JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1946

SAMT

TRYCKFRIHET SKOMMITTÉNS
BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1946

IVAR IIACGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

462679

INNEHALL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning................................................ 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) poliskonstapeln E. Swärd för felaktiga åtgöranden, vilka lett till obefogade åtal för

fylleri (ämbetsberättelsen 1945 sid. 15).......................... 8

2) landsfiskalen R. Enhammar för olaga kvarhållande (ämbetsberättelsen 1945 sid. 49) 10

3) landsfogden E. Nyström för olaga häktning (ämbetsberättelsen 1945 sid. 73) .... 11

4) extra poliskonstapeln F. Karlsson för misshandel av anhållen person......... 12

5) häradshövdingen O. Montelius för fel och försummelser i utövandet av domarämbetet 18

6) t. f. poliskommissarien S. G. Hellstrand i fråga om obehörigt anhållande......121

7) t. f. taxeringsintendenten J. M. Zingmark för kränkande uttalanden i t j änsteskri velse 142

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnde tjänsteman:

1) t. f. landsfiskalen A. Mattsson för obefogat kvarhållande av för brott misstänkt
person.............................................152

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) I vilken omfattning äger taxeringsmyndighet att av läkare begära företeende av

anteckningar rörande intäkter och utgifter i hans praktik?...............152

2) Fråga huruvida person, vilken befunnit sig ombord å fartyg som förlist utan att
han räddats, må utan dödförklaring i kyrkoböckerna antecknas såsom avliden ... 167

3) Fråga om förfarandet vid delgivning av stämning, som enligt 11 kap. rättegångsbalken
skall uppläsas i kyrka...............................169

4) Vid prövning av begäran om handräckning för underhållsskyldigs inställande å
arbetshem bör hänsyn tagas till omständigheter, som utan att vara i lagen örn samhällets
barnavård m. m. angivna såsom förutsättning för arbetsföreläggande dock äro

av beskaffenhet att kunna utgöra hinder för den underhållsskyWiges omhändertagande 179

5) Vägran av utmätningsman att till utmätningssökande återställa för verkställighet

ingivet domstolsutslag....................................184

6) Felaktigt förfarande vid indrivning av utskylder.....................188

7) Fråga om eftergift av arvsskatt bör i förekommande fall utan skriftlig framställning
prövas i sammanhang med fastställande av arvsskatten för bouppteckningen .... 190

8) Fråga huruvida poliskammare i stad bort hänskjuta till allmänne åklagaren därstädes

att avgöra, örn åtal skulle ske eller icke i anledning av en till polismyndigheten
gjord anmälan örn brott...................................194

# oiu.

9) Utfärdande av felaktigt lagakraftbevis...........................197

10) Opåkallad utredning rörande de omständigheter, under vilka sinnesundersökning av

tilltalad person ägt rum...................................201

11) Utmätningsmans handläggning av utsökningsärende mot person, vilken av honom

biträdes i andra ärenden eller mål mot sökanden....................202

12) Fråga örn domstols behörighet att med stöd av 13 § 3 mom. lagen den 20 juni
1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin till bedömande upptaga viss talan ..........................205

13) Upptagande i saköreslängd av domstols beslut, varigenom gods dömts förbrutet . . 214

14) Fråga huruvida vid tillämpningen av 2 kap. 11 § giftermålsbalken domstols dom på

äktenskapsskillnad efter förutgången hemskillnad bör godtagas som bevis om att
sammanlevnaden mellan makarna upphört för mer än tio månader sedan......217

15) Fråga huruvida 8 eller 9 § i lagen den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare skall tillämpas, då förvarad begått brott, sedan han efter
utskrivning på prov återhämtats till vårdanstalt.....................220

16) Fråga örn insändande av straffuppgift, då någon med tillämpning av 20, 21, 22 eller

23 kap. strafflagen jämte annat lagrum dömes till dagsböter ej under 60 ..... 223

17) Felaktigt ådömande av dagsböter i stället för frihetsstraff. Tillika fråga om tillämpning
av återfallsregeln i 4 kap. 14 § strafflagen.....................225

18) Felaktig avfattning av arvskungörelser..........................229

19) Tillämpningen av lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga 231

20) Fråga om tillhandahållande av vissa allmänna handlingar...............232

IV. Framställningar till Konungen m. m.

1) Ang. upprättad promemoria angående nedbringande av arbetsbalansen i högsta dom stolen

..........................................236

2) » omreglering av domsagorna inom Västerbottens län...............236

3) » skyldighet för domstol m. fl. att till kontrollstyrelsen meddela uppgift örn

åläggande för den, som dömts villkorligt, att avhålla sig från bruk av rusdrycker
.........................................246

4) » åtgärder för vinnande av bättre kommunikation mellan överdomstolarna och

den rättssökande allmänheten............................249

5) » betänkande med förslag angående kommissionärsväsendet vid statens förvalt ningsmyndigheter

m. m................................255

6) » ändring av bestämmelserna om förverkande av anstånd, som enligt lagen

den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom medgivits i fråga om vissa
frihetsstraff, m. m...................................255

V. Inspektionsresor under år 1945 ............................ 260

VI. Under år 1945 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......260

Berättelse av tryckfrihetskommittén

263

Sid.

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1915 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll....................................261

II. Förteckning över de av 1915 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 267

1) Justitiedepartementet...................................267

2) Utrikesdepartementet ...................................271

3) Försvarsdepartementet...................................275

1) Socialdepartementet....................................281

5) Kommunikationsdepartementet..............................290

6) Finansdepartementet....................................295

7) Ecklesiastikdepartementet.................................309

8) Jordbruksdepartementet..................................313

9) Handelsdepartementet...................................320

10) Folkhushållningsdepartementet..............................321

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1915 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................327

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1915 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1915: 335

1) Justitiedepartementet...................................335

2) Utrikesdepartementet...................................315

3) Försvarsdepartementet...................................316

1) Socialdepartementet....................................317

5) Kommunikationsdepartementet..............................365

6) Finansdepartementet....................................368

7) Ecklesiastikdepartementet.................................383

8) Jordbruksdepartementet..................................389

9) Handelsdepartementet...................................393

10) Folkhushållningsdepartementet..............................396

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1915 och vari under år 1915 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................397

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justi tieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1945. Jag får därvid meddela, att jag
dels begagnat mig av semester under tiderna den 25 juni—den 24 juli
och den 27 augusti—den 8 september, dels på grund av sjukdom åtnjutit
ledighet från ämbetets utövande under tiden den 2 oktober—den
30 november. Under nämnda tider har min av riksdagen utsedde ställföreträdare
hovrättsrådet Nils Beckman förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla
redogörelse för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktiga åtgöranden av poliskonstapel, vilka lett till
obefogade åtal för fylleri.

I 1945 års ämbetsberättelse (sid. 15 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Nils Ljunggren, efter klagomål av Oskar Haglund i Köping,
anbefallt åtal mot poliskonstapeln Ellnor Swärd för felaktiga åtgöranden,
vilka lett till obefogade åtal för fylleri, m. m. Enligt redogörelsen hade rådhusrätten
i Köping i utslag den 3 april 1944 yttrat följande: Rådhusrätten
funné i målet utrett: att en poliskonstapel i Arboga polisdistrikt — sedan
han den 28 augusti 1943 vid 22-tiden å Nygatan i Arboga stad uppmärksammat
fem unga, för honom okända flickor, vilka uppträtt på sådant sätt,
att enligt poliskonstapelns förmenande anledning funnits till antagande, att
de varit av starka drycker överlastade, men flickorna i bil avrest från
Arboga, innan utredning därom hunnit verkställas — vid 22,15-tiden samma
dag efter erhållen upplysning örn registreringsnumret å den bil, i vilken
flickorna avrest, ävensom att färden ställts till Köping per telefon till polisstationen
i Köping begärt upptagande av flickornas namn och adress samt
deras berusningsgrad; att Swärd, som vid nämnda tid haft vakttjänst å
polisstationen i Köping mottagit telefonmeddelandet och i anledning därav
beordrat patrullerande poliskonstaplarna Bror Teodor Eriksson och David
Bergström att vid Arbogatullen invakta bilen och anmoda chauffören att
köra till polisstationen med flickorna; att, då bilen ifråga en stund senare
ankommit till Arbogatullen i Köping, Bergström och Eriksson stoppat
densamma, varefter chauffören på tillsägelse av nämnda konstaplar framfört
bilen till polisstationen vid Scheelegatan dit konstaplarna medföljt,
stående å bilens fotbrädor; att, sedan flickorna stigit ur bilen, de av Eriksson
tillsagts att följa med in på polisstationen; att Swärd där antecknat dels
namnen å de fem flickorna, vilka befunnits vara: Märta Norrman, Margit
Forsberg, Barbro Bergdahl, Ann-Mari Haglund, Maj-Britt Karlsson, alla
hemmahörande i Köping, dels av dem uppgiven spritförtäring under aftonen;
att Swärd emellertid — i stället för att såsom det ålegat honom, uppsätta
rapport över den gjorda utredningen att överlämnas till polisstationen i
Arboga för på vederbörande åklagare därstädes ankommande åtgärd —
föranstaltat, att samtliga flickorna å stämningsblanketter, avsedda att ifyllas
för stämning till rådhusrätten med ansvarsyrkande för fylleri å Scheelegatan
i Köping ifrågavarande dag, tecknat erkännande örn stämnings mottagande
och fullmakt för förseelsens erkännande; saint att med anledning
därav, sedan stämningsblanketterna blivit på angivet sätt ifyllda, samtliga
flickorna av vederbörande åklagare ställts under åtal vid rådhusrätten i
Köping för fylleri å Scheelegatan i staden den 28 augusti 1943 samt den 6 september
1943 av rådhusrätten fällts att för fylleri böta var 15 kronor. Även

om samtliga flickorna såsom Eriksson och Bergström samstämmande omvittnat
varit berusade vid ankomsten till polisstationen, hade det varit felaktigt
att föranstalta om åtal mot dem för att de i berusat tillstånd passerat
Scheelegatan från bilen till polisstationen, dit bilen beordrats av polismän
för anställande av förhör nied flickorna. På grund därav och då Swärd
genom sina åtgöranden måste anses ansvarig för de mot förenämnda fem
flickor anställda obefogade åtalen prövade rådhusrätten lagligt jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen döma Swärd att för oförstånd i tjänsten böta
10 dagsböter, var om 6 kronor. Swärd tillförbundes att ersätta statsverket
förskjutna vittnesersättningar till vissa angivna, i målet avhörda vittnen.

Efter anmodan av mig hade advokatfiskalen vid Svea hovrätt anfört
besvär över rådhusrättens utslag. Jämväl Swärd hade besvärat sig.

Svea hovrätt hade i utslag den 25 juli 1944 yttrat följande: Även örn
av utredningen i förevarande mål icke beträffande någon av flickorna kunde
anses framgå, att hon vid ankomsten till polisstationen i Köping varit i
sådan grad överlastad av starka drycker, som förutsattes för tillämpning
av 18 kap. 15 § strafflagen, finge dock Swärd anses hava haft skälig anledning
antaga, att de varit överlastade, varför icke på denna grund fog saknats
för anställande av åtal mot dem, men enär, på sätt rådhusrätten yttrat,
det varit felaktigt att föranstalta om åtal mot flickorna för att de i berusat
tillstånd passerat Scheelegatan från bilen till polisstationen, dit bilen beordrats
av polismän för anställande av förhör med flickorna, samt med hänsyn
till den sinnesförfattning, vari flickorna enligt Swärds uppfattning
under vistelsen å polisstationen befunnit sig, det tillika finge anses såsom
oförstånd i tjänsten att, på sätt som skett, därunder låta dem underteckna
riittegångsfullmakt ävensom erkännande örn mottagande av stämning, alltså
och då Swärd måste anses ansvarig för nämnda åtgärder, prövade hovrätten
rättvist fastställa det slut, överklagade utslaget innehölle.

Över hovrättens utslag hade Swärd anfört besvär.

Kungl. Maj:t har i utslag den 19 september 1945 yttrat följande.

Enär Swärd — vilken genom sina vid tillfället vidtagna åtgärder föranlett
att åtal mot flickorna kommit till stånd för att de i berusat tillstånd
passerat Scheelegatan från bilen till polisstationen, dit bilen beordrats av
polismän för anställande av förhör med flickorna — härigenom såsom domstolarna
funnit gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, men av utredningen
ej framgår, att någon av flickorna vid ankomsten till polisstationen
i Köping var så påverkad av starka drycker att Swärd kan anses hava
gjort sig förfallen till ansvar genom att låta flickorna underteckna delgivningsbevis
och fullmakter, samt Swärd för vad honom i förstnämnda avseende
ligger till last förskyllt det honom av domstolarna ådömda straffet,
prövar Kungl. Majit lagligt fastställa det slut varlin hovrätten kommit.

Om nämnda beslut voro fyra justitieråd ense. Ett justitieråd anförde:

Lika med hovrätten finner jag Swärd icke vara förvunnen till ansvar
för tjänstefel på den grund att han inlåtit sig på förberedande åtgärder för
anställande av åtal mot flickorna.

Vad därefter angår det fel som förelupit därutinnan att åtalet kommit
att avse fylleri å plats, dit flickorna förts av polismännen, kan det icke
anses ådagalagt att Swärd, vilken ej bär ansvaret för åtalsbeslutet såsom
sådant, genom sina berörda åtgärder på det sätt föranlett nämnda fel att
han är därför ansvarig. Fastmera lämnar utredningen stöd för antagande
att Swärd vid samtal med den överkonstapel, till vilken händelsen rapporterats,
ifrågasatt riktigheten av att åtala flickorna vid rådhusrätten.

Vidkommande slutligen Swärds åtgärd att låta flickorna i den sinnesförfattning,
vari de befunno sig, underskriva delgivningsbevis och fullmakter
finner jag densamma, ehuru mindre lämplig, likväl — med hänsyn till omständigheterna
och särskilt vad som upplysts örn graden av spritpåverkan
i förevarande fall ävensom den tid som förflutit efter spritförtäringen — icke
vara av beskaffenhet att föranleda ansvar för tjänstefel.

Jag prövar förty lagligt att, med upphävande av hovrättens utslag, befria
Swärd från ansvar och ersättningsskyldighet; skolande vittnesersättningarna
stanna å statsverket.”

2. Olaga kvarhållande.

I 1945 års berättelse (sid. 49 o. f.) redogöres för ett av mig anbefallt
åtal mot landsfiskalen i Bollebygds distrikt R. Enhammar för olaga kvarhållande
av chauffören Sven Andersson i Lobo samt åkeriägaren Einar
Olssons i Storegården underårige son Rolf Olsson. Av redogörelsen framgår,
att Ås, Vedens och Bollebygds tingslags häradsrätt, jämte det häradsrätten
ogillat ett av Andersson utöver den av mig anbefallda ansvarstalan framställt
yrkande om ansvar å Enhammar för falskt åtal, i utslag den 29 september
1944 yttrat följande: I målet vore upplyst, att sedan Enhammar
påbörjat utredning angående förment olovligt tillgrepp av Södra Älvsborgs
läns skogsägareförening tillhörig ved i Mårtensbacka, Andersson av Enhammar
kvarhållits såsom misstänkt för tillgreppet under tiden den 17 november
1942 klockan 16,45—den 21 november 1942 klockan 17 och Rolf Olsson
såsom misstänkt för delaktighet i tillgreppet under tiden den 18 november
1942 klockan 12,30—den 21 november 1942 klockan 15, att Enhammar därefter
ställt Andersson under åtal för det han under senare hälften av september
1942 i Mårtensbacka olovligen tillgripit omkring 11 kubikmeter
föreningen tillhörig ved, att häradsrätten genom utslag den 11 februari
1944 ogillat detta åtal, i vilket utslag Göta hovrätt, där Andersson fullföljt
talan, genom utslag den 25 maj 1944, mot vilket talan icke fick förås, icke
funnit skäl att göra ändring, saint att Olsson icke ställts under åtal. Enhammar
hade underlåtit, på sätt honom ålegat, att först utreda, huruvida föreningen
vid Mårtensbacka blivit frånlund någon ved. Detta hade bäst skett

genom att den kvarvarande veden uppmätts. Någon sådan uppmätning
hade icke förekommit vare sig från Enhammars eller föreningens sida. Det
vore därför icke utrett, att föreningen i Mårtensbacka blivit frånhänd
någon ved. Tvärtom talade åtskilliga omständigheter för att så icke skulle
vara fallet. Att under sådana förhållanden kvarhålla Andersson och Rolf
Olsson hade Enhammar saknat fog. Häradsrätten prövade förty lagligt
döma Enhammar för sagda kvarhållanden, som jämväl innefattade oförstånd
i tjänsten, jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§, 15 kap. 22 § och 25 kap. 17, 18 och
22 §§, allt strafflagen, att utgiva 15 dagsböter å 10 kronor. Enhammar förpliktades
att gottgöra Andersson för mistad arbetsförtjänst och personligt
lidande med skäliga ansedda 140 kronor och Rolf Olsson för personligt
lidande med skäliga ansedda 100 kronor, men lämnades övriga skadeståndsyrkanden
såsom obestyrkta utan bifall. Därjämte förpliktades Enhammar
att gottgöra Andersson och Rolf Olsson deras kostnader å målet med skäliga
ansedda 475 kronor jämte vad de visade sig hava utgivit för ett gemensamt
exemplar av häradsrättens protokoll i målet.

Över häradsrättens utslag hade såväl Enhammar som Andersson och Einar
Olsson anfört besvär.

Enhammar avled den 9 december 1944.

Göta hovrätt har i utslag den 22 mars 1945 yttrat följande.

Vidkommande själva målet finner hovrätten, att Enhammar så förfarit,
som i överklagade utslaget angivits, samt att han därjämte åtalat Andersson
för det denne den 30 september 1942 i Storegården olovligen tillgripit 8,89
kubikmeter föreningen tillhörig ved. Emellertid har Enhammar endast genom
kvarhållandet av Andersson och Rolf Olsson gjort sig skyldig till straffbart
förfarande och, då Enhammar numera avlidit, har frågan om hans dömande
till straff förfallit. I fråga örn skadestånd och rättegångskostnader gör hovrätten
ej ändring i det överklagade utslaget.

Över hovrättens utslag hava Andersson och Einar Olsson anfört besvär.
Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. Olaga häktning.

Av 1945 års berättelse (sid. 73 o. f.) framgår, att jag, efter klagomål av
landsfiskalen Aksel Sörensen, förordnat örn åtal mot landsfogden i Skaraborgs
län Emil Nyström för det han utan laga skäl häktat Sörensen. Göta
hovrätt, där Sörensen framställt ansvarsyrkande mot Nyström i samma avseende
som advokatfiskalen vid hovrätten på min anmodan samt fordrat
skadestånd och ersättning för kostnader å saken, hade i utslag den 23 november
1944 väl funnit, att Nyström förfarit felaktigt genom det av honom
meddelade häktningsbeslutet, men enär, med hänsyn till vad dessförinnan

vid den av Nyström verkställda utredningen mot Sörensen förekommit,
detta felaktiga förfarande icke borde för Nyström föranleda ansvar, lämnat
mot Nyström förd ansvarstalan utan bifall. Sörensens ersättningsyrkanden
hade vid den utgång, som målet erhållit i ansvarsfrågan, av hovrätten
ogillats.

Över hovrättens utslag hade Sörensen anfört besvär.

Kungl. Maj:t har i utslag den 22 september 1945 yttrat följande.

Kungl. Majit finner med hänsyn till innehållet i 36 § i instruktionen den
24 april 1936 för landsfogdarna samt grunderna för 40:e punkten i förklaringen
den 23 mars 1807 besvären såvitt angår ansvarsfrågan icke kunna
upptagas till prövning.

Vidkommande Sörensens skadeståndstalan, så enär Nyströms felaktiga förfarande
med hänsyn till omständigheterna, icke bör för honom föranleda
ersättningsskyldighet, lämnar Kungl. Majit besvären i denna del utan
bifall. Beträffande målet i övrigt fastställer Kungl. Majit det slut hovrättens
utslag innehåller.

Örn detta beslut voro tre justitieråd ense. Ett justitieråd, med vilket ytterligare
ett justitieråd instämde, anförde:

”Beträffande ansvarsfrågan är jag ense med pluraliteten.

Enär Nyström genom häktningsbeslutet gjort sig skyldig till sådant felaktigt
förfarande, att han icke kan undgå skyldighet att gottgöra Sörensen
den skada denne lidit genom beslutet, alltså och då Sörensen, vilken icke
kan antagas hava genom häktningen tillfogats löneförluster utöver vad åtalet
ändock skulle föranlett, för övrig skada skäligen kan anses gottgjord med
ett belopp av 1,000 kronor, prövar jag lagligt att, med ändring härutinnan
av hovrättens utslag, förplikta Nyström att genast till Sörensen utgiva
1,000 kronor jämte 5 procent ränta därå från den 1 juli 1944, tills betalningsker,
ävensom att ersätta Sörensen dennes utgifter hos J. O. och i hovrätten
med 250 kronor.”

4. Misshandel av anhållen person.

I en till mig den 4 november 1944 inkommen skrift anförde snickaren
Nils Corneliusson i Kungälv klagomål mot extra poliskonstaplarna i Kungälvs
stads polisdistrikt Fritz Karlsson och Sören Nilsson för det dessa den
11 juni 1944 utan skäl skulle hava anhållit Corneliusson samt för det Nilsson
i samband därmed skulle hava misshandlat honom. I klagoskriften
uppgav Corneliusson därjämte, att Karlsson tidigare under sin tjänsteutövning
gjort sig skyldig till misshandel av en anhållen person, elektriker!!
Allan Ödlund, men att Karlsson, ehuru saken anmälts till dåvarande polischefen,
stadsfiskalen Edvard Arhusiander, under hand fått ersätta Ödlund
för misshandeln och undsluppit åtal.

Vid klagoskriften var fogat ett av Ödlund den 1 november 1944 utfärdat
intyg av innehåll, att Ödlund vid ett tillfälle under år 1942 å polisstationen
i Kungälv av Karlsson blivit tilldelad ett knytnävsslag, som träffat rakt
i ansiktet. Ödlund hade anmält saken för polischefen, men denne hade ej
velat taga upp anmälningen utan bett Ödlund vänta med densamma. På
eftermiddagen samma dag hade Karlsson kommit upp till Ödlund och betalat
honom ett visst belopp i skadestånd. Karlsson hade lovat Ödlund
ytterligare ersättning, men detta åtagande hade han icke fullgjort.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat landsfogden
i Göteborgs och Bohus län att efter verkställd utredning inkomma med
yttrande, verkställde landsfogden utredning angående vad som förekommit
vid det av Corneliusson omförmälda anhållandet ävensom rörande den av
Corneliusson anmälda misshandeln av Ödlund och annat av Corneliusson
påtalat förhållande. Med överlämnande av protokoll över de vid utredningen
hållna förhören avgav landsfogden eget utlåtande i ärendet.

I fråga om misshandeln av Ödlund förekom vid utredningen följande.

Karlsson uppgav vid förhör inför landsfogden: Den 8 augusti 1942 hade
Ödlund blivit anhållen för fylleri och insatt i förvaringsarresten i Kungälv.
Karlsson hade icke varit närvarande då Ödlund avvisiterats eller insatts i
arresten, men han hade uppehållit sig å stationen. Kort efter det Ödlund
blivit insatt i cellen hade han ringt å signalklockan samt slagit med händerna
och sparkat med fotterna på celldörren. Karlsson hade då gått till
celldörren och öppnat inspektionsluckan i denna. Ödlund hade då fordrat,
att Karlsson skulle öppna dörren. Vad Ödlund närmare sagt kunde Karlsson
icke nu erinra sig. I tro att Ödlund behövde uträtta sina naturbehov
hade Karlsson öppnat dörren. Ödlund hade då sagt: ”Vad sitter jag här
för” med tillägg av någon svordom. Karlsson hade härtill genmält: ”Du
blir väl utsläppt så småningom.” Ödlund hade högljutt protesterat samt
påfordrat att genast bliva fri. Ödlund hade varit mycket spritpåverkad.
Då Karlsson stod i dörröppningen, hade Ödlund fattat tag i slagen på
Karlssons uniformskappa och hållit honom kvar. Karlsson hade uppfattat
detta såsom ett angrepp och därför lagt sina båda armar ovanpå Ödlunds
för att pressa dem nedåt. Av trycket hade Ödlunds ena hand lossnat från
taget i rockuppslaget och armen fått en hastig rörelse utåt. I tro att Ödlund
skulle slå till honom hade Karlsson med båda händerna stött Ödlund bakåt,
därvid han råkat slå till Ödlund för munnen. Slaget hade icke varit
hårt. Ödlund hade icke företett några yttre skador och hade icke blött.
Han hade spottat ut sin lösgom och visat, att densamma gått sönder. Karlsson
ville framhålla, att Ödlund vid tidigare anhållanden uppträtt agressivt.
Ödlund hade kvarhållits ett par timmar å stationen. Karlsson, som
varit ledsen över att han slagit sönder gommen, hade på morgonen samma
dag träffat Ödlund och förklarat sig villig ersätta skadan. Örn Ödlund

redan då anmält honom för polischefen Arhusiander visste Karlsson ej.
Konstapeln J. L. A. Wikerstam hade samma dag meddelat honom, att
Arhusiander ringt och sagt, att han tyckte att Karlsson borde göra upp.
I anledning därav hade Karlsson redan samma dags afton uppsökt Ödlund
i bostaden för uppgörelse. De hade varit överens örn att göra upp saken.
Karlsson hade betalat 40 kronor. Resten, förmodligen 10 kronor, skulle
lian betala senare. Ödlund hade vid ett flertal tillfällen krävt Karlsson
på beloppet men ej erhållit detsamma. Anledningen till att Karlsson ej
betalat beloppet hade varit dels att Ödlund ibland krävt Karlsson då
Ödlund varit berusad, dels att Karlsson vid vissa tillfällen saknat medel
för att gälda skulden. Karlsson vore villig betala de kostnader han förorsakat
Ödlund genom den fördärvade lösgommen. Någon direkt utredning i
saken hade icke blivit verkställd, men Arhusiander hade talat med Karlsson
och förehållit honom det olämpliga i hans handlingssätt.

Ödlund hördes därefter i saken och uppgav han därvid följande: I augusti
1942 hade Ödlund av konstaplarna Sixten Pettersson och Ivan Pettersson
blivit anhållen för fylleri och insatt i arrest å polisstationen i Kungälv.
Kort efter det han blivit insatt i cellen hade han ringt å signalklockan för
att begära en filt att lägga pa sig, då han frös. Då ingen kommit på signalen,
hade han slagit och sparkat på celldörren. Efter en stund hade Fritz Karlsson
öppnat celldörren och frågat vad Ödlund ville. Ödlund hade begärt att
få en filt, vartill Karlsson genmält: ”Du skall få för filt” samt tagit och
med båda händerna skjutit Ödlund bakåt. Karlsson hade därefter gått
mot dörren och Ödlund hade följt efter. I dörröppningen hade Karlsson
vänt sig örn och slagit till honom för munnen, så att lösgommen i överkäken
gått sönder. Ödlund hade sagt till Karlsson, att det där skulle stå honom
dyrt. Slaget som han erhållit hade varit kraftigt men icke hårt. Lösgommen
i överkäken hade blivit krossad, och Ödlund hade erhållit mindre
sprickor på läpparnas innersidor. Ödlund hade tagit ut delarna av gommen
i handen och visat dem för Karlsson. Poliskonstapeln Gunnar Karlsson
hade under uppträdet uppehållit sig invid celldörren och kunde fördenskull
omvittna händelsen. Ödlund hade därefter gått och lagt sig på britsen i
cellen och somnat. Efter ungefär 3 timmar hade han blivit utsläppt. I samband
med att Ödlund fått lämna stationen hade Fritz Karlsson föreslagit,
att han skulle ersätta Ödlund för skadorna. De hade emellertid icke kunnat
komma överens om beloppet härför. Klockan 9 f. m. samma dag hade
Ödlund uppsökt Arhusiander och talat om vad som skett. Arhusiander hade
beklagat det skedda och, då Ödlund omtalat att Karlsson velat göra upp,
sagt att det vore nog det bästa. Arhusiander hade tillfrågat Ödlund, örn
han ville anmäla Karlsson, vartill Ödlund genmält, att bleve skadorna
ersatta hade han ingen anledning därtill. De hade varit överens örn att
Ödlund skulle lämna närmare besked senare, om uppgörelse blivit träffad
eller ej. Senare samma dag hade Ödlund meddelat, att saken vore ordnad

samt att han icke påfordrade åtgärder emot Karlsson. Samma dag på eftermiddagen
hade Karlsson uppsökt Ödlund i bostaden och frågat, om de
skulle göra upp. Ödlund hade förklarat, att han ville ha ersättning för en
ny gom samt för de kostnader, som voro förenade med anskaffandet av en
dylik. Ödlund och Karlsson hade varit överens örn uppgörelse, men beloppet
hade icke blivit fixerat. Karlsson hade omedelbart erlagt 40 kronor.
Återstoden skulle han erlägga i småposter. Ödlund hade, trots att han vid
ett flertal tillfällen krävt Karlsson, intill den 24 november 1944 endast
bekommit 40 kronor. Ödlund ville numera icke anmäla Karlsson för misshandeln
ifråga. Intyget som bilagts Corneliussons anmälan hade Ödlund
på begäran av Corneliusson påskrivit, då han därigenom trott sig lättare
kunna utfå ersättningen från Karlsson. I anmälan gjort påstående örn att
Arhusiander velat ”tysta ned saken” vore enligt Ödlunds mening helt felaktigt,
då Arhusiander klart sagt ifrån att, örn Ödlund ville anmäla saken,
så skulle Arhusiander taga upp den.

Gunnar Karlsson berättade vid förhör, att han vid ifrågakomna tillfälle
uppehållit sig i cellkorridoren å polisstationen, då Fritz Karlsson öppnat
dörren till den cell där Ödlund satt. Ödlund hade velat komma ut ur cellen,
men Fritz Karlsson hade skjutit honom tillbaka. Huruvida det varit
Fritz Karlsson som tagit tag i Ödlund eller vice versa kunde Gunnar Karlsson
icke erinra sig. Han hade stått bakom Fritz Karlsson och hade därför
icke kunnat se händelsen helt. Han hade dock iakttagit, att Fritz Karlsson
tilldelat Ödlund ett slag över munnen. Om det varit kraftigt eller ej
kunde han icke bedöma. Ödlund hade spottat ut lösgommen, som gått sönder
av slaget, i handen och sagt: ”Se vad du har gjort.” Konstaplarna hade
avlägsnat sig till vaktrummet, sedan de stängt celldörren. Komna dit hade
de hört Ödlund ropa: ”Det skall du få betalt för.” Gunnar Karlsson ville
framhålla, att Ödlund då liksom vid andra tillfällen, då han varit anhållen,
uppträtt bråkigt och högljutt.

Arhusiander anförde följande: Med hänsyn till den relativt långa tid som
förflutit sedan händelsen kunde han icke minnas detaljerna fullt klart.
Ilan erinrade sig, att Ödlund en söndagsmorgon uppsökt honom i bostaden
och sagt, att han fått ”stryk” av Fritz Karlsson samt att därvid Ödlunds
lösgom gått sönder. Ödlund hade blivit tillfrågad, om han ville anmäla
saken, men då han varit tveksam, hade han anmodats att påföljande dag
återkomma med skriftlig anmälan. Arhusiander hade även tillsagt Ödlund,
att han skulle tillse att skadorna bleve ersatta. Arhusiander hade även
samma dag ringt jourhavande konstapeln å stationen Wikerstam och anmodat
denne tillsäga Karlsson, att han borde utbetala ersättning för skadorna.
Ödlund hade aldrig inkommit med någon anmälan, och Arhusiander
hade av Ödlund blivit underrättad örn att han och Karlsson träffat överenskommelse
om ersättning för skadan. Någon utredning örn misshandeln
hade icke blivit verkställd, men Arhusiander hade talat med Karlsson örn

saken. Denne hade därvid uppgivit, att Ödlund velat ”ryka på” Karlsson
och för att freda sig hade Karlsson slagit med händerna framför sig, därvid
han råkat träffa Ödlund på munnen. Karlsson hade meddelat, att han gjort
upp med Ödlund angående skadorna. Arhusiander hade erinrat Karlsson
om det olämpliga i hans handlingssätt samt anmodat honom att för framtiden
icke bruka dylikt våld. Tillsägelsen kunde möjligen jämställas med
muntlig varning. Arhusiander ville framhålla, att Fritz Karlsson vore en
lugn och synnerligen god polisman men att han, då han bleve retad, kunde
brusa upp. Ödlund däremot vore bråkig och hade vid flera tillfällen varit
straffad för bland annat fylleri, förargelseväckande beteende samt misshandel.

Med handlingarna i ärendet överlämnade landsfogden dels en till mig
ställd den 25 november 1944 dagtecknad skrift från Ödlund, däri denne
förklarade sig återkalla sin ”anmälan” mot Fritz Karlsson och hemställde,
att sagda anmälan icke måtte föranleda någon åtgärd, dels ock bestyrkt
avskrift av ett av Ödlund samma dag utfärdat kvitto, enligt vilket Ödlund
av Fritz Karlsson, utöver redan bekomna 40 kronor, erhållit 110 kronor,
utgörande full ersättning för den skada Ödlund lidit genom ifrågakomna
misshandel.

I sitt utlåtande anförde landsfogden, bland annat, följande.

Beträffande den gjorda anmälan att Fritz Karlsson den 8 augusti 1942
å polisstationen misshandlat Ödlund genom att tilldela denne ett knytnävsslag
för munnen hade Karlsson erkänt, att han gjort sig skyldig till ifrågavarande
misshandel. Dåvarande polischefen i Kungälv Arhusiander, hos
vilken Ödlund omtalat händelsen, hade icke verkställt någon egentlig utredning
i ärendet och ej heller föranstaltat om åtal mot Karlsson. Arhusiander
hade såsom förklaring till sin underlåtenhet därutinnan uppgivit, att
någon anmälan icke inkommit. Ödlunds muntliga meddelande örn förhållandet
måste emellertid betraktas som en anmälan, vilken bort göras till
föremål för åtgärd. Arhusianders till Karlsson riktade erinran om det olämpliga
i dennes handlingssätt torde icke kunna betraktas såsom en varning
enligt polislagen. Karlsson hade således gjort sig skyldig till allvarligt
tjänstefel och Arhusiander till tjänsteförsummelse. På grund av den relativt
långa tid, som förflutit sedan dessa händelser inträffat, och då Ödlund
numera tagit tillbaka sin anmälan och icke hade några yrkanden, hemställde
landsfogden, att åtal icke måtte beslutas mot Karlsson eller
Arhusiander.

I en till landsfogden i Göteborgs och Bohus län avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

I ärendet är upplyst, att Fritz Karlsson den 8 augusti 1942 å polisstationen
i Kungälv gjort sig skyldig till misshandel å Ödlund, som då var anhål -

len för fylleri. Det av Karlsson i förevarande fall utövade våldet har icke
varit påkallat av några föreliggande omständigheter. Oavsett den Ödlund
tillskyndade skadans art har Karlsson därför gjort sig skyldig till ett grovt
tjänstefel. Även om Karlsson numera gottgjort Ödlund för den honom
tillskyndade skadan, synes mig nämnda tjänstefel vara av så allvarlig beskaffenhet,
att det icke bör undgå beivran.

Såsom av utredningen framgår har Ödlund redan den 9 augusti 1942 underrättat
polischefen i staden, Arhusiander, örn den misshandel, som
Ödlund varit utsatt för från Karlssons sida, och den därvid uppkomna skadan.
Med anledning därav har Arhusiander låtit tillsäga Karlsson, att
denne borde ersätta Ödlund för den uppkomna skadan. Arhusiander har
emellertid icke låtit verkställa någon särskild utredning i saken utan, sedan
han fått upplysning örn att uppgörelse om skadestånd träffats mellan Karlsson
och Ödlund, nöjt sig med att för Karlsson framhålla det olämpliga i
hans handlingssätt och anmodat honom att för framtiden icke bruka våld
mot anhållen. Någon varning enligt polisreglementet för riket har detta
uppenbarligen icke inneburit. Genom underlåtenheten att beivra det av
Karlsson begångna tjänstefelet har Arhusiander därför gjort sig skyldig till
en försummelse, som icke bort förekomma. Med hänsyn till omständigheterna
och då Arhusiander under år 1944 på grund av åldersskäl erhållit avsked
från sin ifrågavarande befattning, finner jag skäligt i vad honom angår
låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

I enlighet med vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Fritz Karlsson för vad han genom misshandeln mot Ödlund låtit komma
sig till last.

Beträffande klagomålen i övrigt fann jag vad Corneliusson anfört och
yrkat icke föranleda någon min vidare åtgärd.

Inlands södra tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 19 mars 191+5 följande.

Enär genom Fritz Karlssons erkännande och övriga omständigheter i målet
är utrett, att Karlsson under tjänstgöring å polisstationen i Kungälv den
8 augusti 1942 tilldelat Ödlund, som anhållits för fylleri och insatts i förvaringsarrest,
ett knytnävsslag för munnen med påföljd, att Ödlunds lösgom
gått sönder, alltså och då Karlsson härigenom gjort sig skyldig till
tjänstefel, prövar häradsrätten, jämlikt 25 kap. 17 § jämförd med 22 §
strafflagen, rättvist döma Karlsson för vad han sålunda låtit sig komma till
last att utgiva 35 dagsböter, envar om 3 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

2 — Justitieombudsmannens ömhet sbcrättclsc till 19^6 urs riksdag.

5. Fel och försummelser av häradshövding i utövandet
av domarämbetet.

I en den 27 januari 1944 till mig inkommen klagoskrift anförde tingsnotarien
i Västmanlands västra domsaga Sverker Lien, att häradshövdingen
i domsagan Oscar Montelius sökt förmå Lien, som efter förordnande
verkställt förundersökning beträffande vid Snevringe tingslags häradsrätt
tilltalade Arne Jansson, att i den av Lien upprättade förundersökningsrapporten
ändra innehållet i enlighet med ett av Montelius uppgjort förslag.
Montelius hade därvid förklarat, att Lien hade att välja mellan att
underskriva handlingen i dess av Montelius omarbetade skick eller att icke
kunna påräkna några förordnanden i domsagan.

Påföljande dag, den 28 januari 1944, inkom till mig en klagoskrift från
advokaterna K. J. Boström, Eric Ericsson, Harry Gombrii, Frithiof Hydbom,
Gösta Kalén, J. Ruben Nyman, B. Sjöstrand, Carl Waller och F. J.
Siemerling, alla i Västerås, samt Sam. Danowsky i Köping och Herbert
Bengtsson i Arboga, vilka i klagoskriften gjorde gällande, att sedan flera
år tillbaka betänkliga missförhållanden rådde i fråga om rättskipningen i
Västmanlands västra domsaga, särskilt i avseende på det sätt, på vilket
Montelius såsom ordförande i domsagans häradsrätter, Åkerbo och Skinnskattebergs
tingslags häradsrätt och Snevringe tingslags häradsrätt, plägade
sköta handläggningen av förekommande mål.

I en samma dag ingiven skrift anhöll Sveriges Yngre Juristers Förening
genom sin ombudsman notarien Bure Malmström, att jag måtte föranstalta
örn en allsidig utredning rörande förhållandena i domsagan och det sätt,
på vilket denna förvaltades av Montelius.

Den 29 januari 1944 inkom vidare en klagoskrift från advokaten Sjöstrand,
som påtalade, att Montelius förvägrat förut omförmälde Jansson
fri rättegång i det mot honom anhängiga målet, i vilket Sjöstrand skulle
biträda Jansson vid kommande rättegångstillfälle den 7 februari, samt att
Montelius redan före målets avgörande till Sjöstrand uttalat sig örn den
påföljd, som Janssons brott borde medföra.

I en den 5 februari 1944 hit inkommen skrift anförde arbetaren Ejnar
Elof Karlsson i Högerum klagomål rörande Montelius’ handläggning av ett
vid Snevringe tingslags häradsrätt handlagt mål mot Karlsson angående
ansvar för förfalskning.

Från advokaterna Danowsky och Bengtsson inkom jämväl en särskild
skrift, däri bland annat påtalades, att Montelius sökt förmå Bengtsson att
för ingivande eller uttagande av handlingar å domarkansliet i Köping anlita
domsagans kommissionär i stället för Danowsky.

I sedermera hit inkomna klagoskrifter anförde vidare fru Ewa WihlborgAhlén
i Äppelviken, grovarbetaren Karl Johansson i Köping och arkitekt

ten Fritz Örn i Stockholm klagomål mot Montelius i fråga om handläggningen
av mål, däri de klagande var för sig varit parter.

Med anledning av innehållet i de inkomna klagoskrifterna verkställde
jag under tiden den 31 januari — den 29 mars 1944 å mitt ämbetsrum förhör
med följande personer, vilka under nedannämnda tider haft anställning
i Västmanlands västra domsaga, Melin såsom sekreterare och de övriga
såsom notarier, nämligen

1) sekreteraren i processlagberedningen, assessorn i Svea hovrätt Sven
Strömberg, november 1930—december 1933,

2) biträdande ombudsmannen hos Försäkringsaktiebolaget Skandia och
Freja Claes Eskil Nils Folin, den 1 juni 1934 till i juli 1937,

3) tingssekreteraren i Nora domsaga Carl-Gustaf Asplund, den 9 augusti

1936— den 1 juli 1939,

4) amanuensen i byggnadsstyrelsen Göte Roland Kaunitz, den 1 februari

1937— den 30 juni 1940,

5) förste amanuensen i arméns fortifikationsförvaltning Åke Sunesson
Norrman, den 1 januari 1938—den 31 december 1940,

6) juris kandidaten Sven Harald Sundström, den 1 februari 1939—den
14 juni 1942,

7) landsfiskalsassistenten Anders Gustaf Adolf Vanäs, den 30 augusti
1939—den 31 december 1942,

8) fiskalsaspiranten i Svea hovrätt Nils Peter Westerlind, den 8 mars
1941—den 30 september 1943,

9) amanuensen i statens trafikkommission Arvid Sten Ohlson, slutet
av september 1941 till den 19 augusti 1943,

10) tingsnotarien i Bråbygdens och Finspångaläns domsaga Erik Leopold
Öhlén, den 13 maj—den 23 augusti 1942,

11) amanuensen i riksförsäkringsanstalten Åke Mauritz Blom, den 18
november—den 19 december 1942, samt

12) extra fiskalen i Svea hovrätt Thord Melin, den 1 januari—den 22
juli 1943.

Därjämte hördes av mig landsfogden i Västmanlands län Mårten Stiernström
och t. f. stadsfiskalen i Sundbyberg Jim Gustaf Reinhold Gratte, vilken
under tiden den 14 januari 1940—den 2 oktober 1941 uppehållit landsfogdetjänsten
i länet.

Under tiden den 7—den 9 februari 1944 verkställde jag vidare inspektion
av Västmanlands västra domsaga, därvid jag den 7 februari till en början
åhörde förhandlingarna vid det under ordförandeskap av Montelius hållna
sammanträdet med Snevringe tingslags häradsrätt å tingsstället i Kolbäck.
I fråga om målens handläggning förekom därvid intet anmärkningsvärt.
Efter tingssammanträdets slut inspekterade jag den 7 februari och följande
dagar domsagans kansli i Köping i närvaro av Montelius, tingssekretera -

ren Åke Sahlquist samt tingsnotarierna Lars Edstam och Lars Johan Dalgren.
Under inspektionen hördes såväl Sahlquist och Edstam som kommissionären
i domsagan, fröken Gunvor Jansson, rörande vissa i klagoskrifterna
påtalade förhållanden.

Med anledning av de mot Montelius gjorda anmälningarna inkommo
därefter nämndemän i domsagans båda tingslag med särskilda skrifter,
däri de uttalade sitt förtroende för Montelius såsom domare och sin stora
uppskattning av hans domargäming.

Sedan Montelius på anmodan hit insänt de vid domsagans häradsrätter
förda domböckerna för år 1942 jämte de vid tingssammanträdena under senare
år förda memorialprotokollen, blevo dessa härstädes granskade i vissa
delar. Vid granskningen gjorda iakttagelser upptogos i en särskild promemoria.

Såväl klagoskrifterna som de vid förhören härstädes och vid inspektionen
förda protokollen samt ovanberörda promemoria remitterades därefter
av mig till Montelius för avgivande av yttrande.

Sedan Montelius inkommit med infordrat yttrande, verkställdes ytterligare
utredning i ärendet genom landsfogden i länet, varvid bland andra
samtliga vid domsagans häradsrätter tjänstgörande landsfiskaler på min
anmodan blevo hörda.

Boström och de övriga klagande advokaterna, vilka beretts tillfälle att
taga del av Montelius’ yttrande, inkommo med påminnelser, varefter Montelius
efter tagen del av den senast verkställda utredningen och påminnelserna
avgav nytt yttrande.

Av handlingarna i dessa ärenden framgår, förutom annat som jag ej
funnit påkalla vidare ingripande från min sida, i huvudsak följande.

I. I den från Boström och tio andra advokater inkomna klagoskriften
anförde dessa följande.

De påtalade missförhållandena i Västmanlands västra domsaga gällde
framför allt det sätt, på vilket Montelius handlade brottmålen. Enligt
klagandenas mening komme med sådan handläggning erforderlig utredning
inför rätta ej till stånd. Till belysande av de åsyftade missförhållandena
ville klagandena lämna en redogörelse för huru handläggningen under
Montelius’ ordförandeskap tillginge, exempelvis i brottmål angående snatteri,
våldsamt motstånd eller dylikt, där svaranden inställde sig personligen.
Då målet ropats och svaranden intagit sin plats, redogjorde Montelius
icke på något sätt för vad målet rörde sig örn och tillfrågade icke heller
svaranden, om han erkände brottet eller förseelsen, utan yttrade i stället
utan någon inledning i sträng ton exempelvis: ”Det var dumt gjort det
här”, mycket ofta åtföljt av sådana yttranden som: ”Att du inte skäms”
och ”Här vet nog vi att lära dig” eller dylikt. Svaranden bleve som regel
förbluffad över detta bemötande och yttrade ibland ingenting, men ibland

mumlade han ett ”ja”. Montelius meddelade, att utslag komme att avkunnas
senare, varpå han ropade nästa mål. Örn svaranden däremot på
någon grund bestrede åtalet, yttrade Montelius vredgat: ”Krånglar du, så
blir det värre för dig” eller ”Jag hade tänkt ge dej villkorlig dom, men örn
du nekar, kan det bli straffarbete. Jag förstår nog, att du gjort det här,
och jag råder dej att erkänna, annars blir vi inte milda mot dej.” Skulle
svaranden göra något försök att förklara sig, hände det ofta, att han omedelbart
avbrötes av Montelius med exempelvis följande yttrande: ”Det där
intresserar oss inte, vill du erkänna eller inte.” Ett typiskt exempel på
Montelius’ handläggning utgjorde målet mot Arne Jansson. Både vittnen,
parter och ombud riskerade ofta att vid avgivande av förklaringar och yttranden
bliva bryskt tillrättavisade, exempelvis med orden: ”Krångla inte
nu. Försök inte att svänga på det.” Man behövde blott göra en jämförelse
mellan antalet och beskaffenheten av de mål, som handlades, och den tid,
som mestadels användes för handläggningen, för att förstå, att någon verklig
utredning och handläggning av målen icke kunde äga rum. Åkerbo och
Skinnskattebergs tingslag vore så omfattande och vid dess häradsrätt förekomme
så många mål, att de årliga tio tingssammanträdena borde vara
uppdelade på två rättegångsdagar. Trots att alla mål nu vore samlade
till en rättegångsdag, brukade sammanträdena i allmänhet sluta mellan
klockan 14 och 15, ofta tidigare, och då hade även överläggning och avkunnande
av domar och utslag medhunnits. Under hösten 1943, da sammanträdena
i tingslaget hållits av tingssekreteraren, hade utslagen avkunnats
omkring klockan 22. — Såsom ett exempel på mål, däri handläggningen
från Montelius’ sida skötts på ett anmärkningsvärt sätt, kunde
vidare anföras det vid Snevringe tingslags häradsrätt den 3 maj 1943
avdömda åklagarmålet mot Ejnar Elof Karlsson. Efter besvär av Karlsson
hade landsfogden i länet i en till Svea hovrätt ingiven förklaring antytt
det nu påtalade missförhållandet i domsagan, och klagandena hemställde
därför, att J. O. måtte taga del av hovrättens handlingar i detta
mål. — Samma häradsrätt hade den 3 maj 1943 under Montelius’ ordförandeskap
dömt sjömannen Gösta Eriksson för stöld av en gummirock,
utan att det vid polisförhör eller vid målets handläggning utrönts, huruvida
rockens ägare överhuvudtaget ville påstå, att Eriksson stulit rocken
från honom. På besvär av Eriksson hade hovrätten ogillat åtalet för stöld.
Då det i brottmål ålåge domstolen att sörja för så fullständig utredning
som möjligt, vore det anmärkningsvärt, att Montelius kunnat låta häradsrätten
avgöra målet utan att målsäganden blivit hörd.

Efter att hava redogjort för vissa mot Montelius framställda anmärkningar,
vilka icke här äro ifråga, hemställde klagandena slutligen, att J. O.
måtte verkställa en undersökning rörande de påtalade missförhållandena
och därefter vidtaga de åtgärder, vartill saken kunde föranleda.

Den 29 januari 1944 var i tidningen Västmanlands Folkblad under

rubriken: ”Klagomålen från Västra domsagan” införd en ledande artikel
av följande lydelse:

”De framställningar till J. O. rörande förhållandena inom Västmanlands
västra domsaga, som gjorts dels av tingsnotarien Sverker Lien och dels av
inte mindre än elva advokater i Västerås, Köping och Arboga, torde kunna
anses vara resultatet av överväganden under många år. Minst av allt
torde man här kunna tala om en aktion i förhastande. Under lång tid lia
klagomål över förfarandet vid rättsförhandlingarna inom denna domsaga
förekommit, och vid mer än ett tillfälle har det talats om att företaga en
aktion för att få till stånd en annan och bättre ordning. För åtskilliga år
sedan blev en tidningsman av advokater i Västerås anmodad att infinna
sig vid häradsrätten i Kolbäck för att se hur det där gick till. Den sålunda
anmodade tidningsmannen — en tränad rättegångsreferent — lydde uppmaningen,
och vare det nog sagt, att han i dag icke är det minsta förvånad
över den nu igångsatta aktionen. — Det blir nu J. 0:s sak att låta verkställa
en undersökning rörande de påtalade förhållandena. Det blir ingen
lätt sak att vinna klarhet i allt, det är uppenbart, ty befintliga protokoll
och andra handlingar vittna säkerligen icke tillförlitligt örn hur handläggningen
skett, hur frågorna framställts och hur de blivit besvarade. Man
får väl emellertid förmoda, att anmälarna ha nödiga anteckningar att åberopa
som stöd för sina påståenden. Ha advokaterna och de inom domsagan
under årens lopp tjänstgörande notarierna samlat material, så stå de icke
tomhänta. — Att röra vid en domares sätt att sköta sitt kall är vanskligt
nog, ty domaren anser sig ofta själv och anses också av andra stå över all
kritik. Detta torde nog anmälarna i detta fall också vara fullt medvetna
om. När de nu det oaktat gått till attack mot häradshövdingen kan man
därför känna sig fullt övertygad om att de funnit sig vara tvingade att
tala. Och så fri från kritik kan inte ens en domare få vara att man inte
skall få lov att begära att hans domareverksamhet blir granskad, då skäl
därtill anses föreligga. Det är en sådan granskning, som nu begärts av de
för systemet främst utsatta. Men bakom anmälarna stå utan tvivel otaliga
andra, som på ett eller annat sätt varit berörda av de i anmälningshandlingarna
blottade metoderna. Man gör sig säkerligen icke skyldig till någon
överdrift, om man här säger, att anmälarnas begäran helt sammanfaller
med den rättssökande allmänhetens krav. — Hur vanskligt det än är att
lägga sig i en domares ämbete, så gives det dock tillfällen, då detta är nödvändigt.
Ty allmänheten måste ha förtroende för rättsväsendet. Får allmänheten
den uppfattningen att sanningen icke kommer fram eller icke får lov
att komma fram inför domstolen, då är det fara å färde. Då är själva den
grund, på vilken vårt rättssamhälle vilar, allvarligt hotad. Därför att det
förhåller sig så, därför är det en tvingande nödvändighet att förtroendet till
våra domstolar kan upprätthållas. De nu till J. O. ingivna handlingarna
vittna tydligt nog örn en förtroendekris inom Västmanlands västra dom -

saga. Denna förtroendekris är icke av i dag. Den har funnits under lång
tid. Det är därför nödvändigt att den nu blir bringad ur världen.

E. Ovn.”

Ovanberörda av 21 nämndemän i Åkerbo och Skinnskattebergs tingslag
undertecknade skrivelse till mig innehöll i huvudsak, att nämndemännen
genom tidningarna med stor harm tagit del av anmärkningar, som gjorts
mot Montelius, att den av de klagande advokaterna lämnade beskrivningen
på huru det tillginge vid de av Montelius ledda förhören vore en förvrängning
av verkligheten, att nämndemännen ansåge Montelius vara den bäste
och rättrådigaste domare de kunde tänka sig, att Montelius sökte noga reda
ut allt i målen och gjorde allt för att sanningen skulle komma fram, att
han icke på något sätt sökte hindra parter eller vittnen från att säga vad
de önskade utan ledde förhören just så som de borde ledas, att ingen under
målens handläggning bleve olämpligt behandlad av Montelius, att klagomål
över orättvis behandling ej heller avhörts från parter eller vittnen, att
Montelius vid häradsrättens enskilda överläggningar genomginge målen omsorgsfullt,
att Montelius toge stor hänsyn till vad nämndemännen därvid
hade att anföra samt att nämndemännen visste, att förtroendet för Montelius
vore allmänt i de bygder, där de hörde hemma.

Liknande uttalanden gjordes i den av 11 nämndemän i Snevringe tingslag
till mig insända skrivelsen.

Antalet nämndemän i domsagan uppgår till 36.

Vid de av mig under inspektionen å domsagans kansli anställda förhören
med Edstam och Sahlquist förekom i fråga örn handläggningen av målen
vid domsagans häradsrätter i huvudsak följande.

Edstam, vilken varit anställd såsom notarie i domsagan sedan den 27
december 1942, berättade: Montelius’ handläggning vid rätten hade varit
mycket kortfattad. Sekreterarna Melins och Sahlquists handläggning hade
varit av helt annat slag och mycket noggrann. Montelius hade kritiserat
Melin och Sahlquist, enär han ansett, att deras handläggning varit för långsam.
Under en tingsresa till Kolbäck, förmodligen den 25 oktober 1943,
hade Edstam frågat Montelius, om denne verkligen ansåge, att en svarande
icke skulle tillfrågas om annat, än örn han erkände åtalade brottsligheten.
Montelius hade svarat: ”Ja, just det. De skall inte få scenvana, utan man
skall gå direkt på den ömtåliga punkten.” Han hade tillagt, att han ansåge
sin handläggning vara ypperlig och att professorn O. Hj. Granfelt i Helsingfors
uttalat en önskan örn att få besöka Köping för att åhöra densamma.
Vid tingssammanträdet den 10 januari 1944 hade Edstam tjänstgjort såsom
ordförande vid handläggningen av de s. k. B-målen. Uppropslistan hade
upptagit 73 sådana mål, varjämte förekommit två testamentsvittnesförhör.
I ett av målen hade ett vittne avhörts. Edstams handläggning hade pågått
en timma 15 minuter, och Montelius hade klandrat Edstam för att denne

hållit på så länge. Montelius’ handläggning vid tingssammanträdena i januari
1944 hade enligt Edstams uppfattning varit mera noggrann än tidigare,
förmodligen beroende på att Montelius av hovrättens president erhållit en
erinran av något slag rörande sitt uppträdande i rätten. Den handläggning,
som förekommit vid sammanträdet med Snevringe tingslags häradsrätt den
7 februari, då J. O. varit närvarande, hade varit vida skild från vad Edstam
förut varit med om från Montelius’ sida. Montelius hade vid detta sammanträde
skött handläggningen på samma sätt som Sahlquist brukat göra.
— Vid flera tillfällen, bland annat en gång i oktober 1943, hade Montelius
yttrat till Sahlquist och Edstam: ”Folk skall vara så rädda att komma
inför mig vid tinget, så att de ska erkänna vad som helst.”

Tillfrågad, huruvida Edstam kunde angiva några mål, i vilka handläggningen
förefallit särskilt stötande, uppgav Edstam följande.

1) Den 27 september 1943 (nr 130 i domboken) hade vid Snevringe
tingslags häradsrätt handlagts ett mål mellan landsfiskalen Ossian Gråberg,
å ena, samt jordbruksarbetaren Henry Söder, å andra sidan, angående tjuvnadsbrott.
Söder hade efter pårop av målet knappast hunnit fram till domarbordet,
förrän handläggningen förklarats avslutad med beslut örn förundersökning.
Montelius hade egentligen icke yttrat något annat än: ”Det här
var dumt gjort, men du är ju så ung, så vi skall väl tänka på förundersökning.
” Domboken i detta mål hade helt skrivits efter formulär.

2) Samma dag hade handlagts ett mål mellan landsfiskalen Gråberg,
å ena, samt bultfabriksarbetaren Lars-Eric Schylström, å andra sidan, angående
cykelstöld (nr 129 i domboken). Handläggningen av detta mål hade
enligt Edstams uppfattning varit upprörande. Svaranden hade inför rätten
icke velat vidgå, att han stulit den ifrågakomna cykeln, vilken han sagt
sig hava hittat i en skogsbacke. Montelius hade då fällt ett av sina sedvanliga
yttranden: ”Jag hade tänkt försöka ge dig villkorlig dom. Är det så
att du krånglar, kan jag det inte.” Han hade sedan ytterligare vid flera tillfällen
under handläggningen framhållit, att han haft för avsikt att meddela
villkorlig dom för svaranden. Av svarandens uppträdande inför rätten hade
det tydligt framgått, att han blivit uppskrämd av Montelius. Målet hade
för förundersökning blivit uppskjutet till den 25 oktober 1943, då svaranden
ådömts två månaders fängelse, villkorlig dom.

3) Vid Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätts sammanträde
den 26 augusti 1943 hade handlagts ett mål (nr 33 i domboken) mellan
landsfiskalen Bertil Blomquist, å tjänstens vägnar, ävensom maskinisten
Carl Larsson, å ena, samt hemmansägaren Johannes Andreas Ericsson, å
andra sidan, angående egenmäktigt förfarande. Blomquist hade meddelat
Montelius, att Larsson ämnade föra skadeståndstalan i målet. Sedan Larsson
i anledning därav fått framträda till domarbordet, hade han blivit
bryskt behandlad av Montelius, som tillsagt honom att avlägsna sig. Larsson
hade icke ens lämnats tillfälle att angiva sina skadeståndsanspråk. En -

ligt Edstams uppfattning hade emellertid Larssons talan varit fullständigt
ogrundad.

4) Den 25 oktober 1943 hade allmänt sammanträde hållits med Styringe
tingslags häradsrätt. Därvid hade till handläggning förekommit 70
till 90 mål. Montelius’ handläggning hade varit ytterligt snabb och hade
endast pågått några timmar. Vid detta sammanträde hade rannsakning hållits
med häktade verkstadsarbetaren Karl Roland Gustavsson, vilken åtalats
för cykelstöld. Jämväl handläggningen av detta mål hade varit mycket
kort, och Gustavsson hade icke alls blivit hörd rörande brottet eller sina
levnadsomständigheter. Montelius hade endast fällt några av sina sedvanliga
yttranden: ”Det var ju dumt gjort det här” eller liknande.

På särskilda frågor uppgav Edstam ytterligare: Montelius lede av dålig
hörsel, vilket kunnat medföra, att han ibland missuppfattat yttranden från
parter och vittnen. Det oaktat hade Montelius satt en ära i att skriva domboken
utan anlitande av memorialanteckningarna. Montelius brukade själv
göra en del anteckningar under handläggningen. Det hade ej så sällan inträffat,
att innehållet i domboken icke överensstämt med notariernas memorialanteckningar
men väl med de av Montelius verkställda anteckningarna.
Innehållet i domboken hade icke alltid stått i överensstämmelse med
vad som verkligen förekommit under handläggningen, något som Edstam
iakttagit vid kollationering av domboksutskrifter. Sålunda hade genomgående
brukat antecknas i domboken, att svaranden redogjort för sina
levnadsomständigheter, ehuru icke ett ord därom förekommit under handläggningen.
Montelius hade ibland haft domboken färdigställd två timmar
efter tingssammanträdets slut.

Sahlquist berättade: Montelius hade vid något tillfälle yttrat till Sahlquist,
att han före tingssammanträdena inläst målen så väl, att någon
utförligare handläggning vid rätten icke erfordrades. Sahlquist hade då framhållit
för Montelius, att man icke i alltför hög grad finge sätta sin lit till
uppgifterna i polisrapporterna. Sahlquist hade därvid för Montelius relaterat
ett fall från en annan domsaga, då av vittnesförhören i målet framgått,
att uppgifterna i den ingivna polisrapporten varit fullkomligt felaktiga.
Montelius hade då genmält: ”Sådana polisrapporter skrivs ej inom min
domsaga, att jag riskerar sådant. Jag kan lita på mina polismän.” Ifrågavarande
spörsmål hade Sahlquist ofta diskuterat med Montelius, som emellertid
alltid visat samma inställning. — Edstam hade efter varje sammanträde
med Snevringe tingslags häradsrätt beklagat sig över Montelius’ handläggning
av målen och därvid yttrat: ”Det här är ju ingen handläggning.”
— Montelius skreve själv sin dombok och begagnade därvid formulär i synnerligen
stor utsträckning.

Sahlquist berättade vidare: I början av Sahlquists tjänstgöring i domsagan
hade förhållandet mellan Montelius och Sahlquist varit utmärkt
gott. Dagen efter varje tingssammanträde, vid vilket Sahlquist tjänstgjort

såsom ordförande, hade emellertid Montelius visat sig missnöjd. — Vid ett
tillfälle hade Montelius berättat för Sahlquist och dennes hustru, vilken
ibland brukade tjänstgöra på kansliet, samt Edstam och Lien, att en landsfiskal,
förmodligen landsfiskalen John Fröling, ringt till Montelius och
frågat, huruvida en för tjuvnadsbrott åtalad person kunde slippa att komma
personligen tillstädes vid rätten, enär han sagt sig hellre erkänna vad
som helst än inställa sig inför Montelius. Montelius hade tillagt: ”Ser Ni,
så skall det vara. De skall vara så rädda för mig, att de hellre ta på sig
vad som helst, än de står och svarar inför mig.” Enligt Sahlquists mening
vöre detta yttrande ett uttryck för Montelius’ rättspatos. Montelius ville
uppenbarligen göra allt vad han kunde för att avskräcka folk från att begå
brott. — Vid två olika tillfällen hade Sahlquist av skilda personer blivit i
telefon tillfrågad, om det vore riskabelt att överklaga ett mål till hovrätten.
De telefonerande hade sagt sig hava hört omtalas, att den som överklagade
ett mål men icke lyckades ernå ändring, bleve straffad för det han överklagat
utslaget.

Vid förhören a mitt ämbetsrum förekom, sedan de hörda personerna var
för sig fått taga del av innehållet i advokaternas klagoskrift, beträffande
Montelius’ handläggning och vad därmed har samband bland annat följande.

1) Strömberg, vilken tjänstgjort såsom notarie i domsagan intill utgången
av år 1933, uppgav följande: Sedan Strömberg slutat sin notarietjänstgöring
och fått vidgad erfarenhet, hade han insett, att Montelius’
processledning varit väl inkvisitorisk. Sådana yttranden, som omförmäldes
i advokaternas klagoskrift, kunde hava förekommit under Strömbergs tjänstgöringstid.
Strömberg kunde dock ej erinra sig, att handläggningen varit så
summarisk, som angåves i skriften. Skildringen däri vore överdriven i vad
den kunde avse tid, varunder Strömberg tjänstgjort i domsagan, ehuruväl
de i skriften lämnade uppgifterna icke saknade grund. Om en svarande
sålunda nekat och Montelius ansett honom skyldig till åtalade brottet, hade
Montelius visat sig missbelåten. Montelius’ handläggning hade icke kunnat
betraktas såsom uppseendeväckande, men den hade varit behäftad med
vissa brister.

2) Folin, vilken slutat sin tjänstgöring i domsagan i juli 1937, uppgav
följande: Montelius’ handläggning hade kunnat vara summarisk, och han
hade ibland såsom ordförande i rätten fällt en del drastiska yttranden. Så
kortfattad som advokaterna i sin klagoskrift velat göra gällande hade handläggningen
dock icke varit. I brottmål, vari svaranden erkänt redan vid
polisförhör, hade det nog kunnat inträffa, att handläggningen förlöpt ungefär
på sätt angåves i klagoskriften. Handläggningen hade då i huvudsak
format sig till ett strafftal. Såvitt Folin kunde erinra sig, hade emellertid
Montelius aldrig förvägrat någon svarande att framhålla mildrande omständigheter.
Den i klagoskriften lämnade skildringen av handläggningen,

för den händelse svaranden vid polisförhör bestritt brottslighet, vore överdriven.
I dylika mål hade svaranden lämnats tillfälle att ingå i fullständigt
svaromål. Folin kunde icke erinra sig något fall, då en svarande av Montelius
förvägrats att yttra sig. Montelius kunde nog hava fällt sådana yttranden
som de i klagoskriften omförmälda, men de hade icke framkommit i ett
så summariskt sammanhang, som av skriften ville synas. Handläggningen
i större mål hade varit noggrannare. Montelius’ handläggning hade i allmänhet
gått raskt undan, och tingssammanträdena hade i regel icke slutat
senare än klockan 18—19. Det hade för övrigt sällan förekommit, att sammanträdena
pågått ens så länge.

3) Asplund, vilken fullgjort sin notarietjänstgöring i domsagan intill
den 1 juli 1939, berättade följande: I brottmål angående ansvar för exempelvis
snatteri eller våldsamt motstånd, där svaranden erkänt redan vid
polisförhöret, hade den i målet upprättade polisrapporten icke blivit uppläst
eller genomgången av Montelius. I dylika mål hade därför handläggningen
plägat förlöpa på sätt advokaterna i sin inlaga skildrat. I mål angående
ansvar för exempelvis stöld hade handläggningen sannolikt varit noggrannare.
Därest svaranden bestritt åtalet, hade Montelius först hållit ett
strafftal till svaranden, under förutsättning att Montelius själv hyst den
uppfattningen, att svaranden var skyldig. Örn svaranden fortsatt att neka,
hade polisrapporten brukat genomgås. Montelius hade försökt att få fram
sanningen genom ”manglande”. Asplund hade förvanat sig över den korta
handläggningen av de mål, som förekommit under Montelius’ ordförandeskap.
De uttryck, som advokaterna återgivit i sin skrift, hade nog Montelius
kunnat fälla såväl i erkända som i icke erkända brottmål. Han hade
ofta börjat handläggningen med en ”avhyvling” av svaranden, särskilt om
denne förut varit tilltalad för brott. Örn svaranden enligt Montelius’ uppfattning
visat sig ”obstinat”, hade Montelius blivit fränare, enär han tydligen
velat, att svaranden skulle uppträda såsom ”den saktmodige syndaren”.
Asplund hade ibland fäst sig vid de kraftiga uttryck, som Montelius
fällt, och hade även iakttagit, att tingsmenigheten varit road av den ”avhyvling”,
som beståtts någon svarande. Notarierna hade ibland reagerat för de
olämpliga uttryck, som Montelius kunnat använda. Vid andra domstolar,
där Asplund sedermera tjänstgjort, hade något sådant uppträdande från
rättens ordförandes sida icke förekommit.

