MILITIE OMBUDSMANNENS

ÄMBETS BERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1946

STOCKHOLM 1946

ISAAC MANGUS B O KT R YC K E Kl - A K TI E B O L A G
458743

Innehållsförteckning.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning................ 7

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed Jämförliga åtgärder.

1. Åtal mot regementsläkare för försummelse vid behandling av sjuka......... 13

2. Åtal mot reservofficer för beordrande av hälsningsövning samt tömning av avträde
såsom bestraffning................................................ 14

3. Övning i »filning» å ett av exkrementer osnyggat skogsområde. Tillika fråga om

olämpligt uppträdande inför trupp....................................... 15

4. Åtal mot kapten för felaktig behandling av en till honom ingiven, till högre

chef ställd anmälan mot honom själv.................................... 15

5. Åtal mot överstelöjtnant för våld å underlydande m. m................... 17

6. Åtal mot daglöjtnant för det denne beordrat värnpliktiga, som vid utspisnings tidens

slut fortfarande icke ätit upp, att medförande sina tallrikar begiva sig
till annan plats samt förbjudit dem lämna platsen, förrän de förtärt sina portioner
................................................................. 17

7. Åtal mot fartygschef för spritmissbruk m. m.............................. 18

8. Åtal mot auditör för det han, sedan regementskrigsrätt i häktads frånvaro be slutat

att den häktade skulle försättas på fri fot, underlåtit att samma dag underrätta
häktets föreståndare om beslutet................................. 19

9. Åtal mot vice auditör för det denne, sedan krigsrätten förordnat örn villkorlig

dom med övervakning och utsett annan domstol till vårdnadsdomstol, försummat
att inom föreskriven tid till vårdnadsdomstolen översända utslag och andra
erforderliga handlingar i målet........................................... 21

10. Vakttjänstgöring samt förbud att lämna kasern- eller barackområde med skyl dighet

att anmäla sig för dagunderofficeren en gång i timmen använda som former
för tillrättavisning.................................................. 24

11. Åtal mot förbandschef för det tillrättavisning av honom meddelats kollektivt,

så att den kommit att drabba även andra än de felande, samt för det härvid icke
iakttagits de former, som äro föreskrivna för meddelande av tillrättavisning .. 26

12. Åtal mot värnpliktig officer för beordrande av straffexercis................. 30

13. Åtal för misshandel och missfirmelse mot underlydande ävensom för hot om

repressalier för klagan hos militieombudsmannen.......................... 35

14. Åtal mot löjtnant vid flottan för brist i anständigt uppförande. Tillika fråga

örn obehörig påtryckning å underlydande för att förmå denne att återtaga anmälan
mot förman..................................................... 39

15. Olämpligt uppträdande av officer genom handgriplig verkställighet av given

order om hårklippning (I). Tillika fråga om sättet för ledande av militärt förhör
(II)............................................................... 42

16 o. 17. Åtal mot officer och underofficer för spritmissbruk. Tillika åtal mot den förre,
för det denne i en för värnpliktig utfärdad inskrivningsbok verkställt anteckning
örn att den värnpliktige vore organiserad kommunist................... 52

18. Åtal mot landstormskapten, tjänstgörande som kompanichef, för spritmissbruk

och missfirmelse av underlydande samt för det han genom att försöka förmå
marketentare att till honom utlämna tobaksvaror utan att samtidigt erhålla
gällande ransoneringskuponger gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten...... 62

19. Obehörigt begagnande av kronans motorbåt.............................. 72

Sid.

20. Misshandel mot underlydande m. m...................................... 74

21. Misshandel mot underlydande m. m...................................... 80

22. Våld mot underlydande m. m............................................ 84

23. Våld mot underlydande m. m............................................ 88

24. Åtal mot styckjunkare för våld mot underordnad krigsman................. 90

25. Våld mot underlydande................................................. 93

26. Våld mot underlydande m. m............................................ 96

27. Hot mot underlydande m. m............................................ 99

28. Åtal mot plutonchef (fanjunkare) för hot mot underordnad krigsman m. m. .. 101

29. Åtal för missfirmelse av underlydande samt för meddelande av handgripliga

tillrättavisningar. Tillika fråga örn användande av tilltalsordet »du».......... 106

30. Åtal mot fänrik, chef för korpralskola, för missfirmelse av elever vid skolan ... lil

31. Åtal mot fänrik, chef för korpralskola, för missfirmelse av elever vid skolan

samt brist i anständigt uppförande....................................... 113

32. Åtal mot värnpliktig fanjunkare för missfirmelse av underlydande samt för det

han ej utövat sitt befäl med välvilja och jämnmod........................ 116

33. Missfirmelse av underlydande och brist i anständigt uppförande............. 120

34. Missfirmelse av underlydande............................................ 122

35. Åtal mot värnpliktig fänrik för vägran att låta underlydande besöka läkare.

Tillika fråga om missfirmelse av underlydande m. m....................... 124

36. Åtal mot luftbevakningschef för olämpligt uppträdande mot honom underställd
kvinnlig personal samt förolämpning av underordnad krigsman........ 127

37. Fråga om vilka åtgärder må vidtagas mot personal vid försvarsväsendet, som
underlåter att avlämna ransoneringskuponger för förkomna beklädnadspersedlar 133

38. Obehörigt beordrande av inskränkning i telefontrafiken..................... 138

39 o. 40. För kontroll över efterlevnaden av utfärdade permissionsbestämmelser har

militärpatrull å allmän väg hejdat även civila bilar och ha skott avlossats mot
bilar, som ej stannats. Åtal mot bataljonschef och kompanichef för oriktig
eller bristfällig ordergivning beträffande den anbefallda kontrollen........... 154

41. Värnpliktig har felaktigt efterspanats och genom polismyndighets försorg inställts
vid vederbörande regemente....................................... 170

42 o. 43. Felaktig inkallelse av värnpliktiga, beträffande vilka Kungl. Majit — sedan
deras ansökningar örn tillstånd till vapenfri tjänst avslagits — föreskrivit, att
bestämmelser framdeles komme att utfärdas rörande deras tjänstgöringsförhållanden
................................................................. 174

44 o. 45. Från värnpliktstjänstgöring frikallad har utan eget medgivande genom generalorder
ställts till chefens för armén förfogande för krigsplacering i viss befattning
samt i enlighet härmed — utan avseende å av honom företedd frisedel — ålagts
fullgöra krigstjänstgöring................................................ 180

46. Åtal mot fartygschef för obehörig användning av marketenterikassas överskottsmedel
m. m............................................................ 193

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Angående krigsdomstols behörighet i fråga om brott som icke i strafflagen för

krigsmakten omförmälas såsom straffbara................................. 201

2. Angående krigsdomstols behörighet i fråga om åtal för förfalskning av permissionssedel
.............................................................. 203

3. Fråga örn till vilken dag rannsakning med häktad senast må utsättas........ 205

4. Fråga örn rätt för militär befälhavare att kvarhålla för brott misstänkt person 207

5. Angående åläggande av skärpt arrest..................................... 209

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.
29.

30.

Sid.

Angående åtgärder av militär befälhavare för rättelse i bestraffningsbeslut, som

av honom felaktigt meddelats...........................................220

Angående förordnande av biträde åt den, som vid krigsdomstol åtalas för brott 223
Fråga örn rätt för häktad, som förvaras i militärarrest, att någon tid dagligen

vistas utomhus......................................................... 233

Angående rätt för den, som undergår vaktarrest, att själv förskaffa sig mat och

dryck..........................................................•••••■■ 236

Angående vilka skäl som böra av vederbörande befälhavare beaktas vid prövning
av frågan, huruvida den, som undergår arrest utan bevakning eller

vaktarrest, skall deltaga i tjänstgöring eller ej............................ 239

Befälhavare jämlikt § 11 andra stycket militär bestraffningsförordning tillkommande
befogenhet att uppdraga åt underlydande befälhavare att utöva uppsikt
över militärhäkte avser allenast särskilt uppdrag för varje tillfälle, då hinder
uppkommer för befälhavaren......................................... 243

Angående rätten att anföra klagomål hos militieombudsmannen och sättet för

klagomåls framförande................................................. • • 24?

Militär befälhavare är icke behörig att upptaga nöjdförklaring angående villkorlig
dom............................................................. 250

Fråga örn i liggaren över nöjdförklaringar skall verkställas anteckning jämväl
angående den dömde ålagd ersättningsskyldighet. Tillika fråga huruvida den

dömde äger förklara sig nöjd med utslaget allenast i vissa delar..............252

Värnpliktiga, som vid terränglöpning blivit efter, ha i anledning härav beordrats

att kläda av sig och gå till sängs........................................ 254

Åläggande av stalltjänst såsom tillrättavisning............................ 256

Angående handläggning av ärenden rörande förlust av eller skada å krigsmaktens
egendom.......................................................... 257

Fråga i vilka avseenden de värnpliktiga äga påkalla biträde av vederbörande

socialvårdsassistent..................................................... 2(30

Obehörigt kvarhållande i tjänstgöring av värnpliktig, som vid läkarbesiktning

befunnits vara tillfälligt oduglig till krigstjänst............................ 264

Felaktigt förfarande vid handläggningen av ansökningar om tjänstledighet och
hempermittering m. m. Tillika fråga örn påföljd för oriktiga uppgifter i anmälan
till militieombudsmannen samt om kompaniassistents befogenheter.......269

Fråga örn militär tjänsteläkare är berättigad till ersättning för intyg angående
behov av extra tilldelning av ransonerade födoämnen på grund av sjukdom .. 277

Oriktig avfattning av kontrakt angående anställning av volontär ............280

Fråga örn tillämpning av kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens

tjänstemän............................................................. 282

Angående villkoren för entledigande av extra ordinarie tjänstemän.......... 298

Angående hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden.............. 308

Hemligstämpling bör icke förekomma i större utsträckning än som är absolut erforderligt,
varför militära handlingar, där så kan ske, böra givas sådant innehåll,
att hemligstämpling kan undvikas................................... 333

Fråga örn prenumeration å veckotidningar för medel tillhörande lägerkassa ... 334

Angående värnpliktigs skyldighet att underkasta sig operation............... 339

Militär befälhavare har anmodat värnpliktiga vid underställt förband att direkt
till honom inkomma med upplysningar, därest vid förbandet skulle förekomma

något anmärkningsvärt i fråga örn befälets förhållande till manskapet........ 341

Angående rätt att kvittningsvis innehålla avlöning........................3 58

Sid.

Redogörelse lör vissa tramställningar till Konungen.

1. Angående jämkning i gällande föreskrifter rörande permission............... 368

2. Angående införande av närmare föreskrifter rörande krigsmäns skyldigheter i

nykterhetsavseende..................................................... 368

3. Förfarandet med spritdrycker, som tagits i beslag i samband med fylleriförseelser

m. m.................................................................. 369

4. Förläggningsförhållandena vid ridskolan å Strömsholm..................... 370

5. Angående meddelande av närmare föreskrifter rörande rätten att företaga öv ningsflygning

i samband med tjänsteuppdrag eller ledighet................. 371

6. Angående åläggande av anmälningsskyldighet för den, som meddelats tillrättavisning
i form av kasern- eller lägerförbud............................... 396

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av promemoria angående nedbringande
av arbetsbalansen i högsta domstolen............................... 401

Yttrande angående utfärdande av bestämmelser örn förbud mot s. k. livning.. 402

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1945.

Härvid har jag till en början att meddela, att jag åtnjutit semester från och
med den 12 till och med den 15 mars, från och med den 28 maj till och med
den 2 juni samt från och med den 9 juli till och med den 11 augusti. Jämlikt
17 § första stycket i den för militieombudsmannen gällande instruktionen
har militieombudsmansämbetet under nämnda tider föreståtts av den
för mig utsedde ställföreträdaren hovrättsrådet Nils Ivan Regner. Med stöd
av bestämmelserna i 17 § andra stycket i instruktionen har jag uppdragit
åt Regner att under tiden från och med den 1 till och med den 12 november
samt från och med den 19 november till och med den 6 december förrätta
de å militieombudsmansämbetet ankommande göromålen med undantag av
vissa ärenden. Under sistnämnda tider har jag handlagt följande ärenden,
nämligen d.nr 1742 och 1780/1944 angående anmälan mot regementschef och
regementsläkare för oförstånd i tjänsten m. m., d.nr 1792/1944 angående
otillbörliga handlingar av regementsläkare mot värnpliktiga patienter, d.nr
109/1945 angående otillåtet efterforskande av tidnings sagesman, d.nr 224,
229 och 1197/1945 angående åläggande av anmälningsskyldighet i samband
med meddelande av tillrättavisning i form av kasern- och lägerförbud, d.nr
413/1945 angående obehörigt entledigande från befattning som extra ordinarie
kontorsbiträde, d.nr 450 och 1144/1945 angående meddelande av närmare
föreskrifter rörande rätten att företaga övningsflygning i samband
med tjänsteuppdrag eller ledighet, d.nr 560/1945 angående handläggning av
ärenden rörande förlust av eller skada å krigsmaktens egendom, samt d.nr
785/1945 angående rätt för den, som undergår vaktarrest, att själv förskaffa
sig mat och dryck.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Östergötlands, Göteborgs och
Bohus, Stockholms, Värmlands, Västerbottens, Norrbottens, örebro och Kopparbergs
län. Under dessa resor ha besökts:

Stockholmseskadem;

Västkustens marindistrikt;

Göteborgs öriogsstation;

Göteborgs örlogsvarv;

Göteborgseskadem;

Göteborgs kustartilleriförsvar;

Älvsborgs kustartilleriregemente;

sjökrigsskolan;

Värmlands regemente;

Karlstads försvarsområde;

Bergslagens artilleriregemente;

Göta ingenjörkårs mobiliseringscentral i Karlstad;

Norrlands dragonregemente;

kronohäktet i Umeå;

Västerbottens regemente;

Umeå och Storumans försvarsområden;

arméns intendenturförråd i Boden;
tredje intendenturkompaniet;

Norrbottens regemente;

Norrbottens artillerikår;

Norrbottens flygbaskår;
kronohäktet i Luleå;

Luleå luftvämskår;

Göta trängkårs kompani i Nora;

Dalregementet;
kronohäktet i Falun; samt
Falu och Mora försvarsområden.

Därjämte har jag i Stockholm för inspektion besökt:
centralfängelset å Långholmen;

Svea artilleriregemente;

Ostkustens marindistrikt;

Stockholms örlogsstation; samt
Stockholms örlogsvarv.

Under den tid jag åtnjutit semester har tjänstförrättande militieombudsmannen
Regner företagit en inspektionsresa till Västernorrlands län, varvid
han besökt:

Västernorrlands regemente;

Norrlands trängkår;

Härnösands försvarsområde;
centralfängelset i Härnösand;

Norrlandskustens marindistrikt;

Hemsö kustartilleriförsvar; samt
Härnösands kustartilleridetachement.

Under inspektionsresorna ha vidare åtskilliga fältdepåer och fältförband
besökts.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen och
byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen samt i vissa fall därjämte
av en byggnadssakkunnig officer. För granskningen av vissa kassaförvaltningars
räkenskapshandlingar har militieombudsmannen såsom biträde
anlitat en intendenturofficer. Vid inspektionen av truppförband ha krigsrättsprotokollen,
protokollen angående disciplinära bestraffningar och angående
ärenden rörande förlust av eller skada å krigsmaktens egendom, de militäx-a
straffregistren, anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar, kassaförvaltningarnas
räkenskapshandlingar samt handlingar rörande upphandling
och redovisning av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelser
granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner och materiel,
åt hygieniska förhållanden, utspisning och omhänderhavandet av de
värnpliktigas ransoneringskort samt åt socialvården. I samband med inspektionerna
av truppförband ha även arrestlokalema besökts. De i förestående

redogörelse omnämnda besöken å allmänna straffanstalter ha uteslutande
avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff eller såsom häktade
avvaktat rannsakning inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1945 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1945 från år 1944

balanserade ärenden till ett antal av ............................ 310

Under år 1945 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ........................................ 1 240

enligt diariet över hemliga ärenden.............................. 36

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1945, utgör

alltså ........................................................ 1 586

De ärenden, som tillkommit under år 1945, utgöras av:

ärenden inkomna från myndighet .............................. 35

klagomål eller framställningar från enskilda ...................... 769

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning ................................ 459

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. 13

Summa 1 276

Av de från år 1944 balanserade 310 ärendena ha 192 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 101 av ärenden, som uppkommit under
inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning
m. m. Ett ärende tillhörde gruppen »militieombudsmannens organisationsoch
förvaltningsärenden m. m.». 16 ärenden hade inkommit från myndighet.

Till behandling under år 1945 ha alltså förelegat 51 ärenden, som inkommit
från myndighet, 961 klagomål eller framställningar från enskilda, 560
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskningar m. m. samt 14 organisations- och förvalt -

ningsärenden, tillhopa 1 586 ärenden.

Av dessa ärenden ha

till annan myndighet hänvisats................................. 50

utan åtgärd avskrivits......................................... 125

på grund av återkallelse avskrivits .............................. 10

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
................................................... 734

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna ........................................ 297

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd.................. 58

föranlett framställning till Konungen eller till departementschef____ 12

föranlett annan åtgärd ........................................ 92

och äro vid 1945 års utgång

under utredning .............................................. 150

å militieombudsmannens prövning beroende..................... 58

Summa 1 586

Av hela antalet under år 1945 till behandling föreliggande ärenden (1 586)
ha under året slutbehandlats 1 350, medan till följande ar balanserats 236.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1945 års början ännu icke slutligt prövade ........................ 21

anhängiggjordes under år 1945 ................................... 3°

Summa 57

Av dessa åtal

ha under året slutligen avgjorts .................................. 39

äro vid årets slut på prövning beroende............................ 13

Summa 57

Den minskning i försvarsberedskapen som ägt runi under första halvåret
1945 har inom militieombudsmannens verksamhetsområde medfört en påtaglig
sänkning i antalet under denna tid anförda klagomål (inklusive förfrågningar).
Sålunda var antalet under januari till och med juni månader
1945 inkomna klagomål 482 under det att antalet klagomål under hela år
1944 var 1 253 eller för halva året 626. Efter det avvecklingen av den förstärkta
försvarsberedskapen från och med den 1 juli 1945 påbörjats har antalet
inkomna klagomål under juli och augusti månader hållit sig på en relativt
hög nivå, vilket till stor del synes ha föranletts av det förhållandet att
i samband med beredskapens avveckling för de inkallade uppstått en del
speciella problem i fråga om kvarhållande och inkallande till tjänstgöring
samt angående avlöning med flera dylika frågor. Vid en jämförelse med medeltalet
inkomna klagomål under förkrigsåren 1930—1938, eller sju ärenden
i månaden, är antalet för varje månad inkommande klagomål som framgår
av nedanstående tabell alltjämt ganska betydande.

Antalet för varje månad år 1945 till militieombudsmannen inkomna klago -

mål: januari .......... februari ..........	......... 98 juli ......... .......... 77 augusti ..... ..... 74 september . ..	............... 71 ............... 67 .............. 40
	81 oktober ......	............... 47
	.......... 103 november . ..	............. 38
	49 december . . .	............... 24
De relativt höga månadssiffroma för andra halvåret	1945 torde delvis ha

»lil 1 Ut JA.leli Ulf-; 1 Aldi UlDJ fcfciiciVA ouni ujiuv,i *&"-»*** ~ '' ----o------------

fredsorganisation. Härtill torde emellertid även bidraga det förhållandet att
militieombudsmans-institutionen under krigsåren blivit mera än tidigare känd
för de värnpliktiga, vilka i allt större utsträckning även för inhämtande av
råd och upplysningar hänvänt sig dit.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1945
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.
Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen m. m.

Vad angår åtalen ha redogörelser ansetts böra lämnas endast för sådana,
vilka, såvitt vid ämbetsberättelsens färdigställande varit känt, under året
prövats av första domstol. Dessutom ha under året anhängiggjorts åtal mot:
fältkrigsdomare angående försummelse i tjänsten m. m.;
fanjunkare angående brist i anständigt uppförande;
ryttmästare angående meddelande av otillåten bestraffning;
chef för utbildningsavdelning för brist i anständigt uppförande m. m.;
chef för signalskola för anordnande av straffexercis;
chef för utbildningskompani för oförstånd i tjänsten;
militär förhörsledare för tjänstefel;

kompanichef för våld å underordnade i och för deras tjänst;
lärare vid plutonchefsskola för missfirmelse m. m.; samt
fartygschef och vakthavande officer å jagare för spritmissbruk m. m.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» ha huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på grund
av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Stockholm den 10 januari 1946.

IVAR WIESLANDER

P. O. Hainer.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1. Åtal mot regementsläkare för försummelse vid behandling av sjuka.

Ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 162 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot regementsläkaren Ivar Cassel anhängiggjort
åtal för det Cassel, som varit placerad till tjänstgöring vid Gotlands artillerikår,
gjort sig skyldig till tjänstefel, bland annat därigenom att han
underlåtit att den 12, 13 och 14 maj 1939 förrätta visitation av patienter, som
vårdades å ett vid en fältförläggning i X inrättat sjukrum. Av redogörelsen
framgår, att regementskrigsrätten vid Östgöta luftvämsregemente i utslag
den 15 januari 1943 ogillat den mot Cassel förda ansvarstalan. Sedan överkrigsfiskalsämbetet
på militieombudsmannens anmodan anfört besvär över
regementskrigsrättens utslag och därvid yrkat bifall till atalet såvitt anginge
Gassels underlåtenhet att den 12, 13 och 14 maj 1939 besöka sjukrummet
i X, meddelade krigshovrätten utslag i målet den 3 augusti 1943. Krigshovrätten,
som därvid fann utrett, att Cassel den 13 och 14 maj 1939 underlåtit
att besöka de sjuka, dömde Cassel för försummelse i fullgörande av
tjänsteplikt att jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen böta tjugufem
dagsböter om 10 kronor var till kronan, varjämte Cassel ålades att återgälda
statsverket vad av allmänna medel tillerkänts fem vid krigsrätten hörda vittnen,
medan kostnaden för övriga vid krigsrätten hörda vittnen skulle stanna
å statsverket.

Cassel anförde underdåniga besvär över krigshovrättens utslag.

Kungl. Maj.t meddelade utslag på besvären den 29 december 19AA och
yttrade därvid.

Enär Gassels uppgift, att han den 13 maj 1939 besökt de å sjukrummet i
X vårdade, icke blivit vederlagd, samt, ehuru Cassel påföljande dag ej verkställt
sjukvisitation i X, sådana förhållanden dock icke ådagalagts, att Cassel
kan anses ha saknat fog för sin uppfattning, att anledning till sådan visitation
då ej förelåg,

prövar Kungl. Maj:t lagligt att, med ändring av krigshovrättens utslag, såvitt
nu är i fråga, befria Cassel från ansvar i målet och föreskriva, att ersättningen
lill de i krigshovrättens utslag namngivna vittnena skall stanna å
statsverket.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av justitieråden Grefberg, von Steyern och Sterzel, voro justitierådet
Geijer, generalen Nygren, viceamiralen Lindsström och justitierådet Hellquist
skiljaktiga.

Viceamiralen Lindsström och justitierådet Hellquist funno ej skäl att göra
ändring i krigshovrättens utslag.

Generalen Nygren, med vilken justitierådet Geijer var ense, anförde:

»Enär i målet ej kan anses tillförlitligen utrett, att Cassel icke den 13 maj
1939 visiterat de å sjukrummet i X vårdade patienterna,

samt, även om sådan visitation lämpligen bort företagas den 14 i samma
månad, den omständigheten att så ej skett skäligen icke kan, med hänsyn till
i målet föreliggande omständigheter, läggas Cassel till last såsom straffbart
tjänstefel,

instämmer jag i det slut, justitierådet Sterzels votum innehåller.»

2. Åtal mot reservofficer för beordrande av hälsningsövning samt tömning
av avträde såsom bestraffning.

Ämbetsberättelsen till 1945 års riksdag innehåller (s. 52 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot löjtnanten Erik
Börje Ekdahl för det denne i olika hänseenden gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsteutövning. Av redogörelsen framgår, att regementskrigsrätten vid
Västernorrlands regemente meddelade utslag i målet den 13 november 1944.
Krigsrätten fann en av Ekdahl den 2 augusti 1944 med värnpliktige nr 3909-1-42 Tomas Cramér anordnad hälsningsövning snarare vara att anse som en
obehörig och olämpligt anordnad straffkommendering än som en skäligen
föranledd utbildning. Ekdahl hade härigenom gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten. Vidare fann krigsrätten, att Ekdahl med hänsyn till omständigheterna
genom att den 10 augusti 1944 beordra Cramér att ensam verkställa
tömning av kompaniets avträde eftersatt den honom åvilande omtanken om
honom underställt manskap samt visat oförstånd i tjänsten. Ekdahl dömdes
av krigsrätten jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för upprepat oförstånd
i tjänsten till disciplinstraff av arrest utan bevakning åtta dagar. Av
redogörelsen framgår vidare, att krigsrättens utslag överklagats av Ekdahl.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 29 mars 1945 och anförde
därvid.

Krigshovrätten finner, lika med krigsrätten, att Ekdahl visat oförstånd i
tjänsten i fråga örn hälsningsövningen med Cramér den 2 augusti 1944.

Vad härefter beträffar ordern till Cramér den 10 samma augusti om tömning
av avträdet, så enär av omständigheterna — särskilt Ekdahls i samband
med ordern gjorda uttalande om »specialuppdrag» till Cramér samt
det förhållandet att Ekdahl låtit Cramér ensam utföra tömningen, ehuru
arbetet lämpligen bort utföras av åtminstone två man — framgår, att ordern
varit en obehörig straffkommendering,

finner krigshovrätten Ekdahl härigenom ha visat oförstånd i tjänsteutövning.

På grund av vad sålunda anförts och då Ekdahl för vad honom i målet
ligger till last förskyllt det av krigsrätten utmätta straffet,

prövar krigshovrätten rättvist fastställa det slut, krigsrättens utslag innehåller.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

3. Övning i »ålning» å ett av exkrementer osnyggat skogsområde. Tillika
fråga örn olämpligt uppträdande inför trupp.

Ämbetsberättelsen till 1945 års riksdag innehåller (s. 59 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot värnpliktige sergeanten
Nils Kylin för det denne beordrat manskapet i en honom underställd
pluton att utföra ålning och andra övningar i liggande ställning i en skogsterräng
i omedelbar närhet till plutonens förläggning, vilken terräng Kylin
vetat vara förorenad av exkrementer, samt för det han genom olämpliga yttranden
till truppen brustit i anständigt uppförande. Såsom av redogörelsen
framgår meddelade regementskrigsrätten vid Göta ingenjörkår den 9 mars
1944 utslag i målet. Regementskrigsrätten prövade därvid på anförda skäl
rättvist döma Kylin, jämlikt 130 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten samt
4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen, att för oförstånd i fullgörande av
tjänsteplikt och bristande i anständigt uppförande undergå vaktarrest i fyra
dagar. Redogörelsen utvisar jämväl, att militieombudsmannen i skrivelse till
överkrigsfiskalsämbetet den 27 mars 1944 anmodat ämbetet att i krigshovrätten
överklaga regementskrigsrättens utslag under yrkande, att det Kylin
ådömda straffet måtte skärpas.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 19 december 19H och
prövade därvid med hänsyn till omständigheterna rättvist på det sätt ändra
överklagade utslaget, att det straff, Kylin jämlikt de av krigsrätten åberopade
lagrummen förskyllt, av krigshovrätten bestämdes till vaktarrest femton dagar,
från vilket straff skulle avräknas, vad Kylin kunde ha utstått av det
honom av krigsrätten ådömda straffet.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Åtal mot kapten för felaktig behandling av cn till honom ingiven, till
högre chef ställd anmälan mot honom själv.

Ämbetsberättelsen till 1945 års riksdag innehåller (s. 69 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot kaptenen Karl Alfred
Sandberg, varav framgår, att vederbörande krigsfiskal vid fältkrigsrätten
vid Morjärvs försvarsområdes stab enligt uppdrag av militieombudsmannen
förde talan om ansvar å Sandberg jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten

för oförstånd i tjänsten, vilket mål handlades gemensamt med ett tidigare vid
fältkrigsrätten anhängiggjort mål om ansvar å Sandberg för vad han i vissa
andra hänseenden låtit komma sig till last. Såsom av redogörelsen framgår,
meddelade fältkrigsrätten den 29 mars 1944 utslag i målet. Fältkrigsrätten
— som i fråga örn det mot Sandberg först anhängiggjorda målet fastslog,
att denne i vissa hänseenden gjort sig skyldig till försummelse och oförstånd
i tjänsten — fann beträffande den av krigsfiskalen på uppdrag av mildi eombudsmannen
förda talan utrett, att Sandberg, sedan den 9 juli 1943 till honom
överlämnats en till chefen för ett fältförband ställd mot Sandberg riktad
anmälan, icke vidarebefordrat anmälan förrän den 26 i samma månad
och först sedan Sandberg själv hållit förhör med anmälaren och annan person.
Sandberg, som härigenom ansågs ha gjort sig skyldig till oförstånd i
tjänsten, dömdes av fältkrigsrätten, jämlikt 33 och 130 §§ strafflagen för
krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen, för vad krigsrätten
funnit ligga honom till last till disciplinstraff av arrest utan bevakning i
åtta dagar. Av redogörelsen framgår vidare, att fältkrigsrättens utslag överklagats
av såväl krigsfiskalen som Sandberg.

Krig shovrätten meddelade utslag på besvären den 23 januari 1945 och utlät
sig därvid.

Krigshovrätten finner ej skäl göra ändring i fältkrigsrättens utslag i vad
därigenom åtalet mot Sandberg beträffande de monteringsfärdiga barackerna
lämnats utan bifall.

Vidkommande den i övrigt mot Sandberg förda ansvarstalan, så enär i
målet måste anses utrett, att Sandberg låtit påbörja uppförandet av viss i
målet ifrågakommen barack å tomten i X i strid med honom av vederbörande
högre befäl meddelat förbud och att Sandberg brustit i honom åliggande
skyldighet att utöva kontroll över skafferibehållningen,

samt Sandberg härigenom gjort sig förfallen till ansvar för tjänstefel,
alltså, och då Sandberg är förvunnen till försummelse i tjänsten i de övriga
hänseenden fältkrigsrätten i sitt utslag angivit,

prövar krigshovrätten rättvist på det sätt ändra fältkrigsrättens utslag i
ansvarsfrågan, att Sandberg för vad krigshovrätten lagt honom till last jämlikt
de av fältkrigsrätten åberopade lagrummen dömes att undergå disciplinstraff
av vaktarrest i femton dagar; och skall vid straffets verkställande avräknas,
vad Sandberg kan ha utstått av det honom genom fältkrigsrättens
utslag ådömda disciplinstraffet, därvid två dagars arrest utan bevakning skall
motsvara en dags vaktarrest.

Över krigshovrättens utslag anförde Sandberg i underdånighet besvär.

Kungl. Maj:t meddelade utslag på besvären den 29 maj 1945 och fann därvid
ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

5. Åtal mot överstelöjtnant för våld å underlydande m. in.

Ämbetsberättelsen till 1945 års riksdag innehåller (s. 107 fl.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot överstelöjtnanten vid Värmlands regemente
K. H. Kalmberg anhängiggjort åtal för missfirmelse mot och våld å
värnpliktige vicekorpralen nr 64-48-30 Henry Andersson i och för dennes
tjänst, för brist i anständigt uppförande samt för oförstånd i tjänsten. Såsom
av redogörelsen framgår meddelade regementskrigsrätten vid Värmlands regemente
— där Andersson framställde yrkande om skadestånd — utslag i
målet den 5 december 1944. Regementskrigsrätten, som fann omständigheterna
vid våldets förövande synnerligen mildrande, dömde därvid Kalmberg
jämlikt 90, 91, 96 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten ävensom 33 § samma
lag samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen att för våld å och missfirmelse
av Andersson i och för dennes tjänst, bristande i anständigt uppförande
samt oförstånd i tjänsten undergå disciplinstraff av vaktarrest i 15
dagar. Kalmberg förpliktades att till Andersson utgiva ersättning för sveda
och värk med 50 kronor samt för läkarundersökning och läkarintyg med 25
kronor eller med tillhopa 75 kronor.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Åtal mot daglöjtnant för det denne beordrat värnpliktiga, som vid utspisningstidens
slut fortfarande icke ätit upp, att medförande sina tallrikar
begiva sig till annan plats samt förbjudit dem lämna platsen, förrän de

förtärt sina portioner.

Ämbetsberättelsen till 1945 års riksdag innehåller (s. 182 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot fänriken Rolf Holmberg
för det denne, som i egenskap av daglöjtnant vid Värmlands regementes
depå den 15 maj 1943 haft att vaka över ordningen i manskapets matsal
under utspisningen, uppenbarligen överskridit sin befogenhet, då han beordrat
de värnpliktiga, som vid utspisningstidens slut fortfarande icke ätit upp,
att medförande sina tallrikar begiva sig till annan plats samt därefter förbjudit
dem lämna platsen, förrän de förtärt sina portioner. Såsom av redogörelsen
framgår, meddelade regementskrigsrätten vid Värmlands regemente
utslag i målet den 4 februari 1944. Regementskrigsrätten fann därvid, att
Holmberg genom sitt berörda förfaringssätt måste anses lia gjort sig skyldig
lill oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, oell prövade därför jämlikt 130 g
strafflagen för krigsmakten rättvist döma Holmberg att tor vad han sålunda
låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i
lre dagar. Av redogörelsen framgår vidare, att Holmberg anfört besvär över
regementskrigsrättens utslag.

458743. Militieombudsmannens ämbctsbcrättelse.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 9 maj 1944 oell fann
därvid ej skäl vara anfört, som föranledde ändring i regement skrigsrättens
utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Åtal mot fartygschef för spritmissbruk in. m.

Ämbetsberättelsen till 1945 års riksdag innehåller (s. 186 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot chefen på fyrskeppet nr 8 Reserv, kaptenen
i flottans reserv Alfred Waldemar Netterstedt, anhängiggjort åtal för
fylleri m. m. Av vederbörande krigsfiskal fördes vid regementskrigsrätten vid
Skånska luftvärnskåren talan örn ansvar å Netterstedt dels för fylleri oell
bristande i anständigt uppförande vid två tillfällen, nämligen ena gången
omkring den 1 april 1942, då en tysk sjökapten varit på besök ombord på
fyrskeppet, och andra gången vid ett av Netterstedt i mars 1943 ombord på
fyrskeppet anordnat samkväm med besättningen, dels ock för det Netterstedt
vid många tillfällen under sin tjänstgöring på fyrskeppet bjudit besättningsmän
ombord på spritdrycker och därigenom ådagalagt grovt oförstånd i
tjänsten. Såsom framgår av redogörelsen meddelade krigsrätten utslag i målet
den 15 augusti 1944. Krigsrätten prövade därvid på anförda skäl rättvist
att endast på det sätt bifalla åtalet, att Netterstedt dömdes flir fylleri i mars
1943 ombord samt därför att han genom att vid nämnda tillfälle i sin salong
ombord på fartyget bjuda samtliga ombordvarande besättningsmän på och
tillsammans med dem själv förtära spritdrycker i icke obetydlig myckenhet
ådagalagt oförstånd i tjänsten att jämlikt 96 § 1 mom. och 130 § strafflagen
för krigsmakten ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen undergå
arrest utan bevakning sex dagar. Redogörelsen utvisar jämväl, att militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 2 september 1944
uppdragit åt ämbetet att i krigshovrätten överklaga krigsrättens utslag under
yrkande örn bifall till åtalet i dess helhet och skärpning av det utdömda
straffet, det senare jämväl för det fall att förstnämnda yrkande icke kunde
bifallas.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 6 februari 1945 och utlät
sig därvid.

Vidkommande till en början åtalet mot Netterstedt för fylleri och bristande
i anständigt uppförande i samband med den tyske sjökaptenens besök å
fyrskeppet omkring den 1 april 1942, så enär åtalet icke blivit väckt inom
två år efter den förmenta förseelsens begående,

samt jämlikt 47 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 5 kap. 14 § 5.
allmänna strafflagen, frågan örn utdömande av straff i förevarande avseende
förty förfallit,

varder överkrigsfiskalsämbetets i denna del av målet fullföljda talan lämnad
utan bifall.

Vad angår målet i övrigt, finner krigshovrätten lika med krigsrätten Netterstedt
vara förfallen till ansvar för fylleri vid det av Netterstedt i mars
1943 för besättningen anordnade samkvämet ombord å fartyget.

Vidare framgår av utredningen i målet, att Netterstedt icke blott vid nyssnämnda
samkväm utan även eljest vid åtskilliga tillfällen ombord på fyrskeppet
bjudit besättningsmän på spritdrycker, utan att detta varit betingat
vare sig av sådana tjänstgöringsförhållanden, som undantagsvis kunna berättiga
en dylik åtgärd, eller av särskilda omständigheter i övrigt.

Härigenom måste Netterstedt anses lia visat oförstånd i fullgörande av sin
tjänst såsom fartygschef.

På grund av vad sålunda anförts prövar krigshovrätten rättvist på det sätt
ändra överklagade utslaget, att Netterstedt jämlikt de av krigsrätten åberopade
lagrummen dömes att för fylleri och oförstånd i tjänsten undergå vaktarrest
i tolv dagar; dock att från det sålunda ådömda straffet skall avräknas,
vad Netterstedt kan ha utstått av det honom genom krigsrättens utslag ålagda
straffet av arrest utan bevakning i sex dagar.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

8. Åtal mot auditör för det han, sedan regementskrigsrätt i häktads frånvaro
beslutat att den häktade skulle försättas på fri fot, underlåtit att
samma dag underrätta häktets föreståndare om beslutet.

Vid granskning av till militieombudsmansexpeditionen inkommen fångförteckning
från centralfängelset i Härnösand för april 1943 iakttogs, att regementskrigsrätten
vid Västernorrlands regemente den 19 april 1943 i mål angående
häktade skogsarbetare^ värnpliktige nr 840-67-40 Erik Ivan Daniel
Sandström förordnat, att Sandström som enligt i målet inhämtat läkarutlåtande
vore av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 5 § allmänna strafflagen
avsåges men icke vore i behov av vård å sinnessjukhus — icke längre skulle
hållas häktad i och för detta mål, men alt underrättelse därom ingått till fängelset
först den 28 april 1943, i följd varav Sandström icke blivit försatt på
fri fot förrän sistnämnda dag.

Uti infordrat yttrande anförde auditören Ivar Magnus Brynolf, vilken
tjänstgjort såsom auditör vid regementskrigsi ättens sammanträde den 19 april
1943, följande.

Regementskrigsrätten hade den 19 april 1943 förordnat, ali Sandström, som
vid åtalade brottens begående befunnit sig i sådant sinnestillstånd, som avsåges
i 5 kap. 5 § allmänna strafflagen, och som därför skulle vara strafflös,
icke längre skulle hållas häktad. Skriftligt besked därom bade Brynolf emellertid
icke lämnat förrän någon av de närmaste dagarna därefter, emedan
han förutsatt, att regementets juridiske assistent, vilken varit närvarande vid
krigsrättssammanträdet, skulle tillse, att Sandström återhämtades lill rege -

mentet, avrustades och hemsändes. Då Brynolf en av de närmaste dagarna
efter krigsrättssammanträdet erfarit, att så icke skett, hade han omedelbart
»lämnat utslag», varefter Sandström avhämtats till regementet, avrustats
och liemsänts. Brynolf medgåve, att han, oberoende av dessa förhållanden,
omedelbart borde ha översänt utslaget lill vederbörande fängelsemyndighet.

I avgivna påminnelser uppgav Sandström, att han icke blivit återhämtad
lill regementet utan efter frigivningen ensam farit från Härnösand till Sollefteå,
samt förklarade, att han fordrade ersättning för den tid han för länge
suttit häktad.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i skrivelse den 7 augusti 1944 till överkrigsfiskalsämbetet
följande.

Beslut, varigenom domstol försatt häktad på fri fot, skall omedelbart gå i
verkställighet, och det är uppenbart, att underrättelse örn sådant beslut måste
ofördröjligen tillställas vederbörande myndighet.

Av bestämmelserna i § 19 ,i instruktionen för krigsdomare, auditörer och
krigsfiskaler samt 61 § i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes
följer, att vederbörande auditör är ansvarig för att av krigsrätt meddelat
beslut om tilllalads frigivning ur häkte expedieras till den befälhavare, som
har uppsikt över häktet eller, då den tilltalade förvaras i allmänt häkte, till
häktets föreståndare.

Därest Sandström, som förvarades i allmänt häkte, blivit inställd för regementskrigsrätten
den 19 april 1943, skulle han i enlighet med krigsrättens
beslut omedelbart ha försatts på fri fot. Underrättelse därom borde då samtidigt
ha meddelats häktets föreståndare, t. ex. genom anteckning å förpassningen.
Då nu krigsrätten nämnda dag i Sandströms frånvaro meddelade sitt
beslut örn hans frigivning, måste det anses lia ålegat Brynolf att omedelbart
eller i varl fall samma dag underrätta häktets föreståndare örn beslutet.

Av fångförteckningen framgår, att underrättelse örn regementskrigsrättens
beslut att försätta Sandström på fri fot icke avsänts till fängelset förrän genom
telegram den 28 april 1943. På grund härav har Sandström icke lösgivits
förrän å nionde dagen efter beslutets meddelande.

Genom dröjsmålet med expedieringen av krigsrättens beslut har Brynolf
gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att icke böra undgå laga be
i vran.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal mot
Brynolf, för vad denne låtit komma sig till last, samt därvid yrka ansvar
ä honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Kronan och Sandström boede
beredas tillfälle att mot Brynolf föra den talan, vartill kunde finnas fog.

Under åberopande av militieombudsmannens skrivelse slällde överkrigsfiskalsämbetet
Brynolf under åtal inför krigshovrätten, därvid ämbetet yrkade,
att Brynolf måtte dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen. Kronan oell Sandström framställde skadeståndsanspråk gentemot
Brynolf och fordrade i sådant hänseende ersättning, kronan för utspisning
av Sandström under tiden från den 19 till den 28 april 1943 med 10
kronor 80 öre samt Sandström för förlorad arbetsförtjänst och annan olägenhet,
orsakad av den för långa häktningstiden, med 150 kronor. Överkrigsfiskalsämbetet
hemställde, att krigshovrätten måtte tillerkänna kronan
och Sandström ersättning med skäliga belopp.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 15 december 1944 och utlät
sig därvid sålunda.

Enär Brynolf, vilken varit ansvarig för expedieringen av ovanberörda
underrättelse till föreståndaren för centralfängelset i Härnösand, visat försummelse
i det av militieombudsmannen anmärkta avseendet,

prövar krigshovrätten rättvist dels döma Brynolf jämlikt 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen för vad han sålunda låtit komma sig till last att utgiva
tjugu dagsböter, envar å femton kronor, vilka böter skola tillfalla kronan,
dels ålägga Brynolf ej mindre att till kronan utgiva fordrade 10 kronor
80 öre för utspisning av Sandström under tiden från den 19 till den 28
april 1943 än även att ersätta Sandström för förlorad arbetsförtjänst och
övrig olägenhet, orsakad av den för långa häktningstiden, med skäliga
ansedda 75 kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

9. Åtal mot vice auditör för det denne, sedan krigsrätten förordnat om villkorlig
dom nied övervakning oell utsett annan domstol till vårdnadsdoinstol,
försummat att inom föreskriven tid till vårdnadsdomstolen översända
utslag och andra erforderliga handlingar i målet.

Enligt 9 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom skall
övervakning som i lagen avses stå under domstols vårdnad. Har allmän
underrätt meddelat villkorlig dom i målet, är den vårdnadsdomstol. I annat
fall skall domstol, som i målet meddelar sådan dom, till vårdnadsdomstol
utse den allmänna underrätt, som med hänsyn till den dömdes
vistelseort eller andra omständigheter finnes därtill lämplig. Vårdnadsdomstol
skall enligt 10 § i lagen, så snart ske kan, såsom övervakare förordna
därtill lämplig och villig person. 19 § samma lag föreskriver, att,
när vårdnadsdomstol nises, till densamma skola ofördröjligen insändas
underrättelse örn beslutet jämte utdrag av protokollen i målet, i vad den
dömde angår, samt övriga till ärendet hörande handlingar i huvudskrift

eller bestyrkt avskrift. Övergångsbestämmelserna till lagen den 22 juni
1939 om villkorlig dom, vilken lag tratt i kraft den 1 januari 1944, föreskriva,
att vissa angivna lagrum i 1918 års lag, bland dem 9, 10 och 19 §§,
skola jämväl efter ikraftträdandet av 1939 års lag tillämpas i fall, då villkorlig
dom meddelats i mål, som blivit av första domstol avdömt före
ikraftträdandet. 1939 års lag och i anslutning därtill meddelade tillämpningsföreskrifter
innehålla bestämmelser motsvarande dem, som upptagits i
9, 10 och 19 §§ i 1918 års lag. — I fråga örn regementskrigsrätt synes det
enligt § 19 i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskal- ankomma
på den vid målets avgörande i krigsrätten tjänstgörande auditören
att fullgöra den domstol jämlikt 19 § i 1918 års lag åliggande underrättelseskyldigheten.

Vid en av militieombudsmannen den 8 juni 1943 förrättad inspektion av
Västgöta flygflottilj anmärktes vid granskning av krigsrättsprotokollen, att
regementskrigsrätten i två fall dömt värnpliktiga till frihetsstraff, villkorlig
dom med övervakning, utan att i protokollet anteckning gjorts om att underrättelse
jämte protokoll och handlingar översänts lill av krigsrätten utsedda
vårdnadsdomstolar. I det ena fallet hade krigsrätten genom utslag den 20
mars 1942, nr 3, dömt värnpliktige nr 531-49-40 Tor Valdemar Nilsson jämlikt
104 § strafflagen för krigsmakten och 20 kap. 1 § 1 st. allmänna strafflagen
för första resan stöld till straffarbete två månader, villkorlig dom med
övervakning, varjämte Mellansysslets domsagas häradsrätt förordnats till
vårdnadsdomstol. I det andra fallet hade krigsrätten genom utslag den 9
maj 1942, nr 6, dömt värnpliktige nr 572-49-40 Bertil Harald Andersson
jämlikt nyssnämnda lagrum för enahanda brott till straffarbete tre månader,
villkorlig dom med övervakning, varjämte Näs tingslags häradsrätt förordnats
till vårdnadsdomstol. I båda fallen hade vice auditören Tore Ljungberg
tjänstgjort som auditör i krigsrätten.

Uti infordrat yttrande dagtecknat den 25 november 1943 anförde Ljungberg:
Det medgåves, att utslag och handlingar till ifrågavarande mål icke
inom föreskriven tid avsänts till de utsedda vårdnadsdomstolarna. Detta berodde
av förbiseende från Ljungbergs sida. Handlingarna hade numera översänts
till vårdnadsdomstolarna.

Därefter verkställd utredning utvisade, att underrättelse örn krigsrättens
beslut jämte protokoll och övriga handlingar i målen inkommit från Ljungberg
till Mellansysslets domsagas häradsrätt den 2 december 1943 och till
Näs tingslags häradsrätt den 1 december nämnda år. Vid Mellansysslets domsagas
häradsrätt hade övervakare förordnats den 22 samma december, varefter
övervakningen av Nilsson där tagit sin början. Näs tingslags häradsrätt
hade den 7 december 1943 överflyttat vårdnaden av Andersson till Flundre,
Väne och Bjärke domsagas häradsrätt. Övervakare hade förordnats och
övervakningen tagit sin början den 16 december 1943.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 9 december 1944 till överkrigsfiskalsämbetet följande.

För att den villkorliga domen skall kunna fylla sitt ändamål är det nödvändigt,
att vederbörande befattningshavare, då domstol förordnat om villkorlig
dom med övervakning och utsett annan domstol till vårdnadsdomstol
(övervakningsdomstol), fullgör sin skyldighet att inom föreskriven tid till
vårdnadsdomstolen översända utslag och andra erforderliga handlingar i
målet. Övervakningen, som då sådan föreskrivits ingår som ett av de viktigaste
momenten i den villkorliga domen, kan ju ej träda i tillämpning,
förrän vårdnadsdomstolen erhållit kännedom örn domen och blivit i tillfälle
utse övervakare. Av utredningen framgår, att Ljungberg i två fall gjort sig
skyldig till sådant dröjsmål med att expediera utslag och handlingar, att
desamma kommit vårdnadsdomstolen tillhanda törst omkring ett och ett
halvt år efter det domen vunnit laga kraft. Expediering torde överhuvud ej
ha kommit att ske, örn icke inspektionsanmärkningen framställts, och anmärkningsvärt
är att, ehuru Ljungberg i sitt yttrande påstått att handlingarna
dåmera avsänts, expedieringen synes lia skett senare. I båda fallen har ungefär
halva prövotiden gått till ända, innan övervakning av den dömde kunnat
påbörjas. De långa dröjsmålen kunde lia föranlett till att domstolarnas föreskrift
örn övervakning ej fått avsedd verkan. Ljungberg har uppgivit, att
försummelsen berott av förbiseende. Ljungbergs försummelse är av allvarlig
beskaffenhet, och jag anser mig icke kunna underlåta beivra densamma.

Militieombudsmannen uppdrog på grund av vad sålunda anförts åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal mot
Ljungberg för vad denne låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å
honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

Under åberopande av militieombudsmannens skrivelse ställde överkrigsfiskalsämbetet
Ljungberg under åtal för vad han låtit komma sig till last och
påstod därvid ansvar å Ljungberg enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 4 april 1945 och utlät sig
därvid sålunda.

Enär Ljungberg, vilken varit ansvarig för alt underrättelse örn ovanberörda
båda krigsrättsbeslut jämte därtill hörande protokoll och handlingar
insänts till vederbörande vårdnadsdomstolar, visat försummelse i det av militieombudsmannen
anmärkta avseendet,

prövar krigshovrätten rättvist döma Ljungberg jämlikt 25 kap. 17 g samt

4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen för vad han sålunda låtit komma
sig till last att utgiva femton dagsböter, envar å sex kronor, vilka böter skola
tillfalla kronan.

Utslaget har vunnit laga kraft.

10. Vakttjänstgöring samt förbud att lämna kasern- eller baraekområde
med skyldighet att anmäla sig för dagunderofficeren en gång i timmen
använda som former för tillrättavisning.

Vid en av militieombudsmannen den 23—25 juli 1943 förrättad inspektion
av Skaraborgs pansarregemente iakttogs vid granskning av yrkeskompaniets
anteckningsbok för tillrättavisningar bland annat följande.

1) Kompanichefen kaptenen B. G. Bohlin tilldelade genom beslut den 26
januari 1943 värnpliktige nr 47-36-39 Svensson tillrättavisning i form av
»extravakt» under tiden den 30—den 31 januari 1943.

2) a) Värnpliktige nr 226-38-40 Larsson ålades den 31 mars 1943 av Bohlin
tillrättavisning i form av förbud att lämna kasernområdet under fritid
den 31 mars—den 7 april 1943 med skyldighet för Larsson att under fritid
anmäla sig hos dagunderofficeren en gång i timmen.

b) Värnpliktige nr 257-16-40 Nilsson ålades den 27 april 1943 av Bohlin
tillrättavisning i form av förbud att lämna barackområdet under tiden
den 27 april—den 3 maj 1943 med skyldighet för Nilsson att anmäla sig en
gång i timmen för dagunderofficeren.

Det anmärktes, att vakttjänstgöring och anmälningsskyldighet icke vöre
i 210 § strafflagen för krigsmakten medgivna former av tillrättavisningar.

I infordrade yttranden anförde Bohlin bland annat följande: Bohlin hade
ålagt Svensson extra vakttjänstgöring den 30—den 31 januari 1943 för brott
mot givna ordningsföreskrifter. Det medgåves, att den tillrättavisningsform,
som sålunda kommit till användning, stöde i strid mot 210 § strafflagen
för krigsmakten. I de fall då Bohlin i samband med förbud för värnpliktiga
att vistas utom kasernområdet ålagt dem skyldighet att på angivna tider
anmäla sig för dagunderofficeren hade anmälningsskyldigheten icke varit
avsedd såsom en tillrättavisning utan endast såsom en kontrollåtgärd. En
viss kontroll vore erforderlig, eftersom kompaniets styrka uppginge till 600
man och barackområdet icke vore inhägnat.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 11 januari 1945 till chefen för Skaraborgs pansarregemente.

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten får för mindre förseelser och fel
mot militär tukt och ordning tillrättavisning meddelas i stället för disciplinär
bestraffning. Som tillrättavisning får enligt lagrummet användas var -

ning och — ombord å fartyg — vägran av landpermission för viss bestämd
tid samt för manskap dessutom åläggande för visst antal gånger, högst sex,
eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta
liandräckningsarbeten ävensom förbud att under viss bestämd tid,
högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande
område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt
område.

Bohlin har beträffande Svensson såsom tillrättavisning använt kommendering
till vakttjänstgöring utom vanlig ordning. Vaktgöring får emellertid
icke åläggas som tillrättavisning (jämför militieombudsmannens ämbetsberättelser
1939 s. 33 f., 1942 s. 34 f., och 1945 s. 45 f.). Genom att meddela tillrättavisningen
har Bohlin gjort sig skyldig till tjänstefel av sådan beskaffenhet,
att jag anser mig icke kunna lämna det utan beivran.

Då felet emellertid icke syntes behöva bringas under krigsdomstols prövning,
anmälde militieombudsmannen Bohlin för regementschefen, som torde
äga disciplinär bestraffningsrätt över Bohlin, för erhållande av tillrättavisning.

Vad anninge åläggandet av anmälningsskyldighet, anförde militieombudsmannen
vidare i skrivelsen. Genom kasernområdesförbud eller liknande tillrättavisning
begränsas den tillrättavisades rörelsefrihet under fritid. Det är
uppenbart, att den begränsning, som innefattas i tillrättavisningen, blir ytterligare
skärpt om vederbörande dessutom ålägges skyldighet att med vissa
mellanrum anmäla sig för angiven överordnad. Anmälningsskyldigheten kan
därför komma att verka såsom en med förbudet jämförlig påföljd med anledning
av den begångna förseelsen. Emellertid är åläggandet av sådan skyldighet
icke någon i strafflagen för krigsmakten medgiven form för tillrättavisning.
Anmälningsskyldighet synes därför icke böra åläggas i sådan utsträckning,
att den medför någon väsentlig inskränkning i den tillrättavisades
frihet utöver vad tillrättavisningen innebär, och ej i andra fall än då
särskilda omständigheter föranleda därtill. Med hänsyn till vad som upplysts
om kompaniets styrka och förläggning i ett oinhägnat barackområde
torde sådana omständigheter lia förelegat, att ur kontrollsynpunkt fog förefunnits
för anmälningsskyldighet. Att giva denna sådan omfattning som skett
synes emellertid lia föranlett en alltför stor inskränkning i rörelsefriheten.
Anmälningsskyldigheten har därigenom inneburit en otillåten skärpning av
tillrättavisningen. Örn däremot anmälningsskyldigheten haft en omfattning
av allenast en eller ett pär gånger örn dagen, synes anmärkning ej lia behövt
riktas mot en dylik föreskrift. (Beträffande ifrågavarande spörsmål, se
vidare militieombudsmannens ämbetsberättelse 1945 s. 47 oell 254.)

* *

Begemen Isede fen anmälde i skrivelse den 18 januari 1945, att Bohlin
för oförstånd i tjänsten tillrättavisats med varning.

11. Åtal mot förbandschef för det tillrättavisning av honom meddelats
kollektivt, så att den kommit att drabba även andra än de felande, samt
för det härvid ieke iakttagits de former, som äro föreskrivna för meddelande
av tillrättavisning.

I en till militieombudsmannen den 13 november 1944 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 3-5-42 Andersson jämte två andra värnpliktiga vid
I redje intendenturkompaniets andra kompani klagomål mot chefen för andra
kompaniet, löjtnanten Per Skröder, för otillbörlig och godtycklig behandling
av honom underställda värnpliktiga. I anmälningsskriften anfördes härom
bland annat följande: Skröder hade under november månad 1944 utfärdat
förbud för hela kompaniet att under två veckor lämna förläggningen. Motiveringen
härtill hade varit, att sjukanmälning skett i för stor utsträckning
och utan verklig orsak. I själva verket hade llertalet av de sjukanmälda blivit
av läkaren sjukskrivna i olika grupper och de övriga erhållit hostmedicin,
liuvudvärkspulver eller dylikt, varefter de återgått till tjänstgöring, varför
ingen otillbörlig sjukanmälning förekommit.

Chefen för Tredje intendenturkompaniet, kaptenen vid intendenturkåren
brik Folke Karlfeldt, inkom på begäran med utredning i ärende!.

Skröder uppgav vid förhör: Han hade icke utfärdat något generellt förbud
för manskapet att lämna förläggningen. Karlfeldt hade däremot den 3 no%
ernber 1944 meddelat kompaniet ungefär följande: »Då vissa sämre element
inom kompaniet på sista tiden gjort sig mera märkbara och menligt
invérkat på kompaniets allmänna uppträdande och därmed även på utbildningen
samt det allmänna hälsotillståndet varit oroväckande, med bland annat
ett stort antal sjukskrivningar per dag, vilket uppväckt farhågor hos förbandets
läkare, återföres kompaniet till inryckningsstadiet för inexercerande
av ordningsföreskrifternas tillämpning. Detta innebär, att kompaniet tills
vidare icke får lämna förläggningen med undantag för marsch lill och från
måltiderna, vilken förflyttning utföres i pluton, samt för besök i marketenteriet.
När kompaniet ånyo uppnått den utbildningsståndpunkt, som erfordras
för erhållande av permission till staden samt hälsotillståndet blivit sådant,
att någon farhåga från läkarens sida icke behöver komma till uttryck,
skola dessa särskilda åtgärder upphöra.» På grund härav övades kompaniet
inom förläggningen under liden den 3—den 11 november. Sedan en påfallande
förbättring inträtt, kunde Karlfeldt sistnämnda dag åter giva kompaniet
förtroendet att å fritid vistas utom förläggningen.

Värnpliktige nr 1020-5-43 Öhlin ävensom fem andra värnpliktiga anförde:
Ovan refererade uppgifter i anmälningsskriften vore felaktiga. Skröder hade
icke utfärdat något lörbud för kompaniets manskap att lämna förläggningen.
Något som helst kompaniförbud hade icke utfärdats. Karlfeldt, som icke
varit nöjd med manskapets allmänna uppträdande, hade emellertid på grund
härav och med hänsyn till det hotande sjukläget beordrat, att kompaniet

skulle i utbildningshänseende återföras till inryckningsstadiet. Det sålunda
anbefallda tillståndet hade varat under tiden den 3—den 11 november 1944.

Karlfeldt anförde för egen del: Ifrågavarande kompani hade under tiden
strax före anmälningsskriftens insändande till militieombudsmannen visat en
allmän tendens till svårhanterlighet och bristande vilja att efterkomma föreskrifter
angående allmän ordning och enskilt uppträdande. För att återgiva
kompanichefen möjlighet att snabbt återföra truppen i dess tidigare goda
skick hade Karlfeldt anbefallt att — i likhet med vad som gällde vid de
värnpliktigas inryckning till första tjänstgöring under en viss tidsperiod
jämväl kvällstimmarna skulle tagas i anspråk för inexercerande av de
elementära grunderna för inre tjänst och det allmänna uppträdande, som
skulle råda vid ett militärt förband. Längden av denna period skulle bliva
beroende på med vilken snabbhet truppen kunde tillgodogöra sig denna
repetitionsutbildning. Det hade visat sig, att önskvärt resultat uppnatts på
en vecka, varefter denna särskilda utbildningsperiod avslutats.

Depåläkaren Anders Wenckert anförde i avgivet yttrande: Under oktober
månad 1944 hade sjukanmälningarna från ifrågavarande kompani tilltagit
påfallande. Av en vid yttrandet fogad sammanställning framginge, att anlalet
sjukanmälda på måndagarna visat oproportionerligt höga siffror jämfört
med övriga dagar. Ett stort antal sjukanmälda hade avförts omedelbart, utan
att man kunnat påvisa tecken till sjukdom. Detta förhållande hade av Wenckert
anmälts för depåchefen. I ett fall hade påvisats försök lill fusk i samband
med temperaturtagning, i det att den värnpliktige sjukvårdaren uppmanats
angiva för hög temperatur, vilket av Wenckert anmälts för vederbörande
truppbefäl.

Efter en redogörelse för utredningen anförde militieombudsmannen i en
den 25 maj 1945 dagtecknad till militärbefälhavaren för sjätte militärområdet
översänd instruktion för åtal mot Karlfeldt.

Enligt i § 123 mom. 1 i tjänstgöringsreglementet för armén givna bestämmelser
äger menig att under den del av dygnet, då tjänstgöring för honom
icke förekommer, vistas inom kasernområdet eller — mellan revelj och
tapto — inom det område utanför detsamma, fritidsområde, som regementschefen
må lia bestämt. För vistelse annorstädes under nämnda tid fordras
enligt bestämmelse i samma paragraf särskilt tillstånd, permission. Såsom
framgår av dessa bestämmelser äger menig — därest fritidsområde linnes,
och så synes i förevarande fall lia varit förhållandet oberoende av
permission under sin fritid mellan revelj och tapto vistas inom lritidsomiådet.
Det är dock vanligt, att de, som inrycka till sin första tjänstgöring och
skola bära uniform, under en kort tid efter inryckningen äro förbjudna att
vistas utanför kasernområdet. Orsaken härtill torde vara, att de först skola
lära sig iakttaga det uppträdande med avseende å hälsning lii. lii. som bärande
av uniform kräver. Mot detta i sakens natur liggande avsteg från föronämnda
regler synes ej vara något alt invända. En vidare inskränkning i

rätten att vistas å fritidsområdet synes emellertid kunna göras allenast i form
av tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten, enligt vilket lagrum
för manskap må meddelas förbud att under viss tid vistas utom kasernområde
eller annat angivet område.

Karlfeldt har såsom skäl för sitt ingripande åberopat, att kompaniet visat
en allmän tendens till svårhanterlighet och bristande vilja att efterkomma
föreskrifter angående allmän ordning och enskilt uppträdande. Det stora
antalet sjukanmälningar vid kompaniet synes även för Karlfeldt lia varit
ett bidragande motiv till de anbefallda åtgärderna. Härtill återkommer jag
längre fram.

Ändamålet med ingripandet har av Karlfeldt angivits vara, att jämväl
kvällstimmarna skulle tagas i anspråk för inexercerande av de elementära
grunderna för inre tjänst och det allmänna uppträdande, som skulle råda vid
ett militärt förband. Det framgår icke av utredningen, huruvida dessa övningar
haft en sådan omfattning, att all ordinarie fritid därav tagits i anspråk.
Därest så varit fallet, synas övningarna — bland annat med hänsyn
till de skäl som föranlett deras anordnande -— vara att bedöma som ett slags
icke tillåten straffkommendering. Förhållandena å kompaniet kunna väl ha
motiverat anordnandet av vissa extra övningar. Där dessa emellertid under
en följd av dagar anordnas på ett sådant sätt, alt all fritid därvid tages i anspråk,
synes mig desamma erhålla en omisskännlig karaktär av bestraffningar.
Ha de särskilda övningarna icke haft en sådan omfattning, ställer
sig saken något annorlunda.

Enligt Skröders av Karlfeldt icke bestridda — uppgift hade den senare
meddelat, att kompaniet under ifrågavarande tid icke finge lämna förläggningen
med undantag för marsch till och från måltiderna samt för besök
i marketenteriet. En sådan inskränkning i den manskapet tillkommande rätten
att under fritid mellan revelj och tapto vistas utom förläggningen men
inom fritidsområdet kan, som förut nämnts, icke anses stå i överensstämmelse
med tjänstgöringsreglementets bestämmelser. Ett godkännande av en
dylik inskränkning såvitt rör tiden närmast efter inryckningen till den första
tjänstgöringen får givetvis icke utan vidare åberopas såsom stöd för ett senare
upprepande av en eller annan anledning av samma förfarande. Härvidlag står
som redan nämnts ingen annan möjlighet till buds än meddelande av tillrättavisning
i form av kasernförbud eller dylikt.

Tillrättavisning får komma till användning endast under förutsättning, att
en jämlikt strafflagen för krigsmakten straffbar förseelse av beskaffenhet
att kunna föranleda disciplinär bestraffning blivit begången. På grund av den
allmänna avfattning, som givits vissa bestämmelser i strafflagen för krigsmakten,
är visserligen området för de enligt nämnda lag straffbara handlingarna
mycket vidsträckt, men varje förhållande, som ej överensstämmer med
militär tukt och ordning, är dock icke av beskaffenhet att kunna föranleda
bestraffning.

Det framgår icke av utredningen, huruvida någon eller några av manskapet
gjort sig skyldiga till bestraffningsbara förseelser, örn man bortser från

att i ett fall i samband med sjukanmälan synes lia förekommit försök till
fusk vid temperaturtagningen. Det ligger i bestraffningens natur, att den såsom
riktad mot viss gärning måste drabba den eller dem, som gjort sig skyldiga
till denna gärning, och således icke får avse en viss avdelning som sådan.
Kollektiva bestraffningsbeslut drabba ju skyldiga och oskyldiga lika och
tjäna således icke det syfte man vill uppnå med ett straff.

Vad beträffar den förut nämnda frågan örn det stora antalet sjukanmälningar
såsom bidragande motiv till de av Karlfeldt anbefallda åtgärderna,
må framhållas följande: Det har icke tillkommit Karlfeldt utan vederbörande
läkare att bedöma, huruvida det med hänsyn till de värnpliktigas hälsa
bort meddelas förbud för dem att under fritid lämna kasernområdet. —
Därest det icke närmast varit omtanke örn manskapets hälsa utan misstanke
om simulation från manskapets sida, som för Karlfeldt varit ett bidragande
motiv till de anbefallda åtgärderna, äger vad ovan anförts angående ingripande
i anledning av förseelser, vartill de värnpliktiga låtit komma sig till
last, motsvarande tillämpning.

Av det ovan anförda framgår, att Karlfeldts ifrågavarande åtgärd lämnar
rum för allvarliga anmärkningar. Karlfeldt har sålunda i uppenbart syfte
att tillrättavisa manskapet vidtagit åtgärd, som — vare sig den är att anse
som en straffkommendering eller som en inskränkning i manskapets rätt
att vistas inom fritidsområdet — icke är tillåten enligt gällande lag. Karlfeldt
har härvid icke iakttagit de former, som äro stipulerade för meddelande
av tillrättavisning. Karlfeldts åtgärd har drabbat kompaniet i dess helhet,
utan hänsyn till huruvida enskilda värnpliktiga eller möjligen hela grupper
av dem tilläventyrs icke låtit komma sig till last några sådana brister i fråga
om disciplin eller militärt uppträdande, som Karlfeldt åberopat. Karlfeldt
har härigenom gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att icke böra
undgå beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal att
vid den krigsdomstol, under vilken Karlfeldt lydde, anhängiggöra och utföra
åtal mot honom för vad han låtit komma sig till last.

lii

Sedan handlingarna i ärendet av militärbefälhavaren för sjätte militärområdet
överlämnats till militärbefälhavaren för första militärområdet samt av
denne remitterats till chefen för Jönköpings—Kalmar regemente för vidtagande
av vederbörlig åtgärd, hänsköts målet av sistnämnde befälhavare till
regementskrigsrätten vid regementet. Vederbörande krigsfiskal yrkade vid
krigsrätten under åberopande av innehållet i åtalsinstruktionen ansvar å
Karlfeldt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i utövning
av tjänsten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 7 augusti 1945 och
yttrade därvid.

Karlfeldt har den 3 november 1944 meddelat förbud för kompaniets manskap
att lämna förläggningen med undantag för marsch till och från måltiderna
samt för besök i marketenteriet, vilket förbud gällt från angivna dag
till den 11 i samma november månad.

Av vad Karlfeldt uppgivit örn skälet för förbudet ävensom övriga omständigheter
i målet finner krigsrätten ådagalagt, att förbudet är att betrakta som
en tillrättavisning av den art, som i 210 § strafflagen för krigsmakten avses.

Krigsrätten finner, att Karlfeldts berörda åtgärd varit felaktig, därigenom
att förbudet kommit att drabba manskapet i dess helhet utan avseende å örn
enskilda värnpliktiga eller möjligen hela grupper av dem till äventyrs icke
låtit komma sig till last några sådana brister i fråga om disciplin eller militärt
uppträdande, som Karlfeldt åberopat. Karlfeldt har vidare icke iakttagit
de former, som äro föreskrivna för meddelande av tillrättavisning.

På grund av vad Karlfeldt sålunda låtit komma sig till last prövar krigsrätten
lagligt döma Karlfeldt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för
oförstånd i utövning av tjänsten att undergå disciplinstraff av arrest utan
bevakning i tre dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Åtal mot värnpliktig officer för beordrande av straffexercis,

I en den 29 mars 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 265-45-25 E. Andersson bland annat följande: Andersson hade
från och med den 15 januari 1944 tjänstgjort såsom marketentare vid
fjärde bevakningskompaniet inom Strängnäs försvarsområde. Den 27 mars
1944 — fyra dagar före utrycknings dagen — hade Andersson blivit kommenderad
till tjänstgöring å trupp. Andersson hade blivit beskylld att ej ha
hälsat på kompanichefen, löjtnanten William Fäldt, samt i allas åsyn kommenderats
till straffexercis bestående i övning i gevärsföringar under tre timmar
i sträck utan något som helst uppehåll. Värnpliktige fänriken nr 411-44-27 Ingemar Sundin, som tjänstgjort som plutonchef, hade i samband därmed
förklarat, att de gruppchefer, som hade att kommendera Andersson under
Sundins överinseende, skulle avlösa varandra för att icke bliva uttröttade.
Andersson hade kommenderats av fern gruppchefer och en ställföreträdande
plutonchef. Gruppcheferna, som funnit bestraffningen i högsta grad meningslös,
hade utfört Sundins order utan någon som helst glädje. Sanningsenligheten
av Anderssons uppgifter kunde bekräftas av bland andra de gruppchefer,
som kommenderat Andersson vid tillfället.

Sedan skriften översänts lill befälhavaren för Strängnäs försvarsområde,
inkom denne med yttrande av Sundin och Fäldt.

Sundin anförde i sitt yttrande bland annat följande: Såväl Sundin som en

annan plutonchef fänriken Hedman hade vid upprepade tillfällen nödgats
tillhålla Andersson att hälsa bättre. Andersson hade under hela sin tjänstgöring
iakttagit ett nonchalant uppförande, som haft föga med militär disciplin
att skaffa. Sundin hade emellertid för egen del icke haft mycket med
Andersson alt göra, då Andersson tjänstgjort såsom marketentare. Den 27
mars 1944 hade Sundin av Fäldt fått order att taga Andersson på sin pluton
och lära Andersson gevärsföring, hälsning och anmälan. Som det därvid
snart nog konstaterats, att Andersson icke kunde deltaga i plutonexercis,
hade Sundin hos Fäldt anhållit att få utbilda Andersson enskilt, vilket beviljats.
Klockan hade då varit 0840. Sundin hade givit en av sina gruppchefer
order att under en kvart instruera och öva Andersson samt därefter låta
Andersson anmäla sig för Sundin, för att Sundin skulle få se vad Andersson
lärt. Efter en kvart hade Andersson anmält sig för Sundin men gjort detta
på ett fullkomligt förkastligt sätt. Då Sundin därvid sagt Andersson, att
denne behövde hålla på och öva litet till, hade Andersson i direkt uppstudsig
ton svarat: »Jag kan hålla på i flera dagar, men det kommer icke att bli
bättre i alla fall.» Sundin hade underrättat Fäldt örn detta samt föreslagit,
att de gruppchefer, som vid tillfället varit fria från plutonens övningsskjutningar,
skulle luras örn att under en och trekvarts timme söka få litet pli på
Andersson. Fäldt hade godkänt detta förslag samt under den fortsatta utbildningen
med Andersson själv sett till och rättat någon felaktighet i dennes
uppträdande. Det vore icke riktigt, att utbildningen pågått tre timmar i
sträck. Den hade börjat klockan 0840 och avslutats två timmar senare klockan
1040. Gruppcheferna hade själva inlagt pauser i övningarna och gjort
detta så ofta, att det föranlett Sundin att upprepade gånger framhålla för
dem, att Andersson på detta sätt icke skulle kunna bibringas någon lärdom.
Det vore ej heller riktigt, att Sundin sagt, att gruppcheferna skulle avlösa
varandra för att icke bliva uttröttade. Sundin hade använt ordet uttråkade.
Övningen hade icke försiggått i sådant tempo, att det kunde lia blivit fråga
om trötthet hos vare sig gruppcheferna eller Andersson. Övningen hade också
givit önskat resultat, ty då övningen avslutats klockan 1040, hade Andersson
gjort ordentlig anmälan, hälsning och gevärsföring. Sundin hade därvid
berömt honom med orden: »Detta gjorde Andersson så bra, att nu kail
lian hjälpa till att undervisa de andra mannarna i det här.» Något vidare
hade icke förekommit.

Fäldt anförde: Andersson hade uppehållit tjänsten som marketentare å
kompaniet till den 27 mars 1944, då kommissarien ä kompaniet till följd
av minskning av kompaniets personal övertagit Anderssons tjänst. Sistnämnda
dag hade Andersson fått order alt tjänstgöra på trupp till den 31 mars
1944, då han skulle rycka ut, samt beordrats att anmäla sig för Sundin
klockan 0820 samma dag. Eftersom Andersson varit iklädd linnekläder, hade
han emellertid fått tid på sig att ikläda sig exercismundering. Klockan hade
därför med all säkerhet blivit 0830, innan Andersson anmält sig för Sundin.
Då övningarna avslutats för frukost klockan 1040, kunde det icke lia blivit
tal örn tre timmars tjänstgöring för Anderssons del. Andersson bade först

fått deltaga i plutonexercis. Då det emellertid snart nog visat sig, att Andersson
icke kunde följa med i gevärsföringarna, hade Sundin hos Fäldt anhållit
att få utbilda Andersson enskilt. Fäldt hade givit sitt tillstånd härtill
och tillagt, att Andersson skulle läras hälsa samt göra ordentlig anmälan
och anhållan — något som Andersson vid liera tillfällen icke alls befattat
sig med. Någon straffexercis hade aldrig anbefallts. Det hade ej heller varit
tal örn någon sådan, då Fäldt vid ett par tillfällen övervakat utbildningen.
Anderssons uppträdande under tjänstgöringstiden hade i motsats till det övriga
manskapets varit nonchalant och trotsigt.

Andersson anförde i en till militieombudsmannen inkommen påminnelseskrift
bland annat följande: I enlighet med order av dagkorpralen hade Andersson
iförd linnekläder den 27 mars klockan 0700 inställt sig i köket, där det
fattats handräckning. Klockan 0800 hade Hedman infunnit sig och givit order
örn att Andersson skulle anmäla sig för Sundin och tjänstgöra på trupp. Andersson
hade bytt kläder i största hast. Detta hade icke tagit mer än tio till
tolv minuter. Sedan Andersson därefter anmält sig för Sundin, hade Andersson
fått deltaga i plutonexercis. Han hade emellertid icke hunnit med mer
än ett pär gevärsföringar, då han tagits ur plutonen för att få »enskild behandling».
Som Andersson tidigare fullgjort omkring 220 dagars beredskapstjänst
utan någon som helst anmärkning i exercis I, hade han ansett sig
kunna deltaga i plutonexercisen utan att störa intrycket av denna och, då
Fäldt sagt, att Andersson behövde ytterligare övning, yttrat, att han icke
bomme att bliva bättre härigenom.

Genom vederbörande polismyndighets försorg hördes bland andra värnpliktige
nr 306-33-32 Gustaf Tore Carlsson, som därvid anförde följande:
Klockan 0755 den 27 mars 1944 hade han och de övriga inkallade varit uppställda
vid en pluton, som kommit att omfatta ett tjugotal värnpliktiga. Befälet
hade förts av Sundin. Plutonen hade övats i gevärsföring, marschs anträdande
samt vändningar. Efter en kvart eller omkring klockan 0810 hade
Andersson beordrats fram till Sundin, som förklarat sig missnöjd med det
sätt, varpå Andersson utförde övningen. Sundin hade för några minuter besökt
Fäldt och vid sin återkomst beordrat samtliga gruppchefer, däribland
Carlsson, att i tur och ordning öva Andersson i gevärsföring samt vändningar.
Övningen med Andersson hade omedelbart tagit sin början. Klockan
hade då varit 0820 eller högst 0830. Sundin hade före övningarna med Andersson
meddelat gruppcheferna, att Andersson icke skulle erhålla någon
paus, utan att övningen skulle fortskrida i ett tempo, men att gruppcheferna
däremot skulle avlösa varandra efter en kvart för att icke bliva uttröttade.
Carlsson erinrade sig med visshet, att Sundin vid tillfället sagt »uttröttade»
och icke såsom Sundin själv uppgivit »uttråkade». Sedan tre av de
andra gruppchefema exercerat med Andersson, var och en en kvarts timme,
hade det varit Carlssons tur. Carlsson hade bedrivit övningen i tolv å tretton
minuter, då han ansett det lämpligt att giva Andersson en paus. Sundin,
som genast observerat detta, hade emellertid befallt en annan gruppchef att
fortsätta övningen. Carlsson hade av Sundin tillsports, huruvida han vore

trött, men då svarat nekande. Carlsson hade tillfrågat Sundin örn anledningen
till att Andersson icke skulle erhålla någon paus i övningarna. Sundin
hade svarat, att Andersson dagen förut underlåtit alt hälsa på Fäldt och
därför skulle undergå straffexercis. Det hade även varit någon annan anledning,
men Carlsson hade icke fått höra något härom. Under den tid av
sammanlagt 58 minuter, som förflutit från övningens början och till dess
Carlsson avsett giva Andersson paus i övningarna, hade dessa pågått i ett
sträck. Carlsson hade sedan han blivit avlöst icke iakttagit exercisen med
Andersson, vilken fortsatt sedan Carlsson avlägsnat sig. Klockan 1055 hade
Andersson kommit in i förläggningen och förefallit fullständigt uttröttad.
Den exercis, som Andersson undergått, hade haft en pinsam inverkan på de
övriga inkallade, och Carlsson hade hört dessa uppmana Andersson att anmäla
förhållandet för militieombudsmannen. Enligt Carlssons förmenande
hade alla de närvarande haft den uppfattningen, att den exercis Andersson
underkastats icke varit att hänföra till övning utan fastmer varit att anse
som straffexercis — i all synnerhet som Sundin uttryckligen anmodat gruppcheferna
att avlösa varandra och förbjudit dem att inskjuta någon paus i
övningarna med Andersson.

I en den 4 juni 1945 dagtecknad, till befälhavaren för Strängnäs försvarsområde
överlämnad åtalsinstruktion anförde militieombudsmannen efter en
redogörelse för ärendet.

Av utredningen framgår, att Fäldt den 27 mars 1944 beordrat Andersson,
sorn tjänstgjort som marketentare å ifrågavarande förband, att från och
med nämnda dag tjänstgöra å trupp samt att Andersson, sedan han i enlighet
härmed anmält sig å Sundins pluton och en kort stund deltagit i plutonens
övningar, av Sundin underkastats enskild övning i bland annat gevärsföring,
hälsning och marschan träde.

Andersson har gjort gällande, att Sundin kommenderat honom till övningen
som straff, för att han skulle ha underlåtit hälsa a Fäldt, och har
därvid framhållit, att övningen pågått tre timmar i följd utan rast samt att
de gruppchefer, som lett övningen, av Sundin fått order att avlösa varandra
för att icke bliva uttröttade. Sundin å sin sida har bestritt, att övningen
varit att anse som en straffkommendering, samt uppgivit, att han, sedan det
vid tillfället visat sig, alt Andersson icke kunde deltaga i plutonens ordinarie
exercis, för att bibringa Andersson erforderliga färdigheter med Fäldts samtycke
låtit öva Andersson enskilt.

Utredningen synes emellertid giva vid handen, att Andersson underkastats
ifrågavarande övning såsom straff för förment indisciplinärt uppträdande.
Carlsson har uppgivit, att Sundin under övningen med Andersson för Carlsson
omtalat, att Andersson dagen förut underlåtit hälsa å Fäldt och därför
skulle undergå straffexercis.

Genom sill handlingssätt har Sundin gjort sig skyldig till oförstånd i
tjänsten av den allvarliga beskaffenhet, att det icke bör undgå laga heivran.

3—458743. Militieombudsmannens ämbetsberättetse.

Militieombudsmannen uppdrog på grund av vad sålunda anförts åt vederbörande
krigsfiskal att vid den domstol, under vilken Sundin lydde, anhängiggöra
och utföra atal mot Sundin för vad enligt ovan läge denne till
last.

På framställning av försvarsområdesbefälhavaren hänsköts målet av chefen
för Södermanlands pansarregemente till regementskrigsrätten vid regementet.
Vederbörande krigsfiskal yrkade under åberopande av åtalsinstruktionen
ansvar å Sundin jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd
i tjänsten. Andersson inställde sig vid krigsrätten men förde icke någon
talan.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 5 juli 1945 och yttrade
därvid.

I målet är upplyst, att Andersson, som från och med den 15 januari 1944
tjänstgjort som marketentare vid fjärde bevakningskompaniet inom Strängnäs
försvarsområde, beordrats att från och med den 27 mars samma år
tjänstgöra å trupp och därvid tilldelats Sundins pluton, att Andersson, sedan
han en kort stund deltagit i plutonens övningar, av Sundin underkastats
enskild övning i bland annat gevärsföring, hälsning och marschanträde, samt
att denna övning pågått minst tva timmar i följd och letts av olika gruppchefer,
vilka av Sundin fått order att avlösa varandra.

Genom vad i målet förekommit kan icke anses styrkt, att Andersson ålagts
nämnda övning som straff för förment indisciplinärt uppträdande, men med
hänsyn till den tid och de omständigheter i övrigt, under vilka övningen ägt
rum, finner krigsrätten, att Sundin genom sitt förfarande gjort sig skyldig
till oförstånd i tjänsten, och prövar förty rättvist döma Sundin, jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten, för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt till
arrest utan bevakning i tre dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 18 juli 1945 anmodade tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner ämbetet att i krigshovrätten överklaga
regementskrigsrättens utslag samt därvid yrka, att militieombudsmannens
i målet förda talan måtte bifallas och att strängare straff måtte ådömas
Sundin. I skrivelse till ämbetet den 10 augusti 1945 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten anföra följande.

Den utredning som förebragts måste anses tydligt ådagalägga, att den
hårda övning, som Andersson underkastades och vars anordnande av krigsrätten
ansetts innefatta tjänstefel, tillkommit med anledning av att Andersson
skulle ha gjort sig skyldig till indisciplinärt uppträdande, samt att övningen
således utgjort, vad som brukar kallas straffexercis. Det är sålunda
upplyst, att Andersson, som sedan den 15 januari 1944 tjänstgjort som marketentare,
då endast fyra dagar återstodo före utryckningen den 31 mars

1944 plötsligt beordrats att tjänstgöra å trupp. Denna order hade givits av
Fäldt. Enligt vad Sundin själv vid förhör uppgivit, har Fäldt meddelat honom,
att orsaken varit, att Andersson ej hälsat ordentligt och i övrigt uppträtt
dåligt. Carlsson har som vittne uppgivit, att han frågat Sundin om anledningen
till övningen, och att Sundin svarat, att Andersson icke hälsat
på Fäldt och därför skulle undergå straffexercis. Vidare har framkommit,
att, då en annan av de gruppchefer, som vid tillfället exercerat med Andersson,
meddelat Sundin, att Andersson kunde övningen, Sundin svarat: »Det är
bra, då fortsätter vi att öva». Såväl Carlsson som sistnämnde gruppchef ha
uttalat, att de fått den uppfattningen, att det var fråga örn straffexercis.
Jämte dessa direkta upplysningar vittnar också det sätt, varpå övningen
bedrevs, om att syftet därmed var det nu angivna. I detta hänseende erinras
om att övningen pågått minst två timmar så gott som i ett sträck, att sex
olika gruppchefer därvid fått avlösa varandra samt att farten åtminstone
tidvis varit uppdriven.

Med hänsyn till vad sålunda anförts bör yrkas, att straffet för Sundin bestämmes
med utgångspunkt från att övningen utgjort otillåten bestraffning.
Det straff, som krigsrätten utmätt, måste under denna förutsättning anses
alltför lindrigt. Även örn bestraffning ej anses ha varit åsyftad, måste för
övrigt den omdömeslöshet Sundin visat anses vara så grov, att arrest utan
bevakning i tre dagar icke är en tillräcklig påföljd. Det bör därför yrkas,
att Sundins straff under alla förhållanden avsevärt skärpes.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

13. Åtal för misshandel och missfirmelse mot underlydande ävensom för
hot örn repressalier för klagan hos militieombudsmanncn.

I en den 20 oktober 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 235 Edler samt 22 andra värnpliktiga vid samma pluton
som Edler följande: Värnpliktige fänriken Sune Perned hade vid flera
tillfällen uttalat svordomar inför truppen. Han hade bland annat yttrat: »Ni
uppför er som djävla svin» och »Sängen ser ut som en svinstia» samt ytterligare
»Om ni hittar en persedel på er plats, som ni inte äger, så släng den
åt helvete, så att den, som äger den, får betala den» och »Örn det finnes
någon, som icke sköter sig i förläggningen, så slå honom på käften, jag får
inte själv göra det tyvärr». Då en värnpliktig blivit efter sina kamrater vid
en förflyttning, som företagits under krypning, hade Perned tagit honom
enskilt samt tilldelat honom en spark. Efter denna händelse hade Perned
yttrat till truppen: »Om ni sänder iväg en skrivelse till militieombudsmannen,
så kan jag göra livet surt för er under den lid inkallelsen varar.»

Sedan skriften översänts till chefen för Västerbottens regemente, inkom
denne med protokoll från ett av majoren Georg Äström i saken hållet förhör.

Av anmälarna uppgåvo värnpliktige nr 325 Johansson samt ytterligare elva
värnpliktiga följande: Anmälningsskriften hade tillkommit i anledning därav,
att anmälarna ansett, att Edler blivit sparkad av Perned under ett exercispass
den 9 oktober 1944. Exercisen hade varit hård och av många uppfattats
som straffexercis. De kunde icke avgöra, huruvida Edler gjort sitt
bästa under exercisen, men de hade ej heller sett, att han uppträtt på sådant
sätt, att Perned kunnat bliva uppretad på honom. De medgåvo, alt deras
sängar icke varit snyggt bäddade ifrågavarande dag, och att Perned särskilt
anmärkt på att Edlers säng varit illa bäddad.

Edler anförde vid förhöret: Det vore riktigt, att hans säng varit dåligt
bäddad den 9 oktober 1944. Det vore även riktigt, att han samma dag vid
det i anmälningsskriften åsyftade tillfället, då han blivit sparkad, kommit
långt efter silia kamrater. Detta hade berott på, att han haft ont i ett knä,
vilket han dock icke meddelat Perned vid övningens början. Han hade fått
göra om krypningen ensam. Då Perned därvid ansett, att krypningen alltjämt
gått för långsamt, hade Perned med sidan av ena foten tilldelat Edler
en spark å högra låret nedanför sätet. Det hade icke uppstått något märke
efter sparken. Först efter det Edler blivit sparkad, hade han omtalat för
Perned, att han hade ont i knäet. Perned hade då lämnat Edler, som fått
fortsätta ensam ålande mot det bestämda målet. Älningen hade emellertid
icke behövt fullföljas, utan plutonen hade åter samlats, innan han nått sitt
mål. Anledningen lill att han fatt övergå från krypning till ålning hade sannolikt
varit den, att Perned önskat spara Edlers knä. Älningen hade emellertid
i själva verket frestat på knäet lika mycket som krypningen.

Perned berättade: Innehållet i anmälningsskriften vore överdrivet men i
huvudsak riktigt. Han hade icke kallat truppen för svin, utan jämfört den
med svin och ordningen i förläggningen med ordningen i en svinstia. Med
de påtalade uttrycken angående persedlarna och behandlingen av dem, som
icke skötte sig, hade han velat framhålla, att de persedlar, som icke funnes
på sina platser, skulle beslagtagas för att han skulle få tillfälle att ställa
den skyldige till ansvar, samt uppmana truppen till kamratuppfostran.
»Sparken» hade i själva verket bestått i att han med ena foten tryckt ned
Edler, som haft kroppen för högt under krypningen. Edler hade icke
gjort sitt bästa utan krupit mycket långsamt — troligtvis på trots. Yttrandet
i anmälningsskriften, att det funnes möjligheter att göra livet surt för
truppen, hade icke direkt avsett det fallet, att truppen skreve till militieombudsmannen,
utan fast hellre det fallet, att truppen icke velat sköta sig.
Perned hade visserligen i vanlig ordning kunnat rapportera de förseelser,
som föranlett att han blivit retad, men han hade ansett, att han gjort truppen
en tjänst genom att ta saken i egna händer. Han hade även under hösten
1943 varit chef för den ifrågavarande plutonen, som då varit bra. Manskapet
vöre emellertid nu till stor del nytt, och en del sämre element, som inverkat
ofördelaktigt på de övriga, hade tillförts truppen. Han beklagade det skedda,
vilket icke komme att upprepas.

Åström anförde för egen del i ett å förhörsprotokollet tecknat yttrande:
Perned hade på ett förtjänstfullt sätt skött sin pluton. Några tendenser i den
riktning, som angåves i anmälningsskriften, hade Åström aldrig tidigare
märkt eller hört talas om. Då plutonen innevarande år icke stått i samma
klass som under beredskapsomgången 1943, hade Perned pressats av Åström
och sin kompanichef till att få truppen i bättre form. Delta i förening med
den dåliga ordning, som rått i förläggningen den 9 oktober 1944, och ett
visst trots från plutonens sida hade kommit Perned att förgå sig. Anmälningsskriften
syntes i viss mån vara en hämndakt för det hårda exercispasset
ifrågavarande morgon. Under den tid, som förflutit sedan anmälningsskriften
ingavs, hade icke försports några missljud från truppen.

I en den 30 november 1944 dagtecknad, till chefen för Västerbottens regemente
översänd åtalsinstruktion anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
Regner, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit.

Perned har uppgivit, att han i anledning av missnöje med ordningen i plutonens
förläggning fällt yttranden av i huvudsak den innebörd, som angives
i de två första i anmälningsskriften anmärkta yttrandena. Härigenom synes
Perned ha gjort sig skyldig till brist i anständigt uppförande samt beträffande
det första yttrandet jämväl missfirmelse av underlydande.

Av Perneds egna uppgifter synes tillika framgå, att han i anledning av
missnöje med manskapet fällt yttranden av i huvudsak den lydelse, som
framgår av de i anmälningsskriften påtalade yttrandena rörande upphittade
persedlar och om behandlingen av dem, som ej skötte sig. Genom dessa sina
yttranden har Perned visat anmärkningsvärd omdömeslöshet och brutit mot
föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet för armén, att befälhavare i fråga
örn behandling av trupp skall verka i hästa mening uppfostrande och vägledande.

I anmälningsskriften har vidare uppgivits, att Perned i anledning av missnöje
med Edlers uppträdande vid det åsyftade övningspasset den 9 oktober
1944 tilldelat Edler en spark. Perned har å sin sida uppgivit, att han med
foten allenast tryckt ned Edler, som intagit för hög kroppsställning under
krypningen. Av utredningen framgår ej klart, huruvida Perneds beteende
inneburit våld eller misshandel mot Edler eller kan anses allenast ha varit
för Edler missfirmande. Närmare utredning härom torde böra förebringas.

Beträffande det i anmälningsskriften åsyftade yttrandet, att Perned i händelse
av en anmälan i saken till militieombudsmannen kunde göra livet surt
för manskapet, har Perned förklarat, alt han icke direkt avsett det fallet,
att truppen skrev till militieombudsmannen, utan fast hellre det fallet, att
truppen icke velat sköta sig. Ytterligare utredning erfordras angående lydelsen
av det av Perned fällda yttrandet. Därest detta varit av den innebörd,
som i anmälan uppgivits, har det innefattat ett hot örn repressalier i händelse
truppen anmälde Perned för militieombudsmannen. En dylik kränk -

ning av de värnpliktigas rätt alt vända sig till militieombudsmannen måste
anses innefatta grovt oförstånd i tjänsten.

Militieombudsmannen uppdrog åt vederbörande krigsfiskal att vid den
krigsdomstol, varunder Perned lydde, anhängiggöra och utföra åtal mot Perned
för vad denne låtit komma sig lill last, samt därvid yrka ansvar å honom
jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Målet hänsköts av regementschefen till regementskrigsrätten vid Västerbottens
regemente. Vederbörande krigsfiskal yrkade vid krigsrätten i anslutning
till åtalsinstruktionen ansvar å Perned jämlikt 96, 91, 130 och 90 §§ strafflagen
för krigsmakten för brist i anständigt uppförande, missfirmelse av
underlydande, oförstånd i tjänsten och misshandel av underlydande. Edler,
som inställt sig vid krigsrätten, förklarade, att han icke förde någon talan i
målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 22 mars 1945 och yttrade
därvid.

Krigsrätten finner utrett, att, sedan Perned den 9 oktober 1944 under inspektion
av plutonens förläggning funnit ordningen i förläggningen icke
vara tillfredsställande, Perned samma dag låtit uppställa truppen och att
Perned därvid i samband med att han påtalat den bristande ordningen använt
olämpliga och för manskapet kränkande uttryck. Härigenom har Perned
gjort sig skyldig till brist i anständigt uppförande samt missfirmelse av
underlydande.

Av utredningen framgår vidare, att Perned under den exercis som följt
efter uppställningen utövat våld å Edler genom att tilldela denne en spark.
Då våldet emellertid varit av lindrig art, få omständigheterna beträffande
detta brott anses vara synnerligen mildrande.

Tillika är utrett, att Perned några dagar senare, då det kommit till hans
kännedom, att manskapet ämnade göra anmälan om det inträffade till militieombudsmannen,
inför truppen fällt ett yttrande av innehåll, ali han
kunde »göra livet surt» för manskapet, därest anmälan skedde. Genom berörda
uttalande, som måste anses hava innefattat hot om repressalier i händelse
anmälan till militieombudsmannen gjordes, har Perned visat grovt
oförstånd i tjänsten.

På grund av det anförda prövar krigsrätten, jämlikt 33, 96, 91, 90 och
130 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen,
rättvist döma Perned för brist i anständigt uppförande, missfirmelse
av underlydande krigsmän, våld å underordnad krigsman samt oförstånd i
tjänsten att undergå disciplinstraff av vaktarrest i åtta dagar.

Över regementskrigsrättens utslag anförde Perned besvär.

Krigsliovrätten meddelade utslag på besvären den 9 oktober 19A5 och
fann därvid ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

14. Åtal mot löjtnant vid flottan för brist i anständigt uppförande. Tillika
fråga örn obehörig påtryckning å underlydande för att förmå denne att
återtaga anmälan mot förman.

I en till militieombudsmannen den 17 januari 1945 inkommen skrift anförde
signalmatrosen av andra klassen KA nr 8176-11-42 Börje Pettersson
följande: Pettersson hade den 11 januari 1945 varit sysselsatt med lastning
av ammunition ombord å jagaren Göteborg. Enär en låda tubammunition,
som stått på däcket, varit öppnad, hade Pettersson och hans medhjälpare
avsett att langa ammunitionen till durken. Löjtnanten S. V. Björnstam hade
emellertid givit order örn att lådan skulle bäras ner till durken. Pettersson
hade då sagt: »Löjtnant, är det inte bättre att langa ner denna ammunition.»
Detta yttrande hade enligt Petterssons åsikt ej utgjort någon invändning,
utan hade endast varit ett förslag avsett att underlätta arbetets utförande.
Björnstam hade svarat: »Kyss du mig i ashålet, gubbe.» Pettersson hade genmält:
»Det var inte vackert sagt, löjtnant», varpå Björnstam svarat, att »det
var inte vackert menat heller». Detta samtal kunde bestyrkas av fyra vittnen,
som befunnit sig ombord. Pettersson hade skrivit rapport om saken till
fartygschefen, kaptenen S. A. Lindkvist. Av denne hade Pettersson emellertid
blivit övertalad att återtaga rapporten, emedan Pettersson eljest skulle få
betydligt strängare straff än vad Björnstam kunde få. Pettersson skulle
nämligen komma att dömas för invändning mot av förman i tjänsten given
order. Som Pettersson ovan påpekat, hade han icke gjort någon invändning
mot ordern, utan endast framställt eli förslag, och Björnstams order hade
omedelbart efter det relaterade samtalet utförts.

Sedan skriften översänts lill chefen för Göteborgseskadern med begäran
örn utredning, inkom denne med protokoll från förhör med Bjömstain,
Lindkvist och Pettersson samt värnpliktiga nr 658-17-43 Johansson, nr 199-11-46 Bengtsson och nr 43-11-45 Jansson.

Vid förhöret anförde Björnstam: Arbetet med ammunitionen hade utförts
med god fart och under god stämning. Enär ifrågavarande ammunitionslåda
varit öppen och innehållit lösa 20 mm projektiler, hade den ej bort
transporteras ner med talja, utan hade det absolut varit lämpligast att bära
lier den i durken. Björnstam erkände, att han fällt det i Petterssons skrift
omförmäla yttrandet. Detta hade emellertid skett i skämtsam ton och icke
i avsikt alt såra Pettersson. Även Pettersson syntes lia tagit yttrandet från
den skämtsamma sidan, och då Björnstam invänt: »Tycker Pettersson, att

någon annan skall bära ner lådan», hade Pettersson svarat »ja». Bjömstam
hade haft det intrycket, att Pettersson icke skulle gjort någon affär av det
inträffade, om icke någon utomstående uppmanat Pettersson att taga upp
saken. Sedan Petterssons rapport till fartygschefen återtagits, hade Björnstam
vid ett tillfälle talat med Pettersson om vad som förevarit och förklarat
sig villig att bedja Pettersson örn ursäkt för det av honom fällda yttrandet.
Pettersson hade därvid, enär rapporten till fartygschefen återtagits,
ansett sig ej behöva kräva någon ursäkt.

Lindkvist förmälde: Sedan Lindkvist mottagit den till honom ställda rapporten,
hade han förekalla! Pettersson och påpekat, att denne genom att i
rapporten uppgiva, att han gjort invändning mot orderns innebörd, även
rapporterat sig själv. Lindkvist hade samtidigt erinrat Pettersson örn bestämmelserna
i Undervisning för manskapet vid flottan, del I A, mom. 82,
vari föreskrives att mottagna befallningar skola med beredvillighet utan invändning,
onödiga frågor eller tecken till ogillande fullgöras. På förfrågan
av Pettersson angående eventuella straffsatser hade Lindkvist svarat, att
han på sakens dåvarande ståndpunkt icke kunde lämna något bestämt besked
härom. Ej heller hade Lindkvist angivit, huruvida ärendet skulle avgöras
av honom själv eller av krigsrätten. Lindkvist hade därefter tillfrågat
Pettersson, örn denne, med anledning av vad som framhållits för honom,
önskade, att rapporten skulle behandlas i vanlig ordning, eller örn han ville
taga tillbaka rapporten, varvid Pettersson beslutat återtaga densamma. Lindkvist
hade ingalunda övertalat Pettersson att återtaga rapporten. Lindkvist
hade emellertid genom upplysningar klargjort för Pettersson, att även denne
varit felande, men hade ej givit uttryck för uppfattningen, att Pettersson
skulle få strängare straff än Björnstam. Lindkvist hade även framhållit för
Pettersson, att, även om rapporten icke bleve behandlad, Lindkvist komme
att taga upp saken med Bjömstam. Lindkvist hade även sedermera tillhållit
Björnstam det olämpliga i uttryckssättet.

Pettersson berättade: Ilan hade icke av någon uppmanats att rapportera
saken till militieombudsmannen, utan gjort detta av egen fri vilja. Pettersson
hade icke uppfattat Björnstams yttrande som något skämt. Björnstams ursäkt
hade Pettersson icke velat mottaga, enär ärendet ändock varit på väg
till militieombudsmannen. Sin ursprungliga rapport till Lindkvist hade Pettersson
återtagit, enär han av Lindkvists yttranden fått den uppfattningen,
att hans eget straff skulle bliva strängare än Björnstams.

Johansson, Bengtsson och Jansson förklarade, att de hört det av Pettersson
påtalade yttrandet, de båda förstnämnda med tillägg, att yttrandet icke
fällts i skämtsam ton.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till Pettersson anmodat denne att
lämna vissa kompletterande upplysningar, anförde Pettersson i en till militieombudsmannen
inkommen skrift bland annat följande: Den ifrågavarande
ammunitionslådan hade haft en vikt av 25—30 kilogram. Vid tillfället
hade de i det lag, som Pettersson tillhört, varit fyra man, som under befäl
av ammunitionsuppbördsmannen sysslat med lastning av ammunition.

Med »langning» av ammunitionen hade Pettersson avsett, att hela lådan med
projektilerna, som de där lago, skulle genom en lucka i däck för hand langas
ned till durken. Vid lastning av ammunition i öppna lådor användes alltid
detta transportsätt. Så vore även i övrigt vanligen fallet vid lastning av lättare
ammunition. Tyngre ammunition nedfördes i allmänhet till durken
med hjälp av en över luckan till durken uppmonterad reservhiss (talja). Vid
transport av sådan ammunition, som här var i fråga i slutna lador, begagnades
vanligen reservhissen. Det skulle enligt Petterssons mening ha gått
betydligt fortare att langa lådan än att bära ner den till durken.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 3 maj 1945 till chefen för Göteborgseskadem följande.

Björnstam har medgivit, att han vid omförmälda tillfälle till Pettersson
fällt det av denne i anmälningsskriften upptagna yttrandet. Genom nämnda
yttrande, som varit synnerligen olämpligt, måste Bjömstam, även om yttrandet
av honom avsetts som ett skämt, anses lia grovt åsidosatt tjänslgöringsreglementets
bestämmelser, att överordnad skall förhålla sig värdigt och
grannlaga mot underordnad, och har Björnstam härigenom gjort sig skyldig
till brist i anständigt uppförande. Jag finner mig icke kunna underlåta
att beivra den förseelse, Björnstam sålunda låtit komma sig till last.

Eftersom det å andra sidan icke syntes erforderligt att bringa frågan örn
ansvar under krigsrätts prövning, ansåg militieombudsmannen sig kunna
inskränka sig till att för eskaderchefen, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten
över Bjömstam, anmäla denne till erhållande av disciplinär
bestraffning.

Militieombudsmannen anförde vidare.

Pettersson har uppgivit, alt han anmält ifrågavarande händelse jämväl
till Lindkvist, samt att han av Lindkvist övertalats att återtaga sin anmälan.
Såsom skäl härför skulle Lindkvist — enligt vad Pettersson anfört — ha
åberopat, att Pettersson själv skulle komma att dömas för invändning mot
av förman i tjänsten given order, för vilket Pettersson skulle komma att få
betydligt strängare straff än vad Björnslam kunde få. Lindkvist har bestritt,
att han övertalat Pettersson att återtaga rapporten. Lindkvist hade, enligt
vad han uppgivit, endast för Pettersson klargjort, att denne genom att göra
invändning mot Björnstams order även själv felat, samt därefter tillfrågat
Pettersson, örn denne i anledning härav ville taga tillbaka sin anmälan. Lindkvist
hade emellertid ej givit uttryck för uppfattningen, att Pettersson skulle
få strängare straff än Björnstam.

Även örn en av vederbörande förhörsledare till en anmälare framställd förfrågan,
örn han är villig återtaga mot överordnad gjord anmälan, ej innebär
en direkt påtryckning, torde det dock ofta ej vara lämpligt alt företaga en
dylik åtgärd. Där det emellertid i något fall anses påkallat med dylik för -

frågan, är det angeläget, att förhörsledaren lägger sig vinn om att uppträda
med största möjliga takt och hänsyn. Redan förhörsledarens ställning som
förman innebär nämligen i och för sig en viss press på klaganden och medför,
att denne icke kan fullt fritt fatta ståndpunkt.

Lindkvist har uppgivit, att han som motiv för sin förfrågan åberopat, att
Pettersson genom att göra invändning mot Bjömstams order även själv felat.
Riktigheten av Lindkvists uppfattning, att Pettersson genom det av honom
till Björnstam framförda förslaget angående den metod, som skulle användas
vid nedtransporterande av ifrågavarande ammunitionslåda till durken,
gjort sig skyldig till sådan förbrytelse, som omförmäles i 77 § strafflagen för
krigsmakten, synes mig kunna starkt ifrågasättas. Denna uppfattning vinner
ej heller stöd i vad av Björnstam uppgivits.

Petterssons åtgärd att återtaga den hos Lindkvist gjorda anmälan mot
Björnstam har uppenbarligen föranletts av vad Lindkvist yttrat till Pettersson.
Lindkvist har visserligen, enligt vad han själv uppgivit, för Pettersson
framhållit att, även om rapporten icke bleve behandlad, Lindkvist komme
att taga upp saken med Björnstam, men Lindkvists ingripande mot Björnstam
synes ha inskränkt sig till att Lindkvist tillhållit Björnstam det olämpliga
i det av denne begagnade uttryckssättet, vilket enligt min mening ej
kan anses ha varit tillfyllest.

Min uppfattning angående förevarande spörsmål skall genom eskaderchefens
försorg delgivas Lindkvist.

* *

I skrivelse den 29 maj 1945 anmälde eskaderchefen, att han den 14 maj
1945 jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för bristande i anständigt uppförande
ålagt Björnstam disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra
dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

15. Olämpligt uppträdande av officer genom handgriplig verkställighet av
given order örn hårklippning (I). Tillika fråga örn sättet för ledande av

militärt förhör (II).

I en till militieombudsmannen den 14 mars 1945 inkommen skrift anförde
vice korpralen nr 22-8-46 Gunnar Östlund bland annat följande: Östlund
vore stamanställd vid Upplands flygflottilj, där han genomgått vicekorpralskola.
Han utbildades nu vid korpralskola. I början av februari 1945
hade korpralskolan legat i fältförläggning på Frösön utanför Östersund.
Lördagen den 10 februari hade anordnats en fälttävlan på skidor, i vilken

Östlund deltagit. Under skidåkningen hade Östlund blivit rufsig i håret.
Då han härigenom kommit att ge intryck av alt vara särskilt långhårig,
hade han fått order att låta klippa sig. Den närmaste plats på vilken
detta kunnat ske hade varit Östersund. Sedan fälttävlan slutförts, hade
tjänsten avslutats klockan 1200. Under tiden klockan 1200—1500 hade
Östlund varit beordrad som eldvakt. Buss till Östersund hade under lördagseftermiddagen
avgått endast klockan 1500 och klockan 1800. Busslägenheten
klockan 1500 hade Östlund icke kunnat utnyttja, enär han icke avslutat
sin vakttjänstgöring förrän vid denna tidpunkt. Först klockan 1800 hade
Östlund kunnat resa till Östersund. När Östlund anlänt dit, hade alla frisérsalonger
varit stängda. Vid en uppställning påföljande måndag, då hela
korpralskolan varit närvarande, hade Östlund av chefen för markskoldivisionen,
löjtnanten K. E. Nilsson, under vilken korpralskolan sorterade tillfrågats,
varför Östlund icke låtit klippa sig under lördagen. Då Östlund icke
varit onormalt långhårig utan haft anledning utgå från att ordern angående
klippning givits närmast därför att Östlund genom att håret varit i oordning
hade förefallit långhårig, hade Östlund, när han icke blivit i tillfälle att
klippa sig, icke fäst större avseende vid den erhållna ordern utan helt enkelt
glömt bort den. Östlund hade därför blivit så överraskad vid Nilssons fråga,
att han på densamma svarat, att han icke hade haft råd att klippa sig. Denna
förklaring hade icke godtagits av Nilsson. Östlund hade i stället fatt order
att hämta en s. k. skidreparationsväska samt att ur denna framtaga och till
Nilsson överlämna en i väskan förvarad sax. Östlund hade därefter fatt lägga
sig på knä i snön, taga av sig uniformsmössan samt stryka ner håret i
pannan. Nilsson hade sedan klippt av håret, som hängt ner, så att det blivit
av ungefär en tändstickas längd. Sedan klippningen verkställts, hade Östlund
beordrats att ställa in sig i ledet, varefter Nilsson i ett till hela korpralskolan
riktat anförande bland annat meddelat, att han med alla som vore
långhåriga framdeles skulle förfara på samma sätt som med Östlund. Slutligen
hade Nilsson givit Östlund order att gå fram och ta upp det hår som
Nilsson klippt av. Genom sitt förfarande hade Nilsson överträtt sin befogenhet
att meddela tillrättavisningar. Östlund hade icke före tillrättavisningen
fått tillfälle att förklara sig. Tillrättavisningen hade dessutom meddelats
under former som för Östlund inneburit en grov personlig kränkning. Östlund
ullbölle örn närmare undersökning och erforderliga åtgärder.

Sedan skriften remitterats till chefen för Upplands flygflottilj, hölls den
15 mars 1945 förhör med Nilsson och Östlund samt furiren nr 91-63-39
Ljungberg. Förhörsledare var mobiliseringsofficeren vid flottiljen, kaptenen
i Upplands regementes reserv G. Ottander.

Ytterligare utredning i ärendet verkställdes genom förhör, som hölls å
flottiljen den 0 april 1945 av tjänsteman å militieombudsmansexpedilionen.

Vid förhöret den 6 april uppgav Östlund ytterligare bland annat: Det
hade varit Ljungberg, som givit Östlund order alt klippa sig, icke Nilsson.
Måndagen den 12 februari hade Nilsson beordrat uppställning av korpralskolan.
Nilsson, som tydligen av Ljungberg blivit underrättad örn att Öst

lund fått order att klippa håret, hade genast frågat Östlund, varför han icke
efterkommit denna order. Östlund hade vid denna fråga blivit »paff» och
sagt att han icke haft råd att klippa sig. Denna uppgift hade emellertid varit
sanningslös. Nilsson hade då beordrat Östlund att hämta fram tältlagets
skidreparationsväska, i vilken funnits en sax av ganska grova dimensioner,
avsedd att klippa i plåt med. Med denna sax hade Nilsson på sätt Östlund
förut berättat klippt av Östlund en del hår både framtill och på sidorna.
Under klippningen hade Nilsson ryckt och slitit i håret. Det hade ej varit
»smärtfritt precis». Östlund hade närmast före ifrågavarande tillfälle blivit
klippt i slutet av januari månad. Han ansåge därföi-, att han icke på cirka
14 dagar kunnat bliva så långhårig, att det bort föranleda något ingripande
fran befälets sida. Östlund hade ansett och ansåge, att Nilssons förfarande
vore »obehagligt och inget vidare». Östlunds kamrater vore av samma uppfattning.
De ansåge alla, att Nilsson handlat överilat. Östlund hade uppfattat
harklippningen som ett straff för den försummelse han medgåve sig ha
begått genom att ej efterkomma ordern örn klippning av håret. Hans förseelse
vore emellertid enligt hans mening begången under förmildrande
omständigheter. Han hade icke tidigare fått någon order eller tillsägelse att
klippa sitt hår.

Nilsson medgav vid förhöret den 15 mars, att vad Östlund i skriften till
militieombudsmannen uppgivit örn händelserna vid uppställningen den 12
februari vore riktigt. Nilsson tilläde: Östlund brukade väcka uppseende genom
sitt alltför långa och yviga hår. Vid ifrågavarande tillfälle hade Östlund
haft så långt har, att det dolt öronen. Han hade nonchalerat given order.
Klippningen hade icke skett under förlöjligande former. Det hade icke varit
fråga örn tillrättavisning, utan endast örn ett genomförande av given order.
Vid förhöret den 6 april anförde Nilsson: Enligt flottiljchefens särskilt uttalade
önskan ålåge det befälet att hålla efter flottiljens personal i fråga om
hårklippning. Då Nilsson därför den 10 februari iakttagit, att Östlund varit
onormalt långhårig, hade Nilsson givit Östlund order att klippa sig till måndagen.
Det hade varit Nilsson själv som givit Östlund order om klippning.
Östlunds uppgift i denna del vöre sålunda felaktig. Möjligt vore dock, att
även furiren Ljungberg givit Östlund sådan order. Nilsson hade icke själv
tidigare haft något att anmärka på Östlund rörande dennes sätt att sköta
sitt hår. Detta hade emellertid närmast berott på att det icke vöre Nilsson utan
skolchefen, fänriken Johansson, som i första hand skulle tillse, att korpralseleverna
vårdade sitt hår. Östlund brukade alltid vara mycket långhårig.
Eldvakten torde icke ha kunnat hindra Östlund från att efterkomma tillsägelsen
om klippning. Nilsson hade visserligen fastställt den turordning, enligt
vilken Östlund skulle ha vakten från klockan 1200 till klockan 1500,
men Östlund hade kunnat hos Nilsson anhålla om att få byta tur för att bliva
i tillfälle att verkställa den honom givna ordern. Östlunds uppgifter örn
bussturerna vore för övrigt felaktiga.

Nilsson företedde i detta sammanhang turlista för 1945 över busstider avseende
resor från Jämtlands flygflottilj till Östersund, utvisande att på var -

dagar (även lördagar) bussar avginge bland annat klockan 1500, klockan
1630 saint klockan 1805.

Östlund anförde: Såsom Östlund förut uppgivit hade han, då han åtagit
sig eldvaklsturen klockan 1200 — klockan 1500 och senare under eldvakten,
icke kommit ihåg ordern om hårklippning. Detta vore anledningen till att
han icke hos Nilsson anhållit om byte av turen. Bussturen klockan 1630 hade
Östlund icke känt till.

Nilsson fortsatte: Måndagen den 12 februari hade Nilsson haft en del saker
att säga korpralskolan, varför han beordrat uppställning. Ilan hade genast
märkt, att Östlund icke efterkommit ordern om klippning av håret. Han hade
därför sagt till Östlund att hämta en skidreparationsväska. I denna hade nämligen
funnits den enda sax, som stått att få i fält. Östlund hade fått komma
fram till Nilsson med väskan och lämna Nilsson saxen. Eftersom Östlund
varit rätt lång, hade han fått lägga sig på knä och taga av sig mössan samt
skaka ner håret. Nilsson hade därefter klippt av håret med saxen. Såvitt Nilsson
kunde erinra sig hade han klippt tre »tag» med saxen. Östlund hade därefter
fått resa sig upp, gå tillbaka med väskan och ställa in sig i ledet. Nilsson
hade därefter talat om för korpralseleverna, att han ville, att de order han
gåve skulle bliva åtlydda, och att han fördenskull komme att göra likadant
med var och en, som icke åtlydde hans tillsägelser i fråga om hårklippning.

Vid förhöret den 6 april hördes även vicekorpralerna nr 103 Andersson
och nr 105 Ling, vilka uppgåvo, att de vore samtidiga med Östlund i tjänsten
och alt de åsett händelseförloppet.

Andersson uppgav vidare: Korpralseleverna hade ansett Nilssons förfarande
egenmäktigt. Befälet borde visserligen se till att givna order utfördes, men
detta borde icke ske genom handgripligheter. Nilsson borde ha givit Östlund
permission för att sätta honom i tillfälle att klippa sig. Korpralseleverna hade
sinsemellan talat mycket örn vad som passerat. Andersson ansåge sig därför
kunna påstå, att vad han nu uppgivit vore ett uttryck för den allmänna uppfattningen
bland korpralseleverna.

Ling berättade: Alla i skolan holle med Östlund och ansåge, att Nilssons
förfarande vore felaktigt. Hårklippningen hade skett på ett bestämt och
handfast sätt. Det hade nästan verkat som misshandel. Hela förfarandet hade
förefallit demonstrativt. I uppställningen hade deltagit 26 man.

Ottander anförde: Sedan protokollet över förhöret färdigställts, hade Ottander
överlämnat detsamma lill flottiljchefen jämte en missivskrivelse. I denna
skrivelse hade Ottander bland annat påpekat, alt Nilssons förfarande och inställning
i övrigt till saken syntes Otlander vittna om »bristande erfarenhet
om lösandet av frågor av denna art». Ottander ansåge det nu ha varit riktigare
att säga, att Nilssons förfarande vittnade om »omdömeslöshet».

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde militieombudsmannen
i en den 3 september 1945 dagtecknad åtalsinstruktion, som översänts till
chefen för Upplands flygflottilj.

Östlund erhöll lördagen den 10 februari 1945 av Nilsson eller annat befäl
order att klippa håret till påföljande måndag den 12 februari. Vid uppställning
av korpralskolan den 12 februari konstaterade Nilsson, att Östlund icke
efterkommit ordern om klippning. Nilsson beordrade då Östlund att hämta
en skidreparationsväska och överlämna en däri förvarad sax till Nilsson. Östlund
fick härefter framför sina kamrater i korpralskolan lägga sig på knä,
varefter Nilsson med saxen klippte Östlunds hår. Sedan Östlund åter ställt
in sig på sin plats, förklarade Nilsson för korpralseleverna, att han ville, att
de order han gåve skulle bliva åtlydda, och att han fördenskull komme att
göra likadant med var och en, som icke åtlydde hans tillsägelser i fråga om
hårklippning. Östlund fick härefter plocka upp det avklippta håret.

Nilssons förfarande gentemot Östlund vittnar örn stor omdömeslöshet. Det
är uppenbarligen förkastligt, att befäl på det sätt som här skett handgripligen
verkställer givna order. Den behandling Nilsson låtit Östlund undergå måste
betraktas som en grov personlig kränkning, så mycket mer som Nilsson
låtit korpralskolan under uppställning bevittna händelsen. Särskilt olämpligt
har Nilssons förfarande varit jämväl med hänsyn därtill att åtminstone en
del av korpralseleverna skulle utbildas till befäl. I stället för ett gott föredöme
i befälsföring har Nilsson genom sitt handlingssätt givit ett dåligt
exempel. Nilssons förfarande vid ifrågavarande tillfälle finner jag utgöra
oförstånd i tjänsten av allvarlig beskaffenhet.

Militieombudsmannen uppdrog åt åklagaren att vid den krigsrätt, varunder
Nilsson lydde, ställa Nilsson under tilltal för ifrågavarande tjänstefel. Östlund
skulle beredas tillfälle alt mot Nilsson framställa de yrkanden, vartill han
kunde finna fog.

Målet rörande Nilsson hänsköts av flottiljchefen till regementskrigsrätten
vid Upplands flygflottilj. Vid krigsrätten förklarade vederbörande krigsfiskal,
att han ställde Nilsson under tilltal för tjänstefel jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten. Östlund biträdde krigsfiskalens ansvarsyrkande men förklarade
sig icke därutöver ha något ansvars- eller skadeståndsyrkande att framställa
mot Nilsson.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 28 september 1945 och
yttrade därvid.

Genom vad i målet förekommit är utrett följande.

På förmiddagen lördagen den 10 februari 1945 har Östlund erhållit divisionsbefälets
order att till påföljande måndag den 12 februari låta klippa
sitt hår. Vid uppställning av korpralskolan sistnämnda dag har Nilsson i egenskap
av divisionschef konstaterat, att Östlund icke efterkommit ordern. På

Nilssons fråga om anledning härtill har Östlund sanningslöst uppgivit, att han
icke haft råd. Nilsson har då låtit Östlund hämta en skidreparationsväska
och därur framtaga en verktygssax samt intaga knästående ställning, varefter
Nilsson inför truppen med saxen verkställt klippning av Östlunds hår.

Krigsrätten finner Nilssons förfarande innefatta oförstånd i tjänsten och
prövar förty lagligt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma honom
för tjänstefel till vaktarrest i fyra dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 18 oktober 1945 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag samt därvid yrka att Nilsson måtte ådömas strängare straff.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

II.

I en den 20 mars 1945 till militieombudsmannen inkommen skrivelse från
Försvarsväsendets underbefälsförbund åberopade förbundet utdrag ur ett
brev den 16 mars 1945 från Östlund till förbundet.

I nämnda brev anfcres bland annat följande: »Redan i går, torsdag, blev
jag uppkallad till förhör hos kapten Ottander, mobiliseringsofficeren här på
flottiljen. Han hade då fått den anmälan jag skickat för att hålla ett förhör
med löjtnant Nilsson och mig.----När jag kom in, så var det första

kaptenen frågade mig om jag inte visste vad som gällde för inlämnandet av
skrivelser av sådan här art. Jag sade att jag visste att tjänsteskrivelser skulle
inlämnas tjänstevägen, men i ett fall då man skriver till M. O. detta icke
behöver göras. Han sade då att jag skulle ha gått upp till honom eller någon
annan officer för att höra, hur jag skulle ha gjort för det var förhastat av
mig att lämna in denna anmälan. Nästa fråga var om jag skrivit anmälan
själv. Jag svarade då att jag gjort det, men han trodde mig inte enär, som
han sade: ’Den här skrivelsen är så väl juridiskt framförd, så den kan ni
inte ha gjort själv.’ Jag sade då att jag redogjort för händelseförloppet för
underbefälsförbundet där jag fått det nerskrivet. Han frågade även efter
adressen till underbefälsförbundet som jag då gav honom. Han frågade därefter,
om jag skrivit denna skrivelse för att få fast löjtnant Nilsson, varpå
jag svarade nekande, och sade att jag gjort det för att förhindra, att det
upprepades. Han sade då att detta icke skulle förhindra löjtnant Nilsson

att göra örn det, örn han ansåg det nödvändigt. —--På min fråga örn

löjtnant Nilsson hade rätt att bestraffa mig på detta sätt även örn jag själv
gjort ett fel svarade kapten Ottander: ’Så har löjtnant Nilsson gjort, och så
kommer han alltid att göra, örn inte hans order bliva åtlydda, även örn det
fanns hundra M. O.’»

Vid förhöret den 6 april uppgav Östlund i denna del: Brevet av den 16

mars 1945 hade tillkommit efter hemställan från ombudsmannen i underbefälsförbundet.
Denne hade anmodat Östlund att berätta allt vad som tilldragit
sig. Innehållet i brevet vitsordades och vidhölles. Sedan Östlund meddelat
Ottander, att Östlund sänt in sin anmälan till militieombudsmannen för att
förhindra att Nilssons förfarande upprepades, hade Ottander sagt ungefär
följande: »Östlund skall inte tro, att Östlund kan hindra löjtnant Nilsson från
att i fortsättningen göra på samma sätt, för löjtnant Nilsson är militär, och
han kommer att göra så, även örn det funnes hundra militieombudsmän.»
Ottander hade sedan pratat en hel del och förehållit Östlund det olämpliga
i hans anmälan till militieombudsmannen. Han hade bland annat sagt att
»en militär gör ej så». Ottander hade vidare frågat Östlund, varför denne
icke låtit skrivelsen gå tjänstevägen.

Ottander anförde: Ottander hade frågat Östlund, hur skrivelsen till militieombudsmannen
tillkommit, och om Östlund själv formulerat densamma.
Ottander hade nämligen velat höra, om Östlund kände till att enligt
tjänstgöringsreglementet klagomål kunde framföras till närmaste överordnad.
På senare tid hade personal vid flottiljen flera gånger skrivit direkt
till militieombudsmannen med förbigående av utvägen att klaga hos överordnad.
Ottander hade önskat skaffa sig visshet, huruvida Östlund påverkats
att förfara på samma sätt. Östlund hade svarat, att han satt ripp
skrivelsen med hjälp från underbefälsförbundet, och att den, som skreve
till militieombudsmannen, icke behövde gå tjänstevägen utan kunde skriva
direkt. Ottander hade framhållit för Östlund, att det givetvis vore tillåtet
att skriva direkt till militieombudsmannen. Ottander bestrede, att han såsom
Östlund skrivit i sitt brev av den 16 mars 1945 sagt till Östlund, att
denne hos Ottander eller annan officer skulle ha efterhört, hur han bort
förfara, och att det varit förhastat av honom att ingiva anmälan till militieombudsmannen.
Ottander hade frågat Östlund, örn det förelegat ovänskap
mellan denne och Nilsson, vilket Östlund bestritt. Ottander hade framhållit
för Östlund, att order som lämnades i fält måste åtlydas och att den befälhavare
vore »en strunt», som icke kunde se tili att hans order bleve åtlydda.
Det sistnämnda hade Ottander möjligen anfört som svar på en fråga
från Östlund. Ottander kunde dock ej nu påminna sig, hur Östlunds fråga
varit formulerad. Östlund hade under förhöret sagt, att han skrivit till militieombudsmannen
för att förhindra, att Nilssons förfarande upprepades.
I det sammanhanget hade Ottander nog sagt, att Nilsson kanske skulle upprepa
sitt förfarande, örn hans order icke bleve åtlydda. Ottander bestrede
däremot bestämt, att han på fråga från Östlund, örn Nilsson haft rätt att bestraffa
honom på sätt som skett, skulle ha svarat med det i Östlunds brev
citerade yttrandet »Så har löjtnant Nilsson gjort etc.» Ottander hade visst
icke nämnt militieombudsmannen i sådant sammanhang. Östlund hade nog
frågat, om Nilsson haft rätt att bestraffa Östlund på sätt som skett, men
Ottander hade icke givit Östlund något direkt svar på denna fråga. Det hade
enligt Ottanders mening icke funnits någon anledning att svara på frå -

gan, eftersom denna icke hört till saken. Det hade ju icke varit tal om någon
bestraffning av Östlund.

Löjtnanten E. O. Neppelberg berättade: Han hade varit förhörsvittne vid
förhöret den 15 mars 1945. Innan Ottander gått in på förhöret rörande händelserna
den 10 och den 12 februari, hade Ottander frågat Östlund, vilka
olika vägar en soldat kunde gå för att få missförhållanden i tjänsten rättade.
Östlund hade svarat, att soldaten antingen kunde gå tjänstevägen eller oek
anmäla förhållandet för militieombudsmannen. Neppelberg kunde icke ordagrant
återgiva, vad Ottander sagt härtill, men Neppelberg trodde, att Ottanders
kommentar gått ut på att Östlund kunnat vända sig till flottiljchefen.
Neppelberg kunde icke erinra sig, att Ottander sagt något till Östlund om
att det varit förhastat av Östlund att skriva till militieombudsmannen. Andemeningen
i Ottanders yttrande hade emellertid nog varit, att Östlund i
första hand borde vänt sig till överordnad vid flottiljen med sina klagomål.
Ottander hade också frågat Östlund, om denne själv satt upp skrivelsen till
militieombudsmannen. Vidare hade Ottander frågat Östlund, vad denne
ville åstadkomma med sin anmälan till militieombudsmannen, om han ville
lia fast Nilsson eller om det vore någon annan han ville åt eller örn han
kände sig förföljd. Östlund hade därvid bland annat indignerat frågat, örn
han kunde bliva behandlad hur som helst, även örn han gjort ett fel. Ottander
hade svarat ungefär följande: »Vad löjtnant Nilsson angår, gör han nog
örn samma sak, örn inte hans order bli åtlydda, även örn Östlund skriver
aldrig så många gånger till militieombudsmannen.» Ottander kunde också
lia yttrat »även om det fanns hundra M. O.», men Neppelberg ville ej påstå,
att han verkligen sagt det. Medan Östlund härefter fått berätta om händelseförloppet
vid hårklippningen, hade Ottander gjort en del kommentarer av
allmänt militär natur. Så till exempel hade Ottander, när Östlund med en
viss indignation frågat, om Nilsson haft rätt att klippa honom på sätt som
skett, påpekat för Östlund, att det vore en dålig officer, som först gåve en
order och sedan inte kunde se till att den bleve utförd. De kommentarer Ottander
gjort till Östlunds berättelse och vissa av Östlund framställda frågor
hade kanske varit något stränga. Förhöret hade emellertid varit sakligt, och
de anmärkningar Ottander framställt hade varit fullt berättigade.

Depåassistenten Mossberg, som varit förhörsvittne vid Ottanders förhör,
uppgav: Det vore riktigt, att Ottander frågat Östlund, örn denne icke visste,
vad som gällde för inlämnande av skrivelser av ifrågavarande slag, och att
Östlund svarat, att han kände till att tjänsteskrivelser skulle inlämnas tjänstevägen
men att anmälningar till militieombudsmannen kunde insändas direkt
till denne. Huruvida Ottander sagt, att Östlund skulle ha gått upp till
Ollander eller någon annan officer för att efterhöra, hur han borde förfara,
och att det varit förhastat av honom att anmäla saken till mililieomfaudsmannen,
kunde Mossberg icke erinra sig. Ottander bade emellertid yttrat något
i den vägen. Kontentan hade varit, afl Östlund bort vända sig till överordnad
med sina klagomål. Del vore vidare riktigt, att Ottander frågat Öst 4—458743.

M ilitia o mbuds mannens ambol sberättelsc.

lund, om han själv skrivit anmälningen till militieombudsmannen, och att
Östlund svarat, att han haft hjälp från underbefälsförbundet. Mossberg
ville erinra sig, att Ottander frågat Östlund, om han skrivit till militieombudsmannen
för att få fast löjtnanten Nilsson. Däremot kunde Mossberg
icke minnas, att Ottander skulle ha sagt, att Östlunds skrivelse till militieombudsmannen
icke skulle förhindra löjtnanten Nilsson att upprepa sitt förfarande,
om denne ansåge det nödvändigt. Mossberg komme vidare ihåg,
att Östlund frågat, om Nilsson ägt rätt bestraffa honom på sätt som skett.
Därvid hade Ottander svarat ungefär följande: »örn ej given order åtlvdes,
får vederbörande ordergivare se till att ordern blir utförd.»

Mossberg tilläde på särskild fråga: Han kunde icke erinra sig, att Ottander
fällt det i Östlunds brev citerade yttrandet »Så har löjtnant Nilsson gjort
etc.» eller något liknande. Mossberg ansåge, att ett sådant yttrande borde
fastnat i minnet, örn det verkligen fällts. Det vore dock kanske tänkbart,
att ett yttrande av sådant innehåll kunnat förbigå Mossberg, därigenom att
Mossberg mot slutet av förhöret varit upptagen med att avsluta och komplettera
memorialet över förhöret.

I en den 3 september 1945 dagtecknad skrivelse till chefen för Upplands
flygflottilj anförde militieombudsmannen, under hänvisning till vad som förekommit
vid förhöret den 15 mars, följande.

Militära befattningshavare besitta i allmänhet icke i samma grad som civila
yrkesmän rutin och erfarenhet rörande utredning av brott och förseelser.
Förhörsledning och förhörsteknik äro blott detaljer i den militära verksamheten.
Man kan därför icke ställa samma krav på en militär utredning
som på en undersökning av civil polismyndighet. Resultaten av militära utredningar
uppvisa också ofta brister i fråga om klarhet, noggrannhet och fullständighet.
Dessa brister i den militära utredningsapparaten äro särskilt
kännbara i militieombudsmannens verksamhet. Militieombudsmannen måste
merendels avgöra under hans prövning komna ärenden på grundval av rent
militära utredningar. Det skulle vara av stort värde, örn den militära utredningsapparaten
kunde på något sätt förbättras. Svårigheten är emellertid
att finna en lämplig form härför.

Ändamålet med förhör och utredningar av ifrågavarande slag är att få
fram sanningen. Fullständig opartiskhet hos förhörsledaren är därvid ett
absolut krav. Förhöret skall giva en god och tillförlitlig grund för kommande
beslut. För vinnande av detta syfte måste förhöret ledas oväldigt och förutsättningslöst.
Det är av stor vikt, att den anmälde och anmälaren utan hänsyn
till militär tjänsteställning behandlas lika och tillerkännas samma rätt
att yttra sig och framställa frågor. Förhörsledaren får ej visa sig sätta större
tilltro till uppgifter av någon endast av den anledningen, att denne innehar
en högre militär grad. Därest de militära formerna för samvaro mellan överoch
underordnad skulle strängt iakttagas vid ett förhör, måste detta uppen -

barligen vara ägnat att motverka själva syftet med förhöret, att få fram sanningen.
Militär förhörsledare bör därför sträva efter att i görligaste mån
låta sitt förhör försiggå på samma sätt och i samma ordning som ett civilt
polisförhör.

Det må vidare framhållas, att militär personal för vinnande av rättelse i
uppkomna missförhållanden har full frihet att välja mellan hänvändelse till
militieombudsmannen och högre militär myndighet. Om sålunda t. ex.
en värnpliktig valt att vända sig till militieombudsmannen, får något klander
icke riktas mot honom på grund härav. Till och med en fråga varför
klagande vänt sig till militieombudsmannen och ej till militär chef
är i regel opåkallad. En dylik fråga kan lätt komma att framställas på
ett sådant sätt, att vederbörande uppfattar densamma som ett klander
av att han vänt sig till militieombudsmannen. Frågan torde närmast vara
ägnad att motverka ett militärt önskemål, som synes ligga bakom densamma,
att personalen bör vända sig till militär myndighet med sina klagomål.
Det är givet, att missförhållande, som dragés under militieombudsmannens
prövning, mången gång kan undanröjas av militär myndighet.

Huru vid Ottanders förhör tillgått och vad därvid av Ottander yttrats har
icke i alla detaljer kunnat utredas och fastställas. Förebragta omständigheter
synas emellertid till en början giva vid handen, att Ottander om Östlunds
anmälan gjort uttalanden, vilka Östlund haft anledning uppfatta som klander
av att Östlund vänt sig till militieombudsmannen. Utrett är vidare, att
Ottander frågat Östlund, örn denne själv satt upp skriften till militieombudsmannen
eller örn någon hjälpt honom därmed. Då Östlunds skrift varit saklig
och även visat sig till innehållet riktig, har Ottanders fråga varit opåkallad.
Av utredningen framgår ytterligare, att Östlund frågat Ottander, örn
Nilsson ägt rätt bestraffa honom på sätt som skett eller om han kunde
bliva behandlad hur som helst, även om han begått ett fel. Vad Ottander
svarat på sistnämnda fråga är icke fullt klarlagt. Östlund har uppgivit, att
Ottander sagt ungefär följande: »Östlund skall inte tro, att Östlund kan
hindra löjtnant Nilsson från att i fortsättningen göra på samma sätt, för
löjtnant Nilsson är militär, och han kommer att göra så, även om det funnes
hundra militieombudsmän.» Även örn det icke kan anses tillförlitligen utrett,
att Ottander fällt detta yttrande eller liknande, måste det i allt fall anses
styrkt, att Ottander i sammanhanget uttalat sig på sådant sätt, att Östlund
lätteligen kunnat få den uppfattningen, att Ottander tagit parti för Nilsson.
Ottander har härigenom felat mot kravet på att förhörsledaren skall vara
opartisk.

Ehuru befogade anmärkningar sålunda kunna riktas mot Ottanders förhör,
låter jag med hänsyn till omständigheterna bero vid de erinringar, som
innefattas i det anförda.

16 och 17. Åtal mot officer och underofficer för spritmissbruk. Tillika åtal
mot den förre, för det denne i en för värnpliktig utfärdad inskrivningsbok
verkställt anteckning örn att den värnpliktige vore organiserad

kommunist.

1 en till militieombudsmannen den 28 augusti 1943 inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 777-46-37 Ebbe Svensson bland annat följande:
Svensson hade under tiden den 27 februari—den 9 juni 1942 fullgjort
beredskapstjänstgöring vid en motoriserad trafikpluton. Chefen för plutonen,
ryttmästaren, numera kaptenen vid Södermanlands pansarregemente,
Rolf Cederschiöld, hade vid tjänstgöringens slut i den för Svensson
utfärdade inskrivningsboken under rubriken »Övriga ant.» anmärkt »Organiserad
kommunist». Denna anteckning hade av Svensson observerats
först sedan han i juli månad 1943 ånyo blivit inkallad till beredskapstjänstgöring.
Svensson hade häröver blivit så uppbragt, att han omedelbart
i hastigt mod under nämnda anteckning själv skrivit »organiserad
socialdemokrat». Svensson, som icke diskuterat politik vare sig med Cederschiöld
eller någon annan å förbandet, betraktade den av Cederschiöld
gjorda anteckningen som en grov ärekränkning och förolämpning mot Svensson.
Svensson hade på grund av nämnda anteckning icke, som det varit hans
avsikt, kunnat söka civilarbete som bilmontör vid Svea trängkår och hade
sålunda härigenom tillfogats skada, för vilken han ansåg sig berättigad till
ersättning. Svenssons vitsord för tjänstbarhet, som tidigare varit 3 plus, hade
därjämte av Cederschiöld sänkts till 1 plus. Detta hade medfört, att Svensson
vid beredskapstjänstgöring i juli och augusti månader 1943 av löjtnanten
B. Philipson ej kunnat tilldelas högre vitsord än 2 plus. I anledning av
vad sålunda anförts, hemställde Svensson, att i inskrivningsboken måtte
strykas de däri gjorda anteckningarna angående Svenssons politiska åskådning,
samt att de honom för beredskapstjänstgöringen under åren 1942 och
1943 meddelade vitsorden måtte ändras till 3 plus. (Det antecknades att
Svensson, som jämväl under tiden den 31 mars—den 20 maj 1944 fullgjort
krigstjänstgöring, härvid tilldelats vitsordet 3 plus). Tillika hemställdes örn
undersökning, angående vad som föranlett Cederschiöld att i inskrivningsboken
verkställa anteckningen »organiserad kommunist», samt att militieombudsmannen
måtte på lämpligt sätt ingripa mot den härför skyldige.

I infordrat yttrande medgav Cederschiöld, att han genom att i inskrivningsboken
införa anteckning örn sådant förhållande, som icke rörde tjänsten,
förfarit felaktigt. Angående vad som föranlett nämnda åtgärd samt beträffande
anledningen till att Svensson erhållit sänkt vitsord anförde Cederschiöld
vidare: Svensson hade kommit under Cederschiölds befäl i maj månad
1940, då Cederschiöld tjänstgjort som chef för dåvarande kavalleribrigadtrafikplutonen.
Under denna beredskapstjänstgöring hade Cederschiöld
ej haft något annat att anmärka på Svensson, än att denne vid ett tillfälle
olovligen avvikit från förläggningen, i anledning varav Svensson ådömts

vaktarrest i tio dagar. Under tjänstgöringen år 1942 hade Svenssons uppförande
varit helt annorlunda än under tjänstgöringen 1940. Svensson hade
sålunda visat missnöje och ovillighet i tjänsten och ofta kommit med kritiserande
jämförelser mellan det egna förhandet och andra förband. Tjänstbarhetsbetyget
1942 hade givits med hänsyn till Svenssons sätt att sköta sin
tjänst och alldeles oberoende av örn han var kommunist eller ej. Sedan
Svensson å utryekningsdagen iklätt sig civila kläder hade han å rockuppslaget
burit ett kommunistiskt märke (hammaren och skäran) i tämligen
stort format. På Cederschiölds fråga, om Svensson vore kommunist, hade
denne svarat: »Ja, än sen då» eller något liknande. På grund härav och då
Cederschiöld ansett, att hans efterträdare som chef för förbandet — Cederschiöld
hade nämligen stått i begrepp att övergå till pansartrupperna — bort
erhålla kännedom om Cederschiölds iakttagelser rörande Svensson, hade
Cederschiöld gjort den påtalade anteckningen i Svenssons inskrivningsbok.
Cederschiöld hade givetvis icke haft någon som helst avsikt att därmed
skada Svensson. Då Svensson öppet burit kommunistiskt märke, måste han
antagas tillhöra det kommunistiska partiet, och då han icke gjort någon
hemlighet av sin anslutning till nämnda parti, kunde anteckningen i inskrivningsboken
icke lia varit på något sätt kränkande för honom. Då Svensson
icke visat, att han lidit någon skada, bestrede Cederschiöld Svenssons anspråk
på skadestånd. Det vore ingalunda säkert, att Svensson erhållit anställning
som bilmontör vid Svea trängkår, även om ifrågavarande anteckning
icke funnits. Cederschiöld hade vid införandet av anteckningen i inskrivningsboken
handlat av obetänksamhet.

Svensson anförde i avgivna påminnelser bland annat följande: Det vore
oriktigt, som Cederschiöld påstått, att Svensson å utryekningsdagen 1942
burit ett kommunistiskt partimärke. Svensson bestred även på det bestämdaste,
att han blivit tillfrågad, örn han vore kommunist. Örn en dylik fråga
framställts, trodde Svensson icke, att han skulle lia svarat därpå. Svensson
hade aldrig ägt ett kommunistiskt partimärke. Det märke, som Svensson
vid nämnda tillfälle burit, hade han fått av en kamrat. Det utgjordes av en
röd sköld med ett flygplan av guld och under flygplanet ordet »junior».
Därest Svensson vid tillfället burit ett politiskt märke, skulle detta lia varit
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds märke. Svensson hade nämligen
sedan den 1 april 1933 tillhört Klintens socialdemokratiska ungdomsklubb,
i vilken förenings styrelse Svensson varit ledamot i åtta år, varav
fyra år som ordförande. Svensson vore alltjämt aktiv medlem i denna klubb
och genom denna kollektivt ansluten till Socialdemokratiska arbetarpartiet.
Svensson hade före utryckningen erfarit, ali Cederschiöld ansett Svensson
vara kommunist. En furir, vid namn Brandt, hade nämligen berättat för
Svensson, att Cederschiöld vid ett tillfälle yttrat örn Svensson, alt Svensson
nog vore »en riktig kommunist». Enligt Svenssons mening hade Cederschiöld
avsett att genom ifrågavarande anteckning i inskrivningsboken skada Svensson.
Svensson saknade på grund härav möjlighet att erhålla ett nytt arbete
i statens tjänst. Enskilda arbetsgivare begärde även ofta vid ansökan örn an -

ställning att få se betyg från tjänst vid armén. — Svensson hade vid ett
tillfälle 1942 efter åtnjuten tjänstledighet återkommit till förläggningen klockan
1130 efter att ha rest på järnväg i tolv och en halv timma. Enär det
vid denna tid varit middagsrast samt Svensson icke fått sova sedan föregående
natt, hade Svensson lagt sig att sova i logementet. Svensson hade vaknat
vid att Cederschiöld stått och sparkat Svensson på benen och skrikit: »Ut
härifrån. Har inte Svensson hort, att förläggningen skall utrymmas?» Svensson
hade försökt förklara, att han sovit, när ordern givits, men Cederschiöld
hade ej hört på det örat, och Svensson hade senare fått en kraftig utskällning
av Cederschiöld. — Under sin beredskapstjänstgöring 1942 hade Svensso11
gjort följande iakttagelser beträffande Cederschiöld. Denne hade nästan
varje dag under förbandets förläggning i X intagit sina måltider på expeditionen
tillsammans med sin adjutant, fanjunkaren B. L. Eriksson, samt
två furirer och expeditionsskrivaren korpralen P. V. Sundekvist. Vid de
flesta tillfällena hade det funnits sprit på bordet, och många kvällar hade
det där förtärts väldiga mängder sprit av Cederschiöld, Eriksson och Sundekvist.
Härom hade de många tomflaskor som burits därifrån vittnat. Svensson
hade iakttagit, huru Cederschiöld och Eriksson många kvällar raglat,
när de begivit sig från expeditionen. Såväl Cederschiöld som Eriksson hade
ofta varit spritpåverkad, och med Eriksson hade det ej gått att tala, om han
ej haft sprit i kroppen.

På begäran av militieombudsmannen har i ärendet verkställts närmare
utredning av såväl militära som civila myndigheter, varjämte å militieombudsmansexpeditionen
verkställts förhör med bland andra Svensson. Därvid
förekom följande.

Anteckning i inskrivningsboken angående Svenssons politiska åskådning.

Ytterligare hörd härom har Cederschiöld förklarat sig vidhålla sitt påstående,
att Svensson å utryckningsdagen burit ett kommunistiskt märke samt
att Cederschiöld tillfrågat Svensson, om han vore kommunist.

Eriksson uppgav, att han vid flera tillfällen iakttagit, att Svensson såväl
till uniform (vid permission) som till civila kläder burit kommunistiska
partimärket. Eriksson hade särskilt lagt märke till, att det varit det kommunistiska
märket med »hammaren och skäran», som Svensson burit, och
ej något annat.

Svensson anförde vid förhör å militieombudsmansexpeditionen: Svensson
kunde icke styrka, att han genom den av Cederschiöld i inskrivningsboken
gjorda anteckningen »organiserad kommunist» lidit någon ekonomisk
skada. Svensson hade nämligen ansett, att det på grund av denna anteckning
vore uteslutet, att han skulle kunna erhålla befattning som bilmontör vid
Svea trängkår, och därför ej gjort något försök att erhålla sådan befattning.
Svensson ansåg det emellertid klart, att han, även om han ej kunde
styrka någon direkt ekonomisk skada, vore berättigad till skadestånd.

För att styrka att han icke vore organiserad kommunist företedde Svensson
en för honom år 1933 utfärdad medlemsbok i Klintens socialdemokratiska
ungdomsklubb av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, varav framgick,
att Svensson den 1 april 1933 intagits i klubben. Vidare ingav Svensson
dels den för honom utfärdade inskrivningsboken, dels ett märke avsett att
bäras å rockuppslaget, bestående av en sköld med ett flygplan i ett rött fält
samt därunder bokstaven »M» och ordet »junior». Svensson meddelade, att
det vore detta märke, som av honom burits å utryckningsdagen i juni 1942.

Svensson tilldelade sparkar.

Cederschiöld anförde vid militärt förhör: Svensson hade en dag efter återkomst
från permission omkring klockan 1200 på dagen omedelbart lagt sig
att sova i stället för att gå till arbetet. Cederschiöld hade i anledning härav
väckt Svensson genom att med foten stöta till hans sko, vilket sätt att väcka
torde vara det vanliga för att i dylik förläggning undvika att kliva på andras
madrasser. Cederschiöld hade aldrig sparkat någon.

Cedcrschiölds och Erikssons förhållande i nykterhet shänseende.

Vid förhör å militieombudsmansexpedilionen anförde Svensson: När Svensson
år 1942 varit inkallad, hade den pluton, som Svensson tillhört, under en
tid i X varit förlagd i nedre våningen i ett kapell. I andra våningen hade kompaniexpeditionen
varit inrymd. Trappan från andra våningen ledde ned till
en förstuga utanför manskapets logement. Som dörrarna till logementet vanligen
stått öppna, hade man inifrån logementet kunnat se den mittemot dörrarna
belägna trappan. Svensson hade rätt ofta på kvällarna sett Cederschiöld
och Eriksson gå ostadigt nedför trappan. De hade härvid ofta fått stödja sig
mot väggen. Såvitt Svensson kunde erinra sig, hade det ej funnits någon ledstång
i trappan. Denna vore visserligen ganska smal, men dock ej så besvärlig
att gå ned för, att man därvid kunde behöva stödja sig mot väggen. Cederschiöld
och Eriksson hade, när de passerat förstugan, brukat se in i logementet
genom de öppna dörrarna. Svensson hade vid sådana tillfällen sett, att de
»fått ta det mycket försiktigt» för att det inte skulle märkas, att de voro
ostadiga på benen. Åtskilliga av Svenssons kamrater måste ha sett, att Cederschiöld
och Eriksson gått ostadigt nedför trappan. Svensson erinrade sig
även, att han talat med flera av kamraterna härom och att dessa förklarat
sig lia gjort samma iakttagelser. En av de värnpliktiga i förläggningen hade
berättat för Svensson, alt han en gång sett Cederschiöld ute å vägen ragla
från den ena dikeskanten till den andra.

Cederschiöld förklarade: Det vore riktigt, som Svensson uppgivit, att Cederschiöld
tillsammans med Eriksson och Sundekvist —- vilken tjänstgjorde som
stabsfurir och bodde å expeditionen — där intagit sina måltider. Någon annan
lokal hade icke stått lill förfogande härför. Det hade diirvid hänt, att Cederschiöld
ibland tagit en snaps lill maten. Cederschiöld kunde ej finna något
anmärkningsvärt i detta och bestrede bestämt, att spritdrycker förtärts i
större omfattning samt att han vid något tillfälle varit berusad och efter mål -

tiden raglat ut. Cederschiöld hade överhuvud ej uppträtt spritpåverkad vare
sig i eller utom tjänsten.

Vid polisförhör hördes följande personer, vilka därvid berättade.

Omnibusföraren Karl Elis Lorenz Blomkvist: Han hade under beredskapstjänstgöring
1942 varit förlagd i X där förbandet, som utgjorts av en pluton,
varit inkvarterat i nedre våningen i ett missionshus. Kompaniexpeditionen
hade varit inrymd en trappa upp i övre våningen. Blomkvist hade legat i stora
logementet tillsammans med de meniga, ehuru han varit underbefäl med
korprals tjänstegrad. Cederschiöld och Eriksson hade bott ett stycke från förläggningen
i en bondgård. Blomkvist hade icke sett någon av dem onykter
eller berörd av spritdrycker vare sig i eller utom tjänsten. Däremot hade han
bland manskapet hört talas örn, att Cederschiöld och Eriksson brukat festa
tillsammans örn kvällarna. Blomkvist kunde icke erinra sig ha hört något
anmärkningsvärt örn dem.

Husknekten Axel Holger Malmgren: Han hade 1942 varit förlagd till X.
Under tjänstgöringstiden hade han aldrig förmärkt, att Cederschiöld och
Eriksson varit onyktra eller spritpåverkade. Efter tjänstgöringstidens slut
hade Cederschiöld och Eriksson ofta brukat sitta kvar på kompaniexpeditionen,
där de intogo sina måltider. Huruvida de därvid missbrukat spritdrycker,
kunde Malmgren icke uppgiva. Han hade aldrig hört något oljud därifrån och
aldrig sett dem komma raglande nedför trappan till förstugan utanför logementet.
Däremot hade kamraterna pratat örn, att Cederschiöld och Eriksson brukat
festa på expeditionen.

Spårvagnskonduktören Ernst Einar Högberg: Under år 1942 hade han
som värnpliktig korpral fullgjort beredskapstjänstgöring och därunder varit
förlagd till X. Under den första inkallelsetiden hade marken varit snöbelagd.
Det hade med anledning därav utkommit en kompaniorder, som
förbjudit manskapet att förorena i närheten av missionshuset. Högberg erinrade
sig ett tillfälle, då Cederschiöld och Eriksson kommit ut från kompaniexpeditionen
och varit märkbart berusade. Eriksson hade raglat men
icke Cederschiöld. Högberg hade kommit från kyrkstallama i sällskap med
en kamrat, vars namn han icke längre kunde erinra sig. Det hade varit
mörkt, och klockan hade varit omkring 2200. Sannolikt hade de icke observerats
av Cederschiöld och Eriksson, vilka ställt sig och kastat vatten mot
den snövall, som varit uppskottad intill missionshusets vägg, och där det
enligt kompaniorder varit förbjudet att förorena. Högberg ansåge, att Cederschiöld
och Eriksson vid tillfället varit så berusade, att de icke kunnat
fullgöra sina tjänsteåligganden, därest det av någon anledning blivit
larm i förläggningen. Pingstaftonen, troligen vid 19-tiden, efter middagsutspisningen
hade Högberg gått upp till kompanichefen och anhållit örn att
få bryta löv för att därmed kläda missionssalen. På expeditionen hade befunnit
sig förutom Cederschiöld även Eriksson och Sundekvist. Alla syntes
ha förtärt sprit, eftersom tre snapsglas och tre kaffekoppar stått framme
på ett bord intill skrivbordet. Högberg hade endast talat nied Cederschiöld,
som varit rödbrusig och förefallit påverkad av spritdrycker, dock ej i lika

hög grad som vid det tidigare ovan omtalade tillfället. Cederschiöld hade
icke sluddrat på målet utan talat lugnt och sansat. Av ansiktsuttrycken att
döma hade även de andra två varit spritpåverkade. Ingen hade varit högljudd,
och några spritflaskor hade icke synts till. Högberg hade senare under
kvällen icke sett eller hört något vidare i saken. Cederschiöld hade alltid
brukat inspektera, då han druckit sprit, men aldrig annars. Inspektioner
hade således varit säkra tecken på att han varit spritpåverkad. Han hade vid
dylika tillfällen brukat springa omkring i skogen och skjuta med knalldosor.
Vid jämförelse med Cederschiölds beteende i nyktert tillstånd hade
Högberg funnit dennes handlingar vid sådana inspektioner vara mycket egendomliga.
Högberg hade aldrig sett Cederschiöld och Eriksson ragla nedför
trappan från expeditionen.

Spårvägsmannen Sven Gunnar Roland Pettersson: Han hade 1942 fullgjort
beredskapstjänstgöring som troppchef med furirs grad. Han hade därvid
varit förlagd till X och hade där bott i underbefälslogementet, som legat i
nedre våningen av missionshuset rakt under kompaniexpeditionen. Till en
början under en tid av cirka en och en halv månad hade Pettersson och en
annan furir intagit sina måltider gemensamt med Cederschiöld, Eriksson
och Sundekvist. Tjänstgöringen hade varit så ordnad, att alla fem sällan
ätit samtidigt vid frukostmålet. Vid ett par tillfällen hade det inträffat, att
Cederschiöld och Eriksson bjudit på sprit till frukosten. Alla hade druckit
snaps men endast ett litet glas, rymmande cirka tre centiliter. Minst två
gånger i veckan hade de alla fem till middagen förtärt var sin snaps, som
Cederschiöld eller Eriksson bjudit på. När tjänsten det tillåtit, hade Pettersson
haft obegränsad permission örn kvällarna, varför han sällan varit hemma
under denna del av dygnet. Pettersson kunde därför icke uttala sig örn
Cederschiölds och Erikssons nykterhet i allmänhet. Vid två tillfällen hade
Pettersson dock iakttagit att Cederschiöld och Eriksson voro onyktra. Det
ena hade varit en gång omkring klockan 2130, då Pettersson sammanträffat
med dem i förstugan. Dörren till förläggningen hade stått öppen. Båda hade
kommit nedför trappan från kompaniexpeditionen och gått märkbart ostadigt.
De hade båda talat lugnt och sansat med Pettersson. Om anledning
därtill skulle ha uppstått, ansåge Pettersson, att Eriksson icke kunnat fullgöra
sin tjänst. Däremot hade Cederschiöld säkerligen varit tjänsteduglig,
men truppen måste i sådant fall lia märkt att han varit onykter. Det andra
tillfället hade varit en gång, då Cederschiöld och Eriksson uppehållit sig
på planen mellan allmänna landsvägen och trappan från förstugan lill planen.
Båda hade då gått ostadigt. Pettersson hade icke talat med dem.

Å militieombudsmansexpeditionen hördes vidare värnpliktige nr 689-21-26
Hilding Carlsson, som därvid berättade följande: Carlsson hade 1942 varit
inkallad till beredskapstjänstgöring. Han hade härvid tjänstgjort såsom
konstituerad korpral och gruppchef vid en motoriserad trafikpluton, förvilket
förband Cederschiöld varit chef. Under hela tiden hade förbandet varit
förlagt i X utom under en tid av 14 dagar då förbandet legat vid ett flygfält.
Carlsson hade sett Cederschiöld berusad både i och utom tjänsten

vid åtskilliga tillfällen. Carlsson hade emellertid icke observerat, att Cederschiöld
vid något sådant tillfälle gått ostadigt. Att Cederschiöld varit berusad
hade Carlsson sett å Cederschiölds ögon och förstått, på grund av att
Cederschiöld luktat sprit samt uppträtt olämpligt. Cederschiöld hade aldrig
i anledning av spritförtäring talat osammanhängande eller sluddrande, men
han hade talat på ett sätt, som är vanligt hos berusade och som tydligt avveke
fran hans sätt att tala i nyktert tillstånd. Det vore mycket svårt att
beskriva detta, men såsom karakteristiskt för Cederschiölds tal, när han varit
onykter, kunde Carlsson bland annat angiva att Cederschiöld därvid använt
en något släpig ton. Cederschiöld hade alltid varit klar och redig i huvudet
även när han druckit sprit. Som dagunderofficer hade Carlsson vid
upprepade tillfällen sett, att det å fritid förtärdes sprit på expeditionen. Det
hade ofta hänt, att Cederschiöld efter att ha förtärt en hel del sprit kommit
ner i manskapslogementet, varvid han visat sig mycket välvillig mot manskapet.
Han hade då kunnat slå sig ner och berätta historier eller roa dem
med kortkonster. På morgonen efter dylikt festande hade Cederschiöld vanligen
visat sig synnerligen retlig till humöret. Som belysande för huru Cederschiöld
kunde bete sig, när han förtärt för mycket sprit, kunde Carlsson
anföra följande. Carlsson hade varit chef för en trafikkontroll. Avsikten med
denna hade varit att kontrollera, att inga onödiga körningar förekomme med
förbandets egna motorfordon. Denna kontroll hade sålunda icke haft direkt
med beredskapen att göra. Den kontroll, för vilken Carlsson varit chef, hade
varit posterad i utkanten av Ljungby stad vid en bebyggd gata. Förbandets
bilar hade varit utmärkta med en stor vit triangel, varför de varit lätta att
på långt håll igenkänna. Enligt order skulle alla dessa bilar stoppas. Carlsson
kunde emellertid icke erinra sig, huruvida det meddelats någon uttrycklig
order örn beskjutning i sådana fall, då stoppsignal icke efterkommes.
Vid ett tillfälle hade Cederschiöld kommit körande samt därvid underlåtit
att efterkomma postens i enlighet med givna föreskrifter medelst en flagga
gjorda stopptecken. Kommen cirka etthundra meter förbi posten hade Cederschiöld
stannat samt vänt och kommit tillbaka. Cederschiöld hade själv
kört bilen, men bans chaufför hade suttit bredvid. Carlsson, som när Cederschiöld
först passerat varit inne i en butik, hade återkommit till poststället
just som Cederschiöld stannat där. Cederschiöld hade frågat posterna
varför de icke skjutit. Carlsson hade i anledning härav frågat Cederschiöld,
var de skulle sikta på bilen. Cederschiöld hade svarat, att de ju icke direkt
behövde sikta på vindrutan, men om de träffade den, kunde det ej hjälpas.
Helst borde de emellertid träffa något av hjulen. Carlsson hade framhållit
att det med hänsyn till postens placering vid en gata, varå det ofta vore
fullt av småbarn och även andra personer, vore olämpligt att skjuta. Cederschiöld
hade då förklarat, att om posterna ej ville skjuta, skulle de kasta
sten i stället. På fråga på vilken del av bilen man skulle kasta sten hade
Cederschiöld svarat att den kunde kastas på vindrutan eller var man kunde
komma åt. Cederschiöld hade även meddelat, att han skulle återkomma för
att ånyo ställa posten på liknande prov. Detta hade Cederschiöld emelieé

tid icke gjort. Under den tid kontrollen pågått, hade man vid den postering,
för vilken Carlsson varit chef, icke vid något annat tillfälle varit i behov
av skjutvapen eller annat särskilt medel för att förmå vederbörande bilförare
att vid stoppsignal stanna. Vad Cederschiöld sagt om stenkastning hade
Carlsson endast uppfattat som ett skämt. Efter Cederschiölds inspektion
hade de ej heller anskaffat några stenar för att ha till hands. På kvällen
samma dag hade Carlsson hört av Cederschiölds chaufför, Brottman, att
Cederschiöld, när han kört från posteringen, på ett avstånd av omkring femhundra
meter därifrån inne i Ljungby korsat en plantering. Det hade varit
Brottmans uppfattning att Cederschiöld vid tillfället varit berusad samt att
det varit i anledning härav, som Cederschiöld kört på detta sätt.

