börja vårt budgetarbete; vi komma att behandla och så småningom bifalla
cn massa framställningar, och under riksdagens lopp komma ytterligare

Första kammarens protokoll 1946. Nr 2. 5

66

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en del nya frågor att väckas om anslag, för vilka regeringen icke har begärt
någon täckning i den framlagda propositionen — åtminstone antydes detta
i finansministerns uttalande i finansplanen. Detta, att här bebådas betydande
utgiftskrav, är enligt min mening det mest betänkliga. I femte huvudtiteln
kunna vi få en antydan örn vad det gäller. Det är mycket betydande utgiftskrav,
för vilka man nu inte ens approximativt kunnat beräkna anslagsbeloppen
i riksstatsförslaget. Yi få således de facto en tilläggsstat under löpande
vårsession, och i anslutning till den få vi en ny inkomstberäkning. Den nya
inkomstberäkningen är ju ingen nyhet — den äro vi vana vid — men en nyhet
är att denna inkomstberäkning skall motiveras av nya, under riksdagens lopp
framförda anslagskrav, vilka man icke ens har sökt tillnärmelsevis beräkna
i statsverkspropositionen. Jag tror att var och en måste erkänna, att detta är
en mycket otillfredsställande upptakt till en riksdags budgetarbete.

Bakom den oro, som man här känner, döljer sig naturligtvis framför allt
den känsla av ovisshet, som hela, den statsfinansiella utvecklingen måste framkalla:
dels ovissheten örn konjunkturutvecklingen, dels ovissheten örn hur man
skall kunna finansiera de mycket betydande nya utgifter, som redan ha anmälts.
Denna debatt har i rätt stor utsträckning kommit att röra sig örn dessa
nya utgiftskrav, och det kanske här bara behöver sägas ytterligare, att det
icke är örn dessa utgifters ändamål, som diskussionen rör sig, utan att frågan
är, hur man skall kunna finna resurser för att inom någorlunda snar tid
kunna genomföra de önskade reformerna. Men låt oss inte heller dölja, att det
kan komma och bör komma fram meningsskiljaktigheter örn själva reformernas
beskaffenhet. Det får inte slås fast, att enbart den omständigheten, att
man kan klistra etiketten social på en reform, gör den helig och oåtkomlig för
kritik. I överensstämmelse med våra demokratiska traditioner och det sätt.
på vilket vi hittills byggt upp hela vår sociala lagstiftning, måste vi även i
fortsättningen ge frihet åt alla meningar att komma till uttryck örn dessa
sociala reformer, även örn de ibland skulle innehålla en kritik av den utformning
som den sittande regeringen givit dem. Man får inte från början slå fast,
att därför att regeringspartiet för fram ett förslag i en social fråga, all kritik
är bannlyst, att ali kritik vittnar örn genstörtighet, konservativ motvilja och
månhet örn storkapitalet. Låt oss framför allt med tanke på det arbete vi lia
framför oss, icke blott i år utan mångå år — ett arbete som vi hoppas skall
komma att gå i samarbetets tecken liksom det gjort under de gångna fem
åren — försöka betrakta våra olika ståndpunkter med något andra ögon än de
göra, som fälla sådana omdömen som jag nyss citerade! Sådana förekomma
icke blott i pressdiskussionen utan också här i riksdagen.

Emellertid är jag angelägen att säga, att vi skilja oss i detaljer men icke i
önskan och strävan att nå ett bättre resultat, att höja standarden för hela vårt
folk och förbättra de sämst ställdas levnadsvillkor. Ingen i detta land, vare sig
borgare eller arbetare, företagare eller anställd, önskar någonting högre än att
vi i frihet och oberoende få arbeta på att avskaffa fattigdom, göra vårt folks
breda lager delaktiga av det ekonomiska och kulturella livets landvinningar
och öppna vägen till utbildning och framsteg för den duglige, oavsett vilket
samhällsskikt han tillhör. Men enigheten på den punkten fritar icke dem, som
ha ansvar för landets välfärd, från att noga pröva de vägar och möjligheter
som erbjudas att nå detta mål. I diskussionen hittills har man icke gjort klart
för sig de realekonomiska förutsättningarna för den svenska socialpolitiken.
Jag föreställer mig att vad vid nu bäst behöva är en finansplan för de planerade
socialreformerna, en finansplan av samma beskaffenhet som den, som 1942
på dåvarande försvarsministern Skölds initiativ utarbetades och lade» till
grund för 1943 års försvarsreform. Jag hade själv tillfälle att deltaga i de
överläggningar, som då höllos under statsrådet Skölds ordförandeskap i för -

Toisdagen den 17 januari 1940 fm. Nr 2. 67

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svarsdepartementet, och jag vill vitsorda, att det var av utomordentlig nytta
för dem, som lingö deltaga i dessa diskussioner, att tvingas att taga^ståndpunkt
till finansieringsproblemet, innan man gick att formulera kraven på försvarets
utbyggande. Jag tror det vore nyttigt, örn man toge upp denna metod även nu:
att man först ginge till en noggrann undersökning av våra ekonomiska möjligheter
på kortare sikt och på längre sikt och pa grundval därav sökte utarbeta
en verklig finansieringsplan för socialpolitiken under rimlig tid framåt. Jag
tycker detta är ett krav, som med alldeles samma rätt kan ställas på de nu
förberedda socialreformerna som man kunde ställa det på 1943 års försvarsordning.
Yad vi behöva veta är inom vilken ram vi kunna arbeta. Vi behöva en
fastare och klarare bild av vårt statsfinansiella läge och våra utvecklingsmöjligheter.
Jag vet att det är utomordentligt svårt att göra upp en sådan prognos,
men jag skulle tro att man inom finansdepartementet dock redan nu har åtskilligt
material, som skulle kunna användas för att utarbeta en sådan finansplan
som jag här har begärt.

Men jag måste då fråga mig: vad är orsaken till att man i årets statsverksproposition
icke finner denna kardinalfraga för hela var ekonomiska politik
närmare belyst? Det är egentligen den frågan, som i dag bör ställas till finansministern,
oell fastän han icke är närvarande här, kail väl ett önskemål framföras,
som kan ge honom anledning att under den fortsatta diskussionen ge oss
åtminstone en del av de upplysningar, som vi förgäves söka i hans finansplan.

Då tiden är så långt framskriden, skall jag för övrigt icke ingå på budgeten,
såsom jag hade tänkt göra. Jag skall endast be att nied ett pär ord få svara
på en fråga av herr von Heland. Enligt vad som meddelats mig har herr von
Heland i sitt anförande hållit ett räfst- och rättarting med den tidning, vars
redaktör lag är. Jag måste bekänna, att jag inte så mycket lyssnade till herr
von Helands anförande, därför att jag delar den svagheten med inånga av
mina kamrater här i kammaren, att jag icke kan under allt för lång tid lyssna
på herr von Helands före detta kommandoröst, utan mäste söka litet avspän
ning, och tydligen har det varit under ett av dessa ögonblick som herr von
Heland framställt sina anmärkningar. ... .

Det har sagts mig, att han har angripit tidningen för en utpräglat trmandelsvänlig
artikel, som enligt hans mening skulle vara i högsta grad ofördelaktig
i sina uttalanden och omdömen för det svenska jordbruket. Jag förstår att
han syftar på en artikel av professor Arthur Montgomery av den 3 januari,
och jag kan då bara konstatera, att herr von Heland icke har citerat denna artikel
rätt och ännu mindre fattat dess innehåll riktigt. Jag kan kort och gott
deklarera, herr talman, att jag är uppriktig anhängare av en friare handel; jag
tror att ordet frihandel liksom protektionism är så pass förlegat, att vi böra utbyta
det mot en ändamålsenligare term. Jag tror att en friare handel är en
absolut nödvändig förutsättning för att vi skola kunna hålla den levnadsstandard
här i landet, som även herr von Heland är angelägen örn, och örn jag icke
allt för mycket misstar mig, har herr von Heland vid tidigare tillfällen själv
uttalat sig ganska frihandelsvänligt utan att detta väckt någon starkare anstöt

inom det parti han representerar. . . , ,

Nu har herr von Heland särskilt stött sig på att det i denna artikel talades
någonting örn jordbruksregleringen under 1930-talet. Jag kanske först _iar
citera vad författaren skriver. »Vi voro icke särskilt protektionistiska i fråga
örn tullarna», skriver han, »men vi ökade skyddet för hemmamarknaden pa
andra vägar, genom vår valutapolitik oell vår jordbruksreglering.» Ar de
någon som har någonting att invända mot detta konstaterande av faktum. J ag
kan inte förslå, att det finns någonting att invända mot detta. Artikeln utmynnade
för övrigt i en maning till frihandelns vänner att konsekvent tillämpa

68

Nr 2.

Torsdagen den. 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. ra. (Forts.)
frihandelsprincipen, således inte bara på enstaka avsnitt, utan på alla områden,
och jag tror att den maningen ha vi anledning att litet var skriva oss till
minnes. Här finns nog ingen inom det parti jag representerar, som är beredd
att utan vidare slå jordbruksregleringen i kras, vilket herr von Heland tycks
vilja antyda. Vi ha själva varit med örn att bygga upp den, och vi äro fullt
beredda att taga vårt ansvar för detta. Vi ha också anvisat andra vägar för
att stödja det svenska jordbruket, och jag tror inte att herr von Heland ett
ögonblick skall lyckas övertyga någon örn att den svenska högern är beredd
att svika sin traditionella politik i fråga örn det svenska jordbruket. Om metoderna
och vägarna kunna meningarna vara delade; örn målet ingalunda.

Hans excellens herr statsministern har här i ett anförande, som var mycket
intressant och som gav en hel del tänkvärda synpunkter, givit oss en del besked,
som ju icke voro så värst nya men som vi i alla fall ha all anledning att
skriva oss till minnes och nog också skola minnas. Han har förklarat och försäkrat,
att här är det ju inte fråga örn en socialisering, utan egentligen bara örn
en effektivisering. Ungefär samtidigt som han yttrade detta eller kanske någon
timme efteråt stod en kommunistisk talare i andra kammaren och tackade den
socialdemokratiska regeringen för att den så effektivt gick fram på socialiseringsvägen.
Vad statsministern här så energiskt bestritt försöker man således på
kommunistiskt håll inhösta som framgång för en gemensam ideologisk uppfattning.
Nåja, vi få väl överlämna åt statsministern och hans vederdeloman på
andra fronten att klara upp det melianhavandet, men det kan ju vara värt att
konstatera här, att man ser denna sak litet olika från olika utgångspunkter. Vi
ha inte heller påstått, att den nuvarande regeringen är i färd med att våldsamt
socialisera det svenska samhället, vi se nog att meningen är att ta det ganska
lugnt och försiktigt, och vi förstå väl, att den enda möjligheten för regeringen
att nå något resultat är att göra så. Men då statsministern i dag liksom så
många gånger förut underströk, att det är ingenting annat än effektivisering
som man åsyftar, måste vi ju ställa frågan: kan man verkligen ge några garantier
för att det blir ett mer effektivt arbetande näringsliv, örn man fortsätter
med de statsingripanden av olika slag, som man nu är i farten med? Jag har
all anledning tro —- och kan därvidlag stödja mig på erfarenhet från nära nog
dagliga samtal nied näringslivets män — att verkan är den rakt motsatta —•
att den effektivisering av det svenska näringslivet, som sker med dess egna krafter
och såsom ett naturligt led i den utveckling, som ju alla erkänna vara så
utomordentligt glädjande, löper fara att i väsentlig mån rubbas genom detta
hot örn statsingripanden av olika slag. Jag kan inte frigöra mig från det intrycket,
att när man nu så ofta och så ivrigt talar örn behovet av en effektivisering,
sker detta bara för att finna förevändningar för ett ingripande, som har
helt andra syften.

Statsministern får val göra upp med medlemmarna av sin egen regering,
vilka avsikter man skall inlägga i de uttalanden, som nu göras. Dessa avsikter
och dessa uttalanden äro tydligen inte alls entydiga, utan de äro tvärtom ofta
mycket svåra att förena. Därför får nog statsministern förlåta oss, om vi alltjämt
anse, att så pass mycken oklarhet råder örn den ekonomiska politik gentemot
det svenska näringslivet, som denna regering för, att det finns full anledning
för att både efterlysa en ökad klarhet och ge uttryck åt den oro, som
det nuvarande tillståndet framkallar.

Jag tror att vi utan vidare kunna förena oss i hans önskan att grunden
hör göras så bred som möjligt och att vi därför böra bevara alla möjligheter
till ett samarbete, men då får man också på hans håll vara beredd att rätt väsentligt
moderera sina anspråk och krav.

NäT statsministern säger, att sociala behov för vissa folkgrupper kunna hli

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

69

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
så trängande, att de måste tillgodoses även på bekostnad äv statsfmansiella
hänsyn, så måste jag fråga honom: är inte detta i alla fall ett rätt oförsiktigt
resonemang? Det kan tas till intäkt för krav och påståenden, _ som jag skulle
tro att statsministern själv inte gärna vill stödja. Det är lyckligtvis så i detta
land, att vi inte längre äro i den situationen, att dessa krav från de eftersatta
folkgruppernas sida äro så trängande, att de ovillkorligen mäste lösas till snart
sagt vilket pris som helst. Yår situation är i denna stund så utomordentligt
gynnsam, örn vi jämföra vårt läge med läget ute i världen, att man bör undvika
sådana omdömen som bara framkalla felaktiga uppfattningar örn både
läget i vårt land och våra möjligheter. Menar man verkligen att det i denna
tid, då stora delar av vår världsdel ligga i grus och spillror och då miljoner
människor leva i den största nöd och under de fruktansvärdaste umbäranden,
är möjligt för oss inte bara att här fortsätta vår lugna och trevliga tillvaro och
bygga vidare på de resurser vi ha, utan också driva en social reformpolitik utan
någon hänsyn till vad den kostar?

Ja, detta är en tillspetsning, men den får herr statsministern ursäkta mig
att jag gör. Jag gör den egentligen bara för att anknyta till vad jag började
mitt anförande med att säga, då jag kom in på frågan örn den ekonomiska politiken:
vi måste först göra klart för oss, vilka resurser vi ha, innan vi lova något
örn hur långt vi skola gå i fråga örn den sociala reformpolitiken.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det vore frestande
att taga upp vad herr Ivar Anderson nu senast yttrat liksom också en
del av herr Herlitz’ synpunkter. Jag tror emellertid att kammarens ledamöter
hålla mig räkning för örn jag vid denna tidpunkt begränsar detta anförande —
att jag inte helt och hållet avstår från det beror på att jag anser att ett omedelbart
tillrättaläggande bör komma i den fråga, som herr Anderson först berörde.

När han här talade örn de militära flyktingarna, så skedde det i en form,
som kan ge den föreställningen, att en stor opinion förgäves försökt förmå en
hårdhjärtad regering att handla. Man har ju också i det längsta i den allmänna
diskussionen försökt upprätthålla den föreställningen, att vad vi nu stå inför
är frågan örn att rätta ett misstag, som gjordes för några månader sedan under
sådana omständigheter, att man på olika håll inte skulle ha kunnat fullt fatta
vad det var som skedde. Detta nödgar mig att göra vissa erinringar.

Vid interpellationsdebatten här den 23 november i fjol lämnades meddelande
örn det svar, som efter samlingsregeringens beslut den 15 juni hade avgivits^ till
Sovjetryssland. I själva verket förhåller det sig så, att det principiella ståndpunktstagandet
i denna fråga skedde redan långt tidigare.

Under kriget hade gällt, att örn militära avdelningar sökte beträda svensk
mark och icke visade fientlig avsikt, så skulle de avvisas, men örn det visade sig,
att de ville underkasta sig internering, skulle de avväpnas och omhändertagas.

I samband med den tyska kapitulationen bestämdes av regeringen, att uniformerad
tysk personal tillhörande krigsmakten (inklusive organisation Todt)
eller Gestapo, som i trupp eller enskilt försökte överskrida vår landgräns,
skulle avvisas och meddelas att rätten till internering icke längre gällde.

Fartyg medförande enbart tysk uniformerad personal, som inkommit på
svenskt territorialvatten, skulle avvisas, örn do påträffades av svenskt örlogsfartyg.
Därest fartyg medförde även annan personal, befann sig i nöd eller av
annan orsak icke lämpligen kunde fortsätta resan, skulle det föras i hamn
och personalen omhändertagas.

Meddelande örn dessa regler lämnades i kommandoväg den 9 maj i fjol till
överbefälhavaren.

70

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Den 24 maj inriehöllo tidningarna en orientering, som lämnats från försvarsstaben.

Däri meddelades, att »sedan regeringen tagit ställning till det läge, som inträtt
efter krigstillståndets uppkörande beträffande flyktingars omhändertagande,
beslöts som grundprincip, att all tysk militär personal skulle avvisas.»

Det upplystes i denna orientering att på grund härav ett stort antal flyktingar
utan eller efter avväpning avvisats vid såväl land- som sjögränsen. Enligt
approximativa beräkningar skulle de avvisades antal uppgå till nära 3 000.
En del av dessa torde emellertid ha dubbelräknats, då, efter ett första avvisande,
försök gjorts att komma in på annat ställe.

Andra hade omhändertagits, och det uppgavs, att dessa voro omkring 3 200
stycken. I detta meddelande till pressen upplystes att bland dessa omhändertagna
funnos utom rikstyskar även österrikare, sudettyskar, polacker, ester
m. fl.

Det framhölls vidare i denna orientering, som alltså publicerades, att det
givetvis är ett önskemål, att de internerade snarast återföras till sitt land, och
att det härvid ankommer närmast på utrikesdepartementet att med de allierade
överenskomma örn tidpunkten och sättet för transporten.

Jag har med dessa meddelanden velat understryka, att allmänheten på ett
tidigt stadium var informerad örn vad det här gällde. De personer, som sutto i
regeringen eller i utrikesnämnden, måste lia varit minst lika väl informerade
som pressen. Jag har aldrig visat någon lust att rygga ett ansvar som är mitt,
och jag känner inte i detta fall något behov att lasta av något ansvar, men i
samarbete med karlar förutsätter jag, att man, även om det blir blåsväder,
kommer ihåg vad man har varit med örn.

Av vad som nu Ilar sagts framgår alltså, att regeringen tagit den ståndpunkten
vid tiden för kapitulationen, att tysk uniformerad personal skulle
avvisas. Ingen har tänkt sig, att det skulle ha varit möjligt att bland dessa
flyktingar, som kommo hit framför allt sjöledes — och det var den stora
massan — skulle kunna göras en sortering eller en individuell prövning; de
avvisades helt enkelt i klump på grund av att fartyget avvisades. Hur många
andra än rikstyskar, som ha funnits bland dessa, som sålunda skickades vidare
eller skickades tillbaka, veta vi ingenting örn, men principen måste ju gälla
även för dem, som kommo in i vårt land.

Herr Ivar Anderson har nu återigen talat örn våra skyldigheter att upprätthålla
asylrättsprincipen. Jag har mer än en gång under dessa diskussioner förvånat
mig över hur man kan åberopa asylrättsprincipen bara för en del av de
militära flyktingar, som lia kommit in i landet. Örn nu detta är en princip, så
bör den väl gälla till och med för rikstyskar, den bör väl gälla för österrikare,
den bör väl gälla för polacker, den bör väl gälla för tjecker, och den bör väl gälla
för fransmän, som också voro med. Men här försöker man i stället göra en
uppdelning och säger, att ingen egentligen har påyrkat någonting annat, än att
balterna skola undantagas. Är det därför opinionen har tagit särskilt sikte
på dem, är det därför att det inte var lika svårt att stå emot den opinion som
blåstes upp även för tyskarnas vidkommande?

Det har också här talats örn att förändrade förhållanden ha inträtt. Jag
tillåter mig fråga: vilket annat förändrat förhållande kan i detta avseende
åberopas än att samlingsregeringen under tiden har efterträtts av en socialdemokratisk
regering? I själva förhållandet utåt kan jag för min del inte se att
någon förändring har inträtt.

Herr Ivar Anderson underlät inte heller att åberopa sig på folkopinionen.
Kunna vi inte snart vara färdiga även med den förfalskningen? Det är inte
fråga om en folkstorm, som har gått över vårt land; det är fråga örn vissa

Torsdagen deli 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

71

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kretsar, som lia rest en opinion, mot vilken har ställts en annan opinion. Jag
skall inte yttra mig närmare örn vilken nytta eller skada denna opinion har
gjort, men jag skulle tro att den i hög grad har medverkat till att, låt mig säga,
de baltiska flyktingarna ha försatt sig i ett tillstånd, som är sämre än det
hade behövt vara. Jag bör kanske i detta fall också meddela, att enligt de
upplysningar, som föreligga, så bröto balternas åtgärder icke fram spontant,
utan det var vissa, som måste använda hela sin övertygelseförmåga för att
framkalla denna situation.

Jag tror att man bör något hålla sig till vad som verkligen föreligger. Sedan
vill jag genast säga, att för mig är naturligtvis inte avgörande för hur man
skall se på detta ur moralisk synpunkt, örn det är hela folket eller halva folket
eller tre fjärdedelar av folket, som ger uttryck för en opinion — jag menar,
att även örn en obetydlig minoritet är indignerad, kan den ha rätt eller göra
anspråk på rätt att få ge uttryck åt sina känslor. Jag kanske också får tillägga
att vad som nu sker för mig är någonting, som berör mig ganska djupt. Jag
är inte okänslig för att vi skicka i väg tusentals människor, som gå hårda öden
till mötes, och skulle mitt hjärta ha talat, så skulle jag ha velat skicka dessa
människor till goda hem. Men vi ha ju inte varit i detta läge, utan frågan har
varit, hur Sverige skulle göra, när efter stilleståndet och i samband med kapitulationen
hit till landet inkom tysk uniformerad personal. Vi visste att man
enligt stilleståndsavtalet krävde deras kapitulation, och vi voro också fullkomligt
medvetna örn att man skulle begära ett utlämnande av dem, som hade
sökt sig undan till andra länder. Det var i det läget som vi togo vår ståndpunkt
och gjorde ett medgivande, som nu skall effektueras.

Regeringen har icke försummat att se denna sak ur alla möjliga synpunkter,
regeringen har icke försummat att pröva de utvägar, som kunna stå till buds,
men regeringen har icke kunnat finna det med sitt ansvar förenligt att rygga
det medgivande, som lämnades den 16 juni till den ryska regeringen. Detta är
vad jag ville ha sagt i denna sak.