4) Kaunitz anförde följande: Den i advokaternas klagoskrift lämnade
skildringen av Montelius’ handläggning vore grovt karrikerad. Montelius’
handläggning av målen hade varit mycket snabb, och det hade nog kunnat
inträffa, att Montelius icke direkt tillfrågat en tilltalad, huruvida denne
erkände. Montelius hade nog i allmänhet yttrat ungefär följande: ”Ni vet
vad det är fråga örn?” Därefter hade svaranden tillfrågats, huruvida han
erkände. Sedan svaranden jakande besvarat denna fråga, hade det, örn
målet varit av enkel beskaffenhet, icke förekommit någon ytterligare hand -

läggning. Därest en svarande i brottmål nekat, hade Montelius i allmänhet
brukat fråga: ”Idar Ni tagit del av polisrapporten?” Då svaranden i de flesta
fall förklarat sig icke hava gjort detta, hade Montelius plägat läsa upp rapporten.
— Montelius hade alltid varit noga med att parterna, örn de voro
personligen tillstädes vid rätten, själva fått yttra sig i målet, innan ordet
givits till deras advokater. Åt nämnden hade Montelius, såvitt Kaunitz
kunde bedöma, lämnat ett förhållandevis stort inflytande vid målens avgörande.

Därom särskilt tillfrågad förklarade Kaunitz, att han icke kunde erinra
sig något mål, där handläggningen förefallit honom anmärkningsvärd. Montelius
hade varit mycket ”effektiv”, och handläggningen hade gått fort
undan för honom. Vid åhörande av handläggningen vid en del andra domstolar
hade Kaunitz stundom förargat sig över, att man alltför ingående
sysslat med bisaker.

5) Norrman förmälde: Han kunde icke erinra sig, att Montelius under
sin handläggning fällt sådana uttryck, som angåves i advokaternas klagoskrift.
Under rättegången hade Montelius sålunda brukat ”dua” endast
minderåriga. Montelius hade emellertid ofta börjat handläggningen av ett
brottmål med ett strafftal till svaranden, redan då denne reste sig upp från
sin plats i tingssalen för att gå fram till domarbordet. Montelius hade därvid
kunnat yttra ungefär följande: ”Vad är det här för någonting? Vad
menar Ni med det här? Hur kan Ni bära Er åt på det här viset?” Handläggningen
hade vanligen skett i hetsig ton och varit mycket kortfattad.
De frågor, Montelius riktat till svaranden, hade brukat göras i påståendeform,
så att frågorna endast kunnat besvaras med ja eller nej. Någon berättelse
hade svaranden icke fått avgiva, och polisrapporten i målet hade icke
brukat genomgås. Detta gällde såväl mål, vari svaranden vid polisförhöret
erkänt vad som lagts honom till last, som mål vari så icke varit förhållandet.
Örn en svarande nekat, hade Montelius sökt få honom att erkänna
och hade därvid gått mycket bryskt till väga. Om svaranden det oaktat
vidhållit sitt bestridande, hade målet uppskjutits för bevisning. Vittnen
hade behandlats väl av Montelius, men även till dem ställda frågor hade
gjorts i påståendeform. Någon diktamen av vittnesmålen till memorialet
hade icke brukat förekomma, och ej heller hade vittnesmålen upprepats för
vittnena. Åklagaren hade sällan fått tillfälle att utveckla sin talan. Montelius
hade avgjort varit emot all långvarig handläggning samt hade påskyndat
densamma så mycket som möjligt. Enligt Norrmans uppfattning hade
Montelius betraktat det som en hederssak att tingssammanträdena icke
droge ut på tiden. Enär notarierna i domsagan funnit Montelius’ sätt att
sköta rättegångsförhandlingarna anmärkningsvärt, hade de ofta sinsemellan
samtalat därom.

Norrman berättade vidare: Dagen före varje tingssammanträde hade
Montelius brukat med notarierna genomgå alla mål, som skulle förekomma

på sammanträdet, varvid varje notarie fått avgiva förslag till utslag i målen.
Den yngste notarien hade därvid fått yttra sig först. Någon diskussion i
egentlig mening hade ej förekommit vid dessa överläggningar, enär det
icke lönat sig för någon notarie att förfäkta annan mening än den som omfattades
av Montelius, och notarierna hade därför alltid plägat yttra sig
mycket försiktigt. Efter dessa överläggningar hade notarierna kunnat förutsäga,
hur utgången vid häradsrätten skulle komma att gestalta sig i de olika
målen. Montelius hade nämligen bildat sig en bestämd uppfattning i detta
avseende, redan innan målen företogos till handläggning under tingssammanträdet.
Denna Montelius’ inställning hade icke alltid varit till svarandens
nackdel. Montelius hade själv skrivit alla utslag, och dessa hade
oftast förelegat utskrivna vid den av Norrman omtalade sammankomsten
med notarierna. Norrman veterligen hade Montelius aldrig uppsatt några
alternativa förslag till utslag. I vissa fall hade jämväl domboken i utskrift
eller vanligen i koncept uppsatts redan före tingssammanträdet. Domboken
hade kunnat vara i sin helhet uppsatt redan ett par tre dagar efter sammanträdet.
Det hade förefallit Norrman, som örn Montelius, då han efter
tinget uppsatt domboken, stundom avfattat densamma på sadant sätt, att
dess innehåll — delvis i strid mot vad vid handläggningen förekommit —
bragts att överensstämma med det utslag, som meddelats i målet. Så t. ex.
hade det kunnat hända, att ett vittnesmål ”filades av” för att bättre passa
till den utgång målet erhållit. Yttranden hade ofta citerats i domboken
utan att vara ordagrant återgivna. Notarierna hade därför haft en känsla av,
att Montelius ”skrev fast eller skrev fri” en tilltalad. Egendomligt nog hade
anmärkningar mot de av Montelius uppsatta protokollen ej brukat förekomma.

6) Sundström berättade: Montelius’ handläggning av brottmål, i vilka
svaranden lämnat erkännande vid polisförhör, måste betraktas såsom knapphändig.
Vid andra domstolar, där Sundström efter slutad domsagotjänstgöring
uppträtt såsom rättegångsombud, hade handläggningen av sådana
mål varit betydligt mera noggrann. Den i advokaternas klagoskrift lämnade
skildringen av Montelius’ handläggning i erkända brottmål vore enligt
Sundströms mening ganska träffande. Montelius hade nämligen i dessa
mål utan vidare förutsatt, att svaranden vidhölle sitt erkännande, varför
det ofta inträffat, att svaranden aldrig bereddes tillfälle att yttra sig i målet.
Därtill bomme, att Montelius brukat använda en ganska skarp ton
mot de tilltalade och att dessa fördenskull på grund av blyghet ofta nog
ej kommit sig för att yttra något. Därmed vore det dock icke sagt, att
något fall inträffat, då en orättfärdig dom blivit fälld på grund av att svaranden
icke fått tillfälle att ingå i svaromål. Om svaranden icke erkänt,
hade Montelius genom sin handläggning sökt framtvinga ett erkännande,
därest Montelius av uppgifterna i polisrapporten bibringats den uppfattningen,
att svaranden var skyldig till den åtalade gärningen. Notarierna

hade sinsemellan brukat diskutera Montelius’ sätt att sköta handläggningen,
vilken de funnit väl summarisk. Montelius hade endast i sällsynta
undantagsfall brukat diktera några yttranden till memorialet. Memorialföraren
hade därför endast haft att skriva ned så mycket han hunnit med,
och då handläggningen varit mycket snabb, hade därför memorialen ofta
blivit knapphändiga. Montelius hade emellertid själv brukat göra vissa
anteckningar i målen.

7) Vanäs uppgav: Beträffande Montelius’ handläggning kunde Vanäs
vitsorda riktigheten av den skildring, advokaterna i sin inlaga lämnat.
Så snart en svarande i ett brottmål erkänt vid polisförhöret, hade handläggningen
inför häradsrätten blivit mycket knapphändig. Så hade varit
fallet även beträffande större mål, där svaranden erkänt redan under polisutredningen.
Hade svaranden förnekat vad som lagts honom till last, hade
handläggningen av målet till en början endast gått ut på att framtvinga
ett erkännande. Ibland hade sålunda Montelius kunnat yttra till en svarande:
”Jag ser på dig att du står och ljuger. Krångla inte nu.” Därest
svaranden ändock vidhållit sitt bestridande, hade målet uppskjutits för
ytterligare utredning. Rannsakningar med häktade hade av Montelius handlagts
på samma sätt som andra mål, varför också rannsakningarna i regel
tagit helt kort tid i anspråk. Landsfiskalen Blomquist hade vid ett tillfälle
betecknat Montelius’ handläggning som ”rena cirkusen”.

På fråga huruvida han kunde erinra sig något mål, i vilket handläggningen
förefallit särskilt stötande, berättade Vanäs: Vid Åkerbo och Skinnskattebergs
tingslags häradsrätt hade den 30 december 1941 handlagts ett
mål mot häktade fjärdingsmannen Harald Sjödin, som varit åtalad för rån
och förskingring. Sjödin, vilken genast erkänt vad som lagts honom till
last, hade som hastigast fått lämna en redogörelse för omständigheterna
vid brottens begående. Därunder hade fråga uppkommit om en pistol, som
försvunnit från ett förråd. I denna del av målet hade vittnesförhör ägt
rum. Handläggningen av målet hade icke pågått stort mer än en halvtimma.
Den enskilda överläggningen hade däremot tagit ganska lång tid
i anspråk.

Vanäs berättade vidare: Dagen före varje tingssammanträde hade Montelius
tillsammans med notarierna genomgått de mål, som skulle förekomma
under sammanträdet. I regel hade Montelius då haft sin uppfattning
klar beträffande de olika målen, och domboken hade i allmänhet varit så
gott som färdigskriven eller åtminstone ”skisserad”. Även utslagen hade
legat färdiga i koncept. Under överläggningen med notarierna hade det
dock kunnat inträffa, att Montelius ändrade uppfattning i något mål. Däremot
hade han synts ogilla, om något förekom vid handläggningen inför
häradsrätten, som måste leda till att ändring behövde vidtagas i det på
förhand skrivna utslaget. Detta hade också sällan inträffat. Montelius hade
satt en ära i att ha domboken uppsatt så fort som möjligt efter samman -

trädena. Vid kollationeringen av domboksutskrifter hade notarierna ibland
sinsemellan uttalat sin förvåning över innehållet i vittnesberättelserna,
sådana de återgivits i domboken, samt frågat sig, örn vittnena verkligen
uttalat sig på sätt som blivit antecknat.

8) Westerlind förklarade, att han beträffande Montelius’ handläggning
kunde i huvudsak vitsorda vad därom uppgivits i advokaternas klagoskrift.
Montelius hade satt en ära i ett snabbt processförfarande. Allt, som på
något sätt kunnat leda till ett fördröjande av förhandlingarna, hade irriterat
Montelius. Han hade därför ogärna sett, att en svarande i brottmål
biträddes eller företräddes av advokat. Invändningar och bestridanden,
som ju utgjorde moment av processfördröjande art, hade därför ofta givit
anledning till irriterade utbrott från Montelius’ sida.

Såsom exempel på Montelius’ önskan örn en snabb handläggning av
målen berättade Westerlind att, då Vanäs första gången såsom ordförande
handlade de s. k. B-målen vid ett sammanträde med Snevringe tingslags
häradsrätt hösten 1941, hade omkring 100 mål förekommit på Vanäs’ uppropslista.
Handläggningen av målen hade tagit en tid av en timma 10 minuter.
Under tiden hade Montelius, som väntat på att få börja handläggningen
av de mål, i vilka han skulle tjänstgöra såsom ordförande, beklagat
sig för Westerlind över Vanäs’ långsamma handläggning. Montelius hade
därvid varit synnerligen förtretad och gjort gällande, att Vanäs vore
”urusel” och ”inkompetent”, och hade såsom ett exempel därpå anfört den
långsamma handläggningen.

Beträffande överläggningar med notarierna samt inläsningen av målen
och dombokens uppsättande lämnade Westerlind i huvudsak samma uppgifter
som Vanäs. Westerlind uppgav därjämte, att Montelius en gång visat
Westerlind, att hela hans dombok var färdigskriven i koncept tre kvarts
timma efter tingets slut.

9) Ohlson berättade i fråga örn Montelius’ handläggning i tillämpliga
delar lika med Westerlind.

10) Öhlén uppgav, att under hans tjänstgöring i domsagan hållits ett
sammanträde i vartdera tingslaget med Montelius såsom ordförande i rätten.
Öhlén, som tjänstgjort som protokollsförare endast en kort stund under
sammanträdena, hade icke funnit något anmärkningsvärt i Montelius’ handläggning
av målen. Öhlén hade aldrig märkt, att Montelius behandlat den
rättssökande allmänheten mindre väl.

11) Blom berättade: Han hade i februari 1941 anställts såsom notarie
i Sollentuna och Färentuna domsaga. Enär samtliga notarier i Västmanlands
västra domsaga blivit inkallade till militärtjänstgöring, hade Blom
emellertid under tiden den 18 november—den 19 december 1942 tjänstgjort
såsom notarie i sistnämnda domsaga. Under sagda tid hade under ordförandeskap
av Montelius hållits tingssammanträden den 19 november i
Åkerbo och Skinnskattebergs tingslag samt den 23 november i Snevringe

tingslag. Vid båda dessa sammanträden hade Blom fört memorialanteckningarna.
Blom hade särskilt förvånat sig över Montelius’ handläggning av
brottmål, vari svaranden vid polisförhör erkänt vad som lagts honom till
last. I Sollentuna och Färentuna domsaga hade jämväl i dylika mål polisrapporten
genomgåtts med den tilltalade, som beretts tillfälle att vitsorda,
ändra eller komplettera däri förekommande uppgifter. Svaranden hade sålunda
hörts såväl om sina levnadsomständigheter som beträffande det åtalade
brottet. Montelius hade däremot handlagt dylika mål ytterst summariskt.
Efter det målet påropats, hade Montelius brukat yttra ungefär följande
till svaranden: ”Det här var en tråkig historia. Att Ni inte skäms.
Gör inte örn det här.” Svaranden hade därpå fått avlägsna sig utan att
alls hava yttrat sig i målet. I ali synnerhet hade detta varit fallet, om svaranden
varit en yngre person, som ej kommit sig för att av egen drift taga
till orda vid rätten. Blom erinrade sig särskilt ett mål angående rattfylleri,
i vilket handläggningen varit ytterst kortfattad. Före tingssammanträdena
hade Montelius omsorgsfullt inläst målen, varför han väl känt till alla däri
förekommande omständigheter. Detta förfaringssätt, mot vilket naturligtvis
i och för sig någon anmärkning icke kunde framställas, hade sannolikt
varit anledningen till, att han icke ansett erforderligt att ytterligare höra
svarandena inför häradsrätten.

Sedan Blom beretts tillfälle att genomgå de domböcker, som förts vid
Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätts sammanträde den 19
november 1942 samt vid Snevringe tingslags häradsrätts sammanträde
den 23 november samma år, ävensom de vid nämnda sammanträden av
Blom förda memorialanteckningarna, anförde Blom följande: Från sin tjänstgöring
i Sollentuna och Färentuna domsaga hade Blom varit van vid, att
allt som förekommit under handläggningen av ett mål bleve antecknat i
memorialet. Blom kunde därför vitsorda, att vid de nu ifrågavarande sammanträdena
icke förekommit mer än vad som framginge av memorialanteckningarna.
I tre vid sammanträdet den 19 november handlagda mål,
nämligen mellan dels landsfiskalen Helge Ihrfelt, å ena, samt skogsarbetarn
Karl-Axel Pettersson, å andra sidan, angående snatteri, dels samme
åklagare, å ena, samt jordbruksarbetaren Oskar Emanuel Jansson, å andra
sidan, angående stöld, dels ock landsfiskalen Blomquist, å ena, samt grovarbetaren
Karl Sigfrid Teodor Fredriksson, å andra sidan, angående stöld,
utvisade memorialanteckningarna, att svarandena icke avgivit något svaromål.
Beträffande förstnämnda mål hade Blom endast antecknat i memorialet:
”Svdn: Lovar att det skall vara sista gången han stjäl.” Vid samman,
trädet den 23 november hade handlagts ett mål mellan t. f. landsfogden
Carl-Axel Sjöstedt, å ena, samt häktade kaninskötaren David Emanuel
Lindblom, å andra sidan, angående mordbrand. Handläggningen i detta
mål hade varit mycket kortfattad, och Lindblom hade icke hörts vare sig
örn brotten eller beträffande sina levnadsomständigheter. Vid samma rätte -

gångstillfälle hade vidare handlagts ett mål mellan samme åklagare, å ena,
samt grovarbetaren Gustav Robert Almgren, å andra sidan, angående förfalskning
och stöld. I detta mål hade svaranden icke blivit hörd angående
de brott, för vilka han ställts under åtal. Blom hade i detta hänseende endast
gjort följande anteckning i memorialet: ”Erkänner jämväl stölderna.” Vid
samma sammanträde hade jämväl handlagts ett mål mellan landsfiskalen
Fröling, å ena, samt diversearbetaren Per Gustav Tage Eriksson, å andra
sidan, angående snatteri. Svaranden hade icke blivit hörd i målet, och Blom
hade i memorialet endast verkställt följande anteckning: ”Sv har erkänt allt.
Nu slut med brotten.”

Blom uppgav vidare: Efter ett av ovannämnda tingssammanträden hade
Blom omtalat för Montelius, att Blom icke tidigare varit med om en så
kortfattad handläggning. Montelius hade då framhållit det förtjänstfulla i
att kunna prestera en så snabb handläggning samt omtalat, att han inläst
målen så väl, att någon längre handläggning icke varit påkallad. Båda de
tingssammanträden, vid vilka Blom närvarit, hade avslutats klockan 13,15.
I handläggningstiden hade då inräknats jämväl de enskilda överläggningar,
som hållits såväl före som efter handläggningen.

Slutligen uppgav Blom, att domsagan enligt hans förmenande vore synnerligen
välskött. Expeditioner hade sålunda alltid förelegat färdiga inom
fastställda tider, och den mest exemplariska ordning hade rått på kansliet.

12) Melin uppgav följande: Han hade vid några tillfällen — jämte en
notarie — tjänstgjort såsom memorialförare, då Montelius varit rättens
ordförande. Enligt Melins uppfattning måste Montelius’ handläggning i
många fall betecknas såsom stötande. I sådana brottmål, däri svaranden
erkänt redan vid polisförhör, hade handläggningen sålunda brukat försiggå
på sätt skildrats i advokaternas klagoskrift. Därest emellertid den tilltalade
icke kunnat förmås att genast erkänna sin brottslighet, hade förhör
hållits med honom. Montelius hade satt en ära i, att tingssammanträdena
droge så litet ut på tiden som möjligt. På anmodan av justitiedepartementet
hade Montelius vid något tillfälle upprättat statistik angående tiden för
handläggningen. Han hade helt stolt berättat för Melin, att han kommit
till ett resultat av, såvitt Melin ville minnas, fyra minuters handläggning
per mål. Montelius hade även anmärkt på Melin för det denne vore alltför
långsam i sin handläggning. Enligt vad Melin hört berättas hade Montelius
i detta hänseende beklagat sig inför nämnden, varvid han skulle hava
yttrat ungefär följande om Melin: ”Ilan har ju så litet rutin, så han förstår
ju inte bättre.” Det hade hänt, att Melin och notarierna efter tingssammanträdena
diskuterat Montelius’ sätt att sköta handläggningen av målen.

På fråga huruvida Melin kunde angiva något mål, i vilket handläggningen
tett sig särskilt stötande, förmälde Melin: Vid Åkerbo och Skinnskattebergs
tingslags häradsrätt hade den 4 mars 1043 (nr 177 i domboken)
handlagts ett mål mot hushållerskan Karin Linnéa Andersson angående för -

3 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclsc till l9/t6 års riksdal/.

falskning m. m. Då målet påropats, hade svaranden, som var född år 1914,
framropats till domarbordet och Montelius hade yttrat ungefär följande:
”Det var ju förfärligt det här. Har Ni ej lärt Er av Edra föräldrar att inte
stjäla?” Härpå hade svaranden mumlat något enstavigt ord, förmodligen
”jo”. Montelius hade sedan fortsatt: ”Ni erkänner väl det här?” Svaranden
hade då framsagt ett svagt ”ja”, varpå Montelius förklarat, att utslag
komme att meddelas vid rättegångstimmans slut, samt tillagt: ”Då behöver
Ni inte vara här, utan Ni kan gå.” Hela handläggningen hade tagit en
tid av högst 20 sekunder. Svaranden hade dömts till tre månaders fängelse.
Målet hade emellertid sedermera fullföljts till högsta domstolen, där svaranden
erhållit villkorlig dom. Detta mål vore enligt Melins mening ett av
de mera upprörande exemplen på Montelius’ handläggning. Handläggningen
brukade emellertid ofta tillgå på liknande sätt.

Melin uppgav vidare: Domboken, som till stor del uppsatts efter formulär,
vore såtillvida oriktig, som däri ofta angåves, att svaranden inför
häradsrätten lämnat samma uppgifter om sina levnadsomständigheter och
beträffande omständigheterna vid brottets begående som vid polisförhöret,
ehuru svaranden vanligen icke fått avlägga några dylika berättelser inför
häradsrätten. Melin hade vidare en stark känsla av, att Montelius tillrättalagt
domboken efter det i målet beslutade utslaget. Uppsättandet av
protokoll och utskrivning av expeditioner hade alltid gått mycket snabbt,
och det hade alltid rått en exemplarisk ordning på kansliet.

Stiernström uppgav vid förhöret härstädes, att han tjänstgjort såsom
landsfogde i Västmanlands län sedan år 1936. Stiernström hade emellertid
från januari 1940 till den 1 oktober 1941 varit tjänstledig för offentligt uppdrag
med Gratte såsom vikarie. Dessutom hade Stiernström vid andra tillfällen
varit tjänstledig med länsnotarien Sjöstedt såsom vikarie. — Vid det
första tingssammanträde, då Stiernström uppträtt såsom åklagare inför
Montelius, hade handlagts två av Stiernström anhängiggjorda mål. I båda
målen hade svarandena vid polisförhör erkänt de åtalade brotten. I det ena
målet hade en jordbruksarbetare varit åtalad för förfalskning, och i det
andra målet hade fem ynglingar ställts under åtal för att de olovligen begagnat
en dressin. Handläggningen av dessa mål hade tillgått så, att Montelius
kallat fram svarandena till domarbordet samt yttrat till dem: ”Det
här var förfärligt dumt gjort av er. Hur kan ni ha gjort sådana dumheter
som det här?” Montelius hade därefter fällt några liknande yttranden samt
i en faderlig, bestraffande ton frågat svarandena: ”Kan ni nu lova mig att
inte göra om det här?” Svarandena hade blygt bejakat denna fråga. Montelius
hade sedan yttrat: ”Gå då och sätt er, så få vi se, om det kan bli
någon villkorlig dom.” Stiernström hade då frågat, om icke svarandena
skulle ytterligare höras och om det ej skulle bliva någon handläggning.
Montelius hade härtill genmält: ”Det behövs inte.” Handläggningen hade
tillgått på samma sätt i båda målen. Vid ett tillfälle 1937 hade hållits rann -

sakning med en yngling, som av Stiernström åtalats för förödelse med dynamit.
Vid polisförhör hade svaranden erkänt vad som lades honom till last.
Svaranden, som var son till en bergssprängare, hade av Montelius blivit tillfrågad
om sin kunskap i bergssprängarkonsten. Örn de åtalade brotten hade
svaranden däremot icke blivit hörd. Stiernström, som med tanke på Montelius’
handläggning sett på klockan när rannsakningen började och slutade,
hade konstaterat, att för hela rannsakningen jämte överläggning och uppläsande
av utslag åtgått en tid av 11 minuter. — Den 30 december 1941
hade inför Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätt (nr 1 i särskilda
domboken) rannsakning hållits i ett mål mellan Sjöstedt, å ena, samt
häktade fjärdingsmannen Sjödin, å andra sidan, angående ansvar för rån
m. m. Sjöstedt hade i detta mål för första gången uppträtt såsom åklagare
inför Montelius. Sjödin hade vid polisförhören erkänt vad som lagts honom
till last. Utslag i målet hade meddelats samma dag, varvid Sjödin dömts
till straffarbete tre år ävensom till avsättning från sin tjänst. Enligt vad
Sjöstedt berättat för Stiernström hade något egentligt förhör med Sjödin
icke ägt rum inför häradsrätten. Sjöstedt, som önskat göra en del frågor till
Sjödin på olika punkter, hade för sådant ändamål gjort kantanteckningar
i polisrapporten. På grund av den snabba handläggningen hade Sjöstedt
i rasande fart måst bläddra igenom rapporten samt försöka erinra sig de
punkter, i vilka han skulle framställa frågor. Han hade jämväl inkallat en
del vittnen för att höras i målet. Dessa hade blivit framkallade till domarbordet.
Sjöstedt hade sagt, att han icke kunde bestämt erinra sig, huruvida
de till vittnen åberopade personerna fått avlägga vittneseden, men att så
sannolikt varit fallet. Vittnena hade emellertid endast blivit tillfrågade,
huruvida de vitsordade sina uppgifter till polisrapporten, men denna hade
icke blivit uppläst för dem. Sedan Montelius därefter meddelat besked i
fråga örn vittnesersättningarna, hade vittnena fått avträda.

Stiernström förmälde slutligen: Advokater och andra, som åhört rättsförhandlingarna
vid domsagans häradsrätter, hade ofta sagt till Stiernström,
att det brukade vara så lugnt vid rätten, när han var närvarande. Det ansåges,
att Montelius på senare tiden blivit lugnare och bättre till humöret samt att
han skött handläggningen på ett bättre sätt än vad förut varit fallet. Detta
förhållande sattes i samband med en hjärtsjukdom, varav han lede.

Gratte uppgav, att vid rättegångstillfällena den 6 februari och den 6
mars 1941, då Gratte fört talan vid Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags
häradsrätt under ordförandeskap av Montelius, icke något anmärkningsvärt
passerat och att Gratte icke mindes, huru lång tid som åtgått för behandling
av hans mål.

Vid en jämförelse mellan de vid Montelius’ tingssammanträden förda
memorialprotokollen och av honom sedermera uppsatt dombok i brottmål
av svårare beskaffenhet iakttogs, bland annat, följande.

I det ovan omförmälda målet angående häktade fjärdingsmannen Sjödin
hade vid rannsakningen den 30 december 1941 förts memorialprotokoll av
såväl Vanäs som Ohlson.

Det av Vanäs förda protokollet omfattade 4 % sida. Beträffande vittnesförhören
hade däri antecknats följande:

”Paulus Söderström Svea Helena Larsson vittnesed.

Larsson. Vitsordar polisrapp. 5:--f- resa.

Söderström —»— Söderström känner Sjödin mycket väl.

Han träffade S på söndagskvällen efter dådet och då märktes inget. Ej heller
hade han tidigare märkt något särsk. ang. Sjödins uppträdande.”

Ohlsons memorialanteckningar upptogo 3 sidor. Beträffande vittnesförhören
innehöll detta memorial följande:

”Vittnen inga jäv Söderström och Larsson.

Larsson: Såg endast att han hade en mörk överrock. Ersättning 5 kr. -jresa.

Söderström: Sj erhöll 3,670:31. Har varit mycket tillsammans med Sj.
Var alltid glad och livad. Träffade Sj söndagen efteråt. Verkade som vanligt.
Ersättning 8 kr. + resa.”

Den 8 januari 1942 (nr 17) handlades vid Åkerbo och Skinnskattebergs
tingslags häradsrätt ett av landsfiskalen Ihrfelt instämt mål mot svetsaren
Olof Sigfrid Larsson, angående ansvar för olovligt tillgrepp av en herrcykel.

Enligt en i målet ingiven polisrapport, som omfattade 9 sidor, hade Larsson
varit misstänkt för tillgrepp av en guldring och en herrcykel men till
en början förnekat varje kännedom om tillgreppen. Ytterligare hörd hade
Larsson erkänt tillgreppet av cykeln. Larsson hade vid polisförhöret ingående
hörts örn sina levnadsomständigheter. Vidare hade upplysts, att Larsson
den 13 juni 1940 av rådhusrätten i Örebro för inbrottsstöld ådömts två
månaders straffarbete, villkorlig dom.

Memorialprotokollet, som förts av Vanäs, innehöll allenast följande anteckningar:
”Larsson inst. genom polisen. Erkänner cykeln. Guldringen
känner han ej till. Cykeln var värd 50: — Utslag senare.”

Domboken hade i denna del följande lydelse:

”Vid förhör med Larsson erkände denne att han olovligen tillgripit cykeln.
— Rörande de närmare omständigheterna vid tillgreppet lämnade
Larsson samma uppgifter, som han slutligen lämnat vid polisförhöret den
27 november 1941. Larsson förklarade sig icke längre vilja påstå, att han
endast lånat cykeln — Larsson medgav att cykeln vid tillgreppet var värd
50 kronor.

Rörande sina levnadsomständigheter lämnade Larsson samma uppgifter,
som han lämnat vid polisförhöret den 18 juli 1941.”

Genom utslag den 8 januari 1942 förklarade häradsrätten anståndet med
det Larsson av rådhusrätten i Örebro ådömda straffet förverkat och dömde
Larsson, jämlikt 20 kap. 1 §, 4 § 4. och 9 § strafflagen jämfört med 5 kap.

2 § samma lag, för å särskilda ställen och tider delvis efter inbrott förövad
stöld till straffarbete tre månader.

Den 5 mars 1942 (nr 176) handlades vid samma häradsrätt ett mål mellan
landsfiskalen Ihrfelt, åklagare, samt hembiträdet Ester Welamsson, svarande,
angående ansvar för det hon linder november och december månader
1941 och januari månad 1942 å Karmansbo herrgård, där hon var anställd
som hembiträde, tillgripit gods för ett sammanlagt värde av omkring 210
kronor.

Enligt ingivna polisrapporter om sammanlagt 9 sidor hade Ester Welamsson
först efter långvariga polisförhör erkänt, att hon olovligen tillgripit
åtskilliga saker, tillhöriga herrgårdens ägarinna. Ester Welamsson hade därvid
ganska ingående hörts om sina levnadsomständigheter.

Memorialprotokollet (Vanäs) innehöll beträffande handläggningen av målet
vid häradsrätten följande: ”Welamsson. Åkl. ingav intyg ang. W:s tidigare
förhållanden.”

Den uppsatta domboken innehöll härutinnan följande:

”Ester Welamsson erkände vad i målet lades henne till last. Rörande de
olika tillgreppen lämnade Ester Welamsson samma uppgifter som hon lämnat
vid polisförhöret den 11 januari 1942.

Rörande sina levnadsomständigheter lämnade Ester Welamsson likaledes
samma uppgifter som hon lämnat vid detta förhör.

Ester Welamsson anförde: Hon kunde icke nu förstå hur hon kunnat föröva
tillgreppen ifråga. Tidigare hade hon aldrig låtit någon oärlighet komma
sig till last. Hon ångrade djupt vad hon förbrutit och anhölle, att häradsrätten
måtte ge henne villkorlig dom.”

Sedan målet uppskjutits till den 1 april 1942 för förundersökning, dömdes
Ester Welamsson genom utslag sistnämnda dag jämlikt 20 kap. 1 §
första stycket och 9 § strafflagen för första resan å särskilda tider förövad
stöld till straffarbete i tre månader, villkorlig dom.

Vid samma häradsrätt handlades den 5 mars 1942 (nr 177) vidare ett
rannsakningsmål angående häktade smältaren Karl Göran Eriksson, vilken
av landsfiskalen Ihrfelt ställts under åtal för olovligt tillgrepp av en plånbok
med inneliggande 580 kronor.

Vid polisförhör hade Eriksson, enligt ingivna rapporter om tillhopa 9
sidor, erkänt det åtalade brottet, varjämte han hörts ganska ingående om
sina levnadsomständigheter.

I memorialprotokollet (Vanäs) hade bland annat antecknats av målsägaren
yrkad ersättning samt ett anförande av Erikssons rättegångsbiträde,
som framhållit en del mildrande omständigheter.

Domboken i målet innehöll följande:

”Eriksson erkände vad i målet lades honom till last. Rörande de närmare
omständigheterna vid stölden lämnade Eriksson samma uppgifter som han
lämnat vid polisförhöret den 17 februari 1942.

Rörande sina levnadsomständigheter lämnade Eriksson likaledes samma
uppgifter som han lämnat vid detta förhör.”

I domboken var därjämte antecknat ett kortare anförande av Erikssons
rättegångsbiträde, som framhållit några mildrande omständigheter och hemställt
om villkorlig dom.

Genom utslag den 5 mars 1942 dömdes Eriksson jämlikt 20 kap. 1 §
första stycket strafflagen för första resan stöld att hållas till straffarbete
fyra månader.

Den 28 maj 1942 (nr 293) handlades inför samma häradsrätt ett av landsfiskalen
Ihrfelt instämt mål mot diversearbetaren Yngvar Lind, som åtalats
för det han den 27 april 1942 tillsammans med snickaren Tore Enström
förövat inbrott i en kiosk vid Bäckegruvan i Riddarhyttan, varvid tillgripits
penningar och varor till ett sammanlagt värde av nära 30 kronor.

Enligt ingiven polisrapport (8 sidor) hade Lind vid polisförhöret erkänt
brottet. Han hade knapphändigt hörts örn sina levnadsomständigheter.

Ett av Öhlén fört memorialprotokoll innehöll rörande detta mål följande
anteckning: ”Samme åkl. ./. Yngvar Lind. Thore Enström. Uppskov till 27
aug. Förundersökning.”

Ett av Sundström vid samma rättegångstillfälle fört memorialprotokoll
innehöll följande: ”Ihrfelt. Lind. Enström. Uppskov 27 augusti.”

I domboken i målet antecknades följande:

”Lind erkände vad i målet lades honom till last. Rörande de närmare omständigheterna
vid brottet lämnade Lind samma uppgifter som han lämnat
vid polisförhöret.

Lind förklarade, att han djupt ångrade vad han förbrutit samt att han
föresatt sig att för framtiden taga sig i akt för varje slag av oärlighet.

Lind anhöll att häradsrätten måtte giva honom villkorlig dom.”

Sedan målet uppskjutits för förundersökning, dömdes Lind genom utslag
den 27 augusti 1942 jämlikt 20 kap. 4 § 4. och 11 § strafflagen jämfört
med 5 kap. 2 § samma lag för efter inbrott i samråd med andra förövad
stöld till fängelse en månad, villkorlig dom.

Samtidigt med målet mot Lind handlades (under nr 294 i domboken)
mål mellan Ihrfelt och ovanbemälde Enström om ansvar för dennes deltagande
i inbrottsstölden i kiosken, vilket brott han vid polisförhör erkänt.
Vid polisförhöret hade Enström ganska ingående hörts om sina levnadsomständigheter.
Memorialprotokollen voro förda gemensamt för båda målen.
Domboken rörande Enström avfattades i tillämpliga delar på samma sätt
som i målet mot Lind.

Vid Snevringe tingslags häradsrätt handlades den 26 oktober 1942 (nr
164) ett mål mellan landsfiskalen Gråberg, åklagare, samt bultfabriksarbetaren
Axel Holger Wallin, angående ansvar för det Wallin natten till den
24 september 1942 i en loge i Viby olovligen tillgripit 75 kilogram blandsäd
och en säck till ett värde av 18 kronor 50 öre.

Wallin hade enligt polisrapport (6 sidor) erkänt brottet samt vid polisförhöret
ingående hörts om sina levnadsomständigheter.

Memorialprotokollet (Vanäs) innehöll rörande målets handläggning följande:
”Wallin närvarande. Viby upplyste att det vore en dörr men den
begagnades ej till ingång. 6 mån. straffare”

I domboken antecknades följande:

”Wallin erkände vad i målet lades honom till last. — Rörande de närmare
omständigheterna vid tillgreppen lämnade Wallin samma uppgifter som
han lämnat vid polisförhöret.

Rörande sina levnadsomständigheter lämnade Wallin samma uppgifter,
som han lämnat vid polisförhöret.”

Genom utslag samma dag dömdes Wallin jämlikt 20 kap. 4 § 4. samt
7 § första stycket strafflagen för andra resan efter inbrott förövad stöld till
straffarbete sex månader.

Den 23 november 1942 (nr 229) handlades det av Blom omförmälda rannsakningsmålet
angående häktade David Emanuel Lindblom, vilken av Sjöstedt
åtalats för det han i uppsåt att bedraga försäkringsgivare tänt eld
på en bostadsbyggnad i Lundbo.

Enligt ingiven polisrapport om 40 sidor hade Lindblom till en början
nekat men slutligen erkänt brottet. Vid polisförhöret hade han ingående
hörts örn sina levnadsomständigheter.

I det av Blom förda memorialprotokollet fanns antecknat:

”Landsfogden + den häktade + advokat. Sv. erkänner.” Efter anteckning
örn ett anförande av rättegångsbiträdet, advokaten Gombrii, som hemställt
örn sinnesundersökning beträffande Lindblom, innehöll memorialprotokollet
följande: ”Sv Har alltid känt sig frisk Icke fel på förståndet Ingen
sinnessjukdom i släkten.

Åkl: omst. tyder ej på omedelbar impuls. Har tänkt på det länge. Höjt
försäkr. 19:1 och 4 jft 4 k 1 och 2. 1939: 525 1928.

Sv. Har aldrig haft en tanke på att tända på. Kom på honom plötsligt.”

Domboken var avfattad på följande sätt:

”Vid därefter med Lindblom hållet förhör erkände denne vad i målet
lades honom till last. Rörande de närmare omständigheterna vid brottet
lämnade Lindblom samma uppgifter, som han lämnat vid polisförhöret,
sådana dessa uppgifter antecknats i rapporten.

I fråga om sina levnadsomständigheter lämnade Lindblom jämväl samma
uppgifter, som han lämnat vid polisförhöret.”

Efter ett längre anförande av Lindbloms rättegångsbiträde samt ett genmäle
av åklagaren innehöll domboken följande: ”Lindblom förklarade på
frågor: När han höjde brandförsäkringen hade han ej haft en tanke på att
bedraga försäkringsgivaren. Han hade vid den tid då han höjde försäkringen
tänkt skaffa sig bättre bohag, och det hade varit därför han höjt försäkringen.
— Lindblom instämde i det av Gombrii framställda yrkandet örn

sinnesundersökning. Lindblom hade länge ''känt sig nere’ och han kunde nu
ej förstå, hur han kunnat handla på sätt han gjort.”

Häradsrätten beslöt att infordra utlåtande beträffande Lindbloms sinnesbeskaffenhet
vid åtalade brottets begående.

Ytterligare exempel på sådana under Montelius’ ordförandeskap handlagda
mål, i vilka det åtalade brottet kunnat medföra straffarbete och vilka,
såvitt memorialprotokollen utvisade, varit föremål för ofullständig handläggning
vid rätten, utgjorde de mål, som handlagts vid Åkerbo och Skinnskattebergs
tingslags häradsrätt den 27 augusti 1942, nr 37, den 24 september
1942, nr 194 och 213, och den 26 augusti 1943, nr 37, samt vid Snevringe
tingslags häradsrätt den 17 november 1941, nr 212, den 9 februari
1942, nr 60, den 9 mars 1942, nr 99, den 4 maj 1942, nr 168, den 31 augusti
1942, nr 34, den 28 september 1942, nr 100 och 103, den 26 oktober 1942,
nr 169, och den 10 januari 1944, nr 17.

I sitt över klagomålen avgivna yttrande anförde Montelius, som i fråga
om vissa mål beträffande vilkas handläggning anmärkningar riktats avgav
särskilda förklaringar, bland annat följande.

Det i advokaternas klagoskrift gjorda påståendet att brottmål i Västmanlands
västra domsaga blivit avgjorda utan att erforderlig utredning
kommit till stånd vore icke riktigt, och den beskrivning, som i skriften lämnades
av hur det skulle gått till vid partsförhör i enklare brottmål, vore en
vrångbild utav hur dylika förhör i verkligheten hållits. Till ledning för varje
partsförhör i brottmål hade Montelius alltid brukat på förhand göra minnesanteckningar,
som han sedermera under förhöret följt. Vid förhören hade
Montelius funnit det vara mest ändamålsenligt att icke uppehålla sig vid de
omständigheter, som man kunnat betrakta som ostridiga, utan så snart som
möjligt och så rakt på sak som möjligt söka komma fram till den springande
punkten i målet samt koncentrera förhöret till denna punkt och till
de omständigheter, som varit belysande för densamma. Ett dylikt förfaringssätt
hade emellertid förutsatt, att handläggningen inför rätta föregåtts
av en noggrann förberedelse samt att allehanda detaljer, som vid en omsorgsfull
förberedelse kunnat klarläggas, också blivit på förhand utredda och
klarlagda. Före tingssammanträdena hade åklagarna alltid brukat till Montelius
insända samtliga handlingar i av dem instämda mål, och Montelius
hade alltid före handläggningen brukat noggrant gå igenom dessa handlingar.
Såsom allmänt omdöme örn de polisundersökningar, som numera utfördes i
domsagan, kunde sägas, att de vore väl och vederhäftigt utförda. Polisförhörsprotokoll
och polisrapporter vore synnerligen samvetsgrant uppsatta.
Om Montelius vid granskningen av dylika protokoll och rapporter funnit,
att parter och övriga hörda personer lämnat samstämmiga uppgifter rörande
vissa förhållanden samt att dessa uppgifter därtill blivit bestyrkta
av andra omständigheter, som framkommit vid den förberedande under -

sökningen, hade Montelius ansett sig kunna utgå ifrån att uppgifterna vore
fullt riktiga. Montelius hade vidare lagt stor vikt vid att stämningarna i
brottmålen blivit omsorgsfullt formulerade, särskilt att brottet blivit tydligt
och tillräckligt utförligt beskrivet samt att ansvarsyrkandet blivit noggrant
angivet. Den tilltalade hade ju i så fall, när han noggrant läst det
exemplar av stämningen som överlämnats till honom, tydligt kunnat förstå
vad det varit som lagts honom till last i målet samt i lugn kunnat överväga,
huruvida han inför rätten skolat erkänna vad som sålunda lagts honom
till last. Montelius hade ansett det vara mycket mera ändamålsenligt,
att den tilltalade på dylikt sätt fått allt skriftligen klarlagt för sig än att
inför rätta lämnats honom en muntlig redogörelse för vad det varit, som
lagts honom till last. Om en tilltalad, efter att hava begrundat en noggrant
och utförligt skriven stämning, utan vidare inför rätta jakande besvarat
Montelius’ fråga, huruvida han erkände vad som lades honom till last i
målet, hade Montelius ansett sig kunna känna sig fullt lugn, att den tilltalade
insett vad hans erkännande inneburit. Naturligtvis hade det allt
emellanåt inträffat, att Montelius vid granskning av en stämning i ett brottmål
funnit, att stämningen varit otydligt eller ofullständigt formulerad.
I sådana fall hade Montelius brukat på förhand tala med vederbörande
åklagare örn saken. Vidare hade Montelius brukat redan vid början av målets
handläggning inför rätta se till, att stämningspåståendena blivit kompletterade
eller ändrade och att innebörden därav noga klarlagts för den
tilltalade. När en tilltalad erkänt inför rätta, hade han i de flesta fall erkänt
redan vid polisförhör, och i sådant fall hade oftast redan under polisutredningen
full klarhet vunnits om alla detaljer, som ägde samband med brottet
eller förseelsen. I ett sådant fall hade Montelius ej ansett det vara nödvändigt,
att alla detaljer sedermera blivit upprepade inför rätta. Ett dylikt
framdragande av detaljerna inför tingsmenigheten skulle ju ha inneburit ett
stort obehag för den tilltalade, och Montelius hade ansett just den omständigheten
att den tilltalade utan vidare erkänt både inför polisen och inför
rätta kunna böra föranleda till att han sluppe få alla detaljer ånyo framdragna.
Montelius hade därför ofta i sådana fall nöjt sig med att göra den
tilltalade några frågor, vilkas besvarande för Montelius, som varit noga insatt
i målet, tydligt visat, örn den tilltalades uppgifter inför polisen blivit
riktigt uppfattade. I de fall, då vid polisutredningen ej vunnits full klarhet
örn alla detaljer, hade Montelius alltid vid målets inläsande brukat göra anteckning
därom samt sedermera vid de av Montelius ledda förhören brukat
höra den tilltalade rörande dessa detaljer. Hade den tilltalade önskat framhålla
särskilda omständigheter, som han ansett vara för honom mildrande,
hade Montelius självfallet alltid tillåtit honom göra detta. — Påståendet
av advokaterna att Montelius brukat omedelbart avbryta en tilltalad, som
gjort försök att förklara sig, vore icke riktigt. I de fall, då en tilltalad inför
riilta bestritt vad som lagts honom till last i målet, hade naturligtvis för -

höret med den tilltalade lagts på ett helt annat sätt än i de erkända målen.
Förhören hade i sådana fall varit mycket ingående. När den tilltalade
märkt, att Montelius varit väl insatt i målets alla detaljer, hade detta lätt
förtagit honom lusten att komma med uppgifter, som ej stämt med vad
som blivit klarlagt under den förberedande utredningen, och förhören hade
därför ofta slutat med att den tilltalade erkänt vad som lagts honom till
last i målet. I detta sammanhang borde påpekas, att de anmärkningar, som
riktats mot Montelius’ sätt att leda partsförhör i brottmål, vore ytterst försåtliga
såtillvida, att man icke skilt mellan å ena sidan erkända brottmål av
enklare beskaffenhet och å andra sidan mera komplicerade brottmål samt
brottmål, i vilka svaranden bestritt åtalet. Man hade insinuerat, att det
förenklade förfarande, som måste anses vara det naturliga och riktiga i erkända
mål av enkel struktur, även skulle av Montelius tillämpats i mera
komplicerade mål och i mål, i vilka ansvarsyrkandet blivit bestritt. Av särskilda
fall, vilka framhållits som exempel på att Montelius’ handläggning
varit för summarisk, hade på ett enda undantag när icke kunnat påvisas
något mål av mera komplicerad beskaffenhet, i vilket handläggningen visat
sig hava varit ofullständig. De mål, som framdragits såsom exempel, vore
nära nog uteslutande redan vid polisförhör erkända brottmål av så pass
enkel beskaffenhet, att den beträffande en del av fallen tillämpliga föreskriften
örn personlig inställelse mera tett sig som en betydelselös formföreskrift.
I dylika mål hade Montelius ansett huvudvikten ligga på att den tilltalade
bringats inse både det oriktiga i sitt handlingssätt och nödvändigheten av
att för framtiden taga sig bättre till vara. Särskilt i de fall, då den tilltalade
fått villkorlig dom, men jämväl i andra fall, då det varit fråga örn ungdomar
som för första gången varit ute på brottets bana, hade Montelius brukat
rikta några förmaningens ord till den tilltalade. Detta hade emellertid
aldrig brukat göras i brysk ton eller på något för den tilltalade eljest kränkande
sätt. Den tilltalade hade också brukat inse den välvilja, som legat
i förmaningen, enligt vad man tydligt kunnat förstå av vad den tilltalade
yttrat med anledning av densamma. Både från nämndemanshåll och från
åklagarhåll hade ofta framhållits, hur synnerligen välgörande Montelius’
förmaningar till unga brottslingar visat sig vara.

Beträffande vittnesförhören anförde Montelius, att han brukat låta vittnena
till en början berätta på egen hand vad de haft att säga. Detta hade
emellertid som regel brukat bliva detsamma som vittnena berättat vid
polisutredningen, såvida vittnena blivit hörda förut. Därefter hade Montelius
brukat fråga vittnena om sådant, som han på förhand antecknat att
vittnena borde frågas om. I allmänhet hade Montelius kunnat räkna ut
vad de olika vittnena skolat kunna yttra sig om, särskilt när vittnena hörts
redan vid polisutredningen. Det hade aldrig hänt, att Montelius vägrat en
part eller en advokat att få de frågor framställda, som denne önskat få besvarade.

Om en åklagare i ett brottmål — anförde Montelius vidare — ansåge,
att den tilltalade bleve för knapphändigt utfrågad inför rätta, ansåge Montelius
det vara åklagarens skyldighet att anhålla att få de frågor framställda,
som åklagaren funne erforderliga. I och med att en åklagare överlämnade
ett mål till rättens prövning ansåge Montelius, att åklagaren därmed givit
till känna, att han ansåge allt vara i målet så klarlagt att utslag kunde och
borde meddelas. Det hade aldrig någonsin hänt, att Montelius vägrat en
åklagare att få framställda de frågor åklagaren önskat få besvarade, och det
hade heller aldrig hänt, att Montelius vägrat en åklagare uppskov med ett
mål för en målsägares eller ett vittnes hörande. I mål, där den tilltalade
biträddes av advokat, ansåge Montelius det vara advokatens skyldighet att
vaka över att alla från den tilltalades synpunkt erforderliga frågor bleve
framställda samt att, därest en målsägares uppgifter vid polisförhör icke
kunde godtagas, målsägaren bleve inkallad. Med det nu sagda ville Montelius
naturligtvis ingalunda göra gällande, att ansvaret för fullständig utredning
i ett brottmål skulle kunna övervältras från domaren till parterna.
För egen del hade Montelius alltid när ett brottmål överlämnats till prövning
tillsett, att målet enligt hans förmenande varit fullständigt utrett.
Skulle emellertid en åklagare eller en enskild part eller dennes advokat efter
ett måls avdömande av häradsrätten finna, att målet blivit avdömt på ofullständig
utredning, vore det ju en enkel sak att överklaga målet samt i
hovrätten söka få utrett vad som ej kommit fram vid häradsrätten. Numera
torde det ej finnas någon som icke kände till, att denna möjlighet stöde
honom till buds. Att något mål skulle ha överklagats därför, att handläggningen
varit för summarisk i häradsrätten, hade Montelius veterligt icke
förekommit förrän år 1943 och då endast i ett enda mål, nämligen målet
mellan Stiernström och Ejnar Elof Karlsson. De antydningar, som gjorts
örn att rättssäkerheten skulle blivit äventyrad på grund av det sätt, på vilket
Montelius handlagt brottmål, torde sålunda vara obefogade. — Enligt
Montelius’ förmenande vore nämndemännen de som bäst och sakligast
kunde bedöma, hurudan hans handläggning varit. De hade närvarit vid
handläggningarna från början till slut, de hade haft tillfälle att år efter år
aktge på, hur Montelius skött sin domargärning. Nämndemännen hade
också bättre än andra reda på vad man ute i bygderna ansåge örn Montelius
samt hur de rättssökande ansåge sig ha blivit behandlade av honom.
I sina direkt till J. O. insända protestskrivelser hade 32 av domsagans 36
nämndemän på det mest eftertryckliga och ovedersägliga sätt givit tillkänna
vad de ansåge örn Montelius’ domargärning och om de anklagelser,
som nu riktats mot Montelius.

Slutligen framhöll Montelius såsom anmärkningsvärt, att de advokater,
som ansett sig kunna detaljerat beskriva, hur enklare brottmål blivit handlagda
av Montelius, jämförelsevis sällan åhört någon handläggning av dylika
mål. Dessa advokater hade nämligen endast undantagsvis uppträtt i sådana

mål. De flesta av dem hade t. o. m. högst sällan brukat vara tillstädes vid
tingssammanträdena i domsagan. Under tiden den 1 januari 1943—den
1 februari 1944 hade ingen enda av de klagande advokaterna vid något av
de tretton sammanträdena uppträtt i något sådant mål, varpå beskrivning
lämnats av dem. De hade nämligen alla uppträtt endast i civila mål och
ärenden eller undantagsvis i större brottmål. Landsfogden Stiernström —
vilken vid av J. O. hållet förhör jämväl yttrat sig nedsättande om Montelius’
förhörsmetoder — hade icke stor erfarenhet av hur det gått till i
andra mål än dem, i vilka han själv uppträtt. Han hade nämligen i likhet
med advokaterna ej brukat uppehålla sig i tingssalen vid andra tider än då
hans egna mål handlagts. — Tidigare under de 14 år Montelius varit
häradshövding i Västmanlands västra domsaga hade icke på minsta sätt
avhörts någon kritik av hans sätt att sköta ordförandeskapet i häradsrätterna,
vare sig från någon av de klagande advokaterna eller från Stiernström
eller från någon av Montelius’ förutvarande notarier eller från någon
annan. Tvärtom hade mycket ofta hörts lovord över Montelius’ sätt att så
klart, lättförståeligt och koncentrerat handlägga målen samt över hans förmåga
att få fram sanningen i målen. Mellan Montelius och hans notarier
hade under de gångna åren rått stor förtrolighet och okonstlad öppenhjärtighet.
Liksom Montelius brukat utan omsvep kritisera notarierna i deras
arbete hade dessa blivit vanda att genast säga ifrån till Montelius, om de
trott sig finna något, som borde ändras ifråga om hans arbete eller hans
arbetsmetoder. Att vid sådant förhållande någon av notarierna under någon
längre tid tyckt sig ha skäl att kritisera Montelius’ sätt att handlägga målen,
utan att ett ord därom blivit sagt till Montelius, förefölle honom därför
ganska otänkbart. I juristkretsar hade tydligen Montelius’ sätt att leda
domstolsförhandlingarna varit föremål för välvillig uppmärksamhet. Exempelvis
hade professorn Granfelt i Helsingfors vid två olika tillfällen skrivit
till Montelius och bett att få komma och åhöra Montelius’ sätt att leda
domstolsförhandlingarna, enligt vad han uppgivit därför att han hört talas
om att detta skedde på ett föredömligt sätt. Båda gångerna hade Montelius
tyvärr ej haft tillfälle taga emot Granfelt, och därefter hade kriget lagt
hinder i vägen för honom.

I fråga om protokollens avfattning anförde Montelius, att när en svarande
i ett erkänt brottmål förklarat sig vidhålla vad han uppgivit vid polisförhör
såväl rörande de närmare omständigheterna vid brottet eller förseelsen
som ock i fråga om sina levnadsomständigheter, hade Montelius i domboken
brukat skriva, att svaranden rörande de närmare omständigheterna
vid brottet eller förseelsen samt jämväl rörande sina levnadsomständigheter
lämnat samma uppgifter, som han lämnat vid polisförhöret. Det vöre ett
gammalt skrivsätt Montelius därvid begagnat sig av. Nu hade emellertid
anmärkts, att det ej vore riktigt att skriva, att redogörelse lämnats inför
rätten, när dylik redogörelse i realiteten icke lämnats. Med anledning av

anmärkningen skulle Montelius för framtiden se till, att domboken avfattades
på annat sätt.

Beträffande handläggningen av särskilda mål anförde Montelius: Vad
till en början anginge det vid Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätt
den 30 december 1941 handlagda målet mot Sjödin, hade denne varit
en 26-årig fjärdingsman i Skinnskatteberg, som förövat ett ganska dumdristigt
planlagt rån i amerikansk gangsterstil. Sjödin hade maskerad och
med höjd pistol inträngt i en kontorslokal och tilltvingat sig där inneliggande
avlöningsmedel å 5,200 kronor. Han hade tänkt använda penningarna
bland annat för att dölja förskingring av medel, som han omhänderhaft för
ett dödsbo. Polisutredningen hade verkställts av kriminalavdelningen hos
statspolisen i Stockholm och varit synnerligen noggrann. Sjödin hade erkänt
redan vid polisförhöret. I rättegången, däri Sjödin biträtts av advokaten
Nyman, hade Sjödin ganska ingående förhörts om de detaljer, som voro
något oklara. Att med Sjödin ånyo genomgå alla detaljerna vid brottets
utförande hade Montelius ansett onödigt, da ej minsta tvekan förefanns örn
hur det tillgått vid brottet. Sjödin hade varit synbarligen tacksam över
att ej alla detaljer blevo framdragna inför tingsmenigheten. Sjöstedt hade
önskat få en hel del saker klarlagda, och Sjödin hade utförligt hörts om vad
Sjöstedt sålunda sagt sig vilja ha utrett. Nyman hade haft ett längre anförande.
Anteckningarna i domboken om vad Sjöstedt, Sjödin och Nyman
anfört vore tämligen utförliga. Tre vittnen hade hörts, och vidare hade en
person hörts upplysningsvis. Sjödin hade några dagar efter domens avkunnande
förklarat sig nöjd med densamma samt börjat avtjäna straffet. Stiernström
hade förklarat, att Sjöstedt uppgivit för honom, att ”något egentligt
förhör” med Sjödin icke ägt rum samt att Sjöstedt på grund av den snabba
handläggningen knappt hunnit erinra sig de punkter, i vilka han skulle
framställa frågor. Dessa uppgifter vederlädes emellertid av vad som funnes
antecknat i domboken. — Bloms påstående, att han i memorialprotokollet
fått med allt vad som förekommit inför häradsrätten vore oriktigt. Blom
hade exempelvis ej ens med ett ord omnämnt, att jordbruksarbetaren Oskar
Emanuel Jansson åtföljdes i rättegången av en fjärdingsman Bergling, ännu
mindre sökt återgiva Berglags yttrande inför rätta. Vid sådant förhållande
torde Bloms anmärkningar mot Montelius’ handläggning av målen icke
kunna tillmätas stor betydelse. I åtskilliga av de av Blom omförmälda målen
funnes mycket omnämnt i domboken, som ej alls vore antecknat i Bloms
memorialprotokoll. Anledningen därtill vore tydligen den, att vad som fattats
i Bloms anteckningar kunnat kompletteras av Montelius’ egna anteckningar.
— Melins beskrivning av handläggningen i målet mot Karin Linnéa
Andersson vore icke riktig. Redan påståendet, att hela handläggningen
tagit en tid av högst 20 sekunder, vore ju fullkomligt orimligt samt visade
avsikt att söka förlöjliga Montelius och hans handläggning. — Handlägg -

ningen i det av Edstam omförmälda målet mot Söder hade ingalunda varit
så kortfattad som Edstam påstode. Detta framginge tydligt av domboken.
De närmare omständigheterna vid brottet hade enligt Montelius’ förmenande
icke varit mycket att orda om. Edstam hade vid tiden för målets handläggning
varit notarie i ungefär nio månader. Beträffande målet mot Schylström
bestrede Montelius, att hans uppträdande mot Schylström, såsom
Edstam uppgivit, varit på något sätt olämpligt. Edstam hade också uppgivit,
att handläggningen av målet mot Gustavsson varit mycket kort och
att denne icke blivit hörd om brottet. Sistnämnda uppgift vore icke riktig,
vilket framginge av domboken.

Vid de av Stiernström på min anmodan hållna förhören förekom, bland
annat, följande.

Landsfiskalen Ihrfelt, vilken sedan den 1 oktober 1941 varit landsfiskal
i Hedströmmens distrikt och såsom sådan allmän åklagare vid Åkerbo och
Skinnskattebergs tingslags häradsrätt, hördes rörande handläggningen av
olika mål, däri han fört talan vid nämnda häradsrätt.

Beträffande handläggningen den 8 januari 1942 av målet mot Olof Sigfrid
Larsson uppgav Ihrfelt, att han icke hade någon klar minnesbild av detaljerna
i detta mål. Han mindes emellertid, att den tilltalade erkänt brottet,
då Montelius tillfrågat honom därom. Ihrfelt hade bett att få Larsson tillfrågad,
huruvida han icke jämväl tillgripit en i handlingarna omförmäld
guldring, i samband varmed Ihrfelt ur polisrapporten föredragit de graverande
omständigheter, som tydde på att Larsson varit tjuven. Larsson hade
emellertid vidhållit sitt tidigare nekande på denna punkt. Under målets
handläggning hade i övrigt polisrapportens uppgifter om de närmare omständigheterna
kring cykelstölden icke genomgåtts, liksom icke heller uppgifterna
om den tilltalades levnadsomständigheter. Såvitt Ihrfelt kunde minnas,
hade handläggningen av målet tagit en tid av omkring 10—15
minuter.

I fråga om det den 5 mars 1942 handlagda målet mot Ester Welamsson
uppgav Ihrfelt, att Montelius, då den tilltalade kommit fram till domarbordet,
framhållit, att ”det varit fult gjort av henne”, varjämte han uppmanat
henne att erkänna brottet, ”så skulle det bli lindrigare för henne”.
Montelius hade ur polisrapporten räknat upp de saker, som Ester Welamsson
skulle ha tillgripit, och frågat henne, örn hon vidginge detta. Den tilltalade
hade i huvudsak medgivit tillgreppen, men beträffande några småsaker
hade hon vidhållit sitt tidigare nekande. I övrigt hade de närmare
omständigheterna kring brotten icke blivit föremål för någon redogörelse,
och den tilltalades levnadsomständigheter hade icke heller genomgåtts. Det
yttrande, som i domboken lagts i den tilltalades mun, utgjorde snarast en
sammanfattning av domarens frågor, vilka Ester Welamsson besvarat med

ja eller nej. Handläggningen av detta mål hade tagit en tid av omkring
5 minuter.

Rannsakningen den 5 mars 1942 med häktade Karl Göran Eriksson hade,
uppgav Ihrfelt vidare, ägt rum i Köping i samband med det ordinarie
tingssammanträdet samma dag. Eriksson hade anmodats att erkänna brottet,
vilket han omedelbart gjort. I och med detta hade handläggningen varit
klar. Någon genomgång av Erikssons levnadsomständigheter hade ej förekommit,
och han hade icke heller fått redogöra för de närmare omständigheterna
kring brottet. Ihrfelt hade icke framställt några frågor. Målsäganden,
som inställt sig personligen, hade yrkat skadestånd. Rättegångsbiträdet
hade framhållit vissa mildrande omständigheter. Målets handläggning hade
tagit högst 10 minuter i anspråk.

Beträffande de den 28 maj 1942 handlagda målen mot Lind och Enström
berättade Ihrfelt, att båda de tilltalade samtidigt kallats fram till domarbordet.
Montelius hade framhållit det dumma i deras tilltag samt sagt:
”Det här gör ni inte om för då kan ni inte få villkorlig dom. Men nu kan
vi möjligen ge er villkorligt för denna gång.” Därefter hade de tilltalade tillfrågats,
om de erkände brotten, vartill de jakat. De tilltalade hade icke fått
lämna någon redogörelse för tillvägagångssättet vid brotten. Deras levnadsomständigheter
hade icke heller genomgåtts. Möjligen hade Montelius gjort
en uppräkning av de stulna föremålen. Ihrfelt hade icke gjort några frågor.
Han hade icke blivit tillspord, örn han ansåge sig kunna tillstyrka villkorlig
dom. De yttranden, som i domboken lagts i de tilltalades mun, utgjorde en
sammanfattning av Montelius’ frågor, vilka de tilltalade besvarat enstavigt.
Den ena av de båda tilltalade hade verkat mycket rädd, men det kunde
icke påstås, att han blev skrämd inför rätten. Handläggningen av målet
hade tagit högst 10 minuter i anspråk.

Ihrfelt redogjorde vidare för handläggningen av några andra åklagarmål,
vilka tagit i anspråk en tid av 15 minuter i två fall och 7—8 minuter i två
fall. Handläggningen av målet mot Karin Linnéa Andersson hade enligt
Ihrfelts uppfattning varit anmärkningsvärt kort och tagit en tid av endast
3—4 minuter. Sammanfattningsvis anförde Ihrfelt slutligen följande: Montelius’
handläggning av brottmål hade under den tid Ihrfelt tjänstgjort i
domsagan varit mycket summarisk. I erkända brottmål hade den tilltalade,
såvitt Ihrfelt kunde minnas, aldrig fått lämna någon redogörelse för omständigheterna
kring brottet eller för sina levnadsomständigheter. I sällsynta
fall hade det dock kunnat inträffa, att Montelius framställt någon
fråga till fullständigande av den utredning, som förelåg i polisrapporten.
I dessa mål hade handläggningen vanligen tillgått så, att rättens ordförande
inledningsvis för den tilltalade framhållit det orätta i dennes handlingssätt
samt tillhållit honom att för framtiden taga sig väl till vara. Därefter hade
den tilltalade brukat tillfrågas, örn han erkände brottet. Därmed hade handläggningen
i regel varit avslutad. Nekade den tilltalade till gärningen, hade

handläggningen även varit summarisk. Ihrfelt kunde icke minnas något
mål, i vilket den tilltalades berättelse vid polisförhöret i dylikt fall blivit
genomgången. I regel hade det tillgått så, att Montelius upplyst den tilltalade
örn, att det funnes vittnen, varför det skulle bliva mycket dyrare
för honom, om han fortsatte att neka. Därefter hade målet brukat uppskjutas
för förebringande av bevisning. Vid några tillfällen hade det dock
hänt, att Montelius brukat för den tilltalade redogöra för de vittnesberättelser,
som funnos antecknade i polisrapporten. Vid de domstolar, där Ihrfelt
tidigare tjänstgjort som åklagare, hade handläggningen av brottmål
varit mycket utförligare. Den tilltalade hade blivit ingående hörd angående
den brottsliga gärningen, och åklagaren och parterna hade på ett annat
sätt än som skedde vid Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätt
beretts tillfälle att yttra sig. Vid sin ankomst till domsagan hade Ihrfelt
därför blivit mycket förvånad över arten av den handläggning, som förekom
vid häradsrätten. Ihrfelt hade dock icke någon känsla av att den summariska
handläggningen i något fall varit till direkt förfång för den tilltalade.
Enligt Ihrfelts uppfattning vore det dock uppenbart, att en tilltalad
mången gång kunnat ha vägande invändningar att göra, vilka måhända
kunnat inverka på målets utgång. Enligt Ihrfelts mening vore det
summariska rättegångsförfarandet vid häradsrätten därför icke till båtnad
för rättssäkerheten.

Landsfiskalen Blomquist, vilken sedan den 1 oktober 1941 varit landsfiskal
i Arboga distrikt, uppgav, att han sedan sagda dag bevistat alla under
Montelius’ ordförandeskap hållna sammanträden med Åkerbo och Skinnskattebergs
tingslags häradsrätt. Sammanfattningsvis anförde Blomquist:
Sedan den 1 oktober 1941 hade Blomquist vid häradsrätten uppträtt såsom
åklagare i över 1,000 mål, varför det vore ogörligt för honom att erinra
sig detaljerna i alla mål. Blomquist hörde aldrig själv svarandena vid polisförhöret
utan finge den första kontakten med dem vid rätten, varför hans
minnesbilder av de olika målen ej kunde bliva så utpräglade. Den handläggning,
som utövades av Montelius, skedde mycket kortfattat eller summariskt,
och rättegången öppnades oftast med att svaranden tillfrågades,
örn han erkände vad som lades honom till last i målet. Stämningen lästes
ej upp, utan det förutsattes, att vederbörande hade reda på varför han vore
tilltalad. Erkände vederbörande, meddelades oftast blott, att utslag skulle
komma att avkunnas senare och att svaranden kunde avträda. I ett och
annat mål hade Blomquist begärt, att polisrapporten i vissa delar, som då
närmare angivits, skulle föredragas. Detta hade då skett, men vid ett tillfälle
hade Blomquist fått svaret: ”Blir det klarare med det då.” Gjorde
åklagaren icke någon sådan framställning, skedde i regel ingen genomgång
av de närmare omständigheterna kring brottet. I regel brukade ej heller levnadsomständigheterna
genomgås. Möjligen kunde Montelius referera några
punkter ur dagsbotsuppgiften. Gjorde svaranden invändningar, då han till -

frågades om han erkände brottet, skärptes tonen hos Montelius och man
finge det intrycket, att svaranden hade ringa utsikt att hävda sin ståndpunkt.
I sådana fall brukade Montelius dock ingå på omständigheterna
kring brottet. Montelius utövade en mycket stark processledning, så att
parterna hade svårt att hävda sig inför honom. Han syntes mycket noga
ha satt sig in i målen redan före rättegången, varför han behärskade materialet
mycket väl med påföljd, att själva rättegångsförfarandet finge ett drag
av underordnad karaktär. Blomquist hade den känslan, att parterna ej behövde
göra sig alltför mycket besvär att säga något, enär Montelius kände
till allt förut av handlingarna. Montelius syntes äga ett mycket gott minne.
Dessutom brukade han emellanåt göra minnesanteckningar på handlingarna.
Däremot brukade han icke diktera något till memorialet och ej heller göra
uppehåll för memorialanteckningar, utan notarierna finge skriva så gott de
hunne med. Memorialen kunde därför vara mycket kortfattade i jämförelse
med dombokens innehåll, utan att domboken därför vore felaktig. — Strax
efter sin ankomst till domsagan hade Blomquist fäst sig vid den egenartade
handläggning, som utövades av Montelius. Handläggningen karakteriserades
av korthet och snabbhet och hade givit Blomquist det intrycket, att
förkortandet av tingssammanträdena var av synnerlig vikt. Blomquist holle
före, att en tilltalad borde rannsakas mera ingående örn brottet, varför
Blomquist i början av sin tjänstgöring i domsagan funnit det obehagligt
med den korta handläggning, som förekom vid häradsrätten. Blomquist
hade även talat därom med sina kolleger.