Vid militärt förhör med Eriksson anförde denne: Svenssons uppgifter, att
Eriksson ofta varit »spritpåverkad» och icke gått att tala med såvida »han
inte hade sprit i kroppen», saknade all grund. Eriksson hade vid enstaka
tillfällen tagit en, högst två snapsar till middagen efter tjänstgöringens slut
men aldrig mer, och någon »spritpåverkan» kunde icke vara tal örn, liksom
han bestrede, att han vid något tillfälle skulle ha raglat när han gått nedför
trappan i missionshuset eller då han begivit sig därifrån till sin bostad. Att
några avsevärda mängder sprit skulle ha förtärts i befälsmatsalen eller expeditionen,
såsom Svensson påstode, vore icke med sanningen överensstämmande.
Högbergs uppgift, att Eriksson vid ett tillfälle skulle lia förorenat på
en plats intill missionshuset, där urinering enligt order vore förbjuden, och
därvid varit märkbart berusad, vore ävenledes helt oriktig. Såvida icke uppgiften
vore gripen ur luften, torde Högberg ha förväxlat Eriksson med någon
annan, vilket i och för sig icke vore förvånansvärt, då ju enligt Högberg
mörker varit rådande vid tillfället. Petterssons påstående, att Cederschiöld
och Eriksson vid ett par tillfällen skulle ha bjudit på sprit till frukosten, saknade
ävenledes all grund. Sprit hade icke förtärts till frukost vid något tillfälle,
men väl hade detta hänt till middagen, för såvitt tjänstgöringen lör dagen
då vore slut. Sålunda hade förekommit, att Cederschiöld eller Eriksson
och någon gång även Pettersson, som tjänstgjorde som furir, bjudit befälsmatlaget
på snaps till middagsmålet. Eriksson bestrede bestämt, att han,
såsom Pettersson uppgivit, vid något tillfälle skulle varit så berusad, alf han
icke kunnat fullgöra tjänstgöring, därest så varit erforderligt. I

I en den 22 september 1944 till sekundchefen för Livregementet till häst
översänd instruktion för åtal mot Cederschiöld och Eriksson anförde militieombudsmannen,
efter redogörelse för vad i ärendet förekommit.

Svenssons begäran, att de Svensson för beredskapstjänstgöring under åren
1942 och 1943 meddelade vitsorden måtte ändras, föranleder icke något ingripande
från min sida.

För vidtagande av rättelse i anledning av de i Svenssons inskrivningsbok
av Cederschiöld och Svensson gjorda anteckningarna angående Svenssons
politiska åskådning har inskrivningsboken av mig översänts till centrala

värnpliktsbyrån, genom vilken myndighets försorg Svensson tillställts ny
inskrivningsbok.

Cederschiöld har angående syftet med den av honom i Svenssons inskrivningsbok
gjorda anteckningen beträffande Svenssons politiska åskådning
uppgivit, att Cederschiöld ansett, att hans efterträdare som chef för förbandet
bort erhålla kännedom örn Cederschiölds ifrågavarande iakttagelse rörande
Svensson. Det synes mig icke kunna antagas, att Cederschiöld, såsom
Svensson påstått, i boken antecknat, att Svensson vore organiserad kommunist
för att därigenom skada denne. Cederschiölds ifrågavarande förfarande
synes icke kunna för Cederschiöld medföra ansvar för ärekränkning. Att i
inskrivningsboken verkställa anteckning angående innehavarens politiska
åskådning måste emellertid betraktas som synnerligen olämpligt. Cederschiöld
har genom vad han härutinnan låtit komma sig till last röjt en anmärkningsvärd
omdömeslöshet och gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

Utredningen synes giva vid handen, att Cederschiöld och Eriksson under
förläggning i fält i X år 1942 vid upprepade tillfällen uppträtt kraftigt påverkade
av starka drycker. Vid några tillfällen synes Cederschiöld och Eriksson
ha varit i sådan grad påverkade, att de måste anses lia varit överlastade
eller i allt fall icke kunnat sköta sina tjänster på ett tillfredsställande sätt.
Även örn det icke skulle kunna ledas i bevis, att Cederschiöld och Eriksson
varit i sådan mån påverkade, som nu sagts, är dock klart ådagalagt, att vid
åtskilliga tillfällen man av deras uppträdande kunnat tydligt märka, att de
varit spritpåverkade. Cederschiöld och Eriksson ha således i varje fall härigenom
handlat i strid mot tjänstgöringsreglementets föreskrifter, att befälet
bör främja ett nyktert och sunt levnadssätt bland de underlydande, saint att
befälet i sitt uppträdande och liv skall vara ett gott föredöme. Cederschiölds
uppträdande i samband med den i ärendet omförmälda inspektionen av en
trafikkontroll i Ljungby synes även vara att sätta i samband med alkoholpåverkan.

I anledning av vad Svensson uppgivit därom, att Cederschiöld vid ett tillfälle,
då Svensson lagt sig att sova i logementet, sparkat Svensson på benen,
har Cederschiöld bestritt, att han sparkat Svensson, samt förklarat, att han
för att väcka Svensson allenast med foten stött till dennes sko. Då någon utredning
härom icke torde kunna förebringas, måste Cederschiölds uppgift
godtagas. Med hänsyn därtill låter jag i denna del bero vid vad som förekommit.

Det oförstånd i tjänsten, vartill Cederschiöld gjort sig skyldig genom alt
i Svenssons inskrivningsbok verkställa anteckning angående dennes politiska
åskådning samt vad enligt det ovan anförda ligger Cederschiöld och Eriksson
till last, såvitt rör deras förhållande i nykterhetshänseende, finner jag vara
av den allvarliga beskaffenhet, att det icke kan undgå laga beivran. Som
Cederschiöld lyder under regementskrigsrätten vid Södermanlands pansarregemente
och Eriksson under regementskrigsrätten vid Livregementet till
häst, men det torde vara lämpligt, att målen mot dem handläggas gemensamt,
har jag hos krigshovrätten hemställt, att krigshovrätten måtte med stöd av

43 § militära rättegångslagen bestämma, vid vilken av dessa krigsrätter målen
skola upptagas. Krigshovrätten har i anledning härav den 8 september 1944
förordnat, att målen skola upptagas vid regementskrigsrätten vid Livregementet
till häst.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsmannen åt. åklagaren
vid sistnämnda regementskrigsrätt att för nämnda brott anhängiggöra
och utföra åtal mot Cederschiöld och Eriksson samt därvid yrka ansvar å dem
enligt lag och sakens beskaffenhet. Svensson borde beredas tillfälle att mot
Cederschiöld föra den talan, vartill han kunde finna fog.

* *

Sekundchefen hänsköt målet till regementskrigsrätten vid Livregementet
till häst. Vederbörande krigsfiskal yrkade vid regementskrigsrätten ansvar
å Cederschiöld och Eriksson i enlighet med militieombudsmannens instruktion.
Svensson instämde i åklagarens ansvarstalan, i vad densamma avsåge
ansvar å Cederschiöld för dennes åtgärd att i Svenssons inskrivningsbok
verkställa ifrågakomna anteckning. Svensson yrkade skadestånd av Cederschiöld
med dels 1 000 kronor för mistad arbetsförtjänst och dels 500 kronor
för psykiskt lidande.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i mölet den 2 december 19AA och
yttrade därvid.

Enär i målet blivit upplyst, att Cederschiöld under tjänstgöring såsom chef
för en trafikpluton i samband med dess fältdepåläggning i början av juni
1942 obehörigen i en för Svensson utfärdad inskrivningsbok infört, att denne
vore »organiserad kommunist», varigenom Cederschiöld får anses ha gjort
sig skyldig till oförstånd i tjänsten,

men Cederschiöld icke blivit lagligen förvunnen att ha i övrigt gjort sig
skyldig till förfarande av beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar,

samt Eriksson icke kan anses lagligen övertygad örn att ha i åtalat hänseende
gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet, att han bör ådömas
ansvar,

alltså prövar regementskrigsrätten, som finner den mot Eriksson förda
ansvarstalan icke kunna bifallas, rättvist i så måtto bifalla åklagarens mot
Cederschiöld förda talan, att denne dömes jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för oförstånd i tjänsten att hållas i arrest utan bevakning i fem
dagar.

Vidkommande härefter Svenssons mot Cederschiöld förda talan örn ersättning,
så enär Svensson icke kan anses ha ådagalagt, att skada tillskyndats
honom i annan mån än psykiskt obehag i anledning av Cederschiölds ovan
omförmälda förfarande,

samt Svensson får anses skäligen gottgörd för berörda obehag med sjuttiofem
kronor,

prövar regementskrigsrätten rättvist i så måtto bifalla Svenssons skadeståndstalan,
att Cederschiöld förpliktas att till Svensson genast mot kvitto
utgiva sistnämnda belopp, sjuttiofem kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

18. Åtal mot landstormskapten, tjänstgörande som kompanichef, för spritmissbruk
och missfirmelse av underl} dande samt för det han genom att
försöka förmå marketentare att till honom utlämna tobaksvaror utan att

samtidigt erhålla gällande ransoneringskuponger gjort sig skyldig till

oförstånd i tjänsten.

I en den 14 augusti 1943 dagtecknad till militieombudsmannen inkommen
skrift hemställde värnpliktige furiren nr 1-23-24 J. A. V. Lager jämte 24 andra
värnpliktiga vid ett vaktkompani — under förmälan att dåvarande kompanichefen
och landstormskaptenen Justus E. H. Wollter, som år 1943 under kompaniets
förläggning a Utö, där Wollter varit platsbefälhavare, med manskapets
vid kompaniet medverkan där anordnat och drivit en dansbana, för egen
räkning behållit därvid uppkommet till honom redovisat överskott — att
nämnda medel måtte utkrävas av Wollter samt disponeras för av klagandena
angivet ändamål. På grund av de uppgifter, som vissa av klagandena i senare
inkomna skrifter lämnat därom, att Wollter därjämte gjort sig skyldig till
fylleri m. m., har på begäran av militieombudsmannen i ärendet verkställts
närmare utredning av saväl militära som civila myndigheter, varjämte å militieombudsmansexpeditionen
verkställts förhör med ett flertal personer. Av
utredningen framgår följande.

Wollters förhållande i nykterhetshänseende.

Enligt vad vissa av klagandena uppgivit, hade de erfarit, att Wollter vid
ett tillfälle år 1943 uppträtt berusad i samhället Utö gruvor.

Ä militieombudsmansexpeditionen hördes värnpliktige furiren nr 3134-45-27
Sven Wilhelm Palmberg, som därvid berättade: Palmberg hade under tiden
den 28 april den 18 augusti 1943 såsom värnpliktig korpral fullgjort beredskapstjänstgöring
vid ifrågavarande vaktkompani. Under nämnda tjänstgöring
hade han först i omkring 14 dagar genomgått en utbildningskurs å OscarFredriksborg
under befäl av Wollter. Å Utö, dit kompaniet därefter förflyttats,
hade huvuddelen, den slutna delen av vaktkompaniet, varit förlagd vid Utö
gruvor, under det att den postering, som Palmberg tillhört och för vilken han
varit befälhavare, varit förlagd omkring tre km från den slutna delen. Vid
förbandets förflyttning från Oscar-Fredriksborg till Utö hade Palmberg under
båtresan på morgonen sett Wollter i en rökhytt, där Wollter legat framstupa

över etl bord och sovit, varvid han slagit omkull ett glas på hordet. Wollter
hade enligt Palmbergs uppfattning vid tillfället varit berusad. En lördag, troligen
i juni månad, hade Palmberg mellan klockan 1900 och 2000 iakttagit
Wollter inlaga middag å restaurangen å Utö. Framför sig på hordet hade
Wollter haft en tallrik med spenat. Wollter hade suttit och vickat med kroppen,
varvid han råkat tippa till tallriken med påföljd, att han fått spenat
över hela uniformen. Palmberg hade i samma ögonblick, som detta skett,
passerat Wollters bord. Enligt vad en servitris å restaurangen, vid namn Aina,
några dagar senare uppgivit för Palmberg, hade Wollter därefter på alla fyra
krupit ut från restaurangen. Vid utkomsten från restaurangen hade han spytt.
Aina hade vidare berättat, att Wollter, som uppvaktade en kamrat till Aina,
vid namn Greta, med vilken Aina delade rum, under påföljande natt kommit
till det hus, där flickorna bodde. Wollter hade fallit på knä på husets
veranda och i denna ställning upprepade gånger ropat till Greta: »Hör Du,
hur änglarna sjunger för oss?» Wollter hade ställt lill ett sådant oväsen, att
Greta och Aina samt värnpliktige fänriken nr 797-8-23 Bror Hilding Lindestaf
måst ingripa för att få honom att avlägsna sig. Lindestaf hade härvid yttrat till
Wollter: »Nog vet jag, att Du är ett svin, men att Du är så djävlig, det hade
jag ej trott.» Wollter hade vid detta tillfälle, enligt vad uppgivits för Palmberg,
varit redlöst berusad. En dag i slutet av juli månad hade Palmberg samt
värnpliktiga Engstrand och Persberg jämte fyra eller fem andra kamrater till
Palmberg gått förbi Utö restaurang. Engstrand hade härvid yttrat till Persberg:
»Titta ska Du få se på kapara, är han så dragen nu, hur ska han då bli
till kvällen.» Samtliga i sällskapet hade därefter observerat Wollter, vilken
just kommit ut från restaurangen och gått tvärs över vägen för att hämta
sin cykel. Wollter hade gjort försök att sätta sig upp på cykeln men misslyckats
och hade därefter fortsatt vägen fram ledande cykeln, varvid han
tydligt raglat. Samtliga hade varit av den uppfattningen, att Wollter varit
överlastad. Wollter hade överhuvud mera sällan varit riktigt nykter. Palmberg
hade vid upprepade tillfällen märkt, att Wollter luktat sprit. Wollter
hade i allmänhet suttit på restaurangen, tills denna stängts på kvällen, och
Palmberg hade funnit det egendomligt, att Wollter kunnat ha råd till detta.
Vid ett tillfälle hade Wollter av en värnpliktig lånat en liter brännvin.

Fänriken Lindestaf uppgav vid förhör å militieombudsmansexpeditionen:
Lindestaf hade tjänstgjort som plutonchef vid kompaniet, varvid han varit
förlagd vid den slutna delen av vakten. Lindestaf hade en dag milt på högsommaren
1943, troligen en måndag, å Utö restaurang intagit middag i sällskap
med Wollter och förvaltare Johansson på Edesnäsets herrgård, Utö. Det
hade redan vid början av middagen märkts på Wollter, att denne fått en
del sprit. Wollter hade dock icke varit så påverkad härav, att han kunde
sägas lia varit överlastad. Lindestaf hade på Wollters sätt att tala samt å
Wollters ögon förmärkt, att Wollter förtärt sprit. Vid middagen hade troligen
var och en i sällskapet tagit två snapsar. Sällskapet hade serverats av en
uppasserska, som troligen hette Signe. Wollter och Johansson hade samtalat
örn en servitris å restaurangen, vid namn Greta, som Wollter uppvaktade,

och vilken Johansson tidigare skulle lia uppvaktat. Johansson hade härvid
yttrat något ofördelaktigt om Greta, vilket föranlett, att det uppstått en viss
ordväxling mellan Wollter och Johansson. Det hade under middagen förmärkts,
att Wollter blivit än mer påverkad av den härvid förtärda spriten.
Han hade haft en dålig hållning och sjunkit ihop på stolen, varför Signe ett
par gånger varit framme hos honom och sagt till, att han skulle sitta upp
ordentligt på stolen. Wollter hade härvid omedelbart sträckt upp sig men
hade efter en stund ånyo sjunkit ihop. Huruvida detta föranletts av spritförtäring
eller därav att Wollter av annan anledning varit trött, kände Lindestaf
icke till. Wollter hade emellertid brukat sova mycket oregelbundet. Ibland
hade han sovit mitt på dagen, och ibland hade han varit uppe hela nätterna.
Huruvida Wollter vid detta tillfälle varit trött på grund av bristande sömn,
hade sig Lindestaf icke bekant. Wollter hade emellertid under den föregående
natten varit hemrest på tjänstledighet eller permission. När restaurangen omkring
klockan 2400 skulle stängas, hade Lindestaf skilts från sällskapet och
begivit sig till sin bostad. Omkring en eller en halv timme senare hade en
servitris, vid namn Maj, kommit och väckt Lindestaf samt bett honom följa
med till hennes och Gretas gemensamma bostad för att hämta Wollter, som
där ställt till med ett uppträde. När Lindestaf kommit dit, hade han sett
Wollter komma nedrusande för trappan i den villa, där Greta och Maj bodde.
Wollter hade härvid verkat upphetsad och hade frågat Lindestaf, om denne
sett till Greta. Lindestaf hade svarat, att han icke hade sett till henne, varvid
Wollter försvunnit bakom villan, tydligen i avsikt att leta efter Greta, som
sannolikt tidigare lämnat bostaden. Wollter hade vid detta tillfälle varit tydligt
påverkad av sprit men kunde knappast anses ha varit överlastad. Om så varit
fallet, hade han ju sannolikt icke kunnat springa nedför trappan. Enligt vad
Lindestaf hört uppgivas, skulle Wollter och Johansson strax förut haft ett
uppträde i det rum, som beboddes av Greta och Maj, varvid Wollter bland
annat sagt till Johansson, att han skulle skjuta denne. Sedan Lindestaf erhållit
del av vad Palmberg uppgivit angående ett uppträde »en lördag, troligen
i juni månad», förklarade Lindestaf, att Palmberg sannolikt åsyftade samma
händelse, för vilken Lindestaf nu redogjort. Palmbergs uppgifter vore emellertid
icke riktiga. Wollter hade i varje fall icke, medan Lindestaf varit kvar
å restaurangen, råkat välta ut någon tallrik med spenat. Lindestaf hade ej
heller till Wollter fällt det yttrande, som av Palmberg uppgivits. Det vore
emellertid enligt Lindestafs mening uppenbart, att Wollter såväl å restaurangen
som jämväl vid uppträdet senare å natten uppträtt olämpligt. Lindestaf
kände icke till att Wollter vid något annat tillfälle gjort sig skyldig till
spritmissbruk. I samband med förtäring av spritdrycker å mässen hade Wollter
emellertid ibland varit påverkad därav. Wollter hade överhuvud taget under
hela den tid Lindestaf tjänstgjort å Utö verkat vara psykiskt ur balans. Lindestaf
hade i allmänhet försökt undvika att å fritid vara tillsammans med
Wollter. På grund av Wollers oberäknelighet och häftiga lynne kunde det
nämligen enligt Lindestafs mening lätt inträffa något obehagligt uppträde.
Wollter ansags allmänt vara en synnerligen skicklig och kunnig officer.

Wollter syntes dock såsom platsbefälhavare å Utö ha haft alltför fria tyglar,
vilket nog kunnat medföra, att Wollter i olika avseenden gjort sig skyldig till
en del självsvåld.

Expediten Arnold Fredrik Persberg anförde vid polisförhör följande: Han
och tre andra värnpliktiga hade varit förlagda vid en postering, belägen cirka
tre km från kompaniets huvuddel. Någon dag, troligen i slutet av juli månad
1943, hade han i sällskap med några andra värnpliktiga befunnit sig
utanför Utö restaurang, när Wollter kommit ut från denna och gått tvärs
över vägen för att hämta sin cykel. Wollter hade gjort flera försök att sätta
sig upp cykeln men misslyckats, varefter han gått från platsen ledande cykeln.
Persberg hade tydligt sett, att Wollter varit påverkad av spritdrycker,
dock kunde man icke säga, att han varit överlastad. Han hade varken raglat
eller »tagit snedsteg», men på hans uppträdande hade tydligt synts, att han
förtärt spritdrycker. Detta vore det enda tillfälle, då Persberg sett Wollter
påverkad av spritdrycker. Under de tre månader, som Persberg tjänstgjort
vid nämnda postering, hade Wollter inspekterat cirka tre gånger. Vid dessa
inspektioner hade Wollter alltid uppträtt nyktert och korrekt. Persberg hade
fått den uppfattningen, att Wollter vore en »strong» officer, och Persberg
hade rent personligt icke något att anmärka mot Wollter. Persberg ville
dock framhålla, att han sällan haft tillfälle att iakttaga Wollter, enär han
nästan aldrig kommit i beröring med kompaniets slutna del.

Vid polisförhör andreg förvaltaren Karl Arvid Herman Johansson: Han
hade blivit bekant med Wollter redan på hösten 1942, då denne varit chef
för ett beredskapskompani, som då varit förlagt vid Edesnäsets herrgård.
Någon närmare bekantskap hade det dock icke blivit förrän en dag, troligen
i juli månad 1943, då Johansson sammanträffat med Wollter och Lindestaf
på bussen mellan Stockholm och Vittså brygga. Alla tre hade varit
på väg till Utö och kommo under båtresan i samtal med varandra. Ombord
på båten hade Johansson blivit bjuden på ett pär supar av Wollter och Lindestad
men han kunde icke nu erinra sig, vem som varit ägare till spriten.
Framkomna till Utö, hade de genast begivit sig till Wollters bostad, där
Wollter och Lindestaf bjudit på mera spritdrycker. Hur mycket spritdrycker,
de förtärt under aftonen, kunde Johansson icke nu uppgiva med säkerhet,
men han holle för troligt, att de tillsammans druckit upp cirka en
och en halv liter. Sedan hade de gjort sällskap till Utö restaurang, där de
beställt in mat och fulla spritransoner. Johansson medgåve, att han känt
sig ganska »glad», när han kommit till restaurangen, men ej överlastad.
Wollter och Lindestaf hade ej heller varit överlastade. De hade suttit kvar
på restaurangen till kl. 2400, då det var stängningsdags. Vad som sedan
hänt, hade Johansson svårt att minnas, enär han av allt »supande» under
dagen börjat känna sig ganska berusad. Han kom emellertid ihåg, att han
och Wollter gjort sällskap med två servitriser, varav den ena hette Greta,
fram till servitrisernas bostad. Wollter bade förhållit sig lugn under dagen
och kvällen och icke uppträtt olämpligt på något sätt. Utanför servitrisernas
bostad hade han emellertid börjat bråka av någon anledning, och man kun 5—45574.

7. Militieombudsmanncns ämbetsberättelse.

de gott säga, att han varit ganska berusad. Wollter hade vid tillfället yttrat
till Johansson: »Du skulle skjutas», men något skjutvapen eller annat vapen
hade Wollter icke haft. Johansson hade genast gått från platsen och hem
till sin bostad och kunde av den anledningen icke säga, hur det hela slutat.
Johansson kunde icke erinra sig detaljerna i händelseförloppet, enär han i
likhet med Wollter varit ganska berusad. Johansson hade emellertid fått
den uppfattningen lill en början, att Wollter endast skämtat. Sedermera
hade Johansson förstått, att Wollter menat allvar, vilket herou på Wohlers
berusade tillstånd. Johansson hade fått den uppfattningen, att Wollter »festade»
ganska ordentligt, men kunde dock icke yttra sig örn Wollters förhållanden
ifråga om spritdrycker, enär han varken förr eller senare varit
tillsammans med denne.

Genom polisens försorg hördes vidare viss personal å Utö restaurang, varvid
förekom följande.

Hovmästaren August Ivar Anshelm Dahlén anförde: Han hade sommaren
1943 under månaderna juni—augusti varit anställd som hovmästare vid
Utö restaurang. Under denna tid hade ett beredskapskompani varit förlagt
till Utö, och dess chef hade varit Wollter. Wollter hade besökt restaurangen
så gott som dagligen, varvid han i regel förtärt en lättgrogg eller dylikt.
Någon gång hade han beställt mat och därvid tagit ut sin spritranson, men
han hade då som regel varit i sällskap med någon eller några av sommargästerna
på Utö. Detta hade företrädesvis inträffat de kvällar, då dans var
ordnad å restaurangen. Dahlén hade sett Wollter så gott som dagligen med
undantag för ett par dagar var fjortonde dag, då Dahlén varit ledig och
rest till Stockholm. Dahlén hade icke vid något tillfälle under sin vistelse
på Utö sommaren 1943 sett Wollter missbruka sprit på något sätt. Han
kunde icke minnas, att Wollter någonsin varit påverkad av spritdrycker.
De tillfällen, han besökt restaurangen, hade han alltid uppträtt korrekt och
betalat sina räkningar punktligt. Räkningarna hade i regel varit å små belopp.
När Dahlén en dag återkommit från ett besök i Stockholm efter en
fridag, hade han fått höra, att Wollter uppträtt överlastad på Utö restaurang.
Detta hade Dahlén endast hört omtalas och icke själv sett. Dahlén ville icke
beteckna Wollters uppträdande som olämpligt på något sätt, ej heller ansåge
han, att Wollter missbrukat spritdrycker under de tre månader, som
Dahlén tjänstgjort som hovmästare på Utö restaurang. Dahlén hade fått den
uppfattningen, att Wollter varit ganska sträng mot sina underlydande och
således icke särskilt omtyckt.

Servitrisen fru Maj Gunhild Mariann Martinsson förmälde: Sommaren 1943
hade hon varit anställd som servitris på Utö restaurang. Wollter hade brukat
besöka restaurangen ett pär kvällar i veckan, varvid han i regel varit i sällskap
med en dam, troligen någon av gästerna på Utö. Han hade i regel brukat beställa
in mat jämte sprit, vilket han alltid betalat punktligt. Någon dag, troligen
i juli månad 1943, hade han besökt restaurangen i sällskap med Johansson
och Uindestaf, varvid de beställt in mat och full spritranson till
denna. Redan när sällskapet kommit till restaurangen hade de samtliga varit

något berusade, i synnerhet Wollter, dock icke överlastade. De hade suttit
kvar i restaurangen till stängningsdags, varefter Wollter och Johansson lämnat
restaurangen samtidigt. Lindestaf hade gått något löre. Maj Martinsson
och en annan servitris, vid namn Greta Höglund, hade varit lediga på kvällen
från klockan 2000 och hade tillsammans gått ut på en promenad. På återvägen
hade de sammanträffat med Lindestaf, vilken berättat, att han gått
ifrån sitt sällskap, enär de misskött sig inne på restaurangen. Maj Martinsson
och Greta Höglund hade gjort sällskap med Lindestaf hem till Maj Martinssons
bostad. Klockan hade då varit omkring 2400. Strax därpå hade Wollter
och Johansson kommit dit. Wollter hade börjat bråka med Johansson i anledning
av något yttrande, som denne tidigare under kvällen skulle ha fällt
örn Greta Höglund. Wollter hade hotat att skjuta Johansson, men han hade
dock icke haft något att skjuta med och hade ej heller visat några
andra vapen. Maj Martinsson hade kört ut Johansson, varefter hon gått
ut för att hämta Lindestaf, som skulle taga hand om Wollter. Lindestaf
hade återvänt med Maj Martinsson till hennes bostad, där Wollter stått på
knä, skrikit och gestikulerat. Lindestaf hade tagit Wollter med sig därifrån.
Maj Martinsson kunde icke yttra sig örn hur Wollter uppträtt på restaurangen,
enär hon slutat sitt arbete för dagen redan klockan 2000. Hon
hade dock hunnit se, att han varit ganska berusad, när han kommit
till restaurangen på eftermiddagen. Maj Martinsson hade i övrigt ofta sett
Wollter berusad på kvällarna, dock icke så mycket som ifrågavarande kväll i
juli. Hon hade fått den uppfattningen, att det var något »fel» på Wollter,
och ansåg, att han missbrukat spritdrycker i hög grad. För övrigt hade han
alltid uppträtt korrekt och städat. Någon servitris med namnet »Aina» hade
icke varit anställd å restaurangen samtidigt med Maj Martinsson.

Servitrisen Greta Ingegärd Höglund uppgav: Hon hade sommaren 1943
varit anställd som servitris på Utö restaurang och hade därvid blivit bekant
med Wollter. Under denna tid hade hon ofta varit ute tillsammans med
Wollter och promenerat och cyklat, varjämte hon vid några tillfällen »festat»
tillsammans med honom. Wollter hade ofta — ett par kvällar i veckan —
brukat besöka Utö restaurang. Vid dessa tillfällen hade han ofta varit i
sällskap med andra gäster. Någon dag, troligen i juli månad, hade Wollter
kommit in på restaurangen vid 18-tiden i sällskap med Lindestaf och Johansson.
Alla tre hade då varit ganska påverkade av starka drycker. De
hade beställt in mat och till denna brännvin. Greta Höglund hade denna dag
slutat klockan 2000 och därefter gått lill en handelsbod för alt köpa en del
varor. På hemvägen hade hon sammanträffat nied Johansson, som gjort
henne sällskap till hennes bostad. Även Maj Martinsson hade varit med. När
de kommit till bostaden, hade Wollter stått på trappan och väntat på dem.
Wollter hade då varit i det närmaste överlastad och hade hotat att skjuta
Johansson, varvid han yttrat: »Du skall skjutas din djävul.» Johansson hade
genast begivit sig från platsen hem lill sin hostad. Maj Martinsson och Greta
Höglund hade gått upp till sin hostad och låst dörren efter sig. Kort därpå
hade Wollter kommit efter lipp och hade på något sidi lyckats få upp dörren

till deras bostad. Han hade ställt sig på knä därinne och yttrat: »Hör, hur
änglarna gråter.» Med detta yttrande hade han velat göra gällande, att Greta
Höglund burit sig så illa åt mot honom, att änglarna måste gråta. Maj Martinsson
hade sprungit ut och hämtat Lindestaf, som kort därpå anlänt till
lägenheten och fört Wollter därifrån. Greta Höglund hade vid flera tillfällen
sett Wollter påverkad av spritdrycker, dock icke i så hög grad, som vid detta
tillfälle. Hon ansåg, att Wollter missbrukat spritdrycker i högsta grad. I övrigt
hade hon fått den uppfattningen, att Wollter i nyktert tillstånd uppträtt korrekt.

Wollter anförde vid militärt förhör: Han hade icke vid något tillfälle
under ifrågavarande kommendering inmundigat spritvaror till sådan omfattning,
att berusning förelegat. Vad som i detta avseende tillvitats honom, vore
sålunda ej överensstämmande med sanningen. Beträffande den omförmälda
middagen på Utö restaurang förklarade Wollter, att den kvantitet sprit, som
tre personer gemensamt förtärt före måltiden, utgjort en halv liter konjak
och ej, som Johansson uppgivit, en och en halv liter brännvin. Därest sällskapet
vid ankomsten till restaurangen varit berusat, borde väl betjäningen ha
nekat all vidare förtäring. Full spritranson hade ej uttagits under middagen.
De uttryck, som Wollter senare, efter det restaurangen stängts, fällt och
Wollters uppträdande i övrigt vid servitrisernas bostad vore att betrakta som
ett skämt från Wollters sida, ej härrörande av berusning. Någon ovänskap
mellan Johansson och Wollter hade aldrig förelegat. Wollter hade sålunda
vid flera tillfällen efteråt sammanträffat med Johansson såväl rörande tjänsten
som utom tjänsten, utan att någon ovänskap på någondera sidan ådagalagts.

I en av Wollter avgiven skriftlig förklaring anförde denne vidare: Beträffande
Wollters nykterhet funnes enligt utredningen helt motsatta uppgifter.
Uppgiften, att Wollter »aldrig skulle varit nykter», bevisade på ett otvetydigt
sätt orimligheten av vissa påståenden. Under den tjänstgöring, som
Wollter haft, med visitationer dag och natt, skulle det minsta misskötande
i nykterhetsavseende otvivelaktigt blivit under dåvarande omständigheter
omedelbart påtalat av Wollters underordnade. Detta så mycket mer som
mångas inställning till Wollter just varit att söka fel och försummelser hos
Wollter.

Vissa av Wollter fällda yttranden.

Vissa av klagandena anförde: Det ordval, som Wollter brukade tillåta sig,
vore anmärkningsvärt. Enligt vad som uppgivits hade Wollter sålunda till
ett underbefäl yttrat: »Försvinn för helvete, jag vill inte se er» och till en
fänrik vid kompaniet: »Håll käften din djävla hösäck och stå i giv akt, när
du talar till mig.» Om kompaniet skulle Wollter ha använt uttrycket »Djävla
bärplockare». Wollters »specialuttryck» hade varit »pottfisk» och »fårfitta».

En av klagandena, värnpliktige nr 131-42-23 Edv. R. M. A. Funck berättade,
hörd å militieombudsmansexpeditionen: Funck hade hört Wollter vid
upprepade tillfällen å kompaniexpeditionen på tal om truppen eller enskilda
medlemmar av denna använda sådana beteckningar som »djävla bärploc -

kare», »pottfisk» och »fårfitta». Wollter hade överhuvud varit ganska rå i
sitt språk. Funck kunde icke erinra sig, huruvida någon blivit i Funcks närvaro
på dylikt sätt förfördelad av Wollter.

Vid förhöret med Palmberg uppgav denne bland annat: Han hade vid ett
tillfälle hört, att Wollter till en av servitriserna vid restaurangen, med vilken
Wollter stått och samtalat vid bryggan, yttrat, att fänrikarna voro »några
djävla pottfiskar». Vid ett annat tillfälle hade Palmberg hört Wollter på
kompaniexpeditionen yttra till en värnpliktig, vid namn Johansson, i det
civila »spårvägare», vilken vid återkomst från permission varit överlastad:
»Ni är en djävla titta». Palmberg hade även vid åtskilliga andra tillfällen
hört Wollter använda olämpliga uttryck. Han kunde emellertid icke för närvarande
närmare erinra sig, vilka ordalag Wollter härvid begagnat.

Lindestaf yttrade i denna del: Han hade ibland, när han tillsammans
med Wollter uppehållit sig i officersmässen, hört Wollter örn den ene eller
den andre personen använda sådana uttryck som »pottfisk», »knäpplärming»
och »bärplockare». Vilka personer som härvid åsyftats kunde Lindestaf nu
icke erinra sig. Lindestaf hade icke vid något tillfälle hört Wollter direkt till
någon person använda dylika tillmälen.

Wollter förnekade, att han i tjänsten använt sig av olämpliga uttryck.
Vad som i detta hänseende tillvitats honom vore osanning.

Uttagning av tobaksvaror i förskott.

En av klagandena, värnpliktige nr 4-45-16 E. Lagström anförde: Den 31
juli 1943 på morgonen hade Wollter skickat sin ordonnans till Lagström
med begäran att för Wollters räkning från marketenteriet utfå tobaksvaror
i förskott utan avlämnande av gällande tobakskuponger. Lagström hade bestämt
vägrat att utlämna tobak i förskott. I anledning härav hade Wollter
en stund senare ringt till Lagström och frågat, om han ej vore betrodd. Wollter
hade härvid verkat vara förgrymmad på Lagström. Lagström hade svarat,
att det ej vöre fråga örn det, utan att Lagström konsekvent nekade alla
att utfå tobaksvaror i förskott. Wollter hade härvid svarat: »Va fan nu då,
får man inte ens köpa i sin egen affär.» Lagström hade genmält, att om
det vore fråga om en order, hade Lagström endast att lyda, varför Wollter
kunde skicka upp och hämta tobak. Lagström hade endast velat säga Wollter
sina åsikter, varvid Wollter yttrat: »Edra åsikter intresserar mig inte alls»,
och lagt på luren. En stund senare hade Wollters ordonnans avhämtat ett
paket tobak, varvid Wollters tobakskort överlämnats såsom pant.

Wollter förklarade vid militärt förhör: Han hade väl hos marketentaren
begärt att utfå tobaksvaror i förskott men hade ej givit denne någon order
härom. Wollter hade emellertid blivit nekad detta och därmed låtit saken
förfalla, varför han sålunda ej erhållit tobak i förskott å ransonen. Någon
vidare framställning därom hade därefter aldrig gjorts från Wollters sida.
Wollter ville tillika framhålla, alt marketentaren vid slutredovisning av tobakskupongerna
företett så stor brist, att Wollter måst personligen å tobaksmonopolet
begiira avskrivning av bristen, vilken begäran bifallits.

I en den 20 september 1944 till chefen för Stockholms kustartilleriförsvar
översänd instruktion för åtal mot Wollter anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit.

Mot Wollters bestridande kan icke anses styrkt, att Wollter avsett att för
egen räkning disponera det till honom redovisade överskottet å de s. k. dansbanemedlen.
På grund härav, och då det e.j tillkommer militieombudsmannen
att bestämma, för vilket ändamål nämnda medel böra disponeras, föranleder
vad i denna del av ärendet förekommit icke någon vidare åtgärd
från min sida.

Utredningen giver vid handen, att Wollter under förläggning i fält å Utö
sommaren år 1943 i hög grad missbrukat spritdrycker samt vid upprepade
tillfällen uppträtt kraftigt påverkad av sådana drycker. Vid några tillfällen
synes han ha varit i sådan grad påverkad, att han måste anses ha varit överlastad
eller i allt fall icke kunnat sköta sin tjänst på ett tillfredsställande sätt.
Även om det icke skulle kunna ledas i bevis, att Wollter varit i sådan mån
påverkad, som nu sagts, är dock klart ådagalagt, att man vid åtskilliga tillfällen
av Wollters uppträdande kunnat tydligt märka, att han varit spritpåverkad.
Wollter har således i varje fall härigenom handlat i strid mot
tjänstgöringsreglementets föreskrifter, att befälet bör främja ett nyktert och
sunt levnadssätt bland de underlydande samt att befälet i sitt upprädande
och liv skall vara ett gott föredöme. Wollter har även vid flera tillfällen i
samband med spritförtäring uppträtt på ett sådant sätt, att han därigenom
måste anses ha gjort sig skyldig till brist i anständigt uppförande.

Genom det av Wollter — enligt vad Palmberg uppgivit — till en värnpliktig,
vid namn Johansson, fällda yttrandet har Wollter gjort sig skyldig
till förolämpning av underordnad krigsman i och för dennes tjänst.

Av den verkställda utredningen framgår tillika, att Wollter vid åtskilliga
andra tillfällen använt uttryck, som varit synnerligen olämpliga, och måste
Wollter anses jämväl härigenom ha brustit i anständigt uppförande.

Lagström har uppgivit, att han från marketenteriet på begäran av Wollter
till denne, utan erhållande av gällande ransoneringsknponger för tobaksvaror,
utlämnat sådana varor. Wollter har medgivit, att han av Lagström
begärt att från marketenteriet utfå tobaksvaror i förskott, men bestritt att
hans begäran blivit bifallen.

Jämlikt 7 § kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 250) angående beslag å samt
reglering av handeln med tobaksvaror enligt lydelse den 17 juni 1943 (nr
415) får sådan vara icke överlåtas yrkesmässigt eller i vinningssyfte annat
än mot inköpskort eller inköpslicens.

Även örn det är riktigt, som Wollter uppgivit, att han icke från marketenteriet
utfått tobaksvaror i förskott, finner jag det vara synnerligen anmärkningsvärt,
att Wollter, som i egenskap av förbandschef haft att övervaka
marketenteriets skötsel och sålunda även efterlevnaden av nämnda bestämmelser,
framställt begäran härom. Wollter måste anses härigenom lia
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

De förbrytelser, vartill Wollter enligt vad ovan upptagits gjort sig skyldig,
finner jag vara av den allvarliga beskaffenhet, att de icke kunna undgå
laga beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt åklagaren vid vederbörande
krigsrätt att härför anhängiggöra och utföra åtal mot Wollter samt därvid
yrka ansvar å denne enligt lag och sakens beskaffenhet. Värnpliktige Johansson
borde beredas tillfälle att mot Wollter föra den talan, vartill han kunde
finna fog.

* *

Efter hemställan av infanteribefälhavaren vid Stockholms kustartilleriförsvar
hänsköts målet av chefen för Vaxholms kustartilleriregemente till regementskrigsrätten
vid regementet.

Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Wollter för fylleri
vid tre tillfällen, nämligen en dag i maj 1943 under båtresa från OscarFredriksborg
till Utö, en dag under sommaren 1943 å restaurangen å Utö
samt en dag under samma sommar å vägen utanför nämnda restaurang. Därest
dessa yrkanden icke kunde bifallas, gjorde krigsfiskalen gällande, att
Wollter vid nämnda tillfällen brustit i anständigt uppförande eller i allt fall
gjort sig skyldig till tjänstefel, därigenom att han förtärt spritdrycker i sådan
myckenhet, att han icke kunnat sköta sin tjänst på ett tillfredsställande
sätt. Vidare yrkades ansvar å Wollter för brist i anständigt uppförande dels
en natt under sommaren 1943, då Wollter måst omhändertagas av fänriken
Lindestaf, dels ock vid åtskilliga tillfällen samma sommar, då Wollter använt
olämpliga uttryck om sina underordnade. Slutligen yrkade krigsfiskalen
ansvar å Wollter för förolämpning av värnpliktige vice korpralen nr
2712-45-23 Eric Johansson, vilken varit Wollter underordnad, i och för dennes
tjänst samt för oförstånd i tjänsten, bestående däri, att Wollter begärt
att från marketenteriet utfå tobaksvaror i förskott.

I anledning av sistnämnda ansvarsyrkande anförde Wollter: Sedan han
hört talas örn att marketentaren sålt tobaksvaror i förskott, hade han ringt
upp marketentaren och begärt att utfå tobaksvaror i förskott. Detta hade
varit en kontrollåtgärd från Wollters sida. Han hade icke haft för avsikt att
söka utfå tobaksvaror i förskott, utan hade endast velat sätta marketentaren
på prov. Hade Wollter verkligen velat utfå tobaksvaror i förskott, hade han
i egenskap av chef för marketenteriet själv kunnat gå lill marketenteriet och
hämta tobaksvaror. På grund av vad sålunda anförts bestrede Wollter ansvarsyrkandet
i denna del.

Det upplystes vid krigsrätten, att Eric Johansson, vilken i egenskap av
målsägande underrättats örn rättegången, icke önskade föra någon talan mot
Wollter.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 2 februari 1945 och yttrade
därvid.

I målet måste anses styrkt, att Wollter under sommaren 1943, då han
tjänstgjorde såsom chef för ett å Utö förlagt vaktkompani, dels å allmän
plats å Utö iförd uniform uppträtt överlastad av starka drycker vid två tillfällen
i samband med besök å restaurangen å Utö, dels brustit i anständigt
uppförande genom att vid ett av dessa tillfällen efter restaurangbesöket uppträda
på ett för en officer ovärdigt sätt samt genom att vid åtskilliga tillfällen
i sin tjänst eller å allmän plats fälla olämpliga yttranden, dels ock med smädligt
yttrande förolämpat Eric Johansson i och för dennes tjänst.

Vidare är utrett, att Wollter under sin ifrågavarande tjänstgöring av förbandets
marketentare begärt att utfå tobaksvaror i förskott å sin ranson.

Vad Wollter i sist angivna hänseende anfört till sitt fredande från ansvar
förtjänar icke avseende, utan måste Wollter genom sitt ifrågavarande
förfaringssätt anses hava visat oförstånd i tjänsten.

Däremot kan icke anses styrkt, att Wollter i maj 1943 under båtresa från
Oscar-Fredriksborg till Utö varit överlastad av starka drycker, eljest brustit
i anständigt uppförande eller till följd av spritförtäring varit ur stånd att
sköta sin tjänst på ett tillfredsställande sätt.

På anförda skäl prövar regementskrigsrätten i anledning av den mot Wollter
i målet förda talan rättvist döma Wollter jämlikt 91, 96 och 130 §§ strafflagen
för krigsmakten för förolämpning av underordnad krigsman i och för
dennes tjänst, fylleri, brist i anständigt uppförande och oförstånd i tjänsten
att undergå vaktarrest femton dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

19. Obehörigt begagnande av kronans motorbåt.

Arbetartidningen i Göteborg innehöll den 17 augusti 1944 under rubriken
»Klen disciplin hos örlogsofficerare? Jagarmanskap gör anmärkningar» en
artikel innehållande redogörelse för ett brev till tidningens redaktion från
manskapet å en jagare, i vilket brev anfördes bland annat följande: »Vi ligger
300 m. från -ö brygga. I lördagskväll kom stockholmsbåten in med en
del proviant, och då fick pojkarna sitta och ro den tvärs över viken i en
liten jolle till sent på kvällen. Chefen skulle ha festmiddag ombord. Så fick
två man göra i ordning motorbåten och hämta tre unga damer i land. (När
besättningen skall i land eller då lördagsrodd med proviant förekommer,
finnes naturligtvis aldrig olja eller bränsle.)»

Sedan artikeln -— efter vunnen upplysning, att det i artikeln åsyftade fartyget
ingått i Stockholmseskadem — översänts till chefen för nämnda eskader
för utredning, inkom eskaderchefen med protokoll över förhör med bland
andra fartygets befälhavare, kaptenen vid flottan Sven Edvin Alexander Österman,
ävensom med eget yttrande.

Österman berättade: Vid det i tidningsartikeln åsyftade tillfället — den
29 juli 1944 — hade han i egenskap av befälhavare å fartyget låtit hämta
två damer i fartygets motorbåt vid ångbåtsbryggan å den ö i Stockholms
skärgård, där fartyget legat förtöjt. Dammiddag hade nämligen arrangerats
ombord, och damerna hade anlänt med stockholmsbåten. Som ångbåten varit
försenad, hade Österman för att gästerna skolat komma ombord så snart
som möjligt skickat motorbåten att hämta dem. Detta förfaringssätt hade
Österman ansett vara minst betungande för vaktmanskapet ombord. Österman
hade tidigare vid flera tillfällen låtit manskapet låna båten för olika
ändamål, medan han själv icke förut begagnat densamma. Något förbud att
använda motorbåten för ifrågavarande ändamål hade icke funnits. Österman
vöre emellertid medveten örn bestämmelserna, att största möjliga sparsamhet
skulle iakttagas med motorbränsle, och medgåve, att han vid tillfället
i fråga icke bort hämta damerna med båt, då fartyget legat förtöjt vid kaj.

Eskaderchefen anförde för egen del, att han icke kunde godkänna Östermans
åtgärd att använda motorbåten för det ändamål, varom här voie iinga,
samt att eskaderchefen ansåge Österman böra bestraffas därför.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i .skrivelse
den 9 januari 1945 till chefen för Stockholmseskadem.

Österman har vidgått, att han vid ifrågavarande tillfälle, da fartyget legat
förtöjt vid kaj i Stockholms skärgård, i egenskap av fartygschef låtit använda
fartygets motorbåt för att vid ångbåtsbryggan till den ö, där fartyget
legat förtöjt, hämta två damer, som inbjudits deltaga i en privat fest ombord
och som anlänt till ön med ångbåt. Genom att taga motorbåten i anspråk
för detta ändamål har Österman gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.
Det tjänstefel vartill Österman sålunda gjort sig skyldig anser jag mig icke
kunna lämna utan beivran.

Då felet emellertid icke synes vara av beskaffenhet att behöva bringas
under krigsdomstols prövning, anser jag mig kunna inskränka mig lill att
för Eder, som torde äga disciplinär bestraffningsrätt över Österman, anmäla
denne för erhållande av disciplinär bestraffning.

Vad i tidningsartikeln i övrigt uppgivits föranleder ej vidare åtgärd från
min sida.

* *

I skrivelse den 16 januari 1945 anmälde eskaderchefen, att han samma
dag för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt ålagt Österman disciplinstraff
av arrest utan bevakning i fyra dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

20. Misshandel mot underlydande m. m.

I en den 24 mars 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 669-59-41 Edvin Malmberg bland annat följande: Vid den
fällpost Malmberg tillhörde kunde i olika hänseenden riktas anmärkningar
mot befälets uppträdande. Under övning i kompaniförband flen 19 mars
1943 hade ställföreträdande plutonchefen vid den skidpluton, där Malmberg
tjänstgjorde, sergeanten Stig Bergquist, kommenderat halt i en utförsbacke,
varvid plutonen blivit »hopkörd i en klump». Bergquist hade i anledning
härav skrikit: »Kör inte ihop som en samling dårar.» Vid återfärden hade
övats framrvckning i skyttelinje, varvid en värnpliktig ej orkat följa med,
enär han legat sjuk en längre tid. Bergquist hade på grund härav slagit denne
med skidstaven och skällt ned honom. Även sergeanten L. G. Lindström hade
vid detta tillfälle skällt på samme värnpliktige samt kallat denne för simulant.

Sedan militieombudsmannen hos militärbefälhavaren för sjätte militärområdet
anhållit örn utredning, inkom den 27 april 1943 protokoll över förhör
hållet av tjänstförrättande chefen tor ifrågavarande fältpost, majoren
N. Jonson.

Bergquist uppgav vid förhöret: Vid det i anmälningsskriften omförmälda
tillfället hade Bergquist från plutonens lät gjort tecknet »halt». De värnpliktiga
hade emellertid ej åtlytt det givna tecknet, med påföljd att plutonen hopklumpats.
Innan han ordnat plutonen i utgångsläget, hade han förklarat för
de värnpliktiga, att de skulle se upp på och åtlyda givna tecken samt hålla
tyst. Han hade därvid yttrat, att de värnpliktiga i plutonen uppförde sig som
en samling dårar, och att man kunde vänta bättre uppförande med hänsyn
till den föregående långa utbildningstiden. Under hemvägen hade plutonen
förts av den ordinarie plutonchefen, varvid Bergquist och Lindström haft i
uppdrag att övervaka var sin grupp. Den av Bergquist övervakade gruppen
hade visat slöhet och ej utfört rörelserna på sätt den blivit lärd. Värnpliktige
nr 564-58-41 Rune Skogblad hade varit sämre än de övriga i gruppen.
Bergquist hade förklarat för Skogblad, huru denne skulle bete sig vid intagande
av skyddsställning samt framryckning till ny skyddsställning. För att
få Skogblad att intaga lägre skyddsställning hade Bergquist härvid satt sin
skidstav mot dennes ryggsäck. Bergquist hade för Skogblad framhållit det
oriktiga i dennes uppträdande, varvid Skogblad förklarat, att lian icke orkade
utföra rörelserna. Bergquist kunde icke erinra sig, vilka ordalag han
härvid begagnat. Han hade efter hemkomsten tillsagt Skogblad att uppsöka
bataljonsläkaren för undersökning. Skogblad hade i anledning härav sökt
denne, som dock ej kunnat anträffas. Det kunde anmärkas, att Skogblad
på morgonen samma dag sjukanmält sig men härvid icke blivit sjukskriven.
Skogblad hade överhuvud upprepade gånger sjukanmält sig utan att
dock bliva sjukskriven.

Lindström anförde: Han hade vid övningen den 19 mars 1943 tjänstgjort

som övervakande gruppchef och hade, när Bergquist kommenderat halt, i
sällskap med denne åkt i plutonens tät. Lindström ansåge att, enär bromsning
med skidorna varit föremål för övning i sadan omfattning, att i öreisen
utan svårighet bort kunna utföras, de värnpliktiga kunnat utföra iöi elsen,
om de velat. Bergquist hade vid plutonens hopklumpning tillhållit plutonen
dess oriktiga uppträdande. Ordalagen i Bergquists yttrande kunde Lindström
ej erinra sig, men han holle för troligt, att Bergquist yttrat något liknande:
»Ni kör som en samling slöfockar.» — Lindström hade observerat, att Skogblad
under framryckning blivit efter samt icke rätt använt sig av terrängens
skyddande eller skylande egenskaper. Bergquist hade satt sin skidstav på
Skogblads ryggsäck och tryckt Skogblad närmare marken samt givit Skogblad
anvisningar, var denne skulle söka skydd. Bergquist hade därvid yttrat,
att Skogblad efter ett års utbildning borde kunna använda terrängen
rätt. Bergquist hade påpekat för Lindström, att Skogblad blivit efter under
förflyttningen. Som Skogblad tillhört den grupp, som under hemfärden övervakats
av Lindström, hade denne särskilt övervakat och försökt få Skogblad
att komma i fatt och ansluta sig till gruppen. Det hade emellertid ej
varit möjligt att få Skogblad att framrycka med sådan hastighet, att han
kunde hinna ripp gruppen. Först vid övningens slut hade Skogblad gjort
detta. Han hade klagat över besvär i bröstet samt förklarat, att han icke
orkade framrycka hastigare än han gjorde. Lindström hade funnit detta
egendomligt, enär övningarna förut under dagen varit synnerligen lindriga.
Skogblad hade enligt Lindströms mening mycket väl bort kunna framrycka
med samma hastighet som de övriga meniga i gruppen. Skogblad hade på
morgonen ifrågavarande dag liksom upprepade gånger tidigare sjukanmält
sig utan att bliva sjukskriven. Av hans utseende franninge icke heller, att
han skulle vara särskilt fysiskt svag. Lindström ansåge därför det av honom
under övningen fällda uttrycket »simulant» lia varit befogat. Han hade
omedelbart efter återkomsten till förläggningen tillsagt Skogblad att uppsöka
bataljonsläkaren. Skogblad hade icke kunnat anträffa denne samma
dag men hade inställt sig vid sjukvisitationen följande dag.

Kaptenen Ch. Broström uppgav bland annat: Han hade deltagit i övningen
den 19 mars 1943 och därvid märkt, att den grupp, som Malmberg tillhört,
vid intagande av gruppering icke kommit ut på ordentliga luckor med tillräcklig
snabbhet. Broström misstänkte, att bristande vilja hos truppen varit
anledningen till det dåliga utförandet av de elementära grupperingsövningarna.
Malmberg, som sedan den 2(i november 1942 varit sjukanmäld fem gånger
utan att bliva sjukskriven, hade icke ådagalagt något större intresse för eller
större villighet i tjänsten.

Malmberg anförde: Han hade alltid gjort sitt bästa i tjänsten, ehuru han
icke varit direkt road av densamma. Vid det tillfälle den 19 mars 1943, då
truppen klumpat ihop, hade han sjiilv icke befunnit sig i samma grupp, enär
han då tjänstgjort som rapportkarl hos plutoncheten. Bergquists yttrande
»kör inte illo]) som en samling dårar» hade enligt Malmbergs menimr varit
olämpligt. En rättelse gjord i annan form hade emellertid vid tillfället varit

berättigad. Malmberg hade på ett avstånd av omkring 25 meter iakttagit, när
Bergquist med skidstaven slagit till Skogblad. Han hade emellertid icke sett
var staven träffat och kunde icke uppgiva, huru kraftigt slaget varit. Han
hade icke heller hört, vad Bergquist vid tillfället yttrat till Skogblad. Skogblad
hade några dagar löre förhöret omtalat för Malmberg, att Bergquist den
19 mars 1943 även med handen slagit Skogblad på munnen, enär Skogblad
icke utfört omladdning på sådant sätt, att tomhylsan utkastats ur patronläget.

Skogblad förmälde: Han hade under tiden den 5—den 8 mars 1943 varit
sjukskriven och under tiden den 9—den 14 mars varit inlagd på förbandets
sjukhus för biåskatarr. Den 15 mars 1943 hade han blivit friskskriven. Under
denna tid hade han förlorat avsevärt i kondition. Bergquist hade, när plutonen
klumpat ihop sig, yttrat ungefär: »Ni är en samling dårar allihop».
Skogblad ansåge, att en instruktion angående rätta tillvägagångssättet vid
detta tillfälle varit på sin plats men icke ett dylikt yttrande. Skogblad hade
under övning i stormning utan skidor avlossat ett löst skott och därefter
verkställt omladdning av geväret, varvid tomhylsan blivit kvar i patronläget,
med påföljd att nästa patrons införande i patronläget förhindrats. Bergquist,
som uppehållit sig ett par meter från Skogblad, hade då sprungit fram och
frågat, om Skogblad icke på tolv månader lärt sig att göra en omladdning,
samt därvid med knuten hand tvenne gånger slagit Skogblad på munnen.
Slagen hade varit ganska hårda. Under hemmarschen hade förekommit grupperingsövningar.
Skogblad, som på grund av dålig kondition varit mycket
trött, hade härunder delvis på grund av sin trötthet fallit omkull. Bergquist
hade då huggit tag i Skogblads ryggsäck samt beordrat Skogblad att fortsätta
framryckningen. Enär Skogblad icke genast rest sig upp, hade Bergquist
med skidstaven givit honom flera slag, varav ett träffat på halsen strax
ovanför vapenrockens krage, ett pa ena benet och ett eller möjligen flera
slag på ryggsäcken. Bergquist hade härvid bland annat yttrat, att Skogblad
vore »ett djävla kräk, som icke passade i svenska armén». Skogblad hade
icke heller under de fortsatta övningarna orkat följa den övriga delen av
gruppen. Lindström hade, oaktat Skogblad under övningarna gjort så gott
han kunnat, kallat honom för simulant. Skogblad hade efter övningarna blivit
beordrad uppsöka bataljonsläkaren. Denne hade emellertid i tjänstärende
befunnit sig å annan plats. Den 22 mars 1943 hade Skogblad av bataljonsläkaren
blivit remitterad till krigssjukhuset i Kiruna, varifrån han den
24 mars blivit sänd till garnisonssjukhuset i Boden. Han hade därefter på
grund av mindre starkt hjärta blivit överförd till grupp IV.

Värnpliktige nr 494-59-41 Gustav Eriksson uppgav: Bergquist hade vid
det av Malmberg omförmälda tillfället yttrat: »Klumpa inte ihop er som en
samling dårar.» Eriksson hade sett Bergquist giva Skogblad tvenne slag med
skidstaven. Det ena slaget hade synts träffa i huvudet och det andra på ryggsäcken.
Avståndet mellan Skogblad och Eriksson hade vid delta tillfälle varit
omkring 40 meter. Eriksson hade även hört, att Lindström kallat Skogblad
för simulant.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till värnpliktige nr 4135-45-41
Arne Mauritz Berglund, vilken enligt uppgift av Skogblad deltagit i ifrågavarande
övning, anhållit om upplysning i saken, bär Berglund i en till militieombudsmannen
den 21 mars 1944 inkommen skrift anfört följande: Vid
det tillfälle, då Bergquist skulle ha tilldelat Skogblad ett par slag med knuten
hand, hade Berglund befunnit sig så långt därifrån, att han ej kunnat
se, vad som försiggått. Senare, under hemmarschen, hade Berglund sett, att
Skogblad varit absolut slut av trötthet, samt att Bergquist givit Skogblad ett
par slag med skidstaven.

Av militär myndighet den 16 maj 1944 ytterligare hörd i ärendet uppgav
Bergquist: Han bestrede Skogblads uppgift, alt han skulle ha tilldelat Skogblad
något slag på munnen. Angående sitt förehavande med skidstaven vidhölle
han sin tidigare lämnade redogörelse, dock med det förtydligandet, att
han, som tecken på att Skogblad skulle intaga lägre ställning, ett par gånger
stött skidstaven mot Skogblads ryggsäck. Förhållandena vid förbandet hade
väl varit sådana, att de nödvändiggjort upprätthållandet av en hård disciplin,
men det skulle dock icke ha fallit Bergquist in att genom knytnävslag
eller genom annat yttre våld förgripa sig på en värnpliktig. Bergquist funne
det egendomligt, att Skogblad icke omedelbart till pluton- eller kompanichefen
rapporterat ett dylikt grovt våld. Bergquist kunde icke numera erinra
sig, vilka uttryckssätt han begagnat, men det vore möjligt, att han vid något
tillfälle med hänsyn till de för befälet tålamodskrävande omständigheterna
råkat använda mindre väl valda ord.

På begäran av militieombudsmannen hördes Eriksson och Berglund i
september 1944 närmare genom vederbörande polismyndighets försorg, varvid
de uppgåvo.

Eriksson: Han hade vid det tillfälle, då han sett Bergquist slå Skogblad
med skidstaven, uppehållit sig på omkring 40 meters avstånd från Bergquist
och Skogblad. Skogblad, som en längre tid varit sjuklig och på grund
därav haft svårigheter att följa med vid förbandets förflyttningar, hade vid
tillfället i fråga legat i skyddsställning och upprepade gånger fått göra om
detta moment. Eriksson hade åhört, huru Bergquist »skällt ned» Skogblad,
och Eriksson hade därpå åsett, huru Bergquist tilldelat Skogblad två slag
med sin skidstav, varav det ena träffat i huvudet och det andra troligen
Skogblads ryggsäck. Skogblad hade därvid legat på marken, och Bergquist
hade, då han utdelat slagen, hållit skidstaven ungefär rakt ovanför sig, innan
han slagit till. Eriksson kunde icke uppgiva, med vilken kraft slagen
utdelats, men avsikten med desamma kunde icke lia varit att förtydliga
för Skogblad, att han bort intaga lägre ställning Hade Bergquist hållit skidstaven
mera bakom sig, hade slagen givetvis blivit ännu hårdare, men Eriksson
ansåge, att slagen varit nog hårda, för alt saken bort rapporteras.

Berglund: En dag under våren 1943 — .sannolikt den 19 mars — bade
han vid tvenne tillfällen varit vittne till, när Bergquist övat våld mot Skogblad,
som —- enligt vad Berglund hört sägas — på grund av sjukdom hade
svaga kroppskrafter. — Under övning i Hänryckning och anfall sannolikt

på förmiddagen ifrågavarande dag hade Berglund uppehållit sig omkring
50 meter snett bakom och till höger om Skogblad. Berglund hade då fått
höra, att Bergquist »skrek och stod i», som han brukade göra, »när något
hände». Berglund hade sett dit och blivit vittne till, hurusom Bergquist
med högra handen — antingen knuten eller flat hand — tilldelat Skogblad,
som stått på knä i den djupa snön, ett enligt Berglunds uppfattning ganska
kraftigt slag i ansiktet. Berglund hade tyckt sig höra, att orsaken till uppträdet
varit »något krångel» med Skogblads gevär. Hemfärden hade företagits
på skidor. Skogblad, som varit dålig att åka skidor, hade blivit efter.
Bergquist och en annan sergeant hade hjälpts åt att ge Skogblad lektioner
i skidåkning, vilket enligt Berglunds uppfattning gjort, att Skogblad blivit
»tröttkörd». Två kilometer från förläggningen hade Bergquist kommenderat
skyttelinje, varpå de fått order att ta sig fram genom släpning och filning
m. m. Berglund, som uppehållit sig på vänstra flygeln, hade sett, att Skogblad,
som befunnit sig på ett avstånd av omkring 100 meter från Berglund
och på högra flygeln, inte tyckts orka någonting och förefallit att vara »slut».
Bergquist hade hela tiden åkt bakom linjen och föst på manskapet. — Under
»krypning» hade Skogblad blivit efter. Berglund hade då sett, att Bergquist
med ena skidstaven givit Skogblad flera hårda slag, som möjligen varit
riktade mot Skogblads ryggsäck, men som troligen även träffat Skogblads
kropp. Berglund hade dock icke sett var slagen träffat. Berglund kunde icke
erinra sig, vilka skador Skogblad erhållit av slagen. De av Bergquist mot
Skogblad riktade slagen hade utan tvivel utdelats med sådan kraft och på
sådant sätt, att de kunde anses innefatta misshandel. I

I en den 23 november 1944 dagtecknad, till sekundchefen för Svea livgarde
översänd åtalsinstruktion anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
Regner, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit.

Lindström har medgivit, att han under den ifrågavarande övningen kallat
Skogblad för »simulant». Även örn Lindström ansett sig lia fog för sitt
antagande, att Skogblad icke under övningarna gjort sitt bästa, har Lindström
givetvis ej varit berättigad att mot Skogblad använda ett dylikt för
denne synnerligen nedsättande tillmäle. Detta har även varit så mycket
mindre befogat, som, enligt vad som framgått vid en senare företagen läkarundersökning,
Skogblad hade ett mindre starkt hjärta. Med hänsyn till omständigheterna
låter jag emellertid i denna del bero vid en erinran till Lindström
att för framtiden undvika dylika tillmålen.

Bergquist, som erkänt, att han vid omförmälda övning yttrat, att plutonen
uppförde sig som en samling dårar, måste anses härigenom ha brustit
i anständigt uppförande samt handlat i strid mot bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet,
att rättelse och kritik skall meddelas på ett grannlaga
sätt.

Av den i ärendet företagna utredningen måste mot Bergquisls bestridande
anses framgå, att Bergquist under ifrågavarande övning förövat misshandel

mot Skogblad genom att med handen tilldela Skogblad ett slag i ansiktet
ävensom att Bergquist senare samma dag med skidstaven utdelat flera slag
mot Skogblad, vilka slag varit så kraftiga, att Bergquist även därigenom
måste anses ha förövat misshandel mot Skogblad.

De brott, till vilka Bergquist gjort sig skyldig, äro till en del av så allvarlig
beskaffenhet, att Bergquist icke kan undgå åtal.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt åklagaren vid den krigsrätt,
varunder Bergquist lydde, att anhängiggöra och utföra åtal mot Bergquist,
för vad denne enligt det ovan anförda låtit komma sig till last, samt därvid
yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Skogblad borde
beredas tillfälle att komma tillstädes inför krigsrätten och föra den talan
mot Bergquist, vartill han kunde anse sig äga fog.

Målet hänsköts av sekundchefen till regementskrigsrätten vid Svea livgarde.
Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Bergquist för bristande i
anständigt uppförande samt för misshandel å underordnad krigsman i tjänsten.
Skogblad, som inställde sig vid regementskrigsrätten, förklarade sig
icke föra någon ersättningstalan mot Bergquist.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 1 februari 19A5 och
yttrade därvid.

Genom vad i målet förekommit får anses utrett, att Bergquist den 19
mars 1943 under övning i kompaniförband, då en pluton under skidåkning
vid av Bergquist givet tecken till halt manövrerat på ett mindre nöjaktigt
sätt, örn plutonens manskap fällt ett olämpligt uttryck, samt att Bergquist
under samma övning tilldelat Skogblad åtminstone ett slag i ansiktet med
anledning av dennes förhållande i tjänsten.

Mot Bergquists bestridande är icke tillförlitligen styrkt, att Bergquist vid
tillfället ytterligare misshandlat Skogblad.

På grund av vad sålunda anförts, prövar regementskrigsrätten i anledning
av åklagarens talan rättvist döma Bergquist, jämlikt 90 och 96 §§ strafflagen
för krigsmakten, för misshandel å underordnad krigsman i dennes tjänst
samt för bristande i anständigt uppförande i en bot att hållas i vaktarrest
sex dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

21. Misshandel mot underlydande m. m.

I en den 22 augusti 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 377-11-43 Sven I. Rooth bland annat följande: Löjtnanten
vid trängen Örjan Fredrik Staffan Bager-Sjögren, som tjänstgjorde
som skolchef vid signalskolan å Skånska trängkåren, hade utsatt Rooth för
skymfande behandling. Vid ett förhör den 21 juli 1944 hade Bager-Sjögren
sålunda tilldelat Rooth ett käpprapp. Bager-Sjögren hade vidare den 21 augusti
1944, då Rooth under stationstjänst missuppfattat en order, tilldelat
Rooth upprepade sparkar i sidan. Den förra händelsen hade bevittnats av
hela signalskolan och den senare av de värnpliktiga i samma patrull som
Rooth. Behandling av liknande art samt sådana skymfande tillmålen som
»djävla idiot», »dårfink» och »Ni är inte klok» hade ofta förekommit under
tjänsten vid signalskolan. Bager-Sjögrens uppträdande vid förenämnda båda
tillfällen kunde därför icke anses bero på tillfälligheter.

Sedan skriften översänts till chefen för Skånska trängkåren, inkom denne
med protokoll från förhör i saken.

Rooth uppgav vid förhöret i anslutning till innehållet i anmälningsskriften
följande: Den 21 juli 1944 hade Bager-Sjögren under marsch hållit förhör i posteringstjänst.
Då Roolhs sidokamrat under förhöret erhöll en fråga men icke
kunde besvara densamma, hade Rooth viskat svaret till honom. Detta hade
uppmärksammats av Bager-Sjögren, som gått vid sidan av truppen. BagerSjögren
hade blivit förargad över viskningen och tilldelat Rooth ett slag över
ryggen med sitt ridspö, samtidigt som han tillsagt Rooth att hålla tyst, då
truppen ginge under manöver. Den 21 augusti 1944 hade signalskolan haft
övningar i stationstjänst. Därunder hade Rooth, som för tillfället legat på
marken, erhållit en kortare order av Bager-Sjögren, vilken order Rooth repeterat
fel. Bager-Sjögren hade då tilldelat Rooth omkring fyra sparkar och
i samband därmed yttrat, att han, örn Rooth icke repeterade rätt, skulle
»sparka in magen på honom».

Bager-Sjögren berättade: Han kunde numera icke närmare erinra sig vad
som förekommit vid det av Rooth åsyftade tillfället den 21 juli 1944. Redan
vid inryckningen och upprepade tillfällen därefter hade han påpekat för
signalskolans elever, att han absolut icke ville veta av några viskningar. Vid
ifrågavarande tillfälle hade han haft för avsikt att snabbt få slut på Rooths
viskningar genom att vidröra Rooth med ridspöet. Denna rörelse hade måhända
blivit onödigt hård — något som dock icke varit avsikten. Vid det
andra av Rooth åsyftade tillfället hade Bager-Sjögren givit Rooth, som
legat på marken, följande order: »Order till nätet. Stäng stationen. Samling
mitt på fältet», vartill Rooth svarat: »Ja, löjtnant». Sedan Bager-Sjögren
därefter tillsagt Rooth att repetera ordern, hade emellertid Rooth gjort detta
felaktigt, varför Bager-Sjögren upprepat ordern, dock utan att Rooth kunnat
repetera densamma tillfredsställande. Sedan Rooth slutligen repeterat ordern
rätt, hade han fått order att börja sändningen. Under sändningen hade Bager -

Sjögren hört, att Rooth sänt: »Bryt stationen», i stället för »stäng stationen».
För alt rätta Rooth och för att omedelbart påkalla dennes uppmärksamhet,
hade Bager-Sjögren då vidrört Rooth med vänstra foten. Att i delta läge
under pågående sändning påkalla Rooths uppmärksamhet genom tilltal hade
svårligen låtit sig göra, då Rooth haft trafik med motstationen. Begreppen
»bryt stationen» och »stäng stationen» borde vara väl kända av eleverna,
enär innebörden av desamma genomgåtts vid upprepade tillfällen. »Bryt
stationen» innebure, att all utrustning skulle iordningställas för transport,
samt »stäng stationen», att strömbrytaren skulle slås från men stationen i
övrigt vara upprättad. Bager-Sjögren kunde icke erinra sig, att han fällt det
av Rooth anmärkta yttrandet »repeterar icke Rooth rätt, så skall jag sparka
in magen på honom» Bager-Sjögren bestrede vidare på det bestämdaste,
att han direkt kallat någon »djävla idiot» eller liknande. Däremot hade det
kunnat hända, att han, då eleverna vid någon lektion svarat alltför tanklöst
eller uppträtt felaktigt och slött under övningar, fällt något yttrande som
»ni svarar» eller »uppträder som om ni inte vore kloka».

Värnpliktige nr 271-11-43 Gunnarsson, som gått vid sidan av Rooth vid
det av Rooth påtalade tillfället den 21 juli 1944, samt värnpliktige nr 681-11-43 Rydberg vitsordade riktigheten av Rooths uppgifter rörande vad som
förekommit vid tillfället i fråga.

Värnpliktiga nr 1138-7-43 Lindeberg och nr 1557-7-43 Ståhl berättade
bland annat: De hade vid det av Rooth åsyftade tillfället den 21 augusti
1944 befunnit sig på ett avstånd av en och en halv meter från Rooth och
till vänster om denne. När de hört, att Rooth fått order att repetera ordern
att stänga stationen, hade de vänt blicken mot denne. 1 samma ögonblick
hade Bager-Sjögren sparkat till Rooth. Antalet sparkar hade varit omkring
fyra och hade utdelats i snabb följd. De hade icke sett Bager-Sjögren taga
sats eller lyfta benet, då han utdelade sparkarna. Dessa hade icke varit
sådana, att Rooth kunnat få något men av dem. Det inträffade hade gjort
ett synnerligen otrevligt intryck.

Värnpliktige nr 2760-7-43 Jönsson sade sig vitsorda Rooths uppgifter rörande
Bager-Sjögrens beteende den 21 augusti 1944.

Värnpliktige nr 2001-7-43 Malmqvist uppgav, att Bager-Sjögren vid en
övning sistnämnda dag yttrat till honom »Ni är en riktig tokstolle», »därling,
»Ni är icke riktigt klok» och »djävla idiot». Värnpliktige nr 1163-6-43
Holm uppgav, alt han hört Bager-Sjögren kalla Malmqvist »djävla idiot»
och värnpliktige nr 9026-7-40 Kanter, att han hört Bager-Sjögren använda en
svordom, då han tilltalade Malmqvist.

Löjtnanten T. Nilsson berättade: Ilan hade den 21 augusti 1944 stått bredvid
Bager-Sjögren, då denne gav den ifrågavarande ordern till Rooth. Ordern
hade utdelats lugnt och tydligt. Som Rooth repeterat ordern fel två
gånger, hade Nilsson fått den uppfattningen, ali Rooth slöat till och icke
löij t med. Bager-Sjögren hade stölt till Rooth två gånger med foten i sidan
uppenbarligen för alt »väcka» Rooth. Enligt Nilssons åsikt kunde denna
beröring icke betecknas som sparkar. Bager-Sjögrens löt hade befunnit sig

S—155743. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

alldeles intill höften på Rooth. Nilsson kunde icke erinra sig lia hört BagerSjögren
yttra, att denne skulle sparka in magen på Rooth, eller att BagerSjögren
i övrigt fällt några olämpliga yttranden till de värnpliktiga.

Rooth berättade vid ytterligare förhör: Det slag, som Rooth den 21 juli
1944 erhållit av Bager-Sjögren, hade varit mycket hårt. Det hade- emellertid
icke förorsakat ömhet eller efterlämnat några märken. Händelsen den 21
augusti 1944 hade utspelats i en hästhage i närheten av kasernen. Såväl
Rooth själv som Ståhl, Lindeberg och Jönsson hade legat på marken i en
halvcirkel kring en radioapparat. Lindeberg, som legat till vänster örn
Rooth, hade varit sysselsatt med sändning och fördenskull haft hörlurar på
huvudet, då Bager-Sjögren utdelade den ifrågavarande ordern. Ståhl och
Jönsson, som legat till höger om Rooth, hade varit utrustade med lurar och
mikrotelefoner och haft till uppgift alt avlyssna eventuell sändning från
motsidan. Rooth hade själv icke haft några lurar, men han hade, sedan han
rätt repeterat den erhållna ordern, fått en handmikrotelefon av Lindeberg
och en strupmikrofon av Jönsson. Bager-Sjögren, som stått på minst en
meters avstånd, hade, då Rooth sände fel order, tagit ett steg framåt och
med fotspetsen utdelat ungefär fyra sparkar, som träffat Rooth i sidan.
Sparkarna hade icke medfört någon ömhet eller överhuvud taget något men.
Lindeberg hade svårligen kunnat iakttaga hela händelseförloppet, då BagerSjögrens
fot varit skymd av Rooths kropp. Lindeberg hade emellertid vridit
något på huvudet för att se, vad som försiggått. Nilsson hade varit närvarande
vid tillfället och stått så, att han måste ha sett det passerade. Nilsson
kunde icke heller ha undgått att höra, att Bager-Sjögren sagt, att han skulle
»sparka in magen» på Rooth, därest Rooth icke repeterade riktigt.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 15 januari 1945 dagtecknad instruktion för åtal mot
Bager-Sjögren.

Av utredningen framgår, att Bager-Sjögren den 21 juli 1944, då Rooth
vid ett förhör i vakttjänst sökt hjälpa en kamrat genom att viska till denne,
tilldelat Rooth ett slag med sitt ridspö. Enligt vad Rooth uppgivit har BagerSjögren
vidare den 21 augusti 1944, då Rooth felaktigt utfört en order, som
han erhållit av Bager-Sjögren, tilldelat Rooth upprepade sparkar i ena sidan.
Bager-Sjögren åter har påstått, att han med foten allenast vidrört Rooth för
att rätta denne. Med hänsyn till den föreliggande utredningen synes närmast
till hands antaga, att Bager-Sjögrens beteende vid nämnda båda tillfällen
inneburit misshandel eller våld mot Rooth. Även örn så ej är förhållandet
har Bager-Sjögren genom sitt ingripande mot Rooth dock åsidosatt föreskrifterna
i tjänstgöringsreglementet för armén, att rättelse och kritik skall ske
på ett grannlaga sätt, och därigenom gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

Vidare får anses styrkt, att Bager-Sjögren den 21 augusti 1944 missfirmat
värnpliktige Malmqvist.

Som de fel, vartill Bager-Sjögren gjort sig skyldig, vore av beskaffenhet
att böra beivras, uppdrog militieombudsmannen åt vederbörande åklagare
att vid behörig domstol anhängiggöra och utföra talan mot Bager-Sjögren
för vad denne låtit komma sig till last. Rooth och Malmqvist borde beredas
tillfälle att mot Bager-Sjögren föra den talan, vartill kunde finnas fog.

Sedan åtalsinstruktionen översänts till chefen för Skånska trängkåren,
hänsköt denne målet till regementskrigsrätten vid kåren. Vid krigsrätten yrkade
vederbörande krigsfiskal ansvar å Bager-Sjögren dels för misshandel
av Rooth den 21 juli och den 21 augusti 1944, dels för missfirmelse av Rooth
och Malmqvist sistnämnda dag, dels för bristande anständigt uppförande,
bestående däri, att Bager-Sjögren vid flera tillfällen använt missfirmande
uttryck till de underlydande, och dels för oförstånd i tjänsten, bestående
däri, att Bager-Sjögren vid en uppställning den 11 juli 1944 meddelat rättelse
och kritik på ogrannlaga sätt. Rooth och Malmqvist, vilka inställde sig
vid krigsrätten, förklarade, att de icke framställde något yrkande mot BagerSjögren.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 28 februari 1945 och
yttrade därvid.

Genom vad i målet förekommit finner krigsrätten utrett, att Bager-Sjögren,
som under tiden från den 10 juli 1944 till början av september samma
år med ett kortare avbrott tjänstgjort såsom chef för signalskolan vid trängkåren,
under denna sin tjänstgöring dels den 21 juli 1944 vid ett förhör tilldelat
Rooth ett slag i ryggen med sitt ridspö, dels ock den 21 augusti 1944
under övning i radiostationstjänst tilldelat Rooth åtminstone två sparkar,
vilka träffat denne vid högra nedre delen av bröstkorgen, ävensom missfirmat
Rooth och Malmqvist.

Av misshandeln har icke, såvitt visats, följt någon skada.

Utredningen i målet giver tillika vid handen, att Bager-Sjögren vid uppställning
den 11 juli 1944 gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten genom att
meddela rättelse på ogrannlaga sätt, samt att han under lektioner med eleverna
vid skolan vid upprepade tillfällen använt olämpliga och för eleverna
kränkande uttryck.

Krigsrätten, som finner misshandeln lia förövats under synnerligen mildrande
omständigheter, prövar förty jämlikt 33, 90, 91, 96 och 130 §§ strafflagen
för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen rättvist
döma Bager-Sjögren att för misshandel och missfirmelse av underordnade
krigsmän i deras tjänst samt brist i anständigt uppförande och oförstånd
i tjänsten undergå vaktarrest i femton dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

22. Våld mot underlydande m. m.

I en den 21 september 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 22-1-41 Emil Jönsson följande: Löjtnanten i intendenlurkårens
reserv Walter Eric Nathanson hade natten till den 17 september
1944, då Jönsson fullgjorde vakttjänst, nied knuten hand tilldelat Jönsson
ett slag i bröstet, med påföljd att Jönsson med knapp nöd kunnat undvika
att falla. Av slaget hade Jönsson erhållit ett blåmärke å kroppen. Vittne till
det inträffade vore vaktchefen värnpliktige vicekonstapeln nr 435-31-41 R.
Mansén. Nathanson hade vidare använt skällsord mot Jönsson och därvid
liknat denne vid en »djävla groda».

Sedan skriften översänts till chefen för Smålands artilleriregemente, inkom
denne med protokoll från förhör i saken.

Nathanson berättade vid förhöret: Då han klockan mellan 0100 och 0200
den 17 september 1944 skolat visitera posterna vid förbandet, hade han funnit,
att tre poster övergivit sina postställen. Med anledning därav hade han
gått in i vakttältet, där han funnit en värnpliktig — Jönsson — sovande på
tältspislådan. Han hade väckt Jönsson, som på hans fråga uppgivit sig vara
eldvakt, samt givit honom order att väcka vaktchefen. Nathanson och vaktchefen
hade därefter lämnat tältet för att visitera posterna. Jönsson hade
stannat kvar i tältet. Vaktchefen hade utanför tältet ropat på posten, som
efter två eller tre anrop kommit fram till honom och Nathanson, som då
uppehållit sig omkring tio meter från tältet. Posten, i vilken Nathanson
igenkänt Jönsson, hade uppgivit, att han kommit från en trädgård bakom
tältet, där han patrullerat. Som Jönsson sedan Nathanson lämnat tältet uppenbarligen
krupit ur tältet på baksidan av detta och därefter gått fram
till dem, hade Nathanson yttrat till Jönsson: »Ni ljuger, ni låg och sov på
tältspislådan som en jäkla groda, när jag kom in.» Då Jönsson nekat till
att han legat på lådan, hade Nathanson upprepat, att Jönsson ljög samt, i det
han beordrat honom att senare på dagen inställa sig till förhör å batteriexpeditionen,
framhållit för honom, att det bleve »sju gånger djävligare för
honom», örn han talade osanning. Nathanson bestrede, att han slagit Jönsson.
Jönsson hade sedermera vid förhöret erkänt, att han ljugit för Nathanson,
och att det varit han, som sovit å tältspislådan. Efter förhöret hade Jönsson
och de båda andra försumliga posterna anhållit, att Nathanson måtte återtaga
sin anmälan mot dem. Då Nathanson vägrat, hade Jönsson förklarat,
att det i så fall skulle bli värst för Nathanson själv, enär de skulle anmäla
Nathanson för militieombudsmannen.

Jönsson uppgav bland annat vid förhöret: Han hade icke känt någon ömhet
efter slaget. Blåmärkena hade han icke sett dessförinnan, utan de måste
lia kommit under natten. Jönsson och de båda andra försumliga posterna
hade anhållit, att Nathanson skulle återtaga sin anmälan, men Nathanson
hade vägrat. Jönsson hade då förklarat, att det i så fall skulle komma fler
rapporter, enär de skulle skriva till militieombudsmannen.

Mansén berättade: Han hade vid ifrågavarande tillfälle blivit väckt av
Jönsson samt gått ut till Nathanson, som uppehållit sig utanför tältet. Mansén
hade emellertid icke sett, huruvida Jönsson varit kvar inne i tältet, då
Mansén lämnade detta. Sedan han kallat på posten tre till fyra gånger, hade
Jönsson kommit fram till honom och Nathanson. Då Jönsson på fråga förnekat,
att han uppehållit sig inne i tältet, hade Nathanson yttrat: »Du ljuger,
du låg på lådan som en jähla groda.» Mansén erinrade sig dock numera
icke bestämt, huruvida Nathanson kallat Jönsson du eller Ni. Nathanson,
som flera gånger upprepat, att Jönsson ljugit, hade slagit honom för bröstet
— troligen därför att Nathanson blivit arg på Jönsson. Mansén visste icke,
varifrån Jönsson kom, då han kallat på denne. Mansén hade efter ifrågavarande
händelse sett blåmärken på bröstet på Jönsson.

Värnpliktige nr 29-14-41 Eliasson uppgav: På förmiddagen den 17 september
1944 hade Jönsson kommit till honom och visat ett blåmärke, som Jönsson
haft på bröstet. Blåmärket hade suttit omedelbart över vänster bröstvårta.
Märket hade bestått av tre punkter av en ettörings eller en tvåörings
storlek. Det hade förefallit som örn märkena suttit snett. Jönsson hade uppgivit,
att hlåmärket uppkommit genom att Nathanson slagit till honom.

Värnpliktige nr 104-3-41 N. Olsson berättade: Då han och Jönsson tvättat
sig den 17 eller den 18 september 1944, hade Olsson sett, att Jönsson haft
två blågula märken på bröstet något ovanför vänster bröstvårta. Märkena
hade varit avlånga, knappt centimeterstora och suttit på ett avstånd av cirka
fem millimeter från varandra. På Olssons fråga hade Jönsson uppgivit, att
det varit Nathanson, som slagit honom.

Värnpliktiga nr 47-5-41 Gösta Törnkvist och nr 12-1-41 E. Svensson uppgåvo,
att Jönsson den 17 september 1944 visat dem, att han haft ett blåmärke
strax ovanför vänster bröstvårta, varjämte de tilläde, Törnkvist, att
märket bestått av flera markerade fläckar av mörkblå färg, och Svensson,
att märket varit något större än ett hönsägg samt till färgen jämnt
blårött.

Värnpliktige divisionsläkaren Wallis Söderberg uppgav i intyg: Jönsson
hade vid ett tillfälle den 17 september 1944 kommit fram till Söderberg för
att förhöra sig, huruvida Söderberg haft tjänstledighet, men då icke nämnt
något om ifrågakomna blåmärke. På anmodan av Nathanson hade Söderberg
den 27 september 1944 undersökt Jönsson utan att kunna iakttaga något
spår efter blodutådring på Jönssons vänstra brösthalva. Söderberg hade
åhört Jönssons framställning örn blåmärkena, och enligt Söderbergs åsikt
kunde de sannolikt icke ha åstadkommits med sådant våld som Jönsson
uppgivit.

Jönsson dömdes med anledning av sitt uppträdande vid det i anmälningsskriften
åsyftade tillfället av regementskrigsrätten vid Smålands artilleriregemente
enligt utslag den 13 oktober 1944, som sedermera vann laga kraft,
för övergivande av post afl hållas i fängelse en månad.

Uti en den 24 januari 1945 dagtecknad instruktion för åtal mot Nathanson
anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande.

Av vad Nathanson själv uppgivit är styrkt, att han, då han ertappat Jönsson
sovande under vakttjänst inne i vakttältet och Jönsson sökt förneka, att
han lämnat sitt postställe, i vredesmod fällt ett yttrande till Jönsson, som
måste anses olämpligt och vara kränkande för Jönsson. Nathanson synes
tillika ha låtit sitt yttrande beledsagas av ett slag i bröstet på Jönsson. Denne
har visserligen genom sitt uppförande vid tillfället allvarligt felat i honom
åliggande tjänsteplikt, men även om det är förklarligt, att Nathanson till
följd därav förlorat lugn och behärskning, har Jönssons beteende givetvis
icke berättigat Nathanson att ingripa mot Jönsson på sätt skett. Jag anser
mig därför icke kunna underlåta att beivra, vad Nathanson låtit komma sig
till last, vilket synes utgöra förseelser mot 90 och 91 §§ strafflagen för krigsmakten.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal att
vid behörig domstol anhängiggöra och utföra talan mot Nathanson. Jönsson
borde därvid beredas tillfälle att mot Nathanson föra den talan, vartill kunde
finnas fog; och borde bland andra Mansén höras som vittne.

* *

Sedan åtalsinstruktionen översänts till chefen för Smålands artilleriregemente,
hänsköt denne målet till regementskrigsrätten vid regementet. Vid
krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Nathanson jämlikt
90 och 91 §§ strafflagen för krigsmakten för våld och missfirmelse emot
underordnad krigsman i och för dennes tjänst. Jönsson inställde sig icke vid
krigsrätten, ehuru han erhållit underrättelse om rättegången.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 9 februari 1945 och
yttrade därvid.

Krigsrätten finner utrett, att Nathanson vid ifrågavarande tillfälle med
knuten hand tilldelat Jönsson ett slag för bröstet, varav dock ingen skadat
följt.

Med hänsyn till omständigheterna finner krigsrätten Nathanson vid samma
tillfälle till Jönsson fällda yttranden icke böra till ansvar föranleda.

Omständigheterna i avseende å slagets tilldelande äro emellertid synnerligen
mildrande.

På grund av vad sålunda upptagits prövar krigsrätten rättvist i så måtto
bifalla åklagarens i målet förda talan, att Nathanson jämlikt 90 § första stycket
strafflagen för krigsmakten dömes för misshandel emot underordnad
krigsman att undergå arrest utan bevakning i två dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 26 februari 1945 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag och därvid yrka, att Nathanson matte fällas till ansvar jämväl för
det i målet omförmälda till Jönsson fällda yttrandet samt att det ådömda
straffet måtte skärpas, det senare jämväl för det fall att förstnämnda yrkande
icke bifölles. Militieombudsmannen anförde härvid följande: Jag finner
i likhet med regementskrigsrätten, att de omständigheter, under vilka Nathanson
tilldelat Jönsson ifrågavarande slag i bröstet, äro att anse som synnerligen
mildrande. Enligt 90 § strafflagen för krigsmakten skall krigsman, som
gör sig skyldlig till våld eller annan misshandel å underordnad krigsman i och
för dennes ämbete eller tjänst härför dömas till fängelse eller straffarbete i
högst två år, dock att där omständigheterna äro synnerligen mildrande i stället
må dömas till disciplinstraff. De föreliggande synnerligen mildrande omständigheterna
synas mig lia av regementskrigsrätten beaktats, dels genom
tillämpning av föreskriften att för sådant fall må dömas till disciplinstraff,
och dels därigenom att inom denna straffskala utmätts straff omedelbart
intill minimum. Att låta de synnerligen mildrande omständigheterna influera
å bedömandet jämväl i sistnämnda ordning synes mig ej motiverat. Man
bör enligt min mening kraftigt reagera mot att överordnad gör sig skyldig
till våld mot underordnad. Det är angeläget att hos dem, som äro satta att
föra befäl, noggrant inskärpes, att dylika förlöpningar icke kunna tolereras.
Det straff, som i förevarande fall utmätts, giver icke i tillbörlig grad uttryck
härför. —- Regementskrigsrätten har med hänsyn till omständigheterna funnit
Nathansons vid tillfället till Jönsson fällda yttranden icke böra till ansvar
föranleda. Regementskrigsrättens motivering för ogillande av åtalet i denna
del synes mig icke kunna godtagas. Därest de av Nathanson fällda yttrandena
icke varit för Jönsson kränkande, ha de i varje fall varit olämpliga, och Nathanson
bör därför icke undgå ansvar åtminstone för brott enligt 96 § strafflagen
för krigsmakten. Vad ovan anförts angående angelägenheten av att överordnad
icke gör sig skyldig till våld mot underordnad, äger motsvarande tilllämpning
i fråga om kränkande tillmälen. Kränkande tillmälen till underordnad
böra icke under några förhållanden tillåtas, och även örn de omständigheter,
under vilka dylika yttranden fällts, givetvis äro av betydelse
för straffmätningen, kunna de dock enligt min mening icke motivera ett frikännande
från ansvar.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 5 oktober 1945, varvid
krigshovrätten — som ansåg det i målet icke vara tillförlitligen styrkt, att
Nathanson tilldelat Jönsson något slag, och som lika med krigsrätten fann
det av Nathanson fällda yttrandet med hänsyn till omständigheterna icke
böra till ansvar föranleda — ej fann skäl att på talan av överkrigsfiskalsämbetet
göra ändring i krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

23. Våld mot underlydande m. m.

I en den 23 november 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 1317-5-42 Ängman bland annat följande: Då Ängman
under en marsch från Nifsåsen till Östersund den 14 november 1944 icke
kunnat hålla samma takt som sina kamrater, hade fänriken vid Jämtlands
fältjägarregemente Karl Sture Selander upprepade gånger slagit Ångman i
ryggen. Dessförinnan hade Ångman på fråga av Selander omtalat, att han
hade ont i fotterna och därför icke orkat följa med. Selander hade emellertid
genmält, att det icke förekomme något sådant som att icke orka.

Sedan skriften översänts till chefen för Jämtlands fältjägarregemente, inkom
denne med protokoll över förhör i saken.

Selander bestred vid förhöret, att han slagit Ångman i ryggen, samt berättade:
Den 14 november 1944 hade den pluton, som Ångman tillhörde,
efter en stridsskjutning under Selanders befäl marscherat från Nifsåsen till
Jämtlands fältjägarregementes kasern i Östersund. Marschen hade företagits
med normal marschhastighet. Då Ängman »maskat» och trots upprepade tillsägelser
»lämnat sig» efter plutonen, hade Selander, efter att två gånger ha
gjort halt och inväntat Ångman, beordrat Ängman och två andra efterliggare
att marschera i plutonens tät. Ångman hade emellertid alltjämt fördröjt
marschen under föregivande av fotbesvär. Som Selander ansett, att det
allenast varit fråga om »maskning» från Ångmans sida, hade Selander vid två
tillfällen knuffat fram Ångman till dennes plats i ledet. Härefter hade Ångman
behållit den plats, som anvisats honom. Ångman hade under marschen
i plutonens tät pa fråga, varför han icke kunde följa med sina kamrater, muttrat
något örn att han hade fotbesvär. Han hade emellertid icke lialtat på något
sätt, och Selander hade därför ansett, att det icke varit någon fara med
Ängman. En av de andra efterliggarna i plutonen, som meddelat Selander,
att han nyligen friskskrivits efter dubbelsidig lunginflammation och därför
icke kunnat hålla samma takt som plutonen i övrigt, hade befriats från att
deltaga i marschen och fått order att taga sig till kompaniet, så fort han
kunde. Ångman hade däremot icke anhållit att få lämna plutonen utan hade
endast sackat efter. Den 14 november 1944 hade Ångman enligt kompaniets
sjukrulla icke uppsökt regementsläkaren för fotbesvär. Den 15 november
hade Ängman anmält sig för sjukvisitation och hade då blivit sjukskriven
för en stukad tumme.

Ångman anmärkte: Selander hade icke föst fram Ångman utan genom slag
fått denne till rätt plats. Han kunde ej erinra sig, örn Selanders slag träffat
på eller bredvid ränseln. Anledningen till att han till sist kunnat hålla takten
med plutonen i övrigt hade varit den, att han tyckt, att marschhastigheten
minskats, då plutonen närmade sig kasern.

Värnpliktige nr 1131-5-43 Söderman berättade: Enligt hans uppfattning
hade marschhastigheten varit för hög, medan Söderman gick i plutonens kö.
Han hade därför icke kunnat följa med och hade tillsammans med Äng -

man fått order att gå fram till plutonens tät. Marschen hade fortsatt med
normal hastighet. Ångman hade det oaktat icke kunnat följa med utan hade
ånyo sackat efter. Då Selander därvid tillsagt Ångman att följa med, hade
Ångman svarat, att han hade ont i fotterna och icke orkade göra detta. Selander
hade då yttrat något om att det i det militära icke funnes något som
hette att icke orka samt gått bakom Ångman och två gånger slagit till Ångman,
så att denne snubblat fram någon meter. Marschhastigheten hade därefter
minskats, och det hade blivit lättare att följa. Enligt Södermans förmenande
hade Selander utdelat slagen mot Ångman i uppretad sinnesstämning.

Värnpliktige nr 1563-5-43 Norman vitsordade till alla delar riktigheten av
Södermans uppgifter.

Korpralen Herrström, som åberopats såsom vittne av Selander, anförde:
Herrström hade under marschen gått i plutonens kö och därvid iakttagit,
att Ångman jämte två kamrater blivit efter plutonen. Med anledning härav
hade Herrström tillhållit dem att hålla sig på sina platser eller också hos Selander
anhålla örn tillstånd att få komma efter. Sedan Herrström därefter
anmält för Selander, alt tre man blivit efter, hade Selander gjort halt med
plutonen och inväntat efterliggarna, som beordrats fram till plutonens tät.
Herrström hade från sin plats i kön sett, att Selander hjälpt fram Ängman
på dennes plats, då Ångman ånyo blivit efter. Enligt Herrströms uppfattning
hade emellertid Selander endast föst fram Ångman utan att vare sig
knuffa eller slå Ångman. Denne hade uppträtt trotsigt mot Selander under
hela marschen. Marschhastigheten hade varit normal. Selander hade varit ond
vid tillfället, men han hade icke uppträtt obehärskat.

Korpralen Eidmund Jonsson uppgav, att han vid tillfället marscherat i kön
av plutonen tillsammans med Herrström samt att han till alla delar bekräftade
riktigheten av Herrströms berättelse i saken. I

I en den 14 mars 1945 dagtecknad, till regementschefen överlämnad åtalsinstruktion,
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen Regner efter
en redogörelse för ärendet.

Uppgifterna om vad som förekommit vid ifrågavarande tillfälle äro icke
överensstämmande. Ångman har uppgivit, att Selander av missnöje över att
Ångman under marschen icke hållit takten med sina kamrater tilldelat honom
slag å ryggen, och dessa uppgifter ha vitsordats av två personer. Selander åter
har uppgivit, att han, då han funnit, att Ångman icke velat göra sitt bästa
för att följa med plutonen, allenast knuffat fram Ängman till dennes plats.
Även Selanders uppgifter ha vitsordats av två personer. Av den föreliggande
utredningen framgår sålunda icke klart, huruvida Selanders beteende
inneburit misshandel eller våld mot Ångman eller allenast åsidosättande av
föreskriften i tjänstgöringsreglementet för armen, att rättelse och kritik skall
ske på elt grannlaga sätt. Närmare utredning härutinnan synes böra förebringas
vid krigsrätt.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande åklagare att
vid behörig domstol anhängiggöra och utföra talan mot Selander för vad
denne låtit komma sig till last.

❖

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Jämtlands fältjägarregemente.
Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal, att Selander för vad han låtit
komma sig till last måtte fällas till ansvar i första hand jämlikt 90 § strafflagen
för krigsmakten, i andra hand jämlikt 91 § nämnda lag och i sista hand
jämlikt 130 § samma lag. Ångman förklarade, att han icke förde någon talan
i målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 27 april 1945 och yttrade
därvid.

Genom vad Selander erkänt och vad i övrigt förekommit i målet anser krigsrätten
utrett, att Selander den 14 november 1944 för att förmå Ångman att
intaga honom anvisad plats i plutonen utdelat två knuffar eller slag emot
Ångmans ränsel. Detta Selanders beteende kan icke anses innebära misshandel
eller våld mot Ångman.

Krigsrätten prövar förty rättvist allenast på det sätt bifalla krigsfiskalens
i målet förda talan, att Selander jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt dömes till disciplinstraff av arrest
utan bevakning i sex dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 15 maj 1945 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget och därvid
yrka, att Selander måtte fällas till ansvar för våld å underordnad krigsman
samt att i varje fall straffet måtte skärpas till vaktarrest.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 12 oktober 1945 och
fann därvid ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

24. Åtal mot styckjunkare för våld mot underordnad krigsman.

I en den 27 december 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 1755-19-43 E. A. Ollinen vid Norrbottens artillerikår:
Klockan omkring 1600 den 15 december 1944 hade Ollinen uppehållit sig i
andra batteriets korridor. Den elektriska belysningen hade varit ur funktion,
varför det varit mörkt i korridoren. Plötsligt hade någon riktat ett
skarpt ljus från troligen en stavlampa mot Ollinen. Som Ollinen blivit blän -

dad av ljuset, hade han vänt sig åt sidan och därvid råkat komma bakom
en dörr. Den, som burit lampan, hade då yttrat till Ollinen: »Varför står du
där och grinar, stig fram därifrån.» Då vederbörande omedelbart därefter
frågat av vad anledning Ollinen stått bakom dörren, hade Ollinen svarat
»för ingenting». Ollinen hade icke hunnit förklara sig bättre, förrän den
frågande fortsatt: »Vet Ni vem jag är?» Härtill hade Ollinen svarat: »Nej,
jag såg inga gradbeteckningar i mörkret, men nu först ser jag att Ni är styckjunkare.
» Mannen i fråga, som varit styckjunkaren vid Norrbottens artillerikår
Karl Emil Arnold Nykvist, hade vid detta svar släckt lampan samt tilldelat
Ollinen ett slag i bröstet. Sedan Nykvist därefter tänt lampan, hade han
fattat tag i armen på Ollinen och slängt runt Ollinen så, att Ollinen slagit
huvudet mot en karbin i elt karbinställ i korridoren. Efter att ha fattat Ollinen
i nacken, hade Nykvist därpå uppmanat Ollinen alt följa med in på
batteriexpeditionen. Oaktat Ollinen förklarat, att han kunde lyda order och
gå själv, hade Nykvist behållit sitt tag i honom. Inkommen på batteriexpeditionen
bade Ollinen, som på vägen dit tappat sin mössa och sina handskar,
uppgivit nummer och namn för Nykvist. Ollinen hade erhållit ett så hårt
slag i huvudet ute i korridoren, att han påföljande dag varit nödsakad att
söka läkare för huvudvärk.

Sedan skriften översänts till chefen för Norrbottens artillerikår, inkom
denne med protokoll från förhör i saken.

Nykvist berättade vid förhöret: Han hade ifrågavarande eftermiddag kommit
in i andra batteriets korridor för att söka efter en furir å batteriet. På
grund av felet å den elektriska belysningen hade han tänt en stavlampa, som
han fört i vida cirklar för att lysa upp korridoren. Som han därvid upptäckt
en man, som krupit in bakom en dörr i korridoren, som om denne
velat dölja något, hade Nykvist stannat och frågat mannen, vad denne sysslat
med. Då Nykvist icke fått något svar, hade han upprepat frågan ett par
gånger — sista gången i något höjd ton. Mannen i fråga, som senare visat
sig vara Ollinen, och vilken Nykvist icke förut kände, hade då böjt ned
huvudet och med ett hångrin svarat: »Ingenting.» Nykvist, som av Ollinens
min styrkts i sin uppfattning, att Ollinen velat dölja något, hade genmält:
»Något måste Ni ju lia för Er.» Ollinen hade emellertid endast fortsatt att
hånle mot Nykvist, varför Nykvist i tanke att det å batteriexpeditionen skolat
finnas någon bland befälet å batteriet, som igenkände Ollinen, tillsagt
Ollinen alt följa med Nykvist. Då Ollinen icke lytt denna tillsägelse, hade
Nykvist lagt sin vänstra hand å Ollinens högra axel och lett honom mot
dörren till batteriexpeditionen. Kommen några meter från dörren bade emellertid
Ollinen yttrat: »Stäpp mig, jag kan gå själv.» Nykvist hade därför
släppt Ollinen, som själv gått in på expeditionen. Å expeditionen hade Nykvist
frågat Ollinen efter nummer och namn, som Ollinen utan tvekan uppgivit.
Ollinens ansiktsuttryck hade nu ändrat sig. Hånleendet hade försvunnit,
och han hade sell ut som en normal människa, varför Nykvist satt tro
till hans uppgifter. Nykvist hade därefter uppsökt styckjunkaren Svensson
samt frågat denne, vad Ollinen vore för slags karl. Då Svensson meddelat,

att Ollinen utförde handräckningstjänst å batteriet, hade Nykvist, som först
haft för avsikt att rapportera Ollinen för hans beteende, avstått därifrån.
Nykvist hemställde, att målet måtte hänskjutas till krigsrätt. Han hade varken
slagit Ollinen »mitt i bröstet» eller mot ett karbinställ.

Ollinen, som jämväl hemställde, att målet måtte hänskjutas till krigsrätt,
anmärkte: Då Nykvist först tilltalade Ollinen, hade Ollinen blivit så förskräckt,
att han till en början icke kunnat säga något. Trumhinnorna hade
»bara spelat på» Ollinen, som kanske »såg konstig ut», då han just satt på
sig mössan och denna skuggat ansiktet på honom. Han vore icke van att
liksom överrumplas. Han hade dålig hörsel.

Värnpliktige nr 713-19-43 Klas Erland Nyström berättade: Han erinrade
sig väl den av Ollinen patalade händelsen. Det hade varit mörkt i korridoren
vid tillfället. Ollinen hade stått snett bakom en dörr till tvättrummet
i korridoren och troligen så, att Ollinens ena axel varit skymd för Nykvist.
Nyström hade stått omkring fyra meter från Ollinen. Då Nykvist kommit
fram till Ollinen, hade Nykvist, som med sin ficklampa lyst Ollinen mitt i
ögonen, frågat Ollinen, varför han stått bakom dörren. Härtill hade Ollinen
svarat: »Det vet jag inte.» Nykvist hade då knuffat till Ollinen på axeln eller
i bröstet, med påföljd att Ollinen vacklat till. Han hade emellertid icke fallit
omkull. Nykvist hade därpå fattat tag i Ollinens vapenrock och skjutit Ollinen
mot ett väggfast karbinställ å väggen mitt emot dörren till tvättrummet.
Ollinen hade därvid slagit ryggen mot stället. Korridoren vore omkring tre
och en halv meter bred. Nyström holle för troligt, att knuffen mot bröstet
eller axeln tagit mindre hårt än skjutsningen mot karbinstället. Ollinen hade
bett Nykvist släppa sitt tag i honom samt lovat att följa med godvilligt till
batteriexpeditionen, dit Nykvist beordrat honom. Nykvist hade emellertid icke
efterkommit denna begäran utan hade behållande sitt tag i Ollinen lett denne
mot expeditionen.

Kårchefen, översten S. Tarras-Wahlberg, anförde för egen del: Ollinen,
som i dagarna överförts till besiktningsgrupp fyra på grund av abnorm personlighet
och psylconeuros av lindrigare grad och som Tarras-Wahlberg personligen
kände, vore en allvarlig och skötsam yngling. Hans defekt medförde
emellertid en ganska anmärkningsvärd och säregen mimik (grimaser med
talfel), som den med Ollinen obekante Nykvist kunde ha missförstått som
hångrin. I

I en den 29 mars 1945 dagtecknad instruktion för åtal mot Nykvist anförde
militieombudsmannen efter en redogörelse för utredningen.

Av utredningen framgår, att Nykvist vid ifrågavarande tillfälle, i tro att
Ollinen visat vanvördnad mot Nykvist, förgripit sig mot Ollinen på ett sådant
sätt, att Nykvist därigenom måste anses ha gjort sig skyldig till våld
mot underordnad krigsman i och för dennes tjänst. Såväl Ollinen som Nykvist
ha anhållit örn målets hänskjutande till krigsrätt.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsmannen åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol ställa Nykvist under tilltal för vad
denne låtit komma sig till last, varvid Ollinen borde beredas tillfälle att mot
Nykvist framställa de yrkanden, vartill han kunde finna fog.

Sedan åtalsinstruktionen översänts till kårchefen, hänsköt denne målet till
regementskrigsrätten vid kåren. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal
ansvar å Nykvist jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten för våld
mot underordnad krigsman i och för dennes tjänst. Ollinen, som var tillstädes
vid krigsrätten, förklarade, att han icke i målet förde talan mot Nykvist.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 14 maj 1945 och yttrade
därvid.

Mot Nykvists nekande finner krigsrätten utrett, att Nykvist den 15 december
1944 i andra depåbatteriets korridor, i tro att Ollinen visat vanvördnad
mot Nykvist, dels tilldelat Ollinen en knuff i bröstet och dels, sedan han gripit
tag i Ollinen, svängt denne runt med påföljd, att Ollinen kastats över
korridoren mot ett karbinställ.

Krigsrätten, som anser omständigheterna synnerligen mildrande, prövar
förty rättvist, att jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten, döma Nykvist för
våld mot underordnad krigsman i och för dennes tjänst till disciplinstraff
av vaktarrest tio dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

25. Våld mot underlydande.

I en den 5 maj 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 682-11-44 Helmer Johansson: Löjtnanten vid Gotlands artillerikår
Karl-Martin Linderoth hade under en gymnastiklektion den 3 maj
1945 tilldelat Johansson ett så kraftigt slag i maggropen, att Johansson fallit
ihop på golvet och för en stund tappat andan. Linderoth hade därefter rest
Johansson upp samt burit denne åt sidan i gymnastiksalen. Som Johansson
icke gjort något som kunnat föranleda en dylik behandling från Linderoths
sida, ansåge han sig kränkt av densamma.

Sedan skriften översänts till chefen för Gotlands artillerikår för utredning,
inkom denne med protokoll från förhör i saken ävensom med eget yttrande.

Linderoth berättade vid förhöret bland annat följande: Det faktiska händelseförloppet
hade i stort sett varit det av Johansson angivna. En del detaljer
vore dock överdrivna. Linderoth hade själv lett den ifrågavarande

gymnastiklektionen. Sedan han under lektionen kommenderat »med uppdragna
knän på stället marsch», hade han hastigt gått igenom avdelningen
och rättat dem, som ej utfört rörelsen till hans belåtenhet. Då han kommit
till Johansson, hade han, som icke erinrat sig Johanssons nummer och namn,
yttrat: »Drag upp benen bättre» samt för att visa, vem tillsägelsen avsåge,
»daskat till» Johansson med ena handens baksida och andra handen löst
knuten. Till följd av Linderoths egen rörelse framåt samt den omständigheten,
att Johansson just dragit upp ena knät, hade slaget tydligen tagit så
olyckligt i det uttänjda mellangärdet på Johansson, att Johansson vikt sig
och synts ha fått andningsbesvär. Linderoth hade rest upp Johansson mot
en närstående ribbstol. Johansson hade i samband därmed sagt, att besvären
gått bort, och fortsatt marschen med uppdragna knän. Efter lektionen hade
Linderoth kallat in Johansson på batteriexpeditionen samt förklarat, att
hans åtgärd icke varit att anse som en tillrättavisning eller kränkning utan
endast åsyftat att utpeka Johansson som den, vilken tillsägelsen avsett. Johansson
hade emellertid icke velat gå med på att det varit fråga örn en vanlig
tillsägelse. Linderoth hade sedermera klockan 1915 samma dag samlat manskapet
i ett dagrum samt inför manskapet bett Johansson örn ursäkt. Johansson
hade därvid på Linderoths fråga, örn han förstått att avsikten icke varit
att kränka honom svarat: »Jag vet inte.» IJnderoth, som därav fått den
uppfattningen, att Johansson godtagit hans ursäkt och att saken därmed
varit utagerad, hade icke haft något som helst skäl att behandla Johansson
illa.

Värnpliktige vicekonstapeln nr 2504-7-43 Svensson berättade: Linderoth
hade slängt ut armen mot Johansson och sagt: »Sträck på sig.» Då Johansson
sjunkit ihop och jämrat sig, hade Linderoth rest honom upp och låtit honom
hänga i ribbstolen samt masserat honom i mellangärdet för att få andningen
igång. Johansson hade därefter utan synbara besvär deltagit i övningarna.
Linderoth hade tydligt visat, att han varit ledsen över det inträffade, som
enligt Svenssons mening icke varit att anse som en avsiktlig kränkning av
Johansson utan närmast som en ren olyckshändelse.

Johansson anförde: Det vore riktigt, att Linderoth i manskapets närvaro
bett honom om ursäkt. Johansson hade emellertid icke förty känt sig kränkt
och skrivit till militieombudsmannen. Han hade dock nu blivit övertygad
örn att Linderoth icke avsett att kränka honom och godtoge därför Linderoths
ursäkt.

Kårchefen yttrade för egen del bland annat, att han av utredningen fått
den uppfattningen, att Linderoth icke handlat i avsikt att kränka eller skada
Johansson, men att Linderoth varit något oförsiktig vid beröringen av Johansson.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till kårchefen den 25 maj 1945 följande.

Linderoth har vid ifrågavarande tillfälle tilldelat Johansson en stöt i mellangärdet,
med påföljd att Johansson åsamkats vissa andningsbesvär. Här -

igenom bär Linderoth, som tidigare bestraffats för bland annat olämpligt
uppträdande mot trupp (se ämbetsberättelsen 1944 s. 38) gjort sig skyldig
till våld å underordnad. Utredningen giver visserligen vid handen, att
Linderoth i förevarande fall handlat i överilning och dessutom bett Johansson
örn ursäkt för sitt beteende. Vad Linderoth låtit komma sig till last
är emellertid av den allvarliga beskaffenhet, att det icke bör undgå laga
beivran.

Eftersom det icke syntes erforderligt att bringa frågan om ansvar under
krigsrätts prövning, ansåg militieombudsmannen sig kunna inskränka sig till
att till kårchefen, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten över
Linderoth, anmäla denne till erhållande av disciplinär bestraffning. Militieombudsmannen
utgick därvid från att i enlighet med föreskriften i 185 § 5)
strafflagen för krigsmakten medgivande av Johansson kunde inhämtas till
målets behandling som disciplinmål.

Målet hänsköts av kårchefen till regementskrigsrätten vid kåren. Vederbörande
krigsfiskal yrkade ansvar å Linderoth jämlikt 90 § strafflagen för
krigsmakten. Johansson förklarade, att han icke hade några yrkanden i
målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 5 juni 1945 och yttrade
därvid.

Genom den i målet förebragta utredningen har icke blivit ådagalagt, att
Linderoth vid i målet ifrågakomna tillfälle uppsåtligen misshandlat Johansson,
utan utredningen har fastmera givit vid handen, att Linderoth allenast
avsett att genom ett lätt slag markera av Johansson begånget fel.

Även om detta tillvägagångssätt varit mindre lämpligt, kan Linderoth icke
anses ha gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet att föranleda till
ansvar,

och finner krigsrätten förty krigsfiskalens talan icke kunna bifallas.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 20 juni 1945 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget och därvid
yrka i första hand, alt den mot Linderoth vid krigsrätten förda talan måtte bifallas,
och i andra hand, att Linderoth måtte fällas till ansvar för oförstånd i
tjänsten, bestående däri att han vid i målet omförmälda tillfälle meddelat
rättelse och kritik på olämpligt sätt.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 28 september 1945 och
fann därvid ej skäl att göra ändring i regementskrigsrättcns utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

26. Våld mot underlydande m. m.

I en den 17 maj 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 9001-21-35 Frans Petrus Tage Karlsson, femte depåkompaniet
vid Svea livgarde, bland annat: Den 14 maj 1945 hade Karlsson hos kompanichefen,
löjtnanten vid Svea livgarde Stig Engelbrekt Johnson, anhållit örn
befrielse från tjänstgöring på grund av huvudvärk. Johnson hade då svarat:
»Äsch, det är bara lathet, det skall vi öva bort.» Då Karlsson varit tveksam,
om han skulle taga Johnsons yttrande på skämt eller allvar, hade Karlsson
gått in i den barack, där han hade sin förläggning. Efter en stund hade Johnson
kommit in i baracken och, då han varseblivit Karlsson, gått fram till denne
och skrikit: »Du förbannade lymmel, jag skall själv exercera med dig tills
latmasken går ur dig, din djävla drummel.» Johnson hade därefter fattat
Karlsson i kragen och slängt denne mot en dörr. Då Karlsson återhämtat
balansen, hade han vägrat lyda order. Innan Johnson lämnat baracken, hade
han yttrat: »Jag skall sätta in dig på 4—5 månader för det här.» Närvarande
i baracken hade varit värnpliktiga nr 5858-1-44 Nyhlén och nr 1832-1-44
Zetterström samt kompaniadjutanten, sergeanten Viking Pålsson.

Sedan skriften översänts till chefen för armén med begäran om utredning,
inkom protokoll från förhör med bland andra Johnson, Pålsson, Nyhlén och
Zetterström.

Vid förhöret uppgav Johnson bland annat: Då Karlsson anhållit att få
slippa övningarna, hade Johnson sagt ungefär: »Ni mår bättre av att vara
ute i friska luften och röra på er än att vara inne i en barack.» Det vore
ej omöjligt, att Johnson använt ordet »lathet». Detta hade i så fall motiverats
därav att vederbörande tjänsteläkare lill Johnson sagt, att Karlsson
troligen ej vore riktigt sjuk. Karlsson hade upprepade gånger sjukanmält sig
och blivit undersökt av tjänsteläkaren, specialundersökts på Karolinska sjukhuset
och varit intagen för observation på garnisonssjukhuset, utan att något
fel kunnat upptäckas på honom. Karlsson hade därför beordrats ställa
upp med sin pluton. Då Johnson senare upptäckt, att Karlsson icke vore
närvarande vid plutonen, hade Johnson begivit sig till den barack, där Karlsson
vore förlagd, och där påträffat denne. Johnson hade blivit irriterad av
Karlssons uppträdande och höjt rösten, men Johnson förnekade bestämt, att
han använt uttrycken, »du», »förbannade lymmel», »djävla drummel», eller
»sätta in dig». Möjligen hade Johnson däremot sagt något om »drummelfasoner».
Johnson hade i irriterad ton frågat, örn Karlsson kände till konsekvenserna
av att vägra lyda order och påpekat, att vägran kunde medföra
»några månader». Då Karlsson vägrade att gå ut på övning, hade Johnson,
utan att använda våld och utan att försöka flytta Karlsson från platsen, fattat
Karlsson i rockslaget. Johnson hade senare föranstaltat örn Karlssons
insättande i förvarsarrest.

Pålsson uppgav vid förhöret bland annat: Han hade beordrats att såsom
vittne medfölja till den barack, där Karlsson vore förlagd. Då Johnson

och Pålsson kommit in i baracken, hade Johnson frågat Karlsson, varför denne
ej vore med på övningarna. Pålsson kunde ej erinra sig den exakta ordalydelsen
av Johnsons fråga. Johnson hade icke använt några olämpliga uttryck
men väl skarp ton. Då Karlsson svarat, att han hade ont i huvudet,
hade Johnson sagt ungefär: »Ni skall gå ut i tjänstgöring och det omedelbart.
» Då Karlsson vägrat, hade Johnson yttrat: »Vägrar ni. Vet ni vad det
vill säga att vägra?» Pålsson hade icke hört några olämpliga yttranden, men
ansåge, att Johnson varit »upprörd», och trodde, att Johnson vid något
tillfälle använt en svordom. Pålsson kunde icke erinra sig, att Johnson använt
uttrycken »förbannade lymmel» och »djävla drummel». Därest så skett,
borde Pålsson ha kommit ihåg det. Ej heller kunde Pålsson erinra sig, att
Johnson tilltalat Karlsson med »du». Pålsson hade hört Johnson säga, att
Johnson själv skulle exercera med Karlsson, men ej hört Johnson använda
uttrycket »exercera bort latmasken». Huruvida Johnson använt ordet »drummelfasoner»,
kunde Pålsson icke säga. Pålsson hade sett, att Johnson fattat
tag i Karlssons vapenrock med vänstra handen, varvid Karlsson tagit ett
eller två steg bakåt, sannolikt på grund av rädsla.

Nyhlén berättade vid förhöret bland annat: Då Johnson kommit in i baracken,
hade han yttrat: »Har ej Karlsson gått ut ännu?» Karlsson hade
sagt, att han hade ont i huvudet, varpå Johnson svarat, att Johnson handgripligen
skulle taga ut Karlsson i övning. Johnson hade med hög röst skrikit
ungefär: »Förbannade lymmel, jag skall själv exercera bort latmasken
ur ryggen, djävla drummel.» Karlsson hade sagt till Johnson ungefär: »Ni
tror visst, att alla som är sjuka simulerar.» På detta hade Johnson svarat,
att Johnson sänt Karlsson till specialister för undersökning, att det ej varit
något fel på Karlsson och att läkaren visste bättre än Karlsson, om det vore
något fel på Karlsson. Johnson hade vidare tagit Karlsson över bröstet, ruskat
honom och stött honom bakåt, så att han »for mot dörren».

Zetterström uppgav vid förhöret bland annat: Johnson hade till Karlsson
sagt något örn »lathet» och att Johnson själv skulle exercera med Karlsson.
Vidare hade Johnson fällt yttrandet: »förbannade lymmel» eller något liknande
samt ytterligare någon svordom. På särskild fråga förklarade Zetterström,
att Johnson använt uttrycket »djävla drummel» eller något liknande.
Något annat olämpligt uttryck kunde Zetterström ej erinra sig. Johnson hade
varit upprörd, vilket märkts därpå att han skrikit ut sina yttranden. Vid
tillfället hade Johnson även fattat tag i Karlssons vapenrock och knuffat
Karlsson bakåt mot dörren. Karlsson hade dock icke förlorat balansen.

T. f. sekundchefen uppgav i yttrande till militieombudsmannen bland annat,
att Karlsson för sitt uppträdande ställts under åtal vid regementskrigsrätten
vid Svea livgarde samt att detta mål uppskjutits i avvaktan på militieombudsmannens
åtgärd i förevarande ärende.

7—455743. Militieombudsmannens ämbctsberättelse.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 7 juli 1945 dagtecknad instruktion för åtal mot Johnson.

Av utredningen framgår, att Johnson vid det med anmälan avsedda tillfället
använt olämpliga och för Karlsson kränkande uttryck. Därigenom synes
Johnson ha gjort sig skyldig till missfirmelse av underordnad krigsman.
Vidare synes ådagalagt, att Johnson, då Karlsson vägrat lämna baracken,
fattat tag i Karlssons vapenrock och knuffat honom mot dörren. Johnson torde
härigenom ha gjort sig skyldig till våld å underlydande krigsman. Dessa
förseelser äro av sådan beskaffenhet, att de icke böra undgå beivran. Målet
synes lämpligen böra upptagas till gemensam behandling med det vid regementskrigsrätten
vid Svea livgarde anhängiga målet mot Karlsson.

Militieombudsmannen uppdrog på grund härav åt vederbörande krigsfiskal
att vid regementskrigsrätten ställa Johnson under tilltal för vad denne låtit
komma sig till last.

Sedan åtalsinstruktionen översänts till sekundchefen för Svea livgarde, hänsköt
t. f. sekundchefen målet till regementskrigsrätten vid regementet, där
målet upptogs till gemensam behandling med det vid regementskrigsrätten tidigare
anhängiga målet mot Karlsson. Vederbörande krigsfiskal yrkade vid
krigsrätten ansvar å Johnson för våld å underordnad krigsman och missfirmelse
av sådan krigsman, allt i tjänsten, samt å Karlsson för vägran att
åtlyda förmans i tjänsten givna befallning. Karlsson förklarade, att han icke
i målet förde någon talan mot Johnson.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 13 september 1945 och
yttrade därvid.

Genom vad Karlsson och Johnson erkänt jämte vad övrigt i målet förekommit
får anses utrett,

att Karlsson den 14 maj 1945 vägrat att fullgöra honom av Johnson i dennes
egenskap av kompanichef given befallning att deltaga i tjänstgöring, under
uppgift, att han lede av huvudvärk och därför ej vöre i stånd att tjänstgöra,
varefter Karlsson begivit sig in i den barack, varest han varit förlagd;

samt att Johnson omkring en timme därefter gått in i samma barack samt
förehållit Karlsson det oriktiga i dennes handlingssätt, därvid Johnson använt
olämpliga och för Karlsson kränkande uttryck ävensom fattat tag i
Karlssons vapenrock och knuffat honom emot en i närheten befintlig dörr.

Med hänsyn till i målet upplysta omständigheter finner regementskrigsrätten
Karlssons vägran att fullgöra Johnsons befallning ävensom det av Johnson
mot Karlsson utövade våldet hava begåtts under synnerligen förmildrande
omständigheter.

Regementskrigsrätten prövar förty rättvist döma dels Karlsson, jämlikt 76 §
strafflagen för krigsmakten, för vägran att fullgöra förmans i tjänsten givna
befallning att hållas i vaktarrest sex dagar, dels ock Johnson, jämlikt 90 och
91 §§ samma lag, för våld å och förolämpning mot underordnad krigsman
i och för tjänsten att hållas i vaktarrest sex dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

27. Hot mot underlydande lii. m.

I en den 7 november 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 413-1-43 Kurt Alm: Styckjunkaren vid luftvärnet Bertil
Söderstjerna, som vore chef för signalskolan vid Stockholms luftvärnsregemente,
hade den 3 november 1944 liknat Alm vid en buse och kallat Alm
fähund. Söderstiema hade tillika hotat att giva Alm stryk. Riktigheten av
dessa uppgifter kunde intygas av värnpliktiga nr 45-1-43 Lars Andersson,
nr 495-1-43 Erik Eriksson och nr 6615-1-43 Einar Lindberg. Som Söderstierna
enligt vad samtliga värnpliktiga å signalskolan kunde omvittna vid
flera tillfällen uppträtt mycket obehärskat, ansåge sig Alm nödsakad att anmäla
det inträffade.

Sedan skriften översänts till chefen för Stockholms luftvärnsregemente för
utredning, hölls förhör med Alm, Söderstiema, Andersson, Eriksson och
Lindberg.

Alm berättade vid förhöret bland annat: Vid det i anmälningsskriften
åsyftade tillfället hade Alm anhållit örn permission av Söderstiema, som
därvid svarat, att Alm, med hänsyn till att Alm vöre sjukskriven och hade
för vana att sjukskriva sig i onödan, icke behövde någon permission. Då
Alm genmält, att Söderstiema måste ha en felaktig uppfattning örn anledningen
till att Alm blivit sjukskriven, hade Söderstiema yttrat: »Jag har haft
med sådana busar att göra förr, Ni är en riktig fähund.» Söderstiema hade
vidare uppmanat Alm att medtaga två telefonapparater till signalförrådet
under hot, att han eljest skulle slå till Alm, eftersom de varit ensamma.
Söderstiema hade dessutom tillagt, att Alm gärna finge försvara sig. Alm
hade emellertid avlägsnat sig medtagande telefonapparaterna.

Söderstiema uppgav vid förhöret: Då Alm vid ifrågavarande tillfälle begärt
permission av Söderstiema till klockan 0100 den 4 november 1944, hade
Söderstiema avslagit Ainis anhållan samt framhållit, alt Alm icke fullgjort
sin tjänst på sådant sätt, att han kunde erhålla någon permission utöver de
ordinarie permissionskvällarna. Alm hade genmält, att han fullgjort sin tjänst
väl, och att han kunde bevisa, att han aldrig sjukskrivit sig i onödan, samt
att han icke kunde förstå, varför andra kunde få extra permission men däremot
icke han. Söderstiema hade då svarat allenast, att all vidare diskussion
örn permission vore onödig dem emellan, samt beordrat Alm att följa med till
signalskolans expedition för att bära ned två telefonapparater till signalför -

100

rådet. Alm hade efterkommit ordern men hade hela vägen till expeditionen
»tjatat» om sin permission. Inne å expeditionen hade Alm fått tillsägelse av
Söderstierna att bära ned telefonapparaterna i signalförrådet. Alm hade emellertid
fortsatt att räkna upp sina argument för permission, varför Söderstierna
minst två gånger beordrat Alm att hålla tyst och för andra gången
tillsagt Alm att bära ned apparaterna i förrådet. Då Alm i stället för att
efterkomma dessa tillsägelser — uppenbarligen i tro att ingen annan åhört
samtalet — i pockande och utmanande ton fortsatt att begära permission,
hade Söderstierna yttrat: »Tiger icke Alm så smäller det, jag är icke rädd
för husar och fähundar.» Då Alm därvid tagit telefonapparaterna under armen,
hade Söderstierna tillagt: »En sådan som Ni borde ha stryk.» Söderstierna
hade sålunda icke kallat Alm »buse och fähund». Dessa uttryck åsyftade
enligt Söderstiernas förmenande en stor och stark karl, vilket Alm långt
ifrån vore.

Andersson berättade: Han hade vid ifrågakomna tillfälle uppehållit sig i
en intill samma förstuga som signalexpeditionen liggande lektionssal. Som
dörrarna till expeditionslokalen och lektionssalen stått öppna, hade han hört,
att Söderstierna använt ordet »fähund». Han hade emellertid icke uppfattat
i vilket sammanhang ordet förekommit. Sedan Alm därefter sagt något som
dock undgått Andersson, hade Söderstierna yttrat: »Ta apparaterna och gå,
innan jag slår Er, för nu är vi ensamma, och jag slår till Er.»

Eriksson uppgav, att han uppehållit sig i lektionssalen tillsammans med
Andersson, och att han därvid hört detsamma, som denne sagt sig ha hört,
dock med tillägg, att Eriksson uppfattat en del kraftiga skällsord, som han
likväl numera icke kunde erinra sig.

Lindberg berättade: Även han hade vid tillfället uppehållit sig i lektionssalen
tillsammans med Andersson. Då han därvid hört Söderstierna yttra en
del kraftiga skällsord, som han icke kunnat närmare uppfatta, hade han
gått närmare dörren och då hört Söderstierna yttra: »Ta apparaterna och gå,
innan jag slår till Er, för nu äro vi ensamma, och jag slår till Er.» I

I en den 9 december 1944 dagtecknad instruktion för åtal mot Söderstierna,
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen Regner, efter en redogörelse
för vad i ärendet förekommit, följande.

Av utredningen torde framgå, att Söderstierna vid tillfället — sedan han
vägrat Alm permission och denne trots tillsägelser av Söderstierna att förhålla
sig tyst pockande upprepat sin anhållan örn permission — fällt ett yttrande
av sådan innebörd, att Söderstierna därigenom gjort sig skyldig till
hot mot underordnad i och för tjänsten.

I vad anmälan avser missfirmelse äro uppgifterna angående det påtalade
yttrandets lydelse ej överensstämmande. Alm har sålunda uppgivit, att Söderstierna
yttrat till honom: »Jag har haft med sådana busar att göra förr,
Ni är en riktig fähund.» Söderstierna åter har uppgivit, att han i det han
upprepat sin tillsägelse till Alm att förhålla sig tyst yttrat: »Jag är icke rädd

101

för busar och fähundar». Vare sig yttrandet haft det av Alm eller det av
Söderstjerna angivna innehållet, måste det emellertid anses innefatta smädelse
av Alm. Vad Söderstiema sålunda låtit komma sig till last är av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal att
vid den krigsdomstol, varunder Söderstierna lydde, ställa denne under tilltal
för ifrågavarande förseelser och därvid yrka ansvar å honom enligt lag och
sakens beskaffenhet.

* *

Sedan åtalsinstruktionen översänts till regementschefen, hänsköt denne
målet till regementskrigsrätten vid Stockholms luflvärnsregemente. Vid krigsrätten
yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Söderstierna för det denne
på sätt av åtalsinstruktionen framginge hotat och smädat Alm i och för dennes
tjänst. Alm inställde sig vid krigsrätten men förde icke någon talan i
målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 19 januari 1915 och
yttrade därvid.

Genom vad i målet förekommit måste anses ådagalagt, att Söderstierna
den 3 november 1944 under tjänstgöring vid regementet genom smädliga
yttranden förolämpat Alm i och för dennes tjänst ävensom förgått sig mot
Alm med hotelse i och för tjänsten.

Regementskrigsrätten prövar förty rättvist döma Söderstierna jämlikt 91 §
strafflagen för krigsmakten för förolämpning av och hot mot underordnad
krigsman i och för dennes tjänst att hållas i vaktarrest i sex dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

28. Åtal mot plutoneld {fanjunkare) för hot mot underordnad

krigsman m. m. I

I en den 26 mars 1945 lill militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige Kjell Björklund å elevernas i korpralskolan vid Jämtlands
flygflottilj vägnar bland annat följande: Fanjunkaren vid flygvapnet Torsten
Sigvard Nilsson, som tjänstgjorde som plutonchef å korpralskolan, hade fyrfaldiga
gånger använt olämpliga ord och bestraffningar mot eleverna i skolan.
Den 2 mars 1945 hade Nilsson kallat signalmekanikerna »djävla löss»
och den 5 mars tre av eleverna »tre fattiga djävlar». Vid ett annat tillfälle
hade Nilsson yttrat, att eleverna icke vore folk utan korpralskoleelever. Vid
åter ett annat tillfälle hade han inför trupp kallat dem: »Förbannade slöfockar».
Den 14 mars 1945 hade Nilsson slagit en av eleverna över ryggen

102

med en skidstav samt stuckit denne med staven och en annan gång hotat
en av eleverna med orden: »Akta dig, jag kan slå och jag slår.» Nilsson hade
även vid andra tillfällen gått handgripligt tillväga mot skolans elever.

Sedan skriften överlämnats till chefen för Jämtlands flygflottilj, inkom
denne med yttrande av Nilsson samt protokoll från förhör med åtskilliga
elever i korpralskolan.

Nilsson yttrade bland annat: Den 1 november 1944 hade Nilsson beordrats
som plutonchef — tillika ställföreträdande skolchef — för korpralskolans
flygplans- och vapenmekaniker. Vid undervisningen i vissa avsnitt av ämnet
markstridstjänst hade i plutonen ingått jämväl korpralskolans signalmekaniker.
Den allmänmilitära utbildningen —- speciellt markstridstjänst —
syntes lia omfattats med ett visst obehag av eleverna. De yrkestekniska ämnena
hade däremot varit mera populära. De citat, som upptagits i anmälan,
vore i stort sett riktiga, men de måste för att förstås ses i sitt rätta sammanhang.
Som de framställts i anmälan, vore de missvisande. Anmälan
hänförde sig till den tid, då korpralskolan för vinlerövningar varit förlagd
till Hovde i närheten av Bydalen. Tillgången på befäl hade varit knapp, och
erforderlig övervakning av de arbeten, som varit nödvändiga för bivackens
iordningställande, hade icke kunnat utföras i full omfattning. Den 1 mars
1945 hade Nilsson avgått till Hovde med tre lastbilar med materiel. Under
sergeant Jönssons befäl hade samtidigt avgått en buss med förläggningstrupp
och viss utrustning för personal, som skolat åka skidor lill Hovde. En svår
snöstorm hade emellertid utbrutit, med påföljd att transporten försenats flera
timmar. Fordonen hade i den dåliga sikten kört i diket ett flertal gånger.
Slutligen hade bussen och en lastbil måst lämnas i diket omkring tio kilometer
från Hovde. När den skidåkande personalen anlänt, hade man efter
utspisning av personalen börjat transporten av materielen från fordonen i
diket. Bussen hade lossats i första hand, enär den snarast skolat återgå till
depån. Redan nu hade förmärkts ovilja hos en del av signalmekanikerna
att utföra de nödvändiga transporterna. Bussen hade emellertid blivit lossad.
Påföljande dag hade transporten till Hovde börjat. Fem lejda körkarlar,
som skolat utföra transporten med häst, hade kört ett lass var omkring
en och en halv kilometer, varefter de stjälpt materielen i diket och
kört hein. Transporten till Hovde hade därför måst utföras med pulkor och
hade medfört ökad belastning på personalen och ökat missnöje. Då Nilsson
emellertid haft materielen utspridd på en över tio kilometer lång sträcka,
hade han ansett arbetet nödvändigt. Sista transporten hade ägt rum på natten
till den 3 mars och utgjorts av bland annat livsmedel. Delar av livsmedlen
hade avlastats på vägen, enär eleverna ansett lasset för tungt. Därigenom
hade utspisningen försvårats. Vid en del tillfällen hade dessutom anmälts,
att det ej gått att forsla materiel på pulkorna, utan att eleverna ens försökt
transportera materielen. Under förläggningen i Hovde hade tillika inträffat,
att personalen avvikit från tjänstgöringen, naturbehov uträttats vid kokplatsen
och utanför tälten, personlig utrustning bortslarvats, skidor brutits
sönder, då de tagits ur skidställen, samt renhudar, som tillhört civilbefolk -

103

ningen, »lånats». Nilsson kunde icke bestämt erinra sig, vid vilket tillfälle
uttrycken »djälva löss» och »tre fattiga djävlar» fällts, men han bestrede
icke, att de blivit uttalade. Uppgiften, att Nilsson yttrat, att eleverna »inte
var folk utan korpralskoleelever» vore riktig. Elevernas slarv med klädseln
och deras ofog att åka skidor i skogen och roa sig på egen hand, då de beordrats
hämta materiel till bivacken, hade nämligen föranlett Nilsson att vid
något tillfälle tala om för dem, alt de icke vore vanligt civilt folk, som läge
i fjällen på semester, utan korpralskoleelever, som skulle bibringas vinlerutbildning.
Uttrycket »förbannade slöfockar» vore riktigt återgivet. Nilsson
hade använt detta uttryck vid ett par tillfällen. Ehuru svordomar kanske
icke varit på sin plats, vidhölle Nilsson emellertid, att eleverna varit slöa.
Beträffande uppgiften, att Nilsson den 14 mars 1945 slagit en av eleverna
över ryggen med en skidstav samt stuckit denne med staven, förhölle sig
rätteligen på följande sätt. Plutonen hade vid tillfället varit indelad i fyra
patruller, en var örn fjorton man. Efter en krävande marsch över fjällen
hade patrullerna skolat utföra stridsskjutning. Målen för skjutningen hade
varit så anordnade, att eleverna kunnat urskilja de mål, som varit farligast.
Vid kontrollen under skjutningen hade Nilsson haft skidorna på. En av
grupperna hade synts rikta sin eld mot ofarliga mål — en rapporthund på
nära håll. Eleven i fråga hade — troligen på grund av eldgivningen — icke
uppfattat Nilssons rättelser. Nilsson hade därför för att påkalla dennes uppmärksamhet
slagit eleven över ryggen med sin skidstav. Nilsson ansåge
emellertid, att det icke varit fråga örn slag i egentlig mening. Då Nilsson
strax därefter ånyo skolat på samma sätt väcka elevens uppmärksamhet, hade
skidorna glidit, med påföljd att Nilsson fallit omkull och träffat eleven
med spetsen på skidstaven. Någon skada eller smärta torde icke lia uppstått
härav. Eleven hade icke gjort anmälan till skolchefen, som varit tillstädes,
och hade ej heller uppsökt den läkare, som funnits vid förläggningen.
Nilsson kunde icke bestämt erinra sig, i vilket sammanhang Nilsson
yttrat »Akta dig, jag kan slå och jag slår», men ville icke bestrida, att
han fällt ett sådant yttrande. Nilsson medgåve även, att han, då eleverna
varit fumliga, vid några tillfällen dragit dem i håret eller nupit dem i öronen.

Vicekorpralen nr 13-5-46 Forsberg berättade bland annat: Det hade varit
Forsberg, som fått slaget med staven. Det hade gjort ont, och han ville beteckna
det som ett slag. De elever, som funnits i närheten, hade också ansett
alt det varit fråga örn ett slag. Nilsson hade haft staven lyftad och riktad
till slag. Forsberg trodde icke på uppgiften att Nilsson ramlat. Då Forsberg
flyttat sig bakåt, hade Nilsson löij t efter och stuckit honom med staven,
vilket också gjort ont. Före Forsberg hade en annan elev fått ett slag
med staven.

Vicekorpralen nr 37-5-46 Eidem berättade: Under vistelsen i Bydalen hade
han efter alt de åkt skidor tre mil deltagit i en skjutning i mörker. Då Nilsson
icke sett några nedslag under skjutningen, hade han givit order örn att
elden skulle avbrytas. Della hade icke uppfattats av Eidem. Med anledning
härav hade Nilsson kört skidstaven i honom så att det gjort ont.

104

Vicekorpralen nr 254-11-44 Stigenäs berättade: Efter återkomsten från Bydalen
hade han skolat lämna in en termosflaska och därför sköljt ur flaskan
med vatten. Vid inlämningen hade Nilsson tagit flaskan från honom för
att undersöka om den varit ren. Då därvid vatten blandat med rost runnit
ut mellan höljet och termosglaset samt kommit på Nilssons uniform, hade
Nilsson kastat flaskan mot Stigenäs, som gått undan. Termosflaskan hade
slagits sönder mot väggen.

Vicekorpralerna nr 22-5-46 Byström, nr 331-4-45 Jonsson, nr 86-10-45
Carlsson, nr 24-5-46 Erixon, nr 30-5-46 Johansson, nr 81-11-46 Löwing och
nr 32-5-46 Göransson uppgåvo, att Nilsson vid olika tillfällen nupit dem i armarna
eller öronen eller dragit dem i håret då de icke uppträtt till Nilssons
belåtenhet. Byström förmälde att Nilsson, i samband med att han nupit
honom i armen yttrat »Akta dig, jag kan slå och jag slår». Löwing tilläde,
att Nilsson dragit honom så hårt i håret, att en stor hårtuss följt med.

Vicekorpralen nr 69-5-44 Modén slutligen uppgav, att Nilsson vid ett tillfälle
under en skjutning slagit Modén i nacken.

Flottiljchefen översten B. Bjuggren yttrade för egen del: Nilsson, som
tjänstgjort vid flottiljen sedan den 1 maj 1938, hade under sin tjänstgöring
gjort sig känd som en duglig och energisk underofficer. Nilsson hade dock
använt olämpliga uttryck och bedrivit tjänsten hårt. Detta måste emellertid
ses mot bakgrunden av de förhållanden, som rått vid iordningställandet av
förläggningen i Hovde.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i en den 3 augusti 1945 dagtecknad till chefen
för Jämtlands flygflottilj överlämnad åtalsinstruktion följande.

Nilsson har vidgått, att han vid ett par tillfällen av missnöje med eleverna
kallat dem »förbannade slöfockar» eller »djävla löss» samt att han vid
ett tillfälle, då han varit missbelåten med en av eleverna, till denne yttrat
»Akta dig, jag kan slå och jag slår». Genom förstnämnda yttranden har Nilsson
gjort sig skyldig till brist i anständigt uppförande och genom det sista
till hot mot underlydande.

Av utredningen torde emellertid framgå, att Nilsson även vid andra tillfällen
till eleverna fällt yttranden av sådan form och innebörd, att han därigenom
gjort sig skyldig till brist i anständigt uppförande.

Därjämte synes utredningen giva vid handen, att Nilsson, då han vid en
materielinlämning skolat undersöka en termosflaska och därvid råkat fläcka
ned sin uniform, hrustit i anständigt uppförande genom att i vredesmod
slunga från sig flaskan, som träffat en vägg och gått sönder.

Nilsson har vidare medgivit, att han vid olika tillfällen likaledes av missnöje
med elevernas uppförande burit hand på dem genom att nypa dem i
öronen eller draga dem i håret. Nilsson har emellertid icke velat vidgå, att
han gått handgripligt tillväga mot eleverna i den omfattning, som framgår
av anmälningsskriften. Då av utredningen dessutom icke framgår, huruvida

105

Nilssons handlingssätt i vissa fall inneburit våld mot underlydande eller allenast
åsidosättande av föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet för flygvapnet,
att rättelse och kritik skall ske på ett grannlaga sätt, synes erforderligt, att
närmare utredning i förevarande avseenden förebringas vid krigsrätt.

Även om Nilsson — såsom han själv påstått — vid ifrågavarande tidpunkt
haft åtskilliga anmärkningar att framställa mot eleverna, har detta
givetvis icke berättigat honom att ingripa mot dem på sätt skett. Den brist
på omdöme, som Nilsson ådagalagt genom sitt uppförande, är så mycket mer
anmärkningsvärd, som det bort vara Nilsson angeläget att i egenskap av
plutonchef och ställföreträdande skolchef föregå eleverna med gott exempel.

På grund av vad ovan anförts uppdrog militieombudsmannen åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol anhängiggöra och utföra talan mot
Nilsson för vad denne låtit komma sig till last.

* *

Målet hänsköts av flottiljchefen till regementskrigsrätten vid Jämtlands
flygflottilj. Vederbörande krigsfiskal yrkade vid krigsrätten ansvar å Nilsson
jämlikt 96, 91, 130 och 90 §§ strafflagen för krigsmakten för brist i anständigt
uppförande, hotelse mot underordnad krigsman, försummelse i fullgörande
av tjänsteplikt och våld å underordnad krigsman.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 9 oktober 1945 och
yttrade därvid.

Genom vad Nilsson erkänt och vad i övrigt förekommit i målet är utrett,
att Nilsson under tiden från den 1 november 1944 och till slutet av mars månad
1945 i sin tjänst som plutonchef — tillika ställföreträdande skolchef —
för korpralskolans flygplans- och vapenmekaniker i ett flertal fall brustit i
anständigt uppförande genom att kalla eleverna »förbannade slöfockar»,
»djävla löss» eller dylikt samt genom att vid ett tillfälle i vredesmod slänga
en termosflaska mot en vägg. Vidare är i målet utrett, att Nilsson under
samma tid vid olika tillfällen av missnöje med elevernas uppförande burit
hand på dem genom att bland annat nypa dem i öronen eller draga dem i
håret. Nilsson har därigenom åsidosatt föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet
för flygvapnet, att rättelse och kritik skall ske på ett grannlaga sätt. Slutligen
är också i målet utrett, att Nilsson i mars månad 1945 i tjänsten hotat
en elev genom att till honom säga: »Akta dig, jag kan slå och jag slår».

Krigsrätten prövar förty rättvist döma Nilsson jämlikt 91, 96 och 130 §§
strafflagen för krigsmakten, 33 § samma lag och 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen för hot mot underordnad krigsman, brist i anständigt uppförande
och försummelse i fullgörande av tjänsteplikt till disciplinstraff av vaktarrest
i tio dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

106

29. Åtal för missfirmelse av underlydande samt för meddelande av handgripliga
tillrättavisningar. Tillika fråga »in användande av tilltalsordet »du».

I en den 24 februari 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 1414-17-42 Bengt Hamrin i uppgiven egenskap av ombud
för manskapet å tolfte utbildningskompaniet vid Hallands regemente
bland annat följande: Under rekrytskolans övningar i exercis I hade löjtnanten
vid regementet Göran Folke Hellgren vid ett tillfälle yttrat till värnpliktige
nr 1156-16-42 Erik Bengtsson: »Du din långe röde fan med den stora näsan,
kan du gå i takt?» och kort därefter till värnpliktige nr 2083-17-42 Lars Olof
Landén: »Din svarte djävel, gå i takt!» Vid övningar i exercis 11 på övningsplatsen
vid Vapnö Lycka hade Hellgren vid ett annat tillfälle efter att ha angivit
ett visst läge för tre värnpliktiga beordrat värnpliktige nr 2128-17-42
Vesterberg att i sin tur angiva läget. Då Vesterberg icke utfört ordern tillfredsställande,
hade Hellgren skällt ut honom och därvid yttrat bland annat: »Kan
du höra upp din djävel, eller skall du träna på lördag och söndag.» Han hade
därefter på nytt angivit läget, men Vesterberg, som blivit nervös av Hellgrens
hot, hade icke heller denna gång kunnat angiva detsamma tillfredsställande.
Hellgren hade då brutit en gren och, i det han slagit Vesterberg på hjälmen
med grenen, yttrat: »Om du så skall ligga här hela dagen, så skall du inte
komma lipp förrän du kan det här.» Ett av slagen hade träffat Vesterberg i
ansiktet, där det förorsakat ett blödande sår. Slutligen hade Hellgren sänt iväg
Vesterberg till plutonchefen fänriken Lindestam med orden: »Jag har inte tid
med dig längre din fan.» Lindestam, som tagit saken lugnt, hade behövt repetera
läget allenast en gång för Vesterberg. Vidare hade Hellgren vid övningsskjutningar
luggat de värnpliktiga och dragit dem i öronen, då de icke skjutit
godtagbart —- samt därvid oftast kallat vederbörande: »Din dumfan.» Detta
hade givetvis gjort manskapet irriterat och nervöst, vilket i sin tur inverkat
menligt på skjulresultaten. Det vore tydligt, att en värnpliktig, som blivit
luggad av Hellgren och samtidigt hotad med exempelvis ett sådant uttryck
sorn: »Nästa gång får du mer din fan!» icke kunde känna sig lugn och säker,
även örn han bjöde till att göra sitt bästa. Ifrågavarande händelser hade tilldragit
sig under den tid, de värnpliktiga genomgått rekrytskolan. Under soldatskolan
hade Hellgren en måndagseftermiddag, då kompaniet haft övningsskjutningar
på skjutbanan vid regementets kasern och kompaniets uppställningar
enligt Hellgrens åsikt icke gått tillräckligt snabbt, ålagt manskapet
straffexercis runt skjutbanan och i närheten av denna med orden: »Jag skall
väcka er, era djävla löss!» Den tid, som åtgått för straffexercisen — omkring
30 minuter — hade enligt övningsschemat varit anslagen för skjutning. Vid
andra uppställningar hade manskapet blivit kallat »djävla fältsluskar». Värnpliktige
nr 1424-17-42 Karl Erik Henriksson hade under en gymnastiklektion
icke uppfattat en mycket otydlig order av Hellgren. Denne hade då sprungit
fram samt fattat tag i Henriksson och yttrat: »Kan du inte höra upp, din
djävul, eller skall jag ta’ ut dig och ge dig ett kok stryk!» Efter lektionen hade

107

Henriksson tillika blivit inkallad till Hellgren, som då yttrat till honom: »Jag
skulle ju kunna slå till dig här både en och två gånger, innan du hinner göra
något.» Det hade emellertid stannat vid detta hot. Vid övningar på Ringenäs
den 16 februari 1944 hade Hellgren vidare yttrat: »Tack Gode Gud för att det
inte är krig, för fy fan sådana kulsprutesoldater, del är ju så man kan skita
knäck!» Då Hellgren under samma övning i avsikt att pröva en kulspruta
skolat byta en bandlåda och patronbandet av någon anledning kommit fel i
lådan, hade Hellgren yttrat: »Ni saboterar övningarna era djävla sabotörer.»
Senare samma dag hade Hellgren yttrat: »Tänk om utlänningarna såg er,
sådana djävla soldater!» Manskapet hade — oaktat vissa av de händelser, för
vilka nu redogjorts, läge tämligen långt tillbaka i tiden — icke velat rapportera
Hellgren, då man trott och hoppats på en förbättring av Hellgrens uppträdande.
Då någon sådan förbättring icke inträtt och manskapet efter hand
fått allt större avsky för Hellgrens oförsyntheter, kunde man emellertid icke
längre låta dessa förbli opåtalade.

Riktigheten av de i anmälningsskriften lämnade uppgifterna bestyrktes av
däri omförmälda Bengtsson, Landén, Vesterberg och Henriksson.

Sedan skriften översänts till chefen för Hallands regemente, inkom denne
med protokoll från förhör med bland andra Hellgren, därvid denne berättade
bland annat: Han erinrade sig bestämt, att han ej fällt det i anmälningsskriften
påtalade yttrandet till Bengtsson. Det vore ej heller riktigt, att han kallat
Landén »din svarte djävel». Möjligen kunde han ha sagt »din långe räkel».
Under de i anmälningsskriften åsyftade övningarna vid Vapnö Lycka hade
han genomgått läget med truppen ett par gånger och därefter hållit förhör
rörande läget med en man, som givit tillfredsställande svar på hans frågor.
Han hade därefter fortsatt förhöret med Vesterberg. Då denne däremot
icke kunnat angiva läget, hade Hellgren yttrat: »Kan du inte höra upp eller
vill du träna på lördag och söndag.» Hellgren hade därefter ånyo angivit
läget, dock utan att Vesterberg kunnat repetera Hellgrens anvisningar.
Hellgren hade med anledning härav angivit läget ännu en gång och samtidigt
understrukit orden genom ett pär lätta slag på Vesterbergs hjälm
med en käpp, som han hållit i handen. Då käppen därvid sluntit och träffat
Vesterberg på näsan, där den förorsakat en liten rispa, hade Hellgren ursäktat
sig med orden: »Hur gick det? Det var inte meningen.» Han kunde icke
erinra sig, att han yttrat: »Örn du så skall ligga här hela dagen, så skall du
inte komma upp, förrän du kan det här.» Slutligen hade han skickat iväg
Vesterberg till Lindestam med orden: »Nu har jag inte tid med er längre».
Det vore vidare icke riktigt, att han luggat de värnpliktiga eller dragit dem i
öronen. Vid något tillfälle hade han emellertid tagit dem lätt i håret eller
möjligen i öronen och yttrat exempelvis: »Nu skall Johansson göra som jag
säger och skjuta en femma, annars kanske jag kommer tillbaka och luggar
honom.» Ilan hade ej heller sagt: »Nästa gång får du mer din fan» ulan i
stället t. ex. följande: »Nu skall Johansson skjuta en femma. Blir det inte det,
så kommer jag tillbaka.» Vid de i anmälningsskriften omförmälda övningarna
å regementets skjutbana hade cn anbefalld uppställning utförts slolt. Med

108

anledning härav hade han låtit manskapet göra om uppställningen ett par
gånger. Då den fortfarande ej utförts tillfredsställande, hade han anbefallt
terränglöpning. Under löpningen hade han själv sprungit i täten. Vid återkomsten
till skjutbanan efter löpningen hade han kommenderat »skyddsställning»
samt därefter »krypning framåt» cirka tio meter. Sedan han därefter
kommenderat »stå upp» och skjutningen börjat på nytt, hade han yttrat
till truppen: »Örn ni inte sköter er, så skall jag veta att väcka er.» Det hade
icke varit fråga örn någon straffexercis utan örn en oundgängligen erforderlig
uppryckningsövning. Övningen hade dragit en tid av cirka 20 minuter. Påståendet,
att han kallat manskapet fältsluskar, vöre så Hilvida riktigt, att han
vid en uppställning, då en soldat haft oordnad klädsel, yttrat ungefär följande
till denne: »Ordna till klädseln. Ni ser ut som en riktig fällslusk.» Vid
den ifrågavarande gymnastikövningen hade Hellgren, som tjänstgjort som
ledare för övningen, demonstrerat en rörelse sex till sju gånger. Det oaktat
hade Henriksson, då det blivit hans tur, utfört rörelsen fel. Med anledning
härav hade Hellgren gått fram lill Henriksson och yttrat: »Kan du inte höra
upp, så ska jag ta ut dej och ge dej smörj.» Då Henriksson därtill svarat:
»Vi kan gå ut nu med detsamma», hade Hellgren yttrat: »Vi skall tala om
den saken sedan.» Efter övningens slut hade han kallat till sig Henriksson,
som uppträtt bråkigt och nonchalant under hela lektionen, samt tillrättavisat
honom med följande ord: »Henriksson har hela tiden uppträtt på ett otrevligt
sätt. Nu skulle man såsom stundom skedde förr i tiden i enrum och utan vittnen
kunna slå till Henriksson både en och två gånger, men det blir Henriksson
inte bättre av, och jag vinner ingenting, varför vi skall diskutera orsakerna
till Henrikssons uppträdande i lugn och ro.» Hellgren hade därvid
påpekat, att en värnpliktig i myndig ålder hade ett visst ansvar, samt så småningom
övergått till att söka utreda, varpå Henrikssons motvilja varit grundad.
Hellgren hade fördenskull frågat bland annat, om Henriksson hade några
speciella politiska åsikter, som bjöde honom att utföra sitt arbete så dåligt som
möjligt. Vad anginge övningarna å Ringenäs vidginge Hellgren, att han fällt
det i anmälan påtalade uttrycket: »Tack Gode Gud för att det inte är krig,
för fy fan sådana kulsprutesoldaler, det är ju så att man kan skita knäck»,
samt att han vid samma tillfälle i förtvivlan över manskapets uppträdande
utbrustit: »Ni saboterar min själ utbildningen.» Han ville ej heller förneka,
att han någon gång yttrat till manskapet: »Tänk örn utlänningarna såge sådana
soldater.» Han ville framhålla, att de uttryck, som han fällt vid vissa
tillfällen, icke varit avsedda som hot utan fällts mera på skämt. Han hade
också fått det intrycket, att de uppfattats så från truppens sida. Han ville
vidare framhålla, att han vid flera tillfällen varit nödsakad att särskilt hålla
efter Henriksson, Landén och Vesterberg, som vid åtskilliga tillfällen iakttagit
ett icke soldatmässigt uppträdande.

Med anledning av vad Hellgren sålunda uppgivit, föranstaltade regementschefen
på militieombudsmannens begäran om ytterligare förhör, därvid bland
annat nedannämnda personer uppgåvo följande.

Landén: Han hade själv hört Hellgren yttra till Bengtsson: »Du din långe

109

röde fan nied den långa näsan, gå i takt.» Han kunde vidare intyga, att Hellgren
luggat honom vid ett tillfälle under rekrytskolans skjutövningar. Vid
några andra tillfällen hade han hört Hellgren kalla manskapet »djävla fältsluskar».

Bengtsson: Han hade vid ett tillfälle hört Hellgren yttra till Landén: »Du
din långe djävul, kan du inte gå i takt?» Vid ett annat tillfälle hade han
sett Hellgren lugga en värnpliktig. Han kunde dock numera icke erinra sig
dennes namn. I övrigt kunde han icke uttala sig om riktigheten av innehållet
i anmälningsskriften.

Henriksson: Även han hade vid några tillfällen sett Hellgren lugga manskapet.
Vid ifrågavarande händelse å regementets skjutbana hade manskapet
fått springa en sträcka på omkring 800 meter. Hellgren hade befunnit sig
i täten av plutonen vid språngmarschens anträdande. Vid återkomsten till
skjutbanan hade plutonen fått åla en sträcka på omkring tio meter. Under
övningarna på Ringenäs den 16 februari 1944 hade Hellgren yttrat till manskapet
bland annat: »Ni är sabotörer. Ni bara saboterar övningarna för
mig» samt »djävla fältsluskar».

Värnpliktige nr 1410-17-42 Hans-Erik Gustafsson: Han hade vid ett tillfälle
hört Hellgren kalla Bengtsson »den långe röde faen». Då uppställningarna
vid övningarna på regementets skjutbana icke gått tillräckligt snabbt,
hade truppen fått springa cirka en kilometer och åla ungefär tio meter. Hellgren
hade själv sprungit i täten.

Värnpliktige nr 2021-17-42 Åke Eliasson: Då Vesterberg vid de i anmälningsskriften
omförmälda övningarna å Vapnö Lycka icke kunnat repetera
ett visst läge, som Hellgren angivit, hade denne börjat ryta åt och slå Vesterberg
med en gren på hjälmen. I samband härmed hade Vesterberg erhållit
ett litet sår under ögat invid näsan. Vid ett annat tillfälle hade Hellgren beordrat
Eliasson att draga en kamrat i håret.

Värnpliktige nr 1912-17-42 Torild Ståhle: Han hade vid några tillfällen
blivit tagen i håret av Hellgren. Då Vesterberg visat sig icke kunna angiva
det av Hellgren anbefallda läget, hade Hellgren i det han beledsagat sina
ord med ett lätt slag på Vesterbergs hjälm yttrat: »Om du så skall ligga här
hela dagen, så skall du lära dig att repetera.» Under övningarna på Ringenäs
den 16 februari 1944 hade Hellgren fällt följande yttrande till manskapet:
»Edra djävla sabotörer, ni saboterar övningarna för mig».

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 28 december 1944 dagtecknad instruktion för åtal mot Hellgren.

Hellgrens åtgärd att vid de i anmälningsskriften omförmälda övningarna
å regementets skjutbana företaga löpning och ålning med truppen föranleder
icke någon min vidare åtgärd.