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl, propositioner skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr statsrådet G jares avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 10, med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Den kungl, propositionen föredrogs och blev därvid bordlagd.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 30, av herr Petersson m. fl., örn rätt för musikelever vid krigsmakten att
erhålla vissa fria hemresor;

nr 31, av herr Wahlmark m. fl., örn anslag till upprättande av en musikkår
vid Göta pansar livgarde;

nr 32, av herr Olofsson m. fl., om anslag till den av de lungsjukas riksförbund
bedrivna studieverksamheten;

nr 33, av herr Sundelin m. fl., örn ökat anslag till bidrag till underhåll av
enskilda vägar m. m.;

nr 34, av herr Johanson, Karl August, angående ett föreslaget flygfälts förläggande
till Vännäs i stället för till Umeå;

72

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

nr 35, av herr Nilsson, Bror, m. fl., om statsbidrag till avlöning åt en landsantikvarie
för södra Älvsborgs län;

nr 36, av herr Lindén m. fl., om ökat anslag till samfundet för hembygdsvård
m. m.;

nr 37, av herr Nilsson, Bror, och fru Svenson, örn beredande åt barnrika
innehavare av mindre jordbruk av vissa förmåner vid anskaffande av bostadshus;

nr 38, av herr Heiding m. fl., angående borttagande av omsättningsskatt vid
försäljning av traktorer;

nr 39, av herr Ahlkvist, örn årlig pension åt förre vägarbetaren S. J. Svensson; nr

40, av herr Ahlkvist, örn årlig pension åt förre vägarbetaren O. L.
Nilsson;

nr 41, av herr Ahlkvist, örn årlig pension åt förre vägarbetaren N. Nilsson;
nr 42, av herr Ahlkvist, örn årlig pension åt förre vägarbetaren K. M.
Larsson;

nr 43, av herr Tjällgren, angående utredning örn ändrade bestämmelser rörande
avstyckning i städer och vissa andra samhällen;

nr 44, av herr Källman m. fl., angående viss ändring av lagen örn barnbidrag; nr

45, av herr Albertsson, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn
anslag till ersättningar till egnahemsombuden;

nr 46, av herr Andersson, Alfred, och herr Albertsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning örn anslag för avsättning till fonden för premielån till
egnabemslåne tagare ;

nr 47, av herr Nilsson, Bror, m. fl., örn ökat anslag till.befrämjande i allmänhet
av nötboskapsaveln;

nr 48, av herr Andersson, Gunnar, och herr Fahlander, örn vissa ändringar
i villkoren för erhållande av byggnadsförskott ur kyrkofonden; samt

nr 49, av herr Hagman m. fl., angående användningen av i krigsmaktens
förvar befintliga lager av sprängämnen.

Kammaren åtskildes kl. 5.41 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

73

Torsdagen den 17 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Anmäldes ock godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maurts propositioner nr 1 och 2.

Herr Linderot: Herr talman! Denna riksdag skall ju vara de stora reformernas
riksdag, enligt vad framför allt regeringspressen har meddelat.
Detta kommer dock inte till synes i det dokument, som regeringen förelagt
oss och som kallas statsverkspropositionen. Alla de större frågorna, som skulle
karakterisera riksdagen såsom en reformriksdag, komma ju sedan i särskilda
förelägganden, varför det är ganka naturligt, att inte budgeten har fått sin
prägel av reformprojekten. Det är ju också därför, som debatten i kammaren
hittills i rätt ringa grad sysslat med budgetfrågorna; man kan naturligtvis
ännu inte diskutera sådant, som — såsom man sagt tidigare i debatten —
inte står i propositionen. Jag skall också avstå från att diskutera dessa frågor,
men jag vill ändå framhålla, att örn man skall genomföra det reformprogram,
som redan är projekterat och meddelat offentligheten, så kommer
det väl också att medföra vissa konsekvenser för utformningen av statsbudgeten
och för regeringens metodik vid handläggningen av de ekonomiska
problemen. Jag skulle tro, att det blir nödvändigt, att regeringen till kommande
år söker att förelägga riksdagen en hushållningsplan i detta ords vidaste
bemärkelse, alltså en ekonomisk plan, som inte bara sysslar med statens
direkta inkomster och utgifter, utan som är en översikt åtföljd av planläggning
av hushållningen i detta ords verkligt omfattande bemärkelse.

Vi framträda i årets remissdebatt från det kommunistiska partiets sida för
första gången sedan detta parti framträdde i svensk politik och för första
gången sedan det fått några representanter i riksdagen såsom ett parti, vilket
icke är ett oppositionsparti i detta ords verkliga mening. Partiet har förklarat,
att det är berett att stödja regeringen i genomförandet av det program,
som vid den socialdemokratiska regeringens tillkomst framfördes såsom grundval
för regeringspolitiken, nämligen arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Detta
program har ju redan spelat en synnerligen framträdande roll i dagens diskussion.
Hans excellens herr statsministern har på direkta frågor från oppositionspartierna
givit en ganska utförlig förklaring till vad regeringen i verkligheten
avser med sin proklamation, att detta program bör genomföras. På
frågorna örn vad man avsåg förefaller det mig. som örn statsministern i dag
har givit ett ganska klart och otvetydigt besked till nytta för den fortsatta
diskussionen. I stort sett kan jag ansluta mig till den uppfattning örn efterkrigsprogrammets
faktiska betydelse, som herr statsministern här i kammaren
tidigare i dag har anfört. Programmet avser nämligen en sådan omvandling
av de ekonomiska och politiska förhållandena i vårt land, att dess genom -

Statsverkspropositionen

ra. ra.
(Forts.)

74

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förande faktiskt skulle betyda, att vägar banas för en fredlig övergång från
kapitalistisk hushållning till socialistisk. Men det är klart, att det inte bara
räcker med att regeringen förklarar, att den tänker genomföra detta program.
Det kräves ju också en viss djärvhet och ett visst politiskt mod att på allvar
och i det tempo omständigheterna fordra genomföra det program, som regeringen
sålunda har lagt fram.

Det är klart, att med de politiska konsekvenser, som jag här har angott
örn detta program genomföres, måste en borgerlig opposition ovillkorligen
framträda. Det vore ganska märkligt, örn så inte skedde. Denna borgerliga
opposition har ju också anmält sig här i dag, varvid högerns representanter
väl måste anses företräda det mest målmedvetna motståndet. Det är väl också
tillbörligt, då storfinansen och den gamla bourgeoisien här i landet väl ändå
räkna högern såsom sitt särskilda intresseparti. Därvidlag har herr Domö
också sökt att ange tonen.

iJag mäste säga, att utöver det svar, som redan från regeringens sida genom
statsministern har givits till herr Domö, är verkligen inte så, värst mycket att
tillägga. Men jag skall ändå göra ett par reflexioner till det anförande, som
herr Domö höll. Det genomgående i detta var ju en varning för att ge staten
sådana befogenheter som efterkrigsprogrammets genomförande anses nödvändiggöra.
Samtidigt krävde emellertid herr Domö ganska kategoriskt av regeringen,
att den i sin ekonomiska politik skulle draga försorg örn att icke penningvärdet
försämrades. Herr Domö höll ett tämligen patetiskt tal emot allt
vad som kallas inflation och förklarade, hur arbetare och löntagare lingö
sitta emellan, därest inflationen skulle utvecklas. Då måste man ju fråga herr
Domö, hur det s. k% fria. näringslivet skall förfara för att det inte skall bli
någon inflation. Mäste inte regeringen, måste inte statsmakterna icke bara
i sin penningpolitik utan i sin ekonomiska politik överhuvud taget vidta
kanske mycket drastiska åtgärder för att förhindra inflation? Det blir sålunda
ganska ologiskt att i ena ögonblicket kräva statsmakternas ingripande
i synnerlig grad på det .ekonomiska området, för att i nästa ögonblick bestrida
varje som helst förnuftig mening i statsmakternas ökade inflytande över det
ekonomiska livet.

fjäg skulle här inom parentes kunna ge herr Domö ett erkännande. Han har
framfört sin oenighet med socialdemokraterna i fråga örn socialpolitiken såsom
en faktor för inkomstutjämningen i landet. Jag är också mycket skeptisk
och skulle i det fallet närmast kunna ansluta mig till herr Domö, ty socialpolitikens
egentliga uppgift är icke den inkomstutjämnande, utan den har i
verkligheten en annan uppgift i samhällslivet. Jag skall kanske i någon mån
återkomma till detta senare.

Jag har ytterligare en liten kommentar till vad herr Domö sagt. Hail framhöll
såsom riktningsgivande för god hushållning, att man först räknar ut,
vilka tillgångar och vilka inkomster man har att röra sig med, innan man
projekterar, planerar och gör utfästelser örn utgifter, som man avser att göra.
Han menade, att regeringen går den tokiga vägen att först binda sig vid att
göra en rad stora utgifter och först därefter beräkna vilka tillgångar som
finnas att röra sig med. Det låter mycket starkt och bestickande med en
sådan kritik mot regeringen. Det alluderar ju närmast till den enskilde individens
hushållningsvanor, och därför verkar kanske också ett dylikt argument,
emot regeringspolitiken rätt starkt. Men i verkligheten håller det icke
på något sätt, därför att samhället eller staten, örn vi i detta fall bara vilja
tala örn den, i detta hänseende naturligtvis icke kan jämföras med den enskilde
individen. Denne har ju för honom själv mycket lätt klarlagda resurser
att röra sig med, och gränserna äro ju mycket tydligt skönjbara för den en -

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

75

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skilde, när han planlägger sin ekonomi och sin hushållning. Men för staten
och för samhället, örn vi nu utvidga begreppet därhän, ligger detta problem
helt annorlunda till.

Vilka resurser har samhället? Vem kan, herr Domö eller någon annan, säga
vilka ekonomiska resurser som vårt svenska samhälle i dag har för genomförande
av sociala reformer? Inte ens planeringskommissionen med statsrådet
Myrdal i spetsen kan ge oss några som helst siffror för detta, därför att det
svenska samhällets resurser äro ganska omätliga i fråga örn både utvecklingen
av den individuella produktionskapaciteten och utvecklingen av en produktion
på nya områden, som tillgodogör sig alla de väldiga rikedomarna inom vårt
lands gränser i naturtillgångar och i andra tillgångar.

Alltså är det givet, att man icke kan räkna så där statistiskt, att nu ha vi
så och så många hundra miljoner och därutöver ingenting. Örn vi ha projekt,
som vi anse socialt nödvändiga eller önskvärda att genomföra och som kosta
så och så mycket pengar, så ha vi i detta land resurser att sätta i gång en
företagsamhet, som skaffar medlen till dessa projekts realiserande. Det är
alltså ganska givet, att hela herr Domös resonemang örn den goda hushållningen
hänger i luften och bygger på den vanföreställningen, att samhället
är lika beskuret i sin verksamhet som den enskilde individen.

Innan jag avslutar mina kommentarer till herr Domös tal, vill jag säga ett
ord örn hans allmänna rekommendationer till socialdemokratien att frångå
sitt program. Ty det var ju ingenting annat herr Domö rekommenderade! Han
sade, att det skulle vara så välgörande och i sådan grad ägnat att stilla oron,
örn han och hans meningsfränder finge en otvetydig deklaration från regeringen,
att den tänker att i fortsättningen utveckla sin politik på grundval
av den nuvarande produktionsordningen. Detta var alltså kort och gott bara
en hemställan till socialdemokratien att nu plötsligt lämna hela sitt politiska
och principiella program. Herr Domö försäkrade, att en överväldigande folkmajoritet
skulle bli tillfredsställd av en dylik åtgärd från socialdemokratiens
sida. Det är inte mili uppgift att diskutera socialdemokratiens programfrågor
med herr Domö, det överlåter jag naturligtvis åt socialdemokraterna själva.
Men jag kan inte hjälpa, att när jag hörde herr Domös utläggning på den
punkten, försökte jag anstränga mig för att se, om han verkligen menade allvar,
ty det verkade ju rätt skämtsamt att komma med en dylik rekommendation.
För min del skulle jag gärna vilja vända på saken och hemställa till herr
Domö att överväga, örn han inte borde uppge högerns hittillsvarande ståndpunkt.
Ty högerpartiet går ju ideligen baklänges och förlorar år från år allt
fler av sina anhängare. Det utgör en bromsande minoritet i landet, och det
finns en massa anledningar för högern att revidera sitt program och lämna
de olycksdigra ståndpunkter, som föra partiet baklänges i svensk politik.

Jag vill i detta sammanhang säga några ord också om folkpartiets ståndpunkt.
Folkpartiet har som alternativ till arbetarrörelsens planhushållning
uppställt någonting, som partiet kallar för »ramhushållning». Med ramhushållning
menar man väl, såvitt jag har förstått folkpartiledaren rätt när han
har lanserat begreppet, alt staten skall ingripa i den allmänna hushållningen,
när så är ofrånkomligt. Men i övrigt lämnar han en mycket vid ram, inom vilken
det fria näringslivet, som det kallas, kan utveckla sina krafter och talanger.
Detta är väl ungefär vad man avser med uttrycket ramhushållning,
och det skulle då ersätta det, som man är så förfärligt rädd för, nämligen
den s. k. socialiseringen. Man använder ju i den politiska debatten här i landet
uttrycket socialisering för varje åtgärd, som vidtas från statens sida för
att ge staten äganderätten till det ena eller det andra företaget. Må vi använda
ordet socialisering i denna naturligtvis på sätt och vis oriktiga betydelse

76

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

— alla veta ju, vad sorn menas därmed, så att några längre förklaringar behöva
inte göras.

I fråga om socialiseringen yppar sig ett slags oresonlig förskräckelse hos
framför allt folkpartiet. Denna förskräckelse finns naturligtvis också hos högern,
men folkpartiet, som försvarar det s. k. fria näringslivet alltid och vid
alla tillfällen, är, som jag en gång tidigare har sagt här i kammaren i en diskussion
med herr Elon Andersson, på något sätt oresonligt förskräckt för en
mängd företeelser, som den nya tidens utveckling har medfört och som partiet
i alla fall inte kan komma ifrån eller komma förbi. Herr Elon Andersson
talade om socialiseringen som en fara för mänskliga värden o. s. v., och efter
detta efterlyste herr andre vice talmannen Akerberg fullt riktigt, vad det
skulle vara för konkreta värden, som ginge förlorade. Jag måste instämma
med herr Akerberg. Jag tycker också, att det skulle vara av betydelse, om
herr Elon Andersson eller någon annan från folkpartiet ville tala örn vad det
är för oskattbara mänskliga värden, som gå förlorade, örn ett företag övergår
från att ägas av låt oss säga Wallenberg eller Wenner-Gren till att ägas av
staten. Vad är det för mänskliga värden, som flyga sin kos vid en dylik
transaktion? Det vore naturligtvis värdefullt att veta; det kunde ju rent av
påverka dem, som herr Domö kallade socialiseringsvännema, till den grad,
att de komme att lära örn och i omtanke örn de mänskliga värdena avstå från
alla sådana där projekt. Alltså få vi be örn en förklaring rörande de mänskliga
värden, som försvinna genom att staten ersätter en eller annan s. k. privat
företagare såsom ägare till produktionsmedlen.

_ Vöre det inte bättre, örn folkpartiet, när det proklamerar sin samarbetsvilja,
började med att revidera sina uppfattningar angående människovärde
och statsingripanden, människovärde och socialisering, hur man nu vill formulera
det. Det fordras kanske litet självövervinnelse från folkpartiets sida,
men detta dräves naturligtvis, örn folkpartiets deklarationer om samarbetsvilja
verkligen äro allvarligt menade.

De som känna den svenska arbetarrörelsens historia förstå mycket väl, att
det inte är utan höggradig självövervinnelse som den kommunistiska partiledningen
förklarar sig vilja stödja en socialdemokratisk regering vid genomförandet
av dess regeringsprogram. Det sker inte alls därför att vi tycka, att
det i och för sig är roligt att stödja en socialdemokratisk regering. Det skulle
vara betydligt angenämare att utgöra vänsterflanken och företa angrepp från
vänster, när herrar Domö och Elon Andersson angripa från höger. Då skulle
vi försöka få regeringen mellan hammaren och städet och mangla den ordentligt!
Detta vore i varje fall såsom intellektuell gymnastik betydligt trevligare
än att förfäkta regeringsprogrammet. Det är alltså inte utan självövervinnelse
som vi här ha förklarat oss vilja stödja regeringen. Men vi tro faktiskt,
att vi därvidlag göra vårt folk och vårt land en större tjänst än genom
att ställa oss på sidan och proklamera generalangrepp mot regeringen i tidigare
kanske något vårdslös stil.

Jag menar,° att om vi ha förmått detta, skulle väl de, som proklamera samarbetsvilja
från folkpartiets sida och som ha samarbetat med socialdemokraterna
i regeringsställning under många år, genom en liten revision av sina
uppfattningar och som sagt med en viss självövervinnelse också kunna ansluta
sig till det väsentliga i den nya politik, som från och med nu skulle genomföras
här i landet. Då skulle vi kanske lätt kunna få med denna ramhushållning,
som jag egentligen tycker är ganska konstgjord. Örn man ser på folkpartiets
deklarationer, så innebära de ju egentligen detsamma som arbetarrörelsens
efterkrigsprogram när detta talar örn planhushållning. Ty en ramhushållning
kan ju inte vara utan plan. Det bleve den rena ramlösa hushållningen!

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

77

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Det måste ju finnas en plan för det hela, och arbetarrörelsens efterkrigsprograrn
är inte någon planritning för ett socialistiskt samhälle. Detta har statsministern
sagt i dag, och det har han ju absolut rätt i. Programmet uttrycker
egentligen principiellt sett detsamma som folkpartiet vill uttrycka med sin
ramhushållning. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram är i vissa fall så utformat,
att kanske ramarna i somliga frågor redan sprängas av utvecklingen,
men det är en sak, som jag inte här skall diskutera. Det gäller exempelvis familjejordbruket.
Detta hör ju inte till det hållbaraste inom de komplex, som
arbetarrörelsens efterkrigsprogram behandlar.

Jag vill här inom parentes ge en liten förklaring för att slippa åtskilliga
onödiga skriverier, framför allt i den socialdemokratiska pressen. Man har
nämligen där av och till under ett par års tid sagt, att kommunisternas anslutning
till arbetarrörelsens efterkrigsprogram är en mycket misstänkt företeelse.
Ty partiordföranden Linderot — säger man — förklarade när arbetarrörelsens
efterkrigsprogram framlades, att det egentligen bara var strunt,
som nian inte behövde ta på allvar, men sedermera gjorde han en kovändning
— han gjorde helt örn och rekommenderade cfterkrigsprogrammet såsom
grundval också för den kommunistiska politiken. Jag vill en gång för alla
befria särskilt de socialdemokratiska redaktörerna från dessa utläggningar,
som inte kunna vara till nytta för någon, alldenstund de äro fullkomligt
falska och bero på missförstånd. I maj 1944, åtta dagar före den socialdemokratiska
partikongressens sammanträde, där efterkrigsprogrammet stadfästes,
granskade jag i ett anförande på det kommunistiska partiets kongress de redan
då framlagda 27 punkterna. Endast motiveringen var då ännu inte publicerad.
Därvid sade jag följande — det var 1944, men det kan gälla ännu:
I det gamla Tyskland, på den tiden då det ännu fanns någonting av rättsskipning
i Tyskland, alltså under medeltiden, förfor man på det sättet med
grövre brottslingar, att örn man inte ansåg tillräcklig bevisning för brotten
föreligga, men man ändå var övertygad örn att delinkventerna verkligen hade
begått de grova brott, för vilka de voro anklagade, lät man dem ställa sig i
solskenet, och sedan halshögg man deras skuggor. Det var alltså en moralisk
avrättning, men delinkventen fick behålla livet. Det ansågs icke, att full bevisning
förelåg, men misstankarna kvarstodo i alla fall.

Jag sade alltså, att socialdemokratiens behandling av kapitalismen såsom
systern i mycket hög grad erinrar om denna gamla tyska metod i rättsskipningen.
Socialdemokraterna anse inte ännu full bevisning föreligga gentemot
brottslingen, d. v. s. det kapitalistiska systemet, och därför hålla de alltid
på med att bara halshugga kapitalismens skugga. Men sedan jag framfört
denna kritik av den socialdemokratiska politiken gentemot kapitalismen, förklarade
jag, att det efterkrigsprogram som socialdemokraterna lagt fram innehöll
så väsentliga ting, var av sådan betydelse och kom att medföra en sådan
omläggning av både den ekonomiska och den politiska utvecklingen i vårt
land, att vi helhjärtat borde understödja socialdemokratien vid genomförandet
av programmet. Allt detta sades i samma andedrag, i samma anförande.
Med denna förklaring har jag velat för framtiden slippa att gå i polemik mot
de anklagelser, som jag tidigare här har angivit. Vi ha alltså inte någonsin
tvekat örn att detta efterkrigsprogram borde understödjas av oss.

Nu har jag emellertid redan angivit, att utvecklingen i viss mån kanske
spränger ramarna också för arbetarrörelsens efterkrigsprogram, innan det är
genomfört i några väsentliga ting. I än högre grad bygger den folkpartistiska
ramhushållningen på vissa föreställningar, som icke längre på något sätt äro
hållbara. Jag skall inte gå in på en diskussion, vare sig teoretisk eller praktisk,
om allt detta — det skulle föra för långt — men jag vill ändå inte lämna

78

Nr 2.

Torsdagen der, 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
temat utan att påvisa, hurusom den borgerliga opinionen tyckes föreställa sig,
att det s. k. fria näringslivet egentligen skulle klara sig alldeles utomordentligt,
om bara inte den socialistiska propagandan fördärvade folks omdöme och
försökte vrida utvecklingen på sned. I verkligheten är det ju så, att det inte
är propaganda för socialisering eller socialistisk propaganda i allmänhet eller
några påhitt av socialistiska politiker eller ekonomer, som spränga ramarna
för det s. k. fria näringslivet, utan dessa sprängas av förhållanden, som skapas
av den ekonomiska utvecklingen själv.

Herr von Heland talade litet grand här i dag örn vägväsendet. Det är ju
nu socialiserat efter att tidigare ha skötts i huvudsak av de enskilda bönderna.
Är det någon socialistpropaganda eller vad är det för påhitt, som gjort att
vägväsendet är förstatligat? Ja, den som hittade på det är ju egentligen den
som uppfann explosionsmotorn. Det ledde till bilismen, och dennas utveckling
gjorde det nödvändigt att förstatliga vägväsendet. Det är ju alldeles givet.
Det är heller ingen propaganda, som sprängt ramarna för det privata handhavandet
av kraftverk och försörjning med elektrisk kraft. Det är elektroteknikens
utveckling, som nödvändiggjort det och som har gett oss de resurser,
som motivera att — vi hoppas inom en mycket nära framtid — hela elkraftlorsörjningen
kommer att skötas av staten ensam eller av staten och kommunerna
gemensamt.

Maskindriften i jordbruket _ spränger ju ramarna för den privata småproduktionen.
Jag skulle för övrigt vilja fråga särskilt opponenterna inom folkpartiet
mot den s. k. planhushållningen och statsingripandena, hur de tänka
sig att atomkraften skall tillgodogöras här hos oss. Jag tror inte. att det blir
någon folkpartistisk smaföretagare, som kommer att lösa frågan örn hur atomkraften
skall användas i det svenska näringslivet eller eventuellt för att göra
atombomber åt svenska armén. Det kommer säkert att anses ganska naturligt,
att staten lägger sig i saken och försöker organisera den forskning, som kunde
föra fram också oss i nivå med de stater, som kommit långt på atomforskningens
område.