Landsfiskalen Gråberg, som sedan år 1919 uppträtt såsom åklagare vid
Snevringe tingslags häradsrätt, hördes bland annat rörande handläggningen
den 26 oktober 1942 av målet mot Wallin. Gråberg uppgav, att han av
handläggningen i detta mål mindes, att Montelius utförligt sökt få fram
vad den glugg användes till, som Wallin begagnat sig av för att bereda sig
tillträde till en loge, ur vilken tillgreppet skett. I övrigt erinrade sig Gråberg
ej detaljerna i målet.

På fråga, huru det brukade tillgå vid handläggningen av brottmål, förklarade
Gråberg, att handläggningen brukade variera, varför det vore ogörligt
att giva någon skildring därav, som ägde giltighet för alla fall. På ytterligare
frågor gav Gråberg följande exempel. Hade den tilltalade erkänt brottet
vid polisförhör, brukade Montelius ofta huvudsakligast framställa frågor
rörande de uppgifter, som stöde i stämningen, samt spörja den tilltalade, om
han medgåve stämningspåståendena. Vidhölle den tilltalade i sådana fall
sitt erkännande, brukade åklagaren överlämna målet. Alltefter sakens beskaffenhet
plägade Montelius i samband därmed förehålla den tilltalade det
förkastliga i dennes handlingssätt samt fråga honom, örn han ville lova att
cj upprepa det skedda. Dessa förmaningstal brukade särskilt hållas till ungdomliga
förbrytare. I trafikmål och liknande mål förekomme givetvis icke
några sådana tal. Med detta brukade handläggningen ofta vara klar, och

4 —• Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 10/t6 års riksdag.

någon närmare redogörelse brukade vanligen ej förekomma rörande omständigheterna
kring brottet. Ibland brukade Montelius dock fråga den tilltalade,
örn han tagit del av polisutredningen. Hade så ej varit fallet, hände
det att Montelius i tillämpliga delar läste upp rapporten. Levnadsomständigheterna
brukade såsom regel ej genomgås. Någon gång kunde anteckningarna
i straffuppgiften refereras. I de fall, då den tilltalade inför rätten
bestrede åtalet, kunde det inträffa, att Montelius uppgåve, huru många
vittnen som funnes till saken, och fråga den tilltalade, örn han skulle läsa
upp vittnesmålen. Ibland hände det, att den tilltalade då erkände brottet
för att slippa uppskov för vittnesförhör. Vidhölle han sitt nekande, begärde
åklagaren uppskov och bevisning finge förebringas i vanlig ordning. Montelius
plägade läsa in målen mycket väl. Han kunde polisutredningen och
behärskade materialet. Önskade någon ändra en uppgift i polisrapporten,
ville Montelius ha detaljerade uppgifter örn anledningen till ändringen.
Montelius tycktes nämligen anse, att polisrapporten gåve den mest tillförlitliga
bilden av händelseförloppet, enär polisrapporten i regel upptoges kort
efter det den händelse inträffat, som föranlett polisutredningen. Enligt Gråbergs
uppfattning vore Montelius’ handläggning ej så snabb, att den kunde
betecknas som bristfällig. I de mål, där Gråberg varit åklagare, kunde det
icke antagas, att de tilltalade lidit förfång genom den snabba handläggningsmetoden.
Det hade kunnat inträffa, att Montelius visat humör på
sådant sätt, att hans uppträdande kunde betecknas som bryskt. Detta hade
i så fall varit, då ”parterna stått och krånglat”. Montelius hade dock icke
genom sitt uppträdande skrämt parter eller vittnen. I början av Montelius’
ämbetsutövning i domsagan hade Gråberg brukat gå igenom rättegångsprotokollen
och, då han funnit anledning till erinran, gjort erforderliga påpekanden
på uppskovsdagen. Då Gråberg märkt, att Montelius icke tyckt
örn dessa erinringar — Montelius hade alltid hänvisat till memorialet —
hade Gråberg slutat därmed. Därest Gråberg i fortsättningen funnit, att
något yttrande från hans sida ej medtagits i protokollet, hade han i stället,
då målet ånyo förekommit, anfört det utelämnade som ett nytt yttrande.
Däremot hade Gråberg aldrig märkt, att protokollen innehållit yttranden,
som han ej fällt vid rätten. Anledningen till att innehållet i dombok och
memorial icke alltid överensstämde kunde få sin förklaring däri, att Montelius
själv brukade göra anteckningar på omslaget till varje akt och att
Montelius därvid ibland litade mera på sina egna anteckningar än på memorialet.
Att memorialen varit så kortfattade kunde möjligen förklaras därmed,
att notarierna ej hunne anteckna allt, då handläggningen ginge så
fort. Montelius brukade icke diktera något till memorialet eller göra uppehåll
i handläggningen för att notarierna skulle få tillfälle att anteckna allt.
För övrigt brukade notarierna oftast sitta med pennan i hand, vad som än
sades. Ingen annan erinran kunde göras mot Montelius’ sätt att hålla vittnesförhör
än att även dessa plägade gå mycket fort. Enligt Gråbergs upp -

fattning finge både parter, vittnen och ombud alltid tillfälle att säga allt
vad de önskade.

Landsfiskalen Fröling hade sedan den 1 januari 1918 varit landsfiskal i
Ramnäs distrikt, vilket den 1 oktober 1941 undergått viss omorganisation.
Distriktet tillhörde till olika delar såväl Västmanlands västra som Västmanlands
mellersta domsaga. Sammanfattningsvis anförde Fröling följande: De
domare, som tjänstgjort i förstnämnda domsaga före Montelius’ tillträde,
hade varit alltför milda vid utmätandet av straff, vilket medfört att våldsverkare
och andra orostiftare icke haft den minsta respekt för åtal utan
fortsatt sitt leverne utan fruktan för straff. Montelius hade emellertid kommit
med en nydaning av straff mätningen inom domsagan. Han hade uppenbarligen
insett de svårigheter polismakten haft att bemästra, då det gällde
att hålla ordning på våldsverkare. Sedan straffen blivit strängare, hade
resultatet av åtalen blivit ett annat. Förhållandena hade blivit avsevärt
bättre, och antalet misshandels- och liknande mål hade sjunkit betydligt.
Denna förmånliga utveckling kunde i icke ringa mån räknas Montelius till
godo.

På fråga, huru handläggningen av brottmål i allmänhet ginge till, anförde
Fröling: Han måste säga, att handläggningen av brottmål, åtminstone
under de första åren av Montelius’ ämbetsutövning, varit väl knapphändig,
vilket antagligen vore beroende på att Montelius tycktes blint lita på polisutredningen.
Detta hade han dock kunnat göra, ty rapporterna hade icke
innehållit några överdrifter. Hade den tilltalade erkänt vid polisförhör,
hände det ofta vid målets handläggning inför rätten, att Montelius toge rapporten
och frågade den tilltalade: ”Erkänner du det här?” utan att den
tilltalade visste mycket vad frågan rörde sig örn. Genom stämningen hade
han dock fått del av åklagarens påståenden. Svarade den tilltalade ja på
denna fråga, var handläggningen ofta slut därmed. Fröling ville emellertid
påstå, att handläggningen numera ej skedde så summariskt. Sedan två eller
tre år tillbaka brukade de tilltalade bliva mera utförligt tillfrågade örn detaljerna
kring brottet och rörande sina levnadsomständigheter. Polisrapporten
brukade dock icke genomgås fullständigt på dessa båda punkter. Den
tilltalade tillfrågades i huvudsak örn vissa detaljer på de springande punkterna.
I fråga om levnadsomständigheterna finge han vitsorda uppgifter om
fullständigt namn och födelsetid. Gjorde den tilltalade invändningar, brukade
Montelius oftast tillhålla honom att hålla sig till sanningen, varefter
Montelius i regel brukade ingå på ett förhör rörande de centrala delarna av
gärningen. Montelius brukade själv föra anteckningar på handlingarna i
målen. Memorialen syntes Fröling korta i jämförelse med dombokens innehåll.
Detta kunde förklaras så, att Montelius kompletterade memorialet med
sina egna anteckningar, varför innehållet i domboken verkligen kunde motsvara
vad som förekommit vid rätten, ehuru memorialet saknade motsvarande
anteckningar. På fråga, huruvida Montelius brukat uppträda bryskt

eller eljest olämpligt i rätten, sade Fröling, att Montelius väl ibland kunnat
brusa upp och bliva högljudd. Det hade dock vanligen skett i brottmål, där
svaranden försökt att svänga sig. Enligt Frölings uppfattning hade den tilltalade
i dylika fall ej ”fått mera än vad han behövt för att hålla sig till
sanningen”. Även åklagaren kunde i sådana fall bliva uppbragt. Fröling
hade under hela sin ordinarie tjänstetid uppträtt som åklagare i två domsagor.
Han hade därför lagt märke till den markanta skillnad, som förelåge
i fråga om handläggningen vid de båda domsagornas häradsrätter. I Montelius’
domsaga vore handläggningen mycket snabb under det att domaren
i den andra domsagan vore mycket utförlig i sin handläggning. I sistnämnda
domsaga ginge det nästan till överdrift åt andra hållet. Fröling ansåge till
slut, att Montelius’ handläggningsmetod trots sin snabbhet icke inverkat
menligt på den allmänna rättssäkerheten.

Vid förhör, som av landsfogden Stiernström på anmodan hölls med häradsdomaren
Adam Hult, vilken sedan år 1911 varit nämndeman i Snevringe
tingslag men icke undertecknat ovanberörda till mig inkomna skrivelse från
övriga nämndemän i tingslaget, berättade Hult bland annat följande: Enligt
Hults uppfattning hade Montelius på grundval av polisrapporter och andra
tillgängliga handlingar noga läst in alla mål före deras handläggning vid
rätten. Han vore därför väl insatt i målens detaljer. Emellertid förefölle det
Hult som örn Montelius redan vid denna inläsning av målen ofta träffade
sina avgöranden av dem. Under handläggningen framskymtade därför ofta,
hur han ämnade döma i ett visst mål. Detta ståndpunkttagande vore till
nackdel för handläggningen, som rönte inflytande av Montelius’ uppfattning
örn vad som verkligen förekommit. Handläggningen av brottmålen vore i
regel mycket summarisk. Hade den tilltalade vid polisförhör erkänt, förekomme
egentligen ingen handläggning vid häradsrätten. I regel brukade
den tilltalade icke, även örn målet rörde en allvarligare förseelse, höras angående
sina levnadsomständigheter eller angående de närmare omständigheterna
kring gärningen. Hade Montelius vid målets inläsande funnit, att
utredningen brustit på någon punkt, kunde han dock ställa en eller annan
fråga till den tilltalade. Eljest brukade den tilltalade i regel endast upplysas
örn, att det bleve utslag vid rättegångstimmans slut eller uppskov för
förundersökning. Emellanåt brukade Montelius dock dessförinnan förehålla
den tilltalade det klandervärda i dennes handlingssätt. Nekade den tilltalade
till gärningen, försökte Montelius i första hand förmå honom till ett
erkännande. Därvid brukade den tilltalade ofta tillhållas ”att icke stå och
krångla”. Montelius brukade i övrigt ofta i detta sammanhang använda
ordalag såsom: ”Jag hade tänkt att ge dig villkorlig dom men står du och
nekar och krånglar, så ska det bli fängelse eller tvångsuppfostran.” Icke
heller i dessa mål brukade Montelius fullständigt genomgå den tilltalades
berättelse till polisrapporten. Ibland hände det, att en eller annan detalj
i rapporten berördes. På grund av den kortfattade handläggningen vore

det i många fall enligt Hults mening svårt för nämndens ledamöter att bilda
sig en uppfattning örn den tilltalades person och den åtalade gärningens
beskaffenhet. Trots handläggningens knapphändighet brukade Montelius i
regel icke under den enskilda överläggningen lämna någon sammanfattning
av målets innehåll, utan det bleve i regel endast diskussion örn straffmätningen.
Ibland, då diskussionen bleve livligare, kunde det dock hända, att
Montelius i någon mån återgåve händelseförloppet i målet. — Enligt Hults
uppfattning kunde Montelius’ snabba handläggning i vissa fall otvivelaktigt
sätta rättssäkerheten i fara. Då någon handläggning i regel ej skedde, finge
man ej någon kontroll på att den före rättegången förebragta utredningen
alltid vore riktig och fullständig.

I fråga om vissa mål, däri handläggningen befunnits vara anmärkningsvärd,
inhämtas av handlingarna följande.

I A. Till Snevringe tingslags häradsrätts sammanträde den 3 maj 1943
hade t. f. landsfogden Sjöstedt instämt Ejnar Elof Karlsson med yrkande
om ansvar jämlikt 12 kap. 4 § strafflagen för det han den 7 februari 1943 i
Surahammar falskeligen kvitterat ett till annan person adresserat postgiroutbetalningskort
å 87 kronor 50 öre samt å poststationen därstädes utbekommit
sagda belopp, som han sedermera förbrukat.

Då målet å utsatt dag under ordförandeskap av Montelius företogs till
handläggning, inställde sig Stiernström såsom åklagare samt Karlsson personligen.
Stiernström anmälde sig även såsom ombud för vederbörande målsägare,
bruksarbetaren O. H. Östlund.

Stiernström ingav dels en av t. f. landsfiskalsassistenten Gustaf Lundquist
den 7 april 1943 avgiven polisrapport i saken, dels ock två av polismannen
Ernst Lind i Kolsva den 6 april 1943 upprättade rapporter över av honom
anställda förhör. Polisrapporterna omfattade tillhopa 17 sidor.

Enligt domboken förekom därefter i målet följande:

”Stiernström anförde: Man kunde knappast antaga, att Karlsson haft
bedrägligt uppsåt när han utkvitterade beloppet. — Ansvar yrkades därför
å Karlsson jämlikt 12 kap. 4 § och 22 kap. 1 § strafflagen för förfalskning
och förskingring.

Vid med Karlsson därefter hållet förhör erkände denne vad i målet lades
honom till last. — Rörande de närmare omständigheterna vid förfalskningen
och vad därmed ägde samband lämnade Karlsson samma uppgifter som
han lämnat vid polisförhöret den 7 april 1943.

Karlsson förklarade på fråga, att han alltjämt icke till Östlund betalt vad
han ännu vore skyldig denne.

Stiernström förklarade å Östlunds vägnar, att denne icke framställde
något ersiittningsyrkande i målet.

Målet överlämnades härefter till rättens prövning.”

I därefter meddelat utslag yttrade häradsrätten följande: Genom vad

Karlsson erkänt samt vad för övrigt i målet förekommit funne häradsrätten
vara utrett, att Karlsson den 7 februari 1943 i Surahammar omhändertagit
ett från riksförsäkringsanstalten avsänt postgiroutbetalningskort å 87 kronor
50 öre, adresserat till en arbetskamrat till Karlsson bruksarbetaren Östlund,
vilken var bosatt i samma hus som Karlsson men på grund av en benskada
vid tiden ifråga var inlagd på länslasarettet i Västerås, att Karlsson
samma den 7 februari falskeligen i Östlunds namn tecknat kvitto å utbetalningskortet
och med företeende av kvittot å poststationen i Surahammar
utbekommit utbetalningskortets belopp, att Karlsson därefter förbrukat
penningarna för egen del, att Karlsson den 28 mars meddelat Östlund, att
Karlsson olovligen utkvitterat och tillgodogjort sig ett till Östlund från
riksförsäkringsanstalten översänt belopp ävensom att Karlsson den 4 april
ämnade till Östlund betala dels det belopp Karlsson sålunda orättmätigt
tillskansat sig, dels ock ett belopp å 35 kronor, som Karlsson fått låna av
Östlund, att Karlsson den 5 april i postanvisning till Östlund översänt 90
kronor såsom avbetalning å vad Karlsson var skyldig Östlund samt att
Karlsson därefter icke till Östlund inbetalt något belopp. På grund av vad
sålunda förekommit prövade häradsrätten jämlikt 12 kap. 4 § strafflagen
lagligt döma Karlsson för förfalskning att hållas till straffarbete i fyra
månader.

Över häradsrättens utslag anförde Karlsson besvär i Svea hovrätt. I en
till hovrätten ingiven skrift anförde Karlsson följande: Då Karlsson å postgiroutbetalningskortet
skrivit Östlunds namn och utkvitterat beloppet, hade
han handlat i den fasta övertygelsen, att han hade Östlunds medgivande
att teckna dennes namn och att han därför icke gjorde sig skyldig till något
brott. Under målets handläggning vid häradsrätten hade icke vare sig
Karlssons egen i rättegångsprotokollet intagna berättelse, sådan densamma
antecknats i polisrapporten, eller Östlunds till polisrapporten antecknade
berättelse föredragits. Givetvis hade Östlund icke själv tagit del av den
av honom avgivna berättelsen, sådan denna antecknats i rapporten, men
Karlsson holle för absolut troligt, att Östlund, därest han tillfrågats huruvida
Karlsson under sina samtal med Östlund å lasarettet kunnat bibringas
den uppfattningen att han skulle få teckna Östlunds namn å ankommande
värdeförsändelser, skulle ha besvarat en dylik fråga jakande. Tyvärr hade
Östlund icke själv kunnat komma tillstädes vid häradsrättens sammanträde
den 3 maj 1943, och själv hade Karlsson ej heller haft vetskap örn
att möjlighet fanns för honom att göra en framställning om Östlunds hörande
i målet för ett mera ingående klarläggande av deras samtal å lasarettet.
Ett uppskov med målet hade också varit motiverat för att Karlsson skulle
kunna få taga del av polisrapporterna med de däri intagna berättelserna,
särskilt som dessa icke alls föredragits under målets handläggning. Karlsson
nödgades bestrida, att han, utan att ha haft Östlunds lov därtill, tecknat
hans namn å ifrågakomna utbetalningskort liksom ock de uppgifter av

Östlund därom, som kunde vara stridande mot Karlssons egna uppgifter
örn att han vid samtal med Östlund å lasarettet fått medgivande därtill.
Belägg för riktigheten av Karlssons uppgifter syntes förvisso vara, att Östlund
aldrig själv verkställt någon polisanmälan eller skulle av annan ha
kunnat förmås att göra detta. Karlsson hade icke, lika litet som han haft
något bedrägligt uppsåt att tillägna sig Östlund tillkommande medel, haft
för avsikt att olovligen skriva Östlunds namn å utbetalningskortet eller
olovligen gjort detta. — Karlsson yrkade att bliva frikänd från ansvar eller
erhålla nedsättning i straffet och villkorlig dom.

I en till hovrätten avgiven förklaring över besvären anförde Stiernström,
bland annat, följande: I enlighet med den praxis, som utbildat sig inom
Västmanlands västra domsaga beträffande handläggningen av erkända
brottmål, hade Karlsson icke vid häradsrätten blivit hörd vare sig om sina
levnadsomständigheter eller rörande omständigheterna kring brottet. Karlsson
hade tillfrågats, örn han vidhölle riktigheten av den berättelse han avgivit
vid polisförhöret, vilken fråga Karlsson bejakat utan att berättelsen
föredragits för honom. Vidare hade Karlsson tillfrågats, om han betalt sin
skuld till Östlund, men hade Karlsson, som tydligen haft för avsikt att närmare
besvara frågan, icke fått tillfälle att framföra vad han i detta sammanhang
hade på hjärtat. Därefter hade målets handläggning avslutats. Karlsson
hade otvivelaktigt gjort sig skyldig till förskingring. Huruvida Karlsson
jämväl gjort sig förfallen till ansvar för förfalskning vore beroende på,
vilken betydelse som skulle tillmätas Karlssons i hovrätten gjorda påstående,
att han haft Östlunds tysta samtycke att kvittera postgiroutbetalningskortet.
På denna punkt syntes det nödvändigt att höra både Karlsson
och Östlund. På grund därav och med hänsyn till målets knapphändiga
handläggning vid häradsrätten syntes antingen målet böra återförvisas till
häradsrätten eller hovrätten muntligen höra Karlsson, varvid jämväl Östlund
kunde av åklagaren kallas att upplysningsvis höras.

I utslag den 8 november 1943 yttrade hovrätten följande: Enär för bedömande
av frågan, huruvida Karlsson genom att, på sätt i häradsrättens
utslag angivits, teckna Östlunds namn å ett till denne ställt postgiroutbetalningskort
och därefter hos postverket lyfta det å kortet angivna beloppet
gjort sig förfallen till ansvar enligt 12 kap. 4 § strafflagen, vore av betydelse,
huruvida sådana omständigheter förelegat, att Karlsson kunde hava
hyst den uppfattningen att han ägde Östlunds samtycke till åtgärden, men
nöjaktig utredning därutinnan icke förebragts vid häradsrätten, alltså och
då den ytterligare utredning i målet, som förty vore erforderlig, lämpligen
borde äga rum vid häradsrätten, prövade hovrätten lagligt att, med undanröjande
av häradsrättens utslag, visa målet åter till häradsrätten, som hade
att utan anmälan av part ånyo företaga målet och därmed vidare lagligen
förfara.

Sedan Montelius med anledning av Karlssons i hovrätten gjorda fram -

ställning om villkorlig dom förordnat om förundersökning samt sådan verkställts
av Lien, företogs målet under ordförandeskap av Montelius till förnyad
handläggning inför häradsrätten den 10 januari 1944. Vid detta rättegångstillfälle
var Karlsson på grund av styrkt sjukdom förhindrad iakttaga
inställelse. I närvaro av Stiernström inställde sig emellertid Östlund, vilken
nu avgav en utförlig berättelse i saken.

Målet handlades därefter ånyo den 7 februari 1944, då Montelius förde
ordet i rätten. Med Karlsson, som biträddes av Sjöstrand, genomgicks därvid,
enligt domboken, punkt för punkt den del av polisrapporten den 7 april
1943, vari Karlssons uppgifter vid polisförhöret återgivits. Karlsson förklarade,
att hans uppgifter vid förhöret blivit riktigt återgivna i rapporten.
Därpå hördes Karlsson utförligt i saken, varjämte Östlund ånyo blev hörd.
Målet uppsköts därefter på begäran av Stiernström till den 6 mars 1944.

På därom gjord ansökan beviljade domhavanden den 9 februari 1944
Karlsson fri rättegång i målet, och förordnades Sjöstrand att biträda Karlsson
vid utförande av hans talan.

Å uppskovsdagen den 6 mars handlades målet under ordförandeskap av
Sahlquist. Karlsson, som på grund av sjukdom icke själv kunde komma
tillstädes, inställde sig genom Sjöstrand.

Sedan målet överlämnats till rättens prövning, yttrade häradsrätten, som
för det Karlsson lämnade biträdet tillerkände Sjöstrand ersättning av allmänna
medel med 130 kronor, i samma dag meddelat utslag följande: Av
den i målet förebragta utredningen framginge, att Karlsson den 7 februari
1943 i Surahammar omhändertagit ett från riksförsäkringsanstalten avsänt
postgiroutbetalningskort å 87 kronor 50 öre, adresserat till Karlssons arbetskamrat
Östlund, som vid denna tidpunkt vårdats å länslasarettet i Västerås,
att Karlsson samma dag — efter att hava i Östlunds namn tecknat kvitto å
utbetalningskortet och förmått G. Lundblad att bevittna namnteckningen —
mot avlämnande av utbetalningskortet å poststationen i Surahammar utfått
förenämnda belopp, att Karlsson under mars månad 1943 för egen
räkning förbrukat det omhändertagna beloppet samt att Karlsson, som den
28 i sistnämnda månad för Östlund omtalat att han utkvitterat beloppet,
den 5 april 1943 till gäldande av detsamma medelst postanvisning till Östlund
avsänt 90 kronor. Karlsson hade i målet uppgivit, att han vid utkvitterandet
av beloppet haft för avsikt att inom den närmaste tiden därefter
besöka Östlund å lasarettet och till denne överlämna beloppet samt att han
trott sig äga Östlunds samtycke till åtgärden. Dessa uppgifter kunde icke
anses vara av omständigheterna vederlagda. Karlssons åtgärd att i Östlunds
namn utkvittera beloppet vore förty icke av beskaffenhet att för
Karlsson medföra ansvar; och enär det icke visats, att mellan Östlund och
Karlsson förelegat avtal därom att Karlsson skulle för Östlunds räkning omhändertaga
ifrågavarande belopp, prövade häradsrätten lagligt på det sätt
bifalla åtalet, att Karlsson dömdes jämlikt 22 kap. 4 § strafflagen för olov -

ligt förfogande att hållas i fängelse en månad. Som emellertid anledning
funnes till antagande att Karlsson utan att undergå straffet skulle avhålla
sig från att ånyo begå brott, förordnade häradsrätten jämlikt lagen den
22 juni 1939 om villkorlig dom, att med straffets verkställande skulle anstå
och på Karlssons uppförande under en prövotid av tre år samt på omständigheter
i övrigt som angivas i nämnda lag bero, huruvida straffet skulle gå
i verkställighet. Karlsson skulle under prövotiden stå under övervakning.

Svea hovrätt, varest såväl Stiernström som Karlsson anförde besvär, fann
i utslag den 5 juni 1944 skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i häradsrättens
utslag.

Beträffande handläggningen av målet vid häradsrättens sammanträde
den 3 maj 1943 anförde Karlsson i den hit insända klagoskriften följande.

Då målet påropats, hade Karlsson gått fram till domarbordet. Montelius,
som icke lämnat någon redogörelse för vad målet rörde sig om eller för
stämningens innehåll, hade då frågat Karlsson: ”Vet du vad som står i polisrapporten?”
Härtill hade Karlsson svarat: ”Ja.” Därmed hade Karlsson avsett
att säga, att han visste vad han själv uppgivit vid polisförhöret med
honom. Därefter hade Montelius i sträng ton yttrat: ”Hur kunde du göra
så här mot en kamrat?” Karlsson hade blivit förvånad över detta bemötande
och svarat: ”Jag hade hans löfte.” Därefter hade Montelius yttrat: ”Det
blir enskild överläggning.” Karlsson hade förstått, att han skulle avträda,
men varit mycket förvånad över, att han icke fått veta vad som stod i polisrapporten.
Karlsson hade nämligen aldrig själv fått taga del av innehållet
i rapporten, varken vid polisförhöret eller vid häradsrätten. Han hade sålunda
icke känt till innehållet i rapporten och därför icke blivit i tillfälle vare
sig att erkänna eller bestrida det brott, för vilket han var åtalad. Då Karlsson
därför efter häradsrättens enskilda överläggning erfarit, att han, utan
att ha avgivit svaromål, dömts till fyra månaders straffarbete för förfalskning,
hade han vänt sig till advokat och anfört besvär över rättens utslag.
Genom att häradsrätten dömt Karlsson utan att tillfälle lämnats honom att
avgiva svaromål hade Karlsson åsamkats kostnader för att få målet återförvisat.
Karlsson hemställde därför, att J. O. måtte mot Montelius vidtaga
den åtgärd, vartill saken kunde föranleda, samt bereda Karlsson tillfälle att
framställa skadeståndsanspråk mot Montelius.

Stiernström uppgav vid förhöret inför mig beträffande ifrågavarande mål
följande: Karlsson hade av Montelius blivit framropad till domarbordet

samt på vanligt sätt förehållen, att han gjort något dumt, varjämte Montelius
frågat Karlsson, om denne erkände. Polisrapporten hade icke genomgåtts.
Karlsson, som lånat penningar av målsäganden, hade vidare av Montelius
tillfrågats, örn han betalat sin skuld till denne. Karlsson hade svarat,
att han betalat ett visst belopp. Han hade tydligen haft en del ytterligare

att tillägga men hade blivit avbruten av Montelius med följande fråga: ”Då
har Ni inte betalt allt?” Härpå hade Karlsson svarat: ”Nej, det har jag
inte.” Därefter hade Karlsson icke fått yttra sig vidare, utan målet hade
överlämnats till rättens avgörande. Hela handläggningen hade tagit en tid
sv 4—5 minuter. Stiernström hade under handläggningen försökt få konstaterat,
huruvida Karlsson möjligen gjort sig skyldig till grovt bedrägeri
och förfalskning, samt framhållit att det i målet vore fråga örn två olika
brott. Stiernström hade därjämte ifrågasatt, örn Karlsson endast gjort sig
skyldig till förskingring. Vad Stiernström sålunda anfört hade emellertid
blivit mycket ofullständigt antecknat i protokollet. Då målet efter återförvisningen
ånyo förevarit vid häradsrätten den 10 januari 1944, hade Montelius
handlagt detsamma tillfredsställande. Montelius hade börjat handläggningen
med en upplysning, att den beträffande Karlsson av Lien verkställda
förundersökningen icke ställde Karlsson i så vacker dager. Montelius
hade därpå ur förundersökningsrapporten föredragit ett yttrande av en person
angående Karlsson, varefter han lagt förundersökningen åt sidan. Stiernström
hade då frågat Montelius, till vilket resultat Lien kommit. Montelius
hade genmält, att Lien föreslagit villkorlig dom.

Memorialprotokoll i målet hade den 3 maj 1943 förts av Westerlind och
Ohlson.

Westerlinds protokoll innehöll följande:

”Karlsson inställde sig pers: det hade varit meningen att han skulle göra
rätt för sig.

Landsfogden: knappast bedrägligt uppsåt att han tog ut pengarna, utan
fastmera 12: 4 och 21:1 4 mån str.”

Ohlsons protokoll innehöll allenast följande anteckning:

”Landsf, yrkar ansvar: har ej haft bedrägligt uppsåt då han tog ut pengarna:
12:4 och 21:1.”

I sitt till mig avgivna yttrande anförde Montelius i förevarande del, efter
att ha redogjort för sakförhållandena i målet, bland annat följande.

Karlsson hade inför häradsrätten erkänt vad som lagts honom till last i
målet. Han hade vidhållit vad han sagt vid polisförhöret. Polisrapporten
hade emellertid icke genomgåtts. På fråga hade Karlsson uppgivit, att han
alltjämt icke till Östlund betalt vad han ännu vore skyldig denne. Stiernström
hade ej begärt, att några ytterligare frågor skulle ställas till Karlsson.
Varken Stiernström eller Karlsson hade gjort ens någon antydan om att
de önskade, att Östlund skulle inkallas för att höras i målet, utan båda hade
överlämnat målet till rättens prövning. Sedan hovrätten genom utslaget den
8 november 1943 återförvisat målet till häradsrätten, hade presidenten i hovrätten
konfererat med J. K. om målet och påpekat som sin åsikt, att målet
blivit för knapphändigt handlagt av Montelius. Vid ett samtal med Montelius
i december 1943 hade presidenten framfört den hälsningen från J. K.,

att denne funnit Montelius’ handläggning av målet lia varit alltför knapphändig
och att han hoppades, att Montelius i framtiden skulle handlägga liknande
fall mera ingående. Presidenten hade tillagt, att J. K. därmed ansåge
saken utagerad. — Sedan målet återupptagits vid häradsrätten, hade såväl
Karlsson som Östlund blivit noggrant hörda om allt vad som förekommit
samt örn vad de enligt polisrapporten skulle lia sagt. Karlsson hade därvid
i allo vitsordat rapportens riktighet. Östlund hade förklarat, att han dåmera
icke längre kunde erinra sig några detaljer men att det troliga vore, att han
aldrig givit Karlsson något löfte att kvittera ut Östlunds värdeförsändelser.

Vidare anförde Montelius: I den av Sjöstrand författade, av Karlsson underskrivna
klagoskriften till J. O. gjordes gällande, att Karlsson första gången
målet handlades ”icke blivit i tillfälle vare sig att erkänna eller bestrida
det brott, för vilket han var åtalad”. Detta påstående vore icke riktigt. Vid
målets första handläggning hade Karlsson erkänt vad som lagts honom till
last samt hänvisat till vad han sagt vid polisförhöret. När polisrapporten
efter målets återförvisning genomgåtts med Karlsson, hade han i allo vitsordat
rapportens riktighet. I den av Stiernström till hovrätten före återförvisningen
ingivna skriften sade Stiernström, att Karlsson vid häradsrätten
bejakat Montelius’ fråga, om han vidhölle riktigheten av den berättelse han
avgivit vid polisförhöret. När Stiernström hördes inför J. O., hade Stiernström
uppgivit, att Karlsson vid målets första handläggning blivit tillfrågad,
örn han erkände.

I avgivna påminnelser anförde Sjöstrand följande: I domboken för den 3
maj 1943 hade Montelius skrivit: ”Vid med Karlsson därefter hållet förhör
erkände denne vad i målet lades honom till last.” Vidare hade Montelius
antecknat i domboken: ”Rörande de närmare omständigheterna vid förfalskningen
och vad därmed ägde samband lämnade Karlsson samma uppgifter
som han lämnat vid polisförhöret den 7 april 1943.” Då frågade man sig,
huru Karlsson kunnat erkänna och samtidigt vitsorda sin berättelse i polisrapporten,
enligt vilken han bestritt, att han gjort sig skyldig till förfalskning,
och påstått sig ha haft Östlunds medgivande till kvitteringen. Och örn
Karlsson erkänt, frågade man sig, vad Karlsson erkänt. Hade han erkänt
förfalskning enligt Sjöstedts stämning eller grovt bedrägeri enligt Stiernströms
ansvarsyrkande? Om Karlsson erkänt, hade Montelius tydligen icke
klargjort för sig, vad Karlsson erkänt. Av Stiernströms förklaring till hovrätten
framginge, att Montelius icke tillfrågat Karlsson, huruvida han erkände.
Örn Stiernström, såsom Montelius påstått, för J. O. uppgivit, att
Karlsson tillfrågats örn han erkände, hade Sjöstrand icke kännedom om, men
detta vore i varje fall icke detsamma som att Karlsson erkänt. Själv uppgåve
Karlsson bestämt, att han icke lämnat något erkännande. ”Vid med
Karlsson därefter hållet förhör” hade Montelius antecknat i domboken.
Hur sorgligt lättvindigt detta s. k. förhör tillgått vore numera utrett. Polisrapporten
hade icke föredragits, och den förberedande undersökningen hade

icke kontrollerats på något sätt. Överhuvudtaget hade ingen mer handläggning
skett än att Montelius frågat Karlsson, om han visste vad som stod i
polisrapporten och hur Karlsson kunde handla som han gjort mot en kamrat
samt örn han betalt tillbaka beloppet till Östlund. Trots att Karlsson
sålunda icke alls hörts om omständigheterna kring brottet, hade Montelius
tillåtit sig giva domboken en avfattning, som klart utsade, att vad Karlsson
uppgivit vid polisförhöret genomgåtts med honom vid målets handläggning.
Detta sätt att handlägga ett mål och att författa dombok över handläggningen
vore typiskt för Montelius och den förutfattade mening, med
vilken han ginge till handläggning av mål. Montelius hade före tinget fått
polisrapporten samt gått igenom denna och fattat beslutet, att Karlsson
skulle dömas för förfalskning. Till yttermera visso framginge detta därav,
att Montelius skrivit i domboken: ”Rörande de närmare omständigheterna
vid förfalskningen” etc. Detta sätt att sköta handläggningen av ett mål
efter en förutfattad mening och tillrättalägga avfattningen av domboken
efter denna mening och icke efter vad som verkligen förekommit måste betecknas
såsom oansvarigt. Varje annan domare skulle redan vid studiet av
polisrapporten före målets handläggning ha sagt sig, att det i detta fall vore
särskilt angeläget, att Karlsson och Östlund hördes personligen i varandras
närvaro. För Montelius hade saken ställt sig annorlunda. Han hade tydligen
icke tvekat att fatta sitt beslut enbart på grundval av polisutredningen, ansett
det onödigt med handläggning i egentlig mening och dömt efter sitt
förutfattade beslut. Handläggningen av målet kunde, såvitt Sjöstrand på
grund av sin erfarenhet av Montelius’ sätt att handlägga mål kunde bedöma,
icke ha tagit många minuter.

Häradsdomaren Hult betecknade vid förhöret handläggningen av ifrågavarande
mål såsom ett typiskt exempel på Montelius’ sätt att handlägga
rättegångsmål samt uppgav, att handläggningen varit så summarisk, att
Hult vid avdömandet av målet ej haft kännedom örn några omständigheter
i detsamma.

I B. Till Snevringe tingslags häradsrätts sammanträde den 3 maj 1943
hade landsfiskalen Fröling instämt sjömannen Gösta Eriksson med yrkande
om ansvar jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen för det han den 22 april 1943 i
Ramnäs från grovarbetaren John Jonsson olovligen tillgripit en denne tillhörig
ytterrock, värd 45 kronor.

Då målet å utsatt dag under ordförandeskap av Montelius företogs till
handläggning, inställde sig i närvaro av Fröling såsom åklagare Eriksson
personligen. Fröling anmälde sig tillika såsom ombud för Jonsson på grund
av en den 29 april 1943 utfärdad fullmakt.

Fröling ingav dels en prästuppgift angående Eriksson, å vilken uppgift
under anmärkningar ’ var antecknat följande: ”Intagen å Beckomberga
den 29 januari 1934, lidande av sinnessjukdom, utskriven därifrån den 6

mars 1934, fri från symtom av sinnessjukdom. Den 11 december 1935 intagen
å Sandbyhofs sinnessjukhus, lidande av sinnessjukdom epilepsi; inskriven
den 17 december 1935 å Beckomberga sjukhus, lidande av sinnessjukdom,
därifrån utskriven den 25 december 1935, fri från symtom av
sinnessj ukdom

dels utdrag av straffregistret, utvisande att Eriksson dömts till böter den
21 juni 1934 för första resan snatteri och den 15 december 1939 för andra
resan snatteri;

dels ock en av t. f. landsfiskalsassistenten Lundquist den 29 april 1943
upprättad polisrapport, vilken innehöll bland annat följande.

Den 27 april 1943 klockan 20,30 rapporterade fjärdingsmannen i Ramnäs
polisdistrikt, att civilingenjören I. Sandquist i Ramnäs anmält, att en hos
honom anställd grovarbetare, Jonsson, den 22 april blivit frånstulen en
gummikappa, värd 45 kronor, samt att för tillgreppet kunde misstänkas
Eriksson, vilken sammanbott med Jonsson och samma dag stölden upptäcktes
avvikit från orten. Sandquist hade vidare ifrågasatt, huruvida icke Eriksson
gjort sig skyldig till bedrägeri mot Sandquist. Någon dag efter avvikandet
hade Eriksson telefonledes varit i förbindelse med en arbetskamrat i
Ramnäs och därvid berättat, att han fått hyra pa en bat vid namn Käthe,
som låg i Köpings hamn.

Sedan Eriksson den 27 april klockan 22,30 anhållits i Köping och där
avhämtats av Lundquist, hölls å poliskontoret i Surahammar förhör i saken.

Eriksson, som är född år 1909, lämnade en utförlig redogörelse för sina
levnadsomständigheter. Enligt denna hade Eriksson haft anställningar pa
olika fartyg i in- och utrikes sjöfart. Sedan krigsutbrottet hade två fartyg,
på vilka Eriksson var anställd, blivit torpederade men besättningarna räddats.
Genom olycksfall i arbete år 1931 hade Eriksson spräckt skallen.
Nämnda skada hade förorsakat, att pannbenet kommit att trycka pa hjärnan.
Detta förhållande hade fått till följd, att Eriksson fått våldsamma utbrott.
Han hade därför vid tre olika tillfällen åren 1933 och 1934 under en
veckas till fjorton dagars tid varit intagen å Beckomberga sjukhus och år
1935 under en månads tid å S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg.

Beträffande vad i saken lagts honom till last berättade Eriksson vid polisförhöret
enligt rapporten följande: Torsdagen den 22 april 1943 hade Eriksson
begärt och av Sandquist erhållit 15 kronor i förskott å blivande avlöning.
Han hade motiverat sin begäran med att han behövde penningar till
påsken. Samma dags morgon hade Eriksson och en kamrat vid namn Nilsson
med buss avrest till Västerås. Erikssons ärende hade varit att a arbetsförmedlingen
avhämta ransoneringskort. Vid ett besök i Västervik kort tid
förut hade Eriksson nämligen å sjömanshuset där lämnat sina kort i pant
för ett lån å 23 kronor till resa till Stockholm. Vid tillträdandet av anställningen
i Ramnäs hade han genom samhjälpen i Västerås erhållit ett lan å
23 kronor för utlösande av korten, som på arbetsförmedlingens föranstal -

tande översänts dit mot postförskott. Eriksson hade fått lämna en fullmakt
för samhjälpen att i Erikssons avlöning uttaga nämnda belopp. Vid besöket
å arbetsförmedlingen skulle Eriksson jämväl utföra ett uppdrag åt en arbetskamrat,
vilket bestått i att ”omsätta” honom från motorelev till smörjare.
Vid besöket på arbetsförmedlingen, där Eriksson vore bekant, hade vederbörande
tjänsteman upplyst honom örn att hyra kunde erhållas å m/s
Käthe, som låg i Köpings hamn, och uppmanat Eriksson att omedelbart
avresa till Köping och taga platsen. Eriksson hade därför samma dag rest
till Köping för att mönstra på. Ehuru han erhållit anställning på båten från
och med den 22 april, hade mönstring icke ägt rum. Han hade emellertid
avlämnat sin sjömansbok och sina ransoneringskort samt erhållit 20 kronor
i förskott å hyran. Då Eriksson på morgonen den 22 april avrest från Ramnäs,
hade han icke räknat med att erhålla någon hyra utan varit beredd
att återvända till Ramnäs och fortsätta med sitt arbete där. Då han icke
haft någon egen ytterrock, hade han ”lånat” Jonssons ytterrock, som förvarats
i deras gemensamma bostad och vilken rock Eriksson vid flera tillfällen
efter Jonssons löfte fått låna. Han hade emellertid icke begärt eller
erhållit löfte att låna den. Rocken hade han medfört till Västerås och Köping
och under tiden använt. Under besök på ett kafé i Köping på påskaftonen
hade han fastnat med ena skörtet i en dörrspringa med påföljd, att
rocken rivits sönder. Skadan hade samma dag reparerats å en pressateljé i
Köping. Vid besök på ett kafé i samma stad den 26 april hade Eriksson varit
utan penningar till inköp av cigarretter och han hade därför begärt och av
kaféinnehavarinnan erhållit ett lån å 2 kronor mot rocken såsom säkerhet.
Eriksson hade beräknat att få mönstra fullständigt tisdagen den 27 april
och skulle i samband därmed ha erhållit en tredjedel av blivande hyra med
avdrag av de redan erhållna 20 kronorna. Hans avsikt hade varit att därefter
resa till Ramnäs och återlämna rocken samt hämta sina där kvarvarande
tillhörigheter. Någon mönstring hade emellertid dittills icke ägt rum,
och han hade därför icke haft penningar, så att han kunnat fara till Ramnäs.
Det vore ännu icke bestämt, när båten skulle avgå. Den holle på att
lossa järnskrot och skulle därefter intaga last. — En av dagarna efter det
Eriksson fått anställningen på m/s Käthe hade han telefonledes varit i förbindelse
med Jonsson och därvid omtalat, att han erhållit anställning på
båten.

Efter Erikssons anhållande avhämtades genom polisens försorg rocken å
det av Eriksson anvisade kaféet. Eriksson medgav, att rocken haft ett värde
av 45 kronor.

Rapporten innehöll därjämte utredning i fråga örn det av Sandquist påstådda
bedrägeriet. Med Sandquists medgivande återinträdde Eriksson i
sin anställning hos Sandquist den 29 april 1943.

Vid målets handläggning ingav Fröling vidare ett intyg rörande rockens
värde samt en dagsbotsuppgift.

Enligt domboken förekom därefter inför häradsrätten följande:

”Vid med Eriksson hållet förhör medgav denne, att han olovligen tillgripit
rocken ifråga. Han påstod emellertid, att han ''endast lånat rocken’ samt
att han ''tänkt lämna tillbaka rocken till Jonsson’. — På särskilda frågor
vidgick Eriksson, att rocken tillgripits av honom i Ramnäs den 22 april,
att Eriksson omedelbart efter tillgreppet avrest med rocken till Västerås,
att Eriksson därifrån begivit sig till Köping, att Eriksson senare den 22
april tagit anställning å en båt, som låg i Köpings hamn, att Eriksson omedelbart
börjat arbeta å båten, att båten några dagar senare skolat avgå från
Köping, att Eriksson den 26 april i Köping pantsatt rocken såsom säkerhet
för ett lån å 2 kronor, för vilket belopp Eriksson inköpt cigarretter, att
Eriksson vid anhållandet den 29 april ännu ej löst ut rocken samt att Eriksson
vid anhållandet saknat medel för utlösande av rocken.

Eriksson medgav, att rocken vid tillgreppet var värd 45 kronor samt att
den vid återlämnandet till Jonsson ej varit värd mer än 10 kronor.

Å Jonssons vägnar yrkade Fröling av Eriksson 35 kronor såsom ersättning
för minskning av rockens värde under den tid Jonsson varit i avsaknad av
densamma.

Eriksson medgav detta yrkande.

Målet överlämnades härefter till rättens prövning.”

I samma dag meddelat utslag yttrade häradsrätten följande: Genom vad
Eriksson erkänt samt vad för övrigt i målet förekommit vore utrett, att
Eriksson den 22 april 1943 i Ramnäs olovligen tillgripit en ytterrock, tillhörig
Jonsson samt värd 45 kronor. På grund av omständigheterna i målet
funne häradsrätten tilltro ej kunna sättas till Erikssons uppgift, att han vid
tillgreppet saknat tillägnelseuppsåt. Vid sådant förhållande prövade häradsrätten,
jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen, lagligt döma Eriksson för stöld att
hållas till straffarbete i två månader. Eriksson förpliktades till Jonsson utgiva
såsom ersättning för minskning av rockens värde 35 kronor.

Över häradsrättens utslag anförde Eriksson besvär i Svea hovrätt och uppgav
därvid följande: Eriksson kände Jonsson sedan år 1939. De hade bland
annat seglat på samma båt, s/s Wollrath Tham, under tre månader. Jonsson
hade varit en av de tre kamrater till Eriksson, vilka samtidigt som
Eriksson tagit anställning hos Sandquist i avbidan på att få påmönstra
någon båt. De hade hellre tagit detta arbete än att gå sysslolösa i Västerås
i väntan på hyra. Den Jonsson tillhöriga regnkappan, vilken Eriksson enligt
åtalet skulle ha stulit, hade Eriksson tidigare under sitt och Jonssons
uppehåll i Ramnäs lånat av honom åtminstone vid två tillfällen. Eriksson
hade nämligen frågat honom, örn Eriksson, som saknat ytterplagg, finge låna
regnkappan, då Eriksson hade behov av densamma och Jonsson själv icke
använde den. Det vore icke ovanligt, att sjömän lånade ytterplagg av varandra.
Det hade därför ingalunda varit Erikssons avsikt att olovligen tillägna
sig regnkappan, när han den 22 april 1943 för resan till Västerås an -

vänt densamma. Att Eriksson icke inhämtat Jonssons tillstånd att just vid
detta tillfälle låna regnkappan hade berott därpå, att Jonsson sedan tidigt
på morgonen befann sig på arbetsplatsen, som läge någon kilometer från bostaden.
Eriksson hade icke ansett det nödvändigt att särskilt fråga Jonsson
om lov att använda kappan för resa till Västerås, då Eriksson med säkerhet
vetat, att han skulle erhålla tillstånd därtill, om han frågade Jonsson. Då
Eriksson pantsatt kappan på kaféet för 2 kronor, hade han icke haft anledning
betvivla, att han dagen därpå skulle ha medel att återlösa den. En anmärkningsvärd
brist i utredningen i målet vore, att Jonsson icke hörts ens
vid polisutredningen. Icke heller vid rättegångstillfället den 3 maj 1943 inför
häradsrätten hade Jonsson hörts. Om Jonsson hördes i målet, komme
han att bestyrka Erikssons uppgifter, så att därav klart komme att framgå,
att Eriksson icke lånat kappan mot Jonssons vilja. Det vore nämligen icke
riktigt, att Jonsson till Sandquist anmält, att han blivit frånstulen sin
gummikappa. Han hade endast för Sandquist uppgivit, att Eriksson tagit
kappan med sig och icke återvänt. Det måste för Jonsson hava tett sig
egendomligt, att Eriksson den 22 april tagit kappan som lån för resa till
Västerås för att återvända till Ramnäs redan samma dag, men att Eriksson
sedermera icke återkommit till Ramnäs förrän den 30 april 1943 utan att
sätta sig i förbindelse med Jonsson. När Jonsson sedermera fått kännedom
om de verkliga förhållandena, hade han för Eriksson medgivit, att hans
misstanke att Eriksson skulle ha svikit det honom lämnade förtroendet att
få låna kappan varit oriktig. I rättegångsprotokollet för den 3 maj 1943
funnes antecknat, att Eriksson skulle ha medgivit, att han olovligen tillgripit
regnrocken. Detta vore icke riktigt och strede mot Erikssons i protokollet
citerade påstående, att han endast lånat rocken. Jonsson vore påmönstrad
s/s Hakefjord med obekant redare.

Jonsson anträffades ej för besvärens delgivning och blev på grund därav
ej hörd i målet.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 31 december 1943 följande: Vad Eriksson
invänt därom att han på grund av tidigare av Jonsson lämnade medgivanden
ansett sig hava rätt att jämväl vid ifrågavarande tillfälle i Ramnäs
låna rocken kunde icke lämnas utan avseende. Det kunde därför icke anses
vara i målet styrkt, att Eriksson haft uppsåt att tillägna sig rocken. På
grund av vad sålunda anförts prövade hovrätten rättvist att, med ändring
av häradsrättens utslag, lämna den mot Eriksson förda talan utan bifall.

Beträffande detta mål anförde Montelius i sitt yttrande till mig följande.

Eriksson hade instämts till häradsrätten för det han ”den 22 april 1943
i Ramnäs olovligen från Jonsson tillgripit en denne tillhörig ytterrock, värd
45 kronor”. Stämningen hade delgivits Eriksson den 29 april av fjärdingsmannen
Knut Andersson i Ramnäs. Samma dag och av samme fjärdingsman
hade Jonsson i sin egenskap av målsägare delgivits skriftlig underrät -

telse om att målet mot Eriksson ”angående ansvar för stöld” skulle förekomma
inför häradsrätten den 3 maj. Den 29 april hade Jonsson också utfärdat
rättegångsfullmakt in blanco att användas i målet mot Eriksson, vilken
fullmakt vore bevittnad av Andersson. Vid häradsrätten hade Jonsson
inställt sig genom åklagaren. I målet hade Eriksson medgivit, att han olovligen
tillgripit rocken, men vidhållit påståendena att han endast lånat rocken
och att han tänkt lämna tillbaka den till Jonsson. Häradsrätten hade på
grund av omständigheterna funnit tilltro ej kunna sättas till Erikssons uppgift,
att han vid tillgreppet saknat tillägnelseuppsåt, samt dömt Eriksson
för stöld till två månaders ”fängelse”. Därefter hade Sjöstrand fått hand örn
målet. Denne hade då framkommit med påståendet, att Eriksson ”icke
lånat kappan mot Jonssons vilja”. — I den av advokaterna insända klagoskriften
anmärktes på att det varken ”vid polisförhör eller vid målets handläggning
inför häradsrätten utrönts, huruvida rockens ägare Jonsson överhuvud
ville påstå, att Eriksson stulit rocken från honom”. Då Sandquist,
hos vilken Jonsson var anställd, gjort anmälan till polisen att Jonsson blivit
”frånstulen” rocken; då Jonsson delgivits skriftlig underrättelse om när
målet mot Eriksson ”angående ansvar för stöld” skulle förekomma inför
häradsrätten; då delgivningen av denna underrättelse verkställts av den
fjärdingsman, som samma dag delgivit Eriksson stämningen i målet med
yrkande örn ansvar å Eriksson för olovligt tillgrepp av Jonssons rock, och
det därför finge antagas att fjärdingsmannen och Jonsson talat med varandra
om målet; samt då Jonsson efter mottagandet av underrättelsen om
målets förekomst inför häradsrätten avlämnat en rättegångsfullmakt för
utförande av Jonssons talan i målet, hade Montelius svårt att förstå det
befogade i att säga, att det ej utrönts huruvida Jonsson överhuvud ville
påstå, att Eriksson stulit rocken. Det syntes Montelius anmärkningsvärt,
att Sjöstrand kommit med sin uppgift att Eriksson haft Jonssons tillstånd
att låna rocken först sedan Sjöstrand förvissat sig örn att Jonsson tagit
hyra hos ”obekant redare” och sålunda vore oanträffbar.

Vidare anförde Montelius: Av protokollet i ett rannsakningsmål, som
avgjorts av rådhusrätten i Kalmar den 27 mars 1944, franninge bland
annat följande: Den 24 februari 1943 — således ett par månader innan
Eriksson tagit rocken i Ramnäs — hade Eriksson i en klädesaffär i Karlskrona
förhyrt en smoking och en ny överrock, värda tillhopa minst 216
kronor. Därvid hade bestämts, att plaggen skulle återlämnas påföljande
dag. Eriksson hade emellertid denna dag avrest med plaggen till Stockholm
utan att underrätta därom. I Stockholm hade han pantsatt plaggen
för tillhopa 55 kronor. I november 1943 hade Eriksson i Kalmar å en
motorseglare, vilken han var påmönstrad, olovligen tillgripit diverse matvaror,
värderade till sammanlagt omkring 20 kronor. Vid polisförhör hade
Eriksson medgivit både förskingringen och stölden. Vid rådhusrätten i
Kalmar hade Eriksson erkänt vad som Indes honom till last. Vissa omstän -

5 — Justitieombudsmannens ömhet »berättelse till 19/,6 urs riksdag.

digheter hade emellertid framkommit, som tydde på att Eriksson ej var
normal. Eriksson hade blivit sinnesundersökt och medicinalstyrelsen hade
ansett, att Eriksson vid begåendet av de brottsliga gärningarna på grund
av höggradig psykisk abnormitet befunnit sig i sådant sinnestillstånd, som
avsåges i 5 kap. 5 § strafflagen. Eriksson hade därför blivit straffriförklarad.

Fröling, som vid förhöret inför landsfogden hördes rörande handläggningen
av målet mot Eriksson, uppgav därvid, att han icke mindes annat från
behandlingen av detta mål än att han, då utslag samma dag meddelats i
målet, blivit förvånad över det stränga straff, som ådömts Eriksson. Fröling
ville minnas, att Eriksson tämligen ingående hörts angående omständigheterna
kring brottet, varför anteckningarna i domboken torde viii
motsvara vad som förekommit. Eriksson torde dock ej ha begagnat ordet
'' tillgripit” utan han hade endast talat om att han lånat rocken. Efter handläggningens
slut hade Fröling därför förmodat, att Eriksson skulle bliva
frikänd, varför han förvånat sig över målets utgång.

Med anledning av innehållet i advokaternas skrift ville Fröling framhålla,
att Sandquist haft målsägandens uppdrag att anmäla stölden. Målsäganden
hade ju dessutom samma dag som polisrapporten upprättats lämnat
fullmakt till åklagaren för att denne skulle utföra målsägandetalan.
Enligt Frölings uppfattning kunde det därför knappast betvivlas, att icke
jämväl målsäganden ansett, att Eriksson olovligen tillgripit rocken. Frö
ling ansåge följaktligen, att det icke varit nödvändigt att höra målsäganden
vid polisförhöret.

Sedan Montelius’ förklaring föredragits för Fröling, sade sig denne icke
ha något att tillägga. På fråga sade sig Fröling icke minnas, huruvida Erikssons
levnadsomständigheter blivit genomgångna eller örn Eriksson blivit
tillfrågad angående sitt hälsotillstånd. Hade Erikssons hälsa bragts på tal,
ansåge Fröling dock, att han borde ha lagt det på minnet.

I avgivna påminnelser anförde Sjöstrand följande: Sedan Eriksson dömts
av häradsrätten, hade han vänt sig till Sjöstrand i saken. Han hade beklagat
sig över det bemötande, han rönt av häradsrättens ordförande, samt
uppgivit, att han icke fått tillfälle att förklara sig och att han, som han
själv uttryckte det, ”endast blivit utskälld”. Vid Sjöstrands genomgång av
protokollet med Eriksson hade det visat sig, att domboken avfattats och
tillrättalagts för domen. Visserligen hade Montelius icke kunnat undgå att
återgiva Erikssons uppgift, att han endast lånat rocken, men Montelius
hade likväl i domboken antecknat, att Eriksson medgav, att han olovligen
tillgripit rocken. Utom denna felaktighet hade Sjöstrand funnit, att
målsäganden icke på något sätt hörts vare sig vid polisförhör eller inför
häradsrätten. Vid genomgången av målet med Eriksson hade Sjöstrand
snart nog funnit, att detsamma icke kunde ha varit föremål för annat än
högst summarisk handläggning. Då Sjöstrand ringt till domarkansliet och
beställt protokoll i målet eller möjligen då han varit i förbindelse med

kansliet i annat ärende, hade Sjöstrand frågat en notarie, om det från domstolens
sida uppmärksammats, att Eriksson vistats på sinnessjukhus. Detta
hade nämligen framgått av Erikssons berättelse om sina levnadsomständigheter.
Sjöstrand hade erhållit jakande svar på denna fråga. Efter ett flera
timmar långt samtal med Eriksson hade Sjöstrand varit fullt på det klara
med, att Eriksson ej borde dömas utan att hans sinnesbeskaffenhet först
undersöktes. Sjöstrand hade därför vid sitt samtal med Eriksson sökt få
denne att medgiva, att hos hovrätten alternativt yrkades, att hans sinnesbeskaffenhet
skulle undersökas. Eriksson hade emellertid ej velat vara med
om detta. Om målets handläggning vid häradsrätten ej varit så knapphändig
och summarisk, hade Montelius, särskilt med kännedom om att Eriksson
tidigare vårdats på sinnessjukhus, bort inse att häradsrätten icke kunde
döma Eriksson utan förutgången sinnesundersökning. Vad Montelius uppgivit
om att Eriksson sedermera begått brott, undersökts och förklarats
straffri förvånade därför ingalunda Sjöstrand. Till sitt försvar anförde Montelius,
att Jonsson delgivits målägarekallelse och lämnat fullmakt till fjärdingsmannen
Andersson för att bliva företrädd i rättegången. Orsaken till
att Jonsson lämnat fullmakt torde ha varit den, att Jonsson av Eriksson
ville ha ersättning för att Eriksson genom en olyckshändelse råkat göra en
reva i rocken. Såsom målsägandeombud hade Fröling icke anfört annat vid
häradsrätten, än att han yrkade skadestånd för revan. Då Jonsson icke själv
anmält Eriksson för stöld, icke hörts inför polisen och ej heller hörts inför
häradsrätten, hade Montelius alltså otvivelaktigt dömt Eriksson för stöld
av rocken utan att det utrönts, huruvida Jonsson ville påstå, att Eriksson
stulit och icke lånat rocken.

I C. Vid Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätts sammanträde
den 4 mars 1943, vilket hölls under ordförandeskap av Montelius,
yrkade landsfiskalen Blomquist, efter stämning, ansvar jämlikt 20 kap. 6 §
strafflagen å grovarbetaren Karl Johansson för grovt egenmäktigt förfarande,
bestående däri att Johansson natten till den 21 februari 1943 i närheten
av Granskogen i Kungs Barkarö socken olovligen tillgripit en herrcykel,
på vilken han sedan färdats till Köping, där han kvarlämnat cykeln
på en gata utan avsikt att sedermera återställa den till ägaren. Johansson
var personligen tillstädes vid rätten.

Blomquist ingav, bland annat, ett meddelande från fångvårdsstyrelsen
att Johansson icke förekomme i straffregistret ävensom en av polisen i
Köping den 25 februari 1943 upprättad polisrapport, vilken innehöll följande.

På begäran av Blomquist hade å polisstationen i Köping en person blivil
hörd såsom misstänkt för att lia tillgripit cykeln, vilken av ägaren, Einar
Gustavson i Granskogen, anmälts såsom stulen. Sedan misstankarna därvid
kommit att riktas mot Johansson och denne kallats till polisstationen, hör -

des lian i saken, varvid han berättade: Lördagen den 20 februari 1943 hade
Johansson tillsammans med två andra personer druckit ur en halv liter
brännvin. De hade därav blivit något berusade. På aftonen vid 22-tiden
hade de tre tillsammans färdats till Granskogen. De två andra männen hade
stannat kvar där, under det att Johansson vid 24-tiden på natten gående
begivit sig mot Köping. I närheten av stora landsvägen Kungsör—Köping
vid en mindre väg ledande till Granskogen hade Johansson sett en cykel
stående mot en lyktstolpe. Johansson hade fått den uppfattningen, att cykeln
vore herrelös, och därför tagit densamma och åkt till Köping. Vid ankomsten
till staden hade han ställt ifrån sig cykeln på Mellangatan, varefter
han begivit sig hem.

Beträffande sina levnadsomständigheter uppgav Johansson, att han vore
född den 11 februari 1913 och son till en numera avliden anläggningsarbetare
och dennes hustru, att han uppfostrats i föräldrahemmet till 18 års ålder,
att han därefter haft säsonganställningar vid anläggningsarbeten i Degerfors,
Karlskoga och Köping, att han vore skriven i Karlskoga och boende i
Anneberg, Köping, hos en uppgiven trädgårdsmästare, att han vore anställd
vid Eternitfabriken i Köping samt att han på grund av försörjningsplikt mot
sin moder icke fullgjort sin värnplikt.

Enligt anteckning i polisrapporten skulle cykeln, som den 22 februari
1943 av en poliskonstapel omhändertagits såsom hittegods, överlämnas till
ägaren.

I målet ingav Blomquist vidare ett av två värderingsmän utfärdat intyg,
enligt vilket cykeln av dem efter besiktning åsatts ett värde av 5 kronor,
ävensom dagsbotsutredning rörande Johansson.

Enligt domboken förekom därefter i målet följande:

”Johansson erkände, att han natten ifråga olovligen tagit cykeln i närheten
av Granskogen, att han å cykeln färdats till Köping, att han där ställt
ifrån sig cykeln å en gata, att han därefter gående begivit sig till sin bostad
samt att han, sedan han sålunda lämnat cykeln, icke befattat sig med
densamma. Johansson förklarade emellertid, att han ’tänkt lämna tillbaka
cykeln’.

Angående sina levnadsomständigheter lämnade Johansson likaledes samma
uppgifter som han lämnat vid polisförhöret.

Målet överlämnades härefter till rättens prövning.”

I därefter meddelat utslag dömde häradsrätten Johansson jämlikt 20 kap.
6 § andra stycket strafflagen för grovt egenmäktigt förfarande att hållas i
fängelse två månader.

Det av Westerlind förda memorialprotokollet i målet innehöll följande:
”Johansson inställde sig personligen och sade sig ha haft för avsikt att återställa
cykeln. Målet överlämnades. 2 mån. fängelse.”

I ett av Melin fört memorialprotokoll fanns rörande målet endast antecknat:
”Sv. pers. Erkännes Utslag i dag 2 mån. fängelse.”

Sedan Johansson besvärat sig över häradsrättens utslag under anhållan
om bötesstraff eller villkorlig dom, förordnade Svea hovrätt örn förundersökning,
varpå sådan verkställdes av Edstam.

I utslag den 25 januari 1944 prövade hovrätten skäligt på det sätt ändra
häradsrättens utslag att, enär anledning funnes till antagande, att Johansson
skulle låta sig rättas utan det ådömda straffets undergående, hovrätten
jämlikt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom förordnade,
att med straffet skulle anstå och på Johanssons uppförande under en prövotid
av tre år samt på omständigheter i övrigt, som angåves i nämnda lag,
skulle bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet. Johansson skulle
under prövotiden stå under övervakning.

I sin till mig insända klagoskrift anförde Johansson följande.

Vid handläggningen den 4 mars 1943 av ovanberörda mål hade Johansson
icke fått tillfälle att framföra något som helst till sitt försvar. Handläggningen
hade inskränkt sig till att Montelius vredgad framhållit, att Johansson
”borde ha bättre förstånd än att åka till en främmande stad och stjäla
cykel”. Någon polisrapport hade Johansson icke fått taga del av, och icke
heller hade hans levnadsomständigheter genomgåtts, trots det att protokollet
innehölle en anteckning örn att så skett. Då Johansson icke tidigare gjort
sig skyldig till någon straffbar handling, ansåge han, att det varit Montelius’
skyldighet att före utslagets meddelande åtminstone låta en förundersökning
utföras. Johansson ville tro, att han haft möjlighet att erhålla villkorlig
dom även i häradsrätten, därest målet fått handläggas på ett lugnt
sätt och Johansson tillåtits framhålla de särskilda omständigheter och skäl,
som uppenbarligen förefunnos för villkorlig dom. Ehuruväl Johansson haft
kostnader för att ernå rättelse, fäste han dock icke alltför stort avseende därvid
utan ville närmast reagera mot Montelius’ sätt att behandla dem, som
komme till rätta inför honom.

Westerlind uppgav beträffande ifrågavarande mål vid förhöret härstädes
följande: Som vanligt hade utslaget i målet varit skrivet före tingssammanträdet.
Oaktat cykelns värde enligt ett i målet företett värderingsintyg uppgått
till endast 5 kronor samt den tilltalade sålunda med mera kvalificerat
uppsåt knappast kunde ha blivit dömd till svårare straff än böter för snatteri,
hade Montelius dömt honom för grovt egenmäktigt förfarande till två
månaders fängelse. Johansson hade för övrigt varit förstagångsförbrytare,
men förundersökning för villkorlig dom hade Montelius ej ifrågasatt. Westerlind
hade påpekat för Montelius, att utslaget ej vore helt oangripligt,
varvid Montelius verkat bestört och anmodat Westerlind att ringa till utställaren
av värderingsintyget, en cykelreparatör vid namn Bandolin. Denne
hade emellertid meddelat, att värderingsintyget i varje fall ej upptagit
ett för lågt värde å cykeln. Snarare hade värdet blivit för högt angivet.

I anledning av Johanssons klagomål anförde Montelius följande.

Vad Johansson önskat framföra till sitt försvar hade han också fått framföra,
nämligen att han tänkt lämna tillbaka cykeln. Montelius hade emellertid
icke ansett sig kunna fästa tilltro till denna Johanssons uppgift, då det
var ostridigt att Johansson icke på något sätt befattat sig med cykeln, sedan
han ställt ifrån sig den på en gata i Köping. Johansson hade vid häradsrätten
ej gjort minsta antydan örn, att det var något ytterligare han önskade
framföra till sitt försvar. Att Montelius ej föranstaltat om förundersökning
hade föranletts därav, att han ansett villkorlig dom ej böra förekomma i
detta fall. Cykelstölderna hade vid den tid, då målet handlades, börjat bliva
allt vanligare i domsagan, och nämnden och Montelius hade talat örn att man
vid cykelstöld ej i annat än särskilt ömmande fall borde giva villkorlig dom.
Johanssons fall hade icke ansetts vara något särskilt ömmande fall. — Johanssons
klagoskrift vore avfattad av Danowsky. Westerlind ginge vid sin
kritik av Montelius’ åtgärder i målet än längre än Danowsky. Han komme
nämligen med det påståendet, att Montelius dömt oriktigt i målet. Westerlind
förklarade, att med hänsyn till att cykeln värderats till endast 5 kronor
Johansson icke bort dömas till svårare straff än böter för snatteri. Tydligen
hade hovrätten ej delat denna Westerlinds åsikt. Westerlind påstode vidare,
att han påpekat för Montelius, att utslaget ej vore helt oangripligt, samt
att Montelius ”därvid verkat bestört”. Detta senare bestrede Montelius på
det bestämdaste. Westerlinds uttalanden vore ett exempel på hur Westerlind
tilläte sig komma med hart när vilka ovederhäftiga uppgifter och påståenden
som helst.