Av utredningen torde framgå, att Hellgren vid tilltal inför trupp av Bengtsson
och Landén förolämpat dem med smädliga yttranden. Vidare är ådaga -

Ilo

lagt, att Hellgren jämväl vid åtskilliga andra tillfällen inför trupp använt för
truppen smädliga och anstötliga uttryck samt svordomar. Härigenom har
Hellgren gjort sig skyldig till förolämpning mot underlydande och brist i anständigt
uppförande.

Hellgren har vidgått, att han vid ett tillfälle efter att ha förgäves sökt lära
Vesterberg en viss order upprepat ordern och därvid understrukit sina ord
med ett pär lätta slag av en käpp på Vesterbergs hjälm, samt att käppen råkat
slinta mot hjälmen och träffa Vesterberg i ansiktet, där denne erhållit en
mindre rispa invid näsan. Av utredningen synes tillika framgå, att Hellgren
likaledes vid missnöje med värnpliktiga dragit dem i håret och tagit dem i
öronen. Även om det synes kunna förutsättas, att Hellgren vid nu ifrågavarande
tillfällen icke haft uppsåt att öva misshandel, så bär Hellgren likväl
genom att ingripa mot de värnpliktiga på sätt skett gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten, i det han brutit mot föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet
för armén, att rättelse och kritik skall ske på ett grannlaga sätt.

Enligt vad utredningen vidare givit vid handen, har Hellgren, då han vid
en gymnastiklektion skolat ingripa mot en värnpliktig på grund av att dennes
hållning och uppförande icke motsvarade de krav, Hellgren ansett sig
äga ställa å de värnpliktiga, fällt sådana yttranden till denne, att han därigenom
gjort sig skyldig till hot mot underlydande i tjänsten. I varje fall ha
yttrandena varit synnerligen olämpliga, och Hellgren har genom dessa gjort
sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

Enär vad Hellgren sålunda låtit komma sig till last vore av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran, uppdrog militieombudsmannen åt vederbörande
åklagare att vid den krigsrätt, varunder Hellgren lydde, ställa denne under
tilltal och därvid yrka ansvar å honom i enlighet med vad ovan angivits.
Bengtsson och Landén borde beredas tillfälle att mot Hellgren föra den talan,
vartill de kunde finna fog.

Sedan åtalsinstruktionen översänts till chefen för Hallands regemente, hänsköt
denne målet till regementskrigsrätten vid regementet. Vid krigsrätten
framhöll vederbörande krigsfiskal, att Hellgren genom att mot underlydande
använda tilltalsordet »du» gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, samt
yrkade, under åberopande av 91, 96 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten,
ansvar å Hellgren i de särskilda avseenden, som funnes angivna i militieombudsmannens
åtalsinstmktion. Bengtsson och Landén förklarade sig icke
framställa något yrkande mot Hellgren.

Det skulle här antecknas att enligt 1931 års tjänstgöringsreglemente för
armén § 19 mom. 2 vid tilltal i tjänsten skulle nyttjas vederbörandes militära
eller civilmilitära titel, dock att till undvikande av dennas upprepande
tilltalsordet »Ni» finge användas av överordnade till underordnade samt lik -

lil

ställda emellan. Manskap finge av överordnad tilltalas med sitt nummer
eller tillnamn. Motsvarande föreskrifter lämnas i morn. 373 i tjänstereglemente
för krigsmakten, som fastställts att gälla från och med den 1 november
1945. Enligt de nya föreskrifterna får menig även tilltalas med till exempel
soldat, volontär, livgardist, artillerist, sjöman, flygsoldat.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 16 februari 1945 och
yttrade därvid.

Genom vad i målet förekommit är utrett, att Hellgren i april eller maj
1943 vid tilltal inför trupp förolämpat Bengtsson och Landén med smädliga
yttranden ävensom att Hellgren vid ett flertal tillfällen under tiden april
1943 — augusti 1944 inför trupp använt för truppen smädliga och anstötliga
uttryck samt svordomar, varjämte Hellgren i strid mot meddelade föreskrifter
tilltalat de underlydande med ordet »du».

Härigenom har Hellgren gjort sig skyldig till förolämpning mot underlydande
och brist i anständigt uppförande.

Vidare är utrett, att Hellgren vid ett flertal tillfällen vid övningar med
värnpliktiga handgripligen tillrättavisat dem, utan att det likväl skett i uppsåt
att öva misshandel.

Härigenom har Hellgren gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

Slutligen är utrett, att Hellgren vid ett tillfälle i början av år 1944 mot Henriksson
i samband med en gymnastikövning uttalat hotande tillmälen.

Krigsrätten finner Hellgrens ifrågavarande förfarande icke böra bedömas
strängare än som oförstånd i tjänsten.

På grund av vad sålunda upptagits prövar krigsrätten rättvist jämlikt 91,
96 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen döma Hellgren att för förolämpning av underlydande, brist
i anständigt uppförande och oförstånd i tjänsten undergå arrest utan bevakning
i åtta dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

30. Åtal mot fänrik, chef för korpralskola, för missfirmelse av elever

vid skolan. I

I en den 27 februari 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 268-11-44 Thage Johansson och trettio andra elever i
korpralskolan vid eldledningsskolan å Karlskrona kustartilleriregemente
bland annat följande: Fänriken i kustartilleriet Karl Gustaf Åsbrink, som sedan
den 15 januari 1945 varit chef för korpralskolan, hade vid övningar i
artilleritjänst den 14 februari 1945 kallat eleverna bland annat »djävla löss»,
»förbannade slöfockar» och »djävla ynkryggar». Han hade därjämte sagt,
att svenska språket saknade ord för att uttrycka, vad han ansåge om elever -

112

na. Även vid andra tillfällen hade Åsbrink till eleverna använt sådana uttryck
som »djävla lymlar» och »förbannade barnungar».

Sedan skriften översänts till chefen för Karlskrona kustartilleriregemente,
inkom denne med protokoll från ett av chefen för eldledningsskolan, löjtnanten
G. Göranson i saken hållet förhör.

Åsbrink berättade vid förhöret: Han erkände, att han i överilning använt
de i anmälningsskriften angivna uttrycken till eleverna i korpralskolan. Flertalet
elever saknade energi och vilja att tillgodogöra sig utbildningen. Denna
likgiltighet hos en del elever hade inverkat menligt å utbildningen av dem,
som verkligen velat tillgodogöra sig undervisningen, samt medfört onödiga
materielhaverier, och detta hade i sin tur medfört, att instruktionsbefälets
tålamod satts på hårda prov.

Två instruktionsunderofficerare vid korpralskolan, sergeanterna O. F.
Nilsson och C.-E. Bildén vitsordade riktigheten av Åsbrinks uppgifter angående
andan bland korpralskolans elever.

Göranson anförde i ett å förhörsprotokollet antecknat yttrande: Ungefär
hälften av korpralskolans elever vore mindre väl lämpade för utbildning till
underbefäl vad gällde såväl tjänsteduglighet som personliga egenskaper. Rekryteringssvårigheter
vore enda orsaken till att eleverna hittills hållits kvar
i utbildning. Göranson ville därför understryka instruktionsbefälets svårigheter
att nå fram till avsett resultat i utbildningen.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i en den 15 mars 1945 dagtecknad instruktion
för åtal mot Åsbrink.

Genom Åsbrinks erkännande är styrkt, att Åsbrink vid olika tillfällen av
missnöje med elevernas uppträdande fällt de i anmälningsskriften angivna
yttrandena till eleverna. Härigenom har han gjort sig skyldig till smädelse
av underordnade i och för deras tjänst. Även om andan bland eleverna icke
varit den bästa, har detta givetvis icke berättigat Åsbrink uttala sig om dessa
på sätt skett. I egenskap av lärare för utbildningen borde Åsbrink ha föregått
med gott exempel och sökt att i allo vinnlägga sig örn ett korrekt uppträdande
mot eleverna.

Vad Åsbrink sålunda låtit komma sig till last anser jag icke böra undgå
laga beivran. Förseelserna synas i och för sig icke vara av svårare beskaffenhet
än att de kunnat bedömas i disciplinär ordning, men med hänsyn till
bestämmelserna i 185 § 5) strafflagen för krigsmakten synes målet lämpligen
böra hänskjutas till krigsrätt.

Militieombudsmannen uppdrog på grund härav åt vederbörande åklagare
att vid behörig domstol ställa Åsbrink under tilltal för vad denne låtit komma
sig till last.

$ $

113

Sedan åtalsinstruktionen översänts till chefen för Karlskrona kustartilleriregemente,
hänsköt tjänstförrättande regementschefen målet till regementskrigsrätten
vid regementet. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal
under hänvisning till åtalsinstruktionen ansvar å Åsbrink jämlikt 91 § strafflagen
för krigsmakten. Johansson ävensom ytterligare två av anmälarna, vilka
på kallelse av krigsfiskalen inställt sig vid krigsrätten, förklarade, att de
för egen del ej förde någon talan mot Åsbrink.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 27 mars 1945 och yttrade
därvid.

I målet är utrett, att Åsbrink vid olika tillfällen under februari 1945, då
han tjänstgjort såsom instruktionsbefäl vid korpralskolan, med smädliga tillmälen
förolämpat elever vid skolan i och för deras tjänst.

På grund därav prövar krigsrätten rättvist döma Åsbrink jämlikt 33 och
91 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen
för smädelse av underordnade krigsmän i och för deras tjänst till
disciplinstraff av fyra dagars vaktarrest.

Utslaget har vunnit laga kraft.

31, Åtal mot fänrik, chef för korpralskola, för missfirmelse av elever vid
skolan samt brist i anständigt uppförande. I

I en den 7 mars 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
vice korpralen nr 1909-7-42 Persson vid Skånska flygflottiljens korpralskola
samt 26 andra elever vid samma skola bland annat följande: Förhållandet
mellan skolchefen, fänriken vid flygvapnet E. S. A. Andgren, och anmälarna
hade redan från skolans början varit dåligt och hade efter hand långt ifrån
förbättrats. Anledningen därtill måste huvudsakligen tillskrivas Andgrens
synnerligen anmärkningsvärda uppfattning om de uttryckssätt, som borde
komma till användning vid tilltal av skolans elever. Såsom ett exempel på
Andgrens ordval kunde nämnas uttrycken »idiotdjävul» och »djävla titta».
Vidare hade Andgren vid ett tillfälle uttryckt sin uppfattning örn skoleleverna
på följande sätt: »Ni har några djävla hönshjärnor. Ni är sämre än
de lägst stående folkstammar. Ni har riktiga djurinstinkter.» Vid ett annat
tillfälle hade en elev, som anhållit att få förklara en viss sak, som lagts
honom till last, fått följande besked av Andgren: »Håll kätti Ni skall hålla
tyst och bara taga emot.» De nu anförda exemplen syntes kunna räcka, även
örn ytterligare ett olai sådana skulle kunna lämnas. Det vore helt naturligt
ingen uppmuntran för anmälarna att behöva taga emot dylika, ovanligt
råa tillmålen. Anmälarna vore medvetna örn, alt det måste råda ordning och
reda vid militära förband, men de ansåge det ligga i öppen dag, att varken
ordning eller reda kunde uppstå under de påtalade förhållandena.

8—4587/13. Militicombudsmaimens unibctsberättclsc.

Sedan skriften översänts till chefen för Skånska flygflottiljen för utredning,
inkom denne med protokoll från förhör med bland andra Andgren,
sergeanten Stig Törnblom och ställföreträdande divisionschefen löjtnanten
B. Fritz samt elever vid skolan.

Andgren berättade vid förhöret bland annat: Andgren undveke svordomar
vid tilltal av skolans elever och sparade på kraftuttryck till exceptionella
fall. Andgren kunde dock icke förneka, att han någon gång använt sådana.
Emellertid förnekade han på det bestämdaste, att han använt uttrycken
»idiotdjävul», »ni har några djävla hönshjärnor», »ni är sämre än de lägst
stående folkstammar» och »ni har riktiga djurinstinkter». Han hade dock
vid ett tillfälle, då en samlingsrörelse gått särskilt dåligt, yttrat »ni uppträder
sorn höns». Han kunde icke påminna sig lia använt uttrycket »djävla
fitta». Under korpralskolans vinterövningar i Norrland hade han vid ett
tillfälle givit följande order: »Samtliga vapenmekaniker avbryter omedelbart
och ställer upp till idrott klockan 1000.» Då vapenmekanikerna i anledning
härav lämnat övningsplatsen, hade även flygplansmekanikema utan order
avlägsnat sig från denna. Därvid hade Andgren yttrat: »Ni lider av masspsykos,
en gör något och alla gör likadant, i stället för att fråga mig om oklarhet
av någon anledning råder. Masspsykos lider folkstammarna i Afrika av,
och det är tråkigt, när svenska soldater visar liknande tendenser». Då vice
korpralen Kjell Eklund vid ett tillfälle fått anmärkning för synnerligen dålig
ordning i sitt skåp och därvid upprepade gånger trots tillsägelser av Andgren
avbrutit Andgren med undanflykter, hade Andgren yttrat till honom:
»Håll käft. Ni skall hålla tyst och ta’ emot.»

Törnblom uppgav vid förhöret, att han varit närvarande vid det av Andgren
åsyftade tillfället under vinterövningarna i Norrland, men att han icke
kunde påminna sig ha hört, att Andgren fällt de i anmälningsskriften påtalade
yttrandena.

Fritz meddelade, att han icke vid något tillfälle hört, att Andgren använt
okvädinsord mot eleverna i korpralskolan, eller att det rått något missförhållande
mellan dem och Andgren.

Av eleverna anförde vice korpralen nr 50-7-44 Allan Nilsson: Andgren
hade under korpralskolans skjutövningar å Bulltofta kallat Nilsson »idiotdjävul».
Anledningen härtill hade varit den, att Nilsson fumlat med sin
pistol, då en patronhylsa fastnat i mekanismen å pistolen.

Vice korpralen nr 48-7-44 Thore Nilsson: Han hade blivit kallad »djävla
fitta» av Andgren. Detta hade skett på skjutbanan vid Bulltofta.

Vice korpralen nr 58-7-43 Per Ekeroth: Han hade icke blivit orättvist behandlad
av Andgren annat än tillsammans med övriga elever i korpralskolan.
Under skolans kommendering i Norrland hade Andgren kallat eleverna
»djävla höns» samt påstått, att de lede av masspsykos. Ekeroth hade under
skjutövningar å Bulltofta hört Andgren kalla Allan Nilsson »idiotdjävul»
och Thore Nilsson »djävla fitta». Yttrandena hade föranletts av att vissa
laddningsrörelser enligt Andgrens uppfattning utförts för långsamt.

Vice korpralen nr 6R-7-44 Sven Athos: Han hade i Norrland hört Andgren

-lis

fälla följande yttranden till korpralskolans elever: »Ni har några djävla
hönshjärnor», »ni står lägre än de lägsta folkstammar» och »ni har riktiga
djurinstinkter». Athos hade även vid flera tillfällen hört Andgren använda
svordomar inför trupp

I en den 9 december 1944 dagtecknad, till flottiljchefen överlämnad åtalsinstruktion
anförde militieombudsmannen efter en redogörelse för ärendet.

Andgren har vidgått, att han vid ett tillfälle, då han anmärkt på en av
anmälarna — Eklund — och denne velat komma med förklaringar, fällt ett
yttrande av i huvudsak det innehåll, som uppgives i anmälningsskriften.
Andgren har tillika erkänt, att han stundom använt svordomar inför trupp.
Härigenom har Andgren gjort sig skyldig till brist i anständigt uppförande.
I övrigt har Andgren icke velat vidgå, att han gjort sig skyldig till förolämpning
i den utsträckning, som anmälarna gjort gällande. Då det olämpliga
uppträdande, som lagts Andgren till last, framstår som särskilt anmärkningsvärt
med hänsyn till att han i egenskap av lärare för utbildningen av befäl
bort föregå med gott exempel, synes det erforderligt, att närmare utredning
förebringas vid krigsrätt.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal,
att vid den krigsdomstol, under vilken Andgren lydde, anhängiggöra och utföra
åtal mot Andgren för vad denne låtit komma sig till last samt därvid
yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Målet hänsköts av flottiljchefen till regementskrigsrätten vid Skånska flygflottiljen.
Vid krigsrätten ställde vederbörande krigsfiskal Andgren under
tilltal dels jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten för förolämpning av
Allan Nilsson och Thore Nilsson och dels jämlikt 96 § samma lag för det
Andgren genom att till eleverna vid korpralskolan fälla yttrandet »ni har
några djävla hönshjärnor etc.» och genom det till Eklund fällda yttrandet
brustit i anständigt uppförande. Allan Nilsson och Thore Nilsson, vilka inställde
sig vid krigsrätten, förklarade, att de icke hade något yrkande i målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 16 december 1944
och yttrade därvid.

I målet är utrett, att Andgren såsom chef för korpralskolan vid flottiljen
brustit i anständigt uppförande genom att vid ett tillfälle i februari 1944 i
samband med visitation av Eklunds skåp samt vid ett tillfälle i slutet av
februari eller början av mars 1944 under pågående vinterövningar i Norrland
vid en uppställning nied skolans elever fälla yttranden av i huvudsak det
innehåll, som angivits i den i målet åberopade anmälningsskriften till militieombudsmannen.

116

Vidare är utrett, att Andgren vid skjutövning med eleverna cn dag under
vintern 1943—1944 förolämpat Thore Nilsson och Allan Nilsson i deras
tjänst med smädligt yttrande till envar av dem.

På grund härav prövar krigsrätten rättvist döma Andgren jämlikt 91 och
96 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen
att för förolämpning av underordnad krigsman i tjänsten samt bristande
anständigt uppförande undergå arrest utan bevakning sex dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

32. Åtal mot värnpliktig fanjunkare för missfirmelse av underlydande samt
för det lian ej utövat sitt befäl med välvilja och jämnmod.

I en den 6 maj 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
trettioen landstormspolismän vid landstormspoliskompaniet inom Malmö försvarsområde
bland annat följande: Adjutanten å landstormspoliskompaniet
värnpliktige fanjunkaren nr 7-107-44 Hjalmar Fritiof Andersson hade för
vana att i tjänsten begagna de mest brutala tilltalsord till såväl befäl som
manskap. Han gjorde därigenom förhållandena i tjänsten olidliga. Då någon
av personalen i tjänsteärende infunne sig på kompaniexpeditionen, möttes
han som regel av Andersson med ett »vad fan vill du». Frågor om olika
saker i tjänsten från någon av manskapet hade Andersson vid flera tillfällen
besvarat med ett »det angår dig inte». Hände det, att någon på kompaniet
stöde och väntade på Andersson, då denne anlände om morgnarna, bleve
han som regel utkörd av Andersson och ombedd att »fara till det ena eller
andra stället». Det funnes ingen på förbandet, som besökte kompaniexpeditionen
annat än i yttersta nödfall. Vad som kommit anmälarna att slutligen
förlora tålamodet hade varit Anderssons uppträdande den 24 april 1944.
Denna dag hade frivillige nr 2-107-43 Hansson med vaktchefen korpralen
nr 749-2-22 Jönssons tillstånd lånat en telefon i vaktrummet och telefonerat
lill kompaniassistenten, som tjänstgjorde som skrivbiträde å kompaniexpeditionen.
Andersson, som tagit emot samtalet, hade, då Hansson begärt få tala
med kompaniassistenten, snäst av Hansson och frågat, hur denne vågade
ringa i ett sådant ärende. Efter samtalets slut hade Andersson ringt till Jönsson
och i telefon överöst denne med de grövsta tillmälen. Andersson hade
bland annat yttrat: »Hur fan vågar du låna ut telefon», »Du har inte vett i
skallen, din djävel» och »Kommer det fler gubbar och vill låna telefon, så
sparka dem i ashålet». Då posterna därefter klockan 1400 ställde upp för
visitation, hade Jönsson omtalat, vad Andersson yttrat till honom i telefon.
Med anledning därav hade Hansson senare på eftermiddagen begivit sig till
kompaniexpeditionen för att förhöra sig om vad Andersson menat med sina
yttranden till Jönsson och om anledningen till att han icke fått tala med
kompaniassistenten. Andersson hade emellertid icke velat tala med Hansson

117

utan kort ut denne från expeditionen med beskedet: »Här har du inte att
göra, din djävel, utan helt om marsch.» Hansson hade därför måst avlägsna
sig med oförrättat ärende. Omedelbart efter Hanssons besök å expeditionen
hade Andersson åter telefonerat till Jönsson och överöst denne med diverse
vackra tillmålen såsom exempelvis »Du är en djävla fitta». På Jönssons förklaring,
att det finge vara slut med oförskämdheferna och att han komme att
göra anmälan om saken, hade Andersson svarat: »Anmäl du, det skiter jag
i», samt »Det vore bättre, att vaktcheferna gingo ut en gång i timman och
sparkade gubbarna i ashålet, så dom kunde hålla sig vakna». Det nu anförda
vöre exempel på allenast en del av vad manskapet fått tåla från Anderssons
sida.

Sedan skriften översänts till befälhavaren för Malmö försvarsområde för
utredning, hölls förhör med Andersson och vissa av anmälarna ävensom
med kompaniassistenten värnpliktige nr 231-10-18 A. Lindgård och chefen
för landstormspoliskompaniet värnpliktige kaptenen F. W. Jarl.

Andersson berättade vid hörhöret: Hail hade sökt motarbeta manskapets
ovana att springa på kompaniexpeditionen i tid och otid. De frågor från
manskapets sida, som bort besvaras, hade emellertid blivit besvarade. Han
hade ej heller kört ut någon, som väntat på besked eller order, och hade ej
heller eljest avvisat någon i sådana ordalag, som antyddes i anmälningsskriften.
Han använde icke tilltalsordet du till underlydande annat än till dem
han kände närmare. Det vore riktigt, att Hansson den 24 april 1944 i telefon
begärt få tala med kompaniassistenten och att Andersson tagit emot samtalet
å kompaniexpeditionen. Efter att lia förhört sig om Hanssons ärende hade
Andersson i telefon meddelat Hansson, att denne, om han önskade tala med
kompaniassistenten, finge komma upp på expeditionen. Anledningen till att
Andersson förhört sig om Hanssons ärende till assistenten, hade varit den,
att det i en försvarsområdesorder förbjudits att använda kronans telefonapparater
för privatsamtal. Efter samtalet med Hansson hade Andersson såsom
uppgåves i anmälningsskriften telefonerat till Jönsson. Då Hansson senare
på eftermiddagen den 24 april kom upp på kompaniexpeditionen, hade
han fått tillstånd att tala med kompaniassistenten. Hansson, som luktat sprit,
hade emellertid, då han gått in i Anderssons rum för att anhålla få tala med
assistenten, blivit tillsagd att »göra helt om marsch». Efter Hanssons besök
på kompaniexpeditionen hade Andersson ånyo telefonerat till Jönsson. Vid
telefonsamtalet med Jönsson hade Andersson framhållit för Jönsson, att
denne, då manskapet begärde få låna telefonen, skulle underrätta sig om vad
saken gällde, innan han gåve tillstånd därtill, och att det i Hanssons fall varit
fråga om ett privatsamtal. Då Jönsson på fråga av Andersson, huruvida
Hansson erhållit Jönssons tillstånd att använda telefonen i vaktlokalen svarat
jakande och tillika uppgivit, att sexton man uppehälle sig i lokalen och
önskade tala med Andersson, hade Andersson tillsagt Jönsson att taga befälet
och köra ut manskapet samt »inte stå där som en fitta». Utöver vad Andersson
nu medgivit, hade han icke vid något tillfälle uttalat sig olämpligt eller
nedsättande örn Jönsson eller manskapet i övrigt. Andersson använde icke i

118

dagligt tal sådana ord och uttryck, som anmälarna tillvita! honom. — Enligt
Anderssons uppfattning hade anmälningsskriften tillkommit på tillskyndan
av sergeanten nr 602-41-17 Hans Nydahl.

Nydahl berättade: Han kunde vitsorda riktigheten av uppgifterna i anmälningsskriften,
att Andersson i allmänhet uppträtt brutalt mot underbefäl och
meniga. Nydahl hade bland annat hört Andersson yttra till manskapet: »Åt
helvete med er.» Då Nydahl vid ett annat tillfälle i Anderssons närvaro avhandlat
en personalfråga med dåvarande kompanichefen kaptenen Thorell
och därvid fått Thorells tillstånd att disponera en vaktchef enligt egen önskan,
hade Andersson, sedan Thorell avlägsnat sig, yttrat till Nydahl: »Du
skall hålla flabben. Du har ingenting att säga till örn här.» Nydahl hade icke
själv hört Andersson använda orden »fitia», »ashål» och »djävel». Hansson
och Jönsson hade emellertid uppgivit för Nydahl, att Andersson gjort detta.

Hansson anförde: Då han den 24 april 1944 ringt upp till kompaniexpeditionen
och begärt att få tala med kompaniassistenten, hade Andersson svarat:
»Vill du någonting, får du komma upp», samt meddelat, att Hansson
icke haft rätt att använda telefonen. Vid uppställningen strax före klockan
1400 samma dag hade Jönsson omtalat för samtliga parter, att Andersson
sagt till honom att sparka Hansson i »ashålet». Med anledning härav hade
Hansson, som av kamraterna utsetts att till kompanichefen framföra vissa
önskemål i fråga örn tjänstgöringen, efter sin patrulltjänstgörings slut samma
dag uppsökt Andersson å kompaniexpeditionen, där han anhållit att få
veta av vad anledning Andersson givit Jönsson en dylik tillsägelse. Andersson
hade emellertid svarat allenast: »Vad har du på telefonen och göra, helt
om marsch, ut med dig, din djävul.» Vem som helst som komme in på kompaniexpeditionen
möttes av sådana uttryck av Andersson som »ut med dig,
din djävul». Hansson hade emellertid icke tidigare bemötts ohövligt av Andersson.

Jönsson uppgav vid förhör, att han skrivit anmälningsskriften, samt att
Andersson i telefon fällt de i skriften påtalade uttrycken.

Lindgård berättade: Andersson hade aldrig bemött honom illa. Andersson
hade visserligen ett kärvt sätt, men Lindgård hade aldrig hört honom behandla
manskapet på det sätt, som angåves i anmälningsskriften. Lindgård
kunde ej heller erinra sig, att Andersson vägrat taga emot någon, som haft
något ärende att framföra, eller vägrat att låta någon tala med Lindgård i
telefon.

Jarl uppgav, att han vid ett tillfälle hört Andersson tilltala underordnad
i oförskämd ton och att han då tillsagt Andersson att ändra ton. I

I skrivelse den 11 januari 1945 till befälhavaren för Malmö försvarsområde
anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande.

Utredningen giver vid handen, att Andersson icke utövat sitt befäl med
välvilja och jämnmod på sätt föreskrives i § 1 mom. 10 i tjänstgöringsregle -

119

mentet. Mot Anderssons bestridande kan emellertid icke anses tillförlitligen
styrkt, att Andersson uttalat sig nedsättande eller eljest smädligt mot underlydande
i vidare mån än han själv vidgått. Visshet synes ej heller stå att erhålla
genom förhör med ytterligare personer. För vad Andersson låtit komma
sig till last synes han icke böra undgå ansvar.

Då det emellertid icke syntes erforderligt, att bringa frågan örn ansvar
under krigsrätts prövning, ansåg militieombudsmannen sig kunna inskränka
sig till att för försvarsområdesbefälhavaren, som torde äga den disciplinära
bestraffningsrätten över Andersson, anmäla denne till erhållande av disciplinär
bestraffning. Militieombudsmannen utgick därvid från att i enlighet
med föreskriften i 185 § strafflagen för krigsmakten medgivande av Jönsson
kunde inhämtas för målets behandling som disciplinmål.

Sedan försvarsområdesbefälhavaren i skrivelse till militieombudsmannen
den 17 januari 1945 anmält, att Andersson, som vore överårig, den 31 juli
1944 slutat sin tjänstgöring som frivillig och icke längre tillhörde krigsmakten,
samt att försvarsområdesbefälhavaren vid sådant förhållande icke ägde
disciplinär bestraffningsrätt över Andersson, uppdrog militieombudsmannen
i skrivelse den 22 januari 1945 åt krigsfiskal vid fältkrigsrätten nr 4 att i
enlighet med vad som anförts i skrivelsen den 11 januari 1945 till försvarsområdesbefälhavaren
vid fältkrigsrätten anhängiggöra och utföra talan mot
Andersson.

❖

Målet hänsköts av befälhavaren för Malmö försvarsområde till fältkrigsrätten
nr 4, där vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Andersson dels enligt
91 § strafflagen för krigsmakten för missfirmelse av Andersson underordnade
korpralen Jönsson i och för tjänsten, dels ock enligt 130 § samma
lag för det Andersson, såsom angåves i militieombudsmannens skrivelse till
försvarsområdesbefälhavaren av den 11 januari 1945, icke utövat sitt befäl
med välvilja och jämnmod samt därigenom gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten. Jönsson, som inställde sig vid krigsrätten, förklarade, att han
icke förde någon talan i målet.

Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 27 januari 1945 och yttrade
därvid.

I målet får anses utrett, att Andersson, då han tjänstgjorde såsom adjutant
vid landstormspoliskompaniet, dels den 24 april 1944 förolämpat Jönsson,
som i förhållande till Andersson var underordnad, med smädligt yttrande
i tal i och för tjänsten, dels ock vid skilda tillfällen under hösten 1943
och våren 1944 visat oförstånd i fullgörande av honom enligt § 1 mom. 10
tjänstgöringsreglementet åliggande tjänsteplikt genom att icke utöva sitt befäl
med välvilja och jämnmod.

120

På grund härav prövar fältkrigsrätten rättvist döma Andersson, jämlikt
33, 91 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen, för förolämpning av underordnad krigsman i och för tjänsten
samt oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt till vaktarrest i tre dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

33. Missfirmelse av underlydande och brist i anständigt uppförande.

I en den 12 februari 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
värnpliktige nr 6821-19-29 Uno I. Taaveniku sergeanten nr 699-69-26
Johan Arvid Ohlsson för det denne vid upprepade tillfällen missfirma! Taaveniku
samt därvid yttrat bland annat: »Kom hit din djävla drummel å
ställ upp en där, han skall ni ta och tjudra nere vid stallet och leda upp vid
mat och led ner igen och bind fast honom.»

Sedan skriften översänts till militär befälhavaren för sjätte militärområdet,
inkom denne med protokoll från förhör i saken.

Ohlsson berättade vid förhöret följande: Taaveniku, som tjänstgjort såsom
stallvakt och kusk vid det förband, varom här vore fråga, vore finskspråkig
och förstode icke svenska. Det vore sålunda omöjligt att utan tolk
få honom att förstå den enklaste tillsägelse. Vid ett tillfälle efter frukostmålet
hade Taaveniku inställt sig för sent till tjänstgöring. Då Taaveniku
sent omsider inställde sig, hade Ohlsson, utan att ha någon som helst avsikt
att kränka Taaveniku, fällt ett yttrande av ungefär följande innehåll: »Den
där gossen är omöjlig att komma till tals med. Honom skulle man egentligen
tjudra nere vid stallet och leda upp till mat och tillbaka igen.» Ohlsson
hade sålunda icke använt uttrycket »djävla drummel». Yttrandet hade fällts
i skämtsam ton och hade icke varit riktat till Taaveniku. Ohlsson kunde icke
erinra sig, att han vid något annat tillfälle uttalat sig på liknande sätt örn
Taaveniku.

Värnpliktige nr 995-13-43 Palm berättade bland annat: Palm hade tjänstgjort
i stallet samtidigt med Taaveniku. Denne varken talade eller förstode
svenska. Då handräckningsmanskap och kuskar vid ett tillfälle skolat ställa
upp var för sig och Taaveniku därvid ställt sig bland handräckningsmanskapet
i stället för bland kuskarna, hade Ohlsson ropat till Taaveniku: »Kom
hit din djävla drummel och ställ upp här. Den där fan skulle ni binda fast
nere vid stallet och leda upp honom till varje måltid och leda ner honom
igen.» Palm visste bestämt, alt han hört Ohlsson använda uttrycket »djävla
drummel».

Värnpliktige nr 936-13-43 Roos vitsordade riktigheten av Palms uppgifter
samt tilläde, att Taaveniku visserligen icke förstått något av Ohlssons yttrande,
men att andra finsktalande översatt detsamma för honom.

121

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 11 april 1945 dagtecknad åtalsinstruktion.

Av utredningen torde framgå, att Ohlsson vid ett tillfälle av missnöje med
Taaveniku inför trupp fällt yttranden, som varit nedsättande och kränkande
för Taaveniku. Genom vad Ohlsson sålunda låtit komma sig till last, har
han gjort sig skyldig till missfirmelse av underordnad krigsman samt brustit
i anständigt uppförande. Dessa förseelser äro av sådan beskaffenhet, att
de icke böra undgå beivran.

Vid sådant förhållande, och då Ohlsson bestritt vad som lagts honom till
last, bör målet handläggas vid krigsrätt.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt åklagaren vid den krigsrätt,
varunder Ohlsson lydde, att ställa denne under tilltal för nämnda förseelser.
Taaveniku borde beredas tillfälle att i målet framställa de yrkanden, vartill
han kunde finna fog.

* *

❖

Sedan handlingarna överlämnats till militärbefälhavaren för sjätte militärområdet,
hänsköts målet, efter hemställan av denne, av befälhavaren för
Kiruna försvarsområde till fältkrigsrätten nr 7. Vederbörande krigsfiskal
yrkade ansvar å Ohlsson under åberopande av 91 och 96 §§ strafflagen för
krigsmakten. Taaveniku förklarade, att han icke begärde utfå skadestånd
av Ohlsson.

Fältkrigsråtten meddelade utslag i målet den 18 maj 1945 och utlät sig
därvid.

Genom utredningen i målet finner fältkrigsrätten styrkt, att Ohlsson vid en
uppställning i början av februari månad 1945 till Taaveniku fällt ett yttrande
av ungefär följande lydelse: »Kom hit din djävla drummel och ställ
upp dig. Den där borde vi tjudra fast i stallet och sedan leda till matsalen
och igen ner till stallet.»

På grund härav prövar fältkrigsrätten rättvist döma Ohlsson jämlikt 33,
91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen att för förolämpning mot underordnad krigsman i och för dennes
tjänst samt bristande i anständigt uppförande undergå disciplinstraff av
vaktarrest i åtta dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

122

34. Missfirmelse av underlydande.

1 en den 30 maj 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 1034-20-43 Sven Carlsson och tolv andra värnpliktiga tillhörande
ett fältförband i olika avseenden klagomål mot sergeanten vid kavalleriet
Lars Ruben Liström, vilken tjänstgjorde som troppchef vid förbandet.
I skriften anfördes bland annat: Liström hade vid flera tillfällen kallat
de värnpliktiga för »bassd jävlar», »tattardjävlar» och »snoryngel». Den 28
maj hade Liström anmodat dem att »ställa upp en och en» för att slåss med
honom. Då de den 17 maj 1945 med bil skolat transporteras hem från en
skjutbana, hade chauffören, värnpliktige nr 674-20-43 Nilsson, vilken kvitterat
ut bilen och vore för densamma ansvarig, beordrats överlämna körningen
till Liström. Liström hade kört så vårdslöst, att bilén stjälpt i en kurva,
varvid samtliga åkande kastats örn varandra. Fyra personer hade skadats,
varav en nödgats uppsöka läkare. Denne vore fortfarande sjukskriven.

Sedan skriften översänts till chefen för Norrlands dragonregemente, inkom
protokoll från förhör med bland andra Liström, som därvid anförde bland
annat: Han erkände, att han använt uttryck liknande dem som i anmälningsskriften
angivits. Däremot hade han icke sagt till de värnpliktiga att ställa
upp en och en för att slåss med honom utan yttrat: »Jag skulle ha lust ge er
stryk en och en». Vid hemkörningen från skjutbanan den 17 maj 1945 hade
en furir fört fordonet den 100 meter långa vägen från skjutbanan till landsvägen,
varefter Liström övertagit ratten. Detta hade han gjort för att underhålla
sin förmåga att köra bil. Då Liström efter en lång utförsbacke skolat
föra in bilen på en annan väg, hade bromsarna ej fungerat. Bilen hade därför
kommit att få för hög fart i kurvan med påföljd att den stjälpt och blivit
liggande på sidan. Liström hade före olyckshändelsen icke känt till att det
varit fel på bromsarna. 1

1 en den 18 juli 1945 dagtecknad, till regementschefen överlämnad åtalsinstruktion
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen Regner efter en
redogörelse för ärendet.

Genom Liströms erkännande och vad övrigt i målet förekommit är utrett,
att Liström vid olika tillfällen använt olämpliga och för de värnpliktiga
kränkande uttryck. Därigenom synes Liström lia gjort sig skyldig till missfirmelse
av underordnad krigsman.

Enligt mom. 40 i instruktion för förvaltningen av arméns motormateriel
(AMMI), 1942 års upplaga, får endast för erforderlig avlösning av ordinarie
förare under längre tids körning eller för anbefalld utbildning eller då ordinarie
förare i vissa särskilda fall icke kan (bör) föra sitt motorfordon, annan
härtill beordrad bestämd person föra fordonet. Huruvida Liström iakttagit
denna föreskrift, har icke, såvitt handlingarna utvisa, blivit föremål för utredning.
Ej heller synes tillräcklig utredning ha verkställts beträffande frå -

123

gan, huruvida Liström vid fordonets förande iakttagit all den omsorg och
varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna.
Utredning i anmärkta hänseenden synes lämpligen böra förebringas
vid krigsrätt.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsmannen åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol ställa Liström under tilltal för vad
denne befunnes lia låtit komma sig till last.

❖ #

Målet hänsköts av regementschefen till regementskrigsrätten vid Norrlands
dragonregemente. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar
å Liström, dels jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten för det Liström den
28 maj 1945 gjort sig skyldig till missfirmelse av underordnad krigsman, och
dels jämlikt 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan samt 130 § strafflagen för krigsmakten
för det Liström den 17 maj 1945 färdats ovarsamt med en kronan
tillhörig bil.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 22 augusti 1945 och
yttrade därvid.

I målet är utrett, att Liström den 28 maj 1945 under tjänstgöring såsom
troppchef vid tilltal av den honom underställda troppen använt olämpliga
och för de värnpliktiga kränkande uttryck.

Av utredningen framgår vidare, att Liström den 17 maj 1945 i tjänsten
framfört en krigsmakten tillhörig bil, samt att bilen härunder, efter det
Liström kört några hundra meter, vält i en kurva, varvid flera värnpliktiga,
vilka medföljt i bilen, erhållit smärre skador samt en bilruta gått sönder.

Krigsrätten finner väl ådagalagt, att bilen framförts med för hög hastighet
i kurvan. Emellertid har Liström uppgivit, att han, som nalkats kurvan
med en hastighet av omkring 40 kilometer i timmen, på ett avstånd av ungefär
30 meter från kurvan sökt inbromsa bilen, men att bromsarna, vilka
tidigare fungerat utan anmärkning, då icke verkat, med påföljd att farten
icke kunnat nedbringas. Dessa Liströms uppgifter lia icke vederlagts av utredningen
i målet. Med hänsyn härtill finner krigsrätten det icke kunna
läggas Liström till last såsom vårdslöshet, att bilen framförts med för hög
hastighet i kurvan. Icke heller eljest har styrkts, att Liström vid ifrågavarande
tillfälle färdats ovarsamt.

På grund av det anförda prövar krigsrätten rättvist på det sätt bifalla
åtalet mot Liström, att krigsrätten dömer Liström jämlikt 91 § strafflagen
för krigsmakten för missfirmelse av underordnad krigsman att undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

124

35. Åtal mot värnpliktig fänrik för vägran att låta underlydande besöka
läkare. Tillika fråga om missfirmelse av underlydande ni. m.

I en den 13 januari 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift framförde
värnpliktiga nr 120-207-21 William Johansson och nr 109-207-21 Allan
Rae klagomal mot värnpliktige fänriken John E. Jibrandt för det denne
framför trupp liknat manskapet vid havande käringar, varjämte påtalades,
att det vid sjukmönstring hänt, att sådana, som varit i behov av läkarvård,
av Jibrandt hindrats att söka läkare.

Sedan skriften översänts till chefen för Göteborgs kustartilleriförsvar, hölls
förhör med anmälarna och Jibrandt samt åtskillig personal vid ifrågavarande
förband.

Johansson uppgav vid förhöret bland annat följande: Vid uppställning den
18 eller den 19 oktober 1943 hade Jibrandt sagt till truppen: »Ni skall inte
se ut som havande käringar eller kalvande kor utan som jungfrur som inte
falt någonting.» Även vid ett annat tillfälle, vid en uppställning för gevärsexercis,
hade Jibrandt använt samma uttryck, sistnämnda gång i civilas närvaro.
Jibrandt uppträdde så gott som alltid rytande och obehärskat mot
manskapet samt verkade alltid nervös. Värnpliktige nr 192-207-19 Herbert
Hansson hade, emedan han lidit av ischias, begärt att få gå till läkaren men
vägrats detta av Jibrandt. Hansson hade emellertid fått tillstånd av spärrchefen
löjtnanten Bertéus att söka läkare. Sedermera hade Hansson inlagts å
sjukhus och blivit förklarad tillfälligt oduglig till krigstjänst. Johansson
hade hört uppgivas, att Jibrandt, då ett sjukbetyg för värnpliktige nr 209-29-25 Aleck uppvisats för honom, yttrat: »Sjuk, nej han skulle haft fjorton
dagar på Härlanda i stället.»

Rae uppgav, att Jibrandt vid en uppställning anmärkt på truppens hållning
med ungefär följande ord: »Ni skall inte stå som havande fruntimmer.»

Jibrandt berättade: Han bestrede, att han fällt något yttrande till manskapet
av det innehåll anmälarna uppgivit. Det vore emellertid möjligt, att
han vid det åsyftade tillfället tillsagt de karlar, som genom sin hållning
givit anledning därtill, att icke »puta» ut med magen som örn »dom var
med barn». Det hade icke varit hans avsikt att kränka någon, och någon
kränkning hade ej heller förekommit från hans sida. Det vore oriktigt, att
manskapet hindrats att sjukmönstra vid behov. På grund av ansträngande
vakttjänstgöring hade emellertid manskapet fått uppmaning att icke i onödan
springa till läkare, som många gånger icke funnits å orten. Vad anginge
det av Johansson åsyftade fallet, då värnpliktige Hansson icke erhållit permission,
ville Jibrandt framhålla, att Hansson vid inryckning till militärtjänst
tre veckor tidigare i likhet med dem som så önskat undersökts av
läkare. Vid denna undersökning hade Hansson icke befunnits sjuk. I allt
fall hade något meddelande om att så varit fallet icke kommit Jibrandt tillhanda.
Då Hansson begärde tillstånd att söka läkare, hade Jibrandt frågat
honom, huruvida han verkligen hade så ont, att han icke kunde gå vakt.

125

Hansson hade då svarat, att han skulle försöka gå och se hur det ginge. En
kväll kort efteråt hade Hansson anmält, att han hade så ont, att han ej
kunde gå längre. Hansson hade då fått uppmaning att gå och lägga sig samt
sjukanmäla sig påföljande morgon, vilken anmaning han efterkommit. Att
Hansson redan dessförinnan begärt tillstånd av en annan officer att få besöka
läkare hade Jibrandt saknat kännedom om. Jibrandt hade för övrigt varit
mån om att icke lia några sjuka på truppen. Han hade sålunda vid flera
tillfällen uppmanat dem, som varit sjuka, att söka läkare, utan att de bett
honom örn tillstånd att sjukmönstra. Jibrandt förnekade, att han alltid uppträtt
rytande och obehärskat mot truppen. Han tillstode emellertid, att han
till följd av bristande uppmärksamhet från truppens sida kanske någon
gång blivit irriterad och höjt rösten. Han hade emellertid icke fällt det av
Johansson återgivna yttrandet om Aleck: »Sjuk, nej han skulle haft fjorton
dagar på Härlanda i stället.» I övrigt ville Jibrandt framhålla, att han alltid
sökt att sköta sin tjänst på bästa sätt och efter bästa förmåga. Förhållandet
mellan honom och truppen hade alltid varit gott.

Vid förhöret berättade nedan nämnda personer.

Värnpliktige nr 32-207-20 John Algot Håkansson: Jibrandt hade vid åtminstone
två tillfällen — vid ett tillfälle i närvaro av civila — kallat truppen
för havande käringar, kalvande kor eller liknande. Han hade dessutom uppmanat
truppen att i stället likna jungfrur, »som inte fått någonting». Jibrandt
hade oftast uppträtt obehärskat.

Värnpliktige nr 36-207-21 Frans Aster Harry Lind: Det vore riktigt, att
Jibrandt sagt, alt truppen ej skulle se ut som havande käringar. Yttrandet
hade upprepats vid flera tillfällen, bland annat även då civila hört det. Jibrandt
hade genom sitt allmänna uppträdande visat sig olämplig som chef.
Lind hade intet att anföra mot Jibrandt personligen. Jibrandt vore en hygglig
och genomsnäll människa.

Hansson: Han hade den 5 november 1943 hos Jibrandt anhållit att få
sjukmönstra på grund av ischias, men Jibrandt hade därvid invänt, att det
icke tjänade något till, enär varken medicin eller läkare hjälpte mot denna
sjukdom. »Den får marscheras bort» hade Jibrandt sagt samt nekat Hansson
sjukmönstra. Påföljande dag hade Hansson förnyat sin anhållan, men
Jibrandt hade vidhållit sin vägran. Hansson hade då trots sin sjukdom utfört
honom åliggande vakttjänst för att icke hans kamrater, som erhållit
permission, skulle mista denna. Även nästpåföljande dag — den 7 november
— hade Hansson vägrats sjukmönstra. Den 8 november hade Hansson framfört
sin anhållan till spärrchefen, löjtnanten Bertéus, och då fått tillstånd
att söka läkare. Han hade därefter vårdats å förläggningens sjukstuga i två
dygn. Från sjukstugan hade han skickats till militärsjukhuset i Skövde, där
han vårdats till den 1 december 1943, då han hempermitterats för en tid av
sex månader såsom varande för tillfället oduglig till krigstjänst.

Värnpliktige nr 1239-28-27 Gösta Olsson: Han och några andra värnpliktiga
hade vid ett tillfälle varit sysselsatta med befästningsarbeten, då
Jibrandt kommit på inspektion. Då det därvid av någon anledning blivit

126

tal om att Aleck varit sjuk, hade Jibrandt med hänsyftning på Aleck yttrat:
»Sjuk, nej han skulle ha haft fjorton dagar på Härlanda i stället.» Aleck,
som haft permission för besök i sitt hem, hade, då han samma dag skolat
med båt avresa från Marstrand till förläggningen, överlämnat ett av en läkare
i Marstrand utfärdat intyg till en kamrat med uppdrag att överlämna
intyget till Jibrandt. Olsson holle för troligt, att Jibrandt, som själv medföljt
båten, blivit förargad över att Aleck icke lämnat intyget direkt till
honom. En bidragande orsak till att Jibrandt visat sig missbelåten hade antagligen
även varit, att det till följd av flera sjukdomsfall vid tillfället varit
ont om folk på förbandet.

Värnpliktige nr 1265-28-26 Herbert Elieson berättade i överensstämmelse
med Olsson samt tilläde, att det troligen varit allenast han och Olsson, vilka
hört Jibrandts yttrande örn Aleck.

Furiren nr 1101-28-22 Hugo Valdemar Ahlberg: Han hade ryktesvis hört,
att Jibrandt fällt uttryck som »havande käringar» till truppen. Jibrandt
hade vid vissa tillfällen »tagit i» och varit häftig, men Ahlberg kunde icke
erinra sig ha hört Jibrandt använda kränkande uttryck om truppen. Ahlberg
hade för sin del icke hört, att någon vägrats sjukmönstra, men det
hade fordrats starka skäl för att få söka läkare. Ahlberg hade erfarit, att
större delen av manskapet vore missnöjd med Jibrandt.

I en den 25 oktober 1944 dagtecknad, till chefen för Göteborgs kustartilleriförsvar
översänd åtalsinstruktion anförde militieombudsmannen, efter
en redogörelse för vad i ärendet förekommit.

Beträffande Jibrandts uppträdande vid uppställningen den 18 eller den 19
oktober 1943 giver utredningen vid handen, att Jibrandt i anledning av
missnöje med hållningen hos vissa karlar i truppen fällt ett yttrande av
anstötligt och för vederbörande kränkande innehåll. Härigenom har Jibrandt
gjort sig skyldig till missfirmelse av underlydande och brist i anständigt
uppförande.

Det är tillika utrett, att Jibrandt vid ett annat tillfälle i åtminstone två
andra personers närvaro med hänsyftning å en värnpliktig, som erhållit
tjänstledighet på grund av sjukdom, fällt ett yttrande, som måste anses vara
kränkande för den värnpliktige. Även härigenom har Jibrandt gjort sig skyldig
till missfirmelse av underlydande.

Av utredningen synes vidare framgå, att Jibrandt vägrat en värnpliktig
sjukmönstra, oaktat den värnpliktige, som sedermera befunnits tillfälligt
oduglig till krigstjänst och därför hemförlovats, gjort upprepade framställningar
till Jibrandt om tillstånd att söka läkare. Även om det får anses
önskvärt att stävja förekomsten av fullständigt ogrundade sjukanmälningar,
måste det möta de största svårigheter för en icke medicinskt skolad person
att med visshet avgöra, huruvida en sjukanmälan är befogad eller ej. Det
ligger sålunda i öppen dag, att en åtgärd att vägra en sjuk att sjukmönstra
kan medföra de allvarligaste vådor för den sjukes hälsa. Med hänsyn härtill
och i betraktande av omständigheterna i förevarande fall synes Jibrandts

127

åtgärd att vägra vederbörande söka läkare vara att bedöma som oförstånd
i tjänsten.

Vad Jibrandt i angivna hänseenden låtit komma sig till last är av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran.

Militieombudsmannen uppdrog på grund härav åt åklagaren vid den
krigsrätt, varunder Jibrandt lydde, att ställa denne under tilltal för ifrågavarande
förseelser och därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens
beskaffenhet.

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Älvsborgs kustartilleriregemente,
där vederbörande krigsfiskal å Jibrandt yrkade ansvar dels för missfirmelse
av underlydande och bristande i anständigt uppförande vid två tillfällen,
dels för missfirmelse av Aleck vid ett tillfälle, och dels för det Jibrandt
genom att vägra Hansson att sjukmönstra visat oförstånd i tjänsten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 8 december 19AA och
yttrade därvid.

Mot Jibrandts bestridande är icke styrkt, att Jibrandt såsom åklagaren
påstått, förvägrat Hansson att sjukmönstra, i följd varav åtalet i denna del
av krigsrätten lämnas utan bifall.

Vidkommande åtalet i övrigt är utrett följande: Vid uppställning den 18
eller 19 oktober 1943 ävensom vid ett senare tillfälle i samma månad fällde
Jibrandt med anledning av missnöje med hållningen hos vissa karlar i
truppen yttrande av anstötligt och för vederbörande kränkande innehåll.
En dag i oktober 1943 fällde Jibrandt i närvaro av åtminstone två andra
personer och med hänsyftning på Aleck, som erhållit tjänstledighet på grund
av sjukdom, yttrande, som måste anses för Aleck kränkande.

På grund härav prövar krigsrätten lagligt döma Jibrandt jämlikt 4 kap.
1 och 2 §§ allmänna strafflagen samt 33, 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten
för förolämpning mot underordnad krigsman i och för tjänsten och
bristande i anständigt uppförande till vaktarrest fyra dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

36. Åtal mot luftbevakningschef för olämpligt uppträdande mot honom
underställd kvinnlig personal samt förolämpning av underordnad krigsman. I

I en den 3 januari 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
lottan Dagny Blomqvist jämte annat följande: Kaptenen i Livgrenadjärregementets
reserv Fredrik Roth hade för omkring två år sedan ålagts disciplinstraff
för olämpligt uppträdande mot honom underställda lottor. Detta
oaktat hade Roth, som vore luftbevakningschef i Linköping, på senare tid

128

vid åtminstone ett tillfälle uppträtt olämpligt mot en lotta, med vilken han
företagit en tjänsteresa. Roth hade vidare vid en övning i Motala, då en officer
frågat Roth efter förutvarande chefen för luftbevakningscentralen i Linköping,
kaptenen Helge Sterner, svarat: »Kapten Sterner! Du menar väl
hanlottan Sterner.» Officeren i fråga hade tillrättavisat Roth med ett yttrande
av innebörd, att Roth icke skulle vara spydig.

Sedan skriften översänts till befälhavaren för Linköpings försvarsområde
för utredning, inkom denne med bland annat protokoll från av honom med
åtskilliga personer hållna förhör i saken.

Beträffande Roths uppträdande under den i anmälningsskriften omförmälda
tjänsteresan berättade telefonlottan Elly Lundström: Någon gång i
oktober 1944 hade Elly Lundström och en annan lotta, vid namn Inez Hansson,
fått följa med Roth och kaptenen O. Kull på en inspektionsresa mellan
Linköping och Hofvanäs och åter till Linköping. Under resan, som företagits
med bil, hade man gjort ett måltidsuppehåll i Lilla Krokek. Då man
efter måltiden skolat fortsätta färden och stigit in i bilen, hade Roth tagit
Elly Lundström örn livet. Då Elly Lundström, som stigit in och satt sig i
baksätet å bilen bredvid Roth, därvid opponerat sig, hade Roth yttrat: »Ni
lappar äro nog bra men alldeles för kalla.» Han hade därvid flyttat armen
så att den i fortsättningen kommit att stödja mot baksätets övre del bakom
huvudet på Elly Lundström. Han hade emellertid ibland flyttat ned armen
och lagt den örn Elly Lundströms axlar. Elly Lundström hade tyckt, att
Roths uppförande varit obehagligt och hade blivit förvånad över att en
chef uppträdde på detta sätt. Roth hade även uppträtt närgånget mot Inez
Hansson under färden. Detta hade skett efter det man avslutat måltiden i
Lilla Krokek. Elly Lundström hade tydligt sett, hurusom Roth tagit Inez
Hansson om ena kinden och hört honom säga, att han ville taga på hennes
skrattgropar. Inez Hansson hade till Roth uttryckt sitt ogillande över hans
beteende.

Kaptenen Kull berättade: Under resan till Lilla Krokek hade Roth suttit
i framsätet på bilen, medan Kull suttit i baksätet med Elly Lundström och
Inez Hansson till vänster örn sig. Kull hade icke kunnat märka, att Roth gjort
några försök till närmanden mot Inez Hansson i samband med måltiden i
Lilla Krokek. Kull hade emellertid under måltiden i Krokek sannolikt lämnat
sällskapet för någon stund för att tala nied värdinnan eller för att besöka
en affär i orten. Under den fortsatta resan från Lilla Krokek till Hofvanäs
hade placeringen i bilen varit densamma som tidigare. Under resan från
Hofvanäs till Linköping hade däremot Roth suttit i baksätet med Elly Lundström
och Inez Hansson på vardera sidan om sig. Det hade varit mörkt under
hemresan. Kull hade icke vänt sig örn för att se, vad som försiggick i baksätet,
och hade icke hört något, som tytt på att Roth företagit närmanden
eller att några sådana avvisats av Elly Lundström eller Inez Hansson. Kull
hade emellertid hört, att det pratats och skojats en del och bland annat uppfattat,
att Elly Lundström och Inez Hansson sagt, att de icke hade trott, att
Roth kunde vara så trevlig, samt att de, då de vid hemkomsten stego ur bilen,
tackat Roth för en trevlig färd, sannolikt med tanke på den omväxling, som

129

herdis dem genom alt de fått följa med på resan. Det hände allt emellanåt,
att Roth på detta sätt läte lottor från luftbevakningscentralen i Linköping
följa med på inspektionsresor inom luftbevakningsområdet, dels för att de
skulle få se luftbevakningsstationerna och dels för att bereda dem en viss
omväxling.

Inez Hansson berättade: Under uppehållet i Lilla Krokek hade Roth klappat
Inez Hansson på kinden och sagt, att han skulle taga henne på skrattgroparna.
Detta hade skett inne i den lokal, där man ätit under uppehållet
i Lilla Krokek. Inez Hansson hade med anledning av Roths uppträdande
fortast möjligt lämnat lokalen. Hon kunde icke erinra sig, om hon då vågat
uttrycka sitt ogillande över Roths uppträdande. Roth hade i bilen sökt göra
närmanden även mot Elly Lundström, men Inez Hansson kunde emellertid
icke påminna sig, att Elly Lundström därvid sagt något till Roth. Av bland
annat Elly Lundströms sätt att flytta sig fram på sätet i bilen hade emellertid
Inez Hansson förstått, att Roth företagit vissa närmanden mot
Elly Lundström. Örn denna icke sagt något, hade anledningen härtill troligen
varit den, att Roth varit hennes chef samt att chauffören och Kull
suttit i framsäte! på bilen. Inez Hansson trodde icke, att hon såsom Kull
uppgivit yttrat, att hon icke trott, att Roth kunde vara så trevlig. Hon trodde
ej heller, att Elly Lundström fällt något sådant yttrande. Det vore emellertid
riktigt, att hon och Elly Lundström efter resans slut tackat Roth för en
trevlig färd. Anledningen härtill hade varit, att de båda två tyckt det varit
roligt att få komma ut och se sig om. När de efter resan kommit hem till
sin gemensamma bostad, hade de emellertid resonerat med varandra örn
resan och då varit ense om, att det varit både olämpligt och obehagligt, att
Roth varit närgången mot dem.

Elly Lundström uppgav, att hon och Inez Hansson efter resans slut med
lanke på den omväxling den inneburit för dem tackat Roth för en trevlig
färd samt att de, då de kommit hem till sig, varit överens om att resan som
sådan varit trevlig, men att Roths uppträdande varit opassande och egendomligt
i betraktande av att han varit deras chef.

Roth berättade i denna del: Det vore icke riktigt, att harr under den ifrågavarande
resan gjort några närmanden eller försök till närmanden mot Elly
Lundström och Inez Hansson. Han hade sålunda icke tagit Elly Lundström
om livet. Däremot hade han under en del av resan hållit armarna utsträckta
bakom huvudet på Elly Lundström och Inez Hansson. Det vore ej heller
riktigt, att han yttrat: »Ni lappar äro nog bra men alldeles för kalla.» Örn
lian möjligen använt ordet lapp, så hade det endast varit på skämt. Han hade
ansett sig kunna använda detta ord, därför att Elly Lundström och Inez
Hansson sagt, att de varit från Norrland och därför lappar. Han hade icke
klappat Inez Hansson på kinden, men det kunde tänkas, att han pekat på
hennes skrattgropar.

En fru W. berättade: Vid ett tillfälle i september 1943, då fru W. börjat
tjänstgöra såsom upplysningstelefonist å reservluftbevakningscentralen i Norrköping,
hade hon och en annan lotta, vid namn Margareta Johansson, av

9—458743. Militieomb itel.s mannens embetsberättelse.

130

Roth blivit bjudna på supé på en restaurang i Norrköping. Under restaurangbesöket,
vari även kaptenen Stemer deltagit, hade Roth förtärt en hel del
sprit. Mot slutet av supén hade Roth, innan fru W. hunnit värja sig, kysst
henne mitt på munnen. Denna händelse hade bevittnats av bland andra Sterner
och Margareta Johansson. Fru W. hade svarat med att ge Roth en örfil
och strax efteråt lämnat lokalen tillsammans med det övriga sällskapet. Roth
hade sedan velat, att fru W. .skulle följa med honom upp på hans rum, och
hade, då fru W. vägrat göra detta, blivit arg. Efter denna händelse hade uppvaktningarna
från Roths sida upphört. Av andra lottor hade emellertid fru
W. hört, att Roth icke tyckte om henne längre.

Roth berättade rörande sistnämnda uppgifter: Vid det av fru W. åsyftade
tillfället hade han, Sterner samt fru W. och Margareta Johansson superat på
Grand hotell i Norrköping. Allesammans hade förtärt en del sprit. Roth hade
icke någon aning örn att han hade fått en örfil av fru W. Roth hade under
uppehållet i Norrköping bott på hotell Kasa. Han hade emellertid icke bett
fru W. följa med honom upp på hans rum.

Margareta Johansson berättade: Den ifrågavarande supén hade ägt rum
troligen den 5 september 1943. Margareta Johansson och fru W. hade blivit
bjudna av Roth och kapten Stemer. Margareta Johansson hade icke varit
hågad att följa med men likväl gjort detta. Sällskapet hade först ätit supé,
och därefter hade det beställts kräftor. Samtliga hade förtärt en del sprit.
Margareta Johansson trodde, att del flirtats litet mer än som varit tillbörligt,
men hon kunde icke erinra sig, att Roth kysst fru W. Med hänsyn till
den stämning, som rått vid tillfället, vore det emellertid icke omöjligt, att så
skett. Margareta Johansson hade icke märkt, att fru W. givit Roth en örfil.
Samtliga i sällskapet hade brutit upp omkring klockan 2330.

Stemer berättade: Det hade varit Roth, som avtalat med fru W. och Margareta
Johansson att gå ut och supera. Först därefter hade Roth vidtalat
Sterner att följa med. Stämningen under supén hade varit ganska hög. Sterner
kunde emellertid icke påminna sig, att han sett Roth kyssa fru W. Han
hade emellertid sett, att Roth kysst henne på handen och att Roth lagt armen
örn skuldran på henne. Enär Sterner under vistelse ute ofta bleve uppringd
från luftbevakningscentralen, vore det dock möjligt, att Sterner under
kvällens lopp kallats till telefon och sålunda icke varit närvarande, då den
av fru W. åsyftade händelsen inträffat. Roth och Sterner hade vid tillfället
varit iförda uniform. Fru W. och Margareta Johansson hade varit civilklädda.

Fru W. uppgav vidare: Vid ett tillfälle i slutet av september 1943, då hon
klockan 1400—1700 ensam tjänstgjort å luftbevakningscentralen i Linköping,
hade Roth infunnit sig där. Roth hade frågat henne, varför hon vore
så avvisande, och därefter gjort upprepade försök till närmande. Fru W.
hade sagt till honom, att örn han inte läte henne vara i fred, skulle hon ropa
på vakten utanför lokalerna, och inför detta hot hade Roth lämnat luftbevakningscentralen.

Roth förmälde: Han kunde ej erinra sig, att han någon gång träffat fru

131

W., då hon tjänstgjort ensam i luftbevakningscentralen. Roth hade icke vid
något tillfälle i luftbevakningscentralen gjort försök till närmanden mot fru
W. Det fanns ingen anledning för honom att göra försök till närmanden
mot henne i luftbevakningscentralen, då hon även ensam gjörl besök hos
honom i hans bostad.

Beträffande uppgiften i anmälningsskriften, att Roth missfirma! Sterner,
berättade Roth: Han visste icke om att han använt uttrycket »hanlotta» örn
Sterner, vilket ibland på skämt användes mellan officerare på luftbevakningscentralen.
Roth trodde icke, att några underlydande varit närvarande,
örn han någon gång använt uttrycket i fråga örn Sterner. Roth kunde icke
komma ihåg allt som skedde.

Fru W. berättade härom: Roth hade vid samtal med henne vid flera tillfällen
örn Sterner yttrat: »Hanlottan, kapten Sterner.» Fru W. hade icke vid
något tillfälle uppfattat detta sorn ett skämt, utan avsikten därmed hade
såvitt fru W. uppfattat varit att nedsätta Sterner. Fru W. hade aldrig hört,
att Roth använt uttrycket örn någon annan officer.

Lottan fru Wanja Ewertz berättade, att hon för sin del många gånger hört
Roth använda uttrycket hanlotta örn Sterner.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde militieombudsmannen
i en den 4 maj 1945 dagtecknad åtalsinstruktion, som översänts till
militärbefälhavaren för fjärde militärområdet.

Vad angår Roths uppträdande under den ovan omförmälda bilfärden i oktober
1944, har genom Elly Lundströms och Inez Hanssons uppgifter styrkts,
att Roth under färden uppträtt otillbörligt mot nämnda damer. Vidare synes
ådagalagt, att Roth vid ett besök å Grand hotell i Norrköping i september
1943 i sällskap med bland andra fru W. kysst fru W. på munnen ävensom
föreslagit henne att följa med upp på hans rum i staden. Genom sitt uppträdande
mot Elly Lundström och Inez Hansson har Roth gjort sig skyldig
till oförstånd i tjänsten och genom sitt uppträdande mot fru W. till brist i
anständigt uppförande. Roths beteende måste, med hänsyn till de stränga
krav som oundgängligen måste ställas på en manlig chef i fråga örn hans
uppträdande mot underlydande kvinnlig personal, anses i högsta grad olämpligt
och framstår desto mer anmärkningsvärt, som Roth även tidigare uppträtt
otillbörligt mot sådan kvinnlig personal och därför ådömts straff (se
ämbetsberättelsen 1943 s. 128—131).

Roth har vidare enligt vad utredningen givit vid handen vid upprepade
tillfällen i tjänsten i andra personers närvaro uttalat sig örn Sterner i ordalag,
sorn måste anses vara kränkande för denne.

På grund av vad ovan anförts uppdrog militieombudsmannen åt åklagaren
vid den krigsrätt, varunder Roth lydde, att ställa honom under åtal. Sterner
borde beredas tillfälle att i målet föra den talan, vartill han kunde finna fog.

* *

132

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Livgrenadjärregementet, där
vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Roth, dels jämlikt 91 § strafflagen
för krigsmakten för förolämpning av underordnad krigsman med smädligt
yttrande, därigenom att Roth vid ett flertal tillfällen under år 1943 och början
av år 1944 örn kaptenen Sterner i och för dennes tjänst använt uttrycket
»hanlotta», dels jämlikt 96 § samma lag för brist i anständigt uppförande,
därigenom att Roth en dag i september 1943 i matsalen å Grand hotell i
Norrköping kysst fru W. på munnen och därefter föreslagit henne att medfölja
honom till hans rum, dels ock jämlikt 130 § samma lag för oförstånd
i tjänsten, därigenom att Roth under en tjänsteresa en dag i oktober 1944
uppträtt otillbörligt mot Elly Lundström och Inez Hansson genom att klappa
Inez Hansson på kinden och taga Elly Lundström örn livet. Sterner hade
erhållit underrättelse örn rättegången men inställde sig icke vid krigsrätten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 27 juli 1945 och yttrade
därvid.

Krigsrätten finner i målet mot Roths bestridande icke lagligen styrkt, att
Roth under ett besök i september 1943 å Grand hotell i Norrköping i sällskap
med bland andra fru W. kysst henne på munnen, eller att Roth vid samma
tillfälle föreslagit henne att medfölja honom till ett av honom förhyrt rum i
Norrköping, och ogillar förty åklagarens talan mot Roth för brist i anständigt
uppförande.

Däremot finner krigsrätten i målet utrett, att Roth under tjänstgöring som
chef för en luftbevakningsbataljon dels vid ett flertal tillfällen under år 1943
och början av år 1944 i andra personers närvaro uttalat sig smädligt om
Sterner, som i egenskap av chef för luftbevakningscentralen i Linköping varit
underställd Roth, i och för dennes tjänst genom att i Sterners frånvaro örn
honom använda uttrycket »hanlotta», dels ock under en tjänsteresa i bil en
dag i oktober 1944 uppträtt otillbörligt mot honom underställda lottorna
Inez Hansson och Elly Lundström, vilka åtföljt Roth under resan, genom
att under ett måltidsuppehåll i Lilla Krokek klappa Inez Hansson på kinden
och under bilfärden därefter taga Elly Lundström örn livet.

På grund härav prövar krigsrätten med tillämpning av 33 § strafflagen
för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen rättvist döma
Roth jämlikt 91 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten för förolämpning
av underordnad krigsman med smädligt yttrande i och för dennes tjänst och
oförstånd i tjänsten att undergå disciplinstraff av vaktarrest i åtta dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

37. Fråga om vilka åtgärder niå vidtagas mot personal vid försvarsväsendet,
som underlåter att avlämna ransoncringskuponger för förkomna

beklädnadspersedlar.

I tidningen Aftonbladet för den 25 mars 1944 var intaget en så lydande
artikel:

»Skicka kupongerna annars blir ni inkallad!

Tjänstförrättande chefen för ett bevakningskompani i Stockholmstrakten
har i åtminstone ett fall använt sig av en ganska olämplig påtryckningsmetod
på en glömsk beredskapsman. Härom dagen fick denne ett tjänstebrev
av följande lydelse:

''Härmed får jag anmoda Eder omgående insända 1V2 TA kuponger, som
Ni är skyldig att avlämna för en förkommen halsduk.

Jag ser mig i annat fall nödsakad inkalla Eder för fortsatt tjänstgöring.

(Ortsnamn) den 2. mars 1944

(namn)
tjf kompeh.’

Aftonbladet har vänt sig till slabschefen i Fo-staben, major Luhr för att
få olämpligheten av en dylik metod bekräftad och får svaret:

— För det första får en kompanichef inte använda dylika metoder och
för det andra är det bara struntprat, eftersom kompanichefen helt enkelt
inte kan kalla in folk utan order från högre ort. Om mannen anmäler saken
till kommendanten, görs det utredning, och då kan det bli fråga örn disciplinär
bestraffning av den felande kompanichefen.

Någonting för MO att titta på kanske?»

Sedan militieombudsmannen med anledning av innehållet i artikeln hos
befälhavaren för Stockholms försvarsområde anhållit örn utredning, översände
denne protokoll, hållet vid förhör med värnpliktige löjtnanten Henning
Flyrin. Vid förhöret anförde Flyrin: Han medgåve, att han tillställt
värnpliktige nr 560-20-22 K. G. Ahlström en skrivelse av sådant innehåll,
som framginge av tidningsartikeln. Ahlström hade från och med den 13
december 1943 varit inkallad till tjänstgöring vid det fältförband, för vilket
Flyrin vore kompanichef. Enligt inkallelseordern skulle Ahlströms tjänstgöringstid
ha omfattat tre månader. På grund av ett tillfälligt överskott på
personal hade Ahlström emellertid blivit bempermitterad redan den 12
februari 1944 och hade sålunda fullgjort endast två månaders tjänstgöring.
Då Ahlström å utryckningsdagen skolat lämna in sina persedlar, hade han
saknat en halsduk, vilken han ersatt. Ahlström hade emellertid icke vid tillfället
kunnat erlägga en och en halv textilpoäng, som han på grund härav
varit skyldig att lämna. Ahlström, som icke vid inryckningen avlämnat
några som helst ransoneringskort till kompaniet, hade såsom skäl härtill
uppgivit, all han förlorat sina ransoneringskort, vilket förhållande Flyrin
anmält till vederbörande kristidsnämnd. Då Flyrin vid nu ifrågavarande tillfälle

134

tillfrågat Ahlström, om denne även tappat lextilkortet, hade Ahlström uppgivit,
att så icke vore fallet samt att han hade detta kort förvarat i sin bostad
och snarast skulle tillställa kompaniet de felande kupongerna. Flyrin hade
då för att få den förkomna halsduken redovisad själv erlagt de felande textilpoängen.
I slutet av februari 1944 hade Flyrin till Ahlström avsänt en
skrivelse nied begäran, att Ahlström måtte insända de felande kupongerna.
Detta brev hade den 1 mars 1944 återkommit såsom obeställbart. Sedan
Flyrin erhållit klarhet angående Ahlströms adress, vilken icke varit riktigt
uppgiven till kompaniexpeditionen, hade Flyrin tillställt Ahlström ett nytt
brev, vilket varit av den lydelse, som framginge av tidningsartikeln. Flyrin
ansåge sig lia rätt att inkalla Ahlström lill fortsatt tjänstgöring dels enär Ahlström
vid sin senaste tjänstgöringsperiod fått rycka ut en månad tidigare än
egenligen varit avsett, och dels enär Ahlström fullgjort en sammanlagd tjänstgöring
av endast 196 dagar. Övriga värnpliktiga tillhöriga kompaniet hade
fullgjort betydligt längre tids tjänstgöring. Detta förhållande hade Ahlström
känt väl till och borde därför icke ha ansett det i skrivelsen omnämnda inkallandet
till fortsatt tjänstgöring såsom något märkvärdigt. Även örn Ahlström
icke häftat i skuld för textilkupongerna, skulle han lia blivit inkallad
under den närmaste tiden. Ahlströms underlåtenhet att redovisa textilkupongerna
hade endast varit en bidragande orsak lill att han kunde komma att inkallas
tidigare än som varit avsett. Flyrin ställde sig frågande till huru ett
mellanhavande som ifrågavarande skulle kunna klaras lipp, om ingen påtryckning
finge göras för att förmå vederbörande att redovisa erforderliga
ransoneringskuponger.

Sedan militieombudsmannen anhållit om försvarsområdesbefälhavarens
yttrande rörande Florins befogenhet att inkalla personal lill tjänstgöring,
anförde nämnde befälhavare: I generalorder nr H 1231/1942 meddelades
föreskrifter rörande redovisning, inkallelse till tjänstgöring lii. m. av personal
i ett beredskapsläge, där förbanden helt eller delvis vore krigsorganiserade
men i viss utsträckning »förpuppade» i fältdepåer. Häri lämnades föreskrifter
angående åtgärder bland annat för återinkallelse av personal, som
vore liempermitterad från laltdepå. Härav framginge, att sådan återinkallelse
finge verkställas av chefen för vederbörande fältdepå (kompanichef
m. fl.). Enär här ifrågavarande förband tillhörde den kategori, som berördes
i generalordern, vore kompanichefen skyldig att verkställa återinkallelse av
liempermitterad personal.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 16 april 1945 till försvarsonirådesbefäl
havaren.

I ett av statens livsmedelskommission den 13 mars 1942 utfärdat cirkulär
(nr 670) med bestämmelser angående extra tilldelning av textilvaror till viss
personal vid försvarsväsendet m. m. stadgas bland annat, att, där kronan
tillhörig beklädnadspersedel eller annan textilvara, som utlämnats till begagnande
av person i försvarsväsendets tjänst, förkommit, den, som befin -

135

nes gentemot kronan ersättningsskyldig för den bortkomna varan, är skyldig
att från honom tilldelat allmänt inköpskort för textilvaror avstå inköpskuponger
för (i allmänhet) varans hela poängvärde. Kupongerna skola
avlämnas lill den militära myndighet, lill vilken ersättning för varan skall
inbetalas.

Där någon som innehar inköpsbevis, som rätteligen lillkommer annan
person eller som enligt meddelade bestämmelser skola redovisas till handlande
eller myndighet, vägrar att överlämna beviset lill rätte innehavaren
eller att fullgöra nämnda redovisningsskyldighet, kan ingripande mot honom
ske med stöd av kungörelsen den 16 januari 1942 (nr 10) angående återkallande
av inköpskort m. m. Enligt nämnda kungörelse samt i anslutning
därtill av livsmedelskommissionen den 24 augusti 1943 meddelade föreskrifter
(cirkulär nr 1475) gäller härom bland annat följande: Vederbörande
kompanichef eller därmed jämställd befattningshavare skall till kristidsnämnden
i den ort, där militärförbandets depå är belägen, lämna regelbundna
uppgifter angående namn och adress å den personal, som försummat
att fullgöra sin skyldighet att till vederbörande militäre befattningshavare
avlämna personkort och inköpskort. Sådan uppgift skall avgivas senast
den 5 i varje månad och avse de personer, som under nästföregående månad
gjort sig skyldiga till sådan underlåtenhet. Kristidsnämnd, till vilken inkommit
dylik uppgift, har att verkställa utredning i ärendet och därefter meddela
beslut i detsamma. Beslut om återkallande av person- eller inköpskort
skall avfattas skriftligen samt tillställas den, för vilken kortet återkallats, i
rekommenderat brev tillika med anmodan att inom viss angiven kortare tid
överlämna kortet, därest fråga är örn personkort, lill den kristidsnämnd, som
utställl kortet, men eljest till den myndighet, som meddelat beslutet. Etterkommes
ej av kristidsnämnd meddelat beslut örn återkallande av personkort
eller inköpskort, skola handlingarna i ärendet ofördröjligen översändas
till vederbörande centrala kristidsmyndighet, som eller prövning av omständigheterna
i varje särskilt fäll kan förelägga den tredskande lämpligt
vite. Skulle ej heller vitesbeslutet efterkommas, har kristidsnämnden att
efter utgången av den tid, som angivits i beslutet, anmäla förhållandet till
den centrala kristidsmyndigheten, sorn gör framställning örn vitets utdömande
bos länsstyrelsen. Person- eller inköpskort, som efter återkallelse
överlämnats lill kristidsnämnd, skall av nämnden överlämnas till kompanichefen.
— Det kan anmärkas, att livsmedelskommissionen i nämnda cirkulär
även föreskrivit, att militära inköpskort (militärt lritidskort och särskilt
militärt inköpskort avsett för tjänstledighet och permission örn 4—28
dagar) må utlämnas endast lill personal, som fullgjort dem åliggande skyldighet
alt till kompanichefen överlämna sina vanliga inköpskort.

Ovannämnda av livsmedelskommissionen den 24 augusti 1943 meddelade
föreskrifter torde böra tillämpas såväl i de fall, där vederbörande försummat
att vid fullgörande av militärtjänstgöring avlämna personkort eller inköpskort
för livsmedel, som när som i förevarande fall en värnpliktig är
skyldig ali för förkommen klädespersedel avslå inköpskuponger från honom

136

tilldelat inköpskort för textilvaror men underlåter att fullgöra denna skyldighet.
Flyrin hade sålunda, därest Ahlström icke inom viss av Flyrin bestämd
tid till denne för avskiljande av erforderligt antal kuponger avlämnat
Ahlström tilldelat inköpskort för textilvaror, bort anmäla förhållandet
till vederbörande kristidsnämnd. Flyrins förfarande att av honom tilldelat
inköpskort för textilvaror för Ahlströms räkning förskottera det erforderliga
antalet kuponger torde icke i och för sig stå i överensstämmelse med
gällande ransoneringsförfattningar (se livsmedelskommissionens cirkulär nr
1428 s. 25—26). Att med hot örn inkallelse till militärtjänstgöring försöka
förmå vederbörande att fullgöra sin ifrågavarande skyldighet är givetvis
helt otillåtet. Genom att Flyrin för egen räkning trän emellan och förskotterat
de erforderliga textilkupongerna synes Ahlströms skyldighet härutinnan
närmast vara en skyldighet mot Flyrin personligen. Under sådana förhållanden
förefaller mig Flyrins tillvägagångssätt vara än mera anmärkningsvärt.
Det synes nämligen innebära, att Flyrin allenast för tillgodoseende
av sitt eget rent privata intresse sökt utnyttja sin befogenhet att inkalla
Ahlström till militärtjänstgöring. Även om Flyrin härvid ansett sig, åtminstone
indirekt, främja ett allmänt intresse, måste Flyrins förfarande ingiva
allvarliga betänkligheter. En för den enskilde så djupt ingripande åtgärd
som inkallelse till militärtjänstgöring måste med nödvändighet handhavas
strängt sakligt. Inkallelse till militärtjänstgöring får i allmänhet ske
endast, när så är av rent militära skäl påkallat, varvid man emellertid bör
eftersträva att erhålla en i möjligaste mån jämn fördelning av beredskapsbördorna.
Andra synpunkter torde få vinna beaktande endast där så uttryckligen
föreskrivits. Så är t. ex. fallet i fråga om inkallelse för verkställande
av den inkallade ålagd bestraffning (se Tjänstemeddelanden för lantförsvaret
1943, avd. A, s. 343). Att Ahlström på grund av den sammanlagda
lid han fullgjort beredskapstjänstgöring i jämförelse med övriga värnpliktiga
vid förbandet eller av annan anledning varit i tur att ånyo inkallas
gör icke Flyrins förfarande mindre oriktigt. Med hänsyn till nämnda omständigheter
torde nämligen Flyrins meddelande till Ahlström, att, därest
ifrågavarande textilkuponger icke av Ahlström insändes, Flyrin såge sig nödsakad
inkalla Ahlström till fortsatt tjänstgöring, lätt kunna uppfattas så,
att Flyrin, därest kupongerna insändes, skulle obehörigen underlåta inkalla
Ahlström till tjänstgöring, oaktat så vid ett riktigt handhavande av inkallelserna
bort ske. Därest inkallelseärendena ej behandlas utan hänsynstagande
till ovidkommande intressen, kan befaras att tilltron till de militära
myndigheternas oväld allvarligt rubbas.

I detta sammanhang vill jag även erinra örn krigshovrättens utslag den
29 mars 1945 på besvär av värnpliktige nr 308-73-24 Olof Oskar Hedmark.
Av handlingarna i nämnda mål framgår, att Hedmark — som inkallats till
militärtjänstgöring med inryckningsdag den 1 juli 1944 och som det enligt
gällande bestämmelser ålegat att vid inryckningen överlämna, bland annat,
inköpskort GS 4 med tillhörande kuponger till militärbefälet -— rapporterats,
för det han före inryckningen klippt bort samtliga H-kuponger å inköpskor -

tet, samt att dåvarande befälhavaren för Stockholms försvarsområde, generalmajoren
Hugo Cederschiöld, i anledning härav jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten ålagt Hedmark att för tjänsteförsummelse hållas i vaktarrest
åtta dagar. Krigshovrätten fann det visserligen av utredningen framgå,
att inköpskortet, som Hedmark vid inryckningen överlämnat till vederbörande
militärbefäl, därvid saknat samtliga H-kuponger. Enär emellertid
detta förhållande — även örn detsamma mot Hedmarks bestridande skulle
kunna läggas honom till fast — likväl icke vore av beskaffenhet, att Hedmark
därigenom gjort sig skyldig till fel i sin tjänst vid krigsmakten eller
begått annat brott, som omnämndes såsom straffbart enligt strafflagen för
krigsmakten, samt Cederschiöld förty icke varit behörig att upptaga målet
till bedömande, blev överklagade straffbeslutet av krigshovrätten undanröjt.
— Krigshovrättens ställningstagande i nämnda mål torde grundas därå, att
skyldigheten att avlämna ransoneringskort är en allmän medborgerlig plikt,
som icke — för den som fullgör militärtjänstgöring — kan anses innefatta
även en militär tjänsteplikt. Detta synes innebära, att militär befälhavare vid
underlåtenhet alt avlämna ransoneringskort — såvida ej på grund av att uttrycklig
order örn kortens avlämnande givits brott mot krigslydnaden får
anses föreligga — kan ingripa mot vederbörande endast med stöd av ovannämnda
kungörelse den 16 januari 1942 och på sätt i livsmedelskommissionens
i anslutning härtill utfärdade föreskrifter angives. Detta hindrar givetvis
ej, att militärbefäl, som har att enligt av livsmedelskommissionen utfärdade
föreskrifter omhändertaga den tjänstgörande personalens ransoneringskort
och i viss ordning makulera härtill hörande kuponger, därvid måste
anses handla i tjänsten och sålunda för försummelse härutinnan kan vara
förfallet till ansvar enligt strafflagen för krigsmakten.

Med hänsyn till vad ovan anförts finner jag Flyrins ifrågavarande förfarande
giva vid handen en allvarlig brist på omdöme.

Militieombudsmannen kunde därför icke underlåta att beivra, vad Flyrin
sålunda låtit komma sig lill last. Eftersom det å andra sidan icke syntes erforderligt
att bringa frågan örn ansvar under krigsrätts prövning, ansåg sig
militieombudsmannen kunna inskränka sig till att för försvarsområdesbefälhavaren,
som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten över Flyrin,
anmäla denne till erhållande av disciplinär bestraffning.

❖

I skrivelse den 4 maj 1945 anmälde försvarsområdesbefälhavaren, att han
den 27 april 1945 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i
tjänsten ålagt Flyrin disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

138

38. Obehörigt beordrande av inskränkning i telefontrafiken.

I tidningen Journalisten för mars månad 19-1-1 förekommo Ivå i hithörande
delar så lydande artiklar.

»Militär förhandscensur.

Egendomligt utslag av det önskade samarbetet militär—press. Örn det är
någon som tror att vi hittills lyckligt sluppit ifrån förhandscensur här i Sverige
så tar han gruvligen fel. — I samband nied den nyligen timade fjälltragedin
i Härjedalen föll det på min olyckliga lott alt, dagen efter den av försvarsstaben
utfärdade kommunikén om olyckan, i läsekretsens förståeliga intresse
söka komplettera densamma med en och annan glimt ifrån dödsmarschen
och spaningarna efter de båda saknade soldaterna. Till den ändan ringde
jag upp bl. a. en kronoarrendator i Bruksvallarna som haft kontakt med ett
par man i den civila räddningspatrullen från denna fjällby. Samtalet hade
icke pågått länge förrän vi avbrötos av en hetsig röst, som upplyste att jag
skulle inhämta alla upplysningar örn olyckan hos ledningen. Rösten tillhörde
en av de militära signalistcr som utsetts att under manövern assistera telefonisten
på den civila växeln. Min invändning, att han inte hade rätt att hindra
ett samtal med en abonnent, vad samtalet än gällde, besvarades med ett
nytt morrande och med att samtalet helt enkelt kopplades ur. Ett pär timmar
senare, sedan jag av telegrafingenjören i Östersund fått bekräftelse på
att militären inte hade rätt att koppla ur samtal med civila abonnenter,
gjorde jag ett nytt försök att få kontakt med kronoarrendator!! men nied
samma negativa resultat. På kvällen gjorde jag en ny påringning till samma
abonnent och hade nu för kontrollens skull begärt att tjänstgörande vaktföreståndaren
på telefonstationen i Östersund skulle avlyssna samtalet. Även
nu, så fort det blev klart att samtalet gällde fjällolyckan, blev jag på ett örn
möjligt ännu bryskare sätt avbruten av signalisten i växeln: ’Har jag inte
sagt, att ni inte får göra några frågor örn olyckan i telefon! Ni skall ringa
ledningen!’ Samtidigt bad mannen i växeln i samma ton att få veta mitt
namn och den tidning jag tillhörde. Samtidigt som jag med nöje lämnade
honom begärda uppgifter frågade jag vem som beordrat honom att bryta
telefonsamtal med civila abonnenter. Det hade ortskommendanten, fänriken
den och den gjort. ’Ni skall vända er till ledningen, hör ni inte det?’ Efter denna
upplysning ringde jag övningsledningen och fick kontakt med en major,
för vilken jag relaterade det inträffade och som jag frågade örn ordern att
stoppa samtalen i fråga var autentisk. Svaret hade ungefär följande innehåll:
''Signalisten och fänriken lia handlat rätt. Förbud har utfärdats mot att lämna
några som helst uppgifter angående övningen. Beträffande olyckan har en
kommuniké utfärdats genom ledningens försorg och ni tidningsmän bör ju
veta att ni skall hålla er till denna. Något utöver kommunikén bör inte skrivas
av hänsyn till de anhöriga.’ Väl vetande att ett resonemang i principfrågan
var lönlöst och i varje fall inte kunde leda till något underlättande av möjligheterna
att få uppgifter av de civila tackade jag för upplysningen och ringde

121)

av. Det bör tilläggas att jag blev mycket älskvärt bemött och att majoren
i fråga är raka motsatsen till någon tantasilös militärbyråkrat. På min förfrågan
efter detta samtal hos stabschefen i andra militärområdet, majoren
Burman, som också delgavs historien örn telefonspärren medgav denne, att
vederbörande överskridit sina befogenheter, när de brutit samtalen — ''även
om det givetvis skedde i bästa välmening’. Att begreppen om den militära
censurrätten äro rätt dimmiga bland försvarets män vittnade också en episod
vid armémanövern i Jämtland för två är sedan örn. Det var här fråga örn
ett försök från militärt håll att stoppa all publicitet om det sorglustiga intermezzot
nied tillfångatagandet av landshövdingen i Östersund, vilken skrivspärr
presskvarterets chef enligt en hög ofiicer i övningsledningen skulle
haft rättighet att ålägga tidningsmännen. Det kanske inte skulle skada att
försvarsstabens pressdetalj skriver ihop en handledning i censurfrågan sorn
kunde spikas upp på expeditionerna.

Sven Sedvallson.»

»Sen och otillfredsställande kommuniké.

Journalisten har mottagit även följande inlägg rörande den militära telefoncensuren
vid Härjedalsolyckan. Då det på sitt sätt ger en ytterligare helvsning
åt det inträffade återges även det. — Tidningarna och militären ha nu
återigen varit i kontakt med varandra, vid olyckan i Härjedalsfjällen, och
det på ett sätt, som man inte kan undgå att kommentera. Kl. 18 tisdagen den
6 kom genom TT det meddelande från försvarsstaben, vari omtalades att
en av de försvunna hittats död av ett par turister vid namn Krantz och Larsson,
f. ö. samma män som dagen förut funnit de två i plutonen, som kunde
räddas till livet. På försvarsstabens pressdetalj kände man inte närmare till
de två räddarnas identitet och därför började från stockholmstidningarnas
redaktioner telefonjakten runt västra Jämtland och Härjedalen. Rader av ilsamtal
beställdes till turiststationer och fjällstugor, ett företag som också
— enligt vad morgonen därpå visade sig — hade givit resultat: man hade
lyckats identifiera båda och t. o. m. i ett par tall kunnat plocka fram porträtt
av den ene. Men tro icke att dessa högst lojala telefonförfrågningar
lingö försiggå ostörda. ’Vad talar ni örn?’ löd den fråga som plötsligt stacks
in i samtalet. På reporterns förklarliga undran över avbrottet kom beskedet:
''Vi ha order av kommendanten i X-vallarna att stoppa alla samtal från pressen
som gäller förfrågningar angående de försvunna.’ örn jag inte felaktigt
erinrar mig den signalinstruktion som det för inte länge sedan var min skyldighet
afl kunna, går militärsamtal före privata, en företrädesrätt som är
fullt tillräcklig för att förhindra att icke t. ex. för spaningsarbete livsviktiga
samtal försenas. Men därifrån och till att införa censur av samtal utväxlade
över telegrafverkets stationer är ett litet för långt steg.

G.»

Med anledning av artiklarnas innehåll anhöll militieombudsmannen all
militärbefälhavaren för andra militärområdet ville inkomma med utredning
rörande det i artikeln omförmälda ingreppet i den allmänna telcfontrafi -

140

keil. Militärbefälhavaren, generalmajoren C. H. Tottie, inkom med den begärda
utredningen, av vilken inhämtades följande.

I ett eget yttrande anförde Tottie bland annat: Vid vinterfälttjänstövningen
den 1—den 8 mars 1944 hade bland andra fänriken Curt von Essen, Norrlands
artilleriregemente, tjänstgjort såsom underkommendant i Bruksvallarna.
von Essens ursprungliga uppgift hade varit att biträda kommendanten
i Funäsdalen med ordnandet av förläggning, förplägnad, biltransporter nied
mera för ett antal militära åskådare ur högkvarteret, inkvarterade i och i närheten
av Bruksvallarnas turiststation. Han hade därvid jämlikt särskilda övningsbestämmelser
blivit orienterad, att meddelanden örn övningen icke fått
lämnas till utomstående (t. ex. pressen). Av signalförbindelserna inom
övningsområdet hade för ledningen disponerats bland annat huvudsignalstationen
i Funäsdalen och undersignalstationen i Bruksvallarna, vilka stationer
betjänats av militär personal för överbringande av tjänstemeddelanden
mellan ledningen och vid förbanden tjänstgörande stridsdomare. I samband
nied att ett i övningen deltagande kompani den 4 mars under snöstorm förlorat
fem man inom området Ramundberget—Klinken—Helagsfjället—Skäl kdalen—Bruksvallarna,
hade av ledningen organiserats bland annat vissa
räddningsdetachement, som med utgångspunkt från Bruksvallarna skulle
genomsöka området norr därom, von Essen hade härvid biträtt nied organiserande
av förplägnad, transporter med mera för dessa detachement samt med
upprättande av sjukkvarter i Bruksvallarnas skola för vården av de återfunna
delarna av kompaniet i fråga i väntan på deras avtransport nied bil till
sjukkvarteret i Ljusnedal. En mycket stor belastning hade uppstått å det
lokala telefonnätet (två landsledningar) mellan den militära ledningen i
funnäsdalen och Bruksvallarna för att »order och rapporter rörande räddningstjänsten
skulle kunna överbringas på snabbast möjliga sätt». Arbetet
hade pågått oavbrutet från den 4 mars klockan 1000 till den 7 mars klockan
2100, då det sista offret för snöstormen påträffats. Sedan pressen den 5
mars genom försvarsstabens pressdetalj orienterats örn olyckan, hade olika
tidningars korrespondenter börjat att per telefon söka skaffa sig ytterligare
upplysningar om olyckan från civila abonnenter i närheten av Bruksvallarna.
Dessa rikssamtal hade brutit för räddningstjänsten betydelsefulla lokala samtal.
von Essen hade därvid ingripit — väl medveten om att han överskridit
sina befogenheter — för att till räddningstjänstens fromma söka giva de
militära samtalen företräde. Enligt vad övningsledaren meddelat hade varken
från hans eller stabschefens sida utfärdats någon order, som kunnat föranleda
det beklagliga ingreppet i den allmänna telefontrafiken. Av det anförda
iramginge, att ingreppet helt finge stå för von Essens räkning samt
att denne överskridit sina befogenheter. En av de tjänstgörande signalisterna
volontären nr 5064-1-43 Ohlsson — syntes likaledes lia överskridit sina
befogenheter, dock såvitt framginge i syfte alt efter bästa förmåga följa von
Essens order.

Vid förhör uppgav von Essen: Bruksvallarnas telefonväxel hade vid tillfället
varit besatt av militär personal ur Signalregementet, von Essen hade

141

givit personalen order örn att upplysningar angående fälltjänstövningarna
(även olyckshändelserna) skulle lämnas av ledningen samt att samtal till
ortsbefolkningen, vilka kunde misstänkas handla örn fälttjänstövningama,
skulle hänvisas till huvudsignalstationen i Funäsdalen. Anledningen till alt
von Essen givit denna order hade varit, att det visat sig, att Bruksvallarnas
växel, som hade endast två förbindelser till Funäsdalens växel, skulle bli
alltför hårt belastad, däi-est civil trafik ägde rum i obegränsad omfattning.
Därigenom skulle ett snabbt ingripande i räddningsarbetet från övningsledningen
försvåras. Interurbana samtal hade brutit övningsledningens pågående
lokala samtal, som varit nödvändiga för räddningsarbetet. Dessutom
hade von Essen ansett, att okontrollerbara rykten, som han redan i ett tidigt
skede tyckt sig förmärka, bort sättas i sitt rätta sammanhang, von Essen
hade vetat, att endast övningsledningen i Funäsdalen känt till alla fakta.
Några order örn att pågående samtal skulle brytas hade von Essen icke givit.
Först å dagen för förhöret — den 15 mars 1944 —- hade von Essen fått
kännedom örn alt samtal brutits. Hade han i tid fått reda på att så skett,
hade han givetvis ingripit, von Essen beklagade, att han måst göra ingrepp i
den civila trafiken.

Undersignalstationen i Bruksvallarna hade vid ifrågavarande tillfälle betjänats
av Ohlsson och volontären nr 5015-1-45 Andersson.

Ohlsson förmälde vid förhör: Vid ett tillfälle, då han tjänstgjort i telefonväxeln,
hade en tidningsman ringt och begärt upplysningar om den inträffade
olyckan. Då Ohlsson hänvisat till ledningen i Funäsdalen, hade tidningsmannen
begärt nummer 2. Det samtal, som därefter följt med abonnenten å
nämnda nummer, hade Ohlsson ansett sig kunna avlyssna, enär han undertecknat
vederbörlig edsförbindelse. Ohlsson hade därvid hört, att en del upplysningar
lämnats av abonnenten. Vid detta tillfälle hade Ohlsson icke gjort
något ingripande, men han hade ringt lill von Essen och frågat denne, om
tidningsmännen finge telefonera till civilbefolkningen och inhämta upplysningar.
von Essen hade förklarat, att sådant icke finge förekomma, och hade
givit order om att alla, som ringde, skulle hänvisas lill huvudsignalstationen
i Funäsdalen. Senare hade samme tidningsman åter ringt — Ohlsson hade
känt igen honom på rösten — och begärt samma nummer som förut. Ohlsson
hade hänvisat tidningsmannen till huvudsignalstationen i Funäsdalen, men
då denne vidhållit sin begäran, kopplat honom till numret i fråga. Ohlsson
hade avlyssnat samtalet, ingripit i detta och framhållit, att upplysningar örn
olyckan icke finge lämnas, samt ånyo hänvisat tidningsmannen till huvudsignalstationen.
Sedan Ohlsson därpå brutit samtalet, hade han ringt till
abonnenten och meddelat, att denne ej finge lämna upplysningar om olyckan
till tidningsmännen, utan sådana skulle lämnas av huvudsignalstationen i Funäsdalen.
Ohlsson hade icke reflekterat över sin befogenhet att bryta samtal
utan hade ansett, att det varit hans skyldighet att göra det på grund av
den order han fått av von Essen.

Andersson uppgav, att han vid ifrågavarande tillfälle varit passfri men

142

uppehållit sig i samma rum som Ohlsson. Andersson hade ej hört von Essens
ordergivning.

I förhörsprotokollet hade majoren Erik Stackelberg tillagt följande: Militär
växelpost, som betjänade telegrafverkets (civil) växel, finge varken neka
att uppkoppla ett begärt civilt samtal eller avbryta ett pågående sådant. I
förevarande fall syntes posten lia handlat enligt givna order ehuru formellt
felaktigt. Han vore edsvuren.

Med anledning av Ohlssons uppgifter hördes von Essen på nytt, varvid
han förmälde: På signalistens fråga, huruvida tidningsmännen finge ringa
till civilbefolkningen och inhämta upplysningar örn olycksmarschen, hade
von Essen svarat: »Alla upplysningar lämnas av ledningen, och samtal, som
kunna tänkas beröra olyckan, skall ej släppas fram över Bruksvallarna.»
Med denna order hade von Essen avsett låta signalisterna ingripa enbart i
samband med samtalsbeställning; von Essen hade icke närmare reflekterat
över det tekniska förfarandet vid orderns verkställande. Det bärande skälet
för von Essens handlingssätt hade varit signalnätets alltför hårda belastning,
därest civil trafik ägt rum i obegränsad omfattning under räddningsarbetet.
Därigenom skulle för räddningsarbetet viktiga militära samtal ha
försenats.

Majoren Nils E. Bouveng anförde i ett yttrande: Någon gång mellan klockan
1800 och 1900 den 7 mars 1944 hade redaktören Sedvallson ringt till
Erikssons pensionat i Funäsdalen och önskat tala med övningsledningen.
Som någon av ledningens personal icke funnits tillstädes men Bouveng såsom
f. d. stridsdomare känt sig i viss mån tillhöra ledningen, hade han tagit
emot samtalet och fått höra vad som förekommit. Hans personliga inställning
till pressens nyhetsfiske och ständiga försök att göra sensation och
pengar av andra människors olycka hade gjort, att han till Sedvallson yttrat,
att han ansåge von Essen och signalislen ha handlat riktigt. Bouveng
ville emellertid understryka, att han icke talat som representant för övningsledningen
utan endast för egen del; han trodde sig kunna påstå, att han
framhållit för Sedvallson, att det vore hans personliga uppfattning dels att
von Essen och signalisten handlat riktigt, och dels att man av hänsyn till de
efterlevande borde undvika skriverier, som ginge vid sidan av de officiella
kommunikéerna. Bouveng hade även framhållit, att journalisterna hade att
vända sig till försvarsstabens pressdetalj. Samtalet hade förts i en mycket
kordial ton, och Bouveng hade icke kunnat tro, att Sedvallson .skulle ha uppfattat
hans yttrande såsom kommande från ledningen, eftersom han ju rått
denne att vända sig till stabschefen. Beträffande »principfrågan», som Sedvallson
talade örn i sin tidningsartikel, så hade de ömsesidigt konstaterat, att
de hade olika åsikter, varför det ej lönade sig att diskutera denna.

I en bifogad promemoria anförde inspektören för signaltrupperna, översten
G. Hain, bland annat följande: En granskning ur signaltekniska synpunkter
av i ärendet föreliggande uppgifter gåve vid handen, att räddningsarbetets
effektivitet bedömts vara i hög grad beroende av att de båda ledningarna
mellan Funäsdalens och Bruksvallarnas växelstationer icke blocke -

rades av privata samtal. Delta förhållande syntes lia föranlett von Essens
order och Ohlssons därpå grundade ingripande mot Sedvallsons upprepade
försök att komma i förbindelse med viss abonnent under Bruksvallarnas
växelstation. Nämnda blockeringsrisk sammanhängde påtagligen med gällande
bestämmelser för företrädesrätt. Den i tidningsartikeln förekommande
uppgiften, att militärsamtal skulle lia företrädesrätt före privatsamtal, vore
helt och hållet oriktig, enär beteckningen »militärsamtal» endast innebure,
att kostnaderna debiterades militär myndighet. Beträffande företrädesrätt
hade förhållandet i verkligheten varit det, att samtal från Stockholm, Östersund
med flera stationer till abonnent under Bruksvallarnas växelstation
haft karaktären av rikssamtal och sålunda skolat föranleda brytning av pågående
lands- och lokalsamtal mellan Funäsdalen och Bruksvallarna. Det
syntes uppenbart, att för räddningsarbetet erforderlig trafik härigenom kunnat
försvåras, örn antalet interurbansamtal blivit stort. Ohlssons uppfattning
om hans rättighet att avlyssna samtalet vore icke riktig. Växelpost finge endast
genom avlyssning övertyga sig örn huruvida samtal påginge eller ej.
Utav yttrande, avgivet av chefen för telegrafverkets sjätte distrikt, M. Wahlström,
framginge, att telegrafverkets stationsbefäl i Östersund bort omedelbart
ha vidtagit åtgärder för alt undanröja Ohlssons felaktiga uppfattning
av innebörden av von Essens order i vad den avsett brytandet av civila samtal.
Hade så skett, skulle rättelse lia vunnits redan på ett tidigt stadium.

Vid promemorian funnes fogade bestyrkta avskrifter utav Wahlströms
yttrande samt yttranden av telegrafkommissarien Einar Marklund och kontrollören
Nils Åkerlind, båda i Östersund, ävensom av telegrafkommissarien
Valborg Lundbäck i Sveg.

Åkerlinds yttrande var av följande innehåll: Tisdagen den 7 mars 1944
bade en person, som uppgivit sig vara journalist, ringt upp Åkerlind och
meddelat, att han haft ett samtal till en person i Bruksvallarna men att samtalet
blivit brutet av militären därstädes. Han hade velat, alt Åkerlind skulle
se till att samtalen icke bleve brutna i Bruksvallarna. Åkerlind hade upplyst,
alt Bruksvallarna tillhörde Svegs redovisningsområde, varför telegrafkommissarien
där vöre den, som närmast kände till förhållandena i Bruksvallarna.
Personen i fråga hade då yttrat, att han skulle ringa till nämnde
telegrafkommissarie. Därmed bade samtalet varit slut.

Valborg Lundbäck anförde i sitt yttrande: Enligt uppgift av växelstationsförestånderskan
i Bruksvallarna bade den militäre signalisten avbrutit samtal
mellan östersundsposten i Östersund och abonnenten nr 2 i Bruksvallarna
samt yttrat: »Avbryter samtalet, ni får vända er till lis i Funäsdalen
(ledningen för huvudstationen i Funäsdalen) för upplysningar örn saken.»
Därefter hade signalisten sagt till förestånderskan, att lian hade befogenhet
alt avlyssna och avbryta samtal samt att nämnde abonnent lämnat felaktiga
uppgifter angående fjällolyckan. Journalisten i fråga bade sent på kvällen
den 7 mars 1944 ringi till Valborg Lundbäcks bostad. Valborg Lundbäck
bade beklagat det skedda, meli då vinterfälltjänstövningarna och således
även den militära betjäningen av stationerna slutat den 7 mars på kvällen,

144

hade hon icke gjort något åt saken. På morgonen den 8 mars hade hon talat
med förestånderskan i Bruksvallarna. Då hade den militära personalen avrest
därifrån.

Marklunds yttrande var så lydande: Förestånderskan för växelstationen i
Bruksvallarna uppgåve. att en journalist ringt upp henne från östersundsposten
och bett henne vara inne på ett samtal, som han beställt till Bruksvallarna,
så att hon eventuellt skulle kunna tjänstgöra som vittne. Härtill
hade förestånderskan svarat, att hon på grund av sekretessplikten ej finge
vittna örn samtalets innehåll men att hon kunde stå till tjänst med att konstatera,
huruvida samtalet bleve brutet. Journalisten hade icke begärt, att
hon skulle söka förhindra en brytning. På grund av brådskande göromål
hade hon emellertid icke blivit i tillfälle att personligen kontrollera samtalet,
varför hon anmodade den expedierande telefonisten göra det. Denna hade
sedan anmält till förestånderskan, att samtalet blivit brutet. Senare på aftonen
hade samme journalist åter ringt upp förestånderskan och frågat, om det
konstaterats, att samtalet brutits. Förestånderskan hade svarat jakande härtill.
Någon annan framställning hade icke gjorts av journalisten. Allt detta
hade tilldragit sig under eftermiddagsvakten den 7 mars 1944. Åkerlind hade
på fråga icke kunnat erinra sig, vilken tid på dagen lian blivit uppringd;
han trodde emellertid, att det skett på förmiddagen, alldenstund han icke
kunde minnas sig lia varit på stationen under eftermiddagen. Marklund
kunde icke erinra sig, att han själv fått del av saken, förrän chefen för telegrafverkets
militärbyrå ringt och meddelat, att det varit tidningsskriveri om
brinna samtal till Bruksvallarna. Av samtalet hade Marklund förstått, att
ifrågavarande station stått under militärt befäl. Han bade ansett det vara
väl sent att rapportera förhållandet.

Wahlström förmälde i det av honom avgivna yttrandet: Av Valborg Lundbäcks
uppgifter franninge, att kontrollören i Östersund hänvisat journalisten
ifråga att tala med telegrafkommissarien i Sveg, under vilken stationen
i Bruksvallarna hörde, samt att telegrafkommissarien därstädes inskränkt
sig till ett beklagande av det skedda. Enligt Wahlströms mening vöre detta
förfaringssätt icke riktigt. Stationsbefälet i Östersund hade icke bort hänvisa
till adresstationen utan i stället taga hand örn ärendet genom att vända sig
till telegraf kommissarien i Sveg. Endera av dessa hade sedan genom hänvändelse
till vederbörande lokala militärbefäl bort söka få rättelse i den militära
personalens felaktiga inställning örn rätt för denna personal att bryta
eller censurera telefonsamtal å telegrafverkets ledningar. Hade militärbefälet
vägrat vidtaga rättelse, så hade saken bort rapporteras till Wahlström,
varefter denne haft att vända sig till militärbefälhavarens stab. Genom översändande
av kopia utav sitt yttrande hade Wahlström meddelat sin uppfattning
till telegrafkommissarierna i Östersund och Sveg. För sin del hade
Wahlström icke erfarit något i ärendet, förrän tidningsurklippct kommit
honom tillhanda. Vid samtal med personal, tillhörande militärbefälhavarens
stab, hade konstaterats, att denna vore fullt medveten om att censur från
militär sida å verkets stationer icke vore medgiven. — Rörande de militära

145

myndigheternas disposition av växelstationerna i fjällområdet i västra Härjedalen
och västra Jämtland kunde han slutligen upplysa, att militärbefälhavaren
för andra militärområdet efter framställning erhållit sedvanligt
medgivande att för övningar disponera ett flertal stationer — bland dem
Bruksvallarna — under tiden den 27 februari —- den 9 mars 1944.

Vid ett å militieombudsmansexpeditionen med korpralerna vid Signalregementet
nr 5064-1-43 Nils Ivar Bungesjö (förut Ohlsson), född den 13 januari
1923, och nr 5015-1-45 Stig Eilert Andersson, född den 27 augusti 1925,
företaget förhör uppgåvo Bungesjö och Andersson till en början sammanstämmande
följande: De vore stamanställda vid Signalregementet, där de
den 1 oktober 1942 påbörjat sin volontärutbildning. Deras signalistutbildning
hade varit avslutad med utgången av september månad 1943. De hade
deltagit i fälttjänstövningen i Härjedalen under februari—mars 1944. Tidigare
hade de endast deltagit i en fälttjänstövning med enbart signaltrupper.
Den 26 februari 1944 hade sergeanten Bjurefelt jämte Bungesjö och Andersson
ankommit till Bruksvallarna. Bjurefelt hade där omedelbart meddelat
föreståndaren för växelstationen, att militär personal skulle helt övertaga
betjäningen av växeln, samt för denne företett vederbörligt behörighetsbevis.
Av Bjurefelt hade Bungesjö, som var patrullbefälhavare, och Andersson
erhållit order att till ett ledigt nummer i växeln inkoppla en talapparat,
vilken placerats i ett särskilt rum å växelstationen. Denna apparat
skulle stå till förfogande för den militära ledningens personal. Bjurefelt hade
givit Bungesjö och Andersson order att sköta växeln. Denna skulle vara
öppen dygnet runt, vilket, enär så icke vanligen vore fallet, innebar en viss
fördel även för stationens privata abonnenter. Hedan samma dag återvände
Bjurefelt till Funäsdalen. — Såväl Bungesjö som Andersson hade några
gånger tidigare tjänstgjort å telegrafverkets växelstationer. Från Bruksvallarna
funnes två ledningar till Funäsdalen samt en ledning till en allmän
samtalsstation. Ledningarna till Funäsdalen hade båda samma användning,
varför man till exempel icke kunde reservera den ena av dessa ledningar
för rikssamtal. Växelstationen i Bruksvallarna hade icke erhållit befogenhet
till självständig riksexpedition. — Tisdagen den 29 februari hade
fänriken von Essen anlänt till Bruksvallarna, där han skulle tjänstgöra som
kommendant, von Essen hade å signalstationen låtit informera sig om huru
denna var organiserad samt givit Bungesjö och Andersson order att fortsätta
med växeltjänsten. Under de första dagarna av tjänstgöringen vid
växelstationen i Bruksvallarna hade knappast förekommit några militära
samtal. Det hade ej heller varit många privatsamtal att expediera. Det hade
förekommit en del rikssamtal mellan Stockholm och turisthotellet i Bruksvallarna
samt en del landssamtal mellan Bruksvallarna och Funäsdalen.
Antalet utväxlade samtal hade senare ökat, men trafiken hade icke varit
större, än att de tillgängliga förbindelserna väl räckt till. Lördagen den 4
mars hade olyckan blivit känd. Detta hade icke föranlett några särskilda
order till signalstationen i Bruksvallarna. Antalet mellan Funäsdalen och
Bruksvallarna utväxlade samtal hade emellertid ökats betydligt. Trafiken

10—VS87\3. Militieombudsmannens ämbetsberättclse.

146

hade dock icke varit värre, än att förekommande samtal kunnat expedieras
utan större dröjsmål. På söndagskvällen hade det emellertid blivit en viss stockning
på nätet. Många förfrusna hade då kommit ned från fjället och förlagts
i sjukläger i skolan i Bruksvallarna. Härav hade föranletts många samtal
mellan Funäsdalen och Bruksvallarna, d. v. s. så kallade landssamtal. Det
hade även förekommit en del rikssamtal mellan ledningens officerare och
deras hem.

Bungesjö anförde härjämte: von Essen hade troligen, när han ankommit
till Bruksvallarna, frågat Bungesjö och Andersson, örn de visste, att de ej
till utomstående finge lämna upplysningar angående fälttjänstövningen. De
hade härpå svarat, att de väl kände till detta. Bungesjö hade uppfattat von
Essens fråga så, att det vore fråga örn uppgifter, som signalisterna själva
kunde sitta inne med. — Vid några tillfällen på söndagskvällen ävensom
på måndagen den 6 mars hade Bungesjö av den militära ledningen i såväl
Funäsdalen som Bruksvallarna blivit anmodad att i vissa fall bryta pågående
civila landssamtal. Bungesjö hade vid dessa tillfällen gått in på ledningen
samt meddelat, att han på grund av brådskande militärt samtal med
anledning av fjällolyckan vore tvungen att bryta samtalet. Detta hade för
varje fall endast skett på uttrycklig order av överordnad. Troligen hade det
i något fall, då Bungesjö erhållit en dylik order, pågått rikssamtal, varför
Bungesjö meddelat, att han på grund härav icke kunde bryta samtalet. Vederbörande
militär hade ej varit belåten härmed, men Bungesjö trodde icke,
att något rikssamtal på grund av dylik framställning blivit brutet, von Essen
hade ibland på signalstationen förhört sig om huru de hade det där. Vid
ett samtal med von Essen troligen på måndagen hade Bungesjö meddelat
von Essen, att det var en stark trafik samt att de på anmodan i vissa fall
till förmån för militära samtal brutit pågående landssamtal. von Essen hade
härvid förklarat, att det vore nödvändigt att i brådskande fall ordna så, att
de militära samtalen finge företräde. Troligen hade Bungesjö vid tillfället
påpekat för von Essen, att rikssamtal i varje fall måste gå före andra samtal.
Av vad von Essen yttrat hade Bungesjö icke erhållit den uppfattningen,
att det varit von Essens mening, att jämväl rikssamtal skulle brytas eller
vid beställningarna ej lämnas företräde framför de militära samtalen. På
måndagen hade en korrespondent från Östersundsposten ringt och därvid i
Bruksvallarnas växel av Bungesjö begärt upplysningar angående olyckan.
Sedan Bungesjö hänvisat vederbörande att vända sig till den militära ledningen
i Funäsdalen, hade korrespondenten begärt, att Bungesjö skulle sätta
honom i förbindelse med någon av ortsbefolkningen. Bungesjö hade i anledning
härav genmält, att ortsbefolkningen icke finge lämna några upplysningar
samt att sådana skulle lämnas av den militära ledningen. Korrespondenten
hade då begärt nr 2, vilken begäran Bungesjö ansett sig skyldig
efterkomma, varför han satt korrespondenten i förbindelse med denna abonnent.
För att kontrollera, att abonnenten i fråga icke vid samtalet lämnade
några felaktiga upplysningar angående olyckan, hade Bungesjö avlyssnat en
del av samtalet. Genom detta samtal hade icke föranletts något hinder för

147

förbindelsen mellan den militära ledningen i Funäsdalen och den i Bruksvallarna.
Efter samtalet hade Bungesjö ringt upp von Essen samt meddelat,
vad som förelupit ävensom att Bungesjö genom avlyssning konstaterat, att av
den civila abonnenten lämnats upplysningar angående olyckan, von Essen
hade därvid förklarat, att de som ringde från tidningar skulle hänvisas till
ledningen i Funäsdalen och att »det ej finge förekomma, att de inhämtade
upplysningar från civilbefolkningen i orten». Under de tider, då Bungesjö
betjänat växeln vid Bruksvallarna, hade från flera stockholmstidningar i
växeln framställts förfrågningar angående olyckan, och hade Bungesjö i
anledning härav hänvisat vederbörande att vända sig till den militära ledningen
i Funäsdalen. Såvitt Bungesjö hade sig bekant, hade det endast varit
från Östersundsposten, som man i sådant ändamål begärt samtal med någon
av civilbefolkningen i orten. Från östersundsposten hade förekommit
tre samtal. Det första hade icke brutits, men det andra hade brutits av
Bungesjö och det tredje av Andersson. Bungesjö kunde icke erinra sig, att
samtalen vare sig från Östersundsposten eller stockholmstidningarna föranlett
några olägenheter för den militära samtalstrafiken. Vid Bungesjös samtal
med von Essen hade överhuvud icke varit på tal, att förekommande
förfrågningar från pressen kunde inverka störande på räddningsarbetet genom
att försvåra förbindelserna mellan den militära ledningen i Funäsdalen
och den i Bruksvallarna. Det hade icke varit av sådan anledning som
pressen »skulle hållas efter». Bungesjö hade uppfattat von Essens order så,
att, därest någon försökte få upplysningar från civilbefolkningen, samtalet
skulle brytas. Bungesjö hade icke uppfattat von Essens order angående pressens
inhämtande av upplysningar från civilbefolkningen i orten så, att
denna order hade något som helst samband med belastningen å telefonnätet.
Vid det senare samtalet mellan von Essen och Bungesjö hade icke förekommit
något, som kunnat giva anledning till en sådan uppfattning. Bungesjö
hade därför uppfattat von Essens tidigare yttrande angående företräde för
militära samtal och vad som vid det senare samtalet med von Essen förekommit
angående pressen som två helt olika saker. Bungesjö förklarade
slutligen, sedan den av honom vid militärt förhör lämnade berättelsen blivit
för honom uppläst, alt han till alla delar vidhölle nämnda berättelse.

Andersson tilläde: Han kunde icke erinra sig, huruvida von Essen efter
ankomsten till Bruksvallarna påmint dem om att de icke ägde att till utomstående
lämna upplysningar angående fälttjänstövningarna. Andersson hade
emellertid väl känt till att han icke varit berättigad att lämna sådana upplysningar.
— Måndagen den 6 mars hade Bungesjö efter frukosten berättat
för Andersson, att en korrespondent från östersundsposten ringt och försökt
att från ortsbefolkningen erhålla upplysningar angående olyckan samt att
Bungesjö i anledning härav ringt lill von Essen, som förklarat att ortsbefolkningen
icke finge lämna några sådana upplysningar. »Det fick ej förekomma»,
hade von Essen förklarat. Bungesjö och Andersson hade sinsemellan
diskuterat, huru de skulle kunna förhindra, att av ortsbefolkningen lämnades
upplysningar om olyckan, samt därvid kommit lill det resultatet, att

148

enda sättet att förhindra detta vore att bryta härom pågående samtal och
hänvisa vederbörande att härutinnan inhämta upplysningar från ledningen
vid huvudstationen i Funäsdalen. Det hade härvid ej alls varit tal om att
pressen skulle förhindras inhämta upplysningar från civilbefolkningen, för
att icke förekommande telefonförbindelser skulle därigenom tagas i anspråk
till förfång för de för räddningsarbetet nödvändiga förbindelserna mellan
den militära ledningen i Bruksvallarna och den i Funäsdalen. Enligt Anderssons
bestämda uppfattning hade det endast varit fråga örn huru man skulle
förhindra, att av civilbefolkningen lämnades upplysningar angående militära
förhållanden. — Bungesjö hade sedermera berättat för Andersson, att
korrespondenten från östersundsposten ånyo ringt och begärt samtal med
en av civilbefolkningen på orten samt att Bungesjö, sedan han konstaterat,
att av den civile abonnenten lämnats upplysningar angående olyckan, brutit
samtalet. På måndagen eller tisdagen, då Andersson haft vakten i växeln,
hade samme korrespondent ånyo ringt samt därvid begärt nummer 2 i
Bruksvallarna. Andersson hade i anledning härav kopplat upp det begärda
samtalet, vilket han därefter avlyssnat. När han förstått, att upplysningar
lämnats angående militära förhållanden, hade han gått in på linjen och
meddelat, att dylika upplysningar ej finge lämnas av civilbefolkningen, varefter
han givit korrespondenten anvisningar om huru denne skulle komma i
kontakt med den militära ledningen vid huvudstationen i Funäsdalen. Samtalet
hade därefter brutits av Andersson. Andersson hade icke förmärkt, att
förekommande förfrågningar från tidningarna i högre grad inkräktat på den
militära ledningens samtal mellan Funäsdalen och Bruksvallarna. I

I en den 16 mars 1945 dagtecknad, till chefen för Norrlands artilleriregemente
överlämnad åtalsinstruktion anförde militieombudsmannen efter en
redogörelse för ärendet.

Uti av telegrafstyrelsen utfärdade, vid här ifrågavarande tidpunkt gällande
instruktioner för telefonstationerna (se telegrafverkets författningssamling,
serie B, 10 II A och 11) stadgades bland annat följande.

Telefonstationerna indelas i centralstationer och understationer. Till understationerna
hänföras bland andra växelstationer, varmed förstås stationer,
till vilka såväl abonnentapparater som allmänna samtalsapparater (för
allmänt begagnande avsedda apparater) äro inkopplade. Landet är indelat i
taxeområden. Inom varje taxeområde är viss station utsedd att vara taxestation;
efter denna benämnes taxeområdet och beräknas områdets taxa för
rikssamtal. Med avseende å de områden, inom vilka samtalen utväxlas, indelas
samtalen i: lokalsamtal, vilka utväxlas mellan apparater tillhörande
samma station; landssamtal, vilka utväxlas mellan apparater tillhörande skilda
stationer inom samma taxeområde, samt rikssamtal, vilka utväxlas mellan
apparater tillhörande stationer inom skilda taxeområden. — Med »uppsättning»
förstås uppkoppling — å en eller flera stationer — av förbindelse
mellan avgångsapparat och adressapparat, med »nedtagning» nedkoppling

149

-— ä en eller flera stationer — av förbindelse mellan avgångsapparat och
adressapparat samt med »brytning» nedtagning av samtal före dess slut
till förmån för annat samtal. -— Angående brytning av samtal gäller, bland
annat, att rikssamtal skall bryta lokalsamtal och får bryta landssamtal, att
långväga rikssamtal, som endast med svårighet kan komma till stånd, får
bryta kortväga rikssamtal samt att landssamtal, som endast med svårighet
kan komma till stånd, får bryta lokalsamtal. Vid växelstation får i dessa
fall brytning ske endast på order av centralstation eller växelstation, som
enligt centralstationens bestämmande äger befogenhet därtill. Brytning av
lokalsamtal för annat lokalsamtal får icke äga rum (jämför dock nedan).
Växelstation må emellertid i vissa fall påskynda avslutandet av pågående lokal-
eller landssamtal till förmån för annat lokal- eller landssamtal. Detta
får ske dels om samtalet uppgivits ha pågått mycket länge och brytning eller
påskyndande begäres, dels ock örn beställare uppgiver sådana skäl för ingripande
i det pågående samtalet, att ett påskyndande av detta befinnes vara
starkt påkallat. Vid påskyndande säger växelstationens telefonist å öppen
ledning, i förra fallet: »Var god sluta snart, annat samtal väntar» och i senare
fallet: »Var god sluta, mycket brådskande samtal till nr 000 väntar».
Örn samtal till brandstation beställes vid tillfälle, då alla ledningar till
brandstationen äro upptagna och beställningen uppgives avse alarmering för
eldsvåda, skall vid centralstation telefonisten gå in på en av ledningarna
samt å öppen ledning säga: »Brandalarm. Får jag bryta?» Om brandstationen
lämnar jakande svar, skall brytning ske, och det väntande samtalet
uppsättas. Svaras nekande, får brytning icke äga rum. Motsvarande gäller
i fråga örn samtal, som avse tillkallande av polishjälp eller ambulans. Dessa
bestämmelser torde medgiva även brytande av rikssamtal. Beträffande växelstationerna
stadgas i fråga om brytning av samtal till brandstation till förmån
för brandalarmering samt i fråga om brytning av samtal för tillkallande
av polishjälp eller ambulans, att centralstationens föreståndare skall
i förekommande fall på förfrågan lämna erforderliga föreskrifter härom. —
Om samtal begäres till nummer, som är uppkopplat för rikssamtal, skall
växelstationen meddela, att numret är upptaget, även om rikssamtalet ännu
icke påbörjats. Då slutsignal erhållits, skall nedtagning verkställas. I fråga
örn rikssamtal, som befordras över centralstation, skall dock växelstationen
först genom lyssning övertyga sig örn att centralstationen nedtagit förbindelsen,
innan växclstationen verkställer nedtagning. Om slutsignal icke erhållits
men samtalet misstänkes vara avslutat, skall växelstationen söka
genom lyssning utröna, huruvida samtalet pågår eller icke. Höres därvid
samtal, skall växelstationen omedelbart gå ur ledningen. Uppfattas däremot
icke samtal vid lyssning under några sekunder, skall växelstationen säga å
öppen ledning: »Är samtalet slut?», föregången av växelstationens namn.
Erhålles icke då svar, nedtages samtalet. — Vid växelstation skall samtal,
som befordras över centralstation, lia den befordringstur, som centralstationen
bestämmer. Övriga samtal, vare sig de äro avgiftsbelagda eller avgiftsfria,
skola expedieras i den tur, de blivit vid växelstationen beställda,

150

dock med iakttagande av bestämmelserna örn företrädesrätt för ilsamtal
etc. Samtal av en och samma klass expedieras i tur och ordning efter deras
beställningstid. Samtalens tur skall strängt iakttagas. Det betraktas som
svårt fel att gynna någon abonnent på annan abonnents bekostnad. —- Då
samtal beställes som militärt, innebär detta endast, att avgiften för samtalet
skall erläggas av militär myndighet. (Detta påverkar således icke samtalets
företrädesrätt i förhållande till övriga samtal av samma klass.) — Vid telefonstation
får lyssning icke äga rum annat än då stationen har grundad anledning
antaga, att uppsatt samtal ej kommit till stånd, eller då slutsignal
icke erhållits men samtalet misstänkes vara avslutat eller då slutsignal erhållits
men samtalet misstänkes pågå. Det är strängt förbjudet att lyssna på
samtal i större utsträckning än som är nödvändigt för expeditionen.

I en av telegrafstyrelsen utfärdad handbok för användande av telegraf
och telefon, vilken bok är avsedd att för militära myndigheter tjäna som
handledning vid användande av telegrafverkets stationer och ledningar, lämnas
i tredje kapitlet (1943 års upplaga) föreskrifter om villkoren för upplåtelse
av telegrafverkets stationer och ledningar för övningsändamål. Härom
stadgas bland annat följande: Telegrafverkets stationer och ledningar
få, med undantag för abonnentledningar, endast med vederbörande distriktschefs
tillstånd tagas i bruk för militärt ändamål. Upplåtelse av växelstation
innebär, dels att militär ledning (apparat) genom militär personals försorg
får inkopplas på ledigt nummer i växelbordet, dels att växelstation må betjänas
av militär personal under tid, varom överenskommelse träffas mellan
den militära myndigheten och föreståndaren för centralstationen. Militär
betjäning av växelstation skall alltid ske under direkt överinseende av därstädes
tjänstgörande personal. Därest edsförbindelse ej tidigare avgivits,
skall för telefon- och telegrafhemlighetens tryggande genom militär myndighets
försorg vederbörande militära personal underskriva edsförbindelse.

I ärendet är upplyst, att militärbefälhavaren för andra militärområdet
efter framställning erhållit medgivande att för övningar under tiden den
27 februari—den 9 mars 1944 disponera ett flertal telefonstationer, bland
andra Bruksvallarna och Funäsdalen. Nämnda stationer, av vilka Funäsdalen
är taxestation och Bruksvallarna därunder lydande växelstation, äro
båda under centralstationen i Sveg lydande understationer. Av telegrafverket
åt militär myndighet lämnat medgivande att för övning disponera och
ombesörja betjäningen av en växelstation medför icke rätt för den militära
myndigheten att göra något som helst intrång eller någon inskränkning i
den civila telefontrafiken. Biträde av militärpersonal vid växelstationens
skötande torde emellertid möjliggöra och understundom utnyttjas för stationens
öppethållande även under tider, då den under normala förhållanden
är stängd, d. v. s. eventuellt kunna medföra vissa förmåner för den civila
trafiken. De »militära» samtal, som utväxlas över växelstation, som betjänas
av militär personal, äga icke någon som helst företrädesrätt framför andra
vid stationen utväxlade samtal, och de föreskrifter för vilka ovan redogjorts
äga full giltighet även för dessa samtal. Den militära personalen har så -

151

lunda att iakttaga de av telegrafverket utfärdade instruktionernas bestämmelser
om företrädesrätt för olika slag av samtal, örn rätt att bryta, örn
ljusning etc. Denna personal äger icke för tillgodoseende av några som helst
militära intressen göra intrång i den civila telelontrafiken. som icke kunna
stödjas å bestämmelserna i vederbörande instruktion.

von Essen har vid förhör medgivit, att han givit den militära personalen
vid Bruksvallarnas telefonväxel order om att upplysningar angående fälttjänstövningarna
(även olyckshändelsen) skulle lämnas av ledningen samt
att till ortsbefolkningen ställda samtal, vilka kunde misstänkas handla örn
fälttjänstövningarna, skulle hänvisas till huvudsignalstationen i Funäsdalen.
Ytterligare hörd har von Essen förklarat, att han pa fråga av vederbörande
signalist vid växelstationen, huruvida tidningsmännen finge ringa till civilbefolkningen
och inhämta upplysningar om olycksmarschen, svarat, att samtal,
som kunde tänkas beröra olyckan, ej skulle släppas fram över Bruksvallarna.
Såsom motiv för nämnda order har von Essen åberopat dels
i första hand — att Bruksvallarnas växel, som hade endast två förbindelser
till Funäsdalen växel, skulle bli alltför hårt belastad, därest civil trafik
ägde rum i obegränsad omfattning och att ett snabbt ingripande från övningsledningens
sida därigenom skulle försvåras, dels ock en önskan från
von Essens sida att därigenom förhindra, att okontrollerbara rykten vunne
spridning.

Vad von Essen sålunda uppgivit angående det motiv, som i första hand
föranlett hans order, att samtal, som avsåge förfrågningar angående olyckan,
ej skulle släppas fram över Bruksvallarna, kan icke anses vinna stöd
av utredningen. Det synes fastmera, bland annat av vad Bungesjö uppgivit,
som örn von Essen vid lämnandet av dessa direktiv haft för ögonen allenast,
att okontrollerbara rykten härigenom lätt kunde vinna spridning. Bungesjö
har uppgivit, att han vid ett tidigare tillfälle meddelat von Essen, att han
på anmodan av överordnad i vissa fall till förmån för militära samtal brutit
pågående landssamtal. von Essen synes lia uttalat sitt gillande härav,
och det torde icke vid detta tillfälle ha ifragasatts, att man skulle genomföra
restriktioner även i fråga örn samtal, av vilka i de konkreta fallen icke
föranleddes något dröjsmål för de militära samtalen. Den förfrågan, som
av Bungesjö senare i anledning av det första samtalet mellan den ifrågavarande
korrespondenten och en civil abonnent i Bruksvallarna gjorts hos von
Essen, synes haft samband med den erinran, som von Essen efter ankomsten
till Bruksvallarna givit Bungesjö örn alt upplysningar örn fälltjänstövningen
icke finge av denne lämnas till utomstående. Bungesjö synes icke ha
givit von Essen någon anledning antaga, att Bungesjös förfrågan föranletts
av oro från Bungesjös sida för den extra belastning a telefonförbindelserna,
som kunde föranledas av samtal från olika tidningskorrespondenter. Det
besked, som von Essen lämnat Bungesjö, synes icke heller lia givit någon
antydan örn att von Essen avsett att genom de lämnade direktiven i första
hand tillgodose den militära samtalstrafiken. Vid angivna förhållanden anser
jag von Essens uppgift härom icke kunna godtagas. Nämnda direktiv

152

ha därför enligt min mening endast haft till syfte att hindra vederbörande
tidningskorrespondenter från att i saken inhämta upplysningar från civilbefolkningen
å orten. I varje fall har detta syfte uppenbarligen varit det
dominerande, von Essen har härigenom på ett sätt, som måste väcka allval
liga betänkligheter, ingripit i telefontrafiken i avsikt att utöva censur
å vissa utväxlade samtal. Med hänsyn till att von Essens ingripande riktat
sig mot vissa tidningskorrespondenters försök att per telefon inhämta upplysningar
för sina tidningar synes nämnda censur indirekt innebära ett angrepp
jämväl å gällande tryckfrihet.

Även om von Essens uppgift, att den av von Essen givna ordern om ingripande
mot tidningskorrespondenterna huvudsakligen dikterats av en önskan
att härigenom minska belastningen å telefonnätet för alt därigenom
främja räddningsarbetet är riktig, kan dock allvarliga anmärkningar riktas
mot von Essens åtgärd. De av von Essen beordrade inskränkningarna i telefontrafiken
synas sålunda lia varit av mera ingripande natur, än som varit
motiverat av det intresse, som von Essen, enligt vad han själv uppgivit,
avsett att härigenom främst skydda, von Essen synes ej heller ha avsett,
att man för att söka bereda brådskande för räddningsarbetet betydelsefulla
samtal företräde framför pågående rikssamtal skulle i första hand utnyttja
de medel, som i dylika fall enligt av telegrafverket utfärdade instruktioner
stått till förfogande.

Att, utan avseende å huruvida i det konkreta fallet någon olägenhet kunnat
föranledas av utväxlingen av förekommande rikssamtal, allenast, för
att halla bada ledningarna mellan Funäsdalen och Bruksvallarna öppna,
vägra uppsättning av sådant samtal, har inneburit ett med hänsyn till förhållandena
synnerligen allvarligt intrång i telefontrafiken. Därest av de två
förbindelser mellan Funäsdalen och Bruksvallarna, som stått till förfogande,
den ena reserverats för andra samtal än rikssamtal, hade möjligen det
av von Essen enligt egen uppgift åsyftade ändamålet kunnat vinnas eller i
varje fall irämjas. Ej heller har vinnande av nämnda ändamål kunnat motivera
en inskränkning i fråga om telefontrafiken endast med avseende å
samtal rörande olyckan.

Enligt instruktionen för växelstationerna lia förelegat vissa möjligheter att
i en speciell situation företaga åtgärder för att underlätta telefonförbindelserna.
I fråga örn pågående landssamtal gäller, att växelstation äger under
vissa förutsättningar att till förmån för annat landssamtal påskynda avslutandet
av förstnämnda samtal. Någon motsvarande möjlighet torde dock icke
föreligga i fråga om pågående rikssamtal. De särskilda möjligheter, som
kunna sta till buds för påskyndande av samtal angående brandalarmering
samt angående tillkallande av polis eller ambulans, torde emellertid i fråga
om telefonsamtal av väsentlig betydelse för det härmed likvärdiga intresset
av räddningsarbetets behöriga bedrivande kunna på goda grunder åberopas
såsom skäl för ett påskyndande av pågående rikssamtal. Angående utnyttjande
av denna möjlighet synes von Essen ej ha givit några anvisningar.

von Essens direktiv till Bungesjö ha även varit i hög grad ofullständiga.

153

von Essen bär visserligen icke givit tillsägelse örn brytning av pågående
samtal men har heller icke lämnat några direktiv, huru vederbörande signalist
skulle förfara för att utröna örn ett samtal avsåge förfrågningar angående
olyckan hos civilbefolkningen. Det är vid sådant förhållande förklarligt,
att signalisterna ansett sig oförhindrade ingripa på sätt skett. Även
örn von Essen icke avsett att vederbörande signalist skulle genom avlyssning
av förekommande rikssamtal göra sig underkunnig örn huruvida den
ifrågavarande olyckan däri avhandlades, måste en av denne före samtalets
uppsättning framställd förfrågan, huruvida samtalet avsåge olyckan, anses
jämväl ha inneburit ett otillåtet intrång i telefonhemligheten. En vägran
från signalistens sida att, där samtalet uppgives avse olyckan, uppsätta den
begärda förbindelsen, skulle även ha stridit mot bestämmelserna i de av
telegrafverket utfärdade instruktionerna för telefontrafiken.

Det tjänstefel, vartill von Essen genom ifrågavarande till personalen vid
Bruksvallarnas telefonväxel givna order gjort sig skyldig, finner jag vara av
så allvarlig beskaffenhet, att detsamma icke kan undgå laga bcivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal,
att vid den krigsdomstol, under vilken von Essen lydde, anhängiggöra och
utföra åtal mot von Essen för vad denne låtit komma sig till last samt därvid
yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

Målet hänsköts av regementschefen till regementskrigsrätten vid Norrlands
artilleriregemente. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar
å von Essen jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för det oförstånd
denne måste anses ha visat genom de av honom obehörigen beordrade inskränkningarna
i telefontrafiken.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 25 april 1945 och
yttrade därvid.

I målet finner krigsrätten utrett, att — sedan militärbefälhavaren för
andra militärområdet efter framställning erhållit medgivande att för vinterfälttjänstövning
i Härjedalen under tiden den 27 februari—den 9 mars
1944 disponera ett flertal telefonstationer därstädes, bland andra Bruksvallarna
och Funäsdalen, vilket medgivande dock icke medfört rätt för den
militära myndigheten att göra något som helst intrång eller inskränkning i
den civila telefontrafiken samt efter det ett i övningen deltagande kompani
den 4 mars under snöstorm förlorat fem man — von Essen under tjänstgöring
såsom underkommendant i Bruksvallarna och med anledning av
olyckshändelsen givit den militära personalen vid därvarande telefonväxel
order bland annat örn att samtal, som avsåge förfrågningar angående olyckan,
ej finge släppas fram över Bruksvallarna.

154

Väl har von Essen genom utfärdandet av denna order förfarit felaktigt
under utövning av sin tjänst,

men enär med hänsyn till de förhållanden, varunder ordern tillkommit,
densammas utfärdande skäligen icke bör för von Essen medföra ansvar,

varder åklagarens i målet mot von Essen förda talan av krigsrätten ogillad.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening, som
uttalats av kaptenerna Carlsson och Mullern, voro krigsdomaren Permansson
och auditören Lindeberg skiljaktiga och anförde:

»Enär von Essen genom utfärdande av ifrågakomna ordern visat oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt,

pröva vi jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma von
Essen att för vad han sålunda låtit komma sig till last undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i tre dagar.»

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 4 maj 1945 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget under yrkande
örn bifall till den mot von Essen förda talan.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

39 och 40. För kontroll över efterlevnaden av utfärdade permissionsbcstämmelser
har militärpatrull å allmän väg hejdat även civila bilar och lia skott
avlossats mot bilar, som ej stannats. Åtal mot bataljonschef och kompanichef
för oriktig eller bristfällig ordcrgivning beträffande den anbefallda

kontrollen. I

I dagspressen förekommo under tiden närmast efter den 11 oktober 1944
uppgifter att en militärpatrull utanför Eksjö beskjutit civila bilar, varvid
en läkare blivit skadad.

Sedan militieombudsmannen i anledning härav infordrat utredning från
chefen för Jönköpings-Kalmar regemente, inkom denne med protokoll över
förberedande förhör m. m. samt polisutredning i saken.

Av den förberedande utredningen framgick följande.

Sedan första bataljonen ur regementet i början av oktober 1944 återkommit
från tjänstgöring som täck trupp i Värmland och blivit förlagd i fältdepå
ett stycke utanför Eksjö, utfärdade bataljonschefen, kaptenen Sören
Tilly, den 8 oktober en bataljonsorder, enligt vilken kontroll att värnpliktiga,
som passerade till och från Eksjö, innehade vederbörligt tillstånd därtill,
skulle utövas genom vissa kompaniers försorg å olika tider vid järnvägsövergången
Hässelås. Med ledning av denna bataljonsorder utfärdade
chefen för bataljonens andra kompani, löjtnanten Anton Lundgren, den 10
oktober en kompaniorder, innehållande att kontroll att värnpliktiga innehade
tillstånd eller order vid passerande till och från Eksjö skulle utövas
av patruller å angivna tider.

155

I enlighet med dessa order ombesörjdes den anbefallda kontrollen den 11
oktober klockan 2000—2200 av en ordningspatrull ur andra kompaniet under
befäl av värnpliktige sergeanten nr 379-1-31 Josef Olsson.

I rapport till bataljonschefen samma dag uppgav Olsson: Klockan 2110
hade en hyrbil passerat järnvägsövergången på väg mot Eksjö med hög fart.
Såvitt Olsson kunnat se, hade bilen varit fullsatt med militärer. Chauffören
hade icke åtlytt patrullens stoppsignal, utan fortsatt trots att två skott avlossats
mot bilens underrede. Samma bil hade tidigare under passet hejdats
och befunnits tom. Klockan 2115 hade en annan hyrbil kommit på väg mot
Eksjö. Patrullen hade försökt att hejda bilen genom stopptecken. Bilén
hade minskat farten, men då patrullen gått fram för att undersöka densamma,
hade farten åter ökats. Det hade sett ut som om bilen sökt undkomma
patrullen. Olsson hade, sedan bilen passerat, skjutit två skott efter
densamma, vilka skott träffat, det ena i bilens underrede å högra sidan och
det andra i högra bakringen. Efter skottet i bakringen hade bilen stannat.
Det hade därvid visat sig, att det första skottet träffat och lätt skadat en
av passagerarna, bataljonsläkaren vid Göta ingenjörkår Erik Brattström, i
benet. Övriga bilar eller omkring femton stycken, som kört i båda riktningarna,
hade stannat på patrullens tecken och blivit visiterade.

Vid senare förhör inför bataljonschefen uppgav Olsson ytterligare: I patrullen
hade förutom Olsson ingått en korpral och en menig. Alla hade varit
utrustade med pistol. Särskilda säkerhetsföreskrifter hade emellertid utfärdats,
enligt vilka endast patrullchefen finge använda pistolen för ifrågavarande
uppdrag. De övriga skulle endast till självförsvar få göra bruk av
sina vapen. Det hade icke funnits någon belysning vid järnvägsövergången.
Patrullen hade därför varit utrustad med två ficklampor med vitt sken. Som
ett flertal bilar passerat tomma från Eksjö, hade Olsson misstänkt, att
dessa bilar vore beställda av värnpliktiga för färd in till Eksjö. Olsson hade
ansett sig tvungen att hejda bilar för att kunna fullfölja sin uppgift. När
Olsson velat stoppa en bil, hade han ställt sig mitt på vägen med en man
på vardera sidan. Ilan hade fört sin ficklampa upp och ned och samtidigt
hållit sin pistol med mynningen uppåt för att visa, att han bure vapen. Anledningen
till att Olsson skjutit första gången hade varit, att bilföraren icke
åtlytt stopptecknet, samt att Olsson känt igen bilen, eftersom densamma strax
innan passerat tom i motsatt riktning. Olsson hade trott sig observera militärer
i bilen. Då bilen kommit från Eksjö, hade föraren åtlytt Olssons
stopptecken och på förfrågan orienterats örn patrullens verksamhet. Föraren
hade härvid yttrat något örn »trams» och »dumheter». Andra gången hade
Olsson skjutit, emedan föraren först saktat in, varvid Olsson gått fram för
att visitera bilen, men i samma ögonblick åter ökat farten och kört därifrån.

Föraren på sistnämnda bil, trafikchauffören Erik Egon Svensson, berättade
vid polisförhör: Då Svensson kommit i närheten av järnvägsviadukten,
hade han sett, att en framförvarande bil stannat, varför Svensson saktat
farten. Strax därpå hade han sett en eller två rörliga vita ljuspunkter på
vägen framför sig. Han hade då ytterligare nedbringat hastigheten. Några

156

ögonblick senare hade fyra militärklädda personer blivit synliga på vägen.
Svensson hade emellertid antagit, att de endast ville åka med honom in
till staden, varför han genast ökat hastigheten. I nästa ögonblick hade två
skott avlossats. Första skottet hade troligen träffat i högra bakringen medan
det andra skottet tagit i karosseriet.

I en anmälan till regementschefen meddelade Brattström bland annat:
När bilen kommit i närheten av Eksjö, hade Brattström, som varit på hemväg
från ett sjukbesök, från sin plats i baksätet iakttagit baklyktan på en
framförvarande bil med låg fart. Vid höger sida av vägen hade han samtidigt
observerat några figurer, som viftat med vanliga ficklampor. Svensson
hade något minskat bilens hastighet. När bilen varit ungefär mitt för figurerna,
skulle Brattström enligt uppgift ha sagt till Svensson »det är bara
militär, kör på», i den tron att det vore värnpliktiga, som önskade gratisskjuts.

Vid samma polisförhör hördes även trafikchaufförerna Bertil Göthe och
Gösta Johansson.

Göthe berättade, att militärer, som vore förlagda utanför Eksjö, brukade
på vägarna kring staden hejda trafikbilar med vanliga ficklampor med vitt
sken och begära att få medfölja gratis.

Johansson uppgav: Johansson, som tidigare under kvällen blivit hejdad av
patrullen, hade omkring klockan 2200 av nyfikenhet åkt ut till järnvägsviadukten
för att se efter, om patrullen blivit indragen. Han hade nämligen
hört ett rykte därom. Johansson hade emellertid på nytt blivit hejdad av
patrullen. Kort därpå hade en annan militär, troligen med löjtnants gradbeteckning,
kommit cyklande från staden och sagt till patrullchefen: »Ni skall
omedelbart avsluta det här.» Patrullchefen hade yttrat något örn order, varvid
löjtnanten genmält, att lian framförde andra order, och att tilltaget genast
skulle upphöra. Löjtnanten hade sagt något örn att »så här får det
inte gå till, det är ju alldeles på tok».

I fråga örn de order patrullen erhållit lämnades vid förberedande förhör
följande uppgifter.

Tilly förklarade: Utöver bataljonsordern hade det icke funnits någon
muntlig order för patrullen. Tilly ansåge emellertid att Olsson i betraktande
av det sätt, på vilket händelserna utvecklat sig vid järnvägsövergången,
handlat fullt riktigt genom att hejda och visitera bilar.

Lundgren meddelade: Lundgren hade givit patrullen muntlig order att utrusta
sig med skjutvapen. Däremot hade Lundgren icke tillsagt, att vapnen
skulle vara laddade. Lundgren hade vidare beordrat Olsson att uppträda
med patrullen »som vanligt vid bevakningen av väg».

Olsson uppgav: Han hade fått order av kompanichefen att »uppträda
med patrullen som vanligt vid bevakning av väg». Han ansåge sig ha handlat
fullt riktigt. Det vore på Olssons eget initiativ, som skarp ammunition
uttagits.

Lundgren tilläde, att han ansåge, att patrullen med den uppgift den haft
borde varit försedd med skarp ammunition.

157

Regementschefen beslöt hänskjuta saken till handläggning vid regementskrigsrätten.

Vid krigsrättens första sammanträde den 3 november 1944 framställde
krigsfiskalen John Lindefelt ansvarsyrkande mot Olsson under åberopande
av 130 § strafflagen för krigsmakten.

Beträffande ordergivningen förekom under handläggningen vid nämnda
sammanträde ytterligare.

Tilly anförde: Den direkta anledningen till att permittentkontroll anordnats
vöre regementets depåorder nr 130. Denna innehölle, att, sedan bataljonen
ingått i fältdepå, permittering utom fritidsområdet allenast i trängande
fall finge ske före bataljonens hempermittering. Tilly hade ansett sig
skyldig att anbefalla kontroll, emedan han av erfarenhet visste, att permissionsbestämmelser
eljest icke efterlevdes. Utöver bataljonsordern hade Tilly
icke utfärdat några bestämmelser för kontrollen. Under den tidigare beredskapstjänsten
i fält hade enahanda kontroll utövats. Det hade från början
varit Lundgren, som på eget initiativ verkställt sådan kontroll. Lundgren
hade därvid åberopat en tidigare order från militärområdesbefälhavaren i
den delen av riket. Bilar hade då kontrollerats. Lundgren hade i en rapport
omnämnt sina kontrollåtgärder, och Tilly hade godkänt Lundgrens förfarande.
Tilly ansåge, att när Lundgren läst ifrågavarande bataljonsorder,
Lundgren haft anledning antaga, att kontrollen skulle verkställas på samma
sätt som i fält. Då det här vore fråga örn mobiliserat förband, hade Olsson
handlat riktigt, när han försett patrullen med skarp ammunition.

Lundgren uppgav: Den 10 oktober 1944 hade Lundgren samlat allt honom
underställt befäl och genomgått kompaniorderns bestämmelser. Beträffande
den orderpunkt, som handlade om kontrollen, hade Lundgren vid den muntliga
genomgången endast gjort det tillägget, att Olsson skulle vara chef för
kontrollpatrullen den 11 oktober. Lundgren hade frågat, om Olsson läst
kompaniordern, och örn han vore fullt på det klara med sin uppgift. Olsson
hade därvid svarat jakande och påpekat, att han tidigare haft liknande
uppdrag. Lundgren hade därefter icke mer berört kontrollen vid den muntliga
genomgången. En mängd uppgifter hade åvilat Lundgren som kompanichef
dagarna före manskapets utryckning, varför han hela tiden haft bråttom.
Lundgren hade tidigare utfärdat detaljerade order för kontrolluppgifter.

I detta sammanhang företedde Lundgren en patrullinstruktion av den 30
september 1944 avseende permittentkontroll vid ett vägskäl. Instruktionen
innehöll föreskrift, att patrullen skulle vara försedd med fältutrustning utom
hjälm och packning, samt hänvisning till stadgandet örn vakttjänst i mom.
1087 i gällande soldalinstruktion för infanteriet.

Lundgren anförde ytterligare: Det hade icke varit hans avsikt, att bilar
skulle stoppas, och inte heller, att bilar skulle beskjutas, men han hade icke
trott sig behöva giva detaljerade order till Olsson, som alltid ulfört alla
uppdrag på utmärkt sätt. Lundgren ansåge, att Olsson endast skulle ha
stoppat sådana bilar, i vilka — enligt vad han bestämt visste — värnpliktiga
färdades. I fält under förläggning i spridd bivack hade Lundgren ofta an -

158

befallt kontx-oll av permissionsbestämmelsernas efterlevnad. Lundgren hade
sett på någon order av 1943, troligen utfärdad av femte militärområdesstaben,
att sådan kontroll skulle utövas. Ordern av år 1943 hade icke innehållit
några detaljbestämmelser utan endast anbefallt, att kontroll av permissionsbestämmelsernas
efterlevnad skulle verkställas.

Då krigsrättens ordförande härefter hörde Lundgren mera ingående, huruvida
bilar skulle stoppas vid sådan kontroll, svarade Lundgren följande: Örn
Lundgren kommit in till Eksjö den 11 oktober 1944 på kvällen och där påträffat
ett par värnpliktiga från andra kompaniet, vilka förklarat, att de åkt
bil till Eksjö utan permission, så hade Lundgren fått skämmas för Olssons
patrull. Patrullen borde alltså ha hindrat dessa värnpliktiga att fara in till
Eksjö. Örn patrullchefen trodde, att värnpliktiga färdades i en bil på vägen,
så handlade han rätt, örn han stoppade bilen.

Lundgren tilläde: Det hade aldrig diskuterats, om bilar hejdats och i vilken
utsträckning det skett, emedan något intermezzo aldrig tidigare uppstått med
anledning av kontrollen. Före avresan till Eksjö hade kompaniet varit förlagt
i Värmland. Där hade kontrollpatrullerna följt soldatinstruktionens bestämmelser
för patrulls uppträdande. Några andra regler funnes icke. Lundgren
beklagade, att strikta bestämmelser för patrulls uppträdande saknades
i sådana fall, örn vilka fråga vore i målet.

Olsson anförde: Han hade fört befäl över liknande patruller vid den finska
gränsen, i Halland, i Skåne, bland annat i Malmö den 10 april 1940, och i
Värmland. De civila hade därvid alltid blint lytt Olssons patrull. Olsson
ansåge, att förare av civila bilar vore skyldiga att stanna på tecken av en
militärpatrull. Av gällande soldatinslruktion mom. 1076—1090 framginge, att
poster och patruller ägde rätt att, om de icke åtlyddes, efter varning skjuta
med skarp ammunition. I

I en den 14 november 1944 dagtecknad till krigsfiskalen överlämnad åtalsinstruktion,
som krigsfiskalen inlämnade till regementskrigsrätten, anförde
militieombudsmannen.

Det föreligger otvivelaktigt en rätt för militära förbandschefer att för upprätthållande
av ordning och säkerhet vid militära förband företaga ingripanden
mot militär personal även utom militära etablissement och av krigsmakten
disponerade områden. Denna rätt är delvis reglerad i författningar och
instruktioner och torde i övrigt ha stöd i sakens natur.

I fråga om militär personals rätt att ingripa mot civila finnas såvitt det
här är av intresse bestämmelser i kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad
militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän
ordning m. m. samt i kungörelsen den 24 maj 1940 angående tillämpning av
lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.
(bevakningskungörelsen). §§ 1—3 i kungörelsen den 9 maj 1916 tillerkänna
militär personal rätt att i vissa fall avlägsna eller taga i förvar civila ordningsstörare.
Dessa föreskrifter avse icke att reglera sådana fall som före -

159

varande. Enligt 4 § bevakningskungörelsen är envar skyldig att på anfordran
av militär post, vakt, patrull eller annan för bevakning särskilt utställd
eller utsänd avdelning uppgiva namn och hemvist. Undandrar sig någon att
lämna sådan uppgift eller förekommer skälig anledning misstänka, att uppgift
som lämnats är oriktig, må han tagas i förvar. Civil person, som tagits
i förvar, skall ofördröjligen överlämnas till polismyndigheten i orten. Denna
bestämmelse har upptagits i soldatinstruktionerna för armén (se exempelvis
soldalinstruktionen för infanteriet, 1944 års upplaga, mom. 1087). För tilllämpning
av nämnda bestämmelse torde del vara en förutsättning, att det
är fråga örn verksamhet, som har till syfte att skydda anläggning eller område,
som avses i lagen den 17 maj 1940. Om sådan verksamhet har icke
varit fråga i förevarande fall. Ändamålet med den militära personalens verksamhet
har här varit att kontrollera, att värnpliktiga, som avlägsnade sig
från förbandets förläggningsplats utanför Eksjö, hade vederbörligt tillstånd
härtill, eller med andra ord att förhindra och upptäcka olovligt undanhållande.
Det intresse man avsett att tillvarataga kan närmast betecknas som
ett militärt ordningsintresse.

Därest det militära befälet ansett det nödigt att för tillvaratagande av
nämnda intresse hejda den civila trafiken, hade det säkerligen icke mött något
hinder att för ändamålet erhålla biträde av den civila polisen. Denna
hade ägt en klar rätt att hejda de civila bilarna. Polisen hade dock icke varit
berättigad att bruka vapen eller eljest använda våld för att fylla sin uppgift.
Den militära personalen har överhuvud icke ägt någon rätt att stoppa den
civila trafiken och följaktligen så mycket mindre någon rätt att därvid använda
vapen eller annat våld.

Även örn man med en vid tolkning av 4 § bevakningskungörelsen eller genom
att betrakta ifrågavarande kontrollåtgärder såsom ett uttryck för en allmän
oreglerad rätt för militären att vara verksam i försvarets tjänst i vidsträckt
mening kunde komma fram till antagandet, att militärpatrullen haft
rätt att hejda civila fordon, återstår frågan, huruvida några maktmedel överhuvud
och i så fall vilka varit tillåtna för det angivna ändamålet. Kungörelsen
den 9 maj 1916 hänvisar i § 5 till allmänna strafflagens och strafflagens för
krigsmakten nödvärnsregler, vilka ej giva någon befogenhet att bruka vapen
eller annat våld i en sådan situation som förevarande. Lagen den 17 maj
1940 och bevakningskungörelsen sakna föreskrifter i ämnet. Soldalinstruktionen
för infanteriet innehåller bestämmelser angående den rätt att i vissa
fall bruka vapen, som tillkommer post samt vakt, patrull eller annan för
bevakning särskilt utställd eller utsänd avdelning (jfr mom. 1079 i 1944 års
upplaga). En bevakningsuppgift torde förutsätta förefintligheten av visst
område eller föremål, som bevakningen avser att skydda. Bevakning av väg
måste sålunda anses avse att skydda antingen själva vägen eller också annat
område eller föremål, till vilket vägen leder. Man lär knappast kunna anse,
att patrullen i förevarande fall varit utsänd för bevakningsändamål. Syftet
har ju varit att kontrollera, att till förbandet hörande värnpliktiga icke avlägsnade
sig från förläggningsplatsen utan att lia fått tillstånd därtill. God -

160

tages denna ståndpunkt är soldatinstruktionen överhuvud ej tillämplig på
fallet. Tar man åter uttrycket bevakning i mera vidsträckt bemärkelse, och
vill man i överensstämmelse härmed tolka soldatinstruktionens hithörande
bestämmelser med hänsyn till förevarande fall, finner man, att nämnda bestämmelser
i stort sett bygga på nödvärnsrätten. De föreskrifter i soldatinstruktionen
för infanteriet, som i detta sammanhang äro av intresse, återfinnas
i mom. 1085 punkterna 2 och 3. Där stadgas, att post (patrull) äger
rätt till nödvärn och att vid behov göra bruk av sina vapen, om posten utsättes
för våld eller hot, om det föremål o. s. v., som posten skall bevaka,
utsättes för angrepp samt örn okänd eller obehörig person trots postens anvisningar
närmar sig posten eller det föremål, som posten skall bevaka, och
posten i sin instruktion ålagts att hejda dylik person. Örn någon söker fly
efter angrepp på posten eller den egendom, som posten skall bevaka, äger
posten att med vapen hejda den flyende. Detsamma gäller, då någon, som
tagits under postens bevakning, söker rymma eller då annan person för att
möjliggöra sådan rymning brukar våld eller hot. Föreskrifterna synas innebära
en viss utvidgning av de allmänna nödvärnsreglerna. Icke någon av de
här angivna förutsättningarna för rätt att bruka vapen föreligger emellertid
i ifrågavarande fall. Hur man än ser saken, ha sålunda soldatinstruktionens
bestämmelser icke inneburit någon rätt för den militära personalen att i
ifrågavarande situation bruka vapen.

Även om det bör antagas, att militär personal under vissa förhållanden för
genomförande av tjänsteåtgärd äger en längre gående rätt att bruka våld än
nödvärnsreglerna och soldatinstruktionen förutsätta,1 är det uppenbart, att
hur stort våld som helst icke får brukas i varje fall. Man måste städse kräva,
att större mått av våld icke begagnas för tjänsteåtgärdens utförande än som
är försvarligt med hänsyn till behovet av åtgärden och att det sålunda skall
föreligga en rimlig proportion mellan det intresse, som skall skyddas genom
åtgärden, och den skada, som kan förorsakas.

Därest man bedömer förevarande fall med ledning av nyss angivna principer,
gäller det att väga intresset av permittentkontrollens genomförande
mot den skada, som kunde förorsakas av för ändamålet vidtagna åtgärder.
Intresset av att ingripa mot den civila trafiken för att genomföra nämnda
kontroll måste betecknas som ganska ringa. Det är bär, som förut framhållits,
närmast fråga om ett rent ordningsintresse. Detta intresse motiverar
knappast användande av våld, än mindre bruk av vapen. Fallet kan anses
nära jämförbart med t. ex. polismans befogenhet att hejda bil, vars förare
gjort sig skyldig till ordningsförseelse av ett eller annat slag. Våld får icke
användas för sådant ändamål.

Såsom en sammanfattning av det ovan sagda får jag såsom min mening

1 Jämför beträffande polismans rätt att bruka våld uti Statens offentliga utredningar 1942: 54
framlagt förslag till ändring i 5 kap. 8 § allmänna strafflagen och till kungörelse i ämnet samt
förslag till kungörelse angående användande av militär personal för att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet, särskilt 14 §. Se även proposition nr 67 år 1945 och därav föranledd lag
den 20 april 1945 örn ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ allmänna strafflagen.

161

uttala, att det i förevarande fall icke förelegat någon rätt för den militära
personalen att hejda civila bilar, samt att, även om en sådan rätt antages,
denna likväl icke medfört någon befogenhet för den militära personalen att
använda vapen eller annat våld.