Låt mig nu sammanfatta. Man rör sig med rena rama illusionen, när man
här diskuterar på folkpartihåll och högerhåll, den illusionen nämligen, att
det är en fråga örn propaganda och åsikter hos olika partier och icke en fråga
örn en. samhällsutveckling, i vilken vi måste följa med, vare sig vi vilja det
oller icke.

^Det är ganska klart, att örn man inte tillägnar sig denna realistiska syn
på samhällsutvecklingen, kommer man heller aldrig att nå fram till något
samförstånd i. fråga om den fortsatta ekonomiska och politiska utvecklingen,
ty det måste ju bygga på de ekonomiska realiteterna och inte på något önsketänkande,
som kanske svarade mot verkligheten på 1880-talet eller 1890-talet,
men inte år 1946.

é Jag vill nu övergå lill att tala örn det kanske allra viktigaste kapitalet när
vi röra oss på det ekonomiska området, nämligen människan. Det är den
mänskliga friheten, den individuella liberalistiska friheten, som de borgerliga
motstandarna särskilt söka odla i diskussionen. Det är människan man vill
skydda emot det socialistiska förtrycket. Planhushållningen upphäver ju kantänka
inte bara demokratien, som herr Herlitz påstod, utan också överhuvud
taget den individuella friheten för människorna i landet. Statsrådet Wigforss
har diskuterat denna fråga örn friheten med bland annat herr Nordenson, som
ju är ledamot av denna kammare och som val är en av högerns och storfinansens
allra, talangfullaste företrädare i diskussionen emot planhushållning och
emot socialisering och socialism. Statsrådet Wigforss har gjort gällande att
det förhållandet, att den stora mängden löntagare förlorat inflytandet över de

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

79

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
produktionsmedel, med vilka de arbeta, och inte ha någon äganderätt till dessa,
ja, inte ens förfoganderätt över sin egen arbetskraft, har lett till att ifrågavarande
stora samhällsgrupp — som ju i allmänhet kallas arbetarklassen —
mist sin individuella frihet. Gent emot detta säger herr Nordenson, att herr
Wigforss har ställt problemet fel. Det gäller icke ett frihetsproblem, utan ett
maktproblem — det är en fråga örn makten och icke örn friheten.

Herr Herlitz har här i dag också varit inne på samma tankegång. Jag skall
inte ta upp hans högst kvasifilosofiska resonemang örn begreppet frihet, som
måhända kail förnöja någon intellektuell, diskuterande församling, men som
i vår praktiska diskussion örn dessa problem överhuvud taget saknar varje
intresse.

Jag håller mig alltså till den frågeställning som herrar Wigforss och Nordenson
lia drabbat samman om. Yern har nu rätt, herr Wigforss, som säger,
att det blir ett frihetsproblem för alla de egendomslösa arbetarna, eller herr
Nordenson, som säger, att det är ett maktproblem? Ja, de lia väl rätt båda
två, men jag tror ändå att det vore synnerligen önskvärt, att i detta stycke
socialdemokratiens ledning för en gångs skull gav även herr Nordenson rätt,
erkände som riktigt vad han sade och handlade därefter. Ty det är i främsta
rummet ett maktproblem. Det är fråga om att först skaffa sig makten över
produktionsmedlen, makten att behärska naturrikedomar, fabriker, maskiner
o. s. v. och sedan använda denna makt för att producenterna — arbetarna —
skola frigöras. Det är den riktiga frågeställningen.

Så måste man alltså se problemet, och hur det sedan går med samförståndet
och samverkan med storfinansen här i landet kan man ge en god dag. Ty
örn storfinansen inte vill medverka i en utveckling, som föreskrives av nödvändigheten,
får den väl finna sig i att bli satt ur spel.

Man förbiser så lätt också de faktiska förändringar, som redan ha skett i
samhället och som i realiteten motivera åtskilligt av hela det program, som
här diskuteras. Det harju skett en revolutionerande strukturförändring i befolkningens
sociala gruppering under en mansålder. Under den kapitalistiska
utveckling, som nu är fullbordad här i Sverige på ungefär en mansålder —
jag vill inte, att orden skola tas helt mekaniskt, men på det hela taget och
historiskt sett har kapitalismen spelat ut sin roll — har en sådan strukturförändring
inträffat, att det är märkligt att man kan föreställa sig, att denna
inte skulle lia en avgörande betydelse för den politiska utvecklingen i landet.
I dag har statsrådet Sträng redan erinrat örn att år 1880 bodde 80 procent a_v
Sveriges folk på landsbygden. Örn vi bara hålla oss till jordbruket med binäringar,
finna vi att ungefär 70 procent vid elen tiden voro att räkna till jordbruksfolket.
År 1880, således för en mansålder sedan, voro inte mera än 827 000
människor eller 19,8 procent av landets folkmängd sysselsatta inom industri,
hantverk, handel och samfärdsel, medan år 1940 icke mindre än 3 667 000 personer
eller 57,6 procent voro sysselsatta inom dessa näringsgrenar. Ser man
på den produktiva befolkningen -— man brukar räkna de produktiva åldrarna
från 15 till 65 år — omfattade, för att nu använda den politiska terminologien.
bourgeoisien 270 000 personer eller 6 procent av befolkningen år 1940.
Småbourgeoisien, i vilken vi då inräkna 762 000 småbönder, uppgick till
1 110 000 eller 25 procent, mellanskiktet räknade 420 000 eller cirka 10 procent
och arbetarklassen 2 607 000 eller 59 procent av alla svenska medborgare
mellan 15 och 65 år, alltså i de produktiva åldrarna.

Inom industri, hantverk, handel och samfärdsel har procenttalet under rubriken
»arbetarklassen» för de produktiva åldrarna sålunda stigit till 59 procent
år 1940 från 19,8 procent för en mansålder sedan. Det måste självfallet
medföra en revolutionerande omläggning också av den svenska politiken, då

80

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
klassgrupperingarna förändrats så väsentligt. Men ändå står man kvar ock
resonerar, som om ingenting kade inträffat. Det är det som jag tycker är så
konstigt.

Statsministern kar pekat på något väsentligt i sitt tal kär i dag, då kan
framköll, att samkället inte får betraktas såsom en statisk storket, utan som
en levande organism, som är stadd i ständig utveckling. Denna ständiga samkällsutveckling
måste man vara å jour (med ock källa sig i nivå med för att
överkuvud taget kunna ta en riktig ståndpunkt i politiken. Det är detta som
man kär skulle vilja rekommendera alla opponenter. Liberalismens tid är
förbi, men inte på grund av att man har gjort propaganda mot liberalismen.
Den kar utfört sin gärning såsom riktningsgivare för den samhällsekonomiska
politiken. Att sedan liberalistiska kulturvärden ännu böra skyddas, att det
t. o. m. återstår för oss att exempelvis på det kulturella området uppnå vad
liberalismen såsom högsta mål har tänkt sig, det är en annan sida av saken.
Men liberalismen såsom system är förbi. Det är socialismen, som nu bryter sig
väg och kommer att bestämma utvecklingen. 1800-talets ämbetsmannastat
byggde på en folkmajoritet av borgare och bönder. Den industriella utvecklingen
har sedan flyttat över majoriteten från dessa kategorier till lönearbetare,
och detta är grundvalen för den demokratisering, som försiggått och
som kommer att försiggå i fortsättningen. När jag talar örn lönearbetare såsom
den för närvarande avgörande klassen, inbegriper jag däri också tekniker,
tjänstemän och utövare av intellektuella yrken, som ibland ka högre inkomster
än kroppsarbetarna i allmänhet, ibland också lägre inkomster.

Herr Ivar Anderson ock -andra talare, såsom kerr Domö, ka i debatten framhållit
den ovisshet ock oro de känna inför den kommande utvecklingen ock
begärt besked från den socialdemokratiska regeringen. Man säger nämligen,
att ovissheten hämmar näringslivets utveckling och att det därför är nödvändigt,
att regeringen skingrar ovissheten genom klara deklarationer. Jag förstår
ju, att det kan finnas en sådan ovisshet och en sådan oro. Man har hittills
kunnat lita ganska bra på den socialdemokratiska regeringen och de socialdemokratiska
ledarna. De lia inte gjort de tidigare och de ännu alltjämt
ekonomiskt makthavande så stort avbräck — åtminstone verkar det inte så,
örn man tittar i taxeringskalendern. Därför är det naturligtvis litet kusligt,
ifall man nu måste börja misstänka att socialdemokraterna skola genomföra
sitt program. Man har vant sig vid att detta inte skulle kunna komma i fråga,
men nu kanske det blir av. Jag förstår sålunda oron, men jag skulle för min
del vilja bidraga till att skingra oron och ovissheten genom att säga, att herrarna
i högern och folkpartiet kunna vara fullkomligt övertygade örn att arbetarklassens
efterkrigsprogram kommer att genomföras i alla sina väsentliga
delar. Det kommer att genomföras på det sätt som omständigheterna kräva,
med eller utan de socialdemokratiska ledarna. Herrarna kunna vara fullkomligt
lugna för att så kommer att ske, därför att det ligger helt i linje med
en utveckling, som ingen kraft i detta land kommer att kunna vrida åt sidan
eller tillbaka.

Jag vill inte skrävla och säga, att det kommunistiska partiet skall göra
detta ensamt. Det kunna vi med bestående politiska kraftförhållanden icke på
något sätt ta på oss, och vi försöka inte heller göra oss större och starkare än
vi äro. Jag talar egentligen bara i linje med utvecklingen, när jag söker
dämpa oron och göra den till en lugn ro och en lugn förvissning örn att de som
nu marschera fram för att ta ledningen i den svenska nationen äro arbetarna
och, hoppas vi, bönderna. Ty vi tro att bönderna — trots divergenser och motsättningar
— skola kunna vinnas för en samverkan för genomförande av den
politik, som vi här förfäkta.

Örn som sagt borgerligheten inte tycker örn detta, får det väl bero. Den

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

81

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
får trösta sig med att minnas hädangångna stora anförvanter och se sig omkring
i salongerna på oljemålningarna och komma ihåg en svunnen storhetstid,
som aldrig kommer tillbaka.

Nu åsyftar arbetarrörelsens efterkrigsprogram faktiskt en fredlig utveckling,
som ännu inte betyder socialism här i landet, men, såsom jag förut har sagt,
öppnar vägarna till en socialistisk samhällsordning. Det beror nu på dem som
försvara den monopolkapitalistiska ordningen här i landet, örn de vilja vara
med på en sådan fredlig utveckling. Det få de avgöra själva. Hindra den kunna
de inte. Det vore förmånligt för varje svensk medborgare, örn denna utveckling
kom att ske fredligt och örn möjligt i samförstånd. Man har här i dag
talat så många ord om samförstånd. Men det är som sagt inte det som är det
avgörande, ty finns det grupper, som i detta fall sätta sina klassintressen före
den fredliga utvecklingen, få de naturligtvis ta konsekvenserna.

Mot bakgrunden av detta har man att förstå vårt partis politik, då vi nu
framträda för att samverka med socialdemokratien och med andra progressiva
krafter inom andra folkgrupper för att föra utvecklingen framåt på linjer,
som här äro berörda.

Men vårt parti är icke desto mindre ett helt självständigt parti. Det kanske
är nödvändigt att säga, att vi inte tänka tjänstgöra såsom något nytt slags
transportkompani åt den socialdemokratiska regeringen, vare sig i riksdagen
eller ute bland folket. Vi föra den politik vi anse vara riktigast, med en angiven
huvudlinje att så vitt möjligt icke bryta ramen för den politik, som arbetarrörelsens
efterkrigsprogram har utstakat och som regeringen har gjort
till sin. Vi äro inte rädda för att kompromissa, därest det föreligger rimliga
motiveringar för en kompromiss, och vi komma som sagt att bemöda oss om
att icke spränga ramen för regeringspolitiken, sådan denna är utstakad i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Sedan vill jag, herr talman, säga några ord också örn utrikespolitiken. Herr
Åkerberg, andre vice talmannen, har rekommenderat regeringen att överväga,
örn man inte kunde företaga sig något aktivt för att reglera frågan örn Sveriges
anslutning till Förenta nationerna. Även jag skulle vilja framföra samma sak.
Jag tycker inte, att regeringen skulle behöva vara alldeles passiv och bara vänta
på vad som kan inträffa. I tidningarna har det härom dagen meddelats -— det
var för övrigt genom Morgon-Tidningens korrespondent i London ■— att man
kanske skulle koppla ihop frågan om Sveriges anslutning till Förenta nationerna
med frågan örn Finlands och Balticums anslutning. Herr utrikesministern
kanske känner sig befriad från att delta i debatten här i kammaren i förhoppning
om att ingen skall tala örn utrikespolitiken, men om han varit här,
skulle jag lia frågat honom, hur det förhåller sig med denna sak.

På tal om utrikespolitik vill jag erinra om att vi vid höstriksdagen förde
fram vissa önskemål och sökte ge vissa rekommendationer åt den socialdemo;
kratiska regeringen och framför allt den nye utrikesministern. Vi ville, att han
skulle ge riksdagen mogenhetsbetyg, så att riksdagen i fortsättningen verkligen
kunde få lov att vara med och rådgöra om utrikespolitikens utformning
och inte bara några månader i efterskott erhålla ett litet sammandrag ■— som
kallas för en rapport från regeringen — av notiser som varit publicerade i tidningarna.
Det är inte så särskilt intressant, utan vi hade den förhoppningen —
och jag vill upprepa den — att riksdagen skulle erhålla mogenhetsbetyg och
få diskutera vissa utrikespolitiska angelägenheter redan innan regeringen har
genomfört den ena eller den andra åtgärden. Det kallade jag bland annat för
en ny demokratisk utrikespolitik, och det skulle jag nu vilja stryka under.

Mången kanske tycker, att det är tidigt att efterlysa nya metoder i utrikespolitiken.
Men känner man de gamla diplomatiska traditionerna rätt, förstår

Första kammarens protokoll 1946. Nr 2 0

82

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
man, att man måste vara ihärdig och åter och åter upprepa dessa önskemål.
Det kommer säkert i alla fall att ta sin tid, innan någonting av betydelse ändras
på detta område. Om herr utrikesministern hade varit här, skulle jag ha
frågat honom exempelvis vad han gjorde i Köpenhamn. Han har där deltagit
i ett utrikesministermöte. Talade man då örn skandinaviskt block eller ny
nordism? Eller vad sysslade man med? Det är väl ingenting som svenska folket
skulle vara ointresserat av. Jag tycker, att herr utrikesministern ovillkorligen
borde ha varit här vid remissdebatten och talat örn vad han gjorde i Köpenhamn,
ty det intresserar oss i allra högsta grad. Men man tillämpar synbarligen
fortfarande den gamla metoden, som tycks bygga på, att andra inte begripa
utrikespolitiken och inte skola lägga sig i den.

Jag vill erinra om vad jag också säde i höstas, nämligen att man kanske
borde studera våra beskickningar litet närmare. Det är ingen tvekan örn att
vårt land har mycket duktiga diplomater, men vi mena, att den utrikespolitiska
verksamheten inte skall begränsas till diplomaternas arbete. Det gör den
ju inte heller, ty beskickningarna handlägga åtskilligt som inte direkt rör diplomatarbetet,
men jag menar ändå, att en demokratisk utrikespolitik skulle utvidga
beskickningarnas befogenheter i detta avseende. Man skulle utfärda nya
direktiv. I de nya länder i Europa, som framträda ur krigets kaos, inträffa många
intressanta ting. Man upprättar till exempel en demokratisk styrelse i åtskilliga
länder under delvis andra former än här i landet. Jag anser, att beskickningarna
skola intressera sig för sådana saker och informera i första hand regeringen och
utrikesdepartementet därom, men i andra hand också det svenska folket. Den
demokratiska ungdomen i världen har hållit en stor kongress i London, en sak
som beskickningen där borde intressera sig för. De demokratiska kvinnorna ha
haft en världskongress i Paris, en kongress, som, såvitt jag förstår, varit av synnerligen
stor betydelse. Beskickningen borde lia intresserat sig för denna kongress
liksom beskickning^ bort intressera sig för fackföreningsinternationalens
kongress, som nyligen hållits, likaledes i Paris. Jag är fullkomligt övertygad,
att ingen i den svenska beskickningen anser sig ha ett enda dugg att göra med
sådana här saker eller någon anledning att intressera sig därför och avgiva
rapport därom till Sverige. Det är en pressens angelägenhet, säger man; den
får pressen syssla med. Ja, det är naturligtvis på sitt sätt riktigt. Jag har inte
.tänkt att utrikesdepartementet och våra främmande beskickningar skulle ersätta
våra utlandskorrespondenter. Pressens skildringar äro emellertid ofta färgade,
och här är det fråga om en objektiv behandling i motsats till vad man
läser från alla möjliga och omöjliga utlandskorrespondenter. Vart ha våra socialattachéer
tagit vägen? Det är ett synnerligt intresse, att kvalificerat folk kommer
ut som socialattachéer vid våra beskickningar, personer, som verkligen intressera
sig för den sociala omdaning, som, sedan det andra världskriget slutförts,
pågår i alla länder. Även örn en sådan anordning skulle kosta några kronor att
genomföra, så anser jag inte att detta får spela någon roll, då jag tror, att den
skulle vara av betydelse för vår internationalism, som herr Herlitz har talat
mycket varmt för. Detta är det område, på vilket herr Herlitz skulle kunna
stödja regeringen.

Detta är en väg, på vilken vi från våra beskickningar i främmande länder
kunna öppna fönstren i vart lilla avstängda land och på så sätt få våra föreställningar
i åtskillig grad internationaliserade. Med hänsyn till den högkonjunktur,
som nationella föreställningar nu uppleva och ha upplevat — till och med nationalistiska
orgier ha förekommit — tror jag att en sådan internationalisering
skulle vara av betydelse.

Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga till herr utrikesministern. Herr
Axel Ivar Anderson sade i sitt anförande här i kammaren före middagspausen,

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

83

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att regeringen borde ha fullföljt Konungens initiativ i den baltiska frågan.
Detta föranleder mig att göra följande erinran: I regeringsformens § 11 beter
det: »I mål, som angå rikets förhållande till främmande makter, skola alla
meddelanden till främmande makt eller konungens sändebud i utlandet, utan
avseenden å ärendets beskaffenhet, ske genom ministern för utrikes ärendena.»
Jag skulle vilja fråga herr utrikesministern, örn icke detta grundlagens fullkomligt
klara stadgande innebär en förpliktelse för utrikesministern att se
till, att hänvändelser, som beröra vårt förhållande till främmande makt, inte
göras i annan ordning än regeringsformen klart föreskriver. Herr Axel Ivar
Anderson har föranlett mig att ställa denna fråga, och jag undrar, örn det inte
vore nyttigt örn herr utrikesministern eller någon annan medlem av regeringen,
kanske närmast statsministern, deklarerade huruvida det av mig nyss upplästa
grundlagsstadgandet tillbörligt iakttagits av första statsmakten.

I fråga örn inrikespolitiken skulle jag vilja säga ytterligare några ord, innan
jag slutar. På detta område äro framlagda åtskilliga projekt, utredningar från
statliga kommissioner och kommittéer regeringsförslag och så vidare, örn vilka
det här tidigare har talats. Jag vill inskränka mig till att rikta uppmärksamheten
på frågan om socialpolitiken. Herr Wahlund har här i kammaren hållit
ett anförande, där han illustrerade hur krångligt det är med alla dessa olika
institutioner, som han inom loppet av några röda minuter berörde och diskuterade.
Herr Wahlund angav såsom en av de stora angelägenheter, som nu
skola läggas fram, befolkningsutredningens förslag örn barnbidrag på 200
kronor. Med förslagets genomförande förenade utgifter angav han som mycket
produktiva. Jag vill passa på att i denna del inkassera en, örn inte hel, så dock
halv seger för den motion, som jag stod för här i kammaren förra året och som
gällde barnbidrag för alla barn. Att jag inte kan inkassera en hel seger för
denna motion, som då naturligtvis blev avslagen, beror på, att de principer,
som lågo till grund för motionen, inte hade godtagits av befolkningsutredningen.
Såvitt jag kan förstå av tillgängliga redogörelser och referat — betänkandet
föreligger ju ännu inte tillgängligt, i varje fall har jag inte lyckats få tag
på det —- skall man ge barnbidrag först från och med det andra barnet, som
fötts i en familj. Sak samma gäller naturligtvis för ensamstående mödrar. Vad
ensamstående mödrar beträffar så är ju beträffande dessa det vanligaste, att
de bara ha ett barn, och dessa mödrar skulle alltså helt enkelt avskäras från
möjligheten att erhålla barnbidrag. Det väsentliga är att man principiellt följer
den ekonomiska hjälplinjen och icke den linje, som vi angåvo i vår motion,
nämligen, att varje barn. som kommer till världen, är en samhällets angelägenhet
från första dagen, som detta barn är fött. Det skall inte anses vara den
enskilda moderns eller föräldrarnas privata angelägenhet att draga försorg
om detta barn. Häremot kanske någon invänder, att denna princip redan finns
utformad i den allmänna skolplikten. Nåja, varför diskutera örn, huruvida principen
är knäsatt eller ej. För min del anser jag den inte knäsatt i sin fulla
tillämpning, i varje fall inte förrän varje barn, som fötts i samhället, erkännes
såsom en samhällets angelägenhet, för vilket barnbidrag skall utgå.

Vi ha här i riksdagen väntat på någonting, som heter socialvårdskommittén,
varifrån vissa resultat nu börja komma. Hela denna mångåriga, örn jag
inte minns fel, åttaåriga utredning, vari deltager ett stort antal kvalificerade
personer, tycks inte kunna åstadkomma någonting, som är tillfredsställande,
allra minst beträffande de principiella frågorna. Organisationsplanen till exempel.
som redan framlagts, gör, att man förlorar hoppet örn att genom soeialvårdskommittén
komma till något tillfredsställande resultat. Vi inom kommunistpartiet
ha nu tröttnat på att vänta och ha vid årets riksdag väckt en
motion, som speciellt angår socialvårdsfrågorna, men som även berör social -

84

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
politiken i sin helhet. Yad denna motion i huvudsak innehåller skall jag
för att spara tiden nu inte tala om, men jag hemställer till damer och herrar
ledamöter att beakta vad vi föreslå i den motionen.

Om jordbrukspolitiken skulle måhända behöva sägas några ord. Vad som
beträffande denna diskuterats här i dag, mjölkstriden och allt vad därmed sammanhänger,
har varit av synnerligt intresse. Särskilt intressant tyckte jag det
var att höra herr von Heland och en del andra ledamöter ställa jordbrukspolitiken
under diskussion på ett annat sätt än vi sett exempel på tidigare. Under
de gångna 5—6 åren ha jordbrukspolitiska diskussioner i egentligt mening
inte förekommit här i riksdagen. Prisregleringsfrågorna ha diskuterats i ali
oändlighet, men en ordentlig jordbrukspolitik diskussion har inte tidigare
förts. Nu däremot föreligger en ansats till dylik diskussion, och jag hoppas, att
den inte skall stanna enbart vid detta.