Blomquist uppgav vid förhöret inför landsfogden, att han ville minnas,
att målet mot Johansson varit ett av de fall, då den tilltalade endast tillfrågats,
om han erkände, och knappt hunnit fram till domarbordet, innan
frågan framställts till honom. Handläggningen hade gått mycket fort. Johansson
hade velat yttra sig i målet. Ett kort inlägg hade han även hunnit
göra men då av Montelius upplysts örn att detaljerna i målet vore kända
för rätten och att till dessa ämnade man taga hänsyn. Vidare hade Montelius
upplyst Johansson, att cykellån numera kunde bedömas lika svårt
som stöld. Därefter hade Johansson fått gå och sätta sig.

Sedan innehållet i memorialet och domboken föredragits för Blomquist,
sade sig denne icke ha annat att tillägga, än att den tilltalades levnadsomständigheter
absolut icke blivit fullständigt genomgångna vid rätten.

Med anledning av innehållet i Johanssons klagoskrift anförde Blomquist,
att han icke kunde erinra sig, att Montelius i vredgad ton tillsagt den tilltalade,
att ”denne borde lia bättre förstånd än att fara till en främmande
stad och stjäla en cykel”. Dock ville Blomquist minnas, att Montelius i
sträng ton tilltalat Johansson angående det olämpliga i dennes handlingssätt.

II. Till Snevringe tingslags häradsrätts sammanträde den 10 januari

1944 hade landsfiskalen Gråberg å tjänstens vägnar instämt fabriksarbetaren
Sten Westerlund i Runsvik, Matfors i Västernorrlands län, med yrkande
örn ansvar ”dels för det han vid något tillfälle omkring den 20 november
1943 i smedjan vid bultfabriken i Hallstahammar ur en låda invid
en maskin olovligen tillgripit 2 st. 1 kr.-mynt, tillhöriga bultfabriksarbetaren
Sven Ernst Sahlin, dels för det han den 30 november omkring klockan
11 e. m. i smedjan vid bultfabriken olovligen tillgripit ett väckarur, värt
2 kronor 50 öre och tillhörigt bultfabriksarbetaren Karl Arvid Andersson,
dels för det han den 2 december 1943 omkring klockan 11 e. m. utanför
Carl E. Petterssons handelslokal i Tomtebo, Hallstahammar, olovligen tillgripit
en där stående pappkartong, innehållande en överrock och en klädning,
värda tillhopa 105 kronor, och adresserad till klädeshandlaren Nils Eklund
i Hallstahammar, och dels för det han den 11 december 1943 omkring
klockan 7 e. m. förtärt medhavda rusdrycker i Centralkaféets serveringslokal
i Tomtebo, Hallstahammar”.

Vid upprop av målet den 10 januari 1944, då Montelius förde ordet i
rätten, inställde sig Gråberg men lät Westerlund sig icke avhöra.

Gråberg ingav dels prästuppgift angående Westerlund, som var född den
8 december 1925, dels ett meddelande från fångvårdsstyrelsen att Westerlund
icke förekomme i straffregistret och dels en av t. f. polisöverkonstapeln
Eric Hedlund den 14 december 1943 upprättad polisrapport. Enligt denna
rapport hade Westerlund vid hållna polisförhör erkänt de nu åtalade brotten
samt lämnat en utförlig redogörelse för sina levnadsomständigheter, varjämte
vederbörande målsägare blivit hörda.

Vidare ingav Gråberg två värderingsbevis samt dagsbotsutredning rörande
Westerlund.

Beträffande vad därefter förekom i målet innehåller den upprättade domboken
följande:

”Senare på dagen inställde sig Westerlund. Han uppgav såsom ursäkt till
att han inställde sig för sent, att han ända från tidigt på morgonen befunnit
sig på tågresa från hemorten.

Vid med Westerlund därefter i Gråbergs närvaro hållet förhör erkände
Westerlund vad i målet lades honom till last. — Rörande de närmare omständigheterna
vid tillgreppen lämnade Westerlund samma uppgifter sorn
han lämnat vid polisförhöret. — Westerlund förklarade, att han djupt ångrade
vad han förbrutit samt att han föresatt sig att för framtiden avhålla
sig från varje slag av oärlighet. — Westerlund anhöll att häradsrätten måtte
giva honom villkorlig dom.

Rörande sina levnadsomständigheter lämnade Westerlund samma uppgifter
som han lämnat vid polisförhöret.

Häradsrätten prövade jämlikt lagen den 22 juni 1939 örn särskild förundersökning
i brottmål skäligt besluta om dylik undersökning med för -

klaring, att förundersökaren med avseende å Westerlunds person företrädesvis
skulle utreda förutsättningarna för villkorlig dom.

Till förundersökare förordnade häradsrätten tingsnotarien Lars Dalgren.

I avvaktan på förundersökningen uppsköts målet till den 7 februari 1944.

Westerlund erhöll meddelande, att han å uppskovsdagen icke behövde
iakttaga inställelse.”

Den 7 februari 1944 företogs i närvaro av Gråberg målet till förnyad
handläggning. Westerlund kom icke tillstädes.

Sedan rättens ordförande, Montelius, meddelat, att från Dalgren inkommit
en i domboken intagen förundersökningsrapport rörande Westerlund,
samt Dalgren tillerkänts ersättning för undersökningen, förklarade Gråberg
sig tillstyrka villkorlig dom för Westerlund och överlämnade målet till
rättens prövning.

I därefter meddelat utslag dömde häradsrätten Westerlund jämlikt
20 kap. 1 och 2 §§ samt 5 kap. 2 § strafflagen ävensom 13 och 17 § § förordningen
den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria drycker,
jämfört med 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, för stöld, snatteri samt förtärande
av rusdrycker å nykterhetskafé att hållas i fängelse tre månader.
Enär emellertid skälig anledning funnes att antaga, att Westerlund utan
att undergå straffet skulle avhålla sig från att ånyo begå brott, förordnade
häradsrätten jämlikt 1 § lagen den 22 juni 1939 örn villkorlig dom, att med
straffets verkställande skulle villkorligt anstå, i det att på Westerlunds uppförande
under en prövotid av tre år och på övriga omständigheter, som angivas
i nämnda lag, skulle bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet.
Westerlund skulle under prövotiden stå under övervakning.

Vid min inspektion å domsagans kansli uppgav Edstam beträffande nyssnämnda
mål följande: Då Westerlund vid pårop av målet icke inställt sig,
hade han blivit dömd för förfallolös utevaro, varjämte målet uppskjutits
till den 7 februari 1944, då Westerlund vid vite av 50 kronor skulle komma
tillstädes. Sammanträdet hade avslutats klockan 15, varefter Montelius,
nämndemännen och notarierna intagit middag hos Gråberg. Under middagen
hade en person meddelat, att Westerlund anlänt. Montelius hade då
genmält: ”Det var tråkigt. Det kan vi ej göra något åt utan får taga upp
det nästa gång.” En stund senare hade Montelius emellertid framhållit, att
det vore synd örn Westerlund, örn denne skulle nödgas resa hem ända till
Matfors med oförrättat ärende, samt yttrat till Gråberg: ”Korn med, så hör
vi karlen.” Montelius och Gråberg hade därefter avlägsnat sig till ett bredvidliggande
rum. Efter en stund hade de återkommit, och Montelius hade
då sagt till Edstam: ”Nu må du tro, att han blev ordentligt hörd.” Bötesbeslutet
och vitesföreläggandet hade icke antecknats i domboken, i vilken däremot
intagits ett svaromål av Westerlund och ett beslut om förundersökning.

Det av Edstam förda memorialprotokollet innehöll rörande målet: ''Ingen
part. 25 för utevaro. 50 kr. vite.”

I sitt yttrande anförde Montelius i denna del följande.

Vad Edstam uppgivit om Montelius’ åtgärder i samband med Westerlunds
för sena ankomst vore riktigt. I januari 1944 hade Westerlund varit
bosatt hos sina föräldrar i Matfors, ett par mil utanför Sundsvall. Matfors
vore icke järnvägsstation. Tågförbindelserna mellan Sundsvall och tingsorten
Kolbäck vore besvärliga. Westerlund hade tydligen tingsdagen givit
sig av hemifrån mellan klockan 4 och 5 på morgonen. Till Kolbäck hade
han kommit klockan 15,20 eller 20 minuter efter det häradsrättens sammanträde
slutat. Gråbergs bostad — där Montelius, nämndemännen, landsfiskalerna
och notarierna intogo sin middag — läge alldeles bredvid tingshuset.
När Westerlund vid framkomsten till tingshuset fått höra, att de
alla voro samlade i Gråbergs bostad, hade han genast gått dit. Montelius
hade till en början, på sätt Edstam också uppgivit, förklarat, att det ej var
något att göra åt saken. När Montelius emellertid närmare tänkt över hur
saken låg till, hade han funnit det icke vara rimligt att låta ynglingen fara
tillbaka hela den långa vägen till Matfors, ej blott med oförrättat ärende
utan t. o. m. bötfälld för förfallolös utevaro samt vid 50 kronors vite förelagd
att om fyra veckor göra örn den långa, dyrbara resan. Det syntes försvarligt
att ynglingen trott, att han skulle hinna fram till Kolbäck innan
häradsrättens sammanträde för dagen var slut, och han måste ju anses
ha gjort vad man rimligen kunde begära för att söka efterkomma föreläggandet
örn inställelse vid rätten. Därför hade Montelius förhört ynglingen
som om han kommit tillstädes inför häradsrätten samt låtit honom slippa
böterna. Detta Montelius’ förfaringssätt hade i hög grad gillats av både
nämndemän och landsfiskal. Det syntes svårt att tro, att det varit av
ivrande för rättsvården Edstam angivit Montelius för berörda förfarande.

Gråberg uppgav vid förhöret inför landsfogden beträffande ifrågakomna
mål följande: Då målet påropats, hade Westerlund varit frånvarande. Westerlund
hade dömts för utevaron, och målet hade uppskjutits till nästa
ting. Efter sammanträdet hade rättens ledamöter intagit middag i Gråbergs
bostad. Montelius hade bjudit på middagen, som beställts från Gästgivaregården
i Kolbäck. I början av middagen hade tingshusvaktmästaren
eller dennes hustru ringt och meddelat, att Westerlund kommit med
y2 4-tåget och således kommit för sent. Då Gråberg vetat, att Westerlund
rest ända från Norrland, hade Gråberg svarat: ”Skicka hit pojken till kontoret,
så skall jag tala nied hovrättsrådet, örn det går att hjälpa honom på
något sätt.” Sedan Gråberg därefter omtalat för Montelius hur det förhöll
sig, hade Westerlund fått komma in på Gråbergs kontor, där lian hörts
(iver åtalet av Montelius i närvaro av Gråberg. Montelius hade först frågat
örn anledningen till att Westerlund kommit för sent, vartill denne svarat,

att han läst tågtidtabellen fel. Montelius hade då yttrat: ”Vi skall väl hjälpa
dig, sa att du slipper aka genom halva Sverige en gång till.” Gråberg hade
tagit fram sin akt i malet, som han tillhandahållit Montelius. Med ledning
av handlingarna hade Montelius frågat Westerlund, om han erkände brottet,
vartill denne svarat jakande. Någon genomgång av rapporten hade ej
skett, utan Westerlund hade ”fått den vanliga läxan, att han skulle sköta
sig väl för framtiden ’. Montelius hade beslutat om förundersökning beträffande
Westerlund, i samband varmed han yttrat, att levnadsomständigheterna
ju sågo bra ut. Målet hade uppskjutits till följande ting, då Westerlund
icke skulle behöva komma tillstädes, eftersom han bodde så långt från
Kolbäck. Handläggningen hade tagit troligen omkring 5—6 minuter i anspråk.
Därefter hade Montelius och Gråberg återvänt till matbordet, och
hade Montelius för nämndemännen redogjort för vad som förekommit.

III. Till Snevringe tingslags häradsrätts sammanträde den 22 november
1943 instämde landsfiskalen Fröling å tjänstens vägnar Arne Jansson med
yrkande örn ansvar för det han den 5 maj 1943 olovligen tillgripit en kontoristen
R. B. Dahl i Surahammar tillhörig herrcykel, värd minst 150 kronor.

Då målet den 22 november, under ordförandeskap av Montelius, företogs
till handläggning, inställde sig, i närvaro av Fröling såsom åklagare och
målsägandeombud, Jansson personligen.

Enligt företett meddelande fran fångvårdsstyrelsen förekom Jansson, som
är född år 1926, icke i straffregistret.

Hörd i saken bestred Jansson, att han olovligen tillgripit cykeln, samt
gjorde gällande att han, pa sätt han tidigare vid polisförhör uppgivit, tillbytt
sig densamma av en okänd person, därvid Jansson i utbyte lämnat en honom
tillhörig gammal cykel och en kontant mellanavgift av 75 kronor. Enligt
domboken i målet förklarade Jansson vidare, att han redan från början
misstänkt, att den cykel han erhållit vid bytet tillgripits av den andre personen,
och att han även tillfrågat denne därom men fått ett nekande svar.

Sedan malet efter avslutad handläggning överlämnats till prövning, förordnade
häradsrätten, att rörande Jansson skulle verkställas sådan förundersökning,
som avsågs i 1 § tredje stycket lagen den 6 juni 1924 innefattande
bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga.
Till förundersökare utsåg häradsrätten Lien. I avbidan på förundersökningen
ävensom för läkarundersökning och hörande av Janssons fader
rörande lämpligheten för Jansson av tvångsuppfostran i stället för straff
uppsköts målet till den 10 januari 1941.

Vid förnyad handläggning av målet den 10 januari anmälde rättens
ordförande, Montelius, att fran Lien inkommit förundersökningsinstrument
med tillhörande handlingar, vilket instrument i domboken intogs såsom
”bil. 2”. På begäran av Jansson blev målet uppskjutet till den 7
februari 1944.

Med den till mig den 27 januari 1944 inkomna klagoskriften överlämnade
Lien en den 31 december 1943 dagtecknad förundersökningsrapport
rörande Jansson, i vilken rapport Lien under rubriken Upplysningar i
övrigt angående den tilltalades karaktär och personliga förhållanden m. m.”
anfört bland annat följande:

”Jansson hade uppfostrats i föräldrahemmet, tills han fyllt åtta år, då
han på grund av smärre snatterier blivit omhändertagen av barnavårdsnämnden
i Romfartuna. Genom nämndens försorg hade han intagits a
Kumla barnhem. Å detta barnhem hade han fått kvarstanna., tills han fyllt
tio år. År 1936 hade han utackorderats till lantbrukaren Axel Johansson
i Algryt, Kungsör. Under sin vistelse hos Johansson hade han genomgått
Kungsörs folkskola samt även konfirmerats i Kungsörs kyrka. Någon gång
på våren 1942 hade han återvänt till föräldrahemmet i Tortuna och alltsedan
dess hade han bott hos föräldrarna. Hans nuvarande adress vore
Boston, Seglingsberg.

Angående det brott för vilket Jansson tilltalats, förklarade han, att han
vid köpet icke reflekterat över, huruvida cykeln varit stulen eller icke; han
hade icke haft anledning misstänka, att cykeln icke varit säljarens egendom.
Vem denne senare vore, visste Jansson icke, då han icke kände mannen.
Först senare hade den tanken runnit upp hos honom, att cykeln vore

stulen.-----------------------

Av vad ovan anförts framgår, att Arne Jansson haft ett mycket brokigt
förflutet. Det synes emellertid mycket vara föräldrahemmets dåliga atmosfär,
som orsakat, att han kommit på sned med tillvaron. Trots de dåliga
vitsord, han under förundersökningen erhållit, är det min bestämda uppfattning,
att Jansson i grunden icke är den asociala individ, han utmålats
vara. Med avseende på hans läggning synes mig en skyddsåtgärd i form
av tvångsuppfostran vara helt olämplig för att icke säga direkt skadlig.
Enligt mitt förmenande skall däremot en vård i frihet under betryggande
former på honom ha ett så gynnsamt inflytande, att det asyftade resultatet
därigenom vinnes. Jag får därför vördsamt tillstyrka villkorlig dom med
övervakning; denna torde förenas med föreskrifter för Jansson att foga sig
i övervakarens anordningar. Till övervakare får jag föreslå fjärdingsmannen
Knut Andersson i Ramnäs, vilken även förklarat sig villig åtaga sig uppdraget.”

I klagoskriften jämte ett den 2 februari 1944 inkommet tillägg till densamma
anförde Lien i huvudsak följande.

Ovan omfömailda förundersökningsrapport hade Lien, som icke i sam
band med förordnandet såsom förundersökare fått några direktiv beträf
lande undersökningen, uppsatt efter personligt samtal med Jansson och
inhämtande av upplysningar från olika personer, vilka ägde kännedom örn
honom. Visserligen hade under förundersökningen framkommit åtskilliga
för Jansson graverande omständigheter, men Lien hade dock ansett sabora
bestämt tillstyrka villkorlig dom. Då Jansson den 22 november 1943

icke erkänt vad som lagts honom till last, syntes Montelius ha bestämt sig
för att döma Jansson till tvångsuppfostran. Lien hade åhört handläggningen
av målet sagda dag. Utan att någon utredning av saken ägt rum hade
Montelius utsatt Jansson för synnerligen kraftiga påtryckningar i syfte att
framtvinga ett erkännande. Jansson hade hela tiden vidhållit att han var
oskyldig till tillgreppet, men under den psykiska press, för vilken han var
föremål, hade han brustit i våldsam gråt, allt under det han försäkrat: ”Jag
har inte tagit cykeln.” Ännu en halvtimme efter målets handläggning hade
Jansson suttit i förstugan och gråtit. Behandlingen av Jansson hade väckt
allmän förstämning i tingssalen. Sedan Jansson lugnat sig efter de påfrestningar,
för vilka han blivit utsatt, hade Lien haft ett personligt samtal
med honom i ett av förrummen till tingssalen. Efter tillsägelse av Lien
hade Jansson inställt sig å tingshuset i Köping den 11 december för att
bliva ingående hörd rörande sina personliga förhållanden. Emellertid hade
Lien denna dag fått förhinder, varför Jansson hörts av Edstam. Efter detta
förhör hade Edstam delgivit Lien sina intryck. Edstam hade ansett, att
Jansson, som verkat att i grund och botten vara snäll och hygglig, bort
fa en chans att genom villkorlig dom med stränga föreskrifter uppnå en
sundare livsföring. De av Edstam uttalade synpunkterna hade till alla
delar överensstämt med de intryck, Lien själv erhållit av Jansson.

Den 7 januari 1944, anförde Lien vidare, hade Lien avlämnat förundersökningsrapporten
i underskrivet skick till Montelius. På morgonen påföljande
dag hade Montelius till Lien yttrat ungefär följande: ”Vad menar
du med att tillstyrka villkorlig dom, när Jansson får så dåliga vitsord.” Lien
hade då redogjort för sin ståndpunkt, varvid Edstam, som var närvarande,
till alla delar instämt med Lien. Därefter hade intet vidare yttrats i denna
sak förrän senare samma dag, sedan Lien tagit farväl och stått i begrepp
att lämna tingshuset. Detta hade varit en lördag och Lien hade påföljande
måndagsmorgon skolat resa från Köping till Örebro för fullgörande av militär
beredskapstjänstgöring. Då Lien med ytterkläderna påtagna varit på
utgående, hade Montelius ropat honom tillbaka, Då Lien kommit in på
Montelius’ rum, där Edstam även befann sig, hade Montelius yttrat ungefär
följande: ”Jag har tänkt på den här förundersökningen hela dagen, och
du måste verkligen skriva örn den. Örn målet går vidare, är det förargligt
för dig att ha tillstyrkt villkorlig dom i ett fall sådant som detta.” Lien
hade emellertid vldhalht den ståndpunkt, för vilken han redan på morgonen
redogjort, samt vägrat att göra någon ändring i rapporten. Montelius
hade därvid yttrat: ”Ja, då får det väl stå, som det står.” Därefter hade
Lien avlägsnat sig och sedan icke vidare besökt tingshuset. Enligt vad Lien
av Sahlquist och Edstam inhämtat hade därefter tilldragit sig följande. Den
19 januari hade Montelius till Edstam överlämnat det ena exemplaret av
Liens förundersökningsrapport, försett med ett antal med blyerts verkställda
tillägg och ändringar, ävensom ett på särskilt papper gjort utkast

till nytt slutomdöme. Montelius hade tillsagt Edstam att vidarebefordra
dessa handlingar till Lien och därjämte yttrat: ”Hälsa Sverker, att om han
inte skriver örn förundersökningen, kan han inte påräkna några förordnanden
i domsagan.” Edstam hade omedelbart gått in till Sahlquist och omtalat
detta besked, vilket båda funnit upprörande. Sedermera hade Edstam
begivit sig till Liens bostad, där han sammanträffat med Liens hustru och
en väninna till henne. Edstam hade framfört hälsningen och överlämnat
handlingarna. Vid den diskussion, som därefter uppstått, hade Edstam
yttrat ungefär följande: ”Örn jag vore som Sverker, skulle jag skriva örn
förundersökningen, ty i annat fall är det ju ingen mening, att han går
kvar i domsagan.” Montelius hade flera gånger beklagat sig för Sahlquist
över att Lien i sin rapport tillstyrkt villkorlig dom. Vid ett av dessa tillfällen,
antingen omedelbart före eller strax efter den till Edstam framförda
hälsningen, hade Montelius ordagrant yttrat: ”Du förstår väl, att jag inte
kan ha en notarie, som skriver sådana här förundersökningar.” Advokaten
Sjöstrand hade efter tingssammanträdet den 10 januari för Janssons räkning
beställt protokoll i målet. Då Montelius icke kunnat tillställa honom
någon protokollsutskrift, förrän Montelius erhållit förundersökningsrapporten
åter från Lien, hade Montelius vid flera tillfällen uttalat sin otålighet
över att icke rapporten anlände. Vid ett av dessa tillfällen hade Montelius
till Sahlquist, i det han visade på ett å kansliet kvarliggande exemplar av
Liens rapport, yttrat: ”Det får inte stå på det här sättet.”

Vidare anförde Lien: Vid en jämförelse mellan Liens till häradsrätten
ingivna rapport angående förundersökningen och Montelius’ ändringsförslag
framginge bland annat, att Lien — örn han tillmötesginge Montelius
begäran — skulle nödgas lämna den osannfärdiga uppgiften, att Jansson
vid samtal med Lien sagt sig vid förvärvet ha ”misstänkt att cykeln icke
varit säljarens egendom”, och detta ehuru Jansson, såsom i förundersökningsrapporten
tydligt utsagts, försäkrat Lien, att han ”icke haft anledning
misstänka att cykeln icke varit säljarens egendom”. Därtill komme, att
Lien skolat nödgas att i strid mot sin övertygelse göra gällande, att tvångsuppfostran
vore ”det lämpligaste för Jansson”. I denna svåra belägenhet
såge Lien sig nödsakad att hänvända sig till J. O. med hemställan örn stöd.
För omkring fem månader sedan hade Lien med sin familj flyttat till
Köping. En flyttning till annan ort och de därmed förbundna kostnaderna
skulle för Lien innebära ett avsevärt ekonomiskt avbräck. Å andra sidan
vore det meningslöst att kvarstanna i Montelius’ domsaga, därest Lien
icke kunde påräkna de för full tingsmeritering erforderliga förordnandena.
Det vore ställt utom allt tvivel, att ett dylikt hot från Montelius’ sida vore
allvarligt menat.

Å den hit överlämnade förundersökningsrapporten voro — uppenbarligen
med Montelius’ handstil — med blyerts verkställda en del ändringar

och tillägg. Sålunda hade det stycke i förundersökningsrapporten, som började
med orden ”Angående det brott”, föreslagits ändrat till följande:

”Angående det brott för vilket Jansson tilltalats, förklarade han, att han
vid köpet icke reflekterat över, huruvida cykeln varit stulen eller icke; han
hade emellertid misstänkt, att cykeln icke varit säljarens egendom. Vem
denne senare vore, visste Jansson icke, då han icke kände mannen.”

Det av Lien i klagoskriften omförmälda, av Montelius utarbetade förslaget
till utlåtande i rapporten, vilket förslag var skrivet med blyerts och avsett
att sättas i stället för sista stycket i Liens rapport, var av följande lydelse:

”Från barnavårdsnämnden i Romfartuna har införskaffats en del protokollsutdrag
och avskrifter av handlingar rörande J. Dessa handlingar biläggas.

Vid undersökningen finner jag följande hava framkommit. J—s föräldrahem
måste anses vara ett dåligt hem och J—s föräldrar hava icke ägt
förmåga att ordentligt uppfostra J. — Sedan han redan som 8-åring omhändertagits
av vederbörande barnavårdsnämnd, hava försök gjorts på olika
sätt att få J. uppfostrad till skötsamhet och ärlighet. Detta har emellertid
icke lyckats. J. har alltsom oftast gjort sig skyldig till oärlighet. Från det
fosterhem — som nämnden skaffat honom och vilket hem av nämndens
ordförande betecknas som ett enastående bra fosterhem — avvek J. efter
att hava gjort inbrott och olovligen tillägnat sig en del av fosterföräldrarnas
tillhörigheter. Sedan J. avvikit från fosterhemmet, har han tidvis haft arbetsanställning
på olika håll men lämnat dessa anställningar efter jämförelsevis
kort tid.

På grund av vad sålunda förekommit anser jag det lämpligaste för J. vara,
att han erhåller tvångsuppfostran.

Skulle emellertid Hrn finna, att J. bör erhålla villkorlig dom, anser jag,
att J. bör stå under en kraftig övervakares ledning, och får jag för sådant
fall vördsamt föreslå till övervakare fjärdingsmannen Knut Andersson i
Ramnäs, vilken förklarat sig villig att bli övervakare för J.”

I den från Sjöstrand hit inkomna klagoskriften rörande ifrågavarande mål
anförde Sjöstrand, att han varit närvarande vid tingssammanträdet den 10
januari 1944. Innan målet mot Jansson påropats, hade Sjöstrand sammanträffat
med i rätten tjänstgörande häradsdomaren Hult. Därvid hade ifrågavarande
mål kommit på tal, och Hult hade omtalat för Sjöstrand, att förundersökaren
tillstyrkt villkorlig dom. Sjöstrand hade sedan åhört Montelius’
handläggning av målet. Därvid hade Montelius meddelat, att förunder-,
sökning förelåg och att densamma innehöll ”graverande saker” för Jansson.
Däremot hade icke förundersökningsrapporten föredragits, varför parterna
i målet aldrig fått någon kännedom om vad densamma innehöll. Detta hade
förefallit Sjöstrand egendomligt. Jansson hade sedermera vänt sig till Sjöstrand
och begärt, att Sjöstrand skulle biträda honom i målet vid nästföljande
rättegångstillfälle, den 7 februari 1944. I brev den 17 januari 1944
hade Sjöstrand hos domhavanden hemställt om fri rättegång för Jansson

och begärt att i fri rättegång få protokollen i målet för de två tidigare rättegångstillfällena.
Härpå hade Sjöstrand den 19 januari 1944 erhållit ett svar
från Montelius, vari denne meddelade, att han i anledning av förfrågningen
om fri rättegång ansett sig icke böra giva Jansson fri rättegång. Emellertid
skulle Sjöstrand lösenfritt få låna ett exemplar av protokollen. Samtidigt
hade Montelius meddelat, att han förmodade, att tvångsuppfostran skulle
,?bli det lämpligaste för Jansson”. Det hade förefallit Sjöstrand förvånansvärt,
att Montelius före målets avdömande meddelat Sjöstrand, vilket straff
Jansson enligt Montelius’ uppfattning borde erhålla. Det hade också verkat
egendomligt, att Montelius yttrat denna uppfattning, trots att förundersökaren
kommit till det resultatet, att tvångsuppfostran icke borde ifrågakomma
utan villkorlig dom tillämpas. Den 27 januari hade Sjöstrand till
låns erhållit protokollen i målet. I protokollen funnes icke förundersökningsrapporten
återgiven. Även detta hade verkat synnerligen egendomligt. Förhållandena
hade emellertid blivit fullständigt klarlagda genom Liens anmälan.

Vid klagoskriften var fogad en bestyrkt avskrift av utdrag ur Snevringe
tingslags häradsrätts dombok den 10 januari 1944 i målet mot Jansson, i
vilket utdrag Liens i domboken såsom bilaga 2 intagna förundersökningsinstrument
icke var återgivet.

Med en den 1 februari 1944 hit inkommen skrift överlämnade Sjöstrand
sedermera en såsom bilaga 2 betecknad avskrift av Liens förundersökningsi
apport. Sjöstrand meddelade därvid, att Montelius den 28 januari 1944,
under åberopande av att ”förundersökningsinstrumentet rörande Jansson
icke kom med när protokollen översändes”, till Sjöstrand översänt berörda
avskrift. Orsaken till att Sjöstrand icke erhållit förundersökningsrapporten
samtidigt med protokollet vore enligt Sjöstrands mening uppenbarligen icke
den av Montelius angivna, utan den att Montelius tänkt sig, att den rapport,
som skolat intagas i domboken för den 10 januari, skolat få helt annat
innehåll än den av Lien avfattade.

Vid den av mig verkställda inspektionen berättade Edstam rörande ifrågavarande
mål följande: Edstam hade fört memorialprotokollet vid tingssammanträdet
den 22 november 1943. Redan dagen före sammanträdet hade
Montelius beträffande Jansson yttrat: ”Nu har jag skrivit utslaget på stöld
för den här mannen.” Vid detta tillfälle hade jämväl Sahlquist varit närvarande.
När målet sedan handlagts av Montelius, hade någon egentlig utredning
rörande brottet icke förekommit, och Montelius hade icke hört Jansson
beträffande levnadsomständigheterna. Handläggningen hade uteslutande
gått ut på att få Jansson att erkänna, att han stulit cykeln. Jansson hade
nämligen gjort gällande, att han köpt cykeln av en för honom okänd man.
Cykeln hade stulits i Surahammar, och Jansson hade förnekat, att han vid
det tillfälle, då cykeln tillgripits, befunnit sig därstädes. Montelius hade till
en början sökt förmå Jansson att medgiva, att han vid tillfället varit i Sura -

hammar. Då Jansson vidhållit sitt förnekande därutinnan, hade han fått
redogöra för de närmare omständigheterna vid cykelköpet. Han hade då
uppgivit, att han först misstänkt att cykeln varit stulen och därför frågat
säljaren örn så vore förhållandet, vilket denne förnekat, att han av säljarens
svar fått sina misstankar skingrade, varför han köpt cykeln, samt att han
sedermera åter kommit att misstänka, att cykeln möjligen varit stulen.
Montelius hade därefter en längre stund på allehanda sätt sökt få fram ett
erkännande från Janssons sida därom att det varit Jansson, som tillgripit
cykeln. Montelius hade därvid tilltalat Jansson i sträng ton och enligt sin
vana sagt bland annat: ”Jag hade tänkt att du skulle få villkorlig dom, men
håller du på med detta, får du tvångsuppfostran.” Enligt Edstams uppfattning
hade Jansson blivit nedbruten av Montelius’ förhörsmetod. Jansson
hade sålunda gråtit våldsamt och ideligen bedyrat: ”Jag har inte tagit cykeln.
” Edstam hade känt sig upprörd över Janssons behandling och hade
skämts över att behöva biträda vid en sådan rättsförhandling.

Sedan Edstam därefter fått taga del av innehållet i Liens till mig ingivna
klagoskrifter, förklarade sig Edstam kunna vitsorda riktigheten av de däri
lämnade uppgifterna, i vad honom anginge, samt berättade ytterligare följande:
Sedan handläggningen av målet mot Jansson den 22 november 1943
avslutats, hade Lien haft ett samtal med Jansson, varvid överenskommits,
att Jansson, förmodligen den 18 december 1943, skulle infinna sig i Köping
för ytterligare samtal med Lien. Lien, som emellertid fått förhinder och
blivit nödsakad resa till Örebro, hade ombett Edstam att höra Jansson. På
överenskommen tid hade därför Edstam sammanträffat med Jansson och
hört denne under tre timmar, varom han sedermera lämnat redogörelse till
Lien. Såvitt Edstam erinrade sig hade Montelius, sedan han erhållit förundersökningsrapporten
från Lien, flera gånger talat med denne och anmodat
honom att ändra densamma. Lien hade emellertid kort därefter avrest från
Köping för fullgörande av militärtjänstgöring. Vid ett tillfälle i mitten av
januari 1944 hade Edstam blivit inkallad till Montelius, som då suttit och
läst de av Lien upprättade förundersökningsrapporterna beträffande Jansson
och Ejnar Elof Karlsson. Karlsson hade tidigare av häradsrätten dömts
till ovillkorligt frihetsstraff, men målet hade på besvär av Karlsson av hovrätten
återförvisats till häradsrätten. Montelius hade yttrat, att ingendera
av dessa förundersökningar kunde godtagas. Detta yttrande hade i vad anginge
Karlsson av Montelius motiverats med, att man ej kunde uttrycka
sig som Lien gjort utan måste skriva försiktigare, då ju häradsrätten en
gång dömt Karlsson till frihetsstraff utan att giva honom villkorlig dom.
Lien hade nämligen uttalat som sin åsikt, att en villkorlig dom för Karlsson
ur alla synpunkter måste anses vara mest lämplig. Montelius hade därjämte
beklagat sig över att landsfogden tvingat honom att vid handläggningen
läsa upp Liens utlåtande beträffande Karlsson. Av Montelius’ berörda
yttranden hade Edstam fått den uppfattningen, att det ursprungligen

varit Montelius’ avsikt att låta Lien ändra förundersökningsrapporten angående
Karlsson, men att detta icke låtit sig göra, sedan rapporten föredragits
vid rätten. Om förundersökningsrapporten angående Jansson hade
Montelius vid det omtalade tillfället sagt: ”Hälsa Sverker, att örn han inte
skriver örn förundersökningen, kan jag inte ge honom några förordnanden i
domsagan.” Montelius hade icke närmare angivit, vad han avsett med ’ förordnanden”.
Omedelbart efter samtalet med Montelius hade Edstam omtalat
för Sahlquist vad Montelius yttrat. Den 27 januari hade Montelius
haft ett telefonsamtal med tidningen Svenska Dagbladet, som önskat erhålla
ett uttalande beträffande Liens anmälan till J. O. Montelius hade blivit
fullständigt överrumplad av underrättelsen att Lién angivit honom samt
förklarat sig ha menat, att han i fortsättningen icke kunde meddela förordnande
för Lien att hålla någon ytterligare förundersökning. Efter samtalet
hade han anmodat Edstam att resa till Örebro och uppsöka Lien för att
söka förmå denne att återtaga sin anmälan till J. O. ”Allt skulle i så fall
vara glömt.” Montelius hade tillagt: ”Nu måste de förstå i hovrätten, att
det är något galet i domsagan.” Edstam hade då ännu icke nämnt något
till Montelius om sina i Liens skrift till J. O. omförmälda samtal med Liens
hustru och Sahlquist. För att vara säker örn att träffa Lien i Örebro hade
Edstam telefonerat till Liens föräldrahem därstädes, varvid Liens moder
omtalat, att Lien vore på fälttjänstövning och därför icke vore anträffbar.
På grund av denna upplysning hade Edstam icke rest till Örebro. — Några
dagar därefter hade Montelius varit sysselsatt med att avfatta en förklaring
till J. O. rörande Liens anmälan. Edstam hade då meddelat Montelius, att
han omtalat allt, som förevarit, för Liens hustru och Sahlquist. Montelius
hade då yttrat: ”Då får jag skriva om det.” Han hade tydligen vid avfattandet
av sin förklaringsskrift utgått ifrån, att Edstam icke omtalat för fru
Lien och Sahlquist vad som förekommit. Vid handläggningen av målet mot
Jansson den 10 januari hade den av Lien upprättade förundersökningsrapporten
beträffande Jansson icke upplästs av Montelius.

Särskilt tillfrågad uppgav Edstam, att han, som under sin tjänstgöring
i domsagan verkställt flera förundersökningar, icke råkat i konflikt med
Montelius på grund av därmed sammanhängande spörsmål. Edstam hade
hört berättas, att Vanäs däremot fått obehag, enär han vågat företräda en
annan mening än Montelius beträffande utlåtanden vid förundersökningar.

Vid inspektionen fick Sahlquist taga del av Liens klagoskrifter, och berättade
Sahlquist därefter följande: Montelius hade vid ett tillfälle yttrat
till Sahlquist: ”Här har jag två förundersökningar, som jag ej är nöjd med.”
Den ena av dessa förundersökningar, vilka verkställts av Lien, hade avsett
Ejnar Elof Karlsson och den andra Jansson. Montelius hade därefter för
Sahlquist föredragit målet mot Jansson. Av denna föredragning hade Sahlquist
fått den uppfattningen, att tvångsuppfostran vore lämpligare än villkorlig
dom för Janssons tillrättaförande. På grund därav hade Sahlquist

(\ Justitieombudsmannens iitnb e t nb ernt telse till arn riksdag.

yttrat: På den föredragning, jag nu hört, skulle jag votera för tvångsuppfostran.
” Montelius hade därpå talat om målet mot Karlsson samt yttrat,
att båda förundersökningsrapporterna borde skrivas om. Sahlquist kunde
dock ej erinra sig, i vilka avseenden Montelius önskat få rapporterna omskrivna.
Samma dag Lien lämnat kansliet för att inställa sig till militärtjänstgöring
hade Sahlquist efter hemkomsten till sin bostad genom sin
hustru fått en hälsning från Lien, att denne av Montelius anmodats att
skriva örn ”förundersökningen”. Sahlquist hade förstått, att med ”förundersökningen”
avsetts den av Lien beträffande Jansson upprättade förundersökningsrapporten.
Någon dag därefter hade Edstam uppsökt Sahlquist å
dennes arbetsrum på kansliet samt yttrat: ”Kan du tänka dig, att jag fått
order av Montelius att skicka det här till Sverker med tillsägelse, att han
måste skriva örn det, för annars får han inga förordnanden i domsagan.”
Edstam hade därvid uppvisat förundersökningsrapporten beträffande Jansson.
Oaktat Sahlquist för sin del ansett, att Jansson borde ådömas tvångsuppfostran,
hade Sahlquist i likhet med Edstam funnit Montelius’ beteende
upprörande. Vid tiden för detta Sahlquists och Edstams samtal — troligen
strax efter detsamma — hade Montelius ånyo talat med Sahlquist om
ifrågavarande förundersökningar. Montelius, som varit mycket upprörd, hade
”slagit ut med armarna” och sagt: ”Jag kan inte lia en notarie, som skriver
sådana förundersökningar.” Sahlquist hade vid detta tillfälle icke yttrat
något, enär han kände till lönlösheten av att diskutera med Montelius, då
denne befunne sig i ett affekterat tillstånd. Efter det handlingarna rörande
Janssons förundersökning översänts till Lien men innan denne återställt desamma,
hade Sjöstrand beställt protokoll i målet mot Jansson. Montelius
hade blivit mycket upprörd över att han varit nödsakad att expediera en
protokollsutskrift i målet utan att kunna bilägga förundersökningsrapporten.
Han hade sagt till Sahlquist: ”Det är ju så otrevligt det här, för Sjöstrand
har beställt protokoll.” samt med hänvisning till Liens förundersökningsrapport
tillagt: ”Det får inte stå på det här sättet.” Montelius hade
emellertid i domboken insatt en genomslagskopia av förundersökningen utan
att dock åsätta densamma något nummer såsom bilaga. Montelius vore enligt
Sahlquists uppfattning en sådan ordningsmänniska, att han icke kunde
tänkas ha utan särskild avsikt underlåtit att förse bilagan med nummerbeteckning.
Protokollsutskriften i målet hade expedierats till Sjöstrand, utan
att förundersökningsrapporten intagits i utskriften. Vad Sahlquist nu berättat
hade inträffat innan Lien gjort sin anmälan till J. O. mot Montelius.
— Sahlquist vore för sin del övertygad örn, att Montelius’ hot mot Lien
varit allvarligt menat. Montelius hörde icke till dem, som brukade fara ut
i tomma hotelser.

Vid de av mig å ämbetsrummet hållna förhören tillfrågades en del av de
hörda personerna, huruvida Montelius i fall, då förundersökningar för villkorlig
dom verkställts av hans notarier, sökt påverka dem beträffande inne -

hållet i de utlåtanden, som av dem plägade avgivas i föl-undersökningsrapporterna.

Strömberg, Folin, Kaunitz, Asplund och Sundström förklarade därvid,
att Montelius icke sökt öva påverkan å notarierna i nämnda hänseende,
Sundström dock med tillägg att han trodde sig veta, att Vanäs vid ett tillfälle
av Montelius beordrats att avgiva ett utlåtande, vars innehåll stått i
strid mot Vanäs’ egen uppfattning.

Norrman berättade: Han hade under sin notarietjänstgöring i domsagan
verkställt många förundersökningar. Därvid hade han till en början brukat
meddela Montelius undersökningsresultaten. Han hade emellertid snart
märkt, att Montelius ville påverka honom i fråga om innehållet i ”förundersökningarna”,
och hade fördenskull upphört att visa dem för Montelius,
förrän de varit skrivna i slutgiltigt skick. Norrman hade varit självständig
och hade icke låtit sig påverkas av Montelius, men den notarie, som icke
rättat sig efter Montelius, hade kunnat få det ganska otrevligt i sitt arbete
på domarkansliet. Det hade också Norrman fått. Montelius hade visserligen
icke sagt något direkt till Norrman, men denne hade dock märkt, att Montelius
varit avogt inställd mot honom. En notarie, som icke hade tillräcklig
motståndskraft, gå ve lätt vika för Montelius.

Vanäs uppgav följande: Vid två olika tillfällen hade Vanäs fått obehag,
då han efter uppdrag verkställt förundersökningar för villkorlig dom. I det
ena fallet hade Vanäs efter undersökningens verkställande kommit till den
uppfattningen, att den tilltalade icke borde erhålla villkorlig dom, och hade
i enlighet därmed avfattat sitt yttrande till häradsrätten. Montelius hade
efter mottagandet av förundersökningsrapporten kallat till sig Vanäs och
frågat, varför Vanäs avstyrkt villkorlig dom, ehuru Vanäs ägt kännedom
örn Montelius’ avsikt att meddela sådan dom och hans önskan att förundersökningens
resultat skulle överensstämma med utslaget i målet. Då Vanäs
inför Montelius vidhållit sin uppfattning, hade Montelius beordrat honom
att skriva örn sitt yttrande i enlighet med Montelius’ intentioner. Norrman
hade, enligt vad Vanäs erfarit, haft vissa obehag, då han icke givit vika för
Montelius’ önskningar i andra avseenden. På grund därav hade Vanäs fallit
till föga för påtryckningen och i förundersökningsrapporten slutligen förklarat
sig ”dock endast med allra största tvekan” kunna tillstyrka villkorlig
dom. Det andra målet, i vilket han verkställt förundersökning, hade avsett
en pojke, som åtalats bland annat för klockstöld. Enligt Vanäs’ åsikt hade
pojken icke bort erhålla villkorlig dom, varför Vanäs avfattat sitt utlåtande
i enlighet med denna sin uppfattning. Sedan Montelius erhållit förundersökningsrapporten,
hade Vanäs fått ”en åthntning” av Montelius samt blivit
tillsagd att ändra jämväl denna rapport, enär Vanäs ju borde veta, att.
Montelius hade för avsikt att meddela villkorlig dom i målet. Vanäs hade
emellertid denna gång protesterat kraftigare och ville minnas, att han yttrat:
”Den här gången ändrar jag mig inte, utan vad jag skrivit får stå.”

Pojken hade erhållit villkorlig dom, men förundersökningsrapporten hade
icke föredragits vid rätten. Därest åklagaren fått kännedom om innehållet i
förundersökningsrapporten, hade måhända utslaget i målet blivit överklagat.

Westerlind berättade: Montelius hade utövat en synnerligen kraftig ”befälsföring”
gentemot sina notarier, som varit ”infamt” övervakade. De hade
således erhållit order av Montelius jämväl beträffande åtgärder, som de haft
att vidtaga under eget ansvar. Vanäs hade vid ett par tillfällen inför Westerlind
beklagat sig över, att han av Montelius tvingats ändra sina utlåtanden
i anledning av förundersökningar för villkorlig dom. Montelius hade
nämligen fordrat, att utlåtandena skulle stå i överensstämmelse med den
uppfattning, Montelius erhållit om de tilltalade. Westerlind själv hade emellertid
aldrig haft några kontroverser med Montelius av dylik art. Redan
från början av sin tjänstgöring i domsagan hade Westerlind förstått, att
Montelius, i och med att han förordnade örn förundersökning beträffande
en tilltalad, i själva verket beslutat sig för att meddela villkorlig dom för
denne. Montelius syntes utgå ifrån, att förordnande örn förundersökning
innebure ett löfte örn villkorlig dom, och han hade blivit mycket upprörd,
örn ett svarandebiträde — vilket stundom hände — endast framställde
yrkande om förundersökning för utrönande om förutsättningar för villkorlig
dom förelåge utan att tillika hemställa örn sådan dom för den tilltalade.
På så sätt hade förundersökningen endast blivit en formalitet. Det avgörande
hade varit det intryck Montelius själv erhållit av den tilltalade. Westerlind
hade på ett undantag när låtit sina förundersökningar utmynna i förslag
till villkorlig dom. Slumpen hade nämligen fogat det så, att — med nämnda
undantag — samtliga tilltalade, rörande vilka Westerlind förordnats till förundersökare,
enligt Westerlinds uppfattning bort erhålla villkorlig dom.
Endast beträffande en förundersökning hade Westerlind alltså ansett sig förhindrad
att följa av Montelius given order. Utslag i detta mål hade emellertid
avkunnats vid ett sammanträde, då Melin varit rättens ordförande.

Ohlson uppgav vid förhöret, att han under sin tjänstgöring i domsagan
verkställt en del förundersökningar för villkorlig dom. Enär Ohlson känt
till, att utlåtanden över förundersökningar måste avfattas med hänsyn till
Montelius’ uppfattning i detta avseende, hade Ohlson vid avfattandet av
förundersökningsrapporterna försökt undvika konflikter med Montelius i
hithörande frågor.

I sitt över klagomålen avgivna yttrande förklarade sig Montelius i förevarande
del vilja åberopa en av honom, efter det han genom tidningspressen
fått kännedom om Liens anmälan, till presidenten i Svea hovrätt insänd
skriftlig redogörelse för vad som förekommit. I denna redogörelse, som var
dagtecknad den 31 januari 1944, hade Montelius anfört, bland annat, följande.

Den 21 augusti 1943 hade Lien börjat sitt arbete å domsagans kansli.
Montelius och Lien hade i allt trivts utmärkt tillsammans. Vid tingssammanträdet
den 22 november 1943 hade Lien förordnats att verkställa förundersökning
rörande Jansson. Senare hade Lien förordnats att verkställa
ytterligare en förundersökning. Från och med den 9 januari 1944 hade Lien
blivit inkallad till militärtjänstgöring. De båda förundersökningarna hade
blivit färdiga i sista stund, och instrumenten hade överlämnats till Montelius,
enligt vad han ville minnas, först dagen innan Lien ryckt in. Montelius
hade genast sett på de båda handlingarna och fått det intrycket, att de ej
voro bra skrivna samt att de konklusioner, till vilka Lien kommit, verkat
mycket barnsliga. Bland annat hade Montelius fäst sig vid att Lien använt
alltför starka uttryck, när han skolat redogöra för sina egna åsikter i de
båda fallen. Montelius hade genast sagt till Lien, att Montelius tyckte det
verkade som om förundersökningarna ej vore bra gjorda. Han hade
därvid helt allmänt redogjort för hur han tyckte, att instrumenten borde
ha skrivits. Montelius och Lien hade därvid också kommit in på frågan,
huruvida villkorlig dom eller tvångsuppfostran skulle vara det lämpligaste
för Jansson. Lien hade ansett, att villkorlig dom utan tvekan vore det
lämpligaste, men enligt Montelius’ förmenande hade fallet ifråga varit nästan
ett skolexempel på fall, då tvångsuppfostran borde förekomma. Sedan
de en liten stund diskuterat denna sak, hade Montelius sagt till Lien, att
han kunde få taga tillbaka handlingarna och tänka över litet närmare, om
han icke skulle skriva om dem. Lien hade emellertid verkat ovillig att göra
detta, enligt vad Montelius då trodde därför, att han just fäktat för att få
handlingarna färdiga och att han vid det förestående uppbrottet hade en
hel del annat att ombesörja. Frågan hade därför fått förfalla. Några dagar
senare hade Montelius granskat handlingarna närmare. Han hade då funnit,
att förundersökningsrapporten rörande Jansson var sämre skriven än han
först trott. Sålunda hade Lien ej på något sätt omnämnt i rapporten, att vederbörande
barnavårdsnämnd skickat in några papper, som voro synnerligen
upplysande just för frågan, huruvida tvångsuppfostran eller villkorlig dom
skulle vara det lämpligaste för Jansson. Vidare hade Lien skrivit handlingen
så, att en del citat ur brev beskrivits som örn det varit fråga örn muntliga
uttalanden till Lien. Slutligen hade Montelius upptäckt, att Lien — som
Montelius trodde — i en sak missuppfattat Jansson. Lien hade nämligen
skrivit, att Jansson för honom förklarat, att Jansson vid ”köpet” av den
stulna cykeln ej reflekterat över huruvida cykeln varit stulen eller icke,
men då Jansson både vid polisförhör och vid förhör inför häradsrätten vidgått
att han, när han enligt sitt eget påstående bytt till sig cykeln av en
okänd man, misstänkt att cykeln var stulen, hade Montelius funnit det
osannolikt, att Jansson vid samtal med Lien strax efter förhöret inför häradsrätten
skulle lia ändrat denna sin uppgift. Då Montelius ansett förundersökningsinstrumentet
vara rent ut sagt blamant för Lien, hade Monte -

lius talat med Edstam, om man icke borde söka klargöra detta för Lien och
erbjuda Lien att få skriva om handlingen. Montelius och Edstam hade
varit överens om, att man borde göra detta. Edstam hade lovat att försöka
komma i telefonförbindelse med Lien och lämna Lien en redogörelse för
Montelius’ anmärkningar mot rapporten. Då Montelius och Edstam förmodat,
att Lien — som för tillfället var ute på en manöver — skulle ha
svårt att själv ombesörja omarbetandet av handlingen, hade de kommit
överens örn, att Edstam skulle erbjuda sig att sätta upp en ny rapport åt
Lien. Under samtalet hade Montelius för Edstam framhållit, att örn Lien
gjorde sina förundersökningar så dåligt som han gjort undersökningen rörande
Jansson, ansåge Montelius sig icke kunna giva Lien flera uppdrag att
göra förundersökningar. Det hade ju i olika sammanhang talats om att det
vore högst diskutabelt, örn man borde bibehålla gällande praxis att anförtro
förundersökningar åt de yngsta notarierna å kanslierna, då dessa notarier
ofta saknade erforderligt omdöme och erforderlig erfarenhet för en så pass
viktig sak. I samband med att lagen örn förundersökning i brottmål vid
1944 års ingång trätt i kraft hade Montelius ganska mycket funderat på,
örn han överhuvud längre borde förordna unga notarier till förundersökare.

I redogörelsen hade Montelius vidare anfört: Enligt vad Edstam uppgåve
skulle Montelius ha sagt till honom ungefär följande: ”Örn inte Lien
vill rätta till förundersökningen, kan jag inte ge honom några förordnanden.
” Detta yttrande hade Edstam fattat på följande sätt. Om icke Lien
ville ändra handlingen i de avseenden, i vilka Montelius gjort anmärkning
mot densamma, så finge Lien inga vidare förordnanden i domsagan, således
varken notarieförordnande eller domareförordnande eller något annat slag av
förordnande, med andra ord han måste i så fall sluta i domsagan. Att Montelius’
ord skulle ha fallit så som Edstam sade bestrede Montelius. Montelius
hade väl sagt något, som låtit ungefär likadant, exempelvis: ”Örn inte
Lien ändrar sig i fråga örn förundersökningarna, kan jag inte ge honom
några vidare förordnanden.” Montelius visste alldeles säkert, att han ej
ett ögonblick tänkt att öva repressalier i någon form mot Lien, örn denne ej
skulle vilja skriva om handlingen. Vad Montelius uteslutande tänkt på
hade varit kommande förundersökningar; ville icke Lien lära sig att göra
förundersökningarna ordentligt, så kunde han icke få något vidare uppdrag
att göra någon förundersökning. Montelius hade svårt att förstå, att
Edstam kunnat så kapitalt missförstå honom, men när Edstam sade, att
han fattat Montelius så som han uppgåve, hade han utan tvekan gjort
det. Senare hade Montelius kommit att tänka på, att det vore så gott att
han skreve upp vad det vore för anmärkningar han framställde mot förundersökningsinstrumentet,
så att Edstam skulle ha denna sak fullt klar
för sig, när han kom i telefonförbindelse med Lien. Montelius hade därför
med blyerts på ett av de tre exemplar, i vilka instrumentet var utskrivet,
antecknat hur instrumentet enligt hans förmenande enklast kunde rättas

till. Exemplaret med ändringarna hade Montelius lämnat till Edstam. Sedan
Edstam i sin tur omtalat för fru Lien vad Montelius sagt, så som Edstam
uppfattat samtalet med Montelius, samt till henne överlämnat exemplaret
med blyertsanteckningarna, hade fru Lien tydligen skrivit till Lien, att
han skulle gå med på omskrivningen, då han i annat fall komme att förlora
sin plats på kansliet. Det vore ju lätt att förstå, att Lien blivit uppretad,
när han fått detta meddelande. Att Lien emellertid ej satt sig i förbindelse
med Edstam eller med någon annan på kansliet, innan han bestämt
sig för att göra sin anmälan mot Montelius, syntes alla fullkomligt oförklarligt.
Hade Lien telefonerat till kansliet, så att Montelius fått kännedom
örn hur hans hälsning till Lien blivit missuppfattad, hade saken med all
säkerhet genast blivit uppklarad. Montelius och Edstam hade sedan dag
efter dag väntat på att Lien skulle låta höra av sig, men ingen telefonpåringning
hade kommit. Vid upprepade förfrågningar hos fru Lien hade
hon förklarat, att hon framfört till mannen att han skulle telefonera till
kansliet. När Montelius ännu den 24 januari ej hört något av Lien, hade
Montelius ansett sig icke kunna vänta längre. Montelius hade därför i domboken
då bundit in det till Montelius av Lien överlämnade förundersökningsinstrumentet
i helt oförändrat skick och avslutat domboken. För att
rätta till det största felet, nämligen att ingen redogörelse lämnats i förundersökningsinstrumentet
om de från barnavårdsnämnden överlämnade
handlingarna, hade Montelius tagit in samtliga dessa handlingar i domboken.
Montelius bestrede sålunda på det bestämdaste, att han tillsagt
Lien att denne skulle ändra förundersökningsinstrumentet. Lika bestämt
bestrede Montelius, att han låtit underrätta Lien om att han hade att
välja mellan att skriva under ett av Montelius uppsatt förslag eller att icke
kunna påräkna några förordnanden i domsagan. Något sådant hade Montelius
aldrig ens antytt, och någon tanke att göra något sådant hade aldrig
flugit igenom Montelius’ hjärna. Att Montelius sagt till att man borde
försöka komma i förbindelse med Lien för att föreslå denne att överlägga
med sin mera erfarne kamrat, huruvida ej instrumentet lämpligen borde
omarbetas, vore en sak som Montelius ansåge att han ej borde lastas för.
Att göra en förundersökning på lämpligt sätt samt att uppsätta ett förundersökningsinstrument
så som ett dylikt borde uppsättas vore ingalunda
enkla och självklara saker utan något som måste läras, likaväl som andra
å ett domarkansli förekommande göromål. Montelius hade därför alltid
ansett det vara sin plikt att söka informera de notarier, som finge sina
första uppdrag att göra förundersökningar, huru dessa uppdrag borde fullgöras.
Vad en förundersökare borde skriva såsom slutomdöme om vad som
förekommit vid undersökningen hade brukat mycket otvunget diskuteras
mellan Montelius, sekreteraren och notarierna, precis på samma sätt som
blivande utslag och domar mycket otvunget diskuterades mellan dem på
kansliet. Någon obehörig påtryckning i ena eller andra avseendet hade

Montelius veterligt aldrig förekommit, men väl att den bestämmande låtit
sig övertygas om bärkraften av vad någon av de övriga yttrat. Hur det
ifrågavarande förundersökningsinstrumentet slutligen bleve formulerat hade
för Montelius varit av ringa betydelse. Det viktiga för Montelius i fråga om
en förundersökning vore vad som framkommit vid undersökningen, ej förundersökarens
slutomdöme, särskilt i de fall då förundersökaren vore mycket
ung och oerfaren. Om Montelius vid den slutliga noggranna granskningen
av allt, som förekommit i målet, komme till den uppfattningen, att
den tilltalade borde ådörnas tvångsuppfostran, komme Montelius säkerligen
att rösta för att han dömdes till tvångsuppfostran, även örn förundersökaren
föreslagit något helt annat. Ej heller torde förundersökarens slutomdöme
bliva av någon avgörande betydelse för hovrätten, därest hovrätten komme
att få taga ståndpunkt till frågan, huruvida häradsrättens beslut borde
fastställas eller ändras.

I yttrandet till mig anförde Montelius, att koncept till ovanintagna redogörelse
av honom upplästs för Edstam, på vilkens förslag ett par korrigeringar
i texten gjorts. Edstam hade därefter förklarat sig villig förse redogörelsen
med påskrift, att han med ed kunde bekräfta riktigheten av uppgifterna
i redogörelsen, såvitt dessa rörde ting om vilka han ägde kännedom.
Konceptet hade även upplästs för Sahlquist, och på hans förslag hade
likaledes ett par ändringar gjorts. — Vid samtalen med Sahlquist och
Edstam om Liens anmälan hade Sahlquist icke gjort den minsta antydan
örn, att han och Edstam — på sätt Sahlquist uppgivit vid förhöret inför
J. O. — funnit Montelius’ beteende mot Lien ”upprörande”. Tvärtom hade
både Sahlquist och Edstam bibragt Montelius den uppfattningen, att de
ansett det vara Lien, som handlat högst egendomligt mot Montelius. Det
förefölle Montelius förvånansvärt, att Sahlquist och Edstam så långt efteråt
som vid förhöret inför J. O. kunnat erinra sig exakt hur Montelius’ ord
fallit angående omskrivningen av förundersökningsrapporten rörande Jansson.
För sin del vore Montelius alltjämt fullkomligt säker på, att han med
sina omdebatterade yttranden aldrig ett ögonblick avsett att hota med
att Lien skulle få lämna domsagan. Montelius hade ju i övrigt tyckt bra om
Lien och endast velat säga, att han icke kunde få något vidare uppdrag att
göra förundersökningar, om han ej gjorde undersökningarna bättre än de
två av Montelius kritiserade. — Vad anginge Vanäs’ påstående, att Montelius
sökt obehörigen påverka honom vid uppsättande av förundersökningsrapporter,
hade Montelius ingen aning örn vad Vanäs åsyftade. Montelius
bestrede, att han någonsin sökt obehörigen påverka Vanäs att skriva
något, som varit stridande mot dennes övertygelse. Vanäs hade varit synnerligen
ointresserad av sitt arbete på kansliet och måst ha hjälp av Montelius
eller sina kamrater med så gott som allt, som han skulle skriva.
Vid sådant förhållande verkade det ju ganska orimligt att tala om obehörigt
påverkande från Montelius’ sida. Det antagliga vore, att Vanäs syf -

tade på ett pär tillfällen, då Montelius hjälpt Vanäs genom att påpeka felaktigheter
i av honom uppsatta förundersökningsinstrument på samma sätt,
som Montelius rörande otaligt mycket annat, som Vanäs skrivit, sett sig
nödsakad söka klargöra för honom, hur ojuridiskt eller felaktigt eller på
annat sätt omöjligt han skrivit.

Beträffande handläggningen av målet bestred Montelius, att han uppträtt
bryskt mot Jansson, samt anförde: Jansson hade uppträtt mycket
inställsamt. Edstam och Lien hade känt sig fullt övertygade örn att Jansson
var oskyldig till cykelstölden samt ansett, att Montelius pressat honom
för hårt, när Montelius förhört honom om stölden. Jansson hade sedermera
blivit övertygad örn att ha begått även andra brott än cykelstölden, och
efter allt vad som framkommit därom trodde Montelius, att Edstam numera
frångått sin uppfattning att Jansson blivit för strängt behandlad av
Montelius.

Landsfiskalen Fröling uppgav vid det av landsfogden hållna förhöret
beträffande ifrågavarande mål, att Jansson vid rättegångstillfället den 22
november 1943 noga fått redogöra för hur det tillgått, då han bytt till sig
cykeln av den okände, vilken han fått beskriva. Jansson hade bedyrat, att
han icke stulit cykeln. Jansson hade vidare fått redogöra för sina arbetsinkomster
för att man skulle kunna kontrollera, huruvida han haft medel
att vid bytet lämna så mycket penningar i mellanavgift som han uppgivit.
Handläggningen hade varit tämligen ingående. Mot slutet av handläggningen
hade pojken gråtit. Montelius hade tillhållit honom att tala sanning.
Enligt Frölings uppfattning hade Montelius därvid icke uppträtt
olämpligt mot Jansson. Montelius hade visserligen varit en aning högljudd
och framhållit det kloka i att Jansson erkände. Montelius’ yttranden och
hans uppträdande i övrigt kunde emellertid icke anses som olämpliga. Sjöstrand,
som åhört målets handläggning, hade då målet var slut till Fröling
yttrat, att han ansett Montelius’ behandling av pojken icke lämplig. Fröling
hade sagt sig icke kunna dela denna uppfattning. Fröling ville i detta
sammanhang framhålla, att han, som var insatt i målets detaljer, varit övertygad
om pojkens skuld. Samma övertygelse hade säkerligen även Montelius
haft.

Sedan Fröling tagit del av ett av Sjöstrand avgivet intyg rörande målets
handläggning, sade han sig känna igen av Sjöstrand återgivna yttranden,
som Montelius skulle ha fällt i detta mål. Montelius hade sålunda sagt:
”Det är ingen idé, att du nekar, ty jag förstår nog, att du har stulit cykeln;
för övrigt spelar det ingen roll, örn du har köpt den, ty häleri är lika grovt
som stöld; om du hade varit hygglig och erkänt, skulle du ha fått villkorlig
dom, men nu blir det tvångsuppfostran i stället.” I varje fall hade han
fällt yttranden av detta innehåll.

Därom tillfrågad sade Fröling, att han vid rättegångstillfället ej haft
någon känsla av att ovannämnda yttranden varit mindre väl valda, men

att han, när yttrandena nu återgåves, funne dem en aning förhastade. Yttrandena
hade säkerligen fällts som ett led i Montelius’ försök att få Jansson
att erkänna en sak, som bade Montelius och Fröling voro övertygade örn,
att Jansson gjort sig skyldig till. Fröling hade efter tingssammanträdet även
sett, att Jansson suttit i förrummet och gråtit. Strax därefter hade Fröling
råkat Jansson på tingshusets trappa. Janssons tårar hade då varit som
bortblåsta. I stället hade han varit arg och sagt: ”Vad är det med landsfiskalen,
som ej vill tro, att jag bytt till mig cykeln.”

Sedan Edstams berättelse delgivits Fröling, sade denne, att Janssons
levnadsomständigheter åtminstone i någon mån berörts vid häradsrätten,
enär han tillfrågats om sin tidigare vistelse i ett fosterhem i Algryte.

Målet mot Jansson, som enligt vad ovan omförmälts uppskjutits till den
7 februari 1944, handlades ånyo denna dag under Montelius’ ordförandeskap.
Pa hemställan av Jansson beviljade häradsrätten Jansson fri rättegång
i målet, och förordnades Sjöstrand att biträda honom i rättegången.

Åklagaren i malet yrkade ansvar å Jansson för ytterligare brott, som
Jansson vid polisförhör erkänt sig ha förövat.

Sedan målet uppskjutits och ånyo handlagts den 6 mars 1944, meddelade
häradsrätten den 3 april 1944, under ordförandeskap av Sahlquist,
utslag i målet.

I utslaget fann häradsrätten utrett, att Jansson den 5 juli 1942 stulit ett
tält, tre filtar, en kudde, ett örngott och en handduk, värda tillhopa 115
kronor, att han den 5 maj 1943 stulit en herrcykel, värd 150 kronor,
att han i oktober 1943 visat sig inneha en hel del stulna ransoneringskort
och att han i avsikt att begagna en del av dessa kort raderat bort rätte
ägarens namn. Häradsrätten fann Jansson förfallen till ansvar för stöld och
olovligt förfogande över ransoneringskorten samt dömde Jansson, vilken
dåmera fyllt 18 år, till ungdomsfängelse.

IV. Vid min inspektion av domsagan antecknades följande.

Den 5 mars 1942 förrättades inför Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags
häradsrätt under ordförandeskap av Montelius val av en vattenrättsnämndeman.
Enligt anteckning i domboken hade av de vid valet avgivna 28 rösterna
12 tillfallit lantbrukaren Georg Carlsson i Arla, 11 nämndemannen
Rickard Olanders i Uttersberg och 5 disponenten Erik Fernström å Ellholmen.
Carlsson hade därefter förklarats vald till vattenrättsnämndeman
för tiden den 6 mars 1942 — den 5 mars 1948 utan att, på sätt föreskrives
i 11 kap. 4 § vattenlagen och 21 kap. 4 § lagen örn delning av jord å landet,
ny omröstning ägt rum mellan de två, som erhållit de flesta rösterna.

Beträffande detta ärende uppgav Sundström vid det av mig å ämbetsrummet
hållna förhöret följande: Vid den första sammanräkningen av de
vid valet avgivna rösterna hade icke någon av de föreslagna kandidaterna
uppnått lagstadgad röstmajoritet. Trots detta hade emellertid den, som

uppnått det högsta röstetalet, förklarats vald. Senare samma dag eller möjligen
dagen därpå hade Sundström eller Vanäs upptäckt det förelupna felet,
vilket påpekats för Montelius. Denne hade da yttrat, att det vore för sent
att rätta till felet, varjämte han förbjudit notarierna att omtala felet för
någon. Sundström hade emellertid icke lämnat Montelius något formligt
löfte att ej omnämna förhållandet. Enligt Sundströms uppfattning ville
Montelius aldrig för någon utomstående vidgå, att även han kunde begå
ett fel.

Vanäs uppgav vid förhöret i denna del följande: Vid omförmälda val hade
Vanäs och Sundström varit närvarande. Montelius hade förklarat den person
vald, som vid röstsammanräkningen erhållit de flesta rösterna, oaktat
denne icke fått absolut majoritet. Strax efter valet hade Sundström påpekat
för Montelius, att valet var felaktigt, men Montelius hade, enligt vad
Sundström berättat för Vanäs, förbjudit Sundström att för någon omtala,
att ett fel blivit begånget. Vanäs förmodade av vissa skäl, att en annan person
blivit vald, därest Montelius vid valförrättningen följt lagens bestämmelser.
Valet hade icke blivit överklagat, enär någon annan än Montelius,
Sundström och Vanäs icke torde haft vetskap om det förelupna felet.

I sitt yttrande anförde Montelius följande.

Det vore riktigt, att vid valet den 5 mars 1942 ett förbiseende ägt rum,
i det att till vattenrättsnämndeman förklarats vald en person — vilken
visserligen erhållit högsta röstetalet men icke ernatt ett röstetal, som motsvarade
mer än hälften av de avgivna rösterna — utan att ny omröstning
ägt rum mellan de två, som erhållit de flesta rösterna. Däremot vore det
ingalunda riktigt, att det — på sätt Vanäs och Sundström påstått — varit
endera av dem som upptäckt förbiseendet. Det hade varit Montelius som
upptäckt saken, annars skulle den säkerligen aldrig blivit upptäckt. Att
det ej varit Vanäs eller Sundström syntes framgå redan av den omständigheten,
att de ej ens kunde uppgiva, vilkendera av dem det skulle varit som
gjort upptäckten. När Montelius upptäckt, att han vid valet ej tänkt på
att ny omröstning skolat företagas, hade han naturligtvis blivit mycket illa
berörd. Med den kännedom han hade om orts- och personförhållandena
hade han emellertid ansett sig ha anledning förmoda, att den som förklarats
vald skulle fått högsta röstetalet även vid en ny omröstning. Påståendet
av Vanäs och Sundström, att Montelius skulle förbjudit dem att omtala
förbiseendet, vore icke riktigt. Hade Montelius önskat hemlighålla saken,
hade han naturligtvis ej berättat örn densamma för någon. Allra minst skulle
han i så fall berättat därom för Vanäs. Långtifrån att Montelius sökt hemlighålla,
att han gjort ifrågavarande förbiseende, hade han tvärtom berättat
därom för alla notarier han haft efter det händelsen inträlfat för att
framhålla för notarierna, hur lätt man vid ett val kumle göra en blunder,

om man ej på förhand synnerligen noga satte sig in i de olika situationer,
som under valförrättningen kunde uppkomma.