När det gäller att fastställa ansvaret för det inträffade, uppkommer bland
annat frågan om befälets ordergivning varit tillfredsställande.

Tilly har såsom bataljonschef i anledning av en depåorder angående inskränkt
permittering utfärdat en bataljonsorder, enligt vilken kontroll av att
värnpliktiga, som passerade till och från Eksjö, innehade vederbörligt tillstånd
därtill, skulle utövas genom vissa kompaniers försorg å olika tider
vid järnvägsövergången Hässelås. Tilly har enligt egen uppgift icke givit
några ytterligare direktiv för kontrollens utövning. Det borde för Tilly ha stått
klart, att den anbefallda kontrollen icke innefattade någon egentlig bevakningsuppgift,
men att det vid kontrollens utövning likväl lätteligen kunde
bliva fråga örn ingripande exempelvis i den civila biltrafiken. Tilly borde
vidare ha insett, att den avsedda kontrollen icke kunde få utövas på samma
sätt och med samma medel som vid ren bevakningstjänst under fältmässiga
förhållanden i gränstrakterna. Förbandet hade vid tillfället nyss återkommit
från tjänstgöring av sistnämnda slag. Tilly måste därför anses ha varit skyldig
att söka undanröja all eventuell tveksamhet örn bataljonsorderns rätta uttolkning
genom att lämna närmare instruktioner örn sättet och medlen för
kontrollens utövande. Därest Tilly ansett det nödvändigt för kontrollens genomförande
att hejda den civila biltrafiken, får det anses lia ålegat honom
att söka kontakt med den civila polisen för att försäkra sig om dennas biträde.

Det synes icke av den hittillsvarande utredningen fullt klart, vilken uppfattning
Tilly själv haft rörande kontrollverksamhetens rätta utövning. Under
den förberedande utredningen förklarade Tilly, att han ansåge, att patrullchefen
i betraktande av det sätt på vilket händelserna utvecklat sig vid järnvägsövergången
handlat fullt riktigt genom att hejda och visitera bilar. Vid
krigsrätten har Tilly hävdat, att Lundgren haft anledning antaga, att kontrollen
skulle verkställas på samma sätt som i fält. Tilly har vidare gjort
gällande, att Olsson handlat fullt riktigt, då han försett patrullen med skarp
ammunition. Det förefaller därför närmast som om Tilly själv såväl vid
orderns givande som senare varit av den meningen, att kontrollen skulle
utövas på det sätt och med de medel, som skett, och att patrullen sålunda
handlat fullt riktigt och i överensstämmelse med ordern genom att vid förefallande
behov hejda civila bilar med användande av skjutvapen.

Med hänsyn till vad ovan anförts måste Tilly, vare sig han avsett överlämna
åt Lundgren alt efter eget beprövande anordna kontrollen eller han
förutsatt, att densamma skulle utföras på sätt som skett, anses lia gjort sig
skyldig till oförstånd i tjänsten genom bataljonsorderns utfärdande.

Lundgren har med ledning av bataljonsordern utfärdat en kompaniorder,
enligt vilken kontroll av att värnpliktiga innehade tillstånd eller order vid
passerande till och från Eksjö skulle utövas av patruller å angivna tider.

11—458743. Militie ombudsmannens ömhet sberättelse.

162

Även Lundgren borde ha insett, att bataljonsordern med hänsyn till kontrollverksamhetens
natur och omständigheterna i övrigt var i behov av komplettering
genom skriftliga eller muntliga instruktioner. Lundgren borde ha vänt
sig till bataljonschefen med anhållan örn närmare instruktioner. Detta har
Lundgren underlåtit. Det förefaller emellertid som om Lundgren ansett det
nödigt att på något sätt komplettera den av honom i enlighet med bataljonsordern
utfärdade skriftliga kompaniordern. Han synes sålunda ha givit Olsson
vissa muntliga föreskrifter rörande kontrollens utövande. Utredningen visar
icke med tillräcklig klarhet, vilka dessa föreskrifter varit. Vid förberedande
förhör i saken har Lundgren meddelat, att patrullen fått muntlig order, innehållande
att patrullen skulle vara försedd med skjutvapen och uppträda
som vanligt vid bevakning av väg. Ordern hade icke innehållit, att vapnen
skulle vara laddade. Olsson har vid samma förhör bekräftat, att han fått
order av Lundgren att uppträda med patrullen som vanligt vid bevakning av
väg. Vid krigsrätten har Lundgren vitsordat sina uppgifter från det förberedande
förhöret men samtidigt tillagt, att han vid muntlig genomgång med
befälet av kompaniordern icke berört kontrollen på annat sätt, än att han
frågat Olsson, om denne läst kompaniordern, och örn han vore fullt på det
klara med sin uppgift som patrullchef, vartill Olsson svarat jakande och
påpekat, att han tidigare haft liknande uppdrag. Har Lundgren tillsagt Olsson
att uppträda med patrullen som vanligt vid bevakning av väg, har han
därmed lämnat Olsson en vilseledande order, alldenstund patrullen icke anförtrotts
någon egentlig bevakningsuppgift. Det har förelegat en så mycket
större fara för att Olsson skulle missförstå ordern, som han kort förut under
beredskapstjänst i Värmland synes lia utfört rena bevakningsuppdrag, som
otvivelaktigt medfört en rätt att i viss omfattning ingripa i det civila livet,
t. ex. genom att stoppa civila bilar. Har Lundgren däremot endast tillfrågat
Olsson, örn denne läst kompaniordern, och om han vore fullt på det klara
med sin uppgift, har Lundgren lämnat Olsson utan erforderlig vägledning
för utförande av det Olsson anförtrodda uppdraget. Det synes därför som örn
Lundgren gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten genom att — utan att söka
skaffa sig visshet örn bataljonsorderns rätta tolkning -— lämna Olsson vilseledande
eller otillräckliga instruktioner i fråga örn kontrollens utövande.

Det är emellertid av hittills tillgänglig utredning icke fullt klart, vilken
mening Lundgren haft om kontrollverksamhetens riktiga utövning. Förefintliga
uttalanden och upplysningar ge närmast vid handen, att Olsson enligt
Lundgrens uppfattning handlat fullt riktigt och i överensstämmelse med kompaniordern,
då han vid förefallande behov använt skjutvapen för att hejda
civila bilar. Därest detta är fallet, är det enligt min mening klart, att Lundgren
genom kompaniordern gjort sig skyldig till tjänstefel.

De sålunda av Tilly och Lundgren begångna tjänstefelen anser jag vara av
den allvarliga beskaffenhet, att jag icke kan underlåta att göra dem till föremål
för beivran.

Då Tilly och Lundgren finge anses lyda under regementskrjgsrätten och
frågan om deras ansvar syntes ha hänskjutits till regementskrigsrätten att

163

upptagas uti ovan omförmälda mål, i vilket krigsfiskalen yrkat ansvar å
Olsson, uppdrog militieombudsmannen åt krigsfiskalen att i nämnda mål
ställa jämväl Tilly och Lundgren under tilltal för tjänstefel och därvid yrka
ansvar å dem enligt lag och sakens beskaffenhet.

❖

Målet rörande Tilly och Lundgren upptogs vid regementskrigsrätten till
gemensam handläggning med det förut anhängiggjorda målet mot Olsson.

Härefter förebragtes vid krigsrätten ytterligare utredning angående ordergivningen.

Därvid förekom bland annai följande.

Efter fråga till Lundgren, örn Olsson förfarit riktigt, då han hejdade civila
bilar, anförde Lundgren: Lundgren hade icke åtlytt bataljonsordern, örn han
förbjudit Olsson att hejda bilar, i vilka värnpliktiga färdades. Å andra sidan
hade Lundgren icke haft rätt att befalla Olsson att hejda alla bilar. Lundgren
hade icke bekräftat, att civila bilar skulle stoppas. Tilly hade kommit
till Lundgrens kompani kort tid efter det att Lundgren genomgått kompaniordern
med sitt befäl den 10 oktober. Lundgren hade icke frågat Tilly, huruvida
bilar skulle stoppas. Den frågan hade nämligen icke varit aktuell för
Lundgren.

På fråga till Tilly, örn han vid orderns utfärdande tänkt på, att bilar komme
att hejdas för kontrollens genomförande, svarade Tilly: Han hade vid
orderns utfärdande tänkt på och avsett, att bilar skulle stoppas. Tilly hade
icke kunnat följa depåorderns bestämmelser örn kontroll av permissionsbestämmelsernas
efterlevnad, utan att bilar hejdades. Vid mörker hade det varit
nödvändigt att stoppa alla bilar. Tilly hade däremot icke tänkt på den
möjligheten, att skottlossning skulle bliva en följd av åtgärderna att stoppa
bilar.

Lundgren uppgav i detta sammanhang, att han också ansåge, att all trafik
måst hejdas vid mörker för verkställande av kontrollen.

Olsson upplyste, att han i Värmland haft både rena bevakningsuppdrag
och kontrolluppdrag. Olsson tilläde, att han såväl den 11 oktober som tidigare
under bevakning vid norska gränsen och vid kontrolluppdrag i Töcksfors
ansett, att han skulle bliva åtlydd, och att han i annat fall skulle bruka
de maktmedel han hade till sitt förfogande.

Tilly anförde: Olsson hade i Värmland haft såväl bevaknings- som kontrolluppdrag.
Instruktionerna för bevakning vöre icke likalydande med dem,
som gällde för kontroll. Beträffande rätten att skjuta följdes i båda fallen
bestämmelserna i soldatinstruklionen.

Tilly och Lundgren tillfrågades, om de skulle lia skjutit, örn de varit i
Olssons ställe.

Tilly uppgav, att han icke kunde svara på frågan, och tilläde, att han an -

164

såge, att man måste lia varit på platsen vid ifrågavarande tillfälle och levt
sig in i förhållandena för att kunna veta, hur man skulle ha handlat.

Lundgren svarade: Lundgren visste icke, huru han skulle ha handlat.
Lundgren hade icke under sin fjortonåriga tjänstetid kommit i en sådan situation,
att han behövt avlossa ett skarpt skott för att bliva åtlydd.

På fråga huruvida Tilly och Lundgren ansåge, att Olsson varit berättigad
att skjuta vid ifrågavarande tillfälle, svarade Tilly, att Olsson skulle ha skjutit
varningsskott, om han icke blivit åtlydd.

Lundgren förklarade sig instämma i Tillys yttrande.

Olsson gjorde gällande, att han skjutit varningsskott, eftersom han riktat
sina skott mot det högra bakhjulet på bilen.

Krigsfiskalen yrkade under åberopande av innehållet i åtalsinstruktionen
ansvar å de tilltalade jämlikt 130 § strafflagen för kiigsmakten, vilket yrkande
närmare bestämdes enligt följande.

Krigsfiskalen lade Olsson till last, att denne använt större våld för orderns
utförande än förhållandena krävt. Olsson hade lossat skarpa skott, ehuru
han icke haft stöd för en sådan åtgärd, vare sig i soldatinstruktionens regler
eller i andra bestämmelser. Däremot kunde Olsson icke lastas för sin åtgärd
att hejda civil trafik, enär Olsson vid utförandet av denna åtgärd endast
följt högre chefers order.

Vad anginge Tilly och Lundgren, sade sig krigsfiskalen lägga dem till
last, att de med sina order avsett, att civil trafik skulle hejdas, eller i varje
fall, att deras order inneburit, att den civila trafiken skulle hejdas. Militära
myndigheter hade icke rätt att anbefalla sådana åtgärder i Småland. Däremot
ansåge krigsfiskalen, att Tilly och Lundgren icke kunde lastas för sin
underlåtenhet att för Olsson muntligen framhålla, att skottlossning icke
finge förekomma för hejdande av bilar.

I skrivelse till regementskrigsrätten den 12 december 1944 anförde militieombudsmannen:
Med anledning av det ansvarsyrkande, som av krigsfiskalen
framställts mot Tilly och Lundgren, får jag till förekommande av
missförstånd anmärka, att jag icke avser att begränsa min talan mot dem
eller ändra den ståndpunkt, som utvecklats i åtalsinstruktionen. Under åberopande
av denna och med beaktande av den i målet sedermera förebragta
utredningen får jag på följande sätt precisera åklagarens ansvarsyrkanden.

Angående Tilly.

1) Ansvar yrkas å Tilly för det han utan att vara därtill befogad utfärdat
en bataljonsorder om permiltentkontroll, enligt -vilken kontrollpatrullen
skulle hejda den civila trafiken.

2) Ansvar yrkas å Tilly — vare sig yrkandet under 1) vinner bifall eller
ej — för att Tilly antingen

a) genom ordern anbefallt, att den civila trafiken skulle hejdas på sätt
som skett, d. v. s. eventuellt även genom användande av skjutvapen, eller

b) om ordern icke kan anses lia denna innebörd, icke lämnat några föreskrifter
om de medel, med vilka den civila trafiken skulle få hejdas.

165

3) Även om bataljonsordern ej kan anses ha inneburit, att den civila trafiken
skulle hejdas, så har ordern i varje fall varit så otydlig, att den lätteligen
kunnat föranleda missförstånd. Ansvar yrkas därför i detta fall å Tilly,
för att han lämnat underordnat befäl utan erforderlig ledning beträffande
kontrollens omfattning och medlen för dess genomförande.

Angående Lundgren.

1) Ansvar yrkas å Lundgren för det han — utan att söka skaffa sig visshet
om bataljonsordems rätta tolkning — utfärdat en kompaniorder örn
permittentkontroll, enligt vilken kontrollpatrullen skulle hejda den civila
trafiken.

2) Ansvar yrkas vidare å Lundgren med avseende å kompaniordern enligt
vad ovan under 2) och 3) upptagits beträffande Tilly ifråga örn bataljonsordern.

Ägaren till den av Svensson vid tillfället förda bilen, trafikbilägaren Helge
Jansson, samt Brattström yrkade skadestånd.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 15 december 194-4 och
utlät sig därvid.

I målet finner regementskrigsrätten det utrett,

att i depåorder den 5 oktober 1944 anbefallts, att permittering av ifrågavarande
bataljons manskap finge ske inom av bataljonschefen bestämt fritidsområde,
att Eksjö icke skulle ingå i fritidsområdet, samt att permittering
utom fritidsområdet icke finge äga rum före tidpunkten för manskapets
hempermittering utom vid trängande fall,

att Tilly såsom bataljonschef i anledning av nämnda depåorder den 8 oktober
1944 utfärdat en bataljonsorder, i vilken föreskrivits, att det genom
kompanichefernas försorg skulle kontrolleras, att värnpliktiga, som passerade
till och från Eksjö, innehade vederbörliga tillstånd (order), samt att
kontrollen skulle utövas genom officers- eller underofficerspatruller vid järnvägsövergången
Hässelås,

att Lundgren såsom kompanichef å ifrågavarande bataljon med ledning
av bataljonsordern den 10 oktober utfärdat en kompaniorder, enligt vilken
kontroll av att värnpliktiga innehade tillstånd eller order vid passerande till
och från Eksjö skulle utövas av patruller å angivna tider,

att Lundgren vid sidan av den skriftliga kompaniordern givit de honom
underställda plutoncheferna muntliga föreskrifter rörande kontrollens utövande,
enligt vilka det bland annat ålegat respektive patruller att vara försedda
med vapen och uppträda som vanligt vid kontroll av väg,

att Lundgren tillfrågat Olsson, om han vore klar på patrullernas uppgift,
varvid Olsson lämnat ett jakande svar,

att Olsson, vilken unde tjänstgöring i Värmland i gränstrakterna mot
Norge under september 1944 fullgjort kontrolluppdrag av enahanda beskaffenhet
som det nu ifrågavarande och därvid utfört kontrollen på det sätt, att
han hejdat all trafik å den väg, där patrullen varit utställd, uppfattat Lund -

166

grens order så, att det ålåge Olsson alt på samma sätt verkställa kontrollen
vid järnvägsövergången vid Hässelås,

att Olsson, då han klockan 20—klockan 22 den 11 oktober 1944 fullgjort
det honom anförtrodda uppdraget, i enlighet med sin nyssnämnda uppfattning
utfört detta på det sätt, att han sökt hejda all trafik å nämnda järnvägsövergång,

samt att Olsson, då den av Svensson förda, Jansson tillhöriga bilen passerade
järnvägsövergången utan att stanna på Olssons tecken, avlossat två
skott efter denna bil, av vilka skott det ena träffade bilens högra bakdäck
och det andra trängde in i bilen och tillfogade Brattström i målet närmare
angiven skada.

Tilly har vitsordat, att han vid bataljonsorderns utfärdande avsett, att
kontrollen skulle utföras genom hejdande av all trafik å järnvägsövergången,
och Lundgren har medgivit, att de av honom meddelade orderna innefattat,
att nyss angivet sätt skulle vinna tillämpning vid kontrollens utförande.

Däremot har varken Tilly eller Lundgren anbefallt, att den civila trafiken
skulle hejdas genom användning av våld, och giver utredningen i målet icke
stöd för antagandet, att de vid ordernas utfärdande avsett, att så skolat ske.

Regementskrigsiätten finner väl militär myndighet icke hava varit berättigad
att i förevarande fall utan tillstånd av vederbörande civila polismyndighet
hejda civil trafik på allmän landsväg, och att förty Tilly och Lundgren
vid ordernas utfärdande förfarit felaktigt. Med hänsyn till nu rådande
beredskapsförhållanden och ofullständigheten i gällande bestämmelser på
ifrågavarande område, anser emellertid regementskrigsrätten denna felaktighet
icke vara av beskaffenhet att för dem böra föranleda ansvar.

Vid sådant förhållande och då det ej heller i övrigt visats, att Tilly och
Lundgren gjort sig skyldiga till straffbart förfarande varda mot dem i målet
framställda ansvarsyrkanden ogillade.

Vidkommande åtalet mot Olsson så enär det uppdrag, Olssons patrull
haft sig förelagt, endast varit av kontrollerande art, samt det i förevarande
fall icke varit fråga om nödvärn, finner regementskrigsrätten, att patrullen
icke varit berättigad att göra bruk av vapen, och att förty Olsson genom sin
åtgärd att avlossa skott för hejdande av trafik gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten.

På grund härav prövar regementskrigsrätten rättvist döma Olsson jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten att för vad han sålunda låtit komma sig
till last undergå arrest utan bevakning i åtta dagar.

Vidkommande i målet föid ersättningstalan har Olsson vitsordat skäligheten
i och för sig av de belopp, Jansson fordrat i ersättning för reparation
av bil och vulkanisering av ett däck eller sammanlagt 118 kronor 47 öre,
samt av vad Brattström yrkat eller 19 kronor 60 öre

Regementskrigsrätten finner skälig ersättning utgöra för värdeminskning
av däck 20 kronor och för bilens stillastående under fyra dagar sammanlagt
100 kronor.

Regementskrigsrätten förpliktar förty Olsson att genast mot kvitto utgiva

167

till Jansson tvåhundratrettioåtta kronor 47 öre samt till Brattström nitton
kronor 60 öre.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av krigsdomaren P. Cederschiöld, t. f. auditören B. Adéll och kaptenen
A. F. Flygare, var kaptenen E. Rosenberg skiljaktig i det avseende, som
framgår av följande av honom avgivna yttrande.

»Lundgren liar i sin order till patrullerna använt uttrycket ''vapen. Detta
har enligt utredningen resulterat i feltolkning från patrullchefen Olssons sida.

Sålunda har Olsson utrustat personalen i patrullen med pistol i stället
för den ordinarie vapenutrustningen, gevär eller dylikt. Vidare har Olsson
uttagit skarp ammunition i tanke, att så varit Lundgrens avsikt. Utredningen
visar, att detta icke alls varit dennes mening.

Överhuvud synes uttrycket ''vapen'' i ordern lia utlöst en livlig diskussion
mellan plutoncheferna, huruvida detta skulle innebära även ammunition.

På grund härav anser jag, att Lundgrens order till patrullcheferna varit
oklar och på grund härav medgivit och resulterat i feltolkning.

Därför dömer jag Lundgren jämlikt § 130 för oklar ordergivning, som inneburit
försummelse i tjänsten, till arrest utan bevakning i en dag.»

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 3 januari 1945 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag samt därvid yrka bifall till de av militieombudsmannen vid
krigsrätten mot Tilly och Lundgren framställda ansvarsyrkanden. I skrivelsen
anförde militieombudsmannen bland annat.

Intresset av permittentkontrollens genomförande måste betecknas som ett
militärt ordningsintresse. Det hade varit fråga om ett förband, som etter beredskapstjänstgöring
återkommit till sin fältdepå för avrustning och hempermittering
av personalen. Av skäl, som förut närmare angivits, har patrullen
icke ägt att för tillvaratagande av detta intresse hejda civila bilar genom
bruk av vapen.

Krigsrätten har funnit, att varken Tilly eller Lundgren anbefallt, att den
civila trafiken skulle hejdas genom användande av våld och att utredningen
i målet icke ger stöd för antagandet att de vid bataljons- och kompaniordernas
utfärdande avsett att så skolat ske.

Vad Tilly och Lundgren i detta hänsende skola anses ha anbefallt och
vad de vid ordernas utfärdande avsett synes ingalunda klart. De lia lämnat
svävande och oklara uppgifter. Till en början synas de närmast ha intagit
den ståndpunkten, att Olsson handlat riktigt. Under målets gång lia de sedermera
ändrat ståndpunkter. Till belysning härav Iean vara av intresse att
lämna en kortfattad sammanställning av deras uppgifter.

Sedan Tilly vid förberedande förhör förklarat, att det icke funnits någon
muntlig order för patrullen utöver bataljonsordern samt att Tilly ansåge, att
Olsson i betraktande av det sätt, på vilket händelserna utvecklat sig vid järnvägsövergången,
handlat fullt riktigt genom att hejda och visitera bilar, tilllade
Tilly vid första rättegångstillfället, att då det här vore fråga örn mobiliserat
förband Olsson handlat riktigt, när han försett patrullen med skarp
ammunition.

168

Senare uppgav Tilly, att han vid bataljonsorderns utfärdande tänkt på
och avsett, att bilar skulle stoppas men att han däremot icke tänkt på den
möjligheten, att skottlossning skulle bliva en följd av nämnda åtgärd.

Efter fråga örn Tilly skude ha skjutit, om han varit i Olssons ställe, anförde
Tilly, att han icke kunde svara på frågan och att man måste ha varit
på platsen vid ifrågavarande tillfälle och levt sig in i förhållandena för att
kunna veta, hur man skulle ha handlat.

På ytterligare fråga, huruvida Tilly ansåge att Olsson varit berättigad att
skjuta vid tillfället, svarade Tilly till en början, att Olsson skulle ha skjutit
varningsskott, örn han icke blivit åtlydd, men ändrade sedan detta uttalande
till att Olsson »möjligen» kunde ha skjutit varningsskott, örn han icke blivit
åtlydd.

Lundgren uppgav vid förberedande förhör: Lundgren hade givit patrullen
muntlig order att utrusta sig med skjutvapen. Däremot hade Lundgren
icke tillsagt, att vapnen skulle vara laddade. Lundgren hade vidare beordrat
Olsson att uppträda med patrullen »som vanligt vid bevakningen av väg».
Lundgren ansage, att patrullen med den uppgift den haft borde varit försedd
med skarp ammunition.

Vid första rättegångstillfället uppgav Lundgren bland annat: Den 10 oktober
1944 hade Lundgren samlat allt honom underställt befäl och genomgått
kompaniorderns bestämmelser. Beträffande den orderpunkt, som handlade
örn kontrollen, hade Lundgren vid den muntliga genomgången endast gjort
det tillägget, att Olsson skulle vara chef för kontrollpatrullen den 11 oktober.
Lundgren hade frågat, om Olsson läst kompaniordern och örn han vore
fullt på det klara med sin uppgift. Olsson hade därvid svarat jakande och
papekat, att han tidigare haft liknande uppdrag. Lundgren hade därefter icke
mer berört kontrollen vid den muntliga genomgången. Lundgren hade tidigare
utfärdat detaljerade order för kontrolluppgifter.

I detta sammanhang företedde Lundgren en patrullinstruktion av den
30 september 1944 avseende permittentkontroll vid ett vägskäl. Instruktionen
innehöll föreskrift, att patrullen skulle vara försedd med fältutrustning
utom hjälm och packning (i fältutrustning ingår ammunition) samt hänvisning
till stadgandet örn vakttjänst i mom. 1087 i gällande soldatinstruktion
för infanteriet.

Senare uppgav Lundgren, att han vid den muntliga genomgången av kompaniordern
läst upp den punkt i densamma, som rörde kontrollen, och därefter
givit muntlig instruktion av bland annat följande innehåll: Patrullen
skulle utgå utan särskild utrustning. Dock skulle ficklampa och vapen medföras.
Uppgiften vore att kontrollera att alla värnpliktiga, som passerade,
hade tillstånd att besöka staden. I övrigt hade patrullen att uppträda »som
vanligt vid kontrollen av vägen».

Olsson vitsordade Lundgrens uppgifter med det förbehållet, att Lundgren
sagt, att patrullen skulle uppträda »som vanligt vid kontroll av väg». Olsson
uppgav vidare, att han vid ifrågavarande tillfälle stött sig på den detaljerade

169

order angående permittentkontroll av den 30 september 1944, som Lundgren
åberopat vid första rättegångstillfället.

På fråga till Lundgren, huruvida han skulle ha skjutit, om han varit i Olssons
ställe, svarade Lundgren, att han icke visste, hur han skulle lia handlat,
och att han icke under sin fjortonåriga tjänstetid kommit i en sådan situation,
att han behövt avlossa ett skarpt skott för att bli åtlydd.

En ytterligare fråga till Lundgren, huruvida han ansåge, att Olsson varit
berättigad att skjuta vid ifrågavarande tillfälle, besvarades genom instämmande
i Tillys svar på samma fråga. Liksom Tilly ändrade Lundgren senare
sitt uttalande i denna del och sade sig anse, att Olsson »möjligen» kunde ha
skjutit ett varningsskott.

Lundgren framhöll vidare mot slutet av rättegången, att han icke givit order
om utdelning av skarp ammunition till Olssons patrull och att detta visade,
att Lundgren icke avsett, att patrullen skulle vara försedd med skarp ammunition.

Genom sistnämnda förklaring angående ammunitionen intog Lundgren en
ståndpunkt motsatt den han omfattat på det förberedande stadiet av utredningen.

Den osäkerhet, som kommit till uttryck i Tillys och Lundgrens ändrade
ståndpunkter och delvis svävande uttalanden om sättet för kontrollens utövande,
framhäver tydligt önskvärdheten av att bataljons- och kompaniorderna
kompletterats genom skriftliga eller muntliga instruktioner. Av dessa närmare
instruktioner borde klart ha framgått, att skjutvapen icke finge användas
för att hejda den civila trafiken. Såväl Tilly som Lundgren borde
med hänsyn till kontrollverksamhetens natur och omständigheterna i övrigt
ha insett, att av dem utfärdade order varit i behov av sådan komplettering.
Tilly synes överhuvud icke lia utfärdat några föreskrifter utöver bataljonsordern.
De närmare instruktioner Lundgren lämnat ha varit direkt
vilseledande dels genom att Lundgren beordrat patrullen att medföra vapen
utan att samtidigt föreskriva, huruvida ammunition skulle medföras, och
dels genom föreskriften, att patrullen skulle uppträda »som vanligt vid bevakning
av väg» eller »som vanligt vid kontroll av väg».

Frågan, huruvida Tilly och Lundgren genom otydlig ordergivning i nu
berörda hänseende gjort sig förfallna till ansvar för tjänstefel, har av krigsrätten
endast bemötts med en allmän förklaring, alt »ej heller i övrigt visats,
att Tilly och Lundgren gjort sig skyldiga till straffbart förfarande».

Militär personal synes för närvarande ej sällan utgå från att de äga en rätt
att bruka våld, som går längre än nödvärnsreglerna och soldatinstruktionernas
föreskrifter och icke heller kan tillfredsställande grundas på allmänna
överväganden. En särskilt hos den lägre personalen ganska allmän uppfattning
synes sålunda bland annat vara, att poster eller patruller så gott som
alltid äga bruka skjutvapen för att göra sig åtlydda i tjänsten, detta tämligen
oberoende av om det föreligger en godtagbar proportion mellan det intresse,
som skall skyddas genom vapnens användande, och den skada, som därav

170

kan förorsakas. Att en sådan uppfattning ganska allmänt föreligger har i
stort sett blivit bekräftat vid inspektioner, som jag under december 1944
låtit företaga vid ett antal depåer och förläggningar i Stockholm och Stockholms
närhet.

Det framstår under sådana förhållanden som ett angeläget intresse, att
militära chefer vid sin ordergivning — genom att utfärda tydliga och fullständiga
föreskrifter — taga tillbörlig hänsyn icke blott till de fall, då skjutvapen
få brukas, utan även till sådana fall, då dylika vapen uppenbarligen
icke få komma till användning.

Det synes icke heller tillfredsställande, att poster och patrulichefer, som
fått en »sträng» utbildning i vakt- och bevakningstjänst och därvid
kanske emellanåt bibringats en överdriven och icke tillräckligt differentierad
uppfattning om sin rätt att bruka vapen för tjänsteåtgärders genomförande,
skola ensamma svara för följderna av ett handlande, som åtminstone
till en del kan ha sin grund i brister i undervisningen.

Även Olsson har överklagat regementskrigsrättens utslag.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

41. Värnpliktig har felaktigt efterspanats och genom polismyndighets försorg
inställts vid vederbörande regemente.

I en den 24 juli 1944 lill militieombuasmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 426-46-18 Rikard Hartvig Emanuel Larsson bland annat
följande: Larsson hade den 29 februari 1944 inryckt till beredskapstjänst
vid en arbetspluton i Vaxholm. Enär mer personal än som erfordrats inkallats
till förbandet, hade emellertid han och sju andra värnpliktiga redan
samma dag fått återvända hem. Den 9 maj 1944 hade han av fjärdingsmannen
i Riala underrättats om att han rapporterats, emedan han olovligen uteblivit
från förbandet, samt påföljande dag av fjärdingsmannen införts till
konvalescentkompaniet vid Svea livgarde i Stockholm, där man med ledning
av anteckningarna i hans värnpliktsbok omedelbart konstaterat, att han
den 29 februari inställt sig å sitt förband i vederbörlig ordning och att ett
misstag sålunda förelåge. Kaptenen Otto Salmonson å konvalescentkompaniet
hade uppgivit, att chefen för underhållskompaniet i fråga, kaptenen
Gottfrid Nilsson, vore ansvarig för misstaget och att Nilsson vore skyldig
ersätta såväl fjärdingsmannens som Larssons kostnader i anledning av Larssons
hämtning till regementet. I ersättning för inställelsen hade Larsson begärt
dels 4 kronor 70 öre för bussresa från Riala till Stockholm och åter,
dels 8 kronor för uppehåll i Stockholm under en dag. Larsson hade nämligen
själv fått vidkännas såväl resekostnaderna som kostnaderna för sitt uppehälle
i Stockholm. Fjärdingsmannen hade omedelbart erhållit ersättning
för sina kostnader. Larsson hade däremot ännu icke erhållit någon ersätt -

171

ning, och då han icke visste någon annan utväg att utfå ersättningen, anliölle
han om militieombudsmannens biträde.

Sedan från infanteribefälhavaren vid Stockholms kuslartilleriförsvar infordrats
utredning i ärendet, inkom denne med yttranden av Nilsson och
ställföreträdande infanteribefälhavaren, överstelöjtnanten Alf Sandmark,
ävensom med eget yttrande.

Nilsson anförde i sitt yttrande bland annat: Larsson hade den 29 februari
1944 inställt sig till krigstjänstgöring vid ifrågavarande arbetspluton, vid
vilket förband värnpliktige sergeanten nr 890-2-24 Edw. A. Sandberg tjänstgjort
såsom plutonchef. Redan samma dag hade emellertid Larsson hempermitterats
jämte viss annan personal såsom varande övertalig. Vid inmönstringen
hade Nilsson för att underlätta Sandbergs arbete gjort vederbörliga
anteckningar om inställelse i inskrivningsböckerna för den personal, som befunnits
övertalig och som därför skolat hempermitteras. Nilsson hade därjämte
utbetalat terminslön och låtit utskriva biljetter till dem, som skolat
resa hem. Inkallelseorderna hade de inkallade vid inmönstringen lämnat till
Sandberg, som även fört inmönstringsrullan. Larssons hämtning till konvalescentkompaniet
hade föranletts av en rapport från Sandberg till Nilsson
i dennes egenskap av chef för underhållskompaniet i fråga. Med ledning av
denna rapport hade därefter Nilssons kompaniadjutant föranstaltat om Larssons
efterspanande. Den felaktiga efterlysningen berodde sannolikt på att
Sandberg icke fört inmönstringsrullan på rätt sätt. Att Larsson icke erhållit
ersättning för sina kostnader berodde på att Sandberg icke vore villig att
ersätta beloppet.

Sandmark yttrade: Inmönstring vid den ifrågavarande och en annan arbetspluton
hade ägt rum i frälsningsarméns lokal i Vaxholm den 29 februari
1944. Plutonerna vore i likhet med övriga arbetsplutoner självständiga förband
men dock i vissa avseenden underställda Nilsson. Inmönstringen skulle
ha förrättats av plutoncheferna med ledning av vederbörlig inmönstringsrulla.
1 samband därmed hade det ålegat vederbörande att avlämna sina inskrivningsböcker
till inmönstringsförrättaren. Sandberg hade på förfrågan
meddelat, att inmönstringsrullan vid inmönstringstillfället icke varit fullt
aktuell, utan att han varit nödsakad att föra rullan för hand. Sandberg
hade vidare uppgivit, att Nilsson samma dag, inryckningen ägt rum, företett
en handling, utvisande bland annat att Larsson, som icke förut tillhört
förbandet, placerats å detta. Nilsson åter hade uppgivit, att ifrågakomna
tillkomsluppgift varit dagtecknad den 18 februari 1944 samt alt Sandberg senast
den 27 februari 1944, då han inställt sig å förbandet, haft tillfälle att
justera inmönstringsrullan. I denna skulle vid inmönstringsförrättningen i särskilda
kolumner antecknas, huruvida inkallelseorder och inkallelseböcker
avlämnats. Inmönstringsrullan för ifrågavarande arbetspluton hade emellertid
icke kunnat återfinnas. Nilsson hade enligt egen uppgift infordrat densamma
från Sandberg, men denne hade icke kunnat lämna något besked örn
var den funnes. Av inmönstringsrullan kunde sålunda icke erhållas någon
uppgift, huruvida Larsson den 29 februari 1944 anmält sig för Sandberg.

172

Larsson hade emellertid på förfrågan själv uppgivit, att han avlämnat sin
inkallelseorder och sin inskrivningsbok vid inmönstringsbordet, samt att
han därvid fått besked, att han såsom övertalig skolat hempermitteras och
fördenskull skolat anmäla sig för Nilsson.

Infanteribefälhavaren, överstelöjtnanten Karl Lindqvist, yttrade: Enär Larsson
inställt sig vid den ifrågavarande inskrivningsförrättningen men uppenbarligen
icke blivit inskriven av Sandberg, syntes denne i egenskap av inmönstringsförrättare
vara ansvarig för att Larsson efterspanats och införts
till Svea livgarde i Stockholm. Sandberg hade den 30 augusti 1944 skilts
från sin befattning som plutonchef på grund av visad oförmåga att fullgöra
sina tjänsteåligganden och i samband därmed överförts från sin krigsplacering
vid Stockholms skärgårds försvarsområde till Stockholms inskrivningsområde.

Sedan Sandberg bereus tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet, anförde
han i en skrift bland annat: Inmönstringen av ifrågavarande båda
plutoner hade pågått samtidigt i samma lokal, och han hade därvid för
sin del tjänstgjort såsom inmönstringsförrättare vid ifrågavarande arbetspluton.
Avspärrningsanordningarna mellan de båda plutonerna hade varit allenast
provisoriska. Larsson hade jämte viss annan personal tilldelats förbandet
först den 18 februari 1944. Uppgiften i Lindqvists yttrande, att Nilsson
haft tillfälle att kontrollera inmönstringsrullan senast den 27 februari
1944, vore felaktig. Den 27 februari 1944 hade icke funnits någon personal
i Vaxholm, som kunnat lämna ut ifrågakomna tillkomstuppgift rörande
personalen å förbandet. Sedan inmönstringen avslutats, hade Sandberg lagt
ned samtliga inmönstringshandlingar i en expeditionslåda och låst denna.
Efter komplettering av utrustning, skärmbildsfotografering och blodgruppsbestämning
m. m. hade förbandet den 1 mars 1944 från Vaxholm avrest
till Utö, varvid Nilsson övertagit alla personalhandlingar. Till följd av brådskande
göromål hade Sandberg först två dagar senare blivit i tillfälle att
granska sina anteckningar från inmönstringsförrättningen. Då han därvid
funnit, att en del anteckningar saknades, hade han med ledning av de kvarvarande
samt ur minnet avgivit den rapport, som sedermera föranlett Larssons
efterlysning. Därest Sandberg mot förmodan skulle anses ansvarig för
det begångna felet, vore han eventuellt beredd att betala det av Larsson i
ersättning fordrade beloppet.

I en den 30 januari 1945 dagtecknad, till infanteribefälhavaren överlämnad
åtalsinstruktion anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för
ärendet.

Av utredningen i ärendet framgår, att Larsson — sedan han inkallats till
tjänstgöring — den 29 februari 1944 i vederbörlig ordning inställt sig vid
sitt förband men därvid redan samma dag hempermitterats såsom övertalig
å förbandet, att Sandberg, som i egenskap av förbandschef vid inryckningen
tjänstgjort såsom inmönstringsförrättare å förbandet, sedermera i tro, att

173

Larsson underlåtit inställa sig, rapporterat denne såsom utebliven, samt att
Larsson med anledning härav efterspanats och genom polismyndighetens
försorg den 10 maj 1944 införts till Svea livgardes kasern i Stockholm.

För sin åtgärd att rapportera Larsson som utebliven från förbandet har
Sandberg ej ådagalagt förhållande, som kan lända honom till ursäkt. Det
tjänstefel, vartill Sandberg genom denna åtgärd gjort sig skyldig, är av den
allvarliga beskaffenhet, att jag anser mig icke kunna underlåta att göra
detsamma till föremål för laga beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande åklagare att
vid behörig domstol anhängiggöra och utföra talan mot Sandberg för vad
denne låtit komma sig till last. Larsson borde därvid beredas tillfälle att
mot Sandberg framställa de ersättningsyrkanden, för vilka han kunde anse
sig ha fog.

* *

Efter hemställan av infanteribefälhavaren hänsköts målet av tjänstförrättande
chefen för Vaxholms kustartilleriregemente till regementskrigsrätten
vid regementet. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal under åberopande
av innehållet i åtalsinstruktionen ansvar å Sandberg jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt.
Larsson fordrade ersättning av Sandberg med 4 kronor 70 öre för resa från
Riala till Stockholm och åter samt 8 kronor för uppehåll i Stockholm under
en dag.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 16 mars 1945 och yttrade
därvid.

I målet är utrett, att Larsson den 29 februari 1944 i enlighet med erhållen
order inställt sig till tjänstgöring vid ifrågavarande arbetspluton, men samma
dag hempermitterats såsom övertalig å förbandet, att Sandberg, vilken i
egenskap av chef för plutonen vid inryckningen tjänstgjort såsom inmönstringsförrättare,
underlåtit att i inmönstringsrullan göra anteckning örn
Larssons inställelse och sedermera den 3 mars 1944 i tro, att Larsson underlåtit
att inställa sig till tjänstgöring, rapporterat denne såsom utebliven,
samt att Larsson med anledning därav efterspanats och genom polismyndighetens
försorg den 10 maj 1944 införts till Svea livgardes kasern i Stockholm.
Genom att underlåta att vid inmönstringsförrättningen göra anteckning
om Larssons inställelse och genom att rapportera Larsson såsom utebliven
måste Sandberg anses hava visat vårdslöshet i fullgörande av honom
åliggande tjänsteplikt.

Regementskrigsrätten prövar förty rättvist döma Sandberg jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt att
undergå arrest utan bevakning två dagar.

Vidkommande härefter av Larsson i målet förd ersättningstalan så, enär

174

Sandberg genom sitt ifrågavarande tjänstefel vållat att Larsson åsamkats
kostnader,

samt Sandberg icke haft något att erinra mot skäligheten av de av Larsson
fordrade beloppen, tillhopa tolv kronor 70 öre,

alltså förpliktas Sandberg att till Larsson genast mot kvitto utgiva tolv
kronor 70 öre.

Sandberg anförde besvär över regementskrigsrättens utslag.

Krigshovrätten meddelade utslag pä besvären den 30 november 1945 och
fann därvid ej skäl att göra ändring i regementskrigsrättens utslag.

42 och 43. Felaktig inkallelse av värnpliktiga, beträffande vilka Kungl. Maj:t
— sedan deras ansökningar om tillstånd till vapenfri tjänst avslagits — föreskrivit,
att bestämmelser framdeles kornme att utfärdas rörande deras

tjänstgöringsförhållanden.

I en den 4 augusti 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 126-18-43 Karl Erik Ringbom bland annat följande:
Ringbom hade vid mönstringen år 1943 ingivit framställning till Konungen
om tillstånd till civilt arbete utom försvarsmakten. Avslag på denna ansökan
hade delgivits honom i december 1943. Den 12 april 1944 hade Ringbom
enligt order inställt sig vid Gotlands infanteriregemente. I samband med inställelsen
hade han rapporterats för underlåtenhet att åtlyda förmans i
tjänsten givna befallning och hade med anledning härav av regementskrigsrätten
vid samma regemente den 19 april 1944 dömts att hållas i fängelse
en månad. Sedan Ringbom därefter besvärat sig över utslaget i krigshovrätten
och krigshovrätten fastställt krigsrättens utslag, hade Ringbom fullföljt
sin talan till högsta domstolen, som ännu icke meddelat utslag i målet.
Ringbom hade sedan den 12 april 1944 varit inkallad vid regementet men
hade av samvetsnöd icke kunnat utföra honom förelagt arbete. Han hade
två gånger ingivit ansökan örn hempermittering, men ansökningarna hade
båda gångerna blivit avslagna. I fråga örn en annan värnpliktig vid regementet
nr 31-78-28 Jacobsson förhölle sig på samma sätt som beträffande
Ringbom.

Chefen för Gotlands infanteriregemente, översten Gunnar Berggren, anförde
i infordrat yttrande den 15 september 1944: Det vore riktigt, att Ringbom
— sedan han vid inskrivningsförrättningen 1943 ingivit underdånig
ansökan om tillstånd att göra vapenfri tjänst och framställningen i december
1943 lämnats utan bifall av Kungl. Majit — i april 1944 inkallats till
fullgörande av första tjänstgöring samt vid inryckningen vägrat att påtaga
uniform och utföra något som helst arbete och med anledning härav av regementskrigsrätten
vid Gotlands infanteriregemente ådömts en månads
fängelse. Det vore även riktigt, att utslaget överklagats av Ringbom. Värn -

175

pliktige Jacobsson hade 1929 och 1930 i vanlig ordning fullgjort första
tjänstgöring och första och andra repetitionsövning samt därefter även
beredskapstjänst till och med den 7 mars 1943 med sammanlagt 460 dagar.
Han hade emellertid därpå ingivit ansökan om vapenfri tjänst, vilken ansökan
den 1 oktober 1943 avslagits av Kungl. Maj:t. Den 10 april 1944 hade
han inkallats till beredskapstjänst och då vägrat att påtaga uniform, med
påföljd att han ådömts en månads fängelse av regementets krigsrätt. Jacobsson
hade överklagat krigsrättens utslag i krigshovrätten, som emellertid den
11 augusti 1944 fastställt krigsrättens dom. Jacobsson, som sagt sig icke
ämna överklaga krigshovrättens utslag, komme att efter klagotidens utgång
få avtjäna sitt straff. Av Ringbom tidigare ingiven ansökning om hempermittering
hade icke kunnat bifallas av Berggren, då i §§ 4 och 5 i kungörelsen
den 26 mars 1943 med vissa bestämmelser angående vapenfria värnpliktiga
angivna villkoren för hemförlovning icke syntes uppfyllda. Enahanda
vore förhållandet med Jacobsson. Berggren hade emellertid sedermera,
sedan hans uppmärksamhet kommit att riktas på förevarande fall,
med stöd av bestämmelserna i generalorder nr 3226 och 3924/1943 hemförlovat
Jacobsson och Ringbom, den förre den 24 augusti och den senare
den 2 september 1944.

Förenämnda båda generalorder voro i hithörande delar av följande lydelse: »Go

nr 3226. Okt. 12. Avslag å ansökningar angående vapenfri tjänst.

Av nedanstående värnpliktiga ingivna underdåniga ansökningar angående
vapenfri tjänst hava genom nådiga beslut Vio 1943 lämnats utan bifall.

Nr och namn Tillhör io Truppreg vid Inkallad till tjg vid

31-78-28 Jacobsson 18 I 18 I 18

De värnpliktiga, vilka enligt ovan äro inkallade till tjänstgöring, skola,
därest så icke redan skett, omedelbart hemförlovas.

Beträffande de värnpliktigas vidare tjänstgöring komma bestämmelser
framdeles att utfärdas.»

»Go nr 392i. Dec. 13. Avslag å ansökningar angående vapenfri tjänst.

Av nedanstående värnpliktiga ingivna underdåniga ansökningar angående
vapenfri tjänst hava genom nådiga beslut 10/i2 1943 lämnats utan bifall.

Nr och namn Tillhör io Truppreg vid Inkallad till tjg vid

126-18-43 Ringbom 18 I 18

Beträffande ovannämnda värnpliktigas vidare tjänstgöring komma bestämmelser
framdeles att utfärdas.»

Med hänsyn till innehållet av nämnda generalorder infordrades förnyat
yttrande från Berggren rörande anledningen till ifrågavarande båda inkallelser
i april 1944. Berggren anförde bland annat: Enligt generalorder nr 3226/
1943 skulle vissa värnpliktiga däribland värnpliktige Jacobsson omedelbart

176

ha hemförlovats. Jacobsson hade emellertid i oktober 1943 icke varit inkallad
till tjänstgöring och hade följaktligen icke blivit hemförlovad. Generalorder
nr 3924/1943 nämnde intet om hemförlovning av Ringbom. På grund
härav hade ur registreringssynpunkt icke ansetts föreligga skäl att omplacera
registreringsplåtarna för ifrågavarande värnpliktiga, utan värnpliktige
Jacobsson hade kvarstått vid sitt krigsplaceringsförband och Ringbom bland
de värnpliktiga, som i författningsenlig ordning skulle inkallas till första
tjänstgöring under år 1944. Detta i sin tur hade till följd av inkallelseförfarandets
mekanisering lett till att värnpliktige Jacobsson erhållit order om
krigstjänstgöring, när det fältförband han tillhörde inkallats i april 1944,
samt att Ringbom tillsammans med övriga värnpliktiga av åldersklassen 1943
i vederbörlig ordning inkallats till tjänstgöring. Både Jacobsson och Ringbom
hade emellertid inkallats i strid med tankegången hos dem eller den,
som föredragit ifrågavarande båda generalorder. Såsom möjligen förmildrande
omständigheter kunde anföras, att generalordern nr 3226 felaktigt
angivit Jacobsson såsom varande i tjänst och att Jacobsson till följd härav
icke kunnat hemförlovas samt att generalordern nr 3924 icke nämnde
något om hemförlovning av Ringbom ävensom att generalorderna icke med
önskvärd tydlighet förbjudit inkallelse enligt värnpliktslagens bestämmelser
i avvaktan pa uträrdandet av närmare föreskrifter rörande ifrågavarande
värnpliktigas vidare tjänstgöring. I fråga om handläggningen av värnpliktsärenden
å regementet vöre förhållandena följande. Överstelöjtnanten vid
regementet Torsten August Victor Lindh svarade i egenskap av chef för
mobiliseringsavdelningen vid regementet inför Berggren för att samtliga inkallelser,
som anbefallts av högre myndigheter, i vederbörlig ordning verkställdes
utan särskild anmaning från Berggrens sida. Föredragning av rutinärenden
förekomme icke. Däremot föredroges principfrågor och tveksamma
fall för Berggren. Den tekniska handläggningen av nämnda ärenden ombesöijdes
under Lindh av chefen för personaldetaljen vid regementet, kaptenen
i regementets reserv Torsten Eberhard Jacobsson, som inför Lindh
i begränsad utsträckning hade motsvarande åligganden, ansvar och frihet
som Lindh inför Berggren. Ansvaret för att denna av övriga arbetsförhållanden
betingade decentralisering av värnpliktsärendena icke ledde till åsidosättande
av utfärdade föreskrifter avilade Berggren. I förevarande fall syntes
kaptenen Jacobsson icke ha insett vanskligheten och de möjliga konsekvenserna
av att efter utfärdande av förenämnda båda generalorder låta
registreringsplåtarna för värnpliktiga Jacobsson och Ringbom kvarstå på
sina ursprungliga platser. Kaptenen Jacobsson hade fördenskull i likhet med
Lindh, som underlåtit att kontrollera kaptenen Jacobssons åtgärder, tilldelats
en admonition av Berggren — en åtgärd, som Berggren under förhandenvarande
omständigheter ansett vara tillfyllest för åstadkommande av framtida
rättelse i fråga om liknande ärenden. Därest rättsligt ansvar för de felaktiga
inkallelserna ansåges böra utkrävas, ansåge sig Berggren _ bortsett

från möjligheten att kunna i detalj övervaka handläggningen av enskilda
ärenden — ensam ansvarig för det inträffade.

177

Kaptenen Jacobsson anförde i infordrat yttrande: Först genom en skrivelse
i saken från försvarsdepartementet den 19 augusti 1944 hade det kommit
till Jacobssons kännedom, att innebörden av föreskrifterna i ifrågavarande
båda generalorder örn att särskilda bestämmelser framdeles komme att utfärdas
rörande de i orderna åsyftade värnpliktigas vidare tjänstgöring vore,
att sådana värnpliktiga, som erhållit avslag å ansökan om vapenfri tjänst,
skulle inkallas till särskilt organiserat arbetsförband. Om en värnpliktig
vore inkallad till tjänstgöring eller icke, torde knappast kunna angivas i en
generalorder, då förändringar i den värnpliktiges tjänstgöringsförhållanden
kunnat inträffa under ärendets handläggning. Ett förtydligande av generalorderna
genom angivade av att sådana värnpliktiga, som icke varit inkallade
till tjänstgöring, beviljats anstånd tills vidare med värnpliktstjänstgöring
skulle ha underlättat registreringsarbetet. Registreringsplåtarna skulle i
sådant fall ha blivit försedda med ryttarmarkering, varigenom en felaktig
inkallelse förhindrats. Såsom förhållandena nu blivit, hade ur registreringssynpunkt
icke ansetts föreligga anledning att omplacera registreringsplåtarna,
utan det hade allenast gjorts anteckning å vederbörligt stamkort, att
vidare tjänstgöring skolat fullgöras enligt särskilda bestämmelser. På grund
härav hade värnpliktige Jacobssons registreringsplåt kvarstått å krigsplaceringsförbandet
och Ringboms bland de värnpliktiga, tillhörande årsklass
1943, som skolat fullgöra första tjänstgöring med början år 1944. Åldersklass
1943 hade inkallats enligt bestämmelserna i generalorder nr 555/1944.
Då något undantag icke gjorts i denna order för värnpliktiga, som erhållit
avslag å ansökan örn vapenfri tjänst, hade Ringbom, som tillhörde åldersklass
1943, inkallats till fullgörande av den i ordern åsyftade tjänstgöringen.
Värnpliktige Jacobsson åter hade, då personalen å det förband, varå han
varit krigsplacerad, i april 1944 inkallats, tagits i anspråk i likhet med övriga
värnpliktiga å förbandet.

Lindh instämde i förenämnda yttrande av kaptenen Jacobsson samt tilllade:
I generalorder nr 555/1944 hade föreskrivits, att i fråga om anstånd
och hemförlovning av de värnpliktiga skolat beaktas de på grund av tidsläget
rådande förhållandena. Detta hade inneburit, att värnpliktiga skolat
befrias från påbörjande av första tjänstgöring i föreskriven lid allenast i yttersta
nödfall. Då första tjänstgöring endast kunde påbörjas en gång varje
år, medförde ett anstånd med tjänstgöringen en försening med utbildningen
och en minskning av värnpliktstiden för den värnpliktige med ett år. Som
Ringbom icke varit hemförlovad och Kungl. Maj:ts avsikt att organisera
särskilda arbetsförband av värnpliktiga, som erhållit avslag å framställning
om vapenfri tjänst, icke varit känd för Lindh och kaptenen Jacobsson vid
tiden för inkallelsen, hade Ringbom blivit inbeordrad till första tjänstgöring
i likhet med övriga värnpliktiga av åldersklass 1943.

Sedan handlingarna i ärendet härefter översänts till chefen för lantförsvarets
kommandoexpedition, generalmajoren Henry Kellgren, anförde denne
i avgivet yttrande: Genom bestämmelserna i generalorder nr 3924/1943 hade
Kungl. Maj:t förbehållit sig rätt all själv reglera den tjänstgöring, som ålåge

12—458743. Mililicombudsmannens ämbetsberättelse.

178

eller kunde komma att åligga bland andra Ringbom. Åtgärden hade med
hänsyn till att en inkallelse till militära förband av ifrågakomna värnpliktiga
otvivelaktigt skulle medföra lydnadsvägran och därav följande konsekvenser
vidtagits för att förhindra, att vederbörande i fortsättningen inkallades
till sådana förband. Genom att inkalla Ringbom till tjänstgöring syntes
vederbörande förbandschef ha handlat i strid med bestämmelserna i generalordern
och sålunda förfarit felaktigt. Beträffande värnpliktige Jacobsson
vore förhållandena desamma som beträffande Ringbom. Vederbörande förbandschef
syntes sålunda ha förfarit felaktigt även i fråga om denne.

Enligt det hos fångvårdsstyrelsen förda straffregistret ha Jacobsson och
Ringbom avtjänat de dem ådömda fängelsestraffen å rannsakningshäktet i
Visby, Jacobsson under tiden den 25 september—den 25 oktober 1943 och
Ringbom under tiden den 18 november—den 18 december 1943.

I en den 6 april 1945 dagtecknad, till chefen för Gotlands infanteriregemente
översänd åtalsinstruktion anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse
för vad i ärendet förekommit.

Av utredningen framgår, att värnpliktiga Jacobsson och Ringbom i april
1944 i strid med bestämmelserna i ifrågavarande båda generalorder av den
12 oktober och den 13 december 1943 inkallats till tjänstgöring vid regementet
samt att de — sedan de vid inryckningen vägrat utföra dem förelagt
arbete — för lydnadsvägran dömts att hållas i fängelse en månad, vilka
straff de numera avtjänat. Enligt vad utredningen givit vid handen ha inkallelserna
föranletts av felaktig tolkning av föreskrifterna i förenämnda
generalorder å regementsexpeditionen. Ansvaret härför måste med hänsyn
till vad som upplysts angående sättet för handläggningen av ärenden av
ifrågavarande natur å regementet anses åvila Lindh och kaptenen Jacobsson
i deras egenskap av respektive mobiliseringschef och chef för personaldetaljen
å regementet. Lindh och Jacobsson, som borde ha förstått ifrågavarande
generalorder, ha icke förebragt omständigheter av beskaffenhet att
lända dem till ursäkt.

Motiven till att Kungl. Maj:t i vissa fall beträffande värnpliktiga, som
erhållit avslag på framställningar att på grund av uppgivna samvetsbetänkligheter
få göra vapenfri tjänst, utfärdat bestämmelser innebärande förbud
att inkalla dem till militär tjänstgöring torde vara, att man ansett sig ha anledning
förutse, att de komma att vägra fullgöra dylik tjänstgöring och till
följd därav bliva ådömda straff. Kungl. Maj:t har velat förebygga denna såsom
sannolik ansedda påföljd av deras inkallande och förbehålla sig att
framdeles reglera deras tjänstgöring på lämpligt sätt.

Uti förevarande fall har till följd av värnpliktiga Jacobssons och Ringboms
felaktiga inkallelser inträffat den eventualitet ovannämnda generalorder
avsett förebygga. De ha båda blivit ådömda och nödgats avtjäna frihetsstraff
för lydnadsvägran. Jag anser mig därför icke kunna underlåta beivra
de tjänstefel, vartill Lindh och kaptenen Jacobsson gjort sig skyldiga.

179

Militieombudsmannen uppdrog för den skull åt vederbörande krigsfiskal
att vid den krigsdomstol, varunder Lindh och kaptenen Jacobsson lydde,
ställa dem under åtal för vad de enligt det anförda låtit komma sig till last.
Värnpliktiga Jacobsson och Ringbom borde därvid beredas tillfälle att framställa
de ersättningsanspråk, vartill de kunde finna fog.

* *

Målet hänsköts av regementschefen till regementskrigsrätten vid Gotlands
infanteriregemente.

Vederbörande krigsfiskal anförde vid krigsrätten: Han yrkade ansvar å
Lindh och kaptenen Jacobsson jämlikt 130 g strafflagen för krigsmakten
för tjänsteförsummelse. Det hade ålegat dem att nied anledning av innehållet
i generalorderna vidtaga sådana åtgärder, att berörda värnpliktiga
icke blivit inkallade, förrän de förebådade bestämmelserna kommit. I den
mån Lindh och kaptenen Jacobsson icke förstått innebörden i orderna hade
de, som ju märkt, att det varit något särskilt, och även diskuterat saken,
bort förskaffa sig besked om meningen. Det hade helt säkert gått genom
ett telefonsamtal med vederbörande i Stockholm. Genom sin underlåtenhet
härutinnan hade de vållat, att värnpliktiga Ringbom och Jacobsson blivit
inkallade, vilket varit i strid med generalorderna.

Ringbom yrkade ersättning av Lindh och kaptenen Jacobsson med tio kronor
per dag för förlorad arbetsförtjänst under de trettio dagar han suttit i
fängelse jämte 100 kronor för psykiskt lidande under samma tid. Värnpliktige
Jacobsson inställde sig icke vid krigsrätten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 23 maj 19i5 och yttrade
därvid.

I målet är upplyst, att Kungl. Majit genom särskilda beslut den 1 oktober
och 12 december 1943 avslagit ansökningar angående tillstånd för vissa värnpliktiga,
bland dem Ringbom och Jacobsson, att utföra vapenfri tjänst, varjämte
i särskilda generalorder den 12 oktober och 13 december samma år
föreskrivits, att beträffande de i ordern avsedda värnpliktigas vidare tjänstgöring
särskilda bestämmelser komme att framdeles utfärdas. Det oaktat
lia värnpliktiga Ringbom och Jacobsson blivit i sedvanlig ordning inkallade
till tjänstgöring.

Såsom mobiliseringschef vid regementet måste Lindh i förevarande fall
anses ensam ansvarig för de felaktiga inkallelserna.

Då Lindh, som gjort gällande, att ordalydelsen uti ifrågavarande generalorder
varit otydlig, underlåtit att vidtaga någon åtgärd för att förskaffa sig
visshet rörande tolkningen av desamma, har han gjort sig skyldig till oförstånd
och försummelse i fullgörande av tjänsteplikt,

och prövar krigsrätten med ogillande av den mot kaptenen Jacobsson för -

180

da talan rättvist döma Lindh jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att
undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning två dagar.

Då det Ringbom ådömda och avtjänade frihetsstraffet icke kan anses stå i
det samband med den felaktiga inkallelsen, att Ringbom kan å denna grunda
något skadeståndsanspråk,

finner krigsrätten de av Ringbom framställda yrkandena icke kunna bifallas.

Utslaget har vunnit laga kraft.

44 och 45. Från värnpliktstjänstgöring frikall ad har utan eget medgivande
genom generalorder ställts till chefens för armén förfogande för krigsplacering
i viss befattning samt i enlighet härmed — utan avseende å av
honom företedd frisedel — ålagts fullgöra krigstjänstgöring.

I en till militieombudsmannen den 9 februari 1944 inkommen skrift meddelade
värnpliktige nr 6569-2-27 Karl Domar Skäfte, att han, oaktat han varit
frikallad från värnpliktens fullgörande, år 1941 inkallats till sådan tjänstgöring,
samt hemställde, att militieombudsmannen i anledning härav ville
föranstalta om utredning.

I ärendet upplystes följande.

Skäfte, som är född den 6 maj 1907 och till yrket pastorsadjunkt, tilldelades
vid inskrivningsförrättning värnpliktsnumret 341-28-27 och fullgjorde
viss del av första tjänstgöringen under tiden den 15—den 30 juni 1933. Skäfte
hemförlovades härefter jämlikt inskrivningsförordningen den 23 december
1925 (nr 485) § 123 mom. 1 och blev enligt utfärdad frisedel av inskrivningsnämnden
för Göteborgs stads rullföringsområde nr 28 den 11 februari 1934
jämlikt § 4 mom. 1 värnpliktslagen den 12 juni 1925 (nr 337) frikallad från
värnpliktens fullgörande.

I skrivelse den 17 maj 1940 från stiftssekreteraren i Karlstads stift Yngve
Knöös till Skäfte meddelade Knöös, att prästexamen och prästvigning utsatts
att äga rum den 29 maj 1940 samt att ansökan skulle dessförinnan ingivas
till domkapitlet och vara åtföljd av åldersbetyg, testimonium och betygsavskrifter
»samt värnpliktsboken eller uppgift örn värnpliktsnummer». Skäfte
insände i anledning härav den 21 maj 1940 till domkapitlet ansökan att få
undergå prästexamen, varvid han såsom bilagor åberopade åldersbetyg och
betygsavskrifter, samt meddelade, att hans värnpliktsnummer vore 341-28-27.
Sin värnpliktsbok synes Skäfte härvid icke ha företett, och ej heller synes
han ha lämnat domkapitlet uppgift om att han var frikallad från värnpliktens
fullgörande.

Genom cirkulärskrivelse den 12 oktober 1940 till rikets biskopar från försvarsstabens
själavårdsdetalj infordrades för uppgörande av sammansättningsplan
för år 1941 avseende den religiösa verksamheten vid krigsmakten upp -

181

gift om namn och adress å inom respektive stift tjänstgörande värnpliktiga
präster, vilka kunde anses lämpliga att vid mobilisering under år 1941 tjänstgöra
som fältpräster. För varje stift lämnades i skrivelsen uppgift om det ungefärliga
antal prästmän, beträffande vilka dylik uppgift borde lämnas. Med
anledning härav översände biskopen i Karlstads stift Arvid Runestam med
skrivelse den 29 oktober 1940 till fältprosten »förteckning å präster inom
Karlstads stift, lämpliga att vid mobilisering under år 1941 tjänstgöra som
fältpräster». För Skäfte upptogs i nämnda förteckning — förutom Skaftes
titel och adress samt födelse- och prästvigningsår -— uppgift om värnpliktsnummer.

I skrivelse den 19 juli 1941 till chefen för försvarsdepartementet anhöll
numera generalmajoren friherre Samuel Lars Åkerhielm i egenskap av ställföreträdare
för chefen för försvarsstaben — under förmälan att från och med
den 1 augusti 1941 vissa ändringar måste vidtagas i genom tidigare generalorder
fastställd krigsplacering av präster och övrig personal för kulturell
verksamhet vid armén — att ett vid skrivelsen fogat förslag till sådan krigsplacering
måtte fastställas. Genom generalorder den 29 juli 1941 (nr H 590)
ställdes personal, som upptagits i därvid fogade förteckningar, till chefens för
armén förfogande för krigsplacering under tiden den 1 augusti—den 31 december
1941 i befattningar för religiös, kulturell och social verksamhet. I generalordern
föreskrevs, att krigstjänstgöringsorder skulle utfärdas enligt chefens
för armén närmare bestämmelser samt att med icke krigstjänstgöringsskyldig
personal skulle träffas avtal angående krigstjänstgöring. I särskild för
anteckning angående vederbörandes inskrivningsnummer avsedd kolumn i
förteckningarna hade för vissa däri upptagna personer i stället för inskrivningsnummer
antecknats, att de voro krigsfrivilliga eller frikallade. I något
fall förekom jämväl att för i förteckningen upptagen angivits såväl värnpliktsnummer
som att vederbörande vore 1''rikallad. Beträffande Skäfte, som enligt
förteckningen krigsplacerats vid Göta ingenjörkårs mobiliseringscentral i
Karlstad, hade i förteckningen upptagits vämpliktsnummer samt uppgift om
att Skäfte tillhörde rullföringsområde nr 35. Uppgift om att Skäfte var frikallad
från värnpliktens fullgörande hade emellertid icke influtit däri. Skäfte beordrades
sedermera av förbandschefen att för tjänstgöring enligt § 28 vämpliktslagen
den 30 juni 1936 (nr 443) den 9 oktober 1941 inställa sig i Karlstad.
I inkallelseordern uppgavs, att tjänstgöringen beräknades komma att
pågå elva veckor.

I följande den 1 respektive den 6 oktober 1941 dagtecknade av adjutanten
vid mobiliseringscentralen, löjtnanten Atos Gordh, »på befallning» undertecknade
skrivelser till Skäfte anförde Gordh.

1) »Med anledning av Edert brev den 23 september 1941 får jag härmed
meddela, att Ni ställts till förfogande av högre myndighet såsom balpastor vid
ingbat. Att Ni skulle vara frikallad från tjänstgöring från beredskapstjänst har
icke meddelats, varför jag har äran begära avskrift av ifrågavarande frikallelseorder.
»

182

2) »Med anledning av Eder insända avskrift av ''Frisedel’ har jag äran
meddela, att ''Frisedeln’, som underskrivits den 11 december (rätteligen: februari)
1934, enligt min mening endast gällt Eder som värnpliktig soldat men
icke som batpastor; att även om så icke skulle vara fallet Ni av Kungl. Maj:t
genom skrivelse från Lantförsvarets kommandoexpedition den 29 juli 1941 nr
H 590 ställts till förfogande, vilken skrivelse är av senare datum än Eder
''Frisedel''; att av vad ovan framförts den order örn militärtjänstgöring, som
tillsänts Eder, kvarstår att gälla.»

På grund av nämnda inkallelse fullgjorde Skäfte därpå militärtjänstgöring
i anledning av förstärkt försvarsberedskap under tiden den 9 oktober—den
15 december 1941.

Skäfte anhöll sedermera i en till militieombudsmannen den 15 maj 1942
inkommen skrift — under förmälan att han ehuru frikallad »i fredstid» inkallats
till militärtjänstgöring — om utredning.

Dåvarande chefen för mobiliseringscentralen, numera överstelöjtnanten i
ingenjörtrupperna Alfred Eklund, anförde i ett av militieombudsmannen i
anledning härav infordrat den 19 maj 1942 dagtecknat yttrande bland annat
följande: Jämlikt generalorder nr H 590/1941 hade Skäfte ställts till chefens
för mobiliseringscentralen förfogande såsom bataljonspastor vid en ingenjörbataljon.
Då nämnda bataljon enligt högkvartersorder skulle organiseras för
fullgörande av beredskapstjänst från och med mitten av oktober månad 1941
inkallades Skäfte på grund av denna generalorder. — Vid inryckning till
tjänstgöring anmälde Skäfte sin förvåning över att ha blivit inkallad, då han
sade sig vara frikallad i fredstid. Härvid hade Eklund framhållit, att inkallelsen
grundat sig på genom generalordern verkställd krigsplacering och jämlikt
högkvartersorder anbefalld organisation.

Militieombudsmannen meddelade därefter i skrivelse den 17 juni 1942 till
Skäfte, att, enär den verkställda utredningen icke givit anledning till antagande,
att inkallelsen icke skulle vara i överensstämmelse med gällande föreskrifter,
framställningen icke föranledde någon vidare åtgärd från militieombudsmannens
sida. — Militieombudsmannen utgick härvid från att Skaftes
egen uppgift, att Skäfte vore »frikallad i fredstid» var riktig. Vid den i detta
sammanhang verkställda utredningen erhölls icke upplysning om att Skäfte
blivit den 11 februari 1934 jämlikt § 4 mom. 1 i 1925 års vämpliktslag helt
frikallad från värnpliktens fullgörande.

Vid efterbesiktning den 17 augusti 1942, som företagits jämlikt kungörelsen
den 27 mars 1942 angående efterbesiktning av vissa värnpliktiga, vilka
frikallats från värnpliktens fullgörande (nr 173), erhöll Skäfte vämpliktsnummer
6569-2-27 och hänfördes liksom vid inskrivningsförrättningen 1943
till besiktningsgrupp T (tillfälligt odugliga till krigstjänst). Vid inskrivningsförrättningen
1944 hänfördes Skäfte till besiktningsgrupp 4 och uttogs
till expeditionsbiträde samt tilldelades Stockholms örlogsstation. Den 19
juli 1944 förklarades Skäfte vid en jämlikt inskrivmngsförordningen § 126
företagen läkarbesiktning tillfälligt oduglig till krigstjänst under en tid av
tolv månader.

183

Skäfte har i olika till militieombudsmannen inkomna skrifter anfört bland
annat följande: Hanéstam hade enligt Skaftes mening förfarit felaktigt genom
att å den till försvarsstaben insända förteckningen upptaga Skäfte, oaktat
Runestam saknat kännedom om huruvida Skäfte varit frikallad från
värnpliktens fullgörande eller ej. Det borde ha varit en enkel sak för Runestam
alt, innan förteckningen insändes, låta stiftssekreteraren per telefon
sätta sig i förbindelse med de prästmän, som Runestam haft för avsikt att
upptaga å förteckningen. Någon sadan kontroll syntes Runestam emellertid
ha ansett icke vara erforderlig. Inom försvarsstaben syntes man ha försummat
att närmare kontrollera riktigheten av de av Runestam angående Skäfte
lämnade uppgifterna. Skäfte hade pa grund härav felaktigt blivit inkallad,
och vid vederbörande förband hade man icke fäst något avseende vid den
av Skäfte företedda frisedeln. Skäfte hade ej innehaft någon inskrivningsbok,
och någon ny sådan hade ej heller utfärdats för honom. I samband med
efterbesiktningen hade Skäfte emellertid erhållit en sådan. Häri hade till
en början icke gjorts anteckning örn den av Skäfte 1941 fullgjorda tjänstgöringen.
Skäfte hade under den ifrågavarande tjänstgöringen år 1941 ådragit
sig njurinflammation och åsamkats vissa magbesvär samt ytterligare fördärvat
sin hals, som sedan dess genom diverse katarrer sällan varit bra. Såsom
ersättning för de ekonomiska skador och det personliga lidande, som genom
den felaktiga inkallelsen tillfogats Skäfte, yrkade han utfå ersättning med
200 kronor. De utlägg för medicin, läkare och liknande, som Skäfte i anledning
härav haft, täcktes endast i ringa män av det begärda beloppet.

Militieombudsmannen har i det av Skäfte nu anhängiggjorda ärendet infordrat
yttranden från Runestam, Åkerhielm, Eklund och chefen för centrala
värnpliktsbyrån, varjämte å militieombudsmansexpeditionen hållits förhör
med Gördin Vid ett av chefen för centrala värnpliktsbyrån, översten Egon
Tengberg, insänt yttrande var fogad en skrivelse från chefen för försvarsstabens
personalvårdsavdelning, överstelöjtnanten Gustaf Kolmodin.

Runestam anförde: Domkapitlet hade städse från prästkandidaterna infordrat
värnpliktsbok i samband med ansökan örn prästvigning. Efter krigsutbrottet
hade det visat sig, att prästkandidaterna i allmänhet icke kunde
förete sina inskrivningsböcker, då dessa förvarades hos de militära myndigheterna.
Fördenskull hade i stället infordrats »värnpliktsbok eller uppgift
örn vämpliktsnummer». Så hade också skett med Skatte. Denne hade emellertid
efter inskrivningen frikallats men underlåtit uppgiva detta och endast
meddelat sitt vämpliktsnummer. På förfrågan hade Skäfte sedermera
meddelat, att värnpliktsboken ingivits till de militära myndigheterna i Göteborg
och att lian ännu icke erhållit boken därifrån. Då Runestam på grand
av föreliggande uppgifter icke haft anledning antaga annat än att Skäfte varit
värnpliktig, hade Runestam den 29 oktober 1940 upptagit Skäfte å förteckningen
över de präster, som under år 1941 voro lämpliga att tjänstgöra
som fältpräster.

Åkerhielm yttrade: Enligt vad Åkerhielm inhämtat torde Skäfte i den vid
domkapitlet i Karlstad förda prästliggaren alltjämt vara antecknad med det

184

Skäfte först tilldelade inskrivningsnumret. Jämlikt föreskrift i inskrivningsboken
ålage det värnpliktig, som skulle prästvigas, att uppvisa inskrivningsboken
för vederbörligt domkapitel. Skäfte prästvigdes i juni 1940. Domkapitlet
i Karlstad torde ej på annat sätt ha erhållit uppgift örn Skaftes inskrivningsnummer
än genom företeende av inskrivningsbok. Någon anteckning om
Skaftes frikallelse hade däremot ej skett hos domkapitlet, som alltjämt saknade
anteckning örn att Skäfte sedermera blivit efterbesiktigad och erhållit
nytt registreringsnummer. Vid den tidpunkt, varom här vore fråga, hade,
med hänsyn till prästernas skyldighet att hålla domkapitlen underrättade örn
sina värnpliktsförhållanden, ej från försvarsstabens sida kontrollerats domkapitlens
uppgifter rörande föreslagna prästers värnpliktsförhållanden. Sedan
hösten 1941 skedde dock sådan kontroll. Då det ålegat Skäfte att före prästvigningen
underrätta domkapitlet örn sina värnpliktsförhållanden, syntes det
ytterst bero pa honom själv, att krigsplaceringen av honom i själavårdsbefattning
skett såsom örn han varit krigstjänstskyldig.

Gordh uppgav: Han hade, med undantag för några kortare tidsperioder,
under tiden den 17 september 1940—den 30 september 1943 tjänstgjort som
adjutant vid mobiliseringscentralen. I denna egenskap hade Gordh ägt att
själv »på befallning» underteckna utgående skrivelser dels i av depåchefen,
efter föredragning för denne, avgjorda ärenden, dels ock i ärenden, i vilka
adjutanten under depåchefens frånvaro å dennes vägnar fattat beslut. I sistnämnda
fall vore fråga örn ärenden, där depåchefen kunde väntas med säkerhet
komma att godkänna de fattade besluten, av vilka han efter återkomsten
vanligen erhölle del. Gordh hade även varit chef för personalavdelningen
och hade i denna egenskap enligt organisationen varit behörig att helt
på egen hand avgöra enklare personalärenden samt att därvid »på befallning»
underteckna skrivelser. Därest en till beredskapstjänstgöring inkallad
person gjorde gällande, att han vöre frikallad från militärtjänstgöring och
för att styrka detta företedde en frisedel, vore givetvis detta ett ärende av
sådan natur, att Gordh icke skulle ha på egen hand avgjort detta. Gordh
erinrade sig även, att han, sedan av Skäfte åberopats en frisedel, för depåchefen
föredragit ärendet. Gordh hade med säkerhet för depåchefen visat
den av Skäfte insända avskriften av frisedeln. Skrivelsen av den 6 oktober
1941 gåve uttryck för den uppfattning angående ärendet, vartill depåchefen
vid föredragningen kommit. Gordh hade varit av samma uppfattning
som denne angående ärendets handläggning. — Innan Skäfte insänt frisedeln,
hade han telefonerat till depåexpeditionen, varvid Gordh talat med honom.
Skäfte hade därvid uppgivit, att han innehade frisedel. Gordh hade
frågat honom på vilken grund han erhållit frisedeln. Enligt vad Gordh kunde
erinra sig, hade Skäfte svarat, att han under militärtjänstgöring år 1933
blivit sjuk eller fått något lyte och att han på grund härav blivit frikallad.
Gordh hade genmält, att de militära myndigheterna icke kunde låta en sådan
frisedel gälla, utan att Skäfte mäste underkasta sig förnyad undersökning av
militär läkare. Endast örn Skäfte därvid befunnes alltjämt vara oduglig till
militärtjänstgöring, kunde han befrias härifrån. Sannolikt hade Gordh sam -

185

tidig!: uppmanat Skäfte att till depåexpeditionen insända frisedeln eller avskrift
därav. De besked, som av Gordh sålunda i telefon givits till Skäfte,
hade Gordh lämnat utan att dessförinnan lia rådgjort med depåchefen. —
Gordh hade icke tidigare handlagt något fall, där frisedel åberopats. Han
hade ansett det självklart, att Kungl. Majit vid utfärdandet utav den ifrågavarande
generalordern ägt kännedom om innehållet av frisedeln. Med hänsyn
härtill och då denna varit sju år gammal hade Gordh betraktat Skaftes
invändningar i anledning av inkallelseordern allenast som ett försök att komma
ifrån militärtjänstgöringen. Gordh hade bedömt den sjukdom eller det
lyte, som Skäfte uppgivit sig lida av, vara av sådan beskaffenhet, att Skäfte
ett par år efter frisedelns utfärdande bort vara återställd. Depåchefen och
Gordh hade troligen även vid föredragning av ärendet, sedan avskrift av frisedeln
inkommit till depåexpeditionen, talat örn att, enär Skäfte icke inkallats
för vapentjänstgöring, det ej på grund av hans tidigare sjukdom bort
föreligga något hinder att anlita honom vid en militär tjänstgöring, som i
det stora hela vore av samma natur som hans civila sysselsättning.

I avgivet yttrande anförde Eklund: Genom generalordern nr H 590/1941
hade Skäfte ställts till chefens för mobiliseringscentralen förfogande som
bataljonspastor vid omförmälda ingenjörbataljon, och på grundval härav hade
Skäfte, då bataljonen i mitten av oktober månad 1941 organiserats för fullgörande
av beredskapstjänst, inkallats. I nämnda generalorder vore beträffande
Skäfte ingenting angivet rörande hans värnpliktsförhållanden. Icke
heller hade chefen för mobiliseringscentralen tillställts några handlingar därutöver,
som utvisat, att Skäfte tillhört kategorien »icke krigst jänstgöringsskyldiga».
Det syntes därför böra förutsättas, att, därest sådant förhållande
förelegat, vederbörande myndighet, som ingivit underdånigt förslag till krigsplaceringen
och följaktligen ägt kännedom om Skaftes värnplikts- och övriga
förhållanden, därom meddelat truppregistreringsmyndigheten, Göta ingenjörkår
i Eksjö. Denna hade det i så fall ålegat att med Skäfte träffa avtal
angående krigstjänstgöring, eller eventuellt uppdraga detta åt chefen för
mobiliseringscentralen. Då chefen för mobiliseringscentralen sålunda icke
erhållit några meddelanden utöver nämnd generalorder, måste förutsättas,
att inga särförhållanden gällt för Skäfte. Vad beträffade Skaftes erinran mot
att icke anteckning rörande den fullgjorda tjänstgöringen verkställts i inskrivningsboken
kunde anföras, att Skäfte vid inryckning till tjänstgöring icke
medfört någon sådan och icke heller haft sig något bekant rörande förefintligheten
av densamma. Efter inryckningen den 9 oktober 1941 och under
hela tiden för hans tjänstgöring hade gjorts upprepade försök hos olika
myndigheter att tillrättaskaffa inskrivningsbok och utdrag ur vämpliktskort
men utan resultat. Uppgift örn Skaftes tjänstgöringsförhållanden (in- och
utryckningsdagar, vitsord m. m.) hade i vanlig ordning insänts till Göta
ingenjörkår i Eksjö, som vore truppregistreringsmyndighet för personalen
vid mobiliseringscentralen.

Sedan Skäfte uppgivit, att han efter det han år 1941 erhållit order att inställa
sig lill militärtjänstgöring företett den för honom utställda frisedeln,

186

infordrades från Eklund förnyat yttrande. I nämnda yttrande anförde Eklund:
Vid inryckning till tjänstgöring och personlig anmälan för Eklund
hade Skäfte framhållit, att han vore frikallad i fredstid. Att Skäfte vid detta
tillfälle för Eklund uppvisat frisedeln, kunde Eklund icke nu avgöra. En
frisedel av det utseende, som sedermera företetts för Eklund, skulle emellertid
i förevarande fall icke ha ändrat Eklunds åtgöranden, då Skaftes inkallande
helt grundade sig på högre myndighets åtgöranden och order. Vid beaktandet
av det förhållandet, att frisedeln utfärdats den 11 februari 1934
och den generalorder på vilken tjänstgöringen grundade sig utfärdats den 29
juli 1941, torde för den inkallande myndigheten knappast kunna råda någon
tvekan, att den utfärdade generalordern rent principiellt borde äga vitsord.
Det syntes nämligen därvid böra förutsättas, att vederbörande myndighet,
som ingivit underdånigt förslag till krigsplaceringen, ägt kännedom om
Skaftes värnplikts- och övriga förhållanden. Dessa voro nämligen på grund
av avsaknaden av värnpliktshandlingar icke kända vid mobiliseringscen trålen.
Då för Skäfte i likhet med övriga å generalordern upptagna angivits såväl
inskrivningsnummer som tillhörighet till rullföringsområde och födelseår,
fanns grundad anledning antaga, att Skäfte var värnpliktig och att vid
tiden för krigsplaceringen inga särförhållanden i vämpliktshänseende gällde
för Skäfte. Rörande skriftväxlingen mellan Skäfte och adjutanten i egenskap
av chef för fältdepåns personalavdelning kunde Eklund icke nu yttra sig.
Att Eklund såsom chef för mobiliseringscentralen av adjutanten orienterats
i frågan rörande Skaftes inkallelse torde få anses självfallet, ehuru Eklund
icke underställts detaljerna i skriftväxlingen. Att nu sedan så lång tid förflutit
kunna klarlägga samtliga i ärendet förekommande detaljer torde icke
vara möjligt. Därest någon felaktighet beträffande Skaftes inkallelse till
tjänstgöring skulle anses föreligga, torde denna icke kunna bero på vid
mobiliseringscentralen vidtagna åtgärder. Ett frångående av generalorderns
bestämmelser rörande krigsplaceringen torde icke kunna ske genom lägre
myndighets försorg.

I det av Kolmodin avgivna yttrandet heter det bland annat: Sedan biskopen
i Karlstad på förteckning över för krigsplacering i själavårdsbefattning
lämpliga präster från stiftet uppfört bland andra Skäfte, har Kungl. Maj:t
på förslag av dåvarande ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben
krigsplacerat Skäfte såsom bataljonspastor vid omförmälda ingenjörbataljon
från och med den 1 augusti 1941. Då biskopens förteckning jämväl upptog
Skaftes inskrivningsnummer, fanns ingen anledning att kontrollera, huruvida
Skäfte vid detta tillfälle vore krigstjänstskyldig eller efter inskrivningen blivit
frikallad. Det kunde förutsättas, att Skäfte ej blivit uppförd på förslaget
från biskopen, därest denne haft kännedom örn frikallelsen.

Tengberg anförde bland annat följande: Anledningen till att Skäfte av chefen
för mobiliseringscentralen ansetts kunna inkallas på grund av värnplikt
vore det förhållandet, att Skäfte i bilagan till generalordern nr H 590/1941
upptagits såsom värnpliktig, i det att inskrivningsnummer och tillhörighet

187

till rullföringsområde angivits för honom. Enligt vad som utrönts vore även
ett antal icke värnpliktiga präster upptagna i ifrågavarande bilaga, men
för dessa vore inskrivningsnummer etc. icke angivet. Att det av ställföreträdaren
för chefen för försvarsstaben insända underdåniga förslaget till
generalorder beträffande Skäfte blivit missvisande i detta avseende berodde
närmast på, att Skäfte upptagits i biskopens i Karlstad förslag på enahanda
sätt. Att kontroll av de föreslagna prästernas värnpliktsförhållanden icke
verkställts i försvarsstaben hade enligt vad som upplysts därifrån sin grund
i, att man utgått ifrån biskopsförslagens riktighet i fråga om huruvida de
föreslagna voro värnpliktiga eller icke. Biskoparna hade i skrivelse från försvarsstaben
den 12 oktober 1940 anmodats inkomma med uppgift på värnpliktiga
präster, lämpliga för placering som fältpräster. Vid försvarsstabens
själavårdsdetalj hade man den uppfattningen, att vederbörande biskop före
förslagens avgivande hade sökt kontakt med de präster, som han tänkte föreslå.
Några bestämmelser örn bifogande av utdrag ur vämpliktskort vid insändande
av förslag till en generalorder av ifrågavarande art funnos icke.
Av skriftväxlingen mellan Skäfte och Gordh framginge, att Skäfte efter inkallelseorderns
mottagande verkställt förfrågan rörande inkallelsen hos den
inkallande myndigheten samt sedermera dit insänt avskrift av sin frisedel.
Adjutantens svarsskrivelse av den 6 oktober 1941 visade emellertid, att författaren
av skrivelsen icke ägt sådan kännedom om gällande värnpliktsförfattningar,
att han rätt kunnat bedöma betydelsen av en frisedel och en i
laga ordning verkställd frikallelse. Den av Skäfte insända avskriften av frisedeln
borde ha föranlett adjutanten att omedelbart föreslå sin chef, att en
närmare undersökning av Skaf tes värnpliktsförhållanden samt anmälan örn
förhållandet till vederbörande högre myndighet borde ske. Det syntes klart,
att adjutanten, om han haft tillräcklig kunskap i värnpliktsfrågor, här hade
antingen kunnat förebygga Skaftes inkallelse eller vidtaga åtgärder för dennas
grundande på ett krigsfrivilligavtal i vederbörlig ordning. Vid mobiliseringscen
trålen fanns på grund av generalorderns avfattning grundad anledning
antaga, att Skäfte var värnpliktig. Emellertid borde Skaftes insändande
av avskrift av frisedeln — under förutsättning att adjutanten på ett
riktigt sätt verkställt föredragning av ärendet för chefen för mobiliseringscentralen
— lia medfört, att denne senare vidtagit åtgärder för att klarlägga
Skaftes värnpliktsförhållanden. Tengberg kunde sålunda icke dela den av
Eklund framförda uppfattningen. Det vore visserligen riktigt, att en generalorder
skulle åtlydas, men då som i detta fall omständigheter framkomma,
som medföra oklarhet i fråga om orderns bakgrund, borde anmälan ske i vederbörlig
tjänsteväg. Att så här icke skett syntes kunna tillskrivas bristande
kunskap i värnpliktsfrågor hos den personal vid mobiliseringscentralen,
som handlagt ärendet. En sammanfattning av omständigheterna kring Skaftes
inkallelse gåve sålunda vid handen, att den orsakats av biskopens missvisande
förslag och den därpå grundade generalordern samt att den kunnat
förebyggas dels örn man i försvarsstaben ansett sig böra kontrollera de töre -

188

slagna prästernas värnpliktsförhåilanden, dels om Skaftes insändande av
avskrift av frisedel vid mobiliseringscentralen föranlett därav betingad undersökning
jämte anmälan till högre myndighet. Med nuvarande registreringssystem
vore en passering av denna art utesluten.

Efter en redogörelse för utredningen anförde militieombudsmannen i en
den 26 mars 1945 dagtecknad åtaisinstruktion följande.

Enligt 1925 års vämpliktslag (liksom enligt senare vämpliktslagar) skulle
från värnpliktens fullgörande frikallas den, som till följd av lyte, stadigvarande
sjukdom, kroppslig svaghet eller annan dylik orsak icke var duglig
till krigstjänst (§ 4 mom. 1). Inskriven värnpliktig, som till följd av
sådan orsak blev oduglig till krigstjänst, ägde att på framställning hos behörig
inskrivningsnämnd bliva frikallad från värnpliktens vidare fullgörande
(§ 16 mom. 3). För honom skulle jämlikt 38 § i 1925 års inskrivningsförordning
utfärdas frisedel. Någon motsvarighet till stadgandet i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (3 § andra stycket), att Konungen ägde förordna,
att de som frikallats skulle underkastas läkarundersökning och, om
de därvid befunnes dugliga till krigstjänst, vara skyldiga fullgöra värnplikt,
fanns icke i tidigare vämpliktslagar. Med stöd av sistnämnda bestämmelse
har utfärdats kungörelsen den 27 mars 1942 angående efterbesiktning av
vissa värnpliktiga, vilka frikallats från värnpliktens fullgöranden (nr 173).

Angående redovisning av beväringen tillhöriga värnpliktiga gällde enligt
1925 års inskrivningsförordning bland annat följande: Av rullföringsbefälhavaren
skulle föras stamrulla, som var bildad av stamkorten (§ 8). Värnpliktig
som inskrivits infördes så snart stamkortet eller annan vederbörlig
handling efter inskrivningsrevisionens avslutande kommit rullföringsbefälhavaren
till handa i stamrullan, och värnpliktig som frikallats från värnpliktens
vidare fullgörande avfördes, då förhållandet styrkts genom inkommen
handling, ur stamrullan (§ 84).

I inskrivningsförordningen den 18 december 1936 (nr 643) föreskrevs
jämte annat: Vad i vämpliktslagen (den 30 juni 1936, nr 443) och inskrivningsförordningen
stadgades rörande värnpliktiga hade avseende å, bland
andra, envar i värnpliktsåldern med undantag av den, som enligt § 4 mom.

1 värnpliktslagen (motsvarande § 4 mom. 1 i 1925 års värnpliktslag) blivit
frikallad från värnpliktens fullgörande eller var att hänföra till fast anställda
(§ 1 mom. 2). Värnpliktig tilldelades vid inskrivningen ett inskrivningsnummer,
vilket han sedan fick behålla under hela sin värnpliktstid (§ 11).
Vid inskrivningsförrättning erhöll värnpliktig, som frikallats från värnpliktens
fullgörande, del av inskrivningsnämndens beslut genom överlämnande
av enligt fastställt formulär upprättad frisedel (§ 35). Enligt formuläret
skulle å frisedeln anmärkas, att densamma skulle av den värnpliktige behållas
och vid behov företes för styrkande av dennes värnpliktsförhåilanden.

Genom vissa bestämmelser i 1936 års inskrivningsförordning (motsvarande
bestämmelser återfunnos även i 1925 års inskrivningsförordning) var sörjt

389

för att vederbörande militära myndigheter skulle erhålla underrättelse örn
vissa av värnpliktiga avlagda examina och dylikt. Det ålåg sålunda envar,
som var inskriven som värnpliktig eller frikallad från värnpliktens fullgörande,
att, då han anmälde sig till inskrivning såsom studerande vid universitet
eller viss annan läroanstalt, för dekanus vid vederbörlig universitetsfakultet
eller rektor eller föreståndare för sådan läroanstalt förete inskrivningsbok,
frisedel eller motsvarande av inskrivningsmyndighet utfärdad
handling samt jämväl lämna uppgift örn sin kyrkobokföringsort. Därest
studerande efter inskrivningen vid universitetet eller anstalten undergick
prövning för inskrivning såsom värnpliktig, ålåg det honom att ofördröjligen
för dekanus, rektor eller föreståndare förete inskrivningsbok, frisedel
eller motsvarande handling samt därvid jämväl lämna uppgift om sin kyrkobokföringsort.
Inskrivningsbok, frisedel eller motsvarande handling skulle
även företes och uppgift örn kyrkobokföringsort lämnas av i värnpliktsåldern
varande studerande eller elev, då han anmälde sig till undergående av
vissa examina, ävensom av värnpliktig, som skulle prästvigas, vilken senare
ägde att förete ifrågavarande handlingar inför vederbörligt domkapitel eller
konsistorium (§ 144). I anslutning härtill föreskrevs, att vissa myndigheter
och tjänstemän skulle till beredande av upplysning för de värnpliktigas inskrivning
och rullföring avgiva uppgifter om studier och examina m. m.,
beträffande värnpliktiga och ynglingar, som ännu ej inträtt i värnpliktsåldern.
Där den som uppgiften avsåg var inskriven som värnpliktig, skulle
jämväl uppgivas hans inskrivningsnummer. Uppgiften avgavs för den som
var inskriven såsom värnpliktig till befälhavaren för det rullföringsområde
den värnpliktige uppgivit sig tillhöra. Där den som uppgiften avsåg icke
var inskriven som värnpliktig, sändes uppgiften till vederbörande pastorsämbete
eller i Stockholm till mantalsintendenten. Sådan uppgift skulle när
såsom värnpliktig inskriven prästvigdes omedelbart därefter avgivas av domkapitel
eller konsistorium. Skyldighet att avlämna uppgift föreskrevs vid
sådan händelse ej — såsom i vissa andra fall — även för icke inskriven
värnpliktig (§ 136). Med ledning av de uppgifter rörande studier och examina,
som sålunda inkommo, ålåg det rullföringsbefälhavare att införa behöriga
anteckningar i stamrullan (§ 95).

Det kan vidare anmärkas, att Kungl. Majit i cirkulärbrev den 27 januari
1813 om bevis över inskrivning bland beväringsmanskapet m. m. för dem,
som inom beväringsåldern till präster skola ordineras, förklarat, att konsistorium
ägde att efter avlagda prov var och en till prästämbetet antaga,
som fyllt 23 år eller erhållit Kungl. Maj:ts dispens i avseende till åldern,
allenast en sådan företedde bevis, att lian ibland beväringsmanskapet blivit
inskriven och antecknad. I inskrivningsboken bar även anmärkts, att densamma
skall inför vederbörligt domkapitel eller konsistorium företes av den,
som skall prästvigas.

Av utredningen framgår, att Skäfte, oaktat lian den 11 februari 1934 blivit
— efter fullgörande av viss värnpliktstjänstgöring — i vederbörlig ord -

190

ning frikallad från värnpliktens vidare fullgörande, av chefen för mobiliseringscentralen
beordrats att för tjänstgöring enligt § 28 i 1936 års värnpliktslag
den 9 oktober 1941 inställa sig i Karlstad. Nämnda inkallelseorder har
grundats å generalorder den 29 juli 1941 (nr H 590). I denna bar för Skäfte
angivits dennes (tidigare) värnpliktsnummer samt uppgift örn att Skäfte tillhörde
rullföringsområde nr 35. I generalordern har väl angivits, att med i
generalordern upptagen icke krigstjänstgöringsskvldig personal skulle träffas
avtal angående krigstjänstgöring. Med hänsyn bland annat till att för
vissa i generalordern upptagna prästmän i stället för inskrivningsnummer
angivits, att de vöre krigsfrivilliga eller frikallade, måste antagas, att nämnda
anvisning örn träffande av avtal örn krigstjänstgöring avsett dylika fall. De
militära myndigheter, som haft att verkställa ordern, synas därför lia saknat
anledning att utan vidare av eget initiativ verkställa undersökning, huruvida
Skäfte varit krigstjänstgöringsskyldig. Skaftes felaktiga inkallande till
krigstjänstgöring har sålunda i första hand föranletts av avfattningen av generalordern.
Denna har grundats å ett från försvarsstaben till chefen för
försvarsdepartementet ingivet förslag till krigsplacering av präster och övrig
personal för kulturell verksamhet vid armén, vilket förslag genom generalordern
fastställts. Nämnda förslag i sin tur synes lia baserats på uppgifter,
som av försvarsstabens själavårdsdetalj infordrats från rikets
biskopar angående värnpliktiga präster, som kunde anses lämpliga att under
år 1941 tjänstgöra som fältpräster. För biskoparna synes det ha legat närmast
till hands att vid avlämnande av dessa uppgifter utgå från de inom
domkapitlen tillgängliga i samband med vederbörande prästmäns prästvigning
verkställda anteckningar angående inskrivningsnummer m. m. Angående
Skäfte synes inom domkapitlet i Karlstads stift lia saknats uppgift, att Skäfte
varit frikallad från värnpliktstjänstgöring. Skäfte hade rätteligen, i stället
för att lämna uppgift om för honom tidigare gällande värnpliktsnummer,
bort vid ingivande av ansökan om prästvigning upplysa örn att han vöre
frikallad. Skaftes underlåtenhet härutinnan har troligen föranletts av att
Skäfte av vederbörande stiftssekreterare anmanats att vid ingivande av ansökan
örn prästvigning förete inskrivningsbok eller lämna uppgift örn vämpliktsnummer.
Någon skyldighet för prästman att hålla vederbörande domkapitel
underrättat om inträffade ändringar i värnpliktsförhållandena torde
icke föreligga, och de för domkapitlena tillgängliga uppgifterna härom äro
därför icke alltid aktuella; det blir sålunda icke alltid känt för domkapitlet,
t. ex. att en prästman efter prästvigningen frikallas från värnpliktstjänstgöring.
De från biskoparna till själavårdsdetaljen inkomna uppgifterna synas
på grund härav -— i vad de avsågo de ifrågavarande prästmännens värnpliktsförhållanden
— icke ha bort inom försvarsstaben utan vidare godtagas.
Det kan knappast anses ha ålegat biskoparna att härom införskaffa
uppgifter från vederbörande militära inskrivningsmyndighet. Sådan skyldighet
måste emellertid anses lia åvilat försvarsstaben, och det förefaller synnerligen
anmärkningsvärt, att man där ansett sig kunna underlåta att, innan
förslaget ingivits till chefen för försvarsdepartementet, låta verkställa utred -

191

ning härutinnan. Åkerhielm, som i egenskap av ställföreträdare för chefen
för försvarsstaben handlagt ifrågavarande ärende, måste anses ansvarig för
vad sålunda underlåtits.

Vidare har i ärendet utrönts, att Skäfte i anledning av den honom tillhandakomna
inkallelseordern till chefen för mobiliseringscentralen insänt
avskrift av den för Skäfte utställda frisedeln. Den inkallande myndigheten
har, såsom framgår av skrivelse den 6 oktober 1941 till Skäfte, ansett sig
icke kunna fästa något avseende härvid. Vad i skrivelsen anförts till stöd
härför, torde bottna i bristande kännedom om innebörden av frikallelse
från värnpliktens fullgörande, som meddelats med stöd av 1925 (eller 1936)
års vämpliktslag. Först genom 1941 års värnpliktslag erhöll Kungl. Maj:t
bemyndigande meddela föreskrifter om efterbesiktning och om skyldighet
för dem, som därvid befunnes dugliga till krigstjänst, att fullgöra värnplikt.
Någon lagligen grundad möjlighet att inkalla Skäfte till krigstjänstgöring
har ej tidigare förelegat. Den frisedel, som i anledning av beslut örn frikallelse
från värnpliktens fullgörande överlämnas till vederbörande värnpliktige,
är uppenbarligen bland annat avsedd att för denne vara ett bevis
örn frikallelsen, som skall kunna av honom, t. ex. i en situation sådan som
den här förevarande, åberopas för att styrka nämnda förhållande. Enligt
fastställt formulär till frisedel skall även erinran härom göras å frisedeln.
Även om Eklund, som i egenskap av chef för förbandet vid ifrågavarande
tidpunkt varit ansvarig för behandlingen av ärendet angående Skaftes inkallelse,
icke ägt utan vidare underlåta att till efterkommande av generalordern
inkalla Skäfte till krigstjänstgöring, har det uppenbarligen ålegat
Eklund att, med hänsyn till vad Skäfte uppgivit och styrkt angående sina
vämpliktsförhållanden, utan dröjsmål anmäla förhållandet till närmast högre
befälhavare för erhållande av direktiv. Genom att utan närmare undersökning
avvisa Skaftes med frisedel styrkta invändning mot inkallelsen har Eklund
visat oförstånd i tjänsten och har härigenom medverkat till att Skäfte,
utan att därtill ha varit lagligen skyldig, fått fullgöra militärtjänstgöring
under tiden den 9 oktober—den 15 december 1941.

De förseelser, vartill Åkerhielm och Eklund enligt vad ovan anförts gjort
sig skyldiga, finner jag vara av sådan beskaffenhet, att de — bland annat
med hänsyn till den skada som därigenom kan lia tillfogats Skäfte — icke
kunna undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt åklagaren vid den krigsrätt,
varunder Åkerhielm och Eklund lydde, att mot dem anhängiggöra och utföra
åtal för vad de sålunda låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar
å dem jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Skäfte borde beredas tillfälle
att komma tillstädes vid krigsrätten och där föra den talan, vartill
han kunde anse sig äga fog.

192

Sedan militieombudsmannen — under erinran att Åkerhielm vore militärbefälhavare
och chef för Gotlands marindistrikt samt Eklund i egenskap
av militärassistent vid försvarsstaben fullgjorde tjänstgöring såsom chef för
militäravdelningen vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen -— till militärbefälhavaren
för fjärde militärområdet översänt åtalsinstruktionen samt anhållit
att målet måtte anhängiggöras vid särskilda krigsrätten i Stockholm, hänsköts
målet av denne till nämnda krigsrätt. Vid krigsrätten yrkade vederbörande
krigsfiskal under åberopande av åtalsinstruktionen ansvar å Åkerhielm
och Eklund för tjänsteförsummelse. Skäfte yrkade åläggande för Åkerhielm
och Eklund att solidariskt till Skäfte utgiva skadestånd med 800 kronor.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 15 november 1945 och yttrade
därvid.

I målet är upplyst, att Skäfte, som under tiden den 15—den 30 juni 1933
fullgjort viss del av första värnpliktstjänstgöringen, blivit den 11 februari
1934 av inskrivningsnämnden för Göteborgs stads rullföringsområde nr 28
jämlikt § 4 mom. 1 värnpliktslagen den 12 juni 1925 frikallad från värnpliktens
fullgörande, att Skäfte -—- oaktat han sålunda icke varit krigstjänstgöringsskyldig
— likväl såsom sådan upptagits å ett inom försvarsstaben
uppgjort, genom generalorder den 29 juli 1941 fastställt förslag till krigsplacering
av präster och övrig personal för kulturell verksamhet vid armén,
att Skäfte sedermera av chefen för Göta ingenjörkårs detachement i Karlstad,
vid vilket förband Skäfte enligt nyssnämnda förteckning krigsplacerats,
beordrats att den 9 oktober 1941 för tjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen
den 30 juni 1936 inställa sig i Karlstad, samt att Skäfte därefter på
grund av nämnda inkallelse fullgjort militär beredskapstjänstgöring under
tiden den 9 oktober—den 15 december 1941.

Vidkommande till en början åtalet mot Eklund, vilken vid ifrågavarande
tid tjänstgjort såsom depåchef för nyssnämnda förband i Karlstad, framgår
av utredningen, att Skäfte, sedan han erhållit del av ordern om inställelse
vid förbandet, under förmenande att han icke vore krigstjänstgöringsskyldig,
dit insänt avskrift av vederbörlig för honom i samband med frikallelsen
utfärdad frisedel samt att Eklund, oaktat han fått del av frisedeln,
underlåtit att verkställa undersökning i anledning av Skaftes invändning
mot inkallelsen, med påföljd att Skäfte fått, utan att ha varit lagligen
skyldig därtill, fullgöra militärtjänstgöring under förut angivna tid i slutet
av 1941.

På grund härav och utan avseende vid Eklunds påstående, att han skulle
ha varit berättigad utgå från att frisedeln icke ägde vitsord gentemot generalordern,
finner krigsrätten Eklund genom sin nyssnämnda underlåtenhet
förvunnen till ansvar för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.

Vad härefter angår åtalet mot Åkerhielm, är i målet upplyst, att det omförmälda
förslaget till krigsplacering av präster med flera avgivits efter det
ärendet föredragits för Åkerhielm såsom ställföreträdande chef för försvarsstaben.
Även om, på sätt åklagaren gjort gällande, beredningen av

193

ärendet inom försvarsstaben såtillvida varit bristfällig, som någon kontroll
hos inskrivningsmyndigheterna icke verkställts rörande de å förslaget upptagna
personernas vämpliktsförhållanden, har emellertid Åkerhielm icke,
såvitt visats, haft kännedom därom vid tiden för ärendets föredragning inför
honom; och med hänsyn lill de chefen för försvarsstaben åliggande ansvarsfulla
uppgifter med avseende å krigsmaktens beredskap — vid ifrågavarande
tid på grund av det utrikespolitiska läget särskilt betydelsefulla —
har Åkerhielm vid föredragningen av ärendet ägt förutsätta, att en sådan
detalj som den kontroll, varom nu är fråga och som måste anses vara av
rutinmässig art, i vederbörlig ordning beaktats vid ärendets beredning.

På grund av vad nu anförts prövar krigsrätten, som ogillar åtalet mot
Åkerhielm, rättvist döma Eklund jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att undergå disciplinstraff av
arrest utan bevakning sex dagar.

Beträffande slutligen Skaftes i målet förda skadeståndstalan får det anses
framgå av utredningen, att till följd av den oriktiga inkallelsen visst själsligt
lidande tillskyndats Skäfte ävensom att Skäfte under inkallelsetiden
gått förlustig inkomst av författarverksamhet; och må Skaftes skada i förevarande
hänseenden skäligen skattas till sammanlagt 300 kronor.

På anförda skäl och då Skäfte icke visat fog för sin omförmälda talan i
övrigt, prövar krigsrätten, som ogillar Skaftes skadeståndstalan mot Åkerhielm,
rättvist i anledning av Skaftes berörda talan mot Eklund förplikta
denne att genast mot kvitto till Skalle utgiva nyssnämnda belopp, 300 kronor.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 21 november 1945 anmodade
militieombudsmannen ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget såvitt
rörde åtalet mot Åkerhielm samt därvid yrka bifall till den mot denne i målet
förda talan. Även Eklund fullföljde talan mot krigsrättens utslag.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

4(S. Åtal mot fartygschef för obehörig användning av niarketenterikassas

överskottsmedel m. m.

I en den 17 februari 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 3929-45-38 Karl-Erik Rantzow bland annat följande:
Rantzow tillhörde besättningen å lasarettsfartyget Prins Carl. Besättningsmedlemmarna
hade sedan någon tid erfarit, att marketenteriofficeren fänriken
H. (hvenmark strax före julhelgen 1943 utan besättningens hörande till
fartygschefen kaptenen i flottans reserv H. Edvinsson överlämnat 500 kronor
av överskottet i marketenterikassan. Vidare hade mellan Ovenmark och
Edvinsson överenskommelse träffats, att ur samma kassas överskott skulle
under år 1944 månatligen ställas till Edvinssons förfogande ett belopp av
100 kronor till dess Edvinsson ur kassan erhållit sammanlagt 1 700 kronor.

13—458743. Milit teo mlmö stommens ömhet shera! telse.

194

Anledningen till att Edvinsson på detta sätt tillgodosetts hade varit, att Edvinsson
för några år sedan av krigsrätt förpliktats att ersätta marketenterikassan
1 700 kronor, som av en tidigare marketenteri!öreståndare blivit förskingrade.
Vad sålunda förekommit vore enligt Rantzows uppfattning icke
förenligt med gällande föreskrifter angående marketenterirörelse.

Angående den av Rantzow omnämnda förskingringen från marketenterikassan
hänvisas till militieombudsmannens ämbetsberättelse för år 1942 (s.
74 ff.). Såsom där omtalas blev Edvinsson, jämte det han dömdes till ansvar,
genom ett av krigsrätt den 10 oktober 1941 meddelat utslag, enär han
brustit i kontroll över marketenteriuppbördsmannens handhavande av marketenterirörelsen
och därigenom möjliggjort för denne att föröva tillgrepp
av marketenteriets medel, ålagd att i skadestånd till marketenterikassan
utgiva 1 924 kronor 92 öre. Sedan krigsrättens utslag i detta mål vunnit laga
kraft, ingav Edvinsson till Kungl. Majit ansökan örn befrielse från ådömd
skadeståndsskyldighet eller i andra hand nedsättning av utdömt belopp. Ansökningen
lämnades genom beslut den 17 april 1942 utan åtgärd. I sistnämnda
ärende uppgav Edvinsson rörande sina ekonomiska förhållanden,
att han under militärtjänstgöringen år 1940 haft en inkomst av 10 733 kronor,
att han dessförinnan i sitt civila arbete tjänat 500 kronor i månaden,
samt att han tillsammans med sin hustru ägde två bostadslägenheter, taxerade
till 27 610 kronor, och värdepapper med ett deklarationsvärde å 19 995
kronor, vilket allt tillfallit hustrun genom arv.

Sedan Rantzows skrift remitterats till chefen för kustflottan, hölls den 23
februari 1944 förhör med Edvinsson, Ovenmark, förre redogöraren å fartyget
Ragnar Söderén, högbåtsmannen nr 4397-45-33 Andersson samt nuvarande
redogöraren å fartyget T. Appelqvist. Vid förhöret företeddes även
revisionsberättelser över marketenteriräkenskaperna å fartyget för november
och december 1943 samt januari 1944.

Revisionsberättelsen för november 1943, som undertecknats av Söderén
och Andersson jämte ytterligare en person, innehöll bland annat följande:
»Revisorerna föreslå dessutom, att de som under en lång tid omhänderhaft
marketenteriets skötsel, i mån av tillgång, må få en erkänsla för detta sitt
arbete samt att, retroaktivt, FC (fartygschefen) kan utfå det belopp som han
nödgats utbetala till marketenteriet, p. g. a. en tidigare anställd mark.föreståndares
försnillning. Förslagsvis föreslå revisorerna att FC gottgöres med
kronor 500:— (femhundra) under dec. mån. 1943 samt därefter i mån av
marketenteriets tillgångar med 100:— kronor per månad tills beloppet är
återbetalat.»

Å berättelsen hade Edvinsson tecknat följande: »Revisorernas förslag fastställes.
Mark.Off. och UO Söderén tilldelas vardera en gratifikation av
100:—• kr. Reträffande den till FC föreslagna återbetalningen får jag, sedan
Mark.O. härom rådgjort med och fått muntlig tillstyrkan av KMF (marinförvaltningen),
med tacksamhet fastställa förslaget.»

Revisionsberättelsen för december 1943 utvisade, att 746 kronor 44 öre
utbetalats såsom gåvor och gratifikationer samt att såsom odisponerad vinst

195

kvarstått vid månadens början 3 845 kronor 78 öre och vid månadens slut
2 710 kronor 20 öre.

Edvinsson uppgav vid förhöret: Han hade först genom revisionsberättelsen
över november månads marketenteriräkenskaper erhållit kännedom om revisorernas
förslag. En av revisorerna hade uppgivit, att detta varit en gemensam
önskan av besättningen. Efter genomläsandet av revisionsberättelsen
hade Edvinsson tillkallat revisorerna och förklarat, att han ställde sig mycket
tveksam till förslaget att mottaga gratifikationen, samt vägrat att emottaga
densamma med mindre än att revisorerna inhämtade marinförvaltningens
godkännande av transaktionen. Efter någon dag hade marketenteriofficeren
uppgivit, att han talat med marinförvaltningens revisionskontor, som
svarat, att nämnda transaktion mycket väl ginge för sig. På grund av dessa
upplysningar hade Edvinsson godkänt revisorernas förslag, samtidigt som
han fastställt marketenteriofficerens och Söderéns gratifikationer till 100 kronor
för dem vardera.

Ovenmark berättade: Före utbetalandet av beloppet till Edvinsson hade
(hvenmark personligen rådfrågat marinförvaltningens revisionskontor, där
han fått den upplysningen, att intet hinder mötte för transaktionen. Ovenmark
hade dessförinnan av Söderén i närvaro av Appelqvist blivit upplyst
örn att det varit besättningens samfällda önskan, att Edvinsson skulle gottgöras
på nämnda sätt.

Ett i anledning av Ovenmarks uppgifter avgivet yttrande av revisorn i
marinförvaltningen G. B. von Hartmansdorff innehåller: Någon dag under
hösten 1943 på gjord förfrågan rörande möjligheten att till chefen å H. M.
Prins Carl, vilken chef enligt uppgift för några år sedan av egna medel ersatt
ett ur fartygets marketenterikassa förskingrat belopp, av kassans förefintliga
odisponerade vinstmedel utbetala ett häremot svarande belopp, hade
von Hartmansdorff — såvitt han numera kunde erinra sig — uppgivit, att
han icke ansett det ankomma på marinförvaltningen att taga befattning med
ett dylikt ärende, men tillagt, då vederbörande enträget anhållit om ett uttalande,
att förfarandet icke syntes stå i överensstämmelse med gällande föreskrifter
i fråga om disposition av marketenterirörelsens vinstmedel, dock att,
därest samtliga som därav berördes vore ense om förfarandet, någon anledning
till erinran däremot från marinförvaltningens sida icke förelåge.

Söderén uppgav: Efter den tidpunkt Edvinsson av krigsrätt blivit ådömd
betala ett belopp av 1 924 kronor som förskingrats av en förutvarande marketenteriuppbördsman,
hade vid skilda tillfällen man och man emellan diskuterats,
huruvida icke Edvinsson på något sätt skulle kunna ersättas för det
utgivna beloppet. Söderén, som vid denna tid tjänstgjort som redogörare å
fartyget, hade emellertid till en början ansett, att marketenteriets ställning icke
vore så god, att ett förslag örn ersättning från marketenterikassan kunde
framläggas. Efter bokslutet för november 1943 hade emellertid ställningen
blivit så god tack vare marketenteriets goda skötsel, att förslag från revisorerna
angående gottgörelse lill Edvinsson kunde framläggas. Söderén hade då
frågat ett flertal av besättningen, däribland högbåtsman Andersson såsom

196

revisor och besättningens ombud, örn någon hade något emot att förslaget
framlades. Andersson hade meddelat Söderén, att säkerligen ingen av besättningen
vore emot förslaget. Söderén hade sedan till Ovenmark yttrat, att det
vore besättningens samfällda önskan, att Edvinsson skulle gottgöras enligt
avgivet förslag.

Andersson meddelade: Han hade såsom manskapets representant varit
revisor för marketenteriräkenskaperna för november 1943. Han hade icke,
innan han undertecknat revisionsberättelsen, inhämtat besättningens åsikt
angående dispositionen av marketenterikassans överskott. På förslag av Söderén
hade han undertecknat berättelsen.

Appelqvist berättade vid förhöret, att han kommit ombord å fartyget den

I december 1943 för att avlösa Söderén såsom redogörare. På fråga vid
förhöret, huruvida Appelqvist hört Söderén yttra till Ovenmark »att det
vore besättningens samfällda önskan att fartygschefen skulle gottgöras på
ovan nämnda sätt», svarade Appelqvist, att han icke komme ihåg ordalydelsen
av samtalet, men att han erinrade sig, att samtalet rört sig örn detta.

Chefen för kustflottan hade i anslulning till förhöret låtit efterhöra den
dåvarande fartygsbesättningens inställning. Av en i anledning härav den 2
mars 1944 upprättad handling framgick, att omröstning anställts bland de
olika personalkategorierna å fartyget, varvid vederbörande tillfrågats, huruvida
de godkände, respektive icke godkände, den disposition av marketenteriets
vinstmedel, som föreslagits av revisorerna för november 1943. Röstningsresultatet
utvisade, att 10 officerare och vederlikar (sjuksköterskor)
samtliga varit för godkännande, att av 8 underofficerare 6 godkänt förslaget
och 2 icke velat yttra sig däröver, att av 13 stamanställda och civilförhyrda

II förklarat sig icke godkänna dispositionen medan 2 ej velat uttala sig,
samt att samtliga 47 meniga meddelat, att de icke godkände den föreslagna
användningen av vinstmedlen. — Det upplystes, att vid omröstningstillfället
37 man av besättningen kvarstått sedan december 1943.

Chefen för kustflottan anförde i eget yttrande: En disposition av marketenterimedel
på sätt här ägt rum stöde icke formellt i överensstämmelse med
gällande föreskrifter, att överskott av marketenterirörelsen skulle användas
för beredande av nytta och trevnad för manskapet. Vidare kunde anmärkas,
att ett beslut om utbetalning av arvoden givetvis icke kunde avse annan tid
än den månad revisionen omfattat — i varje fall ej gälla framtiden, då rörelsens
förmåga att bära dylika utgifter ännu ej vore känd. Dock syntes i
förevarande speciella fall intet hinder kunna resas mot beslutet om utbetalning
av gåva till fartygschefen, därest det varit besättningens samfällda
önskan. Den verkställda omröstningen med den nuvarande besättningen visade
emellertid, att densammas majoritet icke godkände utbetalningen. Härav
kunde dock icke med säkerhet utläsas, vad resultat en i december 1943
verkställd omröstning skulle ha lämnat, örn densamma företagits före den
av Rantzow inledda aktionen. En förfrågan hos besättningen vid dylik tidpunkt
kunde lika gärna ha lämnat ett svar i motsatt riktning mot nu. Att
utbetalningen till fartygschefen överhuvud taget kommit till stånd syntes

197

ytterst hero på det förhållandet, att manskapets representant vid revisionen
Andersson underskrivit revisionsberättelsen för november 1943 med däri
framlagda förslag utan att ha inhämtat manskapets gillande av förslaget —
något som han formellt sett måhända icke kunde anses ha varit skyldig att
göra. Utbetalningen till fartygschefen kunde sålunda icke med säkerhet sägas
ha varit i överensstämmelse med besättningens önskan, men funnes intet
skäl att antaga, att fartygschefen icke handlat i god tro, då han mottagit beloppet
som en gåva av besättningen.

Militieombudsmannen lät vidare höra försvarets civilförvaltning, som i utlåtande
anförde: Jämlikt 12 § i föreskrifter och anvisningar för marketenteri -rörelsen ombord å flottans fartyg, utfärdade av marinförvaltningen den 2
december 1938, finge odisponerade vinstmedel användas för att bereda besättningen
nytta eller trevnad. Fartygschefen ägde meddela förordnande om
sättet för sådant överskotts användande efter samråd med sekonden och
marketenteriofficeren samt utsedda ombud för manskapet. Dessa bestämmelser
hade i förevarande fall icke blivit följda. Ändamålet med här ifrågavarande
utbetalningar kunde nämligen icke anses stå i överensstämmelse
med föreskriften om att medlen skulle användas för att bereda besättningen
nytta eller trevnad. Ej heller vore beslutet om medlens användande tillkommet
i föreskriven ordning, enär samråd icke ägt rum med utsedda ombud
för manskapet. Slutligen förelåge anledning till erinran även däri, att det
ifrågavarande beslutet avsåge användande av framtida rörelsevinster.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet, anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i en den 29 november 1944 dagtecknad åtalsinstruktion,
som översänts till chefen för kustflottan.

För marketenterirörelsen ombord å flottans fartyg gälla av marinförvaltningen
den 2 december 1938 utfärdade föreskrifter och anvisningar. I dessa
föreskrifter upptages bland annat följande: Därest i avgiven revisionsberättelse
upptagen ställningstablå uppvisar odisponerade vinstmedel till sådant
belopp, att anledning föreligger att därmed bereda besättningen nytta eller
trevnad, äger fartygschefen att efter samråd med sekonden och marketenteriofficeren
samt utsedda ombud för manskapet förordna örn sättet för användande
av sådant överskott.

Dessa bestämmelser ha i flera hänseenden blivit åsidosatta i förevarande
fall.

Sedan marketenterikassans revisorer föreslagit, att Edvinsson skulle ur kassan
gotlgöras med belo])]), som Edvinsson enligt lagakraftvunnet utslag förpliktats
i skadestånd utgiva till kassan, har Edvinsson såsom fartygschef efter
revisorernas hörande och i samråd med marketenteriofficeren fastställt revisorernas
förslag alt till Edvinsson utlämna 500 kronor under december månad
1943 och därefter i mån av kassans tillgångar 100 kronor i månaden till dess
beloppet betalats. 1 enlighet härmed har från kassan under december 1943
lill Edvinsson utanordnals 500 kronor. Det ändamål för vilket kassans över -

198

skottsmedel sålunda kommit till användning står icke i överensstämmelse med
föreskriften, att odisponerade vinstmedel under angivna förutsättningar kunna
få användas för att bereda besättningen nytta eller trevnad.

Fastställelsen av revisorernas förslag om ersättning till Edvinsson har
även varit oriktig därutinnan, att beslutet innefattat disposition jämväl över
eventuella framtida vinstmedel.

Edvinsson har åberopat, att marketenteriofficeren inhämtat godkännande
av transaktionen från marinförvaltningens revisionskontor. Revisionskontoret
torde emellertid icke ha befogenhet att lämna sådant godkännande, och
något beslut om godkännande har icke heller erhållits. Tvärtom har, enligt
uppgift i intyg av en revisor i marinförvaltningen, denne vid samtal med marketenteriofficeren
framhållit, att det ifrågasatta förfarandet icke stöde i överensstämmelse
med gällande föreskrifter.

Slutligen kan anmärkas, att Edvinssons beslut icke tillkommit i stadgad
ordning. Visserligen har manskapets representant vid revisionen för november
1943 undertecknat revisionsberättelsen och därigenom givit sin anslutning
till förslaget om ersättning åt Edvinsson samt en av de övriga revisorerna
meddelat Edvinsson, att förslaget varit uttryck för en samfälld önskan hos
besättningen. Härigenom kan Edvinsson emellertid icke anses ha uppfyllt den
nämnda föreskriften om samråd rörande dispositionen av vinstmedlen, vilken
föreskrift såvitt gäller manskapet måste anses innebära, att samråd skall ske
med för ändamålet utsedda ombud. Utredningen synes giva vid handen, att,
om sådant samråd ägt rum, invändningar mot dispositionen skulle ha framställts
av ombud för manskapet.

Edvinsson måste ha insett, att det av honom meddelade förordnandet om
användning av marketenterikassans överskottsmedel i ovan angivna hänseenden
stått i strid mot 1938 års föreskrifter. Edvinsson har haft så mycket
större anledning att noga aktgiva på hithörande bestämmelser, som han
tidigare åtalats och fällts till ansvar för underlåtenhet att i andra avseenden
ställa sig till efterrättelse gällande föreskrifter angående marketenterirörelse.

Edvinssons förfarande synes vittna om grovt oförstånd i tjänsten.

Militieombudsmannen uppdrog åt vederbörande åklagare att vid behörig
domstol ställa Edvinsson under tilltal för vad denne enligt det anförda låtit
komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens
beskaffenhet. Ombud för målsägande borde beredas tillfälle att vid domstolen
framställa de ersättningsyrkanden, vartill fog kunde finnas.

* *

Målet hänsköts till fältkrigsrätten nr 24, där vederbörande krigsfiskal yrkade
ansvar å Edvinsson jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse.

Edvinsson visade, att han till marketenterikassan återbetalat det belopp
å 500 kronor, som han därifrån uppburit.

199

Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 16 februari 1945 och yttrade
därvid.

Genom ett av fältkrigsrätten vid kustflotlan den 10 oktober 1941 meddelat
utslag har Edvinsson, jämte det han ådömts ansvar för alt han brustit i kontroll
över marketenteriuppbördsmannens handhavande av marketenterirörelsen
ombord å lasarettsfartyget Prins Carl, ålagts att i skadestånd till marketenterikassan
utgiva 1 924 kronor 92 öre. Sedan utslaget vunnit laga kraft ingav
Edvinsson till Kungl. Maj:t ansökan örn befrielse från honom sålunda ålagd
skadeståndsskyldighet eller i andra hand nedsättning av det utdömda beloppet.
Genom beslut den 17 april 1942 lämnade Kungl. Maj:t ansökningen utan åtgärd.
Sedan i avgiven revisionsberättelse över marketenteriräkenskaperna å
fartyget för november 1943 revisorerna föreslagit, bland annat, att Edvinsson
borde gottgöras för vad han sålunda nödgats utgiva till marketenterikassan
med 500 kronor under december 1943 och därefter i mån av marketenteriets
tillgångar med 100 kronor per månad, till dess det utlagda beloppet återbetalts,
har Edvinsson å revisionsberättelsen tecknat beslut i förevarande del
så lydande: »Beträffande den till FC föreslagna återbetalningen får jag,
sedan Marko härom rådgjort med och fått muntlig tillstyrkan av K. M. F.,
med tacksamhet fastställa förslaget.»

Enligt av marinförvaltningen den 2 december 1938 meddelade föreskrifter
och anvisningar för marketenterirörelsen ombord å flottans fartyg har
stadgats, att, därest i avgiven revisionsberättelse upptagen ställningstablå
uppvisar odisponerade vinstmedel till sådant belopp att anledning föreligger
att därmed bereda besättningen nytta eller trevnad, fartygschefen ägde
att efter samråd med sekonden och marketenteriofficeren samt utsedda ombud
för manskapet förordna om sättet för användande av sådant överskott.

Det ändamål för vilket marketenterikassans överskottsmedel i förevarande
fall kommit till användning har förty icke stålt i överensstämmelse
med berörda föreskrift.

Av utredningen i målet framgår jämväl, att den tjänsteman i marinförvaltningen,
som före fastställandet av marketenterirevisorernas ovan omförmälda
förslag muntligen tillfrågats i saken, bland annat, uttalat, att det föreslagna
förfarandet icke syntes stå i överensstämmelse med gällande föreskrifter
i fråga om disposition av marketenterirörelsens vinstmedel.

Edvinsson måste hava insett, att den föreslagna användningen av marketenterikassans
överskottsmedel i förevarande del stått i strid mot marinförvaltningens
ovan omförmälda föreskrifter.

Edvinsson har därjämte uraktlåtit att, på sätt i samma föreskrifter stadgas,
före förordnande örn överskottsmedlens användning samråda med utsedda
ombud för manskapet.

Genom sitt ifrågavarande förfarande måste Edvinsson anses hava visat
oförstånd i tjänsten.

På grund av vad sålunda anförts prövar fältkrigsrätten jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten riittvist döma Edvinsson alt undergå arrest utan
bevakning sex dagar.

200

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 1 mars 1945 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga fältkrigsrättens utslag
under yrkande att strängare straff måtte ådömas Edvinsson. Även Edvinsson
anförde besvär över fältkrigsrättens utslag.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 23 oktober 1945 och fann
därvid ej skäl att göra ändring i fältkrigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

Redogörelse iör vissa ärenden, som icke föranlett åtal elier
därmed jämlöriig åtgärd.

1. Angående krigsdoinstols behörighet i fråga om brott som icke i strafflagen
för krigsmakten oinförmiilas såsom straffbara.

I skrivelse deli 21 oktober 1944 till landsfogden i Norrbottens län anhöll
militieombudsmannen, att fältkrigsdomaren Håkan Gustavson måtte höras
bland annat i anledning av följande i skrivelsen anmärkta förhållande.

Fältkrigsrätten vid Kiruna och Jokkmokks försvarsområdens stab hade
dels den 10 september 1943 dömt värnpliktiga nr 114-20-34 Larsson och nr
513-74-32 Fredriksson jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten och 10 kap.
6 § allmänna strafflagen samt 34 § strafflagen för krigsmakten och 4 kap.
1 § allmänna strafflagen att för fylleri och våldsamt motstånd vid offentlig
förrättning undergå disciplinstraff av vaktarrest i vardera tolv dagar
och dels den 15 september 1943 dömt värnpliktige nr 791-74-32 K. I. Indsäth
att för samma förbrytelser jämlikt nämnda lagrum undergå skärpt arrest i
tio dagar. Fältkrigsrätten syntes icke ha varit behörig att i ovannämnda fall
upptaga talan örn ansvar för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning (se
Nytt juridiskt arkiv, avd. 1, 1896 s. 90).

Vid av landsfogden hållet förhör anförde Gustavson härom: Enligt Gustavson
och de militära ledamöternas i fältkrigsrätten mening hade ifrågavarande
värnpliktiga under den tid, då förseelserna begåtts, tillhört mobiliserad
avdelning, varför förseelserna varit att anse som förövade i fält. Enligt
39 § 3 mom. lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes hade därför
krigsrätten ansett sig behörig upptaga talan om ansvar även för våldsamt
motstånd vid offentlig förrättning.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 10 oktober 1945 till Gustavson
följande.

Enligt 39 § militära rättegångslagen ankommer det på krigsdomstol att
handlägga bland annat följande mål:

1 :o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten eller
eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som i andra eller
tredje delen av nämnda lag omförmäles såsom straffbart, vare sig straffet
finnes utsatt där eller i sådant avseende hänvisning är gjord lill allmän lag:

2 :o) åtal för fel och förbrytelse i ämbete eller tjänst vid krigsmakten jämväl
i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen för krigsmakten
eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart;

202

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för brott
i övrigt av vilken beskaffenhet som helst, då de förövas i fält eller inom
fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot,
eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes, medan truppen är i fält
eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande är ställd på krigsfot.

Jämlikt andra stycket i samma paragraf äger Konungen, då förhållandena
därtill föranleda, i den omfattning så prövas lämpligt förordna, att vad under
3:o) stadgas icke skall äga tillämpning.

Med stöd härav förordnades genom kungörelse den 13 september 1940 (nr
829), att vad i 39 § under 3:o) stadgas tills vidare icke skulle äga tillämpning
i fråga örn brott, som begåtts i fält eller inom fästning.

Andra stycket i 39 § militära rättegångslagen har tillkommit genom en lagändring
den 13 april 1940. Tidigare fanns icke för Kungl. Majit någon möjlighet
att dispensera från tillämpningen av forumbestämmelsen i 3:o) i ifrågavarande
paragraf.

Angående motiven till lagändringen anförde departementschefen i den till
1940 års riksdag framlagda propositionen i ärendet (nr 104) följande.

Bestämmelsen i 39 § 3:o) militära rättegångslagen hade sin grund däri, att
det under de förhållanden, som angåves i stadgandet, skulle kunna vara
förenat med betydande olägenheter ur militär synpunkt att låta den brottslige
eller misstänkte inställa sig vid allmän domstol. Detta gällde i synnerhet
för det fall, att vederbörande trupp befunne sig i fält utom riket. Örn en avdelning
av krigsmakten däremot blivit på ett mera stadigvarande sätt förlagd
till ort inom riket, där allmän underrätt funnes, torde behovet av den vidgade
behörigheten för krigsrätterna i vissa fall icke vara lika påtagligt. Från
militärt håll hade gjorts gällande, att detta stadgande i militära rättegångslagen
i nuvarande läge vore ägnat att medföra vissa olägenheter. Det hade
sålunda framhållits, att stadgandet föranlett, att åtskilliga mål, som icke
ägde samband med den militära tjänsten, komme att upptagas av fältkrigsrätt,
oaktat förhållandena vore sådana, att de felande utan åsidosättande av
tjänstens krav kunnat inställa sig vid allmän underrätt i orten. Krigsdomstols
arbetsbörda kunde till följd härav ökas i en omfattning, som icke vore
betingad av omständigheterna. På grund av vad sålunda anförts syntes möjligheter
böra finnas att, då så lämpligen kunde ske, medgiva undantag från
stadgandet i 39 § 3:o). Sådant undantag torde vara påkallat särskilt i fråga
om åtal för brott, som förövades inom fästning, då allmän domstol funnes
å platsen. Några generella regler torde med hänsyn till förhållandenas växlande
natur knappast kunna givas. Frågan syntes lämpligen kunna lösas på
det sätt, att i paragrafen upptoges ett stadgande av innehåll, att Konungen
ägde, då förhållandena därtill föranledde, i den omfattning som prövades
lämpligt förordna, att vad under 3:o) stadgades icke skulle äga tillämpning.

Av vad ovan anförts framgår, att ansvar jämlikt 10 kap. 6 § allmänna
strafflagen för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning icke på grund
av stadgandet i 39 § 3:o) militära rättegångslagen hört till krigsdomstols

203

upptagande. Det kan i detta sammanhang framhållas, att då en och samma
handling innefattar dels brott, som enligt 39 § tillhör krigsdomstols prövning,
dels ock brott, som enligt vanliga regler skall åtalas vid allmän domstol,
i vissa fall åtal för den brottsliga gärningen i dess helhet ansetts böra
upptagas vid krigsdomstol. Sålunda har till exempel vid krigsdomstol upptagits
åtal för trafikförseelse, som tillika innefattar militärt tjänstefel (se
ämbetsberättelsen 1943 s. 246—247 samt Nytt juridiskt arkiv, avd. I, 1942
s. 25 och 427). Som fylleri och våldsamt motstånd vid offentlig förrättning
icke torde kunna anses konstituera s. k. ideell brottskonkurrens, har fältkrigsrätten
emellertid icke heller härå kunnat grunda behörighet att till
prövning upptaga de framställda yrkandena om ansvar jämlikt 10 kap. 6 §
allmänna strafflagen.

Ni är i egenskap av civil ledamot av fältkrigsrätten ansvarig för fältkrigsrättens
ifrågavarande beslut.

Ehuru Ni sålunda förfarit felaktigt, låter jag med hänsyn till omständigheterna
bero vid den erinran, som innefattas i det anförda.

2. Angående krigsdomstols behörighet i fråga om åtal för förfalskning

av permissionssedel.

Vid inspektion den 16 maj 1944 av Södermanlands pansarregemente uppmärksammades
vid granskning av regementskrigsrättens vid Södermanlands
regemente protokoll för år 1942, alt krigsrätten den 13 augusti 1942 under
§ 202 i domboken i mål mellan vice krigsfiskalen Olof Gärdin samt vice
korpralen nr 374-42-38 Lars Ture Blomgren meddelat ett så lydande utslag.

Genom vad Blomgren erkänt och för övrigt i målet förekommit är utrett,
att Blomgren den 5 juli 1942 genom radering och tillskrift ändrat en
för honom utfärdad permissionssedel avseende tiden från och med den 4
juli 1942 till och med den 5 i samma månad, så att permissionssedeln i stället
kommit att avse tiden från och med den 4 juli till och med den 6 i samma
månad, samt att Blomgren med företeende av permissionssedeln inställt
sig till tjänstgöring måndagen den 6 juli 1942 vid 12-tiden.

På grund av det anförda prövar krigsrätten rättvist döma Blomgren dels
jämlikt 12 kap. 3 § allmänna strafflagen, jämfört med 10 § strafflagen för
krigsmakten, för förfalskning att hållas i fängelse en månad, dels ock jämlikt
52 § sistnämnda lag för olovligt undanhållande till vaktarrest tio dagar.

Enligt 1 § lagen örn villkorlig straffdom förordnar krigsrätten, att med
det Blomgren ådömda fängelsestraffet skall anstå och på Blomgrens uppförande
under en prövotid av tre år samt på omständigheter i övrigt, som i
samma lag angivas, skall hero, huruvida straffet skall gå i verkställighet.
Blomgren skall under prövotiden icke stå under övervakning.

Såväl åklagaren som Blomgren törklarade sig efter utslagets avkunnande
Höjda med detsamma, såvitt detsamma avsåge villkorligt anstånd med det
ådömda fängelsestraffet.

204

Sedan militieombudsmannen anmodat chefen för Södermanlands pansarregemente
att från krigsrättens ledamöter inkomma med yttrande angående
frågan, varå krigsrätten grundat sin behörighet att till prövning upptaga omförmälda
förfalskningsbrott, har i en till militieombudsmannen inkommen
av t. f. krigsdomaren Gustaf Wetterling, t. f. auditören Henrik Gester, kaptenen
H. Cowan-Nyberg, löjtnanten G. Stärner och fanjunkaren G. Holmberg
undertecknad skrivelse meddelats, att, enär förfalskningen enligt krigsrättens
mening innefattat förbrytelse i Blomgrens tjänst vid krigsmakten,
krigsrätten på grund av stadgandet i 39 § 2:o) militära rättegångslagen ansett
sig behörig upptaga densamma till prövning.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 14 november 1945 till regementschefen
följande.

I 10 § strafflagen för krigsmakten stadgas: »Begår någon, som lyder under
denna lag, brott, varå straff där icke finnes utsatt, varde, även där sådant
ej är i lagen särskilt sagt, straffad efter allmän lag och laga stadgar,
dock med iakttagande av de även för vissa dylika fall i denna lag meddelade
särskilda bestämmelser.»

Detta stadgande torde närmast vara avsett att giva uttryck för den ganska
självklara meningen, att den omständigheten, att en person lyder under
strafflagen lör krigsmakten, icke medför, att han är fri tagen från ansvar
enligt annan författning i sådana fall, där strafflagen för krigsmakten saknar
tillämplig bestämmelse. Han lyder för de fall, där strafflagen för krigsmakten
ej är tillämplig, även under t. ex. allmänna strafflagen och är sålunda
givetvis för t. ex. ett förfalskningsbrott förfallen till ansvar enligt 12
kap. allmänna strafflagen. Härmed är emellertid icke utsagt något om huruvida
talan därför skall anhängiggöras vid krigsdomstol eller vid allmän domstol.
Ifrågavarande paragraf lämnar icke någon ledning vid bedömande av
fråga om rätt forum. Härvidlag bär man att i första hand lita till bestämmelserna
i 39 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes. I fråga
om åtal mot den, som lyder under strafflagen för krigsmakten, gäller enligt
nämnda lagrum såsom primär legel, att till krigsdomstol hör mål angående
brod, som i andra eller tredje delen av strafflagen för krigsmakten
omförmälas såsom straffbara, vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant
avseende hänvisning är gjord till allmän lag. Som ett sådant brott som
förfalskning enligt 12 kap. allmänna strafflagen icke i strafflagen för krigsmakten
omförmäles som straffbart, kan åtal för dylikt brott icke med stöd
av denna allmänna forumbestämmelse upptagas vid krigsdomstol. Emelle''
tid kan enligt 39 § 2:o) militära rättegångslagen mot den, som lyder umL*
strafflagen för krigsmakten, i vissa fall vid krigsdomstol upptagas åtal även
för brott, som icke i strafflagen för krigsmakten omförmäles såsom straffbart.
Härför förutsättes, att fråga är örn fel eller förbrytelse i ämbete eller
tjänst vid krigsmakten (se militieombudsmannens ämbetsberättelse 1943 s.
89 ff.). Av krigsmän anses endast officerare och underofficerare samt mot -

205

svarande vara innehavare av ämbete eller tjänst (se Svedelius—Geijerstam:
Kommentar till strafflagen för krigsmakten s. 55, 499). Åtal mot annan krigsman
för brott, som icke i strafflagen för krigsmakten omförmäles som straffbart,
kan sålunda icke heller med stöd av nämnda lagrum upptagas vid
krigsdomslol. Så torde dock kunna ske i det fall, att den brottsliga handlingen
kan sägas innefatta jämväl ett sådant åsidosättande av tjänsteplikt
eller sådan förbrytelse i tjänsten, som avses i 130 eller 129 § strafflagen för
krigsmakten. Vid dylikt fall av s. k. ideell konkurrens har i rättspraxis krigsdomstol
ansetts behörig även i fråga örn brott, som icke i strafflagen för
krigsmakten omförmälas såsom straffbara (se militieombudsmannens ämbetsberättelse
1943 s. 145 ff. och 246—247; samt Nytt juridiskt arkiv, avd.
I, 1941 not B 285, 1943 s. 424, 517, och 1945 s. 75).

De av krigsrättens ledamöter anförda skälen för förfalskningsbrottets upptagande
vid krigsrätten äro såtillvida riktiga, att förfalskningen torde ha
innefattat jämväl förbrytelse i Blomgrens tjänst. Emellertid synes förbrytelsen
icke ha blivit bestraffad jämväl ur denna synpunkt. Ehuru krigsrätten
sålunda förfarit felaktigt, låter jag med hänsyn till omständigheterna bero
vid vad i ärendet förekommit. Krigsrättens ledamöter skola genom regementschefens
försorg delgivas innehållet i denna skrivelse.

3. Fråga om till vilken dag rannsakning med häktad senast må utsättas.

Vid granskning av en till militieombudsmannen inkommen fångförteckning
från Kronobergs regemente för augusti 1943 iakttogs, att värnpliktige
nr 498-17-28 Helge Verner Karlsson, som den 28 juli 1943 häktats av chefen
för Kronobergs regemente, rannsakats vid regementets krigsrätt först den 9
augusti 1943.

Regementsstabschefen vid regementet uppgav, att underrättelse rörande
beslutet örn målets hänskjutande till krigsrätt avsänts till krigsdomaren den
29 juli 1943.

I infordrat yttrande anförde auditören Thomas Hammar: Han hade vid
ifrågavarande tid tjänstgjort såsom krigsdomare vid regementskrigsrätten.
Uppgiften att underrättelsen rörande målets hänskjutande till krigsrätt avsänts
till Hammar den 29 juli 1943 vore felaktig. Den skrivelse, varmed
handlingarna i målet översänts till Hammar, vore daterad den 30 juli. Poststämpeln
å det kuvert, vari skrivelsen och handlingarna översänts till Hammar,
vore försedd med dateringen »30.7.43». Eftersom sista brevbäringsturen
för dagen utginge klockan omkring 1130, kunde skrivelsen icke lia kommit
Hammar tillhanda förrän den 31 juli. Denna dag hade varit en lördag.
Åttonde dagen därefter hade varit söndagen den 8 augusti. Enär rannsakning
med Karlsson ägt rum den 9 augusti, förmenade Hammar, alt rannsakningen
med hänsyn till bestämmelserna i 2 § lagen den 30 maj 1930 om beräkning
av lagstadgad tid företagits i rätt tid. Sammanträde med regementskrigsrätten
hade hållits den 28 juli, och nytt sammanträde hade varit utsatt

206

till den 4 augusti. Tillförordnade auditören hade uttalat den önskan, att
flera mål än som redan utsatts icke skulle handläggas under veckan den 2—
den 7 augusti.

I skrivelse till Hammar den 10 augusti 1945 anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
Regner följande.

I 15 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgas, att, då
rannsakning med häktad skall förekomma inför krigsrätt, sammanträdet
skall utsättas att hållas sist »inom åtta dagar» från den dag, då krigsdomaren
erhållit underrättelse om åtalet.

Enligt vad proposition nr 57 till 1914 års andra riksdag med förslag till
bland annat lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes utvisar tillkom
ifrågavarande stadgande efter en framställning till Konungen av justitieombudsmannen.
I denna framställning påpekades, att angående den tid, inom
vilken krigsdomstol skulle anställa rannsakning med häktad, i då gällande
krigslagstiftning icke funnes meddelad föreskrift, motsvarande den bestämmelse
som i nämnda hänseende funnes stadgad i förordningen den 10 april
1810 i fråga om rannsakning inför allmän underdomstol. I nämnda förordning
stadgades, att rannsakning med häktad person, som inför stadsdomstol
ställes för rätta, borde företagas »inom åtta dagar» från den dag, då
arresteringen med anledningen därtill blivit hos domaren behörigen anmäld.
1810 års förordning avlöstes sedermera av den ännu gällande lagen den 2
juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad, vilken lag
i fråga om första rannsakning vid rådhusrätt i 2 § innehåller samma tidsbestämning
som 1810 års förordning.

En jämförelse med åtskilliga äldre stadganden om beräkning av tid ger
vid handen, att nämnda uttryck i 1810 års förordning måste så tolkas, att
begynnelsedagen d. v. s. den dag då anmälan örn häktningen inkommit inräknas
i de åtta dagarna. När ordalagen i 1810 års förordning, i vad den
angår rannsakning inför rådhusrätt, upptagits i 15 § krigsdomstolslagen, torde
man vara fullt berättigad antaga, att man avsett, att lagrummet i denna
del skulle tolkas på enahanda sätt. Det lärer väl ock numera i rättstillämpningen
knappast råda någon meningsskiljaktighet därom att vid tidsbestämning
enligt ifrågavarande stadgande utgångsdagen skall medräknas. (Se härom
vidare ämbetsberättelsen 1917 s. 353 f. och 1945 s. 218 f., Svedelius och
Geijerstams kommentar till strafflagen för krigsmakten m. m. s. 458, prop.
nr 57 till 1914 års andra riksdag s. 191, Svensk Jnristtidning 1916 s. 384 och
1921 s. 26 samt Nytt juridiskt arkiv, avd. I, 1933 s. 501.)

Ehuru Ni sålunda förfarit felaktigt i fråga örn utsättande av tid för rannsakning,
låter jag med hänsyn till omständigheterna bero vid den erinran,
som innefattas i det anförda. Ni anmodas giva övriga krigsrättsledamöter
del av denna skrivelse.

207

4. Fråga örn rätt för militär befälhavare att kvarhålla för brott

misstänkt person.

Vid granskning av en till militieombudsmannen inkommen fångförteckning
från Kronobergs regemente för augusti 1943 iakttogs, att värnpliktige
nr 141-16-40 Göte Albert Karlsson den 1 augusti 1943 häktats av regementschefen
för rymning samt den 13 augusti 1943 rannsakats vid regementets
krigsrätt. Enligt uppgift av stabschefen vid regementet hade underrättelse
rörande beslutet om målets hänskjutande till krigsrätt avsänts till krigsdomaren
den 6 augusti 1943.

Det anmärktes, att enligt 1 § i lagen den 22 juni 1922 örn tiden för företagande
av rannsakning med häktad häktningsbeslut ofördröjligen skulle
anmälas hos ordföranden i den domstol, som hade att företaga rannsakning
med den häktade.

I infordrat yttrande anförde regementschefen: Karlsson hade anhållits söndagen
den 1 augusti 1943 och insatts i regementets häkte. Anmälan härom
hade inkommit den 2 augusti till tjänstförrättande regementschefen, som
anbefallt förhör. Den 3 augusti hade förhör hållits av vederbörande bataljonschef.
Protokoll över förhöret hade överlämnats till tjänstförrättande regementschefen
den 4 augusti, varefter protokollet samma dag delgivits auditören.
Sedan protokollet återkommit från auditören den 5 augusti, hade
Karlsson sistnämnda dag förklarats häktad. I fångförteckningen för augusti
1943 hade felaktigt angivits, att Karlsson häktats redan den 1 augusti. Karlsson
hade suttit anhållen den 1 augusti—den 5 augusti i avvaktan på utredning
och order om häktning.

Av krigsrättens protokoll i målet för den 13 augusti 1943 framgår, att
Karlsson införpassats till regementets häkte den 1 augusti klockan 1300, om
vilket förhållande regementsväbeln samma dag insänt anmälan till regementschefen,
att vederbörande kompanichef den 3 augusti till depåchefen
avgivit rapport om Karlssons avvikande från kompaniet, att bataljonschefen
samma dag hållit förhör med Karlsson samt att tjänstförrättande regementschefen
den 5 augusti beslutat överlämna handlingarna till krigsdomaren med
anhållan om krigsrätt, därvid i beslutet antecknats »att 141-16-40 Karlsson
jämlikt RL, § 92, förklarats häktad».

Tjänstförrättande militieombudsmannen Regner anförde i skrivelse den
10 augusti 1945 till regementschefen, efter en redogörelse för vad i ärendet
förekommit, följande.

Svensk rätt saknade länge närmare bestämmelser om kvarhållande av för
brott anhållna personer. I praxis visade det sig nödvändigt att, i fall då
ytterligare utredning erfordrades för bedömande av frågan, huruvida häktningsåtgärd
borde företagas, kvarhålla den anhållne i avbidan på att sådan
utredning införskaffades, och det utbildade sig sålunda ett förfarande med
den misstänktes kvarhållande såsom förberedande åtgärd till häktning.

208

1 samband med tillkomsten av lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel
i brottmål meddelades stadganden i fråga örn kvarhållande av anhållen.
Genom en då vidtagen ändring av 19 § 12 punkten promulgationsförordningen
till allmänna strafflagen erhöll nämnda lagrum följande lydelse.

»Den som av häktningsmyndighet gripits eller efter anställt förhör kvarliålles
såsom misstänkt för brott eller om vilkens gripande eller kvarhållande
anmälan enligt 11 punkten skett skall, där ej beslut om häktning förut
meddelats, så snart ske kan och sist inom tjugufyra timmar förklaras häktad
eller lösgivas. Äro ej fulla skäl till häktning, men finnes det vara av
synnerlig vikt, att den misstänkte i avvaktan på ytterligare utredning hålles
\ förvar, må dock häktningsmyndigheten förordna örn hans kvarhållande
utöver sagda tid. Sådant kvarhållande må ej fortfara längre än ytterligare
fyra dygn; och åligger det häktningsmyndigheten att så snart ske kan meddela
beslut om den misstänktes häktande eller giva honom lös.

Ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är häktad, på
grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill samtycker.»

Uttryckliga bestämmelser om att detta stadgande är tillämpligt även på
militära förhållanden finnas icke meddelade. 1 91 § krigsdomstolslagen —
vilket lagrum ändrades i samband med 1933 års lagstiftning — föreskrives
att i fråga om häktning av den som hör till krigsmakten så ock om beslag
och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan skall jämte vissa specialbestämmelser
i krigsdomstolslagen lända till efterrättelse, vad i allmän
lag stadgas. 94 § krigsdomstolslagen tillerkänner vissa militära befälhavare
samma befogenhet att förordna örn häktning av underlydande, som enligt
allmän lag tillkommer länsstyrelsen i avseende å för brott misstänkta personer.
Det sistnämnda gäller även i fråga om beslag och skingringsförbud
samt hus- och kroppsrannsakan i anledning av brott, för vilket underlydande
är misstänkt. Nämnda paragrafer i krigsdomstolslagen innehålla icke
några särskilda föreskrifter örn kvarhållande. Enligt gällande svensk rätt
torde emellertid kvarhållande icke vara att betrakta såsom självständigt
tvångsmedel vid sidan av häktningen. Åtgärden har i stället karaktär av
förberedelseåtgärd till häktning och utgör sålunda ett moment i häktningsförfarandet.
(Jämför Hassler: Föreläsningar över kriminalprocessen s. 275
f. och Skarstedt: Straffprocessuella tvångsmedel II s. 177 f.) Då det i 91 och
94 §§ krigsdomstolslagen talas örn häktning, torde man därför vara berättigad
att fatta begreppet så vidsträckt, att detsamma omfattar även kvarhållande.
Ett ytterligare stöd härför finner man i processlagberedningens förslag
till ändring i krigsdomstolslagen (SOU 1944: 9 och 10). 16 kapitlet i
nämnda förslag upptager särskilda bestämmelser om tvångsmedel i krigsmål
och föreskrives härutinnan i 92 §, att det förutom åklagare tillkommer
även befälhavare, vilken enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat
i disciplinmål äger utöva bestraffningsrätt över underlydande, befogenhet
att förordna om anhållande av den underlydande. Uttrycket anhållande i
förslaget ersätter den för närvarande använda benämningen kvarhållande.
I motiven uttalas, att för rättegången vid krigsdomstol böra bestämmelserna

209

i nya rättegångsbalken om tvångsmedel i brottmål i tillämpliga delar lända
till efterrättelse i den mån ej annat är föreskrivet. Det framhålles i enlighet
härmed, att det i stort sett icke erfordras särskilda bestämmelser i fråga om
rättens eller åklagarens befattning med tvångsmedel. Vidare heter det: »Då
den förberedande utredningen rörande brott mot krigslagarna i regel skall
ankomma på militär myndighet, lär däremot alltjämt vara påkallat att ål
vissa befälhavare uppdrages att förordna om tvångsmedel. En viss inskränkning
i förhållande till gällande rätt torde härvid böra genomföras. Enligt nya
rättegångsbalken må beslut örn häktning meddelas allenast av rätten. På
grund härav bör befälhavare icke vidare äga besluta om häktning. Han bör
däremot äga förordna örn anhållande av underlydande.»

I överensstämmelse med vad nyss anförts synes man böra utgå ifrån att
militär befälhavare, som är utrustad med häktningsbefogenhet, även har rätt
att kvarhålla för brott misstänkt. Återstår frågan, huruvida enligt gällande
bestämmelser förutsättningar för kvarhållande i förevarande fall förelegat.
19 § 12 punkten promulgationsförordningen till allmänna strafflagen upptager
såsom huvudregel, att för brott misstänkt person, som gripits eller
kvarhållits, skall, då ej besked örn häktning förut meddelats, så snart ske
kan och sist inom tjugufyra timmar förklaras häktad eller lösgivas. Kvarhållande
utöver sagda tid får förekomma allenast örn fulla skäl till häktning
icke föreligga, men det finnes vara av synnerlig vikt att den misstänkte i
avvaktan på ytterligare utredning hålles i förvar. Handlingarna i ärendet
utvisa, att Karlsson avlämnats i regementets häkte den 1 augusti 1943 klockan
1300, att förhör med Karlsson hållits först den 3 augusti, varvid Karlsson
genast erkänt, att han lämnat sitt förband utan att lia erhållit permission
eller tjänstledighet, att regementschefens beslut att häkta Karlsson och
överlämna målet till krigsdomstol meddelats först den 5 augusti samt att
underrättelse rörande beslutet avsänts till krigsdomaren den 6 augusti. Såvitt
härav samt av handlingarna i övrigt framgår, synes det icke ha varit
erforderligt att hålla Karlsson förvarad i regementets häkte så lång tid som
skett, innan häktningsbeslut meddelats. Hinder torde icke ha mött att häkta
Karlsson inom tjugufyra timmar efter införpassandet. Därest häktning skett
inom angivna tid och häktningsanmälan såsom föreskrivet är ofördröjligen
gjorts hos vederbörande krigsdomare, hade rannsakning med Karlsson kunnat
hållas tidigare än som nu skett.

Ehuru det beträffande Karlsson tillämpade förfaringssättet icke kan anses
stå i överensstämmelse med föreskrifterna i 19 § 12 punkten promulgationsförordningen
lill allmänna strafflagen, låter jag med hänsyn till omständigheterna
bero vid den erinran, som innefattas i det anförda.

5. Angående åläggande av skärpt arrest.

Vid en av militieombudsmannen den 18 april 1944 förrättad inspektion
av Morjärvs försvarsområdes stab antecknades vid granskning av fältkrigsrättens
protokoll och förhörsprotokollen i disciplinmål bland annat följande.

14—45574.?. Militie ombud smannens ämbclsberätlclsc.

210

1) Genom utslag den 27 februari 1942, nr 45, dömdes värnpliktige nr 449-64-16 E. P. Eriksson av fältkrigsrätten för fylleri till skärpt arrest i fyra
dagar. Av företedda utdrag av militärt straffregister och bok över tillrättavisningar
framgick, att Eriksson icke tidigare undergått bestraffning eller
erhållit tillrättavisning. Eriksson uppgav emellertid, att han vid ett tillfälle
dömts att böta 15 kronor för fylleri.

2) Genom utslag den 27 februari 1942, nr 46, dömdes värnpliktige nr 111-63-19 K. W. S. Bergström av fältkrigsrätten för fylleri till skärpt arrest i
fyra dagar. I förhörsprotokollet hade antecknats, att Bergström enligt egen
uppgift och enligt vad som framgick av militärt straffregister icke tidigare
undergått bestraffning, samt att han enligt anteckningsboken för tillrättavisningar
ej heller tilldelats tillrättavisning.

3) Genom utslag den 30 mars 1942, nr 68, dömdes sex icke tidigare straffade
värnpliktiga av fältkrigsrätten till skärpt arrest för fylleri.

4) Värnpliktige nr 98-13-37 Levin ålades den 24 januari 1944 av försvarsområdesbefälhavaren
jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för fylleri
skärpt arrest i fem dagar. Levin syntes icke tidigare ha straffats.

5) Värnpliktiga nr 414-74-32 Peuravaara och nr 374-74 38 Molinder, vilka
såvitt utredningen gav vid handen icke tidigare straffats, ålades genom särskilda
av försvarsområdesbefälhavaren den 24 januari 1944 meddelade beslut
jämlikt 52 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för olovligt undanhållande
och fylleri disciplinstraff av skärpt arrest i tio dagar för vardera.

Det anmärktes, att enligt 22 § sista stycket strafflagen för krigsmakten
skärpt arrest ej finge åläggas i annat fall, än då det med hänsyn till av den
straffskyldige förut undergångna bestraffningar eller andra särskilda omständigheter
funnes icke kunna antagas, att lindrigare arreststraff skulle å
honom utöva tillbörlig verkan.

Vice krigsdomaren Herbert Fagerström, som vid meddelande av de under
punkterna 1—3 ovan omförmälda utslagen tjänstgjort som fältkrigsdomare,
anförde i infordrat yttrande: Fagerström hade under hela den tid, som han
tjänstgjort i fältkrigsrätten, i regel dömt till skärpt arrest för fylleri. Fagerström
hade därvid resonerat som så, att tiderna nu vore annorlunda än när
lagen skrevs. Det vore beredskapstider, och fylleriet florerade mer än någonsin.
Från högsta ort hade också yrkats på skärpning av straffet för fylleri.
Fagerström hade även ansett, att den generalpreventiva synpunkten i detta
avseende gjorde sig något mera gällande. Fagerström förklarade vidare, att
de disciplinstraff av skärpt arrest för fylleri, som försvarsområdesbefälhavaren
ålagt, alltid föreslagits av Fagerström, samt att det syntes Fagerström
rimligt, att ansvaret för dessa beslut helt åvilade Fagerström.

Försvarsområdesbefälhavaren, numera översten Gerhard Qvennerstedt,
anförde: Förbanden inom försvarsområdet hade varit grupperade vid en
landgräns och under relativt hög beredskap. Det ställdes därför stora krav
på såväl förband som individ. Högsta beredskap skulle kunna vara intagen
inom några timmar. Härom hade all personal varit orienterad av såväl försvarsområdesbefälhavaren
som av bataljons- och kompanicheferna. En fyl -

211

leriförseelse måste under dessa omständigheter betraktas som begången under
försvårande förhållanden och sådana särskilda omständigheter föreligga,
att lindrigare arreststraff än skärpt arrest icke skulle utöva tillbörlig verkan.
Qvennerstedt framhöll även, att samtliga rättsärenden underställts den
civile ledamoten i fältkrigsrätten för yttrande, samt hänvisade i övrigt till
Fagerströms yttrande.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 11 oktober 1945 till befälhavaren
för Morjärvs försvarsområde.

Enligt 22 § första stycket strafflagen för krigsmakten är disciplinstraff
av arrest av följande slag, nämligen arrest utan bevakning, vaktarrest, skärpt
arrest och sträng arrest. I tredje stycket samma paragraf stadgas: »Skärpt
arrest eller sträng arrest må ej åläggas i annat fall, än då det med hänsyn
till av den straffskyldige förut undergångna bestraffningar eller andra särskilda
omständigheter finnes icke kunna antagas, att lindrigare arreststraff
skulle å honom utöva tillbörlig verkan; ej heller må sträng arrest åläggas
någon, som ej fyllt aderton år.» I 25 och 26 §§ samma lag lämnas närmare
föreskrifter angående verkställigheten av skärpt arrest och sträng arrest.
Skärpt arrest skall verkställas under bevakning i låst ljust rum och med hårt
nattläger samt sträng arrest i mörkt enrum.

För klarläggande av innebörden av nämnda bestämmelser torde det vara
av intresse att närmare undersöka förarbetena till lagen.

De enligt 1881 års strafflag för krigsmakten föreskrivna formerna för arreststraff
voro arrest utan bevakning, vaktarrest och sträng arrest. Vaktarrest
kunde åläggas officerare i högst trettio, underofficerare i högst femton
och manskap i högst tio dagar. För manskap kunde bestraffningen skärpas
genom mistning av sängkläder. Sträng arrest, som verkställdes i mörkt enrum
i militärhäkte, kunde användas endast för underofficerare och manskap.
Sistnämnda straff ålades under en tid av högst åtta dagar, med en
dags avbrott i bestraffningen efter var tredje dag, då den straffskyldige hölls
i ljust rum; och inräknades dessa dagar ej i den ådömda strafftiden.