Det är ju alldeles riktigt, som herr von Heland sagt här i dag, att socialdemokratien
på det jordbrukspolitiska området har mycket stora synder att
sona. Socialdemokratien har ju inte tidigare brytt sig så värst mycket om jordbrukspolitiken.
Socialdemokratien har också gjort grova misstag på detta område,
och herr statsrådet Sträng har här i kammaren i dag oförbehållsamt erkänt
de misstag, som gjorts, och sagt att dessa misstag skola rättas till genom
den nya politik, som man föreslår och som närmast kan karakteriseras som
familjejordbrukslinjen. Jag har tidigare i ett anförande gjort gällande, att
denna linje är föråldrad. Familjejordbrukslinjen genomföres nu i Polen och
Ungern och en del andra, tidigare mycket efterblivna länder, halvt feodala och
i övrigt beträffande ekonomisk och social utveckling långt efter Sverige liggande
länder. I dessa fall finnas självklart motiveringar för ett begagnande av
familjejordbrukslinjen. Sverige däremot har ingen anledning att ovillkorligen
bromsa sin egen utveckling genom att gå samma väg som Ungern och Polen
och de andra stater jag nämnde.

Jag har ytterligare ett ord att säga. Man skall inte betrakta rationaliseringen
såsom en frälsning för jordbruket, säger herr Jones Erik Andersson. Naturligtvis
skall man inte göra detta i och för sig, men här gäller vad jag förut
sagt om den ekonomiska utvecklingen i allmänhet, nämligen att jordbruket,
herr Jones Erik Andersson, måste anpassa sig efter de nya betingelser, som
föreligga och inte hänga kvar i förtida föreställningar och metoder. Herr
Jones Erik Andersson var rädd, att maskintekniken och rationaliseringen
skulle medföra undergång för en hel civilisation. Jag tror inte det är så farligt
med den saken. I varje fall tror jag att den romantik, som herr Jones
Erik Andersson här gör sig till tolk för, skall användas, icke i en diskussion
om praktisk svensk jordbrukspolitik, utan hemma om söndagarna när man
skall vila sig. Jag kan för min del mycket väl fara upp till Dalarna och sitta
och stöpa ljus någonstans, vilket naturligtvis kan vara roligt — skulle jag
emellertid skaffa ljus för någon större förbrukning, så håller jag mig nog till
herr Nordensons fabriker. Det är ju alldeles klart, att det inte bär med civilisationens
undergång att göra örn vi befria småböndernas hustrur från att kärna
sitt smör i handkärnor eller baka sitt paltbröd eller slakta sin gris själva och
stoppa korv i grisens tarmar. Det har inte med civilisationens undergång att
skaffa örn man i stället låter maskiner utföra dessa sysslor. Jag måste lugna
herr Andersson med detta, så att han kan sova gott i natt, trots att vi vidhålla,
att en rationalisering av det svenska jordbruket ovillkorligen måste genomföras
för att kunna lyfta upp jordbrukarna till en högre standard, för vilket
herr von Heland och andra talare i dag argumenterat.

Örn böndernas strävanden samordnades med arbetarnas så skulle detta kunna
leda till storverk på det här området. Jag tycker inte riktigt om den kontro -

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

85

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vers, som förekommit här i dag med herr von Heland, möjligen på grund av
hans egen oskicklighet i argumenteringen. Då emellertid herr von Heland riktade
en vädjan till landsorganisationen örn solidariskt stöd åt bönderna, uttalade
han en ny mening, som jag nu hörde för första gången — i varje fall
var det för min del första gången, som jag hörde någon från bondeförbundets
sida ge uttryck åt denna mening.

År 1943 skrevo vi från kommunistiska partiet till landsorganisationen och
föreslogo denna att söka få till stånd en samverkan med bönderna. Detta ledde
då inte till något resultat, men när man nu, från så framträdande bondepolitiskt
håll som herr von Heland, verkligen vädjar till den svenska landsorganisationen
örn sådan kontakt, bör landsorganisationen omedelbart taga den
framsträckta handen och börja diskutera med bönderna, ty detta behövs. Bönderna
föreställa sig nämligen, att de äro fiender till arbetarna, och arbetarna
föreställa sig, att de ha alldeles motsatta intressen i förhållande till bönderna.
Detta är fel. Det är dock givet, att på ömse håll finnes mycket, som måste
klareras innan en fruktbärande samverkan till hela folkets gagn kan komma
till stånd.

Bönderna begära 3 öre mer för mjölken per liter. Örn vi få ge t. ex. 35 öre
per litern för mjölken, kunna bönderna inte förstå oss då vi säga, att vi inte anse
oss lia råd med det, eftersom bönderna själva kunna konstatera att vi ha råd att
betala 50 öre för ett litet glas Porla-vatten, som inte är värt någonting alls
egentligen. Vi bruka inte heller reagera så förfärligt mycket, när vi på en
massa andra saker betala priser, som ligga ganska högt över det faktiska produktionsvärdet.
Det är givet, att bönderna vid sådant förhållande undra, varför
vi tjuta så fort de begära ett par öre mer på mjölken. Vi måste dock klarlägga
för bönderna, att det kan medföra svårigheter för fattiga arbetare att
i hushållsbudgeten få mjölkkontot ökat med till exempel 70 å 80 kronor örn
året. Detta belopp kan vara vad som behöves för att skaffa skor åt barnen.
Denna synpunkt måste bönderna förstå. Å andra sidan måste vi försöka förstå,
att vi böra hjälpas åt att finna vägar, som å ena sidan icke försätta de
fattiga barnfamiljerna i ett ur näringspolitisk synpunkt dåligt läge vid en
fördyring av mjölk och smör och å andra sidan icke försätta bönderna i ett
dåligt läge, genom att ge dem för litet betalt för deras arbete. Genom samverkan
mellan landsorganisationen, kooperativa förbundet och böndernas organisationer
kan åtskilligt göras i syfte att befordra en sådan ny insikt.

Här i kammaren har visserligen en hel del sagts i baltfrågan, som jag icke
anser bör stå oemotsagt, men i det anförande, som herr statsministern höll
före middagspausen sades egentligen allt, som behövde sägas till herr Axel
Ivar Anderson, som är den, vilken närmast tagit upp denna fråga. När herr
Axel Ivar Anderson påstod, att det, med hänsyn till de rättsprinciper, varå
hela vårt samhälle vilar — detta är ordagrant noterat av mig — kräves att
man låter dessa balter stanna i Sverige, så vill jag, utan att på något sätt
uttala mig nedsättande örn herr Anderson, fråga om i detta påstående icke
ligger något av demagogi. Vilar verkligen hela vårt samhälle på rättsprinciper
av sådant innehåll, att SS-folk, som slagits i Tysklands hitlerarméer, ovillkorligen
skola ha en fristad här i Sverige? Det förefaller mig fullkomligt
otroligt, att ens herr Axel Ivar Anderson vill förfäkta en sådan åsikt. Örn
han förfäktar en sådan åsikt, så bör han i konsekvens härmed söka draga i
gång den berömda folkstormen och förmå denna att kräva, att norska quislingar,
som kommit hit, inte skickas till Norge. Det går nämligen inte, som
herr statsministern liven uttalade i sitt anförande, att .sortera upp flyktingarna
i olika grupper. Ett sådant förfaringssätt ligger utanför de politiska möjligheternas
gräns. Herr Axel Ivar Andersons ståndpunkt är den mot regering -

86

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ens konträrt motsatta, nämligen att Sverige skall bli asyllandet för all världens
quislingar och krigsförbrytare. Med detta Ilar jag inte velat påstå, att
dessa balter äro krigsförbrytare, men den rättsprincip herr Axel Ivar Anderson
åberopar förpliktar oss att taga hit alla dessa quislingar och krigsförbrytare.
Sedan vi fått hit allt detta pack skall jag be att få slippa sitta med i
regeringen, om något sådant annars skulle bli ifrågasatt. Ty Sverige har då
försatt sig i en sådan situation, att vi överhuvud taget inte komma att kunna
stå i ett gott förhållande till främmande makter. Är det ett sådant läge herr
Anderson vill åstadkomma?

Herr Axel Ivar Anderson talade så varmt för, att vi skulle stå i ett gott
förhållande till Sovjetunionen. På ett rum här uppe i riksdagshuset ligga
några skrifter i en serie, utgiven av Samfundet för evangelii utbredande i
Ryssland. Samfundet vill i evangelii namn meddela svenska folket hur det
ser ut i Ryssland. Även örn dessa i vissa fall mycket vidriga skrifter inte ha
legat till grund för herr Andersons betraktelsesätt, så ligger dock samma betraktelsesätt
bakom hela hans resonemang örn den särställning de här balterna
skola intaga. Bakom hela detta resonemang ligger samma betraktelsesätt,
och det står i konträr motsättning till varje önskan att få till stånd ett gott
förhållande till Sovjetunionen, vilket av alla, åtminstone formellt, påstås vara
deras önskan och strävan. Jag tror inte, att vi skola försöka bedraga varandra.
Vi skola förstå, att det betraktelsesätt, som ligger bakom hela denna
kampanj och bakom herr Axel Ivar Andersons framträdande i denna fråga,
ger uttryck för dels en vilja att försvåra den socialdemokratiska regeringens
arbete, dels en vilja att. för vilken regering som än sitter här i landet, försämra
förbindelserna med Sovjetunionen. Jag tror emellertid, att det är nödvändigt
att aktualisera frågan örn att utesluta fascistiska element även av svensk nationalitet
från varje bestämmanderätt här i landet och att skilja dem från de
positioner i samhällslivet, som de tillskansat sig och nu besitta. Polisskandalerna
säga tillräckligt örn hur det står till på detta område. Jag tror, att detta
är den enda konklusion, som vi kunna draga av denna baltkampanj och av
alla dessa polisskandaler, vilka rehabiliterat bland annat mig själv, som inte
minst varit utsatt för dessa nazistiska polisers välvilja under alla år. Jag tror,
att vi skola draga den enda riktiga slutsatsen: det är hög tid, att vi låta demokratiens
kvastar gå.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Herr Axel Ivar Anderson riktade
en direkt fråga av viktig beskaffenhet till mig, som jag skall söka att, så
långt min för tillfället skrovliga stämma tillåter, ge ett utförligt och klargörande
svar på.

Herr Axel Ivar Anderson frågade mig, vad som från regeringens sida gjorts
i syfte att tillvarataga svenska företags intressen i sådana länder, där industriföretagen
planmässigt förstatligas. Herr Anderson hade närmast Polen och
Tjeckoslovakien i tankarna, men han skulle kunna ha tillagt Jugoslavien och
en del andra stater i östra Europa, ehuru de båda nämnda staterna, Polen och
Tjeckoslovakien, äro de stater, som närmast äro aktuella, då i dessa helt nyligen
stora lagstiftningsförslag framlagts och antagits örn ett förstatligande av
den större industrien.

Herr Anderson pekade på, vad han uppfattat vara Storbritanniens reaktion
mot dessa lagar. Han gjorde gällande, att England hade protesterat mot dem.
Örn jag förstod herr Änderson rätt, så menade han, att den självklara vägen
att tillvarataga våra intressen på detta område skulle vara att förena oss med
England i denna protestaktion.

Innan jag går närmare in på denna fråga, skulle jag gärna vilja framhålla två

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

87

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
synpunkter, utifrån vilka denna fråga har en mycket stor betydelse i våra
handelspolitiska relationer till dessa båda länder, som herr Anderson nämnde,
Polen och Tjeckoslovakien. För det första vill jag framhålla, att det långt
övervägande flertalet av våra intressen i dessa länder icke tillkommit i rent
investeringssyfte, utan tillkommit för att bygga upp stödjepunkter för den
svenska exporten. I ett stort antal fall är det helt enkelt frågan om försäljningsföretag
för svenska storindustrier. I många fall är det fråga örn verkstäder
för reparation och i vissa fall örn rätt stora verkstäder för montering eller rent
av för tillverkning i mindre skala. I sådana fall ligga företagen dock som bas
för en större import från Sverige. Jag vill tillägga, att dessa industrier i åtskilliga
fall tillkommit på grund av önskemål härom från vederbörande stat,
och industriernas förekomst utgör ofta nära nog ett villkor för att importen
skall kunna ordnas så friktionsfritt, som den har ordnats. Vi här i Sverige ha
ju intagit en reciprok inställning, i det att vår allmänna princip varit att tilllåta
utländska företag att här lia dotterföretag. Vi lia gjort detta i den allmänna
handelns intresse, och ett sådant förfaringssätt ligger helt i linje med
den frihandelsinställning, som allmänt sett uppbär och har uppburit vår handelspolitik.

Den omständigheten, att dessa våra intressen i utlandet i det stora flertalet
fall utgöra, som jag säde, viktiga stödjepunkter för vår export, innebär givetvis
inte, att de inte äro viktiga att bevara även ur den synpunkt, som herr Ivar
Anderson nämnde; han underströk närmast deras stora kapitalvärde. I den
mån, som det skapas en vidgad handel med dessa länder och i den mån dessa
industrier äro villkor för att handeln skall vara så stor som den blivit, representera
de, såvitt vi se förhållandena, även ett allmänt intresse, som bör delas av
dessa länder, dag vill tillägga, att i många, kanske flertalet fall våra dotterföretag
i främmande länder varit föregångsföretag i avseende på modern teknik.
I ett mycket stort antal fall ha dessa företag varit värdefulla inslag i de olika
främmande ländernas industri. Våra dotterföretag utomlands representera i
allmänhet inte någon svensk ekonomisk imperialism utan äro kanaler för lönande
handel och ekonomiskt framåtskridande. Detta är min första synpunkt
på denna fråga, och jag vill säga, att det är en synpunkt, som vi ha anledning
att framhålla för regeringarna i de länder, som det här är fråga örn.

Den andra synpunkten utifrån vilken denna fråga är viktig i vår handelspolitik
är den, att frågan kan komma att spela en viss roll i våra handels- och
finansöverläggningar med dessa stater. Vi ha ju ingått handelsavtal med skilda
länder, men det faktum, att ett handelsavtal ingått® betyder icke, allra minst
under nuvarande förhållanden, att fortsatta förhandlingar inte äro nödvändiga.
Vad gäller särskilt Polen och Tjeckoslovakien, är det ju meningen att blandade
kommissioner skola sammanträffa snart nog för att reglera olika handelsförhållanden
med dessa länder. Den position, som svenska regeringen anser sig
böra intaga vid de ekonomiska förhandlingarna i denna fråga, har delvis framgått
av vad jag redan har sagt. Vi ha att framhålla de allmänna synpunkter,
utifrån vilka det framstår för oss som ett viktigt intresse att man far varligt
fram med de svenska dotterföretagen i utlandet.

Om någon av dessa stater emellertid är inställd på att förstatliga en svensk
industri utomlands, kunna vi näppeligen protestera häremot; i varje fall skulle
det vara föga lönande att göra det. Vi måste tillåta andra stater att ordna upp
sina inro ekonomiska förhållanden så som de önska, liksom vi ju kräva samma
hänsyn ifrån utlandets sida beträffande våra inre förhållanden. I fall en svensk
industri utomlands trots allt kommer att förstatligas, måste vi emellertid göra
gällande, att detta icke får vara resultatet av en diskriminering. Det får således
icke vara en åtgärd som är riktad mot ett speciellt företag eller enbart mot

88

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1940 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svenska intressen, utan vi förutsätta därvidlag lika behandling, vilket betyder
att åtgärden i fråga måste vara del i en allmän ekonomisk plan i det främmande
landet. Vi förutsätta naturligtvis vidare, att full ersättning skall utgå.
Jag vill tillägga, att det därvidlag inte bara gäller att fixera ett visst belopp
i landets valuta, utan där kommer även transiteringsproblemet in, liksom frågan
inom vilken tidrymd som beloppet i fråga kan överföras till Sverige.

Detta är således regeringens allmänna inställning till detta problem. När vi
på våren, sommaren och hösten i fjol hade våra handelsförhandlingar med
ifrågavarande länder och träffade våra handelsavtal, var tidpunkten, såsom vi
och även dessa stater sågo på saken, knappast mogen för ingående statliga förhandlingar
i denna angelägenhet. Det finns därför i de ingångna avtalen ingen
reglering, av dessa intressefrågor. Förhållandena hade ännu inte kommit så i
ordning i dessa länder, soeialiseringsplanerna lågo inte klara, och i alla händelser
förelåg ingen lagstiftning på området. Vad vi begärde och fingo var en
allmän deklaration,, att de principer, som jag här redogjort för, skulle komma
att iakttagas. Vi gjorde naturligtvis fullständigt klart, att ett renhårigt uppträdande
i dessa frågor är förutsättningen för att det skall kunna råda en
sådan atmosfär, som i sin tur är förutsättningen för livliga och goda handelsförbindelser.
Muntliga försäkringar i överensstämmelse därmed ha — såsom
j»g redan tidigare varit i tillfälle att meddela i andra kammaren — lämnats oss
ifrån polska regeringsrepresentanter, och vi ha också fått sådana försäkringar
från Tjeckoslovakien.

Det är möjligt att efter dessa lagars genomförande i de olika länderna och
kanske även av andra skäl förhållandena nu kunna ligga annorlunda till, varför
det kanske nu bör tågås upp reguljära regeringsförhandlingar i denna sak. Jag
vill emellertid framhålla, att de industriföretag vilkas intressen det här gäller
•— möjligen med något enstaka undantag — hittills ha haft samma inställning
som regeringen, nämligen att i allmänhet den bästa metoden varit att vederbörande
.företag själva ha förhandlat med de utländska mjmdigheterna och därvid
nöjt sig med det allmänna stöd ifrån svenska regeringens sida, som jag här
redogjort för.. Det är viktigt för mig att påpeka, att vi i denna angelägenhet från
regeringens sida lia stått i oavbruten kontakt med representanter för de företag
som det här gäller. Saken har också diskuterats inom handelspolitiska rådet,
och en grupp intressenter äro kallade till ett nytt sammanträde örn några dagar,
då frågan kommer att ytterligare diskuteras.

Låt mig sluta min framställning på denna punkt med att säga, att jag hoppas
att svenska regeringen icke skall behöva lita till protestaktioner för att få till
stånd en ur svenska synpunkter tillfredsställande lösning. Herr Ivar Anderson
bör dock inte tolka detta såsom ett uttalande, att svenska regeringen inte skulle
söka att härvidlag försvara självklara svenska intressen som äro av betydelse
inte bara för de enskilda företagen utan för det svenska folkhushållet såsom
sådant. Jag vill påminna örn vad jag redan tidigare haft tillfälle att deklarera,
nämligen att. regeringen känner ett mycket varmt intresse för att så snart som
möjligt få till stånd så livliga och normala handelsförbindelser som möjligt
med dessa länder i Östeuropa, och vi veta att detta intresse delas av dessa andra
staters regeringar. Jag därför inte bara hoppas utan även tror, att vi skola
kunna komma fram till en reglering av de finansiella relationerna, som är tillfredsställande
för de svenska intressena.

För övrigt har vår handelspolitik inte spelat någon större roll i dagens remissdebatt.
Herr Domö,^ som var förste talare här i kammaren, ställde emellertid
vissa frågor även pa den punkten. Hans frågor gällde regeringens inställning
till frihandeln, och han ville ha vår hållning klarlagd särskilt ur synpunkten
hur den kunde rimma med det självklara intresse, som regeringen måste ha att

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

89

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hålla industrien i gång. Herr Domös fråga föreföll mig relativt omotiverad, ty
örn det finns någon regering som har utförligt deklarerat klara linjer i handelspolitiken,
är det den svenska. Yi mena att vi, såvitt möjligt, skola ställa det
kravet på vår industri, att den skall vara konkurrenskraftig, och vi mena att
det måste finnas mycket starka skäl av krigsberedskapskaraktär eller liknande
för att vi skulle gå in för protektionism. Jag anser, att de deklarationer som
redan gjorts härom äro så klara, att jag inte behöver upptaga kammarens tid
med att upprepa och utveckla dem.

Herr Domös frågor voro dock av den naturen, att vi på regeringsbänken
lia anledning att fråga, var högern själv står i de viktiga problem som röra
frihandeln. Hedan det sätt, varpå frågorna formulerades, gör att denna motfråga
är berättigad. Det framstår för mig ganska naturligt, att det inte bara
är regeringen, som bör ha en klar principiell ståndpunkt härvidlag, utan att
man även kan begära att oppositionen inte fiskar alltför mycket i grumligt
vatten.

Herr Ohlin har i andra kammaren på denna punkt varit fullt klar och
deklarerat, att han inte eftersträvar en ekonomisk politik, som med protektionistiska
medel stöder industrien. Måhända ha vi här funnit en fråga, där
de båda borgerliga partierna skilja sig åt. Jag kan dock inte göra ett bestämt
uttalande härom, ty på denna punkt var herr Domö inte fullt klar.

Herr Domö berörde även handelsavtalet med Norge, speciellt med hänsyn
till den kvot för fiskimport, som där fastställts och som blivit föremål för
protester ifrån vissa svenska fiskarintressen. Han berörde det norska handelsavtalet
på ett sådant sätt, att man av hans uttalanden möjligen kunde dra
den slutsatsen, att han ansåg, att vi hade gått för långt i frihandelsriktning;
att vi med andra ord ''skulle ha kraftigare hindrat fiskimport från Norge än
vad vi gjort. Även på den punkten skulle det vara bra att få ett bestämt
besked. Eftersom det i tidningarna har förekommit uttalanden örn att våra
handelsförhandlingar med Norge skötts oskickligt, vill jag begagna tillfället
att säga, att regeringens instruktioner för den handelsdelegation, som förhandlade
i Oslo, voro fullkomligt klara och att det resultat, som delegationen kom
hem med, inte överraskade oss. Förhandlingarna ha icke skötts oskickligt.
Finns det något fel, så ligger det i de direktiv som regeringen givit, och därvidlag
är jag beredd att ta på mig min del av ansvaret och även att ge motiv
för dessa direktiv. Avtalet har, innan det godkändes, diskuterats inom utrikesutskottet.
Jag förmodar att jag inte begår någon indiskretion örn jag säger,
att det i utskottet, som ju består av representanter för de olika partierna, såvitt
jag minns, inte förekom någon kritik av avtalet, inte ens i denna del,
trots att det gavs en utförlig redogörelse just beträffande fiskimporten.