V. Vid inspektionen å domsagans kansli berättade Sahlquist följande.

Den 25 november 1943 hade Montelius jämte två nämndemän hållit
syn på ett klockarboställe i Skinnskattebergs församling, varvid Sahlquist
närvarit såsom memorialförare. Efter synen hade det blivit tal om traktaments-
och reseersättningar, därvid en av nämndemännen tillerkänts traktamente
för hel dag. Sahlquist hade då påpekat för Montelius, att nämndemannen
endast kunde tillerkännas halvt dagtraktamente. Montelius hade
genmält: ''Det blir ju helt traktamente för över 6 timmar.” I anledning
därav hade Sahlquist hänvisat till stadgandet i resereglementet, att helt
dagtraktamente utginge endast örn mer än 8 timmar tagits i anspråk för
förrättningen. Montelius hade då svarat: ”Jaså, det har tydligen blivit
ändrat. — Montelius och Sahlquist hade avrest från Köping klockan 11,15
och återvänt dit klockan 18,20. Under hemresan hade Montelius åter fört
frågan om dagtraktamentena på tal samt yttrat: ”Det blir visst litet knappt
med tiden för fullt traktamente.” Sahlquist, som vitsordat detta, hade på
skämt tillagt: ”Fast nog ha vi frusit för fullt traktamente.” Han hade därvid
tagit för givet, att Montelius skulle debitera halvt traktamente för sig
och Sahlquist. Påföljande dag hade emellertid Montelius överlämnat ersättning
för helt traktamente till Sahlquist. Denne hade då yttrat: ”Så här
mycket skall jag inte ha”, vartill Montelius genmält: "Det har du gjort dig
förtjänt av eller något dylikt. Sahlquist hade erbjudit sig att återbetala
en del av det erhållna beloppet, men i syneutslaget hade helt dagtraktamente
blivit utdömt såväl till honom som till Montelius.

Med anledning av vad Sahlquist sålunda uppgivit blev ur domboken antecknat
följande.

Den 25 november 1943 hade Montelius med biträde av nämndemännen
Joh. R. Andersson i Svansbo och Arvid Eriksson i Gunnilboby hållit avträdessyn
å den till klockaretjänsten i Skinnskattebergs församlings klockaredistrikt
hörande lönefastigheten å Prästgården l1 och Klockaregården l1
i Skinnskattebergs socken mellan klockaren i distriktet Daniel Holmström,
avträdare, samt kyrkofonden genom stiftsnämnden i Västerås stift, tillträdare.

Vid syneförrättningen hade Skinnskattebergs församling inställt sig genom
kyrkovärden och byggmästaren Carl Lundquist i Skinnskatteberg, varjämte
stiftsjägmästaren Vilhelm von Unge i Västerås inställt sig för stiftsnämnden
samt Holmström kommit personligen tillstädes. Sahlquist hade
tjänstgjort såsom protokollsförare.

I protokollet hade antecknats, bland annat, att Lundquist beträffande
kostnaderna för syneförrättningen förklarat, att församlingen åtoge sig kostnaden
för synerättens ledamöters och Sahlquists inställelse.

I avkunnat utslag hade synerätten förklarat, att det ålåge församlingen
jämlikt eget åtagande att gälda följande kostnader för syneriittens sammanträde: till

synerättens ordförande för tågbiljett Köping—Uttersberg och åter
5 kronor 70 öre, för bil Uttersberg—Skinnskatteberg och åter 18 kronor
samt i dagtraktamente 15 kronor, tillhopa 38 kronor 70 öre;

till Sahlquist för resekostnad 5 kronor 70 öre och i dagtraktamente 12
kronor, tillhopa 17 kronor 70 öre;

till nämndemannen Andersson för resekostnad 3 kronor 95 öre och i dagtraktamente
10 kronor, tillhopa 13 kronor 95 öre; samt

till nämndemannen Eriksson för resekostnad 2 kronor 20 öre och i dagtraktamente
5 kronor, tillhopa 7 kronor 20 öre.

Sahlquist förklarade för J. O., att han vore beredd att till församlingen
återlämna 6 kronor, som han för mycket uppburit i traktamentsersättning
vid den ifrågavarande förrättningen.

Beträffande de sålunda utdömda dagtraktamentena anförde Montelius i
sitt yttrande följande.

Vid ifrågavarande syn skulle von Unge närvara såsom ombud för stiftsnämnden.
Han hade därför å synedagen den 25 november kommit till
Köping med Västeråståget klockan 10,51. Montelius hade redan dagen
förut telefonerat till von Unges bostad för att söka få veta, huruvida von
Unge hade tillfälle att till Köping medtaga vissa handlingar rörande bostället,
av vilka Montelius före synen önskade taga del. Som emellertid von Unge
var borta på tjänsteresa, hade det ej lyckats Montelius få besked, huruvida
von Unge skulle komma i tillfälle medtaga handlingarna. Synedagen hade
Montelius därför varit ivrig att träffa von Unge, så snart denne anlänt till
Köping, för att få veta örn han hade handlingarna med sig. Därest det
visat sig, att handlingarna ej vore med samt att Montelius ej av von Unge
kunde få alla de upplysningar han ansett sig behöva, hade Montelius ämnat
använda tiden före Uttersbergstågets avgång till att telefonera till sitt kansli
och giva order om hur man skulle söka på annat sätt anskaffa de erforderliga
upplysningarna och intelefonera desamma till Montelius. För att träffa
von Unge så snart som möjligt hade Montelius därför givit sig iväg hemifrån
så tidigt, att han var vid Köpings station redan när Västeråståget
ankom. Montelius hade därvid åtföljts av Sahlquist. Montelius och Sahlquist
hade gått direkt fram till Uttersbergståget och där inväntat von Unge.
Omedelbart efter Västeråstågets ankomst hade von Unge kommit fram till
dem, och Montelius hade då frågat honom, örn han hade de åsyftade handlingarna
med sig. Så hade varit förhållandet, och Montelius hade genast
kunnat granska handlingarna inne i den järnvägskupé, i vilken de skolat
fara. För vägen från Köpings tingshus till Köpings järnvägsstation beräknade
Montelius numera på grund av sitt hjärtonda alltid minst en kvart.

Montelius måste således ha begivit sig hemifrån senast klockan 10,35. Vid
återkomsten på kvällen hade Uttersbergståget varit försenat 8 minuter och
ankommit till Köpings station klockan 18,28. Montelius torde således ha
varit åter i tingshuset tidigast omkring klockan 18,45. Han hade sålunda för
syneförrättningen använt minst 8 timmar 10 minuter. Sitt dagtraktamente
hade Montelius därför beräknat för hel dag till 15 kronor. Sahlquist hade
angivit Montelius för att Montelius skulle orättmätigt ha tillgodoräknat
sig ett halvt dagtraktamente, d. v. s. 7 kronor 50 öre, för mycket. Tydligen
hade Sahlquist vid sina tidsberäkningar varken tänkt på att tåget var försenat
vid deras återkomst eller att Montelius på morgonen varit nödsakad
vara å stationen redan vid Västeråstågets ankomst. Sahlquist hade räknat
med att de begivit sig till stationen i lagom tid för att komma dit strax
före Uttersbergstågets avgång klockan 11,15, med andra ord att de lämnat
tingshuset ungefär klockan 11, samt att de återkommit till tingshuset ungefär
en kvart efter tågets ordinarie återkomsttid klockan 18,20, d. v. s. omkring
klockan 18,35. I så fall skulle ju för syneförrättningen ha använts
endast 7 timmar 35 minuter. Att tåget vid återkomsten till Köping varit
försenat 8 minuter kunde bestyrkas av vederbörande järnvägsbolag. Att
Montelius och Sahlquist under återfärden skulle ha skämtat om att de
frusit så mycket under dagen, att de därför förtjänade helt dagtraktamente,
även örn det vid deras återkomst från förrättningen skulle visa sig, att de
icke varit borta från tingshuset fullt 8 timmar, hade Montelius ej något
minne av. Det förhölle sig så som Sahlquist antydde, att de haft det mycket
kallt hela dagen och att de även på annat sätt farit illa. De hade färdats
i en järnvägsvagn, som tidigare stått oeldad, sammanträdet hade hållits i
ett rum, som endast varit nödtorftigt uppvärmt för dagen, de hade haft
det mycket kallt även under en stor del av synegången och de hade under
hela dagen ej fått annan föda än ett kaffemål. Då Sahlquist vid återkomsten
känt sig synnerligen frusen, hade han bett att få följa med till Montelius’
hem och få ett stort glas konjak. Montelius ville minnas, att han därvid
skämtat med Sahlquist örn att denne frusit så mycket, att han förtjänade
att få en rejäl konjak. Antagligen vore det detta skämt, som föresvävat
Sahlquist, när han kommit med sina uppgifter örn att de skämtat rörande
dagtraktamentet. Vad som emellertid förefölle Montelius vara särskilt anmärkningsvärt
vöre, att Sahlquist — örn han verkligen ansett att förrättningen
ej tagit fullt 8 timmar i anspråk — i allt fall för egen del mottagit
fullt dagtraktamente. Att Sahlquist skulle på något sätt protesterat däremot
eller till Montelius sagt något om, att han ville återbetala en del av det
belopp han erhållit, bestrede Montelius bestämt. Ej heller hade Montelius
hört talas om, att Sahlquist senare till församlingen återlämnat någon del
av det belopp han uppburit. Så snart Montelius fått reda på att Sahlquist
påstått, att Montelius av församlingen gottskrivit sig 7 kronor 50 öre för
mycket, hade Montelius översänt detta belopp till församlingen, trots att

han känt sig fullt övertygad om att han haft rätt gottskriva sig helt dagtraktamente.
Församlingen hade emellertid återsänt beloppet till Montelius
under förklaring, att församlingen ansåge att fullt dagtraktamente borde
utgå.

VI. Under utredningen rörande förhållandena i Västmanlands västra
domsaga framkommo även anmärkningar mot utövandet av kommissionärsverksamheten
i domsagan och Montelius’ åtgärder beträffande skötseln av
denna verksamhet.

Vid min inspektion å domsagans kansli granskade jag kommissionärsdiariet.
Av diariet framgick icke, vilken dag ärendena inkommit. Ärendena
infördes i diariet först vid expedieringen, och diariet utgjorde således i
själva verket endast en expeditionslista.

Jag anmärkte, att ärendena skulle införas i diariet allteftersom uppdragen
inkomme och att därvid för varje ärende skulle antecknas dagen då det
inkommit.

Vid genomgång av kommissionärsdiariet för tiden den 1 juli 1940 — den
30 juni 1943 iakttogs, att debitering för meddelande av underrättelse förekommit
i stor utsträckning. För varje sådant meddelande hade i regel debiterats
en krona. Sammanlagda antalet meddelanden under ovan angivna
tid hade uppgått till 371 stycken, för vilka debiterats ett sammanlagt belopp
av 369 kronor 50 öre. — Av kommissionärsdiariet framgick jämväl,
att kommissionären betingat sig ersättning för handlingars ingivande till
häradsrätten. Under tiden den 1 juli 1940—den 6 maj 1941 hade kommissionären
för varje sådant ingivande debiterat ett arvode av 3 kronor, dock
hade i ett fall under nämnda tid arvodet utgjort 2 kronor 50 öre. Efter
den 6 maj 1941 till och med den 30 juni 1943 hade kommissionären i regel
debiterat 2 kronor för varje gång något kommissionärens ärende ingivits
till rätten. Under tiden den 1 juli 1940—den 30 juni 1943 hade kommissionären
i 86 fall debiterat arvode för besvär med ingivande av handlingar
till rätten med ett sammanlagt belopp av 185 kronor, varav åtminstone 72
kronor avsett ärenden hänförliga till förmynderskaps-, boupptecknings- och
äktenskapsförordsprotokollen.

Vid av mig anställt förhör uppgav kommissionären i domsagan fröken
Gunvor Jansson: Hon vore född den 29 januari 1920 och hade varit anställd
å domsagans kansli sedan den 1 november 1938. Från och med den 1 juli
1940 hade hon innehaft förordnande såsom kommissionär. Dessförinnan
hade hon emellertid under juni månad 1940 handhaft kommissionärsskapet
under dåvarande kommissionärens semester. Innan hon blivit kommissionär,
hade hennes avlöning till en början utgjort 75 kronor i månaden, men
den hade sedan ökats undan för undan, så att den omedelbart innan hon
förordnats till kommissionär uppgått till 130 kronor i månaden. Såsom
kommissionär hade hon erhållit en fast lön av 50 kronor i månaden jiimte

kommissionärsarvodena. Montelius hade icke garanterat henne någon viss
minimiinkomst såsom kommissionär. Emellertid hade under juli och
augusti månader 1940 kommissionärsarvodena uppgått till så ringa belopp,
att Montelius ökat den kontanta lönen, så att densamma jämte kommissionärsarvodena
uppgått till 150 kronor för vardera månaden. Fröken
Jansson, som aldrig erhållit någon särskild instruktion beträffande skötseln
av kommissionärsskapet, hade icke haft sig bekant, att i domsagostadgan
funnes bestämmelser angående kommissionärens åligganden.

Fröken Jansson berättade vidare: All till kansliet ankommande post öppnades
av Montelius. Han öppnade således även de till kommissionären
ställda försändelserna, och fröken Jansson toge därför i allmänhet ingen
befattning med kommissionärsärendena, förrän desamma skulle expedieras.
Därest vid behandlingen av något ärende komplettering av detsamma i ett
eller annat hänseende funnits erforderlig, hade underrättelse därom, vare
sig ärendet varit ett kommissionärsärende eller icke, lämnats vederbörande
antingen telefonledes eller i brev från fröken Jansson. Montelius och notarierna
hade förklarat för henne, vilka handlingar som skulle infordras, och
de hade brukat hjälpa henne såväl med telefonsamtalen som med uppsättandet
av breven. Enklare brev såsom rekvisition av mantalsskrivningsbevis
och dylikt hade hon själv brukat avfatta, men i allmänhet hade Montelius
eller notarierna dikterat breven för henne. Notarierna hade på omslagen
till ärendena eller på rekvisitionerna i desamma brukat verkställa
anteckning örn det antal telefonsamtal, som föranletts av ärendet. Montelius
och notarierna hade också lämnat fröken Jansson anvisningar beträffande
debiteringen av nu ifrågavarande meddelanden, varvid hon erhållit
besked att för varje meddelande skulle debiteras en krona. Därest komplettering
i ett och samma ärende infordrats vid skilda tillfällen, hade en krona
debiterats för varje gång. Notarierna hade med fröken Jansson skämtat
örn, att hon ”tjänade så bra” på meddelandena. Efter den 1 juli 1943 hade
kommissionärsarvode icke debiterats för telefonmeddelande från kansliet.
Hur hennes företrädare i kommissionärsbefattningen, fru Ingrid Jansson,
född Haglund, förfarit i nu ifrågavarande hänseende kände fröken Jansson
icke till.

På särskilda frågor uppgav fröken Jansson ytterligare: Då någon sökande
begärt, att kommissionären skulle ingiva hans ansökningsärende till rätten,
hade hon icke själv uppträtt inför häradsrätten och ingivit handlingarna,
utan dessa hade omhändertagits av Montelius. Till en början hade hon
på tillsägelse av Montelius för varje sådant uppdrag debiterat 3 kronor såsom
arvode för ingivandet. För omkring ett år sedan hade emellertid arvodet,
jämväl efter tillsägelse av Montelius, sänkts till 2 kronor. De uppdrag,
varom nu vore fråga, hade rört ansökningar i hemskillnads- och
äktenskapsskillnadsärenden samt testamentsbevakningar och förmynderskapsärenden.
I rättens protokoll hade kommissionären antecknats såsom

ingivare. Från och med den 1 juli 1943 hade icke något arvode debiterats
för ingivande av handlingar till rätten.

Fröken Jansson fortsatte: Så snart protokoll och andra expeditioner blivit
färdigställda, hade desamma genom kommissionärens försorg översänts till
utanför Köping bosatta personer, såvida dessa ej meddelat, att handlingarna
skulle avhämtas vid instundande tingssammanträde. Även med expeditioner,
som icke ingivits genom kommissionären, hade förfarits på detta
sätt och så vore fortfarande praxis i domsagan. Personer, som bodde i
Köping, brukade erhålla telefonmeddelande, när deras handlingar vore färdiga
för avhämtning. Dessa handlingar brukade sålunda icke avsändas genom
kommissionären. Något kommissionärsarvode hade icke debiterats för
dylika telefonmeddelanden.

Slutligen uppgav fröken Jansson, att Montelius brukade granska kommissionärsdiariet,
då hon en gång i månaden avgåve redovisning till Montelius.
Denne hade därvid aldrig anmärkt på kommissionärsarvodena.
Någon anmärkning mot dessa arvoden hade ej heller framställts av någon
rättssökande. Fröken Jansson hade eget postgirokonto, på vilket hon insatte
inflytande medel.

Edstam uppgav vid inspektionen, att fröken Jansson för honom omtalat,
att hon före den 1 juli 1943 varit garanterad en viss minimilön av Montelius,
att hon i fast lön av Montelius erhållit 50 kronor i månaden, vartill
kommit kommissionärsarvodena, samt att, därest den garanterade minimilönen
icke uppnåtts, Montelius sålunda haft att erlägga skillnadsbeloppet.
— I början av år 1943 hade Montelius vid upprepade tillfällen tillsagt
Edstam, att varje gång notarierna i telefon begärde komplettering eller upplysning
i något ärende skulle samtalet debiteras såsom ett meddelande från
kommissionären. För varje sådant meddelande hade därför debiterats en
krona. Någon kostnad för själva telefonsamtalen hade icke debiterats, enär
de tingshusbyggnadsskyldiga betalat samtliga telefonavgifter. Montelius
hade varit mycket noga med att varje dylikt meddelande blivit debiterat.
Edstam trodde sig dock veta, att notarien Ohlson underlåtit att verkställa
dylika debiteringar, enär han ansett förfarandet ”osmakligt”. Sedan den
1 juli 1943 hade detta förfarande icke tillämpats.

Sahlquist uppgav, att Montelius brukade öppna all till kommissionären
ankommande post, även assurerade och rekommenderade försändelser. Ilan
brukade även giva kommissionären order om vad hon hade att uträtta.
Brev, som det ankomme på kommissionären att skriva, brukade dikteras
av Montelius.

Vid förhören härstädes förekom i nu ifrågavarande hänseende följande.

1) Asplund, vilken slutat sin tjänstgöring i domsagan den 1 juli 1939,
upplyste på frågor att, därest interurbansamtal förekommit för införskaffande
av kompletterande handlingar eller upplysningar i något ärende, sökanden
fått erlägga kostnaden därför. Kommissionärsarvode hade icke debite -

7 _ Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1946 års riksdag.

rats för dylika telefonsamtal. I de fall åter då kommissionären tillskrivit
vederbörande med begäran om komplettering, hade kommissionärsarvode
debiterats.

2) Norrman, vilken tjänstgjort i domsagan under åren 1938—1940, förklarade
på fråga, att han icke hade sig bekant, huruvida kommissionären
i domsagan uttagit kommissionärsarvoden för meddelanden, som i telefon
från domarkansliet lämnats rättssökande rörande komplettering av ansökningsärenden
och dylikt.

3) Kaunitz, som slutat sin tjänstgöring i domsagan den 30 juni 1940,
uppgav, att notarierna per telefon brukat av de rättssökande infordra kompletterande
handlingar i ofullständiga ärenden. Kaunitz hade dock ingen
kännedom om, huruvida särskilt kommissionärsarvode debiterats för dylikt
telefonmeddelande.

4) Sundström berättade: Under den tid fru Ingrid Jansson tjänstgjort
såsom kommissionär i domsagan hade hon av Montelius erhållit en fast lön
av 50 möjligen 100 kronor i månaden, vartill kommit kommissionärsarvodena.
Sedan fröken Gunvor Jansson från och med den 1 juli 1940 förordnats
till kommissionär, hade Montelius, enligt vad Sundström erfarit, garanterat
fröken Jansson en minimiinkomst av 200 kronor i månaden. Därest
kommissionärsarvodena icke uppgått till nämnda belopp, hade Montelius
alltså själv skolat erlägga skillnaden. Uppgiften om den sålunda garanterade
lönen trodde Sundström, att han erhållit av Montelius. — All till
domsagan ankommande post, jämväl den som varit ställd till kommissionären,
hade öppnats av Montelius. Kommissionärsärendena hade därefter fördelats
på vederbörande notarier, varför kommissionären aldrig fått taga del
av ärendena, förrän de blivit färdiga för expediering. På grund därav hade
kommissionären icke kunnat föra någon dagbok. Kommissionären hade endast
sysslat med expeditionsgöromål och maskinskrivning och hade aldrig
på egen hand fullgjort några kommissionärsuppdrag. Såvitt Sundström
kände till hade kommissionären aldrig företrätt inför rätten och där ingivit
några handlingar. Därest notarierna per telefon infordrat komplettering i
något ärende, hade enligt order av Montelius telefonsamtalet antecknats å
kapprocken till ärendet, för att debitering sedermera skulle kunna verkställas
såsom för ett från kommissionären lämnat meddelande. Notarierna
hade emellertid ansett det mindre tilltalande, att de rättssökande skulle erlägga
betalning för dylika ”meddelanden”, varför notarierna i största möjliga
utsträckning sökt undvika att verkställa sådana debiteringar. Domsagokansliets
telefon vore emellertid uppsatt i en korridor utanför Montelius’
arbetsrum, och som dörren till detta alltid stått öppen, hade Montelius kunnat
avlyssna alla telefonsamtal. Då Montelius varit mycket noga med debiteringen
av dessa ”meddelanden”, hade han ofta efter ett dylikt telefonsamtal
påmint vederbörande örn densamma. Överhuvudtaget hade Montelius
noga övervakat allt, som rört arbetet på kansliet.

5) Westerlind berättade: Enligt vad Westerlind kunnat förstå hade Montelius
tillförsäkrat kommissionären i domsagan en viss minimiinkomst, så
att om kommissionärsarvodena icke uppginge till belopp, motsvarande den
av Montelius garanterade minimilönen, Montelius skulle av egna medel
erlägga vad som bruste. Notarierna hade brukat i telefon infordra kompletterande
handlingar eller upplysningar i ärenden, som voro under behandling.
I dylika fall skulle enligt order av Montelius varje sådant telefonsamtal
anses såsom ett från kommissionären avsänt meddelande, för vilket
skulle debiteras ett arvode av en krona. Det hade ofta förekommit flera
lokala telefonsamtal i ett och samma ärende. Varje samtal hade då debiterats
såsom ett meddelande. På kapprocken till ärendena hade antalet sådana
meddelanden antecknats. Montelius, som mycket noga hållit reda på
alla telefonsamtal rörande de inkomna ärendena, hade noggrant kontrollerat,
att samtalen blivit debiterade.

6) Vanäs uppgav: Enligt vad fröken Jansson själv uppgivit för notarierna,
hade Montelius garanterat henne en bestämd lön, sannolikt 200 kronor
i månaden. Därest kommissionärsarvodena icke uppginge till detta
minimibelopp, hade Montelius lovat erlägga skillnadsbeloppet av egna
medel. Utjämning hade dock skett från månad till månad. Under år 1941
hade kommissionärens inkomster börjat sjunka, enär inskrivningsärendenas
antal nedgått. Montelius hade då börjat debitera kommissionärsarvode med
en krona, då någon notarie genom telefonsamtal infordrat kompletterande
handlingar eller upplysningar i ett ärende. Om flera kompletteringar infordrats
i samma ärende, hade för varje telefonsamtal debiterats en krona.
Det hade inträffat, att fyra till fem sådana meddelanden debiterats i ett
och samma ärende. Dörrarna mellan de olika rummen å kansliet hade brukat
stå öppna, varför Montelius kunnat avlyssna notariernas telefonsamtal.
Montelius hade kontrollerat, att samtalen bleve debiterade, och gjort
anmärkning, då så icke skett.

7) Ohlson berättade, att han enligt i domsagan rådande praxis låtit kommissionären
debitera arvode såsom för meddelande av underrättelse, då
han vid telefonsamtal infordrat kompletterande handlingar eller upplysningar
i något ärende. Såvitt Ohlson kunde erinra sig, hade han dock aldrig
låtit debitera flera än två eller tre meddelanden i samma ärende, enär han
icke ansett det fullt korrekt att debitera större antal meddelanden i ett och
samma ärende.

8) Melin uppgav följande: Kommissionären i domsagan hade, såvitt
Melin hade sig bekant, före den 1 juli 1943 åtnjutit en kontant avlöning
av 50 kronor i månaden jämte kommissionärsarvodena. Melin kände icke
till, huruvida Montelius garanterat kommissionären viss minimiinkomst.
Det andra skrivbiträdet i domsagan hade haft en avlöning av 150 kronor
i månaden. I händelse ytterligare handlingar behövt införskaffas eller annan
komplettering erfordrats i något ärende, hade Melin och notarierna brukat

100

i telefon ombesörja den behövliga kompletteringen. Då dörren mellan Montelius’
arbetsrum och den korridor, i vilken telefonen vore placerad, alltid
stått öppen, hade Montelius åhört dessa samtal. Sedan ett sådant telefonsamtal
avslutats, hade Montelius brukat säga: ”Ett meddelande.” Detta
yttrande hade inneburit, att vederbörande skulle å kapprocken till ärendet
debitera en krona för meddelande av underrättelse genom kommissionären.
— All till kansliet anländande post, således även sådan som var ställd till
kommissionären, hade öppnats av Montelius, som därvid behållit de handlingar,
som skickats till kommissionären i och för ingivande till domhavande»
eller rätten. Kommissionären hade därför ej erhållit några handlingar,
förrän de efter vederbörlig behandling blivit färdiga för expediering.

I sitt yttande anförde Montelius till en början beträffande meddelanden
av underrättelse till rättssökande följande: Före Montelius’ tillträde av
häradshövdingämbetet hade å kansliet gällt, att man icke fick varsko en
rättssökande, när man upptäckte att något borde ändras eller kompletteras
i av denne ingivna handlingar i inskrivningsärenden eller andra ärenden.
Montelius’ företrädare hade nämligen ansett, att den rättssökande borde få
kännedom om vad som var felaktigt eller fattades först sedan ärendet förklarats
vilande eller blivit uppskjutet samt den rättssökande löst utdrag av
protokollet rörande beslutet därom. Montelius hade genast infört en annan
ordning och tillsagt, att man på allt sätt skulle försöka få handlingar tillrättade
och kompletterade på förhand. När handlingar lämnats in av en
rättssökande personligen, hade denne brukat omedelbart få besked örn vilka
kompletteringsåtgärder han hade att vidtaga. Hade handlingarna åter insänts
till kommissionären, hade kommissionären haft att skriva till sökanden
om vad denne hade att iakttaga i kompletteringshänseende. Dylika
skrivelser hade naturligtvis kunnat vara ganska svåra för en kommissionär
att formulera, särskilt i sådana fall då kommissionären ej varit inne i vad
det var fråga om. Kommissionären hade då brukat få hjälp vid formulerandet
antingen av Montelius eller av någon av notarierna. För varje skrivelse,
som fröken Jansson underskrivit och avsänt, hade hon naturligtvis
fått gottskriva sig stadgat arvode ”för meddelande av underrättelse”. Vidare
hade hon ägt återkräva utlagd portoavgift. Under senare år hade arbetet i
domsagan varit synnerligen betungande, beroende dels på att arbetet år
från år ökat, särskilt sedan staden Arboga lagts till domsagan, dels på att
notarieplatsernas antal ej blivit större trots arbetets ökning och dels på att
Montelius’ notarier, av vilka flertalet varit reservofficerare, varit i särskilt
stor utsträckning inkallade till militärtjänstgöring. Under sådana förhållanden
hade det varit nödvändigt att uttänka alla möjliga sätt för att vinna tid
för de många göromålens utförande. Bland annat hade därvid införts, att
kommissionären — i stället för att sätta till en hel del tid för att formulera
en skriftlig redogörelse för vad en rättssökande hade att vidtaga för åtgär -

101

der för ett ärendes kompletterande — telefonerat till den som insänt handlingarna
och muntligen redogjort för vad han skulle göra. Detta hade skett
med Montelius’ gillande, då ju 1933 års domsagostadga ej innehöll någon
föreskrift örn att en kommissioniirs meddelanden av underrättelse skulle ske
skriftligen. I en del fall, då det varit mer eller mindre komplicerat vad som
skulle meddelas den rättssökande, hade någon av notarierna brukat hjälpa
kommissionären med att å hennes vägnar telefonera, även detta naturligtvis
för att vinna tid. — Den notarie, som hjälpt kommissionären, hade
efteråt brukat anteckna å akten ifråga, att den rättssökande erhållit ett
meddelande, för vilket kommissionären ägde åtnjuta arvode. För den rättssökande
hade den omständigheten att meddelandet lämnats telefonledes endast
varit till fördel, då han ju vid ett telefonsamtal kommit i tillfälle att
fråga om det som han ej begripit. Vidare hade ju den rättssökande alltid
sluppit ifrån portoutgift, örn ett meddelande lämnats telefonledes. Att notarierna
på dylikt sätt hjälpt kommissionären med att i hennes ställe telefonera
till vederbörande hade Montelius ej funnit olämpligt. Montelius hade
emellertid varit mycket noga med att man skilt på sådana telefonmeddelanden,
som notarierna lämnat å kommissionärens vägnar, och sådana telefonmeddelanden,
som notarien haft att lämna å tjänstens vägnar. Likaväl som
det gått att skilja på sådana olika slag av telefonsamtal i alla de domsagor,
där någon av notarierna varit förordnad till kommissionär, hade det gått
att skilja på olika slag av telefonsamtal i Montelius’ domsaga. Anordningen
hade aldrig tidigare kritiserats av någon, varken av någon rättssökande
eller av någon å kansliet anställd notarie. Från de rättssökandes
sida hade tvärtom ofta uttalats stor belåtenhet och tacksamhet över att
deras papper på ett så enkelt och billigt sätt blivit kompletterade. — På
sätt framginge av J. 0:s inspektionsprotokoll hade under tiden den 1 juli
1940—den 30 juni 1943, d. v. s. de tre sista år kommissionären ägt uppbära
arvode för ”meddelande av underrättelse”, av kommissionären uttagits
ersättning för 371 dylika meddelanden, däri då inräknade alla skriftliga
meddelanden. Kommissionären hade under de tre åren för dessa meddelanden
uppburit sammanlagt 369 kronor 50 öre, d. v. s. ungefär 10 kronor
i månaden.

Beträffande ingivandet av ansökningshandlingar till häradsrätten anförde
Montelius i sitt yttrande: I den domsagostadga, som gällt före den 1 juli
1943, hette det: ”Till kommissionären insända handlingar är denne skyldig
att utan särskilt arvode ingiva till domaren.” Montelius hade ansett, att
med denna bestämmelse avsetts alla handlingar, som en rättssökande haft
att ingiva till domhavande!!, konkursdomaren, lagsökningsdomaren, ägodelningsdomaren,
inskrivningsdomaren eller spannmålspantregisterföraren,
med andra ord handlingar i alla ärenden, som skulle behandlas uteslutande
å kansliet. Montelius hade ansett, att man genom bestämmelsen velat utsäga,
att den rättssökande icke skulle skicka sina papper direkt till donia -

102

ren utan skicka dem till kommissionären men att detta ej skulle ådraga den
rättssökande någon extra kostnad. Till ärenden som handlades å kansliet
hade Montelius räknat inregistrering av bouppteckningar och dylikt, oaktat
dessa handlingar enligt lagens bokstav skulle ingivas till häradsrätten. Enligt
numera stadgad praxis behandlades ju sådana inregistreringsärenden
huvudsakligen å kansliet. I motsats till de ansöknings- och inregistreringsärenden,
som behandlades å kansliet, hade Montelius ställt de oftast mycket
viktiga ansökningsärenden, som skulle behandlas inför häradsrätten och som
också bleve behandlade där — således ansökningar om hemskillnad, äktenskapsskillnad,
boskillnad, adoption, dödförklaring och dylikt. Sådana ansökningar
skulle ej ingivas till ”domaren” utan till ”rätten”. I lagar och
författningar gjordes som bekant alltid stor skillnad mellan vad som skulle
göras av domaren och vad som tillkomme rätten att göra. När en rättssökande
eller hans advokat ville ha en dylik ansökning behandlad av häradsrätten,
hade han ju att inställa sig å tingssammanträdet och ingiva ansökningshandlingarna
till rätten. Detta bleve naturligtvis alltför besvärligt och
kostsamt, örn han ej vore bosatt i tingsorten. Han brukade därför vidtala
någon att hjälpa honom med ingivandet till häradsrätten. Den som finge
uppdraget erhölle så gott som undantagslöst ersättning för besväret. Det
förekomme emellertid, att vederbörande ansåge det enklaste vara, att saken
ombesörjdes genom domsagans kommissionär. Ansökningshandlingar av
nu ifrågavarande slag översändes därför då och då till kommissionären med
begäran örn handlingarnas ingivande till häradsrätten. Detta slag av uppdrag
hade Montelius ansett visserligen ligga vid sidan av kommissionärens
enligt domsagostadgan reglerade verksamhet men i allt fall lämpligen böra
utföras av kommissionären, då ju den rättssökande finge uppdraget bäst
och billigast utfört på sådant sätt. Någon anledning till att den rättssökande
skulle helt gratis få besvära kommissionären med dessa uppdrag hade Montelius
ej ansett föreligga. Montelius hade heller aldrig förut ens tänkt sig,
att uppdragsgivaren avsett detta. Då uppdragen ej hort till kommissionärens
enligt domsagostadgan reglerade verksamhet och några föreskrifter om
ersättningens storlek sålunda ej funnits i denna stadga, hade Montelius ansett
sig böra bestämma vad som kunde anses vara skälig betalning till kommissionären.
Till en början hade Montelius bestämt, att kommissionären
för varje dylikt uppdrag skulle få taga 3 kronor i ersättning. Sedermera
hade Montelius funnit detta belopp vara väl högt samt i maj 1941 bestämt,
att avgiften skulle sänkas till 2 kronor. När ett ansökningsärende, som
kommissionären åtagit sig att ingiva till häradsrätten, skolat före inför
häradsrätten, hade Montelius ansett det onödigt att kommissionären inställt
sig i tingssalen och där ingivit handlingarna, på samma sätt som Montelius
tyckt det vara onödigt att advokater, ombudsmän eller nämndemän företrätt
inför häradsrätten i de fall, då de särskilt begärt att få slippa företräda
inför rätten för att ingiva sina ansökningshandlingar. Det hade ofta hänt,

103

att man på själva tingsdagen före förhandlingarnas början kommit in på
kansliet och bett att slippa gå fram med handlingarna. I alla dessa fall
hade handlingarna omhändertagits och senare i tingssalen föredragits av
den, som haft att å tinget i egenskap av häradsrättens ordförande handlägga
ärenden av ifrågavarande slag. Ehuru den som ansetts ingiva handlingarna
till häradsrätten ej företrätt inför rätten, hade anteckning alltid
gjorts i domboken om vem det varit som ingivit handlingen, exempelvis:
”Genom kommissionären i domsagan lät N. N. ingiva etc.” Belåtenheten med
den sålunda tillämpade ordningen hade varit stor. Montelius hade aldrig en
enda gång hört ens en antydan örn något klander av densamma. Alla notarier
som tjänstgjort i domsagan hade varit med om att tillämpa den av
Montelius sålunda införda ordningen, utan att någon av dem till Montelius
sagt något om att det vore tvivelaktigt, örn man kunde uttaga avgift för
ingivandet på det sätt, han låtit kommissionären göra. Någon avgift av nu
ifrågavarande slag hade emellertid aldrig uttagits hos någon mindre bemedlad
rättssökande. I sådant fall hade denna hjälp lämnats utan ersättning —
liksom oändligt mycken annan hjälp lämnats rättssökande och deras advokater
på kansliet, utan att ersättning i någon form erhållits för allt det
myckna besvär detta fört med sig. Genom uppdragen ifråga hade kommissionären
ej haft någon större inkomst, då de flesta ansökningar till häradsrätterna
ingivits av andra än kommissionären. På sätt framginge av J. 0:s
inspektionsprotokoll hade under tiden den 1 juli 1940—den 30 juni 1943,
alltså under tre år, debiterats arvode för besvär med ingivande av handlingar
till rätten i sammanlagt endast 86 fall, motsvarande 2—3 fall i månaden.
I arvoden hade debiterats tillhopa 185 kronor, sålunda i medeltal per
månad 5 kronor.

Slutligen lämnade Montelius en redogörelse för kommissionärens avlöningsförhållanden
och anförde därutinnan följande: Förutvarande kommissionären
i domsagan hade på grund av giftermål lämnat sin plats å kansliet
med utgången av juni månad 1940. Hennes avlöningsförmåner under första
halvåret 1940 hade utgjort 50 kronor kontant samt allt vad som inflöt
genom kommissionärsverksamheten. Nettoinkomsten av denna verksamhet
hade under månaderna januari—juni utgjort tillhopa 907 kronor, d. v. s.
något över 150 kronor i månaden. Hennes avlöningsförmåner hade således
under förra hälften av år 1940 uppgått till något över 200 kronor i månaden.
Från och med den 1 juli 1940 hade fröken Jansson antagits till kommissionär.
Fröken Jansson var då helt ung. Hon hade i slutet av år 1938
på enträgen begäran av henne själv och hennes föräldrar fått börja arbeta å
kansliet som maskinskriverska, ehuru hon varit alldeles ovan vid sådant
arbete som förekom å kansliet. Begynnelselönen hade på grund av den dåliga
arbetsprestationen bestämts till endast 75 kronor i månaden. Undan
för undan allteftersom arbetsprestationen blivit bättre hade Montelius höjt
månadslönen, tills fröken Jansson i maj 1940 kommit upp till 130 kronor i

104

månaden. När Montelius lovat fröken Jansson att hon skulle få bliva kommissionär
från den 1 juli 1940, hade Montelius också sagt henne, att hon
skulle få samma avlöningsförmåner som företräderskan haft, d. v. s. 50
kronor kontant och allt vad som inflöte av kommissionärsverksamheten.
Därmed hade fröken Jansson naturligtvis varit mycket belåten. Hon hade
ju väl känt till storleken av kommissionärsinkomsterna och sålunda insett,
att hon nu skulle få vida bättre avlöningsförmåner än hon haft förut. Vid
sådant förhållande hade självfallet icke mellan Montelius och fröken Jansson
förekommit något tal om, att Montelius skulle garantera henne någon
viss minimiinkomst. Örn något sådant hade aldrig vare sig då eller senare
varit tal. Juli och augusti vore kommissionäremas sämsta månader i inkomstavseende.
På grund av att inga tingssammanträden hölles under sommaren
funnes ju inga expeditioner eller handlingar från dylika sammanträden
att expediera. Juli och augusti 1940 hade i inkomstavseende blivit exceptionellt
dåliga. Under juli hade inkomsterna uppgått till endast 83 kronor 50
öre och under augusti till endast 87 kronor 50 öre. Fröken Jansson hade blivit
ganska nedstämd över detta dåliga resultat. Enligt fröken Janssons förmenande
hade företräderskan lyckats forcera arbetet så, att varenda handling,
som blivit beställd t. o. m. den 30 juni, blivit färdig och kunnat avsändas
senast sagda dag, medan företräderskan ännu var kvar, ”så att det
inte fanns ett papper kvar att skicka” när fröken Jansson tillträdde platsen
som kommissionär. Montelius hade tyckt det vara synd om fröken Jansson
och därför beslutit att jämna ut inkomsterna för juli och augusti ur sin egen
kassa, så att fröken Jansson skulle få en sammanlagd inkomst av 150 kronor
i månaden dessa båda månader. Från och med september 1940 hade kommissionärsinkomsterna
börjat gå upp till höga belopp igen. Under september—december
hade inkomsterna varit sammanlagt 678 kronor 50 öre,
d. v. s. ungefär 170 kronor i månaden. Med tillägg av beloppet å 50 kronor
hade månadsinkomsten under dessa fyra månader sålunda i medeltal blivit
ungefär 220 kronor. Under 1941 hade nettoinkomsten av kommissionärsgöromålen
varit 2,071 kronor, motsvarande ungefär 170 kronor i månaden.
Under 1942 hade nettoinkomsten uppgått till 2,271 kronor, motsvarande
ungefär 190 kronor i månaden. Under första halvåret 1943 hade månadsinkomsten
uppgått till ännu högre belopp. Fröken Jansson hade sålunda under
hela den tid hon varit kommissionär fram till den 1 juli 1943 — med undantag
allenast av de två sommarmånaderna 1940 — haft en månadsinkomst
av i medeltal 220—240 kronor eller mera. Av inkomsterna för kommissionärsskapet
hade endast en liten bråkdel — nämligen ungefär 5 kronor i
månaden — varit inkomst genom det anmärkta förfarandet att kommissionären
fått taga arvode för ingivandet till rätten av en del ansökningshandlingar.
Ej mycket större inkomst per månad hade kommissionären haft därigenom
att hon fått taga arvode för telefonmeddelanden. Vad än inkomsterna
av kommissionärsskapet uppgått till — örn det varit högre eller lägre be -

105

lopp — hade Montelius’ avlöning till kommissionären sålunda aldrig rönt
minsta inflytande därav. Montelius hade alltifrån det fröken Jansson börjat
som kommissionär givit henne samma avlöning som företräderskan haft, 50
kronor i månaden. I de årliga rapporter Montelius haft att insända till hovrätten
angående de icke rättsbildade biträdena å kansliet hade Montelius
också varje gång upplyst, att han betalade fröken Jansson 50 kronor i månaden.
På fråga av Montelius hade fröken Jansson förklarat, att hon aldrig
till någon av notarierna fällt något yttrande, vilket kunnat uppfattas så som
om hon uppgivit, att hon hade en viss minimiinkomst garanterad av Montelius.
Montelius vore särskilt upprörd över de osannfärdiga påståenden och
insinuationer, som gjorts örn att han på orättrådigt sätt skulle skaffat fröken
Jansson extra kommissionärsinkomster i avsikt att därigenom skaffa sig
själv ekonomisk fördel. Romme utredningen att giva vid handen, att Montelius
tillåtit fröken Jansson taga ersättning även i sådana fall, då ersättning
ej bort utgå, vore detta en sak för sig. Då hade detta berott därpå, att Montelius
på orätt sätt tolkat vid tiden ifråga gällande bestämmelser rörande
kommissionärens verksamhet. Men aldrig skulle man kunna påvisa, att
Montelius låtit fröken Jansson taga mer än hon haft rätt att taga för att
han skulle ha någon ekonomisk fördel av ett sådant förfarande. Och detta
vore huvudsaken för Montelius. Innan yttrandet i fråga om avlöningsförhållandena
utskrivits, hade Montelius med fröken Jansson noga genomgått
konceptet till detsamma, och fröken Jansson hade därvid förklarat, att alla
uppgifter däri vore riktiga.

I en till advokatf i skalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

I. De av advokaterna mot Montelius anförda klagomålen ha särskilt avsett
det sätt, på vilket Montelius såsom ordförande i domsagans häradsrätter
lett rättegångsförhandlingarna. Av den i anledning av klagomålen verkställda
utredningen måste också anses framgå, att den handläggning Montelius
ägnat åtminstone brottmålen varit i flera hänseenden behäftad med
allvarliga fel. Utredningen, som särskilt tagit sikte på mål, som rört brott
varå straffarbete kunnat följa och i vilka sådant straff eller fängelse ådömts
den tilltalade — eller således mål vari felaktigheter i handläggningen kunnat
vara av synnerlig betydelse — har givit vid handen, att även sådana
mål vid de tingssammanträden, då Montelius fört ordet i rätten, blivit alltför
summariskt handlagda. Med den ytterligt snabba handläggningsmetod
Montelius tillämpat synas parterna icke alltid före målens avgörande ha
kommit i tillfälle att andraga allt vad de i saken aktat nödigt. Utan att efterforska,
huruvida den tilltalade tagit del av i målet ingiven polisrapport, eller
för honom uppläsa rapportens innehåll rörande den tilltalades uppgifter vid

106

polisförhör har Montelius tillfrågat den tilltalade, om han vidhölle vad han
uppgivit vid sådant förhör eller allenast om han erkände det åtalade brottet.
Därest denna fråga besvarats jakande, ha mål rörande svåra brott utan
någon som helst ytterligare handläggning avgjorts och de tilltalade dömts
till stränga straff. På detta sätt synes handläggningen i regel ha förlupit,
om den tilltalade erkänt brottet redan vid polisförhöret. I dylika mål synes
det till och med ha inträffat, att den tilltalade vid rätten icke ens tillfrågats,
om han förövat brottet, och att handläggningen följaktligen avslutats
utan att han fått tillfälle att yttra sig. Har den tilltalade icke erkänt
brottet vid polisförhöret, har Montelius’ handläggning — såframt Montelius
trott sig av handlingarna finna, att den tilltalade var skyldig — uteslutande
gått ut på att få den tilltalade att erkänna. För att vinna detta
syfte har Montelius fällt sådana yttranden som att det syntes på den tilltalade,
att denne vore skyldig, att Montelius nog förstode hur saken läge till,
att den tilltalade kunde erhålla villkorlig dom, om han erkände, men att
han i annat fall skulle dömas till frihetsstraff eller tvångsuppfostran eller
att den tilltalades nekande endast skulle medföra, att saken bleve kostsam
för honom genom att han finge gälda ersättning till vittnen i målet, allt
uttryck som antydde, att den tilltalade i varje fall komme att fällas till ansvar.
Montelius har därvid brukat tala i hetsig ton och i övrigt uppträda
bryskt mot den tilltalade. Om den tilltalade då fallit till föga och erkänt, att
han förövat brottet, synes handläggningen även i dylika fall stundom ha
avslutats utan att den tilltalade fått närmare redogöra för omständigheterna
vid brottets förövande. Särskilt då unga brottslingar, vilka erkänt redan
vid polisförhöret, stått under tilltal vid rätten, har Montelius plägat inleda
handläggningen med att i bestraffande ordalag för den tilltalade framhålla
det förkastliga i den gärning, som lagts denne till last. Mången gång synes
handläggningen huvudsakligen ha bestått i ett sådant strafftal.

I mål, vari den tilltalade dömts till straffarbete eller fängelse, har Montelius
i regel underlåtit att höra den tilltalade örn hans levnadsomständigheter.

Vad angår vittnesförhören ha, enligt vad under utredningen framkommit,
även dessa i vissa fall skett på ett alltför lättvindigt sätt. Av vad som
upplysts rörande de förhör, som den 30 december 1941 hållits i rannsakningsmålet
mot fjärdingsmannen Sjödin, framgår således, att Montelius
allenast låtit vittnena beediga sina vid polisförhör avgivna berättelser utan
att vittnena erhållit kännedom örn, huru dessa berättelser återgivits i polisrapporten.

Det oriktiga i de av Montelius tillämpade handläggningsmetoderna synes
mig så självklart, att det icke behöver närmare utvecklas. Vad Montelius
i sin till mig avgivna förklaring anfört giver mig emellertid anledning framhålla
följande.

Montelius har anfört, att han koncentrerat förhöret vid rätten till den

107

springande punkten och till förhållanden, som varit belysande för denna,
utan att uppehålla sig vid omständigheter, som man kunnat betrakta såsom
ostridiga, samt att han därvid ansett sig kunna utgå från att uppgifter,
som klarlagts vid den förberedande undersökningen före tingsförhandlingarna,
vore fullt riktiga. Montelius visar sig härmed tillmäta polisförhörsprotokollen
en betydelse, som ej är avsedd och som de ej förtjäna. Dessa protokoll
ligga till grund för åtalet och kunna vara till ledning vid förhör med
parter och vittnen inför rätten. Men de kunna icke ersätta rättsförhandlingarna,
särskilt som den tilltalade och vittnena oftast icke veta, huru deras
yttranden vid polisförhöret blivit återgivna i det däröver förda protokollet.
Denna Montelius’ överskattning av den förberedande undersökningen har
tydligen lett ända därhän, att Montelius ansett för utredningen tillräckligt,
örn den tilltalade jakande besvarat en av Montelius framställd fråga,
huruvida den tilltalade erkände. Det för rättssäkerheten vådliga i en så summarisk
handläggning ligger i öppen dag. Mången gång kan ett på ett erkännande
följt ingående förhör med en tilltalad visa, att erkännandet är
förbundet med en eller annan reservation, som gör detsamma betydelselöst
eller minskar dess värde som bevismedel. I ali synnerhet kan detta bliva
fallet, om för framkallandet av bekännelsen förfares så som Montelius uppgives
lia gjort, då han på ett bryskt sätt och i hetsig ton använt förespeglingar
och hotelser, som uppenbarligen byggt på förutsättningen att den
tilltalade begått de gärningar han ej velat erkänna. Även om ett sådant
förfarande ej skulle leda till bestraffande av oskyldiga, medför det dock en
fara för att tilliten till rättskipningens opartiskhet och oväld allvarligt
rubbas.

Till försvar för sin underlåtenhet att i erkända brottmål närmare förhöra
de tilltalade har Montelius vidare yttrat, att den tilltalades erkännande såväl
vid polisförhöret som inför rätten borde föranleda, att han sluppe få alla
detaljer vid brottet ånyo framdragna, att en del av de här ovan såsom
exempel angivna fallen vore av så enkel beskaffenhet, att den i fråga örn dem
tillämpliga föreskriften om personlig inställelse mera tett sig såsom en betydelselös
formföreskrift, samt att det, örn ett mål blivit avdömt på ofullständig
utredning, vore en enkel sak att överklaga malet för att i hovrätten få
utrett vad som ej kommit fram vid underrätten. Dessa Montelius’ yttranden
synas mig vittna örn bristande insikt i en domares skyldigheter såsom
domstolsordförande. Rättens ordförande bär en oavvislig plikt att tillse, att
den tilltalade erhåller full kännedom om allt det material, som framföres
mot honom. Den tilltalade skall kunna konstatera, att hans sak blivit riktigt
framställd för rätten och att sådana omständigheter, som tala till hans
förmån, blivit förebragta. Att under rättegången alla detaljer i brottet skärskådas
är därför av så avgörande vikt för den tilltalade, att ett ingående
förhör med honom icke får underlåtas av hänsyn till det obehag han kan
finna i offentliggörandet för allmänheten av vissa omständigheter i målet.

108

Genom förhör med den tilltalade om brottet och örn hans levnadsomständigheter
— i allmänhet innehålla polisförhörsprotokollen i sistnämnda hänseende
allenast nakna data i den tilltalades liv — skall domaren vidare söka
skaffa domstolen en grundlig och pålitlig kännedom om den tilltalades person
och om de villkor, under vilka han levt och lever. Bestämmelsen att en
för grovt brott anklagad själv skall svara i målet kan därför under inga
förhållanden framstå såsom en formföreskrift, utan den utgör en nödvändig
förutsättning för målets tillbörliga utredning. Är utredningen vid underrätten
så ofullständig, att den tilltalade måste fullfölja talan till högre rätt
för att få sin sak allsidigt belyst, ligger redan häri ett allvarligt fel hos ordföranden
i underrätten. Denne har i dylikt fall genom försummelse i sin
handläggning av målet ådragit den tilltalade besvär och kostnader, som
med en riktig handläggning icke kommit i fråga.

Genom sitt sätt att handlägga brottmålen har Montelius enligt min mening
visat vårdslöshet, försummelse och oförstånd av allvarlig beskaffenhet
i utövningen av domarämbetet.

Att Montelius’ handläggning varit behäftad med sådana brister, att den
i vissa fall länt de tilltalade till men, måste anses framgå av målen mot
Ejnar Elof Karlsson, Gösta Eriksson och Karl Johansson, för vilka ovan
närmare redogjorts. Karlsson har, ehuru han var tilltalad för ett svårt brott,
uppenbarligen icke lämnats tillfälle att till sitt försvar andraga allt vad han
haft för avsikt att därutinnan åberopa. Utan att tillbörlig utredning förebragts
vid häradsrätten har Karlsson dömts till strängt straff för förfalskning.
På grund av den bristande utredningen i målet har detta sedermera
efter besvär av Karlsson återförvisats till häradsrätten. Sedan Karlsson
därefter fått tillfälle att förebringa utredning, har målet fått en helt annan
utgång. Då Karlsson sålunda för att vinna rättelse nödgats överklaga häradsrättens
utslag, har Karlsson härigenom haft kostnader, som icke behövt
uppkomma örn fullständig utredning i målet fått förebringas innan utslag
meddelats. Att handläggningen av detta mål varit bristfällig synes
Montelius numera själv inse. — Beträffande målen mot Eriksson och Johansson
ha även dessa avgjorts i häradsrätten utan erforderlig utredning.
Efter förebringandet i hovrätten av utredning, som bort vara tillgänglig
redan vid målens avgörande i häradsrätten, ha målen fått en utgång, som de
med bättre handläggning kunnat erhålla redan i häradsrätten. I båda fallen
ha de tilltalade åsamkats onödiga kostnader för utslagens överklagande.
Vad angår Eriksson synes det mig böra anmärkas, att de upplysningar, som
lämnats i prästuppgiften, och Erikssons redogörelse för sina levnadsomständigheter
bort föranleda Montelius att närmare efterforska, huruvida icke
undersökning av Erikssons sinnesbeskaffenhet kunde anses påkallad.

Av utredningen rörande Montelius’ handläggning av svårare brottmål har
även framgått, att han i dylika mål i domboken antecknat, att den tilltalade
rörande de närmare omständigheterna vid brottet och om sina levnads -

109

omständigheter lämnat samma uppgifter vid häradsrätten som vid tidigare
hållet polisförhör, ehuru den tilltalade icke inför häradsrätten hörts därutinnan.
Vad Montelius anfört till försvar för en sådan avfattning av domboken
kan icke lända honom till ursäkt, och jag finner därför Montelius’
förfarande i sagda hänseende böra läggas honom till last såsom tjänstefel i
samband med de påtalade felen vid målens handläggning.

II. Beträffande det till Snevringe tingslags häradsrätt instämda målet
mot Westerlund är upplyst, att Westerlund, som ställts under åtal för
brott, varå straffarbete kunde följa, vid målets handläggning inför häradsrätten
den 10 januari 1944 icke varit tillstädes samt att han i anledning
därav dömts till böter för utevaro och målet uppskjutits. Då Westerlund
senare på dagen, efter det häradsrättens sammanträde avslutats, uppsökt
Montelius i åklagarens hem, har Montelius i närvaro av åklagaren låtit
Westerlund avgiva ett svaromål å stämningsyrkandet samt i domboken antecknat
detta svaromål såsom örn Westerlund inställt sig inför rätten och
svarat i målet. Därefter har Montelius uppskjutit målets vidare handläggning
till den tidigare utsatta uppskovsdagen med tillkännagivande tillika,
att Westerlund då icke behövde iakttaga inställelse. Om de Westerlund av
häradsrätten tidigare ådömda böterna för utevaro har icke verkställts någon
anteckning i domboken.

Genom anmärkta förfarande har Montelius, även om han handlat i
bästa uppsåt, gjort sig skyldig till ett fel i domarämbetets utövning. Det
torde utan vidare stå klart, att det icke kan anses tillåtet för ordföranden
i en domstol att på dylikt sätt låta en part iakttaga inställelse, sedan domstolens
förhandlingar avslutats, och därefter avfatta domboken som om
inställelsen ägt rum i vederbörlig ordning. I förevarande fall måste ovedersägligen
anses, att Westerlund den 10 januari 1944 icke svarat i målet, och
då enligt vad utredningen givit vid handen Westerlund ej heller inställde
sig vid påföljande rättegångstillfälle, vid vilket häradsrätten dömde honom
till ansvar för det åtalade brottet, har Westerlund i själva verket blivit
dömd ohörd i målet. Med hänsyn till vikten därav, att för rättskipningen i
brottmål grundläggande regler örn den tilltalades hörande inför domstolen
upprätthållas, finner jag Montelius’ omförmälda förfarande i målet mot
Westerlund icke kunna undgå åtal.

lil. I lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom var såsom
förutsättning för att villkorlig dom skulle kunna tillämpas beträffande en
tilltalad angivet, att med hänsyn särskilt till den dömdes karaktär och personliga
förhållanden i övrigt skälig anledning funnes att antaga, att han
skulle utan det ådömda straffets undergående låta sig rättas. I anslutning
till de i detta hänseende givna bestämmelserna stadgades i 25 § i lagen, att
domstolen eller dess ordförande skulle, under vissa villkor, för vinnande av

Ilo

utredning, huruvida särskilda förutsättningar för villkorlig dom funnes, förordna
om särskild förundersökning.

I lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i
brottmål rörande vissa minderåriga föreskrevs skyldighet för domstols
ordförande, till vilken inkommit anmälan om att någon som ej fyllt 18 år
blivit häktad för brott, att för vinnande av utredning rörande den häktades
personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn
därtill finge anses lämpligast för hans rättande, förordna om särskild förundersökning,
där ej anledning vore att antaga, att sådan utredning komme
att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Prövades eljest, då talan om
ansvar väckts mot någon som ej fyllt 18 år, särskild förundersökning erforderlig
för vinnande av dylik utredning, kunde sådan förundersökning beslutas,
före målets handläggning vid domstol av dess ordförande, och därefter
av domstolen. Till tvångsuppfostran fick ej dömas med mindre särskild
förundersökning ägt rum.

Avsikten med dessa bestämmelser örn förundersökning har varit, att domstolen
skulle erhålla sådana fakta rörande den tilltalades levnadshistoria,
förbindelser, omgivning, vanor och anlag, som kunde lämna domstolen hjälp
vid bedömandet av frågan, örn den tilltalade skulle kunna låta sig rättas
utan straffets undergående och, i händelse av villkorlig dom, övervakning
skulle erfordras, eller, i fråga om minderåriga, huruvida den tilltalade lämpligen
borde intagas i tvångsuppfostringsanstalt. Enligt förarbetena till ifrågavarande
bestämmelser borde förundersökare äga förmåga att med planmässighet
och snabbhet införskaffa och kritiskt sovra undersökningsmaterialet
samt att med tankereda, koncentration och stor noggrannhet i skrift
återgiva erhållna uppgifter. I praxis har förundersökaren plägat avsluta sin
berättelse örn förundersökningen, som avgives enligt särskilt formulär, med
att tillkännagiva den uppfattning han själv kommit till beträffande frågan,
huruvida den tilltalade borde erhålla villkorlig dom eller icke, eller beträffande
lämpligheten av tvångsuppfostran.

Med hänsyn till att förundersökningsrapporten är avsedd att tjäna till
ledning för domstolen vid målets avgörande, synes det mig uppenbart, att
domstolen eller dess ordförande icke bör utöva något inflytande på de uttalanden,
som skola göras vid undersökningen, utan böra dessa kunna lämnas
fritt och otvunget. Icke minst gäller detta i fråga om förundersökarens
eget utlåtande.

Den i förevarande ärende verkställda utredningen synes mig giva vid
handen, att Montelius, då häradsrätten under hans ordförandeskap förordnat
örn förundersökning och till förundersökare utsett någon i domsagan anställd
notarie, i vissa fall sökt öva påverkan på förundersökaren i fråga om
det utlåtande, som denne ämnade avgiva. I varje fall synes mig detta uppenbart
i fråga om den förundersökning, som Lien enligt Snevringe tings -

lil

lags häradsrätts beslut den 22 november 1943 hade att verkställa rörande
Arne Jansson.

Beträffande förundersökningen rörande Jansson är utrett att, sedan Lien
till Montelius överlämnat en av Lien upprättad förundersökningsrapport,
avslutad med ett uttalande av Lien, att tvångsuppfostran icke kunde anses
lämplig för Janssons tillrättaförande, och med en hemställan om att Jansson
måtte erhålla villkorlig dom, Montelius uppmanat Lien att ändra sitt
utlåtande därhän, att tvångsuppfostran borde ådömas Jansson. Då Lien,
utan att lia ändrat sitt utlåtande, på grund av militärtjänstgöring nödgats
avresa från kansliorten, har Montelius själv föreslagit ändringar i rapporten
och avfattat ett förslag till nytt utlåtande. Oaktat Liens rapport den 10
januari 1944 blivit anmäld i häradsrätten och såsom bilaga intagen i domboken,
har Montelius omkring en vecka senare genom förmedling av Edstam
låtit tillställa Lien rapporten med ändringsförslaget under förväntan
att Lien skulle ändra rapporten. Härvid har Montelius såsom påtryckningsmedel
låtit hälsa Lien att, därest rapporten ej ändrades, Lien ej kunde påräkna
att få några förordnanden i domsagan.

Montelius har förklarat anledningen till sitt berörda förfarande vara den,
att han funnit Liens förundersökning så underhaltig, att den ej ens för
Liens egen skull kunde godtagas. Detta Montelius’ påstående måste anses
vara vederlagt av den gjorda utredningen. Liens förundersökningsrapport,
jämförd med de av Montelius föreslagna ändringarna i rapporten, synes
mig icke vara av sådan beskaffenhet, att förundersökningen rimligen kunnat
giva Montelius fog för den åsikt om densamma, som Montelius sagt sig
hysa. På grund härav och med hänsyn till vad härutinnan i övrigt förekommit
måste det i stället antagas, att Montelius, som varit av en annan uppfattning
än Lien i fråga om den lämpligaste åtgärden för Janssons tillrättaförande,
önskat erhålla ett utlåtande i rapporten, som skulle överensstämma
med denna Montelius’ uppfattning, och fördenskull fordrat att Lien ändrade
rapporten.

Även örn Montelius, såsom han gjort gällande, med sitt yttrande att
Lien ej skulle få några förordnanden avsett allenast, att Lien ej vidare
skulle bliva förordnad att verkställa förundersökningar, har Montelius
genom sitt förfarande med rapporten och det tvång han i denna sak sökt
utöva gentemot Lien, vilken haft att på eget ansvar verkställa förundersökningen
och avgiva rapport om densamma, gjort sig skyldig till tjänstefel.
Att rättens ordförande icke, på sätt skett i förevarande fall, får söka
skaffa sig gehör för sina egna synpunkter i ett brottmål torde vara alldeles
uppenbart. Vad som upplysts rörande avsaknaden av förundersökningsrapporten
i det till Sjöstrand översända protokollet i målet för rättegångstillfället
den 10 januari 1944 visar tydligt, att Montelius ännu lång tid efter
sagda dag avvaktat en ny ändrad rapport, som han ämnat insätta i domboken
i stället för den ursprungligen avgivna.

112

IV. Enligt 11 kap. 4 § vattenlagen den 28 juni 1918 skola vattenrättsnämndemän
utses för sex år på det sätt som om utseende av ägodelningsnämndeman
finnes stadgat, dock att domhavanden föranstaltar om utseende
av valmännen och att vid sådan förrättning rösträtt tillkommer envar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.

Bestämmelserna örn utseende av ägodelningsnämndemän äro upptagna
i 21 kap. lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet. Enligt 4 §
i nämnda kapitel skall vid valet, som sker genom valmän, varje valman äga
en röst. Omröstningen skall verkställas med slutna sedlar. Varje valsedel
skall innehålla lika många namn som antalet av de ägodelningsnämndemän,
som skola väljas, och skall den vara vald, som erhållit mera än hälften av
de avgivna rösterna. Har ej sålunda hela det antal ledamöter i ägodelningsrätten,
som skall väljas, blivit utsett, upprättas en förteckning, vari
upptagas, därest icke någon blivit utsedd, de, som erhållit de flesta rösterna,
men eljest de, som näst efter den eller de utsedda erhållit högsta röstetal.
I förteckningen upptagas två gånger så många namn som ledamöter då skola
väljas. Därefter företages ny omröstning mellan de i förteckningen uppförda
personerna, och skola de vara valda, som då erhållit de flesta rösterna.
Vid lika röstetal skall lotten skilja. Över valet kan klagan föras genom besvär
enligt 27 kap. rättegångsbalken.

Vid det under Montelius’ ordförandeskap den 5 mars 1942 inför Åkerbo
och Skinnskattebergs tingslags häradsrätt förrättade valet av vattenrättsnämndeman
har, såsom Montelius också medgivit, det felet förelupit att
Georg Carlsson förklarats vald, ehuru han icke erhållit hälften av antalet
avgivna röster och ny omröstning alltså bort ske mellan honom och den
person, som vid den företagna omröstningen kommit närmast i röstetal.
Då Montelius kort efter valet kommit till insikt örn det begångna felet,
borde det lia ålegat honom att föranstalta om rättelse i saken genom besvär
av någon därtill behörig. I stället för att vidtaga någon åtgärd i dylikt
syfte synes Montelius ha sökt hemlighålla det förelupna felet. Med hänsyn
särskilt till detta förhållande anser jag mig böra påtala det av häradsrätten
begångna felet, för vilket Montelius är ensam ansvarig.

V. Vad angår dagtraktamentena för Montelius’ och Sahlquists inställelse
vid syneförrättningen den 25 november 1943 å klockarbostället å Prästgården
l1 och Klockaregården l1 i Skinnskattebergs socken må anföras följande.

Enligt 2 § 2 mom. allmänna resereglementet den 27 juni 1929, sådant
momentet lyder enligt kungl, kungörelse den 5 juni 1942 (nr 339), skall
traktamentsersättning utgå för dag med 15 kronor i traktamentsklass B
och med 12 kronor i traktamentsklass D, till vilka klasser respektive häradshövding
och tingssekreterare äro hänförliga.

I 17 § 2 mom. i reglementet stadgas, att traktamentsersättning utgår

113

icke för dag, varav högst 3 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning.
För dag, varav mer än 3 men högst 8 timmar tagits i anspråk för resa
eller förrättning, utgår traktamentsersättningen med hälften av det i 2 §
2 morn. upptagna beloppet.

Detta stadgande innebär, att traktamentsersättning för resa får beräknas
efter den tid, varunder förrättningsman använder färdsätt, för vilket reseersättning
utgår. Anträdes och avslutas resan med järnväg, skall beräkningen
av traktamentsersättning ske med hänsyn till den tid, som för resan
och förrättningen åtgår från och med tågets bestämda avgångstid till dess
förrättningsmannen återkommer till utgångsstationen. Att i den för rätten
till traktamente avgörande tiden icke får inräknas gångtid till och från
järnvägsstationen torde också vara väl känt av dem, som ha att tillämpa
resereglementet.

I förevarande fall är upplyst, att Montelius och Sahlquist å förrättningsdagen
den 25 november 1943 avrest till Uttersberg med tåg, som avgått från
Köping klockan 11,15, samt efter förrättningens slutförande återkommit
med tåg till Köpings station klockan 18,28. För resa och förrättning ha alltså
tagits i anspråk 7 timmar 13 minuter, och på grund därav ha Montelius
och Sahlquist icke varit berättigade att erhålla mer än hälften av det för
hel dag stadgade traktamentet. Enligt synerättens beslut lia Montelius’ och
Sahlquists traktamentsersättningar det oaktat bestämts att utgå såsom om
för resa och förrättning använts mer än 8 timmar eller med fulla dagtraktamenten.
Vad Montelius anfört till försvar härför förtjänar icke något som
helst avseende. Det synes mig i stället förvånande, att Montelius, som i
egenskap av häradshövding under 14 års tid haft att tillämpa resereglementet,
kunnat göra sig till tolk för en sådan uppfattning, som att han för
rätten att erhålla dagtraktamente skulle kunna tillgodoräkna sig den tid
han använt för att gå till och från stationen eller för att där taga del av
några av annan dit medförda förrättningshandlingar.

Med hänsyn särskilt till det förhållandet, att Montelius i sin förklaring
hävdat en alldeles felaktig tolkning av en av resereglementets grundläggande
bestämmelser, finner jag utdömandet av ifrågavarande hela dagtraktamenten
icke kunna undgå beivran. För synerättens beslut därutinnan
anser jag Montelius ensam böra göras ansvarig.