1901 års krigslagstiftningskommitté diskuterade i sitt år 1905 avgivna betänkande
behovet av särskilda skärpningsmedel vid de militära arreststraffen.
Kommittén framhöll, att en kortare tids arrest måste väsentligen bliva
ett ambitionsstraff. Även om det i stora flertalet fall för förseelser av ifrågakomna
art måste anses tillräckligt, vore detta dock ingalunda alltid
fallet. Genom en höjning av den dåvarande maximitiden tio dagar, kunde
man visserligen uppnå i någon mån större resultat, men en dylik åtgärd
kunde ej anses tillfyllest. Kommittén ansåg därför erforderligt med särskilda
skärpningsmedel och höll före, att hårt nattläger och mörkt enrum voro
de för ändamålet lämpligaste.

Angående den utsträckning, i vilken dessa skärpningsmedel borde komma
till användning, anförde kommittén vidare: Ehuru kommittén ansett sig vara
av förhållandena nödgad att tillstyrka bibehållande av mörkt enrum och

212

mistning av sängkläder såsom skärpningsmedel vid arreststraff, vore kommittén
av den mening, att deras användning borde kunna utan men för
disciplinen högst betydligt inskränkas. Lika visst som ett allvarligt straff
vöre på sin plats, där det verkligen erfordrades, lika visst kunde ett strängt
straff verka till skada och motverka sitt eget ändamål, om det användes i
otid. Karaktären av de skärpningsmedel, som här vöre i fråga, vore av den
natur, att de uppenbarligen icke borde anlitas i andra fall än sådana, då
en högre grad av råhet eller trots mot stadgad ordning eller inrotad vanart
genom förbrytelsen i fråga ådagalades, samt det, med hänsyn till föreliggande
omständigheter, icke kunde antagas, att ett lindrigare straff skulle å
den felaktige utöva tillbörlig verkan. — Enär följaktligen enligt kommitténs
mening sådan skärpning borde användas endast i nödfall, då lindrigare
straff icke kunde antagas vara tillräckligt verksamt, hade kommittén, till
främjande av detta syfte, tänkt sig, dels, på sätt förut blivit nämnt, att den
enkla ljusa arresten — den nuvarande vaktarresten -— skulle, i fråga örn
manskapet, till maximitiden något förlängas, varigenom tillgripande av särskild
skärpning i straffet i åtskilliga fall borde kunna göras överflödigt, dels
att den stränga arresten icke vidare skulle såsom en särskild straffart i lagen
upptagas, utan fasthellre med den straffskärpning, som i lagen benämndes
mistning av sängkläder, där bibehållas allenast i form av en eventuell
skärpning i svårare fall av det enkla ljusa arreststraffet, och dels att skärpning
av sådant straff, vare sig genom hårt nattläger eller genom mörkt enrum,
icke skulle få åläggas i annat fall, än då arreststraffet i sin helhet omfattade
en viss, icke alltför kort tidrymd, därav allenast en del skulle på
omförmälda sätt bliva föremål för skärpning. — I övrigt syntes det icke
vara med någon olägenhet förenat, att åt ifrågavarande straffskärpningar
så till vida gåves en mildare karaktär än hittills, att desamma till maximitiden
något mera begränsades, än nu vore fallet. — Ifrågasättas kunde, huruvida
icke användningen av skärpning borde genom uttrycklig föreskrift i
lagen begränsas till vissa slag av brott. Då det emellertid beträffande sådana
förbrytelser, varom här vore fråga, i regel ställde sig synnerligen vanskligt
att på förhand en gång för alla uppdraga en bestämd gräns mellan sådana
förbrytelser, där skärpning borde ifrågakomma, och sådana, där den icke
under några förhållanden borde användas, hade kommittén ansett riktigare,
att en dylik begränsning icke gjordes i lagen, utan prövningen, huruvida
skärpning borde åtfölja straffet, överlätes åt den myndighet, som hade att
ålägga bestraffningen i det särskilda fallet. Däremot hade kommittén ansett
av nöden, att, till ledning för denna myndighet, i strafflagen för krigsmakten
infördes uttryckligt förbud för åläggande av skärpning i andra fall än
dem, då sådan, enligt vad ovan antytts, borde ifrågakomma, eller, närmare
bestämt, i andra fall än sådana, då synnerlig råhet, grovt trots mot föreskriven
eller eljest gällande ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen
ådagalagts, och, med hänsyn till av den skyldige förut utståndna bestraffningar
för brott mot nämnda lag eller hans uppförande i övrigt, det icke
kunde antagas, att lindrigare straff skulle å honom utöva tillbörlig verkan.

213

— Att såsom ovillkorlig förutsättning för åläggande av skärpning uppställa
den fordran, att den straffskyldige förut en eller flera gånger undergått arreststraff
eller annat frihetsstraff, syntes knappast lämpligt. Detta skulle
nämligen omöjliggöra att använda skärpning i sådana, om än sällsynta, likväl
tänkbara fall, då skärpning, oaktat nämnda förutsättning saknades, kunde
finnas av omständigheterna påkallad.

Enligt det av kommittén framlagda förslaget skulle disciplinstraffen utgöras
av arrest av tre grader. Straffet skulle, där ej annorlunda stadgades,
verkställas under bevakning i låst, ljust rum eller i tält eller, örn straffet
skulle verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum där saknades,
under bevakning på tjänligt ställe. Tredje gradens arreststraff finge skärpas,
för officerare, underofficerare och underbefäl av manskapet med viss
förlängning av arresttiden och för manskap ej tillhörande underbefälet under
högst sex dagar av strafftiden genom hårt nattläger eller genom mörkt
enrum eller genom bådadera i förening. Förutsättning för beslut om skärpning
var, att synnerlig råhet, grovt trots mot föreskriven eller eljest gällande
ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen ådagalagts, och, med hänsyn
till av den skyldige förut utståndna bestraffningar för brott mot strafflagen
för krigsmakten eller hans uppförande i övrigt, det icke kunde antagas,
att lindrigare straff skulle å honom öva tillbörlig verkan. Ej heller finge
skärpning genom hårt nattläger eller genom mörkt enrum eller genom bådadera
i förening åläggas den, vilken ej fyllt aderton år.

Uti det genom proposition (nr 67) till 1908 års riksdag framlagda förslaget
till ny strafflag för krigsmakten godkändes icke den av krigslagstiftningskommittén
föreslagna anordningen av disciplinstraffen, varigenom dessa
indelats i arrest av första, andra och tredje graden. Departementschefen uttalade
sig för bibehållande av anordningen av disciplinstraffen såsom två
särskilda slag av arrest: vaktarrest och arrest utan bevakning. Dock borde
arrest utan bevakning kunna användas även för manskapet. Beträffande frågan
huruvida sträng arrest borde bibehållas eller ej förklarade departementschefen,
att det väl icke kunde anses tillrådligt att helt avskaffa möjligheten
att ådöma disciplinstraff i form av sträng arrest, men att det dock
icke syntes erforderligt att bibehålla den stränga arresten såsom en särskild
straffart vid sidan av arrest utan bevakning och vaktarrest. Frågans riktiga
lösning torde vara att söka i den av kommittén föreslagna anordningen
att göra inneslutning i mörkt enrum till en skärpt form för verkställighet
av vaktarrest, som under vissa förutsättningar finge tillgripas. Härigenom
skulle även vinnas fördelen av överensstämmelse i förevarande avseende
med den allmänna strafflagen, vari även införts bestämmelser örn skärpning
av de kortvariga frihetsstraffen genom mörkt enrum. Det vore uppenbart,
att en dylik anordning redan i och för sig innefattade ett korrektiv
mot ett överdrivet användande av mörk arrest. Man hade vid utmätning av
disciplinstraff att taga hänsyn endast till de normala straffsatserna, och frågan,
huruvida straffet borde förenas med skärpning eller ej, skulle härvid

214

förekomma till bedömande efter de individuella förhållandena i det särskilda
fallet.

Beträffande frågan, under vilka förhållanden vaktarrest borde kunna
åläggas med skärpning, anförde departementschefen: Kommittén hade i detta
avseende föreslagit, bland annat, att skärpning ej i något fall finge åläggas,
utan att så vore att synnerlig råhet, grovt trots mot föreskriven eller
eljest gällande ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen ådagalagts.
Mot denna föreskrift hade emellertid av såväl anhängare som motståndare
till den mörka arresten anmärkts, att genom densamma straffet otvivelaktigt
skulle erhålla en strängare karaktär, än som torde åsyftats, och bliva nära
nog vanärande. Å andra sidan hade därjämte anmärkts, att genom stadgandet
i fråga liksom genom förbudet att förena skärpning genom mörkt
enrum med arreststraff pa kortare tid, användningen av dylik skärpning
allt för mycket inskränkts. Med anledning av dessa anmärkningar och då
behovet av ett kortvarigt men på samma gång kraftigt verkande disciplinstraff
syntes obestridligt, hade i propositionen såsom förutsättning för åläggande
av vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum endast upptagits,
att, med hänsyn till av den straffskyldige förut utståndna bestraffningar för
brott emot strafflagen för krigsmakten eller omständigheterna i övrigt, det
icke funnes antagligt, att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å
honom utöva tillbörlig verkan.

Beträffande skärpning genom mistning av sängkläder anfördes i propositionen:
Även behovet av denna skärpning hade visat sig omstritt. Då emellertid
det långt övervägande flertalet av dem, som yttrat sig i frågan, förordat
bibehållandet av ifrågavarande skärpning, vilken särskilt för tjänsten
ombord å fartyg ansetts i hög grad erforderlig, och motsvarande skärpning
under benämningen hårt nattläger genom lagen den 22 juni 1906 införts i
den allmänna strafflagen, hade denna skärpning ansetts böra i strafflagen
för krigsmakten bibehållas, därvid, i enlighet med kommitténs förslag, upptagits
den i allmänna strafflagen använda benämningen. Angående förutsättningarna
för åläggande av dylik skärpning skulle gälla detsamma, som
ovan beträffande skärpning genom mörkt enrum föreslagits.

Karl Staaff förordade i en i anledning av ovannämnda proposition till
1908 års riksdag avgiven motion såsom i alla avseenden fördelaktigast, att
all straffskärpning helt och hållet finge utgå. I motionen anfördes såsom
skäl härför bland annat följande: Efter motionärens mening hade genom
propositionens bestämmelser om den stränga arrestens användning icke
någonting, vunnits. Allt bleve vid det gamla, d. v. s. varje regementschef
kunde ungefär efter godtycke använda den stränga arresten, i vilken utsträckning
han behagade. Ty det vöre ju tydligt, att, då sträng arrest finge
användas, så snart det »med hänsyn till omständigheterna» icke funnes antagligt,
att vanlig vaktarrest skulle öva tillbörlig verkan å den som begått en
förseelse, det torde i de allra flesta fall vara omöjligt att ställa en befälhavare
till rätta, som i obehörig utsträckning ålade denna straffskärpning.
»Omständigheterna» vore nämligen ett så obestämbart, så tänjbart begrepp,

215

att det subjektiva godtycket där kunde finna nästan obegränsat spelrum.
Kommitténs förslag innehölle åtminstone verkligt objektiva grunder, så att
en befälhavare måste i händelse han ålagt sträng arrest kunna påvisa någon
av dessa grunder för att själv undgå ansvar.

Den till 1908 års riksdag framlagda propositionen blev, i enlighet med vad
lagutskottet (utlåtande nr 58) hemställde, ej av riksdagen antagen. Anledningen
till att förslaget föll torde närmast ha varit den, att Kungl. Maj:t
icke i detta sammanhang framlagt förslag till en mera genomgripande reformering
av det militära rättegångsväsendet, vilken fråga ansågs samtidigt
böra upptagas till prövning.

Sedan det till 1908 års riksdag framlagda förslaget till strafflag för krigsmakten
blivit inom justitiedepartementet omarbetat, remitterades detsamma
den 18 juli 1913 till lagrådet. Angående disciplinstraffens anordning anförde
vederbörande departementschef i motiveringen till det remitterade förslaget
bland annat följande: Den stränga arresten borde avskaffas, och något annat
medel att förstärka den enkla arrestens verkan i de särskilda fall, då sådant
kunde vara av nöden, i stället komma till användning. Departementschefen
hade därför ansett sig böra taga i övervägande, om icke, på samma gång
som den mörka arresten helt och hållet avskaffades såsom skärpningsmedel,
den andra av kommittén föreslagna skärpningen eller hårt nattläger fortfarande
borde komma till användning i vissa svarare fall. Att hart nattläger
icke borde komma till tillämpning annat än i undantagsfall, och då det
verkligen vore uppenbart, att en skärpning av den vanliga vaktarresten vore
behövlig för att giva straffet nödig effektivitet, torde dock vara klart. Den
i 1908 års förelag upptagna allmänna förutsättningen, att skärpningen icke
finge användas i annat fall, än då, med hänsyn till av den straffskyldige
förut utståndna bestraffningar för brott mot strafflagen för krigsmakten eller
omständigheterna i övrigt, det icke funnes kunna antagas, att vaktarrest,
verkställd i vanlig ordning, skulle å honom utöva tillbörlig verkan, uttryckte
visserligen ungefärligen det syftemål, som man önskade vinna med skärpningens
användande. Nämnda förutsättning vore dock allt för allmänt avfattad
för att icke giva anledning till farhåga, att ifrågavarande straffmedel
skulle komma till en långt vidsträcktare användning, än som i själva verket
vore avsett. Till undvikande av godtycklighet vid tillämpningen torde det
därför vara nödvändigt att på ett noggrannare sätt angiva villkoren för
skärpningens användande. De närmare bestämmelserna härom hade i huvudsak
fått samma innehåll som i kommitténs förslag, dock att skärpningen
— under den allmänna förutsättningen, att det icke kunde antagas, att
vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å den brottslige utöva tillbörlig
verkan — skulle få användas i varje fall, då den skyldige förut undergått
bestraffning för brott mot strafflagen för krigsmakten. I sammanhang
därmed hade det icke ansetts vara behövligt att, i enlighet med kommitténs
förslag, upptaga »inrotad vanart» bland de förutsättningar, under
vilka skärpning kunde ådömas.

I enlighet härmed upptogs i det lill lagrådet remitterade förslaget allenast

216

två slag av disciplinstraff, nämligen arrest utan bevakning och vaktarrest
(22 §). I 25 § i förslaget hette det: »Har någon förskyllt vaktarrest, och finnes
det icke kunna antagas, att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle
å honom utöva tillbörlig verkan, då må vaktarrest åläggas med skärpning
genom hårt nattläger under högst tio dagar av strafftiden. Ej må sådan
skärpning åläggas i annat fall, än då den straffskyldige förut undergått bestraffning
för brott mot denna lag, eller då synnerlig råhet eller grovt trots
mot föreskriven eller eljest gällande ordning genom förbrytelsen ådagalagts.»

Inom lagrådet uttalade sig översten Mörcke för bibehållande av den stränga
arresten. Mörcke, som till stöd härför åberopade sin erfarenhet som regementschef,
anförde härom bland annat följande: Ett borttagande av den
stränga arresten skulle sannolikt medföra, att man i större utsträckning än
tidigare varit fallet bleve nödsakad att i stället för disciplinstraff ådöma
fängelse. Inneslutning i mörkt enrum kunde icke undvaras, utan att möjligheten
att upprätthålla disciplinen inom krigsmakten i hög grad äventyrades.
Vid sidan av detta skärpningsmedel ansåg Mörcke, att även hårt nattläger
såsom ytterligare skärpning för särskilt trotsiga individer borde komma till
användning. Att förslaget såsom villkor för åläggande av skärpning uppställt,
att synnerlig råhet eller grovt trots förelåge, ansåge Mörcke icke
lyckligt.

Övriga ledamöter av lagrådet ansågo i likhet med Mörcke — sedan lagrådet
i saken hört praktiskt laget alla dem, åt vilka den militära bestraffningsrätten
inom armén var anförtrodd -— att den stränga arresten borde återföras till
överensstämmelse med krigslagstiftningskommitténs förslag och där upptagas
som ett straff för sig, samt instämde i vad av Mörcke uttalats angående villkoren
för åläggande av skärpning.

Departementschefen uttalade i anledning av vad sålunda förekommit i motiveringen
till det till 1914 års riksdag framlagda förslaget till ny strafflag
för krigsmakten m. m. (proposition nr 57) bland annat följande: I överensstämmelse
med lagrådets och de militära myndigheternas nära nog enhälliga
mening ansåge departementschefen det kunna ifrågasättas, örn hårt nattläger
som skärpningsmedel ensamt vore tillräckligt att för alla fall giva vaktarresten
nödig effektivitet. Departementschefen hade därför funnit sig böra
till förnyat övervägande upptaga frågan om den stränga arrestens bibehållande.
Det måste visserligen medgivas, att den mörka arresten vore förenad
med vissa ganska avsevärda olägenheter. Dessa syntes dock icke vara av den
art, att detta straff därför borde helt och hållet bortfalla. De skäl, som blivit
anförda mot den mörka arresten, syntes dock böra medföra, att straffets användande
i mycket väsentlig mån inskränktes. För att få till stånd en verklig
inskränkning i straffets användande hade i huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs förslag upptagits föreskrift därom, att sträng arrest icke
finge användas i annat fall, än då synnerlig råhet eller grovt trots mot gällande
ordning genom förbrytelsen ådagalagts. Utom för rena råhetsförbrytelser,
vilka icke så synnerligen ofta torde förekomma bland de brott, som komme
under krigsdomstolarnas behandling, skulle sträng arrest alltså få använ -

217

lias endast vid fullt uppsåtliga förbrytelser av svårare beskaffenhet, då den
brottslige handlat i tydlig avsikt att trotsa den inom krigsmakten gällande
ordningen. 1 överensstämmelse med lagrådets hemställan hade den stränga
arresten upptagits som en särskild straffart och icke, på sätt de föregående
förslagen innehållit, såsom en skärpning av den vanliga vaklarresten. Vid
sidan av den stränga arresten hade möjligheten att skärpa den vanliga vaktarresten
genom hårt nattläger bibehållits. Utginge nian därifrån, att sträng
arrest icke borde användas i andra fall, än då alla mildare straffmedel framstode
såsom overksamma, vore det nämligen tydligt, att det lindrigare affliktiva
straffmedlet vaktarrest med hårt nattläger fortfarande borde kunna
ådömas. I ett stort antal av de fall, i vilka för närvarande sträng arrest komme
till användning, torde man utan tvivel kunna begränsa sig till att använda
vaktarrest, skärpt genom hårt nattläger, och först då detta straffmedel visat
sig vara utan verkan övergå till sträng arrest. Även skärpning med hårt
nattläger torde icke böra förekomma i annat fall, än då det på grund av särskilda
i målet förekommande omständigheter såsom tidigare ådömda bestraffningar
eller dylikt funnes icke kunna antagas, att vaktarrest verkställd
i vanlig ordning, skulle å den straffskyldige utöva tillbörlig verkan. I särskilt
svåra fall skulle även den stränga arresten kunna skärpas genom att förenas
med hårt nattläger. Den i 1908 års förslag i överensstämmelse med allmänna
strafflagen upptagna bestämmelsen, att mörkt enrum alltid skulle atföljas av
hårt nattläger, hade däremot icke ansetts böra bibehållas.

I enlighet härmed föreslogs i propositionen nr 57 till 1914 års riksdag, att
disciplinstraffen skulle vara av tre slag, nämligen arrest utan bevakning, vaktarrest
och sträng arrest. Sistnämnda slag av disciplinstraff skulle verkställas
i mörkt enrum och finge ej åläggas någon, som ej fyllt aderton år, och ej i
annat fall, än då synnerlig råhet eller grovt trots mot gällande ordning genom
förbrytelsen ådagalagts. 27 § första stycket i förslaget upptog följande stadgande:
»Vaktarrest och sträng arrest kunna åläggas med skärpning genom
hårt nattläger under högst tio dagar av strafftiden. Sådan skärpning må
åläggas allenast, då det med hänsyn till av den sträft skyldige förut undergångna
bestraffningar eller andra särskilda omständigheter finnes icke kunna
antagas, att arreststraffet, verkställt i vanlig ordning, skulle å honom utöva
tillbörlig verkan.»

I en i andra kammaren avgiven motion (nr 200) föreslogs, att all skärpning
av den vanliga arresten skulle bortfalla. Lagutskottet förklarade sig i avgivet
utlåtande (nr 22) icke kunna förorda detta. Utskottet höll dock före, att
det för fyllande av behovet av ett mera kännbart disciplinärt bestraffningsmedel
icke ovillkorligen krävdes, att, såsom i propositionen föreslagits, bibehålla
den mörka arresten. Ett bestraffningsmedel, som med fördel torde kunna
komma till användning utan alt vara behäftat med samma olägenheter som
den mörka arresten, vore vaktarrest, skärpt genom hårt nattläger. Utskottet
finge för sin del förorda, alt denna bestraffningsform upptoges i lagstiftningen,
samt att alla bestämmelser örn sträng arrest uteslötes ur förslaget. Den
arrest med hårt nattläger, som i stället skulle komma till användning, torde

218

lämpligen böra erhålla formen av en särskild straffart, vilken torde kunna
benämnas skärpt arrest. Beträffande den skärpta arresten hade utskottet funnit
det lämpligt att även i övrigt i viss mån giva detta straff en särskild karaktär,
som skilde detsamma från den vanliga vaktarresten. Såsom villkor
för den skärpta arrestens användande hade i överensstämmelse med propositionen
föreskrivits, att detta straff icke finge åläggas i annat fall, än då det
med hänsyn till av den straffskyldige förut undergångna bestraffningar eller
andra särskilda omständigheter funnes icke kunna antagas, att arrest av annat
slag skulle å honom utöva tillbörlig verkan. Lagutskottets utlåtande var
ej enhälligt. Åtta reservanter inom utskottet voro av den meningen, att utskottet
bort i ifrågavarande delar tillstyrka propositionen, dock med den modifikationen
i fråga om den stränga arresten, att föreskriften, att nämnda slag
av disciplinstraff ej finge åläggas i annat fall, än då synnerlig råhet eller
grovt trots mot gällande ordning genom förbrytelsen ådagalagts, borde helt
utgå. Första kammaren biföll det av reservanterna framförda förslaget, under
det att andra kammaren godkände utskottets förslag. Sedan utskottets
utlåtande bland annat i denna del återremitterats till utskottet, föreslog detta
i avgivet memorial (nr 33), att kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn
disciplinstraffens anordnande borde på det sätt sammanjämkas, att första
kammaren biträdde andra kammarens beslut med avseende å strafformen
skärpt arrest, samt att strafformen sträng arrest bibehölles i enlighet med
första kammarens beslut, dock att sträng arrest utom i vissa undantagsfall
skulle få ådömas endast av krigsdomstol. Kamrarna beslöto i enlighet med
vad sålunda föreslagits, varigenom 22 § i strafflagen för krigsmakten erhöll
sin nu gällande lydelse. Det kan nämnas, att frågan om disciplinstraffets anordnande
var det spörsmål, som vid behandlingen vid 1914 års riksdag av
förslaget till ny strafflag för krigsmakten tilldrog sig den största uppmärksamheten.

I ovan omförmälda vid 1908 års riksdag avgivna motion uttalades vissa
farhågor för att de villkor, som i propositionen till samma års riksdag föreslagits
för straffskärpning, icke skulle medföra någon begränsning i användningen
av den stränga arresten. »Omständigheterna» vore nämligen enligt
motionären ett så obestämbart och tänjbart begrepp, att det subjektiva godtycket
där kunde finna nästan obegränsat spelrum. Häri ligger onekligen en
viss sanning. Möjligen kan man dock anse att genom den jämkning i uttryckssättet,
varigenom orden »omständigheterna i övrigt» utbytts mot »andra särskilda
omständigheter» i 1914 års proposition, kravet på en mera klart angiven
begränsning av de fall, i vilka straffskärpning finge komma till användning,
blivit i någon mån tillgodosett. Kravet på »särskilda» omständigheter
synes mig även tydligt giva vid handen, att skärpt arrest avsetts att
komma till användning endast i undantagsfall, samt att som skäl härför skall
kunna åberopas någon specifik just i det fallet föreliggande omständighet.
Av ordalagen i paragrafen framgår även att — förutom när iteration föreligger
— som skäl för tillgripande av skärpt arrest må åberopas endast örn -

219

ständigheter, som lia avseende å den tilltalades person och som giva vid handen,
att han icke skulle låta sig rätta av lindrigare bestraffning. Detta torde
innebära, att man i regel icke vid denna prövning bör fästa avseende vid beskaffenheten
av den ifrågavarande förbrytelsen eller omständigheterna vid
dennas begående. Endast i relativt sällsynta undantagsfall torde förhållandena
vara sådana, att av förbrytelsens beskaffenhet och omständigheterna
vid dennas begående kan anses framgå, att den tilltalade icke är mottaglig
för lindrigare arreststraff. Av betydelse är härvidlag framförallt de upplysningar
av olika slag, som kunna föreligga örn den tilltalades person. Ganska
starka skäl torde erfordras för att man skall kunna av dylika upplysningar
draga några slutsatser angående vederbörandes bristande mottaglighet för
lindrigare arreststraff. Sådana skäl kunna i vissa fall vara till exempel tidigare
ådömd, men ännu ej undergången bestraffning samt upprepade tillrättavisningar.

Av den redogörelse, som ovan lämnats för förarbetena till de i strafflagen
för krigsmakten upptagna bestämmelserna om disciplinstraffens anordnande,
framgår väl, att å olika håll och under olika skeden av utredningsarbetets
fortgång rådde skiljaktiga meningar i denna fråga. Olika åtsikter gjorde sig
sålunda gällande icke endast beträffande frågan, vilka former av kvalificerad
vaktarrest, som vore att förorda, och under vilka förutsättningar dylika svårare
disciplinstraff finge tillgripas, utan även angående spörsmålet, huruvida
man överhuvud taget borde i lagen bibehålla något slag av skärpning av den
vanliga arresten. Ehuru under lagstiftningsarbetet framhållits betydelsen av
att man till undvikande av godtycklighet vid tillämpningen på ett noggrant
sätt angiver villkoren för användande av de kvalificerade formerna av arreststraff,
ha dessa villkor — sannolikt delvis med hänsyn till den slutliga lösningens
karaktär av kompromissprodukt — icke med önskvärd tydlighet angivits
i ifrågavarande lagrum. Förarbetena lämna dock enligt min mening
bestämt stöd för den ovan uttalade uppfattningen, att det varit lagstiftarens
avsikt, att skärpt arrest skulle få användas endast i undantagsfall, samt att
skärpningen skulle bero på särskilda till den brottslige hänförliga omständigheter.

I förevarande fall torde beskaffenheten av den ifrågavarande förbrytelsen
ha tillmätts avgörande betydelse, när det gällt att avgöra, huruvida vaktarrest
eller skärpt arrest skulle komma till användning. Skärpt arrest synes sålunda
i allmänhet ha tillgripits i fråga örn fylleribrott, och utan att härvid uppställts
krav på att de tilltalade tidigare undergått bestraffning. Fagerström
har såsom skäl härför åberopat den vid tillfället rådande beredskapen samt
förklarat, att han ansett sig böra tillgripa skärpt arrest med hänsyn till den
avskräckande verkan detta kunde lia på andra värnpliktiga. Qvennerstedt
har framhållit, att med hänsyn lill den vid tillfället rådande höga beredskapen,
varom personalen varit väl orienterad, en fylleriförseelse måste betraktas
som begången under försvårande förhållanden och sådana särskilda omstän -

220

digheter anses föreligga, att lindrigare arreststraff än skärpt arrest icke skulle
utöva tillbörlig verkan.

De skäl, som sålunda angivits för tillämpning i ifrågavarande fall av skärpt
arrest, kunna enligt min mening näppeligen godtagas. De till stöd för nämnda
tillämpning åberopade omständigheterna kunna knappast anses ha avseende
å de tilltalades personer. Att såsom stöd för tillämpning av skärpt arrest i
dessa fall åberopa detta straffs generalpreventiva verkan synes mig stå i direkt
strid med ordalagen i 22 § strafflagen för krigsmakten.

Jag har härigenom velat giva Eder del av min uppfattning angående förevarande
spörsmål. Jag företager icke vidare åtgärd i ärendet.

6. Angående åtgärder av militär befälhavare för rättelse i bestraffningsbeslut,
som av honom felaktigt meddelats.

Vid en av militieombudsmannen den 19 juli 1944 företagen inspektion
av Göteborgs försvarsområde och vissa försvarsområdet tillhörande förband
iakttogs, att befälhavaren för nämnda försvarsområde, översten E. G. C.
Grill, genom beslut den 7 juni 1944, kontrasignera! av t. f. auditören Lage
Samuelson, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse
ålagt värnpliktige nr 1270-28-18 Larsson fyra dagars vaktarrest.

Rörande grunden för beslutet framgår av infordrat förhörsprotokoll, att
Larsson anmälts för underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring den 14
maj 1944, att Larsson icke utlöst sin inkallelseorder eller till militär myndighet
anmält adressförändring samt att Larsson, som efterspanats, inställt sig
den 17 i samma månad.

Enligt protokollet anförde Larsson vid förhöret: Larsson, som var boende
i Göteborg, hade den 28 april 1944 avrest från staden för att tillfälligt vistas
i Stockholm. Dessförinnan hade han till postverket anmält, att han under
tiden den 28 april -den 4 maj 1944 kunde anträffas under adress: c/o Hjortén,
Alströmergatan 11, Stockholm. Vid eftersändandet av den å honom utfärdade
inkallelseordern hade postverket underlåtit att å kuvertet angiva
»c/o Hjortén», varför försändelsen icke ankommit till Larsson förrän den
16 maj 1944, då han hos polismyndigheten i Götaborg utkvitterat inkallelseordern.
Han hade icke anmält adressförändring till militär myndighet, enär
han trott, att anmälan till postverket varit tillfyllest.

Å förhörsprotokollet hade Grill den 21 juni 1944 tecknat följande beslut:
»Efter förnyad utredning och beriktigande från postverket återkallas den tidigare
ålagda bestraffningen».

Av ett vid förhörsprotokollet fogat, för Larsson utfärdat tjänstgöringskort
framgick, att Larsson vid ifrågavarande tidpunkt senast fullgjort militärtjänst
under tiden den 7 januari—den 7 april 1943.

I skrivelse till Grill anmärkte militieombudsmannen följande: Enligt 34 §
värnpliktslagen vore inskriven värnpliktig, som ej vore inkallad till tjänstgöring
eller inmönstrad till sjöfart, skyldig att så snart hans postadress änd -

221

rades vidtaga sådan åtgärd, att postförsändelse från militär myndighet utan
dröjsmål kunde komma honom tillhanda. Såsom sådan åtgärd skulle enligt
samma lagrum anses anmälan örn adressförändringen hos postanstalt i den
ort, från vilken den värnpliktige ämnade avresa eller inom vilken han flyttade.
Genom utredningen i målet hade emellertid icke styrkts, att Larsson
gjort sig skyldig till försummelse i det hänseende, som lagts honom lill last.
Målet hade därför enligt 204 § strafflagen för krigsmakten icke kunnat avgöras
såsom disciplinmål utan bort hänskjutas till krigsrätt eller avskrivas.
— Av befälhavare meddelat straffbeslut kunde ändras, upphävas eller undanröjas
allenast genom att beslutet i vederbörlig ordning överklagades. Sedan
det visat sig, att ett oriktigt straffbeslut meddelats, hade Grill därför
bort föranstalta om att beslutet överklagats från Larssons sida.

I ett av Grill insänt, den 19 september 1944 dagtecknat yttrande anförde
Samuelson bland annat: Vid avgivande av yttrande jämlikt 203 § strafflagen
för krigsmakten hade Samuelson förbisett bestämmelsen i 34 § värnpliktslagen
och efter överläggning med dåvarande föredraganden av disciplinmål
hos Grill föreslagit disciplinstraff jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.
Sedan handlingarna återställts till Grill, hade Samuelson — utan
föranledande av annan -—■ erinrat sig stadgandet i 34 § värnpliktslagen och
satt sig i förbindelse med Grill samt påpekat, att Larsson icke torde lia gjort
sig skyldig till straffbart förfarande i påtalade hänseendet. Samuelson och
Grill hade enats om, att straffbeslutet icke borde verkställas. Om straffbeslulet
delgivits Larsson, visste icke Samuelson, och sättet för rättelses åvägabringande
hade, såvitt Samuelson kunde erinia sig, icke varit på tal under
samtalet med Grill. Samuelson hade fått kännedom örn Grills beslut av den
21 juni 1944 först den 14 september 1944 i samband med mottagandet av
handlingarna för avgivande av yttrande i ärendet. Rättelse av det oriktiga
beslutet hade visserligen bort ske genom ett överklagande därav i krigshovrälten.
Då emellertid straffbeslutet skolat genast verkställas, oberoende av
anförda besvär, hade straffet säkerligen varit avtjänat, innan krigshovrättens
utslag hunnit givas. Resultatet av ett överklagande skulle för Larssons del
vid sådant förhållande ha saknat praktiskt värde.

Grill instämde i för egen del avgivet yttrande i Samuelsons uttalanden
samt anförde därutöver: Ett fel hade tyvärr blivit begånget, i det att bestämmelserna
i 34 § värnpliktslagen förbisetts vid ärendets behandling. Då
Grill blivit uppmärksamgjord på saken, hade han omedelbart vidtagit åtgärd
för att rätta till misstaget. Under förhandenvarande omständigheter ansåge
Grill, alt det av honom använda förfaringssättet varit det enda praktiskt
möjliga för ernående av rättelse. Larsson skulle i händelse av ett överklagande
av beslutet lia fått undergå det felaktiga arreststraffet. Ett överklagande
skulle vidare lia förorsakat onödiga besvär och kostnader.

Larsson, som med anledning av vad som förekommit bereddes tillfälle att
avgiva yttrande, hade enligt en till militieombudsmannen den 30 november
1945 inkommen skrift icke något yrkande i ärendet.

222

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde tjenstförrättande
militieombudsmannen Regner i skrivelse den 3 december 1945 till Grill följande.

Enligt 130 § tredje stycket strafflagen för krigsmakten, som i förevarande
fall torde lia tillämpats, skall värnpliktig, som åtnjuter ledighet från beredskapstjänstgöring
fhempermitterats), även i fall då han ej är att anse som
krigsman, straffas såsom för tjänstefel av krigsman, därest den värnpliktige
genom underlåtenhet att göra föreskriven adressanmälan föranleder, att inkallelseorder
icke når honom.

Vad som lades Larsson till last var enligt förhörsprotokollet, att lian icke
till militär myndighet anmält adressförändringen. Larsson uppgav emellertid,
att han gjort sådan anmälan hos postanstalten. Med hänsyn till innehållet
i 34 § värnpliktslagen är det uppenbart, att den förebragta utredningen icke
utvisade, att Larsson gjort sig skyldig till någon försummelse i ifrågavarande
hänseende. Ni och Samuelson ha också oförbehållsamt medgivit, att bestraffningsbeslutet
varit felaktigt, och förmält, att detta berott på tillfälligt
förbiseende av nyssnämnda lagrum. Sedan felet uppmärksammats, har Ni
vidtagit åtgärd i avsikt att förhindra verkställighet av beslutet.

På sätt angives i militieombudsmannens skrivelse kunna emellertid anmärkningar
riktas mot den åtgärd Ni i detta syfte företog, nämligen beslutet
att »återkalla» den Larsson ålagda bestraffningen. Såsom förklaring härtill
har Ni åberopat, att, då bestraffningsbeslutet skolat verkställas utan hinder
av anförda besvär, Larsson i annat fall nödgats undergå straffet samt att
ett överklagande vid sådant förhållande skulle lia saknat praktiskt värde för
Larsson och dessutom medfört onödiga besvär och utgifter. Det är visserligen
riktigt, att av militär befälhavare ålagt disciplinstraff i regel skall verkställas
utan hinder av anförda besvär, men det är å andra sidan uppenbart, att en
befälhavare i ett fall som förevarande bör låta anstå med verkställigheten.
Vidkommande Eder anmärkning, att ett överklagande skulle ha medfört onödiga
besvär och kostnader, må vidare framhållas, att, då Eder åtgärd att
återkalla bestraffningsbeslutet saknar laga verkan, beslutet måste anses gällande,
intill dess detsamma blivit i föreskriven ordning ändrat eller undanröjt,
samt att Larsson enligt gällande bestämmelser ägt utfå protokoll och
andra för ett överklagande av bestraffningsbeslutet möjligen erforderliga
handlingar utan expeditionsavgift.

Handläggningen av ifrågavarande disciplinmål giver såsom framgår av det
ovan anförda anledning till anmärkningar i olika avseenden. Med hänsyn
till omständigheterna och då numera upplysts, att krigshovrätten genom beslut
den 2 november 1945 på besvär av Larsson undanröjt det av Eder ålagda
bestraffningsbeslutet, och någon skada sålunda icke torde ha uppkommit,
anser jag mig emellertid kunna låta bero vid de gjorda anmärkningarna.

Grill skulle giva Samuelson del av denna skrivelses innehåll.

223

7. Angående förordnande av biträde åt den, som vid krigsdomstol åtalas

för brott.

I samband med att förutvarande logementsfartyget Vanadis den 28 oktober
1941 vattenfyllts och sjunkit fördes från vederbörande åklagares samt
marinförvaltningens sida ansvars- och ersättningstalan mot flera personer.
Bland annat yrkades ansvar å marindirektören av första graden Abraham
Grunberg jämlikt 132 § strafflagen för krigsmakten och 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen. Genom utslag den 16 juni 1944 av stationskrigsrätten vid
Stockholms örlogsstation fann krigsrätten den mot Grunberg förda ansvarsoch
ersättningstalan icke kunna bifallas. Krigshovrätten fann genom utslag
den 13 februari 1945 ej skäl bifalla av överkrigsfiskalsämbetet och marinförvaltningen
anförda besvär.

I en den 7 maj 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
Grunberg: Under det rättegången pågått angående sänkningen av logementsfartyget
Vanadis, hade Grunberg tillfrågat rättens ordförande, krigsdomaren
E. Ploman, om Grunberg utan kostnad för egen del kunde av domstolen erhålla
advokat som rättegångsbiträde. Grunberg hade därvid fått till svar, att
detta ej läte sig göra. Emellertid hade det senare kommit till Grönbergs kännedom,
att han på grand av målets beskaffenhet i alla fall torde haft rätt
att erhålla kostnadsfri advokat. Grunberg finge därför anhålla, att militieombudsmannen
ville taga föreliggande fråga under omprövning och meddela
Grunberg resultatet.

Sedan militieombudsmannen anhållit, att Ploman ville inkomma med upplysningar
i saken, anförde Ploman i anledning av Grönbergs skrift: Sedan
chefen för Stockholms örlogsstation till stationskrigsrätten hänskjutit att företaga
undersökning i anledning av Vanadis’ vattenfyllning den 28 oktober

1941 samt målet ett flertal tillfällen handlagts såsom undersökningsmål, hade
överkrigsfiskalsämbetet vid rättegångstillfället den 24 april 1942 påstått ansvar
å Grunberg för vållande till sänkningen. Vid följande rättegångstillfälle
den 5 juni 1942 hade Grönberg inställt sig, åtföljd av advokaten G. Grönberg
såsom rättegångsbiträde. Målet hade därefter handlagts ytterligare vid
fjorton rättegångstillfällen; och ansvarstalan hade efter hand förts i målet
mot ytterligare fem personer. Målet hade slutligen avdömts av krigsrätten
den 16 juni 1944. Vid samtliga rättegångstillfällen från och med den 5 juni

1942 hade Grunberg biträtts av Grönberg. Varken vid rättegångstillfället sistnämnda
dag eller senare under målets handläggning hade av Grunberg gjorts
någon framställning om att Grönberg måtte med stöd av 80 § i lagen örn
krigsdomstolar och rättegången därstädes förordnas såsom biträde åt Grunberg.
Emellertid bade Grunberg vid något tillfälle, antagligen i slutet av år

1943 eller möjligen i början av år 1944, en eftermiddag i telefon talat med
Ploman örn möjligheten av att få Grönberg förordnad såsom rättegångsbiträde.
Ploman kunde naturligtvis icke numera i detalj minnas, vad han under
detta samtal yttrat, men innebörden därav hade huvudsakligen varit följande:
Ploman hade förklarat, att enligt hans åsikt Grönberg, som vid ett

224

flertal rättegångstillfällen biträtts av advokat, som han själv anlitat, icke
kunde anses såsom den, som ej själv kunde anskaffa biträde, och att 80 § i
ovan nämnda lag sålunda enligt Plomans förmenande icke vore i förevarande
fall tillämplig, samt att Ploman därför holle det för föga sannolikt, att en
framställning örn förordnande av rättegångsbiträde kunde bliva bifallen av
krigsrätten. Samtidigt hade Ploman framhållit, att delta vore Plomans personliga
åsikt och att Ploman icke hade kännedom om vilken åsikt övriga
ledamöter i krigsrätten hyste i frågan, samt att det naturligtvis stöde Grunberg
fritt att hos krigsrätten göra anhållan örn förordnande av biträde. Då
sådan framställning icke gjorts vid nästföljande rättegångstillfälle — samtalet
hade ägt rum någon eller några dagar före ett sådant — holle Ploman
det för sannolikt, att anledningen till densammas uteblivande vore det uttalande
Ploman sålunda gjort till Grunberg. Om Ploman icke misstoge sig,
hade Grönberg även under hand talat med Ploman i saken före eller vid
ifrågavarande rättegångstillfälle, men Ploman vågade icke göra ett bestämt
påstående därom. Ehuru Ploman icke kunde säkert angiva tidpunkten för
Grimbergs ifrågavarande samtal med Ploman, ville Ploman hålla för troligt,
att målet efter detsamma handlagts tre eller fyra gånger. Ploman vöre av den
uppfattningen, att det icke kunde ha ålegat honom att lämna besked örn innehållet
i 80 § militära rättegångslagen.

Militära rättegångslagen innehåller i 80 § stadgande!! av följande innehåll:
Den som hålles häktad såsom misstänkt för brott, tillhörande krigsdomstols
behandling, eller som utan att vara häktad vid krigsdomstol tilltalas för
brott, varå straffarbete eller förlust av ämbete eller tjänst efter lag kan följa,
äger en särskild rätt att få rättegångsbiträde åt sig förordnat för den tid han
hålles häktad eller är tilltalad för sådant brott, som nyss sagts. Förutsättning
för förordnande av sådant rättegångsbiträde är enligt lagens ord, att den
tilltalade äskar hjälp vid sin talans förberedande och utförande och säger sig
ej själv kunna anskaffa biträde. Lagrummet innehåller närmare regler örn
sättet för meddelande av förordnande, varjämte hänvisning ges till vissa bestämmelser
i lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad.

Angående tolkningen av 80 § militära rättegångslagen hade chefen för
försvarsstabens socialdetalj, nuvarande häradshövdingen E. Thomasson, på
sin tid gjort följande uttalande: För att få rättegångsbiträde behövde den tilltalade
ej sakna medel. Stadgandets tillämpningsområde vöre tämligen vidsträckt;
eftersom straffarbete inginge i straffsatsen för brott mot 129 § strafflagen
för krigsmakten, vore detsamma tillämpligt vid åtal enligt detta lagrum,
och då officer eller underofficer kunde dömas till avsättning för brott
emot 130 §, kunde biträde begäras av officer eller underofficer vid åtal enligt
130 §. För att stadgandet i 80 § militära rättegångslagen skulle kunna
åberopas, måste emellertid åklagaren yrka ansvar, det räckte således ej med
ersättningstalan. Det hade någon gång gjorts gällande att om en tilltalad inställde
sig åtföljd av rättegångsbiträde, kunde han ej få rättegångsbiträde
förordnat, enär han ju hade visat, att han kunde skaffa biträde själv. Av

225

förarbetena till 1919 års lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt
häktad (80 § bade tillkommit samtidigt) framginge dock, att denna mening
vore oriktig. Biträdet finge av allmänna medel ett skäligt arvode och finge
icke begära ytterligare arvode av svaranden. Svaranden finge ej förpliktas
gottgöra statsverket kostnaden, örn han ej bleve dömd till ansvar; hade han
haft fri rättegång, fordrades för att han skulle få betala kostnaden därjämte,
att så skulle ske enligt motsvarande regel för fri rättegång. Att biträde ej
kunnat höras vid fältkrigsrätt finge icke utgöra hinder mot målets avgörande.
Av det här sagda finge ingen dock draga den slutsatsen, att biträde
alltid behövdes. I de flesta målen behövdes naturligtvis tvärtom ej biträde,
utan saken kunde säkerligen redas ut ändå. Men i mera invecklade ersättningsmål,
där svaranden ofta borde komma med en ganska omfattande utredning,
behövde svaranden ofta hjälp. Och att en svarande vid domstol
skulle få den hjälp, som han behövde, vore enligt svensk rättsuppfattning
ett allmänt intresse.

Svenska officersförbundet har i skrift till krigshovrätten den 24 januari
1945 hemställt, att krigshovrätten ville genom cirkulär till samtliga krigsdomstolar
dels för dessa framhålla innebörden i 80 § militära rättegångslagen
och vederbörlig krigsdomstols ovillkorliga skyldighet att i förekommande
fall förordna rättegångsbiträde, dels anmoda desamma att, då tilltalad uppenbarligen
saknade kännedom om lagens föreskrifter örn rätten att få rättegångsbiträde
för sig förordnat, underrätta honom om vad lagen stadgade. I
sin motivering för denna hemställan anförde officersförbundet bland annat:
Det hade visat sig, att innehållet i 80 § och de möjligheter för erhållande av
rättegångsbiträde, som följde därav, icke i önskvärd utsträckning beaktats
av den militära personal, för vilken anledning kunde föreligga att begagna
sig av den i lagen stadgade rätten att få rättegångsbiträde förordnat. Officersförbundets
styrelse, som i sin verksamhet tid efter annan mottoge framställningar
från medlemmar i juridiska frågor, hade av vad därigenom framkommit
funnit anledning till uppfattningen, att här berört lagrum icke alltid
tillämpades i enlighet med vad detsamma torde böra anses åsyfta. I ett
rättsfall hade sålunda inträffat, att en krigsrätt vid Värmlands regemente i
Karlstad avslagit tilltalads begäran om förordnande av rättegångsbiträde.
Styrelsen hade vidare erfarit, att även andra fall förekommit, där den tilltalade
icke fått rättegångsbiträde för sig förordnat, ehuru det tyvärr icke
varit möjligt att erhålla detaljerade uppgifter om de närmare omständigheterna
härvid. — Sammanfattningsvis funne sig officersförbundet böra
framhålla, alt det för den allmänna rättskänslan måste anses stötande, ifall
en tilltalad kunde berövas en honom genom gällande lag tillförsäkrad förmån,
var sig detta skedde på grund av domstols försummelse att rätt tilllämpa
lagen eller den tilltalades okunnighet örn lagens föreskrift. Nu rådande
förhållanden utsatte den militära befälspersonalen i vida .större utsträckning
än eljest för risken att bliva ställd till ansvar inför krigsdomstol. Av
naturliga skäl och enligt erfarenheterna från föregående världskrig torde
dessa risker ytterligare ökas under övergången till fredsorganisation. Vid så15—''iM7''}.
7. M ilitieombudsmannens ömhet sberättelse.

226

dant förhållande syntes det den berörda personalen alldeles särskilt angeläget,
att åtgärder vidtoges, vilka kunde förhindra, att åtalad även vid ett
trikännande utslag finge sin kanske redan förut av krigstiden hårt ansträngda
ekonomi belastad med för densamma ytterligare betungande eller rent
av ruinerande utgifter, på grund av att gällande lag icke tillämpades efter
dess anda och mening. Officersförbundet ansåge det dessutom icke blott ur
den allmänna rättssäkerhetens synpunkt betänkligt, om den kategoriska föreskriften
lämnades åsido genom krigsdomstols vägran att förordna rättegångsbiträde,
utan ock av billighetsskäl betingat, att tilltalad, som vore
okunnig örn lagens innebörd, finge i förekommande fall bibringas kännedom
härom.

Officersförbundets framställning blev av krigshovrätten genom cirkulärskrivelse
den 25 februari 1945 under erinran om innehållet i 80 § militära
rättegångslagen i avskrift översänd till samtliga krigsrätter och fältkrigsrätter.

Ploman anförde i sitt förut åberopade yttrande till militieombudsmannen:
Med anledning av innehållet i den av officersförbundet till krigshovrätten ingivna
och av krigshovrätten genom cirkulärskrivelse den 25 februari 1945
samtliga krigsrätter delgivna skrivelsen av den 24 januari 1945 ansåge sig
Ploman böra tillägga följande: Ploman hyste fortfarande den åsikt, åt vilken
han givit uttryck vid sitt samtal med Grunberg. Ploman förmenade nämligen,
att bestämmelsen i 80 § militära rättegångslagen »och säger han sig
själv ej kunna anskaffa biträde» eljest skulle beträffande den, som befunne
sig å fri fot, bliva fullkomligt meningslös. I fråga om häktad person läge
frågan däremot enligt Plomans förmenande annorlunda till.

Det av Grunberg anhängiggjorda ärendet blev av militieombudsmannen
avskrivet utan vidare åtgärd.

Av utdrag ur regementskrigsrättens vid Värmlands regemente protokoll
den 5 december 1944, nr 178, i mål mot överstelöjtnanten Karl Hampus
Kalmberg, vilken vid regementskrigsrätten stod under åtal för brott mot 90,
91, 96 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten, framgår följande: Kalmberg
kom personligen tillstädes, åtföljd av advokaten Folke Adelsohn i Karlstad.
Adelsohn anhöll att jämlikt 80 § militära rättegångslagen bliva förordnad till
biträde åt Kalmberg. På särskilda frågor uppgav Adelsohn, att han på begäran
av Kalmberg åtagit sig att mot visst arvode biträda denne i rättegången
samt att Kalmberg ägde tillgång till gäldande av arvodet. Krigsrätten fann
den gjorda ansökningen om förordnande av rättegångsbiträde icke kunna bifallas
samt meddelade besvärshänvisning.

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll militieombudsmannen,
att ledamöterna i krigsrätten, häradshövdingen Torsten Nilsson, i egenskap
av krigsdomare samt översten Carl Årmann, överstelöjtnanten Ulf Sparre och
vice auditören N. O. Karell, måtte inkomma med yttrande. I ett gemensamt
yttrande anförde Nilsson och Karell därefter: Uttrycket »säger han sig ej
själv kunna anskaffa biträde» återfunnes, förutom i lagen den 19 juni 1919

227

angående förordnande om rättegångsbiträde åt häktad och i den dessförinnan
gällande lagen i samma ämne av den 14 september 1906, jämväl i det
1904 års riksdag förelagda förslaget till lag i nämnda ämne. Beträffande förslaget
lill 1904 års lag anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Berger, till statsrådsprotokollet den 31 december 1902 följande: »Vore sålunda
behov av rättshjälp —---för handen, syntes det vara samhällets

plikt att sörja för tillgodoseendet av detta behov. Enligt gällande lagstiftning
vöre beträffande svårare brottmål detta ej i vidare mån beaktat, än att,
på sätt i 15 kap. 1 § rättegångsbalken vore stadgat, tilltalad, som åstundade
hjälp i rättegången, ägde hava fullmäktig med sig. Det vore uppenbart, att
en dylik rättighet i verkligheten icke vore av synnerligen stor betydelse;
oftast och just i de fall, då behovet av rättegångsbiträde mest framträdde,
vore den tilltalade urståndsatt att anskaffa försvarare. Skulle fördenskull på
ett verksamt sätt avhjälpas det behov, örn vars förefintlighet i vissa fall berörda
stadganden kunde sägas innebära ett erkännande, måste staten lämna
sin medverkan för biträdes anskaffande. Emellertid vore det under nuvarande
förhållanden helt säkert icke lämpligt att ifrågasätta statens ingripande
i annat fall, än då den tilltalade själv ansåge sig vara i behov av biträde
och begärde hjälp för biträdes anskaffande. Ej heller torde sådant ingripande
vara av nöden i fråga örn andra än svårare brottmål, varmed i förevarande
sammanhang lämpligen borde förstås sådana mål, i vilka den tilltalade
hölles häktad. En häktad svarande intoge i processuellt hänseende en särställning,
och såväl svårigheten att skaffa biträde som behovet av sådant vore
för honom större än för andra tilltalade.» — Vidare anförde Berger till statsrådsprotokollet
den 19 februari 1904: »Det remitterade förslaget innebure
ju i det hela ej annat än att öppna tillfälle för den medellöse tilltalade att
komma i åtnjutande av en förmån, som i princip redan vore envar tillerkänd.
» — Vid förslagets behandling i riksdagens första kammare anförde
Berger följande: »När kammaren skall besluta i denna fråga, så lier jag
kammaren behjärta, att det förevarande lagförslaget allenast avser att giva
de fattiga häktade samma rätt, som de förmögna häktade redan hava. Före
år 1890 berodde det på rätten att antingen tillåta eller vägra sådana personer,
sorn voro tilltalade för brott, varå straffarbete kunde följa, att begagna
rättegångsbiträde. Men uti en vid 1890 års riksdag i andra kammaren väckt
motion framhölls det, att anklagade ur de s. k. bättre klasserna nästan allmänt
finge inför underrätterna begagna sig av juridiskt bildade biträden, under
det att de anklagade ur de lägre klasserna i regel finge hjälpa sig själva.
Med anledning av denna motion ändrades samma år, 1890, stadgandet i 15
kaj). 1 § rättegångsbalken lill dess nuvarande lydelse, så att det nu ej vidare
beror på rätten att tillåta eller vägra tilltalade personer att begagna rättegångsbiträde,
utan nu är det ju så, att var och en för brott tilltalad person
äger rättighet att, såsom lagens ord lyda, fullmäktig med sig hava. Meningen
med detta lagförslag är endast att göra denna rättighet på papperet till
en rättighet i verkligen. Det första en för brott häktad burgen man gör, är
att .skaffa sig en advokat. De fattiga kunna icke utan statens mellankomst

228

komma i åtnjutande av en sådan rättegångsförmån, och frågan är nu, om
samhället vill bereda dem denna förmån, eller om de fortfarande skola såsom
hittills få hjälpa sig själva bäst de kunna.» — Beträffande förslaget till
80 § militära rättegångslagen anförde departementschefen till statsrådsprotokollet:
»Emellertid anser jag det icke kunna ifrågasättas att utsträcka tilllämpningen
av 1906 års lag längre än att omfatta de fall, då någon ställes
under tilltal för brott, som enligt lag kunna bestraffas med straffarbete eller

förlust av ämbete eller tjänst. ----- Inskränkes vidare i överensstämmelse

med 1906 års lag statens ingripande till sådana fall, då den tilltalade själv
anser sig vara i behov av biträde och begär hjälp för biträdes anskaffande,
finner jag det icke vara att befara, att några större svårigheter skola uppstå
att utan alltför stora kostnader för statsverket erhålla för uppdraget tillräckligt
kvalificerade personer.» — Första lagutskottets yttrande 1919, enligt
vilket envar, som är vid krigsdomstol tilltalad för brott, varå straffarbete
eller förlust av ämbete eller tjänst efter lag kan följa, skulle äga ovillkorlig
rätt att, när han det begär, erhålla förordnande av rättegångsbiträde, syntes
strida mot dessa uttalanden. Därest militieombudsmannen skulle finna, att
krigsrättens tolkning av ifrågavarande, otydligt avfattade lagstadgande vore
felaktigt, hemställdes, då någon skada ej uppkommit till följd av beslutet,
att militieombudsmannen ville låta vid den gjorda förklaringen bero.

Årmann och Sparre instämde i Nilssons och Kardis yttrande.

I detta sammanhang kan erinras örn ott tredje ärende av denna art, vilket
varit föremål för statsmakternas åtgärder.

Kaptenen Å. K. L. Eriksson blev 1939 förordnad till intendent vid det då
bildade förbandet A 401. Sedan det uppdagats, att krigskassören för detta
förband gjort sig skyldig till förskingring, blev Eriksson, efter uppdrag av
militieombudsmannen, ställd under åtal för det han såsom chef för vederbörande
krigskassaavdelning åsidosatt sina skyldigheter beträffande kontrollverksamhet
samt krigskassatjänst och därigenom möjliggjort krigskassörens
förskingring. Dessutom fördes ersättningstalan mot Eriksson. Genom ett den
12 december 1942 meddelat utslag frikändes Eriksson från ansvar och ersättningsskyldighet.

I en vid 1945 års riksdag väckt motion (II: 257) hemställdes, att riksdagen
måtte besluta, att till Eriksson skulle utbetalas ersättning med 891 kronor för
honom förorsakade rättegångskostnader i målet. Rörande målet lämnades i
motionen bland annat följande uppgifter: Under målets handläggning hade
Eriksson av rättens ordförande erinrats om att Eriksson borde anlita juridiskt
biträde. Eriksson, som icke ägt kännedom om 80 § militära rättegångslagen
och icke erhållit någon upplysning om innehållet i detta lagrum, hade
icke hos rätten hemställt om biträde. I stället hade Eriksson själv vänt sig
till en jurist, vilken därefter verkställt ett vidlyftigt utredningsarbete. Såväl
åklagaren som arméförvaltningen hade grundat sina slutliga yrkanden å
denna utredning.

Motionären anförde vidare: Genom åtalet och det processuella förfarandet
hade Eriksson förorsakats avsevärda kostnader för den utredning han måst

229

utföra. Utom av Eriksson själv nedlagt arbete för denna utredning hade han
mottagit krav från sitt juridiska biträde å 891 kronor. Då Eriksson med visst
fog ansåge skäligt, att dessa kostnader icke borde stanna på honom, gjorde
han underdånig hemställan om att av allmänna medel bliva gottgjord för de
utgifter han sålunda åsamkats. Såsom särskilt motiv härför framfördes att,
därest Eriksson vid första inställelsen inför krigsrätt haft kännedom örn föreskrifterna
i 80 § militära rättegångslagen, vid den utgång målet fått kostnaderna
för hans rättegångsbiträde skulle gäldats av allmänna medel. Kungl.
Majit fann emellertid genom beslut den 27 oktober 1944 Erikssons ansökning
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Det måste för det allmänna
rättsmedvetandet vara stötande, att en oförvitlig medborgare, vilken
på grund av honom ovidkommande omständigheter blivit ställd under åtal
men frikänts, skall belastas med utgifter, som allvarligt måste påverka hans
ekonomiska ställning, endast därför att han saknat kännedom örn gällande
lags föreskrifter. Örn han utnyttjat de möjligheter, dessa erbjöde, skulle han
ha befriats från varje med målet sammanhängande penningutgift.

På hemställan av statsutskottet (utlåtande nr 257) medgav riksdagen (skrivelse
nr 521) att såsom bidrag till Eriksson för hans kostnader för anlitande
av rättegångsbiträde i målet finge beviljas ett belopp av 400 kronor. I sin
av riksdagen godkända motivering anförde statsutskottet: Ehuru i målet
styrkts, att Eriksson förfarit felaktigt, hade han dock frikänts från ansvarsoch
ersättningsskyldighet på den grund, att han under ifrågakomna tid av
vissa omständigheter icke kunnat medhinna alla tjänsteåligganden. Det kunde
vid sistnämnda förhållande synas skäligt, att Eriksson erhölle åtminstone något
bidrag till de kostnader, som åsamkats honom för anlitande av rättegångsbiträde
i målet, särskilt som det av denne utförda utredningsarbetet syntes
ha varit av värde för kronan vid bestämmandet av förskingringsbeloppets
storlek. Utskottet ville därför föreslå, att Eriksson tillerkändes ersättning med
400 kronor, vilket belopp försvarets civilförvaltning ansett skäligen kunna
ifrågakomma vid bestämmande av ersättning till Eriksson.

Efter en redogörelse för ovannämnda ärenden anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 8 december 1945 till Nilsson följande.

Förslag lill lag örn förordnande av rättegångsbiträde åt häktad genom
offentlig myndighets försorg framlades för 1904 års riksdag genom proposition
nr 81, som emellertid ej bifölls av riksdagen. Såsom förutsättning för
förordnande av sådant biträde föreslogs redan då, att den tilltalade begärde
hjälp i rättegången och sade sig ej själv kunna anskaffa biträde. Den språkliga
innebörden av det begagnade uttrycket är icke alldeles klar. Man kan
emellertid konstatera, att meningen aldrig varit att göra förordnandet av
rättegångsbiträde obligatoriskt. Mot en sådan anordning framhöll föredragande
departementschefen uttryckligen, att staten skulle lämna sin medverkan
lill biträdes anskaffande endast i det fall, att den tilltalade själv ansåge sig
vara i behov av biträde och begärde hjälp för biträdes anskaffande (proposi -

230

lionell s. 5). Å andra sidan är det tydligt, att det icke för domstolens medverkan
förutsatts, att den tilltalade skulle styrka, att han på grund av medellöshet
eller av annat skäl själv icke kunde anskaffa biträde; det skulle
räcka med att han säger sig icke kunna anskaffa biträde. Redan 1904 års
förslag torde böra tolkas på det sättet, att den tilltalade ägde rätt att välja
mellan att själv helt ordna biträdesfrågan, med den påföljd att han ägde utse
biträdet utan annan begränsning än den som följde av rättegångsbalkens
regler samt att han själv finge ordna ersättningsfrågan med biträdet, eller
att begära ett av myndighet förordnat biträde, med påföljd att han underkastades
lagens regler om prövning av biträdets lämplighet. Även örn den
tilltalade själv anmodat ett biträde att hjälpa honom i rättegången, innebar
det en ekonomisk fördel att utverka myndighets förordnande åt biträdet. Örn
den tilltalade ej dömdes till ansvar i målet, kunde han nämligen icke förpliktas
att återgälda statsverket biträdesersättningen, och även i andra fall
kunde denna ersättning stanna å statsverket. — 1904 års förslag innehöll intet
uttryckligt stadgande, som tydde på att vederbörande myndighet i varje
särskilt fall skulle underrätta den tilltalade örn hans rätt att genom myndighets
försorg få biträde förordnat. Det kan emellertid sägas att om lagstadgandet
skulle uppfylla sitt ändamål, borde den tilltalade underrättas örn den
honom tillerkända förmånen (jämför ett yttrande vid förslagets granskning
av högsta domstolen, propositionen s. 13).

Vid riksdagsbehandlingen av 1904 års förslag gjordes ett par uttalanden,
som kunna tjäna till ledning vid tolkning av förslaget. Det framhölls, att förslaget
icke innehöll ett ord om att det vöre begränsat till att avse medellösa
personer (första kammarens protokoll nr 43 s. 31). Vidare upplystes det, att
inom vederbörande utskott framkommit ett ändringsförslag av det innehåll,
att biträde skulle av vederbörande myndighet förordnas »efter prövning av
om hjälp erfordras», ett förslag som ej hade någon framgång (nämnda protokoll
s. 27).

Efter initiativ av justitieombudsmannen genomfördes därefter år 1906 vår
första lag angående rättegångsbiträde åt häktad. Lagen överensstämde i huvudsak
med 1904 års förslag.

Krigslagstiftningskommittén hade i sitt betänkande avvisat tanken, att
vid krigsdomstol tilltalad person skulle genom krigslagstiftningen tillförsäkras
rätt att få rättegångsbiträde förordnat till sin hjälp. Genom 1906 års lag
reglerades denna fråga emellertid för krigsdomstolamas del på samma sätt
som för övriga domstolar. Efter mönstret av 1906 års lag infördes särskilda
bestämmelser i ämnet i 1914 års militära rättegångslag. Den direkta anledningen
därtill var, att man ville bereda personer tillhörande krigsmakten
ett vidsträcktare skydd än andra (proposition 1914 B nr 57 s. 209). Denna
utsträckning bestod däri, alt biträde skulle kunna förordnas, då någon vid
krigsrätt skulle ställas under tilltal för brott, varå efter lag kunde följa
straffarbete eller förlust av ämbete eller tjänst. Det framhölls, att statens
ingripande, i överensstämmelse med 1906 års lag, skulle inskränkas till
sådana fall, då den tilltalade själv ansåge sig vara i behov av biträde och

231

begärde hjälp för biträdes anskaffande. De ursprungliga bestämmelserna i
80 § militära rättegångslagen måste således ha varit att tolka på samma sätt
som 1906 års lag.

Ar 1919 ersattes 1906 års lag med en ny lag i ämnet, närmast i anledning
av lagstiftningen om fri rättegång. 1 fråga örn förutsättningarna för erhållande
av rättegångsbiträde står den nya lagen på samma ståndpunkt som
den äldre. Vilken denna ståndpunkt är, kom tydligt fram vid förarbetena
lill 1919 års lagstiftning.

Den proposition, som förelädes 1919 års riksdag, innehöll bland annat
den nyheten, att biträde i visst fall, nämligen om rätten med hänsyn till
bristande förmåga hos den häktade att själv tillvarataga sina intressen funne
biträde erforderligt, kunde av rätten förordnas, utan att det påkallats av
den häktade (proposition 1919 nr 161 s. 13). Rörande den sålunda föreslagna
nya bestämmelsen erinrade lagrådet, att ett sådant förordnande (utan att
den häktade framställt begäran därom) väl aldrig borde meddelas, då den
häktade redan hade biträde, vare sig detta förordnats på grund av stadgande
i förevarande lag eller anskaffats av den häktade på egen bekostnad (nyssnämnda
proposition s. 27). Första lagutskottet anslöt sig till lagrådets uppfattning
i denna del (utlåtande nr 28 s. 14).

Frågan kom emellertid att direkt beröras i anledning av en inom riksdagen
väckt motion (nr II: 347). I denna motion yrkades, att bestämmelsen,
att den häktades rätt att erhålla biträde förutsatte, att han sade sig ej själv
kunna anskaffa biträde, skulle utgå såväl ur den föreslagna lagen som ur
80 § militära rättegångslagen. Det framhölls, att den häktades rätt att få
biträde således borde vara oberoende av, huruvida han på förhand lyckats
vidtala någon person att biträda sig. Motionären uppgav, att det hade inträffat
att, när någon efter avtal med den häktade inställt sig såsom biträde
och den häktade begärt dennes förordnande därtill, domstolen vägrat dylikt
förordnande under förmenande, alt den häktade själv redan lyckats anskaffa
biträde.

Motionärens förslag avstyrktes av första lagutskottet och blev ej bifallet
av riksdagen. Utskottet förklarade, att även örn domstolarna möjligen vid
lagens första tillämpning gjort sig skyldiga till den av motionären påpekade
missuppfattningen, torde en sådan numera näppeligen komma någon domstol
till last. Vidare tilläde utskottet, att ett borttagande av nämnda bestämmelse
lätteligen skulle kunna giva anledning till den uppfattningen, att,
därest häktad överhuvud taget ville lia biträde i rättegången, sådant biträde
skulle förordnas av domstolen enligt denna lag (utlåtande nr 28 s. 12).

Av motionären samt lagutskottet berördes jämväl en annan fråga, som i
detta sammanhang är av intresse. Motionären hade föreslagit ett uttryckligt
stadgande, att det skulle åligga bland annat domstol, inför vilken häktad
person inställdes för rannsakning, att underrätta den häktade örn den rätt
till hjälp, som tillkomme honom enligt den föreslagna lagen. Denna underrättelseskyldighet
skulle även åvila krigsdomstol. Även i denna del blev
motionärens förslag avstyrkt av utskottet och av riksdagen lämnat utan bi -

232

fall. Utskottet ansåg, att i den mån föreskrifter i angivna syfte kunde vara
erforderliga desamma lämpligen borde utfärdas i administrativ väg.

Slutligen kan det erinras, att i den mån 80 § militära rättegångslagen medger
förordnande av biträde även åt andra tilltalade än häktade alldeles
samma tolkning torde böra ges reglerna därom. Föredragande departementschefen
anförde, att då icke häktade i avseende å rätten till biträde enligt
gällande lag likställts med häktade, syntes det riktigast att låta denna grupp
av icke häktade fortfarande bliva delaktiga av denna förmån i samma utsträckning
som häktade (proposition 1919 nr 161 s. 20).

Genom den här lämnade redogörelsen får det anses ådagalagt, att tilltalad,
som vid krigsdomstol inställer sig åtföljd av ett av honom själv anskaffat
biträde, äger erhålla förordnande för detta biträde, därest i lag stadgade
förutsättningar i övrigt äro för handen. I denna del synes det icke vara
möjligt att göra någon skillnad mellan häktade samt andra tilltalade, som
enligt 80 § militära rättegångslagen äga rätt till biträde.

Däremot synes det råda en viss oklarhet på en annan punkt, nämligen om
domstolen, sedan förordnande av biträde begärts, äger lämna denna begäran
obeaktad under förmenande, att hjälp icke erfordras. Man kan säga,
att i de fall, då begäran om biträde göres vid domstolen först sedan målet
är fullt utrett, något behov av biträde ej längre föreligger och att begäran
därför kan avslås. Häradshövdingen Thomasson synes företräda denna åsikt.
Enligt min mening är det emellertid svårt att tillerkänna domstolen befogenhet
att pröva, om hjälp av biträde erfordras (jämför processlagberedningen,
statens offentliga utredningar 1938:44 s. 274 och 1944:10 s. 365).
Det synes också vara svårt att förneka hjälpbehovet, exempelvis i vad det
avser den tilltalades prövning av frågan, om det blivande utslaget i målet
skall överklagas.

Vad därefter angår domstolens plikt att underrätta den tilltalade om lagens
stadganden i detta ämne, finnas visserligen inga uttryckliga författningsbestämmelser.
Såsom erinrats redan år 1904 av högsta domstolen påkallas en
sådan underrättelse, om stadgandena skola uppfylla sitt ändamål. Att den
tilltalade erhåller rättshjälp är ju även ett allmänt intresse. Jag anser, att
domstolen, i varje fall då målets beskaffenhet och den tilltalades svårighet
att utföra sin talan giva anledning därtill, bör underrätta den tilltalade om
innehållet i tillämpliga lagstadganden (jämför processlagberedningen i ovannämnda
betänkande 1938:44 s. 273).

Ehuru jag salunda finner det av krigsrätten vid Värmlands regemente den
o december 1944 meddelade beslutet icke vara lagligen grundat, anser jag
mig med hänsyn till omständigheterna kunna låta bero vid en erinran till
krigsrättens ledamöter om lagens rätta innebörd.

233

8. Fråga om rätt för häktad, som förvaras i militärarrcst, att någon tid

dagligen vistas utomhus.

Vid en av militieombudsmannen den 26 januari 1945 förrättad inspektion
av centralfängelset å Långholmen uppgav värnpliktige nr 55-1-43 Nils Lennart
Wallentin Hjelm, att han, som i egenskap av häktad varit intagen i arresten
vid Bodens artilleriregemente under tiden den 11 augusti—den 4 september
1944, icke erhållit tillfälle att under nämnda tid dagligen vistas utomhus
något.

Sedan militieombudsmannen i anledning härav anmodat chefen för Bodens
artilleriregemente att inkomma med upplysningar, har denne till militieombudsmannen
insänt en av chefen för avdelning lil b vid regementsstaben,
sergeanten Georg Birkerud, verkställd utredning. Härav framgick
följande.

Enligt kasernvaktens konceptbok för dagbesked hade Hjelm den 11 augusti
1944 klockan 2210 med fångtransport anlänt till regementet från Härnösand
och därvid insatts i regementets arrest, där Hjelm — med ett avbrott
å tolv timmar den 24 augusti 1944, under vilken tid Hjelm rymt från arresten
— kvarblivit till den 4 september 1944, då han transporterats till kronohäktet
i Luleå. För inställelse vid olika förhör och vid regementskrigsrättens
sammanträden hade Hjelm den 22, 24, 27, 28 och 31 augusti 1944 —
sistnämnda dag vid två olika tillfällen — genom regementsväbelns försorg
uttagits ur arresten. I samband härmed hade Hjelm varit i tillfälle att vistas
utomhus.

Regementsväbeln, styckjunkaren Gunnar Hilding Lekman, vilken under
ifrågavarande tid förestått arresten och därvid — enligt vad Birkerud uppgivit
— haft »uppsikt över arrestlokalema och de däri förvarade arrestanterna»,
anförde vid förhör: Den 12 augusti 1944 hade det kommit till Lekmans
kännedom, att Hjelm, som sedan föregående dag förvarats i regementets
häkte, av regementschefen häktats för brott. Till följd härav hade Lekman
ansett, att Hjelm varit att jämställa med sådan fånge, som avtjänade
disciplinstraff, och att Hjelm därför jämlikt § 35 militär bestraffningsförordning
skulle beredas tillfälle att vistas utomhus först på elfte dagen efter
ankomsten till häktet. Hjelm hade sålunda enligt Lekmans uppfattning skolat
»vallas» först den 22 augusti 1944. Nämnda dag hade Hjelm emellertid
inställts vid regementskrigsrätten och hade i samband därmed även blivit
i tillfälle att vistas utomhus i den utsträckning, som omförmäldes i nämnda
lagrum. Hjelm hade samma dag av regementskrigsrätten dömts till frihetsstraff,
och påföljande dag, den 23 augusti, hade Hjelm icke blivit »vallad»
utomhus, enär han för att beredas tillfälle avgiva nöjdförklaring över regementskrigsrättens
utslag skulle lämnas ostörd i arresten. Den 24 augusti hade
Hjelm klockan 0140 brutit sig ut ur häktet och rymt. Han hade samma
dag infångats av polispersonal och klockan 1330 åter insatts i arresten. Lekman
vore av den uppfattningen, att Hjelm, då denne efter rymningen ånyo
insatts i arresten, varit att betrakta, som örn han för första gången förvara -

234

des i arresten och därför icke skulle beredas tillfälle att vistas utomhus förrän
å elfte dagen efter det han infångats, d. v. s. den 4 september 1944. Nämnda
dag hade emellertid Hjelm, sedan han den 31 augusti 1944 dömts till ansvar
såväl för rymningsbrottet som för det brott, vartill han gjort sig skyldig
under det han efter rymningen vistats på fri fot, överförts till kronohäktet i
Luleå. — Lekman ansåge, att Hjelm blivit i tillfälle att vistas utomhus i den
utsträckning, som funnes föreskrivet i gällande författning beträffande sådan
fånge, vartill Hjelm enligt Lekmans uppfattning vore att hänföra. Hjelm
hade dessutom blivit i tillfälle att vistas utomhus vid de tillfällen, då han
förts till och från förhör. Bland annat hade Hjelm vid ett tillfälle under ett
dygn omhänderhafts av kriminalpolisen i Boden och därunder vallats utomhus
på olika platser. Såvitt Lekman kunde förstå, skulle endast sådan fånge,
som i regementets häkte avtjänade straffarbete eller fängelse, redan från
första dagen beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus. Eftersom Hjelm
icke avtjänade straff under vistelsen i regementets häkte, skulle han, såsom
förut nämnts, först på elfte dagen, efter det han insatts, komma i åtnjutande
av denna förmån. Några ytterligare instruktioner beträffande fångars vård,
utöver de bestämmelser, som funnes angivna i militär bestraffningsförordning,
hade Lekman icke blivit delgiven. Lekman bestred på det bestämdaste,
att han i egenskap av föreståndare för häktet gjort sig skyldig till någon försummelse
beträffande arrestantemas bevakning och vård.

Efter en redogörelse teir vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 12 april 1945 till regementschefen.

Enligt 19 § fjortonde punkten förordningen den 16 februari 1864 örn nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall (promulgationslagen
till allmänna strafflagen) gäller, att den som är häktad skall —
där det icke med hänsyn till pågående utredning är av synnerlig vikt att han
tills vidare kvarbliver där utredningen sker — utan dröjsmål föras till allmänt
häkte. Häktad person, som är anställd vid krigsmakten eller som häktats,
medan han fullgör sin tjänstgöring såsom värnpliktig, eller i anledning
av uteblivande från honom i sådan egenskap åliggande tjänstgöring, må dock
jämlikt 95 § militära rättegångslagen, där militärhäkte finnes, under rannsakning
vid domstol hållas i sådant häkte. Med »allmänt häkte» torde avses
såväl statens fångvårdsanstalt som stadsfängelse och häradshäkte.

I Kungl, stadgan den 8 april 1938 angående vård och behandling i statens
fångvårdsanstalter (20 och 45 §§) föreskrives angående häktad intagen i sådan
anstalt, att han, så vitt hinder ej möter, skall dagligen vistas utomhus
under en tid av minst en timme, fördelad på lämpligt sätt, dock att hälften
av denna tid må kulma användas för gymnastik inomhus, samt att, där häktads
hälsotillstånd det pakallar, han bör beredas vistelse utomhus utöver
den tid, som i regel medgives. Detsamma gäller för den, som inom statens
fångvårdsanstalt undergår straffarbete, fängelse, tvångsarbete, förvaring eller
internering. Några allmänna föreskrifter angående vistelse utomhus viss tid

235

dagligen lia icke meddelats beträffande häktad, sorn intagits i härads- eller
stadsfängelse (jämför kungörelse den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående
förvaring av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester),
vilket möjligen sammanhänger med de praktiska svårigheter, som i allmänhet
torde föreligga alt vid dylika fängelser bereda vederbörande tillfälle
till utomhusvistelse. Jämväl i fråga örn häktad, som intagits i militärarrest,
saknas föreskrifter örn beredande av tillfälle till utomhusvistelse. Enligt § 31
militär bestraffningsförordning gäller emellertid, att, då straffarbete eller
fängelse skall avtjänas i militärhäkte, cellfånge bör, såvida hinder ej möter,
tillbringa minst en halv timme i fria luften en gång varje dag eller, örn celltidens
längd eller fångens hälsotillstånd finnes det påkalla, två gånger om
dagen. (Av skäl som närmare angivits i militieombudsmannens ämbetsberättelse
1942 s. 112 f. kan fängelse- och straffarbetsstraff som regel icke verkställas
i militärhäkte.) Vidare gäller enligt § 35 samma förordning, att då
någon utan att deltaga i tjänstgöring undergår vaktarrest av längre varaktighet
än tio dagar, skall under den del av strafftiden, som överstiger tio dagar,
tillfälle lämnas honom att dagligen under minst en halv timme på tid, som
bestämmes av den befälhavare, som har uppsikt över häktet, vistas i fria
luften under bevakning och inom bestämt område. Även (vid verkställande
av disciplinstraff) i annat läll än nu är sagt får sådant medgivande lämnas,
örn fångens hälsotillstånd finnes det påkalla.

Av de bestämmelser, för vilka ovan redogjorts, framgår, att i fråga om
rätten till utomhusvistelse för den, som avtjänar straff i militärarrest, gälla
strängare regler beträffande vaktarrest än för straffarbete och fängelse.
Detta förhållande torde sammanhänga med att vaktarresten vanligen är av
betydligt kortare varaktighet än straffarbete och fängelse. Att den till vaktarrest
dömde förmenas att under de tio första dagarna av straffverkställigheten
dagligen vistas något utomhus har sannolikt sin grund bland annat
däri, att man härigenom velat göra straffet mera kännbart. Även organisatoriska
svårigheter lia möjligen bidragit härtill, och det har icke av hänsyn
till den dömdes hälsa i allmänhet ansetts påkallat med daglig utomhusvistelse
vid de kortare arreststraffen.

Som förut nämnts saknas i krigslagstiftningen uttrycklig bestämmelse, huruvida
i militärarrest intagen häktad är berättigad till utomhusvistelse dagligen.
Det kan synas tveksamt, vad vid sådant förhållande skall anses gälla
härvidlag. Enligt 91 § militära rättegångslagen skall i fråga örn häktning av
den. som hör till krigsmakten, utom vad i allmän lag stadgas, jämväl lända
till efterrättelse, vad i 16 kapitlet militära rättegångslagen sägs. Det kan
måhända ifrågasättas, huruvida ej nämnda hänvisning till allmän lag kan
anses innefatta jämväl, vad i ovannämnda stadga den 8 april 1938 i tillämpliga
delar föreskrivits örn häktad, som intagits i statens fångvårdsanstalt. Att
beträffande häktad härutinnan tillämpa, vad som föreskrivits för den, som
undergår vaktarrest, synes mig i allt läll icke vara i och för sig mera motiverat
än att härvidlag tillämpa, vad i militär bestraffningsförordning stadgas
angående den, som i militärarrest avtjänar fängelse eller straffarbete. Sist -

236

nämnda regler överensstämma uti ifrågavarande hänseende med bestämmelserna
i 1938 års stadga. Jag anser därför att i fråga örn rätten till utomhusvistelse
för häktad, intagen i militärhäkte, böra tillämpas samma grundsatser,
som gälla för häktad, intagen i statens fångvårdsanstalt. De bestämmelser,
som i ifrågavarande hänseende gälla för den, sorn i militärarrest undergår
vaktarrest över tio dagar, föranleda, att i regel vid militärhäkte måste vidtagas
åtgärder för att giva vissa däri intagna tillfälle att någon tid dagligen vistas
utomhus. Några mera betydande organisatoriska eller andra svårigheter
att under hela häktningstiden bereda i militärhäkte intagen tillfälle att dagligen
vistas utomhus viss tid torde därför icke kunna åberopas som skäl för
att förvägra en häktad denna förmån.

Av det ovan anförda framgår, att det enligt min mening måste anses felaktigt,
som i förevarande fall skett, i fråga om häktads rätt till utomhusvistelse
tillämpa de för den som undergår vaktarrest utan tjänstgöring gällande
restriktiva reglerna härom. Uppenbarligen bör ej heller — som här synes ha
skett — de i 2 § i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa
fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, givna bestämmelserna,
att den, som önskar avgiva nöjdförklaring, skall dessförinnan inom
fängelset ha haft betänketid under två dagar i följd, så tillämpas, att den häktade
icke under dessa dagar skall beredas tillfälle till utomhusvistelse.

Jämlikt § 11 militär bestraffningsförordning åligger det regementschefen,
som har uppsikt över ifrågavarande militärhäkte, att genom särskilda instruktioner
meddela häktets föreståndare erforderliga föreskrifter bland annat
angående däri intagna fångars och arrestanters behandling. Jag förutsätter
att av mig ovan anförda synpunkter å förevarande spörsmål komma att
av regementschefen för framtiden beaktas.

9. Angående rätt för den, som undergår vaktarrest, att själv förskaffa

sig mat och dryck.

I en till militieombudsmannen den 2 augusti 1945 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 6701-20-34 Anders Bertil Danielsson: Vederbörande befäl
vid militärhäktet vid Västerbottens regemente hade vägrat honom tillstånd
att under avtjänandet av 15 dygns vaktarrest, som han den 13 juli 1945
ådömts av regementskrigsrätten vid regementet för vägran att på grund av
samvetsskäl utföra militärtjänst, mottaga några som helst förfriskningar >
fråga om mat eller dryck förutom den kost, som manskapet finge. Av ordalydelsen
i strafflagen för krigsmakten 24 § fjärde stycket syntes det framgå,
att den, som underginge vaktarrest, hade rätt att mottaga eller bereda sig
visst underhåll, såvida detsamma vore förenligt med enkelhet och måttlighet.
Att bestämmelserna i detta hänseende vore olika för den, som underginge
vaktarrest, och för den, som dömts till skärpt arrest, bekräftades av 25 §
strafflagen för krigsmakten där det uttryckligen sades: »Den, som undergår
skärpt arrest, må ej åtnjuta annan kost än manskapet vanligen bestås eller

237

annan dryck än vatten». Med hänvisning till dessa lagrum gjorde Danielsson
gällande, att straffbestämmelserna vid avtjänandet av hans straff skärpts
utöver den stadgade strafftillämpningen för arrestant, sorn underginge vaktarrest.

Tjänstförrättande chefen för Västerbottens regemente anförde i infordrat
yttrande: 24 § fjärde stycket strafflagen för krigsmakten förtydligades i § 34
militär bestraffnir.gsförordning, vari det bestämdes, att till den, som underginge
vaktarrest och undfinge naturaportion, utdelades den bestämda dagsportionen
i samma ordning, som tillämpades för utspisning av manskapet.
Enär Danielsson erhållit sin förplägnad från regementets matinrättning, måste
sålunda denna bestämmelse vara tillämplig å honom. Någon lättnad i straffet
i form av ytterligare förplägnad kunde ej vara strafflagens för krigsmakten
andemening.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 14 november 1945 till regementschefen
följande.

Om verkställighet av vaktarrest finnas bestämmelser bland annat i 24 §
fjärde stycket strafflagen för krigsmakten samt § 34 fjärde stycket militär
bestraffningsförordning. Enligt förstnämnda lagrum gäller, att den, som undergår
vaktarrest, ej må begagna öl, vin eller spritdrycker och ej heller i övrigt
må bereda sig eller mottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet än
som är förenligt med måttlighet och enkelhet. Det angivna stället i militär
bestraffningsförordning stadgar följande: »Den, som undergår vaktarrest och
icke undfår naturaportion, må genom häktets föreståndare låta på egen bekostnad
anskaffa vad han behöver för sitt uppehälle, dock icke något, som
enligt gällande föreskrifter är förbjudet eller som ej är förenligt med måttlighet
och enkelhet. Till den, som undergår vaktarrest och undfår naturaportion
eller som undergår skärpt eller sträng arrest, utdelas den bestämda dagportionen
i samma ordning, som tillämpas för utspisning av manskapet.»

Dessa bestämmelser kunna jämföras med stadgandena rörande fängelsefångar
i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff. Beträffande sådan fånge gäller (3 § andra stycket), att det är
tillåtet för honom att förskaffa sig underhåll eller bekvämlighet utöver vad
i straffanstalten bestås, såvida ordningen eller säkerheten inom anstalten
icke störes; dock må han ej bereda sig eller mottaga bättre underhåll eller
större bekvämlighet än som är förenligt med måttlighet och enkelhet. Styresmannen
må för viss tid fråntaga fängelsefången den honom i lag medgivna
rätten att skaffa sig underhåll och bekvämlighet utöver vad i anstalten bestås,
örn denna rätt missbrukas (34 § stadgan den 8 april 1938 angående vård
och behandling i statens fångvårdsanstalten.

Angående den rätta tolkningen av bestämmelserna rörande kost åt den,
som undergår vaktarrest, lämna förarbetena till krigslagstiftningen god ledning.
Krigslagstiftningskommittén föreslog i sitt den 3 april 1905 avgivna betänkande
beträffande alla arter av disciplinstraff, att den arresterade, örn han
tillhörde manskapet, ej finge tilldelas annan kost än manskapet vanligen be -

238

slodes (22 § fjärde stycket i förslaget till strafflag för krigsmakten; s. 105 i
motiven). Kommittén uttalade, att det syntes vara med god ordning bäst
överensstämmande, att den arresterade, om han tillhörde manskapet, ej finge
åtnjuta annan kost än den manskapet vanligen bestodes. Med kost förstod
kommittén här allt — mat eller dryck — som enligt gällande spisordning
eljest skulle tilldelas honom. Då på grundval av kommitténs betänkande utarbetat
förslag till ny krigslagstiftning remitterades till lagrådet år 1906, hade
kommitténs förslag bibehållits med tillägg av ett uttryckligt förbud mot begagnande
av öl, vin eller spritdrycker. Bestämmelsen hade i det då upprättade
förslaget (prop. 1908 nr 67 Bil. A § 24 fjärde stycket) följande lydelse:
Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna öl, vin eller spritdrycker. Tillhör
den arresterade manskapet, må han ej bekomma annan kost, än manskapet
vanligen bestås.

Vid lagrådsgranskningen blev förslaget kritiserat i denna del. Det framhölls,
att det förekomme. i synnerhet bland värnpliktiga, att manskap förskaffade
sig annan kost, än kronan bestode, varför förbudet häremot, som i sådana
fall innebure skärpning av vaktarresten, borde uteslutas. Vidare uttalades,
alt det nyssnämnda förbudet, såsom stridande mot den av förslaget antagna
formella likställigheten mellan krigsmän av olika grader, så mycket
hellre borde utgå, som den arresterade uppenbarligen icke finge anses äga
förskaffa sig annat kosthåll, än som överensstämde med måttlighet. Det föreslogs,
att — jämte det att förbudet mot att begagna öl, vin eller spritdrycker
borde bibehållas — i lagen borde intagas en föreskrift därom, att den, som
underginge vaktarrest, ej finge bereda sig eller mottaga bättre underhåll eller
större bekvämlighet än som vore förenligt med måttlighet och enkelhet
(prop. s. 221, 223 och 224). I det för 1908 års riksdag framlagda förslaget till
strafflag för krigsmakten hade de framställda anmärkningarna beaktats och
24 § fjärde stycket erhållit den nu gällande lydelsen (prop. s. 271). 1914 års
proposition, som ledde till den nya krigslagstiftningen, stod uppenbarligen i
denna fråga på samma ståndpunkt som 1908 års proposition.

Förarbetena till strafflagen för krigsmakten giva, såsom av det föregående
framgår, fullt tydligt vid handen, att den som undergår vaktarrest, äger rätt
att, utöver den portion som kronan kan bestå, skaffa sig mat och dryck i den
mån det är förenligt med måttlighet och enkelhet samt med iakttagande därav
att öl, vin och spritdrycker ej må begagnas. Någon ändring i strafflagen
kan ej ha varit avsedd genom de förut återgivna stadgandena i den militära
bestraffningsförordningen. Dessa stadganden stå ej heller enligt sin ordalydelse
i strid med strafflagens bestämmelser. Den av tjänstförrättande regementschefen
åberopade föreskriften torde allenast avse att reglera sättet för
tillhandahållande av kronoportion i de fall, då arrestant erhåller sådan.

Det förtjänar att framhållas, att motsvarande föreskrifter rörande fängelsefångar
i 1916 års lag skola tolkas på samma sätt. Någon tvekan har ej rått,
att fängelsefånge ägt rätt att själv hålla sig med mat och dryck (jämför statens
offentliga utredningar 1944:50 s. 208).

En begränsning i arrestantens r ätt att själv skaffa sig mat och dryck 1ig -

239

ger givetvis däri, att måttlighet och enkelhet skola iakttagas. Man skulle möjligen
kunna ifrågasätta, att, enär kronans mathållning väl i allmänhet får
anses fullt tillfredsställande, varje tillskott till kosten i regel skulle vara oför
enligt med måttlighet och enkelhet. Det är dock tydligt, att en så sträng tolkning
av lagbestämmelserna icke är tillåten. Och det synes vara ganska klart,
att arrestant äger skaffa sig sådana förfriskningar som kaffe, läskedrycker,
frukt och dylikt i den utsträckning detta är förenligt med måttlighet och enkelhet.
Arrestantens möjlighet att förskaffa sig extra förmåner torde emellertid
vidare vara på så sätt begränsad, att häktets föreståndare ej är skyldig
biträda honom därmed; denne är allenast pliktig tillhandagå i den mån det
gäller anskaffande av uppehälle åt den, som ej undfår naturaportion.

Jag finner således, att de av Danielsson anförda klagomålen varit berättigade
samt att den från tjänstförrättande regementschefens sida hävdade
tolkningen av lagen kan leda till en otillåten skärpning av arreststraffet. Jag
har härmed velat delgiva Eder min uppfattning i frågan och företager ej vidare
åtgärd i ärendet.

10. Angående vilka skäl som böra av vederbörande befälhavare beaktas
vid prövning av frågan, huruvida den, som undergår arrest utan bevakning
eller vaktarrest, skall deltaga i tjänstgöring eller ej.

Till militieombudsmannen inkom den 17 september 1945 från Försvarsverkens
civila personals förbund en skrift av följande innehåll: En å örlogsvarvet
i Stockholm anställd arbetare, Tore Pettersson, som under en luftskyddsövning
söndagen den 11 februari 1945 å varvet begått en förseelse
(tobaksrökning å härför förbjudet område), hade av stationskrigsrätten
ådömts tre dygns vaktarrest. Straffet hade avtjänats under tiden den 17—den
20 maj 1945 med början och slut klockan 1500. Beroende på åtgärd från
varvschefens sida hade Pettersson under arreststraffets avtjänande icke fått
utföra arbete på ordinarie arbetstid på varvet, vilket medfört, att han gått
förlustig tio timmars arbetsförtjänst. Förbundet, som genom muntlig framställning
under hand sökt åstadkomma ändring i dessa varvschefens åtgärder
men icke lyckats härmed, hade den 28 juni 1945 till marinförvaltningen gjort
framställning örn att Pettersson skulle beredas ekonomisk gottgörelse för den
förlorade arbetstiden. I beslut den 30 augusti 1945 hade marinförvaltningen
efter varvschefens hörande meddelat, att det jämlikt strafflagen för krigsmakten
24 § andra stycket ankomme på vederbörande befälhavare, huruvida
den arresterade skulle deltaga i tjänstgöring eller icke. Marinförvaltningen förutsatte,
att avsikten med denna bestämmelse torde vara att bereda vederbörande
befälhavare möjlighet att, därest tjänstens behöriga gång så krävde,
även utnyttja arrestanter för tjänstgöring i den omfattning befälhavaren prövade
erforderligt. Varvschefen hade funnit, att Pettersson ej bestrede en sådan
befattning på varvet, att tjänstens behöriga gång krävde hans närvaro
på arbetsplatsen under de dagar han avtjänade sitt arreststraff. Med hänsyn

240

härtill, oell da för Pettersson gällande kollektivavtal icke innefattade rätt för
Pettersson att erhålla lön under tid, då lian avtjänade arreststraff, hade
marinförvaltningen avslagit förbundets framställning. Varvschefen syntes av
marinförvaltningens förklaring att döma enbart ha utgått från huruvida Petterssons
tjänster kunde avvaras eller ej och hade sålunda ej fäst avseende
vid att Pettersson genom detta tillvägagångssätt skulle komma att lida ekonomisk
förlust. Det vore här att märka, att gällande avlöningsreglementen,
militära avlöningsreglementet och militära icke-ordinariereglementet innehölle
bestämmelser om att beställningshavare, vilken underginge arreststraff
med förbud att tjänstgöra, skulle vidkännas B-avdrag. En tjänsteman anställd
enligt något av dessa reglementen hade alltså inkomst under arreststraffs
avtjänande, dock med viss minskning av den ordinarie inkomsten, i det fall
han icke tjänstgjorde under strafftiden. Såsom marinförvaltningen anfört,
funnes i gällande kollektivavtal ingen liknande föreskrift innebärande, att
arbetare skulle erhålla avlöning under tid för arreststraffs avtjänande. När
förbundet ändock i framställningen till marinförvaltningen hade hemställt
om sådan lön för Pettersson, hade det skett ur den synpunkten, att marinförvaltningen
skulle dela förbundets uppfattning om att varvschefen förfarit
onödigt formalistiskt, när han avstängt Pettersson från tjänstgöring. Förbundet
vore nämligen övertygat örn att arbete ej saknats för Petterssons vidkommande.
Marinförvaltningen hade emellertid ej upptagit frågan på detta
sätt utan nöjt sig med att konstatera, att varvschefen jämlikt strafflagen för
krigsmakten haft rätt att förfara som skett. Förbundet betvivlade icke denna
rätt men ansåge, att, även örn sådan rätt förelåge, vederbörande befälhavare
vid tillämpning av lagen hade att taga hänsyn till sådana omständigheter,
som i sig själva onekligen medföra en straffskärpning. Förbundet hemställde,
att militieombudsmannen måtte biträda förbundets uppfattning om det
oberättigade i varvschefens åtgärder i fråga örn Pettersson och förklara, att
varvschefen icke bort avstänga Pettersson från tjänstgöring under ordinarie
arbetstid under arreststraffets avtjänande. I det fall förbundets framställning
skulle vinna beaktande, komme förbundet att ånyo vända sig till marinförvaltningen
med begäran örn att Pettersson erhölle ekonomisk upprättelse.

Vid denna skrift hade fogats dels förbundets skrivelse till marinförvaltningen
den 28 juni 1945 och dels marinförvaltningens svar därå. I skrivelsen
den 28 juni 1945 hade förbundet hemställt, att Pettersson måtte beredas ekonomisk
gottgörelse för den förlorade arbetstiden. I sitt svar till förbundet, daterat
den 30 augusti 1945, anförde marinförvallningen: Jämlikt strafflagen
för krigsmakten 24 § andra stycket ankomme det på vederbörande befälhavare
att avgöra, huruvida den arresterade finge deltaga i tjänstgöring eller
icke. Avsikten med denna bestämmelse torde vara att bereda vederbörande
befälhavare möjlighet att, därest tjänstens behöriga gång så krävde, även
utnyttja arrestanter för tjänstgöring i den omfattning han prövade erforderligt.
Med hänsyn till att Pettersson vid Stockholms örlogsvarv ej bestrede
en befattning av sådan art, att tjänstens behöriga gång krävde hans närvaro
på arbetsplatsen under de tre dagar lian avtjänade sitt arreststraff, hade

241

chefen för Stockholms örlogsvarv beslutat, att straffet skulle avtjänas utan
deltagande i arbetet. Med hänsyn till det ovan anförda, och då gällande kollektivavtal
icke innefattade rätt för Pettersson att erhålla lön under den tid
han avtjänat arreststraff, funne marinförvaltningen icke skäl bifalla förbundets
framställning.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 12 december 1945 till förbundet
följande.

Strafflagen för krigsmakten innehåiier bestämmelse (23 § fjärde stycket),
att den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i vanlig
ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare finner skäligt
annorlunda förordna. Beträffande vaktarrest stadgas i detta avseende, att
det ankommer på vederbörande befälhavare, huruvida den arresterade må
deltaga i tjänstgöring eller icke (24 § andra stycket). Slutligen gäller i fråga
om skärpt arrest och sträng arrest, att den arresterade icke må under arresttiden
deltaga i tjänstgöring.

Såvitt angår arrest utan bevakning och vaktarrest — i det följande avses
dessa båda slag av disciplinstraff — beror det således på vederbörande befälhavare,
huruvida den arresterade skall under bestraffningen fullgöra sin
tjänst eller icke, därvid dock i fråga om arrest utan bevakning som det normala
förutsätles, att tjänstgöring skall äga rum. Såsom militieombudsmannen
i annat ärende framhållit (se ämbetsberättelsen 1945 s. 271 ff.), torde
frågan böra bedömas såsom en lämpiighetsfråga vid straffets verkställande.
Det är emellertid tydligt, att befälhavarens beslut måste grundas på objektiva
skäl. Förarbetena till gällande lagbestämmelser (1905 års betänkande
rörande krigslagstiftningen; propositionen 1908 nr 67) giva i viss mån ledning
vilka skäl, som skola beaktas.

Främst synes man ha avsett, att de disciplinära synpunkterna skulle få
göra sig gällande. Det uttalades, att ali verkan av ett kortvarigt arreststraff
ofta nog skulle förtagas, örn den skyldige avstängdes från tjänstgöring; straffet
bleve för den arresterade allenast en välkommen anledning till vila från
en eljest ansträngande tjänstgöring. Vid ett mera långvarigt arreststraff vore
däremot ett förbud att deltaga i tjänstgöring snarare ägnat att förstärka straffets
verkan genom bristen på sysselsättning och omväxling. Konsekvensen
av ett övervägande ur dessa synpunkter, som främst taga sikte på att i varje
fall göra straffen tillräckligt effektiva, synes bliva, att ett kort arreststraff
bör vara förenat med tjänstgöringsskyldighet, under det att ett längre arreststraff
bör innefatta förbud mot tjänstgöring (betänkandet, motiven s. 63—-65, 270; propositionen s. 105, 106). — Ur disciplinär synpunkt torde jämväl
andra omständigheter böra beaktas. Sålunda synes det i vissa fall kunna
vara menligt för befälets auktoritet, om officer fullgör tjänstgöring, medan
han undergår vaktarrest. Understundom, till exempel då fråga är om en förbrytelse
av indisciplinär natur, torde det kunna inverka ofördelaktigt på
disciplinen inom truppen, örn den felande får tjänstgöra under arresttiden.

16—45574.1 Militleombudsmannens ämbetsberättelse.

242

Vid prövning av frågan måste vidare beaktas en annan omständighet, nämligen
den att tjänstens behöriga gång kan kräva, att den arresterade tages i
anspråk för tjänsteuppgifter. Även denna synpunkt uppmärksammades vid
tillkomsten av de gällande bestämmelserna (betänkandet s. 64, propositionen
s. 106). En befälhavare kan sålunda — även om de disciplinära skälen tala
för ett annat beslut — med hänsyn till tjänstens fordringar bestämma, att
den, som undergår ett långvarigt arreslstraff, skall deltaga i tjänstgöring. Den
motsatta situationen, att tjänsten skulle kräva, att ett kort arreststraff förenas
med förbud mot tjänstgöring, torde sällan inträffa.

Frågan om tjänstgöringsskyldighet eller förbud mot tjänstgöring måste
jämväl bedömas med hänsyn tagen till beskaffenheten av tjänstgöringen. Rörande
denna tredje synpunkt och dess betydelse synes icke mycket vara att
hämta ur förarbetena. Närmast till hands torde vara antaga, att tjänstgöringen
skall vara av militär art eller tjänstgöring av annat slag vid krigsmakten,
under vars fullgörande vederbörande lyder under strafflagen för
krigsmakten. Som ett argument för nämnda uppfattning kan anföras, att den
befälhavaren enligt 23 och 24 §§ strafflagen för krigsmakten givna befogenheten
torde böra uppfattas såsom härledd ur befälsrätten och således ej
sträcker sig längre än till sådan tjänstgöring, där befälsrätt över vederbörande
föreligger. (Erinras må i detta sammanhang, att befälsrätten över civil
personal i många fall i huvudsak torde inbegripa vanlig arbetsledning.) Möjligen
kan ifrågasättas att giva begreppet tjänstgöring en vidare omfattning
och anse tillåten varje tjänstgöring vid krigsmakten eller till och med inom
försvarsväsendet. Emellertid torde det vara mycket tveksamt, om man kan
sträcka sig så långt. Det skulle också i flera fall bliva svårt att avgöra, vilken
»befälhavare» det skulle tillkomma att bestämma beträffande tjänstgöringsskyldigheten.
Att låta tjänstgöringen avse arbete i statens tjänst utom
försvarsväsendet anser jag skulle föra alltför långt och ej böra komma i
fråga. Och helt uteslutet synes vara att tillåta en tjänstgöring, som avser utövande
av annat arbete än sådant i statens tjänst eller en sysselsättning vilken
som helst. Man synes i dylika fall alltså icke ens kunna lämna plats
för någon prövning av »befälhavaren». Jag finner ej anledning att i detta
sammanhang gå in på frågan, huruvida den, som undergår arrest utan bevakning,
må å det rum, i vilket straffet verkställes, sysselsätta sig med
arbete. I varje fall skulle han icke kunna tillåtas att lämna detta rum för
att utföra sin dagliga civila gärning (jämför Nytt juridiskt arkiv, avd. I,
1910 s. 520).

I förbundets skrivelse har skjutits i förgrunden återverkningarna på avlöningen
av beslut örn tjänstgöring skall fullgöras eller icke. Ingenting i förarbetena
tyder på att befälhavaren, då han fattar sitt beslut, skall låta de
ekonomiska synpunkterna vara avgörande. Författningarnas ståndpunkt synes
snarare vara den, att man genom avlöningsreglementena sökt genomföra
den lösning, som ur ekonomiska skälighetssynpunkter är lämplig; arresterad,
som ej deltager i tjänstgöring, får i vissa fall behålla del av avlöningen (se
23 § militära avlöningsreglementet, 17 § militära icke-ordinariereglementet,

243

16 § manskapsavlöningsreglementet, § 10 första momentet kungörelsen angående
avlöning för värnpliktiga under fredstid och 9 § tredje momentet
krigsavlöningsreglementet). Det kan emellertid måhända ej anses uteslutet
att befälhavaren vid fattande av sitt beslut är berättigad taga någon hänsyn
även till beslutets återverkningar på avlöningen.

Därest de nu berörda synpunkterna tillämpas i det förevarande fallet, synes
resultatet bliva följande. För den händelse, att örlogsvarvet varit att anse
såsom en mobiliserad avdelning av krigsmakten och varvsarbetare alltså
jämlikt 6 § 3:o) strafflagen för krigsmakten lytt under samma lag, hade
det otvivelaktigt tillkommit vederbörande befälhavare att avgöra frågan, örn
tjänstgöring skulle fullgöras eller icke. Då örlogsvarvet under den tid, varom
i ärendet är fråga, torde lia varit att betrakta som mobiliserad avdelning av
krigsmakten, synes man sålunda icke kunna bestrida varvschefens befogenhet
i förevarande avseende. Att han vid prövningen av denna fråga stannat
för uppfattningen, att tjänstgöring icke skulle fullgöras, kan enligt min mening
icke föranleda erinran. Befälhavaren måste nämligen anses ha en vidsträckt
prövningsrätt, och såsom framgår av vad ovan anförts äro vid prövningen
olika synpunkter att beakta.

I och för sig synes det vara skäligt, att försvarsväsendets jämlikt kollektivavtal
avlönade arbetare under tid, då de undergå arreststraff med förbud
att tjänstgöra, äga uppbära någon del av den arbetslön, som eljest skulle
ha utgått. Beträffande arbetare med försörjningsskyldighet mot andra kunde
man därigenom förebygga, att de ekonomiska konsekvenserna av arreststraffet
drabbade dessa senare. Enligt min mening äro hithörande spörsmål
att hänföra till avlöningsfrågor och böra lösas genom avtal.

Jag företager ej någon åtgärd i ärendet.

11. Befälhavare jämlikt § 11 andra stycket militär bestraffningsförordning
tillkommande befogenhet att uppdraga åt underlydande befälhavare att
utöva uppsikt över militärhäkte avser allenast särskilt uppdrag för varje
tillfälle, då hinder uppkommer för befälhavaren.

Vid granskning av till militieombudsmannen inkomna fångförteckningar
dels från Bodens ingenjörkår för juli och augusti 1943 och dels från kronohäktet
i Luleå för sistnämnda månad iakttogs beträffande värnpliktige nr
628-69-29 Max Gidlund följande.

Gidlund dömdes den 31 juli 1943 av regementskrigsrätten vid kåren jämlikt
48 och 49 §§ strafflagen för krigsmakten för rymning att hållas till straffarbete
fyra månader. Gidlund skulle kvarstanna i häkte. Den 3 augusti avgav
Gidlund nöjdförklaring inför stabschefen vid kåren. Samma dag uttogs
han ur militärhäktet och överfördes till kronohäktet i Luleå för avtjänande
av straffet.

214

I skrivelse till kårchefen anmärkte militieombudsmannen, att nöjdförklaring
skulle avgivas inför den befälhavare, som över militärhäktet hade uppsikt.

I infordrat yttrande anförde kårchefen bland annat följande: Att nöjdförklaring
kommit att avgivas inför stabschefen, hade berott därpå att kårchefen
den 3 augusti 1943 varit upptagen av rekognosceringar i visst gränsområde
15—20 mil från kasernen utan att ha avlämnat befälet över kåren.
I sådana fall hade stabschefen brukat handlägga rutinmässiga ärenden enligt
bemyndigande. Ilan hade sålunda vid tillfället även haft uppsikt över kårens
häkte.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse till kårchefen den 23 mars 1945
följande.

Enligt 2 § i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av
straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, skall nöjdförklaring av
den som hålles i militärhäkte ske inför den befälhavare, som över häktet har
uppsikt. I § 11 andra stycket militär bestraffningsförordning stadgas bland
annat i första punkten, att militärhäkte vid truppförband står under uppsikt
av befälhavaren för truppförbandet, samt i andra punkten, att befälhavaren,
då han är förhindrad att själv fullgöra därmed förenade åligganden, äger att
åt underlydande befälhavare av minst kaptens grad uppdraga att tillfälligt
utöva uppsikten över häktet.

För tolkningen av stadgandet i andra punkten äro förarbetena till detsamma
belysande.

Bestämmelsen tillkom genom kungörelsen den 2 februari 1923 (nr 8) och
föranleddes av en skrivelse den 14 oktober 1922 från militieombudsmannen
till Kungl. Majit (se ämbetsberättelsen 1923 s. 201—205).

I skrivelsen framhöll militieombudsmannen, att det inträffat, att dröjsmål
med avgivande av nöjdförklaring förekommit, då regementschef deltagit i
övningar med regementet utom förläggningsorten. Även örn i berörda fall
på grund av bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet befälhavaren för den
hemmavarande styrkan finge anses ha varit behörig upptaga nöjdförklaring,
torde det dock vara klart, att det ofta måste bliva förenat med svårighet för
militärbefälet att avgöra, huru gällande bestämmelser i förevarande hänseende
skulle tolkas. För undanröjande av de svårigheter rörande upptagande
av nöjdförklaring, som sålunda kunde uppstå, ävensom för underlättande av
fullgörandet av detta tjänsteåliggande i allmänhet syntes möjlighet böra finnas
för avgivande av nöjdförklaring jämväl inför annan än befälhavaren för vederbörande
truppförband. I anslutning till vad sålunda anförts föreslog militieombudsmannen,
att till § 11 militär bestraffningsförordning måtte fogas
ett stadgande av innehåll, att befälhavaren finge åt annan officer uppdraga
att i allmänhet eller för särskilt fall i befälhavarens ställe upptaga nöjdförklaring.

I avgivet yttrande över militieombudsmannens framställning anförde krigshovrätten
bland annat: Krigshovrätten holle för sin del före, att det fort -

245

farande borde ankomma på vederbörande befälhavare att upptaga nöjdförklaring.
Det borde sålunda endast för särskilt fall — då befälhavaren funne
sig förhindrad att fullgöra detta åliggande — medgivas befälhavaren rätt att
meddela annan person uppdrag att i befälhavarens ställe utföra de tjänsteförrättningar,
som stöde i samband med nöjdförklarings upptagande. Rätten
att för särskilt fall förordna substitut borde begränsas att avse officer av
minst kaptens tjänsteställning.

Härefter utfärdades ovannämnda kungörelse den 2 februari 1923, varigenom
tillkom stadgandet i andra punkten andra stycket av § 11 i militär bestraffningsförordning.

Därest vid befälhavares frånvaro befälet över förbandet överlämnats till
annan, blir uppenbarligen denne att anse som befälhavare och utan vidare
behörig utöva uppsikt över häktet. Sistnämnda stadgande avser alltså andra
fall, då befälhavare på grund av frånvaro eller eljest är förhindrad utöva uppsikten
över häktet. Stadgandet förutsätter för att annan skall äga utöva tillfällig
uppsikt över häkte särskilt uppdrag från befälhavaren för varje tillfälle,
då hinder uppkommer för denne.

Gidlund har i förevarande fall avgivit nöjdförklaring inför stabschefen,
ehuru denne, såvitt av utredningen framgår, icke övertagit befälet över kåren
eller haft sådant särskilt uppdrag, som nyss nämnts. Stabschefen synes alltså
icke ha varit behörig att upptaga nöjdförklaring.

Ehuru sålunda enligt min mening i ovan angivna hänseende förfarits oriktigt,
finner jag mig med hänsyn till omständigheterna kunna låta bero vid den
erinran, som innefattas i det anförda.

II.

Vid en av militieombudsmannen den 19 juli 1944 förrättad inspektion av
Göteborgs försvarsområdes stabsexpedition och vissa försvarsområdet tillhörande
förband iakttogs vid granskning av förhörsprotokollen i disciplinmål
bland annat följande.

Förordnande om verkställighet av disciplinstraff hade i regel meddelats
av chefen för sektion III »på befallning».

Det anmärktes, att, enär bestraffningen verkställts i försvarsområdesstabens
häkte, det såsom i militieombudsmannens ämbetsberättelse år 1944 s.
254—257 närmare utvecklats ålegat försvarsområdesbefälhavaren att själv
meddela och underskriva verkställighetsförordnandena.

I infordrat yttrande anförde försvarsområdesbefälhavaren bland annat följande:
Han hade troligen givit chefen för sektion III bemyndigande att i försvarsområdesbefälhavarens
ställe underteckna verkställighetsförordnande å
beslut i disciplinmål. På grund av att försvarsområdesstabens arrestlokal under
den nuvarande stränga beredskapen med åtföljande omfattande inkallelser
varit hårt belastad, hade tidpunkten för straffverkställigheten i allmänhet
icke kunnat fastställas vid tidpunkten för straffets utdömande. Försvarsområdesbefälhavaren
bade därför varit nödsakad att översända protokollet till
vederbörande befälhavare för delgivning och verkställighet, utan att straff -

246

verkställighetsförordnande dessförinnan kunnat åtecknas protokollet. Uppdrag
hade vid översändandet givits åt vederbörande befälhavare att med försvarsområdesväbeln
avtala lämplig tidpunkt för straffets avtjänande. Sedan
sådan tidpunkt avtalats, hade protokollet översänts till försvarsområdesstaben
för påtecknande av verkställighetsförordnande å detsamma. Protokollen hade
ofta översänts till försvarsområdesstaben så sent, att det, på grund av att försvarsområdesbefälhavaren
varit upptagen med annan tjänstförrällning, varit
nödvändigt, att chefen för sektion III enligt försvarsområdesbefälhavarens
bemyndigande undertecknat verkställighelsförordnandet. Jämlikt militär
bestraffningsförordning § 11 andra stycket ansåge försvarsområdesbefälhavaren
sig oförhindrad att under nämnda förhållanden bemyndiga chefen för
sektion III att i försvarsområdesbefälhavarens ställe underteckna verkställighetsförordnande.
I anledning av den framställda anmärkningen komme
försvarsområdesbefälhavaren dock att vidtaga rättelse i enlighet med densamma,
dock med förbehåll att vid förhinder för honom chefen för sektion
lil alltjämt komme att få underteckna förordnandet i enlighet med av försvarsområdesbefälhavaren
jämlikt bestämmelserna i militär bestraffningsförordning
§ 11 givet bemyndigande.

I skrivelse den 16 mars 1945 till försvarsområdesbefälhavaren anförde militieombudsmannen,
under hänvisning till uttalandena i militieombudsmannens
ämbetsberättelse år 1944 s. 254—257 följande.

I § 11 militär bestraffningsförordning stadgas bland annat, att militärhäkte
vid truppförband står under uppsikt av befälhavaren för truppförbandet,
samt att denne, då han är förhindrad att själv fullgöra därmed förenade
åligganden, äger att åt underlydande befälhavare av minst kaptens grad uppdraga
att tillfälligt utöva uppsikten över häktet. Med sådant uppdrag torde
följa befogenhet att meddela förordnande örn straffverkställighet. Därest vid
befälhavares frånvaro eller eljest befälet över förbandet överlämnats till annan,
blir uppenbarligen denne att anse som befälhavare och utan vidare behörig
att utöva uppsikt över häktet. Nämnda stadgande avser alltså andra fall,
då befälhavare på grund av frånvaro eller eljest är förhindrad utöva uppsikten
över häktet. Stadgandet förutsätter för att annan skall äga utöva tillfällig
uppsikt över häkte särskilt uppdrag från befälhavaren för varje tillfälle,
då hinder uppkommer för denne. Allenast örn sådant tillfälligt uppdrag att
utöva uppsikt över häkte föreligger, äger sålunda underlydande befälhavare
meddela förordnande om straffverkställighet och anteckna förordnandet å
utslaget. I alla andra fall måste vederbörande befälhavare otvivelaktigt själv
meddela förordnande om straffverkställighet och bör enligt min mening även
underteckna föreskriven anteckning å utslaget örn tid för straffets början
och slut.

247

12. Angående rätten att anföra klagomål hos inilitieoinbudsmannen och
sättet för klagomåls framförande.

1 en den 8 december 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 76-68-38 Albert Olsson bland annat följande: Olsson
hade nyligen tjänstgjort vid ett fältförband tillhörande Västernorrlands
regemente. I samband med avrustningen vid förbandet hade en styrka utgörande
tio procent av personalen kvarhallits för att ordna förbandets förråd
m. m., vilket arbete beräknats taga en tid av fyra till sex veckor. Vid uttagningen
av denna personal hade en av de värnpliktiga — nr 669-67-37 Svensson
— tillåtit sig att protestera mot det tillämpade förfaringssättet. Han hade
ansett sig veta, att personal från depån skulle anlitas för detta arbete, och
hade framhållit, att han skulle skriva till militieombudsmannen för att få
besked i saken. Med anledning härav hade kompanichefen löjtnanten i regementets
reserv A. Lundquist kallat fram, samt framför truppen »skällt ut»
och hotat Svensson med två månaders fängelse för att denne hotat befälet
med anmälan till militieombudsmannen.

Sedan skriften översänts till chefen för armén för utredning, inkom denne
med protokoll från ett av majoren M. Berggren den 4 och den 5 januari 1945
hållet förhör i saken ävensom med yttranden av Lundquist och tjänstförrättande
chefen för Västernorrlands regemente överstelöjtnanten H. Rune.

Olsson uppgav vid förhöret bland annat följande: Han hade statt långt
bak i truppen och hade därför icke själv hört, att Lundquist »skällt ut»
Svensson. Denne hade emellertid sedermera omtalat för Olsson, att han fått
en skrapa av Lundquist, som sagt till honom, alt han kunde få två månaders
fängelse, om han anmälde befälet för militieombudsmannen.

Lundquist anförde: Vid en uppställning med kompaniet den 30 november
1944 hade Lundquist tillfrågat personalen, huruvida någon eller några
ville frivilligt anmäla sig att stanna kvar för att fullgöra förrådstjänst vid
kompaniets fältdepå. Då endast en man anmält sig, hade Lundquist, i det han
meddelat personalen, att han såge sig nödsakad ali kommendera kvar en viss
procent av styrkan, beordrat plutoncheferna att ur respektive plutoner uttaga
ett visst antal man. Lundquist hade enligt order ägt rätt att kvarbeordra intill
tio procent av kompaniets personal men hade uttagit allenast tio man eller
sex procent av styrkan. Då värnpliktige fänriken P. V. Andersson därefter
lämnade Lundquist uppgift örn den uttagna personalen, hade Andersson
rapporterat, att Svensson i hotfull ton uttalat, alt han skulle göra anmälan
i saken till militieombudsmannen. Lundquist hade med anledning härav kallat
till sig Svensson och i lugn, lågmäld ton tillhållit denne det olämpliga i att
söka hota en överordnad vid utförande av hans tjänsteplikt. Svensson hade
bestritt, att hans yttrande avsett att utgöra eli hot mot Lundquist, men hade
medgivit det dumma i sitt beleende. Lundquist hade samtidigt meddelat Svensson,
att dylika yttranden under hot kunde bliva ganska kännbara för vederbörande,
men att Lundquist förstått, alt yttrandet fällts av obetänksamhet,
och därför skulle låta bero vid vad som förekommit. Lundquist hade sam -

248

tidigt meddelat manskapet i övrigt, att man borde vara mera försiktig med
sina yttranden, då ett hotfullt yttrande kunde bliva ganska kännbart och till
och med rendera vederbörande fängelsestraff. Någon utskällning av Svensson
hade icke förekommit. Lundquist hade ävenledes meddelat personalen, att
därest ytterligare frivilliga anmälde sig, skulle utbyte ske av den kvarbeordrade
styrkan. Sådant utbyte hade också ägt rum, och den nu tjänstgörande
styrkan vid fältdepån utgjordes helt av frivillig personal.

Värnpliktige nr 687-67-34 Johan Teofil Viking berättade vid förhör inför
Berggren: Han hade varit närvarande vid den uppställning, då Lundquist meddelat,
att en viss del av manskapet måste kvarbliva i förrådstjänst. Då från
början allenast ett par man anmält sig att frivilligt kvarstanna i tjänst, hade
Lundquist förklarat, att återstoden måste uttagas tvångsvis. Svensson hade
tillhört dem, som uttagits på detta sätt. Han hade därvid protesterat och sagt,
att han skulle skriva till militieombudsmannen i saken. Svenssons yttrande
hade hörts av Andersson, som rapporterat detta till Lundquist. Denne hade
då kallat fram Svensson till sig. Vad Lundquist därefter sagt till Svensson,
hade Viking icke hört, men sedan Svensson återvänt till sin plats i ledet, hade
Lundquist yttrat till truppen: »Ni skall vara försiktiga med att hota med
militieombudsmannen, för det kan kosta ett par månader.» Varken Svensson
eller någon annan hade tillkännagivit någon avsikt att skriva till militieombudsmannen
med anledning av detta uttalande.

Andersson berättade: Han hade vid tillfället uppfattat, att Svensson yttrat,
att han skulle anmäla Lundquist för militieombudsmannen, och hade därför
rapporterat saken för Lundquist, som kallat fram Svensson till sig. Lundquist
hade därvid framhållit för Svensson, att det vore farligt att hota en officer
i tjänsteutövning med en anmälan till militieombudsmannen. Svensson hade
erkänt och ångrat sin dumhet samt förklarat, att hans yttrande icke varit
avsett som ett hot, utan varit utslag mera av tanklöshet och dåligt humör.
Svensson hade därefter fått gå tillbaka till sin plats i ledet. Härunder hade
Lundquist varnat truppen att hota befäl i tjänsteutövning nied militieombudsmannen,
ty det kunde kosta fängelse.

Rune anförde i sitt yttrande: Ifrågavarande förband hade organiserats den
3 oktober 1944 för en beräknad tjänstgöring av två och en halv månad och
återkommit till fältdepån den 28 november 1944. Huvuddelen av förbandet
hade hempermitterats den 2 december 1944. Lundquists åtgärd att kvarhålla
det angivna antalet värnpliktiga för ordnandet av materielen i fältdepån stöde
i överensstämmelse med gällande bestämmelser. Det syntes i förevarande fall
ha varit så mycket mindre anledning till klagomål från de värnpliktigas sida,
som förbandet fått utrycka femton dagar före utgången av den ursprungligen
bestämda tjänstgöringstiden.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 10 mars 1945 till chefen för
Västernorrlands regemente, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit.

249

Lundquists åtgärd att kvarhålla viss personal för tjänstgöring i förbandets
fältdepå föranleder icke någon erinran från min sida.

I fråga om Lundquists påtalade uppträdande i övrigt må till en början
anmärkas, att den rätt en krigsman äger att anföra klagomål hos mililieombudsmannen
utgör en viktig del av hans medborgerliga rättigheter och får
icke inskränkas. Denna rättighet lider dock ej inskränkning, därigenom att
vissa krav måste ställas på formen och sättet för klagomåls framförande
de få t. ex. ej innehålla smädelser. I § 1 mom. 30 i tjänstgöringsreglementet
för armén stadgas såsom en allmän regel, att klagan skall framställas på
höviskt och grannlaga sätt, och att det är förbjudet anföra klagan framför
trupp. Det är i förevarande fall utrett, att Svensson, då truppen varit uppställd,
av missnöje över att han uttagits att kvarstanna för tjänstgöring i fältdepån,
högljutt protesterat häremot och förklarat sig lia för avsikt att vända sig till
militieombudsmannen. Ehuru det icke kan anses styrkt, att Svenssons uttalande
framförts som ett hot, måste hans förfarande att under tjänstgöring
inför trupp tillkännagiva sin mening dock anses olämpligt och stridande mot
grunderna för nyssnämnda stadgande. Det har därför ej saknats fog för
Lundquists åtgärd att enskilt muntligen tillrättavisa Svensson. Lundquist
synes även vid tillfället inför truppen framfört yttranden, innebärande en
varning att hota befäl i tjänsteutövning med militieombudsmannen, enär påföljden
kunde bliva fängelse. I och för sig har Lundquist uppenbarligen varit
befogad upplysa truppen örn vådan av att framföra klagomål på obehörigt
sätt, och Lundquist synes ej ha haft någon avsikt alt skrämma truppen från
att vända sig till militieombudsmannen. Det kan emellertid i delta sammanhang
framhållas, att det är angeläget, att befälet nogsamt undviker att inför
trupp eller enskild underlydande på det ena eller andra sättet giva uttryck
för sitt ogillande av hänvändelse från underlydande till militieombudsmannen.
Ett avsteg härifrån innebär en kränkning av rätten att vända sig till militieombudsmannen.

I anslutning till vad nu anförts må anmärkas, att sådana omständigheter
kunna föreligga, att det ej kan anses klandervärt att underordnad till överordnad
framför sin avsikt att hänvända sig till militieombudsmannen. Örn
t. ex. en underlydande, som blivit förorättad av förman och vid enskilt samtal
med denne begär upprättelse men vägras sådan, på ett grannlaga sätt giver
tillkänna sin avsikt, att därest förmannen vidhåller sin ståndpunkt vända sig
till högre militär chef eller till militieombudsmannen för rättelse, torde någon
anmärkning icke kunna riktas mot ett sådant förfarande. Vidare kan vid
enskilt samtal värnpliktiga emellan å fritid diskuteras frågan örn hänvändelse
till militieombudsmannen på grund av förment övergrepp från överordnad,
utan att detta kan anses oriktigt — dock givetvis under förutsättning att avhandlandet
icke sker vid sådan sammankomst och under sådana förhållanden
i övrigt, som avses i 73 § strafflagen för krigsmakten.

Regementschefen skall giva Lundquist del av skrivelsens innehåll.

250

13. Militär befälhavare är icke behörig att upptaga nöjdförklaring angående

villkorlig dom.

Vid en av militieombudsmannen deli 20 oktober 1944 förrättad inspektion
av Signalregementet uppmärksammades vid granskning av liggaren över
nöjdförklaringar, att volontären nr 5074-1-43 Martinsson, som den 1 februari
1943 av regementskrigsrätten vid Signalregementet dömts att för förskingring
med mera hållas till straffarbete i sex månader, villkorlig dom, den 3
februari 1943 förklarat sig nöjd med utslaget. Nöjdförklaringen hade i närvaro
av majoren Stackelberg och kaptenen Hermansson avgivits inför chefen
för Signalregementet.

I infordrat yttrande meddelade regementschefen, att nöjdförklaringen av
misstag upptagits av honom samt anhöll, att, enär felaktigheten att upptaga
nöjdförklaring icke syntes ha medfört någon för den dömde menlig följd,
militieombudsmannen måtte låta vid den gjorda anmärkningen bero.

Sedermera inhämtades under hand, att såväl Martinsson som vederbörande
krigsfiskal samma dag, som utslaget meddelats, i vederbörlig ordning inför
regementskrigsrätten förklarat sig nöjd med utslaget.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 3 april 1945 till regementschefen.

I fråga om avgivande av nöjdförklaring beträffande villkorlig dom finnas
bestämmelser i 24 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom, vilken lag
enligt kungörelse den 1 oktober 1943 trätt i kraft den 1 januari 1944. Före
sistnämnda dag gällde härutinnan stadgandet i 21 § lagen den 28 juni
1918 angående villkorlig straffdom, vilket sålunda i förevarande fall var tilllämpligt.
Det kan anmärkas, att föreskrifterna i lagen den 26 mars 1909
angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft
ägande utslag — genom vilken lag regleras förfarandet vid upptagande av
nöjdförklaringar i andra fall — enligt vad uttryckligen angives i 1 § andra
stycket i lagen, icke äga tillämpning i fråga om villkorlig straffdom.

21 § första stycket lagen den 28 juni 1918 var av följande lydelse: Vill
före besvärstidens utgång part förklara sig nöjd med villkorlig dom antingen
i dess helhet, så vitt den dömde rörer, eller i vad domen avser straff, anstånd,
övervakning och skyldighet, som i 6 § andra stycket sägs, må, där
underrätt meddelat domen, förklaringen avgivas inför denna. Sådan förklaring
må ock avgivas inför annan domstol, om denna är den dömdes vårdnadsdomstol,
eller inför Konungens befallningshavande eller magistrat, så
ock, i vittnens närvaro, inför ordförande i vårdnadsdomstolen eller ordförande
i magistrat, inför polismästare eller inför tillsyningsman eller föreståndare
vid häkte eller fängelse.

Det av tillkallade sakkunniga år 1917 framlagda förslaget till lag angående
villkorlig straffdom m. m. överensstämde i fråga om föreskrifterna angående
vilka domstolar och myndigheter, som skulle äga upptaga nöjdförklaring,
med lydelsen av 21 § första stycket i lagen den 28 juni 1918, dock

251

att däri jämväl föreslagits, att, där den villkorligt dömde dömts efter strafflagen
för krigsmakten, nöjdförklaring jämväl skulle kunna avgivas inför befälhavare,
som hade uppsikt över militärhäkte, »eller inför tillsyningsman
eller föreståndare vid annat häkte eller fängelse».

I lagrådet anmärktes bland annat följande: Förslaget lämnade, i motsats
till lagen den 26 mars 1909, den dömde öppet att avgiva nöjdförklaring genom
ombud. Det vore naturligt, att prövotiden ej kunde börja löpa på grund
av nöjdförklaring, med mindre sådan avgivits av samtliga parter, ej blott
av den dömde. Emellertid syntes detta kunna medföra åtskilliga vanskligheter.
1 vad mån skulle nöjdförklaring av åklagaren i målet utgöra hinder
för högre åklagarmyndighet att förordna om målets fullföljd? För det fall,
då nöjdförklaring å målsägarens vägnar avgåves genom ombud eller representant,
komme prövningen av behörighetsfrågan ej sällan att bereda svårigheter
för den, som hade att mottaga förklaringen.

Departementschefen förklarade, att de vanskligheter, som på sätt inom lagrådet
erinrats kunde vara förenade med prövningen av behörighetsfrågan
vid nöjdförklaring, torde böra medföra, att befälhavare, som hade uppsikt
över militärhäkte, ej medtoges bland dem, inför vilka nöjdförklaring kunde
avgivas. (Se Nytt juridiskt arkiv, avd. II, 1918 s. 778 f.) I enlighet härmed
uteslöts befälhavare, som hade uppsikt över militärhäkte, ur lagrummet, och
i samband därmed jämkades ordalagen så, att det i stället för »tillsyningsman
eller föreståndare vid annat häkte eller fängelse» kom att heta: »tillsyningsman
eller föreståndare vid häkte eller fängelse».

Enligt ordalagen i lagrummet må nöjdförklaring avgivas bland annat inför
föreståndare vid häkte». Det synes kunna vara föremål för tvivelsmål, huruvida
med häkte härvid avses även militärhäkte. Örn sa vöre fallet, skulle
det förhållandet inträffa, att nöjdförklaring icke skulle kunna upptagas av
den militäre befälhavare, under vars uppsikt häktet enligt § 11 militär bestraffningsförordning
står, men väl av vederbörande väbel eller, där sådan
ej finnes, annan av befälhavaren till föreståndare för häktet förordnad underofficer.
I Svedelius-Geijerstams kommentar till strafflagen för krigsmakten
(s. 583) uttalas, att befälhavare, som bär uppsikt över militärhäkte, ej
är behörig att upptaga dylik nöjdförklaring, men att sådan behörighet däremot
torde tillkomma häktets föreståndare. Denna tolkning kan emellertid
med hänsyn till förarbetena till lagen enligt min mening icke godtagas. De
till stöd för den vidtagna ändringen i de sakkunnigas förslag anförda skäl,
enligt vilka det ansetts icke böra anförtros åt militär befälhavare att vid fall
av villkorlig dom upptaga nöjdförklaringar, måste än mera göra sig gällande
i fråga örn den väbel eller särskilt förordnade underofficer, som är »föreståndare»
för militärhäkte. Lagrummet kan därför enligt min mening icke i detta
hänseende tolkas strängt efter ordalydelsen. En sådan tolkning skulle nämligen
uppenbarligen strida mot lagstiftarens avsikt. Varken den befälhavare,
under vars uppsikt militärhäkte står, eller föreståndaren för sådant häkte
kan sålunda anses behörig upptaga sådan nöjdförklaring, som omförmäles
i 21 § första .stycket lagen den 28 juni 1918.

252

I 24 § första stycket i nu gällande lag om villkorlig dom heter det: Vill den
dömde före besvärs tidens utgång förklara sig nöjd med utslaget i vad det
avser den villkorliga domen, må förklaringen avgivas inför underrätt, som
meddelat utslaget, eller övervakningsdomstolen. Sådan förklaring må ock
avgivas inför domare eller ledamot av rådhusrätt, som i 9 § sägs, eller ock
inför tillsyningsman eller styresman vid häkte eller fängelse. Förklaring,
vilken avgives inför annan än underrätt, som meddelat utslaget, skall icke
gälla, utan att utslaget eller rättens eller domarens bevis örn målets utgång,
såvitt den dömde rörer, finnes att tillgå för den, som mottager förklaringen.

Enligt detta lagrum får nöjdförklaring sålunda avgivas bland annat inför
»tillsyningsman eller styresman vid häkte eller fängelse». Med tillsyningsman
menas härvid person, som, vid kronohäkte beläget å annan ort än länets
residensstad, förordnats därtill, och med styresman anstaltens direktör eller
föreståndare (se Strahl-Lindberg: Villkorlig dom och villkorlig frigivning s.
129). De använda ordalagen kunna uppenbarligen icke inbegripa befälhavare,
som har uppsikt över militärhäkte, eller föreståndare för sådant häkte.
Den omständigheten, att enligt numera gällande lagstiftning nöjdförklaring,
när villkorlig dom meddelats, kan avgivas endast av den dömde samt allenast
avse den villkorliga domen (ej skadestånd etc.), kan möjligen sägas böra
medföra mindre betänkligheter att åt militär myndighet anförtro upptagande
av nöjdförklaring, än vad som varit fallet enligt 1918 års lag. Nämnda
förhållande kan emellertid icke, med hänsyn till den avfattning som 24 § i
1939 års lag erhållit, motivera en sådan tolkning av nämnda lagrum, att
nöjdförklaring i förevarande fall får anses kunna avgivas jämväl inför militär
myndighet.

Militieombudsmannen fann på grund av vad sålunda anförts, att regementschefen
förfarit felaktigt genom att i förevarande fall upptaga nöjdförklaring.
Då detta förhållande emellertid icke medfört någon olägenhet för den dömde,
vilken den 1 februari 1943 i vederbörlig ordning avgivit nöjdförklaring inför
regementskrigsrätten, ansåg sig militieombudsmannen kulma låta bero vid
vad i saken förekommit.

14. Fråga om i liggaren över nöjdförklaringar skall verkställas anteckning
jämväl angående den dömde ålagd ersättningsskyldighet. Tillika fråga huruvida
den dömde äger förklara sig nöjd med utslaget allenast i vissa delar.

Vid en av militieombudsmannen den 20 oktober 1944 förrättad inspektion
av Signalregementet antecknades vid granskning av liggaren över nöjdförklaringar
bland annat, att i ett flertal fall i kolumn 2 i liggaren, vilken
kolumn vore avsedd för anteckningar angående — förutom den dömdes
namn — målets beskaffenhet och ådömt straff, verkställts anteckning jämväl
beträffande alagd skadestandsskyldigliet samt skyldighet att utgiva ersättning
för rättegångskostnader. I anledning härav anmärktes, att i liggaren

253

över nöj dförklaringar icke borde verkställas anteckning angående den dömde
ålagd ersättningsskyldighet.

I infordrat yttrande framhöll chefen för Signalregementet, att det vore
förklarligt, att i kolumn 2 verkställts anteckning örn ersättningsskyldighet
m. m., »emedan den ansetts tillhöra straffet», samt anförde vidare följande:
Militieombudsmannens åsikt, att endast det verkliga straffet, men icke ådömd
ersättningsskyldighet, skulle angivas i kolumn 2, kunde möjligen föranleda
missförstånd hos den dömde. Om denne icke hade något att erinra mot straffet
men ville överklaga domen om ersättningsskyldighet, kunde han i så fall
förklara sig nöjd med i nöjdförklaringen angiven del av domen och överklaga
den icke upptagna delen?

I anledning av vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen i
skrivelse den 1 mars 1945 till regementschefen.

Enligt 1 § i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall
av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, skall, där den som blivit
dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse förklarat sig nöjd med
utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen, straffet genast gå
i verkställighet utan hinder av åklagares eller målsägandes besvär. Beträffande
nöjdförklaring av den, som är häktad, gäller enligt 2 § i lagen, att
sådan förklaring ej må gälla, där ej vid tiden för dess avgivande utslaget
eller rättens eller domarens bevis örn den ådömda bestraffningen och den
utgång i övrigt, målet såvitt den dömde rörer genom utslaget erhållit, kommit
den myndighet till handa, som äger mottaga nöjdförklaringen. Icke häktad
person skall enligt 3 § vid avgivande av nöjdförklaring avlämna utslaget
eller sådant bevis, som nyss nämnts. Tillika stadgas i kungörelse den 10
december 1909 rörande tillämpningen av lagen den 26 mars 1909, bland annat,
att myndighet, som äger mottaga sådan nöjdförklaring, som ovan omförmälts,
skall över dylika förklaringar föra särskilda minnesanteckningar
(liggare över nöjdförklaringar), ävensom att anteckning om nöjdförklaring
skall göras på den handling, på grund varav förklaringen avgivits (utslag
eller bevis). Liggare över nöjdförklaringar skall enligt mom. 176 i instruktion
för expeditionstjänsten vid armén föras enligt fastställt formulär nr 31.
Rubriken till kolumn 2 i formuläret lyder: »Den dömdes namn, målets beskaffenhet
och ådömt straff». Såsom exempel på kolumnens ifyllande har i
instruktionen angivits bland annat: »Värnpliktige nr 216-45-1915 N. N.; misshandel;
1 mån. fäng.» — Kungl. Maj:t har i cirkulär den 12 december 1941
med anledning av en av justitieombudsmannen gjord framställning erinrat
underrätterna om angelägenheten av att sådant bevis, som omförmäles i 2 §
i 1909 års lag, innehåller uppgift ej allenast örn ådömd bestraffning utan även
örn målets utgång i övrigt såvitt angår den dömde, såsom honom ålagd ersättningsskyldighet.

Av vad ovan anförts framgår, att det icke avsetts, att i liggaren över nöjdförklaringar
skall göras anteckning om vederbörande ålagd ersättningsskyldighet.
Genom de föreskrifter, som meddelats därom, att vid avgivandet av

254

nöjdförklaring skall hos den myndighet, som upptager nöjdförklaringen, vara
tillgängligt utslaget eller bevis örn den ådömda bestraffningen och den utgång
i övrigt målet såvitt den dömde rörer erhållit — vilka handlingar den
dömde givetvis skall beredas tillfälle laga del av — torde vara på ett betryggande
sätt sörjt för att den dömde före nöjdförklaringens avgivande erhåller
kännedom jämväl örn honom genom utslaget ålagd ersättningsskyldighet.
Det synes därför icke ur denna synpunkt erforderligt att härom göra anteckning
i liggaren över nöjdförklaringar. Genom att införingarna i liggaren
göras mera vidlyftiga än som erfordras kan även befaras, att liggaren minskar
i överskådlighet.

Vad beträffar den av regementschefen berörda frågan, huruvida en person,
som genom samma utslag ådömts straff och ålagts ersättningsskyldighet,
kan avgiva nöjdförklaring allenast i fråga om straffet samt fullfölja
talan mot utslaget i vad det avser honom ålagd ersättningsskyldighet, må
anföras följande. De i 1 § i 1909 års lag använda ordalagen, att den dömde
»förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen»,
torde giva vid handen, att nöjdförklaring, som avgives jämlikt
denna lag, icke kan begränsas att, i vad det rörer den dömde, avse endast
en del av utslaget. Till stöd härför kan åberopas vad av justitieombudsmannen
anförts i den framställning lill Kungl. Maj:t, som föranlett utfärdandet
av ovannämnda cirkulär. Det heter häri bland annat: »Syftet med
domsbevisets översändande är att på grund av detta nöjdförklaring skall
kunna avgivas. Då sådan förklaring skall omfatta icke blott den ådömda bestraffningen
utan även den ersättnings- och skadeståndsskyldighet, som blivit
den dömde ålagd, är det av största vikt, att beviset avfattas i full överensstämmelse
med föreskrifterna i 2 § lagen den 26 mars 1909.» Avgiven
nöjdförklaring måste sålunda avse jämväl ålagd ersättningsskyldighet; den
dömde äger icke begränsa sin nöjdförklaring till att endast avse straffet.

Jag låter bero vid vad sålunda förekommit.

15. Värnpliktiga, som vid terränglöpning blivit efter, lia i anledning härav
beordrats att kläda av sig och gå till sängs.

I en den 25 april 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 1012-21-43 Nils Johan Bergman bland annat följande: Söndagen
den 23 april 1944 hade Bergman deltagit i en terränglöpning å första
utbildningskompaniet vid Västernorrlands regemente. Löpningen hade gått
på en bana å 1 700 meter. Bergman lede av en skada i vänstra benet och
hade följaktligen icke kunnat hålla samma fart under löpningen som flertalet
löpare utan blivit efter tillsammans med tre andra värnpliktiga. Då
Bergman och hans kamrater kommit i mål, hade löjtnanten vid regementet
Gösta Berleen hållit ett tal och därvid yttrat bland annat, att han ansåge,
att Bergman och nämnda tre värnpliktiga slitit så ont, att de om femton
minuter skulle vara avklädda och ligga i sina sängar. Berleen hade tillika

235

förklarat, att de dessföiunnan skulle ha förrättat sina naturbehov och att
de icke finge lämna sängarna annat än på order. Bergman ansåge, att den
påtalade ordern utgjort en slraffkommendering för att hindra honom att på
sin fritid besöka Sollefteå.

Sedan skriften översänts till chefen för Västernorrlands regemente, inkom
denne med bland annat protokoll från ett av majoren Y. A. Säfwenberg i
saken hållet förhör.

Berleen berättade vid förhöret bland annat: Den ifrågavarande terränglöpningen
hade anordnats den 23 april 1944 på order av regementschefen
för kompaniets samtliga rekryter. Banan hade gått i lätt terräng och varit
omkring 1 700 meter. Bästa löptiden hade varit omkring åtta minuter 30
sekunder. Minst en halv timme efter starten och tio minuter efter alla andra
hade Bergman och tre andra värnpliktiga anlänt till målet gående i långsam
takt. Bergman hade därvid haltat på ett uppseendeväckande sätt. Berleen
hade beordrat de fyra efterliggama att kläda av sig och gå till sängs.
Han hade även för att de icke skulle behöva stiga upp i onödan givit order
örn att de av dem, som så behövde, skulle förrätta sina naturbehov, innan
de ginge och lade sig. De hade därjämte fått meddelande örn att dagunderofficeren
skulle meddela dem, när middagsmålet komme att utspisas, och
att de då finge stiga upp och äta i regementets matsal, men att de därefter
åter skulle gå och lägga sig. Avsikten med Berleens order hade varit, att
de skolat vara utvilade till följande dags övningar. Någon hårdare övning
hade icke förekommit den 22 april 1944. Bergman hade vidare nämnda dag
vid hälsningsprov inför Berleen gått utan att halta. Enligt uppgift av personer
från Bergmans hemtrakt hade ingen där sett honom halta. Något fel
på Bergmans knä hade icke heller konstaterats vid läkarbesiktning några
dagar före den ifrågavarande löpningen.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i en skrivelse den 9 december 1944 till
regementschefen följande.

Av utredningen framgår, att Berleens ifrågavarande order till Bergman och
hans kamrater föranletts av att de enligt Berleens uppfattning icke genomfört
löpningen på ett tillfredsställande sätt. Att ordern varit påkallad med
hänsyn till deras hälsotillstånd är icke ådagalagt. Förbud för manskap att
under viss tid lämna sitt kompanis lokaler må icke meddelas annorledes än
i form av tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten, och sådan
tillrättavisning kan icke få innefatta skyldighet för den tillrättavisade att
hålla sig till sängs. Berleen har därför förfarit felaktigt genom sitt förfaringssätt
i förevarande fall. Med hänsyn till omständigheterna anser jag mig
emellertid kunna låta bero vid den erinran till Berleen, som innefattas i det
nu anförda.

Regementschefen skulle giva Berleen del av skrivelsens innehåll.

256

16. Åläggande av stalltjänst såsom tillrättavisning.

I en den 13 juni 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift hemställde
chefen för det hästanspända artilleriets troppchefsskola vid Göta artilleriregemente,
kaptenen V. Tham, om upplysning, huruvida tillrättavisningsformen
»handräckning utom vanlig ordning» finge fullgöras i form av handräckning
i stallet utom ordinarie tjänstetid. Tham anförde vidare bland annat:
Stallhandräckningens uppgift vore att svara för ordningen i stallet samt
för dettas vädring och renhållning. Uppgiften vöre densamma på dagen som
på natten. Tjänsten torde närmast vara att betrakta som handräckningstjänst,
ehuru i uppgiften även inginge att se till att ingen obehörig komme in
i stallet. Det förhållandet, att Soldatinstruktion: Hästen m. m. i mom. 100
och 101 talade örn »stallvakt» och »stallpost», torde väl knappast motivera,
att tjänsten räknades som vakttjänst. Vid troppchefsskolan vore stallhandräckningen
icke beväpnad.

Sedermera inkom Tham med en av honom undertecknad »Instruktion för
elev beordrad till stallhandräckning». Denna instruktion innehöll uppgift
angående tjänstgöringstid, bestämmelser örn vem som vore chef för stallhandräckningsstyrkan,
om permission och avlämning, samt hänvisade i övrigt
till bestämmelserna i nämnda soldatinstruktion mom. 97—101.

Angivna moment finnas i soldatinstruktionen intagna under rubriken
»Stallet». De tre första momenten handla om vädring och renhållning av
stallet samt om inrättande och underhåll av bädd å hästens spiltplats. De
därpå följande två momenten ha följande lydelse:

100.

»Stallvakten har närmaste ansvaret för ordningen i stallet samt för dess
vädring och renhållning.

Stallvakten skall dessutom:
biträda vid selning och sadling,
sköta bäddarna,

biträda vid vattning, fodring och krubbornas rengöring samt
vårda sjuka hästar enligt givna bestämmelser.

Under natten skall stallvakten vara tyst för att icke störa hästarnas vila.»

101.

»Beroende på förhållandena äro en eller flera man av stallvakten avdelade
till stall poster.

Stallposten skall sköta bäddarna samt se till:

att hästarna icke slåss, slita eller snärja sig eller på annat sätt skadas,
samt att de vid fodring äro bundna så kort, att de icke kunna nå varandra,
och vid andra tillfällen så långt, att de bekvämt kunna lägga sig,
att grimmorna (halsremmama) äro lagom åtspända,

att, örn filtar användas, de äro ordentligt pålagda och icke slitas sönder av
hästarna,

att ingen obehörig kommer in i stallet,

257

att eld icke uppstår samt att ingen går in i stallet med tänd cigarr, cigarrett,
pipa, bart brinnande ljus e. d.,

att stallets dörrar äro stängda under anbefalld tid,
att ventilation sker enligt givna bestämmelser.

Stallposten skall även rapportera till stallvaktschefen, om någon häst skadats
eller blivit sjuk.»

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten får för mindre förseelser och fel
mot militär tukt och ordning i stället för disciplinär bestraffning meddelas
tillrättavisning. I lagrummet äro de olika formerna av tillrättavisning angivna.
Dessa äro varning, vägran av landpermission, åläggande att förrätta
handräckningsarbete utom vanlig ordning samt meddelande av förbud att
vistas utom kasemområde, läger eller däremot svarande område, eller åt
kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område. I motsats
till vad som varit gällande enligt 1899 års disciplinstadga får sålunda
vaktgöring utom vanlig ordning numera icke användas såsom tillrättavisning.

Här må erinras om det uttalande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
i denna del gjort till statsrådsprotokollet den 7 december 1906 (se
proposition nr 67 till 1908 års riksdag s. 99). Departementschefen anförde
därvid: »Att vaktgöring utom vanlig ordning borttagits är endast en konsekvens
av det redan tidigare verkställda borttagandet av den s. k. straffexercisen
och sammanhänger därmed, att den slags vaktgöring, som här uteslutande
torde åsyftas eller vaktgöring såsom skiltvakt, utgör en del av den rent
militära tjänsten. Men de skäl, som tala för, att vad som tillhör den rent militära
tjänsten icke bör användas såsom tillrättavisning, synas icke äga tilllämpning
beträffande s. k. handräckningsarbeten.»

I skrivelse till Tham den 2 juli 1945 uttalade militieombudsmannen, att
ifrågavarande stall tjänst torde vara att betrakta såsom handräckningsarbete.
Hinder syntes följaktligen icke möta mot åläggande av dylik tjänst såsom
tillrättavisning jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten.

17. Angående handläggning av ärenden rörande förlust av eller skada

å krigsmaktens egendom.

Vid en av militieombudsmannen den 17 maj 1945 förrättad inspektion av
Älvsborgs kustartilleriregemente anmärktes vid granskning av förhörsprotokollen
i persedelmål följande.

De å förhörsprotokollen tecknade besluten hade, såväl där desamma innefattade
åläggande av ersättningsskyldighet som då kronan skulle vidkännas
förlusten eller skadan, undertecknats av regementsintendenten eller
tjänstförrättande regementsintendenten. De beslut, varigenom ersättningsskyldighet
ålagts, hade icke kontrasignerats av vederbörande auditör. Den i
beslutsformuläret intagna besvärshänvisningen syntes i regel lia överstrukits.

17—458743. Militieombudsmannens ämbetsberältclse.

258

I avgiven förklaring anförde chefen för Älvsborgs kustartilleriregemente
följande.

Med stöd av allmänna krigsförvaltningsreglementet hade regementsintendenten
bemyndigats att besluta i förvaltningsärenden. Även frågor om avskrivning
i persedelmål hade ansetts avse förvaltningsärenden, däri sålunda
regementsintendenten kunnat besluta enligt bemyndigande, då kostnaden för
förlust eller skada ansetts skola stanna å kronan. Då ersättningsskyldighet
ålagts, hade detta skett i fall, då den hörde förklarat sig villig vidkännas
kostnaden för förlust eller skada. Det hade nämligen ansetts innebära en
fördröjande och tungrodd omgång att i dylika fall, dels hänvisa målet till
auditör för dennes hörande och doms kontrasignering, dels underställa ärendet
chefen för dennes beslut och underskrift. Det insåges till fullo, att på
det sätt dylik ersättningsskyldighet ålagts, någon dom i egentlig mening icke
meddelats, och därför ett dylikt utslag saknade exigibilitet. Därest emellertid
den som ålagts ersättningsskyldighet trots åtagande icke uppfyllde betalningsskyldigheten,
torde knappast hinder föreligga, att ärendet ånyo upptoges
till behandling, och att dom efter auditörs hörande underskreves av
regementschefen med auditörens kontrasignering. Då vederbörande åtagit
sig ersättningsskyldighet, hade anledning synts saknas att meddela besvärshänvisning.

I skrivelse den 20 november 1945 till regementschefen anförde militieombudsmannen
följande.

1 fråga om handläggning av ärenden rörande förlust av eller skada å krigsmaktens
egendom gällde enligt reglemente för marinen, före ikraftträdande
den 1 juli 1944 av nya bestämmelser härom, att, om ärendet ej hänskötes
till krigsrätt, vederbörande förvaltningsmyndighet hade att meddela resolution,
i vilken angåves, huruvida ersättningsskyldighet ansåges föreligga eller
icke samt, om någon befunnes ansvarig för skadan eller förlusten, med vilket
belopp han skulle ersätta denna. Sålunda inom marinen i administrativ
ordning meddelat beslut angående ersättningsskyldighet hade icke samma
betydelse som domstols avgörande. Det kunde t. ex. i regel icke verkställas
mot den, som ej fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten. Utan hinder av
resolutionen ägde emellertid såväl förvaltningsmyndighet som den, vilken
befunnits ansvarig, påkalla ärendets hänskjutande till krigsrätt. Dessutom
ägde den, som vöre missnöjd med resolutionen, att i vanlig ordning anföra
besvär däröver hos högre central förvaltningsmyndighet och vidare hos
Kungl. Majit.

Efter ikraftträdande den 1 juli 1944 av lagen den 9 juni 1944 angående
behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet äger
myndighet vid marinen icke vidare att med stöd av reglemente för marinen
ålägga skyldighet att ersätta förkommen eller skadad egendom. Genom nämnda
lag har åt militär befälhavare meddelats behörighet att, under vissa förutsättningar,
ålägga ersättningsskyldighet till kronan för förlust av eller
skada å egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten. Militär befäl -

239

liavare är därvid icke verksam som förvaltningsmyndighet utan fullgör en
rent judiciell funktion. Hans beslut örn åläggande av ersättningsskyldighet
är exigibelt lika med domstols utslag, och beslutet kan endast överklagas i
krigshovrätten.

Enligt 3 § i lagen den 9 juni 1944 skall befälhavaren, innan ersättningsskyldighet
ålägges, inhämta yttrande av vederbörande auditör rörande ersättningsskyldigheten
och ersättningens belopp. Godkänner icke befälhavaren
det yttrande, som avgivits av auditören, äger denne anteckna sin mening
till det i målet förda protokollet; har sådan anteckning icke skett, är auditören
jämte befälhavaren för beslutet ansvarig. Där i fält, på sjötåg eller
eljest auditör ej finnes vid ifrågavarande avdelning av krigsmakten, får dock
ersättningsskyldighet åläggas utan att yttrande från auditör blivit inhämtat.
Beslut om ersättningsskyldighet skall jämlikt 5 § i lagen innehålla underrättelse
om vad den ersättningsskyldige har att iakttaga, i händelse han icke
åtnöjes med beslutet.

I de av civilförvaltningen den 24 oktober 1944 fastställda föreskrifter och
anvisningar angående förfarandet vid krigsmakten, då egendom skadats
eller gått förlorad, stadgas i mom. 14 jämte annat följande: Enligt medgivande
av den befälhavare, som äger behörighet att ålägga ersättningsskyldighet,
må beträffande till personligt bruk utlämnade persedlar, som förkommit
eller skadats, protokollet ersättas av en förteckning enligt av civilförvaltningen
fastställt formulär bland annat för det fall, att vederbörande erlägger
ersättning för skada eller förlust. Ersättningen skall i sådant fall mot
särskilt kvitto erläggas till förhörsledaren.

En förutsättning för användande av det sålunda medgivna förenklade förfarandet
är, för det fall att ersättningsskyldighet anses åvila vederbörande,
givetvis att beloppet omedelbart frivilligt erlägges. Att vederbörande endast
förklarat sig villig ersätta beloppet är därvid ej till fyllest. Där beloppet erlagts,
saknas uppenbarligen anledning för befälhavaren att med stöd av
lagen den 9 juni 1944 meddela beslut, varigenom ersättningsskyldighet
ålägges vederbörande. Nämnda förenklade förfarande må enligt beslut av
civilförvaltningen den 10 april 1945 äga tillämpning jämväl i fråga om
egendom av mindre värde, även då denna icke är att anse såsom till personligt
bruk utlämnad persedel (se Tjänstemeddelanden angående sjöförsvaret
1945, A II, s. 83).

Av vad ovan anförts torde framgå, att, där ersättningsskyldighet anses
åvila vederbörande och fråga är örn lill personligt bruk utlämnade persedlar
eller annan egendom av mindre värde, två olika förfaringssätt kunna
tillämpas. Antingen meddelas — därest förutsättningarna därför äro uppfyllda
— av vederbörande militäre befälhavare med stöd av lagen den 9 juni
1944 beslut örn ersättningsskyldighet, eller konstateras — i förekommande
fall — att den ersättningsskyldige till fullo inbetalat det belopp, som är i
fråga. I sistnämnda fall föreligger uppenbarligen icke någon anledning att
skaffa en exigibel dom å beloppet. Någon mellanform, där den ersättningsskyldige
på grund av eget medgivande utan iakttagande av föreskrifterna i

260

lagen den 9 juni 1944 av militär befälhavare ålägges ersättningsskyldighet,
får uppenbarligen icke tillämpas. Ett dylikt förfarande synes vara att jämställa
med åläggande av ersättningsskyldighet i administrativ ordning med
stöd av reglementet för marinen. Myndighet vid marinen kan emellertid, som
förut nämnts, icke vidare med stöd härav ålägga någon skyldighet att ersätta
förkommen eller skadad egendom. Den omständigheten, att vederbörande
förklarat sig villig erlägga det ifrågakomna beloppet (men ej omedelbart
gör detta), kan väl i vissa fall böra föranleda något kortare uppskov
med beslutet i avvaktan på att beloppet skall erläggas, men, där av militär
befälhavare meddelas beslut om ersättningsskyldighet, måste härvid ovillkorligen
föreskrifterna i lagen den 9 juni 1944 noggrant följas. Auditör måste
sålunda i de fall, så i lagen föreskrives, höras i ärendet och fullföljdshänvisning
skall då alltid meddelas.

Ehuru Ni, som av det ovan anförda framgår, i olika hänseenden synes ha
förfarit felaktigt, företager jag icke vidare åtgärd i ärendet, varvid jag dock
förutsätter, att Ni kommer att för framtiden vinnlägga Eder om en riktig
tillämpning av ifrågavarande bestämmelser.

18. Fråga i vilka avseenden de värnpliktiga äga påkalla biträde
av vederbörande sociaivårdsassistent.

I en till militieombudsmannen den 8 november 1943 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 32-246-40 Göte Emanuel Gustafsson följande: Gustafsson
hade, under det han varit inkallad till fullgörande av beredskapstjänstgöring
vid kustflottan, från kommunalkontoret i Järvsö erhållit underrättelse
om att utmätning verkställts till gäldande av Gustafsson påförda skatter.
Som han haft för avsikt att hos vederbörande länsstyrelse överklaga utmätningen,
hade han för att erhålla hjälp härmed hänvänt sig till socialvårdsassistenten
vid kustflottan. Denne hade emellertid vägrat att lämna sin
medverkan härtill, vilket av honom motiverats därmed, att ett överklagande
icke skulle komma att medföra någon ändring i den verkställda utmätningen.
Enär socialvårdsassistenten, även om han vore av en sådan uppfattning,
icke torde vara berättigad att vägra lämna begärd hjälp, hemställde Gustafsson,
att militieombudsmannen måtte vidtaga lämpliga åtgärder mot socialvårdsassistenten.

Vid klagoskriften var fogat en av fjärdingsmaimen i Järvsö sockens tredje
distrikt Nils Bohlin för Gustafsson utfärdad »underrättelse om verkställd
utmätning», varav framgick, att Bohlin den 22 oktober 1943 hos Järvsö
kommun å kommunalkontoret i Järvsö för uttagande av krono- och kommun
alutskylder samt värnskatt och indrivningsavgifter å tillhopa 851 kronor
3 öre verkställt utmätning av »innestående hemortslön».