Herr Domö uttalade sin misstänksamhet mot en term som jag har använt,
nämligen »organiserad frihandel». Herr Ivar Anderson, som måhända har sett
djupare i denna fråga, ville närmast avskaffa termen frihandel. Jag vill för
min del inte göra det, t.v det finns något väsentligt i frihandelns grundsatser
som bör bevaras, nämligen att det är till förmån för hela världen och
även för ett enskilt folk som det svenska, om det kan skapas en arbetsfördelning
som så nära som möjligt anknyter till de naturliga förutsättningarna
i de olika länderna. Men jag har med denna term velat understryka, eftersom
det är min ärliga uppfattning, att en frihandel icke kan komma till stånd
genom att staten icke ingriper. Så enkel är inte frihandelsfrågan nu för tiden.
En internationell handel av den art och omfattning, som jag här avser och
som naturligt följer arbetsfördelningens förutsättningar, kan komma till stånd
allenast genom statliga ingripanden av planhushållningskaraktär. Dessa statliga
ingripanden måste vara av internationell beskaffenhet. Det skulle vara

90

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mycket intressant att närmare karakterisera de stora internationella planhushallningsproblem,
som världens folk nu stå inför, örn man vill förverkliga
det handelsutbyte som vi i Sverige äro så relativt ense om att söka få till
stånd och som också i andra länder har anhängare, men jag skall inte ingå
närmare på dessa problem. Jag har bara velat klart deklarera, att den frihandel,
som vi söka _ uppnå, får man inte till stånd genom att staten helt
enkelt later bil att ingripa. I själva verket är situationen för närvarande
och sannolikt för en lång tid framåt den, att det behövs systematiska och
planmässiga ingrepp i vår handel med utlandet för att det ens" skall kunna bli
tal örn en handel av någon som helst omfattning.

Herr Domö Dagade vidare örn det, så oroliga och besvärliga som de internationella
förhallandena nu äro, verkligen är lämpligt att sätta i gång med en
planhushållning i denna oroliga värld, där vi äro så beroende av vad som händer
utomlands. Jag tror för mm del tvärtom att de oroliga och oreglerade internationella
förhallandena är en av de omständigheter som helt enkelt tvingar staten
till mycket djupgående ingrepp, vilka, örn de skola fylla sitt ändamål, böra
vara så planmässiga som möjligt, d. v. s. ingå såsom led i en planhushållning.

Det ma tillatas mig att härefter med några ord beröra socialiseringsfrågan,
eftersom den har spelat en viss roll i dagens diskussion. Det är givet att den
har aktualiserats genom arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Men i vårt land,
där en så stor del adressen är borgerlig och där de intressen som stå emot
socialdemokatien ha så stora finansiella resurser till sitt förfogande för propaganda.
är det de borgerliga partierna som ha kommit att ge socialiseringsfrågan
den färg som den har fått för många, ja, kanske för de flesta medborgare
i landet. Denna propaganda har inte stått i upplysningens tjänst, utan det
bär för att använda samma ord som statsministern -— varit en propaganda
för misstänkliggörande. Man har talat örn »tvångshushållning», »ekonomisk
diktatur» och »robotsamhälle» och man Ilar lyckats få till stånd en allmän diskussion,
sorn, örn man finge ta den på orden, skulle vittna örn att det förelåge
en stor ideologisk klyfta mellan de olika partierna i Sverige.

Örn en utlänning skulle besöka vart land för att studera vår ekonomiska politik,
skulle han lätt kunna finna situationen paradoxal. Han skulle finna ett
tillstånd där regeringen är socialdemokratisk och stödes av ett majoritetsparti
i riksdagen, som huvudsakligen uppbäres av folkets breda lager och inom vilket
industriarbetarna utgöra en väsentlig beståndsdel. Samtidigt skulle han finna,
att de, som ha de ledande befattningarna inom industrien, bekänna sig till
en helt avvikande uppfattning örn den ekonomiska politiken. Han skulle måhända
föreställa sig, att vi nära nog vore i ett revolutionärt läge. Örn han såge
litet djupare under ytan skulle han emellertid finna, att det i Sverige förekommer
ett samarbete i de praktiska frågorna mellan de statliga organen och de
ledande männen inom industrien, som kanske är mer idealiskt än vad man kan
finna, i något annat land. I själva verket göra industriens ledande män en
entusiastisk och högt skattad insats i de statliga organens egen verksamhet, vilket
faktiskt är en paradox.

Låt mig påvisa ytterligare en paradox, som kom till synes i herr Domös eget
anförande. Han började med att mycket riktigt karakterisera den nuvarande
ekonomiska situationen i Sverige såsom utmärkt av en raskt skeende anpassning
till efterkrigsförhållandena. Han pekade särskilt på att man inom den
svenska industrien har en sa optimistisk tro på framtiden och progressiviteten,
att. man uppgjort investeringsprogram som äro större än vad man någonsin
tidigare haft. I slutet av sitt anförande gav herr Domö emellertid uttryck åt
den vanliga föreställningen, att den osäkerhet, som han menade att regeringen
håller industrien i med hänsyn till de s. k. socialiseringsplanerna, utgör ett vä -

Torsdagen den 17 januari 1946 ein.

Nr 2.

91

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sentligt hinder för framsteg inom industrien. Han utmalade hurusom industrimännen
på grund av denna osäkerhet inte vagade släppa loss den progressivitet
som de annars skulle låta få utlopp. Där ha vi ju en uppenbar motsättning!
I själva det faktum att den svenska industrien är i livlig verksamhet för att
anpassa sig till efterkrigstidens förhållanden och därvid bedömer situationen
så optimistiskt, att man är berodd att göra jättestora investeringar, vill jag för
min del se ett tecken på att de ledande männen inom den svenska industrien
icke ta sin egen propaganda fullt på allvar. Om man roar sig med att följa
aktiekursernas utveckling, kan man finna stora kursrörelser beroende på mångahanda
ting som hänt eller sagts utomlands. Men man kan knappast finna ett
enda ryck på aktiekurvan, som avspeglar t. ex. den socialdemokratiska regeringens
tillkomst här i Sverige eller viktiga förslag som framlagts av den socialdemokratiska
regeringen för den svenska riksdagen. När allt kommer omkring
har den svenska industrien kanske just samma tillförsikt till regeringens ekonomiska
politik, som vi själva ha.

Vi vägra att spela den roll, som har lagts upp för oss, när man påstår att
vi eftersträva att socialisera hela samhället hux flux och att vi vilja införa en
»tvångshushållning» eller en »ekonomisk diktatur». Vi äro inställda pa en fortsättning
av det ekonomiska reformarbetet. Striden i socialiseringsfrågan har
ju, örn man ser till den allmänna debatten, varit mycket ensidig. Vi ha knappast
känt anledning att till bemötande upptaga de apokalyptisk^ perspektiv som
de borgerliga partiernas representanter ha ansett vara ändamålsenligt att måla
upp för att bekämpa oss. Då säger man, att vi lia ändrat ståndpunkt, vilket
inte är riktigt sant. Vi lia, örn jag får tala för egen del, samma inställning nu
till de frågor, som det bär gäller, som vi hade för ett halvt år eller ett år sedan.
Vi ha icke ändrat ståndpunkt under denna propaganda.

Vidare beskyller man oss för att tala med olika tungor. Örn man skulle gå
igenom vad som har sagts från socialdemokratiskt håll i socialiseringsfrågan,
skulle man kanske ha större anledning att använda en annan kliché, nämligen
att vi inom det socialdemokratiska partiet tänka alltför lika, vilket ju varit en

annan förebråelse mot oss.

Den tredje beskyllning, som vi möta, när vi vägra att spela den joll som
man avser åt oss, är att vi äro taktiska och dölja vara långsiktiga mai. Statsministern
har här tidigare i debatten angivit skälen, varför detta påstående är
oriktigt. Vårt uppträdande i socialiseringsfrågan är alls inte grundat på taktiska
hänsyn. Med bästa vilja kunna vi emellertid inte_ fixera våra långsiktiga
mål, eftersom vi ha en annan uppfattning örn det historiska förloppet och eftersom
det här är fråga örn en organisk utveckling där vi inte kunna förutse jad
som händer. Eftersom jag har ansvaret för den tekniska utgestaltningen av några
av de projekt, som det bär gäller, skall jag tillåta mig att ge ett kompletterande
skäl, varför vi icke kunna angiva det slutliga målet. Det skälet är helt enkelt,
att vi ju icke, som man säger örn oss, äro inställda på att socialisera för socialiseringens
egen skull. Vad vi vilja, det är att höja produktiviteten och effektivisera
näringslivet. Herr Ivar Anderson invänder visserligen, att den enda effektivisering
han tror på är den som sker inom de enskilda företagen. Jag vill då
påminna honom örn att de viktigaste effektiviseringsuppgifterna inom det svenska
näringslivet i dag icke gäller enstaka företag, utan hela industrien som

sådan.

Vi vilja utreda dessa effektiviseringsprobleni och vi vilja jtt dessa utredningar
skola ske så förutsättningslöst, att nian inte redan från början utesluter
statsdrift såsom ett av de möjliga medlen att förverkliga effektiviseringssträvandena.
Vi kunna naturligtvis redan från början säga, att vi därvidlag
se litet olika på olika industrier. Vad beträffar möbelindustrien oell möbel -

92

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1046 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

handeln är det min personliga uppfattning att ett förstatligande icke är ett
lämpligt alternativ, ehuru jag står fullkomligt öppen för en sådan åtgärd örn
en utredning eventuellt skulle visa, att det vore lämpligt att förstatliga möbelindustrien.
^ I fråga om försäkringsbolagens verksamhet har vår inställning
emellertid redan från början varit att där ligger tanken på ett förstatligande
nära.

. Tillåt mig att fortsätta den tradition, som statsministern har grundat här
i dag, och läsa upp några rader ur direktiven för ett par av de utredningar,
som det här är fråga örn. Dessa citat göra nämligen fullt klart vad vi mena.
I direktiven för utredningen örn skoindustriens rationalisering förklara vi:
»Utredningens allmänna syfte bör vara att söka finna den ur samhällsekonomisk
synpunkt mest effektiva formen för skoindustriens och skohandelns organisation.
Den ekonomiska effektiviteten skall härvid bedömas såväl från
synpunkten av konsumenternas behov att erhålla goda skodon till lägsta möjliga
pris som från löntagarnas intresse av stadigvarande heltidsarbete och
rimliga arbetsförtjänster.» Vidare anföres'' det, att »skilda organisationsalternabv
statssocialistiska, kooperativa och privatkapitalistiska liksom även
olika mellanformer — skola fördomsfritt och odoktrinärt prövas». Låt mig
vidare anföra direktiven för den utredning som igångsatts för att undersöka
frågan örn stenindustriens rationalisering. Vi säga där: »Det får ankomma
på utredningen att överväga, huruvida en erforderlig rationalisering bör genomföras
genom förstatligande eller på annat sätt.» Och vidare: »Det viktiga
är. emellertid, att industrien ur samhällsekonomiska och sociala synpunkter
blir mera effektivt organiserad än för närvarande.» Vad gäller försäkringsväsendet,
lägga vi upp sju olika tänkbara alternativ, varav ett är totalt förstatligande
och ett annat privat försäkringsverksamhet i samma former som
för närvarande -— däremellan finns ju en råd mellanformer — och vi utgå
ifrån att utredningen skall vara förutsättningslös.

Orsaken till att vi inte kunna lämna besked om våra planer i socialiseringsfrågan
i olika konkreta fall är att vi vilja stå ärliga och fullt fria till dessa
utredningar. Vilhmina joko besked, förrän vi utrett sakerna. Varför står man
på borgerligt hall — åtminstone i princip, mindre när man kommer till de
särskilda^frågorna — kritisk? Orsaken kan ju knappast vara att man på borgerligt
hall är rädd för att sakligt och objektivt utreda effektiviseringsbehovet
inom en industri. Jag mäste säga, att örn det skulle vara fallet är man
mera defaitistisk vad den privata företagsamheten angår än jag för min del
skulle vara. Det kan ju inte vara därför, att nian anser att utredningar äro
onödiga. Inom alla de industrier det här är fråga om och inom ett flertal andra,
som så småningom komma att aktualiseras, finnes det bland sakkunniga
personer, inklusive företagarna inom dessa industrier, en allmän klarhet örn
att det finns effektivitetsluckor att stoppa till. Dessutom, örn jag ville ta
kammarens tid i anspråk ytterligare, skulle jag kunna ge mycket goda exempel
på hur dessa utredningar redan på kort sikt äro mycket lönande och hur
redan den omständigheten, att man tar upp en industri till offentlig diskussion,
gör att krafter sättas i gång inom den enskilda industrien som äro inriktade
på rationalisering i en helt annan grad än förut.

o Vad är det ela man har emot dessa utredningar? Det kan knappast vara
någonting annat än att man på borgerligt håll är doktrinär och överhuvud
taget icke vill ha alternativet om statsdrift medtaget. Man vill ha förstatligandet
uteslutet på förhand och utan utredning.

Låt mig sluta dessa anmärkningar till den kritik, som regeringspolitiken
har fått på denna punkt, den s. k. socialiseringsfrågan, med att framhålla
att det är den borgerliga oppositionen som föredragit att lägga tyngdpunkten

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

93

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
av elen ekonomiska debatten på den s. k. socialiseringsfrågan. Den bär därvid
förutsatt att vi äro inriktade på en total socialisering, hux flux, innebärande
tvångshushållning och frihetens förlust. Ur vår synpunkt ligger saken så till,
att vi visserligen äro fullt beredda att försvara och vidaredriva den inställning,
som man alltså överdriver på borgerligt håll i socialiseringsdebatten
men som dock innebär, att vi vilja undersöka olika problemindustrier ur synpunkten
av hur man skall rationalisera den och därvid icke ha socialiseringsalternativet
uteslutet. Vi äro emellertid fullkomligt på det klara med att det
icke är de enstaka förstatliganden av särskilda industriföretag eller industrigrenar,
som det kan bli fråga örn under de närmaste åren, som är det betydelsefulla
i svensk socialdemokratisk ekonomisk politik för närvarande. Det
betydelsefulla är vad vi vilja göra med kela industrien, oavsett örn den är i
statlig drift eller i enskild drift. Det betydelsefulla är den allmänna planhushållning
för att upprätthålla full sysselsättning, vartill vi nu ha fått tämligen
allmän anslutning från alla politiska partier. Det betydelsefulla är de
strävanden, som ha satts i gång och som syfta till ekonomisk demokrati, till
insyn i företagens finanser, till kontroll över monopolen o. s. v., på nytt saker
där vi lia vunnit åtminstone principiellt mycket stor anslutning även från de
borgerliga partierna. Det viktiga är med andra ord vad som genomföres med
hela industrien och inte några särskilda socialiseringsaktioner.

Vi böra göra klart för oss, att oavsett om man förstatligar en industri här
eller där, så sker det stora förändringar med hela industrien. En framstående
företagare, som tidigare varit ledamot av riksdagen, disponent Gerard
De Geer, påpekade t. ex. i en tidskriftsartikel för några, månader sedan hur
redan den omständigheten, att staten nu genom beskattningen tar en så väsentlig
del av avkastningen och att arbetarna under de sista decennierna såsom
part vid avtalsuppgörelserna ha kommit fram till ett medinflytande. pa
lönebildningen, har betytt vad han med en viss överdrift kallar »avkastningens
socialisering». Det ligger som sagt en viss överdrift i hans term, men
det är måhända inte ur vägen att påpeka, att han dock där visar pa en förändring,
som tillsammans med många andra förändringar under inflytande av
vår° ekonomiska politik påverkar och förskjuter hela det ekonomiska, systemet
på ett mycket mera betydelsefullt sätt än enstaka förstatliganden.

Det förekom, örn jag inte minns fel, i fjol en diskussion i andra kammaren,
där en kommunistisk talare ville göra gällande att man inte bör tala om socialisering
när man bara förstatligar en viss industri eller industrigren. Jag vill
för min del bekänna att jag iner och mer har kommit till den uppfattningen,
att det skulle vara i klarhetens intresse örn vi talade endast om »förstatligande»
när vi menade förstatligande i denna begränsade form. Då kunde man
måhända spara termen »socialisering» till allt det viktiga som sker med hela
industrien. Ulan tvivel hålla vår industri och hela vårt näringsliv sedan
länge på att förvandlas, inte långsamt, utan så fort att man kan märka det
från år till år. Detta är en förvandling som, om man lägger reformistiska
synpunkt er på deli ekonomiska politiken, mycket väl förtjänar den förnäma
termen »socialisering».

Herr Anderson, Axel Ivar, erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag ber att få tacka handelsministern för hans svar på min fråga om
vad som från regeringens sida åtgjordes för att skydda de svenska intressen

sorn hofås av socialiseringsaktioner i olika länder.

Statsrådets svar innehöll bl. a. två punkter av väsentlig betydelse. Den
(»na var förklaringen, att regeringen icke ämnade deltaga i någon protestaktion
mot sådana åtgärder. Handelsministern ansåg för sill del, att man mäste halla

94

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

på principen att varje land har rätt att styra och ställa inom sina gränser och
sköta sina egna angelägenheter efter eget gottfinnande — däråt är ingenting
att göra. Den andra punkten var, att svenska regeringen inte under några
förhållanden komme att tillåta någon diskriminering av svenska intressen
utan oavlåtligen komme att kräva att Sverige jämställdes med andra stater
och särskilt komme att hålla på detta när det gällde skadestånd. Han antydde
också att regeringen var beredd att, örn så behövdes, inleda direkta förhandlingar
för att tillvarataga de svenska intressena. Jag tror inte att svaret kan
betecknas som fullt tillfredsställande med de reservationer som där förekommo,
och jag vågar uttala den förvissningen — därvid kan jag använda statsrådets
egna ord som motivering — att med understrykande av dessa företags
betydelse inte bara ur ekonomisk synpunkt utan som utposter för svensk företagsamhet
ute i världen borde det ligga svenska regeringen särskilt örn
hjärtat att bevara deras fristående ställning. Endast härigenom kunna de i
fortsättningen spela den roll som de hittills ha spelat och som statsrådet själv
så starkt betonat. Jag tror att om statsrådet och regeringen kunde se saken
ur den synpunkten, skulle det verksamt bidraga till att skingra den misstämning
som statsrådet i dag har talat så mycket örn.

Yad den senare delen av hans anförande beträffar, vill jag endast i korthet
säga, att det förefaller mig som örn det snarare borde ha adresserats till
hans excellens herr statsministern än till herr Domö. Det kunde i varje fall
tolkas ^som ett försök från herr Myrdals sida att i statsministerns deklaration
på förmiddagen inlägga en väsentligt vidare syftning i fråga om regeringspolitiken
på det ekonomiska området än vad ordalagen i statsministerns
anförande antydde.

Herr Ewerlöf: Herr talman! Innan jag går in på mitt egentliga ämne vill
jag med anledning av vad som förekom här före middagsrasten såsom förutvarande
medlem av samlingsregeringen uttryckligen förklara, att jag givetvis
helt står för mitt medansvar i samlingsregeringens utlämningsbeslut i sammanhang
med den tyska kapitulationen och att jag inte i något sammanhang
har sökt rygga detta ansvar. Detta hindrar emellertid inte att jag som så
många andra och, som det förefaller, även statsministern själv hyst den önskan,
att det på grund av sedermera tillkomna omständigheter skulle varit möjligt
att på verkställighetsstadiet åstadkomma modifikationer till förmån för
de baltiska fHktingarna. Huruvida möjligheter härtill förelegat, har jag ansett
regeringen ensam besitta tillräcklig överblick för att kunna bedöma.

I övrigt hade jag tänkt att, låt vara vid denna något sena timme, söka återföra
diskussionen till sitt sammanhang med budgeten. Jag hade närmast tänkt
göra några kommentarer till de ekonomiska perspektiv som de motsedda stora
sociala reformerna, öppna. Det har ju här tidigare från alla häll deklarerats
en positiv inställning till dessa reformer, men örn nu statsministern anser sig
kunna uttrycka det i den formen, att vi egentligen bara behöva bekymra oss
örn hur vi ska ha det, ha vi å andra sidan inte ansett oss kunna underlåta att
också intressera oss för frågan var vi ska ta det. Det blir således måhända
olika uppfattning örn omfattningen och takten med hänsyn till hur vi bedöma
de ekonomiska resurser som stå till vårt förfogande. Jag vill dock särskilt
betona att herr andre vice talmannen tycktes stå betydligt närmare en sådan
modifierad uppfattning, då han uttalade att socialdemokraterna inte vilja vara
med örn en socialpolitik som verkar produktionshämmande, inte vilja ha en
underbalanserad budget och inte vilja ha inflation.

Vad särskilt inflationen beträffar, ha vi alla klart för oss att varje sund
hushållning måste vila på det fasta fundament som ett bevarat penningvärde

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

95

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
utgör, och det är väl i s.jälva verket en av statsmakternas främsta uppgifter
att sköta vår politik på ett sådant sätt att penningvärdet inte tar skada. En
fortgående penningvärdesförsämring rubbar värdet av varje avtal och varje
överenskommelse och drabbar, som här förut framhållits, särskilt hårt alla
löntagare, pensionärer och småsparare. Bevarandet av pengarnas köpkraft utgör
grundförutsättningen även för de sociala reformerna. Uppfylles inte det
villkoret, förlorar t. ex. en höjning av folkpensionerna sin mening. Det är inte
bara så, att pensionsförbättringen uppslukas av ökade levnadskostnader, utan
därtill komma oöverskådliga följdverkningar för näringslivet i dess helhet och
en allmän social oro. På samma sätt förhåller det sig med andra socialreformer
och med deri förbättring av lönerna som man vill genomföra. Tidigare
under kristiden ingick det i statsmakternas beräkningar att penningvärdet
skulle örn inte helt så åtminstone ganska nära återföras till utgångsläget 1939.
Jag erinrar om hur man i propagandan för försvarslånen framhöll, att allmänheten
kunde räkna med att återfå sina satsade pengar i ett högre värde.
Även det penningpolitiska programmet från våren 1944 utgick från pris- och
lönestopp, och meningen var då att reallönerna åter skulle få stiga efter kriget,
men denna ökning skulle huvudsakligen komma till stånd genom en sänkning
av levnadskostnaderna. Det är beklagligt att denna föresats inte har
kunnat fullföljas och att vi måste räkna med ett konserverande av hela den
under kriget inträdda penningvärdesförsämringen.

På den enskilda arbetsmarknaden har inkomstnivån genom reallönestegringar
numera förts tillbaka till i stort sett det läge det hade vid krigsutbrottet.
I den mån de i allmän tjänst anställda inte fått följa med i denna utveckling,
avses detta bliva tillrättat genom de föreslagna provisoriska löneförbättringarna
för statstjänstemännen. Men det finns stora kategorier av pensionärer,
försäkringstagare, småsparare och andra innehavare av penningfordringar, vilka
få bära den tunga bördan av penningvärdesförsämringen utan utsikt till
kompensation, en börda som är så mycket tyngre som penningvärdesförsämringen
sammanfaller med en nedgång i räntan. Jag vill erinra mig att det vid
en diskussion i Nationalekonomiska föreningen en gång anförts, att dessa fordringar
tillsammans'' i 1939 års penningvärde kunde beräknas till 24 miljarder
kronor. Det innebär att innehavarna av dessa penningfordringar i själva verket
genom den penningvärdesförsämring som nu kan konstateras ha fått offra
inte mindre än bortåt 8 miljarder. Det är en omständighet som man bör ha
i minnet när man överväger ändrade grunder för förmögenhetsbeskattningen.