VI. Av vad i ärendet upplysts rörande utövandet av kommissionärsverksamheten
i domsagan under åren närmast före den 1 juli 1943, från vilken
dag genom denna verksamhets förstatligande därav härflytande inkomst
skulle i form av stämpelavgifter tillfalla statsverket, framgår att Montelius
i olika hänseenden vidtagit åtgärder, som icke kunna anses stå i överensstämmelse
med gällande bestämmelser i ämnet.

Då i ansökningsärende komplettering av handlingarna i ett eller annat
avseende ansetts erforderlig för ärendets regelmässiga behandling eller för

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1040 års riksdag.

114

bifall till ansökningen, har merendels någon av notarierna i domsagan per
telefon meddelat sökanden eller av denne anlitat ombud vad som borde
åtgöras i saken, exempelvis att en felande handling borde insändas. Understundom
ha flera dylika telefonpåringningar till sökanden eller hans ombud
skett i samma ärende, tydligen efter hand som avsaknaden av en uppgift
eller handling av vederbörande notarie blivit upptäckt. För dessa telefonpåringningar
har Montelius låtit kommissionären av sökandena uttaga ersättning
såsom för sådana meddelanden, för vilka kommissionären enligt
domsagostadgan ägde uttaga arvode med en krona. Enligt vad som upplysts
har Montelius varit synnerligen angelägen, att alla telefonpåringningar
i dylika ärenden skulle bliva debiterade såsom meddelanden från kommissionären
och därför även övat tillsyn över att notarierna antecknade påringningarna
å akten till vederbörande ärende.

Att uttaga ersättning för ett meddelande, som sålunda lämnas av en
notarie, uppenbarligen under utövandet av hans tjänst, kan under inga förhållanden
anses tillåtet. Vad Montelius till försvar därför anfört kan jag
icke godtaga. Så gott som undantagslöst torde dylika underrättelser av den,
som har sig anförtrott att granska handlingarna i ansökningsärenden, lämnas
icke blott för att visa sökanden det tillmötesgående, som av förhållandena
kan anses påkallat, utan även för att underlätta ärendets handläggning
i och för sig. I detta sammanhang må erinras, att bekostandet från tingslagets
sida av telefon å domarkansli ofta torde ha förestavats av en önskan
att underlätta kontakten mellan kansliet och den rättssökande allmänheten
och därigenom möjliggöra tillmötesgående från kanslipersonalens sida just
i fråga om underrättelser av det slag, varom här är fråga. Vad angår förevarande
fall har alltså kommissionären, vilken icke tagit någon som helst
befattning med de av notarierna telefonledes lämnade underrättelserna, saknat
varje rätt att erhålla någon ersättning för dem. Ansvaret för att ersättning
det oaktat uttagits av kommissionären måste anses åvila Montelius,
vilken därutinnan meddelat såväl kommissionären som vederbörande notarier
besked, att ersättning skulle uttagas.

Vidare är i ärendet upplyst, att sedan till kommissionären insända handlingar
i ärenden av beskaffenhet att skola handläggas inför häradsrätten
inkommit till kansliet, Montelius omhändertagit handlingarna och låtit
dem behandlas såsom ingivna till rätten genom kommissionären. För ingivandet
har kommissionären uttagit en av Montelius bestämd ersättning,
3 kronor till i maj 1941 och därefter intill den 1 juli 1943 2 kronor.

I 28 § i den vid tiden ifråga gällande domsagostadgan den 26 maj 1933
hette det: ”1 ärenden, som omförmälas i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,
äger sökande å domsagans kansli avlämna sina ansökningshandlingar,
med skyldighet för domaren att, där ej annorlunda begäres, företaga ärendet

115

till vederbörlig behandling å därefter först infallande rättegångs- eller inskrivningsdag,
å vilken dylika ärenden må handläggas.”

Enligt 34 § i stadgan ålåg det kommissionär i domsaga att utan särskilt
arvode ingiva till honom insända handlingar till domaren.

I 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över
lagfarter, inteckningar och andra ärenden, sådan paragrafen lyder enligt
lag den 6 juni 1941, som trätt i kraft den 1 januari 1942, stadgas att vid
underrätt skola föras särskilda protokoll över följande ärenden, nämligen:
ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll);
ett över äktenskapsförord (äktenskapsförordsprotokoll);
samt ett över bouppteckningar, testamenten som vid domstolen bevakas,
åtgärder, som avses i 9 kap. lagen örn arv och 8 kap. lagen örn testamente,
förordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen om
allmänna arvsfonden, avhandlingar örn lösöreköp samt ärenden angående
arvsskatt (bouppteckningsprotokoll).

Före ikraftträdandet den 1 januari 1942 av nyssberörda lag den 6 juni
1941 hade paragrafen sedan år 1937 i huvudsak samma innehåll.

Av nu anförda bestämmelser torde framgå, att därest t. ex. en ansökan
om åtgärd i förmynderskapsärende, ett testamente för bevakning, en bouppteckning
för inregistrering eller ett äktenskapsförord för intagande i rättens
protokoll ingives till domsagans kansli, det åligger domaren att å därefter
först infallande rättegångsdag företaga ärendet till behandling i häradsrätten.
Därest handlingar i ärenden, som skola handläggas av rätten och
tillhöra ovannämnda särskilda protokoll, insänts till kommissionären, behöver
denne följaktligen icke inställa sig vid häradsrätten för att ingiva handlingarna,
utan kommissionären har allenast att ingiva dem till domaren
för dennes åtgärd. För handlingarnas ingivande äger kommissionären icke
uttaga något arvode av sökanden.

Av Montelius yttrande framgår, att till domsagans kansli för inregistrering
ingivna bouppteckningar behandlats på angivna sätt. Orsaken härtill
synes dock icke ha varit den, att Montelius varit medveten örn riktigheten
av detta förfaringssätt, utan den att han räknat inregistrering av bouppteckning
såsom hörande till ärenden, vilka handläggas å kansliet även om
de enligt lagens bokstav skola ingivas till häradsrätten.

Däremot har Montelius uppenbarligen icke ansett sig vara skyldig att till
behandling vid häradsrätten företaga ärenden angående förmynderskap,
äktenskapsförord och bevakning av testamente, då handlingarna i sådana
ärenden inkommit med de av Montelius omhändertagna postförsändelserna
till kommissionären. Montelius har dock företagit ärendena till behandling
vid häradsrätten, varvid han emellertid låtit kommissionären i protokollen
framstå såsom sökandeombud, ehuru denna icke tagit befattning med åren
nena. För ”ingivande” av handlingarna till rätten har kommissionären därefter
fått uttaga arvode med förut omförmälda, av Montelius bestämda

116

belopp. Att detta förfaringssätt måste anses stå i direkt strid mot ovan
anförda bestämmelser synes mig uppenbart.

Vad angår ärenden, som icke äro hänförliga till de i 1875 års förordning
omförmälda ärendena och i vilka sökanden sålunda icke äger någon ovillkorlig
rätt att ingiva sina handlingar till domaren för föredragning vid rätten,
har Montelius efter ansökningshandlingarnas omhändertagande i kommissionärens
post behandlat dem vid rätten. Mot ärendenas företagande till
behandling synes mig i och för sig intet vara att erinra. Men trots det att
kommissionären icke tagit någon som helst befattning med ingivandet till
rätten av dessa handlingar, har Montelius låtit kommissionären uttaga betalning
av sökanden för handlingarnas ingivande. Även om man skulle
anse, att kommissionären i dessa fall mottagit handlingarna av den rättssökande
och överlämnat dem till Montelius för behandling vid rätten, har
Montelius, då kommissionären ej äger uttaga arvode för handlingars överlämnande
till domaren, förfarit felaktigt jämväl i fråga om dessa ärenden.

Ehuru jag icke vill lägga Montelius till last, att han i sitt förfarande med
avseende å kommissionärsskapets utövande handlat för egen vinning, har
han dock genom sina berörda åtgöranden uppenbarligen gjort sig skyldig
till tjänstefel.

På grund av vad jag sålunda anfört, uppdrog jag åt advokatfiskalen att
ställa Montelius under åtal inför hovrätten för de tjänstefel, vilka han,
enligt vad jag ovan stycke efter stycke utvecklat, låtit komma sig till last
under de senaste fem åren. Tillfälle borde beredas vederbörande målsägare
att i målet föra talan; och borde av dem framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

I övrigt fann jag de mot Montelius anförda klagomålen och framställda
anmärkningarna icke föranleda vidare åtgärd från min sida.

Under åberopande av min skrivelse ställde advokatfiskalen därefter Montelius
under åtal inför hovrätten med yrkande örn ansvar för det han under
de senaste fem åren gjort sig skyldig till tjänstefel i angivna hänseenden.
Ejnar Elof Karlsson yrkade ersättning av Montelius i närmare angivna hänseenden
med tillhopa 186 kronor 50 öre. Detta yrkande återkallades emellertid
sedermera av Karlsson.

Den 9 mars 1945 avlät jag till advokatfiskalen för ingivande till hovrätten
ytterligare en skrivelse, däri jag anförde följande.

Såsom av min tidigare skrivelse framgår har jag ansett Montelius icke
vara berättigad att för bestämmande av den tid, som tagits i anspråk för
resa och förrättning den 25 november 1943, tillgodoräkna sig annan tid
än den, som förflutit mellan tågets avgång från och ankomst till Köpings

117

station. Montelius var med andra ord icke berättigad att tillgodoräkna, sig
den tid, som använts för att gå mellan tingshuset och stationen.

Till stöd för denna uppfattning, som står i överensstämmelse med sedan
lång tid tillbaka tillämpad praxis, vill jag hänvisa till vad som förekommit
vid tillkomsten av de bestämmelser örn rätt till dagtraktamente, som nu
återfinnas i 17 § 2 mom. allmänna resereglementet. Jag vill härutinnan
fästa uppmärksamheten på den till 1929 års riksdag avlåtna propositionen
nr 40 med förslag till allmänt resereglemente, sid. 53 o. f., samt propositionen
nr 199 år 1931, sid. 18 o. f. Chefen för finansdepartementet har i sistnämnda
proposition å sid. 19 yttrat: ”Även jag delar uppfattningen, att
traktamentsersättningen bör beräknas för den tid, under vilken förrättningsman
använder färdsätt, vid vilket resekostnadsersättning utgår. Detta
innebär sålunda, att traktamentsersättning bör få åtnjutas jämväl för tid,
som åtgår för resa inom bostads- och tjänstgöringsorten, då enligt gällande
bestämmelser resekostnadsersättning för sådan resa uppbäres.” Vidare må
hänvisas till propositionen nr 130 år 1942, sid. 47 o. f. Å sid. 51 i denna
proposition redogöres för ett av riksräkenskapsverket framställt förslag om
ett tilläggsstadgande till 17 § 2 mom. av innehåll, att ”traktamentsersättning
beräknas från den tidpunkt, förrättningsman för resans anträdande
lämnar bostaden eller arbetsplatsen, och till den tidpunkt, han dit återkommer”.
Departementschefen yttrade i anledning därav: ”Vissa skäl synas
tala till förmån för den i riksräkenskapsverkets yttrande föreslagna tolkningsregeln
rörande tidsberäkningen vid bestämmandet av traktamentsersättning.
Det kan dock ifrågasättas örn tillräcklig anledning finnes att
nu frångå den tillämpning, som åsyftades vid den år 1931 vidtagna ändringen
i 17 §. Jag har fördenskull ansett mig icke för närvarande böra framlägga
förslag i sådan riktning.” I statsutskottets utlåtande nr 104 beröres
förevarande fråga å sid. 20 o. f. I anslutning till sistnämnda proposition
erhöll ifrågavarande stadgande i 17 § 2 mom. sin nuvarande lydelse.

I Kammarrättens årsbok för år 1943, Avd. I, Avlöningsmål m. m., häftet
2, som inkommit hit efter det min tidigare skrivelse blivit uppsatt och
justerad, redogöres för ett rättsfall (referat nr 9), i vilket kammarrätten
kommit till det överraskande resultatet, att traktamentsersättning för resa
fick beräknas även efter tid, varunder förrättningsman använt färdsätt, för
vilket jämlikt 5 § andra stycket resereglementet reseersättning icke utgår.

Av referatet framgår, att en befattningshavare vid yrkesinspektionen vid
återkomsten från en tjänsteresa anlänt till bostadsorten med järnväg klockan
13,49 samt därefter fortsatt färden med velociped till sin bostad, dit
han anlänt klockan 14,45. K. 15. i liinet hade, med avslag å befattningshavarens
begäran om helt dagtraktamente för sagda dag, tillerkänt honom allenast
halvt dagtraktamente. Kammarrätten, där befattningshavaren anförde
besvär, ansåg enligt ett i plenum den 2 juli 1943 beslutat utslag, att tjänste
resan finge anses ha avslutats först vid befattningshavarens återkomst till

118

bostaden, och då han vid sådant förhållande borde komma i åtnjutande av
helt dagtraktamente, återförvisade kammarrätten målet till K. B. för ny
behandling.

Från detta beslut, som innefattade sex ledamöters sammanstämmande
mening, voro presidenten och tre kammarrättsråd skiljaktiga och lämnade
besvären utan bifall.

Då målet av kammarrätten avgjorts i plenum, torde med hänsyn till
innehållet i 9 § instruktionen den 18 december 1942 för kammarrätten
få anses, att den av majoriteten omfattade meningen avvikit från lagtolkning,
som förut varit i sådant mål av kammarrätten antagen.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att Göta hovrätt i ett den 4
januari 1945 avgivet utlåtande till kammarrätten i besvärsmål rörande häradshövdings
rätt att för erhållande av helt dagtraktamente tillgodoräkna
sig tid, som tagits i anspråk för att gå mellan domarkansliet och järnvägsstationen
i viss stad, uttalat, att enligt hovrättens mening vid traktamentsersättningens
beräknande hänsyn icke finge tagas till tid, som använts för
fortskaffning till fots till och från järnvägsstation, då förflyttningen ägde
rum inom stads planlagda område. I utslag den 16 februari 1945 har kammarrätten
emellertid förklarat, att tjänsteresan påbörjats när vederbörande
lämnat domarkansliet och avslutats när han återvänt dit, samt fördenskull
funnit hinder icke möta för utanordnande av helt dagtraktamente.

Med hänsyn till utgången av förenämnda av kammarrätten handlagda
mål har Montelius icke saknat anledning att tillgodoräkna sig och Sahlquist
gångtiden mellan tingshuset och järnvägsstationen i Köping för bestämmande
av deras dagtraktamenten. Sagda förhållande kan därför icke
läggas Montelius till last såsom tjänstefel.

Ehuru Montelius och Sahlquist ägt tillgodoräkna sig tiden för förflyttningen
till fots till stationen och åter, har emellertid Montelius icke varit
berättigad att vid bestämmandet av dagtraktamentet taga hänsyn till den
tid, som erfordrats för efterforskande av ovan omförmälda handlingar.
Även örn Montelius och Sahlquist, såsom Montelius påstått, lämnat domarkansliet
klockan 10,35, har alltså för deras resa och förrättning i allt
fall icke tagits i anspråk; så lång tid, att de skulle varit berättigade till helt
dagtraktamente. Ansvarsyrkandet bör därför vidhållas.

Svea hovrätt yttrade i utslag den H juni 194-5 följande.

Hovrätten finner vidkommande åtalspunkten I, såvitt däri påtalats det
sätt, varpå Montelius under de senaste fem åren före åtalets anhängiggörande
såsom ordförande i domsagans häradsrätter lett rättegångsförhandlingarna
i brottmål, av utredningen i målet framgå, att Montelius’ handläggning
av mål rörande brott, varå straffarbete kunnat följa, varit bristfällig därutinnan,
att Montelius dels i regel underlåtit att höra den tilltalade om hans
levnadsomständigheter, dels ock — företrädesvis i mål där den tilltalade vid

119

polisförhör erkänt det åtalade brottet — i många fall uraktlåtit att höra
den tilltalade jämväl angående omständigheterna vid brottets begående och
understundom icke uttryckligen tillfrågat denne huruvida han förövat brottet;
att Montelius vid handläggningen av brottmål, i vilka den tilltalade vid
polisförhör bestritt brottsligt förfarande, i åtskilliga fall genom yttranden
av innebörd, att den tilltalade, örn han ej erkände, komme att dömas till
ovillkorligt frihetsstraff, eller eljest på ett otillbörligt sätt övat påtryckning
på den tilltalade för att förmå honom att erkänna brottet; samt att Montelius
låtit i omförmälda rannsakningsmål mot Sjödin hörda vittnen beediga
sina vid polisförhör avgivna berättelser utan att vittnena vid häradsrätten
fått taga del av berättelserna, sådana dessa återgivits i polisrapporten.

Tillika är utrett, att Montelius i mål, däri den tilltalade på sätt ovan
anmärkts icke blivit hörd örn sina levnadsomständigheter eller angående
omständigheterna vid brottet, det oaktat plägat i domboken anteckna, att
den tilltalade därutinnan lämnat samma uppgifter som vid tidigare hållet
polisförhör.

Med avseende å handläggningen av brottmål och avfattningen av domboken
i sådana mål har Montelius genom vad sålunda ligger honom till last
i utövningen av sitt ämbete visat vårdslöshet, försummelse och oförstånd
av allvarlig beskaffenhet.

I övrigt finner hovrätten Montelius ej vara förvunnen till ansvar i hänseenden
som med åtalspunkten I avses.

Vad härefter angår åtalspunkten III får i målet anses utrett, att Montelius,
sedan Lien till honom överlämnat en av Lien upprättad förundersökningsrapport,
medelst hot att ej giva Lien vidare förordnanden övat påverkan
på Lien i syfte att förmå honom att ändra det utlåtande, varmed
Lien avslutat rapporten; och har Montelius därigenom visat oförstånd i
sitt ämbete.

Mot Montelius’ bestridande har ej tillförlitligen ådagalagts, att Montelius
eljest med avseende å avfattningen av förundersökningsrapporter sökt
öva obehörig påverkan på notarier i domsagan, vilka förordnats att verkställa
förundersökning.

Vidkommande åtalspunkten IV är utrett, att vid ifrågavarande valförrättning
fel förelupit, på sätt J. O. angivit.

Montelius har förty såsom ordförande i Åkerbo och Skinnskattebergs
tingslags häradsrätt vid förrättandet av valet visat vårdslöshet i utövningen
av sitt ämbete.

Beträffande åtalspunkten V finner hovrätten, även örn Montelius får
anses hava förfarit oriktigt genom att i restiden inräkna annan tid än dels
tiden från tågets avgång från Köping klockan 11,15 till tågets ankomst till
Köping vid återfärden klockan 18,28, dels ock den tid som åtgått för förflyttningen
till fots från tingshuset till stationen i Köping och åter, vad

120

i denna del lagts Montelius till last icke innefatta tjänstefel av beskaffenhet
att böra för Montelius medföra ansvar.

Vidkommande övriga åtalspunkter finner hovrätten Montelius i samtliga
av J. O. anmärkta hänseenden — vad angår det under åtalspunkten VI
påtalade förfarandet dock, såvitt visats, allenast under tiden den 1 juli
1940—den 30 juni 1943 — hava visat försummelse och oförstånd i sin
ämbetsutövning.

På grund av vad sålunda anförts prövar hovrätten rättvist att, med ogillande
av åtalet såvitt Montelius enligt vad ovan angivits ej blivit förvunnen
till ansvar, jämlikt 25 kap. 17 § samt 4 kap. 1, 2 och 7 §§ strafflagen
döma Montelius för vårdslöshet, försummelse och oförstånd i domarämbetet
att vara i mistning av sitt ämbete under två månader.

Som Karlsson förklarat sig återkalla sina mot Montelius framställda
ersättningsanspråk, låter hovrätten i denna del vid återkallelsen bero.

Om detta beslut voro fyra av hovrättens ledamöter ense. Presidenten i
hovrätten var i sa matto av skiljaktig mening, att han med tillämpning av
25 kap. 17 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen bestämde straffet till 100
dagsböter å 35 kronor.

Över hovrättens utslag anförde Montelius besvär i högsta domstolen.

Kungl. Maj:t har i utslag den 4 december 1945 yttrat följande.

I fråga om vad i åtalspunkten I lagts Montelius till last beträffande vittnesförhöret
i rannsakningsmålet mot Sjödin har Montelius hos Kungl. Majit
gjort gällande att vittnena, sedan de vid häradsrätten, därom tillspöka, förklarat
att de hade reda på hur deras uppgifter återgivits i polisrapporten,
fått redogöra för vad de uppgivit vid polisförhören samt för vad de ytterligare
hade sig bekant i saken.

Med hänsyn till vad Montelius hos Kungl. Majit åberopat till stöd för
sina nämnda uppgifter kan det icke anses styrkt, att Montelius med avseende
å berörda vittnesförhör gjort sig skyldig till något av beskaffenhet
att föranleda ansvar för tjänstefel.

I fullföljda delar av målet i övrigt finner Kungl. Majit Montelius förvunnen
till ansvar på sätt i hovrättens utslag upptagits.

För vad sålunda ligger Montelius till last har han — ehuru han i fråga
örn det påtalade förfaringssättet vid handläggningen av brottmål får antagas
hava handlat i enlighet med vad han ansett överensstämma med god
rättsvård — förskyllt det av hovrätten utmätta straffet.

Kungl. Majit prövar förty lagligt fastställa det slut, vari hovrätten
stannat.

121

Detta utslag innefattade justitierådet Ljunggrens av justitieråden Lawski
och Hagander biträdda mening.

Justitierådet Gyllenswärd yttrade:

”Jag är ense med justitierådet Ljunggren utom i så måtto att jag, med
ändring av hovrättens utslag, jämlikt 25 kap. 17 § samt 4 kap. 1 och 2 §§
strafflagen bestämmer straffet till 100 dagsböter å 35 kronor, vilka böter
skola tillfalla Kronan.”

Justitierådet Geijer anförde:

”Jag är ense med justitierådet Ljunggren såvitt angår frågan i vilka hänseenden
Montelius är förvunnen till ansvar.

Vad angår åtalspunkterna I—III, vilka alla angå Montelius’ befattning
med i domsagan handlagda brottmål, har hans förfarande—särskilt i den mån
den offentliga handläggningen inför domstolen därigenom blivit åsidosatt —
inneburit icke obetydliga vådor för rättssäkerheten. Utredningen ger emellertid
icke stöd för antagande att Montelius’ handlingssätt förestavats av vare
sig bekvämlighet eller likgiltighet för rättsvården. Fastmera synes det, med
hänsyn bland annat till även från vederhäftigt håll gjorda uttalanden om
såväl Montelius’ intresse för arbetet som hans rättrådighet, kunna antagas
att han i alltför hög grad låtit sig ledas av tillit till verkställda polisundersökningars
fullständighet och trovärdighet ävensom till egen möjlighet och
förmåga att redan på ett tidigt stadium bilda sig en riktig uppfattning örn
arten och graden av de tilltalades brottslighet.

På grund härav och i betraktande jämväl av omständigheterna i övrigt
instämmer jag i det slut vartill justitierådet Gyllenswärd kommit.”

6. Fråga om obehörigt anhållande.

I en till mig inkommen klagoskrift anförde tillsyningsmannen Algot
Johansson i Mölndal, bland annat, följande.

Den 23 augusti 1944 hade klaganden klockan omkring 20 på kvällen
kommit hem till sin bostad litet rörd av starka drycker. Sedan klaganden i
vanlig samtalston växlat några ord med sin hustru, Olga Johansson, hade
denna plötsligt tagit sin kappa och gått ut. Strax därpå hade fru Märta
Löfgren, som bodde en trappa upp i samma hus som klaganden, kommit
ned till klagandens lägenhet och frågat efter hans hustru, varvid hon samtalat
en stund med klaganden. Sedan klaganden läst en stund, hade han
somnat till i en fåtölj. Vid 22-tiden hade klaganden blivit väckt, varvid
han funnit tre poliskonstaplar stående i rummet. Klaganden hade blivit
tillsagd att följa med dem, och han hade då begivit sig ut till en väntande
polisbil. I denna hade han därpå förts till stadens polisstation. Efter avvisitering
hade klaganden blivit insatt i arrest, där han fått sitta till klockan
7 påföljande morgon. Han hade icke vid tillfället varit överlastad. Att
klaganden kvarhållits så länge hade föranletts av en framställning därom

122

från hans hustru, som hade arbete utom hemmet och brukade gå hemifrån
före klockan 7 på morgonen. Klaganden hemställde, att J. O. måtte mot
polismyndigheten vidtaga den åtgärd, som kunde föranledas av att klaganden
hållits i förvar under omförmälda natt.

Vid klagoskriften voro fogade följande handlingar.

1) Bestyrkt avskrift av en å tryckt blankett avfattad, så lydande skrivelse: "Till

Stadsfiskal i Mölndal.

Enär min man, Karl Algot Johansson, boende i huset nr 8 vid Torsgatan
här i staden, i berusat tillstånd uppträder bråkigt i hemmet och sålunda
måste anses farlig för sin närmaste omgivning, får jag härmed anhålla, att
han måtte genom polisens försorg avhämtas från lägenheten och förvaras
hos polisen till dess han blivit fullt nykter.

Mölndal den 23 aug. 1944.

Olga Johansson.

Bevittnas:

Erik V. Karlsson.”

2) En av t. f. poliskommissarien S. G. Hellstrand den 28 augusti 1944
avgiven rapport, innehållande bland annat följande: Den 23 augusti 1944
klockan 22,15 hade klaganden införts å polisstationen av poliskonstaplarna
Gustaf Adolf Bergström och Ivar Bernhard Jansson, varvid Bergström
rapporterat, att klaganden på skriftlig begäran av Olga Johansson anhållits
i makarnas bostad, enär han därstädes i berusat tillstånd uppträtt så
bråkigt, att Olga Johansson sett sig nödsakad att tillkalla polis för hans
omhändertagande och förvaring, till dess han blivit fullt nykter. Efter sedvanlig
avvisitering hade klaganden, som vid anhållandet var överlastad av
starka drycker, blivit insatt i förvaringsarrest. Påföljande morgon klockan
7,10 hade klaganden försatts på fri fot, sedan Olga Johansson förklarat sig
icke komma att framställa något yrkande mot honom.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat polischefen
i Mölndal att efter vederbörandes hörande inkomma med yttrande, överlämnade
stadsf iskalen Viktor Dahlbrand en av Hellstrand den 21 oktober
1944 avgiven rapport rörande verkställd utredning i saken, varjämte Dahlbrand
avgav eget utlåtande.

Enligt den av Hellstrand avgivna rapporten hade vid anställda förhör
nedannämnda personer berättat följande.

1) Olga Johansson: De av klaganden i klagoskriften lämnade uppgifterna
vore fullständigt vilseledande och sanningslösa i de delar, dessa icke överensstämde
med vad hon själv hade att berätta. Klaganden hade nämligen
sedan minst tio år tillbaka periodvis i ganska hög grad missbrukat rusdrycker
och därunder ej sällan hemkommit till bostaden mer eller mindre berusad.
I berusat tillstånd brukade klaganden uppträda ytterst bryskt mot

123

Olga Johansson, på vilken han jämväl då ständigt grälade, ehuru han ännu
icke i samband därmed våldfört sig på henne. Den 23 augusti 1944 vid
22-tiden hade Olga Johansson uppehållit sig i sitt kök. Då hon därunder
kommit att se ut mot trädgården utanför huset, hade hon helt plötsligt
fått se klaganden, som förut under dagen varit borta från hemmet, sitta
på en i trädgården anbringad sandlåda. Han hade dolt ansiktet i händerna,
under det hans hatt varit liggande på marken i närheten av platsen. Då
klaganden, som sedan början av augusti åtnjutit semester, under minst en
månads tid fört ett synnerligen supigt levnadssätt och så gott som varje
dag vid olika tillfällen under kvällarna kommit hem mer eller mindre berusad,
hade Olga Johansson genast förstått, att han strax förut i överlastat
tillstånd kommit in i trädgården och satt sig på sandlådan. Kort därefter
hade Märta Löfgren, som Olga Johansson bett komma ned, även iakttagit
klaganden i trädgården. Någon stund senare, sedan Märta Löfgren återvänt
till sin bostad, hade klaganden kommit in i köket, där Olga Johansson
varit sysselsatt med matlagning. Olga Johansson, som icke tilltalat klaganden,
hade därvid märkt, att han var så överlastad av starka drycker
att han påtagligt raglade. Då klaganden, såsom förut nämnts, under cirka
en månads tid ständigt i hög grad missbrukat spritdrycker och därunder
tydligen förslösat flera hundra kronor till inköp av rusdrycker, hade Olga
Johansson, som under senare tiden på grund av klagandens levnadssätt icke
heller fått någon nattro, ansett sig icke längre kunna härda ut med berörda
förhållanden. Med anledning därav hade hon telefonledes från bostaden
satt sig i förbindelse med nykterhetsnämndens i staden ombudsman K.
Hillström, som från tidigare liknande tillfällen kände klaganden, och ombett
Hillström att omedelbart inställa sig i bostaden för att söka förmå
klaganden att ändra sitt supiga levnadssätt till det bättre, i all synnerhet
som hon befarade, att klaganden, sin vana trogen, senare på kvällen komme
att gräla och bråka. Då Hillström förut haft sig bekant, att klaganden vid
dylika tillfällen icke genom Hillströms uppmaning läte sig rätta, hade
han icke varit villig att efterkomma Olga Johanssons begäran. Under det
hon samtalat med Hillström, hade klaganden kommit fram till telefonapparaten
och begärt att få tala med Hillström. Olga Johansson hade da
överlämnat telefonluren till honom och återvänt till köket. Sedan telefonsamtalet
mellan klaganden och Hillström avslutats, hade klaganden som
blivit ytterst uppretad kommit ut i köket, där Olga Johansson stått vid
spisen, och yttrat: ”Flytta dig härifrån, för jag skall laga till mig en kaffehalv.
” Han hade därvid formligen kört bort Olga Johansson från spisen.
Med anledning därav hade hon, som för undvikande av ytterligare uppträde
icke yttrat ett ord, omedelbart lämnat huset och begivit sig till Hillströms
bostad vid Burgårdsgatan. Hon hade anhållit, att Hillström skulle
följa med henne hem för att söka lugna klaganden, men Hillström hade i
stället föreslagit henne att tillkalla polis för klagandens omhändertagande

124

och avförande från bostaden, då Hillström varit medveten örn, att klaganden
i berusat tillstånd icke läte tala med sig. Sedan Olga Johansson närmare
övertänkt saken, hade hon samtyckt till Hillströms förslag och ombett
denne att tillkalla polis, då hon i motsatt fall under den stundande natten
icke skulle fått någon ro i hemmet. Kort därefter hade en polisbil, bemannad
med tre poliskonstaplar, ankommit till Hillströms bostad, där Olga
Johansson därefter undertecknat en skriftlig begäran om klagandens omhändertagande
av polis, till dess han blivit fullt nykter. Därefter hade
Olga Johansson medföljt polismännen i bilen till bostaden. Då de kommit
dit, hade klaganden anträffats sittande i en fåtölj till synes sovande. Då
Olga Johansson för polismännen vidhållit sin begäran örn klagandens omhändertagande,
hade denne, sedan han av polismännen väckts, anmodats
att medfölja ut till polisbilen. Detta hade han under vissa protester även
gjort, sedan han tagit på sig rock och huvudbonad. Senare på kvällen, sannolikt
vid 23-tiden, hade Olga Johansson blivit uppringd från polisstationen
och tillfrågad, huruvida hon ämnade framställa något annat yrkande
mot klaganden än att han skulle hållas i förvar, till dess han blivit fullt
nykter, vartill hon svarat nekande. Hon hade emellertid i samband därmed
framställt begäran, att mannen av polisen skulle hållas i förvar över natten
och påföljande morgon icke frigivas förrän tidigast klockan 6,30, vid vilken
tid hon ämnat begiva sig till arbetet. Anledningen till sistnämnda begäran
hade varit den, att hon befarat repressalier från klagandens sida, för den
händelse han vid återkomsten från polisstationen skulle anträffa henne
hemma i bostaden. Av enahanda anledning hade Olga Johansson därefter
under de tre närmaste nätterna vistats hos släktingar, då hon icke velat
inlåta sig i bråk med klaganden, som hon hoppats skulle lugna sig efter
någon kort tid. Klaganden hade emellertid även efter ifrågakomna tillfälle
under cirka tre veckors tid fortsatt med sitt supiga levnadssätt, därvid hans
hälsa till slut blivit så undergrävd, att han måst sjukskriva sig och på grund
därav icke efter semesterns slut kunnat återinträda i arbetet på en tid av
cirka fjorton dagar. Anledningen till att klaganden i sin klagoskrift i vissa
avseenden lämnat vilseledande och sanningslösa uppgifter ansåge Olga
Johansson huvudsakligast vara, att han på grund av sitt överlastade tillstånd
icke hade någon fullt klar hågkomst av vad som vid tillfället förekommit.

2) Märta Löfgren: Den 23 augusti 1944 klockan omkring 20 hade hon
på sätt och under omständigheter, som Olga Johansson uppgivit, iakttagit
klaganden, då denne varit sittande på en sandlåda i trädgården med huvudet
stött mot bada händerna. Ehuru Märta Löfgren icke närmare betraktat
klaganden, hade hon likväl fått den uppfattningen att han var onykter,
i all synnerhet som hon vetat om att han under senare tiden fört ett supigt
levnadssätt. Häröver hade också Olga Johansson ofta beklagat sig. Då
Märta Löfgren kort därpå återvänt till sin bostad, hade hon vid detta

125

tillfälle icke gjort några närmare iakttagelser. Senare på kvällen, sannolikt
vid 21-tiden, hade klaganden kommit upp till Märta Löfgren och bett
henne att omedelbart komma ned till makarna Johanssons lägenhet, vilket
hon även gjort, då hon trott att Olga Johansson var hemma. Då Märta
Löfgren kommit dit, hade klaganden tillfrågat henne, huruvida hon märkt,
att han tidigare på kvällen uppträtt bråkigt i,bostaden. Då hon icke iakttagit
något anmärkningsvärt från makarna Johanssons bostad, hade hon
därtill svarat nekande. I samband därmed hade Märta Löfgren märkt, att
klaganden var överlastad av starka drycker, dock icke i högre grad än att
han, enligt hennes förmenande, kunde taga vara på sig själv. Märta Löfgren
hade vid tidigare tillfällen iakttagit, att klaganden komimit hem i synnerligen
överlastat tillstånd samt att han under rusets inflytande grälat på
sin hustru, ehuru han aldrig, Märta Löfgren veterligt, våldfört sig på
hustrun.

3) Bergström: Den 23 augusti 1944, troligen klockan omkring 21,45, hade
Bergström, som vid tillfället i något tjänsteärende uppehållit sig på polisstationen,
av Hellstrand, vilken tjänstgjort som t. f. poliskommissarie, telefonledes
beordrats att jämte poliskonstaplarna Jansson och Erik Karlsson
i polisverkets bil begiva sig till huset nr 8 vid Torsgatan och där i anledning
av Olga Johanssons begäran verkställa undersökning samt, örn så
erfordrades, efter skriftlig begäran fran Olga Johansson anhålla hennes
man, vilken uppgivits i av starka drycker överlastat tillstånd uppträda så
bråkigt i bostaden, att Olga Johansson sett sig nödsakad att tillkalla polis.
Omedelbart innan Bergström hunnit lämna polisstationen hade Hillström
telefonledes meddelat, att Olga Johansson uppehölle sig i Hillströms bostad,
varför det vore lämpligt, att polisen först besökte henne där. Med anledning
därav hade polismännen färdats till Hillströms bostad, där Olga
Johansson i Karlssons närvaro undertecknat en skriftlig begäran örn mannens
omhändertagande av polis. Därefter hade Olga Johansson medföljt
polismännen i bilen till sin bostad. Såväl Olga Johansson som de tre polismännen
hade begivit sig in i bostaden, där klaganden anträffats pa plats
och under omständigheter, som Olga Johansson vid förhöret uppgivit.
Sedan Bergström väckt klaganden, hade denne anmodats att medfölja ut
till polisbilen, vilket han även under vissa protester gjort, sedan han fått
taga på sig rock och huvudbonad. Bergström hade därvid tydligt iakttagit,
att klaganden var så överlastad av starka drycker, att hail påtagligt raglade
och märkbart sluddrade på målet. Dessutom hade Bergström förmärkt
stark spritlukt från hans andedräkt. Sedan klaganden tagit plats i bilen,
hade han i denna förts till polisstationen, där han efter föreskriven av visitering
insatts i cn förvaringsarrest. I samband därmed hade Bergström telefonledes
till Hellstrand, som då uppehållit sig i bostaden, lämnat vederbörlig
rapport örn den vidtagna åtgärden. Bergström hade därvid beordrats
att omedelbart per telefon sätta sig i förbindelse med Olga Johansson samt

126

tillfråga henne, huruvida hon komme att framställa något yrkande mot
klaganden, vilket Bergström även gjort. Olga Johansson, som på Bergströms
förfrågan förklarat sig icke ämna framställa något yrkande mot
mannen för vad han låtit komma sig till last, hade emellertid begärt, att
denne måtte kvarhållas hos polisen över natten och påföljande morgon icke
frigivas förrän tidigast klockan 7. Anledningen till denna begäran hade
varit, att hon, som vid sagda tid begåve sig till arbetsplatsen, icke vågade
vara hemma, då klaganden komme hem efter frigivandet från polisen. Även
Hillström hade telefonledes till poliskontoret, enligt vad han uppgivit på
uppdrag av Olga Johansson, framställt en liknande begäran örn klagandens
lcvarhållande till klockan 7 påföljande morgon. Sedan Bergström även telefonledes
underrättat Hellstrand örn Olga Johanssons i berörda avseende
framställda begäran, hade han fått i uppdrag att beordra Karlsson, vilken
skulle tjänstgöra som nattvakt på polisstationen och sålunda även hade att
utöva tillsyn över den anhållne, att kvarhålla klaganden till klockan 7 den
24 augusti.

4) Karlsson, som lämnat en med Bergströms redogörelse i tillämpliga
delar fullt överensstämmande berättelse rörande klagandens anhållande i
bostaden och därmed förknippade omständigheter: Sedan polismännen kommit
till Hillströms bostad, hade Karlsson begivit sig in i bostaden, där
Olga Johansson och Hillström anträffats. Olga Johansson, som Karlsson
förut icke kände, hade därvid uppgivit, att hennes man sedan en längre
tid fört ett supigt levnadssätt och samma kväll varit överlastad av starka
drycker och därunder uppträtt så bråkigt i hemmet, att hon sett sig nödsakad
att tillkalla polis för hans omhändertagande, enär hon, som hade
förvärvsarbete, ansåge sig behöva ro i hemmet över natten. Sedan hon därefter
i såväl Karlssons som Hillströms närvaro undertecknat en skriftlig
begäran om nämnda åtgärd, hade hon medföljt i bilen till bostaden, där klaganden
sedan omhändertagits. Vid förrättningen i bostaden hade klaganden,
vilken var så överlastad av starka drycker att hans gång var raglande,
varit otidig mot sin hustru, som han tilltalat på ett ytterst brutalt och
otrevligt sätt, ehuru Karlsson icke kunde återgiva ordalydelsen av hans
yttranden. Sedan klaganden införts på polisstationen, hade han efter föreskriven
avvisitering insatts i en förvaringsarrest. Påföljande morgon klockan
7 hade Karlsson, enligt den genom Bergström erhållna ordern, försatt
klaganden på fri fot. Klaganden, som Karlsson förut icke kände, hade vid
frigivandet varit fullt nykter.

För egen del anförde Hellstrand i rapporten följande: Sedan Bergström
till Hellstrand telefonledes rapporterat vad som föranlett klagandens anhållande,
hade Hellstrand i enlighet med Olga Johanssons därom framställda
begäran givit order om hans kvarhållande på polisstationen till påföljande
morgon klockan 7, i all synnerhet som Bergström vid rapportens avläm -

127

nande även uppgivit, att klaganden vid anhållandet var överlastad av starka
drycker. Då Hellstrand, som vore ordförande i nykterhetsnämnden i Mölndal,
dessutom haft sig väl bekant, att klaganden sedan en längre tid tillbaka
periodvis i ganska hög grad missbrukat spritdrycker och därvid även,
enligt Olga Johanssons förut lämnade uppgifter, vid vissa tillfällen under
rusets inflytande uppträtt bråkigt i hemmet, hade ingen som helst anledning
att betvivla Bergströms uppgifter förefunnits, synnerligast som Bergström
gjort sig känd såsom en omdömesgill, samvetsgrann och pålitlig polisman.
Den tid, uppgående till 8 timmar 45 minuter, som klaganden kvarhållits
på polisstationen, torde med all tydlighet även ha varit erforderlig
för hans fulla tillnyktrande och för att han skulle återvinna sina sinnens
fulla bruk.

Dahlbrand anförde i sitt utlåtande följande.

Beträffande anledningen till klagandens anhållande samt hans insättande
i cell och därmed förknippade omständigheter ville Dahlbrand hänvisa till
Hellstrands rapport samt ett av Hillström den 11 oktober 1944 utfärdat
intyg, varav syntes framgå, att anhållandet, som skett efter framställning
av hustrun, måste anses ha varit ej mindre befogat än även nödvändigt.
Vad anginge det förhållandet, att klaganden, som vid anhållandet varit
överlastad av starka drycker, kvarhållits i cellen under 8 timmar 45 minuter,
ville Dahlbrand först fastslå, att nämnda tid med all säkerhet erfordrats
för att klaganden skulle bliva nykter, vartill komme den omständigheten
att hustrun framställt begäran därom. Det torde förtjäna framhållas, att
klaganden såväl vid anhållandet som därefter, då han varit i polisens förvar,
av polismännen behandlats med största möjliga hänsynsfullhet. Hellstrand,
som vid tiden ifråga uppehållit poliskommissarietjänsten, syntes i
varje fall vara ansvarig för klagandens kvarhållande, i all synnerhet som
han förordnat därom, sedan Bergström rapporterat förhållandet. Dahlbrand
ville emellertid påstå, att Hellstrand, vilken gjort sig känd som en mycket
ansvarskännande och omdömesgill polisman, handlat i bästa samförstånd
med klagandens hustru, då hon av fruktan för repressalier från mannens
sida framställt begäran att han skulle kvarhållas så länge, att hon hunne
avlägsna sig från hemmet. På grund av vad sålunda anförts och då klagandens
anmälan uppenbarligen tillkommit för att trakassera för honom misshagliga
tjänstemän, hemställde Dahlbrand, att klagomålen icke måtte föranleda
någon vidare åtgärd.

Vid utlåtandet var fogat det av Hillström den 11 oktober 1944 utfärdade
intyget, vilket innehöll, bland annat, att klaganden under telefonsamtalet med
Hillström i ett virrigt och med svordomar späckat tal anklagat Olga Johansson
för ”allt möjligt” samt att Olga Johansson vid sin ankomst till Hillströms bostad
anhållit, att Hillström måtte följa med henne hem till klaganden, som
fortfarande betedde sig hotfullt, ehuru lian icke våldfört sig på henne.

128

Då jag ansåg ytterligare utredning i saken erforderlig, anmodade jag
landsfogden i Göteborgs och Bohus län att efter verkställd undersökning
inkomma med utlåtande. Vid den av landsfogden i anledning därav verkställda
utredningen förekom, bland annat, följande.

Hillström uppgav vid förhör: Han hade sedan år 1936 varit anställd såsom
ombudsman vid nykterhetsnämnden i Mölndal. I denna sin egenskap
hade han vid flera tillfällen kommit i beröring med klaganden. Denne hade
under åren 1934—1941 varit anställd såsom föreståndare för arbetsförmedlingen
i Mölndal. Han hade alltifrån den tid, då Hillström tillträtt sin befattning,
vid flera tillfällen varit påverkad av spritdrycker under sitt arbete.
Till en början hade klagandens alkoholmissbruk dock icke varit av sådan omfattning,
att han icke kunnat sköta sin tjänst. Han hade emellertid, då hans
spritmissbruk tilltagit, av arbetsförmedlingens styrelse vid ett par tillfällen
erhållit varning. År 1938 hade nykterhetsnämndens uppmärksamhet påkallats,
och klaganden hade av nämnden tilldelats varning. Han hade emellertid
fortsatt att missbruka spritdrycker, och år 1941 hade han blivit avskedad
från sin nämnda befattning. Kort därefter hade han erhållit en
underordnad befattning vid Göteborgs arbetsförmedling, vilken tjänst han
alltjämt innehade. Enligt vad Olga Johansson för Hillström uppgivit hade
klaganden utan hennes tillåtelse och vetskap belånat den fastighet, som
makarna gemensamt ägt. De upplånade penningarna, troligen 1,000 kronor,
hade han sedermera supit upp. Olga Johansson hade i anledning därav
sökt boskillnad, varvid fastigheten överförts på henne. — Den 23 augusti
1944 hade Hillström blivit uppringd av Olga Johansson, som berättat, att
klaganden kommit drucken hem samt bråkat och överöst henne med otidigheter.
Hon hade önskat, att Hillström skulle besöka makarna i bostaden
och försöka lugna klaganden. Hillström hade emellertid, med den kännedom
han haft örn klagandens sinnesstämning vid de tillfällen då denne vore
berusad, ansett att ett besök hos klaganden skulle ha föga verkan. Han
hade emellertid talat med klaganden i telefon och därvid märkt, att denne
var berusad. Omkring en kvart senare hade Olga Johansson uppsökt Hillström
i bostaden och ånyo bett, att han skulle följa med henne hem och
tala med mannen. Hon hade vid detta tillfälle icke velat återvända ensam
till hemmet utan hade sagt sig ha för avsikt att övernatta hos sin dotter
i Göteborg. Hillström hade då föreslagit, att Olga Johansson skulle hos
polisen begära, att klaganden över natten måtte insättas i arrest. Då hon
samtyckt till detta, hade Hillström ringt till polisen och meddelat förhållandet.
Ett par polismän hade strax därpå kommit till Hillströms bostad,
där Olga Johansson fortfarande uppehållit sig, och verkställt förhör med
henne. Hon hade på uppmaning av polismännen undertecknat en blankett,
som polismännen medfört och som avsåg en anhållan, att polisen måtte
omhändertaga mannen, tills han blivit fullt nykter. Polismännen hade därvid
framhållit, att det vore på Olga Johanssons begäran som klaganden

129

omhändertoges. Innan hon underskrivit den tryckta blanketten, hade en av
polismännen överstrukit de i blanketten tryckta orden ”samt misshandlat
mig”. Anledningen därtill hade varit, att Olga Johansson vid förhöret
direkt förklarat, att någon misshandel icke förekommit. Därefter hade
polismännen i sällskap med Olga Johansson begivit sig iväg för att omhändertaga
klaganden.

På särskild fråga förklarade Hillström, att omhändertagandet av klaganden
icke varit avsett som ett omhändertagande enligt alkoholistlagen. Hillström
ville närmast betrakta detta som en tillfällig åtgärd för att ”trygga
fru Johanssons hemfrid” så länge klaganden vore berusad. Nykterhetsnämnden
hade vid flera tillfällen övervägt att vidtaga åtgärder för att få
klaganden intagen på alkoholistanstalt. Nämnden hade vid minst ett tillfälle
föreslagit klaganden, att denne frivilligt skulle underkasta sig vård
å alkoholistanstalt. Trots att klaganden finge betraktas som så hemfallen
åt spritmissbruk, att ett tvångsintagande å alkoholistanstalt vore befogat,
hade emellertid nämnden tvekat att vidtaga en sådan åtgärd, enär hustrun
enligt nämndens mening skulle bliva lidande därav. Hon skulle nämligen,
om mannen bleve intagen å alkoholistanstalt och miste sitt arbete, sakna
möjlighet att behålla sin fastighet. För det dåvarande hade nämnden inga
planer på att vidtaga någon ytterligare åtgärd mot klaganden. Hillström
ville framhålla, att av de cirka 200 personer, som han under årens lopp i
sin befattning haft att övervaka, ingen varit så besvärlig som klaganden.
Det vore omöjligt att söka tala klaganden tillrätta eller förmå honom att
medgiva den minsta förseelse. I sina egna ögon vore klaganden den mest
fullkomliga människa. Hans uppträdande mot hustrun hade ofta varit
brutalt. Han vore ytterligt nervös till sin läggning, och hans temperament
brukade svänga från största uppsluppenhet till obehärskad vrede.

Dahlbrand anförde vid förhör följande: Det hade vid flera tillfällen
förekommit att kvinnor hemställt, att polisen måtte omhändertaga deras
män, som varit berusade i hemmet och misshandlat eller hotat dem. Dahlbrand
hade alltid instruerat honom underlydande polispersonal, att vid sådana
fall ett omhändertagande endast finge ske, sedan undersökning först
verkställts och därvid utrönts att mannen misshandlat eller hotat familjemedlemmarna.
När en sådan anmälan kommit in till polisen, brukade som
regel undersökning i vederbörandes hem verkställas, vanligen i närvaro av
en befälsperson. Därest skäl syntes föreligga för ett omhändertagande och
hustrun vidhölle sin anmälan, hade den anmälde i allmänhet brukat medtagas
till polisstationen och insättas i arrest, där han brukat få kvarsitta,
tills han blivit nykter. I många fall hade sannolikt polismännen, då det
kunnat anses tveksamt, huruvida vederbörande verkligen gjort sig skyldig
till misshandel eller hot som inneburit trängande fara, i stället för att omhändertaga
vederbörande sökt förmå hustrun att för tillfället skaffa sig
.annan bostad. Anskaffandet av förut omförmälda blankett hade föranletts

9 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1946 urs riksdag.

130

därav, att det förekommit att den kvinna, som gjort anmälan, sedan polisen
omhändertagit hennes make, återtagit sin anmälan och icke velat stå för
densamma. Jämväl av praktiska skäl hade Dahlbrand ansett, att det vore
förmånligt med en dylik blankett, enär det för polismännen ofta medförde
besvär och olägenhet att på platsen utskriva en anmälan. Dahlbrand kände
icke närmare till klaganden. Dahlbrand hade dock vid några tillfällen sett
honom påverkad av sprit. Vid det tillfälle, då klaganden blivit omhändertagen
av polisen, hade Dahlbrand åtnjutit semester, varunder poliskommissarietjänsten
uppehållits av Hellstrand.

Hellstrand uppgav: Någon gång på kvällen den 23 augusti 1944, då
Hellstrand uppehållit sig i sin bostad, hade han fått telefonrapport från
Bergström, som haft tjänstgöring på polisstationen. Bergström hade omtalat,
att Hillström ringt till polisstationen och hemställt, att polisen måtte
taga hand om klaganden, emedan denne enligt vad hans hustru Olga
Johansson meddelat varit berusad hemma i makarnas bostad samt bråkat
med henne. Det hade varit Olga Johanssons önskan, att polisen måtte
omhändertaga mannen, tills han blivit nykter. Hellstrand hade i anledning
därav givit Bergström order att verkställa undersökning, och därest Olga
Johansson skriftligen begärde makens omhändertagande, skulle detta verkställas.
Hellstrand hade icke hört något vidare i ärendet, förrän han senare
på kvällen fått telefonrapport från Bergström, att polismännen då hade
infört klaganden på polisstationen. Bergström hade fått order, att klaganden
tillsvidare skulle få kvarstanna på polisstationen. Hellstrand hade icke
i detta sammanhang särskilt frågat, huruvida klaganden utövat något våld
eller hot mot hustrun, men Hellstrand hade av Bergström fått uppgifter
att klaganden varit i hög grad överlastad. Hellstrand hade vidare vid telefonsamtalet
anmodat Bergström att telefonera till Olga Johansson och höra
efter, huruvida hon hade några särskilda yrkanden mot klaganden i anledning
av eventuell misshandel. Strax därefter hade Bergström ånyo ringt
upp Hellstrand och meddelat, att han varit i telefonförbindelse med Olga
Johansson, som uppgivit att klaganden icke hade misshandlat eller hotat
henne och att hon således icke hade några yrkanden mot mannen, men att
hon hemställde att klaganden måtte kvarhållas på polisstationen till klockan
7 på morgonen, då hon lämnade hemmet. I vanliga fall brukade Hellstrand
giva order örn att för fylleri anhållna personer skulle frigivas, då
de blivit nyktra. Att han i detta fall beordrat, att klaganden skulle frigivas
klockan 7, hade berott på att klagandens hustru särskilt begärt detta.
— Nykterhetsnämnden hade vid flera tillfällen haft uppe frågan om klagandens
spritmissbruk och nämnden hade en gång hos länsstyrelsen gjort
framställning om hans intagande på alkoholistanstalt, men denna ansökan
hade avslagits. Även under år 1944 hade nämnden sökt förmå klaganden
att frivilligt ingå å alkoholistanstalt men med negativt resultat. Hellstrand
ansåge, att klaganden vore brutal, när han vore berusad. Klaganden hade

131

icke velat ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som nykterhetsnämnden
lämnat honom.

Bergström uppgav: Sedan Bergström efter telefonsamtalet med Hellstrand
jämte Karlsson och Jansson, vilka upptagits under färden, anlänt
till Hillströms bostad, hade Karlsson ensam gått in för att mottaga anmälan.
Efter en stund hade Karlsson tillsammans med Olga Johansson
kommit ut, och samtliga hade i bilén begivit sig till makarna Johanssons
bostad. Då de kommit in i lägenheten, hade klaganden suttit i en stol och
sovit. Bergström hade fått lov att väcka klaganden genom att ruska honom
åtminstone ett par tre gånger. Klaganden hade så småningom vaknat och
stigit upp men därefter åter sjunkit ned i stolen. Han hade vid detta tillfälle
verkat synbarligen berusad och hade luktat starkt av sprit. Då klaganden
anmodats att följa med till polisstationen, hade han först begärt en
förklaring. Då sådan lämnats honom, hade han protesterat men icke gjort
något motstånd. Han hade kunnat gå själv, men han hade raglat något.
Klaganden hade varit otrevlig och snäsig mot sin hustru, när denna skolat
lämna honom en kavaj och en snusdosa, som han ämnat medföra till polisstationen.
Då de gått ned till bilen, hade polismännen troligen måst leda
klaganden. Då de kommit till polisstationen, hade polismännen fört in
klaganden. Att klaganden icke fått gå själv hade varit beroende på att
polismännen ansett honom vara berusad. I arrestkorridoren hade klaganden
av konstaplarna Jansson och Karlsson blivit avvisiterad och därefter insatt
i arresten. Bergström, som under tiden satt in bilen i garaget, hade därefter
telefonerat till Hellstrand och rapporterat fallet. Denne hade då anmodat
Bergström att telefonera till Olga Johansson och fråga, huruvida hon hade
något yrkande mot klaganden. Bergström hade ringt till Olga Johansson
och framställt denna fråga samt fått till svar, att hon icke hade några andra
yrkanden än att mannen skulle få kvarstanna på polisstationen till klockan
7 på morgonen nästa dag, enär hon, som vore rädd för att mannen skulle
bråka, då beräknades ha lämnat hemmet. Med Olga Johanssons uttryck,
att hon varit rädd att mannen skulle bråka med henne, hade Bergström
med den tidigare kännedom han ägt örn klaganden antagit, att denne
kunde tänkas komma att misshandla sin hustru. Bergström hade strax därefter
avslutat sin tjänstgöring för dagen och gått hem. Bergström ville
framhålla, att vid åtskilliga tillfällen, då han sammanträffat med klaganden,
denne gjort otrevliga uttalanden om hustrun, utvisande att han vore hätskt
inställd mot henne. Bergström hade vid flera tillfällen sett klaganden berusad
ute i staden.

Karlsson berättade: Sedan Karlsson i Hillströms bostad sammanträffat
med Hillström och Olga Johansson, hade Olga Johansson för Karlsson omtalat,
att klaganden sedan cn längre tid varit supig och att han denna kväll
vore berusad och bråkig, samt att Olga Johansson ville lia lugn under
natten. Därför hemställde hon, att polisen måtte taga hand örn klaganden

132

och sätta in honom i arrest, tills han bleve nykter. Karlsson hade av Olga
Johansson närmare förhört sig om omständigheterna och hade till henne
för underskrift överlämnat en blankett, som polisen brukade använda i
dylika fall. Då Olga Johansson på fråga förklarat, att mannen ej misshandlat
henne, hade Karlsson å blanketten strukit över orden ”samt misshandlat
mig”. Det hade ej tyckts Karlsson som örn Olga Johansson varit
särskilt rädd för mannen. Hillström hade icke tagit någon del i samtalet.
Olga Johansson hade följt med polismännen i bilen till makarna Johanssons
bostad. Lägenheten hade varit upplyst och, då de kommit in i densamma,
hade de funnit klaganden sitta sovande i en fåtölj. Bergström hade uppmanat
klaganden att vakna, och då detta icke hjälpt, hade han väckt
honom genom att upprepade gånger ruska honom. Då klaganden vaknat,
hade han frågat polismännen, vad saken gällde. Enligt Karlssons uppfattning
var klaganden berusad. Han hade dock kunnat gå, ehuru ostadigt.
Det hade känts tydlig spritlukt från honom. Han hade verkat otrevlig och
snäsig mot hustrun, medan däremot denna icke på något sätt besvarat
mannens otidigheter. Under färden till polisstationen hade Karlsson och
Jansson suttit på var sin sida om klaganden, och de hade därvid tydligt
känt spritlukt från honom. På polisstationen hade de avvisiterat klaganden.
Denne hade opponerat sig emot att han skulle bliva insatt i arresten, enär
han ansett, att det icke funnits något laga skäl härför. När Karlsson övertagit
vakten på polisstationen klockan 22, hade han av Bergström fått
order, att klaganden skulle kvarhållas till klockan 7 på morgonen nästa dag.

Olga Johansson uppgav: Sedan sex ä sju år tillbaka hade klaganden
periodvis missbrukat spritdrycker. Den sista perioden hade varat från
slutet av juli till mitten av september 1944. När klaganden varit berusad,
hade han brukat gräla på Olga Johansson och utfara i otidigheter mot henne.
Han hade icke ens örn nätterna upphört med detta, varför Olga Johansson
under mannens ”perioder” och i all synnerhet under den sistförflutna knappast
fått någon nattro. Till följd därav hade hon blivit både psykiskt och
fysiskt uttröttad. Den 23 augusti på kvällen, då klaganden kommit hem
berusad och som vanligt varit otidig mot henne, hade hon känt, att hon
måste få ett slut på dessa olidliga förhållanden, och hade därför satt sig i
förbindelse med Hillström. Hennes avsikt hade varit att söka förmå nykterhetsnämnden
att provisoriskt omhändertaga mannen i avbidan på hans
intagande på alkoholistanstalt. Klaganden hade ifrågavarande kväll icke
varit våldsam eller uttalat några hotelser mot henne. Han hade uppfört sig
på samma sätt kväll efter kväll i nära en månads tid, och hon hade lika
litet nu som tidigare haft anledning att befara några våldsamheter. På särskild
fråga, huruvida det någon gång förekommit handgripligheter från klagandens
sida, uppgav Olga Johansson, att hon vid ett par tillfällen för
några år sedan fått örfilar av klaganden samt en gång fått ett slag i ansiktet,
så att hon fått ”blått öga”. Olga Johansson hade emellertid vid dessa

133

tillfällen retat klaganden genom att säga elakheter åt honom och ville därför
icke lasta honom för att han slagit till henne. För övrigt hade hon slagit
igen. Ej heller vid dessa tillfällen hade hon varit rädd, ehuru hon blivit
mycket upprörd. Olga Johansson ville framhålla, att mannens natur ej vore
sådan, att hon hade anledning att befara någon misshandel eller några våldsamheter.
Skulle något sådant kunna tänkas inträffa, hade hon lätt att få
bistånd av sina grannar. På särskild fråga, om hon, därest hon icke kunnat
få någon hjälp av grannarna, skulle vara rädd för mannen, då denne vore
berusad, uppgav Olga Johansson, att det vore möjligt, att hon då skulle
hava känt sig orolig.

I övrigt vitsordade Olga Johansson sina vid det tidigare polisförhöret
lämnade uppgifter med följande förtydliganden och tillägg: Olga Johansson
hade till en början ej velat vara med på att mannen för natten skulle omhändertagas
av polisen. Som hon tidigare uppgivit hade hennes avsikt
varit, att mannen borde provisoriskt omhändertagas av nykterhetsnämnden
i avbidan på intagande på alkoholistanstalt. Detta hade hon framhållit för
Hillström. Denne hade emellertid övertalat henne att hos polisen begära,
att mannen skulle omhändertagas, så att hon i varje fall skulle få ro under
natten. Den polisman, som i Hillströms bostad hört Olga Johansson, hade
frågat henne, huruvida klaganden misshandlat henne, vilket hon förnekat.
Då hon skrivit under den blankett, som polismannen lämnat henne, hade
hon icke tänkt på att några ord i densamma varit överstrukna. Klaganden
hade varit synnerligen skötsam och duktig i sitt arbete, innan han börjat
hemfalla åt spritmissbruk.

Klaganden, vilken hördes av landsfogden, vidhöll därvid sina i klagoskriften
lämnade uppgifter. Med anledning av Olga Johanssons och Hillströms
berättelser uppgav klaganden, att han icke hade något minne av
att hustrun under kvällen den 23 augusti 1944 telefonerat till Hillström
eller att han vid något sådant tillfälle själv skulle ha talat med Hillström
i telefon. Så snart han kommit hem denna kväll, hade hustrun blivit irriterad,
förmodligen beroende på att han varit påverkad av spritdrycker, och
efter en stund hade hon lämnat bostaden. Någon stund därefter hade polismännen
kommit och medfört honom till polisstationen. Kvarhållandet hos
polisen ansåge klaganden obefogat, då han icke varit överlastad. För övrigt
hade det icke funnits någon anledning att kvarhålla honom under så lång
tid som skett.

Beträffande sina levnadsomständigheter berättade klaganden, att han,
som vore född år 1891, i februari 1935 erhållit befattningen som föreståndare
för arbetsförmedlingen i Mölndal, vilken befattning han innehaft till 1941,
då han uppsagts från denna anställning av för honom själv okänd anledning.
I juli 1941 hade han tillträtt sin befattning såsom tillsyningsman vid
arbetsförmedlingen i Göteborg. År 1915 hade han ingått äktenskap med sin
nuvarande hustru. Makarna hade en dotter, som vore gift och bosatt i

134

Göteborg. Klaganden hade icke varit för brott tilltalad och straffad och
hade icke heller ådömts böter för fylleri.

I avgivet utlåtande anförde landsfogden följande.

Av utredningen framginge, att klaganden vid anhållandet varit berusad.
Olga Johansson hade på inrådan av ombudsmannen vid stadens nykterhetsnämnd
begärt, att polismyndigheten skulle omhändertaga klaganden. Av
det preliminära förhör, som polisen anställt med Olga Johansson före mannens
anhållande, framginge, att någon misshandel mot henne icke förekommit.
Hellstrands beslut om klagandens omhändertagande hade grundat sig
såväl på den omständigheten att klaganden varit berusad som även på hans
kännedom örn klagandens förhållanden i övrigt. Även om sålunda anhållandet
såsom sådant, vilket icke haft karaktär av omhändertagande jämlikt
alkoholistlagen, icke ägt laglig grund, syntes dock förhållandena i övrigt
giva viss förklaring till åtgärden. Landsfogden syftade i första hand på
medverkan av ombudsmannen i nykterhetsnämnden ävensom på Hellstrands
kännedom örn obehärskat uppträdande från klagandens sida bland
annat inför nykterhetsnämnden, vilket kunnat giva anledning för honom
att räkna med risk för våld å hustrun. På grund av det anförda hemställde
landsfogden, att ärendet icke måtte föranleda annan åtgärd än en erinran
till vederbörande.

Sedan socialstyrelsen därefter beretts tillfälle att avgiva utlåtande i ärendet,
anförde styrelsen följande.