I infordrat yttrande anförde socialvårdsassistenten vid kustflottan Gösta
Warborg: Gustafsson hade vid något tillfälle uppsökt Warborg och därvid
framhållit, att utmätning för skatter, förfallna till betalning före inkallelsen,

261

verkställts i för Gustafsson innestående hemortslön. Gustafsson hade tillika
uppgivit, att han vore ogift. Enligt Gustafssons mening ägde myndigheterna
icke laglig rätt alt företaga en sådan åtgärd, enär hemortslönemedel skulle
reserveras för den inkallade till tidpunkten för utryckningen. Warborg hade
förklarat, att resterande skatter av ifrågavarande slag kunde uttagas ur hemortslönen,
vilken för övrigt vore avsedd till gäldande av skatter, enär förmånen
efterträtt bland annat tidigare förekommande avdrag å skatt på grund
av militär tjänstgöring. Warborg hade följaktligen såsom sin uppfattning
framhållit, att ett ändringssökande icke skulle leda till något som helst resultat.
Gustafsson hade då förklarat, att »jag kan väl överklaga ändå, om det
roar mig». Warborg hade ansett sig icke kunna biträda Gustafsson med uppsättande
av en skrivelse, vari Gustafsson icke kunde angiva ett sakligt skäl
för ändringssökandet. Gustafsson hade nämligen icke vid något tillfälle under
besöket uppgivit, att han befunnit sig i något nödläge, eller att han i övrigt
varit i behov av medlen för täckande av utgifter. Gustafsson hade endast
vidhållit, att han hade rätt att klaga, om han hade lust. Vid av Warborg
bevistade personalvårdskonferenser hade framhållits, att en assistent
icke borde biträda inkallade i sådana lall, då det för assistenten vöre uppenbart,
att en ansökan av skilda orsaker icke kunde föranleda någon åtgärd
från myndigheternas sida. I nämnda fall vore uppenbarligen avsikten att
söka lätta myndigheternas arbetsbörda genom att icke belasta dem med utsiktslösa
ansökningar.

Yttranden begärdes vidare från Bohlin ävensom från landsfiskalen i Järvsö
distrikt, varjämte infordrades avskrift av det vid utmätningen förda protokollet.

Av utmätningsprotokollet framgick — liksom av den Gustafsson tillställda
underrättelsen örn utmätningen — att till gäldande av ifrågavarande utskylder
verkställts utmätning »i den skattskyldiges hos Järvsö kommun innestående
hemortslön».

Bohlin uppgav: Utmätningen avsåg gäldande av — förutom indrivningsavgift
— krono- och kommunalutskylder samt värnskatt för åren 1940 och
1941, tillhopa 851 kronor 3 öre. De till storleken rätt avsevärda utskyldema
voro sålunda olika sorters skatter, förfallna till betalning under en treårsperiod.
Att den skattskyldige under en så lång tid kommit att ligga efter med
så många skattebelopp måste innebära, att vederbörande vore en synnerligen
trög skattebetalare. Sedan det framkommit, att Gustafsson efter en arbetslöshetsperiod,
som han tillbragt i sitt svärföräldrahem i Järvsö, vöre inkallad
till militärtjänstgöring och hade hemortslön att lyfta hos Järvsö kommun,
kommunalkontoret i Järvsö, hade Bohlin den 22 oktober 1943, åtföljd
av fjärdingsmannen Lundgren inställt sig å sagda kommunalkontor och
verkställt nu ifrågavarande utmätning med Lundgren såsom vittne till förrättningen.
Vid denna hade ej framkommit något, som tydde på, att det skulle
förelegat något hinder för förrättningen, avseende tidpunkten för densamma,
i vilket fall givetvis förrättningen skulle ha uppskjutits till lämplig
tidpunkt, överhuvud taget hade icke på kommunalkontoret framställts nå -

262

gon invändning mot företagandet av utmätningen, utan hade det bekräftats,
att det tillkommit Gustafsson hemortslön från kommunalkontoret, vilken
hemortslön, eftersom Gustafsson var gift, eljest skulle hämtas av dennes
hustru. I ivern att förekomma detta och säkerställa hemortslönen åt utskylderna,
hade Bohlin verkställt utmätningen utan att få definitivt fastslaget,
om den Gustafsson tillkommande hemortslönen just vid den tidpunkten varit
förfallen till betalning eller ej. Sedermera hade Bohlin erfarit, att ifrågavarande
hemortslön förfallit till betalning först den sista i den månad, som
förrättningen ägt rum. Den 11 februari 1944 hade Gustafsson ryckt ut från
militärtjänstgöringen och återvänt till svärföräldrahemmet. Den 24 i samma
månad hade Bohlin fått besked från kommunalkontoret, att hemortslön enligt
utmätningen vöre att hämta där. Bohlin hade då omedelbart inställt sig
å kommunalkontoret och av Gustafssons hemortslön utfatt 128 kronor 90
öre i utskylder jämte därå belöpande indrivningsprovision. Då Gustafsson
fortsatt att vistas i svärföräldrahemmet en längre tid utan att erhålla något
arbete och sålunda ej förvärvat sig någon införselbar inkomst samt dessutom
varit i avsaknad av utmätningsbara tillgångar, hade Bohlin nödgats sedermera
avkorta återstoden av de Gustafsson påförda utskylderna. Då ingen
lidit något förfång av den omständigheten, att ifrågavarande utmätning genom
de anförda omständigheterna kommit att företagas något för tidigt,
hemställde Bohlin, att det måtte få bero med vad som hittills förekommit i
saken.

Landsfiskalen i Järvsö distrikt I. Sundvallson anförde: Bohlin hade vid
ifrågavarande förrättning uppenbarligen förfarit felaktigt, då han förklarat
i mät hemortslön, som vid utmätningstillfället icke varit till betalning förfallen.
Ehuru någon direkt upplysning om förhållandet icke lämnats å kommunalkontoret,
hade utredning örn det hinder, som förelegat för utmätningen,
kunnat vinnas genom förfrågan av fjärdingsmannen. De oguldna skatterna
borde därför i stället lia uttagits genom utmätning efter hand som hemortslönen
förfallit till betalning eller genom införsel i densamma. Då utmätningsförrättningen
sålunda verkställts i strid mot bestämmelserna i 67 § utsökningslagen,
måste av Gustafsson i rätt tid ant örda besvär över utmätningen
ha resulterat i ett upphävande av densamma.

Warborg, från vilken infordrades förnyat yttrande i ärendet, anförde därvid:
Av handlingarna i ärendet syntes framgå, att Gustafsson vid tiden för
utmätningen var gift. Delta förhållande hade icke framkommit vid Walborgs
samtal med Gustafsson. Även om Gustafsson varit ogift, borde ifrågavarande
skattebelopp ha uttagits genom införsel i stället för genom utmätning. Detta
förhållande hade Warborg förbisett vid tillfället, och motivet för Warbergs
handlande hade varit enbart det, som Warborg tidigare angivit. Gustafsson
syntes icke ha tillfogats någon ekonomisk skada genom det inträffade.
Därest så skulle vara fallet, vore Warborg givetvis beredd att hålla
honom skadeslös härför. Med anledning av vad ovan framhållits hemställde
Warborg, att vid den avgivna förklaringen måtte bero.

263

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 28 april 1945 till chefen för kustflottan.

Enligt av överbefälhavaren den 8 september 1941 utfärdade anvisningar
för personalvården vid marinen (högkvartersorder: försvarsstaben nr 61/
1941) samt av chefen för kustflottan den 9 oktober 1942 utfärdad order
(M: 14/42) angående personalvården vid kustflottan skall chefen för kustflottan
vid ledandet och utövandet av den gemensamma personalvården vid
kustflottan biträdas av en personalvårdschef, under vilken lyda dels en bildnings-
och förströelseassistent och dels en socialvårdsassistent. Sistnämnde assistent
har att biträda kustflottans manskap i frågor, som röra de inkallades
sociala villkor, ekonomi och rättsärenden i övrigt. Han skall därför förskaffa
sig ingående kännedom om de för den militära socialvården gällande författningarna
och måste kunna lämna korrekta uppgifter till personal, som
söker råd och upplysning i löne-, familjebidrags-, tjänstledighets-, permissions-,
skatte- med flera frågor. Han skall även vid behov vara personalen
behjälplig vid avfattande av framställningar till olika myndigheter och tillhandahålla
erforderliga blanketter och formulär.

Enligt 36 § i förordningen den 30 juni 1942 (nr 521) om familjebidrag åt
värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. kan rätt till familjebidrag enligt
förordningen icke överlåtas och sålunda icke för gäld tagas i mät. I förordningen
upptages emellertid icke någon motsvarande bestämmelse om sådan
hemortslön, varom stadgas i förordningen. I fråga om utmätning i hemortslön
äro sålunda att tillämpa samma regler som för utmätning i annan gäldenärens
innestående avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning. Härom
gäller dels att rätten till avlöning ej kan i sin helhet tagas i mät, dels ock
att innestående avlöning icke kan utmätas, förr än gäldenären är berättigad
att lyfta avlöningen (se 67 § utsökningslagen). Föremål för utmätning är
således endast visst lönebelopp, som gäldenären äger utbekomma. Jämlikt
24 § kungörelsen den 31 december 1942 (nr 984) med närmare bestämmelser
angående tillämpning av krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni
1942 skall hemortslön i regel utbetalas, om den värnpliktige har hustru, med
vilken han sammanlever, månadsvis i efterskott till hustrun samt eljest lill
den värnpliktige vid tjänstgöringens slut.

Av vad ovan anförts angående möjligheterna att erhålla utmätning i innestående
hemortslön, torde framgå, att för Gustafsson förelegat skäl att anföra
besvär över utmätningen. Warborg, som synes ha varit av den uppfattningen,
att ett överklagande av utmätningen icke skulle leda till något resultat,
har uppgivit, alt han på grund härav icke ansett sig kunna vara Gustafsson
behjälplig med uppsättande av besvärsinlaga. Det må vara riktigt
som Warborg framhållit, att en assistent icke bör lämna inkallade biträde
med uppsättande av skrifter till myndigheter i sådana fall, där det för
assistenten är uppenbart, att därav icke kan föranledas någon åtgärd från
vederbörande myndighets sida. Starka skäl måste emellertid föreligga för att
en assistent skall vägra att lämna biträde för överklagande av utmätningsförrättning
eller annat dylikt beslut av myndighet. Det kan knappast i all -

264

mänhet begäras av en socialvårdsassislent, att han skall kunna med säkerhet
bedöma möjligheterna att ernå ändring i ett sådant beslut. En assistent,
som ger sig in på en dylik prövning, måste härvid iakttaga största varsamhet,
så att han icke föranleder den inkallade att underlåta någon åtgärd,
som kan erfordras för tillvaratagande av dennes rätt. Försiktigheten synes
mig därför bjuda, att en direkt framställning om biträde för uppsättande
av besvärsskrift av enklare slag ej avvisas utom i klara undantagsfall. Där
inkallad begär ett råd, huruvida han i ett visst fall bör anföra besvär eller
ej, måste assistenten dock givetvis giva uttryck för sin uppfattning i frågan.
Den felbedömning, vartill Warborg gjort sig skyldig, synes ha medfört, att
av Gustafssons hemortslön ett belopp av 128 kronor 90 öre tagits i anspråk
för gäldande av vissa utskylder jämte därå belöpande indrivningsprovision.
Felbedömningen torde emellertid icke vara av sådan beskaffenhet, att Warborg
i anledning därav kan dömas till ansvar eller skadeståndsskyldighet.
Jag låter därför bero vid den erinran, som innefattas i det anförda.

Jag får anmoda chefen för kustflottan att giva Warborg del av skrivelsens
innehåll.

19. Obehörigt kvarhållande i tjänstgöring av värnpliktig, som vid läkarbesiktning
befunnits vara tillfälligt oduglig till krigstjänst.

I en den 26 maj 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift hemställde
värnpliktige nr 6596-15-26 Karl Artur Andreasson om rättelse med
anledning av att chefen för Skaraborgs flygflottilj — sedan Andreasson den
7 maj 1945 inryckt till militärtjänst vid flottiljen och vid läkarundersökning
i samband med inryckningen förklarats tillfälligt oduglig till militärtjänst
— nekat att hemförlova honom.

Uti ett den 7 juni 1945 avgivet yttrande till militieombudsmannen anförde
flottiljchefen bland annat följande: Andreasson hade den 7 maj 1945 inryckt
till flottiljen för fullgörande av första tjänstgöring. Han tillhörde en
kontingent om sex man ur besiktningsgrupp 4, som tilldelats flottiljen som
ersättning för kvinnlig personal i matinrättningen. Trots upprepade försök
hade tillräcklig kvinnlig personal ej kunnat erhållas. Vid läkarundersökning
i samband med inryckningen hade Andreasson meddelat, att han från riksförsäkringsanstalten
åtnjöte 25 procent invaliditetsersättning. Andreasson
hade samtidigt överlämnat ett av legitimerade läkaren Urban Ohlson den 26
april 1945 för Andreasson utfärdat intyg, innehållande att Andreasson nämnda
dag undersökts av Ohlson och befunnits lida av en gammal senskada i
vänster tumme, för vilken skada han hade invaliditetsränta. Flottiljläkaren
A. Luthman, vilken betraktat Andreasson såsom icke användbar i krigstjänst,
hade under förevarande förhållanden ansett sig böra T-förklara Andreasson
på sex månader. Luthman hade dock ansett, att Andreasson skulle
kunna användas lör visst arbete, detta så mycket mer som Andreasson enligt
egen uppgift ansåges som invalid till endast 25 procent. Omedelbart efter

265

undersökningen hade flottiljchefen haft ett personligt samtal med Andreasson,
varvid flottiljchefen förhört sig angående Andreassons tidigare civila
verksamhet. Andreasson hade då meddelat, att han under en längre tid haft
skadan i tummen, men att han arbetat hemma på en gård och därvid utfört
lättare arbeten. Flottiljchefen hade framhållit för Andreasson, att han med
hänsyn därtill ansåge Andreasson även kunna utföra lättare arbeten på flottiljen
samt att flottiljchefen på grund av den brist på arbetskraft som förelåge
vid flottiljen icke kunde medgiva, att Andreasson hemförlovades. På
förfrågan om Andreasson kunde utföra sådana lättare arbeten, såsom städning
och dylikt, hade Andreasson — såvitt flottiljchefen nu kunde erinra
sig svarat, att han väl kunde göra lättare arbeten här som hemma men
att han alltjämt hänvisade till sitt läkarintyg. Med hänsyn lill personalbristen
vid flottiljen — floltiljcheien hade för täckande av denna brist icke inkallat
värnpliktiga i beredskap — hade flottiljchefen ansett rimligt att använda
en man, som inkallats lill första tjänstgöring och ej fullgjort någon
som helst beredskapstjänst framför att inkalla en fullt arbetsför värnpliktig,
som tidigare iullgjort såväl lörsta tjänstgöring som beredskapstjänst.
Genom att använda Andreasson i handräckmngsarbete hade flottiljchefen
räknat med att kunna frigöra en annan värnpliktig ur grupp 4 för tyngre
arbete. Sedan floltiljchefen därför ytterligare samrått med Luthman och
denne bestyrkt, att Andreasson kunde utan men utföra lättare arbeten, hade
Andreasson fått order att inställa sig vid fjärde divisionen. Flottiljchefen
hade vidare meddelat divisionschefen, att Andreasson, som vore en stor och
stark karl, skulle användas för lättare arbeten, som han kunde verkställa
med den friska handen. På flottiljchefens order hade divisionschefen återsänt
T-förklaringen till flottiljläkaren. Andreassons tjänstgöring vid flottiljen hade
icke varit betungande och knappast vådlig för Andreassons hälsa. Genom att
flottiljchefen förfarit på angivet sätt, hade städning m. m. — om än bristfälligt
— kunnat utföras och en annan värnpliktig ur grupp 4 hade kunnat
Illgöras för behovet i köket. Här föreliggande fråga syntes flottiljchefen
vara av principiell betydelse för flygvapnet. Uppenbart vore, alt Luthman
handlat rätt, da han T-förklarat Andreasson, som ju rimligtvis icke kunde
anses fullt duglig till krigstjänst. Något mellanstadium mellan duglig och
oduglig lill krigstjänst förekomme icke i värnpliktslagen. Å andra sidan förhölle
det sig i regel så, att värnpliktiga tillhörande grupp 4 stöde på gränsen
mellan dugliga och odugliga till krigstjänst och att dessa värnpliktigas hälsotillstånd
och konstitution vore sa labilå, att ett visst gemensamt bedömande
av läkaren och förbandschefen bleve nödvändigt från fall till fall. Härvid angåve
läkaren de arbeten vederbörande borde kunna uthärda, och förbandschefen
tillsåge, ali tjänstgöringen anpassades med hänsyn härtill samt kravet
pa ai bclskraft inom olika områden. Enligt vad överbefälhavaren meddelat,
borde flygvapnet räkna med att under en ny försvarsordning erhålla
ett väsentlig ökat antal värnpliktiga ur grupp 4. Enligt flottiljchefens erfarenhet
angående användbarheten av värnpliktiga ur grupp 4 vore avgångsprocenten
vid läkarundersökning vid förbandet mycket hög. Den praktiska

236

tilldelningen kunde beräknas bliva låg och de värnpliktigas användbarhet
begränsad. Man kunde vidare befara, att fall av här förevarande natur
komme att inträffa relativt ofta. För förbandscheferna kunde detta komma
att medföra allvarliga konsekvenser. Dessa komme att ställas inför situationen
antingen att hemförlova varje värnpliktig ur grupp 4, vars hälsotillstånd
och arbetsduglighet icke stöde utom tvivel, eller att vid minsta tveksamhet
riskera en anmälan till militieombudsmannen.

Med anledning av vad sålunda upplysts hemställde militieombudsmannen
med översändande av handlingarna i ärendet örn yttrande av försvarets sjukvårdsförvaltning.

Sjukvårdsförvaltningen införskaffade kompletterande uppgifter i ärendet
från Luthman och tjänstförrättande chefen för centrala värnpliktsbyrån,
kaptenen K. G. Brandberg.

Luthman anförde den 20 juni 1945 i yttrande till sjukvårdsförvaltningen:
T-förklaringen för Andreasson hade icke formellt återtagits av Luthman
utan kvarlåge hos Luthman, sedan Luthman, såsom framginge av flottiljchefens
yttrande, återfått densamma. Ehuru Andreasson enligt Luthmans uppfattning
för närvarande vore oduglig till krigstjänst, torde Andreasson dock
vara i stånd att utföra lättare arbete.

Luthman hänvisade i övrigt till innehållet i ett av överläkaren vid krigssjukhuset
i Skövde R. Lundberg den 19 juni 1945 avgivet utlåtande, vari uttalades,
att Andreasson borde översändas till ortopedisk specialanstalt för behandling
av ifrågakomna skada samt att ställningstagande till frågan, örn
Andreasson skulle hänföras till viss besiktningsgrupp eller definitivt odugligförklaras,
torde kunna tagas efter avslutad behandling.

Brandberg anförde i sitt yttrande bland annat följande: Andreasson hade
inskrivits vid 1942 års elterbesiklningar och därvid hänförts till besiktningsgrupp
4 samt tilldelats infanteriet. Andreasson hade inkallats första gången
den 27 september 1943 till Älvsborgs regemente för fullgörande av honom
åliggande första tjänstgöring men efter två dagar hemförlovats — sannolikt
på egen framställning. Han hade därefter åter inkallats till regementet den
17 januari 1944 men hade då förklarats oduglig till krigstjänst på tre månader
till följd av den ifrågakomna handskadan, som då tydligen varit färsk.
Vederbörande läkare hade emellertid då bedömt skadan vara av sådan art,
att den icke borde medföra ändring av Andreassons värnpliktsförhållanden.
Andreasson skulle sålunda efter tre månader ånyo tillhöra besiktningsgrupp
4. Den 17 augusti 1944 hade Andreasson överförts till flygvapnet och truppregistrerats
vid Skaraborgs flygflottilj. Han hade den 14 november 1944 inkallats
till flottiljen men redan påföljande dag hemförlovats enligt 126 § 2
mom. inskrivningsförordningen. Huruvida han därvid blivit förklarad helt
oduglig eller tillfälligt oduglig lill krigstjänst (O- eller T-förklarad) framginge
icke av läkarkortet, som —- vilket Brandberg funne anmärkningsvärt — helt
saknade anteckningar av flottiljläkaren. Vid prövning den 26 februari 1945
inför inskrivningsnämnden hade emellertid inskrivningsläkaren ansett, att
Andreasson borde kvarstå i besiktningsgrupp 4. Luthman hade däremot en -

267

däst två och en halv månad senare funnit sig böra T-förklara Andreasson
på sex månader. Termen »duglig till krigstjänst» syntes av handlingarna att
döma ha av Luthman tolkats så som med »krigstjänst» avsetts tjänstgöring
i krigsförband eller dylikt. Enligt 6 § inskrivningsförordningen vöre även
värnpliktiga, som hänförts till besiktningsgrupp 4, dugliga till krigstjänst.
Med krigstjänst måste i detta sammanhang avses tjänstgöring inom krigsmakten.
Då Andreasson enligt Luthman vore i stånd att utföra lättare arbete
inom krigsmakten, syntes det av inskrivningsläkaren och nämnden fattade
beslutet om hans kvarstående i besiktningsgrupp 4 vara motiverat och, såvitt
vid centrala värnpliktsbyrån kunde bedömas, överensstämma med besiktningsföreskriftema.

Sedan försvarets sjukvårdsförvaltning därefter i skrivelse den 10 juli 1945
till floltiljchefen meddelat, att enligt sjukvårdsförvaltningens mening den angående
Andreasson meddelade T-förklaringen borde gälla, upplyste flottiljchefen
i skrivelse den 19 juli 1945 till sjukvårdsförvaltningen, att Andreasson
vore hemförlovad från och med den 17 juli 1945 jämlikt 126 § 4 mom. inskrivningsförordningen.

Sjukvårdsförvaltningen återställde därefter under åberopande av sistnämnda
uppgift remissakten till militieombudsmannen.

Efter en redogörelse för utredningen anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
Regner i skrivelse den 27 november 1945 till chefen för Skaraborgs
flygflottilj följande.

Enligt 126 § 2 mom. inskrivningsförordningen skall värnpliktig, som vid
läkarbesiktning befunnits vara tillfälligt oduglig till krigstjänst av anledning,
som beräknas kunna föranleda ändring i hans värnpliktsförhållanden, hemförlovas,
därest han icke, örn förhållandet föranletts av sjukdom eller skada,
till vilken tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak, önskar kvarbliva i
tjänstgöring.

I 126 § 4 mom. inskrivningsförordningen heter det vidare, alt värnpliktig,
som vid läkarbesiktning befunnits vara tillfälligt oduglig till krigstjänst av
anledning, som beräknas icke föranleda ändring i hans värnpliktsförhållande,
skall utan ansökan meddelas anstånd under erforderlig tid med den återstående
tjänstgöringen, därest han icke, om förhållandet föranletts av sjukdom
eller skada, till vilken tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak, önskar
kvarbliva i tjänstgöring.

I ärendet är upplyst, alt Andreasson vid läkarundersökning i samband
med inryckning den 7 maj 1945 till militärtjänst vid flottiljen på grund av
en huggskada i ena tummen av Luthman förklarats oduglig till krigstjänst
för en lid av sex månader. Av utredningen framgår vidare, att Ni därefter
på grund av rådande personalbrist vid flottiljen givit vederbörande divisionschef
order, att Andreasson skulle kvarhållas i tjänstgöring och sysselsättas
med lättare handräckningsarbete samt att Andreasson i enlighet därmed
kvarhållits i sådan tjänst till den 17 juli 1945, då han hemförlovats på föranstaltande
av försvarets sjukvårdsförvaltning.

268

Sedan Andreasson vid läkarundersökningen befunnits tillfälligt oduglig till
krigstjänst, hade han •— oavsett huruvida Luthman ansett skadan böra föranleda
ändring av hans värnpliktsförhållande eller icke, något som ej framgår
av handlingarna — jämlikt nämnda bestämmelse i 126 § inskrivningsförordningen
bort hemförlovas eller meddelas anstånd med återstående
tjänstgöring. Det må därvid framhållas, att frågan, huruvida värnpliktiga med
hänsyn till kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd äro att anse såsom dugliga
till krigstjänst, avgöres av vederbörande militärläkare och att det icke tillkommer
förbandschefen att ingå i prövning av beslutet.

Vad i ärendet förekommit ger anledning till antagande att, på sätt framhållits
i yttrandet av chefen för centrala värnpliktsbyrån, Luthman missuppfattat
innebörden av uttrycket »duglig till krigstjänst», och det synes icke vara
uteslutet, att detta inverkat på Luthmans beslut att förklara Andreasson
oduglig till krigstjänst i stället för alt låta honom fullgöra tjänstgöring i
grupp 4.

Ni har uppgivit, att Ni, innan Ni givit order om Andreassons kvarhållande
i tjänst, samrått med Luthman, som därvid meddelat, att Andreasson
utan men kunde utföra lättare handräckningsarbete. Väl får anses, att vederbörande
läkare i tveksamma fall kan äga vidtaga ändring av ett av honom tidigare
meddelat avgörande angående en värnpliktigs tjänstbarhet. Mot ett
dylikt förfaringssätt torde därför icke kunna riktas någon anmärkning i och
för sig. Det måste emellertid härvid fordras, att ändringen såväl till innehåll
som form kommer till klart uttryck. Därest Ni i förevarande fall av Luthmans
uttalanden fått den uppfattningen, att T-förklaringen skolat återkallas av
Luthman, hade Ni därför, innan Ni gav order om att Andreasson skulle kvarhållas
i tjänst, enligt min mening bort förvissa Eder om att Luthman återtagit
den av honom utfärdade T-förklaringen angående Andreasson och förklarat
denne duglig till krigstjänst. Av Luthmans uppgifter framgår emellertid,
att förklaringen, sedan den på föranstaltande av Eder återsänts till
Luthman, blivit kvarliggande hos denne och att något formellt beslut av annan
innebörd ej heller utfärdats av Luthman.

Genom att under förevarande omständigheter kvarhålla Andreasson i
tjänst har Ni sålunda enligt min mening förfarit felaktigt. Med hänsyn till
omständigheterna finner jag mig dock kunna låta bero vid den erinran, som
innefattas i det anförda.

I anledning av vad Ni anfört angående de till besiktningsgrupp 4 hänförda
värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden må anmärkas, att enligt bestämmelser
i 127 § inskrivningsförordningen värnpliktig, som vid inskrivning hänförts
till besiktningsgrupp 4 eller som under tjänstgöring befinnes böra hänföras
till nämnda besiktningsgrupp eller icke motsvarar de fordringar, tjänsten
ställer på honom, skall prövas av vederbörande granskningsnämnd för
bestämmande av den användning, vartill han bör avses i förbandets krigsorganisation
och den utbildning och tjänstgöring, som han bör undergå, samt
att det åligger granskningsnämnd att med hänsyn till den värnpliktiges
kroppsbeskaffenhet, yrke eller sysselsättning och förutsättningar i övrigt be -

269

stämma den utbildning och den tjänstgöring, för vilka den värnpliktige är användbar.
(Jfr flygvapenorder A nr 9/1942.)

Med hänsyn till de av Luthman i ärendet gjorda uttalandena får jag anhålla,
att Ni ville giva denne del av denna skrivelses innehåll.

20. Felaktigt förfarande vid handläggningen av ansökningar om tjänstledighet
och hempermittering in. m. Tillika fråga om påföljd för oriktiga
uppgifter i anmälan till militieombudsmannen samt om kompaniassistents

befogenheter.

I en den 13 oktober 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
assistenten vid ett fördelningsbilkompani, värnpliktige sergeanten nr
696-20-33 Frey Björlingson, majoren å arméns reservstat med placering vid
trängen, Sven A. Ekstrand, och löjtnanten i trängens reserv, Bertil Jeanson,
för den åtgärd, militieombudsmannen kunde finna påkallad. Såsom skäl för
anmälan anförde Björlingson, att Ekstrand i egenskap av chef för den bataljon
bilkompaniet tillhörde i flera avseenden förfarit felaktigt vid handläggningen
av ansökningar örn tjänstledighet och hempermittering och tillika
utfärdat order, som icke syntes lia varit påkallade av det militära läget utan
måst uppfattas som medvetet trakasseri mot Ekstrand underställd personal,
samt att Jeanson i egenskap av Ekstrands bataljonsadjutant medverkat vid
den felaktiga behandlingen av hempermitteringsärendena. Björlingson anförde
vidare — under anhållan om militieombudsmannens ingripande — att
vederbörande militära myndigheter efter kompaniets inryckning i september
1944 underlåtit att avlösa till förbandet inkallade värnpliktiga jordbrukare,
samt att kompaniet tagits i anspråk för beredskapstjänst i större omfattning
än vederbort.

Björlingson anmärkte till sist, att han, då han insände anmälningsskriften,
visste sig handla å hela personalens vägnar, men att han ansåg det riktigast,
att han, som var kompaniassistent och hovrättsfiskal, själv undertecknade
anmälningsskriften och svarade för dess innehåll.

Skriften var undertecknad: »Frey Björlingson vpl sergeant 696-20-33 kompaniassistent
vid fältpost —».

Med anledning av innehållet i skriften infordrades utredning från militärbefälhavaren
för sjätte militärområdet, generalmajoren Nils Rosenblad.
Denne inkom med protokoll från förhör med Ekstrand och Jeanson samt
yttrande av översten Nils Björk i egenskap av chef för evakueringsstaben i
Haparanda ävensom med eget yttrande. Därjämte lämnade chefen för Svea
trängkår, översten Einar Qvarnström, begärda upplysningar.

Ärendet utställdes därefter till påminnelser av Björlingson, som inkom
med en skrift i ärendet jämte viss i skriften åberopad utredning.

Handlingarna i ärendet utvisa bland annat följande.

Beträffande påstått trakasseri av personalen från Ekstrands sida anförde
Björlingson i anmälningsskriften: Klockan 1500 den 4 oktober 1944 hade

270

Ekstrand utfärdat order om att kompaniet skulle intaga trettio minuters
transportberedskap. Detta begrepp syntes icke vara i reglementet definierat,
men ansåges innebära, att trettio minuter efter det vederbörande förband
nåtts av ordern motorerna å fordonen (bilar och motorcyklar) skulle vara
startade, fordonen försedda med drivmedel och reglementerad utrustning,
samt förarna uppsuttna medförande lätt fältutrustning. Då kompaniets bilar
— med undantag av bilarna å en pluton samt enstaka, för speciella ändamål
avsedda bilar — vore gengasdrivna, hade transportberedskap i förevarande
fall inneburit, att bilarna dygnet örn måst provstartas med korta
tidsmellanrum, att personalen måst ligga delvis påklädd, och att den fåtaliga
personal, som icke utgjorts av bilförare, måst ensam bestrida en betungande
vakttjänst, ävensom att permission med tillstånd att vistas utanför
förläggningsområdet icke kunnat beviljas. Det förefölle otroligt, att denna
höga grad av beredskap skulle ha varit påkallad av det militära läget. Intet
annat bataljonen tillhörande förband — däribland ett bilkompani —
hade veterligen ålagts motsvarande beredskap. Under den tid av mer än tre
dygn, som beredskapen varat, hade endast enstaka bilar utfört transporter
— därav ingen av brådskande art. Trots framställning från kompanichefen
hade transportberedskapen upphävts först från klockan 1900 den 7 oktober
1944. Troligen hade Ekstrand genom sitt vidhållande av trettio minuters
transportberedskap dygn efter dygn avsett att tilldela manskapet å kompaniet
något slags kollektiv bestraffning. Till följd av grov missuppfattning av
egna order hade nämligen Ekstrand ansett sig kunna fastslå, att en av kompaniets
plutoner, som den 4 oktober 1944 avgått till annan tjänstgöringsort,
icke iakttagit den anbefallda beredskapen. Ekstrand hade i samband därmed
uttalat sig mycket nedsättande om kompaniets duglighet och förklarat
bland annat, att tjänstförrättande plutonchefen skulle entledigas från
sin befallning till följd av »förseningen» vid plutonens avmarsch. Det godtyckliga
i Ekstrands åtgärd att bibehålla trettio minuters transportberedskap
framginge jämväl därav, att densamma utbytts mot en timmes sådan
beredskap först då det konstaterats, att kompaniet eljest icke skulle ha kunnat
tillhandahålla personal för vakthållning vid bataljonsstabens förläggning
— en uppgift, som Ekstrand syntes ha fattat som ett av kompaniets
huvudsakliga åligganden. Utöver vad sålunda direkt lagts Ekstrand till last
kunde nämnas, att Ekstrand genom en — såvitt man kunnat bedöma •—
virrig ordergivning samt ett mot underställd personal ytterst obalanserat
uppträdande skapat en mycket irriterad stämning hos befäl och manskap vid
förbandet.

Ekstrand berättade: Klockan 1430 den 4 oktober 1944 hade Ekstrand från
evakueringsstaben erhållit ett signalmeddelande, enligt vilket kompaniet beordrats
intaga 30 minuters transportberedskap från klockan 1500 samma
dag. Den 7 oktober hade efter framställning från bataljonsstaben inkommit
nytt signalmeddelande från evakueringsstaben, enligt vilket transportberedskapen
från klockan 1900 samma dag skolat ändras till en timmes beredskap,
samt 30 minuters transportberedskap från samma tidpunkt i stället

271

anbefallts för ett kårbilkompani. Björlingsons påslående om alt något annat
kompani icke fått order intaga 30 minuters transportberedskap vore
icke överensstämmande med sanningen. Enligt vad chefen för ifrågavarande
bilkompani uppgivit, hade denne först på förmiddagen den 7 oktober
sett sig föranlåten att anhålla om längre transportberedskap än 30 minuter.
Redan dessförinnan hade emellertid bataljonsstabens framställning härom
inkommit till evakueringsstaben. Björlingsons insinuanta yttranden örn bland
annat kollektiv bestraffning och det godtyckliga i Ekstrands åtgärd att bibehålla
30 minuters transportberedskap syntes belysande för Björlingsons
sätt att handskas med sanningen. Björlingsons uppgifter örn innebörden av
begreppet transportberedskap förtjänade ej något som helst avseende vid
bedömande av frågan om den ifrågavarande orderns lämplighet. Fordonen
skulle sålunda vara försedda med drivmedel och reglementerad utrustning
samt personalen snabbt kunna sitta upp med vapen och utrustning för utspisning,
utan att 30 minuters transportberedskap anbefallts. Under extraordinarie
förhållanden liknande de vid tillfället i fråga rådande syntes talet
örn betungande vakttjänst och omöjlighet att erhålla permission samt skyldighet
för personalen att behålla kläderna på icke förtjäna något som helst
beaktande. Björlingsons uppgift örn att en pluton ur kompaniet den 4 oktober
1944 avgått till annan tjänstgöringsort och i .samband därmed underställts
annan chef vore riktig. Körorder hade klockan 1830 nämnda dag ingått
till plutonen från evakueringsstaben. Med hänsyn till anbefalld transportberedskap
skulle fordonen alltså senast klockan 1900 ha kunnat lämna
uppställningsplatsen för genomförande av transporten. Plutonen hade emellertid
avgått först klockan 2017 — en timme 47 minuter efter erhållen order
och anlänt till tjänstgöringsorten först klockan 2130. Som plutonen skolat
underställas annan chef, hade personalen haft att medföra sådan utrustning,
som eljest icke erfordrats för själva transporten. Därav föranlett dröjsmål
hade emellertid kunnat till stor del undvikas, om viss materiel medförts på
reservbilar, som sänts efter plutonen. På grund härav hade Ekstrand ansett
sig lia fullt fog att anmärka på tjänstförrättande plutonchefens förmåga
och vilja att i görligaste mån verkställa den givna ordern.

Björk yttrade: Ekstrands åtgärd att anbefalla 30 minuters transportberedskap
hade skett på direkt order av Björk i Björks egenskap av chef för evakueringsstaben.
Ekstrand hade sålunda i detta avseende allenast lytt order.
Åtgärden hade närmast föranletls av att utrymning av Haparanda kunnat
väntas när som helst inför vissa vid denna tid befarade krigshändelser
i Torneå. Kompaniet hade vid en dylik utrymning varit avsett att biträda
vid undanförandet av civilbefolkningen. Någon anmärkning mot Ekstrands
sätt att formulera sin order kunde icke riktas mot Ekstrand, eftersom ordern
tydligen uppfattats på rätt sätt.

Chefen för ifrågavarande bilkompani anförde i en av Björlingson åberopad
rapport lill Ekstrand bland annat följande: Begreppet transportberedskap
funnes icke angivet i reglemente men hade allmänt uppfattats såsom
innefattande en föreskrift örn att transportbilarna .skulle kunna utgå 30 mi -

272

rutter efter erhållen order för att utföra sådana transporter, som icke vore
mer omfattande, än att bilförarna efter fullgjord körning kunde återvända
till förläggningen för utspisning och vila. För att den ifrågavarande ordern
skulle ha kunnat utföras inom av Ekstrand angiven tid hade därför fordrats,
att plutonen varit uppställd med 30 minuters marschberedskap. Ordern
hade ankommit klockan 1830. Avståndet till den nya tjänstgöringsorten hade
valdt cirka 50 kilometer. Som två timmars körtid reglementsenligt erfordrats
för en dylik transport, hade det sålunda, även om plutonen varit marechberedd
redan klockan 1830, icke varit möjligt att verkställa ordern inom
den angivna tidsfristen. Enligt trängreglementet (del II mom. 878, 1942 års
upplaga) behövde motoriserad trupp två timmar för att bliva marschfärdig
från förläggning. I detta fall hade en del av plutonen avgått klockan 2000
och en del klockan 2015, varför avmarschen skett inom reglementsenlig tid.

Björlingson anförde därjämte i påminnelseskriften: Han hade vid tiden
för tillkomsten av anmälan icke haft kännedom om den ifrågavarande ordern
från evakueringsstaben. De slutsatser om Ekstrands avsikt med beredskapens
bibehållande, som Björlingson och det stora flertalet av förbandets personal
dragit, hade vunnit gott stöd i alla yttre, för Björlingson då kända
omständigheter. Av kompanichefens rapport till Ekstrand franninge, att
Ekstrand begått ett fel, som han numera icke ville vidgå. Uppgiften, att
intet annat förband i bataljonen ålagts motsvarande beredskap, hade Björlingson
fått av värnpliktiga, som under tiden den 4—den 7 oktober 1944
varit i kontakt med bland annat personal tillhörande ett visst annat bilkompani.
En förfrågan hos Jeanson, huruvida beredskapen skolat bibehållas,
hade gjorts troligen redan den 5 oktober och hade utan närmare motivering
besvarats jakande. Föret på eftermiddagen den 7 oktober, då frågan
om vakthållningen vid bataljonsstaben blivit aktuell, hade Ekstrand nödgats
taga saken under förnyad prövning. Just omständigheterna vid beredskapens
upphävande syntes giva klart belägg för misstanken, att Ekstrand låtit leda
sig av obehöriga motiv.

Björk anförde i sitt yttrande avslutningsvis: De beskyllningar, som Björlingson
riktat mot Ekstrand, vore enligt vad utredningen syntes giva vid
handen av sådan natur, att de icke borde lämnas utan påföljd. Björk föresloge
därför, att ärendet hänskötes till krigsrätt.

Rosenblad förklarade — under framhållande av att anmälningsskriften författats
av en kompaniassistent i strid med de för en assistents verksamhet
gällande föreskrifterna — att han delade Björks uppfattning, att ärendet
borde hänskjutas till krigsrätt.

Björlingson anmärkte i sina påminnelser till förtydligande av sitt påstående
i anmälningsskriften, att han visste sig handla å hela personalens vägnar,
att han rätteligen borde lia uttryckt saken så, att han visste sig handla å
praktiskt taget allt manskaps vid förbandet vägnar, samt anförde tillika: Han
hade handlat i full överensstämmelse med de personalvårdande uppgifter,
som åvilade en assistent. Björlingson visste, att de värnpliktiga å förbandet
vid inryckningen i september 1944 med intresse emotsett de uppgifter, som

273

väntat dem, men hade också bevittnat den besvikelse, som följt, då det visat
sig, att tjänstgöringen för huvuddelen av förbandet fått karaktären av vanlig
beredskap. Då Ekstrand i detta läge förefallit frän och kitslig och framför allt
synts försumma handläggningen av de ömtåliga krigsledighetsärendena, hade
stämningen å förbandet småningom blivit upprörd. Björlingson hade hållit
kompanichefen underkunnig härom, samtidigt som Björlingson under samtal
med manskapet sökt bagatellisera deras klagomål och avstyra förhastade åtgärder.
I avsikt att vinna rättelse åtminstone beträffande de felbehandlade ansökningarna
om hernpermiltering och tjänstledighet hade Björlingson avlagt
ett personligt besök lios Ekstrand. I stort sett hade intet vunnits därmed, och
då kort därefter Ekstrand utfärdat sin påtalade order om transportberedskapen
vid kompaniet, hade Björlingson ansett sig ha fått så klara belägg på
Ekstrands bristande omtanke om personalen, att han ansett ett eftertryckligare
ingripande vara av nöden. Björlingson hade författat och avsänt anmälningsskriften
i övertygelsen örn att rättelse icke stått att vinna på annat
sätt och hade följaktligen ansett det vara överflödigt att på förhand underrätta
kompanichefen om anmälningsskriften, vars tillkomst och avsändande
kompanichefen ju i varje fall icke ägt hindra.

Efter en redogörelse för vad som förekommit i ärendet anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 25 april 1945 till militärbefälhavaren.

Av utredningen framgår, att tre värnpliktiga hos Ekstrand anhållit örn
tjänstledighet för tiden den 29 september—den 4 oktober 1944, samt att de
i händelse av bifall till ansökningarna skolat avresa från tjänstgöringsorten
den 27 september för att inträffa å vistelseorten senast klockan 1000 första
tjänstledighetsdagen. Ansökningarna, som enligt vad utredningen givit vid
handen inkommit till bataljonsstaben den 18 september, ha enligt uppgift
av Ekstrand den 25 september — sedan Ekstrand införskaffat närmare utredning
med anledning av desamma — återsänts från bataljonsstaben till
kompaniet med påtecknat avslagsbeslut. Av den av Björlingson förebragta
utredningen synes emellertid framgå, att ansökningarna icke återkommit till
kompanistaben förrän den 27 september. Det är uppenbarligen av stor betydelse,
att värnpliktiga, som sökt tjänstledighet, i god tid före eventuell avresa
få besked om de beslut, som fattats angående tjänstledighetsansökningarna.
I förevarande fall synas sökandena ha fått sådan kännedom, efter det de
ämnat anträda hemresan. Ansökningarna ha visserligen lämnats utan bifall,
men den omständigheten, att besked härom inkommit till kompanistaben
först efter det sökandena ämnat avresa, synes lia varit ägnat att hos dem
framkalla den uppfattningen, att Ekstrand icke handlagt ansökningarna med
den omsorg, som ålegat honom. Ekstrand synes emellertid lia vinnlagt sig örn
en omsorgsfull prövning av de till honom inkomna tjänstledighetsansökningarna,
och såvitt visats torde han icke personligen kunna lastas för det dröjsmål,
som uppkommit med avseende å ifrågavarande ansökningar.

I fråga örn de mot Ekstrand och Jeanson riktade anmärkningarna för hels—i587A3.
Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

274

handlingen av ansökningar om hempermittering giver utredningen vid handen,
att från värnpliktiga den 29 september 1944 till kompanistaben inkommit
två till militärbefälhavaren för sjätte militärområdet ställda ansöknmgar
om hempermittering som av kompanichefen vidarebefordrats till bataljonsstaben,
samt att Jeanson på order av Ekstrand återsänt desamma till kompanistaben
försedda med anteckning, att de ställts till fel myndighet, och alt bataljonschefen
icke ägde rätt att bifalla desamma. Ansökningar av ifrågavarande
slag skola ställas till Konungen. 1 särskilda av chefen för armén i samråd
med arbetsmarknadskommissionen den 30 juni 1942 utfärdade bestämmelser
angående handläggningen av s. k. vämpliktsärenden (arméstabens organisationsavdelning
nr 55) har föreskrivits, att militär chef, till vilken framställning
felaktigt ingivits, ofördröjligen skall underrätta den värnpliktige
därom, samt att sadan felaktigt ingiven ansökan skall snarast vidarebefordras
till rätt adressat. Den omständigheten, att ansökningarna i förevarande fall
ställts till militärbefälhavaren för sjätte militärområdet, synes därför icke
böra lia föranlett till att de återsänts till kompanistaben, utan de borde i stället
ha vidarebefordrats till vederbörande myndighet. Osäkerhet om till vilken
myndighet, ansökningarna skolat ställas, synes lia rått icke blott hos manskapet
utan även inom bataljonsstahen och andra militära myndigheter, med vilka
Ekstrand samrått. Det hade emellertid ålegat Ekstrand att sörja för att de
värnpliktiga erhållit erforderliga upplysningar i saken. De av Jeanson härutinnan
lämnade upplysningarna å ansökningarna ha uppenbarligen lämnat
de sökande utan vägledning.

Vad angår anmärkningarna örn att Ekstrand underlåtit behandla ansökningar
om tjänstledighet och hempermittering på grund av formella brister må
framhallas, att man i fält icke bör ställa strängare krav än nödvändigt på
ansökningar i formellt avseende. Behandlingen av ansökningarna kan därigenom
komma att fördröjas. Ekstrand har uppgivit, alt han icke underlåtit att
behandla ansökningar på grund av formella fel, men att han anbefallt rättelse
av fel före ansökningarnas expediering från bataljonsstahen. Emellertid synes
utredningen giva fog för antagande, att Ekstrand i vissa fall uppställt väl
höga formella krav på de till bataljonsstahen inkomna ansökningarna.

Beträffande Björlingsons anmärkning mot Ekstrand för åsidosättande av
föreskrifterna om de värnpliktigas rätt till resdagar i samband med tjänstledighet
kan av utredningen icke anses styrkt, att Ekstrand i förekommande
fall icke beviljat vederbörande erforderliga resdagar. Såsom framhållits av
Björk, synes det lämpligrt att före beviljande av tjänstledighet å vederbörande
kompaniexpedition utredes det antal resdagar, vartill vederbörande kan anses
berättigad.

Beträffande uppgifterna örn trakasseri mot personalen från Ekstrands sida
Siver utredningen vid handen, att Ekstrand den 4 oktober 1944 utfärdat en
ordei örn att ifrågavarande kompani skolat intaga 30 minuters transportberedskap
och den / oktober 1944 en ny order örn en timmes transportberedskap
vid förbandet. Dessa Ekstrands åtgärder ha grundats på särskilda order
tran evakueiingsstaben i Haparanda och föranletts av en vid ifrågakomna

275

tidpunkt förväntad evakuering av civilbefolkningen därstädes. Vid sådant förhållande
synes icke föreligga befogad anledning till anmärkning mot Ekstrand
i av Björlingson angivna hänseenden.

Björlingsons klagomål över att de militära myndigheterna underlåtit avlösa
till förbandet inkallade värnpliktiga, som ägt uppgiftskort för jordbrukare,
synes ha grundats på oriktiga förutsättningar och föranleda icke någon min
åtgärd. Med hänsyn till vad upplysts rörande omständigheterna i samband
med förbandets inkallelse i september 1944, företager jag ej heller någon åtgärd
med anledning av Björlingsons uppgifter örn den omfattning, vari personalen
å förbandet tagits i anspråk för beredskapstjänstgöring.

Såväl Rosenblad som Björk ha framhållit, att de av Björlingson framställda
beskyllningarna mot Ekstrand visat sig ogrundade samt vara av
beskaffenhet att icke böra lämnas utan påföljd.

I fråga örn oriktigt eller olämpligt skrivsätt i anmälningar till militieombudsmannen
är i första hand 16 kapitlet allmänna strafflagen tillämpligt. I
fall då en anmälan innebär angivelse för brott och sannolika skäl saknats för
däri framställda oriktiga beskyllningar kan ansvar utkrävas för falsk angivelse.
(Jfr 110 § strafflagen för krigsmakten.) För smädliga yttranden mot
överordnad i en klagoskrift till militieombudsmannen kan ansvar ådömas
enligt 82 § strafflagen för krigsmakten. Härjämte finnes i 87 § strafflagen för
krigsmakten en särskild bestämmelse om straff för obefogad klagan mot förman
över förnärmelse i tjänsten.

Frågan om ansvar för oriktiga påståenden eller olämpligt skrivsätt i anmäl -

ningar till militieombudsmannen har berörts i militieombudsmannens ämbetsberättelse
år 1945 (s. 173—177). Såsom där framhållits, ligger det icke blott
i den anmäldes utan även i samhällets och icke minst militieombudsmannens
intresse, att alla klagoskrifter i fråga örn sitt innehåll äro fria från oriktigheter
och överdrifter. Det bör emellertid beaktas, att utkrävande av ansvar
i de fall, då en klagan är mer eller mindre obefogad, lätteligen kan komma
att utgöra en hämsko även för framförande av berättigade klagomål. Militieombudsmannen
utgör en institution, som inrättats bland annat just för upptagande
av klagomål mot ämbets- och tjänstemän, och det har blivit en viktig
allmän medborgerlig rättighet att påkalla militieombudsmannens ingripande.
Det är av stor betydelse, att denna klagorätt ej lider inskränkning,
och jag anser, att starka skäl böra föreligga för utkrävande av ansvar för klagomål
till militieombudsmannen.

Av intresse är i detta sammanhang de synpunkter statsrådet och chefen
för justitiedepartementet T. Bergquist anlagt på frågan vid besvarande den
21 mars 1944 i riksdagens andra kammare av en av August Spångberg framställd
interpellation (se andra kammarens protokoll 1944 nr 11 s. 1_13)

Enligt statsrådets mening borde åtal och bestraffning för anmälan till militieombudsmannen
förekomma endast i tvenne fall, nämligen dels då det vore
fråga örn en direkt falsk angivelse, dels då det vore fråga örn direkta
smädelse!-. Begreppet falsk angivelse vore — framhöll statsrådet — ej del -

276

samma som en obefogad anmälan utan innebure, att en person mot bättre
vetande pådiktade en annan person en förseelse eller ett brott. I den mån en
person direkt mot bättre vetande pådiktade sitt befäl en handling, som vore
brottslig, funnes det uppenbarligen anledning att tillgripa åtal mot den, som
kommit med en sådan anmälan. I det andra fallet, då vederbörande gjort
sig skyldig till direkt smädelse, måste man enligt statsrådets mening vara försiktig
och ej väga orden på guldvåg, som man kanske gjorde i andra fall.
Man finge ej så mycket fästa sig vid ordalagen utan se till syftet och meningen
med anmälan.

Med avseende å förevarande fall har Björlingson för den åtgärd, militieombudsmannen
kunde finna påkallad, anmält Ekstrand och Jeanson för i
tjänsten begångna fel och försummelser. Beträffande Ekstrand har Björlingson
såsom skäl för sin anmälan utom annat anfört, att Ekstrand utfärdat
en order om intagande av transportberedskap å förbandet, vilken syntes icke
ha varit påkallad av det militära läget utan som måst uppfattas som medvetet
trakasseri mot Ekstrand underställd personal och sannolikt varit avsedd
som en kollektiv bestraffning av personalen, och det synes vara Björlingsons
påståenden härutinnan, som ansetts icke böra lämnas utan påföljd.

Mot Björlingson kan i förevarande avseende riktas allvarliga anmärkningar.
Björlingsons anmälan har i denna del visat sig obefogad, och Björlingson
har enligt vad utredningen givit vid handen uttalat sig om förhållanden,
som han ej varit i stånd att bedöma och ej haft erforderlig kännedom
om. I någon mån kan måhända hans påståenden i denna del förklaras
av Ekstrands till synes i stort sett obefogade kritik mot personalen vid den
pluton, som den 4 oktober 1944 underställts annan militär chef, vilken kritik
torde lia väckt allmänt missnöje bland manskapet. Å andra sidan synes
man med hänsyn till Björlingsons ställning äga rätt att ställa högre krav på
honom än på det övriga manskapet vid förbandet. Björlingson får emellertid
anses ha felat av ovarsamhet och utan vrång avsikt (jfr 4 § i instruktionen
för militieombudsmannen). På grund härav och med hänsyn till vad jag ovan
anfört anser jag mig ej böra beivra Björlingsons handlingssätt, utan låter jag
bero vid den allvarliga erinran till Björlingson, som innefattas i det ovan anförda.

Mot Björlingson har anmärkts jämväl, att han undertecknat anmälningsskriften
i egenskap av kompaniassistent.

Enligt gällande bestämmelser för personalvården inom armén skola vederbörande
militära chefer vid sidan av den militära tjänsten städse omtänksamt
vårda sig om sina underlydandes bästa och skola i denna del av sin
verksamhet äga stöd och hjälp av särskilt tillsatta regements-, bataljons- och
kompaniassistenter. Till förebyggande av missförstånd rörande den personalvårdande
personalens ställning har i ett av överbefälhavaren utfärdat meddelande,
innefattande anvisningar rörande personalvårdsarbetet (Tjänstemeddelande
rörande lantförsvaret 1941, avd. B s. 693) framhållits bland annat,
att regements-, bataljons- och kompaniassistenterna äro allenast biträden åt
vederbörande militära chefer, samt att det är att anse såsom tjänstefel av

277

assistent att till annan myndighet eller utomstående vidarebefordra tjänsteärenden
annat än, när chefen därtill lämnat sitt medgivande.

I förevarande fall synes Björlingson ha velat giva sig sken av att i egenskap
av kompaniassistent företräda manskapet å sitt förband. Av nyssnämnda
bestämmelser framgår emellertid, att Björlingson i denna egenskap icke ägt
representera någon annan än sin kompanichef, samt att han icke såsom assistent
ägt påtala ifrågavarande förhållanden annat än efter kompanichefens
medgivande. Ehuru Björlingson således förfarit felaktigt i detta avseende,
anser jag mig emellertid med hänsyn till omständigheterna även i denna del
böra låta bero vid en erinran därom till Björlingson.

21. Fråga om militär tjänsteläkare är berättigad till ersättning för intyg
angående behov av extra tilldelning av ransonerade födoämnen på grund

av sjukdom.

I en till militieombudsmannen den 28 december 1944 inkommen skrift anförde
maskinisten av andra graden vid Stockholms örlogsstation Anders Damberg:
Damberg, som åtnjöte fri läkarvård, hade vid besök den 2 november
1944 hos örlogsstationens läkare, marinläkaren av första graden i flottans
reserv Eric Nordlander, för magsjukdom ordinerats diet innefattande smör.
För att Damberg skulle kunna erhålla licens å erforderlig myckenhet smör
hade Nordlander utfärdat läkarintyg. För detta intyg hade Nordlander begärt
och erhållit tre kronor. Då Damberg visat sitt ogillande över att arvode avkrävts
honom, hade Nordlander placerat pengarna på bordet och uppmanat
Damberg medtaga dessa och avlägsna sig. Nordlander hade därvid sagt, att
återbetalandet var rena välgörenheten från Nordlanders sida. Emedan Nordlander
enligt egen utsago var i sin fulla rätt att uppbära arvodet, hade Damberg
ej velat acceptera erbjudandet att återtaga pengarna, eftersom detta i
så fall varit välgörenhet från Nordlanders sida men förmånen av fri sjukvård
ej vore att förväxla med välgörenhet i någon form. För att händelser av
liknande slag ej skulle kunna inträffa, anhölle Damberg, att militieombudsmannen
måtte undersöka förhållandet.

I infordrat yttrande anförde Nordlander: Militär personal med sjukdomar,
som erfordrade diet, åtnjöte vid tjänstgöring ombord eller vid spisning vid
militärförläggning i land kostnadsfri diet och erhölle härför erforderligt läkarintyg
till vederbörande militära myndighet utan erläggande av något
arvode, då utfärdandet av dylikt intyg innebure ett tjänsteåliggande för läkaren.
önskade däremot militär personal privat spisning i hemmet, erhölle
den härvid ej någon ersättning från kronan för särskilda dietkostnader. I
dylika fall erfordrades särskilt läkarintyg till civil myndighet, vars utfärdande
erfordrade följande av vissa allenast för civila personer avsedda bestämmelser
förenat med vissa undersökningar och särskilt ställningstagande från
läkarens sida till behovet av för dietens hållande erforderliga ransonerade
livsmedel. Utfärdandet av läkarintyg till icke militära myndigheter och in -

278

s tihl tioner, såsom läkarintyg till sjukkassa, läkarintyg till sökandet av civil
tjänst eller civila förmåner, torde enligt Nordlanders förmenande icke ingå
i tjänsteläkares skyldigheter. Vad beträffade Dambergs anmälan, att intyget
i fråga utfärdats i samband med militär läkarmottagning, hade detta
föranletts av praktiska skäl. I annat fall skulle nämligen Damberg ha fått
avvakta läkarmottagningens avslutande, innebärande ett av militärt befäl
ej tillåtet slösande med personalens tjänstetid. Något utnyttjande av Nordlanders
egen tjänstgöringstid hade ej ifrågakomma, då utfärdandet av intyget
för Nordlander medfört förlängning av läkarmottagningen utöver ordinarie
mottagningstiden. Då Damberg, ehuru lian lämnat arvode för läkarintyget,
förefölle vara av den uppfattningen, att uppbärande av arvode vore oberättigat,
och då lian tillika begärt kvitto härpå, hade Nordlander meddelat
Damberg, att Nordlander enligt sitt förmenande vore i sin fulla rätt erhålla
sedvanligt arvode för dylikt läkarintyg till civil myndighet, men förklarat
sig villig att för undvikande av ytterligare diskussioner och tidsförlust för
skrivande av kvittens (många patienter hade väntat) avstå från arvodet.
Nordlander hade därför uppmanat Damberg att återtaga det på ett bord
framlagda arvodet samt avlägsna sig. Damberg hade avlägsnat sig utan att
återtaga arvodet. Det av Damberg återgivna yttrandet, att »återbetalandet
var rena välgörenheten» från Nordlanders sida, hade föranletts av ett uttalande
av en i förevarande fall konsulterad kollega, som fällt ett liknande
yttrande. Då Damberg även i fortsättningen uttryckt sin önskan att ej återtaga
läkararvodet, hade han erhållit kvittensen härpå. Vid ett förnyat sjukbesök
den 4 december 1944, då bättre tid stått Nordlander till buds, hade
Nordlander lämnat Damberg en klarläggande redogörelse för anledningen
till Nordlanders önskan att avkorta det förstnämnda sjukbesöket den 2 november
1944, varvid Damberg hade förefallit att till fullo förstå Nordlanders
synpunkter. Enär i Nordlanders tjänsteåliggande ej inginge någon skyldighet
att utfärda dylikt läkarintyg till icke militär myndighet, torde anmälan
i fråga enligt Nordlanders förmenande böra anses obefogad, och anhölle
Nordlander att anmälan lämnades utan avseende.

Chefen för sjukvårdsförvaltningen vid Ostkustens marindistrikt, förste marinläkaren
S. Radhe, förklarade sig i avgivet utlåtande biträda Nordlanders
yttrande.

Militieombudsmannen anhöll härpå örn utlåtande av försvarets sjukvårdsförvaltning
i ärendet.

Sjukvårdsförvaltningen begärde medicinalstyrelsens uttalande beträffande
frågan, huruvida läkarintyg, som avsåge att styrka att på grund av sjukdom
behov av extra tilldelning av ransonerade födoämnen förelåge, vore att
hänföra till sådana intyg, vilka civil tjänsteläkare i denna sin egenskap hade
att kostnadsfritt utfärda. Medicinalstyrelsen gjorde i skrivelse den 17 februari
1945 följande uttalande: Eftersom ifrågavarande intyg endast finge
ifrågakomma vid sjukdom, som oundgängligen krävde behandling med diet
eller kosttillägg (se statens livsmedelskommissions cirkulär nr 1836 den 18
april 1944), hade sådana intyg enligt medicinalstyrelsens mening samma

279

sakliga samband med vård av sjuka som föreskrivande av läkemedel och
berättigade därför icke civil verksläkare till särskild ersättning enligt bestämmelserna
om ersättning för intyg, som skulle åberopas i tjänsten.

Under hänvisning till medicinalstyrelsens nämnda uttalande och ett av
kammarrätten den 20 december 1944 meddelat utslag i fråga örn ersättning
för kostnad för läkarintyg förklarade sjukvårdsförvaltningen, att samma
regler syntes böra gälla i avseende å ersättning för intyg av ifrågavarande
slag, vare sig dessa utfärdats av militär tjänsteläkare eller verksläkare.

I det genom kammarrättens utslag avgjorda ärendet hade järnvägsläkare,
som behandlat järnvägstjänsteman för viss sjukdom, av denne betingat sig
ersättning för intyg, som erfordrats för erhållande av ökad tilldelning av
vissa ransonerade livsmedel. Järnvägsstyrelsen, hos vilken myndighet tjänstemannen
anhöll örn ersättning av statsmedel för sitt utlägg, fann, att intyget
icke kunde anses vara av beskaffenhet, att järnvägsläkare varit skyldig
utfärda detsamma utan ersättning, och framställningen föranledde icke
någon vidare åtgärd från styrelsens sida. På besvär av tjänstemannen yttrade
kammarrätten i sitt ovannämnda utslag, alt tjänstemannen måste anses
lia varit berättigad utfå intyget utan särskild kostnad. Med avseende härå
ägde tjänstemannen icke av statsmedel erhålla ersättning för sitt utlägg, och
på grund därav kunde besvären icke vinna avseende.

Sedan militieombudsmannen hos befälhavande amiralen i Ostkustens marindistrikt
anhållit örn yttrande i ärendet, anförde konteramiralen H. Simonsson,
att han biträdde uppfattningen, att intyg för extra tilldelning av
ransonerade födoämnen vore av beskaffenhet att böra lämnas kostnadsfritt
till personal, som åtnjöte fri sjukvård, och att han ansåge att på grund av
nu till synes rådande oklarhet härutinnan erforderliga bestämmelser därom
borde utfärdas.

Militieombudsmannen infordrade härefter förnyat yttrande i ärendet av
Nordlander, därvid denne anmodades uppgiva, huruvida frågan örn ersättning
för intyget reglerats i överensstämmelse med innehållet i sjukvårdsförvaltningens
skrivelse. Med anledning härav anförde Nordlander: Sådan åtgärd
hade av Nordlander icke vidtagits. Nordlander hade nämligen erfarit,
att Sveriges läkarförbund erhållit kännedom örn det av medicinalstyrelsen
den 17 februari 1945 avgivna och av sjukvårdsförvaltningen åberopade yttrandet
och att förbundets verkställande utskott i anledning av innehållet
i yttrandet beslutat göra det uttalandet, att medicinalstyrelsen för sitt enligt
yttrandet gjorda ställningstagande icke förebragt sådana skäl, att läkarförbundet
kunde känna sig övertygat örn att medicinalstyrelsens inställning
vore den rätta. Detta läkarförbundets uttalande ville Nordlander åberopa.
Skulle emellertid militieombudsmannen direkt utsäga, att Nordlander icke
vöre berättigad lill ersättning för det i ärendet ifrågavarande intyget, ville
Nordlander givetvis ej vidhålla en motsatt uppfattning, ulan koinme då att
till Damberg återställa ersättningsbeloppet.

Militieombudsmannen meddelade därpå Nordlander, att militieombudsmannen
ansåge Nordlander icke vara berättigad till ersättning för intyget

280

och att det av Damberg till Nordlander överlämnade ersättningsbeloppet sålunda
borde återbetalas.

Nordlander underrättade härefter militieombudsmannen, att Nordlander
den 29 maj 1945 med post avsänt beloppet till Damberg.

Genom beslut den 2 juni 1945 lät tjänstförrättande militieombudsmannen
Regner bero vid vad i saken förekommit.

22. Oriktig avfattning av kontrakt angående anställning av volontär.

I en den 18 april 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
volontären vid Bodens ingenjörkår nr 158-19-45 K. E. Henell bland annat
följande: Den 1 oktober 1944 sökte han anställning som volontär vid Bodens
ingenjörkår. Innan prov och läkarundersökning genomgåtts, blev han tvungen
att skriva på sitt kontrakt. Han hade tillåtelse av sin fader att skriva kontrakt
för sex månader. Enär Henell ej hade några som helst kunskaper i
kontraktsskrivning, var han i den tron, att tjänstgöringen endast skulle vara
sex månader. Så stod det nämligen i kontraktet och även i broschyrer, som
Henell fått sig tillsända. Under de sex månaderna lärde sig Henell, att militärlivet
icke var något för honom. Han förnyade därför icke kontraktet
på fyra år. Ideliga påtryckningar från befälets sida voro till ingen nytta. Då
Henell tjänstgjort vid kåren i nio dagar mer än kontraktet gällde, anhöll
han hos fanjunkaren att få reda på när han skulle få fara hem. Fanjunkaren
meddelade Henell, att Henell skulle få stanna kvar vid kåren i fyra år, oavsett
örn han skreve på kontraktet eller icke. Eftersom han icke godvilligt
funne sig i att kvarhållas i fyra år, vände han sig till militieombudsmannen
för att erhålla rättelse i saken.

Vid skriften hade fogats Hendis anställningskontrakt i original, daterat
den 1 oktober 1944. För kontraktet hade använts fastställt formulär. Detta
hade emellertid ifyllts på så sätt, att anställningstiden angivits avse tiden
från och med den 1 oktober 1944 till och med den 31 mars 1945. Dessutom
hade till kontraktet fogats ett tillägg (å särskild uppklistrad pappersremsa) av
följande lydelse: »Sökanden förbinder sig att förnya kontraktet den 31 mars
1945 för en tid av 4 år, därest kårchefen så fordrar.»

Kårchefen anförde i infordrat yttrande bland annat följande: Enligt
3 § kungörelsen angående manskaps antagning skedde första anställning för
tiden från och med den 1 oktober till och med den 31 mars femte året därefter.
Enligt 5 § avsåges första halvåret såsom anställning över stat. Detta
hade tillämpats så, att särskilt kontrakt utfärdades för överstatsanställningen,
vari den anställde förbunde sig att kvarstå den lagstadgade tiden. Eftersom
sistnämnda kontraktsbestämmelse tillfogats på särskild fastklistrad remsa,
borde detta knappast ha kunnat undgå sökandens uppmärksamhet vid undertecknandet.
Något tvång att underteckna kontraktet hade givetvis icke
förelegat. Att undertecknandet skett före proven hade föranletts därav, att
illojal propaganda förekommit för att skrämma de sökande från att fullfölja

281

tagandet av anställning. Genom det bifogade kontraktets antagning syntes
Henell sålunda ha förbundit sig att kvarstå stadgad tid. Tillämpandet av
motsatt uppfattning skulle äventyra rekryteringen genom ett eventuellt större
antal avgångar efter slutet av första halvårets huvudsakliga allmänbildande
undervisning. Ytterligare två volontärer hade samma inställning som
Henell. Att Henell skulle mottagit några broschyrer, enligt vilka kontraktsanställningen
skulle omfatta endast sex månader, syntes osannolikt.

I skrivelse den 11 augusti 1945 till kårchefen anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit.

Enligt 3 § 1 punkten i kungörelsen den 26 maj 1944 angående manskaps
och musikelevers anställning vid krigsmakten, vilken kungörelse trätt i kraft
den 1 juli 1944, skall första anställning vid armén ske för en tid av fyra
och ett halvt år. Den, som vunnit sådan anställning, skall enligt 5 § 1 punkten
nämnda kungörelse under första halvåret vara anställd över stat. Kontrakt
med den, som antages till första anställning, skall enligt 8 § samma kungörelse
upprättas enligt i kommandoväg fastställt formulär.

Med hänsyn till dessa bestämmelser kan det numera icke anses riktigt att
giva kontraktet den avfattning, som i förevarande fall skett. Genom att i
själva texten angiva kontraktstiden till allenast ett halvt år men tillfoga ett
villkor om skyldighet att på anfordran förnya kontraktet för en tid av fyra
år fördunklas avtalets verkliga innebörd för de anställningssökande, vilket
är så mycket mera olämpligt, som dessa äro relativt unga och i regel ej ha
någon erfarenhet i att bedöma avtal. Även på annat sätt blir rättsläget mindre
klart. Enligt 13 § i kungörelsen må anställd, som under den i 5 § omförmälda
anställningen över stat befinnes olämplig för fortsatt anställning, utan ansökan
avskedas senast vid överstatsanställningens slut. Jämlikt ordalydelsen
av den till kontraktet med Henell fogade bestämmelsen om skyldighet att förnya
kontraktet är det däremot lämnat kårchefen öppet att av vilken anledning
som helst underlåta att påfordra kontraktsförnyelse och därigenom
åstadkomma, att anställningen slutar. Att någon olägenhet i fråga örn rekrytering
eller på annat sätt skulle uppstå, därest anställningskontrakten avfattas
på det sätt kungörelsen avser, lärer icke kunna påvisas.

I enlighet med vad nu anförts finner jag, att Ni förfarit oriktigt genom
att giva kontraktet med Henell annat innehåll än gällande författning angiver.
Av denna min uppfattning har jag velat giva Eder del.

Henell Ivar av mig underrättats om att han, därest han önskar bliva fri från
anställningen, äger göra ansökan därom hos kårchefen, samt att han därjämte
torde lia möjlighet att få frågan örn kontraktets giltighet prövad av
domstol efter stämning å kronan.

282

23. Fråga om tillämpning av kungörelsen angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän.

I en till militieombudsmannen den 11 september 1944 inkommen skrift anförde
Statsverkens ingenjörsförbund följande: Förbundet hade den 8 januari
1944 på ansökan jämlikt kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän av Kungl. Majit tillerkänts förhandlingsrätt i
förhållande till marinförvaltningen. Som stöd för sin ansökan örn förhandlingsrätt
i förhållande till marinförvaltningen hade förbundet åberopat, dels
att Örlogsvarvets ingenjörsförening hade till förbundet anslutit sina samtliga
29 medlemmar, vilka alla vore anställda vid Stockholms örlogsvarv, och dels
att 75 ingenjörer, anställda inom marinförvaltningens olika avdelningar, anmält
sig såsom individuella medlemmar i förbundet. Marinförvaltningen, som i
skrivelse den 17 april 1944 till Kungl. Majit föreslagit inrättande av ett flertal
extra ordinarie befattningar, som vore av intresse för ingenjörspersonalen
såväl på Stockholms örlogsvarv som i marinförvaltningen, hade underlåtit
att dessförinnan i enlighet med vad som föreskrivits i kungörelsen bereda förbundet
tillfälle att taga kännedom örn utkast till nämnda skrivelse. I en skrift
den 12 juni 1944 till marinförvaltningen hade förbundet hemställt, att —
även om marinförvaltningen vid avgivande av förslag till stat för budgetåret
»1945—1946» ej komme att föreslå någon ändring i vad som gällde för de i
marinförvaltningen anställda och under marinförvaltningen hörande ingenjörerna
— marinförvaltningen ville till förbundet överlämna en avskrift av
de delar av förslaget, som avsåge dessa ingenjörer. Förbundet hade därjämte
framhållit, att, för det fall att marinförvaltningen avsåge att föreslå förändringar
härutinnan, bestämmelserna om förhandlingsrätt gällde. Till svar härå
hade marinförvaltningen i skrivelse till förbundet den 5 juli 1944 meddelat,
att beträffande inrättande av nya befattningar m. m. för personal avlönad
från s. k. sakanslag framställning redan avgivits till Kungl. Majit, samt att
förbundets hemställan i anledning härav icke föranledde någon ämbetsverkets
vidare åtgärd. Efter ett telefonsamtal några dagar senare mellan förbundets
sekreterare och notarien Sigvard Arne i marinförvaltningen hade
Arne den 25 juli 1944 till förbundet översänt en genomslagskopia av marinförvaltningens
ovannämnda skrivelse av den 17 april 1944. Överlämnandet
hade ej haft någon officiell karaktär, och någon missivskrivelse från marinförvaltningen
hade ej bifogats. Överst å genomslagskopian hade endast antecknats:
»Översändes under hänvisning till tidigare telefonsamtal. Sthlm
25 7 44 Sigvard Arne.» — Som av det ovan anförda framginge, hade förbundet
först i juli månad 1944 fått del av marinförvaltningens skrivelse den
17 april 1944. Marinförvaltningen hade sålunda icke berett förbundet tillfälle
att taga del av sitt utkast till nämnda skrivelse, som bland annat avsåge
ändrade anställnings- och avlöningsvillkor för delar av ingenjörspersonalen,
innan marinförvaltningen avgivit sitt förslag till Kungl. Majit. Då
frågan örn ändrade sådana villkor finge anses vara av principiell och allmän
betydelse och uteslutande berörde marinförvaltningens tjänstemän, kunde

283

förbundet ej finna annat, än att marinförvaltningen härigenom handlat i
strid mot ovannämnda kungörelse. Förbundet finge i detta sammanhang erinra
därom att i uttrycket »anställnings-, arbets- och avlönings villkor» i kungörelsen
enligt förarbetena innefattades bland annat »utökning av tjänster».
Genom marinförvaltningens handlingssätt hade förbundet förvägrats sin rätt
att få framföra sina önskemål och synpunkter på en för de berörda medlemmarna
betydelsefull fråga. Skyldighet för marinförvaltningen att underrätta
förbundet torde få anses lia förelegat, oberoende av om förbundet särskilt
anhållit därom eller icke. Förbundet finge i anledning härav hemställa, att
militieombudsmannen ville anmoda marinförvaltningen att i förhållande
till förbundet för framtiden beträffande frågor, som hade avseende å förbundets
medlemmar, iakttaga kungörelsens bestämmelser.

Ingenjörsförbundet företedde vidare ovan omförmälda genomslagskopia
av marinförvaltningens skrivelse den 17 april 1944 till Kungl. Majit. I nämnda
skrivelse, vilken utmynnade i ett förslag till förteckning över extra ordinarie
tjänstemän vid sjöförsvaret med avlöning från andra anslag än avlöningsanslag
för budgetåret 1944/1945, framhölls, att till marinförvaltningen
från underlydande myndigheter inkomna förslag i ett flertal fall innebure
betydande ändringar i den av Kungl. Majit den 29 oktober 1943 fastställda
personalförteckningen. Ämbetsverket upptog härefter till en början till behandling
de mei''a allmänna riktlinjer, som syntes böra följas vid bedömande
av frågorna om inrättande av nya extra ordinarie tjänster. Härom anfördes
i skrivelsen bland annat följande: De av lokalförvaltningarna föreslagna nya
extra ordinarie tjänsterna hade i betydande utsträckning sin motsvarighet i befattningar,
vilka av marinförvaltningen alltifrån tiden för beredskapens inträde
och därefter inrättats för extra tjänstemän. Härigenom hade anställningar
såsom extra tjänstemän i icke ringa utsträckning kommit att uppgå
till mer än fyra år. I av marinförvaltningen avgivna underdåniga skrivelser,
berörande personalförteckningar för tidigare budgetår, hade marinförvaltningen
bland annat anmält, att inrättande av extra ordinarie befattningar
kunde tillstyrkas av ämbetsverket endast i fall, då befattning funnits inrättad
som extra i minst tre år, varigenom med större säkerhet kunnat fastställas,
att konstant behov av den föreslagna befattningen förefunnits. Denna
princip torde även tillämpas inom statsförvaltningen i allmänhet. Emellertid
hade marinförvaltningen icke kunnat helt följa lokalförvaltningarnas förslag
i alla de fall, där treårsregeln hade kunnat komma i tillämpning. Först och
främst funne marinförvaltningen det erforderligt, att utmönstring skedde av
alla sådana förslag till inrättande av nya extra ordinarie tjänster, beträffande
vilka minsta tvekan kunde råda, om de komine att vara erforderliga, sedan
ett mera stabilt fredstillstånd kunde anses lia inträtt. I de förslag, som
förelåge för ämbetsverkets prövning, hade vidare vissa förvaltningar i huvudsak
följt de beräkningar av personalorganisationen vid respektive förvaltningar,
som framlades av 4944 års försvarsutredning. Ämbetsverket hade vid
förnyad prövning av förevarande personalbehov funnit 1941 års försvarsutrednings
förslag mera böra betraktas som vägledande än normgivande. Vid

284

bedömande av förslag avseende ändringar i nu gällande personalförteckningar
i överensstämmelse med försvarsutredningens förslag hade marinförvaltningen
därför funnit försiktigheten bjuda, att förslagen underkastades en
förnyad prövning, därvid även borde tagas i betraktande samtliga de faktorer,
som komme under bedömande vid ändringar i de delar av personalförteckningarna,
vilka icke varit föremål för utredningens verksamhet. Marinförvallningen
hade vid framläggandet av förevarande förslag sökt att i möjligaste
mån följa de principer, som till förhindrande av allmän prisstegring
av Kungl. Majit anbefallts att tillämpas. Härvid vöre att märka, att i en del
fall myndigheternas förslag till höjning av fastställda lönegrader torde varit
orsakade av en strävan att söka hålla befattningarna i avlöningshänseende i
paritet med den privata arbetsmarknaden. Det kunde enligt marinförvaltningens
mening icke vara lämpligt, att befattningar mer eller mindre fastlåstes
vid lönegrader, vilka vid en återgång till fredsförhållanden kunde medföra
högre löneförmåner än som tillkomme motsvarande befattningar i den allmänna
arbetsmarknaden. Marinförvaltningen funne därför erforderligt, att
även av nämnda anledning iakttaga all varsamhet vid inrättandet av nya
extra ordinarie tjänster. För närvarande påginge flera större utredningar, av
vilkas resultat personalens storlek och sammansättning i viss mån komme
att bliva beroende. Sålunda torde den tillämnade ändringen av organisationen
av örlogsvarven medföra behov av vissa nya befattningar, medan andra befattningar
troligen kunde indragas. Emellertid vöre i trots av vad sålunda anförts
vissa undantag enligt marinförvaltningens mening oundvikliga. Detta
gällde särskilt viss högre teknisk personal, vilken icke torde kunna erhållas,
örn den icke erbjödes fastare anställningsform än extra anställning. De befattningar
av sådan karaktär, som av marinförvaltningen föresloges, vore också
sådana, att de vid eventuellt inträdande organisationsförändringar alltid kunde
avses för arbetsuppgifter, som vore likvärdiga de nuvarande. Vad marinförvaltningen
anfört med avseende å inrättandet av extra ordinarie tjänster
för personal vid lokalförvaltningarna gällde i lika mån den å ämbetsverkets
olika avdelningar anställda personal, som avlönades medelst sakanslag.

I skrivelsen redogjorde marinförvaltningen därefter för de ändringar, som
marinförvaltningen med iakttagande av ovan angivna principer ville tillstyrka
i den av Kungl. Majit den 29 oktober 1943 fastställda förteckningen. Beträffande
Stockholms örlogsvarv föreslog marinförvaltningen sålunda på i
skrivelsen närmare angivna skäl inrättande av två befattningar såsom extra
ordinarie konstruktör av första klass i lönegrad MEo 24, en befattning som
biträdande arbetschef i lönegrad MEo 26, och —■ i stället för en extra ordinarie
konstruktör av första klass — en befattning såsom arbetschef i lönegrad
MEo 26. För marinförvaltningens vapenavdelning föreslogs i skrivelsen
en befattning såsom konstruktör av tredje klass i lönegrad MEo 18,
två befattningar som konstruktör av andra klass i lönegrad MEo 21, fyra
befattningar som konstruktör av första klass i lönegrad MEo 24, en befattning
som extra ordinarie tjänsteman i lönegrad MEo 26, och — i stället för
en tidigare inrättad befattning i MEo 26 — en befattning som extra ordi -

285

narie tjänsteman i MEo 27. Vidare föreslogs för marinförvaltningens fortifikationsavdelning
inrättande av en befattning som konstruktör av tredje
klass i lönegrad MEo 18, en konstruktör av andra klass i lönegrad MEo 21,
två konstruktörer av första klass i lönegrad MEo 24 och en befattning i lönegrad
MEo 26. För marinförvaltningens skeppsbyggnadsavdelning föreslogs
inrättande av fem befattningar som konstruktör av andra klass i lönegrad
MEo 21, en befattning som konstruktör av första klass i lönegrad MEo 24
och en icke ordinarie befattning i lönegrad MEo 28.

Sedan militieombudsmannen anmodat marinförvaltningen att inkomma
med upplysningar i ärendet, anförde marinförvaltningen i avgivet yttrande
bland annat följande: I 4 § kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän föreskreves, att »förhandling må
äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor
ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor». I 5 §
föreskreves, att »innan myndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller
ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida
frågan är av principiell eller eljest allmän betydelse och uteslutande
berör dess tjänstemän, på lämpligt sätt bereda de i förhållande till myndigheten
förhandlingsberättigade föreningar, som frågan må anses röra, tillfälle
att taga kännedom om föreliggande utkast till sådana villkor». Med
»anställnings-, arbets- och lönevillkor» avsåge de sakkunniga (prop. 1937:
128 s. 67) »frågor, som röra rekrytering och utbildning av personal, allmänna
befordringsprinciper, indragning eller utökning av tjänster, tjänstemännens
avlöning och tjänstevillkor samt arbetstider och andra tjänstgöringsförhållanden
samt för dem grundläggande bestämmelser». Någon korrigering
av denna definition funnes icke i departementschefens eller utskottets
utlåtanden. I telegrafstyrelsens yttrande över sakkunnigförslaget (prop. s.
27 f.) konstaterades, sedan berörda definition citerats, att »den ifrågasatta
förhandlingsrätten skulle bliva mycket vittgående och sträcka sig betydligt
utöver praxis, exempelvis vid arbetarförhandlingar». Med anledning av ett
från järnvägsstyrelsens sida framfört önskemål, att frågor angående personaluppsättning
icke skulle kunna bliva föremål för förhandlingar, hade föredragande
departementschefen uttalat (s. 87 i prop.) att särskilt för tjänstemännen
vid de affärsdrivande verken måste det vara av stor betydelse att
erhålla befogenhet att överlägga med verksledningen örn frågor angående personaluppsättning.
Däremot torde det komma att visa sig, att dylika förhandlingar
ytterst sällan komme att föras inom den centrala förvaltningen i övrigt.
Härutöver funnes, så vitt kunnat utrönas, icke några bestämda uttalanden
på denna punkt i förarbetena. Om man med ledning av vad sålunda
förekommit och av författningens syfte skulle söka tolka ifrågavarande uttryck
i 4 och 5 §§, torde man kunna komma till följande. Enligt ordalydelsen
och syftet skulle allenast de villkor, på vilka anställning skulle ske och
under vilka arbetet skulle bedrivas, vara föremål för förhandling. Klart
vöre sålunda, att icke samtliga de frågor, som sammanhängde med inrättande
av nya tjänster, kunde hänföras hit. Då de sakkunniga bland exem -

286

pel på »anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor» nämnde även »utökning
av tjänster» kunde de därför icke ha avsett, att alla i sammanhang härmed
uppkommande frågor skulle omfattas av förhandlingsrätten. Man kunde
därför endast lia avsett att betona, att just vid utökning av tjänster speciella
anställnings- och arbetsvillkorsproblem kunde uppkomma. Och beträffande
tolkningen av författningsuttrycket kunde man då sammanfattningsvis
säga, att i ett beslut angående utökning av tjänster som regel måste
ingå frågor av beskaffenhet att kunna bliva föremål för förhandling. Eftersom
»utökning av tjänster» vore ett exempel — icke direkt på anställningsoch
arbetsvillkor — utan på en situation där bland annat sådana kunde
ingå, komme ett annat i 5 § upptaget villkor för att förhandling skulle vara
obligatorisk att få en särskild vikt, nämligen att frågan skulle vara »av principiell
eller eljest allmän betydelse». Man syntes kunna uppställa såsom
en allmän regel, att ett beslut om »utökning av tjänster», i de delar det
avsåge anställnings- och arbetsvillkor, komme att få »principiell eller eljest
allmän betydelse» endast, örn det gällde inrättande av en helt ny grupp
tjänster av ett slag, som icke funnits förut, eller av ett större antal nya
tjänster av ett slag, som redan förut funnes. I så fall kunde ju uppenbarligen
anställnings- och arbetsvillkoren för de nya tjänsterna vara av allmännare
betydelse. Detta torde även vara avsikten med departementschefens uttalande,
alt förhandlingar kunde ske örn personaluppsättning. Om det däremot
endast gällde inrättandet av någon eller några enstaka tjänster av en kategori,
som redan förut funnes, torde anställnings- och arbetsvillkoren knappast
kunna sägas vara av »principiell eller eljest allmän betydelse». Till
det nu anförda borde måhända omnämnas, att de sakkunniga i den paragraf,
som motsvarades av nuvarande 4 §, gjort undantag från förhandlingsrätten
för fråga »som uteslutande berör viss tjänsteman». Departementschefen
uteslöt i sitt förslag detta undantag framförallt av det skälet, att svåra
tolkningsfrågor örn gränsdragningen skulle uppslå. Förhandlingsrätt skulle
enligt departementschefen emellertid i enlighet med huvudregeln endast förekomma
beträffande fråga, som kunde sägas »rulla upp en allmän princip».
Den praktiska skillnaden mellan hans eget och de sakkunnigas förslag bleve
därför icke stor, förklarade departementschefen. Utskottet anslöt sig till
departementschefens förslag. Eftersom i förevarande, av ingenjörsförbundet
avsedda fall vore fråga endast om enstaka tjänster, torde med hänsyn till
vad ovan anförts den uppfattningen kunna försvaras, att det icke varit nödvändigt
att bereda föreningen tillfälle att begära förhandling. — Utöver dessa
rent principiella erinringar mot förbundets skrift finge marinförvaltningen
anföra följande. Vid överläggningar, som vid utarbetande av marinförvaltningens
skrivelse den 17 april 1944 under hand förts mellan representanter
för marinförvaltningen och Försvarets civila tjänstemannaförbund, var ordföranden
i Stockholms örlogsvarvs ingenjör sförening närvarande, dock ej i
denna sin egenskap utan som representant för Försvarets civila tjänstemannaförbunds
avdelning för marinen i Stockholm. Härigenom syntes tillfälle
funnits att bevaka intressen för de av ingenjörsförbundets medlemmar, som

hade sin anställning vid örlogsvarvet. Vad anginge marinförvaltningens ingenjörspersonal,
hade denna ävenledes under hand kunnat taga del av förslaget,
då arbetet med ifrågavarande underdåniga skrivelse icke varit främmande
för åtskilliga av medlemmarna. Med hänsyn härtill hade förbundet
haft tillfälle att, om så synts förbundet erforderligt, begära förhandling i
fråga, som kunde lia synts förbundet vara av principiell betydelse. Hade dylika
förhandlingar begärts, hade marinförvallningen i enlighet med 4 § i
kungörelsen upptagit förhandlingar, varvid marinförvaltningen satts i tillfälle
att direkt till förbundet hävda härovan framförda synpunkter. — Under
åberopande av vad marinförvaltningen sålunda anfört finge ämbetsverket
hemställa, att den gjorda framställningen icke måtte föranleda annan
åtgärd, än att vad marinförvaltningen anfört bringades till förbundets kännedom.

Ingenjörsförbundet inkom med påminnelser och anförde därvid: Marinförvaltningen
syntes göra gällande, att det i det avsedda fallet endast vore fråga
om enstaka tjänster, som icke kunde sägas »rulla upp en allmän princip».
Detta vore emellertid felaktigt. Marinförvaltningen angåve i sin skrivelse till
Kungl. Maj:t uttryckligt, att den till behandling i skrivelsen upptoge »de mera
allmänna riktlinjer, som synas böra följas vid bedömande av frågorna örn
inrättande av nya extra ordinarie tjänster». Såväl i förslagets allmänna
del som i samband med motiveringen för de enskilda tjänsterna toge ämbetsverket
ståndpunkt till ett antal principiella spörsmål. Det anförda torde vara
tillräckligt som motivering för att marinförvaltningen bort bereda förbundet
tillfälle taga del av utkast till den ifrågavarande framställningen i stadgad
tid, innan framställningen expedierats till Kungl. Majit. Vad marinförvaltningen
i sitt yttrande anfört, innebure enligt förbundets uppfattning ett medgivande
av att marinförvaltningen icke på föreskrivet sätt iakttagit sina skyldigheter
mot förbundet. Den ende av förbundets medlemmar, som enligt förbundsstyrelsens
kännedom fått del av förslaget, innan det avsänts, vore ordföranden
i Örlogsvarvets ingenjörsförening i Stockholm, ingenjören Stig Lindqvist.
Detta hade skett samma dag, som skrivelsen till Kungl. Majit vore daterad.
Redan den 22 april, alltså inom mindre än en vecka, hade skrivelsen
expedierats till försvarsdepartementet, dit den ankommit samma dag. Det angivna
tydde på att marinförvaltningen ej haft för avsikt att ingå i några
förhandlingar. Lindqvist bade vid ifrågavarande tidpunkt icke varit ledamot
av förbundets styrelse och bade icke haft något uppdrag alt handla på förbundets
vägnar. Enär förbundet icke erhållit del av förslaget, hade förbundet
icke haft möjlighet alt sammankalla representanter för de tjänstemän,
som voro medlemmar i förbundet, till diskussion av förslaget och ej heller
möjlighet att eventuellt begära förhandling. Förbundet hade ett betydande
intresse av att de myndigheter, i förhållande lill vilka förbundet tillerkänts
förhandlingsrätt, noggrant iakltoge bestämmelserna härom. I annat fall
försvårades förbundets verksamhet avsevärt. Vad beträffade marinförvaltningen
finge förbundet meddela, att numera icke blott örlogsvarvets ingenjörsförening,
Slockholm, utan även Marinförvaltningens ingenjörsförening

288

vore kollektivt ansluten till förbundet. Sistnämnda förening, som bildats
den 7 november 1944 av förbundets individuella medlemmar i marinförvaltningen,
hade redan 145 medlemmar. Marinförvaltningen hade i det
föreliggande ärendet enligt förbundets uppfattning handlat i strid mot bestämmelserna
i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
Förbundet hade dock intet direkt intresse av att de för beslutet ansvariga
åtalades för tjänstefel. För förbundet vore det däremot av vikt, att marinförvaltningen
för framtiden noggrant iakttoge dessa bestämmelser i förhållande
till förbundet. Då marinförvaltningen i sitt yttrande icke avgivit
försäkran härom, finge förbundet vidhålla sin tidigare framförda hemställan
till militieombudsmannen och finge dessutom hemställa, att militieombudsmannen
ville förklara, att marinförvaltningen förfarit felaktigt.

Ingenjörsförbundet ingav vidare ett till förbundet ställt den 16 november
1944 dagtecknat av Lindqvist på anmodan av ingenjörsförbundets sekreterare,
förste byråingenjören Nils Avelius, avgivet intyg angående det mellan
marinförvaltningen samt Försvarets civila tjänstemannaförbund förda samtalet
rörande marinförvaltningens statförslag för budgetåret 1944/45. Häri
anfördes följande: Tjänstemannaförbundet hade genom byråsekreteraren S.
Arne i marinförvaltningen erhållit meddelande om att marinförvaltningens
statförslag varit uppgjort och att tjänstemannaförbundet hade möjlighet att
taga del av detsamma den 17 april 1944. Från tjänstemannaförbundet hade
Lindqvist erhållit besked, att förhandlingar skulle äga rum, och att Lindqvist
i egenskap av ordförande i tjänstemannaförbundets avdelning för marinen
i Stockholm borde deltaga i desamma. Förste ombudsmannen i tjänstemannaförbundet,
ingenjören Biörn Albert, och Lindqvist hade med anledning
härav på angiven tidpunkt besökt marinförvaltningen, varvid de tagit
del av det föreliggande statförslaget. Som representanter för marinförvaltningen
hade deltagit Arne samt förste mariningenjören H. E. Du Rietz. Vid
genomgång av statförslagel hade konstaterats, att marinförvaltningen varit
synnerligen restriktiv beträffande de av varvscheferna vid örlogsvarven begärda
tjänsterna. Vid förfrågan, huruvida antalet tjänster skulle kunna utökas,
hade meddelats, att några ändringar icke kunde komma till stånd, eftersom
örlogsvarvens omorganisation vore nära förestående, samt därför att
souschefen för marinförvaltningen skulle skriva under det färdiga förslaget
samma dag. Någon anledning för Lindqvist att meddela ingenjörsförbundet,
att marinförvaltningen hade statförslaget färdigt, hade Lindqvist icke
ansett föreligga, eftersom Lindqvist tagit för givet, att ingenjörsförbundet
skulle beredas tillfälle att på föreskrivet sätt taga del av statförslaget.

Albert hade å intyget tecknat, att detsamma av honom bestyrktes i de delar,
som berörde tjänstemannaförbundet och Albert.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 25 april 1945 till marinförvaltningen.

Genom kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens

289

tjänstemän (nr 292) ha dessa tillerkänts rätt att beträffande vissa i kungörelsen
närmare angivna frågor förhandla med vederbörande myndighet, dock
att inskränkning därigenom ej får göras i myndigheten tillkommande beslutanderätt
(1 §). Förhandling skall äga rum mellan myndigheten samt förening
av tjänstemän eller förening av flera sådana föreningar. Endast
förening, som Kungl. Majit tillerkänt förhandlingsrätt i förhållande till myndigheten,
äger sådan rätt (2 §). Enligt 4 § i kungörelsen må förhandling äga
rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor
ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor. Jämlikt
5 § skall myndighet, innan den avgiver förslag till eller fastställer nya eller
ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, såvida frågan är av principiell
eller eljest allmän betydelse och uteslutande berör dess tjänstemän,
på lämpligt sätt bereda de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade
föreningar, som frågan må anses röra, tillfälle att taga kännedom om
föreliggande utkast till sådana villkor. Påkallar förening i anledning härav
förhandling, skall meddelande härom lämnas inom skälig tid och senast inom
en vecka efter delfåendet.

Beträffande de ämnen, som böra göras till föremål för förhandlingar, torde
de i 4 och 5 §§ använda ordalagen i vissa fall kunna föranleda tvekan angående
den rätta tolkningen. Det synes därför vara av intresse att närmare
undersöka vilken ledning, som härutinnan kan erhållas av förarbetena till
kungörelsen.

Den 16 december 1920 avgav socialstyrelsen ett betänkande med förslag
till lag angående förhandling mellan staten och dess tjänstemän. Enligt förslaget
skulle, om en grupp tjänstemän önskade nya eller ändrade anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor för gruppen, och örn gruppen skriftligen
framlade sina önskemål hos vederbörande myndighet, denna vara skyldig
att inom skälig tid lämna skriftligt svar å framställningen. Förslaget innehöll
vidare föreskrift, att en myndighet, hos vilken uppkomme en fråga av mera
principiell eller eljest större betydelse för myndighetens egna eller underlydande
tjänstemän eller någon betydande grupp av sådana tjänstemän rörande
nya eller ändrade anställnings- eller avlöningsvillkor eller angående sådana
arbetsvillkor, som ej avsåge arbetets tekniska anordnande, skulle vara skyldig
att, innan beslut fattades, bereda tjänstemännen tillfälle att taga kännedom
örn villkoren och att inom skälig lid framställa erinringar. Därest tjänstemännen
inkomme med erinringar mot förslaget, skulle myndigheten vidare
vara skyldig att inom skälig tid lämna skriftligt svar å desamma. Angående
fråga, som salunda pa initiativ av en grupp tjänstemän eller av myndigheten
varit föremål för viss preliminär behandling, kunde under vissa förutsättningar
i fortsättningen pakallas förhandling inför en särskild förhandlingsnämnd.
Förhandling inför dylik nämnd kunde även påkallas, då tvist uppstått
rörande tillämpningen av anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor,
dock att nämnden icke linge till förhandling upptaga fråga, som rörde allenast
viss eller vissa personer. Nämnden ägde även avvisa eller vägra taga
vidare befattning med fråga, som icke för någondera parten kunde anses vara
av avsevärd betydelse eller funnes obehövlig eller icke kunde förväntas främja
frågans lösning.

Socialstyrelsen anförde såsom allmän motivering lill de föreslagna bestämmelserna
följande: De frågor, vilkas behandling förhandlingsordningen

lä—15874 3. Milit icomb lids mannens ömhet sberättelse.

290

skulle avse. torde i stort sett kunna sägas vara sådana, som vore bestämmande
för förhållandet mellan staten-arbetsgivaren och dess tjänstemannapersonal,
d. v. s. tjänsteförhållandet. Till dessa frågor vore sålunda att räkna
spörsmål rörande tjänsteförhållandets inträdande och upphörande — såsom
beträffande villkor och sätt för anställande och uppsägning — samt angående
tjänsteförhållandets egentliga innebörd, d. v. s. förpliktelsen till på visst
sätt bestämd arbetsprestation å ena och rätten till gottgörelse efter viss norm
a andra sidan. Tydligtvis kunde man emellertid ej ifrågasätta, att alla spörsmål
av nyssberörda innebörd, vilka möjligtvis korteligen kunde betecknas anställnings-,
arbets- och lönevillkor, skulle kunna göras till föremål för förhandling
eller att, där så vore fallet, förhandlingen i varje fall skulle ske under
enahanda former. Förhandling och synnerligast förhandling under närmare
reglerade, mer betryggande former måste nämligen av praktiska skäl
förbehållas frågor, som vore av någon avsevärdare betydelse, vare sig från
principiell synpunkt eller med hänsyn till de värden eller det antal arbetstagare
frågan gällde — i annat fall skulle förhandlingarna bli alltför talrika
och betungande. Frågor rörande nya eller ändrade arbetsvillkor kunde ej heller
lämpligen, i den mån handlingsfrihet för ledningen måste anses erforderlig
för arbetets rationella anordnande och bedrivande, vara underkastade obligatorisk
förhandling.

I fråga om rätten att förhandla örn tolkningsfrågor föreskrevs i socialstyrelsens
förslag i så måtto en inskränkning, att till förhandling inför nämnden
icke skulle få upptagas fråga, som rörde allenast viss eller vissa personer.
Socialstyrelsen ansåg denna inskränkning påkallad ej blott med hänsyn till
önskemålet att begränsa förhandlingsförfarandet utan även därtill, att frågor
av rent personlig innebörd överhuvud icke väl lämpade sig för förhandlingar.
Sådana frågor kunde nämligen till stor del icke göras till föremål för bud
och motbud vid en förhandling och vore även mindre ägnade för sådan behandling
på den grund, att de ofta berörde mycket ömtåliga förhållanden.
Styrelsen anförde härom vidare: Till närmare belysning av den avsedda innebörden
hos här ifrågavarande inskränkande bestämmelse borde måhända
påpekas, att styrelsen med densamma endast åsyftat att från förhandling undantaga
frågor örn vissa individers ställning i förhållande till staten såsom
deras arbetsgivare. Till sådana undantagna frågor hörde t. ex. ärenden rörande
en viss persons kompetens för viss befordran, hans kvalifikationer i jämförelse
med övriga sökandes, hans anspråk på löneförhöjning med hänsyn
till arbetsskicklighet eller tjänstetid, hans entledigande på grund av försumlighet
i arbetet eller dylikt. Rörde åter en fråga viss befattning i och för sig,
såsom vilka kompetensvillkor, löneförmåner eller arbetsuppgifter borde förbindas
med befattningen, skulle frågan enligt styrelsens mening kunna upptagas
till förhandling inför förhandlingsnämnden.

Av tillkallade sakkunniga framlades den 9 oktober 1936 betänkande med
förslag rörande förhandlingsordning för statstjänstemän (SOU 1936: 41). Enligt
de sakkunnigas förslag — vilket icke såsom socialstyrelsens författningsförslag
innehöll några bestämmelser örn särskild förhandlingsnämnd — kunde
förhandling äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av sådana
villkor, dock ej angående fråga, som uteslutande berörde viss tjänsteman.
Innan myndighet avgåve förslag till eller fastställde nya eller ändrade anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor, skulle myndigheten, såvida frågan vore
av principiell eller eljest allmän betydelse för tjänstemännen, på lämpligt sätt
bereda vederbörande tjänstemannaföreningar — vilka enligt förslaget skulle
å tjänstemännens vägnar driva förhandlingarna — tillfälle att taga kännedom
om föreliggande utkast till sådana villkor.

291

Angående spörsmålet beträffande vilka frågor förhandlingsrätt skulle tillkomma
tjänstemännen ansåge de sakkunniga det lämpligt, att en allmänt
hållen formulering användes. Intet syntes därför vara att erinra mot den av
socialstyrelsen föreslagna formuleringen, att förhandlingsrätten skulle avse
tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. Detta
uttryck syntes viii täcka de frågor, vilka borde kunna göras till föremål för
förhandlingar enligt den föreslagna författningen. Förhandlingsrätten skulle
enligt de sakkunnigas mening sålunda omfatta sådana frågor, som rörde
rekrytering och utbildning av personal, allmänna befordringsprinciper, indragning
eller utökning av tjänster, tjänstemännens avlöning och tjänstevillkor
samt arbetstiden och andra tjänstgöringsförhållanden samt för dem
grundläggande bestämmelser.

De sakkunniga anförde vidare: Föreliggande förslag innebure en rätt för
tjänstemännen att påkalla förhandlingar om alla allmänna frågor, som berörde
deras tjänstevillkor, samt en skyldighet för myndighet att efter därom
från tjänstemannaförening gjord framställning ingå i förhandlingar örn
nämnda frågor. Däremot syntes det vara nödvändigt föreskriva en viss inskränkning
i förhandlingsskyldigheten, då det gällde att ålägga myndighet
att bereda tjänstemännen tillfälle att yttra sig, innan myndigheten avgåve förslag
till eller fastställde nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor.
Örn någon begränsning med hänsyn till frågornas vikt icke härutinnan
stadgades, skulle en sådan skyldighet för myndigheterna troligen
komma att medföra en mycket stark belastning i arbetet. Det skulle förmodligen
icke alltid vara möjligt för myndighet med större personalstat och ej
heller nödvändigt med hänsyn till tjänstemännen att i förväg bereda personalen
tillfälle till yttrande vid fastställande av detaljbestämmelser av mindre
betydelse, särskilt i de fall, då sådana bestämmelser vore av tillfällig eller
övergående natur. De sakkunniga ville särskilt framhålla, att en inskränkning
i myndigheternas skyldighet att bereda personalen tillfälle till yttrande
före fastställande av olika bestämmelser, i vad det gällde mindre betydelsefulla
ärenden, icke kunde medföra större olägenhet för personalen, då den
ju när som helst före eller efter fastställandet av bestämmelserna kunde påkalla
förhandlingar i frågan. Så snart ett ärende vore av principiell eller eljest
större betydelse för tjänstemännen, syntes man dock böra hålla på kravet,
att tjänstemännen före fastställandet av bestämmelserna skulle få tillfälle
att yttra sig. Myndighet torde, örn tveksamhet kunde anses råda, huruvida
viss fråga vöre av principiell eller eljest allmän betydelse, hellre böra bereda
tjänstemännen tillfälle att yttra sig än utan tjänstemännens hörande meddela
fastställelse å villkoren. Vid avgörandet, om tjänstemännen skulle beredas
tillfälle alt yttra sig i viss fråga, torde myndighet böra taga hänsyn till
vilken betydelse frågan hade, sett ur tjänstemännens synpunkt. Vad nu sagts
gällde såväl, då fråga vore örn fastställande av nya eller ändrade bestämmelser,
som då myndighet hade att avgiva förslag till dylika bestämmelser.

I likhet med socialstyrelsen ansågo de sakkunniga det ej vara lämpligt att
medgiva förhandlingar enligt den föreslagna författningen angående frågor,
som uteslutande berörde viss enskild tjänsteman. Sådana frågor vore exempelvis
enskild tjänstemans förflyttning, befordran, avsked för sjukdom, bestraffning
m. m. De sakkunniga betonade emellertid, att en mellan myndighet
och enskild tjänsteman uppkommen tvistefråga angående den rätta tolkningen
av viss bestämmelse borde kunna göras till 1 öremål för förhandlingar
enligt den föreslagna författningen, så snart avgörandet av frågan hade
betydelse jämväl för ett flertal andra tjänstemän eller, med andra ord, då
tvistefrågan rullade upp en allmän princip.

Vad beträffade frågor örn den direkta ledningen av arbetet, vore dessa en -

292

ligt de sakkunnigas mening icke hänförliga till tjänstemännens allmänna arbetsvillkor.
Med hänsyn härtill kunde förhandlingar angående frågor örn arbetsledning
icke äga rum enligt de sakkunnigas förslag. Däremot förelåge intet
hinder mot att förhandlingar skulle kunna äga rum beträffande frågor örn
personaluppsättning.

Genom proposition till 1937 års riksdag (nr 128) framlades av Kungl.
Maj:t förslag lill kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
Beträffande de frågor, om vilka förhandlingar skulle kunna förås,
blev det framlagda förslaget av riksdagen oförändrat antaget. Förhandlingar
skulle sålunda få äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av
sådana villkor. Någon motsvarighet till den i de sakkunnigas förslag härtill
fogade reservationen av innehåll, att förhandling ej finge äga rum angående
fråga som uteslutande berörde viss tjänsteman, upptogs icke i propositionen.
Departementschefen anförde angående skälen härtill: Till de sakkunnigas
förslag, att förhandlingar enligt författningen icke skulle få föras om frågor,
som uteslutande berörde enskild tjänsteman, kunde departementschefen ej ansluta
sig. Förhandlingar i sådana frågor förekomme redan nu i stor utsträckning
vid de affärsdrivande verken. De sakkunniga hade ej heller haft något
att erinra mot att förhandlingar i icke formbunden ordning fortfarande skulle
kunna förås i frågor, berörande enskild tjänsteman. Någon anledning att
under sådana omständigheter utesluta dessa frågor från förhandlingar enligt
författningen kunde departementschefen icke finna. Örn förhandlingsrätt infördes
jämväl beträffande enskild tjänstemans frågor, försvunne helt de säkerligen
mycket stora svårigheter, som vid ett bifall till de sakkunnigas förslag
på denna punkt skulle uppkomma vid avgörandet i de särskilda fallen,
örn frågan hade betydelse jämväl för andra tjänstemän, eller alltså om tvistefrågan
kunde sägas rulla upp en allmän princip. Såsom under remissbehandlingen
anförts, torde detta kunna sägas ske i de flesta fall. Den praktiska
skillnaden mellan sakkunnigförslaget och vad departementschefen förordade
i detta avseende vore därför måhända icke sa stor. Av de stora tjänstemannaorganisationernas
yttranden framginge också klart, att organisationerna
själva satte stort värde på rätten att fa företräda sina enskilda medlemmars
intressen. Detta måste också sägas ligga i själva organiserandets idé. I denna
tid. då organisationsväsendet vore så utvecklat, kunde man helt enkelt icke
motsätta sig, att en organisation skulle få förhandla örn sina egna medlemmars
förhållanden.

Vad beträffade ett vid remissbehandlingen av järnvägsstyrelsen tramtort
önskemål om att frågor angående personaluppsättning icke skulle kunna bliva
föremål för förhandlingar, framhöll departementschefen, att exempelvis
inom postverket förhandlingar örn sådana frågor årligen forts, utan att
veterligen någon olägenhet därav uppkommit. Särskilt för tjänstemännen vid
de affärsdrivande verken mäste det sägas vara av stor betydelse att erhålla
befogenhet att överlägga med verksledningen om frågor angående personaluppsättning.
.

Liksom i sakkunnigförslaget hade i propositionen upptagits en bestämmelse
om skyldighet för myndighet att, innan den avgåve förslag till eller
fastställde nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, pa
lämpligt sätt bereda vederbörande tjänstemannaförening tillfälle att taga
kännedom om föreliggande utkast till sådana villkor. Enligt de sakkunniga
skulle dylik skyldighet för myndigheterna inträda allenast då ett ärende vore
av principiell eller eljest större betydelse för tjänstemännen. Motsvarande
bestämmelse hade i propositionen formulerats sålunda, att frågan vöre av
»principiell eller eljest allmän betydelse och uteslutande berör dess tjänste -

293

män». Denna formulering blev av riksdagen godkänd. Nämnda omformulering
hade närmast föranletts därav att departementschefen ansåg, att förhandlingsskyldighet
ej borde föreligga för en myndighet, som hade att slutligen
avgöra fråga rörande tjänstemän vid annan myndighet.

Angående tolkningen av uttrycket »av principiell eller eljest allmän betydelse»
lämna propositionen och andra lagutskottets utlåtande (nr 44) icke
någon egentlig ledning utöver vad enligt det ovan anförda kan slutas av motiveringen
till sakkunnigförslaget. Förarbetena till lagen den 17 maj 1940
om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän (nr 331) äro emellertid i
detta sammanhang av visst intresse. Enligt 7 § i nämnda lag skall vederbörande
förening, innan kommunalmyndighet avgiver förslag till eller fastställer
nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor av principiell
eiler eljest allmän betydelse, beredas tillfälle att taga kännedom örn
föreliggande utkast till sådana villkor.

Särskilt tillkallade sakkunniga anförde i avgivet betänkande (SOU 1938:
56) angående innebörden av nämnda förhandlingsrätt: Förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän borde, liksom motsvarande rätt för statstjänstemän,
i första hand endast innebära rätt för tjänstemannaorganisation att påkalla
förhandling om medlemmarnas allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor,
mot vilken rätt skulle svara en skyldighet för myndighet att, utan
diskretionär prövning i det enskilda fallet, ingå i skriftlig eller muntlig förhandling
med organisationen. Att stadga en mot bestämmelserna i 5 § i 1937
års kungörelse svarande skyldighet för de kommunala myndigheterna syntes
icke innebära alltför stora olägenheter för dessa, enär ju i förslaget antalet
förhandlingsberättigade organisationer starkt beskurits samt skyldigheten
endast skulle avse fall, då det gällde frågor av principiell eller eljest
allmän betydelse, men däremot icke fall, då myndighet ämnade utfärda detaljbesfämmelser,
särskilt sådana av tillfällig eller övergående natur. För
tjänstemännen åter vöre det av största betydelse, att de under ett tidigt skede
finge tillfälle till överläggning med myndigheten, enär det vöre en allmän
erfarenhet, att just då de allmänna riktlinjerna för frågornas avgörande plägade
uppdragas. Därest myndighet vöre tveksam, huruvida viss bestämmelse
vore av principiell eller eljest allmän betydelse, borde myndigheten givetvis
hellre bereda tjänstemännen tillfälle att yttra sig än utan deras hörande
definitivt besluta i ärendet.

Beträffande skyldighet för kommunalmyndighet att bereda vederbörande
tjänstemannaorganisationer tillfälle att påkalla förhandling, innan myndigheten
föresloge eller fastställde nya anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor,
hade svenska lasarettsläkarföreningen i avgivet yttrande (se proposition
nr 4/1940) ifrågasatt lämpligheten av all bestämmelsen härom, såsom de
sakkunniga föreslagit, skulle gälla endast beträffande frågor av principiell
natur eller eljest allmän betydelse. Med denna begränsning kunde bestämmelsen
lämna rum för eli visst godtycke från de kommunala myndigheternas
sida, särskilt då fråga vore örn en enda tjänstemans anställningsförhållanden.
— Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hade likaledes funnit
uttrycket »av principiell natur eller eljest allmän betydelse» kunna vålla
tveksamhet vid tillämpningen. Det vore sålunda oklart, huruvida det exempelvis
ålåge en fattigvårdsstyrelse, som önskade vidtaga en höjning av en
föreståndarinnas lön eller en ökning av hennes semester, att underrätta vederbörande
organisation örn den ifrågasatta åtgärden.

Departementschefen anförde: Då de statliga myndigheternas skyldighet

att leire avgivandet av förslag lill eller fastställandet av nya eller ändrade
anställningsvillkor låta tjänstemännen taga del av utkast till sådana villkor

291

vöre begränsad till frågor av principiell eller eljest allmän betydelse, torde
försiktigheten bjuda, att en motsvarande begränsning gjordes även i nu förevarande
fall. Såsom de sakkunniga framhållit, kunde en inskränkning i
myndigheternas berörda skyldighet, i vad det gällde mindre betydelsefulla
ärenden, knappast medföra större olägenhet för personalen, då den ju när
som helst kunde påkalla förhandling i frågan. Departementschefen vore
jämväl ense med de sakkunniga därom, att en kommunalmyndighet vid fall
av tvekan, huruvida viss bestämmelse vore av principiell eller eljest allmän
betydelse, hellre borde bereda vederbörande tjänstemannaförening tillfälle
att yttra sig än utan föreningens hörande meddela beslut i frågan. Att i ett
individuellt fall en ökning skedde av en viss tjänstemans lön eller semester,
kunde dock näppeligen sägas vara av principiell eller eljest allmän betydelse.

Av den redogörelse, som ovan lämnats för förarbetena till kungörelsen
den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och lagen
den 17 maj 1940 om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, framgår
att, såvitt för förevarande ärende är av intresse, till »allmänna anställningsoch
avlöningsvillkor» böra hänföras bland annat frågor angående rekrytering,
allmänna befordringsprinciper, utökning av tjänster, personaluppsättning,
avlöning och placering i lönegrad. Beträffande frågan, vad som förstås
med »nya eller ändrade anställnings- eller avlöningsvillkor» av »principiell
eller eljest allmän betydelse», visa förarbetena, att hit icke äro att
hänföra detaljbestämmelser av mindre betydelse, särskilt av tillfällig eller
övergående natur. Icke heller torde det kunna sägas vara av principiell eller
eljest allmän betydelse, att i ett individuellt fall en ökning sker av en viss
tjänstemans lön. Det betonas emellertid, att bestämmelserna i 5 § i 1937 års
kungörelse ej böra tolkas restriktivt, samt att hänsyn bör tagas till vilken
betydelse frågan har, sett ur tjänstemännens synpunkt.

Marinförvaltningens skrivelse den 17 april 1944 till Kungl. Majit synes,
såvitt densamma berör frågor som bevakas av ingenjörsförbundet, avse inrättandet
av fyra extra ordinarie tjänster vid Stockholms örlogsvarv och
tjugu dylika tjänster vid marinförvaltningen. De nya extra ordinarie tjänsterna
ha i allmänhet sin motsvarighet i befattningar, vilka tidigare innehafts
av extra tjänstemän. Detta hindrar uppenbarligen icke, att här måste anses
vara fråga om »utökning av tjänster», varom talas i motiven. Marinförvaltningens
framställning kan även sägas mer eller mindre beröra frågor om
personaluppsättningen, rekryteringen och de allmänna befordringsprinciperna.
Det synes sålunda otvivelaktigt, att de i marinförvaltningens skrivelse
av den 17 april 1944 avhandlade frågor, som direkt eller indirekt beröra
ingenjörsförbundets medlemmar, äro av sådan beskaffenhet, som omförmäles
i 4 § kungörelsen den 4 juni 1937. Vad av marinförvaltningen anförts
till stöd för den uppfattningen, att icke i alla de fall, där fråga vore örn
utökning av tjänster, skulle förefinnas förhandlingsrätt enligt nämnda paragraf,
kan jag icke finna hållbart. Även örn i ett beslut angående utökning
av tjänster möjligen skulle kunna ingå något moment, som ej kan karakteriseras
som vare sig allmänna anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor,
torde i varje fall knappast kunna tänkas ett dylikt beslut, i vilket ej i något

295

avseende direkt eller indirekt regleras de allmänna anställnings- eller avlöningsvillkoren
för tjänsten.

Jag kan i detta sammanhang erinra örn att i 4 § lagen den 11 september
1936 örn förenings- och förhandlingsrätt (nr 506) »förhandlingsrätt» definieras
som en rätt att påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren
ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.
De sakkunniga, som utarbetat förslag till denna lag (SOU 1935:
59), hade såsom definition å begreppet förhandling enligt lagen föreslagit,
att därmed skulle förstås förhandling med syfte att rörande förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare åstadkomma enighet mellan parterna
samt därav föranledda avtal. Enligt motiven härtill skulle med »förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare» åsyftas anställningsvillkoren och arbetsförhållandet
i övrigt. Vad här anförts synes mig visa, att uttrycket »anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor» närmast är att betrakta som en
mera detaljerad —- och, måhända med hänsyn till de speciella förhållanden
som sammanhänga därmed att här är fråga om statlig anställning, något
modifierad -—- beskrivning å vad som även kan karakteriseras som »förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare». Med ordet »villkor» i uttrycket
»anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor» torde sålunda ej, som marinförvaltningen
vill göra gällande, ha åsyftats någon begränsning beträffande
de frågor, varom förhandling jämlikt 4 § i 1937 års kungörelse må påfordras.

Vad beträffar det i 5 § i kungörelsen för den obligatoriska förhandlingsrätten
uppställda villkoret, att fråga skall vara örn nya eller ändrade anställnings-
eller avlöningsvillkor av »principiell eller eljest allmän betydelse»,
framgår av vad ovan anförts, att hit t. ex. icke torde kunna hänföras ökning
i ett individuellt fall av en viss tjänstemans lön. Nämnda av vederbörande
departementschef givna exempel har närmast avseende å tolkningen av lagen
örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän och torde ha föranletts av
vissa yttranden, som avgivits över förslaget till lagen. Från ett håll hade
framhållits, att föreskriften örn obligatorisk förhandling endast beträffande
frågor av principiell natur eller eljest allmän betydelse kunde befaras lämna
runi för ett visst godtycke från de kommunala myndigheternas sida, särskilt
då fråga vore om en enda tjänstemans anställningsförhållanden. Från ett annat
håll hade det påpekats, att det vore oklart, huruvida det exempelvis ålåge
en fattigvårdsstyrelse, som önskade vidtaga en höjning av en föreståndarinnas
lön eller en ökning av hennes semester, att underrätta vederbörande
organisation om den ifrågasatta åtgärden. Nämnda av departementschefen
åsyftade fall synas mig icke jämförliga med det fall, där fråga är örn inrättande
av en viss extra ordinarie befattning. Där den tjänsteman, som avses
att placeras i den nya befattningen, tidigare har fullgjort exakt samma uppgifter
såsom extra befattningshavare, kan den ifrågasatta förändringen synas
allenast innebära ändring i ett individuellt fall av en viss tjänstemans anställnings-
eller avlöningsvillkor. Det bör emellertid beaktas, alt, när en ny extra
ordinarie tjänst inrättas, detta vanligen har betydelse ej endast för vederbörande
innehavare av den befattning, som erhåller karaktär av extra ordi -

296

narie befattning. Den nya befattningen kommer att som sådan bestå även
efter det denne tjänsteman avgått. Av departementschefens ovannämnda uttalande
synes man därför icke kunna draga den slutsatsen, att inrättandet av
en ny extra ordinarie tjänst icke skulle kunna utgöra en fråga av principiell
eller eljest allmän betydelse.

Goda skäl synas mig tvärtom tala för att man bör anse, att inrättandet
av en ny extra ordinarie tjänst utgör en sådan fråga, och jag kan icke dela
den av marinförvaltningen uttalade meningen, att, där det endast gällde
inrättande av någon eller några enstaka tjänster av en kategori, som redan
föiut lunnes, anställnings- och arbetsvillkoren knappast kunde sägas vara av
principiell eller eljest allmän betydelse. Det gäller icke i dylikt fall en fråga,
som uteslutande berör viss tjänsteman, utan frågan har inverkan å befordringen
inom verket och rekryteringen till detsamma och får därigenom en
mera allmän räckvidd. Om det är fråga om en eller flera tjänster, torde i
detta sammanhang i regel vara av mindre betydelse. Det skulle sannolikt
möta betydande svårigheter att på grundval härav verkställa en tillfredsställande
gränsdragning. I ett fall är det t. ex. fråga om inrättande av en ny befattning
i någon högre lönegrad, där det i samma verk tidigare endast finnes
en eller några få befattningar i samma lönegrad. I ett annat fall kan det vara
fråga om att inrätta ytterligare en befattning i en lönegrad, vari det tidigare
finnes ett flertal befattningar av samma slag. Till stöd för den nu uttalade
meningen kan även åberopas, vad i motiven uttalats däi-om att bestämmelserna
i 5 § i 1937 års kungörelse ej böra tolkas restriktivt samt att hänsyn
bör tagas till vilken betydelse frågan har, sett ur tjänstemännens synpunkt.
Jag vill dock icke bestämt förneka, att visst fog kan finnas för den ståndpunkten,
att en mycket ringa ökning eller minskning av ett stort antal befattningar
av samma kategori kan vara en fråga, som icke har allmän betydelse.

Även om marinförvaltningens ovan omnämnda tolkning av uttrycket »principiell
eller eljest allmän betydelse» vore riklig — vilket jag som av det ovan
anförda framgår icke kan finna — kan marinförvaltningens underlåtenhet
att i förevarande fall giva ingenjörsförbundet tillfälle att taga kännedom om
utkast till ifrågavarande förslag dock icke anses stå i överensstämmelse med
5 § i 1937 års kungörelse. Det kan nämligen enligt min mening icke i förevarande
av ingenjörsförbundet avsedda fall anses vara fråga endast örn »enstaka»
tjänster. Det synes vara fråga om åtminstone fyra tjänster vid Stockholms
örlogsvarv och ett tjugutal tjänster vid marinförvaltningen. Att karakterisera
ett dylikt antal tjänster som »enstaka» förefaller orimligt och måste
otvivelaktigt strida mot departementschefens nyss berörda av riksdagen
godkända uttalande angående tillämpningen av 5 § i kungörelsen, att tjänstemännen
i tveksamma fall böra beredas tillfälle att yttra sig. Härjämte förtjänar
framhållas, att marinförvaltningen själv i skrivelsen till Kungl. Majit
förklarat sig däri upptaga till behandling de mera allmänna riktlinjer, som
syntes böra följas vid bedömande av frågorna örn inrättande av nya extra
ordinarie tjänster.

297

Angående i vilken ordning vederbörande myndighet i det fall, som avses
i 5 § i 1937 års kungörelse, har att bereda de i förhållande till myndigheten
förhandlingsberättigade föreningarna tillfälle att taga del av föreliggande
utkast stadgas allenast, att detta skall ske på »lämpligt sätt». De sakkunniga
nämna i motiven såsom exempel härå skriftligt meddelande eller telefonpåringning
till den, som äger företräda föreningen, eller uppsättande av anslag
härom å bestämd plats i verkets lokaler. Formen för delgivningen, framhålla
de sakkunniga, är alltså likgiltig. Vad som är viktigt är endast, att underrättelsen
verkligen kommer till vederbörandes kännedom. Departementschefen
förklarade sig icke ha något att erinra mot vad de sakkunniga sålunda
anfört.

Marinförvaltningen har framhållit, att ordföranden i Stockholms örlogsvarvs
ingenjörsförening i egenskap av representant för Försvarets civila tjänstemannaförbunds
avdelning för marinen i Stockholm varit närvarande vid
överläggningar, som vid utarbetande av marinförvaltningens skrivelse den 17
april 1944 under hand förts mellan representanter för marinförvaltningen
och Försvarets civila tjänstemannaförbund, samt att härigenom tillfälle
syntes ha funnits att bevaka intressen för de av ingenjörsförbundets medlemmar,
som hade sin anställning vid örlogsvarvet. Beträffande marinförvaltningens
egen ingenjörspersonal har ämbetsverket vidare framhållit, att denna
under hand kunnat taga del av förslaget, då arbetet med skrivelsen av den
17 april 1944 »icke varit främmande för åtskilliga av medlemmarna». —
Ingenjörsförbundet har genmält, att ovannämnde ordförande i Stockholms
örlogsvarvs ingenjörsförening, ingenjören Stig Lindqvist, icke vid ifrågavarande
tidpunkt varit ledamot av förbundets styrelse, och att förbundet sålunda
icke härigenom erhållit del av förslaget. Lindqvist har uppgivit, att hail
icke ansett, att det för honom förelegat någon anledning att meddela, att marinförvaltningen
hade statförslaget färdigt, enär Lindqvist tagit för givet, att
ingenjörsförbundet skulle beredas tillfälle att på föreskrivet sätt taga del av
statförslaget. -— Att marinförvaltningen icke genom vad sålunda förekommit
kan anses ha »på lämpligt sätt» lämnat ingenjörsförbundet tillfälle att taga
del av föreliggande utkast måste enligt min mening anses uppenbart.

Av vad ovan anförts, synes mig framgå, att det ålegat marinförvaltningen
att på grund av bestämmelserna i 5 § kungörelsen den 4 juni 1937 angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän bereda ingenjörsförbundet tillfälle att
taga kännedom örn utkast till ifrågavarande statförslag i vad det var av
intresse för förbundet. Genom att underlåta att vidtaga åtgärder härför har
marinförvaltningen enligt min mening förfarit felaktigt. Det är synnerligen
angeläget, att de rättigheter, som genom 1937 års kungörelse tillerkänts statstjänstemännen,
icke obehörigen inskränkas. Som jag förutsätter, att mariuförvallningen
kommer att för framtiden noggrant iakttaga ifrågavarande bestämmelser,
låter jag emellertid bero vid vad som förekommit.

298

24. Angående villkoren för entledigande av extra ordinarie tjänstemän.

Extra ordinarie skrivbiträdet vid Skaraborgs pansarregemente Margit Andersson
anförde i en den 11 maj 1945 till militieombudsmannen inkommen
skrift.

Margit Andersson anställdes den 28 april 1941 som extra skrivbiträde vid
krigskassaavdelningen vid Skaraborgs pansarregementes depå och blev efter
ansökan förordnad till extra ordinarie kontorsbiträde vid samma krigskassaavdelning
den 1 juli 1944. Den 31 januari 1945 hade regementschefen,
översten B. Pontén, uppsagt Margit Andersson från denna befattning från
och med den 1 maj 1945 med rätt att från sagda dag erhålla befattning som
extra ordinarie skrivbiträde med oförändrad tjänstgöring. I lönehänseende
innebure detta, att Margit Andersson nedflyttats från fjärde till andra lönegraden
av löneplan MEo. Regementschefens uppsägningsbeslut motiverades
med att hon felaktigt blivit antagen som kontorsbiträde. Någon anmärkning
mot Margit Anderssons tjänstgöring hade icke vid något tillfälle förekommit.
Från den 1 maj 1945 hade vid regementet anställda extra ordinarie skrivbiträdet
Ingrid Enegren antagits till den kontorsbiträdesbefattning, varifrån
Margit Andersson entledigats. Ingrid Enegren hade hela sin anställningstid
tjänstgjort och tjänstgjorde fortfarande vid depåexpeditionen, avdelning VI.
Vid platsens ledigförklarande hade angivits, att tjänsten vore avsedd för depåexpeditionen.
Ingrid Enegren antogs vid regementet den 1 januari 1940. -—
Jämlikt personalförteckningen för budgetåret 1944/1945 hade vid depån tillkommit
en ny kontorsbiträdesbefattning såsom biträde hos regementskassören
under sagda budgetår. Beträffande denna befattning framginge av proposition
nr 143 år 1944 bland annat följande. Angående ersättande av fast
anställt manskap med civil personal hade 1942 års underbefälsutredning föreslagit,
att den furir, som enligt beslut av 1942 års riksdag avsetts att tjänstgöra
vid truppförbandens kassaförvaltningar (krigskassaavdelningar), borde utbytas
mot en civil kontorsbiträdesbefattning i lönegrad MEo 2. De myndigheter,
som avgivit yttrande i ärendet, hade häremot ej haft annan erinran än att
nämnda kontorsbiträde ansetts böra tilläggas en högre löneställning än den
underbefälsutredningen föreslagit. Försvarsväsendets lönenämnd hade sålunda
föreslagit lönegrad MEo 8. Vad underbefälsutredningen samt de hörda
myndigheterna sålunda föreslagit i fråga om de nya civila befattningarna,
•hade av föredragande departementschefen lämnats utan annan erinran, än att
kontorsbiträdesbefattningen såsom regementskassörens biträde borde inplaceras
i lönegrad MEo 4. I bilagan 3 till proposition nr 143 år 1944 — förslag
till nya befattningar för civil personal budgetåret 1944/1945 — vore även upptaget
ett »biträde åt regementskassör» i lönegraden MEo 4 vid bland andra
förband även Skaraborgs pansarregemente. Riksdagen hade sedermera bifallit
propositionen. (Det vore denna nytillkomna befattning Margit Andersson
efter ansökan erhållit den 1 juli 1944.) Det syntes sålunda som örn statsmakternas
beslut icke kunde innebära annat, än att den budgetåret 1944/45 nytillkomna
kontorsbiträdesbefattningen vore avsedd som regementskassörens

299

biträde och att kontorsbiträdet således skulle tjänstgöra å avdelning V (krigskassaavdelningen).
Varken i propositionen eller annorstädes hade den uppfattningen
framförts, att meningen med den nya befattningen skulle varit att
bereda befordringsmöjligheter för truppförbandens skrivbiträden. Nu utnämnda
kontorsbiträdet Ingrid Enegren hade tidigare i en framställning till
regementschefen anhållit att bli befordrad till kontorsbiträde med den motiveringen,
att hon hade längre anställningstid vid regementet än till exempel
Margit Andersson. Den av Margit Andersson innehavda kontorsbiträdesbefattningen
hade å regementsorder kungjorts till ansökan ledig för alla vid regementet
anställda extra och extra ordinarie skrivbiträden. Endast en sökande
— Margit Andersson — hade anmält sig, varefter Margit Andersson å regementsorder
tillsatts i befattningen. Den uppfattning i frågan örn var det nya
kontorsbiträdet skulle tjänstgöra, som kommit till uttryck i regementschefens
beslut att uppsäga Margit Andersson och förordna en annan i hennes ställe,
syntes Margit Andersson icke stå i överensstämmelse med statsmakternas beslut
i detta ärende. Men alldeles oavsett frågan örn kontorsbiträdet skulle
tjänstgöra å den ena eller andra arbetsplatsen, borde väl regementschefens
ändrade uppfattning i denna sak likväl icke medföra, att Margit Andersson
oförskyllt entledigades från den befattning, vartill hon i laga ordning blivit
utsedd, utan borde väl i sådant fall en omplacering av tjänsteinnehavare ha
skett. Som ovan framhållits, hade hon nu nedflyttats från lönegrad 4 till lönegrad
2. Utan eget förvållande hade hon alltså försatts i ekonomiskt ogynnsammare
löneställning. Men vad som kändes mera pinsamt vore, att bland
arbetskamrater jämte annan personal vid regementet åtgärden måste betraktas
som en degradering — vilket den ju också faktiskt vore. För Margit Andersson,
som alltid strävat efter att sköta sitt arbete till sina förmäns belåtenhet,
måste ju detta kännas ytterst svårt, och Margit Andersson kunde ej
undgå att uppfatta det som en orättvisa. På grund av vad som anförts anhölle
Margit Andersson, att militieombudsmannen ville pröva ärendet och,
om skäl härtill funnes, föranstalta, att hon återinsattes i den befattning,
varifrån hon entledigats.

Vid Margit Anderssons skrift hade fogats det däri omtalade uppsägningsbeviset
samt ett tjänstgöringsbetyg. Förstnämnda handling, utfärdad den 25
januari 1945 och undertecknad av Pontén, lyder: »Härmed uppsäges Ni den
31/i 1945 från befattningen som kontorsbiträde vid regementet i enlighet med
SF nr 276/1939, 4 § 4 mom. med rätt att fr. o. m. den Vs 1945 erhålla befattning
som extra ordinarie skrivbiträde med oförändrad tjänstgöring på
grund av att Ni under min bortovaro från regementet felaktigt blivit antagen
som kontorsbiträde.»

Tjänstgöringsbetyget, utfärdat den 20 februari 1945 och undertecknat av
regementsintendenten och chefen för krigskassaavdelningen, lyder: »På begäran
intygas härmed, att Margit Andersson varit anställd såsom extra
skrivbiträde vid krigskassaavdelningen, P 4 depå, under tiden den 1941
—den 30/o 1944 samt är anställd såsom eo kontorsbiträde vid samma avdelning
fr o. m. den V7 1944. Under denna lid har Margit Andersson biträtt re -

300

gementskassören vid utförandet av olika å krigskassaavdelningen förekommande
göromål såsom kontroll av förskottsredovisningar (verifikationer
m. m.) samt utbetalandet av hyror för förläggnings- och förrådslokaler, ersättningar
för markskador m. m. Denna sin tjänst har lion skött på ett synnerligen
tillfredsställande sätt. Enär Margit Andersson även har förmågan
att arbeta snabbt och säkert samt städse iakttagit ett korrekt uppträdande,
rekommenderas hon till det allra bästa.»

Efter anhållan från militieombudsmannen inkom Pontén med följande
upplysningar: Jämlikt Personalförteckningar m. m. för armén budgetåret
1944/1945 funnes vid flertalet truppförband, däribland Skaraborgs pansarregemente,
anställda två kontorsbiträden i lönegrad MEo 4, därav — enligt
nolen å sid. 24 — vid varje förband med regementskassör ett biträde åt
denne. Den i personalförteckningen gjorda formuleringen gåve enligt Ponténs
förmenande icke rum för annan tolkning, än att ett av kontorsbiträdena
skulle vara biträde åt regementskassören. Det andra kontorsbiträdet placerades
till tjänstgöring vid den avdelning inom regementsstaben, som regementschefen
bestämde. Denna Ponténs uppfattning hade bestyrkts vid förfrågningar,
som Pontén hösten 1944 gjort såväl i arméstabens personalavdelning
som i försvarsdepartementets statssekreteraravdelning. Under Ponténs
bortovaro i fält och ordinarie regementsintendentens kommendering
å annan ort sommaren 1944 hade å regementsorder utlysts den nya platsen
såsom biträde hos regementskassören. Vid krigskassaavdelningen funnes
emellertid redan ett extra ordinarie kontorsbiträde i lönegrad MEo 4
anställt från och med den 1 juli 1942. Margit Andersson, som då varit
anställd som extra ordinarie skrivbiträde med tjänstgöring vid kassaförvaltningen,
hade som enda sökande erhållit den nytillkomna befattningen.
Anledningen till att inga andra sökande anmält sig vore givetvis den, att på
grund av det specialbetonade arbetet vid kassaförvaltningen de å övriga avdelningar
anställda skrivbiträdena icke ansåge sig kunna konkurrera örn befattningen
ifråga. Med hänsyn till arbetsuppgifter och ansvar borde enligt
Ponténs åsikt ett kontorsbiträde tjänstgöra vid regementsexpeditionen, avdelning
VI. På grund härav uppsades Margit Andersson från och med den
1 maj 1945 enligt bestämmelserna i svensk författningssamling nr 276/1939
4 § 4 mom. från den befattning, i vilken hon placerats under Ponténs bortovaro.
I syfte att klargöra att uppsägningen icke vore beroende av bristande
kompetens hos innehavaren hade i uppsägningshandlingen tillagts, att vederbörande
felaktigt blivit antagen. Sedermera förklarades å regementsorder
en befattning såsom kontorsbiträde med tjänstgöring vid regementsexpeditionen,
avdelning VI, till ansökan ledig från och med den 1 maj. Såsom enda
sökande hade anmält sig Ingrid Enegren, extra ordinarie skrivbiträde vid
regementet sedan den 1 januari 1940. Tilläggas kunde att beträffande under
budgetåren 1942/1943 och 1943/1944 vid Skaraborgs pansarregemente anställt
kontorsbiträde i lönegrad MEo 4 någon bestämmelse örn att denna befattning
skulle vara bunden vid kassaförvaltningen icke återfunnes i personalförteckningen
eller kungl, brevet den 30 juni 1942 (regleringsbrevet). Emelle!--

301

tid hade detta kontorsbiträde vid Skaraborgs regemente (Skaraborgs pansarregemente)
som ovan nämnts varit placerat såsom biträde hos regementskassören.
Någon furir hade däremot icke under denna tid tjänstgjort i dylik
befattning. Den anordning, som av underbefälsutredningen och i propositionen
nr 143 till 1944 års riksdag föreslagits samt sedermera av riksdagen beslutats,
hade sålunda i realiteten redan tidigare varit genomförd vid regementet.

Sedan Margit Andersson bereus tillfälle att inkomma med bemötande, anförde
bon: I regementschefens skrivelse förekomme vissa uttalanden om
kontorsbiträdenas tjänstgöring. Efter studium av grunderna för de i detta
avseende utfärdade bestämmelserna hade Margit Andersson kommit till en
motsatt uppfattning. Margit Andersson ville därför i korthet bemöta dessa
påståenden. Enligt regementschefens yttrande skulle det ena kontorsbiträdet
vara biträde hos regementskassören och det andra placeras till tjänstgöring
vid den avdelning inom regementsstaben, som regementschefen bestämde.
Till stöd för denna uppfattning anfördes den not å sid. 24 i 1944/
1945 års personalförteckning, som säger att av de tvenne kontorsbiträdena
ett skulle vara biträde hos regementskassören. Vidare hade enligt regementschefen
någon bestämmelse i 1942 års personalförteckning och regleringsbre\
ej utfärdats om tjänstgöringen för det den 1 juli 1942 tillsatta kontorsbiträdet.
Härav hade tydligen dragits den slutsatsen, att detta kontorsbiträde finge
av truppförbandschef placeras till tjänstgöring å den avdelning denne bestämde.
Emellertid framginge av propositionen nr 210 år 1942 följande: I avdelningen
»D. Lägre truppförband m. m. Allmänna grunder» föresloge försvarsutredningen,
att en furir skulle beräknas för tjänstgöring a kassaförvaltningen.
Hörda myndigheter hade i ärendet olika uppfattningar. Arméförvaltningen
hade ansett, att såsom biträde för kassatjänsten borde beräknas
en sergeant i stället för en furir, såsom försvarsutredningen föreslagit.
Underofficersförbundet hade ansett, att den för kassaavdelningen beräknade
furiren syntes med fördel kunna ersättas av en kvinnlig tjänsteman.
1942 års försvarsberedning uttalade följande: På sätt arméförvaltningen föreslagit
borde en sergeant i stället för en furir avses för tjänstgöring vid
truppförbands kassaförvaltning. Skulle denna biträdeshjälp icke vara tillräcklig
såväl för regementsintendenten som för kassaförvaltningen, syntes
det ytterligare behovet böra tillgodoses genom anställande av ett extra ordinarie
kontorsbiträde, i första hand avsett för tjänstgöring hos regementskassören.
1942 års försvarsberedning framhöll ytterligare, att den emellertid
förutsatte, att kontorsbiträdesbefattningen avsåges för kassaförvaltningen.
Vad av de sakkunniga samt hörda myndigheter sålunda föreslagits,
hade av föredragande departementschefen lämnats utan annan erinran än
att denne yttrade, att i motsats till arméförvaltningen och försvarsberedningen
han icke kunde finna det ur tjänstesynpunkt behövligt att såsom
biträde för tjänstgöring vid truppförbands kassaförvaltning avse en sergeant
i stället för en furir. Då riksdagen sedermera bifallit denna proposition,
skulle alltså enligt statsmakternas beslut från deli 1 juli 1942 kassaforvalt -

302

ningens personal utgöras av — förutom regementskassören — en furir och
ett extra ordinarie kontorsbiträde. Att i 1942 års personalförteckning eller
regleringsbrev Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i fråga om kontorsbiträdets
tjänstgöring icke närmare preciserats kunde icke åberopas som ett skäl
för frångående av detta beslut. Margit Andersson ville sålunda hävda den
uppfattningen, att det extra ordinarie kontorsbiträde, som tillsattes den 1
juli 1942, skulle tjänstgöra å depåexpeditionen, avdelning V (krigskassaavdelningen)
— i fredstid motsvarande kassaförvaltningen — och härvid i första
hand avses för tjänstgöring hos regementskassören. Vad anginge noten å
sid. 24 i 1944 års personalförteckning, vilken av regementschefen åberopats
som skäl för att endast det ena kontorsbiträdet skulle tjänstgöra å kassaavdelningen,
syntes det Margit Andersson, att den måste syfta på det kontorsbiträde,
som tillsattes den 1 juli 1944. Som Margit Andersson i sin tidigare
skrivelse anfört, hade från budgetåret 1944/45 nytillkommit ett kontorsbiträde
(att ersätta furiren å kassaavdelningen), som benämndes »biträde åt
regementskassör». Här vore således icke fråga om det kontorsbiträde, som
tidigare från den 1 juli 1942 skulle tjänstgöra vid kassaavdelningen. Eftersom
alltså 1942 års riksdag beslutat ett kontorsbiträde med tjänstgöring vid
kassaförvaltningen och 1944 års riksdag ett nytt konlorsbiträde som regera
entskassörens biträde, syntes den tolkning regementschefen givit notens
verkliga innebörd icke kunna vara riktig. Noten kunde rimligen icke ha en
innebörd, som stöde i strid med Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i ärendet.
Regementschefen ansåge, att med hänsyn till arbetsuppgifter och ansvar
ett kontorsbiträde borde tjänstgöra vid regementsexpeditionen, avdelning
VI. Givetvis tillkomme det icke Margit Andersson att fälla något jämförande
värdeomdöme örn de arbetsuppgifter, som förekomme å de båda
ifrågavarande arbetsområdena. Margit Andersson ville dock påpeka det faktum,
att i samband med inrättandet av de båda kontorsbiträdesbefattningama
i vederbörliga propositioner aldrig talats om någon annan arbetsplats
än kassaavdelningen. Ingenstädes funnes något uttalande om behovet av
dylik arbetskraft å någon annan avdelning inom regementsexpeditionen. För
så vitt lönegraderna för civila befattningshavare bestämdes med hänsyn till
de mer eller mindre kvalificerade arbetsuppgifterna i den befattning vederbörande
innehade — vilket torde vara fallet— syntes såväl de förslagsställande
som de beslutande myndigheterna själva ha givit ett klart uttryck åt sin
uppfattning i den fråga regementschefen berörde. Regementschefens uttalande,
att den anordning, som i propositionen nr 143 år 1944 föreslogs (nämligen
ett nytt kontorsbiträde att avlösa furiren), i realiteten redan tidigare
varit genomförd vid regementet, kunde förstås endast örn man förutsatte, att
det från den 1 juli 1944 nytillkomna biträdet åt regementskassören vore samma
kontorsbiträde, som tillsattes den 1 juli 1942. Eljest vore ju, som förut
framhållits, meningen med det nya kontorsbiträdet, att detta skulle ersätta
den furir, som tjänstgjorde å kassaavdelningen. Att någon sådan furir ej
varit beordrad till tjänstgöring vid kassan saknade i detta sammanhang betydelse.
Som av den här ovan lämnade framställningen måhända kunde fram -

303

gå, torde själva kärnpunkten i denna fråga vara den betydelse, som skulle
tilläggas noten å sid. 24 i personalförteckningen år 1944. Åtminstone syntes
detta vara regementschefens åsikt, eftersom motivet till uppsägningen uppgivits
vara just tolkningen av denna not. Med hänsyn till statsmakternas fattade
beslut i ärendet förefölle det Margit Andersson, som örn den av regementschefen
hävdade uppfattningen i frågan icke kunde vara den rätta.
Margit Andersson vidhölle därför de synpunkter som framförts och det yrkande
hon framställt i sin tidigare skrivelse.

Försvarets civilförvaltning anförde i ett den 5 juli 1945 avgivet utlåtande
i ärendet: På sätt i handlingarna framhållits upp toge personalförteckningen
för armén för budgetåret 1944/1945 i vad avsåge bland andra pansartruppförbanden
två kontorsbiträdesbefattningar i lönegrad MEo 4, därvid särskilt
angivits, att vid förband med regementskassör en av befattningarna — den
genom beslut av 1944 års lagtima riksdag tillkomna — vore avsedd för biträde
åt denne. Beträffande placeringen av den från och med budgetåret
1942/1943 inrättade kontorsbiträdesbefaltningen hade icke meddelats någon
särskild föreskrift. Även om med ledning av det av 1942 års försvarsberedning
gjorda, i handlingarna återgivna uttalandet kunde dragas den slutsatsen,
att nämnda befattning närmast varit avsedd för kassaförvaltningen,
torde, i avsaknad av uttrycklig föreskrift i ämnet, vederbörande förbandschef
vara oförhindrad att placera innehavaren av ifrågavarande befattning
å den avdelning inom förbandet, där enligt hans mening största behovet av
ett kontorsbiträde förelåge. Vad det föreliggande fallet anginge, syntes någon
invändning mot de vidtagna åtgärderna författningsenligt näppeligen
kunna göras, ehuru det givetvis i och för sig kunde synas ha legat närmast
till hands, att klaganden, med bibehållande av befattningen såsom kontorsbiträde,
överflyttats till den avdelning, där enligt regementschefens beprövande
behov förelegat av dylik befattningshavare. Huruvida en sådan anordning
i förevarande fall varit den ur alla synpunkter lämpligaste, kunde
civilförvaltningen svårligen bedöma. Det borde i detta sammanhang icke
bortses från att klaganden icke anmält sig såsom sökande till befattningen
i fråga, då den på nytt utlysts till ansökan ledig med angivande av att befattningen
skulle placeras å regementsexpeditionen, avdelning VI. Upplysningsvis
finge civilförvaltningen slutligen meddela, att ämbetsverket genom
beslut den 5 juli 1945 på besvär av klaganden funnit bestämmelserna i 9 §
militära icke-ordinarie reglementet icke tillämpliga å henne. Styrkt avskrift
av ifrågavarande beslut bifogades.

Av civilförvaltningens beslut den 5 juli 1945 framgår följande: Hos krigskassaavdelningen
vid regementet hade Margit Andersson — under förmenande
alt hon utan något sitt förvållande förflyttats till sin nu innehavande
lägre extra ordinarie tjänst — anhållit att med stöd av bestämmelserna i 9 §
militära icke-ordinariereglementet från och med den 1 maj 1945 få bibehålla
den placering i löneklass hon i den föregående anställningen såsom
extra ordinarie kontorsbiträde innehaft. Genom beslut den 29 maj 1945 bade
krigskassaavdelningen vid regementet, enär Margit Andersson i vederbörlig

304

ordning uppsagts från kontorsbiträdesbefattningen och därefter erhållit anställning
såsom extra ordinarie skrivbiträde samt bestämmelserna i 9 § militära
icke-ordinariereglementet förty icke vore i förevarande fall tillämpliga,
förklarat sig förhindrad bifalla ansökningen. Häröver hade Margit Andersson
anfört besvär hos civilförvaltningen. Civilförvaltningen hade ej funnit skäl
att göra ändring i det överklagade beslutet.

Med anledning av att militieombudsmannen anhållit om upplysningar rörande
orsaken till att Margit Andersson med bibehållande av befattningen såsom
kontorsbiträde icke överflyttats till den avdelning, där enligt regementschefens
beprövande behov förelegat av dylik befattningshavare, har regementschefen
slutligen lämnat följande upplysningar: Arbetsuppgifterna och
ansvaret för en befattningshavare i kontorstjänst vid regementsexpeditionen,
avdelning VI, vore av sådan beskaffenhet, att krav förelåge att få en för
tjänsten i fråga högt kvalificerad person. Att överflytta klaganden såsom
kontorsbiträde till avdelning VI prövades därför icke utan vidare vara till
fördel för arbetet därstädes. Klaganden hade sedan den 28 april 1941 tjänstgjort
å krigskassaavdelningen och därvid biträtt regementskassören med i
kassatjänsten förekommande göromål, som till sin natur vore helt olika göromålen
å avdelning VI. Med anledning härav hade det ansetts mest lämpligt
för tillvaratagande av statens intressen att utlysa en kontorsbiträdesbefattning
vid avdelning VI till ansökan ledig. Genom utannonserande av platsen
uppstode fri konkurrens och möjlighet att antaga den mest kvalificerade.
Detta hade icke uteslutit möjligheten för klaganden att söka den ledigförklarade
platsen.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 26 november 1945 till militärbefälhavaren för tredje militärområdet
följande.

Till belysning av innebörden av 4 § 4 mom. i det militära icke-ordinariereglementet
av den 15 juni 1939 skall här lämnas en kort redogörelse för
ett av Kungl. Maj:t avgjort ärende.

Genom beslut av sekundchefen för Svea livgarde den 12 mars 1945 blevo
två extra ordinarie husmödrar, en extra ordinarie biträdande husmoder och
två extra biträdande husmödrar uppsagda från sina anställningar. De likalydande
besluten lyda: »I samband med regementets förestående utflyttning
till Sörentorp erfordras omreglering av bland annat husmödrarnas anställnings-
och tjänstgöringsförhållanden. Med anledning härav uppsäges Ni
från nu innehavd anställning som husmoder från och med den 1 juli 1945.
Samtliga husmodersbefattningar vid regementet komma att offentligen ledigförklaras
fran och med den 1 juli 1945. Nu anställda husmödrar kunna
därvid givetvis anmäla sig som sökande, varvid i ansökan skall angivas den
eller de lönegrader, i vilka anställning önskas.»

De uppsagda husmödrarna anförde besvär hos Kungl. Majit under anhållan
att besluten måtte upphävas.

305

I avgivna yttranden upplystes, att två av husmödrarna voro placerade till
tjänstgöring vid matinrättningen i Sörentorp och de övriga vid matinrättningen
i Stockholm. Tjänstförrättande sekundchefen uppgav i sitt yttrande
bland annat, att huvuddelen av regementets manskapskontingent skulle flyttas
från Stockholm till Sörentorp. 1 sammanhang därmed skulle även en
husmoder flyttas från Stockholm till Sörentorp. En sådan överflyttning skulle
utan olägenheter kunna genomföras, därest husmödrarna varit väl kompetenta
för sitt värv. Så vore emellertid icke i alla avseenden fallet. Vid flera
tillfällen hade det funnits anledning att framställa anmärkning mot vissa
husmödrars sätt att ombesörja sina tjänsteuppdrag. Med anledning härav
hade uppsägningarna skett. Att även de husmödrar, vilkas tjänstgöring i
huvudsak varit klanderfri, uppsagts, torde ha motiverats av kravet på att
ha helt fria händer vid husmödrarnas placering från och med den 1 juli
1945.

Sekundchefen förklarade i sitt yttrande, att vederbörande regementsintendent
vid olika tillfällen framhållit, att husmodersverksamheten vid regementet
ofta lämnade mycket övrigt att önska. Intendenterna hade haft den
uppfattningen, att ett ombyte av en husmoder vore önskvärt och att den
ifrågavarande husmodern näppeligen kunde gå i land med befattningen som
chefshusmoder i Sörentorp. Uppsägning av samtliga husmödrar dikterades
främst av humanitetsskäl.

I båda de nämnda yttrandena intogs den ståndpunkten, att föreskriften i
4 § 4 mom. i det förut nämnda reglementet kunde tolkas endast på det
sättet, att den anställande myndighetens rätt att fritt entlediga tjänstemän
vore ovillkorlig.

Militärbefälhavaren för fjärde militärområdet anförde i yttrande till Kungl.
Maj:t: Sekundchefen, som undertecknat uppsägningarna, och tjänstförrättande
sekundchefen hade i stort sett givit uttryck åt samma uppfattning,
nämligen att rätten att enligt § 4 mom. 4 i icke-ordinariereglementet fritt
uppsäga personal vore ovillkorlig. Denna uppfattning kunde militärbefälhavaren
icke dela. Med »annan orsak än tjänstefel» måste avses annan giltig
orsak, t. ex. omorganisation, som minskade antalet anställda eller ställde
större fordringar på dessa än som kunde väntas bliva uppfyllda, visad inkompetens
att sköta befattningen eller upprepade försummelser av lindrigare
art än tjänstefel. Den omorganisation, som uppgåves förestå, innebure, att
en husmoder flyttades från Stockholm till Sörentorp. På sistnämnda plats
vore anordningarna i köksavdelningen modernare, och det hade icke visat
sig att befattningarna där vore mera svårskölta än i det gamla etablissementet
i Stockholm. Av denna anledning funnes intet skäl till uppsägning, innan
visshet vunnits om vederbörandes eventuella inkompetens. Det hade uppgivits,
att vissa av de uppsagda — i sekundchefens yttrande preciserat till
en — icke skött sin tjänst på tillfredsställande sätt. Detta kunde dock icke
utgöra skäl för att de, som skött sig utan anmärkning, uppsades. I uppsägningshandlingarna
förekomme ej heller annan motivering än avsedd omorganisation.

20—458743. Militieombudsmanncns umbetsberättelse.

306

Ärendet avgjordes av Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1945, varvid
Kungl. Majit upphävde de överklagade besluten, under förklaring att det
vore sekundchefen obetaget att, om anledning därtill uppkomme, besluta i
fråga om vederbörandes entledigande.

I två andra till försvarsdepartementet hörande ärenden ha uppsägningsbeslut
av militära myndigheter blivit upphävda. I båda fallen (som avsågo två
extra ordinarie förrådsmän) synes vederbörande ha blivit uppsagd utan angivande
av särskilt skäl samt med iakttagande av tre månaders uppsägningstid.
Under utredningen i ärendena gjordes gällande, att anmärkningar framförts
mot vederbörandes sätt att sköta sin tjänst. Kungl. Majits beslut i ärendena,
meddelade den 9 juni 1944 respektive den 23 mars 1945, inneburo att
uppsägningarna upphävdes, dock under förklaring att det vore vederbörande
myndighet obetaget att, om anledning därtill uppkomme, besluta i fråga om
entledigande av den ifrågakomna tjänstemannen.

Av propositionen nr 210 till 1942 års riksdag (s. 205, 206 och 211) framgår,
att såsom biträde för tjänstgöring vid truppförbands kassaavdelning skulle
finnas en furir samt att —- förutom skrivbiträden — ett kontorsbiträde skulle
upptagas i personalförteckningen för varje truppförband. 1942 års försvarsberedning
hade förutsatt, att kontorsbiträdesbefattningen avsåges för kassaförvaltningen.
I fråga om fast anställt manskaps ersättande med civil personal
genomfördes enligt propositionen nr 143 till 1944 års riksdag (s. 17, 36
och 42) den förändringen, att befattningen såsom biträde åt regementskassören
besattes med civil innehavare med lön efter lönegraden MEo 4.

De beslut, som ligga till grund för tillkomsten av den tjänst, vilken Margit
Andersson den 1 juli 1944 erhållit, utgöra stöd åt uppfattningen, att det förfarits
riktigt vid tjänstens tillsättande. Denna extra ordinarie kontorsbiträdestjänst
hade tydligen varit avsedd att ersätta den furir, som förut skolat tjänstgöra
vid truppförbandets kassaförvaltning. I ärendet har upplysts, att vid regementet
icke tjänstgjort någon furir såsom biträde hos regementskassören.
Då emellertid Margit Andersson, jämte det tidigare kontorsbiträdet, tjänstgjort
där, ligger nära till hands att anse, att hon redan tjänstgjort i den befattning,
som enligt 1944 års beslut skulle förses med civil innehavare. Det
står i god överensstämmelse med vad nyss sagts, att tjänsten utlysts såsom
biträde åt regementskassören. Att det å krigskassaavdelningen vid regementet
redan funnits ett extra ordinarie kontorsbiträde anställt utgjorde härvidlag
ej något hinder. Redan 1942 års försvarsberedning hade ju förutsatt, att —
jämte det en furir skulle tjänstgöra å kassaförvaltningen — ett kontorsbiträde
skulle avses för denna förvaltning. Att denne furir ersättes med ett
extra ordinarie kontorsbiträde, rubbar ju icke behovet av det tidigare kontorsbiträdet.

Det finnes ej något, som tyder på att Margit Andersson ej skulle varit den
mest kompetenta för den nya befattningen. Hon hade under omkring tre års
tid biträtt med göromålen å krigskassaavdelningen (såsom extra skrivbiträde).
Det skrivbiträde, som närmast synes komma i fråga för jämförelse, är

307

Ingrid Enegren. Hon har visserligen längre tjänstgöringstid vid regementet
men har synbarligen ansett sig främmande för arbetet å krigskassaavdelningen
och därför icke ens sökt platsen.

Själva motiveringen för uppsägningen av Margit Andersson, eller att hon
blivit felaktigt antagen såsom kontorsbiträde, kan jag alltså icke godtaga.

Personalförteckningen för armén för budgetåret 1944/1945 giver vid handen,
att av de två konlorsbiträdesbefattningama i lönegrad MEo 4 endast den
ena nödvändigtvis behöver tagas i anspråk för krjgskassaavdelningens räkning.
Det är dock att märka, att det är den tidigare befattningen, den från
och med budgetåret 1942/1943 inrättade, som icke torde vara direkt bunden
vid någon viss avdelning vid regementet. Beträffande denna befattning är regementschefen
möjligen oförhindrad att placera innehavaren av befattningen
å den avdelning, där det största behovet av ett kontorsbiträde föreligger.
Med hänsyn härtill torde vid besättande av den nytillkomna befattningen
följande arrangemang varit genomförbart. Det tidigare anställda kontorsbiträdet
hade placerats på den nytillkomna befattningen såsom biträde åt regementskassören,
och den andra tjänsten såsom extra ordinarie kontorsbiträde
hade då kunnat besättas, utan att befattningen knutits till viss avdelning.
Att överföra ett kontorsbiträde till annan avdelning vid regementsexpeditionen
hade dock icke varit motiverat under annan förutsättning än
att arbetsuppgifterna där ansetts mera ansvarsfulla än de, som Margit
Andersson fullgjorde å krigskassaavdelningen.

Pontén har grundat sitt beslut att entlediga Margit Andersson på stadgandet
i 4 § 4 mom. militära icke-ordinariereglementet, enligt vilket författningsrum
entledigande av extra ordinarie tjänsteman av annan anledning
än tjänstefel skall ske efter skriftlig uppsägning, vilken såvitt möjligt bör ske
senast tre månader före anställningens upphörande. Pontén synes ha förutsatt,
att med stöd härav uppsägning utan vidare får ske, då vederbörande vill
åstadkomma en ändring i tjänstgöringsförhållandena. Denna bestämmelse
torde emellertid endast avse reglera frågan om uppsägningstid och dess längd
och saknar egentlig betydelse för spörsmålet, när uppsägning får ske. Man
kan ej tolka bestämmelsen så, att den skulle stadfästa en obegränsad eller
ovillkorlig uppsägningsrätt. Det ligger i tjänsteförhållandets egen natur, att
entledigande av en extra ordinarie tjänsteman får ske endast, då verkligt giltiga
skäl föreligga. Hänsyn till tjänstemannens rättssäkerhet kräver att såsom
uppsägningsskäl kunna godtagas blott sådana omständigheter, vilka göra det
nödvändigt att beröva honom hans tjänst. Entledigande kan exempelvis ske
i fall, då tjänstemannen blir överflödig i följd av arbetsuppgifternas bortfallande
eller en omorganisation, vid vilken en tillfredsställande lösning ej kan
vinnas genom förflyttning. Vidare måste entledigande kunna ske, när en extra
ordinarie tjänsteman visat oförmåga eller försumlighet vid skötandet av sina
arbetsuppgifter. I förevarande fall synes ej lia förelegat något av nu angivna
skäl för entledigande. Därest Pontén efter Margit Anderssons förordnande
funnit erfarenheten bestämt giva vid handen, alt en av de båda extra ordinarie
konlorsbiträdesbefattningama bättre behövdes å avdelning VI än å

308

krigskassaavdelningen, torde i anslutning till vad ovan sagts den utvägen stått
honom öppen att till avdelning VI överflytta det först förordnade extra
ordinarie kontorsbiträdet eller eventuellt Margit Andersson. Att Margit Andersson,
även om göromålen till en början varit i viss mån främmande för
henne, efter någon tid ej skulle lia tillfredsställande kunnat sköta tjänsten har
Pontén ej ifrågasatt. Han synes emellertid lia ansett Ingrid Enegren mera
kvalificerad för uppgiften. Men att entlediga en extra ordinarie tjänsteman,
som tilli redsställande kan sköta en tjänst, av den anledningen, att man anser
annan tjänsteman lämpligare och därför vill tillsätta den senare å befattningen,
är icke tillåtet.