På löneområdet stå vi nu i stort sett inför fullbordade fakta. Många ovissa
faktorer tala för att den genomförda eller föreslagna höjningen av inkomstnivån
inte är utan sina risker. Ytterligare köpkrafttillskott, särskilt från det
allmännas sida, kunna, örn de äro av en mera betydande storleksordning, lätt
rubba den labila jämvikt som möjligen kan sägas föreligga.

Det kan sägas att den nu framlagda statsverkspropositionen i och för sig
inte skulle ge anledning till farhågor i detta hänseende. Statens inkomster och
utgifter gå enligt denna ihop för nästa budgetår. Men detta är icke liktydigt
med att faran för inflatoriska tendenser från statens utgiftspolitiks sida är
undanröjd. Vid detta budgetårs ingång funnos stora reservationer kvar, vilkas
ianspråktagande kan komma att betyda att de faktiska budgetutgifterna bli
betydligt högre än de beräknade. Ett mycket stort antal anslagspunkter i det
framlagda budgetförslaget äro preliminärt beräknade. Särpropositioner kunna
komma att medföra en mycket betydande höjning av utgiftssumman i budgeten.

Även örn de ekonomiska verkningarna av de bebådade socialreformerna
komma att göra sig gällande först under följande år måste dock riksdagen

96

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)

redan i år ta ställning till frågan om hur de skola finansieras. Finansministern
har visserligen igångsatt flera utredningar, som skola klarlägga de ekonomiska
möjligheterna för det sociala reformprogrammet, men de reella avgörandena i
utgiftsfrågorna tyckas i stor utsträckning vara träffade innan dessa budgettekniska
och finanspolitiska undersökningar och avvägningar slutförts.

Örn man redan nu på grundval av föreliggande fakta och förhandsupplysningar
skulle försöka bilda sig en uppfattning om läget på det statsfinansiella
området, ter det sig i grova drag på följande sätt. En lång råd av förslag ha
lagts fram utan egentligt organiskt sammanhang. De i dessa framställda önskemålen
skulle innebära krav på statskassan till utomordentligt höga belopp.
Det har sagts att socialbudgeten skulle växa med åtminstone 600 miljoner kronor
örn året. Härtill komma ytterligare förslag på några hundratal miljoner
kronor under andra huvudtitlar till ändamål som äro mer eller mindre socialt
betonade. Som ett totalt mått för utgiftsökningen har antytts en summa av
omkring 1 miljard kronor. Om man till en början skärskådar möjligheterna att
täcka dessa utgifter med verkliga statsinkomster, finner man att den nu framlagda
statsverkspropositionen i realiteten innefattar en marginal på i runt tal
350 miljoner kronor, som emellertid för nästa budgetår uppslukas av temporära
inkomstminskningar i samband med övergången till källskatt. Det förefaller
ovisst huruvida någon annan mera betydande reserv finnes på budgetens inkomstsida.

Men bilden bör kompletteras med en undersökning av vilka sänkningar i
andra statsutgifter än till sociala ändamål, som kunna tänkas ifrågakomma.
Det har antytts att de subventioner och livsmedelsrabatter, som införts under
kriget, skulle kunna avskaffas eller väsentligt reduceras. Så bör i varje fall
ske i den män reallönerna återställas till förkrigsnivån. Den övre gränsen för de
besparingsmöjligheter, som här kunna tänkas föreligga, är omkring 260 miljoner
kronor. Sammanlagt skulle man alltså få en marginal för sociala utgifter
på omkring 600 miljoner kronor. Jag har med flit i detta sammanhang inte
räknat med någon sänkning av försvarsutgifterna, då det är en fråga som tills
vidare är beroende av försvarskommitténs arbete. Jag tillåter mig endast i det
sammanhanget uttala den förhoppningen, att det skall visa sig möjligt att i
fortsättningen i likhet med vad som skett under de senare åren hålla försvarsfrågan
över partierna och att det inte skall bli fråga örn att ännu en gång
göra fjärde huvudtiteln till en budgetregulator. När jag nu kommer till dessa
600 miljoner kronor, är det emellertid att märka, att en sådan planering av
socialbudgeten förutsätter en oförändrad skattenivå, i den mån skatteunderlaget
icke automatiskt ökas. Allmän enighet torde emellertid råda därom, att
den högsta punkt, till vilken skatterna uppdrivits under kriget, icke kan bibehållas.
En planering av socialbudgeten bör för att vara en verklig välståndspolitik
icke utgå från nuvarande höga skatter.

Örn jag summerar intrycken av möjligheterna att genom inkomstökningar
respektive utgiftsminskningar bereda en marginal för sociala utgifter av den
storleksordning, som sannolikt kommer i fråga, får jag tills vidare det allmänna
intrycket att möjligheterna äro ganska begränsade.

I detta läge tycks den tanken ha uppkommit, att det går att täcka bristen i
budgeten genom upplåning. Denna syn på frågan har lett till att man låtit
undersöka, i vad mån det finns utgiftsmarginaler inte endast inom den egentliga
statsbudgeten utan i samhällsekonomien i dess helhet. Denna frågeställning
är uppenbarligen icke identisk med de frågor, som möta vid en finansiering i
ordets traditionella bemärkelse.

För att belysa dessa problem har till finansplanen fogats en utomordentligt
intressant framställning av envoyén Hammarskjöld, som tidigare flera talare

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

97

Statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)
ha berört. Däri anges i knapp otili koncis form, hur förutsättningarna för en
lånefinansiering växla allt efter det allmänna konjunkturläget. Riskerna för
en lånefinansiering äro mindre, när det föreligger ett överskottssparande, d. v. s.
när investeringsverksamhet, export och konsumtion inte taga alla tillgängliga
penningmedel i anspråk. Då finns en marginal, som staten kan låna upp
och sedan dela ut i form av anslag till sociala förmåner. Jag säger, att staten
kan göra detta, men därmed är inte sagt, att detta är det ur samhällets synpunkt
på långt sikt bästa utnyttjandet av överskottsmedlen. Men det är knappast
denna fråga, som i detta sammanhang skall diskuteras. Jag vill endast
konstatera, att i ett läge med delvis outnyttjade produktiva krafter och med
förefintligt överskottssparande finns en faktisk möjlighet att utan inflationsrisker
öka socialutgifterna genom statlig upplåning. Det bör dock framhållas,
att denna sak i praktiken inte ställer sig så enkel. Den föreliggande överskottskapaciteten
kanske ligger på helt andra områden än dem, mot vilka efterfrågan
från socialutgifterna riktar sig.

o Möjligheterna att låna för socialutgifter ligga helt annorlunda till, när det
råder full sysselsättning, som nu är fallet, och då med andria ord praktiskt
taget alla produktiva krafter äro hundraprocentigt tagna i anspråk. Vill man
då låna utan att få en inflatorisk uppblåsning av köpkraften, måste man
antingen inskränka vissa grenar av investeringarna eller också minska förbrukningen
hos vissa samhällsgrupper eller av vissa slag av varor. Möjligheterna
att inskränka konsumtionen finnas naturligtvis alltid, men där konsumtionsnivån
är så pass jämn i olika samhällsskikt, som fallet är i vårt land,
har man knappast någon annan väg att gå än att fortsätta med ransoneringar.
Det är ett system, som nian av penningpolitiska skäl tänker följa i England.
I den Hammarskjöldska promemorian antydes utvägen som ett alternativ även
här hemma. Är man beredd att beträda denna väg?

Den andra utvägen är att begränsa investeringarna. Dessa lia i nuvarande
läge uppnått en knappast någonsin överträffad toppnivå. Grovt räknat föreställer
jag mig, att de under innevarande år röra sig omkring tre miljarder
kronor, varav omkring en miljard faller på statliga investeringar, en miljard
på bostadsbyggande och en miljard på industriella investeringar. Här är överallt
fråga örn mycket angelägna uppgifter. Men de äro inte endast angelägna.
De äro också av särskild betydelse ur konjunktursynpunkt. De omfattande
investeringarna äro i själva verket en av huvudbetingelserna för den nuvarande
fulla sysselsättningen. Investeringarna lia en förmåga att stimulera och
hålla uppe konjunkturen, som är vida större än den som tillkommer produktionen
av konsumtionsvaror; de kunna i detta hänseende bara jämföras med
exporten. De belopp, som det kan bli fråga örn att få in lånevägen för att
täcka de sociala utgifterna och som alltså eventuellt skulle undanhållas folk,
som vilja göra investeringar, äro av en storleksordning, som ingalunda kan
negligeras ur konjunktursynpunkt. Jag kan som jämförelse erinra om att den
svenska exporten mellan åren 1930 och 1932 sjönk med i runt tal (100 miljoner
kronor. Det var denna exportminskning som framför allt gav upphov till
den svåra krisen här i landet i början på 1930-talet. Om man nu vill minska
investeringsverksamheten för att i stället öka socialutgifterna, som ju i själva
verket äro utgifter för konsumtionsändamål, så betyder detta en genomgripande
omställning av det svenska näringslivet, en omställning som skulle innebära
ett kraftigt störningsmoment och i hög grad försvaga möjligheterna att
genom investeringsverksamhet bygga upp en fortsatt välståndsökning.

Det gäller främst för oss att anpassa vårt näringsliv så snabbt och så smidigt
som möjligt efter de strukturförändringar som kriget medfört i världsekonomien.
Vi böra på allt sätt medverka till återuppbyggandet av världs Första

kammarens protokoll Nr 2. 7

98

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

handeln. Ett livligare deltagande från Sveriges sida i det internationella varuutbytet
Inar den största betydelse för åstadkommande av höjd nationalinkomst.
Konjunkturinstitutet har i sin rapport påvisat, hur produktivitetens utveckling
bromsats upp under krigsåren, och hänför denna stagnation till utrikeshandelns
nedskärning och den omfördelning av produktionskrafterna i mindre
produktiv riktning, som avspärrningen medfört. Vad som bar upp den svenska
välståndsutvecklingen under 1930-talet var dels exporten, dels den samtidigt
försiggående utbyggnaden av de inhemska industrierna. Örn vi skola
kunna hålla exporten i gång, måste vi sörja för att den svenska industrien
ständigt står på toppen av effektivitet och konkurrenskraft. Men vi måste
samtidigt sörja för goda produktionsbetingelser även för den inhemska industrien
och de näringar överhuvud taget som producera för hemmamarknaden.
En sådan politik är samtidigt den bästa försäkringen mot en fortgående försämring
av penningvärdet och för möjligheten att bära upp sociala reformer.

Jag har, herr talman, velat göra dessa randanmärkningar i avvaktan på
den ekonomiska utredning som ställts i utsikt. Först när denna utredning
föreligger, är det ju möjligt att mera slutgiltigt bedöma dessa förhållanden,
men jag har trott, att det skulle vara av värde, medan denna utredning pågår,
att även sjmpunkter av det slag, som jag här bär anfört, komma under beaktande.
Vi få ju tillfälle att senare under riksdagen återkomma till dessa
frågor. Jag ber att i detta sammanhang få uttala den förhoppningen, att förslagen
inte måtte komma på riksdagens bord vid en sådan sen tidpunkt, att
det inte blir för riksdagen möjligt att ägna dem den omsorgsfulla prövning,
som deras utomordentliga vikt onekligen kräver.

Herr Branting: Herr talman! I trontalet konstaterades ju, att frånsett
höstriksdagen är det första gången vi nu samlas efter krigsslutet. Man borde
då kanske kunna ägna några ord inte bara till en kommentar över statsverkspropositionen
utan också till en återblick och ett eftersinnande. Det svenska
folket är ju säkerligen inte så fantasilöst eller så •trivialt, för att använda ett
uttryck av Sigurd Hoel häromdagen i en artikel, att det kan gå ut ur krigsperioden
oberört av vad som har varit och med ett sinnelag, som örn ingenting
hade hänt. Upplevelserna under dessa år måste väl på något sätt komma
till uttryck.

Jag vill i detta sammanhang endast beröra ett par ting. Först och främst
vill jag säga, att kriget ju tvang alla folk att verkligen bli fullt och klart
medvetna örn hur mycket friheten betyder, både den yttre nationella och den
inre demokratiska. Att frihetskänslan hade så djupa rötter, att hotet mot den
överallt kunde uppväcka sådana oerhörda krafter, var ju en väldig upplevelse.
Det var en erfarenhet av stor räckvidd, naturligtvis inte bara för oss utan
för alla folk. Men vad blir då kvar och beståndande av den upplevelsen? Vi
ha nu som alltid två verkligheter att räkna med, en yttre materiell och en
inre psykologisk. Europa ligger i ruiner, och på jättelika områden härska kaos,
hunger, laglöshet, sedernas upplösning och värnlöshet mot kölden. Det är
självklart att återuppbyggnaden under många år framåt måste bli den allt
överskuggande uppgiften. Även vad beträffar Sverige, som ju för utlänningarna
ter sig som ett idealland, dominera nu strävandena att höja levnadsstandarden.
Men lägg märke till att framför dessa krav står ändå överallt
— också i de mest förödda länder — den politiska frågan, hur folket för
framtiden skall åt sig kunna bevara friheten. Utan den har man överallt känt
att det inte är möjligt att fortsätta. Livsförnödenheter och bostäder äro
skriande nödvändiga, men det är ändå uppenbart, att framför allt sådant står
omsorgen örn den frihet för vilken folken lia offrat så mycket. Men vad är

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

99

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det för frihet? Förlåt mig, herr talman, att jag råkar rätt ned i den dagspolitiska
diskussionen, men det är verkligen inte den frihet, som kallas för
företagarfrihet, som svenska folket och alla andra folk i Europa under den
här tiden ha känt såsom ett omistligt värde. Nej, det är en folklig frihet,
det är rätten att styra sig själv, som det har gällt. Det är demokratien, man
vill ha, den fulla och genomförda demokratien. Det är de stora folklagrens
avsky för despotiskt tryck ovanifrån, som överallt har drivit till aktion.

Jag frågade en gång i våras en gammal vän till mig, en mycket klok,
livserfaren och högtstående kvinna, som från sin avlägsna ungdom har följt
och studerat den europeiska arbetarrörelsen: »Vad är nu det väsentliga? Vad
bör man nu efter detta krig se såsom det stora önskvärda och möjliga?» Svaret
blev efter en stund: »Det viktiga är nu att arbetarklassen i alla länder försöker
att behålla det inflytande över sina nationers liv som den nu har, så
att den kan ta vara på sina möjligheter att säkerställa friheten och freden.»

Men det var också en annan sak som krigstiden visade oss och som vi knappast
anade förut, och det var avgrunden i'' människan själv, de destruktiva
element som råka i rörelse, när vi släppa det väsentliga i vår civilisation, alltså
humaniteten och den allmänmänskliga solidariteten. Det var och är alltjämt
nazismens fundamentala förbrytelse, att den ville bryta ned dessa grundpelare
och också på sätt och vis drog hela mänskligheten med sig, åtminstone
ett stycke, genom att tvinga fram det mest omänskliga av alla krig och genom
att väcka till liv en internationell misstro och ett rashat, som icke har
kunnat besegras av någon atombomb. En så förhärdad, desillusionerad, andligen
misshandlad och arm efterkrigsgeneration som vår har väl aldrig funnits.
Men å andra sidan borde väl aldrig en generation av överlevande ha så klart
sett, att fred hädanefter är nödvändig och att en human civilisation, på basis
av samarbete mellan alla folk, är nödvändig, för att inte hela byggnaden skall
rasa.

Jag går över, herr talman, till att yttra några ord örn mindre allmänna
företeelser. Närmast tar jag till utgångspunkt trontalet, i fråga örn vilket det
ju har observerats, att man definitivt har strukit frasen om att rikets förhållande
till främmande makter är gott. Herr utrikesministern lovade ju på
sin tid att hans kontakt med riksdagen skulle bli livligare och öppnare än
förut, under hr Giinthers tid. På det sättet skola vi väl få innehållsrikare besked
om rikets förhållande till främmande makter. Den ofta halvsanna frasen
örn att rikets förhållande till främmande makter är gott, i de forna trontalen,
må alltså gå all världens väg.

Det nuvarande internationella läget är ju för övrigt så komplicerat och invecklat,
att det icke kan beskrivas med ett ord. Vi — liksom alla stater —
äro ju mer än någonsin beroende av ett internationellt samarbete. Alla klarseende,
ansvarsmedvetna människor med god vilja förstå, att lösningen av
efterkrigstidens invecklade problem kräver samarbete och ömsesidig förståelse,
inte minst mellan stormakterna. Det var ju en lättnad för hela världen,
när den delvis misslyckade utrikesministerkonferensen i London omsider följdes
av Moskvamötet, som betydde ett så viktigt .steg framåt för uppklarande
av det internationella läget. Just nu läsa vi i tidningarna örn Förenta nationernas
första församling, som håller på att organisera sig. Jag skall inte gå
in närmare på det ämnet, som bär har berörts av andra. Jag vill bara uttrycka
den meningen, att det nu i stört sett finns anledning till optimism. Det ljusnar
— visserligen långsamt och tveksamt — men ändå!

Vi ha självklart inte glömt, hur det gick med Nationernas förbund! Men
hellre än att nu ge luft åt en envis och småskuren misstro mot framtiden vill
åtminstone jag framhålla den niistan patetiska storheten i detta förnyade för -

100

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sök till internationell samverkan, trots det föregående misslyckandet. Men ändå
komma vi inte förbi, att det bär föreligger svårigheter, ja, till och med faror.
Det är uppenbart, att alltjämt mycket starka reaktionära krafter äro i verksamhet.
Mitt under själva konsolideringen av goda internationella relationer
förmärker man tendenser av rakt motsatt innebörd och motsatta syften. Det
deklareras nu överallt, att man vill ha vänskap och gott förhållande till andra
makter. Gott och val! Men det hindrar naturligtvis inte, att vänskapsförhållandena
kunna varieras och moduleras. I London omhuldas en speciell vänskapskombination,
som i och för sig är helt naturlig och som för all del icke
får kallas för ett västblock. I öster bilda Sovjetunionen och en rad av dess
grannar ett naturligt brödralag, och här i Norden knyta vi liksom självfallet
ytterligare förbindelser med våra grannar och utveckla vårt dansk-norska
samarbete. Ingenting kan ju i och för sig vara mera legitimt. Något nordblock
bör man inte tala örn. Men om nu detta icke-existerande nordblock skall
alltmera gravitera mot det icke-existerande västblocket, eller lyckas hålla balansen
mellan öst och väst — det blir ändå i realiteten den stora frågan,
för oss.

Herr Ivar Anderson lanserade före middagen den idén, att regeringen genom,
som han sade, ett klart avståndstagande från varje deltagande i ett ryssfientligt
block skulle kunna vinna någonting i baltfrågan. Oavsett den enligt
min mening något egendomliga kombinationen mellan helt inkommensurabla
spörsmål vill jag erinra herr Ivar Anderson örn att regeringen redan
ett flertal gånger har givit det fasta och självklara beskedet, att vi naturligtvis
inte vilja vara med i något sådant block. Men jag återkommer ändå
till dessa spörsmål, trots herr utrikesministerns interpellationssvar i december
och andra formella deklarationer, och jag skall förklara skälet därtill.
Det förefaller mig, herr talman, som örn vi skulle kunna diskutera dessa
verkligen mycket viktiga angelägenheter med ett något större realitetssinne
än som vanligen sker. Vad skall det tjäna till att på detta område leka blindbock?
Finns det något värre för en stat än att liksom under ytan så småningom
glida in i en viss politisk situation, som kanske ingen klart Ilar
velat, med påföljd att folket en vacker dag vaknar upp och bara kan konstatera:
»Ja, nu är vi här», såsom det t. ex. hände med finska folket? Det var
för resten ingalunda en vacker dag som det plötsligen blev på det klara med.
att Finland trots alla neutralitetsdeklarationer faktiskt hade glidit in mellan
den tyska bläckfiskens armar och inte kunde komma loss! I liknande
lägen talar man gärna örn ett »tvångsläge». Men man skall se upp från början^
medan, man ännu har sin fulla handlingsfrihet — då råkar man inte in
i några tvångslägen.

I den internationella politiken finns ju ingenting beståndande. Vad som är
klart den ena veckan är inte lika klart den andra. Det förekommer varje dag
små omärkliga förskjutningar, som till sist konstituera påtagliga och obestridliga
förändringar i staternas inbördes förhållande. I det statliga utvecklingsförloppet
går det inte till på det sättet, att respektive regeringar en viss
dag,sätta sig ned och fatta ett avgörande beslut, sorn för landet in i en viss
avgörande kombination. Det går snarare till på det sättet, att hundratals,
kanske tusentals smärre avgöranden komma till stånd på alla möjliga områden
— ekonomiska, handelspolitiska, finansiella, industriella, journalistiska,
kommunikationstekniska o. s. v. — och så småningom föra dessa i och för
sig obetydliga avgöranden med sig, att ett nät faktiskt har knutits av tusen
fina trådar, och i det sitter staten fast med hela sin politik! Så kan det gå
till, omedvetet för folket, omedvetet för riksdagen och nästan för regeringen
själv. Svenska regeringen och herr utrikesministern, vars ärliga vilja och

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

101

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skicklighet jag givetvis ger allt erkännande, lia verkligen ett mycket stort
ansvar under den vanskliga och kameleontisk! skiftande period, som nu har
inletts. Det gäller att oavlåtligen se till att den faktiska kursen för Sverige
blir den, som officiellt har avsetts och deklarerats, alltså en fri linje mellan de
stora maktgrupperingarna.

Vad vi önska är ju i möjligaste mån en självständig svensk politik. Det är
sålunda inte alldeles klart, enligt mitt sätt att se, att man i alla möjliga internationella
sammanhang skall återfinna Sverige t. ex. bakom den engelska
ståndpunkten. Det hade verkligen varit intressant att se, hur vi skulle ha
röstat, örn vi nu hade varit med i FN, när det gällde herrar Spaak och Lie! Men
för att ta ett mera konkret exempel: observera den spanska frågan! Varför
behöva vi skenbarligen plagiera den utomordentliga återhållsamhet, som labourregeringen
av något skäl lägger i dagen i förhållande till Franco? Jag
tror mig kunna försäkra herr Undén, att den absoluta majoriteten av den arbetarklass,
på vilken den nuvarande regeringen stöder sig, skulle med glädje
och stolthet se, örn han i den saken lät höra ett fritt och skarpt ord, så som
t. ex. en gång Sveriges representant i Nationernas förbund sade ifrån mot
Mussolini när det gällde Korfu. Det väckte genklang i hela den demokratiska
världen, och så skulle också nu en liknande frimodig förklaring av Sveriges
välkände, orubbligt demokratiske utrikesminister vinna allmän genklang.