Av utredningen i ärendet framginge tydligt, att klaganden under flera år
varit hemfallen åt alkoholmissbruk. Den allmänna förutsättningen för omhändertagande
enligt alkoholistlagen var sålunda för handen, då det nu
anmälda anhållandet ägde rum. I berusat tillstånd hade klaganden brukat
gräla på sin hustru och utfara i otidigheter mot henne. Detta hade pågått
även om nätterna, varigenom hustrun under mannens supperioder icke fått
tillräcklig sömn. Det hade även förekommit några gånger, att klaganden i
berusat tillstånd misshandlat hustrun. Vid ett par tillfällen för några år
sedan hade han sålunda givit henne örfilar, och en gång hade han slagit
henne i ansiktet, så att hon fått ett blått öga. Från slutet av juli till mitten
av september 1944 hade klaganden varit inne i en svår alkoholperiod, varunder
hans uppträdande varit sådant att hustrun knappast fått någon
nattro. På kvällen den 23 augusti 1944 hade klaganden kommit hem berusad
och varit otidig mot hustrun. Denna hade då per telefon satt sig i förbindelse
med nykterhetsnämndens ombudsman, vilken dock icke ansett sig
själv kunna vidtaga någon åtgärd för att lugna klaganden, enär han från
tidigare mellanhavanden väl visste, att han icke hade tillräcklig auktoritet
gentemot klaganden för att ett besök skulle få avsett resultat. Då mannen
sedan uppträtt brutalt mot hustrun, hade hon uppsökt ombudsmannen i

135

dennes bostad och ånyo begärt hjälp. På ombudsmannens råd och genom
dennes förmedling hade hustrun gjort den anmälan till polisen, som föranlett
att klaganden därefter blivit omhändertagen. Av vad sålunda anförts
och av utredningen i övrigt framginge, att klagandens hustru på grund av
mannens alkoholmissbruk varit utsatt för starka påfrestningar i både fysiskt
och psykiskt hänseende. Så hade särskilt varit fallet under mannens svåra
alkoholperiod under månaderna juli—september 1944. Hustrun hade under
denna tid fått otillräcklig sömn på grund av mannens beteende och därtill
varit föremål för gräl, otidigheter och annan psykisk terror. Det kunde icke
råda tvivel om, att detta klagandens beteende innefattade sådant grovt
bristande i plikterna mot försörjningsberättigad person, som avsåges i 1 §

2. alkoholistlagen. Beteendet innebure också farlighet för hustruns personliga
säkerhet. Den föreliggande utredningen kunde väl icke anses visa, att
klaganden just vid det tillfälle, då han omhändertogs av polisen, var fysiskt
farlig för hustrun, men ådagalade däremot fullt tydligt, att han sedan veckor
tillbaka utsatt hustrun för ”psykisk misshandel” av allvarligt slag. De
föreliggande uppgifterna angåve för övrigt, enligt socialstyrelsens mening,
att det även förelegat icke ringa fara för fysisk misshandel av hustrun.
Klaganden hade ju tidigare upprepade gånger burit hand på sin hustru, och
det hade väl varit möjligt att lian skulle kunna göra så ännu en gång, i synnerhet
sedan han fått kännedom örn, att hustrun sökt hjälp av nykterhetsnämnden
och polisen. Av utredningen syntes också framgå, att hustrun
verkligen var rädd. Man hade ingen anledning antaga, att hustrun på kvällen
efter klockan 21 — en jämförelsevis sen timma — skulle ha begivit sig
till nykterhetsnämndens ombudsman, om hon ej känt sig rädd för övergrepp
från mannens sida. Hon hade för övrigt för ombudsmannen uppgivit, att
mannen hade uppträtt hotfullt, och vid landsfogdens utredning hade framkommit,
att mannens beteende gentemot henne varit sådant, att hon skulle
ha känt sig orolig, örn hon ej kunnat räkna med hjälp av grannarna. Det
kunde måhända göras gällande, att Olga Johanssons tveksamhet att underteckna
framställningen till polismyndigheten om mannens omhändertagande
borde ha verkat återhållande på polisens aktivitet. Att en kvinna i Olga
Johanssons ställning i det längsta droge sig för att påkalla ett ingripande
av detta slag vore dock helt naturligt. Då hon likväl tagit detta steg och
övervunnit sin naturliga obenägenhet däremot, kunde detta därför med
lika stort fog anses utvisa, att hon funnit sin situation i hemmet verkligt
allvarlig. När framställningen om klagandens omhändertagande den 23
augusti 1944 gjorts hos polisen, hade det varit känt för denna, att klaganden
var hemfallen åt alkoholmissbruk. Det hade ej kunnat uteslutas, att
han jämväl var farlig för sin hustrus personliga säkerhet; han hade vid tillfället
varit berusad, hade vid telefonsamtal med nykterhetsnämndens ombudsman
uttalat sig hätskt mot hustrun och vid polismännens ankomst till
bostaden tilltalat henne på ett otrevligt och brutalt sätt. Dessutom hade

136

det varit känt för Hellstrand, att klaganden i berusat tillstånd tidigare
uppträtt bråkigt. Tillräcklig anledning syntes sålunda ha förelegat att omhändertaga
klaganden jämlikt 17 § alkoholistlagen. Vid sådant omhändertagande
skulle emellertid den omhändertagne ej frigivas, förrän polismyndigheten
tagit ställning till frågan, huruvida framställning borde göras örn
förordnande örn intagande av vederbörande å allmän alkoholistanstalt. Även
om polisen i Mölndal ej avsett att ingripa enligt alkoholistlagen, syntes omhändertagandet
av klaganden dock ha varit fullt motiverat. Av vad som
ovan anförts framginge nämligen, att Olga Johansson icke ansett sig kunna
tillbringa natten i hemmet tillsammans med sin make. Det kunde i ett
dylikt fall ej vara rimligt, att hustrun skulle behöva fly från hemmet, därför
att den berusade och bråkige mannen skulle vara skyddad för ingripande.
Styrelsen ville citera ett uttalande av expeditionsföreståndaren hos Stockholms
stads nykterhetsnämnd i ett tjänsteutlåtande, vilket som bilaga fogats
till första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1938 angående ökad trygghet
för hustru mot misshandel i hemmet m. m.: ”Viktigt är i första hand att
någon åtgärd vidtages för hustruns och barnens skydd under den tid mannen
befinner sig i ett omtöckningstillstånd. Det ligger onekligen något för
rättskänslan stötande i att de hemmavarande ej kunna påkalla hjälp för en
berusad persons tillfälliga omhändertagande. Det synes vara ur samhällets
synpunkt minst lika förkastligt och skadligt, örn en människa uppträder
onyktert och våldsamt i hemmet som ute på allmän plats.” Första lagutskottet
hade anslutit sig till detta yttrande, i det att utskottet uttalat, att även
örn mannen icke vore hemfallen åt alkoholmissbruk ”måste redan enligt
gällande rätt polisen anses hava såväl rätt som skyldighet att, om en hustru
under åberopande av förhållande av nyss antytt slag (pågående eller hotande
misshandel) begär polisens hjälp, lämna henne bistånd”. Utskottet syntes
sålunda mena, att om en hustru begärde, att hennes berusade man skulle
omhändertagas av polisen i bostaden, borde hennes begäran därom villfaras
redan på hennes blotta påstående örn misshandel — vars trovärdighet polisen
dock självfallet måste pröva på eget ansvar — och oavsett örn mannen
vore känd för polisen såsom alkoholmissbrukare. Om det därtill, såsom i detta
fall, vöre känt för polisen, att mannen tidigare gjort sig skyldig till misshandel
av hustrun och att han vore en alkoholmissbrukare, borde polisen
tydligen, enligt samma uppfattning, med än större fog ingripa på begärt
sätt. Även enligt socialstyrelsens mening överensstämde det med rådande
rättsuppfattning i vårt land, att en berusad person skulle kunna omhändertagas
i sin bostad, om han uppträdde på sådant sätt, att övriga familjemedlemmar
ej ansåge sig kunna vistas där tillsammans med honom och därför
begärde, att polisen toge hand örn honom. Socialstyrelsen ansåge sålunda,
att polismyndigheten eller någon polisman i Mölndal ej kunde utsättas
för klander på grund av det påtalade omhändertagandet av klaganden.
Enligt styrelsens mening hade det tvärtom varit klandervärt av polisen

137

att vägra lämna begärt bistånd i detta fall. Klaganden anmärkte vidare på
att han fått kvarstanna hos polisen hela natten ända till klockan 7 nästa
morgon. Därom kunde följande anföras. Mannen hade omhändertagits vid
22-tiden och då varit berusad. Den tid av 9 timmar, varunder han fått
uppehålla sig på polisstationen, hade säkerligen varit erforderlig för att han
skulle hinna bliva någorlunda nykter. Troligen hade han fortfarande befunnit
sig i bakrus vid hemkomsten. Socialstyrelsen vore sålunda av den uppfattningen,
att någon anmärkning ej kunde riktas mot polisen i Mölndal
eller mot enskild polisman för det tillfälliga omhändertagandet av klaganden
eller för kvarhållandet av honom på polisstationen över natten. Skulle
vederbörande ansvarige polisman, såsom landsfogden föreslagit, tilldelas
en erinran eller eventuellt bliva föremål för strängare åtgärd, skulle detta
otvivelaktigt få till följd, att polismyndigheterna i hela landet i fortsättningen
skulle bliva mycket obenägna att ingripa mot farliga alkoholister
och andra berusade personer i hemmen till skydd för deras hustrur och barn.
En åtgärd av angivet slag skulle sålunda få menliga följder för dessa
senare. Det vore dock kränkande för rättskänslan att stanna vid en så
restriktiv rättstillämpning och därigenom låta omsorgen om en berusad
alkoholmissbrukares frihet gå ut över hans hustrus och barns personliga
säkerhet.

Efter att lia tagit del av den i ärendet verkställda utredningen anförde
Hellstrand i avgivet yttrande följande.

Vad först anginge själva anhållandet samt klagandens insättande i förvaringscell
och förvarande därstädes under tid, som påyrkats av hans
hustru, så bestrede Hellstrand på det bestämdaste, att han därigenom eftersatt
sin tjänsteplikt. Hellstrand ville i detta sammanhang framhålla, att
sedan begäran örn klagandens anhållande inrapporterats till Hellstrand, han
givit Bergström order att jämte Karlsson och Jansson begiva sig till den
uppgivna bostaden för att närmare undersöka förhållandet och, därest undersökningen
bekräftade att ett omhändertagande av klaganden med nödvändighet
betingades, verkställa omhändertagandet under förutsättning likväl,
att hustrun fortfarande vidhölle sitt yrkande därom. Då Bergström
efter omhändertagandet telefonledes rapporterat, att klaganden omhändertagits
och på grund av sitt höggradiga rus redan blivit insatt i en cell i
polishuset, hade Hellstrand givetvis fått den bestämda uppfattningen, att
klaganden i sådant tillstånd uppträtt så hotfullt mot hustrun, att ett omhändertagande
varit nödvändigt, i all synnerhet som Bergström uttryckligen
framhållit, att klaganden varit höggradigt överlastad. Då såväl Bergström
som Karlsson och Jansson, vilka samtliga vore polisskoleutbildade, gjort sig
kända som omdömesgilla, ansvarskännande och erfarna polismän, hade Hellstrand
helt naturligt icke ansett sig behöva genom personligt besök å poliskontoret
kontrollera förhållandet. På grund av det anförda syntes det Hell -

138

strand som om han icke på något sätt eftersatt sin tjänsteplikt i förevarande
fall, då han själv ej verkställt anhållandet ifråga. I övrigt hänvisade Hellstrand
till innehållet i socialstyrelsens yttrande, vilket syntes bestyrka det
förhållandet, att ett omhändertagande i detta fall ansåges fullt befogat.
Hellstrand hemställde därför, att klagomålen icke måtte föranleda någon
vidare åtgärd.

I en till landsfogden i Göteborgs och Bohus län avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

Rätten till personlig frihet är att anse såsom en av de viktigaste av de
medborgerliga rättigheterna. Sedan gammalt har det också för statens ämbets-
och tjänstemän stått klart, att ingen må av myndighet utan laga skäl
berövas sin frihet. I vår straffrättsliga och processrättsliga lagstiftning uppställas
även detaljerade regler för de fall, då ingrepp i den personliga friheten
må av myndighet företagas. Lika noggrant utformade stadganden saknas
visserligen för de politirättsligt betingade frihetsberövandena, men jämväl
beträffande dessa uppdraga lagar och författningar vissa gränser för myndigheternas
handlingsfrihet, då det gäller att anhålla eller omhändertaga en
medborgare. Ett av myndighet företaget frihetsberövande, som icke kan
grundas vare sig på uttryckligt lagstadgande eller på allmänt erkända rättsgrundsatser,
måste därför betecknas såsom ett övergrepp, även om frihetsberövandet
i och för sig varit föga kännbart för den, som utsatts för detsamma,
eller kan ur allmänmänskliga eller sociala synpunkter framstå såsom
försvarligt.

I fråga om polismyndighets befogenhet att omhändertaga alkoholister äro
bestämmelser meddelade i lagen den 12 juni 1931 örn behandling av alkoholister.
I 17 § nämnda lag stadgas sålunda, att örn någon är hemfallen åt
alkoholmissbruk och i följd därav finnes vara farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv eller han för ett kringflackande liv, äger polismyndigheten
i orten hos länsstyrelsen ansöka örn förordnande, att han må intagas
å allmän alkoholistanstalt. Är faran för säkerhet eller liv så överhängande,
att åtgärd, som ankommer på länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas,
eller föreligger anledning befara, att den, örn vilken är fråga, kommer att
avvika från orten, innan länsstyrelsen vidtagit åtgärd i anledning av sådan
ansökning, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare
omhändertaga honom. Varder någon sålunda omhändertagen, innan
ansökning gjorts örn förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt,
skall polismyndigheten utan uppskov göra sådan ansökning.

Förutsättningen för att polismyndighet skall äga rätt att utan avvaktande
av länsstyrelsens beslut omhändertaga en alkoholist är alltså i första hand,
att denne är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv och att denna
fara är överhängande.

139

Av polismyndighets uppgift att förekomma brott kan vidare härledas befogenhet
för polisman att under vissa omständigheter för kortare tid beröva
någon hans frihet. Nämnda uppgift har i svensk lagstiftning — frånsett
den tidsbegränsade lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig
eller krigsfara m. m. — icke kommit till uttryck i vidare mån än att den
i 1 § 2. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket upptagna( definitionen
på polisverksamhet avfattats så, att den inbegriper även verksamhet till
förekommande av brott. Den av chefen för socialdepartementet den 12 december
1925 fastställda normalinstruktionen för polispersonal angiver i
enlighet härmed i 3 §, bland annat, att polisman är pliktig att vara verksam
för förhindrande av varje förfarande och för undanröjande av varje förhållande
i övrigt, som innefattar ett störande av eller en fara för den allmänna
ordningen och säkerheten, att jämväl i övrigt söka förekomma sådana
överträdelser av lag och allmänna stadganden, vilkas åtalande ankommer
å åklagarmyndighet, samt att även i andra fall än nyss sagts ingripa till
avvärjande av påbörjade eller omedelbart förestående angrepp å person eller
egendom, därest angreppet innefattar gärning, som är i lag eller författning
med straff belagd, samt sådant ingripande påkallas av vederbörande
målsägande eller uppenbarligen måste antagas vara i överensstämmelse med
hans vilja. Uppenbart är, att polismyndigheten för denna förebyggande
verksamhet har behov av tvångsmedel. Då uttryckliga lagstadganden emellertid
saknas i detta hänseende, lärer polismyndigheten icke äga vidtaga
andra tvångsåtgärder än sådana, som enligt allmänna rättsgrundsatser
anses tillåtliga för avvärjande av en förefintlig nödsituation. Med hänsyn
härtill torde polisman kunna antagas äga befogenhet att omhändertaga en
berusad person i dennes hem, under förutsättning att omständigheterna
uppenbart giva vid handen, att den berusade kan väntas komma att våldföra
sig å annan, samt hans omhändertagande framstår såsom nödvändigt
för avvärjandet av denna fara.

Vad angår klagandens omhändertagande den 23 augusti 1944 synes mig
detta icke kunna grundas vare sig på de anförda bestämmelserna i alkoho
listlagen eller på polismyndighetens skyldighet att vidtaga åtgärd till förekommande
av brott. Att omhändertagandet av klaganden icke skett i syfte
att utgöra en på polismyndigheten ankommande åtgärd enligt 17 § alkoholistlagen
torde vara ostridigt och framgår även därav, att polismyndigheten
icke, såsom för dylikt fall stadgas i nämnda paragraf, fullföljt saken genom
ansökning om klagandens intagande å allmän alkoholistanstalt. Med hänsyn
härtill återstår endast frågan, huruvida omhändertagandet var nödvändigt
för att skydda klagandens hustru mot misshandel från klagandens sida.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande har socialstyrelsen, förutom att styrelsen
såsom sin mening uttalat att tillräcklig anledning synes lia förelegat
för omhändertagande av klaganden enligt 17 § alkoholistlagen, förklarat sig
finna, att icke ringa fara för fysisk misshandel av klagandens hustru förelåg.

140

De av styrelsen till stöd för en sådan uppfattning anförda skälen synas mig
emellertid icke hållbara. Framhållas må sålunda, att klagandens hustru i
fråga om den misshandel, som förekommit vid ett par tillfällen långt tidigare,
förklarat, att hon genom egna yttranden till klaganden vid berörda
tillfällen själv framkallat misshandeln. Vad angår tilldragelserna på kvällen
den 23 augusti 1944 har klagandens hustru uttryckligen förklarat, att
klaganden icke misshandlat henne ifrågavarande kväll, och på grund därav
ha också de å blanketten för ansökan örn omhändertagande tryckta orden
samt misshandlat mig” av poliskonstapeln Karlsson överstrukits innan
hon undertecknade ansökningen. Vid telefonsamtalet från polisstationen
efter klagandens införande dit har hustrun ånyo förklarat, att någon misshandel
kvällen ifråga icke ägt rum. Detta har hon också vidhållit vid de
med henne anställda förhören under utredningen i förevarande ärende. Att
hon skulle ha varit rädd för klaganden giver utredningen icke anledning
förmoda. Socialstyrelsen har i sitt utlåtande yttrat, att den föreliggande
utredningen icke kunde anses visa, att klaganden just vid det tillfälle, då
han omhändertogs av polisen, var fysiskt farlig för hustrun. En sådan uppfattning
av situationen synes mig närmast överensstämma med verkliga förhållandet.
Enligt min mening måste därmed också vara tydligt, att polismyndigheten
saknat skäl för klagandens omhändertagande under den påföljande
natten.

Uppenbart är, att en polisman i fall som det förevarande ofta kan ställas
inför ett vanskligt problem, då han har att avgöra huruvida eller på vilket
sätt han bör lämna sitt bistånd. Å ena sidan är det av utomordentlig vikt,
att polismyndigheten snabbt och energiskt vidtager de åtgärder, som lagligen
må användas och av behovet i varje särskilt fall påkallas gentemot
”hustruplågare” och personer, vilka under rusets inflytande kunna vara
farliga för sin omgivning. Ä andra sidan har polismyndigheten att noga
beakta, att medborgarens rätt att icke utan skäl berövas sin personliga
frihet strängt tillvaratages. Någon tvekan om, huruvida klaganden i anledning
av hustruns anmälan borde anhållas eller lämnas på fri fot, hade dock
enligt min mening ej kunnat råda. Att på begäran av en hustru anhålla hennes
överlastade man i deras hem allenast för att hon skall få lugn och ro i
hemmet kan omöjligen anses tillåtet. Det frihetsberövande, för vilket klaganden
blivit utsatt, kan därför icke undgå beivran. Då därtill kommer,
att socialstyrelsen förklarat sig anse omhändertagandet av klaganden ha
varit fullt motiverat, synes mig frågan huruvida ett frihetsberövande kan
få äga rum i fall som det förevarande därjämte äga sådan principiell betydelse,
att den bör underställas domstols prövning.

För omhändertagandet av klaganden den 23 augusti 1944 måste Hell
strand i egenskap av t. f. poliskommissarie anses ensam ansvarig. Även om
Hellstrand, såsom han påstått, hyst den uppfattningen att klaganden uppträtt
så hotfullt mot hustrun, att ett omhändertagande varit nödvändigt,

141

lärer detta icke kunna lända honom till ursäkt. I ett fall av så ömtålig beskaffenhet
som det förevarande hade det enligt min mening varit Hellstrands
oavvisliga plikt att förvissa sig om att förutsättningarna för ett
omhändertagande voro för handen, innan han gav order därom. Då Hellstrand,
efter klagandens införande på polisstationen, av Bergström erhållit
upplysning om, att klaganden icke misshandlat eller hotat hustrun, hade
det i varje fall ålegat Hellstrand att utan dröjsmål frigiva klaganden. Genom
att utan tillförlitlig utredning giva order om klagandens anhållande och
genom att trots Bergströms berörda upplysningar kvarhålla klaganden över
natten till klockan 7 påföljande morgon har Hellstrand sålunda gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Jag uppdrog alltså åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Hellstrand för tjänstefel i anmärkta
hänseende. Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan, och
borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade,
av landsfogden understödjas.

Askims, Risings och Sävedals domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 21 juni 1945 följande.

Enär Hellstrand med hänsyn till i målet förekomna omständigheter icke
saknat fog för de åtgärder Hellstrand i påtalade hänseenden vidtagit mot
klaganden, samt ej heller i övrigt förekommit något förhållande av beskaffenhet
att böra för Hellstrand medföra ansvar, ogillar häradsrätten åklagarens
i målet förda talan.

Vid denna utgång lämnar häradsrätten av klaganden förd skadeståndstalan
utan bifall.

Med anledning av nämnda utgång av åtalet anmodade tjänstförrättande
justitieombudsmannen Beckman advokatfiskalen vid Göta hovrätt att anföra
besvär över häradsrättens utslag under yrkande, att hovrätten måtte
bifalla åtalet. I skrivelsen till advokatfiskalen framhöll J. O., att det för
rättstillämpningen syntes vara av stor vikt, att ett klargörande svar erhölles
på frågan, huruvida ett frihetsberövande som det i förevarande mål påtalade
kunde få äga rum.

Göta hovrätt har i utslag den 10 december 1945 yttrat följande.

Det är utrett, att Hellstrand den 23 augusti 1944 på kvällen mellan klockan
21, och 22 i sin bostad fått meddelande per telefon från polisstationen i
Mölndal, att ombudsmannen i Mölndals nykterhetsnämnd Hillström i telefon
meddelat, att Olga Johansson till honom anmält, att klaganden kommit
hem berusad och bråkat med,henne, samt att Olga Johansson önskade, att
polisen skulle taga hand örn klaganden, tills han blivit nykter, att Hellstrand

142

med anledning därav givit poliskonstapeln Bergström order att jämte två
andra poliskonstaplar begiva sig till makarna Johanssons bostad för att
undersöka förhållandet och därest så befunnes nödigt omhändertaga klaganden,
dock endast därest Olga Johansson skriftligen begärde det, att de tre
poliskonstaplarna begivit sig till makarna Johanssons bostad och efter skriftlig
framställning från Olga Johansson omhändertagit klaganden och fört
honom till polisstationen, att, då Bergström därefter för Hellstrand, anmält
detta, Hellstrand givit order, att klaganden skulle kvarhållas till klockan 7
följande morgon, vilket Olga Johansson yrkat, samt att klaganden vid sistnämnda
tid lösgivits.

Med hänsyn till i målet upplysta förhållanden måste Hellstrand hava ägt
uppdraga åt poliskonstaplarna att under av Hellstrand angivna förutsättningar
omhändertaga klaganden i hans bostad.

Hellstrand har enligt vad utredningen i målet giver vid handen icke saknat
fog för sin uppfattning att klaganden kunde förväntas komma att våldföra
sig å sin hustru, därest klaganden icke kvarhölles å polisstationen.

Då Hellstrand förty icke gjort sig skyldig till tjänstefel i påtalade hänseenden,
prövar hovrätten lagligt fastställa häradsrättens utslag i vad därigenom
mot Hellstrand förd talan ogillats.

7. Kränkande uttalanden av taxeringsintendent i tjänsteskrivelse.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Västerbottens-Kurirens Aktiebolag
hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Taxeringsnämnden i Umeå stads taxeringsdistrikt taxerade år 1943 bolaget
till kommunal inkomstskatt för 9,050 kronor samt till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt för 8,850 kronor.

I anslutning till en av taxeringsassistenten Bertil Lagström avgiven berättelse
över verkställd granskning av bolagets räkenskaper för åren 1937—
1942 yrkade landskamreraren i Västerbottens län vid sammanträde med
länets prövningsnämnd den 6—den 9 oktober 1943, att bolaget i stället
skulle taxeras till kommunal inkomstskatt för 28,040 kronor samt till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för 27,840 kronor. Därjämte yrkade landskamreraren,
att bolaget måtte påföras eftertaxering enligt kommunalskattelagen
respektive förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1938 för 15,680 kronor och 15,670 kronor, för år 1939 för 14,230 kronor
och 14,060 kronor, för år 1940 för 17,120 kronor och 17,110 kronor,
för år 1941 för 15,750 kronor och 15,610 kronor samt för år 1942 för 20,620
kronor och 20,620 kronor. De av landskamreraren framställda yrkandena,
över vilka bolaget avgav yttrande, blevo av prövningsnämnden bifallna.

Över prövningsnämndens beslut anförde bolaget besvär i kammarrätten.
I besvären anförde bolaget, bland annat, följande:

”Bolaget har vid flera tillfällen lämnat bidrag till Folkpartiets Valkrets -

143

förbund med olika belopp, oell har nu förvägrats avdrag för dessa utgifter.
Som bekant utgör tidningen i politiskt hänseende folkpartiets organ i
distriktet. Detta samröre mellan partiet och tidningen har även och icke
minst sin ekonomiska sida. Det torde ligga i öppen dag, att en tidning engagerar
sig för ett visst parti, för att därigenom vinna vissa ekonomiska fördelar,
nämligen de som följa med att tidningen kan påräkna en stadig läsekrets
bland partiets medlemmar. Genom att tidningen erhåller ensamrätt
att vidarebefordra partiets meddelanden till dess medlemmar bli dessa
senare mer eller mindre tvungna att dagligen läsa tidningen. Det är därför
helt naturligt, att tidningen bidrager till kostnaderna för partiets arbete,
vilket i största utsträckning syftar till värvandet av nya medlemmar. Härigenom
erhåller tidningen enligt vad ovan framhållits ju även nya läsare.
I detta sammanhang kan framhållas, att bidrag från ett företag till en viss
för företagets verksamhet betydelsefull organisation är en ofta förekommande
företeelse och att avdrag för sådana bidrag i stor utsträckning med gives

vid beskattningen.----------------

Taxeringsrevisorns huvudanmärkning vid granskningen har avsett den
lön, som utgår och under de av granskningen omfattade åren utgått till
bolagets verkställande direktör, ekonomichef och styrelseordförande J. M.
Bäckström. Denne har uppburit en årlig lön av 15,000 kronor samt ett styrelsearvode
å 200 kronor. Av lönen har 14,000 kronor ansetts utgöra förtäckt
aktieutdelning. Såsom motivering för denna åtgärd har från skattemyndigheternas
sida framhållits, att Bäckström, som driver byggnadsverksamhet
och är ordförande eller ledamot i styrelsen för en del företag samt
riksdagsman, landstingsman och ordförande i sin hemkommuns fullmäktige,
icke rimligen kan ägna någon avsevärd tid åt sitt arbete som direktör
i bolaget. Vidare har från samma håll anförts, att den årslön, som utgår till
ledare för övriga tidningar i norra Norrland, uppgår till ungefär samma belopp
som Bäckströms lön även i de fall, då dessa helt eller åtminstone huvudsakligen
ägna sig åt respektive företags skötsel. Taxeringsmyndigheterna har
således velat göra en jämförelse mellan den tid Bäckström tillbringar i bolagets
lokaler, å ena sidan, och hans lön, å den andra. Gentemot detta kan
bolaget framhålla, att Bäckströms duglighet och eminenta ledareförmåga,
vilken bland annat medfört, att han betrotts med ett flertal offentliga uppdrag,
gör, att värdet av hans arbete omöjligen kan mätas efter timpenningsprincipen.
Bolaget har tidigare i sin skrift till prövningsnämnden framhållit,
hurusom Bäckström är den, som bestämmer i varje fråga av verklig ekonomisk
betydelse, och att han ständigt ägnar bolagets angelägenheter ett ingående
studium och ett intresse, som under årens lopp tagit sig uttryck i
många vinstgivande initiativ. Även om Bäckström icke tillbringar större
delen av sin tid på bolagets kontor, så håller han sig ständigt väl underrättad
örn allt som sker av vikt och är städse beredd att ingripa med råd
och dåd. Vår tids utmärkta post-, telefon- och telegrafförbindelser gör det

144

möjligt för en företagsledare att utöva sin verksamhet även utanför bolagskontoret.
Det torde också utan vidare vara klart, att en man med Bäckströms
kvalifikationer tjänar sitt bolag även under den tid, som han icke
tillbringar i en kontorsstol eller direkt sysselsatt med dess angelägenheter.
Sålunda är just Bäckströms framskjutna ställning och framgångsrika arbete
i det offentliga livet en stor tillgång för tidningen. Det goodwill, som han
genom nämnda arbete förvärvat och alltjämt förvärvar sig, kommer även
hans tidning till del. Hans insatser i det offentliga livet utgöra, då det är allmänt
bekant, att han är bolagets verkställande direktör, den bästa reklam
för bolaget. Över huvud taget torde knappast en tidning kunna erhålla någon
som är bättre ägnad som chef och huvudrepresentant än en framgångsrik
politiker. Av vad som ovan sagts torde klart framgå, att värdet av det
arbete, som Bäckström nedlägger, direkt och indirekt, på bolagets förkovran,
våda överstiger hans lön. I detta sammanhang vill bolaget även framföra
en annan synpunkt. Taxeringsmyndigheterna ha ansett, att Bäckströms
arbete i det offentliga livet tager så stor del av hans tid i anspråk, att han
icke kan ägna sig åt bolagets skötsel i den utsträckning, att han gör sig
förtjänt av sin lön. Detta argument synes bolaget synnerligen illa harmoniera
med statens intresse att erhålla dugliga medborgare på viktiga poster
inom vårt på frivillighetsprincipen uppbyggda offentliga liv. Det är känt,
att dessa poster i allmänhet äro otillräckligt eller icke alls avlönade och att
deras beklädande därför för medborgaren innebär en personlig ekonomisk
uppoffring, vilket det anses vara hans plikt att underkasta sig. Skall denna
uppoffring, som det är i statens intresse att minska, genom ingripande av
samma stats beskattningsmyndigheter på sätt skett i detta fall i stället ökas?

Bolaget anser sig i det ovanstående hava tillfullo bevisat, att de föreslagna
taxeringsåtgärderna, beträffande den till Bäckström utgående lönen, äro
materiellt obefogade. Bolaget vill emellertid även framhålla, att de formella
förutsättningarna saknas för en eftertaxering av den del av Bäckströms lön,
som ansetts utgöra förtäckt vinstdisposition. Bolaget har sålunda aldrig
underlåtit att lämna de uppgifter, som författningsenligt åvilar detsamma
att avgiva, och ej heller någonsin vägrat att lämna de upplysningar eller
övriga uppgifter, vilka infordrats från taxeringsmyndigheternas sida. Bolaget
har vidare för varje år till taxeringsmyndigheterna inlämnat uppgift örn
direktör Bäckströms lön från bolaget, varigenom dennas storlek utan svårighet
kunnat överblickas av taxeringsmyndigheterna. De omständigheter,
vilka av taxeringsmyndigheterna framförts som motivering för eftertaxeringarna,
nämligen Bäckströms verksamhet utom bolaget, ha förelegat under
ett stort antal år och varit allmänt kända. Det torde icke kunna lia
undgått någon av beskattningsnämndernas ledamöter, att Bäckström bedriver
byggnadsrörelse, liksom ej heller, att han varit och är mycket anlitad
i det offentliga livet. Granskningen av bolagets räkenskaper har således icke
medfört, att något nytt framkommit i denna fråga. Samma förutsättningar

145

att företaga taxering för den förmenta vinstdispositionen ha förelegat under
alla de år, för vilka man nu vill eftertaxera bolaget. Bolaget har icke gjort
sig skyldigt till någon försummelse i sin deklarationsplikt. Även om så varit
fallet, har det kausalsammanhang, som lagen föreskriver skall föreligga
mellan en försummelse från den skattskyldiges sida och den uteblivna eller
för låga taxeringen, alldeles saknats. Under sådana förhållanden kunna icke
de formella förutsättningarna för eftertaxering i här ifrågavarande hänseende
anses föreligga.----------------

Med stöd av vad som ovan och tidigare från bolagets sida anförts och
styrkts hemställer bolaget vördsamt, att dess taxering till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 1943 måtte fastställas
i enlighet med bolagets deklaration samt att eftertaxeringarna för
åren 1938—1942 måtte undanröjas.”

Över de anförda besvären avgav t. f. taxeringsintendenten i länet J. M.
Zingmark den 30 juni 1944 förklaring. I denna förklaring anförde Zingmark,
bland annat, följande:

”Gynnandet av en politisk åskådning anser jag principiellt vara att hänföra
till icke avdragsgilla kostnader, även örn syftet därmed varit egen vinning.
Mången yrkespolitiker torde hava lämnat betydande bidrag till sin organisation
utan att erhålla avdrag därför vid taxeringen. Vad tidningsföretagen
i allmänhet angår är tidningens ''färg’ av väsentlig betydelse, för dess
existens, men jag anser det likväl svårt att draga någon principiell gräns
emellan den enskildes och tidningsföretagens avdragsrätt. Detta gäller enligt
min uppfattning än mera sådana fall som detta, där företaget praktiskt
taget äges av en person, tillika politiker och ledare för sitt parti. Innehavet
av aktiemajoriteten i tidningen och ledarskapet för partiet äro nära förknippade,
och utan det förra är det sannolikt, att det senare legat i andra
händer. Under sådana förhållanden kan ju ledarskapet förplikta till större
ekonomisk uppolfring för partiet och det är helt naturligt, att utgifterna
placeras på lämpligaste sätt, bland annat ur skattesynpunkt.

Beträffande huvudfrågan, till ordföranden i styrelsen för bolaget byggmästaren
J. M. Bäckström utbetald ''lön’ och arvode, 15,200 kronor, inbjuder
vad bolaget i besvären anfört mig till en skarp gensaga. Till belysande
av vilka ogenerade metoder, som på sina håll kommer till användning, vill
jag erinra örn ett av samma ombud, som klagandebolaget anlitat, avfattat
besvär till kammarrätten, nämligen A. B. N. J. Bäcklunds i Umeå besvär i
fråga örn sina taxeringar år 1942 samt efter-taxeringar för vissa år och i
huvudsak gällande enahanda sak nämligen ''lön’ till byggmästare Bäckström.
I nämnda bolag äger Bäckström halva aktiestocken och som förklaring till
därifrån uppburen lön 10,000 kronor upphöjes Bäckström nära nog till
ledare av företaget och tillskrives en rad förtjänster örn detsamma, ehuru
det utretts, att han icke utfört någon prestation för denna lön utöver vad
som bör tillkomma en hygglig och snäll styrelseledamot.

10 Justitieombudsmannens ömhetsbcriittelse till 19/,0 års riksdan.

146

Bäckström har haft betydande framgångar som byggmästare men däremot
icke som politiker. Hans framgångar likväl på det senare området få i främsta
rummet tillskrivas innehavet av aktierna i klagandebolaget och att det
parti, han på grund därav företräder, varit starkt nog att kunna tillförsäkra
honom en del ledande poster. Förhållandet är sålunda tvärtom mot vad
klagandebolaget i besvären förfäktar och allt påstående därom, att Bäckströms
framgångsrika arbete i det offentliga livet förskaffat tidningen ett
värdefullt goodwill m. m., är produkter av en nog så högt uppdriven
fantasi.

Fallet är analogt med det, jag här ovan relaterat.

Det faktiska förhållandet är sådant taxeringsassistent Lagström beskrivit
det. Bäckström har ett mycket lätt arbete som styrelsens ordförande, bolagets
ekonomiska förvaltning skötes av dess mångårige och kunnige kamrer
och den redaktionella delen av dess huvudredaktör.

Vad besvären angå eftertaxeringarna vill jag framhålla, att de taxeringsnämnder,
som haft att taga befattning med av byggmästare Bäckströms till
ledning för sina taxeringar ifrågavarande år avgivna självdeklarationer, icke
kan påstås hava haft anledning antaga annat, än att däri upptagna löner
motsvarades av arbetsprestationer från Bäckströms sida.. Någon mätning
enligt timpenningsprincipen har härvid ej varit fråga, om, men väl har det
funnits anledning antaga, att arbetsprestationerna från Bäckströms sida
varit vida större än som faktiskt varit förhållandet. Då Bäckström varit intresserad
på många håll och beklätt ett flertal offentliga uppdrag, har det
varit omöjligt för nämnderna att utan tillgång till böckerna hos de företag,
där detta kan hava varit erforderligt, bilda sig en uppfattning om huru
mycket och framförallt om värdet av det arbete Bäckström nedlagt inom
respektive företag. Det är först genom bokgranskning, som de faktiska förhållandena
kunnat klarläggas. Skulden för att bolagets taxeringar blivit
felaktiga synes mig få tillskrivas vilseledande beteckningar i Bäckströms
deklarationer och klagandebolagets inkomstuppgifter örn beskaffenheten av
de belopp, Bäckström mottagit från bolaget. Benämningen lön för dessa belopp
innebär-en sådan överskattning, att den icke kan godtagas som enligt
bättre vetande lämnad uppgift.

Enligt min uppfattning äro därför formella förutsättningar för eftertaxeringarna
för handen.

På grund härav och i överensstämmelse med taxeringsassistent Lagströms
yttrande av den 7 mars 1944 tillstyrker jag bifall till besvären allenast i så
måtto, att eftertaxeringarna för åren 1940—1941 nedsättas med 200 kronor
samt för år 1942 och taxeringarna för beskattningsåret med 700 kronor/’

Under hänvisning till innehållet i Zingmarks förklaring anförde bolaget
sedermera i en till mig inkommen klagoskrift följande.

Bolaget funne det anmärkningsvärt, att en tjänsteman i ansvarig ställ -

147

ning vid avfattandet av en offentlig handling brukade ett skrivsätt sådant
som det i förklaringsskriften använda. Bolaget hade icke heller ansett det
böra lämnas opåtalt, att en oförvitlig samhällsmedlem, vilken tillika vore
bland annat riksdagsman, i oträngt mål utsattes för ärekränkande omdömen.
Då Zingmark velat visa, att värdet av de tjänster, Bäckström gjort bolaget,
icke stått i proportion till den av Bäckström lyfta lönen, vilket bolaget påstått,
syntes detta ha bort ske utan angripande av Bäckströms person. Bolaget
ville särskilt rikta J. 0:s uppmärksamhet på vissa avsnitt av förklaringsskriften.
Därvid märktes först de meningar i skriften, som började med
orden ”Innehavet av” och slutade med orden ”ur skattesynpunkt”. Zingmarks
påstående, att Bäckström sannolikt uppnått posten som sitt partis
ledare på grund av sitt innehav av aktiemajoriteten i bolaget, syntes bolaget
ärekränkande i så måtto, att det frånkände Bäckström sådana personliga
kvalifikationer, som oavsett aktieägarskapet skulle gjort honom till partiets
ledare. Den andra av de båda nämnda meningarna syntes innehålla en
insinuation, att det på nyssnämnt sätt förvärvade ledarskapet skulle förplikta
till ”gengåvor”. Vidare ville bolaget peka på den mening i skriften,
som började med orden ”Till belysande” och slutade med orden ”byggmästare
Bäckström”. Oavsett den omständigheten, att bolaget i själva verket
icke, såsom påstodes, anlitat samma juridiska biträde i förevarande mål som
Aktiebolaget N. J. Bäcklund i det av Zingmark omnämnda målet, funne
bolaget det anmärkningsvärt, att Zingmark ginge till angrepp mot en person,
som icke vore part i målet utan endast på bolagets uppdrag biträtt med
råd vid det tekniska utformandet av en besvärsskrift. Det kunde vidare
framhållas, att uttrycket ”ogenerade metoder” knappast vore väl valt med
hänsyn till den hovsamma ton, i vilken förenämnda besvärsskrift vore hållen,
samt med hänsyn till den strikt sakliga argumentering, vilken fördes i densamma.
Det avsnitt, vilket bolaget funnit mest anmärkningsvärt i Zingmarks
förklaring, vore det stycke, som''började med orden ”Bäckström har
haft”. Detta avsnitt syntes bolaget direkt ärekränkande. Bolaget funne det
upprörande, att en medborgare i en offentlig skrivelse frånkändes ali förtjänst
örn den framstående ställning, vilken han förvärvat sig. Yttrandet
innebure därigenom även indirekt ett nedsättande omdöme örn svenska
folkets sätt att utöva sina författningsenliga befogenheter att självt välja
sina representanter i riksdagen och i den kommunala styrelsen. Mycket betänkligt
funne bolaget även det avsnitt i förklaringen, som började med
orden ”Skulden för” och slutade med orden ”lämnad uppgift”. Det syntes
bolaget, som örn nämnda avsnitt av en oinitierad lätt skulle kunna tolkas
som en tillvitelse örn brott mot skatteförfattningarna. En sådan tillvitelse
i förtäckta ordalag vore givetvis synnerligen ärekränkande. Vore det verkligen
taxeringsintendentens uppfattning, att en förseelse blivit begången,
vilket väl dock knappast syntes vara fallet, hade han icke valt det rätta
sättet att påtala detta. Bolaget hade velat bringa vad bolaget ansåge såsom

148

ett övergrepp från Zingmarks sida mot en enskild person till J.O:s kännedom
för den åtgärd, vartill J. O. ansåge saken böra föranleda.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Zingmark att inkomma
med yttrande, anförde Zingmark följande.

Av handlingarna framginge rätt väl anledningen till Zingmarks uttalanden
i den av bolaget påtalade förklaringen. Sålunda hade efter förutgången
granskning av bolagets räkenskaper dess taxering för år 1943 blivit höjd av
prövningsnämnden, varjämte bolaget påförts eftertaxeringar för åren 1938—
1942. Huvudsakliga grunden därtill hade varit den, att ett av bolaget till
dess direktör och styrelseordförande samt tillika ägare av aktiemajoriteten
i bolaget, Bäckström, utbetalat som lön betecknat årligt belopp av 15,000
kronor av prövningsnämnden ansetts till väsentligaste del utgöra vinstdisposition,
varför bolaget ansetts ej kunna medgivas avdrag. Taxeringsassistenten
Lagström, som verkställt granskning av bolagets räkenskaper och avgivit
den granskningsberättelse, varpå prövningsnämndens beslut grundats,
hade däruti samt i ett i anledning av bolagets erinran mot granskningsberättelsem
avgivet yttrande lämnat närmare utredning örn omfattningen och beskaffenheten
av det av Bäckström hos bolaget utförda arbetet. I sina besvär
till kammarrätten hade bolaget ej heller haft mycket att erinra emot Lagströms
påståenden men framhållit, att av andra skäl, såsom Bäckströms
politiska ledarskap, personliga kvalifikationer m. m., värdet av det arbete
Bäckström nedlagt, direkt och indirekt, vida överstege till honom utbetald
lön. Bolagets påståenden i denna del hade Zingmark ansett sig icke kunna
lämna opåtalade. Han hade fastmer betraktat det som en tjänsteplikt att
för en objektiv bedömning av målet framlägga de synpunkter, som han ansett
och ansåge vara riktiga. Att överlämna detta, den mest betydelsefulla
delen av målet, åt den förhoppningen, att förhållandena i denna landsända
skulle vara kända långt utanför länets gränser, hade väl varit en försummelse
från Zingmarks sida. Med hänsyn därtill, att kammarrätten strax före
ifrågavarande förklarings avgivande i utslag i ett skattemål av i allt väsentligt
likartad karaktär — vilket mål för övrigt omnämnts i förklaringen —
helt bifallit det skattskyldiga bolagets talan, hade Zingmark ansett sig icke
heller kunna, vilket han eljest helst velat, stanna vid ett blankt bestridande
av klagandebolagets påståenden, detta så mycket mindre som utgången i
nyss berörda fall finge antagas bero på att nöjaktig utredning örn förhållandena
från skattemyndigheternas sida ej lämnats eller att möjligen allt för
fiskaliska synpunkter ansetts hava lagts på problemet. En fullständig orientering
av förhållandena hade Zingmark därför ansett nödvändig. Då Bäckström
jämväl i det berörda fallet varit en av huvudpersonerna, kunde möjligen
Zingmarks uttömmande uttalanden hava av bolaget tolkats såsom någon
åstundan från Zingmarks sida att skada Bäckström eller möjligen tidningen.
Alla sådana funderingar vore givetvis fullständigt felaktiga. Då bolaget i

149

nämnda besvär framhållit sina synpunkter på Bäckströms politiska och
andra förtjänster i syfte att vinna ändring i taxeringen, måste ju bolaget
hava förutsett, att dess uttalanden även i denna del måste bliva föremål för
meningsbrytningar. Zingmark kunde icke fatta, huru bolaget under sådana
förhållanden kunde anse, att han i oträngt mål utsatt Bäckström för ärekränkande
omdömen. Om Zingmark icke hade samma uppfattning om Bäckströms
kvalifikationer såsom politisk ledare som bolaget — för vilka uttalanden
bolaget icke presterat minsta bevis — och Zingmark av omständigheterna
tvingades att å tjänstens vägnar göra ett uttalande, kunde väl
ett sakligt sådant ej uppfattas som ärekränkning. Än mindre ansåge Zingmark
därav kunna utläsas något nedsättande omdöme om svenska folkets
sätt att utöva sina författningsenliga befogenheter att självt välja sina
representanter i riksdagen och den kommunala styrelsen. Att Zingmark endast
velat så att säga lägga saken på rätt bog och icke ärekränka Bäckström
ansåge Zingmark framgå därav, att Zingmark, för att icke ingiva någon
dålig föreställning örn Bäckströms person, opåkallat framhållit hans duglighet
som byggmästare, och framför allt hade ju Zingmarks förklaring icke
varit avsedd för spridning. Bolagets anmärkning, att Zingmark i sin förklaring
icke brukat tillständigt skrivsätt, syntes mera stötande för rättskänslan.
I sin förklaring hade Zingmark ansett sig böra framhålla omständigheter
av slående likhet i ovan berörda beskattningsmål, enär en jämförelse
av de båda målen hos kammarrätten syntes Zingmark vara av värde.
Uttrycket ”ogenerade metoder” samt att en utomstående person angripits
hade bolaget i denna del funnit anstötligt. Örn en person i tvenne olika
arbeten förfore på samma sätt, syntes väl beträffande förfaringssättet ordet
metoder få användas och, om densamme därvid icke generade sig för att
tillägna sig eller annan något som han själv eller denne andre icke ägde,
såsom egenskaper eller annat, torde uttrycket i sin helhet få anses tillämpligt.
Zingmark ville icke bestrida, att besvären i de båda fall, denna passus
gällde, vore formellt hållna i hovsam ton och att uttrycket något kontrasterade
däremot, men ur saklig synpunkt kunde Zingmark icke biträda bolagets
uppfattning. Innehållet hade tvärtom enligt Zingmarks uppfattning
varit sådant, att Zingmark vågade ifrågasätta, om ej en nyansering av tonen
kunde anses berättigad, då en allt för silkeslen vidröring av ämnet kunde
tolkas som halvt medgivande. Av likheten i skrivsättet att döma hade Zingmark
ansett det bestämt framgå, att båda bolagen anlitat samma ombud,
som Zingmark även ansett böra få bära sin andel av skulden för de enligt
hans uppfattning felaktiga uttalandena. Ehuru det synts Zingmark som om
Bäckström icke bort tillåta, att hans person genom sådan framställningskonst
blottställts för kritik, ansåge Zingmark denna fördelning av skuldbördan
mera till förmån för Bäckström än motsatsen. Då dessutom ombudets
identitet icke röjts, hade väl i detta fall icke någons ära kränkts,
vadan bolagets missnöje i denna del syntes Zingmark sökt. Den del av för -

150

klaringen, som började med orden ”Skulden för” och slutade med ”lämnad
uppgift”, ansåge bolaget mycket betänklig. Zingmark hade därvid haft att
försvara prövningsnämndens ståndpunkt rörande de formella förutsättningarna
för eftertaxeringarna. Under de för handen varande omständigheterna
hade prövningsnämnden i och med det att bolaget påförts eftertaxeringar
utgått ifrån, att felaktig uppgift i en eller annan form förelegat,
och som prövningsnämnden ansett endast en mindre del av den till Bäckström
utbetalda lönen utgöra skälig ersättning för utfört arbete och återfört
resten som vinstdisposition på bolaget, hade prövningsnämnden därmed
även uttalat, att beteckningen lön för det till Bäckström utbetalda beloppet
vore oriktig. Zingmark hade sålunda endast pliktskyldigt tolkat sin och
prövningsnämndens uppfattning, och Zingmark förvånade sig över att
bolaget kunnat finna något oriktigt däri. De av bolaget hos kammarrätten
anförda besvären vore egenartade i så måtto, att de i så hög grad vidrörde
personliga egenskaper. Ehuru denna omständighet tillspetsats i väsentlig
mån genom bolagets egna åtgöranden, syntes bolaget icke ha fattat målets
karaktär. Zingmark ansåge sig endast ha utfört vad han å tjänstens vägnar
varit skyldig och hemställde, att klagomålen icke måtte föranleda någon
åtgärd.

I en till advokatfiskal vid hovrätten för Övre Norrland avlåten skrivelse
anförde jag därefter följande.

Såsom en allmängiltig regel gäller, att statens befattningshavare vid fullgörande
av sina tjänsteåligganden städse böra ådagalägga takt och urskillning.
Detta gäller givetvis även i fråga om avfattandet av tjänsteskrivelser.
Under inga förhållanden få i en sådan skrivelse framföras påståenden eller
uttalas omdömen av sådan art, att de kunna betraktas såsom ärekränkande
eller sårande för enskild part. Ännu mindre kan det anses tillåtet att i en
tjänstehandling göra dylika uttalanden om en oförvitlig person, som icke
intager någon partsställning i det förekommande ärendet. Med fog ställes
anspråk på att enskilda personer vid hänvändelser till myndigheter skola
begagna ett höviskt skrivsätt. Med så mycket större skäl kan fordras, att
ämbets- och tjänstemän i sina skrivelser iakttaga tillbörlig hövlighet, och
denna fordran måste med särskild skärpa göras gällande, då fråga är om
ämbetsmän i mera framskjuten ställning.

Det synes mig uppenbart, att den förklaring, som Zingmark i egenskap
av t. f. taxeringsintendent å tjänstens vägnar avgivit över bolagets besvärsskrift
till kammarrätten, innehåller yttranden, som måste anses förgripliga.
Utan tvivel måste Zingmarks uttalanden örn bolagets verkställande direktör,
Bäckström, betraktas såsom synnerligen kränkande för denne. Redan
själva tonen i dessa delar av förklaringen är sådan, att den måste anses
ovärdig en statens befattningshavare i ansvarsfull ställning. Erforderlig för -

151

klaring över besvären hade utan tvivel kunnat avgivas utan att Zingmark
behövt göra sig skyldig till rena utfall mot Bäckström. Zingmarks yttranden
örn Bäckströms person och hans verksamhet, särskilt i allmänna värv,
synas mig snarare innebära ett direkt smädande av Bäckström än utgöra ett
genmäle i sakfrågan.

Vad Zingmark anfört till försvar för sina uttalanden i förklaringen till
kammarrätten kan jag icke godtaga. Även örn Zingmark icke avsett att
giva förklaringen en för Bäckström kränkande avfattning, måste han dock
enligt mitt förmenande genom det smädliga skrivsättet ha visat oförstånd
i sin tjänst. På grund härav och då Zingmark icke ens vid avgivandet av
sitt yttrande till mig över klagomålen insett olämpligheten av sitt skrivsätt,
finner jag vad Zingmark i förevarande fall låtit komma sig till last
icke kunna undgå beivran.

Jag uppdrog alltså åt advokatfiskalen att ställa Zingmark under åtal inför
hovrätten för tjänstefel i ovanberörda hänseende. Tillfälle borde beredas
bolaget ävensom Bäckström att i målet föra talan, och borde av dem framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen
understödjas.

Hovrätten för Övre Norrland yttrade i utslag den 18 oktober 194-5 följande.

I sin förklaring över bolagets besvär hos kammarrätten har Zingmark
örn Bäckströms person och verksamhet gjort uttalanden, som äro kränkande
för Bäckström och som icke varit påkallade av det i förklaringen behandlade
ärendet. Härigenom måste Zingmark anses hava gjort sig skyldig till oförstånd
i ämbetet av beskaffenhet att föranleda ansvar. Hovrätten prövar
förty jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen lagligt döma Zingmark för oförstånd
i ämbetet att utgiva 10 dagsböter å 15 kronor.

Över hovrättens utslag har Zingmark anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

152

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd
för disciplinär bestraffning.

1. Obefogat kvarhållande av för brott misstänkt person.

Av 1945 års ämbetsberättelse (sid. 102 o. f.) framgår, att jag i ett
härstädes upptaget ärende vidtagit åtgärd för disciplinär bestraffning
av t. f. landsfiskalen And. Mattsson för det han efter polisförhör den
21 december 1942 med 15-åriga skolflickan Irma Börjesson rörande olovligt
tillgrepp utan fog kvarhållit henne i arrest till påföljande dag. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län hade i beslut den 13 november 1944 funnit,
att Mattsson genom att efter berörda förhör kvarhålla Irma Börjesson
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten samt på grund därav jämlikt
§ 31 instruktionen för landsfiskalerna den 14 december 1917 meddelat
Mattsson varning. Över länsstyrelsens beslut hade Mattsson anfört
besvär med yrkande att bliva frikänd från ansvar i målet.

Kungl. Majit har genom utslag den 11 januari 19Jj5 ej funnit skäl att
göra ändring i länsstyrelsens beslut.

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett
åtgärd enligt I eller II.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i likhet
med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse för allenast
ett mindre antal under år 1945 behandlade ärenden.

1. I vilken omfattning äger taxeringsmyndighet att av läkare begära
företeende av anteckningar rörande intäkter och utgifter

i hans praktik?

I en den 13 januari 1944 till mig inkommen klagoskrift anförde professorn
Halvar Sundberg, att enligt vad som uppgivits taxeringsmyndigheterna av de
privatpraktiserande läkarna krävde ett slags bokföring ävensom uppgivande
däri av patienternas initialer. Vore denna uppgift riktig, förelåge här ett nytt
exempel på åsidosättande av de rättsstatliga grundsatserna. Enligt vad som hittills
betraktats såsom svensk statsrätt kunde medborgarna åläggas skyldigheter
av sådan art som bokföringsplikt allenast genom lag, men ej genom
administrativ myndighets åtgärd. En patients besök hos sin läkare kunde vara
en sak av strängt personlig natur, i vilken patienten ej önskade något taxeringsorgan
till förtrogen. En redovisning till nämnda organ av patienternas
namn under den ofta genomskinliga slöja, som initialerna särskilt i mindre orter

153

men även eljest kunde bilda, syntes strida mot den viktiga princip, läkarinstruktionen
ville trygga.

Den av Sundberg åsyftade principen är uttalad i § 60 allmänna läkarinstruktionen
den 19 december 1930, däri stadgas, att läkare ej må yppa vad
honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat, ej heller i oträngt
mål uppenbara vad han själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst;
dock att denna läkarens plikt icke medför någon inskränkning i hans skyldighet
att verkställa förrättning och avgiva utlåtande eller intyg samt därvid
förfara enligt gällande författningar och instruktioner.

På anmodan inkom skattedirektören i Stockholm K. G. A. Sandström med
yttrande, däri han anförde följande.

Vad till en början anginge begreppet bokföring torde därmed enligt gängse
språkbruk endast kunna förstås förandet av handelsböcker i enlighet med gällande
bokföringslag eller de övriga författningar, som närmare reglerade dessa
förhållanden. Givetvis hade ingen beskattningsmyndighet i Stockholm — och
säkerligen ej heller annorstädes — ens ifrågasatt, att läkarna eller andra s. k.
fria yrkesutövare skulle fullgöra bokföring i enlighet med sagda författningars
innehåll, naturligtvis med undantag för de fria yrkesutövare som enligt 1 § 19)
bokföringslagen vore ålagda bokföringsskyldighet. Sandström utginge emellertid
ifrån att, när i klagoskriften talades om ”bokföring” och ”bokföringsplikt”,
icke åsyftades vare sig bokföring eller bokföringsplikt, utan i stället sådana anteckningar
angående utgifter och inkomster, som kunde äga rum utan hänsyn
till bokföringslagens föreskrifter. Med avseende därå vore endast att anmärka,
att givetvis icke heller någon skattemyndighet ålagt eller kunnat ålägga de
praktiserande läkarna skyldighet att föra anteckningar, i den mån så ej följde
av särskilda lagbestämmelser. Varje tal örn att skattemyndigheterna skulle
med ”åsidosättande av de rättsstatliga grundsatserna” ålägga läkarna ”skyldigheter
av sådan art som bokföringsplikt” vore följaktligen ogrundat. Sandström
ville emellertid i detta sammanhang erinra om, att ett riktigt fullgörande av
den enskildes deklarationsskyldighet förutsatte, att han förde sådana anteckningar
över utgifter och inkomster att i deklarationsformuläret krävda uppgifter
därom kunde lämnas, stödda på sanningsenligt primärmaterial och icke såsom
på måfå tillyxade sifferuppgifter. Detta krav läge i sakens natur. Örn en
rörelseidkare, som ej vore bokföringsskyldig, underläte att föra anteckningar
över inkomster och utgifter, ådroge han sig givetvis icke något ansvar. Däremot
torde vara uppenbart för envar, som verkligen ville se att beskattningen
skedde rättvist och likvärdigt utan gynnande av någon viss grupp av yrkesutövare,
att en deklaration, däri uppgifterna örn inkomster och utgifter vore
lämnade på måfå utan något som helst stöd av tillförlitliga anteckningar, icke
kunde tillmätas något vitsord såsom grundval för taxeringen. Alldeles särskilt
gällde ju detta, när det vore fråga örn rörelse av den omfattning, som i allmänhet
vore fallet med privatpraktiserande läkares. Det borde i detta samman -

154

hang observeras, att skatteförfattningarna ursprungligen icke togo ståndpunkt
till frågan om skyldighet för icke bokföringspliktiga personer att
förete av dem förda anteckningar rörande intäkter och utgifter. I 32 §
3 mom. taxeringsförordningen hade emellertid år 1935 införts bestämmelse
om skyldighet för rörelseidkare, som ej fört handelsböcker, att efter anmaning
av landskamrerare tillhandahålla av honom förda anteckningar rörande
intäkter och utgifter inom rörelsen jämte därtill hörande handlingar. Skattekontrollsakkunniga,
vilkas betänkande legat till grund för ifrågavarande
bestämmelse, hade såsom motivering härför — efter att först hava berört
skyldigheten att förete handelsböcker — anfört följande: ”Ifrågavarande
skyldighet bör icke inskränkas till den, som enligt lag varit skyldig föra
handelsböcker, utan, såsom bolagsskatteberedningen föreslagit, omfatta
jämväl den, som utan lagstadgad skyldighet fört dylika böcker. Sådan utövare
av rörelse, som icke fört fullständiga handelsböcker, skulle enligt de
sakkunnigas förslag vara skyldig att på anfordran förete de fortlöpande anteckningar
han fört angående sina intäkter och utgifter. Ett krav på skyldighet
för envar, som utövat rörelse, att för deklarationskontroll föra fortlöpande
anteckningar i närmare angiven ordning kan icke ur principiell
synpunkt avvisas. De specifikationer, som skola lämnas i bilaga till deklarationsformuläret
eller i annan ordning, förutsätta uppenbarligen ett visst
mått av bokföring. Väl har i praktiken ofta konstaterats, att sådan fortlöpande
bokföring icke ägt rum, men i sådana fall torde de specificerade
deklarationsuppgifterna såsom lämnade på måfå utan faktiskt underlag
sakna egentligt värde. Enligt de sakkunnigas mening torde man emellertid
för närvarande icke böra sträcka sig längre än att skyldighet införes för icke
bokföringspliktig utövare av rörelse att på anmaning tillhandahålla taxeringsmyndigheterna
de fortlöpande anteckningar angående intäkter och utgifter,
som förts och ligga till grund för i deklarationen upptagna specificerade
uppgifter,
tat ett korrekt fullgörande av deklarationsplikten utan dylika anteckningar
uppenbarligen icke kunnat ske, eller att desamma varit ofullständiga eller
oriktiga, torde den skattskyldige, därest avgiven deklaration vid taxeringen
frångås, i bevisningshänseende komma att försättas i ett försämrat läge. Däremot
hava de sakkunniga icke ansett, att bestämmelser böra utfärdas rörande
vad dessa anteckningar skola innehålla för att kunna godtagas. Det
såsom redan framhållits i sakens natur, att anteckningarnas innehåll
skall vara så fullständigt, att den skattskyldige äger möjlighet att med begagnande
av anteckningarna och eljest kända eller lätt konstaterbara förhållanden
lämna den specificerade redovisning, som enligt deklarationsformuläret
och därtill hörande bilagor skall avgivas.”

Av det anförda torde framgå, yttrade Sandström vidare, att en praktiserande
läkare, som icke förde några som helst anteckningar över inkomster
och utgifter eller förde synnerligen bristfälliga sådana, ingalunda kunde, i

155

motsats till alla andra skattskyldiga, göra anspråk på att hans på måfå
angivna utgifter och inkomster skulle av taxeringsmyndigheterna godtagas.
Det senast sagda måste emellertid aven gälla för det fall, att en läkare förstört
sina anteckningar eller åtminstone uppgåve sig hava gjort detta, när
myndigheterna begärde deras företeende, eller eljest vägrade utlämna desamma.
Även i dylikt fall måste taxeringsmyndigheterna utgå ifrån, att han
icke kunde eller av nära till hands liggande skäl icke ville förebringa någon
utredning örn den verkliga nettoinkomsten, samt da verkställa den taxering,
som detta medvetande föranledde till.

I yttrandet anförde Sandström vidare: Under år 1935 hade vissa
förhandlingar ägt rum mellan skattemyndigheterna i Stockholm och representanter
för Stockholms läkarförening rörande läkarnas sätt att fullgöra sin deklarationsskyldighet.
Dessa förhandlingar hade resulterat i, att till dåvarande
sekreteraren i liikarföreningen översänts förslag till vissa böcker i och för anteckningars
förande. I brev den 5 april 1935 hade sekreteraren meddelat, att
föreningens styrelse beslutat, att förslaget ifraga ej för det dåvarande skulle
föranleda någon åtgärd. Sekreteraren hade därvid erinrat om, att vid 1935 års
riksdag förelåge förslag till ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, berörande
bland annat utövarna av de fria yrkena, och uttalat, att det ansetts lämpligt
att avvakta resultatet av nämnda lagändringsförslag, innan någon ståndpunkt
toges till förslaget från skattemyndigheterna. Den lagändring, som åsyftats,
hade varit ovanberörda av skattekontrollsakkunniga föreslagna ändring i
32 § 3 mom. taxeringsförordningen angående företeendet av anteckningar, vilket
förslag sedermera antogs av riksdagen. I Svensk läkartidning nr ol för år
1935 hade därefter intagits ett redaktionellt ”meddelande angående ändring
av taxeringsförordningen”. Sedan däri återgivits den ändrade lydelsen av 32 §
3 mom. taxeringsförordningen, hade redaktionen anfört bland annat följande:
”Det passus i momentet, som berör läkarkåren, har här kursiverats. Det torde
av detta utan vidare framgå, att läkaren för sin personliga del gör mycket klokt
i att föra noggranna dagliga anteckningar dels angående sina kontanta inkomster,
dels angående de avdragsberättigade utgifter med tillhörande verifikationer,
som kunna drabba yrkesutövningen. För att i någon mån underlätta fullgörandet
härav är ett förslag till dagbok under utarbetande innefattande en för
läkarens arbete avpassad enklare bokföring.” En särskild bok för förande av anteckningar
över utgifter och inkomster hade sedermera tillhandahållits genom
Svensk läkartidnings försorg. Genom vad sålunda förekommit och genom de
klara uttalanden, som Svensk läkartidning i ämnet innehållit, hade man från
skattemyndigheternas sida ansett spörsmålet örn de praktiserande läkarnas sätt
att fullgöra deklarationsplikten icke längre aktuellt. På förekommen anledning
hade man emellertid inom skatteverket i Stockholm beslutat att på heisten 1942
verkställa en viss granskning av läkardeklarationer till utrönande bland annat
av, huruvida de praktiserande läkarna fört anteckningar, vilka ju vore en nödvändig
förutsättning för att deras deklarationer skulle kunna godtagas. Ifråga -

156

varande undersökning hade vid nu berörda tillfälle omfattat endast en del av de
i Stockholm praktiserande läkarna och endast beträffande 142 av dessa hade
man haft tillfälle att begära få taga del av de förda anteckningarna. Vad därvid
förekommit hade föranlett Stockholms stads prövningsnämnd att vidtaga åtskilliga
förhöjningar av ifrågavarande läkares taxering. I anledning därav hade
Ö. Ä. den 19 oktober 1942 avlåtit en skrivelse till Sveriges läkarförbund, däri
Ö. Ä. framhållit att, då det gällt andra yrkesgrupper, kravet på anteckningar
och noggrant dag för dag förda sådana med skärpa ansetts böra upprätthållas,
varför, då bristfälligheter därutinnan konstaterats, inkomsten i regel uppskattats
efter skön. Vidare hade framhållits, att jämväl beträffande läkarna torde
en dylik ur taxeringssynpunkt naturligtvis i och för sig föga tillfredsställande
skönsbedömning bliva nödvändig. Slutligen hade Ö. Ä. framhållit önskvärdheten
av att läkarförbundet ville medverka till åstadkommande av en förbättring i
antytt hänseende. Detta kunde lämpligen ske genom att förbundet hos sina
medlemmar inskärpte vikten därav, att för varje dag anteckningar fördes om
inkomster och utgifter i verksamheten, vilka anteckningar borde vara i görlig
mån specificerade och, beträffande utgifterna, styrkta med verifikationer. Vid
årsskiftet 1942—1943 hade styrelsen för Stockholms läkarförening sökt förbindelse
med skatteverket i och för förhandlingar rörande läkarnas fullgörande av
deklarationsskyldigheten. Sådana förhandlingar hade därefter förts mellan doktorerna
J. P. Edwardson, Sam Clason, Konrad Andersson och Wilhelm Rasch,
a ena, samt biträdande taxeringsintendenten Sven Holdo och t. f. taxeringsinspektören
C. G. Rydeberg såsom representanter för skatteverket ävensom ordföranden
i den särskilda nämnden för taxering av, bland andra, läkare, å andra
sidan. Såsom resultat av förhandlingarna hade därvid framlagts en promemoria,
enligt vilken vissa anteckningar skulle föras av läkarna med utsättande av
initialerna till patienternas namn. Promemorian utgjorde alltså en sammanfattning
av vissa anvisningar, som läkarrepresentantema för sin del själva upprättat
med ledning av vad vid förhandlingarna förekommit. De närvarande representanterna
för skattemyndigheterna hade å andra sidan förklarat sig ämna godtaga
deklarationer, som upprättades i enlighet med sagda promemoria. Promemorian,
som var dagtecknad den 4 januari 1943, hade underskrivits av Rasch
samt taxeringsnämndsordföranden. Den åberopade förklaringen hade sålunda
inneburit, att taxeringsnämndens ordförande förklarat sig vara beredd att godtaga
deklarationer, upprättade på angivet sätt. Att han därmed icke kunde
binda taxeringsnämnden vore givet, men det torde vara lika givet, att taxeringsnämndsordförandens
ståndpunktstagande i berörda avseende vore av synnerlig
betydelse för ärendenas fortsatta behandling. Enligt vad Sandström inhämtat
hade ej heller förekommit, att någon deklaration, upprättad på grundval
av promemorian, frångåtts av taxeringsnämnden. Vid den granskning av
läkarnas deklarationer, som ägt rum vid 1943 års taxering, hade alltjämt befunnits,
att betydande felaktigheter däri förekommo. Detta förhållande kunde
dock icke åberopas till stöd för ett antagande, att den träffade överenskommel -

157

sen varit verkningslös, enär ju resultatet därav icke kunde visa sig förrän vid
1944 års taxering.

Vid yttrandet var fogad avskrift av promemorian den 4 januari 1943, av
vilken punkterna I—III hade följande lydelse:

”1. Till förande av anteckningar över inkomster och utgifter kan användas
en kassabok av samma typ som tillhandahålles av Stockholms läkarförbund.

II. Vid anteckning av inkomsterna måste varje post föras för sig och markeras
på ett sätt som möjliggör identifiering av varje patient, t. ex. genom
initialer. Dessa poster kunna antingen föras med bläck på särskilda block och
adderas, varvid summan införes för varje dag, eller också införes post för post
i kassaboken. Då likvid för räkningar erhålles per postgiro o. s. v., bokföres
beloppet den dag det emottagits.

lil. Vid anteckning av utgifter för rörelsen, böra dessa specificeras och i
görligaste mån vara försedda med verifikationer. För mindre omkostnadsposter
t. ex. för droskbil krävas ej verifikationer, men böra dylika utgifter
antecknas dag för dag.”

Sundberg inkom med påminnelser och fogade därvid en av juris licentiaten
B. Staedler avfattad inlaga i ärendet. Beträffande frågan, huruvida beskattningsmyndighet
ägde påfordra identifiering av patienter, anförde Staedler
följande: I denna fråga intoge läkarna en i lagstiftningen föreskriven särställning.
Den omständigheten, att någon sökt läkare, kunde innefatta ett meddelande
i förtroende, särskilt om läkaren vore specialist, och sålunda falla under
tystnadsplikten. Läkare, som åsidosatte denna skyldighet, straffades med dagsböter.
Från angivna allmänna tystnadsplikt funnes undantag för de fall, där
läkare ålagts viss anmälningsskyldighet. Jämförd med § 60 läkarinstruktionen
innebure emellertid samtliga därutinnan givna föreskrifter, att meddelande om
sjukdomen icke finge lämnas annan än behörig myndighet eller person. Sålunda
hade i alkoholistlagen och lagen angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar uttryckliga bestämmelser givits till förebyggande av att obehörig
erhölle kännedom om den sjuke och hans sjukdom. Obehörig vore givetvis
envar, som icke uttryckligen förklarats behörig. Även skärpningar av tystnadsplikten
förekomme, t. ex. i lagen angående sterilisering; åsidosättande straffades
enligt denna lag med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Man syntes därför
icke kunna undgå slutsatsen, att ett av beskattningsmyndighet mot läkare
framställt krav på identifiering av patienter genom angivande av initialer eller
på annat sätt stöde i strid med angivna författningar. Sådant krav hade framställts
vid ovanberörda förhandlingar i slutet av år 1942.

Sedan Sveriges läkarförbund tagit del av handlingarna i ärendet, anförde läkarförbundet
i en hit ingiven skrivelse, bland annat, följande.