Av vad jag ovan anfört framgår, att jag anser Pontén ha saknat giltig anledning
att entlediga Margit Andersson och sålunda därigenom ha förfarit felaktigt.
Sedan tjänsten erhållit ny innehavare, kan det begångna felet icke rättas
genom att Margit Andersson får återinträda i den tjänst, som hon i vederbörlig
ordning erhållit. Emellertid synes Ponténs enligt min mening felaktiga
förfarande icke kunna läggas honom till last såsom tjänstefel. Jag finner mig
därför böra inskränka mig till att låta Pontén erhålla del av min uppfattning,
varvid jag förväntar, att han för framtiden noga uppmärksammar den honom
underställda personalens rättigheter.

Jag får härmed anhålla, att Ni ville delgiva Pontén denna skrivelse.

25. Angående hemlighållande av handlingar i upphandlingsärendcn.

I en till militieombudsmannen den 20 januari 1945 inkommen skrift anförde
Kooperativa förbundet förening u. p. a.

Diversesektionen å industribyrån vid arméförvaltningens intendenturavdelning
infordrade den 25 februari 1944 anbud å 675 000 buntar toalettpapper.
Förbundet ingav den 26 februari 1944 anbud å leveransen men erhöll
sedermera det meddelandet, att förbundets anbud icke antagits. Sedan förbundet
begärt utdrag ur upphandlingsprotokollet beträffande anbuden, meddelade
arméförvaltningen i skrivelse den 4 april 1944, att protokollet hemligstämplats.
Med anledning av arméförvaltningens beslut örn hemligstämplingen
ingav förbundet den 26 april 1944 till statens sakrevision en skrivelse,
vari förbundet hemställde, att sakrevisionen måtte granska det beslut, som
fattats i fråga örn hemligstämplingen av upphandlingsprotokollet, och att
sakrevisionen därefter måtte göra ett uttalande om hemligstämplingen kunde
anses vara befogad eller icke. Från sakrevisionen meddelades sedermera
under hand, att sakrevisionen verkställt undersökning i ärendet och ansett
sig sakna skäl att ingripa i detta fall. — I juni 1944 infordrade upphandlingscentralen
vid örlogsvarvet i Stockholm anbud å 20 000 buntar toalettpapper.
Förbundet ingav anbud i skrivelse den 12 juni 1944. I skrivelse den
17 juni 1944 meddelade upphandlingscentralen, att förbundets anbud icke
blivit antaget, varefter förbundet i skrivelse den 20 juni 1944 anhöll om utdrag
av upphandlingsprotokollet. Upphandlingscentralen meddelade i skri -

309

velse den 10 augusti 1944, att upphandlingsprotokollet i fråga hemligstämplats,
och att protokollsutdrag alltså icke kunde utlämnas. I december 1944
infordrade upphandlingscentralen anbud å ytterligare 20 000 buntar toalettpapper.
I skrivelse den 18 december 1944 ingav förbundet anbud, varefter
upphandlingscentralen den 29 december 1944 meddelade, att förbundets anbud
icke blivit antaget. På grund härav infordrade förbundet genom sin ombudsman,
advokaten Nils Köhler, per telefon utdrag av upphandlingsprotokollet,
i anledning varav upphandlingscentralen den 12 januari 1945 meddelade,
att upphandlingsprotokollet hemligstämplats, och att utdrag därav
alltså icke kunde utlämnas. -— I det här ovan först berörda fallet från arméförvaltningen
erhöll förbundet under hand meddelande örn att hemligstämpling
skett med tillämpning av bestämmelserna i 34 § andra stycket i lagen
den 28 maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Det syntes sannolikt, att upphandlingscentralen tillämpat samma lagrum
vid hemligstämplingen av protokollen i de två senare fallen. Förbundet
vore av den uppfattningen, att hemligstämplingen av upphandlingsprotokollen
i förevarande fall icke varit förenlig med lagens anda och mening. Det
kunde nämligen med skäl antagas, att några för militära förhållanden betydelsefulla
uppgifter icke funnes i dessa protokoll. Godtagbar anledning
till hemligstämplingen av protokollen torde därför saknas. Då det vöre av
vikt, att offentlighetsprincipen i fråga örn anbud i upphandlingsärenden i
största möjliga utsträckning upprätthölles, hade förbundet ansett sig böra
påtala dessa fall för militieombudsmannen. I anledning av vad förbundet
sålunda anfört hemställdes, att militieombudsmannen måtte verkställa utredning
för utrönande av, huruvida besluten om ifrågavarande upphandlingsprotokolls
hemlighållande tillkommit i full överensstämmelse med gällande
lagbestämmelser eller icke.

Chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, generalintendenten H.
Söderbom, anförde i infordrat yttrande: I samband med avgörandet av ifrågavarande
upphandlingsärende den 29 mars 1944 beslöts, att handlingarna
i ärendet icke skulle givas offentlighet, förrän två år förflutit från nämnda
dag. Beslutet hade med stöd av 34 § andra stycket lagen den 28 maj 1937
om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar fattats under
hänsynstagande till begäran av den anbudsgivare, vars anbud i överensstämmelse
med uppliandlingsförordningens föreskrifter antagits, och då temporärt
hemlighållande ansetts krävas av affärsmässiga skäl. Beslutet hade
självfallet icke 1''öranletls av hänsyn till militära förhållanden. Ifrågavarande
beslut, som jämlikt föreskrift i 34 § tredje stycket ovannämnda lag den 28
juli 1944 anmälts till Konungen, hade veterligen icke föranlett någon erinran.

I yttrande till militieombudsmannen anförde chefen för upphandlingscentralen
vid örlogsvarvet i Stockholm, kommendörkaptenen av andra graden
Edvard Nordstrand: I de båda påtalade fallen hade anbud infordrats från
ett flertal firmor jämlikt 18 § upphandlingsförordningen. Vid anbudstidens
utgång hade lägsta anbud inkommit från en firma, vilken särskilt anhållit,
att dess anbud skulle hemlighållas. Upphandlingscentralen hade därför sett

310

sig nödsakad att påstämpla protokollen »konfidentiellt», vilket också per
brev meddelats förbundet. Anledningen till hemlighållandet av protokollen
hade således icke varit den, att några för militära förhållanden betydelsefulla
uppgifter funnits i desamma, utan i stället hänsyn till en anbudsgivares
förbehåll. Upphandlingscentralen hade därvid stött sig på 34 § lagen
den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Häri stadgades i andra stycket, att då anledning därtill förelåge, ägde
vederbörande myndighet besluta, att handlingar, som i första stycket avsåges,
även efter där angiven tidpunkt ej finge utan myndighetens tillstånd
utlämnas. Såsom fullgod anledning hade upphandlingscentralen godtagit firmans
framställning, att anbudet skulle hemlighållas. Denna framställning
örn sekretess torde icke utan anbudsgivarens samtycke kunna brytas.

Förbundet framhöll i avgivna påminnelser, att det enligt förbundets uppfattning
ur många synpunkter syntes inkonsekvent och olämpligt att vid
statliga upphandlingar hemligstämpla protokollen enbart på den grunden,
att någon anbudsgivare begärde hemlighållande av ingivet anbud. Därmed
kunde nämligen systemet med anbudsförfarande i hög grad förlora den av
staten-köparen avsedda verkan att nedbringa priserna. Förbundet anförde
vidare: Det finge anses givet, att om de olika anbudsgivarna vid ett anbudsförfarande
till följd av hemligstämpling berövades möjlighet att efter anbudens
prövning taga del av konkurrenternas priser, måste detta verka så,
att många anbudsgivare förlorade lusten att vidare deltaga i konkurrensen
och utebleve vid nästa anbudsförfarande. Om däremot anbuden efter prövningen
bleve offentliga och de inbördes konkurrerande anbudsgivarna finge
kännedom örn varandras priser, finge de också större intresse av att vid nästa
anbudsförfarande deltaga i tävlingen med övriga konkurrenter. Om anbuden
hölles offentliga, komme alltså staten-köparen att i längden få in
mycket fler anbud, än örn de hemligstämplades. Då ett större antal anbud i
regel möjliggjorde uppnående av lägre priser än ett litet antal, vöre det
uppenbarligen i statens eget intresse, att anbudsprotokollen — därest militära
förhållanden ej lade hinder i vägen — bleve offentliga handlingar. Det
borde också påpekas, att om varje anbudsgivare, som så begärde, finge
upphandlingsprotokollet hemligstämplat, kunde detta medföra, att trust- och
kartellsammanslutningar för att skydda sin prissättning från kritisk granskning
av sådana företag, t. ex. förbundet, som motarbetade dessa sammanslutningar,
använde sig av denna möjlighet att undandraga anbuden offentligheten.
Detta kunde i ömtåliga fall arrangeras så, att trasten eller kartellen
icke själv framträdde med begäran örn hemligstämpling utan i stället anlitade
en bulvan, som utan verklig avsikt att sluta avtal ingåve anbud och
begärde hemligstämpling. På så sätt skulle dylika monopolistiska sammanslutningar
under avsevärd tid kunna förskaffa sig alltför höga priser vid
leveranser till staten. Det torde ha förekommit fall, då hemligstämpling av
anbudsprotokoll skett i avsikt att för repressalier från kartellsammanslutning
skydda sådan anbudsgivare, som offererat staten lägre priser än de av
kartellen fastställda. Förbundet ansåge emellertid, att det skydd, som borde

311

lämnas sådan mot staten lojal anbudsgivare, icke skulle bestå i användningen
av hemligstämpeln. Det förhölle sig vanligen så, att i de fall, då en kartell
ingivit anbud på en leverans till staten och annan anbudsgivare fått leveransen,
vore det — även om hemligstämpling av anbudsprotokollet skett
för kartellen klart, att anbudsgivaren i fråga bjudit under de av kartellen
fastställda priserna. Då det icke för kartellen förelåge några svårigheter
att utröna, vem som erhållit leveransen i fråga, kunde kartellen så
gott som omedelbart efter anbudsprövningen vidtaga åtgärder mot anbudsgivaren.
Den hemligstämpling som skett bleve således i praktiken
verkningslös såsom skydd för anbudsgivaren. Enligt förbundets mening borde
denne i stället skyddas på så sätt, att lagbestämmelser infördes, vilka
såvitt möjligt effektivt hindrade övergrepp från monopolföretagens sida
gentemot anbudsgivare, som offererade staten lägre priser än de av monopolföretagen
fastställda. Förbundet ansåge det vara av vikt, att offentlighetsprincipen
i fråga örn anbud i upphandlingsärenden i största möjliga utsträckning
upprätthölles. Det vöre därför enligt förbundets mening av stor
betydelse för det statliga upphandlingssystemets vidare utveckling att få i
princip klarlagt, örn ifrågavarande stadgande i 34 § andra stycket i 1937
års lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar verkligen
skulle tolkas så, att hemligstämpling av upphandlingsprotokoll skulle
ske, så snart någon av anbudsgivarna så påfordrade. Skulle detta vara fallet,
ämnade förbundet hos Kungl. Majit anhålla, att förslag till ändring av
denna lagbestämmelse skyndsamt framlades för riksdagen.

Sedan härefter från såväl arméförvaltningens intendenturavdelning som
upphandlingscentralen infordrats närmare upplysningar angående de skäl,
som vederbörande myndighet funnit utgöra anledning till de ifrågavarande
besluten angående hemlighållande av vissa handlingar, anförde Söderbom
och Nordstrand ytterligare följande.

Söderbom: Av arméförvaltningen hade icke utfärdats allmänna föreskrifter
angående tillämpningen av bestämmelserna om hemlighållande av handlingar
i upphandlingsärenden m. m. i 34 § andra stycket sekretesslagen. I
överensstämmelse med vad som vid lagens tillkomst förutsatts rörande offentlighetsgrundsatsens
principiella företräde framför sekretesskravet hade
intendenturavdelningen intagit den ståndpunkten, att handlingar i upphandlingsärenden
icke borde annat än i undantagsfall undandragas offentligheten.
I enlighet härmed hade beslut örn hemlighållande under budgetåret 1943/44
meddelats i allenast ett fall, det förevarande. Ehuru bestämmelserna i 34 §
andra stycket sekretesslagen torde ha tillkommit särskilt med hänsyn till de
statliga affärsdrivande verkens behov av sekretess för tillgodoseende av kraven
på affärsmässighet vid bedrivande av affärsverksamhet, hade under förarbetena
till berörda bestämmelser icke utsagts något, som kunde giva försvarets
förvaltningsmyndigheter, som under tiden lör förstärkt försvarsberedskap
haft och hade att verkställa upphandlingar av enorm omfattning,
anledning att anse sig betagna rätten till tillämpning av ifrågavarande bestämmelser.
I enlighet med den ledande grundsatsen vid upphandling för

312

statens räkning ansage sig intendenturavdelningen, som ju vore bunden av
upphandlingsförordningens föreskrifter, vid prövning av de inkomna anbuden
skyldig antaga det anbud, som vore för staten förmånligast. Beslutet örn
hemlighållande av upphandlingsprotokollet fattades på begäran av anbudsgivaren
under hänsynstagande dels till anbudets karaktär, dels till den
lojalitet avgivaren av ett för staten förmånligt anbud måste anses lia rätt
att fordra av den upphandlande myndigheten. Ett uteslutande av anbudet,
som var betydligt förmånligare än övriga anbud, vid den slutliga prövningen
torde^ ha kunnat ske allenast, örn intresset av offentlighetsgrundsatsens upprätthållande
framträtt med sådan styrka, att de affärsmässiga synpunkterna
bort fa vika. Detta ansags emellertid icke vara fallet. Gentemot vad förbundet
anfört, kunde framhållas, att kännedom hos de konkurrerande anbudsgivarna
om anbudens priser icke utan vidare kunde antagas komma
att medföra lägre priser för staten-köparen. Det syntes med samma fog
kunna hävdas, att en anbudsgivare, som skaffat sig kännedom örn priset
enligt det vid en upphandling antagna anbudet, vid en senare upphandling
avgåve ett anbud, som endast obetydligt understege det tidigare antagna anbudet.
Om däremot de tidigare anbudspriserna icke vore kända för de tävlande
anbudsgivama, torde en anbudsgivare, som ville försäkra sig örn en
kommande upphandling, avgiva ett anbud, som erbjöde en så liten vinstmarginal
som möjligt. Det torde heller icke saknas fog för den uppfattningen,
att sekretessens upprätthållande kunde medföra sprängning av trustoch
kartellsammanslutningar, vilka just genom anbudens offentlighet syntes
äga möjlighet att påverka prissättningen i för dem förmånlig riktning. Förbundet
syntes hysa farhågor för att sekretessbestämmelserna skulle tolkas
sa, att hemligstämpel av upphandlingsprotokoll skulle ske, så snart någon
av anbudsgivama så påfordrade. Ehuru det med hänsyn till vad av intendenturavdelningen
redan anförts syntes överflödigt, torde dock böra uttalas,
att intendenturavdelningen icke ansåge en dylik tolkning riktig. Frågan
om tillämpning av föreskrifterna i 34 § andra stycket sekretesslagen, då
någon anbudsgivare begärde hemlighållande, finge avgöras från fall lill fall
med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter.

Nordstrand: Upphandlingscentralens beslut att förklara anbuden i fråga
konfidentiella hade föregåtts av noggrann prövning. För upphandlingscen -trålen hade det gällt att avgöra dels huruvida anbud av ifrågavarande slag
kunnat upptagas till prövning, dels huru upphandlingsärendena i händelse
av anbudens antagande skulle slutbehandlas. Vad den första frågan beträffade
ville Nordstrand framhålla, att 28 § i upphandlingsförordningen icke
innehölle något förbud mot antagande eller prövning av konfidentiella anbud.
Da dessutom ingen av de i nämnda paragraf angivna föreskrifterna
mot antagning eller prövning av anbuden i fråga kunnat åberopas, hade upphandlingscentralen
ansett sig oförhindrad att antaga de konfidentiella anbuden.
Frågan om upphandlingsärendenas fortsatta behandling hade däremot
vållat vissa svårigheter. Upphandlingscentralen hade sålunda icke ansett
sig kunna hemligstämpla hela ärendet, då i detsamma förekomme vissa icke

313

konfidentiella anbud. Förteckningarna hade därför stämplats konfidentiellt
för de konfidentiella anbuden, vilket ur upphandlingscentralens synpunkt
innebure, att upphandlingsärendet som sådant icke utlämnades till utomstående,
men väl att utdrag härifrån kunde erhållas beträffande de icke konfidentiella
anbuden. Det måste erkännas, att det rådde viss tveksamhet om
vad som finge innefattas i begreppet »anledning» mot utlämning. Upphandlingscen
trålen hade för sin del i denna fråga stött sig på ett uttalande i »Förslag
till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet»,
Statens offentliga utredningar 1935: 5, s. 73, där det hette örn sekretess med
avseende å anbud, som i stadgad ordning — väsentligen den reglerades i upphandlingsförordningen
— inkommit i ärenden angående upphandling eller
utförande av arbete för statens räkning, att »denna sekretess karakteriseras
framför allt därav, att den i regel ej kan brytas utan anbudsgivarens samtycke».
Då detta utlåtande byggde på juridisk sakkunskap, ansåge sig upphandlingscentralen
icke ha handlat i strid mot sekretesslagens bestämmelser.
Till slut önskade Nordstrand framhålla, att upphandlingscentralen icke
vore angelägen att mottaga konfidentiella anbud, och att det vöre av största
värde, att bestämmelser på ett eller annat sätt utfärdades angående den
rätta behandlingen av konfidentiella anbud.

Såväl arméförvaltningen som upphandlingscentralen ha på begäran till
militieombudsmannen överlämnat samtliga handlingar i ifrågavarande upphandlingsärenden.

Av handlingarna i det av arméförvaltningen handlagda ärendet framgår,
att vederbörande anbudsgivare å det anbud, som antagits, tecknat: »Vi anhålla,
att detta anbud hemligstämplas.» I det hos arméförvaltningen den 29
mars 1944 förda protokollet i ärendet hade antecknats bland annat följande:

»Med hänsyn till den —--antagna anbudsgivarens begäran örn ärendets

hemlighållande, vilket anses vara av vikt för kronan ur prissynpunkt för
kommande upphandlingar, beslöts, med stöd av lagen om inskränkning i
rätten att utbekomma allmänna handlingar, att upphandlingsärendet icke
skulle givas offentlighet, förrän två år förflutit från denna dag.»

Från de handlingar, som avsåge upphandlingscentralens ifrågavarande
upphandlingar, inhämtades, att å det lägsta av de avgivna anbuden antecknats,
i det ena fallet: »Vi anhålla vördsamt, att vårt firmanamn samt offerera!
pris hemlighålles», och i det andra fallet: »Vi anhålla vördsamt, att detta
anbud hemligstämplas.» Av protokollen beträffande dessa upphandlingar
framgår icke i vidare mån, att särskilt beslut örn handlingarnas hemlighållande
fattats, än att i den kolumn i protokollet, som avsåge ifrågavarande
anbudsgivare, med röd stämpelfärg anmärkts »konfidentiellt».

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till förbundet den 7 juli 1945.

I 34 § första stycket lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar (den s. k. sekretesslagen) stadgas, att

314

handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av egendom
eller annat, som myndighet äger förvalta, eller angående utförande av
arbete för myndighets behov annorledes än genom dess egen eller annan
myndighets personal icke, utan tillstånd av den myndighet som handlägger
ärendet, må utlämnas, innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts.
Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete för statens
räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall likväl iakttagas,
att i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock andra
handlingar, som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet
infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före
nämnda tidpunkt må utlämnas i vidare mån än för prövning av anbud finnes
nödvändigt eller begäran om anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren.

I andra stycket samma paragraf heter det, att då anledning därtill föreligger,
äger vederbörande myndighet besluta, att handlingar, som i första
stycket avses, även efter där angiven tidpunkt ej må utan myndighetens tillstånd
utlämnas. Beträffande andra handlingar än sådana, som angiva villkoren
i slutna avtal, må dylikt beslut avse en tid av högst tjugu år från
nämnda tidpunkt. Vad angår handlingar, som angiva villkoren i slutna
avtal rörande myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt
eller rörande försäljning av varor, med vilka myndighet driver handel
i affärsmässiga former, må beslut meddelas högst för tiden till dess två
år förflutit från det avtalet fullgjorts eller upphört att gälla. Med avseende
å handlingar, som angiva villkoren i slutna avtal i andra ärenden, må beslut
meddelas för en tid av högst två år från det avtalet slöts.

Beslut, vilka enligt 34 § andra stycket meddelas av annan statsmyndighet
än sådan, som hör till eller lyder under riksdagen, skola, enligt tredje
stycket samma paragraf, med vissa undantag för varje statsregleringsår,
inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som låter riksdagens
revisorer därav undfå del.

I ett av militieombudsmannen tidigare handlagt ärende angående hemlighållande
av handlingar i upphandlingsärenden (se militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1945 s. 329 ff.) har med stöd av förarbetena till ifrågavarande
sekretessbestämmelser framhållits, hurusom lagstiftarna å ena sidan
kraftigt understrukit värdet av den offentliga kontrollen över det allmännas
förvärv av egendom men å andra sidan —- med hänsyn till vad från särskilt
de statliga affärs drivande verkens sida framhållits angående behovet av viss
sekretess — medgivit, att det på detta område vore nödvändigt med vissa
jämkningar i offentlighetsgrundsatsen. Dessa jämkningar hade av förarbetena
att döma föranletts av kraven på affärsmässighet vid bedrivande av
affärsverksamhet. Beträffande föreskriften i 34 § andra stycket sekretesslagen,
att anbud och dylika handlingar under tiden efter det att det ärende,
till vilket de hörde, blivit slutfört finge genom särskilt beslut hemlighållas,
»då anledning därtill förelåge», framhölls i anslutning härtill, att det torde
böra vara en anledning, som härrörde av kraven på affärsmässighet. Vidare

315

framhölls, att enligt det ursprungliga förslaget till sekretesslag förordnande
jämlikt 34 § andra stycket skulle kunna meddelas endast i sällsynta
undantagsfall (»där särskilda omständigheter det föranledde»), samt att en
viss uppmjukning av förutsättningarna otvivelaktigt skett därigenom, att
lagen kommit att medgiva sådant förordnande, sa snart anledning därtill
förelåge. Ett väckt förslag om obligatorisk sekretess under två år för alla
handlingar i anbudsärenden hade vid lagens tillkomst uttryckligen avvisats.
Det vore därför tydligt, att lagen intoge den ståndpunkten, att offentlighet
vore regel och sekretess undantag på detta område.,

Av utredningen i ovannämnda ärende, som rörde det sätt på vilket flygförvaltningen
tillämpade 34 § sekretesslagen, framgick bland annat, att flygförvaltningen
tillämpat nämnda lagrum för tillgodoseende av en lägre, militär
sekretess, som icke kunde grundas å den med stöd av 4 § sekretesslagen
utfärdade kungörelsen den 25 november 1938 (nr 757) med förordnanden
på försvarsväsendets område jämlikt nämnda lag, samt att flygförvaltningen
utfärdat generella föreskrifter örn att handlingar i avgjorda upphandlingsärenden,
som icke ansåges motivera hemligstämpling jämlikt 1938
års kungörelse, icke finge utlämnas, förrän två år förflutit från det ärendet
avgjorts. Militieombudsmannen framhöll, att det vore opåkallat och ägnat
att skapa oklarhet, därest vederbörande myndigheter vid meddelande av
beslut jämlikt 34 § sekretesslagen läte leda sig av önskemålen, att hemlighålla
förhållanden, som voro av betydelse för rikets försvar. Sekretessen beträffande
dylika frågor hade erhållit sin särskilda reglering genom 4 § sekretesslagen
och ovannämnda kungörelse. Örn det skulle visa sig, att de militära
sekretesskraven icke blivit härigenom i nödig omfattning tillgodosedda,
borde erforderliga åtgärder vidtagas genom ändring i dessa författningar. I
anledning av de av flygförvaltningen utfärdade generella föreskrifterna fastslogs
av militieombudsmannen, att lagens mening vore, att frågan om sekretess
enligt 34 § andra stycket sekretesslagen skulle av vederbörande myndighet
prövas i varje särskilt ärende, där anledning till sadan prövning yppades.
Att generella anvisningar utfärdades till ledning för fattande av beslut
enligt nämnda lagrum torde dock i och för sig icke böra föranleda erinran.
Sådana anvisningar kunde tvärtom vara av värde såsom garanti för enhetlig
och konsekvent tillämpning. Anvisningarna kunde dock icke ersätta den
prövning av omständigheterna i varje särskilt ärende, som skulle föregå ett
beslut örn hemlighållande.

Av det anförda framgår, att för utövande av den vederbörande myndighet
genom stadgandet i 34 § andra stycket sekretesslagen tillerkända befogenheten
att lämna föreskrift örn viss förlängning av sekretesstiden förubsättes, att i
varje fall efter särskild prövning finnes föreligga anledning härtill med hänsyn
till kravet på affärsmässighet. I anslutning härtill bör för prövningen av
det av förbundet anhängiggjorda ärendet närmast tagas sikte på en undersökning
av den närmare innebörden av det krav på affärsmässighet, som
sålunda uppställts.

316

Bestämmelser om viss sekretess för anbudshandlingar infördes år 1918
genom ett tillägg till tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 4 (undantag 19).
Dessa föreskrifter, vilka i samband med antagande av sekretesslagen upphävdes,
inneburo bland annat att skrivelser, som utgått från myndighet,
vilken handlade upphandlingsärende, dit inkomna anbud och andra där befintliga
handlingar, som avsåge sådana anbud, i regel icke fingo utlämnas,
innan anbudet slutligen prövats och, där samtliga anbud förkastats i samband
med beslut att infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av dessa
skett. Dessutom stadgades, att genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar
och prisbestämningar ävensom tjänsteutlåtanden, som avsåge
desamma, ej fingo utan myndighetens samtycke utlämnas, förrän ärendet
blivit slutligt prövat, med rätt för myndigheten att »där särskilda omständigheter
det föranleda» besluta örn hemlighållande av sådan handling i prövat
ärende under högst ett år från dess upprättande.

Vid en av professor Nils Herlitz på offentligt uppdrag verkställd utredning
om ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet (SOU
1927:2) ifrågasattes från flera håll en väsentlig utvidgning av sekretessen
beträffande anbudshandlingar.

Järnvägsstyrelsen anförde härutinnan bland annat följande: Redan i gällande
tryckfrihetsförordning funnes viss sekretess rörande statens uppliandlingsväsende,
och det torde väl numera vara en allmänt erkänd grundsats,
att all affärsverksamhet krävde viss sekretess för att kunna behörigen skötas.
Ett eventuellt förbud mot offentliggörande av affärshandlingar och vad
därmed ägde samband borde dock begränsas därhän, att tillämpning av en
bestämmelse i berörda avseende gjordes beroende av en noggrann prövning
av förhållandena i varje särskilt fall. En dylik prövning borde överlämnas
till järnvägsstyrelsen, som därvid hade att taga hänsyn till, om meddelande
av uppgift i nu förevarande avseende skulle kunna leda till skada för verket
eller enskild berörd part och i sådant fall, men endast då, vägra handlingens
utlämnande.

Domänstyrelsen anförde: Genom domänverket inköptes årligen materialier
såsom cement, tegel, oljor, sprängämnen, spik, fönsterglas m. m. till betydande
belopp. Dessa uppköp verkställdes i regel efter infordrande av anbud,
varvid anbuden på grund av gällande bestämmelser voro hemfallna åt
offentligheten, så snart desamma slutligen prövats. Det skvdd, som anbudshandlingarna
grundlagsenlig! åtnjöte, vore alltför ringa för att fritaga vederbörande
anbudsgivare från obehag eller förluster förorsakade av "anbudens
alltför tidiga utlämnande åt offentligheten. Särskilt ville styrelsen erinra
örn de fall, då upphandling av likartade varor företoges med tämligen regelbundna
mellanrum pa det sätt, att en viss myckenhet för varje gång inköptes,
varvid ett hemlighållande av anbudshandlingarna givetvis måste anses
vara av lika stor betydelse de senare gångerna som den första. För tillgodoseende
av såväl statens som anbudsgivarnas intressen svntes det styrelsen,
som örn ett hemlighållande av dylika handlingar under en tid av
fem ar vöre erforderligt. En förutsättning för ernående av nu angivna skydd
vöre emellertid, att jämväl verkets räkenskaper hemlighölles, enär eljest ur
dessa kunde erhållas upplysningar rörande sådana förhållanden, vilkas undandragande
från offentligheten ansåges önskvärt.

Byggnadsstyrelsen andreg: På grund av att möjlighet icke förelåge alt undandraga
anbuden offentligheten under någon längre tid, kunde anbudsgivaren
mången gång asamkas obehag och förluster, mot vilka han genom
uppställande av förbehåll angående anbuds hemlighållande kunde skydda
sig vid uppgörelser med enskilda. Det torde även kunna tänkas, att spekulanter
av enahanda skäl ansåge sig icke kunna medgiva statsverket vissa

317

förmåner, som eljest skulle kunna lämnas, därest anbuden hemlighölles.
Detta torde vara av stor betydelse, vad byggnadsstyrelsens verksamhet vidkoinme,
särskilt i de fall, då styrelsen själv upphandlade byggnadsmaterialier
och dylikt i större utsträckning. Även i andra avseenden kunde den omständigheten,
att de rörande anbudshandlingars offentlighet gällande bestämmelserna
icke motsvarade skäliga anspråk på sekretess, medföra menliga
konsekvenser för det allmänna, exempelvis då, såsom i byggnadsstyrelsens
verksamhet förekomme, likartade arbeten med kortare mellanrum återkomne
och slutligt avtal därvid för varje gång träffades örn arbetenas utförande
till vissa angivna å-pris. Med hänsyn till vad sålunda anförts, finge byggnadsstyrelsen
föreslå sådan ändring av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
rörande offentlighållande av handlingar i entreprenad- och upphandlingsärenden,
att vederbörande myndighet gåves befogenhet alt — såsom
för närvarande gällde beträffande kostnadsberäkningar och prisbestämningar
samt tjänsteutlåtanden i sådant ärende — besluta om hemlighållande under
viss tid av till myndigheten inkomna anbud.

I ett yttrande av Stockholms stadskollegium återgavs ett av industriverkss
ty reisen åberopat uttalande av direktören för gas- och elektricitetsverken,
vari anfördes bland annat följande: Beträffande inkomna anbud borde skydd
mot offentliggörande såväl i anbudsgivarens som verkens intresse icke upphöra
för sådana anbud, som bleve antagna till utförande. Förelåge ej ett sådant
skydd, skulle ett anbud genast komma till anbudsgivarens konkurrenters
kännedom, vilket anbudsgivaren skulle söka undvika exempelvis genom
att lämna med avseende å teknisk beskrivning mindre fullständiga anbud.
Genom frånvaro av skydd från offentligheten kunde verken lill och med helt
gå miste om fördelaktiga anbud. Härtill bomme vidare, att verken och i synnerhet
elektricitetsverket vid sina upphandlingar ofta hade att göra med
truster och dylika sammanslutningar mellan producenterna. Örn anbud, som
eventuellt kunde erhållas från utom trosten stående firmor, bleve offentliga,
skulle detta bliva tristen till vägledning på ett för det kommunala verket
direkt skadligt sätt. Liksom vid privata företag förekomme ej sällan, alt verken
från enskilda personer eller firmor erhölle meddelanden av olika slag,
även sådana som icke direkt berörde affärsuppgörelser, med uttryckligt angivande
av meddelandets konfidentiella natur. Vid lagens utformande måste
uppenbarligen tillses, att ett dylikt förbehåll skulle kunna respekteras. Emellertid
torde skyddet för handlingar tillhörande kommunala affärsuppgörelser
knappast kunna inskränkas till de industriella verken i egentlig mening.
Inom de flesta områden av kommunalförvaltningen förekomme ärenden av
liknande art, rörande vilka samma skäl emot offentliggörande kunde anföras.
Någon principiell skillnad torde här icke föreligga. Vad särskilt anginge
anbud ansåges erfarenheten lia visat, att de nuvarande möjligheterna att
hemlighålla hithörande handlingar för kommunen kunnat medföra fördelaktigare
priser och jämväl för anbudsgivaren i förhållande till konkurrenter
kunde vara av stor vikt. Offentlighet över anbudsförfarande! skulle sannolikt
underlätta monopolistiska sammanslutningar och göra det svårare för
de kommunala myndigheterna att få fördelaktigare anbud. Därest en köpman
måste räkna med, att övriga större kunder finge kännedom örn de villkor,
han erbjöde kommunen, kunde man befara, ali den för närvarande otta
visade beredvilligheten att giva kommunen i dess egenskap av solid och stor
kund siirskilt gynnsamma villkor bomme att minskas.

Stadskollegiet anförde vidare: Vad anginge leveranser till anstaltsförvaltningen
torde i allmänhet den praxis tillämpas, att ingivna leveransanbud
hölles hemliga ej blott före anbudstidens utgång utan även efter anbudens
prövning, men att däremot de justerade protokollen över anbudens prövning

318

betraktades som offentliga. En utsträckning av offentlighetsprincipen å detta
område ansåges komma att skada stadens intressen (fattigvårdsnämnden).
Inom hamnstyrelsen plägade på förfrågan av anbudsgivare uppgift lämnas
å beloppen av det antagna och i varje fall av de tre lägsta anbuden samt å
namnet å den anbudsgivare, vars offert antagits, ävensom i fråga örn dessa
anbud vissa kompletterande uppgifter för möjliggörande av jämförelser dem
emellan. I vidare mån ansåges icke offentlighet böra föreskrivas. Särskilt
borde från offentliggörande skyddas detaljanbud rörande speciella tillverkningar,
anordningar och konstruktioner samt beskrivningar över dylika eller
upplysningar från firmor rörande särskilda av dem disponerade tillverkningar,
avseende att klargöra deras särskilda företräden framför andra
(hamnstyrelsen). I fråga om anbud hade myndigheterna sålunda allmänt
ansett, att något offentliggörande överhuvud taget icke borde ifrågakomma,
varken av själva anbudet eller av till detsamma hörande handlingar. Enligt
vad gatunämnden uttalat borde kommunal myndighet liksom hittills ha möjlighet
att överhuvud taget hemlighålla alla hithörande handlingar, örn förbehåll
därom göres av anbudsgivaren.

Angående sin inställning till frågan örn en allmän utvidgning av sekretessen
beträffande anbudshandlingar anförde Herlitz: Det hade ingalunda kunnat
förbises, att offentligheten i allmänhet måste medföra särskilda svårigheter
och olägenheter vid de grenar av offentlig förvaltning, som skulle bedrivas
affärsmässigt. Örn man uteslutande toge de hänsyn, som påkallades
av affärsmässigheten, vore det måhända rentav berättigat att påstå, att de
ifrågavarande verksamhetsgrenarna borde vara helt befriade från det band,
sorn läge i offentligheten, och sålunda härutinnan jämställda med enskilda
företag. Till en viss grad skulle ock det försvagande av den offentliga kontrollen,
som kunde sägas ligga häri, kunna försvaras. Det skulle nämligen
kunna sägas, att den kontroll, som tryckfrihetsförordningens offentlighetsregler
skulle tjäna, förnämligast erfordrades gentemot sådan offentlig verksamhet,
som innebure utövning av statlig makt, icke gentemot den verksamhet.
i vilken stat och kommun så att säga befunne sig på samma plan som
enskilda företagare. Den ställning, som statsmakterna givit åt vissa verk,
vore ett uttryck för den uppfattningen, att dessa just ur de nu antydda synpunkterna
borde till en viss grad behandlas annorlunda än statsförvaltningen
i övrigt. Man hade dock ej gått därhän, att man i allo likställt ifrågavarande
verk med privata företag. Man hade ansett, att de väl i viss mån borde
verka under enahanda villkor som sådana företag, men i viss mån ock borde
vara underkastade de allmänna grundsatser, som gällde för statens förvaltning.
Statsmakterna hade med andra ord ej velat fullt ut genomföra affärsmässighetens
grundsatser för de ifrågavarande företagen, utan med full avsikt
låtit dessa grundsatser i vissa hänseenden vika för andra hänsyn. Det
kunde därför ej vara tillåtligt att vid en utredning, som uteslutande avsåge
tryckfrihetsförordningens offentlighetsregler, taga till principiell utgångspunkt,
att den offentlighet, som ur affärsmässighetssynpunkt vore oläglig,
under alla omständigheter borde uteslutas. Tvärtom måste beaktas, att statsmakterna
medvetet begränsat sina anspråk på affärsmässighet i de ifrågavarande
verkens skötsel. Huru långt begränsningen av offentligheten borde
sträcka sig, vore sålunda ett problem, som icke finge formuleras så: vad påkallas
av affärsmässighetens grundsats? Problemets rätta formulering vöre
fastmera: huru långt borde man gå i affärsmässighet? Denna sistnämnda
fråga kunde emellertid tydligtvis icke besvaras i förevarande utredning, som
tvärtom måst taga till utgångspunkt, att frågan redan blivit av statsmakterna
i huvudsak besvarad — genom den synnerliga varsamhet, med vilken den
ekonomiska sekretessens utvidgning hittills ägt rum. Det hade måst antagas,

319

att statsmakterna med avsikt avstått från att fullt ut genomföra affärsmässighetens
grundsatser för att ej gå miste om de fördelar, som ansages följa
med offentligheten. Med detta betraktelsesätt hade det varit omöjligt att i
förevarande utredning upptaga den vittgående tanken om en allmän sekretessregel
av sådan innebörd, som fran de affärsdrivande verkens sida föreslagits,
och de framställda yrkandena hade, i vad de avsåge hemlighållande
av anbuden även efter det ärendet slutligt prövats, ej kunnat följas, enär de
syntes stå i bestämd strid med ett viktigt offentlighetsintresse.

Den av Herlitz föreslagna bestämmelsen innebar i princip icke någon
eftergift åt de framförda önskemålen örn ökat sekretesskydd för anbudshandlingar.
Det åsyftade stadgandet erhöll i förslaget följande lydelse:

»Skriftliga anbud, som infordrats och till myndighet inkommit i ärende
angående förvärv av annat än fast egendom, utförande av arbete för statens
räkning eller försäljning eller upplåtelse av staten tillhörig egendom eber annat,
eller andra handlingar, som kunna tjäna till upplysning, i vad mån^ anbud
i ärendet infordrats eller avgivits, eller som eljest avse dylikt anbud, må innan
anbuden slutligen prövats samt, där samtliga anbuden förkastats och i samband
därmed beslutats att infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av
dessa skett, icke utlämnas i vidare mån än för prövningen befinnes nödvändigt
eller begäran om anbuds utbekommande framställe* av anbudsgivaren. \ad
nu sagts åge ej tillämpning på protokoll över i ärendet hållen auktion.

Kostnadsberäkningar och prisbestämningar, som genom myndighets försorg
upprättats i dylikt ärende, ävensom tjänsteutlåtanden, vilka avse desamma,
må ej utan myndighetens samtycke utlämnas, förrän ärendet blivit slutligen
prövat. Där särskilda omständigheter det föranleda, äge myndigheten besluta,
alt sådan handling i prövat ärende fortfarande skall hemlighållas under högst
fem år från dess upprättande.»

I yttranden över 1927 års förslag (se SOU 1935: 5) framfördes fran olika
håll krav på längre gående sekretessregler, än vad förslaget innehölle. Vattenfallsstyrelsen
anförde härom: Vöre affärsmässighet i arbetet hos statens affärsdrivande
verk ett statens intresse, så måste i denna statens verksamhet offentligheten
inskränkas. Problemet vöre icke, hur långt man borde ga i affärsmässighet,
ty inom riksdagen hade alltid hävdats den uppfattningen,^ att
nämnda verksamhet borde utan inskränkning drivas affärsmässigt. Fragan
vore väl snarare, vilken del av ett ämbetsverks arbete utgjordes av affärsverk
samhet, och vilken del omfattade statlig verksamhet av annat slag. Det vore
emellertid förenat med svårighet att på ett uttömmande sätt angiva alla de
fall, då ett affärsdrivande verk hade ett fullt legitimt behov att icke vara
lagligen skyldigt att framlägga handlingarna i ett visst ärende inför offentligheten.
Det vöre uppenbart, att med de skiftande uppgifter, som en vitt utgrenad
affärsdrift pålade ett stort verk, det icke^ läte sig göra att i ett
lagförslag klart begränsa oell uppräkna de fall, då det borde ligga saväl i
statens eget som medkontrahenternas privata intresse att iakttaga en viss
sekretess. Det vore önskvärt, örn denna rätt till sekretess som i varje enskilt
fall tedde sig som ganska självklar — även bleve uttryckt i lag till förebyggande
av oklarhet och icke minst till trygghet för den tjänsteman, som .skulle
taga på sitt ansvar att utlämna eller vägra utlämna handlingar, vilkas hemlighållande
kunde vara förbundet med ett uppenbart statsintresse. Ett generellt
stadgande i tryckfrihetsförordningen örn skydd mot offentliggörande av
handlingar, hänförande sig till statens affärsverksamhet, vöre en oundgänglig
förutsättning för fullgörande av statsmakternas krav på affärsmässighet.

Dessa krav tillmötesgingos i viss utsträckning i det förslag till ändrade
bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet, som den 14 januari
1935 avgavs av tillkallade sakkunniga. Det då framlagda förslaget till sekre -

320

tesslag upptog i 32 § bestämmelser, vilka i huvudsak överensstämde med 34 §
i gällande sekretesslag, dock att enligt paragrafens andra stycke beslut om
förlängning av sekretesstiden skulle få meddelas, endast då särskilda omständigheter
det föranledde, under det att enligt gällande lag härför allenast fordrades,
att anledning därtill förelåge. Enligt motiven kunde sådana särskilda
omständigheter anses föreligga, exempelvis då erfarenheten på något visst
område givit vid handen, att offentligheten länt till allvarligt förfång för det
allmänna eller för enskildas berättigade ekonomiska intressen. Av formuleringen
och sammanhanget torde framgå, att särskilt starka skid för hemlighållande
måste föreligga för att en myndighet skulle kunna stadga sekretess
beträffande handlingar, vilkas offentlighållande ur synpunkten av allmänhetens
kontroll vore särskilt betydelsefullt. Dylik karaktär hade uppenbarligen
framför allt sådana handlingar, som — utan att angiva villkoren i slutna
avtal läge till grund tor sådana. Vad anginge sådana handlingar, som
angåve villkoren i slutna avtal, uttalade de sakkunniga, att enighet torde
lada därom att ännu starkare betänkligheter mötte mot att undandraga dem
offentligheten. De sakkunniga hade hyst synnerlig tvekan örn det berättigade
i att i detta hänseende gå längre än redan skett fdå gällande trycklrihetsföroidning.
Emellertid hade i de över 1927 års utredning avgivna yttrandena och
i meddelanden, som de sakkunniga under hand erhållit från vissa myndigheter
och tjänstemän, framkommit upplysningar, som övertygat de sakkunniga
att möjlighet att undantagsvis hemlighålla jämväl sådana handlingar
icke borde helt avskäras. Förslaget medgåve sålunda, där särskilda omständigheter
det föranledde, hemlighållande jämväl av slutna avtal. Utan att det
behövt särskilt utmärkas i lagtexten, torde det vara tydligt, att ännu större
varsamhet vöre att iakttaga vid tillämpning av dessa stadganden än vid tilllämpningen
av de som anginge handlingar, vilka ej upplyste örn villkoren i
slutna avtal.

I en av 1933 års upphandlingssakkunniga den 2 juli 1935 framlagd utredning
med förslag till ändring i vissa delar av upphandlingsförordningen (SOU
1935: 27 s. 37) berörde de sakkunniga jämväl det framlagda förslaget örn viss
sekretess beti äflande handlingar i upphandlingsärenden och yttrade därvid:
Upphandlingssakkunniga anslöte sig till den i 1935 års betänkande angående
allmänna handlingars offentlighet uttalade uppfattningen, att en riktig avvägning
av offentlighet och sekretess på förevarande område vore förenad
med synnerliga vanskligheter. Att de dåvarande bestämmelserna i ämnet alltför
snävt avgränsade möjligheterna för handlingars hemlighållande, torde emellertid
vara otvivelaktigt. Telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen hade också
i sina yttranden till upphandlingssakkunniga framhållit, att en långt driven
offentlighet kunde vara ägnad att omintetgöra konkurrens vid statens upphandlingar.
Särskilt torde detta förhållande framträda i sådana fall, då
leverantörerna inom en affärsgren bildat kartell eller eljest träffat prisöverenskommelse
och följaktligen ägde intresse av att hos myndigheten kontrollera,
uPPS.i°rda prislistor följdes. Även avsaknaden av bestämmelser, som medgåve
hemlighållande av ingivna ritningar, kartor, prov, modeller och dylikt
efter det avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, torde i vissa fall ha föranlett
leverantörer att icke deltaga i tävlan örn leveransen eller arbetet. Men örn
alltså en ändring av nuvarande bestämmelser i ämnet kunde anses påkallad,
borde å andra sidan kraftigt understrykas angelägenheten av att allmänheten
ägde möjlighet att följa upphandlingarna, där detta kunde ske utan eftersättande
av statens intresse. Offentligheten i upphandlingsärenden vore nårnligen
den bästa garantien för att rykten om mannamån från myndigheternas
sida vid handläggning av upphandlingsärenden icke skulle spridas och vinna

321

tilltro. Enligt upphandlingssakkunnigas mening vore de i lagförslaget intagna
bestämmelserna i ämnet sakligt tillfredsställande.

Generalpoststyrelsen anförde i ett yttrande över upphandlingssakkunnigas
betänkande (prop. nr 107: 1937): Bestämmelserna örn upphandlingsärendens
offentlighet vore i praktiken av mycket stor betydelse. Den omständigheten,
att samtliga handlingar i ett upphandlingsärende bleve offentliga, så snart
ärendet vöre slutligt avgjort, utgjorde i själva verket ett nära nog oöverkomligt
hinder för affärsmässig upphandling till skäliga priser. Därtill komme
att sagda omständighet — i uppenbar strid emot de principer som kommit
lill uttryck i upphandlingsförordningen — gynnade större företagare pa
mindre industri- och hantverksidkares bekostnad och underlättade bildandet
och upprätthållandet av karteller. Så snart ett mera betydande upphandlingsärende
avgjorts, vore det regel, att varje anbudsgivare gjorde sig underrättad
om de pris och andra leveransvillkor, som övriga anbudsgivare erbjudit.
När utbud av samma varuslag nästa gång skedde, vöre det helt naturligt
anbudsgivarnas strävan att icke eller endast obetydligt underbjuda
det vid senaste upphandlingstillfället antagna anbudet, även örn detta innebure
mer än skälig handelsvinst för leverantören. Särskilt i sådana allt vanligare
fall, då upphandlingen avsåge varuslag, vars tillverkare vore anslutna
till karteller eller priskonventioner, vore upphandlingsärendenas offentlighet
till skada. Företagare, som stöde utanför kartellen — i regel någon mindre
industriidkare — bleve, örn han underbjöde de konventionella priserna, genom
olika former av påtryckning förr eller senare tvingad att antingen upphöra
med sin verksamhet eller ansluta sig till kartellen, och i senare fallet
vågade han därefter vid anbudsinfordran icke erbjuda lägre priser än de
konventionella, då han visste, att de konkurrerande anbudsgivarna omedelbart
erhölle kännedom därom. Det år 1935 avgivna förslaget rörande allmänna
handlingars offentlighet innebure i viss mån ökad möjlighet till hemlighållande
av handlingar i upphandlingsärende efter den tidpunkt, då ärendet
slutligt avgjorts, i det att vederbörande myndighet, där särskilda omständigheter
det föranledde, ägde besluta, att ifrågavarande handlingar skulle
hemlighållas under en tid av i regel högst tvä år från angivna tidpunkt. Det
vöre emellertid generalpoststyrelsens övertygelse, att dylika bestämmelser, i
deras föreslagna form, icke vore ägnade att i önskvärd utsträckning undanröja
de ovan berörda svåra olägenheterna av upphandlingsärendenas orientlighet.
Såsom framginge av motiven till de föreslagna bestämmelserna, vore
det nämligen avsett, att beslut örn hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden,
särskilt sådana handlingar som angåve villkoren i slutna avtal,
skulle kunna meddelas endast i sällsynta undantagsfall. Generalpoststyrelsen
delade den i förslaget rörande allmänna handlingar av år 1935 uttalade uppfattningen,
vartill även upphandlingssakkunniga hade anslutit sig, att en
riktig avvägning av offentlighet och sekretess på förevarande område söre
förenad med synnerliga vanskligheter. Det starkt framträdande behovet av
skydd mot obehörigt utnyttjande av upphandlingsärendenas offentlighet nödvändiggjorde
emellertid enligt generalpoststyrelsens mening anordnande av
sekretess beträffande handlingar i dessa ärenden, framför allt sådana handlingar
som angåve villkoren i ingångna avtal. Enligt upphandlingssakkunnigas
åsikt kunde eli avsteg från offentlighetsprincipen på detta område underlätta
uppkomsten och spridandet av rykten örn mannamån från myndigheternas
sida vid handläggning av uppliandlingsärendell. Denna farhåga
vore dock mera berättigad, därest upphandlingsärendcna — pä sätt upphandlingssakkunniga
i anslutning lill Hirs laget rörande allmänna handlingars offentlighet
ifrågasatt — undandroges offentligheten genom myndigheternas
särskilda beslut i mer eller mindre sällsynta undantagsfall, än om sagda ären ■>\

- 458743. Mililiromblirfsnianncns uinbcl.^berättelse.

.322

den obligatoriskt hemlighölles under viss kortare tid. Det sistnämnda alternativet
vöre därför att föredraga och, om tiden för hemlighållandet sattes till
allenast två år, syntes även skäliga anspråk på offentlig kontroll över det
statliga upphandlingsväsendet bliva tillgodosedda. Generalpoststyrelsen ifrågasatte
därför utfärdandet av bestämmelser utav nu antytt innehåll i stället
för de i 1935 års förslag intagna stadgandena. De sålunda ifrågasatta bestämmelserna
kunde, örn så prövades erforderligt, kompletteras med föreskrifter
därom, att myndighet skulle äga befogenhet att på ansökning och
uppgivna skäl förklara handling i upphandlingsärende offentlig före den stadgade
tidens utgång, samt att, därest myndigheten med hänsyn till statens intressen
funne sig icke böra bifalla en dylik ansökning, beslutet skulle anmälas
till Kungl. Majit för att delgivas riksdagens revisorer.

Jämväl vissa kommuner framförde i avgivna yttranden (iver 1935 års betänkande
om allmänna handlingars offentlighet önskemål örn en viss skärpning
av sekretessreglerna beträffande upphandlingsärenden.

Stadsfullmäktige i Göteborg, vilka i första hand önskat, att anbud och
andra affärshandlingar hos drätselkammaren och de kommunala affärsdrivande
verken överhuvud icke skulle göras offentliga, framhöllo för den
händelse en dylik inskränkning av offentligheten icke skulle komma att lagfästas,
att avfattningen av andra stycket av ifrågavarande paragraf i 1935
års förslag icke vore för kommunernas intressen fullt betryggande, särskilt
med hänsyn därtill, att lagrummet kunde förväntas komma att inbjuda till
tvister rörande rätta tolkningen av uttrycket »där särskilda omständigheter
det föranleda». Förvaltningsmyndigheterna borde med åberopande av nämnda
»särskilda omständigheter» tillerkännas rätt att i betydligt vidsträcktare
omfattning definitivt besluta om undantag från handlingarnas offentliggörande
än som med sakkunnigförslaget syntes ha varit meningen. Stadsfullmäktige
hemställde sålunda, att större hänsyn fästes vid kommunernas behov
av sekretess i ekonomiska frågor än som skett i nämnda förslag.

Stadsfullmäktige i Malmö erinrade att i 1935 års förslag vederbörande
myndighet visserligen medgåves att, där särskilda omständigheter därtill föranledde,
besluta, att hithörande handlingar icke finge utlämnas, förrän viss
tid förflutit efter det avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, men att i förslagets
motivering begreppet »särskilda omständigheter» gåves en ganska inskränkt
tolkning.^ Vederbörande kommunala myndighet borde erhålla vidare
rätt att från tillgång för allmänheten undantaga handlingar av det slag, varom
här vore fråga, även slutna avtal, under längre tid än vad enligt förslaget
medgåves, och i varje fall borde myndigheten förbehållas fri rätt att pröva,
när sådana »särskilda omständigheter» kunde anses föreligga, att skäl funnes
för handlings hemlighållande.

Kommunalfullmäktige i Vara ifrågasatte, huruvida ej beträffande anbudsgivare,
vars anbud ej antagits, borde stadgas fullständigt förbud för att utlämna
hans anbud jämte därtill hörande handlingar, därest han vid anbudets
ingivande gjort förbehåll om att utlämnande ej finge ske.

Det förslag till sekretesslag, som förelädes 1937 års riksdag, företedde på
förevarande område vissa avvikelser i förhållande till 1935 års förslag (prop.
107: 1937). Liksom gällande lag upptog förstnämnda förslag sålunda, som
förut nämnts, såsom förutsättning för myndighets beslut om hemlighållande
av anbudshandlingar, alt »anledning därtill föreligger», under det att 1935
års förslag i stället hade uttrycket, att »särskilda omständigheter det föranleda».
Föredragande departementschefen anförde i motiveringen till deparlementsförslaget
bland annat (prop. 1937 nr 107 s. 96—97): Avvägningen av
sekretessen på det vidsträckta och betydelsefulla område, som i denna paragraf
avsåges, vore, såsom de sakkunniga framhållit och från flera håll i ytt -

323

randena understrukits, förenad med betydande svårigheter. Här stöde nämligen
ett synnerligen starkt sekretessbehov i direkt motsats till ett icke mindre
betydande offentlighetsintresse. De sakkunnigas förslag syntes dock på del
hela taget innebära en väl avvägd lösning av den ömtåliga frågan. Därom
vittnade i sin mån, att nästan alla statliga myndigheter vore tillfreds med
detsamma, och att även det stora flertalet av de hörda kommunala myndigheterna
lämnat det utan anmärkning; och det borde härvid framhållas, att
bestämmelserna i denna paragraf i större eller mindre utsträckning berörde
så gott som alla myndigheter. Av flera kommunala myndigheter hade dock
såsom framginge yrkats en utökning av förslagets möjligheter att anordna
sekretess eller rent av att offentligheten överhuvud skulle uteslutas på delta
område. Det vore som även påpekats ganska naturligt, att de kommunala
myndigheterna, vilka för närvarande i regel undandroge sina handlingar i
ekonomiska ärenden offentligheten, skulle med en viss tvekan mottaga offentlighetsprincipens
uttryckliga fastslående på detta område, även om betydande
undantag gjordes från principens tillämpning. Ä andra sidan hade
advokatsamfundet, som i detta fall torde i viss mån kunna sägas representera
allmänhetens intresse, bestämt motsatt sig att överhuvud möjlighet bereddes
att hålla handlingar på ifrågavarande område hemliga efter det ett
ärende slutförts, och detta i synnerhet såvitt anginge kommunala handlingar.
Enligt samfundets mening gjorde sig ett synnerligen starkt kontrollintresse
gällande med avseende å den kommunala förvaltningen, där, enligt vad samfundet
antydde, tendenser lill obehöriga förfaranden vid ekonomiska ärendens
handhavande icke saknades. Dessa synpunkter förtjänade otvivelaktigt
allt beaktande. Behövligheten av den kontroll, som handlingars offentlighet
skulle möjliggöra, borde icke underskattas. Likväl torde man icke skäligen
kunna inskränka de möjligheter till sekretess, som 1935 års förslag gåre.
Därigenom skulle kommunernas möjligheter att tillvarataga sina intressen
gentemot medkontrahenter vid affärer och ekonomiska uppgörelser alltför
mycket försvåras. De erfarenheter de statliga myndigheterna, särskilt de affärsdrivande
verken, haft av den vidsträckta offentlighet deras handlingar
nu vore underkastade talade bestämt leir åtminstone en sådan omfattning av
sekretessmöjlighetema beträffande såväl statliga som kommunala handlingar,
som de sakkunniga föreslagit. Det torde till och med vara lämpligt att
i viss mån tillmötesgå de från kommunalt håll framförda önskemålen örn
en utsträckning av dessa möjligheter. — Det hade ej synts lämpligt att, som
generalpoststyrelsen hemställt, föreslå en obligatorisk sekretess under två år
iför alla handlingar i upphandlingsärenden. Ur offentlighetssynpunkt måste
det nämligen vara av ej ringa värde, att sekretess efter tidpunkten för avtals
slutande eller ärendets slutförande i annan ordning skulle bero på ett särskilt
beslut, som beträffande statsmyndigheter i regel skulle anmälas hos
Kungl. Maj;! och bringas till statsrevisorernas kännedom. Däremot hade i
dollartementsförslaget en ändring i förhållande lill 1935 års förslag vidtagits
med avseende å förutsättningarna för förordnande örn sekretess, nämligen
såtillvida alt det ej stadgades, att dylikt förordnande .skulle föranledas av
»särskilda omständigheter», utan endast att det måtte givas, då anledning
därtill förelåge. De kommunala myndigheter, som gjort invändningar mot
förevarande paragraf, syntes framför allt lia fruktat, alt uttrycket »särskilda
omständigheter» skulle tolkas så, att sekrelessmöjliglielerna alltför mycket
inskränktes, detta särskilt med hänsyn till de sakkunnigas motivering. Denna
motivering syntes också vara ägnad att ingiva sådana farhågor. Med den
ändring, som nu föresloges i paragrafen, måste emellertid alla behöriga sekrelessbehov
kunna tillgodoses.

324

Den redogörelse, som ovan lämnats för förarbetena till 34 § sekretesslagen,
torde utvisa, att av motiven till nämnda lagstadgande icke med önskvärd
tydlighet framgår, vilka omständigheter som av lagstiftaren avsetts
skola utgöra anledning till beslut om sådan förlängning av sekretesstiden,
varom stadgas i paragrafens andra stycke. Man har att vid undersökning av
dessa spörsmål utgå från å ena sidan den utformning, som ifrågavarande
bestämmelse erhållit i 1935 års förslag till ny sekretesslagstiftning, och å
andra sidan de mera vittgående krav på sekretesskydd, som framförts av
statens affärsdrivande verk samt från vissa kommunala myndigheters sida,
och som i det till 1937 års riksdag framlagda lagförslaget i ämnet i viss utsträckning
tillmötesgåtts.

Enligt 1935 års förslag skulle beslut örn förlängning av sekretesstiden få
meddelas endast, då särskilda omständigheter det föranledde. Särskilt i fråga
örn handlingar, som angåve villkoren i slutna avtal, underströks i motiven
kraftigt, att det vore med tvekan, som de sakkunniga ansett sig böra gå
med på en förlängning av sekretesstiden, samt att möjligheten härtill borde
utnyttjas med största varsamhet. Enligt de sakkunniga skulle, som förut
nämnts, särskilda omständigheter anses föreligga, exempelvis då erfarenheten
på något visst område givit vid handen, att offentligheten länt till allvarligt
förfång för det allmänna eller för enskildas berättigade ekonomiska
intresse. De sakkunniga förutsatte även, att det sekretessintresse, som kunde
föreligga, skulle vägas mot det för varje fall föreliggande intresset av handlingarnas
offentlighållande. Genom det i motiven uppställda kravet på att
erfarenheten skulle givit vid handen, att på det särskilda område som vore
i fråga offentligheten länt till allvarligt förfång, torde stadgandets räckvidd
ha erhållit en begränsning, som synes gå utöver de föreslagna ordalagen att
»omständigheterna det föranleda». Där det i visst fall kunde befaras, att ett
offentlighållande skulle leda till förfång men tidigare erfarenhet härav saknades,
skulle någon förlängning av sekretesstiden ej kunna beslutas. Sannolikt
kunde det även bliva föremål för delade meningar, vad som åsyftades
med uttrycket »allvarligt förfång för det allmänna eller för enskildas
berättigade ekonomiska intresse». Särskilt svårt torde det vara att närmare
precisera, vad som vore att betrakta som enskilds berättigade ekonomiska
intresse. Ehuru det privata affärsidkare emellan väl vanligen torde tillämpas
sekretess å ifrågavarande område, torde man icke lia avsett att för enskild,
som uppträdde som anbudsgivare till statligt verk, betrakta det som
ett berättigat ekonomiskt intresse att härvidlag vara bibehållen vid samma
förmåner, som han åtnjöte beträffande anbud avgivna till enskilda köpare.
Vad som härutinnan vore att betrakta som en anbudsgivares berättigade
ekonomiska intresse kunde icke bedömas utan visst hänsynstagande till såväl
sekretesslagstiftningens innehåll som uppliandlingsförordningens bestämmelser.
Den som avgåve anbud till statlig myndighet hade att utgå från att
anbudshandlingarna i regel bleve offentliga omedelbart sedan anbuden prövats.
De sakkunniga torde därför ha avsett att, i sådana fall, där den enskildes
intresse skulle motivera en utsträckt sekretess, det skulle föreligga

325

någon speciell omständighet, som motiverade avsteg från huvudregeln om
offentlighet. (I detta sammanhang uppkommer även frågan vilken betydelse
man har att tillmäta av den enskilde anbudsgivaren i samband med avgivande
av anbudet framställd begäran om konfidentiell behandling av hans
anbud. Till denna fråga återkommer jag senare.) Även när det gäller att bestämma,
vad som är att betrakta såsom allvarligt förfång för det allmänna,
torde man böra utgå från offentlighet såsom huvudregel. De allmänna olägenheter
för statlig upphandling, som möjligen kunde föranledas av anbudshandlingarnas
offentlighållande, torde icke böra komma i betraktande. De
sakkunniga torde ha avsett, att endast speciella omständigheter, som i ett visst
fall länt till allvarligt förfång för det allmänna, borde godkännas som motiv
för avsteg från offentligheten.

Någon närmare redogörelse för vilka speciella omständigheter, som avsetts
skola föranleda utsträckning av sekretesstiden, lia de sakkunniga ej lämnat.
Vid bedömande av vilken uppfattning härutinnan, som legat till grund för
de sakkunnigas ställningstagande, är man därför hänvisad till de synpunkter
på frågan, som av statliga och kommunala myndigheter framförts i till
de sakkunniga inkomna yttranden. Härvid måste emellertid beaktas, att de
sakkunniga torde ha avsett, att allenast i viss utsträckning tillgodose de synpunkter,
som sålunda framförts. De konkreta olägenheter, som enligt nämnda
yttranden kunna föranledas av anbudshandlingars offentlighållande, utgöra
för det allmänna fördyrade inköp och för anbudsgivaren dels ekonomiska
repressalieåtgärder från, eventuellt i priskartell sammanslutna, konkurrenter
och dels viss press på priserna från andra mindre gynnade kunders
sida. De av de sakkunniga uppställda förutsättningarna för förlängning
av sekretesstiden torde lia inneburit, att det allmänna tidigare vid inköp av
varor av samma eller liknande slag på grund av anbudshandlingarnas offentlighållande
vid ett senare tillfälle fått vidkännas mindre förmånliga villkor
än tidigare, eller, vad beträffar anbudsgivaren, att denne genom vissa
åtgärder från kunders eller konkurrenters sida lidit förfång.

Av det ovan anförda torde framgå, att vad i 1935 års betänkande föreslagits
skola gälla i fråga om hemlighållande av anbudshandlingar efter anbudens
prövning skulle kunna vinna tillämpning endast i mera sällsynta undantagsfall.
Förslaget utsattes också i denna del från olika håll för en kraftig
kritik. Generalpoststyrelsen underströk sekretessmöjligheternas stora betydelse
för en affärsmässig upphandling till skäliga priser samt framhöll att
genom anbudshandlingarnas offentlighet underlättades bildandet och upprätthållandet
av karteller samt gynnades större företagare på mindre företagares
bekostnad. Möjligheterna till utsträckt sekretess borde enligt styrelsens
mening icke begränsas till allenast sällsynta undantagsfall. Stadsfullmäktige
i Göteborg förordade, att förvaltningsmyndigheterna tillerkändes
rätt att i betydligt vidsträcktare omfattning definitivt besluta om undantag
från handlingarnas offentliggörande, än som med sakkunnigförslaget syntes
ha varit meningen. Stadsfullmäktige i Malmö uttalade sig i samma riktning.
1 det lill 1937 års riksdag framlagda förslaget lill sekretesslag fann föredra -

326

gande departementschefen sig böra i viss mån tillmötesgå de framförda
önskemålen om ytterligare utsträckning av möjligheterna att hemlighålla
handlingar i avgjorda upphandlingsärenden. Beslut härom skulle sålunda
enligt departementsförslaget kunna meddelas, då anledning därtill förelåge.
Departementschefen medgav även, att de sakkunnigas motivering till ifrågavarande
bestämmelse varit ägnad att ingiva farhågor för att sekretessmöjligheterna
komme att allt för mycket inskränkas, samt uttalade, att med den
föreslagna ändringen i paragrafen alla behöriga sekretessbehov måste kunna
tillgodoses. Härutöver lämnades icke i propositionen eller vid riksdagsbehandlingen
av densamma någon närmare vägledning angående stadgandets
räckvidd. Den väsentliga uppmjukning av bestämmelsen, som sålunda skett,
torde medföra, att vad av de sakkunnigas yttranden kunnat slutas angående
förutsättningarna för förlängning av sekretesstiden för handlingar i avgjorda
upphandlingsärenden icke lämnar någon säker ledning vid tolkningen av
ifrågavarande bestämmelse i dess genom departementsförslaget föreslagna
och nu gällande lydelse. Uppenbarligen kan tillämpningen av ifrågavarande
bestämmelse i den formulering den slutligen erhållit icke — som enligt de
sakkunnigas förslag — vidare anses begränsad till sällsynta undantagsfall.
Icke heller torde det härför kunna fordras, att erfarenheten givit vid handen,
att på det område som är i fråga offentligheten länt till allvarligt förfång
för det allmänna eller för enskildas berättigade ekonomiska intresse.
Det måste vara tillfyllest -— såsom järnvägsstyrelsen uttryckt det —- att offentlighållande
av anbudshandlingarna kan leda till skada för vederbörande
verk eller enskild berörd part. Där det sålunda föreligger skäl att antaga,
att handlingarnas offentlighållande kan leda till skada, torde beslut örn
förlängning av sekretesstiden kunna meddelas. Härvid synes dock böra förutsättas,
att den befarade skadan ej är av alltför obetydlig beskaffenhet.
Det krav, som av de sakkunniga uppställts på en avvägning för varje särskilt
fall av offentlighetsintresset, motiverat av behovet av kontroll från
allmänhetens sida, å ena sidan samt sekretessintresset å andra sidan, torde
kvarstå även efter den jämkning i ordalagen i ifrågavarande lagrum, som
verkställts av departementschefen.

I detta sammanhang skall jag även något gå in på frågan, vilken betydelse
som i här ifrågavarande hänseende bör tillmätas en av anbudsgivaren framställd
begäran om konfidentiell behandling av ett av honom avgivet anbud.
Där ett bifall till en dylik framställning icke kan anses ha av anbudsgivaren
avsetts som ett villkor för det avgivna anbudet, torde anbudsgivarens begäran
allenast böra uppfattas såsom en anhållan, att från myndighetens sida
måtte prövas, huruvida icke anledning till förlängning av sekretesstiden får
anses föreligga. Vederbörande myndighet kan givetvis ej undandraga sig
att i anledning därav företaga en sådan prövning. Den omständigheten, att
framställning om konfidentiell behandling gjorts, torde därvid icke i och
för sig böra tillmätas avgörande betydelse. Endast därest de skäl, som åberopas
för eller kunna tänkas ligga till grund för framställningen av den
prövande myndigheten anses utgöra tillräcklig anledning därtill, bör anbudsgivarens
önskemål efterkommas.

327

Något annorlunda ställer sig måhända saken för det fall, att en förlängning
av sekretesstiden av anbudsgivaren uppställts som ett villkor för anbudet.

Innan jag går närmare in på denna fråga, vill jag erinra om innehållet i
vissa bestämmelser i förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling
och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös
egendom (upphandlingsförordningen). Enligt 1 § (i lydelse enligt kungörelse
nr 565: 1935) skola beträffande upphandling utöver vad som följer av lagen
om köp och byte av lös egendom eller eljest av allmän lag eller författning
upphandlingsförordningens bestämmelser lända till efterrättelse, så framt
annat icke blivit särskilt föreskrivet. I 2 § (enligt kungörelse nr 257: 1937)
erinras att i fråga om hemlighållande av handlingar i ärende angående upphandling
gäller vad i sekretesslagen finnes stadgat. Skriftligt anbud skall upprättas
i överensstämmelse med vad vid utbjudandet föreskrivits samt bland
annat innehålla förklaring, att anbudsgivaren ställer sig till efterrättelse såväl
de villkor, på vilka utbjudandet skett, som ock de skyldigheter, vilka i övrigt
åligga honom enligt upphandlingsförordningen (23 §). På vederbörande
myndighet skall bero, huruvida anbud som i väsentliga hänseenden avviker
från de vid utbjudandet angivna bestämmelser eller villkor må ifrågakomma
vid den slutliga prövningen (28 §). Av de anbud, som ifrågakomma vid den
slutliga prövningen, skall, med beaktande av lämnade föreskrifter örn svensk
varas företräde framför utländsk, det anbud antagas, som med hänsyn till
såväl godsets beskaffenhet och pris som ock övriga på frågan inverkande
omständigheter är att anse såsom det förmånligaste för staten (30 §). över
myndighets beslut, varigenom anbud antagits, förkastats eller icke upptagits
till prövning, får klagan ej föras (31 §). — Angående verkan av ett av anbudsgivare
uppställt förbehåll samt av avvikelse i avgivet anbud från föreskrifterna
vid utbjudandet framhålles i en av Eliaeson och Levinson utgiven
kommentar till upphandlingsförordningen (s. 49 och 62), att en myndighet
föreslagit, att framför ordet »överensstämmelse» i 23 § skulle inflikas »fullständig»,
enär hos anbudsgivare inom vissa branscher en strävan förspordes
att i anbuden inrycka förbehåll, varigenom prövningen försvårades, samt att
centralupphandlingssakkunniga gentemot detta förslag anmärkt, att det läge
i sakens natur, att ett anbud helst borde fullständigt överensstämma med utbjudandet.
Att emellertid uppställa en oavvislig fordran därå vore — även
oavsett att den skulle kunna föranleda till en alltför formalistisk åsikt hos
vederbörande myndighet angående fordringarna på ett anbud — föga lämpligt,
enär i det praktiska livet fall gåves, då ett anbud kunde vara beaktansvärt,
ehuru det delvis avveke från de bestämmelser, som angivits vid utbjudandet.
På denna uppfattning grundade sig också föreskriften i 28 § därom,
att på myndigheten skulle bero, huruvida vid den slutliga prövningen finge
ifrågakomma anbud, som väsentligt avvcke från de vid utbjudandet angivna
bestämmelser eller villkor. Den omständigheten, att anbud icke avgivits
på fastställt anbudsformulär, finge icke anses utgöra sådan väsentlig avvikelse,
som åsyftades i 28 §. Det läte för övrigt mycket väl tänka sig, att ett

328

anbud, som mer eller mindre avveke från föreskrifterna vid utbjudandet,
kunde vara förmånligt för staten och lämpa sig för antagande.

Upphandlingsförordningens bestämmelser synas, enligt vad ovan anförts,
icke i och för sig utgöra hinder för uppställande från anbudsgivares sida av
vissa förbehåll. Genom den förklaring, som av en anbudsgivare avgivits, att
han ställer sig till efterrättelse de skyldigheter, som åligga honom enligt upphandlingsförordningen,
kan anbudsgivaren, med hänsyn till stadgandet i 2 §
nämnda förordning, sägas ha uttryckligen underkastat sig jämväl gällande
bestämmelser örn anbudshandlingars behandling i sekretesshänseende. Frågan
huruvida ett uppställt förbehåll örn konfidentiell behandling av ett avgivet
anbud skall anses innebära, att anbudet väsentligt avviker från vid
utbjudandet angivna bestämmelser, torde få bedömas olika för det fall, att
konfidentiell behandling av anbudshandlingarna påyrkas för längre tid än
som är möjligt enligt sekretesslagen, och där nämnda yrkande ej går utöver
sekretesslagens ram. I förra fallet torde det avgivna anbudet, enär detsamma
är förbundet med ett villkor, som ej kan godtagas, icke kunna antagas. Huruvida
i det senare fallet — d. v. s. då det icke framgår, att den framställning
om förlängning av sekretesstiden som göres går utöver de i sekretesslagen
angivna tiderna — där det med förbehållet förknippade anbudet är det för staten
fördelaktigaste, detta anbud skall, vare sig det, bortsett från förbehållet,
kan anses motiverat att tillämpa andra stycket i 34 § sekretesslagen eller ej,
antagas och förbehållet sålunda respekteras, kan synas något tveksamt. Frågan
är huruvida den omständigheten i och för sig, att den anbudsgivare, vars
anbud är för staten förmånligast, gjort ett dylikt förbehåll, kan anses utgöra
tillräckligt skäl för tillämpningen av 34 § andra stycket sekretesslagen. Med
hänsyn till de betydande eftergifter, som i departementsförslaget gjorts för
kravet på vidgade möjligheter att efter ett upphandlingsärendes avgörande
hemlighålla anbudshandlingar, bör enligt min mening något avgörande hinder
för ett dylikt betraktelsesätt icke anses föreligga.

Före genomförandet av 1937 års sekretesslagstiftning och de i samband
därmed vidtagna ändringarna i tryckfrihetsförordningen fanns ingen annan
möjlighet att erhålla rättelse, då handlings utlämnande vägrats, än att beivra
detta som tjänstefel eller möjligen att i process mot vederbörande yrka
åläggande att utgiva handlingen. Den, som ville göra sak av att han förvägrats
handling, vände sig i regel till justitie- eller militieombudsmannen. Det
syntes emellertid synnerligen olägligt för allmänheten att icke i annan ordning
kunna erhålla rättelse och var också en obillighet mot ämbets- och
tjänstemän, att frågan örn riktigheten av deras åtgärder ovillkorligen skulle
taga formen av en straffrättslig talan mot dem (se prop. nr 140: 1936 s. 42).
De sakkunniga föreslogo därför i 1935 års förslag till ny sekretesslagstiftning
införandet av ett administrativt besvärsinstitut på förevarande område. Bestämmelser
härom ha upptagits i § 2 mom. 5 tryckfrihetsförordningen. Enligt
nämnda stadgande äger den, som menar att myndighet olagligen vägrat
honom tillgång till allmän handling, söka rättelse i den ordning, som gäller

329

för vinnande av ändring i beslut eller åtgärder av myndigheten i det mål eller
ärende, till vilket handlingen hör. Där handlingen icke hänför sig till mål
eller ärende, däri beslut av myndigheten kan överklagas, skall rättelse sökas
i den ordning, som i allmänhet gäller för vinnande av ändring i myndighetens
beslut eller åtgärder. Besvär, som i följd av ovannämnda stadganden
hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, skola i regeringsrätten föredragas
och avgöras.

Med stöd av nämnda bestämmelse i tryckfrihetsförordningen har fråga om
tillämpningen av 34 § sekretesslagen dragits under regeringsrättens prövning
i ett fall, som för förevarande ärende torde vara av visst intresse (se regeringsrättens
årsbok 1939 s. 63 ff.). Ett bolag, som till Stockholms gasverk
avgivit anbud å rör, vilket anbud ej antagits, hade hos verket begärt att genom
utdrag ur upphandlingsprotokollet erhålla uppgift om de meterpriser,
efter vilka rören inköpts. Styrelsen för Stockholms stads industriella verk
förklarade sig icke kunna tillmötesgå bolagets begäran, enär ett utlämnande
av de av bolaget äskade uppgifterna befarades kunna medföra avsevärda
olägenheter för gasverkets upphandling. Detta var styrelsens uppfattning och
någon längre gående redogörelse för de skäl, varpå denna åsikt grundades,
ansåg styrelsen icke kunna avkrävas densamma, om det skydd, författningen
avsåge att lämna för att i erforderlig utsträckning möjliggöra affärsmässighet
inom den offentliga förvaltningen, icke skulle bliva helt illusoriskt och ändamålet
äventyras. Bolaget, som hos Överståthållarämbetet anförde besvär
över styrelsens beslut, erinrade, att vederbörande myndighet endast ägde besluta
örn hemlighållande, då »anledning därtill förelåge». Det förefölle bolaget,
såsom lagen vöre formulerad, att denna anledning måste angivas, icke
minst därför att den myndighet, hos vilken ett beslut överklagades, annars
icke kunde bedöma, huruvida hemlighållandet respektive överklagandet hade
fog för sig. Örn styrelsens vägran att offentliggöra upphandlingspriserna för
gasverket stadfästes, skulle detta enligt bolagets mening verka prejudicerande
på lagens tillämpning, och samma skäl till hemlighållande skulle kunna åberopas
av varje svensk kommunal myndighet, vilket skulle göra sekretesslagen,
såvitt anginge rätten att utbekomma protokollsutdrag angående kommunal
upphandling, fullständigt illusorisk. Överståthållarämbetet fann ej skäl göra
ändring i klandrade beslutet, och överståthållarämbetets utslag blev av Kungl.
Maj:t i regeringsrätten fastställt. I en till Kungl. Majit avgiven förklaring anförde
styrelsen bland annat följande: Det måste anses vara fullt berättigat,
att staden vid sin upphandling komme i åtnjutande av samma förmåner som
en enskild affärsidkare. Det hade visserligen icke ansetts lämpligt att i gällande
lag intaga bestämmelse örn obligatorisk sekretess under viss tid för handlingarna
i upphandlingsärenden, enär det med hänsyn till lagens principiella
krav på allmänna handlingars offentlighet sannolikt ansetts vara av visst
värde, att frågan om hemlighållande av dylika handlingar bleve föremål för
beslut i varje särskilt ärende. Ehuru man som regel torde kunna säga, att utlämnandet
av handlingar i dylika ärenden kunde komma att utgöra hinder för
styrelsens framlida upphandling och skada enskilt intresse, komme styrelsen

330

genom avgörande i varje särskilt fall att beakta de undantagsfall, då sådana
handlingar kunde utlämnas utan att åstadkomma förfång för någon.

Ur detta rättsfall bör väl icke dragas så långt gående slutsatser som att det
för tillämpningen av 34 § andra stycket sekretesslagen skulle vara tillfyllest
att vederbörande anbudsprövande myndighet efter fritt skön bedömer, att
anledning till hemlighållande föreligger. Visst fog för ett dylikt ställningstagande
måste myndigheten givetvis finna föreligga. Något krav på en mera
ingående prövning av de skäl, som myndigheten finner böra föranleda handlingarnas
hemlighållande, torde man emellertid med hänsyn till nämnda prejudikat
ej böra uppställa.

Resultatet av den här verkställda utredningen synes mig kunna sammanfattas
sålunda, att sådan anledning till anbudshandlingars hemlighållande,
som avses i 34 § andra stycket sekretesslagen, kan sägas föreligga, då det
förefinnes anledning att befara, att ett offentlighållande av nämnda handlingar
skulle kunna lända till ej allt för obetydlig skada för vederbörande
verk eller för anbudsgivare. Det torde visserligen för lagrummets tillämpning
böra erfordras, att det skall föreligga någon speciell omständighet eller särskilda
förhållanden, som kunna åberopas som skäl härför. Något krav på en
mera ingående utredning härom synes emellertid icke böra uppställas. Där
vederbörande myndighet med hänsyn till omständigheterna finner sannolikt,
att handlingarnas offentlighållande skulle medföra skada för verket i fråga
eller myndigheten finner sig böra sätta tilltro till vad anbudsgivare uppgivit
därom alt handlingarnas offentlighållande kan befaras för honom medföra
skada, torde något hinder för anbudshandlingarnas hemlighållande i regel
icke böra anses föreligga. En viss avvägning bör dock, som förut nämnts,
alltid företagas med hänsyn till offentlighetsintresset. En av anbudsgivare
framställd icke närmare motiverad begäran om konfidentiell behandling, som
icke har karaktären av ett vid anbudet fäst villkor, torde ej, med mindre
det på grund av för myndigheten kända omständigheter kan befaras att underlåtenhet
att efterkomma en sådan begäran skulle kunna för vederbörande
verk eller för anbudsgivaren medföra skada eller olägenhet, böra föranleda
beslut örn handlingarnas hemlighållande.

I här förevarande fall ha de anbudsgivare, vilkas anbud blivit antagna, i
anbuden hemställt, att desamma måtte hemlighållas. Något skäl härför har
emellertid ej angivits, och ej heller framgår av handlingarna, att av vederbörande
myndighet införskaffats några närmare upplysningar härom. Arméförvaltningen
har i avgivet yttrande förklarat, att beslutet om hemlighållande
av upphandlingsprotokollet av affärsmässiga skäl fattats under hänsynstagande
till begäran av den anbudsgivare, vars anbud i överensstämmelse
med upphandlingsförordningens föreskrifter antagits, varvid beaktats dels
anbudets karaktär och dels den lojalitet, avgivaren av ett för staten förmånligt
anbud måste anses ha rätt att fordra av den upphandlande myndigheten.
I det av arméförvaltningen meddelade beslutet örn ärendets hemlighållande
hade angivits, att detta skedde med hänsyn till anbudsgivarens begäran,

331

»vilket anses vara av vikt för kronan ur prissynpunkt för kommande upphandlingar».
Upphandlingscentralen har såsom skäl för hemlighållandet endast
åberopat, att detta skett av hänsyn till en anbudsgivares »förbehåll».

Med anknytning till vad tidigare anförts kan framhållas, att det icke i något
av de här ifrågavarande fallen kan anses lia varit fråga om »förbehåll» i
egentlig mening. Den anbudsprövande myndigheten har sålunda haft att
rent sakligt pröva, huruvida anledning till hemlighållande förelegat. Vad först
beträffar arméförvaltningen kan det synas tveksamt, om denna myndighet
kan anses ha verkställt en dylik prövning i egentlig mening. Vad i arméförvaltningens
yttrande anföres om hänsyn till anbudets karaktär samt myndighetens
lojalitet gentemot en anbudsgivare, som anhåller om konfidentiell
behandling av avgivet anbud, synes mig knappast giva vid handen, att arméförvaltningen
funnit, enligt den av mig hävdade uppfattningen, godtagbara
skäl för anbudets hemlighållande föreligga. I beslutet örn handlingarnas hemlighållande
har arméförvaltningen emellertid uttalat sig på ett sätt, som torde
giva vid handen, att arméförvaltningen ansett anledning föreligga att antaga,
att en underlåtenhet att efterkomma anbudsgivarens uttalade önskan om
sekretesskydd skulle kunna vid kommande upphandlingar bliva till skada
för kronan. Oavsett att arméförvaltningen icke i sin förklaring åberopat något
dylikt skäl, torde man böra utgå från det arméförvaltningens ställningstagande,
som härigenom kommit till uttryck. — I fråga om upphandlingscentralen
framgår ej av utredningen, att denna myndighets beslut örn förlängning
av sekretesstiden föranletts av något annat skäl än den av anbudsgivaren
härom gjorda framställningen; någon i egentlig mening saklig prövning
har sålunda ej företagits.

Såväl arméförvaltningen som upphandlingscentralen torde ha fäst allt för
stort avseende vid de av vederbörande anbudsgivare gjorda framställningarna
om konfidentiell behandling av deras anbud. Den förra myndigheten
som dock uttalar den enligt min mening riktiga uppfattningen, att frågan om
tillämpningen av föreskrifterna i 34 § andra stycket sekretesslagen, da någon
anbudsgivare begär hemlighållande, bör avgöras fran fall till fall med
beaktande av samtliga föreliggande omständigheter — åberopar härvid lojalitetsskäl,
under det att den senare myndighetens ställningstagande bland
annat synes vara föranlett av en missuppfattning av ett uttalande i 1935 års
betänkande med förslag till ny sekretesslagstiftning, där det påpekas, att
sekretess med avseende å anbud, som inkommit i upphandlingsärenden, »karakteriseras
framför allt därav att den i regel ej kan brytas utan anbudsgivarens
samtycke». Vad som här åsyftades var den för tiden före upphandlingsärendets
slutförande föreslagna och även enligt tidigare gällande bestämmelser
obligatoriska sekretessen, vilken kunde brytas endast med anbudsgivarens
samtycke. I lörevarande fall är det emellertid fråga örn tillämpningen
av de föreskrifter, som äro givna angående hemlighållande av anbudshandlingar
jämväl viss tid efter det avtal slutits.

Som arméförvaltningen enligt min mening får anses ha haft anledning till
sitt beslut att i enlighet med av vederbörande anbudsgivare därom gjord

332

framställning förordna om hemlighållande av anbudshandlingarna under en
tid av två år från den 29 mars 1944, finner jag icke skäl förefinnas till anmärkning
mot arméförvaltningen för dess berörda förfarande.

Vad beträffar upphandlingscentralen framgår icke klart av utredningen, att
till de av denna myndighet fattade besluten om förlängning av sekretesstiden
förelegat någon sådan anledning, som enligt min uppfattning förutsättes i
34 § andra stycket sekretesslagen. Upphandlingscentralens nämnda beslut
synas därför icke stå i överensstämmelse med en riktig tillämpning av ifrågavarande
lagbud.

Upphandlingscentralen, som genom min försorg tillställes en avskrift av
denna skrivelse, skall skyndsamt till mig inkomma med upplysningar angående
de åtgärder beträffande de ifrågavarande upphandlingsärendena, som
upphandlingscentralen med anledning av skrivelsen funnit skäl vidtaga.

Av protokollen i ifrågavarande upphandlingsärenden framgår ej, att av
upphandlingscentralen meddelats uttryckliga beslut angående sekretesstidens
förlängning; ej heller framgår, huruvida de mera formlösa beslut som fattats
varit avsedda att gälla för den stipulerade maximitiden av två år från det avtalet
slöts eller för kortare tid. Då jag förutsätter, att upphandlingscentralen
kommer att för framtiden söka bättre tillgodose de formella krav, som böra
ställas på handläggningen av dylika ärenden, låter jag i dessa hänseenden
bero vid vad som förekommit.

Upphandlingscentralen meddelade i skrivelse den 20 juli 1945, att upphandlingscentralen
bibringats den uppfattningen, att anbudsgivaren såsom
gammal leverantör till örlogsvarvet gärna ville behålla varvet som kund och
därför offererat ett sådant pris, som anbudsgivaren icke utan skada skulle
kunnat offerera till andra kunder. Anbudsgivaren hade nämligen vissa möjligheter
att, då det gällde statliga leveranser, inrätta sin drift så, att administrationskostnaderna
kunde nedbringas och därigenom varan förbilligas.
Upphandlingscentralen vidhölle därför sin uppfattning, att ifrågavarande
anbud bort hemlighållas. I sådana fall, där vederbörande anbudsgivare begärde
hemlighållande av det avgivna anbudet, komme dock att för framtiden
för varje fall prövas de skäl, som kunde föreligga härför, varvid de principiella
synpunkter och riktlinjer, vilka framginge av militieombudsmannens
skrivelse till förbundet, komme att följas.

Med hänsyn till de skäl, sorn av upphandlingscentralen numera åberopats
för tillämpning i ifrågavarande fall av 34 § andra stycket sekretesslagen samt
vad av upphandlingscentralen i övrigt anförts, lät militieombudsmannen jämväl
i denna del bero vid vad i ärendet förekommit.

333

26. Hemligstämpling bör icke förekomma i större utsträckning än som är
absolut erforderligt, varför militära handlingar, där så kan ske, böra givas
sådant innehåll, att hemligstämpling kan undvikas.

Sedan folkskolläraren Ludvig Nordén i en den 2 januari 1945 till militieombudsmannen
inkommen skrift anmält chefen för mobiliseringsavdelningen
vid Värmlands regemente, kaptenen i samma regementes reserv Åke Wennerbeck,
för tjänstefel, hade chefen för nämnda regemente inkommit med
bland annat yttrande av Wennerbeck, ävensom en i yttrandet åberopad, den
19 januari 1945 av Wennerbeck i egenskap av chef för ett fältpoliskompani
upprättad polisrapport.

Såväl Wennerbecks yttrande som polisrapporten hade försetts med anteckningen:
»Hemlig jämlikt kung. 1938 nr 757.»

Sedan militieombudsmannen med anledning av vad sålunda förekommit
hos regementschefen anhållit örn upplysning rörande anledningen till att
omförmälda båda handlingar hemligstämplats, inkom regementschefen med
yttrande av Wennerbeck, därvid denne anförde: Rapporten hade hemligstämplats
av Wennerbeck med hänsyn till att i densamma förekomme uppgift
såväl om förbandets fältpostnummer som örn förbandets benämning och
förläggningsort. Därest Wennerbeck icke hemligstämplat rapporten och till
följd därav jämväl det yttrande, vari rapporten åberopats, hade ärendet
kommit att expedieras »å öppna sidan» med risk för den militära sekretessen
för förbandet.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen, som lämnade
Nordéns klagomål utan åtgärd, i skrivelse den 11 april 1945 till regementschefen
följande.

Beträffande frågan om bevarande av den militära sekretessen har i en
den 24 april 1940 utfärdad generalorder (nr 1488) framhållits, att det är
envar militärperson förbjudet, att på vad sätt det vara må till obehöriga
lämna uppgifter av betydelse för bedömande av krigsmaktens beteckning,
organisation, gruppering, förläggning och förflyttning.

Närmare föreskrifter rörande hemligstämpling av vissa handlingar, vars
offentlighållande kan medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart kan
skada dess försvar, ha meddelats i kungörelsen den 25 november 1938 (nr
757) med förordnanden på försvarsväsendets område. Nämnda kungörelse
har utfärdats med stöd av lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, vari stadgas bland annat,
att handlingar rörande mobilisering, organisation och styrkan på krigsfot
eller vid krigsfara av krigsmakten icke må utlämnas, förrän femtio år
förflutit från deras datum.

I instruktionen för handhavandet inom försvarsväsendet av hemliga handlingar
(II1H) föreskrives bland annat, att handlingar, som sålunda icke må
offentliggöras, skola förses med särskild hemligstämpel. I instruktionen

334

framhålles emellertid tillika att, innan handling förses med liemligbeteckning,
noga skall övervägas, huruvida innehållet verkligen kräver sådan beteckning,
samt att hemligstämpling torde kunna undvikas i åtskilliga fall
genom lämplig omskrivning eller genom uteslutande av sakförhållanden, som
icke behöva medtagas.

Det är uppenbarligen av stor vikt, att hemligstämpling icke förekommer i
större utsträckning än erforderligt. Wennerbeck har i förevarande fall uppgivit,
att den ifrågavarande polisrapporten hemligstämplats med hänsyn till
att densamma innefattade uppgifter såväl örn förbandets fältpostnummer
som om dess benämning och förläggning. Ehuru jag icke anser mig böra rikta
någon anmärkning mot de av Wennerbeck angivna grunderna för att rapporten
hemligstämplats, vill jag framhålla, att uti förevarande fall fältpostnummer
och förbandsbeteckning torde ha kunnat uteslutas ur rapporten utan
egentligt men för utredningen i ärendet och hemligstämpling av rapporten
därigenom kunnat undvikas. En dylik åtgärd synes i förevarande fall ha
varit så mycket lättare att genomföra, som utredningen varit av jämförelsevis
ringa omfattning.

Något som helst fog att hemligstämpla det av Wennerbeck avgivna yttrandet
i ärendet har uppenbarligen icke förelegat. Den i yttrandet åberopade
rapporten borde ha expedierats för sig —- därest så ansetts erforderligt med
särskild missivskrivelse, som skolat hemligstämplas.

Ehuru Wennerbecks handlingssätt sålunda giver anledning till anmärkning
i olika avseenden, anser jag mig med hänsyn till omständigheterna kunna
låta bero vid de erinringar till Wennerbeck, som innefattas i det ovan anförda.

Jag får anhålla, att Ni ville giva Wennerbeck del av denna skrivelses innehåll.

27. Fråga om prenumeration å veckotidningar för medel tillhörande

lägerkassa.

Angående användandet och redovisningen av de vid truppförband tillhörande
armén inrättade lägerkassorna har Kungl. Maj:t den 1 december 1939
meddelat allmänna bestämmelser (se Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1939, avd. A s. 281 ff.). Häri föreskrives bland annat följande: Ur
lägerkassa må i första hand bestridas kostnader för beredande av nytta och
trevnad för fast anställt manskap och värnpliktiga vid vederbörligt truppförband.
Till mindre del må ur lägerkassa jämväl bestridas utgifter för truppförbandets
gemensamma bästa i följande avseenden, nämligen för befrämjande
av idrotten vid truppförbandet, för förskönande av kasern- eller lägerområdet
samt för nöjes-, bildnings- eller andra anordningar, som bereda gemensam
nytta eller trevnad för all personal vid truppförbandet, allt i den
mån särskilda statsmedel icke blivit för ändamålet anvisade. Ärenden angående
förvaltningen av lägerkassa eller för dess räkning bedriven affärsrörelse

335

eller annan verksamhet avgöres av vederbörande truppförbandschef efter
föredragning av regementsintendenten.

I fråga om prenumeration å tidningar för myndigheter tillhörande försvarsväsendet
har Kungl. Majit vidare den 7 juli 1944 förordnat, bland annat,
att chef för regemente ägde att för vederbörlig expeditions räkning i mån av
tillgängliga expensmedel prenumerera å, förutom Post- och Inrikes tidningar
med bilaga rörande leveranser till staten, fyra dagliga tidningar efter eget
val, därav — vad beträffade expedition utanför Stockholm •—- högst en huvudstadstidning
(se Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1944, avd. A
s. 159 f.).

Genom högkvartersorder, försvarsstaben nr 6:86 den 25 november 1943,
har meddelats vissa föreskrifter rörande tidnings- och tidskriftsprenumeration,
för vilken kostnaderna gäldas av till försvarsstabens förfogande ställda
medel. Bestämmelserna avse prenumeration för personalen vid fält- och lokalförsvarsförband
ur armén och för motsvarande personal vid förband ur
marinen och flygvapnet samt gälla även för militär sjukvårdsanstalt och
militäravdelning av civilt sjukhus. För personal vid fält- och lokalförsvarsförband
ur armén och för motsvarande personal vid förband ur marinen
och flygvapnet — utom vid luftbevaknings- och kustbevakningsstationer —
må för varje fullt tjugotal man prenumeration verkställas dels av ett exemplar
av en dagstidning — i första hand hembygdsorgan enligt personalens
önskemål — dels av ett exemplar av tidskriften Folk och Försvar, dels ock
ett exemplar av en av följande tidskrifter, nämligen Allers Familj-Journal,
Flyg, Flygtidningen, Folket i Bild, Hemmets Journal, Hemmets Veckotidning,
Idrottsbladet, Röster i Radio, Se, Svenska Journalen, Såningsmannen,
Teknik för Alla, Vårt Hem och Vår Kyrka. Vid luftbevaknings- och kustbevakningsstationer
må för kvinnlig personal verkställas prenumeration å,
bland annat, ett exemplar av en av tidskrifterna Damernas Värld-Flitiga
Händer, Husmodern och Svensk Damtidning. Personalens önskemål böra
beaktas vid prenumeration. Vid beräknande av tidnings- och tidskriftsprenumerationens
omfattning skall tagas hänsyn till all i tjänst varande personal.
Prenumeration avsedd för tjänstebruk bekostas icke av här ifrågakommande
medel. Sådan prenumeration, varom ovan omförmälts, verkställes
genom försorg av vederbörande chef.

Den 6 november 1944 utfärdades av chefen för Upplands regemente, översten
Olle Norman, en depåorder, enligt uppgift av följande innehåll: »Kronans
medel eller av mig ur lägerkassan till förfogande ställda medel få icke
användas till prenumeration på någon av följande tidskrifter: Allas Veckotidning,
Allers Familj-Journal, Cocktail, Damernas Värld, Filmjournalen,
Hela Världen, Hemmets Journal, Jules Vernemagasinet, Lektyr, Levande
Livet, Se, Vecko-Revyn, Vårt Hem, Tidsfördrif, 25:an och Hemmets Veckotidning.
»

I en den 19 januari 1945 dagtecknad skrift anförde Svenska tidningsutgivareföreningen
bland annat följande: Ovannämnda depåorder samt ett av

336

Norman i tidningen Aftonbladet i anslutning härtill gjort nedsättande uttalande
angående »de kulörta veckotidningarna» hade uppenbarligen varit
ägnat att skada de i depåordern omförmälda till föreningen anslutna veckotidningarna.
Depåordern gällde, enligt vad som upplysts, även för de av
regementet uppsatta fältförbanden. En väsentlig del av de av Norman förbjudna
tidskrifterna vore jämlikt ovannämnda högkvartersorder tillåtna för
prenumeration av statsmedel. Som förfogandet över vissa av de medel, varom
här vöre fråga, vore anförtrott åt en vid varje förband utsedd styrelse,
syntes Normans förfoganderätt över dessa medel möjligen kunna ifrågasättas.
— Oavsett frågan om åtgärdens formella berättigande ville föreningen
dock framhålla, att det av Norman tillämpade förfaringssättet ur lämplighetssynpunkt
vore ägnat att väcka allvarliga betänkligheter. Visserligen
borde ingalunda en regementschef förmenas rätten att utöva upplysande och
tillbörlig kritik, samt att i uppfostrande och vägledande syfte rekommendera
läsandet av särskilda tidskrifter eller böcker. Ett förbud av nu ifrågavarande
art innefattade emellertid en vida längre gående åtgärd, som under
vissa förhållanden t. o. m. kunde leda till ett icke önskvärt eller rent av
otillbörligt intrång på det tryckta ordets frihet. Det kunde visa sig vanskligt
eller måhända omöjligt att avgöra, om ett sådant ingripande grundade sig
på moraliska eller politiska skäl eller på en blandning av bådadera, och
möjligheterna till missbruk vöre uppenbara. Det skulle säkerligen vara ett
föga önskvärt tillstånd, om detta tillvägagångssätt bleve vanligt och sålunda
de olika regementscheferna med sinsemellan skilda uppfattningar örn moraliska
och politiska värden skulle genom dylika ingripanden kunna sätta en
var sin prägel på de tryckalster, som tillhandahölles dem underställd personal.
Det borde därjämte ihågkommas, att denna personal till väsentlig
del bestode av till mogen ålder komna män, beträffande vilka uppfostrande
åtgärder genom censur av deras fritidsläsning måste icke blott anses förspillda
utan snarare ägnade att skapa en icke önskvärd reaktion. —- Föreningen
hemställde i anledning av vad sålunda anförts hos militieombudsmannen
om undersökning, huruvida Normans åtgärder vore förenliga med och
vidtagits i enlighet med gällande instruktioner för handhavande av ifrågakomna
medel eller annorledes, samt örn icke Norman genom i samband därmed
offentligt gjorda uttalanden missbrukat sin tjänsteställning.

Norman anförde i infordrat yttrande jämte annat: Den av Norman utfärdade
ordern vore en depåorder och ägde sålunda icke giltighet vid fältförbanden,
varav följde, att Normans order icke stått i strid med ovannämnda
högkvartersorder. Norman hade vid depåorderns utfärdande förbisett sagda
högkvartersorder. Enär emellertid i denna sex av de tidskrifter, som Norman
ansett olämpliga, uttryckligen angivits såsom tillåtna för prenumeration
av statsmedel, hade Norman genom en ändring i depåordem den 19
januari 1945 bragt denna i överensstämmelse med högkvartersordern. Det
vore nämligen givetvis önskvärt, att den uppfattning beträffande vissa tidningars
lämplighet, som försvarsstaben uttalat, beaktades även utanför högkvartersorderns
tillämpningsområde. Föreningens påstående, att förfogandet

337

över vissa medel, varom här vöre fråga, vore anförtrott åt en vid varje förband
utsedd styrelse, vore felaktigt. Norman ägde i egenskap av regementschef
behörighet att bestämma över prenumeration och inköp av tidningar
vid depån.

Angående de närmare motiven till utfärdandet av depåordern ifråga anförde
Norman vidare: Det hade under de senaste åren vid regementet varit
brukligt, att regementschefen före jul ställt till de olika kompaniernas förfogande
vissa medel ur lägerkassan, avsedda att på valfritt sätt användas
lill manskapets nytta och nöje. Det hade emellertid visat sig, att dessa medel
därvid icke alltid disponerats på ett sätt, som enligt Normans mening
varit förenligt med de riktlinjer, som borde vara vägledande för personalvården
vid regementet. I denna sin uppfattning hade Norman styrkts dels
av synpunkter, som framförts till honom av enskilda värnpliktiga, dels av
regementets bildningsråd, i vilket även inginge representanter både för stamanställt
och värnpliktigt manskap. Det hade också varit till stor del på grund
av impulser från värnpliktiga, som Norman i slutet av oktober 1944 låtit
några i tjänst varande meniga värnpliktiga utarbeta en förteckning på de
veckotidningar, som icke borde vara tillåtna för prenumeration. Efter att ha
granskat det uppgjorda förslaget hade Norman genom ifrågavarande depåorder
den 6 november 1944 fastställt detsamma. För att icke göra mera avsteg
från principen örn de olika kompaniernas frihet att själva disponera de
anslagna medlen än som med hänsyn härtill var påkallat hade Norman beslutat
giva ordern en negativ utformning. Orderns generella formulering vore
beroende på att Norman ansett, att den däri uttalade principen borde äga
giltighet icke blott under de förhållanden, som, enligt vad ovan anförts, närmast
föranlett dess utfärdande, utan även för den tidningsprenumeration,
som genom depåassistentens försorg skedde centralt för regementet i dess
helhet, ävensom för andra eventuellt förekommande fall. Norman hade vid
sitt ståndpunktstagande utgått från den uppfattningen, att det funnes många
utmärkta tidskrifter, bland vilka det ofta kunde vara relativt likgiltigt, vilka
man valde, och att det viktiga vore att undvika den s. k. kolorerade veckopressen
i detta uttrycks numera vedertagna bemärkelse. Genom Normans
åtgöranden hade icke skett något mer eller mindre berättigat intrång i en
de underlydande tillkommande rättighet. Som regementschefen och ingen
annan hade rätt och plikt att ombesörja tidningsinköp och tidningsprenumeration
vid depån, syntes det naturligt och nödvändigt, att han icke kunde
fullgöra denna sin tjänsteplikt utan att med utgångspunkt från sin egen
moraliska övertygelse taga ställning till frågan örn ifrågavarande publikationers
lämplighet. Härmed vore ingalunda sagt, att regementschefens övertygelse
borde vara den enda utslagsgivande faktorn. Han borde givetvis samråda
med vederbörande föredragande i personalvårdsfrågor och även taga
hänsyn till personalens önskemål. Så hade även skett i det föreliggande
fallet.

I anledning av föreningens påstående, att Normans åtgärder varit ägnade
att skada de berörda veckotidningarna, anförde Norman: Därest man med

22—458743. M il iliea mbinh mannens ämbetsbcrättelse.

338

skada menade utebliven inkomst av prenumeration eller försäljning vid depån,
torde det vara tillräckligt att framhålla, att det ekonomiska resultatet
bleve precis detsamma, vare sig Norman positivt bestämde, att vissa andra
tidningar skulle inköpas, eller förklarade, att de berörda publikationerna
icke skulle inköpas. Avsåge man med skada åter den prestigeförlust för ifrågavarande
tidningar, som kunde följa därav att de framhållits såsom olämpliga,
kunde häremot invändas, att detta icke vore något annat än den skada,
som varje författare eller utgivare av ett tryckt verk utsatte sig för genom
kritik. En författares eller tidningsutgivares intresse av att hans alster icke
utsattes för ofördelaktig kritik, vilken i sin tur kunde inverka oförmånligt
på avsättningsmöjligheterna, vöre icke rättsligen skyddat. Som den ifrågavarande
depåordern samt Normans i anledning av pressens uppmärksamhet
gjorda uttalanden varken formellt eller sakligt stöde i strid med gällande föreskrifter
och Norman sålunda icke överskridit sin befogenhet, hemställde
Norman, att föreningens skrivelse icke måtte föranleda någon militieombudsmannens
åtgärd.

Tjänstförrättande chefen för försvarsstaben, översten N. Swedlund, anförde
i avgivet yttrande: Ifrågavarande order syntes, även om den på vissa
håll uppfattats annorlunda, endast ha avsett prenumeration på tidningar med
lägerkassemedel. Som regementschef hade rätt att besluta över användningen
av dessa medel och Norman därför, även utan att saken behandlats på order,
kunnat bestämma vilka tidningar som finge anskaffas, ansåge Swedlund,
utan att vilja ingå på frågan örn orderns lämplighet, att Norman icke
överskridit sin befogenhet genom att utfärda ordern.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 2 maj 1945 till föreningen.

Vad till en början beträffar innehållet av Normans omförmälda i tidningen
Aftonbladet intagna uttalande angående vissa veckotidningar må
framhållas, att enligt gällande tryckfrihetslagstiftning ansvaret för innehållet
i en tidning i regel åvilar allenast den, som i egenskap av utgivare har utgivningsbevis
för tidningen. Den verklige författaren eller bidragsgivaren kan
icke i denna egenskap härför ställas till ansvar. Vad Norman enligt tidningen
yttrat, finner jag därför icke böra föranleda något uttalande från min
sida.

Vad i högkvartersordem av den 25 november 1943 föreskrivits angående
prenumeration å tidskrifter, äger icke tillämpning å prenumeration för personal
vid regementets depå. Den av Norman den 6 november 1944 utfärdade
depåordern, som icke synes ha varit avsedd att tillämpas jämväl vid de av
regementet uppsatta fältförbanden, har sålunda uppenbarligen icke stått i
strid med nämnda högkvartersorder. De ifrågavarande prenumerationerna
vid regementets depå ha varit avsedda att bekostas av medel ur lägerkassan.
Enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser angående lägerkassornas
förvaltning äger vederbörande truppförbandschef att besluta härom. Nor -

339

man har sålunda varit oförhindrad att själv pröva och besluta å vilka tidskrifter
skulle för lägerkassans medel verkställas prenumeration. Jag finner
på grund av vad sålunda anförts — i likhet med tjänstförrättande chefen för
försvarsstaben — att Norman icke genom att utfärda ifrågavarande order
överskridit sin befogenhet.

Norman har, sedan det blivit för honom känt att i fråga om vissa av de
av honom utpekade tidskrifterna varit i högkvartersordern angivet, att prenumeration
å desamma finge ske, beslutat om sådan ändring i depåordern,
att något hinder att för lägerkassans medel verkställa prenumeration å de i
högkvartersordern upptagna tidskrifter ej vidare skulle föreligga. Det är givetvis,
som Norman framhåller, önskvärt, att den uppfattning beträffande
vissa tidskrifters lämplighet, som försvarsstaben uttalat, beaktas även utanför
högkvartersorderns tillämpningsområde.

Enligt föreningens mening skulle det av Norman tillämpade tillvägagångssättet
vara ägnat att väcka allvarliga betänkligheter och till och med kunna
leda till ett icke önskvärt eller rent av otillbörligt intrång på det tryckta
ordets frihet. Jag kan icke finna, att det. i och för sig kan vara något att
erinra mot att militär myndighet lämnar vissa direktiv å vilka tidningar eller
tidskrifter prenumeration må verkställas för statsmedel eller medel tillhörande
lägerkassorna. Därvid bör emellertid personalens önskemål och intressen
tillbörligen tillgodoses, vilket emellertid icke bör utesluta rätt för den
beslutande myndigheten att — liksom vid anskaffande av böcker till regements-
och fältbiblioteken — »i uppfostrande och vägledande syfte» tillse
att vid anskaffningen av tidskrifter i första hand komma i fråga sådana, som
utgöra en mera värdefull läsning. Den ståndpunkt, som Norman för tillgodoseende
av dylikt syfte genom den jämkade depåordern intagit, finner jag
ej giva anledning till erinran från min sida.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

28. Angående värnpliktigs skyldighet att underkasta sig operation.

I en till militieombudsmannen den 30 augusti 1943 inkommen skrift anhöll
guldsmeden Sven Alström i Skövde — under förmälan, att han mot sin vilja
nödgats att å ett krigssjukhus undergå operation för åderbråck, vilken operation
icke lyckats utan tvärtom försämrat hans tillstånd, — örn upplysning,
huruvida han vore skyldig att genomgå förnyad operation för samma åkomma
vid en eventuell ny inställelse till militärtjänstgöring.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anförde i infordrat utlåtande följande:
Varken kirurgiska ingrepp eller injektioner genom huden kunde företagas
mot vederhörandes egen vilja. Däremot syntes vederbörande under
militärtjänstgöring i fredstid vara skyldig att underkasta sig dels bärandet
av glasögon, hålfotsinlägg och liknande, dels ock ingrepp sådana som tagande
av blodprov, lavemang etc. ävensom av riksdagen beslutad ympning.
Därvid torde dock icke kunna ifrågakomma brukande av direkt tvång för

340

att förmå en motspänstig att underkasta sig. Endast indirekt tvång genom
inledande av rättsligt förfarande torde i sådant fall kunna utövas för att
förmå vederbörande att giva med sig.

Tjänstförrättande inilitieombudsmannen Regner anförde i skrivelse den 6
december 1945 till Alström följande.

Den framställda frågan gäller ett ämne, vars bedömande är förenat nied
mycket stora vanskligheter. Hithörande spörsmål torde i praktiken sällan ha
medfört några svårigheter men äro av stort teoretiskt intresse, varför några
synpunkter på bedömandet av dylika frågor här lämpligen böra framläggas.

Principen om medborgarnas kroppsliga okränkbarhet, vilken otvivelaktigt
gäller enligt svensk rätt, lärer bland annat innebära, att rättskapabla medborgare
i allmänhet icke mot sin vilja få underkastas kirurgiska ingrepp
eller andra åtgärder på medicinens område utan stöd av särskild lagbestämmelse.
Exempel på sådana speciella stadganden erbjuder lagstiftningen
om skyddskoppympning, epidemisjukvård, sinnessjukvård och behandling
av könssjukdomar. Såvitt dylik särbestämmelse icke gäller, förutsättes således
i princip för åtgärdens företagande samtycke av den, som utsättes därför,
låt vara att detta samtycke oftast kan förutsättas vara för handen och
icke behöver givas uttryckligt.

Ehuru vad nu sagts torde äga giltighet även beträffande vid krigsmakten
tjänstgörande värnpliktiga, synas dock föreligga skäl att antaga, att principen
här icke kan få gälla lika oinskränkt. Enligt lag äro de värnpliktiga
skyldiga att deltaga i landets försvar och att undergå härför erforderlig utbildning.
Under utbildningstiden äro de underkastade tvång i åtskilliga avseenden,
till exempel i fråga örn rörelsefrihet, klädsel o. s. v. Aven detta
innefattar inskränkningar i medborgarna principiellt tillkommande fri- och
rättigheter av stor betydelse. Tillåtligheten av sådana inskränkningar är
grundad å värnplikten och betingas av ändamålet med utbildningen. Grunden
för det tvångsförfarande, som de värnpliktiga sålunda äro underkastade,
kan givetvis åberopas såsom skäl för att jämväl medicinskt indicerade åtgärder
borde få företagas, oavsett samtycke av de värnpliktiga, och oaktat
någon särskild lagbestämmelse icke giver stöd för åtgärdens företagande.
Dylika åtgärder kunna uppenbarligen i lika mån, som de förut nämnda
inskränkningarna, vara påkallade med hänsyn till tjänstgöringen. Det kan
sålunda vara fråga örn åtgärder för att i särskilda fall öka värnpliktigas
tjänstbarhet eller för att överhuvud främja deras välbefinnande och därmed
krigstjänsten, såsom exempelvis läkarundersökningar. Under krigsförhållanden
ökas uppenbarligen vikten av att sådana syften bliva tillgodosedda.

Ä andra sidan kan man ej bortse från att ingrepp av ifrågavarande slag
ofta äro förenade med större eller mindre obehag och risker samt att människornas
benägenhet att vilja utsätta sig därför i hög grad beror på förtroende
för läkaren. Även örn man ej anser, att de värnpliktigas självbestämningsrätt
kan lämnas helt orubbad, är det uppenbart, att stor varsamhet
måste iakttagas i tillämpningen.

341

Bedömandet är en medicinsk angelägenhet, som det i första hand ankommer
å vederbörande militärläkare att pröva på grundval av de i varje fall
föreliggande omständigheterna och med tillämpning av allmän läkarpraxis.
Med hänsyn till vad förut anmärkts måste vid prövningen beaktas, örn den
åtgärd, som är i fråga, är förknippad med lidande eller annat obehag, eller
om åtgärden, vare sig i allmänhet eller i det särskilda fallet, innebär någon
beaktansvärd risk för komplikationer. Är åtgärden ej av dylik art minskas
betänkligheterna, och sådana åtgärder som, ehuru företagna på medicinsk
indikation, äro fullt jämförliga med det tvång de värnpliktiga i övrigt äro
underkastade, såsom exempelvis bärande av glasögon eller hålfotsinlägg,
synes det vara helt naturligt, att de värnpliktiga i allmänhet böra vara skyldiga
att underkasta sig. Även i fråga om åtgärd, som vanligen anses kunna
företagas utan samtycke, torde viss hänsyn böra tågås till anén av de skäl
den värnpliktige anför såsom orsak till att han motsätter sig åtgärden; äro
skälen respektabla bör, örn de ej kunna tillgodoses, läkaren i första hand
söka framgå på övertygelsens väg.

Såsom torde framgå av de synpunkter jag sålunda anfört bör enligt min
mening den av Eder framställda frågan besvaras nekande.

29. Militär befälhavare har anmodat värnpliktiga vid underställt förband
att direkt till honom inkomma med upplysningar, därest vid förbandet
skulle förekomma något anmärkningsvärt i fråga örn befälets förhållande

till manskapet.

I särskilda den 26 juni 1943 och den 4 februari 1944 till militieombudsmannen
inkomna skrifter påkallade kaptenen Gustaf Bernhardt — under
hänvisning till handlingarna dels i ett av krigshovrätten den 15 april 1943 avgjort
mål om ansvar å Bernhardt med flera och dels i ett av Kungl. Maj:t
numera, den 1 juni 1945, avgjort inål mellan Bernhardt, å ena, samt landstormssergeanten
Sven Gullström, sektionsassistenlen Stig Löwenhielm, värnpliktige
Henri Fastén och värnpliktige Gösta Koorn, å andra sidan, örn ansvar
å Gullström och dennes medparter för falsk angivelse m. m. ävensom
örn åläggande för dem att utgiva skadestånd — undersökning av vissa förhållanden
i samband med det mot Bernhardt väckta åtalet.

Av handlingarna i förstnämnda mål inhämtas bland annat följande.

Vederbörande krigsfiskal yrkade vid regementskrigsrätten vid Vaxholms
kustartilleriregemente ansvar, dels å Bernhardt, landstormskaptenen Axel
Edström och löjtnanten Arne Rosenqvist för det de uppträtt överlastade av
starka drycker den 4 april 1942 å allmän plats i Sandhamn och den 30 i
samma månad i en för allmänheten upplåten danslokal i Sandhamn, dels
ock å Bernhardt och Edström för det de vid sistnämnda tillfälle gjort sig
skyldiga lill förargelseväckande beteende. Ä Bernhardt yrkade krigsfiskalen
därjämte ansvar för det denne visat oförstånd i tjänsten, dels därigenom alt
Bernhardt den 1 maj 1942, då han tjänstgjorde som chef för Sandhamnssek -

342

tionen, i strid med gällande bestämmelser, meddelade i fästningsorder nr
32/1940 för Vaxholms fästning, tillåtit obehöriga damer att besöka Korsö,
dels därigenom att Bernhardt sistnämnda dag, vid uppkommen fråga örn
tillstånd för damerna att besöka Korsö, genom att föra benämningen »fältartisttrupp
nr 199» på tal såsom beteckning för damerna föranlett utfärdande
av passersedel för dessa under denna beteckning. I samma mål yrkade
krigsfiskalen vidare ansvar å Bernhardt för tjänstefel vid avgivande den 22
april 1942 av förslag till vitsord rörande en underlydande, å Rosenqvist för
bristande i anständigt uppförande natten till den 19 mars 1942 samt å fänriken
Olle Walther för fylleri den 18 mars 1942 och tjänstefel påföljande
dag.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 24 juli 1942. Enligt detta fann
krigsrätten, att icke någon av Bernhardt, Edström eller Rosenqvist vore förvunnen
att ha vare sig den 4 eller den 30 april 1942 uppträtt överlastad
av starka drycker men att Bernhardt och Edström brustit i anständigt uppförande
vid sistnämnda tillfälle. Beträffande krigsfiskalens övriga ovannämnda
yrkanden mot Bernhardt anfördes i utslaget, att av de vid ifrågavarande
tid gällande bestämmelser icke framginge, att Bernhardt saknade
behörighet att meddela tillstånd för civila gäster att besöka Korsö, att emellertid
med hänsyn till förhandenvarande förhållanden sådant tillstånd lämpligen
icke bort lämnas, att Bernhardt genom tillståndets meddelande måste
anses ha visat oförstånd i tjänsten, men att Bernhardt däremot icke vore
övertygad att ha tagit sådan befattning med utfärdandet av passerkort för
»fältartisttrupp nr 199», att han därigenom vore förvunnen till ansvar. Vidkommande
åtalet i övrigt fann krigsrätten utrett, att Bernhardt visat oförstånd
i tjänsten vid avgivande av ifrågakomna förslag till tjänstevitsord samt
att Rosenqvist natten till den 19 mars brustit i anständigt uppförande. Däremot
ansågs icke styrkt, att Walther varit överlastad eller visat oförstånd i
tjänsten. Med ogillande av åtalet mot Walther dömde krigsrätten Bernhardt
jämlikt 96 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten till arrest utan bevakning
tolv dagar samt envar av Edström och Rosenqvist jämlikt 96 § nämnda lag
till arrest utan bevakning sex dagar.

Krigsrättens utslag vann laga kraft såvitt rör Walther. I fråga om åtalet i
övrigt besvärade sig krigsfiskalen och yrkade, att detsamma måtte i allo bifallas
samt de Bernhardt, Edström och Rosenqvist ådömda straffen betydligt
skärpas. Jämväl Bernhardt och Edström anförde besvär över krigsrättens
utslag.

Krigshovrätten, som höll förhör i målet, fann enligt utslag den 15 april
1943 ej skäl att i anledning av åklagarens besvär göra ändring i det överklagade
utslaget. Vidkommande besvären av Bernhardt och Edström fann
krigshovrätten det ej styrkt, att någondera av dem vid tillfället den 30 april
1942 gjort sig skyldig till förargelseväckande beteende eller eljest brustit i
anständigt uppförande. Beträffande åtalet mot Bernhardt för det denne den
1 maj 1942 i egenskap av chef för Sandhamnssektionen tillåtit civila gäster
att besöka officersmässen å Korsö yttrade krigshovrätten, att sådant tillstånd

343

väl lämpligen icke bort meddelas, men att med hänsyn till den av Bernhardt
i målet förebragta utredningen rörande det sätt. på vilket härutinnan vid
ifrågavarande tidpunkt gällande föreskrifter tidigare tillämpats ävensom till
vad i målet upplysts angående de föreskrifter rörande gästernas förhållande
under besöket å Korsö, som Bernhardt givit i samband med beviljandet av
tillståndet, Bernhardt icke kunde anses lia genom meddelandet av nämnda
tillstånd visat oförstånd av beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar.
Ej heller i fråga om avgivandet av förslaget till tjänstevitsord hade
Bernhardt enligt krigshovrättens mening gjort sig skyldig till tjänstefel. På
grund härav prövade krigshovrätten rättvist att ogilla den mot Bernhardt
och Edström i målet förda talan.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

Handlingarna i det av Kungl. Maj:t den 1 juni 1945 avgjorda målet utvisa
jämte annat följande.

I skrivelse den 18 september 1942 till chefen för Vaxholms kustartilleriregemente
anmälde Bernhardt Gullström, Löwenhielm, Fastén och Koorn till
åtal vid krigsrätt för det de genom innehållet i en av dem undertecknad, den
15 maj 1942 dagteeknad promemoria, som av dem ingivits till kommendanten
i Vaxholms fästning, ävensom i ett vid promemorian fogat och i densamma
åberopat, den 13 maj 1942 dagtecknat brev från Gullström till regementsombudet
vid Vaxholms fästning, löjtnanten G. Nilsson, i olika avseenden
gjort sig skyldiga till falsk angivelse ävensom till ärekränkning mot
Bernhardt och andra officerare, däribland Walther, i och för deras tjänst,
och genom dessa sina åtgärder jämväl föranlett ovan omförmälda åtal mot
Bernhardt och Walther, ävensom, såvitt angår Löwenhielm, för det denne
genom en fråga, som han framställt till Bernhardt vid ett av kommendanten
med Bernhardt hållet förhör, smädat Bernhardt i och för dennes tjänst. Målet
hänsköts av vederbörande militära chefer till krigsrätt för anställande
av åtal mot Gullström, Löwenhielm, Fastén och Koorn.

Vid regementskrigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente förde vederbörande
krigsfiskal ansvarstalan samt Bernhardt och Walther ansvarsoch
ersättningstalan mot Gullström och dennes medparter.

Vid krigsrättens sammanträde den 5 december 1942 anförde Bernhardt
bland annat: I ovannämnda promemoria hade Gullström och dennes medparter
under nio punkter upptagit en del förhållanden, som de velat bringa
till kommendantens kännedom. I flertalet av dessa punkter hade de genom
smädliga, föraktliga och vanvördiga påståenden grovt förolämpat Bernhardt
och andra officerare såsom förmän och överordnade krigsmän i och för
deras tjänst. I det vid promemorian fogade brevet från Gullström till Nilsson,
vilket bland annat inneliölle närmare uppgifter rörande vissa av de i
promemorian påtalade förhållandena, hade likaså framställts ett flertal beskyllningar
mot Bernhardt och andra officerare. Vid liden för tillkomsten
av promemorian och brevet hade Bernhardt tjänstgjort såsom chef för Sandhamnssektionen,
Löwenhielm såsom sektionsassistent vid samma .sektion och
Gullström såsom bataljonsombud å tredje bataljonen med förläggning i Sand -

344

hamn. Fastén och Koom hade vid samma tidpunkt såsom värnpliktiga
varit förlagda å Korsö, därvid Fastén tjänstgjort såsom förströelseledare.
För vad Gullström och dennes medparter härigenom i olika av Bernhardt
angivna hänseenden låtit komma sig till last yrkade Bernhardt ansvar å
dem jämlikt 82 och 110 §§ strafflagen för krigsmakten. Därest krigsrätten
icke skulle finna de av Bernhardt angivna lagrummen tillämpliga, yrkade
Bernhardt ansvar å Gullström och dennes medparter enligt det eller de
lagrum, som krigsrätten kunde finna tillämpliga med hänsyn till beskyllningarnas
innehåll och gärningarnas beskaffenhet. Bernhardt yrkade vidare
vid krigsrättens sammanträde den 13 februari 1943 ansvar å Löwenhielm
jämlikt 82 § strafflagen för krigsmakten eller annat tillämpligt lagrum för
det denne vid krigsrättens sammanträde den 5 december 1942 framställt
en sanningslös och smädlig beskyllning mot Bernhardt, innefattande att
genom av Bernhardt företagna åtgärder militära hemligheter blivit röjda
för utomstående personer.

Walther yrkade vid krigsrätten, att Gullström och dennes medparter måtte
fällas till ansvar jämlikt 82 § strafflagen för krigsmakten för det de i promemorian
sanningslöst framställt för Walther kränkande påståenden örn
Walthers uppförande den 18 och natten till den 19 mars 1942

Krigsfiskalen yrkade vid krigsrätten ansvar å Gullström och medparter
jämlikt 82 § strafflagen för krigsmakten för det under punkt 5 i promemorian
och motsvarande mening i brevet använts smädligt skrivsätt. I andra hand
yrkade krigsfiskalen ansvar å dem jämlikt 130 § samma lag för det de
icke iakttagit tillräcklig omsorg vid avfattandet av promemorian.

Krigsrätten yttrade i utslag den 20 mars 1943: Vidkommande till en början
Bernhardts yrkande om ansvar å Löwenhielm med anledning av vad
som förekommit vid i målet omförmälda förhör inför regementschefen och
inför krigsrätten den 5 december 1942 samt av Bernhardt i anslutning därtill
framställt yrkande om skadestånd, så, enär till krigsrätten icke blivit av vederbörande
befälhavare överlämnat att pröva, huruvida Löwenhielm i angivna
hänseenden är förvunnen till ansvar, finner krigsrätten Bernhardts ifrågavarande
yrkanden icke kunna upptagas till prövning. Vad härefter angår
målet i övrigt, så, enär med hänsyn till omständigheterna vid tillkomsten av
ifrågavarande, av Gullström och dennes medparter undertecknade promemoria
och det i densamma i vissa delar åberopade brevet från Gullström till
Nilsson, i promemorian och brevet lämnade uppgifter icke kunna i något
avseende föranleda ansvar för falsk angivelse, ty och som med hänsyn likaledes
till omständigheterna i målet innehållet i promemorian och brevet icke
kan i någon del anses innefatta i 82 § strafflagen för krigsmakten avsedd
missfirmelse mot Bernhardt eller i det fall, varom i målet är fråga, mot
Walther, samt vad i målet förekommit icke heller eljest är av beskaffenhet
att medföra ansvar för någon av Gullström, Löwenhielm, Fastén och Koom,
alltså finner krigsrätten mot Gullström, Löwenhielm, Fastén och Koorn i nu
angivna delar av målet förd ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas.

345

Från detta utslag, som innefattade vice krigsdomaren Wilhelmssons och
vice auditören Ljungbergs samstämmiga mening, voro kaptenen Schotte och
fanjunkaren Johansson såtillvida skiljaktiga, att de beträffande av krigsfiskalen
angivna punkten i promemorian och brevet funno, att Bernhardt
måste anses ha blivit förolämpad i och för sin tjänst, samt att de ansågo, att
Gullström och medparter visat oförstånd och oskicklighet i tjänsten genom
att de vid avfattandet av promemorian icke på sätt som vederbort angivit
i vad mån däri lämnade uppgifter grundats å hörsägner eller på deras egna
iakttagelser. På grund härav dömde dessa ledamöter envar av Gullström och
medparter jämlikt 82 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten till arrest utan
bevakning, Gullström i tolv dagar samt envar av de övriga i tio dagar. Av
Bernhardt och Walther förd talan örn skadestånd funno samma ledamöter
icke kunna bifallas.

Sedan Bernhardt och Walther anfört besvär över krigsrättens den 20 mars
1943 meddelade utslag, yttrade krigshovrätten i utslag den 10 december
1943: Vad först angår Bernhardts talan mot Löwenhielm med anledning av
vad som förekommit vid förhör inför kommendanten ävensom den 5 december
1942 inför krigsrätten, finner krigshovrätten väl, att ansvarsyrkandet
i förstnämnda avseende blivit av vederbörande befälhavare behörigen hånskjutet
till krigsrättens prövning samt att krigsrätten jämlikt 39 § sjätte
stycket lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes
varit behörig att pröva Bernhardts talan jämväl såvitt rör Löwenhielms
yttrande den 5 december 1942, men enär vad i denna del av målet
förekommit icke är av beskaffenhet att för Löwenhielm medföra ansvar eller
ersättningsskyldighet, finner krigshovrätten ej skäl att göra ändring i krigsrättens
utslag, såvitt därigenom Bernhardts talan mot Löwenhielm i denna
del av målet lämnats utan bifall. Vad angår besvären i övrigt har rörande
de omständigheter, som lett till upprättandet och överlämnandet av i målet
ifrågavarande brev och promemoria, av Gullström och dennes medparter
uppgivits, att Nilsson vid något tillfälle i början av maj 1942 i tjänsten besökt
förläggningarna i Sandhamn och å Korsö för inspektion beträffande
personalvårdsärenden, att Nilsson — sedan han under besöket funnit, att
bland manskapet cirkulerade vissa rykten angående missförhållanden från
befälets sida och att i anledning av dessa rykten misstämning rådde bland
manskapet — anmodat Gullström att i fortsättningen uppmärksamma nämnda
förhållanden och göra vissa undersökningar ävensom hålla Nilsson underrättad
angående sina iakttagelser, att Gullström därefter verkställt en del undersökningar,
i första hand genom samtal med olika personer bland manskapet
och av dessa främst med Fastén, vilken såsom ledare för förströelseverksamheten
inom Sandhamnssektionen kommit att framsta såsom förtroendeman
för manskapet, ali Gullström — sedan han av Nilsson i brev
den 8 maj 1942 anmodats att påskynda sina undersökningar — till Nilsson
avlåtit brevet av den 13 maj 1942, att kommendanten i Vaxholms fästning,
numera chefen för Stockholms kustartilleriförsvar, generalmajoren G. H.
Engblom, den 23 mars 1942 tillsagt Löwenhielm, att, därest det vid förlägg -

346

tiingarna förekomma något anmärkningsvärt i fråga örn befälets förhållande
till manskapet, assistenterna borde vända sig direkt till kommendanten och
delgiva honom sina iakttagelser, att Löwenhielm — sedan han under sin
tjänstgöring inom Sandhamnssektionen kommit till insikt om att förhållandet
mellan befäl och manskap var dåligt ävensom att bland manskapet cirkulerade
rykten angående befälet av graverande natur — sett sig föranlåten att
den 14 maj 1942 i telefon sätta sig i förbindelse med kommendanten och
anmäla, att det inom Sandhamnssektionen förelåge vissa missförhållanden
mellan befäl och manskap, att kommendanten då beordrat Löwenhielm att
påföljande morgon inställa sig hos kommendanten, att Löwenhielm senare
samma dag vid telefonsamtal med stabschefen å fästningen för att få stöd
för de uppgifter, han avsåge att lämna vid besöket hos kommendanten, anhållit
att vid besöket få bliva åtföljd av Gullström, Fasten och Koom, att
jämväl dessa sistnämnda kallats att inställa sig inför kommendanten påföljande
morgon, att Gullström och dennes medparter under besöket hos kommendanten
den 15 maj 1942 av denne anmodats lämna en kronologisk och
utförlig redogörelse angående vad som förevarit inom Sandhamnssektionen
och därvid relatera omständigheter av såväl större som mindre betydelse,
att sedan Gullström i .början av samtalet upplyst kommendanten örn det
av Gullström till Nilsson avlätna brevet och kommendanten förklarat sig
önska få taga del av brevets innehåll — brevet därefter med Gullströms
begivande tillhandahållits av Nilsson, att efter det uppgifter lämnats av
Gullström och dennes medparter, vilket skett huvudsakligen med ledning av
brevets innehåll, kommendanten tillkännagivit, att protokoll skulle uppsättas,
samt uppdragit åt stabschefen att vid fortsatt förhör i protokoll sammanfatta
vad som förekommit, att samtalet därefter fortsatt inför stabschefen,
att denne uttryckt den åsikten, att det skulle bliva alltför vidlyftigt att
avfatta protokoll över vad som förekommit samt beordrat Gullström och dennes
medparter att skriftligen avfatta en redogörelse över vad de hade att
relatera, att Gullström och dennes medparter blivit anvisade att taga plats
i ett runi inom fästningen samt fått en skrivmaskin till sitt förfogande, att
stabschefen givit dem tillsägelse att i möjligaste mån påskynda den skriftliga
avfattningen, så att arbetet därmed kunde vara slutfört vid 15- eller 16-tiden
samma dag, att Gullström och dennes medparter samtliga deltagit vid uppsättandet
av promemorian samt diskuterat de förhållanden, som omnämndes
i promemorian, att Gullström och Löwenhielm åtminstone i huvudsak verkställt
den formella avfattningen samt att Gullström och dennes medparter
på grund av tidsknappheten sett sig nödsakade att i vissa punkter hänvisa
till innehållet i Gullströms brev. Riktigheten av dessa uppgifter har ej bestritts
av Bernhardt och Walther. Av vad Nilsson, hörd såsom vittne i målet,
uppgivit, framgår vidare, att Gullström och dennes medparter vid besöket hos
kommendanten framhållit, att de av dem för kommendanten framlagda uppgifterna
allenast utgjorde ett återgivande av vad de hört uppgivas av manskapet
och att de ej kunde garantera, att ryktena talade sant. Med hänsyn
till vad sålunda upptagits samt vad övrigt i målet förekommit rörande de

347

omständigheter, under vilka de påtalade påståendena mot Bernhardt och
Walther i promemorian och brevet framställts, kunna Gullström och dennes
medparter icke genom ifrågavarande påståenden anses lia gjort sig skyldiga
till falsk angivelse. Däremot måste Bernhardt genom påståendet i punkt 5 i
promemorian, att Bernhardt uppträtt vanhedrande, anses ha blivit förolämpad
i sin tjänst, men kunna Gullström och dennes medparter, oaktat promemorian
och hrevet haft en i åtskilliga andra avseenden olämplig avfattning,
icke eljest anses ha gjort sig förfallna till förfarande, som bör för
dem föranleda ansvar. På grund av vad sålunda anförts prövar krigshovrätten,
som finner omständigheterna synnerligen mildrande, rättvist att, med
ändring av krigsrättens utslag i ansvarsfrågan, döma envar av Gullström,
Löwenhielm, Fastén och Koorn jämlikt 82 § första stycket strafflagen för
krigsmakten att för förolämpning av överordnad krigsman undergå disciplinstraff
av vaktarrest i fyra dagar. Vidkommande skadeståndsfrågan finner
krigshovrätten ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag gavs i överensstämmelse med den mening, som
uttalats av hovrättsrådet S. Björklund, översten F. Lovén och kommendören
friherre L. Beck-Friis. T. f. krigshovrättsrådet I. Mankell, med vilken assessorn
C. H. Nordlander förenade sig, ansåg att Gullström och dennes medparter
ej heller i fråga om punkt 5 i promemorian gjort sig skyldiga till förfarande,
som borde föranleda ansvar eller skadeståndsskyldighet.

Bernhardt fullföljde talan mot krigshovrättens utslag av den 10 december
1943.

Kungl. Maj:t fann i utslag den 1 juni 1945 ej skäl att på Bernhardts talan
göra ändring i krigshovrättens utslag.

I Bernhardts till militieombudsmannen ingivna skrifter utvecklade han
närmare sin framställning samt riktade därvid i åtskilliga avseenden anmärkningar
mot det förfaringssätt, som använts mot honom. 1 huvudsak
avsågo dessa anmärkningar följande: Assistentorganisationen hade missbrukats
till att i smyg inhämta upplysningar om officerares förhållande i och
utom tjänsten, och Engblom hade även uppmanat meniga att direkt till honom
inkomma med underrättelser. Gullströms konfidentiella brev till Nilsson
hade direkt lagts till grund för viktiga tjänsteåtgärder, utan att dess innehåll
kontrollerats av ansvarig person. På grundval av de upplysningar,
som införskaffats på angivet sätt, hade Bernhardt — utan att dessförinnan
erhålla del av angivelseskriften eller få avgiva förklaring -— av Engblom
under förödmjukande former berövats sin post som sektionschef. Del oaktat
och trots styrkt sjukdom hade Bernhardt av Engblom tvingats under flera
dagar kvarstanna i tjänst vid förbandet, vilket varit en meningslös förödmjukelse.
Det av Engblom anbefallda förhöret i saken, vilket hållits av chefen
för Vaxholms kustartilleriregemente, översten A. Cyrus, hade i flera hänseenden
verkställts på olämpligt sätt. En tydligen av Engblom själv författad
och till pressen lämnad kommuniké i saken hade erhållit en missvisande avfattning,
till stor skada även för försvaret.

348

Sedan Bernhardts skrift av den 26 juni 1943 remitterats till chefen för
marinen, inkom denne den 22 oktober 1943 med eget yttrande samt utredning
bestående av dels en skrivelse från Engblom och dels en skrivelse från
Cyrus. Från Engblom har vidare i ärendet den 28 december 1943 inkommit
ytterligare en skrivelse.

I vad rör Bernhardts klagomål över felaktigt utnyttjande av assistentorganisationen
samt inhämtande av upplysningar genom meniga innehålla handlingarna
följande.

Bernhardt anförde: Assistentorganisationen hade i förevarande fall utnyttjats
för att i smyg inhämta konfidentiella upplysningar örn Bernhardts
och andra officerares förhållanden i och utom tjänsten. Nilsson hade å inspektionsresa
till ett förband hos manskapet gjort vissa undersökningar örn
förhållandet mellan manskapet och Bernhardt. Nilsson hade härvid uppenbarligen
ägnat sitt största intresse åt ett fåtal mot befälet aggressiva individer,
varefter Nilsson genom brev av den 8 maj 1942 till Gullström anmodat
denne att »fullkomligt konfidentiellt» lämna några skildringar, som
skulle kunna utnyttjas vid en planerad »stöt». Gullström hade kort därefter
genom brev av den 13 maj 1942 meddelat Nilsson, att han gjort en »rekognosceringstur»
till det av Bernhardts förband, över vilket Bernhardt jämväl
förde det omedelbara befälet. Resultatet härav hade sammanfattats i nio
punkter, innehållande sanningslösa, grova beskyllningar och smädelser mot
officerare i och för deras ämbete och tjänst. Brevet utmynnade slutligen i
det direkt uttalade syftet, att det »till varje pris» skulle förhindras, att
Bernhardt finge kvarstå som chef. Engblom hade, enligt vad Löwenhielm
uppgivit, uppmanat Löwenhielm att direkt till Engblom, d. v. s. med frångående
av reglementerad tjänsleväg, inrapportera sådana förhållanden mellan
befäl och manskap, som Löwenhielm ansåge anmärkningsvärda. Därest
assistenterna finge tagas i anspråk för dylika ändamål, kunde dessa organ
enligt Bernhardts mening i hög grad äventyra upprätthållandet av försvarets
effektivitet och en god beredskapsanda. Det vore tyvärr en vanlig iakttagelse,
att vid de inkallade förbanden förekomme sanningslösa rykten och
att befälet ofta bleve utsatt för sanningslöst förtal. Genom ett lämpligt uppträdande
av de befälspersoner, som närmast komme i kontakt med manskapet,
kunde och borde självfallet dessa missförhållanden stävjas. Ehuru en
sådan uppgift icke direkt ålåge personalvårdsassistenterna, torde det dock
åtminstone vara självklart, att dessa icke borde utnyttjas i motsatt syfte,
vilket synes lia varit händelsen i fråga örn den mot Bernhardt och vissa
andra officerare igångsatta aktionen. Örn möjlighet skulle föreligga för underlydande
manskap att åstadkomma förflyttning eller avkoppling av militära
chefer, som gjort sig misshagliga för lata eller aggressiva element,
komme detta enligt Bernhardts mening att medföra katastrofala konsekvenser
med avseende å disciplinen bland manskapet. Det syntes Bernhardt sålunda
mycket farligt, örn utvecklingen skulle tillåtas att gå därhän, att assistentorganisationen
utnyttjades som ett skvallerorgan, varifrån okontrollerade
upplysningar under konfidentiell rådplägning mellan en generalsperson

349

och menige inhämtas örn generalen direkt underlydande förbandschefer och
om andra viktiga förhållanden rörande försvaret. Engblom hade uppmanat
Fastén och Koorn, vilka då varit underställda Bernhardt och icke haft några
därmed förenliga åligganden i tjänsten, att — utan anlitande av föreskriven
tjänsteväg — till Engblom personligen lämna underrättelser angående eventuella
missförhållanden. För att de icke genom anhållan om permission
skulle kunna tänkas förråda ändamålet med sin resa, hade Engblom lovat,
att han i förekommande fall skulle ordna så att de bleve kommenderade till
Vaxholm för att i trygghet rådpläga med Engblom örn dennes direkt underlydande
chef och hans officerare. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida en
officer kunde vara berättigad att dispensera manskapet från den föreskrivna
tjänstevägen vid avgivande av klagomål eller att direkt uppmana manskapet
att förfara på sätt som skett.

Engblom förmälde: Nilsson hade tjänstgjort som fästningsassistent och
hade i denna sin egenskap varit direkt underställd Engblom. Enligt gällande
instruktion (högkvartersorder: försvarsstaben nr 61/1941 punkt 1:2) skulle
fästningsassistenten (stabsassistenten) bland annat biträda sin befälhavare
i verksamheten för skapandet av en god krigsmannaanda. Att kännedom örn
de disciplinära förhållandena inom truppen måste vara en av grunderna för
att denna verksamhet skulle kunna rätt bedrivas vore uppenbart. Engblom
hade därför ständigt uppmanat honom underlydande assistentpersonal att
genom samtal med chefer och manskap söka utröna stämningen bland personalen
och meddela Engblom resultatet härav, på det att Engblom därigenom
skulle erhålla en komplettering av sina egna under inspektioner gjorda
iakttagelser rörande de disciplinära förhållandena inom förbanden. Engblom
underlydande tjänstegrenschefer m. fl. hade även skyldighet att till
Engblom rapportera gjorda iakttagelser beträffande dem berörande område.
Engblom hade genom ovan angivet tillvägagångssätt under årens lopp erhållit
många värdefulla upplysningar och synpunkter, som verksamt kunnat
bidraga till undanröjandet av missförhållanden och till förbättringar i disciplinärt
avseende. Enligt Engbloms bestämda mening kunde så ock ske i
fråga örn de förhållanden, som rådde inom Sandhamnssektionen vid tiden
för Bernhardts chefskap därstädes. Nilsson hade alltså haft Engbloms uppdrag
att till Engblom rapportera iakttagna tecken på missnöje, som icke
kunnat av vederbörande chef eller av Nilsson själv undanröjas. Engblom
kunde icke finna, att Nilssons tillvägagångssätt kunde, såsom Bernhardt
ville göra gällande, karakteriseras såsom ett utnyttjande av assistentorganisationen
att i smyg inhämta konfidentiella upplysningar örn officerarnas
förhållanden i och utom tjänsten. Nilsson hade genom att av Gullström begära
eu skildring av förhållandena uppenbarligen velat förskaffa sig närmare
upplysningar rörande anledningen till det missnöje bland manskapet
inom sektionen, som han tidigare kunnat iakttaga. Först därefter hade han
ansett sig böra till Engblom framföra en anmälan i saken. Att Engblom
därvid begärt alt få läsa vad Gullström meddelat torde vara helt naturligt.
Enbart Gullströms brev hade emellertid icke föranlett, att Engblom föran -

350

ståltät örn hållande av förhör i saken. Engblom hade nämligen en dag i veckan
den 9—den 15 maj 1942 på eftermiddagen av sektionsassistenten Löwenhielm
blivit uppringd i sin bostad. Löwenhielm hade därvid förklarat
»att han nu ej längre kunde tiga, utan måste tala med generalen angående
förhållandena inom sektionen». På fråga av Engblom, vad som föranledde
detta uttalande av Löwenhielm, hade denne meddelat, att Bernhardt och
andra officerare några dagar tidigare hade haft dambesök på Korsö, vilket
medfört, att ett starkt missnöje uppstått hos manskapet. Löwenhielm sade
sig ha talat med Bernhardt om detta, varvid Bernhardt lovat, att det ej
skulle upprepas, och därom även meddelat manskapet påföljande dag vid
en uppställning. Någon av de följande dagarna hade emellertid Bernhardt
och andra officerare återigen haft besök av damer, nu på Runmarö dit sektionsstahen
tillfälligt förlagts. Löwenhielm ansåge därför att det vore nödvändigt,
att han finge tala vid Engblom. Engblom hade tillsagt Löwenhielm
att uppsöka Engblom. Löwenhielm hade då anhållit att få medföra några
personer från Korsö, vilket Engblom ansett sig böra medgiva. Påföljande
dag hade Löwenhielm infunnit sig jämte de som undertecknat meromnämnda
promemoria. Vid besöket hade Löwenhielm upprepat sitt meddelande till
Engblom och liksom även övriga närvarande framfört, att allmänt missnöje
och oro vöre rådande på Korsö med anledning av vissa officerares uppträdande.
Engblom hade då anmodat samtliga att skriftligen avfatta, vad de
hade att säga, vilket också skett i ovannämnda promemoria. Innehållet
i densamma hade Engblom funnit vara av sådan beskaffenhet, att utredning
genom förhör varit påkallad. Promemorian, vid vilken varit fogat brevet
från Gullström, hade i kommendantsexpeditionen diarieförts såsom ankommande
handling.

Dåvarande chefen för marinen, viceamiralen F. Tamm anförde: Det syntes
Tamm som om brist på omdöme förelegat på flera händer. Oavsett uppfattningen
örn Bernhardts uppträdande, kvalifikationer och omdömesgillhet
ansåge Tamm anledning föreligga till en granskning av de mot Bernhardt
vidtagna åtgärderna och av de därmed sammanhängande förhållandena.

Från protokollen i de ovan omförmälda målen inhämtades vidare bland
annat följande.

Nilsson hördes på begäran av Gullström och dennes medparter i det senare
målet som vittne och anförde därvid bland annat: Nilsson hade sedan den
10 mars 1942 tjänstgjort såsom stabsassistent vid Stockholms kustartilleriförsvar
och hade till närmaste tjänsteåligganden haft att handlägga personalärenden
vid det infanteriförband, som tillhörde Stockholms kustartilleriförsvar.
Enligt order av kommendanten i Vaxholms fästning, numera chefen
för Stockholms kustartilleriförsvar, vilken Nilsson vöre direkt underställd,
ägnade Nilsson tillsyn åt personalvårdsärendena vid hela Stockholms
kustartilleriförsvar. Till hösten 1942 hade stabsassistenten Nettelblatt varit
chef för personalvårdsavdelningen inom Vaxholms fästning respektive Stockholms
kustartilleriförsvar. Sedan Nettelblatt frånträtt denna befattning, vore

351

Nilsson chef för denna avdelning. Det ålåge stabsassistenten att allt emellanåt
företaga inspektionsresor till olika förläggningar, särskilt i och för
samråd med på förbanden tjänstgörande assistenter. I sådant syfte hade
Nilsson i april 1942 föietagit en resa till Korsö. Det hade icke varit någon
särskild omständighet, som föranlett denna resa, utan den hade ingått i en
på förhand uppgjord resplan. I enlighet med vad Nilsson vanligen plägade
göra, hade Nilsson även vid detta besök inspekterat baracker och matsalar
samt härunder kommit i samspråk med ett flertal meniga. Av vad som förekommit
vid dessa samtal hade framgått, att den allmänna stämningen bland
manskapet varit »mycket tryckt» och kunde betecknas såsom »dålig beredskapsstämning».
Manskapet hade ondgjort sig över att Bernhardt ofta inför
samlad trupp hållit långa förmaningstal beträffande merendels bagatellartade
förhållanden. Vid dessa Nilssons samtal hade särskilt framhållits, att
officerarna använde spritdrycker i stor utsträckning och anordnade festligheter
samt att manskapet ondgjort sig häröver med hänsyn till att Bernhardt
gentemot manskapet ådagalagt stor stränghet i fråga om spritförtäring. Flera
av de meniga, med vilka Nilsson samtalat, hade framhållit, att enligt deras
uppfattning Löwenhielm icke varit tillräckligt energisk i fråga örn att
hos Bernhardt påtala de missförhållanden, som ansågos föreligga. På kvällen
samma dag Nilsson kommit dit hade Nilsson vid ett samtal med Löwenhielm
framkastat en fråga, huruvida det icke kunde vara lämpligt, att Nilsson
inför kommendanten avgåve berättelse angående stämningen inom förläggningen.
Löwenhielm hade i anledning härav förklarat, att han i första
hand själv ville försöka bidraga till förbättring av förhållandena. Löwenhielm
hade även vid detta tillfälle beklagat sig över att han skulle sätta till
tid för framförande av klagomål från manskapet. Dagen efter detta samtal
hade Nilsson i Sandhamn sammanträffat med Gullström. Härvid hade förhållandena
å Korsö kommit på tal dem emellan. Gullström hade icke framställt
något förslag om att Nilsson skulle ingripa på något sätt. Efter återkomsten
till fästningen hade Nilsson till Nettelblatt inrapporterat sina iakttagelser
från resan. I samråd med Nettelblatt hade bestämts, att Nilsson
skulle från Gullström infordra närmare upplysningar i saken, och Nilsson
hade i anledning härav till Gullström avlåtit ett så lydande brev:

»Vaxholm den 8 maj 1942.

Broder.

Med åberopande av vårt samtal betr förhållandena på Ivo, som av flera
sagesmän att döma inte är för trevliga, ber jag Dig att -— fullkomligt konfidentiellt
— ge mig några skildringar av vad som där sig tilldragit haver.
Bland KA 1 folk i själva Sandhamn finns en bra man som heter Högström
(?). Jag är inte riktigt säker på namnet, men lian är anställd i Sthlm Gasverk.
Den mannen är bra informerad. Tala med honom. Olli lian är tveksam,
så referera till mig. Jag är tacksam om jag kunde få dessa tips så fullständiga
som möjligt och helst omgående. Vännen L. på KO vill jag av skäl
som Du kanske förstår inte blanda in i den här härvan; han har det lie -

352

kymmersamt nog ändå. Men saken måste förr eller senare fram, helst då
förr. Jag kan emellertid inte göra någon ''stöt’ förrän... etc. — — —.»

Nilsson anförde vidare: Nilsson hade antingen kort före eller kort efter
avlåtandet av brevet haft ett telefonsamtal med Gullström och därvid förklarat,
att de upplysningar, som kunde komma att lämnas av Gullström,
skulle behandlas konfidentiellt, och då Nilsson sedermera mottagit Gullströms
brev av den 13 maj 1942, hade Nilsson fattat de uppgifter, som däri
lämnats, allenast såsom ett återgivande av de rykten, som cirkulerade bland
manskapet och ej såsom påstående om att det faktiskt förelåge sådana förhållanden,
varom vid nämnda tid ryktats. — Nilsson hade närvarit vid det
tillfälle, då Gullström och dennes medparter varit kallade till förhör inför
Engblom. Sedan vid detta tillfälle Löwenhielm till en början redogjort för
de rykten, som cirkulerat bland manskapet på Korsö, hade Engblom tillfrågat
Nilsson om anledningen till att dessa förhållanden icke blivit inrapporterade
till honom genom Nilssons försorg. Nilsson hade då förklarat, att
Nilsson efter besök på platsen anmodat Gullström att inkomma med skriftlig
redogörelse angående sina iakttagelser och att dylik redogörelse inkommit
ävensom att Nilsson hade haft för avsikt att göra ytterligare utredning.
Engblom hade begärt att få se Gullströms brev, och Gullström hade då framlämnat
en avskrift därav. Härvid hade Gullström betonat, att brevet icke
vöre någon tjänsteskrivelse, utan av Gullström ansetts och framhållits vara
ett konfidentiellt underhandsmeddelande.

Gullström uppgav: Efter inkallelse till beredskapstjänst i landstormssergeants
tjänsteställning hade han tjänstgjort såsom bataljonsombud å tredje
bataljonen med förläggning senast i Sandhamn under tiden från mitten av
mars till slutet av maj 1942. I sin egenskap av bataljonsombud hade han haft
till väsentlig uppgift att tillse personalvården inom bataljonen. Han hade
varit direkt underställd bataljonschefens, kaptenen Edström, befäl. Vid något
tillfälle i början av maj 1942 hade Nilsson i tjänsten besökt förläggningarna
i Sandhamn och å Korsö för inspektion i avseende å personalvårdsärendena.
Under detta besök hade Nilsson omtalat för Gullström, att han vid samtal
med manskapet å angivna platser funnit, att det cirkulerade vissa rykten
angående missförhållanden från befälets sida och att i anledning härav
misstämning rådde bland manskapet. Nilsson hade anmodat Gullström att
i fortsättningen uppmärksamma dessa förhållanden och att göra vissa undersökningar
ävensom att hålla Nilsson underrättad angående sina iakttagelser.
Gullström, som ofta haft anledning i tjänsten besöka Korsö, där en landstormsavdelning
vore förlagd, hade i anledning av samtalet nied Nilsson
verkställt en del undersökningar, i första hand genom samtal med olika personer
bland manskapet, främst med Fastén. Denne hade genom utfärdad
order utsetts till ledare för förströelseverksamheten inom sektionen under
överinseende av Löwenhielm. Genom denna sin verksamhet hade Fastén
kommit att framstå såsom förtroendeman för manskapet. Efter någon tid
hade Gullström antingen i telefon eller brevledes anmodats av Nilsson att
påskynda sina undersökningar samt skriftligen avfatta resultatet därav. I

353

anledning härav hade Gullström avfatlat brevet av den 13 maj 1942. Detta
hade Gullström betraktat såsom en underhandsskrivelse av konfidentiell
natur. Vid ett telefonsamtal med Nilsson antingen omedelbart före eller omedelbart
efter avlåtandet av sistnämnda brev hade Gullström påfordrat, att
brevet skulle behandlas konfidentiellt. — Då Engblom under besöket hos
honom uppmanat de tillstå deskomna att berätta allt vad de hade sig bekant
angående de påtalade förhållandena, hade Gullström ansett sig skyldig att
upplysa Engblom om förefintligheten av brevet. Engbloms önskan att få
taga del av brevets innehåll hade Gullström ansett sig skyldig villfara, då
Gullström utgått ifrån att ett begagnande av brevet komme på Engbloms
eget ansvar. Huruvida Gullström upplyst Engblom om att brevet vore av
konfidentiell natur, kunde Gullström icke erinra sig.

Edström anförde angående Gullströms ställning: Av den bataljon, över
vilken Edström fört befälet, hade endast staben och en styrka om ungefär
en pluton varit förlagda i Sandhamn med omnejd. Edström hade med denna
del av bataljonen varit underställd Bernhardt, i följd varav Löwenhielm
i viss mån varit att betrakta som Gullströms överordnade. Övriga delar av
den bataljon, vars chef Edström varit, hade varit underställda de sektionschefer,
inom vilkas bevakningsområden de varit förlagda.

Löwenhielm berättade: Han hade den 15 augusti 1941 inryckt till militärtjänstgöring
såsom värnpliktig flaggkorpral. Från och med den 4 februari
1942 hade han tjänstgjort såsom assistent med bibehållen tjänstgöring såsom
flaggkorpral inom Sandhamnssektionen med åliggande att tillse personalvården
därstädes. Troligen den 1 mars 1942 hade han befordrats till sektionsassistent
med sergeants tjänsteställning med uppgift att omhänderha
personalvården inom sektionen. — Den 23 mars 1942 hade Löwenhielm
besökt Vaxholms kastell för att å skrädderiverkstaden låta taga mått för
en uniform åt sig i egenskap av assistent. Vid samma tillfälle hade han uppsökt
fästningsassistenten, som tidigare anmodat Löwenhielm att uppsöka
denne vid besök i Vaxholm. Fästningsassistenten hade meddelat, att Engblom
önskade tala med Löwenhielm. I anledning härav hade Löwenhielm inställt
sig hos Engblom. Denne hade talat nied Löwenhielm örn den verksamhet,
som ankomme å assistenterna. Vidare hade han uttryckt sitt missnöje med
anledning av en hemlig högkvartersorder avseende personalvården inom försvarsmakten,
i vilken order förekomme en del ogynnsamma uttalanden angående
kustartilleriet. Engblom hade yttrat, att han för sin del icke kände
till några anmärkningsvärda förhållanden, vad anginge Vaxholms fästning,
och funne det tråkigt att på sätt som skett från högkvarteret få anmärkningar,
som kunde rikta sig även mot Vaxholms kustartilleriregemente. I
samband härmed hade Engblom yttrat, att diirest det vid förläggningarna
förekomme något anmärkningsvärt i fråga örn befälets förhållande till manskapet,
assistenterna borde vända sig direkt till Engblom och delgiva denne
sina iakttagelser. På Löwenhielms fråga, örn assistenterna skulle brevledes
tjänstevägen meddela sina iakttagelser, hade Engblom svarat, att de kunde
telefonera till honom eller på annat sätt sätta sig i förbindelse med honom.

23—458743. Militie ombudsmannens ämbetsberättelse.

354

Under sin tjänstgöring inom Sandhamnssektionen hade Löwenhielm kommit
till insikt om att förhållandet mellan befäl och manskap varit dåligt. Sedan
länge hade bland manskapet cirkulerat rykten angående befälet av graverande
natur. Närmast med anledning av livliga rykten angående en fest,
som officerarna avhållit å Runmarö den 13 maj 1942, hade Löwenhielm sett
sig föranlåten att den 14 maj i telefon sätta sig i förbindelse med Engblom
och anmäla att det förelåg vissa missförhållanden mellan befäl och manskap.
Samtalet hade varit mycket kort och slutat med att Engblom beordrat Löwenhielm
att påföljande morgon inställa sig hos Engblom. På kvällen samma
dag hade Löwenhielm genom signalmeddelande från kommendantstaben till
sektionschefen beordrats att inställa sig hos Engblom tidigast möjligt påföljande
dag. Ungefär samtidigt hade stabschefen, numera överstelöjtnanten S.
J. Puke, telefonerat till Löwenhielm och förhört sig örn vad saken närmast
gällde. Även detta samtal hade varit ganska kortvarigt. För att Löwenhielm
vid det tillämnade besöket hos Engblom skulle få stöd för de uppgifter han
avsåge att lämna, hade han hos stabschefen anhållit att få vid besöket hos
Engblom bliva åtföljd av Gullström, Fastén och Koorn. Dessa sistnämnda
hade senare samma dag genom signalmeddelanden kallats till inställelse inför
Engblom påföljande morgon. Syftet med att Löwenhielm på sätt som
skett satt sig i förbindelse med Engblom hade varit, att han och övriga tilltalade
velat på manskapets vägnar få till stånd en utredning rörande allt vad
som påstods lia förekommit. Löwenhielm hade ansett det vara hans tjänsteplikt
såsom assistent att för åstadkommande av rättelse till Engblom såsom
varande den högste chefen för personalvården inom Vaxholms fästning meddela,
att uppenbar misstämning rådde mellan befälet och manskapet och att
denna misstämning enligt många tecken syntes till icke ringa del vara att
tillskriva befälet. Löwenhielm •—- som befarade att vissa uppgifter örn vad
som förekommit vid sektionen skulle komma till pressens kännedom — hade
även funnit det vara hans plikt ej blott som assistent utan ock som värnpliktig
medborgare att söka förhindra, att för försvaret skadliga rykten och påståenden
spredes offentligen. Löwenhielm och de honom åtföljande personerna
hade icke kunnat garantera för riktigheten av varje särskild detalj i
det material, som framlades. Engblom hade uppmanat dem att berätta allt
vad de hade sig bekant. De hade ansett samtalet med Engblom vara av förtrolig
karaktär.