Jag tog upp den spanska frågan därför att den är ett led i en allmän synpunkt,
nämligen den, att vi måste bekämpa nazismen och fascismen var den
visar sig, internationellt eller inom egna gränser. Vi kunna där knyta an till
vad som gäller örn synpunkterna på friheten och humaniteten. Vi sluppo vara
med i kriget, vi sluppo bära offer för hitlerväldets krossande, fastän det också
hotade oss till livet. Men nu efteråt, vid slutlikvideringen, böra vi väl inte draga
oss undan. Vi kunna, och vi böra enligt mitt sätt att se, stödja det demokratiska
uppbyggnadsarbetet inte bara med humanitär hjälpverksamhet, utan
också på det politiska planet.

Jag skall inte, så sent. som det har blivit, taga upp hela kapitlet örn utrensningen
av nazismen här hämma, ehuru jag anser det som min plikt att
påminna örn att en sådan utrensning har krävts och alltjämt kräves av en
rad stora socialdemokratiska arbetarorganisationer, bl. a. av Stockholms arbetarkommun.
Det har verkligen på sista tiden förefallit som om denna fråga
på vissa områden rört sig något, jag tror för övrigt även geneta regeringens
försorg. Vissa utomordentligt skandalösa förhållanden inom polisen ha omsider
blottats men, mina herrar, vad det har dröjt länge! När faran var som störst
hördes ingenting. Då fingo vederbörande hållas. Den fråga som nu hela svenska
folket gör sig inför Nordhaffären och andra sådana ting är naturligtvis den:
fanns det nazister och dylika bara i de lägsta graderna? Mannen på gatan,
som ju inte har respekt för någonting, inbillar sig, att örn man skulle rycka
i trådarna ordentligt, skulle man få se mycket stora sprattelgubbar börja
dansa. Svårigheten härvidlag är väl den, som är välkänd i alla gamla fina
ämbetsmannastater: omsorgen om den högre byråkratiens prestige. Det naturliga
kataaraderiet inom de ledande skikten medför, att hela utrensa i ngskravet
på många håll förefaller olustigt. Det kan man förstå. Många sansade och
för all del också ärliga demokrater i detta land mena ju också, att det är bättre
att låta de högst uppsatta nazisterna falla för pensionsstrecket än på ett
mindre honorabelt säll. Så har ju skett redan i en del uppmärksammade fall.
Men jag undrar örn inte detta är en ganska malplacerad tolerans, en ganska
demoraliserande humanitet. Man skulle vilja se tillämpad mot nazisterna något
av den hårdhänthet, som under lång tid visades mot vänster, t. ex. mot den
kategori som kallas f. d. spanienkämpar och som sannerligen har fått känna

102

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
på att de levat, den här tiden, eller mot åtskilliga norska patrioter, även
högt uppsatta sådana.

Herr talman! Jag har bara med dessa »vänligt pådrivande» reflexioner
velat ge uttryck åt en opinion på arbetarhåll, som naturligtvis står mycket
fast bakom den socialdemokratiska regeringen, när den nu går att inleda en
så betydelsefull reformepok. Det är ju här fråga örn en gammal historia. Den
opinion jag syftar på har ända sedan år 1933 nied all kraft, i alla möjliga
sammanhang, bekämpat nazismen och fascismen och försökt klargöra dess
farlighet och dess kriminella hänsynslöshet, länge för döva öron och
ofta mött med överlägsenhet och misstro — inte minst från sådant demokratiskt
håll där man alltid tror sig förstå bättre. Det är för oss
inte alls någon överraskning, att det alltjämt finns starka och farliga nazistiska
krafter kvar både här och i många andra länder. Regeringen fick, efter
vad jag tror till sin egen förvåning, en aning om den verkliga situationen
under balthysteriens dagar. Den kan vara fullkomligt övertygad örn att när
den går att förverkliga sitt stora efterkrigsprogram — när det nu blir —
skall den oupphörligt få röna vilka starka förankringar nazisimen har här i
landet, vilka goda, mäktiga förbindelser, vilka illfundiga propagandametoder
— enligt doktor Göbbels recept — som nazismen tillämpar för att förgifta
och förvilla folkopinionen. Det är för att bespara regeringen mångå bekymmer
och lömska angrepp, och det är framför allt för att vägen skall röjas för
det stora framtidsarbetet, solin vi önska en bestämd och effektiv politik mot
de reaktionära krafterna, en genomgående demokratisering inom polisen,
militären, ämbetsmannavärlden, lärarkåren, domarkåren, prästerskapet. Den i
Sverige aldrig besegrade nazismen har nu gått under jorden, av begripliga skäl,
men den finns ändå kvar litet varstans — som man sade förr i världen: kring
tronell, altaret och penningpåsen! Den utgör alltjämt både en inrikespolitisk
och en utrikespolitisk fara.

Detta var, herr talman, vad jag till sist ville framhålla. Sedan den saken
är klar kan man ju lättare taga upp den sakliga diskussionen med den anständiga
borgerliga oppositionen.

Herr Wistrand: Herr talman! Den offentliga debatten har ju här sedan lång
tid tillbaka präglats av diskussionen örn planhushållning eller icke planhushållning,
och näringslivet har vid olika tillfällen blivit utmålat såsom planlöst
arbetande. I dag tillfrågades hans excellens statsministern om vilket planhushållningsprogram
regeringen själv hade, och hans excellens svarade, att det
bestod i att man fick pröva sig fram från fall till fall. Jag måste för min
del säga, att som planhushållningsprogram verkar det på mig anspråkslöst.

Det låter bestickande ofarligt när man säger, att vi få pröva oss fram från
fall till fall, men i grund och botten kanske det ändå inte är så ofarligt. Det
beror alldeles på vem som skall handha denna statliga planering. Skulle det
till exempel komma att inträffa, att denna statliga planering huvudsakligen
bedreves av ett organ, som vore kännetecknat mer av ett intellekt, som är fantasifullt
och lekande, kanske också i vissa hänseenden lysande, men som dominerades
mindre av ordnade än av ordnande tankegångar, skulle vi stå inför
ganska stora faror.

Man kan ju inte handha en sådan prövning, som statsministern talade om,
på det viset att man så att säga på försök sticker in en sond i samhällskroppen
och sedan helt enkelt drar ut den, om det befinnes att det gör ont. Det
ligger inte så enkelt till när det gäller att göra förstatliganden och nationaliseringar.
Örn den genomförda socialiseringen visar sig skadlig, är det inte
lika lätt att återföra vederbörande näringsgren till det enskilda näringslivet.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

103

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Man får sålunda vara mycket försiktig även vid detta prövande från fall till
fall. . . . „

Men. herr talman, det var inte huvudsakligen detta jag ville uppehålla mig
vid, utan det var en annan sak, som också aktualiserades genom ett yttrande av
hans excellens statsministern. Han sade, att det kan framkomma anspråk på
sociala reformer av den angelägenhetsgrad, att skattebetalarna få vänta på
den nedsättning i skatterna, som svenska folket i dessa dagar, jag^vågar säga,
intensivt har gjort sig förhoppningar örn att få emotse. Det är så i det politiska
spel, som föres partierna emellan inom Sveriges politiska liv, att en
faktor regelbundet får sitta emellan, nämligen skattebetalarna. Skattebetalaren
har i det spelet tilldelats bondens roll; han är gjord att offras upp. Efter
de upplysningar vi under hand — visst inte i budgeten — ha fatt, är det
ingen tvekan om att de förslag till utgifter, som man kommer att förelägga
den svenska riksdagen, icke kunnat kombineras med någon skattelättnad.

Jag vet, och har hört det många gånger vid offentliga diskussioner och på
annat sätt, att man inom den skola, som finansministern och även handelsministern
tillhöra, betraktar skattebelastningen som någonting högst relativt. Det
är bara en fråga om vad man har kunnat fa medborgarna att vänja sig vid,
heter det. Man hör åtskilligt knorr från folket i övergångarna, när skatterna
höjas, men det är en övergående företeelse, som man kan ta med ro; sa småningom
vänjer man allmänheten vid att betala mer och mer och mer. . Jag
tror för min del, att hela denna föreställning är grundfalsk och att den innebär
en undervärdering av skattebetalarnas intelligens. En skattebetalare kan,
vilket skikt i samhället han än tillhör, åtminstone med någon hjälp ganska
lätt räkna ut vad han skulle kunna åstadkomma i fråga örn trygghet och förbättrad
standard för sig och de sina, örn inte staten så girigt grepe efter hans
inkomster. Också han har rätt, vågar jag säga, att bli skyddad mot överansträngning,
och han har särskild rätt till det, just däjför^ att hans ^överansträngning
är det ödesdigraste av allt. Sviktar han, då sviktar också allt
annat.

Nu framföres ett stort socialt reformprogram, vilket skulle tynga folkets
skattekraft till det yttersta. Men vem i denna församling eller annorstädes
kan på allvar stå upp och säga, att man missunnar våra åldringar bättre pensioner,
våra sjuka större trygghet och en bättre omvårdnad eller våra skolbarn
en tillfredsställande näring? Det kan ingen och vill ingen göra.

Men striden gäller inte heller detta, såsom redan många gånger under denna
debatt har betonats, utan vad det gäller är att rätt bedöma vår förmåga att
nu. omedelbart och i ett sammanhang — för att begagna ett på sin tid ryktbart
uttryck — lösa hela vår sociala fråga med alla de ekonomiska konsekvenser
det medför. Jag tror att det vore lyckligare, om man ginge försiktigare
och långsammare fram, lyckligare även ur den sorgfälliga beredningens ^synpunkt.
Som det nu är, lia förslagen inte hunnit mer än lämna socialvårdskommittén,
innan de skickas ut på de mest snabba remisser till våra kommunala
församlingar och andra myndigheter. På fjorton dagar^ eller tre veckor
skola dessa fabricera färdiga, genomtänkta och kritiska utlåtanden i frågor
av ilen mest invecklade sociala och ekonomiska innebörd.

Jag vågar också fråga, om brådskan ur inre synpunkt är^ nödvändig. Hur
många deputationer från alla Europas länder och även från många utomeuropeiska
länder ha vi inte mottagit här i vårt land, vilka sedan ha hemsänt
beundrande rapporter örn vårt socialväsen? Jag vill därvid ingalunda ha
sagt, att allt här är så bra som det kunde vara, men detta visar dock, att förhållandena
internationellt sett måste te sig relativt tillfredsställande. Ibland
har det dessutom synts mig, som örn lovorden även bort riktas till andra än

104

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
de_ ivrigaste s. k. socialarbetarna, nämligen till de svenska företagare och deli
skickliga arbetarstam, som genom näringslivets starka utveckling skapat förutsättningarna
för den socialpolitiska expansionen. Utan den ekonomiska utvecklingen
hade allt varit lika grått och fattigt, även om vi haft den mest
fulländade sociallagstiftning.

Det ekonomiska livet Ilar sina egna lagar. Brandskattas det för hårt, glider
hela underlaget för socialpolitiken undan. Ingen stat har blomstrat, örn en
tryckande skattebörda lagts på folket, och ingen socialpolitik kan heller göra
det. Det är° därför en klar och berättigad fordran, att riksdagen verkligen
utan dröjsmål får veta vilka förslag till utgifter som detta år komma att föreläggas
oss och vilka skattekrav man i anledning därav ställer på medborgarna.
Det går i längden inte att behandla utgifterna fristående. De måste inordnas
i det ekonomiska sammanhanget, så mycket mer som det ingalunda är uteslutet
att vi örn ett par år återigen komma att stå inför en stor arbetslöshet och därmed
få ett alldeles extra svårbemästrat socialt problem att lösa, ett problem,
som det inte råder någon som helst meningsskiljaktighet örn att det måste
behandlas med det största allvar.

Fragen hui dessa utgifter skola finansieras mäste ge anledning till synnerlig
oro. Denna oro blir lika stor vare sig man, som finansministern gjorde
i sitt radiotal örn budgeten, leker med tanken på skärpta skatter eller man
som statsministern helt nyligen i ett offentligt anförande, framkastar tanken
pa att genom lån täcka en budgetbrist. Skall lånevägen anlitas i en tid av
sa fullständig sysselsättning för näringslivet som den nuvarande kunna vi
i fortsättningen aldrig vänta balanserade budgeter. Men de regelbundet obalanserade
budgeterna bruka ha penningförsämringen, inflationen, till sin obeveklige
följeslagare. Som det har sagts redan förut här i kväll, är det att bygga
pa losan sand, örn man vill grunda en social trygghet på ett vacklande "penningvärde.

Frånvaron av verkliga hållpunkter och klara linjer i utformningen av den
budget, som nu skall remitteras för behandling, låter alla diskussioner till trots
ana, att man i själva verket saknar ett fast grepp örn hela det ekonomiska
och sociala ^sammanhanget. Den g;er. vågar jag säga, ett förvirrande intryck
av att vi pa något sätt äro pa glid. Samtidigt som det talas örn planering,
förstatligande och socialisering, röjer man oförmåga, eller möjligen ovilja, att
redovisa medlen för genomförande av det utgiftsprogram, som ställes i utsikt.
Man förutsätter, att man skall kunna skapa social trygghet med anlitande
av medel, som avgjort försvåra för den enskilde att skaffa sig sin egen trygghet,
eller genom att äventyra det, som är det viktigaste av allt att bevara, nämligen
penningvärdet.

Man får som sagt en olustig känsla av att vi äro på drift. Ju mer vi tala
örn planering, desto _ mer tyckas vi drivas ut i planlöshet beträffande det
väsentliga, ju mer vi tala örn tryggheten, desto mer drivas vi ut i otrygghet
beträffande det väsentliga.

Herr Nerman: Herr talman! Vid en första granskning av de olika huvudtitlarna
i den föreliggande Kungl. Maj :ts proposition nr 1 finner jag beträffande
första huvudtiteln ingenting av budgetnatur att erinra mot. Jag har
tidigare i kammaren tillåtit mig motionera örn någon modernisering av huvudtiteln
— inte för republik utan bara för något större demokratisk jämlikhet
och budgetär enhetlighet —- då jag föreslog slopande av kungahusets skatteoch
tullfrihet. Men den reformen var tydligen inte mogen med riksdagens dåvarande
sammansättning och är det förmodligen inte heller med den nuvarande.
Jag skall därför nöja mig med att till första huvudtiteln uttala en för -

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

105

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hoppning av politisk och konstitutionell art: att det parlamentariska styrelsesättet
■—• under krigsåren i någon mån tummat genom vissa ingripanden i utrikespolitiken,
givetvis gjorda med regeringens stöd men icke förenliga med
regeringsformens § 11 — kommer att återställas och att svensk utrikespolitik
hädanefter strikt kommer att bokföras under tredje huvudtiteln.

I andra huvudtiteln ser jag heller ingenting att påtala såvitt det gäller budgeten,
men här finns anledning att med tillfredsställelse nämna en åtgärd från i
fjol a-v samlingsregeringens justitieminister. Under de svarta åren, då vi hade en
nyordnad svensk lagstiftning i strafflagens 8 kap. § 14 a, dömdes nämligen av
svenska domstolar ett rätt stort antal norska och andra patrioter till fängelse
för att de gåvo sin egen lagliga demokratiska regering underrättelser örn fiendens
förehavanden, således inte alls örn svenska förhållanden, och därmed följde,
att så straffade personer, när de sedermera utvisades, inte vidare fingo
komma in här i landet, och gjorde de det, skulle de gripas och ytterligare
straffas. Detta gällde alltså patrioter, ofta utomordentligt värdefulla människor,
som bara hade gjort vad vi alla i deras situation borde göra. Det var
en ytterst pinsam historia, att sådana människor, örn de sökte återvända hit,
skulle häktas och ytterligare straffas. Jag har nu privat erfarit, att förbudet
i samtliga sådana fall — där det alltså inte gällde kriminella handlingar, ty
då är det ju en annan sak — numera har upphävts. Detta är glädjande och
innebär ett erkännande av att orätt har begåtts. Men det borde ha skett med
större offentlighet och med ett officiellt beklagande av vad som har förekommit.
Det är inte ur vägen, att även regeringar be örn ursäkt. Också regeringar
kunna begå fel. Det borde kanske även övervägas, örn inte gottgörelse må lämnas
dessa patrioter — och väl också svenskar — som ha åsamkats lidanden
och förluster genom det officiella Sveriges nyordningsåtgärder i de svarta
åren.

Om tredje huvudtiteln, utrikespolitiken, hade det varit intressantare att yttra
sig i remissdebatten år 1941. Nu lönar det sig inte att gräva i trista antecedentia
från en tid, då det officiellt var oss som svenskar likgiltigt, vilkendera
sidan som segrade i kriget. Man kan nu från den dåtida oppositionens sida
med tillfredsställelse konstatera, att regeringen i dag är tveklöst på samma
sida, och hoppas, att den friska atlantvinden håller i sig, när det nu i alla
fall inte visade sig vara likgiltigt, vem som vann. Sverige har officiellt anpassat
sig ännu en gång, nu åt den segrande antinazistiska sidan.

Men det må vara tillåtet att i ali blygsamhet och med all tillbörlig förståelse
för utrikespolitikens svårigheter och för den försiktighet, som särskilt en
liten stat måste iakttaga, uttala förhoppningen att den nya anpassningen inte
blir så stark som den gamla, utan att Sverige upprätthåller sin suveränitet
åt alla håll, mot imperialism av alla slag. Tyvärr finns det alltjämt imperialistiska
drag på flera håll, tyvärr också från svenskt håll alltjämt en viss
böjelse för makten, nu i annat väderstreck.

Jag har tillåtit mig använda termen »anpassning», då statsministern i dag
själv i en hithörande fråga har använt ordet »medgivande».

Örn Sverige nu får tillfälle att deltaga i det nya folkförbundet, bör det
helhjärtat överge sin gamla isolationism och visa att det, för att erinra om
ett äldre auktoritativt uttalande, inte står med surmulen uppsyn vid sidan av
världshändelsernas gång. Och i det folkförbundet bör vårt land medverka genom
aktiva demokrater och internationalister, inte genom politiskt likgiltiga
yrkesdiplomater. Det bör till exempel vara folk. som hårt håller på tryckfrihet
och dylik demokrati, som det är dåligt ställt med här och var.

Ytterligare vill jag livligt instämma med herr Branting i att Sverige bör
gå i spetsen och inte hänga efter i kön vid aktionen mot det Spanien, som hela

106

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tiden har levat och verkat i intimt samråd med de nu störtade våldsregimerna
och alltjämt är en folkfientlig diktatur.

Fjärde huvudtiteln, försvaret, bibehålies alltjämt på en svindlande höjd.
Man undrar bär och var, om det inte hade varit möjligt att redan nu. även
under ett valår, börja den sänkning av något större mått, som blir nödvändig
örn vi skola kunna bekosta det grundläggande sociala försvaret, de stora nu
planerade sociala reformerna, som ju främst bygga upp ett folks försvarsvilja.
Det är nog en allmän uppfattning bland folk som legat i beredskapen, att det
kunde hushållas bättre här och var i det militära.

I samband med den huvudtiteln vill jag också uttala glädje över att regeringen,
sent men dock, har hjälpt våra skandinaviska broderland i deras frihetskamp,
även illegalt, med rena neutralitetsbrott. Det känns för oss, som inte voro så
väl sedda för vår samverkan med grannfolken, upplyftande att befinna sig i så
gott sällskap, örn också bara i slutakten. Alldeles särskilt glädjande är, att det
militära samarbetet med Norge fortsätter, att försvarsministern numera förstår
demokratiens »ambition att skapa ett bättre Europa» och att Sverige har tagit
emot norska pojkar till officersutbildning i Uppsala.

Jag är — liksom herr Branting — emot inbördes fientliga blockbildningar.
Men något av blockbildning pågår ju utan hämningar i öster. Och att vi hålla
det intimaste samband med våra skandinaviska grannar, främst Norge, bör
vara fullkomligt självklart. Det kan under inga omständigheter tänkas, att Norge
och Sverige rusta mot varandra, och det är — den kände norske patrioten doktor
Johan Scharffenberg har nyss påpekat det — fullt naturligt att Sverige och
Norge lia samma sorts krut, samma vapentyper och samordning i den militära
ledningen. Vi behöva visst inte likrikta oss med Norge. Samarbetet beror också
på norrmännen. Men ett synes mig absolut ofrånkomligt: det måste vara vår
främsta utrikespolitiska strävan att vidmakthålla det bästa broderliga förhållande
på denna halvö i dag, i morgon och så länge halvön består.

När det gäller femte huvudtiteln, socialdepartementet, är att hälsa nied tacksamhet
regeringens stora initiativ till sociala reformer, som nu börja komma inför
riksdagen. Men under denna huvudtitel finns också en avdelning E, Polisväsendet.
Även detta blir ju längre fram föremål för specialbehandling, men
kan inte helt förbigås i dag. Det går tyvärr inte att förneka, att i den i stort
lojala ordningsmakten här i landet under de. sista svarta åren — och givetvis
under intrycket av regeringens allmänna politik söderut ■— har blomstrat upp
en mycket farlig naziflora. Den Hasselrotska utredningen 1942—1943 visade,
att av undersökta polismän 14 procent voro påverkade av nazitendenser. Gestapoandan
har ju utvecklat sig betänkligt och till och med, som avslöjanden i dagarna
ha visat, trängt in i det högsta familjelivet. Med all sympati för den regeringsmedlem,
som under den svåraste tiden hade ansvaret för svensk ordningsmakt,
måste man tyvärr säga, att här sköttes den demokratiska renhållningen,
som det heter, »med farmors hand».

Det tog överhuvud lång tid — rätt lång lid efter El Alamein — innan man
ingrep mot en del klart kriminella, antidemokratiska sammanslutningar. Jag
kan nöja mig med ett exempel. Med klar adress utpekade jag i den tidning jag
utger redan år 1940 något som hette Bruna gardet. Först år 1945 togo myndigheterna
på allvar itu med ligan, vars huvudman fick fem års straffarbete för
mycket samhällsfarliga brott. År 1940 hade polisen tyvärr mera -intresse för att
mota oss, som sökte avslöja Hitlers agenter. Nu är det väl bättre i ordningsmakten,
men är den ännu en presentabel demokratiens ordningsmakt?

Örn sjätte och sjunde huvudtitlarna har jag ingenting att andra-, däremot
litet örn åttonde. Kulturbudgeten är numera åter bättre tillgodosedd än under
krigsåren. Men ännu är kulturen styvbarnet. Anslaget till populärvetenskapliga

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

107

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
föreläsningar, som sänktes starkt under kriget, har visserligen höjts något men
ligger ännu 24 500 kronor lägre än år 1939 — valutans försämring oberäknad
— index är 154. Upplysningsverksamheten för folknykterhet har ännu ett stycke
kvar tills det når 1939 års anslag, valutaförsämringens 54 % icke inräknade.
Statens författaranslag likaså. Våra fattigare, mindre grannland ha dubbelt så
stora författaranslag.

Alltjämt har man i staternas budget en benägenhet att inte tillräckligt uppskatta
det intellektuella arbetet, naturligt i en till ytterlighet materialistisk
värld — att den är materialistisk är också naturligt, därför att den är utfattig
-— men nödåren ha dock lärt oss att de intellektuella i demokratiens stater inte
stodo andra grupper efter i försvaret för den gemensamma kulturen, snarare
stodo de i främsta ledet. Jag tror också, att det från synpunkten av demokratiens
bevarande och utbyggande inte skall vara oklokt, örn samhället gav det andliga
arbetet, som nu ofta sitter mycket trångt, större uppskattning och bättre villkor.
I vår försvarsberedskap de svåra åren var den andliga beredskapen mest
eftersatt. Arbetarrörelsen har, både genom sitt prisvärda självbildningsarbete och
genom t. ex. landsorganisationens stöd åt forskningen, visat sin förståelse för
det ideologiska arbetets betydelse. Och en annan viktig synpunkt, som gärna kan
komma med här: demokratiens samhälle måste vinna ungdomen, och för att
vinna den måste man ge den ideal, den sammänskliga kulturens ideal. Just i
detta sammanhang anser jag det vara på sin plats att varna för att utlämna ungdomen
till enbart teknik, organisation och ett industrialiserat nöjesliv. Yi behöva
idealitet inte som banal fras men i ordets verkliga mening av idéliv.

Det är med nöje jag ser, att chefen för ecklesiastikdepartementet inte är
främmande för de synpunkter, jag här framfört. Han uttalade i förrgår i ett
föredrag, att nästan ännu viktigare än det stora socialprogrammet »för vårt
framtida välstånd är att vårt folks utbildning och fostran ägnas större uppmärksamhet
och omsorg än för närvarande. Vårt folk får inte sjunka ned
till en andrarangsnation i kulturellt hänseende, samtidigt som det i materiellt
hänseende placerar sig i täten. Tyvärr föreligger i dag intet genomtänkt program
för vår kulturella upprustning av samma fasthet som det socialpolitiska
handlingsprogrammet».

Det är riktigt sagt av herr Erlander. Just ett program för vår kulturella
upprustning! Jag påminner örn att några ledande kulturpersonligheter i Norge
nyligen skisserat ett sådant program för sitt folk och lämnat det till sin
regering.

Till nionde huvudtiteln har jag, som absolut okunnig, intet att erinra. Till
tionde ber jag få på det livligaste understryka nödvändigheten att få upp
världshandeln, få bort skrankorna, få upp portarna mellan folken och få dem
att umgås. Handel är en utjämnande faktor som ingen annan. Först när två
folks vardagsliv gör dem beroende av varandra i varuutbyte, kunna de på
allvar bli vänner, därför att då behöva de varandra.

Det finns ett stort land, med vilket vår handel i alla tider varit mycket irreguljär
och i stort alldeles för obetydlig. Under 1800-talet utgjorde Sveriges
import från Ryssland i genomsnitt 5—0 % av hela vår import men sjönk från
1900 ner till cirka 1 % och var de sista tre redovisade åren, 1942—1944, av
naturliga skäl 0,0 %. Vår export på Ryssland har från början av 1800-talet
hållit sig kring 1 % av hela vår export, gick upp litet under första ^världskriget
och sjönk så på nytt, fick 1941 en stegring till 2,0 %. blev så åter 0,0
och 0,1 % och fick 1944 en kraftig stegring till 4,7 % — hur det nu gick till
under kriget. Man får hoppas, att inte Förenta staterna med sina större möjligheter
tar hela handeln på Sovjetunionen utan att också Sverige, får vara
med i största utsträckning — jag önskar det inte bara av materiella utan

108

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
också av ideologiska skäl. Meri, det vill jag betona, förtroendet måste finnas
pa båda sidorna. Båda parterna måste, för att tala med herr Linderot, öppna
fönstren.

Till elfte huvudtiteln har jag ingenting att erinra. Men till sist ber jag att
ia komma med tva mera allmänna erinringar. Den första gäller demokratien
och dess bevarande i vårt land. Formellt Ilar demokratien segrat i världen.
Det är fint att vara demokrat nu. Alla äro demokrater — man har t. o. m.
upptäckt demokrater i norra Persien. Men hur många lia gjort sig reda'' för
-adde mena med demokrati, hur många ens av dem som lia dött för demokra_ien
i Alla nydemokrater äro inte något att halla i liand i en ny farans stund
Man glömmer för övrigt så lätt; och särskilt bär i landet, där vi inte ha behovt
ge (dödsoffer for demokratien, tror man alltför lättvindigt att nu är den
aterstalld, nu är nazismen död, nu kunna vi sova lugnt igen. Nazismen är —
det har redan betonats i dag — inte död. Den koni inte till av sig själv genom
något slags jungfrufödsel. Den försvinner inte av sig själv med ett militärt
nederlag. Nazismen växte upp ur samhälleliga missförhållanden. Samhalleliga
reformer, som göra samhället till ett folkhem, är det bästa botemedlet
mot nazism och fascism och vad än denna nihilism kallar sig. Men
det behövs också, i den tid vi leva i, kirurgiska åtgärder mot smittan. Även
i Sverige ha vi haft och torde alltjämt ha en relativt stark nazistprocent och
en ännu starkare defaitistprocent, färdig att i tidens fullbordan sluta upp
kring ett nazistyre. Defaitisterna äro egentligen farligare än de öppna nazisterna.
Alltför litet har gjorts från högre ort mot båda, mot opålitliga i försvar,
ordningsmakt, förvaltning och undervisning. Och det har enligt min
uppfattning i hög grad berott på en ödesdiger uppfattning på ledande regenngshåll,
att^ man har räknat nazismen som en politisk idériktning bland
andra, som måste respekteras så länge den inte direkt bryter lag, och inte som
vad den är: en kriminell sammansvärjning av internationell typ. Är det inte
betecknande, att nazisterna här i landet alltjämt ha förbindelser med de
landsförrädiska _ motsvarigheterna i utlandet, som där hålla på att straffas
strängt? Ha vi inte läst just i dag örn hur svenska nazister ha ertappats med
att alltjämt hjälpa norska krigsförbrytare med falska pass o. dyl. Det är att
märka, att vi beredvilligt och med principiellt gillande utlämna de norska
nazisterna sorn förbrytare utan att undersöka de enskilda fallen. Man har
alltså här fastslagit en princip. Men svenska nazister -— deras medbrottslingar
— ha alltjämt rätt att, ehuru demokratiens dödsfiender, här i landet
organisera sig och arbeta på dess omstörtande.

I sammanhang med vad jag här har sagt, tillåter jag mig upprepa ett krav
tran den aktiva demokratien under de svarta åren örn definitivt slut på ali
ideologisk mörkläggning och upphävande av hemligstämplandet, inte efter
d(J, 40, 50 ar, da målen bara ha historiskt intresse och intressenterna oftast
aro döda, utan om t. ex. fem år i de fall det måste av militära skäl hemligstämplas.
Omedelbart borde hemligstämpeln upphävas från exempelvis Hasselrotska
polisutredningen och en viss herr Jaris listor på nazistsympatisörer
— oviljan att släppa fria listorna måste ju tolkas så, att där finns någon
eller några, mycket högt upp som måste skyddas. I dag erfar man, att
ännu en märklig handling hemligstämplats. Reflexionerna måste bli desamma,
Att parlamentariska kommissionens betänkande hemligstämplas, borde
vara otänkbart. Demokratiens försvar och stärkandet av det är det viktigaste av
allt i dag. Mörkläggning är det största misstroendebevis av en regering mot ett
folk. Statsministern kommer säkert med samma glädje som jag ihåg vår glada
gemensamma ungdomstid i seklets början i det gamla socialdemokratiska

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

109

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ungdomsförbundet oell vad det stod på hans tidning Fram: »Ljus över landet
— det är det vi vill.»

Vad den stora ekonomiska frågan beträffar, som har debatterats som det
centrala här i dag, är det självklart, att jag som socialist helhjärtat instämmer
med regeringens och mitt partis talesman. Vad man skrämmer för som
»socialisering» är såvitt jag förstår inte alls socialisering i verklig mening.
Det är fråga örn humanitära reformer inom det borgerligt-kapitalistiska samhällets
ram. Samhällets skyldighet att dra försorg örn sina barn, sina gamla,
sina sjuka är väl numera en erkänd plikt och därtill bara god hushållning.
Sedan är det en annan sak att avgöra, och det sker efter socialgruppernas
maktställning, uttryckt här i kamrarna, vilka som skola betala reformerna
mer och mindre. Och det blir då en lämplighetsfråga, herr långt privatäganderätten
och det privata initiativet tåla att begränsas i det helas intresse. Arbetarrörelsen
i Sverige går här inte hårdare fram än vad samtliga partierna i
Norge i somras enades örn som syfte för återuppbygget: »att utnyttja ali privat
och offentlig verksamhetslust, initiativ och företagsamhet fullt ut i tillitsfullt
och planmässigt samarbete mellan staten och de privata intressena».

Men örn jag alltså är helt för det förstatligande, som kan vara till folkets
nytta, är jag inte blind för de faror staten i vår tid kan medföra för de enskilda.
Staterna äro gunås de avgörande historiska faktorerna i storpolitiken,
amoraliska faktorer, åtminstone tills vidare, och vi sitta här som en statsinstitution,
en s. k. statsmakt, kring en statsbudget. Jag tycker, att vi böra mer
än vi göra minnas, att vi i den rollen representera folksidan. Och med all respekt
för helheten och solidariteten — låt oss inte helt glömma människan,
personligheten.

Arbetarrörelsen använde ofta i sin ungdom ett ord som bättre än något annat
säger vad jag menar, att vi måste slå vakt örn: människovärdet. Det ordet
har kanske en litet förlegad patetisk romantisk och poetisk klang för vår tids
realpolitiker. Det har emellertid glimtat här i dagens debatt, och låt också
mig få sätta in det i detta remissprotokoll! I min ungdom drogs jag till arbetarrörelsen
av det ordets innebörd, och för mig har det alltjämt livets och
realitetens patos, nu efter andra världskriget bara mycket mer. Människovärdet
har över klass- och partigränser varit något stort sammanhållande för
frihetens hemmafronter i de sista årens kamp, och visserligen stiga med historisk
rätt återigen stater och klasser fram som huvudaktörer, och solidariteten
grupperar sig annorlunda än i den gemensamma farans stund, men det djupare
mänskliga som vi ha mött de här åren är, tror jag, ett värde som vi
böra hålla fast så gott det går — i samma gemensamma frihets tecken.

Jag har med mina ord här inte velat komma åt någon. Jag respekterar i
högsta grad den gärning för människan och människovärdet som utföres i
vardagens prosaiska arbete. Jag har bara velat peka på en tendens av statsförtryck
över individen, statlig likriktning och dylikt, och jag hoppas att det
ursäktas, att jag har gjort det. Det kanske inte skadar att det från socialistiskt
håll sägs ifrån att människan måste respekteras, att människovärdet är det
högsta av allt och att socialism — som icke skall förväxlas med förstatligandet
inom en icke-socialistisk stat — aldrig för en socialist har varit en lära
om boskap utan en lära om fria mänskliga personligheter. Det kanske inte är
ur vägen att erinra örn detta även vid betraktandet av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, 194G års statsverksproposition.

Herr Sundberg: Herr talman! Med anledning av att i de nu så aktuella
jordpolitiska diskussionerna en part finnes, som av dessa frågor i hög grad

Ilo

Nr 2.

Torsdagen den 17 .januari 1946 em

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
är beroende men vars intressen enligt min mening icke i tillbörlig grad beaktas,
nämligen skogsnäringen, ber jag som en av denna närings representanter
i denna kammare få taga uppmärksamheten något i anspråk för att
uppehålla mig vid det avsnitt i detta stora komplex, som berör skogsnäringen
och de ofullständiga jordbruken.

Den jordpolitik, som under senare år bedrivits av statsmakterna, kan sägas
ha varit karakteriserad därav, att man velat skapa självförsörjande s. k. familjejordbruk,
som skulle kunna giva ägaren och hans familj full bärgning
inom egna rågångar samt befria dem från tvånget att behöva söka tillskottsförtjänster
genom arbete utom hemmet. Vid den stora reformen av egnahemsväsendet
för några år sedan tillämpades dessa principer, och den ännu arbetande
stora jordbruksutredningen förväntas komma att framlägga förslag, som
avse att göra jordbrukets brukningsdelar mer försörjningsvärdiga. Den princip,
som sålunda gör sig gällande, måste enligt min mening anses riktig. Den
utgör en naturlig reaktion mot en under en tidigare epok bedriven, föga önskvärd
parcellering av jordbruksenheterna till en mängd småbruk av icke livsduglig
typ.

Fråga är emellertid, örn man inte nu är benägen att låta pendeln slå över
för långt åt andra hållet. Man vill normalisera den jordpolitiska utvecklingen
till två brukningstyper, dels det självförsörjande familjejordbruket och dels
det rena arbetar- eller stödjordbruket, vid vilket sistnämnda jordbruket skall
vara en ren bisak och innehavaren vinna praktiskt taget sin liela försörjning
av lönearbete. Alla mellanformer, de s. k. ofullständiga jordbruken, utdömas
nu och skola med alla medel bringas att försvinna. Även i ett sådant fall,
att naturförhållandena och åkerarealerna äro sådana, att en dylik omreglering
av brukningsdelarna rent tekniskt sett är ogenomförbar, skola de ofullständiga
jordbruken göras örn till självförsörjande genom att de tilldelas erforderliga
skogsarealer. Ett ofullständigt jordbruk anses nämligen kunna omformas
till ett familjejordbruk även genom att det erhåller så mycket skog,
att innehavaren kan försörja sig av skogsbruk i förening med det ofullständiga
jordbruket — man kan i det sammanhanget fråga sig, örn det inte är
principiellt oriktigt och ägnat att förvilla begreppen att använda beteckningen
»jordbruk» i fråga örn nybildade brukningsenheter, för vilkas existens icke
avkastningen från jordbruket utan från en annan näringsgren är utslagsgivande.

Jag är fullt på det klara med att antalet s. k. ofullständiga jordbruk nu
är för stort och att det särskilt i rikets jordbruksbygder är nödvändigt att
genom en omreglering av brukningsdelarna söka överföra ett antal av dessa
till ett minskat antal, lönsamma familjejordbruk. Men jag hyser även den
meningen, att det nu proklamerade utrotningskriget mot de såsom ofullständiga
betecknade, jordbruken synes gå till överdrift och innebär vissa faror.
Därvid tänker jag först på skogsbrukets försörjning med arbetskraft. Det
större, rationellt bedrivna skogsbruket, kronans såväl som de enskildas, har
stort behov av fackkunnig arbetskraft, vilket med säkerhet kan emotses stiga
i samma mån. skogsbruket kommer att intensifiera sin verksamhet. Man kan
påvisa en tydlig strävan inom storskogsbruket att söka lösa detta arbetskraftsproblem
genom att få fram en stam med fackbildade skogsarbetare, som äro
bosatta å skogarna, de må nu vara självägare eller arrendatorer. Skogsägarna
äro även medvetna om att dessa skogsarbetare måste kunna erbjudas tämligen
fortvarande och säkra arbetstillfällen. Lösligheten och korttidsarbetet inom
skogsbruket måste bort, därmed är man nu på det klara. Det pågår därför
en tydlig strävan hos de större skogsägarna att planlägga arbetena inom skogsbruket
så, att arbetsperioderna ej bli så korta och säsongmässiga som tidigare.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

lil

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Särskilt inom Bergslagen och Värmland har man kommit ett gott stycke på
väg i dessa strävanden, och det kan förutses, att dessa tendenser komma att
spridas över hela landet.

Det är emellertid felaktigt, när man nu i den jordpolitiska dogmatiken vill
göra gällande, att dessa självägande, fasta skogsarbetare endast skola få inneha
s. k. arbetarsmåbruk och att det är av ondo, örn deras jordbruk äro något
större, ibland kanske av typen ofullständiga jordbruk. Jag skulle vilja påstå,
att många av våra bästa, fasta skogsarbetare just äro innehavare av s. k.
ofullständiga jordbruk och att dessa jordägare mycket väl kunna förena skogsarbete
med skötseln av 4 å 8 tunnlands jordbruk. Känt och vittnat inom skogsmannakretsar
är, att skogsbruket får en stor procent av sina bästa skogsarbetare
just från de ofullständiga jordbruken och att dessa ägare ingalunda
såsom jordbrukare äro sämre än ägare av familjejordbruk. Här har skett en
skrivbordsschablonisering, som är farlig ur skogsnäringens synpunkt och föga
stämmer med de verkliga förhållandena, när man över en kam dömer ut de
ofullständiga jordbruken. Det bör i sammanhanget framhållas, att de s. k.
arbetarsmåbruken icke kunna helt övertaga den roll, som i nu berörda hänseende
fylles av de ofullständiga jordbruken. Skogsbruket behöver nämligen
även hästar för körningarna i skogen, men hästar hållas icke vid arbetarsmåbruken.
Och vid familjejordbruken skall ägaren enligt lärosatserna vara helt
sysselsatt året runt inom egna rågångar. Hans och hans dragares arbetskraft
kunna därför ej påräknas för storskogsbruket.

Jag skulle emellertid vilja skärskåda problemet om de ofullständiga jordbrukens
komplettering även ur en annan synpunkt med hänsyn till dess återverkningar
på skogen.

Det lärer i de flesta fall komma att bli så, att de stödskogar, man avser
att avhända skogsbruket för att hjälpa upp icke driftsvärdiga jordbruk, komma
att tagas från större, väl skötta skogsbruk under fackmannamässig ledning.
Detta skulle komma att betyda att de målmedvetna ansträngningar
att rationalisera skogsdriften, som äro dagens lösen inom vår skogsnäring,
skulle försvåras, i många fall omöjliggöras. Även inom skogsbruket förhåller
det sig nämligen så, att en effektivisering hindras av en allt för långt
driven parcellering av skogsägorna. Då en dylik sönderplottring av skogsmarken
redan förekommer i vårt land i allt för hög grad, är det ett skogsnäringens
vitala intresse att lagstiftningens utformning på detta område blir
sådan, att arronderingssträvandena på allt sätt främjas, icke att en ytterligare
sönder spräng!] ing av skogsområdena kommer till stånd.

Med tillfredsställelse kan iman konstatera att småskogsbruket under senare
tider mycket förbättrats. Örn det skall bli möjligt att upprätthålla skogsbrukets
produktion även på de brukningsdelar, som man nu avser att få fram
genom ytterligare parcellering av våra skogar, torde vara mera tvivelaktigt.
Även ur den synpunkten är problemställningen skogen — de ofullständiga
jordbruken värd en tankeställare. Man jnå besinna att en minskad skogsproduktion
betyder minskade arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter icke endast
för ägaren av skogsfastigheten och hans familj, utan jämväl för hela
den långa raden av människor, som äro sysselsatta med virkets avverkning,
transport, förädling och skeppling. Frågan har en social aspekt inte endast
för familjejordbrukaren, utan även för många andra medborgarkategorier.

Nu vet jag visserligen, att de sakkunniga, som arbeta med vår skogslags
revision, överväga att föreslå specialbestämmelser med syfte att framtvinga,
att stödskogarna drivas med högre virkesförråd och därigenom kunna ernå
en bättre produktion. Man gör dock klokt i att icke överskatta verkan av
ett lagtvång i sådant syfte. — Örn inte förr, kommer den svåra påfrestning -

112

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ens stund, när ett sådant skogsfamiljejordbruk, där värdet helt eller till
övervägande del ligger i den växande skogen, skall tas i arv av flera arvingar.
Delas får det ju ej, och den, som skall överta fädernegården, kan nog i de
flesta fall ej undgå att lösgöra kapital från skogen för att lösa ut sina anförvanter
— allt med minskad skogsproduktion som följd.

°När man på sin tid, med stöd av då gällande lagar för fastighetsbildningen,
på sina håll började plottra sönder det svenska jordbruket i mycket små
brukningsdelar, mötte detta inga allvarligare gensagor från riksdagen eller
den stora allmänheten. Tvärtom, det anisågs som en gudi behaglig gärning,
då man därigenom främjade tillkomsten av en bofast befolkning. Yi ha nu
fått en dyrköpt erfarenhet örn det misstag som gjorts — misstaget är begånget
inte endast mot jordbruksnäringen, utan även mot den befolkning,
som man i missriktat nit velat gynna. Hur annorlunda skulle icke förhållandena
i detta nu ha gestaltat sig för dessa människor, örn man i stället inlänkat
deras liv och verksamhet på uppgifter inom näringslivet av för framtiden
bestående och lönsam karaktär i stället för att stimulera dem för dessa
småjordbruk, från vilka man nu vill fördriva dem.

Jag är rädd för att man nu är i färd med att upprepa samma missgrepp,
örn man över en kam dömer ut de inom skogsbruket befintliga ofullständiga
jordbruken. En del av dessa kan kanske omformas till familjejordbruk eller
nedläggas utan skada för skogsnäringen, men de flesta behövas, och nya måste
till och med på sina håll anläggas, olin rationalisering och utveckling av skogsbruket
skall kunna genomföras.

Jag riktar en vädjan till statsmakterna, enkannerligen jordbruksministern,
att noga överväga och lata utreda denna fråga även ur skogsnäringens och
skogsindustriens synpunkt, innan det är för sent. En avvägning mellan skogens
och jordbrukets intressen bör komma till stånd. Att jordbrukets intressen
böra dominera i rikets mer eller mindre starkt betonade jordbruksbygder
och att detta bör komma till uttryck i vår fastighetslagstiftning, är självklart,
men att a priori inrikta sig pa att skogen och på densamma byggda näringsgrenar
skola släppa till fiolerna för att upprätthålla ett icke livsdugligt
jordbruk i de rena skogsbygderna kari enligt min mening icke vara riktigt.

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl, propositioner skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Herr Wetter avlämnade en av honom och herr Ericsson, Carl Eric, undertecknad
motion, nr 50, örn utarbetande av en redogörelse över de förluster av människoliv
och egendom, som under det andra världskriget inträffat inom den
svenska handelsflottan.

Motionen bordlädes.

Upplästes och Indes till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen tillsätta
kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning, den 16 januari
1946.

Sedan herrar deputerade den 12 innevarande månad till stenograf hos första
kammaren antagit hovrättsfiskalen P. Bergsten, men denne, som samma dag

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

lia

antagits till stenograf jämväl hos andra kammaren, med anledning därav förklarat
sig icke önska tillträda stenografbefattning hos första kammaren, beslöto
herrar deputerade att, med återkallande av sitt berörda beslut deu 12 januari,
till stenograf hos kammaren antaga teknologen Olof Nilsson.

Vidare beslöto herrar deputerade att till innehavare av den lediga kanslistbefattningen
hos kammaren antaga juris studeranden Tord Elfner.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.35 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 1946. Nr 2.

8