Koorn anförde: Han hade under tiden den 23 februari—den 17 maj 1942
varit förlagd å Korsö samt därunder, utöver sina rent militära åligganden,
varit av manskapet utsedd såsom representant i utspisningsnämnden. Vid
något tillfälle i mars eller april 1942 hade han blivit beordrad att inställa sig
hos Engblom för att lämna upplysning i anledning av uppgifter i en tidningsnotis
angående en vid förläggningen inträffad händelse. Denna ägde icke
något samband med förhållandena i förevarande mål. Under samtal med
Engblom hade denne yttrat, att därest något missförhållande uppstode vid
förläggningen, Koorn skulle rådgöra med Engblom därom, innan någon annan
åtgärd vidtoges i saken. Koorn hade i anledning härav framhållit, att

355

han under vissa förhållanden icke gärna kunde begära permission från
tjänsten för att uppsöka Engblom. Denne hade då tillsagt Koorn att i sådant
fall telefonledes sätta sig i förbindelse med honom och nämnt att Koorn
därefter skulle beordras till inställelse inför Engblom. Såvitt Koorn kunde
erinra sig, hade han vid något tillfälle omtalat för Löwenhielm eller Fastén,
vad som förekommit vid samtalet mellan honom och Engblom. Vid skilda
tillfällen därefter hade olika personer bland manskapet för Koorn påpekat
vissa missförhållanden, som varit rådande vid förläggningen i avseende å befälets
sätt att förhålla sig. Koorn hade i anledning härav vänt sig till Löwenhielm
och talat med denne om lämpligheten av att varsko Engblom örn att
misstämning rådde bland manskapet. Vid detta tillfälle hade även Fastén
närvarit. Kort därefter hade signalmeddelande ankommit till förläggningen
med order örn att Löwenhielm, Koorn och Fastén påföljande morgon skulle
inställa sig hos Engblom.

Fastén förmälde: Han hade under tiden den 23 februari—den 19 juni 1942
varit förlagd å Korsö och under denna tid tjänstgjort såsom förströelseledare,
i vilken egenskap han varit underställd Löwenhielm. Även till Fastén hade
en del av manskapet hänvänt sig samt påpekat vissa missförhållanden i avseende
å befälets förhållande i och utom tjänsten. Fastén hade talat härom
med Koorn, varefter de vänt sig till Löwenhielm och rådgjort med denne.
Kort därefter hade Fastén tillika med Löwenhielm och Koorn beordrats att
inställa sig hos Engblom.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i skrivelse den 5 december 1945 till chefen
för marinen följande.

I den 8 september 1941 av försvarsstaben utfärdade anvisningar för personalvården
vid marinen (högkvartersorder nr 61: 1941) anfördes bland annat
följande: Det vore av yttersta vikt att under krig eller långvarig förstärkt
försvarsberedskap upprätthålla och utveckla icke blott krigsmannens militära
färdigheter, utan även den rätta krigsmannaandan och den fasta disciplinen.
För att detta syfte skulle tillgodoses, ankomme det på varje chef och
allt övrigt befäl att även vid sidan av den rent militära tjänsten städse omtänksamt
vårda sig örn sina underlydandes bästa. Härmed avsåges såväl
dessas och deras familjers ekonomiska och andliga enskilda förhållanden
som den allmänna trevnaden i de militära förläggningarna. Endast härigenom
kunde skapas ett sådant naturligt och förtroendefullt samarbete, präglat
av ömsesidig respekt och gott kamratskap, som gåve personalen den inre
styrka, som krigets hårda påfrestningar krävde. Vid marinens högre och
lägre förband skulle vid mobilisering och förstärkt försvarsberedskap de militära
cheferna i sin personalvårdande uppgift biträdas av assistenter. Innebörden
härav skulle av chefen klargöras för assistenten samt av chef för
lägre förband även för personalen. Det vore tjänstefel av assistenten alt till
annan myndighet eller utomstående vidarebefordra tjänsteärenden annat än

356

när chefen därtill lämnat sitt medgivande. Beträffande stabsassistent föreskrevs,
att han skulle biträda kommendant i kuslläslning i dennes personalvårdande
verksamhet. Stabsassistenten skulle genom insatser på det sociala
och kulturella området verka för stärkande av personalens fysiska och moraliska
kraft. Han skulle biträda befälet i vården av personalens personliga
angelägenheter och i verksamheten för skapande av en god krigsmannaanda.
Förbandsassistenter skulle biträda sektionschefer i deras personalvårdande
verksamhet. Den militäre chefen vore den för personalvården ansvarige.
Assistenterna vore chefens biträden. Det ålåge stabsassistent att genom personligt
samarbete med assistenterna vid chefen direkt underställda förband
hålla kontakt med den socialvårdande och kulturella verksamheten. Stabsassistent
skulle anpassa sin verksamhet efter den militära tjänstens krav och
för sådant ändamål skaffa sig noggrann kännedom om de militära förhållandena
samt fortlöpande taga del av vid förbandet utfärdade order, som kunde
beröra hans verksamhet. Stabsassistent skulle vinnlägga sig om ett taktfull!
uppträdande samt söka åvägabringa ett förtroendefullt samarbete med såväl
befäl som meniga. Förbandsassistent skulle i samverkan med vederbörliga
stabsassistenter såsom biträde åt sin chef utföra de personalvårdande uppgifter,
som ålades eller medgåves av förbandschefen, samt själv hos denne
väcka förslag, framför allt med hänsyn till nyttiggörande av fritiden. Det
ålåge förbandsassistent bland annat att medelst personlig omvårdnad om
manskapet samt vaket iakttagande av dess bekymmer och stämningar söka
uppmuntra och bistå detsamma, att förklara och tillrättalägga anledningarna
till sådana bestämmelser och förordningar, om vilka personalen genom underrättelser
från hemorten kunde erhålla en skev uppfattning, samt att personligen
eller i erforderliga fall genom hänvisning till vederbörande stabsassistent
biträda manskapet vid avfattande av framställningar till olika myndigheter.

Löwenhielm har meddelat, att Engblom den 23 mars 1942 till Löwenhielm
yttrat, att därest det vid förläggningarna förekomme något anmärkningsvärt
i fråga om befälets förhållande till manskapet, assistenterna borde vända sig
direkt till Engblom och delgiva denne sina iakttagelser. På Löwenhielms
fråga, om assistenterna skulle brevledes tjänstevägen meddela sina iakttagelser.
hade Engblom svarat, att de kunde telefonera till honom eller på annat
sätt sätta sig i förbindelse med honom.

Koorn har förklarat, att Engblom vid ett tillfälle i mars eller april 1942
tillsagt Koorn, att denne, därest något missförhållande uppstode vid förläggningen,
skulle rådgöra med Engblom därom, innan någon annan åtgärd vidtoges
i saken, samt att Koorn i sådant fall borde telefonledes sätta sig i förbindelse
med Engblom.

Gullström har uppgivit, att Nilsson vid besök i början av maj 1942 å förläggningarna
i Sandhamn och å Korsö för Gullström omnämnt, att Nilsson
vid samtal med manskapet å nämnda platser erfarit, att det cirkulerade vissa
rykten angående missförhållanden från befälets sida och att i anledning
härav misstämning rådde bland manskapet. Nilsson hade anmodat Gullström

357

att i fortsättningen uppmärksamma dessa förhållanden och alt göra vissa
undersökningar ävensom att hålla Nilsson underrättad angående sina iakttagelser.

I brev till Gullström den 8 maj 1942 hade Nilsson därefter bett Gullström
att giva några skildringar angående vad som tilldragit sig på Korsö.

Nilsson har uppgivit, att han i april 1942 företagit en resa till Korsö samt
därvid erfarit, att den allmänna stämningen bland manskapet varit »mycket
tryckt». Det hade särskilt framhållits, att officerarna använde spritdrycker
i stor utsträckning och anordnade festligheter, samt att manskapet ondgjort
sig häröver med hänsyn till att Bernhardt gentemot manskapet ådagalagt
stor stränghet i fråga om spritförtäring.

Genom vad i ärendet förekommit, särskilt Löwenhielms och Koorns nyss
återgivna uppgifter, mot vilka Engblom ej gjort någon erinran, måste anses
utrett, att såväl Löwenhielm som Koorn av Engblom erhållit speciella uppdrag
att direkt lill Engblom rapportera sina iakttagelser beträffande vissa
förhållanden. Det synes uppenbart, att de förhållanden, som av Engblom
åsyftats, varit sådana, där anmärkning kunde riktas mot vederbörande förbandschef
själv för dennes eget förhållande eller för underlåtenhet från dennes
sida att ingripa för att åstadkomma rättelse beträffande vissa för förbandschefen
kända missförhållanden.

Där underlydande avser att för brott angiva sin förman gäller väl, att han
äger så till vida göra avsteg från eljest gällande bestämmelser örn militär
tjänsteväg, att han med förbigående av förmannen kan vända sig till närmast
högre befälhavare. Såväl Löwenhielm som Koorn lia sålunda ägt att
direkt till Engblom ingiva anmälan mot Bernhardt. Därest Löwenhielm eller
Koorn för sådant ändamål av eget initiativ vänt sig till Engblom, skulle det
icke — under förutsättning att tillräckliga skäl därtill förelegat — i och för
sig varit något att anmärka däremot.

Vad som i förevarande fall föranleder anmärkning är det förhållandet, att
Engblom på förhand anmodat Löwenhielm och Koom att vända sig till Engblom.
Engbloms nämnda förfarande synes i realiteten ha inneburit, alt underlydande
satts att övervaka sin förman, en anordning, som ur olika synpunkter
måste ingiva betänkligheter. Det vore ju en i längden ohållbar situation,
att en underlydande på uppdrag bevakar en förmans olika steg och
handlingar för att då anledning därtill kan förekomma avgiva rapport till
dennes chef. Därest det bleve känt inom förbandet, att dylika åtgärder vidtagits,
skulle med största sannolikhet förbandschefens auktoritet därigenom
lida allvarlig skada och disciplinen undergrävas. Redan möjligheten att dylika
metoder tillämpas torde vara ägnat att skapa en känsla av irritation
och misstänksamhet och kan enligt min mening icke befrämja upprätthållandet
av en god anda inom krigsmakten. Att som i förevarande fall skett för
en sådan uppgift begagna den »övervakade» befälhavarens närmaste förtroendeman
i fråga om personalvården, sektionsassistenten Löwenhielm, gör
enligt min mening Engbloms förfarande än mer olämpligt.

.358

Med hänsyn till de synpunkter som ovan framhållits bör en sådan metod,
som av Engblom begagnats för att erhålla direkta informationer om befälets
förhållanden, icke få förekomma. Därest icke någon av Bernhardts underlydande
av egen drift till Engblom personligen eller någon i dennes stab framförde
meddelanden angående Bernhardts förhållanden, har Engblom, för den
händelse han ansett sig böra hysa misstankar om att anledning till anmärkning
mot Bernhardt kunde föreligga, bort genom egen inspektion eller genom
anlitande av sin stabspersonal verkställa utredning. Den, som av Engblom
för sådant ändamål förordnades att hålla förhör vid Bernhardts förband,
borde givetvis ha varit beredd att därvid även höra Bernhardt själv.
Jämlikt stadgandet i § 4 militär bestraffningsförordning borde den, som förordnats
att verkställa en dylik utredning, ha innehaft högre tjänsteställning
än Bernhardt.

Engblom har genom sitt tillvägagångssätt för att i ifrågavarande fall inhämta
upplysningar bland annat om Bernhardt visat oförstånd i tjänsten.
Med hänsyn till omständigheterna och då jag förutsätter, att Engblom för
framtiden kommer att ställa sig den av mig uttalade uppfattningen till efterrättelse,
låter jag emellertid i denna dei av ärendet bero vid den erinran, som
innefattas i det anförda.

Av Bernhardt i övrigt hos militieombudsmannen framförda påståenden
och yrkanden föranleda icke någon vidare åtgärd från min sida.

Jag får anhålla, att Engblom genom Eder försorg måtte erhålla del av
denna skrivelses innehåll.

30. Angående rätt att kvittningsvis innehålla avlöning.

Under de senaste åren ha i olika sammanhang under militieombudsmannens
prövning kommit frågor, som röra kronans rätt att för fordran hos
militär personal kvittningsvis innehålla personalen tillkommande lön eller
liknande förmåner.

1. Efter särskild undersökningsförrättning blev värnpliktige korpralen nr
640-17-24 Svensson genom beslut av vederbörande fartygschef ålagd att till
kronan utgiva 6 kronor 40 öre såsom ersättning för vissa förkomna backlagseffekter,
som Svensson i egenskap av backlagsförman utkvitterat från
uppbördsmannen.

I en den 23 november 1942 till militieombudsmannen inkommen skrift
gjorde Svensson förfrågan rörande den honom åvilande ersättningsskyldigheten.

Med hänsyn till ärendets principiella innebörd anhöll militieombudsmannen
hos marinförvaltningen om utlåtande beträffande dels fastställandet av
ersättningsskyldighet i fall, då vederbörande icke vore villig att ersätta uppkommen
förlust av eller skada å kronans egendom, dels ock rätten att innehålla
den ersättningsskyldiges avlöning vid förlust av eller skada å annan
materiel än beklädnadspersedlar.

359

I sistnämnda hänsende anförde marinförvaltningen i utlåtande den 5 mars
1943 bland annat: Ett beslut av förvaltningsmyndighet, varigenom ersättningsskyldighet
ålades för förkommen eller skadad materiel, som tillhörde
kronan, vore icke en sådan rättstitel, att exekution på grund av beslutet
kunde erhållas. Därest den, som sålunda ålagts ersättningsskyldighet, icke
frivilligt erlade betalning för det förkomna eller skadade, torde det vara
förenat med stora svårigheter att indriva ersättningsbeloppen i fråga, såvida
icke möjligheter förelåge att av hans avlöning innehålla, vad som erfordrades
för täckande av nämnda skuld. I reglemente för marinen del II
g 196 mom. 4 och 5 föreskreves, att, därest under expedition någon manskapet
tillhörig beklädnadspersedel förlorats eller skadats samt denne efter
undersökningsföifarande ålades att ersätta densamma, ersättningen för persedeln
skulle innehållas av den ersättningsskyldiges avlöning. Nämnda bestämmelse
avsåge sålunda endast förlust eller skada under expedition. Motsvarande
bestämmelser om ersättningsskyldighet under andra förhållanden
än expedition och om ersättningsskyldighet för annan materiel än beklädnadspersedlar
saknades. I den numera upphävda, av marinförvallningen den
9 maj 1931 fastställda beklädnads- och sängservisstaten för flottans värnpliktiga
under fredstjänstgöring mom. 7 fanns en bestämmelse av innehåll,
att, när till beklädnaden hörande persedel gått förlorad eller skadats och
vederbörande efter gjord undersökning ålagts ersätta persedeln, i land kompanichef
och ombord divisionsofficer skulle avfordra den värnpliktige vederbörligt
ersättningsbelopp eller, i den mån sådant icke kunde lämnas, av hans
avlöning innehålla, vad som erfordrades för täckande av skulden till kronan.
Motsvarande bestämmelse saknades i den av marinförvaltningen den
30 april 1941 fastställda krigsbeklädnadsstaten för flottans och kustartilleriets
värnpliktiga. Bestämmelsen i 1931 års stat torde, därest man gåve densamma
den tolkningen, att det förefunnes en rätt att utan laga domstols
beslut i ersättningsfrågan mot värnpliktigs vilja innehålla honom tillkommande
avlöningsmedel, knappast lia varit lagligt bärande. Förfarandet skulle
i så fall ha varit tänkt såsom kvittning. En bindande förpliktelse att ersätta
förkommen eller förstörd persedels värde kunde emellertid endast uppkomma
antingen genom laga domstols beslut eller genom eget åtagande. Beträffande
fast anställt manskap kunde det dock ifrågasättas, huruvida icke beslut
av förvaltningsmyndighet, i den ordning reglementet för marinen stadgade
i reglerna för undersökningsförfarandet, borde jämställas med laga
domstols beslut. Det fast anställda manskapet hade i och med underskrivandet
av anställningskontraktet underkastat sig, vad i reglemente för marinen
funnes stadgat. Svensk rätt tänkte sig egentligen kvittning såsom yrkande
inför domstol av svarande eller gentemot utmätningsman. I doktrinen
hade beträffande kvittning utan medverkan av domstol och utmätningsman
anförts, att befogenheten att kvitta icke kunde tillkomma gäldenären, utan
att hänsyn jämväl loges till borgenärens — i detta fall den värnpliktiges —
rimliga intressen. Intresset att utfå avlöning och sålunda medel för sin existens
borde anses vara av den art, alt kronans anspråk på kvittning icke kunde

360

göras alltför starkt gällande. I detta sammanhang kunde erinras om de utvidgade
bestämmelserna om utmätningsfri egendom för värnpliktiga samt
kungörelsen den 5 mars 1926 (nr 60) angående avlöning för rullförings-(sjörullförings-)
befäl och värnpliktiga under fredstid, till vars 11 § genom kungörelsen
den 26 maj 1933 (nr 247) fogats ett nytt stycke av följande lydelse:
»För kvittning mot fordran, som kronan må äga hos värnpliktig på grund
av förhållande, som har samband med värnpliktstjänstgöringen, må intjänt
penningbidrag icke tagas i anspråk till större del än att, förutom det belopp
vilket må varda innehållet såsom bidrag till familjeunderstöd, för den värnpliktige
själv återstå 30 öre för dag räknat.» Det hade sålunda förutsatts, att
kvittningsrätt förelåge, men man hade velat mildra följderna av en alltför
oinskränkt användning av densamma genom att lämna åtminstone en
mindre del av den värnpliktiges avlöning orörd. Principerna om kvittning
i fredsavlöningsbestämmelserna måste naturligtvis anses vara tillämpliga
jämväl å krigsavlöningsbeslämmelserna. Av militieombudsmannens ämbetsberättelse
1930 s. 187 syntes framgå, att militieombudsmannen utgått från
att kronan under alla förhållanden skulle äga rätt att med avseende å den
värnpliktiges avlöning utöva kvittning för eventuell motfordran, dock att
därvid icke hela avlöningen skulle kunna tagas i anspråk. Å andra sidan
syntes av militieombudsmannens ämbetsberättelse 1942 s. 47 framgå, att
kvittningsrätt icke förelåge, därest stöd saknades i lagakraftägande dom eller
frivilligt åtagande. Utginge man nu från att beslut i undersökningsförfarande
enligt reglementet för marinen — åtminstone beträffande värnpliktiga —
icke innefattade ett med lagakraftägande dom jämställt beslut, så förefunnes
för kronan icke rätt till kvittning annat än då den värnpliktige medgåve sådant.
I allt fall förefunnes icke någon möjlighet att innehålla den ersättningsskyldiges
avlöning vid förlust av eller skada å annan materiel än beklädnadspersedlar.
Där sa skett samt besvär däremot anförts hos marinförvaltningen,
hade marinförvaltningen städse bifallit besvären.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom skrivelse den 14 april
1943. Enligt militieombudsmannens mening utvisade utredningen, att det
icke förfarits oriktigt, då Svensson fick ersätta de förlorade effekterna. Det
erinrades emellertid, att det stått Svensson fritt att, därest han icke åtnöjt
sig med fartygschefens beslut, påyrka undersökning vid krigsrätt.

Det må anmärkas att fartygschefens beslut i enlighet med då — före tillkomsten
av lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare
att ålägga ersättningssskyldighet — gällande bestämmelser i reglementet
för marinen meddelats i administrativ ordning.

2. Löjtnanten i flottans reserv Hans Slrodel, som tjänstgjort vid Karlskrona
örlogsstation, blev den 19 april 1942 avpolletterad för tjänstgöring vid
Öresunds marindistrikt. För tid därefter blev Strodel påförd ersättning för
portion med 34 kronor 40 öre. Anledningen därtill synes lia varit, att Strodel
icke samtidigt med att bespisningen avslutats genom att återtaga det till vederbörande
matinrättning avlämnade portionskortet eller annorledes gjort an -

361

målan om bespisningens upphörande från och med'' den 19 april 1942. Efter
ansökning av Strodel fann stationsintendenten vid örlogsstationen icke skäl
att upphäva det beslut, varigenom Strodel påförts 34 kronor 40 öre. Å den
Strodel för januari och april 1943 tillkommande lönen gjordes därefter avdrag
för portionskostnad för april och maj 1942.

I en den 6 maj 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
Strodel klagomål. På förslag av marinförvaltningen lät militieombudsmannen
översända handlingarna i ärendet till marinförvaltningen i syfte att sätta ämbetsverket
i tillfälle att avgöra ärendet såsom klagan över förvaltningsbeslut.
Ärendet avgjordes av marinförvaltningen genom skrivelse till Strodel den 6
oktober 1943, vari anfördes bland annat: Då Strodel icke ens gjort gällande,
att portion för tiden den 19 april—den 31 maj 1942 icke tillagats för honom,
måste han anses ersättningsskyldig gentemot kronan för den genom tillagningen
uppkomna kostnaden, vilken skäligen icke borde skattas lägre än
portionskostnaden, 80 öre, eller tillhopa 34 kronor 40 öre. På grund av vad
sålunda förekommit, funne marinförvaltningen icke skäl att ändra eller upphäva
påföringen. Med hänsyn till ämbetsverkets beslut i ersättningsfrågan
föranledde Strodels klagomål beträffande avdrag å lön icke någon ämbetsverkets
åtgärd.

Av Strodel hos Kungl. Maj:t anförda besvär över marinförvaltningens beslut,
fann Kungl. Maj:t enligt beslut den 2 november 1944 icke föranleda ändring
i marinförvaltningens beslut.

Med anledning av att i ärendet åberopats vissa föreskrifter den 21 november
1940 angående innehållande av lön i stammanskapets vid marinen intresseräkenskaper,
framhöll marinförvaltningen i yttrande till militieombudsmannen
den 13 augusti 1943, att därigenom icke meddelats något allmänt
tillstånd till införsel för sådan personals skulder till kronan utan allenast angivits,
att sådant innehållande av lön, som för tillvaratagande av kronans
rätt kunde finnas erforderligt, jämväl skulle redovisas i intresseräkenskapema.

Enligt beslut den 6 december 1945 av tjänstförrättande militieombudsmannen
Regner skulle Strodels klagomål ej föranleda vidare åtgärd från militieombudsmannens
sida.

3. Flaggkorpralen nr 25-212-26 Erik Ahlfors, som erhållit överstatsanställning
vid Karlskrona örlogsstation, uttog under tiden den 5 september 1941—
den 8 mars 1942 krigsportion vid örlogsstationen till ett belopp av 231 kronor.
Under januari 1943, då beloppet fortfarande var obetalt, innehölls av
Ahlfors’ lön 72 kronor och under februari 1943 73 kronor 50 öre. Sedan
Ahlfors den 5 februari 1943 hos chefen för örlogsstationen anhållit att utfå
det för januari innehållna beloppet, meddelade chefen för örlogsstationen
den 11 februari 1943 det beslut, att framställningen icke föranledde någon
åtgärd, över detta beslut anförde Ahlfors besvär hos marinförvaltningen. På
dessa besvär meddelade marinförvaltningen utslag den 15 maj 1943 och anförde
därvid: Enär avdrag å avlöning utan vederbörandes medgivande icke

362

finge äga ruin i andra fall än de, vilka i särskilda bestämmelser omförmäldes,
samt fall av sådan beskaffenhet nu icke visats vara för handen, prövade
marinförvaltningen lagligt att, med undanröjande av överklagade beslutet,
visa målet åter till chefen för örlogsstationen för ny behandling.

I en den 22 mars 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift hade
Ahliors anhållit, att rättelse måtte vidtagas beträffande myndigheternas mot
lag och rättvisa stridande beslut att innehålla en del av hans lön. Ahlfors
anförde bland annat, att han dels ansåge det orättvist, att han skulle betala
kosten, och dels att han saknade förmåga att betala beloppet med sina dåvarande
begränsade inkomster och ville avvakta en lämpligare tidpunkt.

I utlåtande den 29 maj 1943 anförde marinförvaltningen: Såsom överstatsanställd
flaggkorpral ägde Ahlfors icke rätt att på sin förläggningsort utan
ersättning åtnjuta portion. Några försök från Ahlfors’ sida att reglera skulden
till kronan syntes icke lia gjorts, och det syntes för övrigt icke vara fullt
klarlagt, om Ahlfors erkänt skulden. — Frågan huruvida kronan för en fordran
finge företaga kvittning å utgående lön till den, mot vilken fordringen
riktade sig, hade behandlats i marinförvaltningens utlåtande till militieombudsmannen
den 5 mars 1943. Ifrågavarande utlåtande behandlade i huvudsak
det förhållandet, att kvittningsrätt gjorts gällande mot värnpliktig, därvid
den värnpliktiges skuld grundade sig på förkommen eller förskingrad materiel.
Marinförvaltningen hävdade i utlåtandet, att i de fall, som däri berördes,
kvittningsrätt icke förelåge. Marinförvaltningen ansåge, att vad i nämnda utlåtande
anförts även i princip gällde det fall, att mot en på eller över stat
anställd befattningshavare kvittningsrätt gjordes gällande på grund av en
skuld, som denne ådragit sig gentemot staten. Ämbetsverket hävdade, att för
att en sådan skuld skulle kunna avdragas på vederbörandes lön icke blott
statens fordran borde vara ostridig eller domfäst, utan även att vederbörande
skulle lia medgivit, att skulden finge på angivet sätt avdragas. Även för
en ostridig fordran torde kvittningsrätt mot lön icke mot vederbörandes bestridande
förefinnas. I detta sammanhang finge marinförvaltningen erinra,
att institutet införsel i lön vore gällande mot såväl stats- som privatanställda
löntagare. Därest kronan skulle lia kvittningsrätt för ostridiga fordringar
gentemot sina löntagare, syntes införselinstitutet med avseende å skatter m. m.
sådant icke behöva vara gällande mot i statens tjänst anställda befattningshavare.
Oavsett vad sålunda anförts, syntes stora svårigheter föreligga för staten
att erhålla likvid för fordringar hos sina befattningshavare, därest icke kvittning
mot lön finge äga rum. Detta gällde såväl skulder av nu ifrågavarande
slag som i anmärkningsväg fastställd återbetalningsskyldighet för redogörare.
De problem, som härigenom uppdroges, vore emellertid av den räckvidd, att
de syntes böra bliva föremål för särskild utredning.

I det av Ahlfors hos militieombudsmannen anhängiggjorda ärendet beslöt
tjänstförrättande militieombudsmannen Regner den 6 december 1945 att låta
bero vid vad i saken förekommit. Till försvarets civilförvaltning skulle emellertid
för kännedom överlämnas en promemoria, vari tjänstförrättande militieombudsmannen
upptagit vissa synpunkter rörande kvittningsfrågor.

363

I nyssnämnda promemoria anfördes efter en redogörelse för ovan omförmälda
ärenden följande.

Handlingarna i de av Svensson, Strodel och Ahlfors anhängiggjorda ärendena
visa, att det råder oklarhet rörande rätta tillvägagångssättet, när en
statsanställds fordran på intjänt lön eller dylikt står mot en statsverkets
fordran hos löntagaren. Ett normalt sätt att avveckla två mot varandra stående
fordringsanspråk är, att dessa kvittas till den del de täcka varandra.
Det har synts vara av värde att i anslutning till avgörandet av Strodels och
Ahlfors’ ärenden framlägga vissa allmänna synpunkter på ifrågavarande
spörsmål såvitt angår det militära förvaltningsområdet.

I fråga om ömsesidiga anspråk på betalning i penningar fordras enligt
allmänna civilrättsliga regler för kvittningsrätt allenast, alt den motfordran,
som åberopas av gäldenären då han avkräves betalning, ävenledes skall vara
till betalning förfallen. Denna förutsättning måste givetvis iakttagas även då
statsverket åberopar motfordran till kvittning mot förfallen lönefordran.
Frågan är örn detta är tillräckligt eller örn ytterligare förutsättningar böra
uppställas för utövande av kvittning genom innehållande av lön.

Att kvittning, även mot löntagarens bestridande, bör få ske, då statsverkets
fordran är fastställd genom lagakraftägande utslag av domstol, måste
anses stå utom tvivel. Samma betydelse i detta hänseende som utslag av domstol
tillkommer numera beslut av befälhavare enligt lagen den 9 juni 1944
angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.
Även då löntagaren medgivit motfordringen, synes kvittning böra anses befogad
oavsett hans bestridande.

Å andra sidan lärer det icke böra ifrågakomma att utöva kvittning, örn
statsverkets fordran framstår såsom mindre väl grundad.

Beträffande de fall, då fordringen varken är fastställd på nämnda sätt eller
medgiven och ej heller synes ogrundad, kan till stöd för att kvittning skall
få äga rum åberopas statsverkets intresse av att säkerställa sin rätt redan
innan klarhet vunnits rörande fordringens existens eller storlek. Förhållandet
kan därvid ofta vara sådant, att, om kvitlning icke omedelbart kommer
till stånd, inga utsikter finnas alt framdeles realisera fordringen, till exempel
därför att den betalningsskyldiges tjänstgöring skall upphöra och hans
ekonomiska ställning år dålig. Med hänsyn härtill kan jag i princip icke ansluta
mig till åsikten, att möjlighet att innehålla lön i regel skulle finnas allenast,
då lagakraftägande dom föreligger eller löntagaren medgiver kvittning.
Uppfattningen, all innehållande av lön i kvitlningssyfte icke förutsätter laga
dom, har även tidigare hävdats av militieombudsmannen. I denna del hänvisas
till ämbetsberättelsen 1939 s. 205 ff. (jfr även 1930 s. 187). Uttalandena
i ämbetsberättelsen 1942 s. 47 sta icke i strid mot denna upplattning, de
beröra icke frågan örn kvittning utan frågan örn behörigheten att meddela
ett för den värnpliktige bindande betalningsåläggande.

En annan sak är, att den principiella inställningen till kvittning kan behöva
undergå jämkningar på grund av speciella förhållanden, som rada pa
det område, som i det särskilda fallet beröres. Statsverket kan av billighets -

364

skäl avstå från att utöva sin kvittningsrätt. Ett sådant avstående kan ske
genom administrativa författningar, vilka uppdraga normer för förvaltningsmyndigheternas
handlande. Den omsländigheten, att kvittningsförfarande i
vissa fall uttryckligen anbefallts i en administrativ författning, skulle möjligen
kunna anses innebära, att förfarandet i andra fall ej vore tillåtet. Det
synes dock ligga närmast till hands att uppfatta förhållandet så, att det i ett
praktiskt viktigt fall ansetts lämpligt att uttryckligen reglera kvittningsförfarandet,
medan andra situationer lämnats oreglerade för att lösas enligt
allmänna grundsatser. I alla de fall, då vederbörande förvaltningsmyndighet
icke är bunden av meddelade föreskrifter, har den att själv taga ställning
till frågan om kvittning under beaktande av de allmänna principerna
för kvittning och de särskilda omständigheter, som föreligga.

I fråga om kvittning mot lånefordran göra sig emellertid sociala hänsyn
gällande med stor styrka. Genom att ensidigt beakta statsverkets anspråk
kunna myndigheterna vålla de anställda svårigheter. Att så ej sker ligger även
i statens eget intresse, och myndigheterna torde därför böra visa större hänsyn
till löntagarna än fordringsägare i allmänhet enligt lag lia att iakttaga.

När en förvaltande myndighet fastställer statsverkets fordran, utgör beslutet
uttryck allenast för den ena partens ståndpunkt, och detta avgörande
kan i regel icke läggas till grund för utmätning. Beslutet blir emellertid ofta
i praktiken slutgiltigt såtillvida som löntagaren nöjer sig med detsamma och
låter sitt mellanhavande med statsverket slutligen regleras på grundval av
vad administrativ myndighet fastställt. Att så sker sammanhänger med att
löntagaren för att uppnå domstols prövning av mellanhavandet skulle nödgas
anhängiggöra rättegång mot kronan. Men de besvär och kostnader, som
en löntagare skulle ådraga sig genom en sådan process, föranleda, att han
i regel finner sig böra avstå från denna utväg att få saken prövad. I synnerhet
då fastställandet av motfordringen kräver grundlig utredning eller
invecklade rättsliga spörsmål föreligga till bedömande, synes det vara otillfredsställande
att staten försätter löntagaren i en ogynnsam ställning genom
att kvittningsvis säkerställa sina egna intressen. Det synes böra ankomma
på staten att sörja för att motfordringen prövas i en ordning, som innebär
garanti för att avgörandet blir opartiskt och grundat på tillfredsställande utredning
och författningskunskap, helst i den ordning som vanligen tillämpas
för prövning av liknande fordringar utan samband med kvittning.

För att belysa innebörden i det sist sagda torde det vara lämpligt att här
närmare angiva, vad som synes böra iakttagas beträffande kvittning i sådana
lall som de, vilka avses med Svenssons, Strodts och Ahlfors’ klagomål hos
militieombudsmannen. I det förstnämnda ärendet var fråga om en motfordran
grundad å förlust av kronan tillhörig egendom. Det sistnämnda ärendet
angår betalningsskyldighet för obehörigen åtnjutna förmåner, och mellanfallet
kan, såvitt nu är i fråga, likställas därmed.

För utövande av kvittning på grund av motfordran, som härleder sig från
förlust av eller skada å kronans egendom, synes böra krävas, att löntagaren
ålagts betalningsskyldighet antingen av krigsrätt eller ock av befälhavare en -

365

ligt lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare att
ålägga ersättningsskyldighet.

Formerna för befälhavares prövning av ersättningsfrågor överensstämma
med dem, vari hans disciplinära bestraffningsrätt utövas, och fullföljd av
talan mot beslut, varigenom befälhavare ålagt ersättningsskyldighet, skall —
i likhet med vad som gäller beträffande bestraffningsbeslut — ske genom
besvär till krigshovrätten. Belälhavares prövning är således härvidlag av
judiciell art och principiellt likställd med krigsrättens. Med hänsyn till grunden
för ersättningsskyldighet i dessa fall är det också uppenbart, att ett bedömande
i judiciell ordning måste anses som regel innefatta säkrare garanti
för riktiga avgöranden än en administrativ prövning. Innan 1944 års lag
samt i anledning därav utfärdade föreskrifter trädde i kraft, förekom — vid
sidan av domstolsprövning — i viss utsträckning ett administrativt förfarande
i dessa fall (se reglemente för marinen del I B § 52, del II § 196 och
del III B § 209), men numera är denna väg för åläggande av ersättningsskyldighet
icke medgiven (se mom. 3 i de av försvarets civilförvaltning den 24
oktober 1944 fastställda föreskrifter och anvisningar angående förfarandet
vid krigsmakten, då egendom skadats eller gått förlorad). Med hänsyn härtill
bör ej vidare förekomma, att kvittning sker på grundval allenast av administrativ
myndighets bedömande av befogenheten av statsverkets ersättningsanspråk.

Såvitt angår ersättningsfråga, som anhängiggöres vid krigsrätt, leder den
förut anförda synpunkten, att staten skäligen bör anses pliktig att taga
initiativet till att dess anspråk undergår behörig prövning, i och för sig ej
längre än att för kvittning bör fordras, att ersättningsfrågan hänskjutits till
krigsrätten. Av hänsyn till löntagaren och då det knappast vore tillfredsställande
om det, sedan lön kvittningsvis innehållits, visade sig att krigsrätten
ogillade kronans ersättningsanspråk, synes det dock vara lämpligt, att
krigsrättens utslag avvaktas, vilket i allmänhet ej torde föranleda något
avsevärt dröjsmål. Däremot torde med hänsyn till statsverkets intresse icke
böra fordras, att lagakraftägande utslag föreligger. Örn löntagaren fullföljer
sin talan i krigshovrätten och eventuellt i högsta domstolen, kan relativt
lång tid komma att förflyta, innan ett slutgiltigt avgörande föreligger, och
under tiden kunna förhållandena ändras så, att varje möjlighet för statsverket
att erhålla betalning blir utesluten. I vart fall synes den omständigheten,
att krigsrättens utslag kan ändras i högre instans, med hänsyn till
stadgandet i 39 § utsökningslagen, icke utgöra hinder mot att kvittning sker
på grundval av krigsrättens utslag, trots att talan däremot fullföljes. I enlighet
härmed torde ej heller, då ersättningsskyldighet ålagts av befälhavare,
för kvittning böra fordras, att beslutet vunnit laga kraft; bestämmelsen i 5 §
av 1944 års förut omnämnda lag, att sådant beslut icke må verkställas innan
det vunnit laga kraft, lärer ej innefatta hinder mot utövandet av kvittning,
vartill enligt allmänna rättsregler möjlighet förefunnits redan innan beslutet
meddelades.

Vad härefter angår kvittning i fall, då statsverkets fordran är grundad å

366

att löntagare är återbetalningsskyldig för förmåner, sorn han obehörigen åtnjutit,
synes det icke böra fordras, att betalningsskyldigheten på statsverkets
initiativ dragés under domstols prövning. I regel kunna dessa fordringsanspråk
för övrigt ej upptagas av krigsrätt, utan de måste anhängiggöras vid
civil domstol, vilket för de militära myndigheterna torde vara förenat med
.större omgång. Enligt min mening bör i fall av förevarande art för innehållande
av lön kvittningsvis anses tillfyllest, att motfordringen prövats av den
militära myndighet, som gör gällande densamma. Ifrågavarande fordringar
torde i regel ej vara av sådan art, att domstolsprövning i allmänhet kan anses
vara överlägsen prövning i administrativ ordning. Man synes tvärtom
kunna antaga, att förekommande tvistigheter ofta gälla tolkning av speciella
författningar och föreskrifter, som äro främmande för de allmänna domstolarna
men med vilkas tillämpning de på detta område verksamma administrativa
myndigheterna äro väl förtrogna. Löntagarens intresse får anses i
tillbörlig män tillgodosett genom möjligheten att få frågan prövad av högre
instans. Det bör emellertid anmärkas, att ett för båda parterna slutgiltigt bindande
avgörande rörande en tvistig motfordran givetvis kan vinnas endast
genom domstols utslag. Där det är önskvärt, att genom sådant avgörande
erhålla prejudikat i någon fråga, bör myndigheten ej undandraga sig att taga
det därför erforderliga initiativet till domstolsförfarande.

De synpunkter på kvittningsfrågan, som sålunda anförts med avseende å
förut angivna två slag av fordringar, torde kunna tjäna till viss ledning även
då sådan fråga eljest uppkommer. Följande må dock påpekas. Beträffande
fordran på ersättning för obehörigen erhållna förmåner har ovan, i anslutning
till förhållandet i de förut nämnda ärendena, förutsatts, att löntagaren
åtnjutit dessa utan att till grund därför legat något myndighetens beslut, och
att prövning av löntagarens rätt att åtnjuta densamma ej sker i den ordning
som gäller för anmärkningsmål. Ha däremot förmånerna utgått jämlikt ett
av myndighet meddelat beslut, som ifrågasättes vara felaktigt, uppstå — i
synnerhet örn redogörareansvar föreligger — särskilda spörsmål, som här
skola lämnas åsido. Emellertid må framhållas önskvärdheten av att jämväl
frågan om innehållande av lön beaktas vid den utredning angående redogörareansvaret
jämte därmed sammanhängande frågor, varom riksdagen hemställt
i skrivelse till Kungl. Majit den 30 juni 1945 (nr 532). — Båda de behandlade
slagen av fordringar ha vidare varit sådana som ägt samband
med vederbörande löntagares tjänst (jfr den i marinförvaltningens utlåtande
den 5 mars 1943 återgivna bestämmelsen i 11 § kungörelsen den 5 mars
1926); beträffande andra statsverkets fordringar torde särskilda synpunkter
kunna åberopas.

Slutligen bör något beröras sättet för kvittnings verkställande, såvitt angår
storleken av det belopp, som bör få innehållas. I fråga härom inverka förut
antydda sociala hänsyn med särskild styrka. Något generellt hinder att för
kvittning taga i anspråk en lönefordran, som jämlikt 67 § utsökningslagen
skall undantagas från utmätning, torde visserligen icke föreligga. Det oaktat
böra uppenbarligen myndigheterna i fråga om kvittning beakta de syn -

367

punkter som ligga till grund för utmätningsfriheten liksom för de gränser,
som beträffande införsel äro stadgade i 7 § lagen den 14 juni 1917 om införsel
i avlöning, pension eller livränta. Härigenom kan man undvika kvittningsåtgärder,
vilka skulle framstå såsom obilliga och stötande. Motsvarande
överväganden ligga till grund för de i 11 § kungörelsen den 5 mars 1926 införda
bestämmelserna om begränsning av rätten att kvittningsvis taga i anspråk
värnpliktig tillkommande penningbidrag. Beträffande utkrävandet av
utdömd ersättning för förlust av eller skada å kronans egendom har uttryckligen
föreskrivits, att vid innehållande av ersättningsskyldig tillkommande
avlöningsförmåner skall örn möjligt träffas överenskommelse angående storleken
av innehållet belopp och under alla förhållanden tagas hänsyn till att
vederbörande ej kommer att sakna medel för uppehälle och nödvändiga personliga
utgifter för sig och sin familj (mom. 26 i ovan omförmälda av försvarets
civilförvaltning den 24 oktober 1944 fastställda föreskrifter).

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående jämkning i gällande föreskrifter rörande permission.

Ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 330 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 4 december 1943 till Konungen avlåten
skrivelse angående visst tillägg till de i reglementena för de särskilda försvarsgrenarna
upptagna stadganden rörande permission. Militieombudsmannen
anförde därvid bland annat följande.

Nämnda reglementen intoge den principiella ståndpunkten, att permission
icke vore att anse såsom en personalen tillkommande rättighet utan i stället
vore att betrakta såsom en förmån, som efter omständigheterna vägrades eller
beviljades. Härav följde, att vägran av permission i och för sig icke kunde
betraktas såsom ett straff eller eljest såsom ett korrektionsmedel. Emellertid
komme permissionsförbud emellanåt till användning såsom tillrättavisning
eller som en reaktionsform mot bristande intresse och mindre gott uppförande
i tjänsten, vilket innebure, att man tillgrepe en reaktionsform, som saknade
uttryckligt stöd av författning eller reglemente. Det syntes därför böra
övervägas att till reglementenas stadganden rörande permission foga tillägg
av den innebörd, att permissionsförbud icke finge begagnas såsom påföljd
vare sig för ådagalagt bristande intresse i tjänsten eller för mindre förseelser
och fel mot militär tukt och ordning, som icke ansåges böra förtjäna tillrättavisning,
utan att även i dylikt fall skulle efter omständigheterna prövas,
huruvida permission finge beviljas.

I det genom generalorder den 14 juli 1945 fastställda Tjänstereglementet
för krigsmakten, som trätt i kraft den 1 november 1945, har under allmänna
bestämmelser om ledighet i mom. 463 föreskrivits, att ansökningar örn ledighet
skola prövas från fall till fall under beaktande av de föreskrifter, som
högre chef kunde ha meddelat, samt att chef icke finge såsom påföljd för
förhållande i eller utom tjänsten meddela, att ansökningar om ledighet icke
komme att beviljas under viss tid eller tills vidare.

2. Angående införande av närmare föreskrifter rörande krigsmäns
skyldigheter i nykterhetsavseende.

Ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 332 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 4 december 1943 till Konungen avlåten
skrivelse angående införande i tjänstgöringsreglementena av närmare föreskrifter
rörande krigsmäns skyldigheter i nykterhetsavseende. Militieombudsmannen
anförde därvid bland annat följande.

369

Militieombudsmannen hade vid upprepade tillfällen haft anledning att ingripa
mot militärer, som under tjänsteutövning varit påverkade av spritdrycker,
utan att de därför kunnat sägas lia gjort sig skyldiga till fylleri,
brist i anständigt uppförande eller annat särskilt i strafflagen för krigsmakten
angivet brott. I tjänstgöringsreglementena för försvarsgrenarna ställdes
väl vissa krav på den militära personalens levnadssätt. Det föreskreves sålunda.
att befälhavare borde främja ett nyktert och sunt levnadssätt bland
de underlydande samt att befälet i sitt uppträdande och liv skulle vara ett
gott föredöme, och ett åsidosättande av dessa föreskrifter torde i vissa fall
kunna beivras som tjänstefel enligt 130 § strafflagen för krigsmakten. Föreskrifterna
voro emellertid så allmänt hållna, att det kunde möta svårighet
att lägga dem till grund för bestraffningsåtgärder. Ett minimikrav i fråga
om nykterhet torde vara, att militär personal under tjänstgöring och under
tiden närmast dessförinnan icke förtär rusdrycker i sådan utsträckning, att
de icke kunna på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. Vid sidan av
tjänstens fordringar måste man emellertid även uppställa vissa krav, som
kunna härledas ur den aktning, som en krigsman bör äga av andra och särskilt
underlydande. I många fall torde gränsen för det tillåtna ha överskridits,
även örn man icke kunde peka på tydliga mot anständigheten stridande
handlingar och även örn det icke påvisats, att vederbörande förlorat förmågan
att på ett godtagbart sätt sköta sin tjänst. Med hänsyn härtill syntes för
uppnående och vidmakthållande av bästa möjliga standard i nykterhetsavseende
bestämda krav på nykterhet böra införas i tjänstgöringsreglementena.

I det nya från och med den 1 november 1945 gällande Tjänstereglementet
för krigsmakten har i mom. 20 tredje stycket upptagits en så lydande föreskrift.

»Krigsman får icke före eller under tjänstgöring förtära starka drycker i
sådan myckenhet, att förtäringen kan inverka på hans förmåga att rätt fullgöra
tjänsten.»

3. Förfarandet med spritdrycker, som tagits i beslag i samband med

fylleriförseelser m. m.

Ämbetsberättelsen till 1945 års riksdag innehåller (s. 357 fl.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 11 april 1944 till Konungen avlåten skrivelse
angående frågan örn befogenhet för militär befälhavare att i samband
med åläggande av straff för fylleri jämväl döma viss beslagtagen egendom
förverkad. Militieombudsmannen anförde därvid bland annat följande.

I lagen den 13 juni 1941 om förverkande i vissa fall av spritdrycker och
vin m. m. stadgades, att örn rusdrycker påträffades hos person, som av
polisman beträddes med fylleri, dessa skulle av polismannen tagas i beslag.
Anställdes ej åtal inom en månad från del beslaget ägde rum, skulle beslaget
hävas, där ej Konungens befallningshavande medgåve, att det finge bestå under
viss ytterligare tid. Egendom som tagits i beslag enligt lagen skulle, där »4_45874.

1 Militieombudxmannens ämbetsbeiättclse.

370

est den som åtalades lunnes ha begått brottet, dömas förverkad, såvida ej
särskilda omständigheter till annat föranledde. Mål om fylleri skulle under de
förutsättningar, som angåves i 96 § strafflagen för krigsmakten, bedömas
enligt krigslagstiftningen. Jämlikt 185 § 8) samma lag kunde fylleriförseelserna
behandlas såsom disciplinmål, och i regel avgjordes dessa ärenden av
vederbörande befälhavare. Så snart det blivit upplyst, att beslag enligt 1941 års
lag förelåge, borde dock målet hänskjutas till krigsrätt. Det syntes nämligen
alltid ankomma på domstol att pröva frågan örn förverkande, och denna
fråga finge icke skiljas från prövningen av brottsligheten. Det kunde icke
förnekas, att vissa olägenheter vöre förenade med fylleriförseelsemas hänskjutande
till krigsrätt, så snart beslag förelåge. Detta medförde tidsutdräkt
och extra arbete. Som förverkandefrågan syntes vara av den natur, att dess
avgörande kunde överlämnas åt den befälhavare, som upptoge disciplinmålet,
hemställde militieombudsmannen, att Kungl. Maj.t ville taga under övervägande
frågan om befogenhet för militär befälhavare att i samband med
åläggande av disciplinstraff för fylleri även döma egendom, som tagits i beslag
enligt lagen den 13 juni 1941, förverkad.

Den av militieombudsmannen gjorda framställningen föranledde proposition
(nr 8) till 1945 års riksdag med förslag till lag örn ändring i strafflagen
för krigsmakten samt till lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ militära
rättegångslagen. Sedan riksdagen (skrivelse nr 71) antagit lagförslaget,
utfärdades den 16 mars 1945 dels lag örn ändring i strafflagen för krigsmakten
(nr 69) och dels lag om ändrad lydelse av 39 och 46 §§ militära rättegångslagen
(nr 70).

Förutnämnda lagändring innebar bland annat, att till 185 § i ifrågavarande
lag fogades ett stadgande av innehåll, att vid åläggande av disciplinstraff
befälhavaren skulle pröva, huruvida egendom, som tagits i beslag, skulle
vara förverkad.

4. Förläggningsförhållandena vid ridskolan å Strömsholm.

Ämbetsberättelsen lill 1945 års riksdag innehåller (s. 367 f.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 28 oktober 1944 till Konungen avlåten
skrivelse angående förläggningsförhållandena vid ridskolan å Strömsholm.
I skrivelsen framhölls, att förläggningsförhållandena vid ridskolan
vore avsevärt sämre än vid någon annan permanent fredsförläggning, som
militieombudsmannen under sin ämbetstid besökt. De i skrivelsen framförda
anmärkningarna avsågo sjukavdelning, förläggningslokaler för manskap, bostadsrum
för kvinnlig kökspersonal, matinrättning och marketenteri. Militieombudsmannen
ansåg det synnerligen nödvändigt, att de angivna byggnadsbehoven
vid ridskolan — särskilt ombyggnad av den nuvarande kasernen och
uppförande av en ny kasern — så snart som möjligt bleve tillgodosedda.

I proposition nr 1 till 1945 års riksdag anförde departementschefen (kapitalbudgeten,
bilaga 2 s. 10 ff.) bland annat följande: Sedan Kungl. Maj:t

371

den 15 december 1944 lastställt elt förslag till reglering av markförhållandena
mellan ridskolan och hingstdepån, kornine ridskolans manskapskök
ävensom den provisoriska marketenterilokalen att i enlighet härmed från och
med den 1 juli 1945 överlämnas till hingstdepån. Den nuvarande manskapskasernen
måste anses vara synnerligen otidsenlig och ur hygienisk synpunkt
olämplig. Sjukvårdsförhållandena vid skolan voro icke för närvarande tillfredsställande.
Med hänsyn härtill syntes ny kasern för 45 man och ny matinrättning
nied marketenteri och panncentral böra uppföras samt sjukvårdslokaler
anordnas i nuvarande kasernbyggnaden. I vindsvåningen till sistnämnda
byggnad borde även inrymmas bostäder för husmödrar och köksbiträden.
Departementschefen beräknade i anslutning härtill kostnaderna i
sin helhet för ridskolans vidkommande för budgetåret 1945/46 till i runt
tal 380 000 kronor. Riksdagen, som för nämnda budgetår anvisat ett investeringsanslag
av 24 000 000 kronor, medgav (skrivelse nr 154) att ifrågavarande
byggnadsföretag finge komma till utförande med anlitande av nämnda
anslag, i den mån kostnaderna icke kunde bestridas från av riksdagen tidigare
anvisade anslag till inom försvarsbeslutets kostnadsram ingående byggnadsarbeten
m. m. Kungl. Maj :t ställde därefter genom brev den 2 november
1945 medel till förfogande för uppförande av kasernbyggnad med panncentral
samt matinrättningsbyggnad med marketenteri ävensom för ledningsarbeten
samt väg- och planeringsarbeten.

5. Angående meddelande av närmare föreskrifter rörande rätten att företaga
övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag eller ledighet.

Den 7 november 1945 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen.

»I en den 23 maj 1945 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift
anförde lantbrukaren Ivar Jönsson i Bonarp, Ljungbyhed, bland annat följande:
Under tiden den 15 november 1944—den 28 mars 1945 hade Jönsson
varit inkallad till militär beredskapstjänst vid flygvapnet och hade därvid
tjänstgjort såsom mekaniker vid krigsflygskolan i Ljungbyhed. Någon av
dagarna strax före julen 1944 — troligen den 20 eller den 21 december —■
hade ett flygplan från Svea flygflottilj landat på Ljungbyhed. Planet, som
vore ett jaktplan av typen J 9 och hade igenkänningstecknet F 8 62, hade
— enligt vad sorn berättats för Jönsson — haft en fänrik Florman såsom
förare och, vilket vore det anmärkningsvärda, haft en last av två väskor och
en säck. Dessa tre kollin hade från flygplanet lastats över på en flygvapnet
tillhörig personbil och därefter transporterats den fem mil långa vägen till
Båstad, varest reseffekterna avlämnats lill chefen för flygvapnet, generallöjtnanten
B. G. Nordenskiöld. Enligt vad som allmänt berättats bland de värnpliktiga
i Ljungbyhed skulle chefen för flygvapnet vid ifrågavarande tillfälle
själv lia flugit eli annat flygplan från Stockholm lill Halmstad för att fira
julen i Båstad; och då hans reseffekter ej fått plats i samma plan, hade ett an -

372

nät plan avdelats för att forsla reseffekterna samma sträcka. Emellertid hade
det senare planet på grund av ogynnsamt väder ej kunnat gå ned i Halmstad,
vilket vore förklaringen till att planet flögs till Ljungbylund. Det sätt, på vilket
chefen för flygvapnet syntes helt för privat räkning ha begagnat ett eller möjligen
två flygplan, tillhöriga kronan, förefölle mycket anmärkningsvärt och
väckte synnerlig förtrytelse bland de värnpliktiga i äldre årsklasser, vilka liksom
Jönsson läge inkallade i Ljungbyhed vid nämnda tid.

I yttrande lill militieombudsmannen den 31 maj 1945 lämnade generallöjtnanten
Nordenskiöld följande upplysningar: Det ägde sin riktighet, att
de i anmälarens skrivelse nämnda flygningarna ägt rum, men ingalunda
för privat ändamål utan i samband med inspektioner. Rätta förhållandet vöre
följande. Den 20 december 1944 hade generallöjtnanten Nordenskiöld flugit
från Svea flygflottilj till Hallands flygflottilj för att inspektera främst byggnadsverksamheten
dels vid Hallands flygflottilj och dels vid Skånska flygflottiljen
i Barkåkra (under uppförande). Det flygplan (typ Sk 15) generallöjtnanten
Nordenskiöld flugit med en adjutant kunde ej medföra normalt
bagage. Därför medtogs detta i ett annat flygplan (typ J 9), som i samband
härmed skulle utföra en navigeringsflygning. På grund av sämre väder än
prognosen angav måste flygningen för generallöjtnanten Nordenskiöld avbrytas
två mil öster örn Halmstad, och på grund av isbildning hade generallöjtnanten
Nordenskiöld gjort nödlandning på ett fält tre mil öster om
Halmstad. Vid denna hade ena landningsbenet skadats. Flygplanet hade omhändertagits
av Hallands flygflottiljs personal och intagits i Hallands flygflottiljs
verkstad för reparation (av mycket ringa omfattning). Föraren av
det andra planet måste även på grund av vädret ändra färdplanen och hade
landat vid krigsflygskolan (Ljungbyhed). Därifrån hade bagaget på dagofficerens
initiativ och genom missförstånd sänts till Båstad — dit generallöjtnanten
Nordenskiöld senare skulle inträffa -—- i stället för till Halmstad
— där generallöjtnanten Nordenskiöld hade övernattat. Under andra halvåret
1944 företog generallöjtnanten Nordenskiöld utom nu omförmälda inspektioner
även inspektioner av flygkadettskolan och Södermanlands flygflottilj
den 18 augusti, andra flygeskadern i Göteborg den 31 augusti, Svea
flygflottilj, Bråvalla flygflottilj, Kalmar flygflottilj och Västgöta flygflottilj
den 7 september, flygförband på Gotland den 9 september, Västgöta flygflottilj
den 13 september, inspektion utom Stockholm den 4 oktober, Bråvalla
flygflottilj den 7 oktober, flygreservskolan och krigsflygskolan den 19 oktober,
Upplands flygflottilj den 26 oktober, Skaraborgs flygflottilj den 2 november,
centrala flygverkstaden i Arboga den 16 november, flygvapnets centrala
skolor i Västerås den 23 november, Kalmar flygflottilj den 29—den 30 november,
Västgöta flygflottilj den 8 december och Göta flygflottilj den 9 december.
Afl inspektionen av Hallands flygflottilj och Skånska flygflottiljen
kombinerats med generallöjtnanten Nordenskiölds julvistelse i Båstad vore
en även ur praktisk tjänstesynpunkt motiverad åtgärd, bland annat med hänsyn
till att generallöjtnanten Nordenskiöld på grund av stark arbetsbörda
hindrades företaga inspektioner i önskvärd utsträckning och tvingades för -

373

lägga dem till tider, då arbetsintensiteten i centralmyndigheterna något nedginge.
Angelägenheten av att de pågående arbetena å nya flottiljers förläggningsplatser
inspekterades torde generallöjtnanten Nordenskiöld icke
behöva motivera.

Sedan militieombudsmannen åt hovrättsassessorn Ingemar Lilja uppdragit
att å Svea flygflottilj i Barkarby verkställa ytterligare undersökning och
utredning, hölls av Lilja den 20 juni 1945 förhör med följande personer, vilka
därvid berättade.

Flottiljchefen översten Lars Gösta Hägglöf: Fjärde divisionen å flottiljen
utgjorde en specialdivision. Divisionen disponerade en hangar, innehållande
en flygplanspark, som huvudsakligen vore avsedd för stabspersonal. Ur denna
flygplanspark hämtades även de plan, som ställdes till generallöjtnanten
Nordenskiölds förfogande för inspektioner. Härvid ginge vanligen så till, att
generallöjtnanten Nordenskiölds adjutant någon dag i förväg ringde upp flygstationsmästaren
å fjärde divisionen och beställde ett flygplan av angiven
typ till bestämd tid. Det brukade icke nämnas något om ändamålet med
resan. Hägglöf bleve i allmänhet informerad örn generallöjtnanten Nordenskiölds
resor genom flygs tationsmästaren eller genom väderleksassistenten å
flottiljen. Så länge förhandsmeddelanden örn flygningar utsänts till vederbörande
luftbevakningscentraler, hade Hägglöf även härigenom fått upplysningar
om resorna ifråga. Generallöjtnanten Nordenskiölds beställningar av
plan kunde avse ett eller flera plan, beroende på inspektionens omfattning:
När det vore fråga örn allsidiga och omfattande inspektioner, kunde det hända,
att ända till fem eller sex plan deltogo i inspektionsresan. Generallöjtnanten
Nordenskiöld vore speciellt intresserad av byggnadsverksamheten å
de olika flottiljerna och brukade i detalj följa denna verksamhet. Hägglöf
hade erhållit kännedom örn alt det i nu ifrågavarande fall gällt inspektion
av byggnadsverksamheten i Halmstad och Barkåkra. Generallöjtnanten Nordenskiöld
hade för denna färd beställt ett plan av typ Sk 25. Detta plan
vore täckt, tvåsitsigt och försett med ganska rymlig plats för bagage. Då det
beställda planet skulle provas för start, hade det visat sig, att något fel uppstått.
Planet hade strejkat helt enkelt. Ett annat plan — av typen B 6 —
hade då ställts till generallöjtnanten Nordenskiölds disposition. Även detta
plan hade gott bagageutrymme. När planet körts upp på fullvarv, hade
det emellertid konstaterats, att det varit fel på magneten, varför icke heller
detta plan kunnat användas. Härefter hade det endast återstått ett plan i
flygplansparken, som generallöjtnanten Nordenskiöld kunnat använda, nämligen
ett plan av typ Sk 15, tvåsitsigt och täckt, men utan bagageutrymme.
Det vore så trångt i sistnämnda plan, att troligen icke ens en portfölj skulle
kunna medföras. Planet vore egentligen avsett blott för lokala övningsflygningar.
Hägglöf hade av någon anledning varit närvarande på startplatsen.
Han erinrade sig icke med säkerhet sammanhanget, men det vore möjligt,
alt han eller han och flygstationsmästaren i förening och efter resonemang
med varandra kommit upp med förslaget, alt ett särskilt plan skulle medfölja
med bagaget. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade accepterat förslaget.

374

Bagage brukade alltid medföras på inspektionsresor, som varade över natt.
Hur mycket som brukade medföras kunde icke exakt angivas. Den ene behövde
iner och den andre mindre. Dessutom inverkade naturligtvis den tid,
som beräknats för inspektionen m. m. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade
i förevarande fall medfört en mindre säck med blixtlås, en väska och en
mindre väska. Enligt Hägglöf^ mening vore detta ej mera än som behövdes
för en vanlig inspektionsresa. Hägglöf hade velat hjälpa generallöjtnanten
Nordenskiöld ali ordna bagagefrågan. Samtidigt hade han emellertid tillvaratagit
ett viktigl intresse för flottiljen, nämligen intresset av att flottiljens
personal linge erforderlig utbildning i navigeringsflygning. Svea flygflottilj
hade lokalt bestämda uppgifter. Dess personal finge därför sällan tillfälle
till flygning av sistnämnda slag. Navigeringsflygning innebure helt enkelt,
afl flygarens uppgift vore att taga sig fram från en punkt lill en amian relativt
avlägsen sådan. Det läte enkelt för den icke sakkunnige. Uppgiften ställde
emellertid sådana krav på flygaren, till exempel i fråga örn orientering och
behärskande av besvärliga väderleksförhållanden, att utbildning i denna
gren av flygning icke linge försummas. Alla tillfällen att låta personalen utföra
sådan flygning brukade därför tillvaratagas. Ett sådant tillfälle hade
erbjudit sig i det aktuella fallet. Hägglöf kunde som ett annat exempel nämna,
att landshövdingen Arthur Engberg under den sjukdom, som ledde till
hans död, begärt att få en specialist från Stockholm per flyg. Hägglöf hade
blivit tillfrågad, örn han kunde ordna saken. Han hade genast ställt ett jaktplan
till förfogande. Motiveringen härför ur flottiljens synpunkt hade varit
densamma som i nu ifrågavarande fall, nämligen utbildning i navigeringsflygning.
Åtskilliga liknande fall kunde angivas. Det vore sålunda vanligt,
att man passade in flygningar, som föranleddes av speciella uppdrag, i övningsprogrammet.
Detta hade varit särskilt lämpligt under beredskapstid, då
flottiljen vore »låst» och navigeringsflygning i allmänhet icke upptoges å
det ordinarie programmet. Bagageplanet hade förts av fänriken vid flottiljen
G. E. Florman. Denne hade haft order att flyga till Halmstad. Det hade
säkerligen varit Hägglöfs avsikt, att Florman skulle flyga tillbaka nästa dag.
Detta program hade emellertid icke kunnat genomföras på grund av väderleksförhållandena.
Dessa hade komplicerat flygningen avsevärt. Landningen
i Ljungbyhed hade varit fullt motiverad. Planet hade flugits tillbaka från
Ljungbyhed av personal ur flottiljens flygstyrkor, som haft sin tjänstgöring
förlagd lill Ljungbyhed. Återflygningen hade utgjort ett led i vederbörandes
utbildning. I generallöjtnanten Nordenskiölds plan hade som adjutant medföljt
generallöjtnanten Nordenskiölds broder ryttmästaren S. G. Nordenskiöld.
Adjutant brukade i regel medfölja å generallöjtnanten Nordenskiölds
inspektionsresor. Hägglöf hade icke fått kännedom örn hur länge generallöjtnanten
Nordenskiölds nu ifrågavarande inspektion skulle vara, men under
samtal med generallöjtnanten Nordenskiöld före avfärden hade Hägglöf
förstått, att generallöjtnanten Nordenskiöld skulle stanna borta över jul. Meningen
hade varit, att generallöjtnanten Nordenskiölds plan skulle stå kvar i
Halmstad till generallöjtnanten Nordenskiölds hemresa. Detta hade varit syn -

375

nerligen lämpligt ur beredskapssynpunkt. Beredskapen hade varit ganska hög
vid tillfället. Hägglöf ville som sin bestämda mening framhålla önskvärdheten
av att chefen för flygvapnet — när han vore borta — hade ett plan till hands
för återresan. Hägglöf hade i liknande situationer för egen del tillämpat samma
förfarande och hade ansett sig både berättigad och förpliktad härtill.

Florman: Någon av dagarna närmast före julen 1944 hade Florman av
Hägglöf fått order att flyga ett plan av typen J 9 till Halmstad. Enligt vad
Florman ville minnas hade Hägglöf meddelat, att generallöjtnanten Nordenskiöld
skulle göra en inspektionsresa till Halmstad, att det plan han beställt
ej gått att starta, att det plan som sedan ställts till generallöjtnanten Nordenskiölds
disposition ej kunnat taga något bagage samt att Florman skulle
taga hand om generallöjtnanten Nordenskiölds bagage och föra det till Halmstad.
Några order för återresan hade icke givits. Generallöjtnanten Nordenskiölds
bagage hade bestått av ett par små handväskor och en portfölj. Det
hade ej varit mer än som behövts för en ordinär inspektionsresa. Florman
hade icke haft vetskap örn att generallöjtnanten Nordenskiöld skulle stanna
borta över julen. Det hade icke varit endast för att transportera generallöjtnanten
Nordenskiölds bagage som Florman fått flyga, utan det hade också
varit för utbildningens skull. En flygning av den typ Florman utfört brukade
kallas navigeringsflygning. Det funnes icke någon på förhand bestämd
plan för officerarnas navigeringsflygningar. Ibland kombinerades navigeringsflygningarna
med särskilda uppgifter. I andra fall ater företogos navigeringsflygningar
utan sådant samband. I fråga örn särskilda uppgifter vid
navigeringsflygningar erinrade sig Florman, att han vid ett tillfälle, då han
ändå skolat göra en navigeringsflygning till Ljungbyhed, fått vänta viss tid
med starten för att hinna få med sig en del bilder från Konungens 85-årsdag
till en tidning i Malmö. Det kunde slutligen tilläggas, att flygledningen ansåge
det önskvärt, att den flygande personalen gjordes förtrogen med de olika
flygplatserna. Florman hade vid tiden för ifrågavarande flygning ännu icke
varit i Halmstad.

Från verkställd besiktning av ett plan av typ Sk 15 antecknades, att ett
mindre utrymme i planet reserverats för kapell och roderlas, men att bagageutrymme
i övrigt saknades.

Flygstationsmästaren Gustaf Adolf Andersson berättade: Han hade tjänstgjort
å flottiljen såsom flygstationsmästare de sista 5 å 6 åren. Han finge
genom adjutanten hos chefen för flygvapnet meddelande örn de flygningar,
som generallöjtnanten Nordenskiöld önskade företaga från Barkarby. Adjutantens
meddelande brukade innehålla uppgifter örn tid, antal plan samt
landningsplats. Sistnämnda uppgift lämnades med hänsyn till att alla flygningar
måste förhandsmeddelas till vederbörande luftbevakningscentral. Med
ledning av dessa uppgifter beräknade Andersson landningstiden. I nu ifrågavarade
fall hade adjutanten — kaptenen Höök-Nilsson — ett par dagar i
förväg beställt ett plan av typen Sk 25. I nämnda plan vore bagageutrymmet
ganska väl tilltaget. Det kunde nog beräknas till 1,00 X 0,70 X 0,25 m.
Dagen före den som utsalls för flygningen hade Andersson ringt lill adin -

376

tanten och meddelat, alt Sk 25 ej ginge att starta. Adjutanten hade då sagt,
att saken väl finge ordnas på annat sätt. På morgonen påföljande dag —
dagen för flygningen — hade adjutanten per telefon meddelat, att generallöjtnanten
Nordenskiöld åter sagt ifrån, att han ville lia Sk 25 startklart till
angiven tid senare å dagen. Andersson hade framhållit, att maskinen i fråga
ej gått att få igång, men likväl gjort ytterligare försök. Då dessa ej lyckats,
hade adjutanten sagt, att Andersson i stället skulle göra i ordning ett plan
av typen B 6. Plan av sistnämnda typ hade nästan större bagageutrymme än
Sk 25 men droge mera bensin. Då startförsök gjorts med B 6, hade det visat
sig, att detta plan hade fel på magneten. Andersson hade nu föreslagit generallöjtnanten
Nordenskiöld, som anlänt till Barkarby, att i stället taga ett
täckt plan av typen Sk 15. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade varit mycket
missbelåten och framhållit, att han i så fall icke kunde få med sitt bagage.
Det hade emellertid icke funnits något annat plan, som kunnat ställas
till generallöjtnanten Nordenskiölds disposition. Det bagage generallöjtnanten
Nordenskiöld haft vid tillfället hade bestått av en medelstor väska,
en säck med blixtlås för uniformskappa m. m. samt en ask för mössa.
Generallöjtnanten Nordenskiöld brukade alltid medföra detta bagage, då
han skulle övernatta å inspektionsorten. Generallöjtnanten Nordenskiöld
hade, sedan han fatt besked örn att Sk 15 vöre det enda plan som kunde
erbjudas, sagt, att Andersson skulle tala med flottiljchefen örn att låta ett
plan av tjrpen J 9 flyga med till Halmstad. Generallöjtnanten Nordenskiöld
hade framhållit, att han måste taga bagaget med sig. Andersson hade ringt
Hägglöf och orienterat denne om läget. Hägglöf hade givit order om att J 9
nr 62 skulle avgå med generallöjtnanten Nordenskiölds bagage. Det hade ju
varit nödvändigt för generallöjtnanten Nordenskiöld att få med sig bagaget,
och det hade såvitt Andersson förstått varit för detta transportändamål som
J 9 nr 62 skickats med. Andersson ville emellertid tillägga, att föraren å
J 9 nr 62 kunde ha erhållit särskilda övningsuppgifter, utan att Andersson
erhållit vetskap härom. Det hade aldrig tidigare under Anderssons tid å
Svea flygflottilj bänt, att generallöjtnanten Nordenskiöld måst använda särskilt
plan för sitt bagage.

Sedan härefter på förekommen anledning upptagits frågan, huruvida generallöjnanten
Nordenskiöld vid pingsttiden 1945 företagit någon flygning
med start från Barkarby, anförde Hägglöf till en början — efter att telefonledes
ha satt sig i förbindelse med flygstationsmästaren på fjärde divisionen
—- följande: Den 18 maj 1945 hade generallöjtnanten Nordenskiöld och
generalmajoren Ljungdahl flugit till Östgöta flygflottilj för inspektion. Flygningen
hade varit en dagsflygning. Dessa uppgifter vore hämtade ur anteckningar,
som fördes av flygstationsmästaren å fjärde divisionen. Denne
antecknade alla flygningar, som generallöjtnanten Nordenskiöld gjorde från
Barkarby med fjärde divisionens plan. Anteckningarna utvisade icke, att
generallöjtnanten Nordenskiöld gjort någon annan flygning vid pingsttiden.

Senare anförde Hägglöf: Vid ytterligare efterforskningar, som Hägglöf
gjort rörande den efterfrågade pingstresan, hade det visat sig, att de upp -

377

gifter Hägglöf förut lämnat härom vore delvis felaktiga. Resan med Ljungdahl
till Östgöta flygflottilj hade ägt rum, men dessutom hade generallöjtnanten
Nordenskiöld vid pingsttiden företagit ytterligare en flygning från
Barkarby. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade vid detta tillfälle ringt till
flottiljen och beställt två plan av typen J 22. Han hade meddelat att planen
skulle användas för övningsflygning, närmare bestämt roteflygning. Av denna
anledning skulle det vara två plan. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade
vidare nämnt, att han ville praktiskt pröva viss jaktflygstaktik. Eftersom generallöjtnanten
Nordenskiölds son vore chef för andra divisionen på flottiljen,
hade han fått medfölja. Planen hade startat på pingstaftonen och
återkommit annandag pingst på eftermiddagen. Generallöjtnanten Nordenskiöld
och hans son hade troligen flugit till Halmstad. Övningsflygningar av
ifrågavarande slag kunde bedrivas »hur länge som helst».

På fråga huruvida det brukade uppställas särskilda landningsmål för roteflygningar
hade Hägglöf svarat, att det ville han icke påstå, men roteflygning
kunde förenas med navigeringsflygning. Så hade här varit fallet.

Löjtnanten Claés Henrik B:son Nordenskiöld uppgav: Under den tid som
här vore i fråga hade de taktiska anvisningarna för jaktförband varit under
omarbetning. Det hade framkommit olika uppfattningar om huru dessa
anvisningar skulle utformas. Löjtnanten Nordenskiöld hade med utnyttjande
av sina erfarenheter som biträdande flygattaché i Förenta staterna kommit
fram till ett visst resultat, som generallöjtnanten Nordenskiöld velat pröva
praktiskt i luften. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade förklarat, att han
icke hade tid att göra denna övningsflygning annat än på fritid. Det hade
bestämts, att övningsflygningen skulle företagas på pingstaftonen, övningen
hade skett under flygning till Halmstad. Vad generallöjtnanten Nordenskiöld
hade för ärende i Halmstad, kände löjtnanten Nordenskiöld icke till. För
löjtnanten Nordenskiöld hade det ställt sig lämpligt med resan till Halmstad,
enär det blivit bestämt, att Svea flygflottilj skulle få Halmstad som
sommarövningsplats. Löjtnanten Nordenskiöld hade begagnat tillfället att
orientera sig på den blivande övningsplatsen i fråga örn förläggningsmöjligheter
m. m. Detta tillfälle hade kommit så mycket lägligare som andra divisionen,
för vilken löjtnanten Nordenskiöld vore chef, vore den division å
flottiljen, som först skulle till Halmstad. I Halmstad hade generallöjtnanten
Nordenskiöld uppehållit sig å Hallands flygflottilj ungefär en timmes
tid och samtalat med flottiljchefen. Löjtnanten Nordenskiöld hade endast
åhört en mindre del av samtalet. Detta hade bland annat rört sig om byggnadsverksamheten
på flottiljen. Efter uppehållet i Halmstad hade generallöjtnanten
Nordenskiöld och löjtnanten Nordenskiöld åkt tåg lill Båstad och
där under pingsthelgen gästat generallöjtnanten Nordenskiölds dotter. Såväl
generallöjtnanten Nordenskiöld som löjtnanten Nordenskiöld hade skolat
vara i tjänst tisdag morgon efter pingsten. Återresan från Halmstad med
jaktplanen hade därför anträtts måndag eftermiddag. För ifrågavarande övningsflygningar
i och för sig hade det icke varit nödvändigt att resa till
Halmstad eller annan ort. De hade kunnat utföras i Barkarby eller var som

378

helst. Löjtnanten Nordenskiöld kunde såsom han redan anfört icke uttala
sig om anledningen till att resan ställts till Halmstad. Han trodde emellertid
att det för generallöjtnanten Nordenskiölds del varit fråga om en kombinerad
flygning. Resan Stockholm—Halmstad hade tagit en timme och trettio
minuter, medan för återfärden hade åtgått en timme och femton minuter.
Tidsskillnaden berodde på att generallöjtnanten Nordenskiöld under resan
till Halmstad från luften inspekterat flygfältet i Barkåkra. Det hade nämligen
vid denna tid varit tal örn att placera de nya så kallade mustangplanen
å Skånska flygflottiljen.

Hägglöf, som ånyo hördes rörande pingstresan, anförde härom ytterligare:
Han visste icke något om generallöjtnanten Nordenskiölds ärende i Halmstad.
Flygningen hade emellertid kommit mycket lägligt för flottiljen. Det hade
nämligen tidigare under året bestämts, att Halmstad skulle vara sommarövningsplats
för Svea flygflottilj. Andra divisionen å flottiljen skulle först avgå
till Halmstad. Löjtnanten Nordenskiöld hade i sin egenskap av chef för
nämnda division av Hägglöf erhållit såsom extra uppdrag att rekognoscera
övningsplatsen. Övningen i roteflygning skulle naturligtvis i och för sig kunnat
företagas var som helst. För generallöjtnanten Nordenskiölds del hade flygningen
tydligen varit kombinerad med navigeringsflygning.

Den 21 juni 1945 infann sig generallöjtnanten Nordenskiöld inför militieombudsmannen
för att lämna ytterligare upplysningar. Till en början anförde
generallöjtnanten Nordenskiöld i fråga örn de nu vid flygvapnet tillämpade
principerna för flygning följande: Man kunde i stort sett uppdela flygningarna
i två olika kategorier, »flygning på kommendering», som förekomme i den
rutinmässiga flygtjänsten, och »övningsflvgning». övningsflygning hade tidigare
fått ske väl fritt, men efter ingripande av generallöjtnanten Nordenskiöld
1936, då generallöjtnanten Nordenskiöld var chef för flygstaben, hade direktiv
lämnats för sådan flygning genom flygvapenorder. Dessa direktiv hade sålunda
innefattat en inskränkning i vad som förut praktiserats. Övningsflygning
finge efter tillstånd ske mellan flygvapnets permanenta förläggningsplatser.
Tillstånd lämnades även för tillgodoseende av privat intresse, till
exempel en permissionsresa, men behovet av övningsflygning vöre dock
städse det avgörande vid prövning av tillståndsfrågan. Ändamålet med övningsflygning
vore att få övning i långflygning, navigering (även radionavigering),
övning i signalförbindelse på längre avstånd, övning i att lära känna
Sverige utan karta med dess stora betydelse särskilt med snabbgående flygplan
och i dåligt väder. Övningsflygning vore således främst avsedd för sådana
som hade stabsarbete och hade svårt att medhinna de stadgade flygningarna
(minst tre per månad) med mindre att de ofta använde fritiden, och även för
sådana som i tjänsten vid förbanden under längre tid Höge endast inom snäva
områden. Denna övningsflygning uppmuntrades i hög grad med hänsyn till
den utomordentliga vikt det hade, att den flygande personalen verkligen fullgjorde
sin flygträning. Motsvarande förhållanden tillämpades i alla länders
flygvapen som generallöjtnanten Nordenskiöld kände till och med ytterligt
stor frihet i Amerikas förenta stater.

379

Beträffande den av Jönsson påtalade flygfärden i december 1944 uppgav
generallöjtnanten Nordenskiöld: Under hela hösten 1944 hade rått osedvanligt
dåligt flygväder. På grund härav hade man vid förbanden i allmänhet
kunnat flyga mycket litet. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade endast kunnat
flyga två gånger i oktober, sex gånger i november och ej någon gång i
december före den 20. Normalt behövde för stabspersonalen ordnas med
flygning minst två gånger i veckan för att bibehålla flygträningen. Ur ren
flygträningssynpunkt hade det därför varit angeläget, att generallöjtnanten
Nordenskiöld fick tillfälle flyga. Inspektionen av den pågående byggnadsverksamheten
vid Skånska flygflottiljen och Hallands flygflottilj hade varit
av behovet starkt påkallad, enär avgörande måst träffas i flera byggnadsfrågor.
Generallöjtnanten Nordenskiöld brukade vid sina inspektionsresor åtföljas
av adjutant, vilket vore erforderligt. Vid ifrågavarande färd hade generallöjtnanten
Nordenskiölds broder ryttmästare!! Nordenskiöld, vilken tjänstgjorde
å flygstabens filmdetalj, av generallöjtnanten Nordenskiöld beordrats
medfölja som adjutant. Anledningen till att denne utsetts vore, att generallöjtnanten
Nordenskiöld ansett önskvärt, att fotografier foges av byggnaderna
i deras dåvarande skick. För avgöranden i byggnadsfrågor m. m., som måste
träffas i Stockholm, vore det många gånger av betydelse att få läget åskådliggjort
genom fotografier. Sådana fotografier hade även visst byggnadshistoriskt
värde. Ryttmästaren Nordenskiöld hade också flera gånger tidigare färdats å
flygplan för alt taga fotografier; vid ett av dessa tillfällen hade han medföljt
generallöjtnanten Nordenskiöld. Det bagage, som av generallöjtnanten Nordenskiöld
och ryttmästaren Nordenskiöld medhafts, hade enligt vad generallöjtnanten
Nordenskiöld ville minnas bestått av två väskor, en säck och en
ask för generallöjtnanten Nordenskiölds uniformsmössa. Generallöjtnanten
Nordenskiöld hade icke medfört mera bagage än han brukade å inspektionsresor,
då övernattning förekom. Av civila kläder hade han endast medtagit en
kostym, men i stället hade han ej, såsom eljest vid inspektioner, medfört
någon uniform för ombyte. Sannolikt i någon av väskorna hade förvarats
ryttmästaren Nordenskiölds fotografiapparat och övriga fotografiutensilier.
Det av generallöjtnanten Nordenskiöld förda planet och bagageplanet hade
icke startat samtidigt, och de hade ej följts åt. vilket för övrigt varit omöjligt
på grund av deras olika hastighet. Generallöjtnanten Nordenskiölds avsikt
hade varit att den 20 december inspektera Hallands flygflottilj i Halmstad
och följande dag Skånska flygflottiljen i Barkåkra. På grund av nödlandningen
hade han emellertid ej ankommit till Halmstad förrän ungefär
klockan 2000 och ej kunnat göra någon inspektion samma dag. Först efter
ankomsten till Halmstad hade han erhållit kännedom örn att bagaget i bil
transporterats till Båstad. Någon order örn transport av bagaget hade han
sålunda ej givit. Efter övernattning i Halmstad hade han den 21 december
inspekterat Hallands flygflottilj. Efter vad han ville minnas hade han omkring
klockan 1300 avrest till Barkåkra och inspekterat flygfältet där. Fotografier
hade tagits å båda ställena. På kvällen hade han å järnväg rest till
Båstad. Han hade begagnat sig av tjänstledighet från och med den 22 decein -

380

ber till och med den 1 januari. Såväl generallöjtnanten Nordenskiöld som
ryttmästaren Nordenskiöld hade i Båstad vistats hos generallöjtnanten Nordenskiölds
där bosatta dotter. Generallöjtnanten Nordenskiölds avsikt hade
varit att den 2 januari flyga tillbaka till Stockholm i ett plan, där jämväl
bagaget fått plats. På grund av dåligt flygväder hade emellertid återresan
måst ske på järnväg.

På fråga, huruvida till exempel inspektion av båda flygfälten kunnat medhinnas
på en dags resa fram och åter, uppgav generallöjtnanten Nordenskiöld,
att detta med hänsyn till den korta flygtiden å vinterdagarna ej varit möjligt.

Angående i ärendet omförmälda flygfärd pingsten 1945 uppgav generallöjtnanten
Nordenskiöld: Det hade för sommaren planerats, att avdelningar
av Västmanlands flygflottilj och Svea flygflottilj skulle bedriva skjut- och
bombfällningsövningar, därvid man närmast förutsatt, att Västmanlands flygflottilj
skulle förläggas till Halmstad och Svea flygflottilj å Gotland. Generallöjtnanten
Nordenskiöld hade velat med chefen för Hallands flygflottilj i
Halmstad diskutera vilket förband denne lämpligen kunde taga emot. Generallöjtnanten
Nordenskiöld hade varit orolig för att de för Västmanlands flygflottilj
planerade övningarna skulle verka störande på Hallands flygflottiljs
egna övningar. Det hade därför varit angeläget, att generallöjtnanten Nordenskiöld
med chefen för Hallands flygflottilj fått diskutera dessa spörsmål.
Oberoende av dessa skäl ansåge generallöjtnanten Nordenskiöld, att han varit
berättigad företaga flygfärden enbart som övningsflygning för att bibehålla
flygfärdigheten. Färden hade ej skett som formlig tjänsteresa, och generallöjtnanten
Nordenskiöld hade ej uppburit traktamente. Att löjtnanten
Nordenskiöld medföljt hade berott därpå, att han vore chef för den avdelning
av Svea flygflottilj, som ifrågasatts skola förläggas till Halmstad, och
det därför varit lämpligt, att han medföljt för att diskutera frågan. Vidare
hade generallöjtnanten Nordenskiöld, under färden tillsammans med löjtnanten
Nordenskiöld, som under tjänstgöring som flygattaché i Amerika förvärvat
erfarenhet i ny flvgmetod, velat öva denna. Ytterligare ville generallöjtnanten
Nordenskiöld framhålla, att han avsett flyga över flygfältet vid Barkåkra
för att få någon överblick över detsamma med avseende å möjligheten
att där eventuellt förlägga de nyinköpta mustangplanen, och enär löjtnanten
Nordenskiöld väl känt till denna plantyp, hade det varit av betydelse att efter
det jämväl denne flugit över flygfältet få samråda med honom. Avfärden
från Barkarby hade skett pingstafton omkring klockan 1330. Under färden
hade som avsett varit företagits övningar och flygplatsen vid Barkåkra överflugits.
I Halmstad hade överläggning skett med chefen för Hallands flygflottilj,
därvid befunnits, att det ej varit lämpligt dit förlägga övningen för
Västmanlands flygflottilj, utan hade bestämts, att i stället löjtnanten Nordenskiölds
division av Svea flygflottilj skulle ha övningar där. Efter avslutad
konferens i Halmstad hade generallöjtnanten Nordenskiöld och löjtnanten
Nordenskiöld begivit sig till Båstad, där de tillbringat helgen hos generallöjtnanten
Nordenskiölds dotter. På eftermiddagen annandag pingst hade de från
Halmstad flugit tillbaka till Barkarby.

381

Generallöjtnanten Nordenskiöld anförde vidare: Sammanslagning av flygning
och inspektion vore nödvändig för att generallöjtnanten Nordenskiöld
skulle kunna medhinna arbetet i tjänsten. I syfte att undvika använda tjänstetid
till övningsflygning brukade generallöjtnanten Nordenskiöld ofta flyga
under fritid å lördagar och å söndagar. Enligt beredskapsbestämmelserna
vore han städse skyldig inställa sig å sin tjänstgöringsplats inom sex timmar.

Sedan generallöjtnanten Nordenskiöld fått taga del av protokollet över förhöret
i Barkarby den 20 juni 1945, förklarade generallöjtnanten Nordenskiöld,
att protokollet överensstämde med hans uppfattning, samt tilläde: Såvitt han
kunde minnas hade han, sedan han fått vetskap örn att lämpligt plan ej
kunnat ställas till hans förfogande, frågat Hägglöf, om man å flottiljen hade
behov av att göra navigeringsflygning, så att det vore till nytta för tjänsten.
Generallöjtnanten Nordenskiöld hade erhållit svaret, att det förelegat stort
behov av navigeringsflygning. Vid övningsdivisionerna vore ej några planer
uppgjorda för navigeringsflygning, utan sådana flygningar företoges, då man
ansåge behov därav föreligga. När flygarna legat länge på en plats, måste
man skicka ut dem på dylika flygningar.

Den 25 juni 1945 infann sig dåvarande chefen för flygstabens utbildningsavdelning,
numera överstelöjtnanten A. V. Falk, inför militieombudsmannen
och lämnade följande upplysningar: Det hade befunnits, att någon flygvapenorder,
som reglerade personalens rätt att använda flygplan vid tjänsteresa
eller i samband med ledighet, icke utfärdats. Direktiv i ämnet hade i stället
för åtskilliga år sedan — Falk kunde själv ej närmare angiva tidpunkten —
meddelats vid en sammankomst, som flygledningen hållit med cheferna för
flygflottiljerna. Vid dylika sammankomster, som under beredskapstiden blivit
mera sällsynta, brukade behandlas vissa spörsmål av mera allmän betydelse.
Protokoll fördes ej vid sådana sammankomster. Enligt ovannämnda direktiv,
som inneburit en begränsning i vad förut tillämpats, finge efter tillstånd
övningsflygning för egen utbildning utföras i samband med ledighet
eller tjänsteuppdrag. Dessa övningsflygningar, som i främsta rummet avsågo
övning av färdigheten i navigeringsflygning, voro närmast avsedda för stabspersonal.
Då detta ur övningssynpunkt vöre önskvärt, kunde till exempel
givas tillåtelse åt den som erhållit permission att för färd till hemmet flyga
till den närmast hemmet belägna flygplatsen och åter. Under uttrycket navigeringsflygning
inbegrepes instrumentflygning och övning i radiosignalering.
Enligt vad Falk hade sig bekant hade vid flottiljerna övningsflygning praktiserats
efter ungefär de linjer som nu angivits. Motsvarande regler hade tilllämpats
i England, Amerika och Tyskland. Inom flygstaben hade man nu
upptagit till övervägande att utfärda en flygvapenorder i ämnet och utkast
hade uppgjorts till en dylik order, så lydande:

''För förflyttning mellan FV övnings- och förläggningsplatser må den flygande
personalen i samband med tjänsteuppdrag eller ledighet efter fljch
(motsv) bestämmande utföra övningsflygning för egen utbildning. Dessa
övningsflygningar skola i första hand syfta till alt uppöva färdigheten i
navigeringsflygning och böra särskilt tillämpas för personal, som icke kunnat
fullgöra sin flygtjänst i erforderlig omfattning.’

382

Falk företedde ett kuvert innehållande ett flertal fotografier. Falk uppgav,
att dessa tagits av ryttmästaren Nordenskiöld vid inspektionerna av Skånska
flygflottiljen och Hallands flygflottilj i december 1944. Blyertsanteckningarna
å kuvertet hade gjorts av generallöjtnanten Nordenskiöld.

Falk hördes ånyo den 13 juli 1945 och uppgav därvid: Ryttmästaren Nordenskiöld
vore anställd såsom filmexpert vid flygstaben, där han å pressavdelningen
handlade filmärenden. Det vore endast undantagsvis som ryttmästaren
Nordenskiöld i tjänsten sysslade med vanlig fotografering. Ryttmästaren
Nordenskiöld hade sannolikt icke tidigare gjort någon tjänsteresa
enbart för att fotografera. Därest ryttmästaren Nordenskiöld verkställt fotografering,
torde det ha skett i samband med att han närvarit vid inspelning
av någon film. I detta fall hade ryttmästaren Nordenskiöld emellertid medföljt
generallöjtnanten Nordenskiöld för att taga fotografier av de under uppförande
varande byggnaderna å flygfälten i Halmstad och Barkåkra. Vid
Hallands flygflottilj funnes visserligen en civil fotograf, men vid anläggningen
i Barkåkra vore någon sådan ännu icke tillgänglig. De fotografier över
olika flygplatser, som generallöjtnanten Nordenskiöld tidigare samlat, torde
i allmänhet ha tagits av fotografen vid vederbörande förband. Generallöjtnanten
Nordenskiöld vore givetvis berättigad att å tjänsteresa medföra adjutant.
Den ordinarie adjutanten vore flygutbildad men stundom brukade generallöjtnanten,
när sa för något särskilt ändamål erfordrades, medföra annan
icke flygutbildad person som adjutant. I förevarande fall hade generallöjtnanten
Nordenskiöld med hänsyn till behovet av fotografering ansett
lämpligt att för sådant ändamål medföra ryttmästaren Nordenskiöld. Till
denna anordning torde även lia bidragit det förhållandet, att, därest ordinarie
adjutant åtföljt generallöjtnanten Nordenskiöld, denne adjutant haft att göra
särskild återresa till Stockholm, under det att ryttmästaren Nordenskiöld i
likhet med generallöjtnanten Nordenskiöld över julen skulle kvarstanna i
Skåne; ryttmästaren Nordenskiöld skulle fira julen på samma ställe som
generallöjtnanten Nordenskiöld.

På fråga, angående vilket bagage som medförts av ryttmästaren Nordenskiöld,
förklarade Falk, att såvitt han hade sig bekant ryttmästaren Nordenskiöld
icke för egen del i flygplanet medfört något annat bagage än
den — sannolikt flygvapnet tillhöriga — kamerautrustning, som han använt
sig av. Återresan hade av såväl generallöjtnanten Nordenskiöld som ryttmästaren
Nordenskiöld med hänsyn till det dåliga flygvädret företagits med
tåg.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt assessorn Åke Asp att å Hallands
flygflottiljs förläggning i Mickedala samt å krigsflygskolan i Ljungbyhed
verkställa erforderlig ytterligare undersökning och utredning, höllos den 26
och den 27 juni 1945 förhör av Asp med följande personer, vilka därvid
berättade.

Chefen för Hallands flygflottilj, överstelöjtnanten C. Nilsson: han hade
från flygstaben i Stockholm i god tid fått meddelande om generallöjtnanten
Nordenskiölds tillämnade besök å flottiljen — troligen en eller två dagar i

38:5

förväg. Dessutom hade ifrågavarande båda plan i enlighet med vid denna
tidpunkt gällande bestämmelser förhandsmeddelats till vederbörande luftbevakningsstationer.
Även örn detta hade Nilsson fått underrättelse. Det hade
visserligen icke meddelats något om anledningen till besöket, men Nilsson
hade förstått, att generallöjtnanten Nordenskiöld haft för avsikt att inspektera
byggnaderna å flottiljen, vilka vid denna tid varit under uppförande.
Generallöjtnanten Nordenskiöld hade beräknats anlända vid 1500-tiden på
dagen. Nilsson hade därför vid denna tidpunkt begivit sig ned till flygfältet
åtföljd av personal ur sin stab samt chefen för byggnadssektionen å flottiljen
civilingenjören Bo Rietz. Nilsson visste icke med säkerhet vem som givit
order, att Rietz skulle närvara vid besöket. Troligen hade Nilsson själv givit
order därom, men det vore icke ideslutet, att ordern kommit från flygstaben.
Som emellertid generallöjtnanten Nordenskiöld låtit vänta på sig, hade
Nilsson blivit orolig, att något missöde inträffat. Slutligen hade så Nilsson
fått telefonmeddelande örn att generallöjtnanten Nordenskiöld tvingats gå
ned vid Esmared omkring tre mil öster om Halmstad. Sedan meddelandet
ingått, hade Nilsson i bil begivit sig till Esmared, där Nilsson sammanträffat
med generallöjtnanten Nordenskiöld och dennes adjutant, ryttmästaren Nordenskiöld,
vilka färdats i samma plan. Nilsson hade dessförinnan per radio
fått besked från Ljungbyhed, alt föraren å det jämte generallöjtnanten Nordenskiölds
plan till Hallands flygflottilj förhandsmeddelade planet av typen
.T 9 tvingats gå ned i Ljungbyhed, och hade nu meddelat generallöjtnanten
Nordenskiöld detta. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade därvid omtalat,
att han befarat bränslebrist och av denna anledning sett sig föranlåten att
nödlanda. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade även uttryckt sitt missnöje
över att man å Svea flygflottilj icke kunnat ställa annat plan än det ifrågavarande
av typen Sk 15 lill hans förfogande och att han därför nödgats
sända sitt och ryttmästaren Nordenskiölds bagage med det plan, som gått
ned å Ljungbyhed. Såvitt Nilsson erinrade sig hade det icke blivit tal örn
på vad sätt bagaget skolat transporteras från Ljungbyhed. Varken Nilsson
eller någon annan å flottiljen hade givit order örn transporten. Under uppehållet
i Esmared hade Nilsson och generallöjtnanten Nordenskiöld inspekterat
dennes plan. Som det därvid konstaterats, att landningsstället å planet
skadats helt obetydligt vid landningen och nian ansett det lämpligast att
reparera planet i Halmstad, hade detta omhändertagits av personal från
Hallands flygflottilj och med bil transporterats in till flottiljen. Det hade
visserligen rått dåligt flygväder ifrågavarande dag, men med den flygskicklighet
generallöjtnanten Nordenskiöld, som själv fört planet, ägde, kunde
det enligt Nilssons uppfattning icke anses olämpligt att företaga färden lill
Halmstad med flygplan. Sedan planet omhändertagits i Esmared, hade Nilsson
i bil skjutsat in generallöjtnanten Nordenskiöld och reti mästaren Nordenskiöld
lill flottiljen. Vid ankomsten dit hade klockan varit omkring 1900.
Med hänsyn till den långt framskridna tiden hade generallöjtnanten Nordenskiöld,
som tillkännagivit sin avsikt all inspektera flottiljen, beslutat
uppskjuta inspektionen lill påföljande dag samt begivit sig in till Hahn -

384

stad, där han tagit in på pensionat Mårtenson. Redan klockan omkring 0900
påföljande dag hade generallöjtnanten Nordenskiöld och ryttmästaren Nordenskiöld
infunnit sig å flottiljen, där generallöjtnanten Nordenskiöld till
en början tagit emot personalen. Därefter hade i Nilssons närvaro vidtagits
en synnerligen grundlig genomgång av flottiljen. Generallöjtnanten Nordenskiöld
hade till en början inspekterat flygfältet och hade därefter gått igenom
de olika byggnaderna å flottiljen. Inspektionen hade dragit så långt ut
på dagen, att generallöjtnanten Nordenskiöld, som enligt vad Nilsson ville
minnas ursprungligen haft för avsikt att samma dag inspektera jämväl
Skånska flygflottiljens förläggning i Barkåkra utanför Ängelholm, icke medhunnit
detta. Nilsson erinrade sig dock icke med säkerhet, när inspektionen
avslutats, men han holle för sannolikt, att generallöjtnanten Nordenskiöld
lämnat flottiljen vid 1500-tiden. Efter inspektionen hade generallöjtnanten
Nordenskiöld samt ryttmästaren Nordenskiöld med tåg begivit sig till Båstad.
Dessförinnan hade emellertid generallöjtnanten Nordenskiöld avtalat
med Rietz om ett besök ute å Barkåkra. Nilsson hade icke deltagit i denna
inspektion, men den hade enligt vad han ville minnas ägt rum några dagar
eller möjligen någon vecka senare. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade vid
inspektionen å Hallands flygflottilj varit åtföljd av ryttmästaren Nordenskiöld.
Nilsson kunde icke med säkerhet uttala sig om anledningen till att
ryttmästaren Nordenskiöld medföljt generallöjtnanten Nordenskiöld. Nilsson,
som umgåtts med planer på att få till stånd en film över flottiljens
tillblivelse, hade emellertid tidigare tillskrivit ryttmästaren Nordenskiöld,
som tjänstgjorde å flygstabens filmdetalj, och begärt, att byggnadsverksamheten
å flottiljen skulle filmas, och hade nu begagnat tillfället att diskutera
dessa planer med ryttmästaren Nordenskiöld. Denne hade visserligen icke
filmat å flottiljen vid detta tillfälle, men han hade gått omkring och planerat
för en sådan film. Ryttmästaren Nordenskiöld hade medfört en kamera
vid besöket å flottiljen. Huruvida den kommit till användning under inspektionen
kunde emellertid icke Nilsson, som varit upptagen av generallöjtnanten
Nordenskiöld, uttala sig om. Det hade såvitt Nilsson hade sig bekant
varit generallöjtnanten Nordenskiölds avsikt att flyga tillbaka till Stockholm
med något plan ur flottiljens maskinpark. Till följd av dåligt väder hade
emellertid generallöjtnanten Nordenskiöld någon dag kort före eller kort
efter nyår 1945 nödgats taga tåg tillbaka till Stockholm. Reparationen av det
plan, generallöjtnanten Nordenskiöld använt för färden ned till Halmstad,
hade varit slutförd den 12 januari 1945. Planet hade därefter den 16 samma
månad förts upp till Svea flygflottilj av fänriken T. G. B. Edin vid
flottiljen.

Beträffande den i ärendet omförmälda flygfärden till flottiljen pingsten
1945 berättade Nilsson: Enligt anteckningar, som gjorts av vederbörande trafikledare
å flottiljen, hade generallöjtnanten Nordenskiöld och löjtnanten
Nordenskiöld landat å flottiljen med två plan av typen J 22 klockan 1436
den »18» maj 1945. Denna gång hade generallöjtnanten Nordenskiöld anlänt
med allenast mycket kort varsel. Generallöjtnantens besök hade även vid

385

detta tillfälle gällt inspektion av byggnadsverksamheten vid flottiljen. Vid
denna tidpunkt hade den första flygande divisionen å flottiljen nyligen uppsatts.
Generallöjtnanten Nordenskiöld hade därför fått tillfälle att inspektera
även denna division. Inspektionen hade dragit en lid av omkring två
timmar och hade avsett huvudsakligen kanslibyggnaden. Vid generallöjtnantens
besök i december 1944 hade uppstått en del diskussion om utformningen
av vissa detaljer å kanslibyggnaden, beträffande vilka Nilsson haft särskilda
önskemål. Diskussionen hade givit anledning till vissa ändringar i
fråga om de ursprungligen fastställda byggnadsplanerna. Dessa detaljer hade
nu särskilt tilldragit sig generallöjtnanten Nordenskiölds uppmärksamhet.
Vid generallöjtnanten Nordenskiölds besök hade Nilsson även fått tillfälle
diskutera vissa frågor i samband med en del planerade bombfällnings- och
skjutövningar å flottiljen. Vid denna tid hade nämligen ifrågasatts, att ett
förband ur Västmanlands flygflottilj skulle bedriva vissa skjut- och bombfällningsövningar
vid Hallands flygflottilj under sommaren. Nilsson hade
emellertid ansett det olämpligt att förlägga dessa övningar till trakten av
Halmstad med hänsyn till brist på lämpliga målområden utanför staden. Generallöjtnanten
Nordenskiöld, som delat Nilssons uppfattning, hade också
bestämt, att en division ur Svea flygflottilj skulle förläggas till Halmstad i
stället för förbandet ur Västmanlands flygflottilj, som i stället förlagts till
Gotland. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade även på grund av sina iakttagelser
vid inspektionen bestämt, att skjutning mot markmål icke skulle få
förekomma under denna divisions övningar i Halmstad. Löjtnanten Nordenskiöld,
som tjänstgjorde som chef för divisionen i fråga och som icke tidigare
besökt flottiljen, hade vid besöket undersökt förläggningsmöjligheterna
därstädes. Löjtnanten Nordenskiöld hade därvid avsett att inspektera den
hangar och den kasern, som skolat användas av hans division. Som emellertid
generallöjtnanten Nordenskiöld tillsammans med löjtnanten Nordenskiöld
inspekterat en hangar, som varit av exakt samma typ som den som
skolat användas av divisionen, hade man efter det Nilsson pekat ut hangaren
ansett det onödigt att särskilt inspektera denna. Man hade ej heller ansett
erforderligt att särskilt inspektera den kasern, som skolat användas av
divisionen. Kasernen i fråga hade nämligen varit av samma modell som alla
andra kaserner viel flygvapnet. I kasernen hade avsetts att förlägga manskapet
å divisionen. Löjtnanten Nordenskiöld hade önskat bereda även divisionens
officerare och underofficerare kvarter å flottiljen. Med anledning härav
hade det framhållits för honom, att dessa komme att bli nödsakade att
skaffa sig bostad i Halmstad. Nilsson ägde icke närmare kännedom örn generallöjtnanten
Nordenskiölds flygrutt på vägen från Stockholm till Halmstad.
Det hade ej heller varit tal örn huruvida särskilda övningsmoment inlagts
i flygningen. Vid detta tillfälle hade generallöjtnanten Nordenskiöld medfört
sitt bagage i sitt plan. Bagaget hade utgjorts av en vanlig resväska och
en del småsaker — troligen en mindre väska och en mössask. Det hade i allt
fall ej varit mer bagage än vad som kunde anses normalt vid en inspektion
av ifrågavarande slag. Ej heller löjtnanten Nordenskiöld hade medfört mer
25—458743. M ititieomb lids mannens umbetsbe rättelse.

386

bagage i sitt plan än som kunnat erfordras vid en vanlig inspektion. Generallöjtnanten
Nordenskiöld samt löjtnanten Nordenskiöld hade flugit tillbaka
till Stockholm från flottiljen klockan 1740 den 21 maj 1945 med ifrågavarande
båda plan av typen J 22. Dessa hade under helgen ställts upp å
flottiljen, där personal funnits tillgänglig för deras omhändertagande.

Härjämte berättade Nilsson: Generallöjtnanten Nordenskiöld, som själv
rekognoscerat flottiljens förläggning, hade före sitt besök i december 1944
inspekterat flottiljen allenast vid ett tillfälle -— nämligen sommaren 1944
kort efter det byggnadsarbetet påbörjats vid flottiljen. Därefter hade generallöjtnanten
Nordenskiöld besökt flottiljen pingsten 1945. Även vid besöket
på sommaren 1944 hade generallöjtnanten Nordenskiöld flugit —• denna
gång i sällskap med majoren vid flygvapnet F.-R. Cervell som adjutant. Såvitt
Nilsson nu erinrade sig hade generallöjtnanten Nordenskiöld och Cervell
vid detta tillfälle medfört erforderligt bagage i sitt plan. Nilsson ville
rent allmänt framhålla, att generallöjtnanten Nordenskiöld visat ett mycket
stort intresse för byggnadsverksamheten vid flottiljen samt att generallöjtnanten
Nordenskiölds inspektioner vid flottiljen visat sig synnerligen värdefulla.
Tack vare dem hade byggnadsverksamheten kunnat drivas framåt på
ett helt annat sätt än vad eljest skulle ha blivit fallet.

På frågor om och i vad mån det inom flygvapnet vore tillåtet företaga
andra flygningar än sådana, som betingades av beredskaps- och övningsändamål,
samt lämpligheten av s. k. navigeringsflygningar, anförde Nilsson
vidare: Tidigare hade det inom flygvapnet varit tillåtet för personalen att
använda kronans plan för s. k. weekend-flygningar, d. v. s. sådana flygningar
som företoges uteslutande eller huvudsakligen i personalens privata
intresse. Det vöre emellertid sedan åtskilliga år tillbaka — troligen sedan år
1936 - icke längre tillåtet att använda kronans plan för sådana ändamål.

Enligt vad Nilsson hade sig bekant hade det dock vid olika tillfällen inom
liv gs t alten ifragasatts att i begränsad omfattning åter tillåta flygningar av
detta slag. Det vore nämligen av stor betydelse, att alla tillfällen att bereda
personalen möjlighet till flygträning tillvaratoges — särskilt gällde detta i
fråga örn personal i staber och expeditioner, som i regel hade tillfälle att
flyga i mycket begränsad omfattning. Under förhandenvarande omständigheter
skulle emellertid Nilsson varken själv företaga eller låta sina underlydande
företaga andra flygningar än sådana, som huvudsakligen betingades
av övningsändamål. Beträffande tillåtligheten av flygningar av nu angivet
slag kunde givetvis icke uppställas några allmängiltiga regler. Det
finge ankomma på avgörande i varje enskilt fall. Detta vöre enligt Nilssons
uppfattning den inom flygvapnet gängse åsikten. — Nilsson hade emellertid
enligt vad han nu kunde minnas för sin del icke haft tillfälle att träffa
något avgörande av ifrågavarande slag och skulle aldrig tillåta rena nöjesflygningar.
Vad anginge de s. k. navigeringsflygningarna, varmed förstodes
flygningar från viss ort till annan, vore dessa av speciellt stort värde ur utbildningssynpunkt.
Detta vore särskilt fallet i fråga örn navigeringsflygningar
under mindre goda väderleksförhållanden. Det funnes icke någon bestämd

387

plan i de uppgjorda övningsprogrammen inom flygvapnet för företagande
av navigeringsflygningar i så måtto, att det givits bestämmelser när dessa
skulle företagas. Det vore emellertid bestämt, att sådana flygningar skulle
förekomma. Å övnings- och beredskapsförband borde enligt Nilssons mening
personalen få företaga minst en längre navigeringsflygning i veckan. Med
en längre flygning förstode Nilsson i detta sammanhang en flygning, där
vederbörande finge tillfälle landa å främmande flygplats. I övrigt gällde,
att navigeringsflygningar aldrig kunde företagas i tillräckligt stor omfattning.
Det förelåge ej heller något hinder för att sådana flygningar kombinerades
med särskilda uppgifter, som av olika anledningar kunde komma att
lämnas flygvapnet av civila eller militära myndigheter. Anordnandet av sådana
flygningar inverkade ingalunda menligt å övningsprogrammen. Hastigt
påkomna uppdrag vore man van vid inom flygvapnet.

Rietz, vilken enligt vad som inhämtats vid förfrågan å flottiljen befunnit
sig å tjänsteresa till Barkåkra, hördes per telefon samt berättade: Rietz hade
från flottiljen fått besked örn generallöjtnanten Nordenskiölds tillämnade
inspektion den 20 december 1944. Inspektionen hade emellertid uppskjutits
till påföljande dag på grund av nödlandningen vid Esmared. Inspektionen
hade varit synnerligen ingående. Vid denna tid hade allenast värmecentralen
å flottiljen varit fullt färdigställd. Övriga byggnader hade varit under uppförande.
Rietz mindes, att det blivit särskild diskussion om kanslibyggnaden.
Generallöjtnanten Nordenskiöld hade lämnat flottiljen vid något tillfälle på
eftermiddagen. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade sedermera inspekterat
jämväl Skånska flygflottiljens förläggning i Barkåkra i sällskap med Rietz
och ryttmästaren Nordenskiöld. Rietz mindes icke numera, när denna inspektion
ägt rum, men han trodde sig kunna minnas, att den ägt rum någon
dag omkring trettondagshelgen 1945.

Senare meddelade Rietz likaledes per telefon till rättelse av sina tidigare
lämnade uppgifter följande: Han hade till följd av minnesfel kommit att
uppgiva, att generallöjtnanten Nordenskiöld inspekterat Skånska flygflottiljens
förläggning i Barkåkra någon dag omkring trettondagshelgen 1945. Inspektionen
hade emellertid rätteligen ägt rum den 30 december 1944. Rietz
grundade denna uppgift på anteckningar, som förts av ingenjören Bengtsson
å Barkåkra. Dessa anteckningar hade emellertid icke Rietz haft tillgängliga,
då Rietz lämnade sina tidigare uppgifter i saken.

Chefen för krigsflygskolan i Ljungbyhed, översten C. I. Nygren: Han hade
den 20 december 1944 befunnit sig å tjänsteresa till Rinkaby meli hade vid
sin återkomst till krigsflygskolan påföljande dag sannolikt av kaptenen J.
Dubois och kaptenen S. E. Uggla underrättats örn att fänriken Florman föregående
dag nödlandat å Ljungbyhed med ett plan av typen J 9. Nygren
kunde icke uttala sig om huruvida det ifrågavarande dag rått sådant väder,
att det kunnat anses mindre välbetänkt att företaga en flygning av ifrågavarande
slag. För ett dylikt bedömande krävdes kännedom örn de väderleksprognoser,
som lämnats vid starten från Barkarby. Antingen Dubois eller
Uggla hade även meddelat Nygren, att generallöjtnanten Nordenskiöld flugit

388

från Barkarby till Hallands flygflottilj i Halmstad och att Florman medfört
generallöjtnanten Nordenskiölds bagage i sitt plan. Det hade vidare varit
tal om att bagaget på aftonen den 20 december 1944 med en av skolans personbilar
transporterats ned till Båstad. Nygren visste icke vem som givit
order om denna transport. Han holle emellertid för troligt, att tjänstgörande
dagofficeren, fänriken i flygvapnets reserv Ruben Petrus Ericsson, i samråd
med Florman, som troligen ägt kännedom örn att generallöjtnanten Nordenskiöld
efter besöket i Halmstad ämnat sig till Båstad, beslutat sända bagaget
dit i stället för till Halmstad. Som Florman landat å Ljungbyhed först efter
tjänstgöringstidens slut ifrågavarande dag och dagofficeren efter tjänstens
slut vore chefens ställföreträdare, hade det ankommit på Ericsson att i sin
egenskap av dagofficer träffa ett avgörande av ifrågavarande slag. Det hade
vid genomgång av Flormans plan visat sig, att det uppkommit något mindre
fel å en av hjulbromsarna, vilket fel måst avhjälpas, innan planet kunnat
användas. Sedan felet avhjälpts, hade Nygrens adjutant löjtnanten Å. Lönnberg
någon av de sista dagarna i december flugit planet tillbaka till Svea
flygflottilj. — Generallöjtnanten Nordenskiöld plägade inspektera krigsflygskolan
varje vår och höst vid aspirant- och flygreservskolornas slut. Därjämte
plägade generallöjtnanten Nordenskiöld besöka krigsflygskolan vid
ytterligare ett pär tillfällen varje år — vid dessa tillfällen som regel i samband
med inspektioner av olika flygflottiljer i södra Sverige. Generallöjtnanten
Nordenskiöld plägade flyga vid sina inspektioner och medförde därvid
i regel en större och en mindre resväska samt ett mössfodral. Det hade
såvitt Nygren visste icke tidigare vid något tillfälle förekommit, att generallöjtnanten
Nordenskiöld låtit transportera sitt bagage i ett särskilt plan.

Härjämte berättade Nygren: Med hänsyn till önskvärdheten av att personalen
i staber och expeditioner finge största möjliga flygträning hade det
tidigare varit tillåtet för stabspersonalen att använda kronans plan för privata
färder, exempelvis över lördagar och söndagar. Några uttryckliga bestämmelser
örn tillåtligheten av dylika flygningar hade icke utfärdats såvitt
Nygren visste. Vid något tillfälle omkring år 1936 hade dåvarande chefen
för flygvapnet -—- troligen vid ett ordinarie sammanträde med flygvapnets
flottiljchefer — muntligen förbjudit dylika s. k. weekend-flygningar. Det
funnes visserligen enligt vad Nygren hade sig bekant icke för närvarande
något uttryckligt förbud mot sådana flygningar, men Nygren skulle det oaktat
icke själv företaga eller låta sina underlydande företaga andra flygningar
än sådana som vore ändamålsenliga ur övningssynpunkt. I vad mån
en flygning vore ändamålsenlig finge avgöras från fall till fall. Det vore
allenast vederbörande flottiljchefer och därmed likställda chefer, som ägde
träffa avgöranden i dylika frågor. Därmed funnes betryggande garanti mot
okynnesflygningar. Frågan huruvida en flygning kunde anses ändamålsenlig
ur övningssynpunkt vore givetvis i väsentlig grad beroende på den omfattning,
vari vederbörande eljest finge tillfälle till flygträning. Därest exempelvis
Nygrens adjutant anhölle att få flyga till Stockholm i något privat
ärende, skulle Nygren, därest besöket vore förenligt med tjänsten, utan tve -

389

kan giva tillstånd därtill — detta med hänsyn till att adjutanten i regel icke
finge tillfälle att flyga i den omfattning, som vore önskvärd för bibehållandet
och förkovrandet av hans flygfärdighet. Därest åter någon av flyglärarna å
skolan, vilka i regel fiege varje dag, gjorde en sådan framställning, skulle
Nygren icke bifalla densamma. — De s. k. navigeringsflygningarna ägde
synnerligen stort värde ur utbildningssynpunkt. I övningsprogrammet för
all personal, som underginge allmän flygträning, inginge också i regel navigeringsflygningar.
Sådana flygningar tillhörde en av de svåraste sakerna
inom flygvapnet och kunde enligt Nygrens uppfattning icke tränas tillräckligt
ofta. Anledningen till att Lönnberg fått order att flyga det ifrågavarande
planet tillbaka till Svea flygflottilj hade varit just Nygrens önskan att bereda
Lönnberg tillfälle till en längre navigeringsflygning.

Dubois: Han som den 20 december 1944 tjänstgjort som skolchefens ställföreträdare
trodde sig minnas, att antingen dagofficeren, Ericsson, eller
Lönnberg på eftermiddagen samma dag underrättat honom örn att ett plan
av typen J 9 nödlandat å Ljungbyhed samt att föraren å planet verkat tämligen
medtagen av flygningen. Det hade även nämnts något om att planet
medfört bagage, som tillhört generallöjtnanten Nordenskiöld, men Dubois
kunde numera icke närmare erinra sig vilka uppgifter som lämnats om bagaget.
Dubois bade ej heller tagit någon befattning med detta. Sedermera
hade Dubois erfarit, att man skickat bagaget till Båstad med en av krigsflygskolans
bilar. Vem som givit order härom, visste emellertid icke Dubois.

Uggla: Han som vore chef för aspirantskolan bade ett vagt minne av att
Ericsson på eftermiddagen den 20 december 1944 telefonerat till honom och
meddelat, att Florman landat å Ljungbyhed med ett plan från Svea flygflottilj
av typen J 9. Uggla trodde sig även minnas, att Ericsson meddelat, att
Florman medfört generallöjtnanten Nordenskiölds bagage samt att Ericsson
begärt instruktioner, hur han skulle förfara med bagaget. Uggla hade emellertid
icke lämnat honom några anvisningar beträffande delta. Troligen hade
Florman omtalat för Ericsson, att bagaget skolat skickas till generallöjtnanten
Nordenskiöld. I allt fall hade det icke kommit någon order från generallöjtnanten
Nordenskiöld, att bagaget skolat sändas till Båstad eller Halmstad.

Lönnberg, vilken vistades i Ängelholm å tjänstledighet, hördes per telefon
samt berättade: Lönnberg finge i egenskap av Nygrens adjutant alltid meddelande
örn de plan, som landade å Ljungbyhed, och orienterade därefter
Nygren eller dennes ställföreträdare därom. I förevarande tall hade Ericsson
meddelat, alt ett plan från Svea flygflottilj av typen J 9 landat å Ljungbyhed
samt att föraren å planet uppgivit, att han skolat flyga till Halmstad men
tvingats nödlanda å Ljungbyhed på grund av dåliga väderleksförhållanden.
Ericsson hade vidare omtalat, alt föraren medhaft bagage till generallöjtnanten
Nordenskiöld, som jämväl skolat flyga lill Halmstad men sorn icke
fått med bagaget i sitt plan och därför måst sända det med J 9:an. Ericsson
hade dessutom sagt, att han med bil sänt bagaget till Båstad. Lönnberg mindes
numera icke, huruvida det blivit tal örn anledningen till att bagaget

390

skickats dit. Troligen förhölle det sig så, att föraren å planet omtalat för
Ericsson, att generallöjtnanten Nordenskiöld från Halmstad ämnat sig till
Båstad och att Ericsson därför sänt bagaget dit i tanke, att detta, därest
generallöjnanten Nordenskiöld så önskade, kunde transporteras upp till
Halmstad från Båstad. Det vore nämligen betydligt kortare väg från Ljungbyhed
till Båstad än från Ljungbyhed till Halmstad, och det hade vid denna
tid inskärpts, att det varit nödvändigt att spara på drivmedel och bilgummi.
Ingen sannolikhet talade för att det varit generallöjnanten Nordenskiöld,
som givit order örn transporten. — Lönnberg och en annan officer vid krigsflygskolan
hade troligen den 27 december 1944 flugit J 9:an till Svea flygflottilj.
För återfärden till Ljungbyhed hade de begagnat två skolplan av
typen Sk 15, vilka skolat flygas ned till Ljungbyhed. Det ena planet hade
hämtats å Upplands flygflottilj i Uppsala och det andra å Svea flygflottilj
i Barkarby.

Garageförmannen vid krigsflygskolan Stellan Samuelsson uppgav, att
Ericsson givit honom order örn att bagaget i fråga redan på aftonen den 20
december skolat transporteras till Båstad samt att körningen, vilken utförts
av en värnpliktig vid namn Lovén, icke varit förenad med något annat uppdrag.

Vid förhör å militieombudsmansexpeditioncn den 29 juni 1945 berättade
Ericsson, som då ej längre var i krigstjänst: Ericsson, som den 20 december
1944 tjänstgjort såsom dagofficer å krigsflygskolan i Ljungbyhed, hade på
eftermiddagen nämnda dag av posteringschefen vid den s. k. gamla flyghangaren
å krigsflygskolan fått telefonmeddelande örn att Florman landat å
Ljungbyhed med ett plan från Svea flygflottilj av typen J 9. Med anledning
härav hade Ericsson omedelbart begivit sig ned till flygfältet, där Ericsson
sammanträffat med Florman. Denne hade omtalat, att han å Svea flygflottilj
fått order att flyga till Halmstad, men att han av väderleksförhållandena
tvingats gå ned vid Ljungbyhed. Florman, som i planet medfört troligen
allenast två resväskor — det hade i varje fall icke varit några större saker
-—• hade omtalat, att väskorna tillhörde generallöjtnanten Nordenskiöld samt
att denne med ett annat plan varit på väg till Halmstad. Vid landningen
hade Florman havererat ena hjulbromsen å sitt plan. Han hade dock varit
angelägen att fortsätta till Halmstad och hade därför begärt att få låna ett
plan vid krigsflygskolan för att kunna flyga vidare. Som Ericsson emellertid
icke kunnat ställa något plan till disposition, hade Florman begärt, att
Ericsson skulle giva order örn att bagaget med bil skulle transporteras till
Båstad och där avlämnas hos generallöjtnanten Nordenskiölds svärson prinsen
av Lichtenstein. Ericsson hade visserligen i egenskap av dagofficer ägt
att i skolchefen Nygrens frånvaro — denne hade befunnit sig å tjänsteresa
— giva order härom, men då väskorna i fråga icke varit låsta och innehållet
i dem därför sannolikt icke varit sådant, att det kunde anses nödvändigt att
sända en bil till Båstad allenast för denna transports skull, hade Ericsson
med tanke på utfärdade bestämmelser örn sparsamhet med användande av
kronans bilar icke ansett sig böra giva order om transporten utan att ha in -

391

hämtat närmare instruktioner av Dubois, som tjänstgjort som skolchefens
ställföreträdare. Som emellertid Dubois icke velat taga ansvaret för transporten,
hade Ericsson beslutat sig för att avvakta Nygrens återkomst, som beräknats
ske vid 2000-tiden samma dag. Florman, som landat någon timme
före skymningen, »gick därefter hela eftermiddag och ville lia iväg bagaget».
Ericsson bade emellertid vidhållit sitt beslut att avvakta Nygrens återkomst.
Klockan omkring 2000 bade Ericsson så telefonerat till Nygrens bostad.
Sedan Ericsson därvid fått besked, att Nygren troligen träffades å sitt
tjänsterum, bade Ericsson å flygskolan uppsökt Nygrens adjutant, Lönnberg,
samt orienterat honom örn Flormans landning och om Flormans önskan
att få iväg generallöjtnanten Nordenskiölds bagage till Båstad. Lönnberg
hade omedelbart uppsökt Nygren å dennes tjänsterum. Vad som avhandlats
mellan Nygren och Lönnberg visste icke Ericsson. Då Lönnberg
någon stund senare kom ut från Nygrens rum, hade lian emellertid givit
Ericsson order om att utskriva en kärorder å bagaget till prinsen av Lichtenstein
i Båstad, bos vilken vederbörande bilförare skolat anmäla sig vid framkomsten.
Sedan Ericsson utskrivit ordern hade transporten samma kväll företagits
med en av flygskolans personbilar. Florman hade följt med bilen
till Klippan för att därifrån taga nattsnälltåget tillbaka till Stockholm.

Efter att lia tagit del av Ericssons uppgifter anförde Nygren i yttrande
den 9 juli 1945: Nygren hade intet minne av att Nygren personligen skulle
ha beordrat en bil till Båstad med chefens för flygvapnet bagage. Däremot
trodde Nygren sig minnas, att Nygren mottagit anmälan om att under Nygrens
bortavaro en bil utgått för ifrågavarande ändamål. Det förefölle Nygren
dessutom osannolikt, att Nygren skulle ha befunnit sig på tjänsterummet
klockan 2000. Emellertid ansåge Nygren sig böra framhålla, att
någon order från chefen för flygvapnet icke givits beträffande ovan omnämnda
bil. Vilken av krigsflygskolans personal, som än beordrat densamma,
hade denne dock handlat i bästa mening och efter att ha bedömt, att
chefen för flygvapnet vore beroende av att snarast möjligt komma i besittning
av sitt bagage. Att bagaget sänts till Båstad och icke till bolmstad, till
vilken senare plats det för övrigt vore betydligt längre körväg, torde lia berott
på att Florman kunnat meddela, att chefen för flygvapnet efter sitt
tjänsteuppdrag vid Hallands flygflottilj haft för avsikt att under tjänstledighet
vistas på ifrågavarande ort.

Vid Nygrens yttrande hade fogats ett handbrev från Lönnberg av den 7
juli 1945, vilket brev var av följande innehåll: Med anledning av att Ericssons
uppgifter vore så detaljerade funnes knappast någon anledning antaga,
att händelseförloppet varit annorlunda. För egen del kunde Lönnberg icke
erinra sig stort mer än vad Lönnberg redan meddelat militieombudsmannens
ombud. I Ericssons redogörelse franninge utöver Lönnbergs, att
Lönnberg ifrågavarande kväll inväntat chefens för krigsflygskolan återkomst
från tjänsteuppdrag. Enär detta ofta vore nödvändigt för erhållande
av namnteckning på brådskande ärenden, syntes detta förhållande Lönnberg
mycket troligt, ehuru Lönnberg icke kunde erinra sig detta speciella tillfälle.

392

Därest av Ericsson relaterat händelseförlopp vore riktigt, syntes antagligast
vara, att Lönnberg frågat chefen för krigsflygskolan till råds i ärendet. Såsom
logiska skäl häriör ville Lönnberg framhålla, att för det första anledningen
till Lönnbergs besök på chefens för krigsflygskolan tjänsterum just då knappast
torde kunnat vara annan än att göra nämnda förfrågan och för det
andra, att Lönnberg icke skulle kunnat taga ansvaret för en tjänstebilfärd,
om Lönnberg av dagofficeren orienterats om att tjänstförrättande chefen för
krigsflygskolan icke velat påtaga sig ansvaret härför (att en dylik orientering
lämnats finge väl anses troligt). Att bilen dirigerats till Båstad berodde synbarligen
på att Florman lämnat denna adress.

Av militieombudsmannen hördes chefen för tredje flygeskadern, översten
N. G. F. Ramström, angående de inom flygvapnet tillämpade principer för
övningsflygning. Sedan Ramström fått taga del av protokollet i ärendet för
den 21 juni 1945 såvitt anginge av generallöjtnanten Nordenskiöld därutinnan
lämnade upplysningar och protokollet för den 25 samma månad angående
förhör med Falk, anförde Ramström: Direktiv angående övningsflygning
hade av dåvarande chefen för flygvapnet lämnats vid ett möte med
flottiljcheferna, som hållits före 1940, sannolikt 1937 eller 1938. Ramström,
som då tjänstgjort inom försvarsstaben, hade även bevistat mötet. Ramström
vitsordade att dessa direktiv, som inneburit en begränsning i vad förut praktiserats,
hade det innehåll, som angivits av generallöjtnanten Nordenskiöld
och Falk. I enlighet med nämnda direktiv hade övningsflygning försiggått
å Skaraborgs flygflottilj, för vilken Ramström varit chef, och Ramström ansåge
dem fullt riktiga. Ramström ville kraftigt instämma i de uttalanden,
som gjorts av generallöjtnanten Nordenskiöld och Falk angående betydelsen
av att övningsflygningar företoges på detta sätt. övningsflygningar vore
mycket betydelsefulla för att uppehålla den flygande stabs- och expeditionspersonalens
flygskicklighet och, då deras tjänstetid vore strängt upptagen
av stabs- och expeditionstjänst, vore till stor fördel att de använde fritiden
tor övningsflygning. Vid besök, som Ramström i egenskap av eskaderchef
gjort å flygflottiljer, hade lian funnit, att behov förelegat för expeditionspersonalen
att företaga övningsflygning i större omfattning än som praktiserats.

Överbefälhavaren anförde i yttrande till militieombudsmannen den 28
augusti 1945: Innan överbefälhavaren inginge på de avsedda åtgörandena av
chefen för flygvapnet, ansåge han det lämpligt att precisera sin principiella
ställning till spörsmålet, huruvida det kunde anses försvarligt eller lämpligt,
att en tjänsteförrättning i samband med resa företoges på tid och till sådan
plats, att samtidigt ett privat intresse, till exempel tjänstledighet, tillgodosåges.
Tidigare hade överbefälhavaren varit bestämd motståndare mot varje
sådan kombination. De erfarenheter överbefälhavaren under de senare åren
gjort i åtskilliga ledande befattningar hade emellertid kommit honom att
ändra uppfattning. Den arbetsbörda, som åvilade de flesta militära befattningshavare
och i alldeles särskild grad de högre cheferna, vore numera så
stor, att det mötte betydande svårighet att hinna med bland annat den viktiga
del av tjänsten, som inspektionsverksamheten utgjorde, överbefälhava -

393

ren hade funnit, att det mången gång hade medfört tidsbesparing att inlägga
en inspektion utanför ordinarie tjänstgöringsort antingen vid början eller i
slutet av en tjänstledighetsresa. Ett sådant förfarande innehure också ofta
en ren besparing för statsverket. Enahanda synpunkter gjorde sig jämväl
gällande i fråga örn anordnandet av övningar och andra tjänstefön ättningar,
som föranledde resor. Då överbefälhavaren alltså funne, att ur statsnyttans
synpunkt principiellt ingen berättigad anmärkning kunde riktas mot
att så förlägga en inspektion eller övning, att samtidigt ett privat intresse
kunde komma att bliva tillgodosett, skedde det under den självklara förutsättningen,
att tjänsteförrättningen såväl med hänsyn till ändamålet som
beträffande valet av tid och plats vore sakligt motiverad samt att statsverket
därigenom icke åsamkades ökade utgifter. — I fråga örn chefens för flygvapnet
i handlingarna omförmälda inspektions- och övningsflygningar funne
överbefälhavaren chefen för flygvapnet ha tillfredsställande motiverat deras
företagande. Denna överbefälhavarens uppfattning stärktes ytterligare av
den allmänna kännedom överbefälhavaren förvärvat om det outtröttliga nit
och den intensitet chefen för flygvapnet städse ådagalade i tjänsten och örn
de stora krav denne ställde icke minst på sig själv. Jämväl de vid de båda
tillfällena chefen för flygvapnet åtföljande personernas tjänsteuppdrag syntes
ha varit överbefälhavaren godtagbara. En annan sak vöre, att det med
hänsyn till att ifrågavarande personer vore nära anförvanter till chefen för
flygvapnet — åtminstone beträffande flygningen i december hade varit lämpligare,
örn chefen för flygvapnet givit uppdraget att medfölja som adjutant
åt annan, oskyld officer. Därigenom hade troligen undanröjts möjligheten
för utomstående att draga felaktiga slutsatser rörande ändamålet med flygningen.
— Vad slutligen anginge den påtalade biltransporten av chefens för
flygvapnet handbagage fran Ljungbyhed till Båstad, visade handlingarna, att
det berott på omständigheter, varöver uppenbarligen ingen kunnat råda, dels
att bagaget icke kunnat medföras i det av chefen för flygvapnet flugna planet,
dels att bagaget ej, såsom avsett varit luftledes kommit fram till Halmstad.
Att chefen för flygvapnet haft berättigade anspråk på att under sin
tjänsteresa ha tillgång till sitt bagage funne överbefälhavaren uppenbart. Av
utredningen franninge icke, att detta kunnat åstadkommas på ett för kronan
billigare eller ur gummislitagesynpunkter lämpligare sätt än som skett.
Även om så skulle varit fallet, torde det knappast kunna läggas personalen på
Ljungbyhed till last såsom tjänstefel, att man valde ett snabbt och tillförlitligt
medel att tillgodose försvarsgrenschefens intresse.

I ärendet är av intresse lrågan örn tillåtligheten att företaga tjänsteresa i
samband med semester eller annan ledighet. Gällande bestämmelser torde
ej lägga hinder i vägen för sådan kombination. Statsmakterna ha emellertid
framhållit det angelägna i att missbruk i detta avseende stävjas men samtidigt
understrukit svårigheterna att reglera denna fråga genom allmänna bestämmelser,
varför man närmast hade att lita till övervakning fran överord -

394

nades sida och till revision (proposition 1942 nr 130 s. 56; statsutskottets
utlåtande 1942 nr 104 s. 27; riksdagens skrivelse 1942 nr 217 s. 6). Överbefälhavaren
har i ärendet uttalat, att han tidigare varit bestämd motståndare
till att en tjänsteförrättning i samband med resa företages på tid och till sådan
plats, att samtidigt ett privat intresse tillgodoses, men att han under
senare åren gjort sådana erfarenheter, att han ändrat uppfattning. Enligt
överbefälhavarens nuvarande uppfattning skulle ur statsnyttans synpunkt
ingen berättigad anmärkning kunna riktas mot att en inspektion eller en
övning förlädes så, att samtidigt ett privat intresse kunde komma att bli tillgodosett
— detta dock under den självklara förutsättningen, att tjänsteförrättningen
saväl med hänsyn till ändamålet som beträffande valet av tidpunkt
och plats vöre sakligt motiverad samt att statsverket därigenom icke
åsamkades ökade utgifter.

Man rör sig här på ett område, där olika intressen kunna komma i konflikt
med varandra. Beroende på den vikt, som tillägges de särskilda omständigheterna,
kan man försvara såväl den strängare ståndpunkten, att
varje kombination av angivet slag bör undvikas, som en mera tolerant hållning.
Till förmån för den strängare ståndpunkten kan anföras den påtagliga
faran av missbruk. Inspektionsverksamhet är ofta till sin natur sådan, att
det icke går att efter objektiva normer fastslå, när en inspektion ur statsverkets
synpunkt är ovillkorligen nödvändig eller åtminstone försvarlig, lika
litet som det går att fixera den tid, då inspektionen bör företagas. En tjänsteman
kan omedvetet låta sig påverka av personliga önskemål, när han prövar
behovet av den tjänsteresa, som passar in med hans planer för semester
eller tjänstledighet. Och fall av illojalt utnyttjande av rätten till tjänsteresor
äro svåra att avslöja. Ä andra sidan saknas ej fog för den meningen, att det
i vissa fall även fran statsnyttans synpunkt kan vara försvarligt, att en
tjänsteresa företages i anslutning till semester eller tjänstledighet. Med hänsyn
därtill torde man icke böra ställa sig helt avvisande mot att även privata
intressen tillgodoses i samband med tjänsteresor. Man måste dock kräva, att
de privata intressena underordnas tjänstens krav, och synes icke kunna
nöja sig med att resan är ur statsnyttans synpunkt försvarlig. Behovet av
tjänsteresan skall vara sådant, att resan måste företagas, även örn några
personliga intressen ej förelegat. I verkligheten torde detta krav leda till att
de personliga synpunkterna endast få inverka på valet av tidpunkten för
resan. I detta senare avseende bör det fordras, att valet av tidpunkt icke i
någon mån föranleder, att värdet av resan förringas eller ökade utgifter
vållas.

Även om man vid bedömande av generallöjtnanten Nordenskiölds båda
resor ur nu anförda synpunkter med hänsyn till det personliga intresse, som
torde ha påverkat resornas företagande, skulle hysa någon tvekan om resornas
berättigande enbart såsom tjänsteresor, föreligga emellertid inom flygvapnet
särskilda förhållanden, till vilka hänsyn bör tagas, då det gäller att
bedöma det berättigade i resor med kronans flygplan.

395

Från flera håll har vitsordats det stora värde, som övningar i navigeringsflygning
äga ur utbildningssynpunkt, samtidigt som det understrukits angelägenheten
av att bereda viss personal, särskilt stabspersonal, tillfällen till
erforderlig flygträning. Jag anser mig böra utgå från att dessa synpunkter
äro riktiga och böra beaktas vid ordnandet av tjänstgöringsförhållandena
inom flygvapnet. Samtidigt kan jag icke underlåta att påpeka, att i ärendet
gjorts uttalanden, som, åtminstone örn de tagas efter orden, kunna föra för
långt. Behovet av flygträning kan givetvis icke tagas till intäkt för flygningar
i vilken omfattning och under vilka förhållanden som helst. Flygningar,
utförda under fritid eller i samband med ledighet eller mindre viktiga
tjänsteuppdrag, kunna tillåtas endast, då de ur utbildningssynpunkt äga
ett värde, som uppväger de kostnader och olägenheter, som äro förenade
med desamma. I princip bör man kräva, att utbildningssyftet eller den ökade
flygträningen skall vara det väsentliga vid dessa flygningar. Flygningar, som
utföras uteslutande eller huvudsakligen i personalens eget privata intresse,
böra, även örn de icke sakna betydelse såsom övningsflygningar, likväl begränsas
eller förbjudas. Särskilt gäller detta om rena nöjesflygningar. Omständigheterna
kring dylika flygningar torde ofta föranleda, att utbildningsmomentet
träder i bakgrunden. Jag antager, att det varit överväganden av
den innebörd, som nu antytts, vilka föranlett, att man på 1930-talet genomfört
de i ärendet omtalade begränsningarna i rätten till övningsflygning —
begränsningar till vilka generallöjtnanten Nordenskiöld själv7 medverkat. Det
ankommer på vederbörande chefer att tillse, att behovet av övningsflygning
städse blir det avgörande, såväl då fråga uppkommer om tillstånd för
underlydande personal att företaga sådana flygningar, som då de själva
önska utföra flygningar av detta slag.

Med hänsyn till det anförda anser jag mig icke böra rikta någon erinrar
mot ifrågavarande båda av generallöjtnanten Nordenskiöld i samband med
inspektion företagna flygresor, utan äro dessa enligt min mening godtagbara
såsom övningsflygningar. I detta sammanhang vill jag instämma i de uppskattande
uttalanden, som gjorts rörande generallöjtnanten Nordenskiölds
strävan att fylla alla de krav tjänsten ställer i fråga örn praktisk flygträning.
Att inspektionsresor kombineras med övningsflygningar torde också ligga i
statsverkets intresse.

Beträffande generallöjtnanten Nordenskiölds val av följeslagare vid resorna
— i ena fallet generallöjtnanten Nordenskiölds broder och i andra fallet
hans son — torde personliga skid lia medverkat, och valet har näppeligen
varit lyckligt. Det hade med hänsyn till omständigheterna varit bättre, örn
generallöjtnanten Nordenskiöld valt andra lämpliga, ej närbesläktade personer
att medfölja. Någon egentlig anmärkning ur saklig synpunkt anser
jag mig dock knappast kunna göra mot valet.

Vad slutligen angår sättet för transporten av generallöjtnanten Nordenskiölds
bagage den 20 december 1944, är det tydligt, att statsverket därvid
åsamkats extra kostnader. Dessa synas emellertid vara föranledda av .sådana
särskilda omständigheter, att man måste låta del bero vid vad sorn förekommit.

396

Statsverkets starkt markerade intresse av att tjänsteresor icke missbrukas
i samband med semester och annan ledighet låter sig icke väl förena med
alltför lösliga normer rörande rätten att företaga övningsflygningar. Såsom
av det föregående torde framgå skulle en med flygning företagen tjänsteresa
i samband med ledighet, vilken resa enligt grunderna för det allmänna resereglemente!
vore att anse som missbruk, alltför lätt kunna föras över till de
tillåtna resorna genom att arrangeras såsom en övningsflygning. Vissa direktiv
äro redan givna i syfte att begränsa de mer eller mindre privata övningsllygningama
samt att garantera, att övningsmomentet vederbörligen beaktas.
Emellertid 1 öreligger ett behov av närmare regler. Det har ifrågasatts att utfärda
dylika bestämmelser i form av flygvapenorder. Med hänsyn till bestämmelsernas
nära samband med rätten till tjänsteresor böra emellertid enligt
min mening erforderliga föreskrifter i ämnet utfärdas av Kungl. Majit. När
det gäller alt hindra missbruk, har man att lita till revision samt övervakning
från överordnades sida. I den mån dessa flygningar företagas såsom övningsflygningar
utan att framträda såsom tjänsteresor synes däremot kontrollen
bliva delvis försvårad. Denna omständighet synes böra särskilt uppmärksammas.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag härigenom med stöd
av 13 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen hemställa,
att Eders Kungl. Majit ville taga under övervägande, huruvida icke närmare
föreskrifter böra meddelas rörande rätten att företaga övningsflygning i samband
med tjänsteuppdrag eller ledighet.»

6. Angående åläggande av anmälningsskyldighet för den, som meddelats
tillrättavisning i form av kasern- eller lägerförbud.

Den 22 november 1945 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen.

»Angående omfattningen av kasemområde och s. k. fritidsområde stadgas
i mom. 631 och 632 i det sedan den 1 november 1945 gällande Tjänstereglementet
för krigsmakten följande.

Kasernområde skall omfatta vederbörligt kasernetablissement med därtill
hörande område och, där så finnes lämpligt, visst begränsat område i
omedelbar anslutning till detta. Gränserna för kasernområdet angivas i kaserninstruktionen.
Området skall, i den mån det icke är inhägnat, vara på
annat sätt tydligt utmärkt.

Chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj skall bestämma visst område,
fritidsområde, inom vilket manskap äger vistas utan tillstånd på fritid
mellan revelj och tapto eller annan i kaserninstruktionen bestämd tid.
Fritidsområde kan antingen sammanfalla med förläggningsorten, utgöra del
av denna eller utsträckas att omfatta område eller orter utanför densamma.

\ id fastställande av fritidsområde skall hänsyn tagas till samfärdsmedlen.
Gränserna skola angivas i kaserninstruktionen. Vid tillfällig förläggning bestämmer
vederbörande chef fritidsområde.

397

Enligt mom. 469 i tjänstereglementet äger manskap och vederlikar, som
bo i kasern, på fritid — d. v. s. å sådan tid, då tjänstgöring för vederbörande
icke förekommer •— mellan revelj och tapto eller annan i kaserninstruktion
bestämd tid utan tillstånd vistas var som helst inom fritidsområdet.

I huvudsak lika lydande bestämmelser vörö upptagna i de före den 1 november
1945 för de olika vapengrenarna gällande tjänstgöringsreglementena.

Genom vissa medgivna former för tillrättavisning kan inskränkning göras
i ovan omförmälda rätt att vistas utom kasernområdet. Jämlikt 210 § strafflagen
för krigsmakten får sålunda som tillrättavisning för mindre förseelser
och fel mot militär tukt och ordning för manskap användas bland annat
förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde,
läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller likställt
truppförband upplåten del av dylikt område. Dessa former av tillrättavisning
benämnas vanligen kasernförbud och lägerförbud, respektive kompaniförbud.
Vid tillrättavisning i form av kasernförbud eller lägerförbud äger den
tillrättavisade att fritt röra sig inom hela kasernområdet eller lägret och
kan sålunda vistas inom mäss eller marketenterilokal, i till kasernen hörande
park o. s. v. Den som tillrättavisats med kompaniförbud får däremot
endast vistas inom de lokaler, som särskilt anvisats för det kompani han
tillhör, dess logementrum, dagrum o. s. v. (Denna form av tillrättavisning
skiljer sig såtillvida från disciplinstraff av arrest utan bevakning för manskap.
att vederbörande i det senare fallet nödgas vistas inom ett och samma
rum, under det att han i det förra fallet äger uppehålla sig inom samtliga
för kompaniet upplåtna lokaler.)

I samband med inspektioner av olika truppförband under de senare åren
har militieombudsmannen uppmärksammat, att tillrättavisning i form av
kasernförbud och lägerförbud på vissa håll plägat förenas med åläggande
för den tillrättavisade att å vissa angivna tider anmäla sig för t. ex. dagunderofficeren.
Att dylik anmälningsskyldighet kommit till användning har även
framgått av klagomål, som hos militieombudsmannen anförts. Vid verkställd
utredning har framgått, att vederbörande befälhavare ansett det nödvändigt
att som kontroll å efterlevnaden av meddelat förbud att lämna kasern- eller
lägerområdet ålägga den tillrättavisade viss anmälningsskyldighet.

Som närmare framgår av vissa i ämbetsberättelsen till 1945 års riksdag
refererade ärenden (s. 47, 252, 254), har militieombudsmannen angående
åläggande av dylik anmälningsskyldighet framhållit, att den begränsning
i rörelsefriheten, som innefattades i en tillrättavisning i form av kasernförbud
eller lägerbud, bleve ytterligare skärpt, örn den tillrättavisade dessutom
ålades skyldighet att med vissa mellanrum anmäla sig för angiven överordnad.
Anmälningsskyldigheten kunde därför komma att verka såsom en med
förbudet jämförlig påföljd med anledning av den begångna förseelsen. Som
åläggande av anmälningsskyldighet icke vore någon i strafflagen för krigsmakten
medgiven form av tillrättavisning, linge anmälningsskyldighet, enligt
militieombudsmannens mening, icke åläggas i sådan utsträckning, att den
medförde någon väsentlig inskränkning i den tillrättavisades frihet utöver

398

vad tillrättavisningen innebure, och ej i andra fall än då särskilda omständigheter
föranledde därtill.

Uti ett av ovannämnda ärenden — avseende åläggande för elever vid tygförvaltningsskolan,
vilka erhållit tillrättavisning i form av förbud alt lämna
tygförvaltningsskolans område, att under vissa tider en gång varje timme
anmäla sig i vakten vid skolan framhöll militieombudsmannen, att,
enär de meddelade tillrättavisningarna i oell för sig icke utgjort hinder för
de tillrättavisade att under fritid fritt röra sig inom tygförvaltningsskolans
område, den anmälningsskyldighet som ålagts dem uppenbarligen inneburit
en väsentlig inskränkning i nämnda frihet och sålunda medfört en betydande
skärpning av den lagligen medgivna form av tillrättavisning som begagnats.
Särskilt anmärkningsvärt vore enligt militieombudsmannens mening i
detta fall, att anmälningsskyldigheten utsträckts till klockan 2300 på onsdagar
och söndagar och till klockan 0100 natten mellan lördagar och söndagar,
varigenom de tillrättavisade dessa kvällar syntes lia saknat möjlighet
att gå till vila före nämnda tidpunkter, vilket måste betraktas som synnerligen
olämpligt. Enligt vad militieombudsmannen vid en företagen inspektion
av tygförvaltningsskolan erfarit, förelåg icke i fråga örn de lokala förhållandena
vid skolans förläggning några särskilda omständigheter, som kunde
motivera, att man i samband med meddelande av tillrättavisning av ifrågavarande
slag ålade vederbörande anmälningsskyldighet i den omfattning som
skett. Med hänsyn till att in- och utpassering till skolans område kontrollerades
av civil portvakt samt att antalet elever och personal vid skolan, i jämförelse
med förhållandena vid t. ex. en regementsförläggning, vöre relativt
ringa, syntes möjligheterna att — utan att därför anmälningsskyldighet behövde
åläggas — öva kontroll å att de, som meddelats förbud att lämna skolans
område, icke överträdde detta förbud vara betydligt större än för en motsvarande
kontroll vid en regementsförläggning. Det förhölle sig visserligen
så att vid skolan vederbörande för utspisning måste passera vakten. En
anmälan till vakten i samband med utpassering för besök å matinrättningen
och vid återkomsten därifrån syntes kunna vara tillfyllest för att undanröja
de olägenheter, som för kontrollen kunde föranledas av de lokala förhållandena
i fråga örn utspisningen. Någon ytterligare anmälningsskyldighet syntes
militieombudsmannen icke lia varit motiverad i detta fall.

I ett annat fall, avseende ett till Skaraborgs pansarregemente hörande
kompani med en styrka av 600 man, vilka förlagts å ett oinhägnat barackområde,
hade tillrättavisning i form av förbud att lämna barackområdet förenats
med skyldighet för den tillrättavisade att anmäla sig en gång i timmen
för dagunderofficeren. Militieombudsmannen ansåg, med hänsyn till vad
som upplysts om kompaniets styrka och förläggning i ett oinhägnat barackområde,
att i detta fall ur kontrollsynpunkt fog 1''örefunnits för anmälningsskyldighet.
Att giva denna sådan omfattning som skett syntes emellertid
lia föranlett en alltför stor inskränkning i rörelsefriheten. Anmälningsskyldigheten
hade därigenom inneburit en otillåten skärpning av tillrättavisningen.
Örn däremot anmälningsskyldigheten haft en omfattning av allenast en

399

eller ett par gånger om dagen, syntes det militieombudsmannen, att anmärkning
ej behövt riktas mot en dylik föreskrift.

Vid inspektion innevarande år av Svea artilleriregementes kasernetablissement
i Stockholm framkom vid granskning av anteckningsbok för tillrättavisningar,
att den som erhållit tillrättavisning i form av kasernförbud jämväl
ålagts ''anmälningsskyldighet’. Regementschefen meddelade i infordrat yttrande,
att han, med hänsyn till belägenheten av regementets kasern mitt inne
i Stockholm med en mängd kaféer och dylikt i närheten, i regementsinstruktionen
anbefallt, att soldat, som tillrättavisats med förbud att vistas utom
kasemområdet, skulle, då tjänsten icke hindrade, anmäla sig för regementsdagunderofficeren
vid vissa angivna tidpunkter under dagen. Utan denna
anmälningsplikt furmes enligt regementschefens mening icke någon möjlighet
att kontrollera, huruvida ifrågavarande slag av tillrättavisning efterlevdes.
Enligt nämnda föreskrift i regementsinstruk linnen skulle soldat, som
tillrättavisats med förbud att vistas utom kasernområdet, då tjänsten icke
hindrade, bära lägerkläder och anmäla sig för regementsdagunderofficeren
vardagar klockan 1830, 1930, 2030 och 2130 samt sön- och helgdagar dessutom
klockan 1030, 1230, 1430 och 1730.

Åläggande av anmälningsskyldighet i samband med meddelande av tillrättavisning
i form av kasernförbud synes jämväl tillämpas vid Dalregementet
och Bergslagens artilleriregemente. Vid det förra förbandet hade den
tillrättavisade skyldighet att anmäla sig för dagunderofficeren varje jämn
timme å fritid och vid det senare förbandet -— där kasemområdet icke vöre
inhägnat — innebar anmälningsskyldighet enligt genom regementsorder fastställda
ordningsföreskrifter, att anmälan skulle ske för regementsdagunderofficeren
å dennes tjänsterum vardagar klockan 2000 samt sön- och helgdagar
klockan 1200, 1600 och 2000.

Vid större förläggningar torde förhållandena i allmänhet vara sådana, att
det knappast vore genomförbart eller i varje fall skulle vara förenat med
stora praktiska svårigheter att under tiden mellan revelj och tapto vid inoch
utpassering mellan kasernområdet och fritidsområdet av till förbandet
hörande i uniform klädd militär personal fordra uppvisandet av särskilt
passertillstånd såsom nummerbricka eller dylikt. Meddelande av tillrättavisning
i form av kasern- eller lägerförbud skulle, därest en dylik kontroll
vöre anordnad, innebära, att den tillrättavisade finge vid tillrättavisningsbeslutets
meddelande avlämna av honom innehaft passertillstånd. Även örn
sådana anordningar skulle kunna vidtagas, att något missbruk ej skulle behöva
befaras genom utnyttjande av för annan person gällande passersedel,
skulle en dylik kontroll sannolikt bliva så tidsödande, att därigenom .skulle
komma att icke oväsentligt inkräktas på vederbörandes fritid. På grund härav
och med hänsyn till den utökning av personalen, som måhända skulle
bliva erforderlig för genomförande av nämnda kontroll, synes det mig, att
man icke i allmänhet kan begära, att sådana anordningar skola vidtagas
för tillgodoseende allenast av det här ifrågavarande ändamålet att kontrollera

400

verkställigheten av tillrättavisning i form av kasern- eller lägerförbud. Det
kan sålunda, som av det anförda framgår, icke förnekas, att det under vissa
förhållanden kan vara nödvändigt att genom åläggande av anmälningsskyldighet
bereda viss möjlighet att kontrollera, att meddelat kasern- eller
lägerförbud icke överträdes. Särskilt trängande är givetvis behovet härav
i de fall, där kasemområdet icke är inhägnat, en förläggningsform som
under de senare åren tillämpats vid bland annat vissa nyuppsatta förband.
Det förhåller sig visserligen så, att överträdelse av en tillrättavisning i form
av kasern- eller lägerförbud kan medföra bestraffning enligt strafflagen för
krigsmakten. Denna omständighet torde emellertid, med hänsyn till att riskerna
för upptäckt ofta torde vara ganska små, ej alltid vara tillfyllest.

Militieombudsmannen har väl, som av det ovan anförda framgår, funnit
anmälningsskyldighet kunna i vissa fall åläggas, därest den icke medför
någon väsentlig inskränkning i den tillrättavisades frihet utöver vad tillrättavisningen
innebär. Åläggande av anmälningsskyldighet i vidare utsträckning
har militieombudsmannen däremot funnit icke vara lagligen grundat.
Sådana fall kunna emellertid föreligga, där åläggande av en längre gående
anmälningsskyldighet är påkallat för ernående av en effektiv kontroll å
efterlevnaden av meddelad tillrättavisning i form av kasern- eller lägerförbud.
Med hänsyn till det anförda synes böra övervägas att genom tillägg
till 210 § strafflagen för krigsmakten meddela uttrycklig föreskrift därom,
att tillrättavisning i form av förbud att vistas utom kasernområde, läger
eller däremot svarande område, må, i den mån så erfordras för kontroll å
efterlevnaden av det meddelade förbudet, förenas med åläggande av anmälningsskyldighet.
Därvid bör även uppmärksammas, huruvida icke möjligheten
att ålägga sådan skyldighet bör i lagen på något sätt uttryckligen
begränsas.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag härmed velat för Eders Kungl. Majit framföra detta
spörsmål till den åtgärd, som Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av promemoria
angående nedbringande av arbetsbalansen
i högsta domstolen.

Militieombudsmannen avgav den 9 februari 1945 följande underdåniga
yttrande.

»Sedan genom remiss den 19 januari 1945 tillfälle bereus mig att avgiva
yttrande över en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående
nedbringande av arbetsbalansen i högsta domstolen, får jag anföra följande.

Den arbetsbalans som för närvarande föreligger i högsta domstolen är,
som i promemorian framhålles, icke av den omfattning, att den i och för sig
med nödvändighet skulle påkalla omedelbara åtgärder lör dess nedbringande
till mera normal omfattning. Med hänsyn till angelägenheten av att någon
tyngande arbetsbalans icke föreligger vid den tidpunkt, då den nya rättegångsbalken
träder i tillämpning, har emellertid det oaktat åtgärder ansetts
redan nu böra vidtagas för balansens nedbringande. För detta ändamål har
i promemorian förordats en i förhållande till nu gällande ordning synnerligen
radikal begränsning i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. Att
för uppnående av ett så relativt begränsat mål som ett nedbringande av
högsta domstolens arbetsbalans från 800 till 500 mål vidtaga så genomgripande
förändringar i vårt fullföljdssystem, som här föreslås, synes mig kunna
möta vissa principiella betänkligheter. Den föreslagna anordningen innebär
emellertid allenast ett anteciperande i huvudsak av de fullföljdsregler,
som upptagits i nya rättegångsbalken. På grund härav och da för tillgodoseende
av rättssäkerheten — i jämförelse med fullföljdssystemet enligt nya
rättegångsbalken — i förslaget vidtagits den modifikationen, att oinskränkt
fullföljdsrätt bibehålies för tilltalad, såvitt han genom utslaget blivit dömd
till straffarbete i ett år eller därutöver, eller till förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt, finner jag mig icke böra göra någon erinran mot förslaget.
Detsamma bar icke av mig gjorts till föremål för någon lagteknisk
granskning.»

26—’i587h3. Militieombudsmanncns ämbetsberättelse.

Yttrande angående utfärdande av bestämmelser örn
förbud mot s. k. livning.

Härom avlät militieombudsmannen den 24 maj 1945 följande skrivelse
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

»Sedan genom remiss den 5 maj 1945 tillfälle bereus mig att avgiva yttrande
över en inom försvarsdepartementet upprättad promemoria med förslag
till bestämmelser angående förbud mot s. k. livning, får jag anföra följande.

I promemorian framhålles, att några allmänna föreskrifter örn förbud mot
s. k. livning eller pennalism inom krigsmakten väl icke torde ha utfärdats,
men att vissa bestämmelser i strafflagen för krigsmakten samt tjänstgörings -reglementet för armén torde vara tillämpliga i vissa hithörande fall. Det
ifrågasättes emellertid, huruvida icke genom en direkt föreskrift bör meddelas
ett allmänt förbud mot livning och andra dylika företeelser. En sådan
föreskrift, framhålles det, borde även innefatta fastslående av en klar skyldighet
för envar överordnad att ingripa mot överträdelse av förbudet.

Ehuru de uppmärksammade förhållanden, som närmast torde ha givit anledning
till förevarande förslag, torde kunna medföra ansvar enligt strafflagen
för krigsmakten (jämfört med vederbörande tjänstgöringsreglemente)
eller enligt allmänna strafflagen, synes en uttrycklig föreskrift örn förbud
mot livning böra meddelas. Ett sådant förbud skulle visserligen drabba jämväl
sådana former av livning, som äro helt oskyldiga och allenast att betrakta
som harmlöst skämt. Med hänsyn till de betydande svårigheter, som
torde möta vid en gränsdragning mellan dylika fall av livning och mera
olämpliga former härav, synes det dock mest ändamålsenligt att helt förbjuda
varje slag av livning inom krigsmakten.

Det genom promemorian framlagda förslaget till bestämmelser härom har
erhållit formen av en erinran örn vad som härutinnan antagits redan tidigare
gälla. Som det emellertid ej torde vara fullt klart, att vad i nämnda erinran
upptagits är enligt gällande lag straffbart, synes mig den bestämmelse, som
kommer att utfärdas, i stället böra erhålla formen av en uttrycklig föreskrift
om förbud mot varje slag av livning eller pennalism. Av principiella
skäl synes man även böra undvika att i de militära tjänstgöringsreglementena
eller i anslutning därtill utfärdade föreskrifter intaga erinringar angående
vissa i allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten straffbelagda
gärningar.

Det torde ej vara lämpligt att i detta sammanhang utan närmare utredning
ingå på vissa andra med livning och pennalism besläktade företeelser såsom
straffexercis och dylikt. Frågan om vidtagande av erforderliga åtgärder för

403

att råda bot på sådana missförhållanden torde bliva föremål för närmare
övervägande i samband med det pågående arbetet för omarbetning av straff
lagen för krigsmakten.

I promemorian har föreslagits, att i samband med meddelande av föreskrift
om förbud mot livning bör fastslås en klar skyldighet för envar
överordnad att ingripa mot överträdelse av förbudet. Detta har i förslaget
erhållit den utformningen, att det skulle åligga envar, som inom krigsmakten
äger befälsrätt, att ha noggrann tillsyn över bestämmelsens efterlevnad.
Det synes mig kunna ifrågasättas, om en dylik skyldighet lämpligen bör begränsas
till att avse dem, som äga befälsrätt. Det kan framhållas, att enligt
tjänstgöringsreglementet för armén (§ 1 mom. 19) gäller, att befälhavare
icke får lämna oanmärkt fel eller försummelse, som vare sig i eller utom
tjänsten begås av underlydande, och enahanda skyldighet åligger i viss utsträckning
jämväl förman med avseende på underlydande, som icke står
under hans befäl. 1 Rekrytinstruktion för kustartilleriet (1943 mom. 9) ävensom
i Undervisning för manskapet vid flottan (1940 mom. 72) föreskrives
vidare skyldighet för envar att, där något orätt eller vanhederligt är på färde,
söka avstyra det och göra anmälan därom lill någon av befälet. Med
hänsyn till de betydande svårigheter, som kunna föreligga att upptäcka förekommande
överträdelser av förbudet mot livning, vore det måhända av
visst värde att efter mönster av sistnämnda bestämmelser lämna föreskrift
örn en allmän skyldighet att göra anmälan om förekommande fall av överträdelse
av förbudet. Härutöver torde därjämte — såsom i promemorian föreslagits
— böra föreskrivas skyldighet för envar, som inom krigsmakten äger
befälsrätt, att ha noggrann tillsyn över efterlevnaden av bestämmelsen om
förbud mot livning.»