Kravet på läkarens tystnadsplikt syntes vara lika gammalt som läkekonsten

158

själv. Läkarens konst hade alltid ytterst vilat på det förtroende, hans ställning
ingivit. Ursprungligen torde det hava varit läkarna själva, som betraktat
yrkeshemligheten såsom en självklar plikt, men senare hade lagstiftaren funnit
densamma vara förbunden med så stora fördelar för samhället och för den enskilde
medborgaren, att densamma blivit uttryckligen lagfäst. Brott mot tystnadsplikten
hade i flera utländska lagstiftningar direkt straffbelagts, medan å
andra håll brott av nämnda slag bestraffades såsom ärekränkning. I 17 kap.
24 § rättegångsbalken vore det ålagt varje medborgare, alltså även läkare, en
plikt att vittna om det de själva sett eller i saken hört. Vittnesplikten gällde såväl
brottmål som civila mål. I brottmål ansåges emellertid vittnesplikten genom
ett prejudikat från frihetstiden (kungl, brev i särskilt mål den 24 april 1754,
omnämnt i lageditionen under nyssnämnda lagrum) vara begränsad i viss utsträckning.
Detta kungl, brev hade under senare tid i ett särskilt mål blivit
åberopat som stöd för en läkares befrielse från vittnesplikt (Sv. J. T. 1922
sid. 65) och ägde således alltjämt sin giltighet. Den gamla svenska läkareden
av den 15 april 1829 förpliktade läkaren att ”ej genom hemliga sjukdomars
upptäckande den sjuke skada eller bedröva”. Genom kungl, förordning den
13 december 1878 hade eden ändrats därhän, att läkaren förband sig att ”icke
uppenbara, vad efter lag eller särskilda föreskrifter hemligt hållas bör”. Efter
läkaredens borttagande hade bestämmelsen örn läkarens tystnadsplikt inrymts
i § 60 av läkarinstruktionen den 31 oktober 1890, därifrån den i praktiskt taget
oförändrad form vandrat vidare till motsvarande nu gällande § 60 i allmänna
läkarinstruktionen den 19 december 1930. Det kunde icke vara förmätet att
anse, att läkarens tystnadsplikt blivit genom denna bestämmelse klart angiven,
samtidigt som den begränsade denna läkarens plikt till förmån för vissa allmänna
intressen, vilka ansetts gå framför det enskilda. Bestämmelsen måste
anses giva vid handen, att vad läkaren själv funne vid sin undersökning icke
kunde undandragas från tystnadsplikten på den grund att det ej skulle blivit
honom i förtroende meddelat. Varje patient, som anförtrodde sig åt en läkare,
måste väl anses underförstå, att förtroendet gåves under tysthetslöfte. Troligen
torde det sällan förekomma, att en patient ens vid de mest ömtåliga bekännelser
avfordrade läkaren tysthetslöfte. Allmänheten ansåge ett sådant krav obehövligt,
då den väl med rätta funnit det självklart, att läkaren liksom prästen
i sådana fall skulle iakttaga absolut tystlåtenhet. En patient kunde rättsligt
göra anspråk på icke blott att en läkare, åt vilken han anförtrott sig, icke
vidarebefordrade vad som därvid förekommit, utan även att läkaren icke omtalade,
huruvida han överhuvud haft vederbörande som patient. Det vore i nu
förevarande sammanhang särskilt denna sista punkt, som vore av avgörande
betydelse. En konsultation vore en sak uteslutande mellan patienten och läkaren
samt borde stanna dem emellan. Den finge icke göras till föremål för överläggningar
och kontrollerande åtgärder från utomståendes sida. Man kunde
icke göra några undantag därutinnan, icke ens för skattemyndigheterna. Vid
den diskussion, som hösten 1942 förts mellan skattemyndigheterna och Stock -

159

holms läkarförenings representanter, hade framkommit, att kravet på patienternas
identifiering genom angivande av initialer redan då blivit framställt samt
att de av skattemyndigheterna utsända kontrollanterna i åtminstone ett fall
begärt och fått tillträde till läkarens lägenhet för att därstädes genomgå hans
patientkort. Detta förfaringssätt, som syntes strida mot ett uttalande i Ö. Ä:s
skrivelse den 19 oktober 1942 att patientkort självfallet icke kunnat ställas till
förfogande för kontroll, hade hos medlemmarna av Stockholms läkarförening
framkallat en enligt uppgift betydande irritation. Vad som måhända skärpt
denna irritation hade varit det samtidigt därmed framförda påståendet, att
läkare i allmänhet icke fullständigt deklarerade sina inkomster. Det syntes i
samband härmed icke vara ur vägen att framhålla skillnaden mellan å ena sidan
riktigheten av på heder och samvete lämnade uppgifters verkliga sanningsenlighet
och å andra sidan möjligheten att styrka uppgifterna i självdeklarationen.
Oriktigheten av en uppgift kunde enligt läkarförbundets förmenande icke vara
klarlagd allenast därigenom, att den icke styrkts genom formellt oantastliga
bevismedel. Till en del torde denna oförmåga att styrka riktigheten av i deklarationerna
lämnade uppgifter hava berott därpå, att de anteckningar, som
legat till grund för deklarationens innehåll, blivit förstörda efter det deklarationen
blivit upprättad. Enligt vad som uppgivits för läkarförbundet hade i
ett fall förekommit, att en läkare blivit taxerad efter skön på grund av vad
vederbörande benämnt bristande inkomstredovisning, trots att läkaren företett
sina i en dagbok förda anteckningar. Dagboken hade han emellertid vägrat
att utlämna till den utsände kontrollanten förrän han vidtagit retuschering
av vissa taxeringsmyndigheterna ovidkommande anteckningar. Oberoende av
den irritation, som bland läkarna i Stockholm uppkommit på grund av representanternas
för skatteverket ingrepp av kontrollerande natur, hade förhandlingarna
i slutet av år 1942 från liikarrepresentanternas sida förts vidare i syfte
att tillmötesgå alla myndighetens berättigade krav. Emellertid torde det icke
vara för mycket sagt, att de överläggningar, som förekommit, knappast kunde
anses förtjänta av namnet förhandlingar. ”Förhandlingar” syntes nämligen endast
kunna äga rum, när parterna var för sig skulle vara i tillfälle att hävda
och vinna beaktande för sina synpunkter. Det vore riktigt, att den Sandströms
yttrande bilagda promemorian av den 4 januari 1943 utgjorde en sammanfattning
av vissa anvisningar, som läkarrepresentantema för sin del själva upprättat
med ledning av vad som förekommit vid förhandlingarna. Vad som däremot
icke framginge av Sandströms yttrande vore, att anvisningarna ifråga utgjorde
en sammanfattning av myndighetsrepresentanternas krav i fråga om innehållet
i läkares anteckningar och bokföring. Det hade varit på grund av sådant krav,
som i promemorian intagits föreskrifter, att inkomsterna måste antecknas post
för post på ett sådant sätt, att varje patient skulle kunna identifieras. Angivandet
av varje patient t. ex. genom initialer syntes förbundet vara direkt stridande
mot bestämmelserna i läkarinstruktionen örn vad läkarens tystnadsplikt
innebure. Något krav av detta innehåll hade icke framställts år 1935,

160

utan hade det den gången ansetts tillräckligt, att dagens inkomster uppgåves
i ett belopp. Såsom ett skäl för att representanterna för Stockholms läkarförening
godtogo promemorians innehåll förtjänade också framhållas, att promemorians
syfte var icke allenast att förse Stockholms läkarförenings medlemmar
med anvisningar, d. v. s. att till medlemmarna vidarebefordra myndighetsrepresentanternas
anvisningar, utan även att i någon mån för framtiden säkra föreningen
mot ännu längre gående krav från skattemyndigheternas sida. Det måste
nämligen med bestämdhet understrykas, att myndigheternas representanter vid
ifrågavarande s. k. förhandlingar meddelat läkarnas representanter, att någon
annan form för inkomstredovisning än den, där patienterna genom namn eller
initialer kunde identifieras, icke komme att godtagas. De vid förhandlingarna närvarande
myndighetsrepresentanterna hade förklarat, att de icke ämnade godtaga
deklarationer, som icke styrktes med böcker eller anteckningar, upprättade i enlighet
med promemorians anvisningar. Från skatteverkets sida hade påpekats, att
avvikelse från promemorian skulle föranleda taxering efter skön. Då rättsläget
i taxeringsmål angavs vara sådant, att en person, som taxerats efter skön, i
detta fall alltså en läkare, vore skyldig att bevisa taxeringens oriktighet — för
vilket ändamål enligt skatteverkets krav skulle krävas böcker eller anteckningar
i enlighet med promemorian — hade för läkarnas representanter icke återstått
annat än att underkasta sig de framställda kraven. Därvid hade icke ifrågasatts,
att skatteverkets representanter tilläventyrs överskredo sina befogenheter.
Att så verkligen varit fallet hade läkarna först efteråt kommit underfund
med. Genom de krav från skatteverkets sida, som Stockholms läkarförenings
representanter enligt vad ovan anförts tvungits att tillmötesgå, syntes det läkarförbundet
som om ett obehörigt ingrepp skett i läkarnas tystnadsplikt. Promemorian
av den 4 januari 1943 krävde ju, att patienterna skulle kunna identifieras,
t. ex. genom angivande av initialer. Det kunde enligt läkarförbundets
mening ej ur bevisningssynpunkt vara erforderligt att uppställa så stränga
krav, som promemorian i nämnda hänseende innebure. Om en läkare hade
exempelvis anteckningar om inkomster dag för dag, måste en på sådana anteckningar
grundad självdeklaration givetvis tillerkännas vitsord. Någon anledning
till uppskattning efter skön i fall, där en läkare kunde förete anteckningar
som nyss sagts men vägrade att förete anteckningar, som röjde patienternas
identitet, syntes således icke föreligga. Enligt vad läkarförbundet inhämtat,
torde det också kunna antagas, att en bevisning som nyss sagts komme
att godtagas av överinstanserna. Läkarförbundet — som beklagade örn vissa
enskilda läkare vid avgivande av sina självdeklarationer åsidosatt den sanningsplikt
det allmänna haft anledning att vänta av dem — kunde icke inse det
berättigade i att taxeringsmyndigheterna på denna grund uppställde krav,
som stöde i strid med bestämmelserna örn läkarnas tystnadsplikt. Enligt gällande
lagbestämmelser vore innehållet i självdeklarationerna skyddat mot obehörig
insyn. Men däremot syntes de sammanställningar, som upprättades för
kontroll av de skattskyldigas uppgifter, icke vara omgärdade av dylikt skydd.

161

För att en effektiv kontroll ur skatteverkets synpunkter skulle kunna ske av
läkares taxering hade alltså den diskretion, som av ålder varit förbunden med
läkaryrket, gjorts illusorisk.

Sedan docenten Stig Jägerskiöld på Sundbergs vägnar inkommit med en
skrift i ärendet, anförde Sandström, efter tagen del av denna skrift och läkarförbundets
skrivelse, bland annat följande.

Åtminstone sedan början av 1600-talet hade en del furstliga personer i vårt
land påfordrat, att deras livläkare skulle avlägga särskilda eder. I dessa eder
hade stundom ingått tro- och huldhetsförsäkringar, av vilka en del varit så
formulerade, att viss tystnadsplikt var inbegripen. Det framginge klart, att
edema ifråga helt varit tillkomna i uppdragsgivarens intresse och att desamma
på intet sätt avsett att bereda läkaren en särställning i förhållande till andra.
Så småningom hade uppkommit en skyldighet också för vanliga läkare att
avgiva vissa försäkringar, ”eder”, även dessa innebärande utfästelse till tystnadsplikt.
Även för dessa eder vore hänsynen till uppdragsgivaren — patienten

— det utmärkande; denne hade även i själva edstemat betecknats med uttrycket
”den sjuke”. I den ed, som under 1800-talet avlades vid medicine licentiatexamen,
hade bland annat ingått en förpliktelse för läkaren att ”ej genom
hemliga sjukdomars upptäckande skada eller bedröva den sjuke”. Sedermera
hade läkareden avskaffats och i stället meddelats en föreskrift rörande läkarens
tystnadsplikt i § 60 i läkarinstruktionen av den 31 oktober 1890. Med i sak
oförändrat innehåll inginge denna föreskrift i § 60 av läkarinstruktionen den
13 december 1911 och av läkarinstruktionen den 19 december 1930. Redan av
den föregående kortfattade översikten syntes framgå, att läkarens tystnadsplikt
vore stadgad helt och hållet i patientens intresse, icke för att bereda läkaren
såsom sådan någon personlig förmån. Detta förhållande torde än tydligare
framgå därav, att om en patient förklarade sig icke vilja utkräva tystnadsplikten,
densamma bortfölle. Läkaren kunde därefter icke åberopa sig på denna
för att undandraga sig att lämna sådana uppgifter, som eljest skolat omfattas
av tystnadsplikten. Något rättsfall direkt berörande detta spörsmål syntes
icke föreligga. Däremot hade i visst fall förklarats, att ej ens prästmans tystnadsplikt
på grund av hemligt skriftermål kunde åberopas, därest därav berörda
personer förklarat sig icke hava något att erinra mot prästmannens
hörande som vittne. Då läkarens tystnadsplikt helt vore tillkommen av hänsyn
till vederbörande patienter, följde därav även, att denna tystnadsplikt vore
av motsvarande art — ehuru i vissa avseenden till och med mindre omfattande

— som den, som gällde i fråga örn ett flertal andra yrken. Sålunda stadgades
tystnadsplikt i växlande omfattning för barnmorskor, telegraf- och telefontjänstemän,
tjänstemän vid beskickningar och konsulat, präster, taxeringstjänstemän
m. fl. Det vöre emellertid en väsentlig skillnad mellan läkarens
tystnadsplikt och den, som åvilade vissa tjänstemän, t. ex. taxeringstjänstemän.
Taxeringstjänstemännens tystnadsplikt vore nämligen av väsentligt all 11

— Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 19J,6 urs riksdag.

162

varligare art än den, som åvilade läkarna. Vikten och betydelsen av en viss skyldighets
fullgörande markerades ju i samhället bland annat genom den straffsanktion,
varmed skyldigheten kringgärdades. Det vore med avseende därå
icke utan sitt intresse, att en praktiserande läkare, som bröte mot sin tystnadsplikt,
icke därför kunde drabbas av något som helst ansvar enligt allmän lag.
Han kunde på sin höjd dömas till skadestånd, därest någon skada prövades
hava uppkommit. Taxeringstjänstemännens allmänna tystnadsplikt inskärptes
i 57 § taxeringsförordningen, och den som bröte däremot straffades enligt
140 § taxeringsförordningen med dagsböter, där han ej för sin förseelse vore
underkastad ansvar för tjänstefel, vilket regelrätt vore fallet. Beträffande bokföringsgranskarna
stadgades ytterligare i 140 § taxeringsförordningen: ”Vad
som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtas vid granskning
av handelsbok eller annan räkenskapshandling må ej yppas i vidare mån än
som erfordras för vinnande av det med granskningen avsedda ändamålet. Bryter
någon häremot straffes, där han ej för sin förseelse är underkastad ansvar
för tjänstefel, med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.” Det allvarliga
straffansvar, vilket sålunda drabbade den, som uppenbarade vad han inhämtat
vid granskning av räkenskapshandling, syntes tillfyllest garantera, att
tjänstemännen ifråga måste hålla en obrottslig tystnad om vad de i berörda
hänseenden erfarit.

Ville man söka närmare utreda, anförde Sandström vidare, vad läkarens
tystnadsplikt, sådan densamma nu kunde vara beskaffad, verkligen innebure,
måste detta rimligtvis ske med utgångspunkt från det förut anförda, nämligen
att tystnadsplikten tillkommit i patienternas intresse, icke i läkarens. Vad då
särskilt gällde frågan, huruvida tystnadsplikten medförde en skyldighet för
läkaren att hemlighålla patienternas namn, bleve frågeställningen här: Föreligger
något patienternas berättigade intresse att deras namn skola hemlighållas?
Härvidlag borde vara tillåtet även för en lekman att uttala, att den största
delen av de mänskliga sjukdomarna ingalunda vore sådana, att patienten kunde
påstås äga något nämnvärt intresse av att hans namn hemlighölles av läkaren.
Det övervägande flertalet sjukdomar vore sådana, att vederbörande patient
icke hade någon anledning att hemlighålla, att han besökt en med dessa sjukdomsfall
arbetande läkare. Tvärtom torde det i stället vara så, att flertalet av
dylika sjukdomar lidande personer till övermått själva berättade därom. Å
andra sidan funnes uppenbarligen vissa speciella sjukdomar, där patientens intresse
kunde kräva, att hans namn hemlighölles. Så torde fallet vara i fråga om
abort-, havandeskaps- och impotensdiagnostiken samt könssjukdomar och psykiska
sjukdomar. Emellertid syntes numera i allmänhet icke förekomma, att
en läkare behandlade allenast dylika sjukdomar. I Stockholm plägade väl läkarna
regelrätt kombinera behandlingen av nu berörda speciella sjukdomar med
behandlingen av andra sådana, som icke hade samma karaktär. Så plägade
abort- och havandeskapssjukdomama kombineras med kvinnosjukdomar i allmänhet,
könssjukdomar med hudsjukdomar och de psykiska sjukdomarna med

16a

nervsjukdomar. Under sådana förhållanden kunde en patients hänvändelse till
just en speciell läkare knappast i och för sig innebära en manifestation av visst
lidande. I fråga örn rättspraxis’ ståndpunkt syntes kunna sägas, att densamma
torde vara benägen att tillerkänna läkarens tystnadsplikt en mycket begränsad
omfattning. Två rättsfall från högsta domstolen kunde härvidlag åberopas. I
ett år 1875 avgjort mål (förekomme ej i N. J. A.; akten funnes i riksarkivet,
utslagsnummer 625/1875) rörande äktenskapsskillnad hade en läkare åberopats
för att vittna om att ena parten varit behäftad med venerisk sjukdom.
Läkaren hade vägrat att vittna under åberopande av sin ämbetsed. Rådhusrätten
och hovrätten hade godkänt denna vägran, men högsta domstolen hade
förklarat, att det ej kunde förvägras patienten att få läkaren hörd såsom vittne
angående det uppgivna förhållandet. I detta mål hade sundhetskollegium avgivit
ett utlåtande, vari anfördes bland annat: Ehuru läkaren i den ed, som
avlades vid medicine licentiatexamen, förpliktat sig att ”ej genom hemliga
sjukdomars upptäckande skada eller bedröva den sjuke”, torde likväl ej kunna
förbises, att sådana förhållanden kunde uppstå, där samhällsordningen av en
eller annan anledning fordrade, att läkaren lagligen förpliktades att meddela,
vad han i berörda avseende erfarit, men att avgöra, när detta borde ske eller
var gränsen ginge för läkarens tystlåtenhet i så beskaffade fall, vore alltid en
ytterst ömtålig sak och måste, enligt sundhetskollegii förmenande, anses vara
uteslutande beroende på juridisk prövning och resolution. I ett. den 5 maj
1925 avgjort mål (N. J. A. 1925 sid. 269) hade en t. f. lasarettsläkare vägrat
att vittna rörande en kvinnas eventuella nedkomst å ett lasaretts bambördsavdelning;
även här gällde det ett äktenskapsskillnadsmål. Rådhusrätten hade
förelagt läkaren vid vite att vittna. Hovrätten hade häri ej gjort ändring och
högsta domstolen hade fastställt hovrättens utslag. I ärendet hos J. O. syntes
man emellertid vilja göra gällande, att läkarens tystnadsplikt skulle innebära
en plikt för varje läkare att underlåta omtala t. o. m. namnet på patienter, som
besökt honom. Att detta påstående icke vunne stöd i gällande författning hade
förut påpekats. Ytterligare kunde emellertid framhållas, vilka konsekvenser
ett godtagande av läkarnas nu framförda uppfattning rörande tystnadspliktens
omfattning skulle medföra. Vore nu angivna uppfattning riktig, borde läkaren
ej heller vara skyldig att t. ex. vid iråkad konkurs uppgiva namnet å de patienter,
hos vilka han ägde fordran. Denna konsekvens torde vara så mycket mera
ofrånkomlig, som konkursbouppteckningen bleve en offentlig handling, medan
taxeringsmyndigheterna vore underkastade tystnadsplikt. Hur skulle vid sådant
förhållande indrivning av konkursboets utestående fordringar kunna äga
rum? Hur skulle vidare vid bouppteckning efter en läkare förfaras, om namnen
å i skuld häftande patienter skulle hemlighållas? Hur skulle förfaras med
gåvodeklaration, då en patient — som då och då hände — lämnade läkaren
en gåva? Hur skulle läkaren förfara, då en patient icke betalade sin skuld till
honom? Finge läkaren på grand av sin tystnadsplikt icke lämna fordringen till
indrivning eller stämma därå? Och huru förfore läkarna därutinnan? Då

164

läkare utsatte sitt namn å kuvertet, vari han översände sin räkning, bröte han
då mot sin tystnadsplikt? Både postmännen och patientens tjänstefolk finge
ju därigenom kännedom örn förbindelsen mellan patienten och läkaren. — Det
hittills förda resonemanget hade avsett frågan om läkarens tystnadsplikt i allmänhet.
Även örn man ville hävda, att en sådan tystnadsplikt i större eller
mindre omfattning förelåge samt jämväl gällde patienternas namn, torde det
emellertid vara uppenbart, att denna tystnadsplikt ingalunda kunde på samma
sätt göras gällande mot en tjänsteman, som själv vore — i motsats till läkaren
— vid straffansvar bunden till tystlåtenhet. Än mindre kunde denna tystnadsplikt
åberopas, om man icke begärde annat än att läkarna — i överensstämmelse
med deras representanters eget förslag — skulle för de till tystnad
förbundna tjänstemännen uppenbara initialerna till patienternas namn. Att
någon i Stockholm skulle kunna av dessa initialer sluta sig till patientens verkliga
namn och person — eller ens till patientens kön — vore uppenbarligen
otänkbart.

I sina till mig avgivna påminnelser anförde Sundberg vidare: Enligt vad
som upplysts hade representanter för taxeringsmyndigheterna i Stockholm
fordrat tillträde till läkares privatbostad och att erhålla del av deras där
befintliga journalanteckningar. Att vederbörande läkare funnit sig däri,
torde väl även vara att tillskriva de risker, som ansetts förenade med en
vägran. Enligt svensk stats- och förvaltningsrätt, sådan denna hittills allmänt
uppfattats, ägde administrativ myndighet icke utan stöd av lag eller
laga stadga utfärda för medborgarna bindande föreskrifter, icke vidtaga ändringar
i föreskrifter, som givits av Kungl. Maj:t eller Kungl. Majit och
riksdagen, samt icke heller utan stöd av lag eller laga stadga eller nödsituation
begära tillträde till den enskildes bostad. Enligt taxeringsmyndigheternas
uppfattning syntes däremot sådant vara medgivet, när behov därav
kunde anses föreligga. Med hänsyn till den omfattande infiltration av
nationalsocialistiska åskådningar, vilken sålunda liksom i andra hänseenden
ägt rum i svensk förvaltning under senare år, och den rättsovisshet, som
därigenom skapats, syntes det vara av behovet påkallat att erhålla ett auktoritativt
uttalande om utvecklingen numera kunde anses hava nått den
punkt, att taxeringsmyndigheternas ifrågavarande åtgärder skulle anses
rättsenliga. Det gällde här en högst ordinär statsverksamhet, vadan ett försvar
för åsidosättandet av rättsstatsprinciperna icke kunde, såsom i fråga
om kristidsmyndigheterna brukade vara fallet, sökas i förvaltningens provisoriska
natur och krigstidens särskilda förhållanden.

Till bemötande av vad sålunda anförts åberopade Sandström ett av taxeringsinspektören
Rydeberg avgivet yttrande, vari denne erinrade örn, att
taxeringsmyndigheterna jämlikt bestämmelserna i 32 § 3 morn. taxeringsförordningen
ägde rätt att granska av rörelseidkare förda anteckningar

165

rörande intäkter och utgifter. Rydeberg anförde vidare: De läkare, vilkas
anteckningar blivit föremål för granskning, hade dessförinnan tillställts ett
meddelande, innehållande uppgift örn vem som förordnats utföra granskningen
samt att vederbörande ”kommer att sätta sig i förbindelse med Eder
för bestämmande av tid och ställe för granskningens utförande”. Vid de tillfällen
då granskning kommit till stånd hade granskningsmannen alltid dessförinnan
telefonledes satt sig i förbindelse med läkaren, för så vitt ej denne
— vilket stundom hade inträffat — redan omedelbart vid meddelandets mottagande
per telefon eller på annat sätt satt sig i förbindelse med granskningsmannen,
vilken vid därvid träffad överenskommelse alltid tillmötesgått
av läkaren framställda önskemål angående tid och plats för granskningen.
Därest granskningen ej utförts å granskningsmannens tjänsterum
utan vid besök hos läkaren, hade granskningen i allmänhet skett i vederbörandes
praktiklokal. Endast i de fall läkaren framställt uttryckligt önskemål
därom hade granskning verkställts i läkarens privatbostad, och hade
därvid i samtliga fall praktiklokalen varit inrymd i eller på annat sätt ansluten
till den privata bostaden. De flesta läkare hade ansett, att ett besök
av granskningsmannen för dem medfört den minsta tidsspillan, och att
denna uppfattning vore allmänt utbredd bland läkarna framginge bland
annat därav, att Stockholms läkarförenings ordförande på sin förenings vägnar
vid besök hos taxeringsintendenten begärt, att granskning i största möjliga
utsträckning måtte verkställas i läkarnas hem eller i deras praktiklokal
eller i vart fall på det ställe, där deras anteckningar vore förvarade. Vid
utförda granskningar hade krav på företeende av journalkort icke framställts.
Möjligen hade i enstaka fall, då inga andra ekonomiska anteckningar
än dem som förts å journalkorten varit tillfinnandes, inträffat, att granskningsman
efter läkares medgivande ur kontrollsynpunkt fått taga del av å
korten förda inkomstanteckningar. Då så skett, hade för granskningsmannen
syftet varit att försöka bilda sig en uppfattning om praktikens omfattning
och av läkaren tillämpade arvoden. Därvid hade i allmänhet tillgått
så, att läkaren på ett eller annat sätt avskärmat sådana å journalkorten befintliga
anteckningar, som icke varit av rent ekonomisk natur, ett förfaringssätt
varemot granskningsmannen givetvis intet haft att erinra.

Därefter inkommo Staedler och Sundberg med ytterligare skrifter i
ärendet.

I en till Sandström avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I den mån klagomålen avse det förhållandet att läkare, därest av taxeringstjänsteman
begärda upplysningar eller handlingar rörande hans inkomster
av och utgifter för läkarverksamheten icke av honom lämnats,
blivit av beskattningsnämnd taxerad efter skön, må erinras, att enligt § 113
regeringsformen taxeringsmiin, som riksdagens bevillnings föreskrifter å

166

dess vägnar tillämpa, ej skola för debitering eller taxering kunna till något
ansvar ställas. Med hänsyn till detta stadgande kunna klagomålen i nämnda
del icke föranleda någon åtgärd från min sida.

Vad angår påståendena att bokföringsskyldighet av vissa taxeringsmyndigheter
ålagts läkare, må framhållas följande.

Uppenbart är, att praktiserande läkare eller tandläkare icke kan av beskattningsmyndighet
åläggas någon bokföringsskyldighet vare sig enligt
bokföringslagen den 31 maj 1929 eller i något annat hänseende. Förandet
av sådana anteckningar om inkomster och utgifter, som omförmälas i promemorian
den 4 januari 1943, kan icke anses såsom sådan bokföring, som
avses i 1929 års lag. Vad som förekommit i samband med promemorians
tillkomst torde ej heller innefatta något åläggande från skattemyndigheternas
sida för läkarna att föra de i promemorian angivna anteckningarna.
Innebörden av beskattningsmyndigheternas åtgörande därutinnan synes
mig i stället vara den, att de taxeringstjänstemän, som i frågan förhandlat
med läkarföreningens representanter, framställt begäran att läkarna måtte,
ehuru icke bokföringspliktiga, föra sådana anteckningar rörande intäkter
och utgifter, som omförmälas i 32 § 3 mom. andra punkten taxeringsförordningen,
för att i händelse av behov kunna tillhandahålla desamma för
granskning enligt 79 eller 93 § i nämnda förordning. Något hinder för taxeringstjänstemännen
att göra en dylik framställning lärer icke förefinnas,
såframt de icke söka genom tvång genomdriva vad de sålunda åstundat.
Utredningen har icke visat, att något tvång i fråga örn anteckningarnas förande
utövats av taxeringstjänstemännen. I själva verket har något tvång med
användande av taxeringen såsom tvångsmedel icke kunnat utövas av dessa
tjänstemän, enär det ju icke ankommer på dem utan på beskattningsnämnd
och beskattningsdomstol att besluta i fråga om taxeringen. De synas ej
heller hava uttalat sig om påföljden av underlåtenhet från läkarnas sida att
föra de begärda räkenskaperna i annan mån, än att de framhållit, att en
läkare genom underlåtenhet därutinnan riskerade, att hans självdeklaration
icke komme att följas vid taxeringen. Att en sådan risk förelegat synes
ovedersägligt, då det upprepade gånger inträffat, att läkare, som ej kunnat
förete tillförlitliga anteckningar örn intäkter och utgifter i sin praktik, blivit
av beskattningsnämnd taxerad efter skön. Genom att göra en skattskyldig
uppmärksam på ett dylikt förhållande kan en taxeringstjänstemän
icke anses göra sig skyldig till fel i tjänsten. Men givet är, att tjänstemannen
därvid icke får uttala sig på sådant sätt, att han giver sig sken av att
tala å beskattningsnämndens vägnar eller att uttalandet innebär ett direkt
hot örn taxering efter skön. Såsom framgår av handlingarna i förevarande
ärende ligger det nämligen nära till hands, att den skattskyldige på grund
av missuppfattning jämställer taxeringstjänstemännen med de beslutande
skattemyndigheterna och fördenskull utan vidare utgår från förutsättning -

167

en, att hans deklaration icke kommer att godkännas, örn han ej ställer sig
tjänstemännens begäran till efterrättelse.

Rörande den i ärendet uppkomna frågan huruvida läkarens tystnadsplikt
medför skyldighet för honom att hemlighålla patienternas namn finner
jag mig kunna i huvudsak instämma i vad av Sandström därutinnan anförts.
Enligt min mening utgör således § 60 allmänna läkarinstruktionen
intet hinder för läkare att till skattemyndighet lämna uppgifter, varigenom
hans patienters identitet röjes för nämnda myndighet. Det må i detta sammanhang
framhållas, att de i promemorian den 4 januari 1943 givna anvisningarna,
enligt vilka identifiering av varje patient skulle möjliggöras,
icke kunna betraktas annat än såsom ett exempel på sådant utredningseller
bevismaterial, som bör utgöra tillräckligt stöd för riktigheten av en
knapphändig eller oklar deklaration. En läkare, som underlåtit att följa
anvisningarna, kan naturligtvis genom att erbjuda taxeringstjänstemännen
utredning av annat slag skingra en uppkommen misstro mot deklarationens
riktighet och därmed undvika risken av förhöjd taxering.

Vad Rydeberg upplyst rörande den praxis, som tillämpas i fråga om verkställande
av granskning i läkares bostad, giver mig ej anledning till någon
erinran.

Beträffande klagomålen i vad de avse det förhållandet, att taxeringstjänstemän
tagit del av praktiserande läkares journalanteckningar och patientkort,
torde nämnda handlingar icke vara att hänföra till sådana i 32 §
3 mom. andra punkten taxeringsförordningen omförmälda anteckningar och
handlingar, som rörelseidkare har skyldighet att förete för granskning. En
taxeringstjänsteman bör därför icke framställa begäran om att journaler och
patientkort skola företes för honom. Vad nu sagts utgör givetvis intet hinder
för läkaren att, örn han för styrkande av en av honom lämnad uppgift
själv så önskar, av eget initiativ förete sina i journaler och patientkort gjorda
anteckningar örn intäkter och utgifter.

Då av handlingarna icke framgår, att någon skatteverkets tjänsteman
gjort sig skyldig till förfarande i påtalat hänseende, som påkallar mitt ingripande,
låter jag i ärendet bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

2. Fråga huruvida person, vilken befunnit sig ombord å fartyg
som förlist utan att han räddats, må utan dödförklaring i
kyrkoböckerna antecknas såsom avliden.

Sedan jag i anledning av en i Post- och Inrikes Tidningar för den 8 februari
1945 intagen kungörelse därom, att domhavanden i Gotlands domsaga förklarat
en namngiven person omyndig, anmodat häradshövdingen K.-F. Pfeiffer
att till mig inkomma med förklaring, inkom Pfeiffer den 17 februari 1945 med
yttrande. I yttrandet uppgav Pfeiffer, att personen ifråga av Pfeiffer såsom
domare i domsagan och med stöd av 12 kap. 8 § lagen om förmynderskap

168

förklarats omyndig intill dess slutligt utslag rörande omyndighetsförklaringen
meddelats av häradsrätten, men att upplysning om att förordnandet vore
beroende på vidare prövning av rätten av sparsamhetsskäl icke intagits i
kungörelsen.

I sitt yttrande anförde Pfeiffer utöver vad ovan berörts, att ifrågakomna
omyndighetsförklaring föranletts av att dödsboet efter en person, som omkommit
vid ångfartyget Hansas undergång i Östersjön i november 1944, skulle utredas.
Då det uppstått tvekan, huruvida de, som antagits hava omkommit vid
nämnda katastrof, nu kunde upptagas i död- och begravningsboken eller först
måste dödförklaras, hemställde Pfeiffer, att jag måtte uttala min mening i
denna fråga. I Visby stad hade de, som antagits hava omkommit, med stöd
av en utav stadsf iskalen verkställd utredning upptagits i nämnda bok. I vissa
landsförsamlingar hade sådant upptagande icke ansetts kunna ske, men det
oaktat hade bouppteckningar ingivits till rätten för inregistrering. Pfeiffer
kunde tillägga att, enligt vad som uppgivits för honom, en person från den
gotländska landsbygden, som upptagits i de i tidningarna införda förteckningarna
över omkomna, nyligen befunnits vara vid liv.

Under framhållande av att kungörelse rörande omyndighetsförklaring, som
meddelats av domare i avbidan på domstols beslut, borde innehålla uppgift om
omyndighetsförklaringens interimistiska karaktär fann jag ärendet i denna del
icke föranleda någon min vidare åtgärd.

Beträffande det av Pfeiffer i yttrandet upptagna spörsmålet rörande anteckningar
i kyrkoböckerna anförde jag i en till Pfeiffer avlåten skrivelse följande.

I 8 kap. 1 § lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte stadgas
att, om någon är borta och sedan han veterligen sist var vid liv förflutit tio
år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, må ansökan
göras om hans dödförklaring. Befann sig den bortovarande i livsfara, då han
veterligen senast var i livet, må ansökan ske efter det tre år förflutit.

I 4 § samma kapitel heter det: Är sådan tid förfluten, som i 1 § sägs, och
utrönes ej att den bortovarande avlidit, utförde rätten kungörelse örn ansökningen
med kallelse å honom att senast å viss dag, som ej må sättas tidigare än
ett år därefter, anmäla sig hos rätten eller å landet domaren.

Om kungörelsens ytterligare innehåll och införande i tidningarna m. m. samt
ärendets vidare behandling äro bestämmelser givna i 4 och följande paragrafer
i samma kapitel.

Till grund för ovannämnda lag ligger ett av lagberedningen den 30 juni
1932 avgivet betänkande med förslag till lag om boutredning och arvskifte
m. m. I motiveringen till 8 kap. 4 § i lagförslaget, som i här ifrågavarande del
var i huvudsak likalydande med nu gällande stadgande, anförde lagberedningen
(sid. 601) bland annat följande: I förevarande stadgande hade såsom förut -

169

sättning för kungörelses utfärdande uttryckligen angivits, att det icke utrönts,
att den bortovarande avlidit. Att han måste anses vara avliden kunde särskilt
inträffa, då den försvunne befann sig i livsfara; ett fartyg kunde t. ex. hava
förlist under sådana omständigheter, att det finge anses uteslutet, att någon
av de ombordvarande räddats.

Av de personer, som voro ombord å Hansa vid fartygets undergång, hava
enligt verkställd utredning allenast två blivit räddade. Att de övriga ombordvarande
omkommit måste anses för visst. I den mån utredning vunnits, att
annan person än de båda räddade vid ifrågavarande tillfälle medföljt Hansa
vid fartygets avgång från Nynäshamn, bör det i överensstämmelse med vad
lagberedningen anfört kunna anses utrönt, att han avlidit. Då pastorsämbetet
i Visby efter polisutredning, utvisande att någon viss person varit ombord å
Hansa vid ifrågavarande tillfälle utan att bliva räddad, i död- och begravningsboken
antecknat att han avlidit, synes mig därför pastorsämbetet hava förfarit
riktigt. Därest i fall av nämnda beskaffenhet ansökan örn dödförklaring
sker hos domstol, bör därför kungörelse om ansökningen icke utfärdas, åtminstone
ej förrän det visar sig omöjligt att få anteckning verkställd i död- och
begravningsboken örn den ifrågavarande personens död.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

3. Fråga om förfarandet vid delgivning av stämning, som enligt
11 kap. rättegångsbalken skall uppläsas i kyrka.

I en hit inkommen klagoskrift anförde advokaten Th. Sylwan i Falun i
huvudsak följande.

Sedan fråga uppkommit om försäljning av vissa för jordägande socknemännen
i Vänjans socken samfällda ägor vid Vanån med därtill hörande vattenrätt,
hade domhavanden i Ovansiljans domsaga på ansökan av fyra delägare,
bland dem fjärdingsmannen Anders Dufwa, förordnat en person att
i egenskap av god man med de jordägande socknemännen i nämnda socken
hålla sådant sammanträde, som omförmäldes i 3—7 §§ lagen den 13 juni
1921 örn förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter, för fattande av beslut rörande den ifrågasatta försäljningen.
Antalet delägare i sockenundantagen uppgåves vara 628. Bysamfälliglietslagen
stadgade i 3 § tredje stycket såsom undantag från regeln att
kallelse till sammanträde bevisligen skulle tillställas envar av delägarna, att,
örn dessa vore flera än tio, kallelsen finge delgivas sålunda, att den överlämnades
till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig, varjämte
kallelsen skulle, med underrättelse vilken av delägarna bekommit densamma,
uppläsas i kyrkan i den eller de församlingar, där fastigheterna, till vilka
samfällighet en hörde, vore belägna. Trots detta stadgande hade kallelse till
sammanträde med socknemännen inför gode mannen den 6 januari 1944

170

icke blivit uppläst i sockenkyrkan utan anslagen, som om fråga hade varit
om kungörelse, varom förmäldes i lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser
om kungörande i kyrka. På grund av bland annat nämnda förhållande
hade klander mot beslut på sammanträdet av vissa delägare instämts
till Mora tingslags häradsrätt den 2 maj 1944. I avseende å sättet
för delgivning av stämning med klander av beslut i ärende enligt bysamfällighetslagen
före skre ves i 8 § andra stycket samma lag att, örn delägarna,
som skulle stämmas, vore flera än tio, skulle vad i 11 kap. 12 § rättegångsbalken
stadgades om stämning å helt byalag äga tillämpning, d. v. s. stämningen
skulle, bland annat, uppläsas i församlingens kyrka med underrättelse,
vilken av svarandena som bekommit avskrift därav för att vara för dem
alla tillgänglig. Då klaganden såsom ombud för de klandrande delägarna givetvis
varit angelägen, att ej samma fel, som enligt deras mening förelupit vid
delgivningen av kallelsen till sammanträdet, skulle upprepas vid delgivning
av klanderstämningen med risk, att klagandens huvudmäns talan icke komme
att upptagas till rättens prövning, hade klaganden anmodat stämningsmannen
att hos pastor begära och inskärpa vikten av att stämningen bleve
vederbörligen uppläst och ej behandlad såsom sådan kungörelse, som avhandlades
i lagen den 13 mars 1942. Emellertid hade klaganden erfarit, att
kyrkoherden i Vänjans församling Vilhelm Olofsson vid begäran den 9
februari 1944 om delgivning av stämningen genom uppläsning i församlingens
kyrka förklarat sig icke ämna efterkomma stämningsmannens begäran utan
gå i författning om anslag av stämningen, såsom enligt lagen den 13 mars
1942 vöre stadgat för kungörelse. Den av stämningsmannen uppsatta kontexten
till delgivningsbevis hade Olofsson ändrat genom att överstryka ordet
”uppläsa” och med bläck ersätta detsamma med ”anslå”. Olofsson hade
för stämningsmannen förklarat, att delgivning av stämningen vore sådan
kungörelse, som genom lagen den 13 mars 1942 ersatts av anslag. Under lördagen
den 12 februari 1944 hade klaganden haft ett långvarigt telefonsamtal
med Olofsson för att förmå honom frångå nämnda uppfattning, därvid
klaganden i huvudsak framfört de argument, på vilka klaganden i det följande
stödde sin mening att Olofssons vägran att delgiva stämningen genom
uppläsning i kyrkan vore obehörig. Olofsson syntes redan i början av samtalet
ha missuppfattat klagandens välmenande information och vädjan såsom
intrång i sitt ämbete, han visste nog vad han hade att hålla sig till, lagen
vore klar och någon uppläsning bleve ej utav. Såsom ett sista försök att
bringa Olofsson på andra tankar hade klaganden senare samma dag telegraferat
till honom, att kärandena vid fortsatt vägran å Olofssons sida att
delgiva stämningen genom uppläsning komme att föra ansvars- och skadeståndstalan
mot honom. Olofsson hade det oaktat uraktlåtit uppläsningen.
Hans uppfattning, att anslag enligt lagen den 13 mars 1942 ersatte det i
11 kap. 12 § rättegångsbalken stadgade sättet för delgivning av stämning genom
uppläsning, syntes klaganden, som sagt, icke riktig. Lagen hade av -

171

seende å uppläsandet av kungörelser. I vanligt språkbruk torde med kungörelse
menas ett till en obestämd allmänhet riktat, offentligt tillkännagivande
(jfr Nordisk Familjebok och Svensk Uppslagsbok under uppslagsordet
kungörelse). I de många lagar och författningar, där föreskrift lämnades
om offentligt tillkännagivande genom uppläsning i kyrka, syntes orden kungörelse
och kungöra också användas i överensstämmelse med språkbruket.
Kallelse, som riktades till en bestämd menighet, syntes icke vare sig i det
gängse språkbruket eller, örn man kunde tala örn sadan, i juridisk terminologi
kunna betecknas som kungörelse (jfr t. ex. skillnad, som göres i 3 kap.

1 § jorddelningslagen mellan ”kungörelse” och ”kallelse ). Ännu mindre
folie delgivning av stämning under begreppet kungörelse. Liksom den i bysamfällighetslagen
föreskrivna kallelsen riktade sig delgivningen icke till en
obestämd menighet, som möjligen kunde ha men också sakna intresse för
vad tillkännagivandet gällde, utan till bestämda sakägare, som regelrätt bort
särskilt var för sig ha nåtts av meddelandet men i följd av praktiska svårigheter
för delgivning i sådan ordning av lagstiftaren tillförsäkrats rätt att
få meddelandet uppläst för sig i sin kyrka. Kallelsen respektive delgivningen
innebure ett budskap till de till församlingen knutna sakägarna och inga
andra. Olofssons vägran att delgiva socknemännen stämningen på det sätt
stämningsmannen och klaganden fordrat med stöd av lag, som de funnit
klar och tydlig, komme med all sannolikhet att föranleda, att kärandenas talan
icke upptoges till prövning och att kostnaderna för att vinna sådan
prövning bleve onyttiga. Stämnings- och delgivningskostnaderna hade bestritts
av klaganden. Enligt klagandens mening läge tjänstefel Olofsson till
last, som borde föranleda beivran. Under alla förhållanden vore det angeläget,
att genom auktoritativt avgörande fastställdes, huru delgivning. av stämningen
i förevarande fall rätteligen bort ske, pa det att den felaktighet, som
klaganden ansåge begången av Olofsson, icke skulle komma att upprepas av
honom eller andra med måhända äventyrligare konsekvenser än här vore
fallet. Det vore onekligen av vikt, att den fråga, som uppställts, bleve besvarad,
så att svaret bleve kunnigt för prästerskapet och juristerna i landet.
Om formen för delgivning av kallelse och stämning i fall som det förevarande
och liknande borde i rättssäkerhetens intresse skiljaktiga meningar
icke få bestå.

Vid klagoskriften var i bestyrkt avskrift fogat ett så lydande bevis:

”Anslag om följande tillkännagivande har i laga ordning skett i Vänjans
församling den 13 februari 1944.

Klagoskrift över sammanträde den 6 januari 1944 med delägare i de vid
allmänna storskiftet inom Vänjans socken avsatta samfälligheter för fattande
av beslut rörande ifrågasatt försäljning av vissa socknemännen gemensamt
tillhöriga strandområden med därtill hörande vattenrätt i Vanån fran
och med Gävundasjön till sjön Van, samt domareämbetets i Mora resolution
att samtliga icke klagande jordägande socknemän inom Vänjans socken

172

stämmas att, vid laga påföljd för utevaro, inställa sig inför Mora tingslags
häradsrätt den 2 maj 1944 å tingsstället i Morastrand.

Undertecknad anmärker, att den handling, som enl. ovan skulle kungöras,
icke vid överlämnandet till pastor var försedd med i lag föreskriven rubrik
med uppgift om innehållet, ej heller åtföljdes av dylik uppgift.

Vilh. Olofsson

Kyrkoherde.”

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Olofsson att inkomma
med yttrande, anförde han i avgivet utlåtande följande.

Klaganden hade med hjälp av Nordisk Familjebok sökt konstruera fram
en skillnad mellan kungörelse i vanlig mening och kallelse. De slutsatser,
vartill han komme, kunde enligt Olofssons mening icke förtjäna något beaktande.
Om en kallelse icke vore att hänföra till kungörelse, skulle kallelse
till kommunal- eller kyrkofullmäktigesammanträde ej heller hänföras till
kungörelse och sålunda icke falla under lagen den 13 mars 1942, vilket vore
orimligt. I lagar och författningar brukade även ett uppläsande av stämningar,
kallelser och till och med enskilda meddelanden från predikstolarna
kallas kungörelse. I en kungl, kammarkollegii kungörelse den 1 februari
1808 föreskrevs sålunda, att kommunikationsresolutioner, i följd av vilka
förklaringar skulle infordras av en menighet eller så stort antal personer,
att särskild kommunikation med envar bekvämligen icke kunde besörjas,
finge tillkännagivas från predikstolen. Detta kallades i nämnda kungörelse
för resolutionernas ”kungörande från predikstolarna”. I 1 § lagen den
1 juni 1894 angående kungörelsers uppläsande i kyrka föreskrevs bland
annat följande: ”dock äge församling genom beslut å kyrkostämman medgiva
att jämväl enskildes tillkännagivanden må, där sådant äskas, i kyrka
kungöras.” I nämnda lag kallades sålunda ett enskilt tillkännagivande, som
lästes från predikstolen, för en kungörelse. Av förarbetena till 1942 års
lag med vissa bestämmelser örn kungörande i kyrka framginge även med
full tydlighet, att avsikten var, att dessa bestämmelser skulle gälla nu
ifrågavarande stämningar och kallelser. Det vore icke riktigt, att man vid
tillkomsten av 1942 års lag avsett att senare giva särskilda bestämmelser
om delgivning av stämning jämlikt 11 kap. 12 § rättegångsbalken. De bestämmelser,
som meddelats i 1942 års lag, vore visserligen att anse såsom
provisoriska, men de avsåge alldeles tydligt allt uppläsande av världsliga
meddelanden från predikstol. Att den nya rättegångsbalken innehölle bestämmelser
örn stämnings delgivning genom dess uppläsande från predikstol
kunde sannolikt förklaras därav, att rättegångsbalken fått sin formulering
långt före 1942 års lag. Ett skäl kunde också vara, att 1942 års lags
bestämmelser endast vore provisoriska och att det därför ej ansetts lämpligt
att intaga dem i den nya rättegångsbalken.

Beträffande händelseförloppet i samband med stämningens anslående

173

i kyrkan, anförde Olofsson vidare, så hade fjärdingsmannen E. S. Johansson
i Mora i egenskap av stämningsman den 9 februari 1944 infunnit sig å
pastorsexpeditionen i Vänjan och anhållit, att en av honom medförd stämningsansökan
jämte därå tecknad resolution måtte ”uppläsas” i sockenkyrkan
söndagen den 13 februari. Under åberopande av lagen den 13 mars
1942 jämte tillämpningskungörelse den 29 maj 1942 hade Olofsson gjort
stämningsmannen uppmärksam på, att kungörelseförfarandet vore ändrat
så, att ifrågavarande handling skulle författningsenligt anslås i stället för att
uppläsas. Stämningsmannen hade icke gjort någon invändning däremot.
Före undertecknandet av ett utskrivet bevis om delgivning med Olofsson
hade Olofsson överstrukit ordet ”uppläsa” och skrivit över ifrågavarande
ord ”anslå”. Klaganden hade uppdragit åt stämningsmannen att gå i författning
om, att stämningsansökan jämte resolution jämväl upplästes i
Söromsjöns kyrkobokföringsdistrikts kyrka. Denna åtgärd syntes Olofsson
ur juridisk synpunkt sakna varje betydelse, alldenstund kungörelse skulle
ske i sockenkyrkan. Söromsjöns kyrkobokföringsdistrikt tillhörde Vänjans
församling och e. o. prästmannen Igor Terentjeff vore vice komminister
därstädes. 1942 års lag, varigenom kungörelsen den 9 augusti 1894 med
särskilda bestämmelser angående vissa handlingars uppläsande i kyrka upphört
att gälla, hade synts Olofsson synnerligen klar, och han hade icke haft
någon tvekan om, att stämningen borde anslås och ej uppläsas. Terentjeff,
vilken nyligen blivit prästvigd, hade däremot helt naturligt känt sig mindre
säker, varför han satt sig i telefonförbindelse med kontraktsprosten,
stiftssekreteraren samt sin egen lärare i kyrkorätt vid Uppsala universitet.
Alla tillfrågade hade hävdat den uppfattningen, att handlingen skulle anslås.
Vid förfrågan hos Landskommunernas förbund hade man fått samma
uppfattning ytterligare bestyrkt. Lördagen den 12 februari hade Olofsson
fått en telefonpåringning från klaganden, varvid denne med alla till buds
stående medel sökt övertala Olofsson att frångå sin uppfattning örn kungörelseförfarandet.
Då detta helt naturligt misslyckats, hade efter någon
stund anlänt ett telegram av följande lydelse: ”Vid fortsatt vägran uppläsa
stämningen i kyrkan komma kärandena att föra ansvars- och ersättningstalan
mot Eder. Advokat Sylwan.” Någon inverkan på Olofssons
ställningstagande hade självfallet detta telegram ej haft. Enligt sin uppfattning
hade Olofsson i förevarande fall handlat i enlighet med gällande
lag och författning. Skulle det mot all förmodan anses, att 1942 års lag
borde tolkas så, som klaganden gjorde gällande, kunde det, enär lagen i
sådant fall måste anses vara ytterligt otydlig och missvisande, icke anses,
att Olofsson gjort sig skyldig till tjänstefel. Han hemställde, att klagomålen
icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Slutligen meddelade Olofsson, att Terentjeff tagit del av remisshandlingarna
och Olofssons yttrande samt förklarat sig för sm del intet ha
att anmärka.

174

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat följande: Olofssons
ståndpunkt syntes innebära, att varje uppläsning av världsliga meddelanden
i kyrka eo ipso innefattade kungörelse i 1942 års lags mening.
Genom uppläsningen bleve meddelandet kungjort, följaktligen utgjorde
detsamma kungörelse. Detta betraktelsesätt syntes klaganden påminna om
det vanliga logiska felet att såsom bevis andraga just slutsatsen, vartill man
ville komma. Kungörelselagen förutsatte för sin tillämpning, att pastor, när
uppläsning påkallades, finge i sin hand ett dokument, som redan vore en
kungörelse, d. v. s. en handling, som till form och innehåll motsvarade
detta begrepp enligt allmänt och rättsligt språkbruk. Olofssons argumentering
hade icke rubbat klagandens uppfattning, att 1942 års lag ej medfört
ändring i sättet för delgivning av stämning, såsom detta angåves i
rättegångsbalken. Lagens rubrik angåve lagen gälla ”vissa bestämmelser”
—- vilka alltså icke vore uttömmande — ”om kungörande i kyrka”. Hade
meningen varit, såsom från Olofssons sida påstodes, att avlysa all uppläsning
av världsliga meddelanden, syntes rubriken vilseledande; i stället för
”kungörande” hade bort stå ”uppläsning” eller dylikt. Den omständigheten,
att det ålåge någon att låta uppläsa ett tillkännagivande, gjorde
naturligtvis icke tillkännagivandet till kungörelse. Detta berodde av meddelandets
form och sakliga innehåll. När meddelande skulle ske i form av
kungörelse, skulle detta framgå av stadgande därom. En bokstavstolkning
av kungörelselagen efter ordens vanliga valör gåve enligt klagandens mening
vid handen, att uppläsning av stämning liksom av kallelser, som
enligt lag alltjämt skulle uppläsas i kyrka, folie utanför 1942 års lag samt
att pastor följaktligen fortfarande borde iakttaga vad före lagens ikraftträdande
varit gällande därutinnan. Det av Olofsson gjorda anslaget örn
stämningen innehölle ej underrättelse om vilken av svarandena som bekommit
avskrift av stämningen, en brist som, efter vad klaganden erfarit,
torde komma att åberopas som skäl för att stämningen ej blivit lagligen
delgiven. Olofsson uttalade, att om lagen borde tolkas så, som klaganden
gjorde gällande, måste den anses vara ytterligt otydlig och missvisande.
I det föregående hade framlagts skäl, varför lagen, om den borde tolkas
och tillämpas såsom Olofsson gjort, likaledes bruste i tydlighet. Efter den
förklaring Olofsson avgivit påstode klaganden ej, att Olofsson genom sitt
förfarande med stämningen, om ock felaktigt, gjort sig skyldig till försummelse
av beskaffenhet att föranleda ansvar. Ej heller påstode klaganden
ersättningsskyldighet; frågan om de klandrade beslutens giltighet hade
nämligen numera kommit under häradsrättens prövning underställningsvägen,
och det vore därför oväsentligt, om klagandens huvudmäns klandertalan
icke upptoges till prövning. Endera av klaganden eller Olofsson
eller båda vore offer för ett i följd av lagens otydlighet ursäktligt misstag.
Klagandens avsikt med att draga frågan under J. 0:s prövning hade främst
varit att söka åstadkomma klarhet i ett spörsmål, som vore av stort intresse

175

särskilt i Dalarna, där den rättssökande allmänheten, advokaterna, stämningsmännen,
domstolarna och prästerskapet gång efter annan ställts eller
komme att ställas inför samma problem.

Enligt vad jag inhämtat, förklarade klaganden såsom ombud för kärandena
vid klandermålets handläggning inför häradsrätten den 2 maj 1944,
att kärandena avstode från fullföljd av talan i målet, enär de erfarit att
stämningen icke blivit vederbörligen delgiven och att ingen fran svarandesidan
ämnade göra invändning därom. Häradsrätten lät i dom samma dag
bero vid kärandenas nedläggande av sin talan men förpliktade dem att
ersätta Dufwa för hans utgifter å rättegången med 125 kronor jämte protokollslösen.
Svea hovrätt, där kärandena sökte ändring i häradsrättens
dom, såvitt den avsåg rättegångskostnaderna, fann i dom den 5 januari
1945 ej skäl att göra ändring i motvädjade domen.

I 1 § lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser örn kungörande i
kyrka heter det, att om i lag eller författning är föreskrivet att kungörelse
skall uppläsas i kyrka, skall i stället före gudstjänstens början i vapenhuset
eller å annan lämplig plats i eller invid kyrkan anslås kungörelsens rubrik
eller kort uppgift om dess innehåll jämte tillkännagivande att kungörelsen,
där ej laga hinder möter, under den närmaste veckan finnes tillgänglig
för allmänheten å pastorsexpeditionen eller annat ställe som av vederbörande
präst bestämts. Hålles gudstjänsten annorstädes än i kyrkan, skall
anslag äga rum där den förrättas. Vad sålunda stadgas äger icke tillämpning
å kungörelse, om vars uppläsande bestämmelse meddelas i kyrkohandboken.

Enligt 2 § samma lag äger församlingen medgiva, att enskildas tillkännagivanden
må på begäran uppläsas i kyrkan, såvida icke i särskilda fall
prästen, på grund av sådant tillkännagivandes innehåll eller avfattning, finner
det vara olämpligt att det uppläses.

I kungl, kungörelse den 29 maj 1942 med föreskrifter rörande tillämpningen
av ovannämnda lag förordnas, att kungörelse, varom anslag skall äga
rum jämlikt samma lag, skall, när den överlämnas till vederbörande pastor,
antingen vara försedd med rubrik, innehållande kort uppgift om innehållet,
eller ock vara åtföljd av sådan uppgift. Det åligger den som utfärdat kungörelsen
att tillse, att rubriken eller uppgiften ger nöjaktig vägledning för
bedömande av kungörelsens innehåll.

Anslag örn kungörelse skall ske genom att rubriken eller uppgiften införes
i förteckning, som därefter uppsättes å tid och ställe som i 1 § nämnda lag
stadgas. Å förteckningen skall pastor angiva var och under vilken tid kungörelsen
finnes tillgänglig för allmänheten.

176

I 3 § i tillämpningskungörelsen stadgas, att förteckning varom i 1 § sägs
skall upprättas enligt formulär och anvisningar, som fastställas av chefen
för justitiedepartementet.

Beträffande tillkomsten av ifrågavarande bestämmelser må anföras följande.

Vid remiss till lagrådet den 17 oktober 1941 av ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka
anförde chefen för justitiedepartementet bland annat: Föreskrifter örn kungörande
i kyrka förekomme i åtminstone ett sjuttiotal olika författningar.
De rörde val av riksdagsmän, landstingsmän, borgmästare, präster m. fl.,
häradsrätts sammanträden, kommunala angelägenheter, stämning eller utslag
rörande menigheter, jorddelning, vattenrätt, expropriation, lagfart, inteckning,
lösöreköp, exekutiva auktioner, vägar, allmänningar, skogsbruk,
jakt, fiske, mantalsskrivning, inkallelse och inskrivning av värnpliktiga, naturminnesmärken,
eldfarliga oljor och explosiva varor m. m. I flera fall vore
kungörandet i kyrka utgångspunkt för besvärstid eller betraktades som laglig
delgivning. I kungl, brev den 5 januari 1808 angående utslag rörande menigheter
stadgades t. ex., att resolutioner och utslag, som länsstyrelserna
eller kollegierna meddelade uti ekonomi- eller politimål av allmänt intresse,
skulle kungöras genom uppläsning från predikstolen samt att besvärstiden
räknades från uppläsandet.

Efter att hava redogjort för framställda yrkanden om inskränkning av
kungörelseläsandet i kyrkorna och för den dåvarande omfattningen av kungörande
i kyrka anförde departementschefen vidare: Det vore tydligen en
angelägenhet av ej ringa praktisk betydelse, att uppläsandet i kyrkan av tillkännagivanden
som icke vore av kyrklig natur ersattes med andra och mera
effektiva former för bekantgörandet av deras innehåll. Vid valet mellan olika
sätt för kungörandet borde eftersträvas att vinna likformighet inom likartade
rättsområden. Vissa typer borde utfinnas, vilka kunde användas för
ett större antal fall. Vid sidan av en viss åtgärd, som skulle vara den huvudsakliga,
borde liksom för närvarande en del hjälpåtgärder kunna föreskrivas,
allt efter vad som i olika fall funnes påkallat. Att finna en grund som gåve
en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande indelning av de fall, vilka borde
hänföras till ena eller andra gruppen, vore förenat med svårigheter. Vägledande
borde emellertid till en början vara meddelandets art. — Åtskilliga
meddelanden av världslig art vore av intresse allenast för ett begränsat
område, som i allmänhet vore väsentligt mindre än ett län men emellanåt
kunde sträcka sig över två eller flera län, t. ex. meddelanden rörande flottledsmål
och andra vattenmål. För dessa torde i många fall meddelandets
intagande i länskungörelserna utgöra en lämplig kungörelseform. Intagandet
i länskungörelserna kunde, efter vad behovet krävde, kompletteras med anslag
av meddelandet i orten eller med annonsering i ortstidningar. I den mån
anslag skulle ske syntes de länskungörelser som rörde orten kunna uppsättas

177

på anslagstavla, anbragt på någon lämplig plats, t. ex. i kommunalhus. Beträffande
åtskilliga kommunala meddelanden syntes uppsättande på sådan
anslagstavla, annonsering i ortstidning eller personlig delgivning, eller dessa
former i förening, vara tillfyllest. — I vissa fall torde kungörande i kyrkan
kunna avskaffas utan att ersättas av någon ny form, därest det kungörande
som vid sidan därav nu vore stadgat kunde anses tillräckligt. För genomförande
av ett system enligt dessa grundlinjer vore det nödvändigt, att nu
förekommande författningsstadganden örn kungörande i kyrka underkastades
en närmare granskning ur de synpunkter, som borde vara bestämmande
vid avgörandet av vilken eller vilka publiceringsmetoder som vore lämpligast
med hänsyn till stadgandets syfte. Det syntes därvid bliva erforderligt
att ändring vidtoges i alla de viktigare lagar, som innehölle föreskrifter örn
kungörande av världsliga meddelanden i kyrka. I övrigt syntes det kunna
vara tillfyllest, att denna kungörelseform upphävdes medelst en gemensam
bestämmelse, vilken tillika angåve det sätt för kungörandet, som framdeles
skulle användas. Inom justitiedepartementet påginge utredning rörande
dessa frågor. Med hänsyn till att uppläsandet av kungörelser från predikstolen
måste anses vara en i hög grad föråldrad form för publicering, syntes
det vara att förorda, att i avbidan på utredningens slutförande provisoriska
åtgärder vidtoges, genom vilka denna kungörelseform redan nu avskaffades
och ersattes med ett lämpligare förfarande. Såsom en övergångsform borde
kunna föreskrivas, att uppläsning från predikstolen icke skulle ske, utan att
i stället en förteckning över förekommande kungörelser skulle anslås i vapenhuset
eller på annan lämplig plats i eller invid kyrkan. Förteckningen borde
uppsättas före gudstjänstens början, och kungörelserna borde under viss tid
därefter hållas tillgängliga på pastorsexpeditionen eller annat ställe, som
bestämts av vederbörande präst. Verkan av att kungörandet skett i denna
ordning borde tydligen vara, att de i lag eller författning givna föreskrifterna
om uppläsning skulle anses iakttagna. Ehuru en anordning sådan som den
nu föreslagna icke innefattade en slutgiltig lösning av frågan om kungörelseförfarandet,
syntes den likväl innebära en förbättring i jämförelse med den
nuvarande ordningen. Vissa kungörelser vore av den art, att de fortfarande
borde uppläsas i kyrkan. Så vore fallet bland annat beträffande de tillkännagivanden,
om vilkas uppläsning bestämmelser meddelades i kyrkohandboken,
eller således lysningar, meddelanden om gudstjänster m. m. I övrigt syntes
det böra ankomma på Kungl. Maj:t att förordna örn uppläsning av kyrkliga
tillkännagivanden liksom av särskilt betydelsefulla kungörelser av ickekyrklig
natur. Tillkännagivanden som icke härrörde från myndighet finge
enligt 1894 års lag kungöras i kyrka, om församlingen lämnat medgivande
därtill. Då uppläsning av vissa sådana tillkännagivanden, bland annat
rörande församlingslivet, alltjämt kunde äga praktisk betydelse, syntes det
vara lämpligt att en föreskrift av motsvarande innehåll bibehölles.

Sedan lagrådet lämnat förslaget utan erinran, inhämtades kyrkomötets

12 — Justitieombudsmannens ämb et sb orätt else till 10^6 ars riksdag.

178

yttrande över detsamma. Efter en med anledning av kyrkomötets yttrande
vidtagen ändring, som här saknar betydelse, framlades i proposition nr 26
till 1942 års riksdag förslag till lag i ämnet. Propositionen bifölls av riksdagen,
och utfärdades därefter nu gällande lag den 13 mars 1942.

I enlighet med en inom justitiedepartementet upprättad promemoria nr 5
år 1942 utfärdades därefter ovannämnda tillämpningskungörelse, och i anslutning
till denna fastställdes sedermera av chefen för justitiedepartementet
formulär till dels förteckning över kungörelser och dels bevis om att
kungörelse anslagits. Sistnämnda bevis skulle enligt formuläret innehålla,
att anslag skett ”om följande tillkännagivande”. Därjämte utfärdades särskilda
”anvisningar rörande upprättande av förteckning över kungörelser,
varom anslag skall ske jämlikt lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser
om kungörande i kyrka”. Enligt dessa borde tillkännagivandena i
förteckningen indelas i följande grupper: 1) statliga myndigheters tillkännagivanden,
2) kommunala tillkännagivanden samt 3) övriga tillkännagivanden.
Under övriga tillkännagivanden borde införas sådana enskilda tillkännagivanden,
om vilkas kungörande i kyrka föreskrift funnes i lag eller
författning. Andra enskilda tillkännagivanden, vilka med församlingens medgivande
finge uppläsas i kyrka, behövde ej upptagas i förteckningen. Anvisningarna
voro slutligen försedda med exempel på innehållet i förteckning.
Under ”Övriga tillkännagivanden” hade sålunda såsom exempel upptagits:
”Lösöreköpsavhandling av A. Andersson i Bro.”

Såsom av det anförda framgår har vid tillkomsten av lagen den 13 mars
1942 uppenbarligen avsetts, att uppläsning i kyrka av över huvud taget
alla världsliga tillkännagivanden skulle upphöra. Den av klaganden hävdade
meningen, att lagen hade avseende allenast å kungörelser i inskränkt
mening, synes mig icke vinna stöd i förarbetena. Att något undantag från
denna allmänna ståndpunkt skulle göras för uppläsning av stämning i och
för delgivning kan så mycket mindre hava varit avsett, som justitieministern
vid uppräknandet av de gällande föreskrifter om kungörande i kyrka,
vilka skulle beröras av lagen, särskilt angav dem, som rörde stämning eller
utslag angående menigheter. Det synes mig därför uppenbart att, då i
11 kap. rättegångsbalken föreskrives att delgivning av stämning må äga rum
genom stämningens uppläsning i kyrka, sådan delgivning numera skall ske
på sätt stadgas i lagen den 13 mars 1942, d. v. s. genom anslag i eller invid
kyrkan om stämningen jämte tillkännagivande örn var den finnes tillgänglig
under den närmaste veckan.

Vad ifrågavarande klagomål beträffar fann jag alltså någon anmärkning
icke kunna riktas mot Olofssons vägran att i Vänjans församlings kyrka den
13 februari 1944 uppläsa den till honom överlämnade stämningen å icke
klagande socknemän inom Vänjans socken. Då Olofsson i stället anslagit
stämningen i kyrkan med tillkännagivande att stämningen funnes tillgäng -

179

lig hos Dufwa, hade Olofsson förfarit i överensstämmelse med föreskrifterna
i 1942 års lag. På grund därav fann jag, som i en till Olofsson avlåten
skrivelse upptog vad jag ovan anfört, klagomålen icke föranleda någon min
vidare åtgärd.

4. Vid prövning av begäran om handräckning för underhållsskyldigs
inställande å arbetshem bör hänsyn tagas till omständigheter,
som utan att vara i lagen örn samhällets barnavård m. m.
angivna såsom förutsättning för arbetsföreläggande dock äro av
beskaffenhet att kunna utgöra hinder för den underhållsskyldiges

omhändertagande.

I anledning av vissa uppgifter i tidningspressen angående införpassning den
13 oktober 1944 till Västergårdens arbetshem i Erikstad av ackvisitören Simon
Hadar Larsson från Brötet i Vallentuna socken anmodade jag landsfogden i
Stockholms län att efter verkställd utredning inkomma med utlåtande. På
grund därav inkom landsfogden med rapport angående en av kriminalstatspolisen
i Stockholm verkställd utredning rörande omförmälda införpassning,
vilken på order av landsfiskalen i Vallentuna distrikt Harald Ekqvist verkställts
av t. f. fjärdingsmannen Helge Edling, ävensom med infordrat yttrande
från Ekqvist, varjämte landsfogden avgav eget utlåtande.

Av handlingarna i ärendet framgår, bland annat, följande.

Genom utslag den 30 mars 1939 förpliktade rådhusrätten i Borås, jämte
det rätten dömde till skillnad i äktenskapet mellan Larsson och hans dåvarande
hustru från vilken han sedan många år levat åtskild, Larsson att såsom
bidrag till underhållet av makarnas son Tage Leif, född den 1 februari
1929, utgiva 25 kronor i månaden till dess denne fyllt 16 år.

Jämlikt lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn beviljade sedermera
barnavårdsnämnden i Borås bidragsförskott till Larssons nämnda barn.

I skrivelse den 17 januari 1944 till barnavårdsnämnden anhöll Inger Erikson
i egenskap av barnavårdsman för barnet, att barnavårdsnämnden, då
Larsson av liknöjdhet underläte att fullgöra sin underhållsskyldighet, måtte
jämlikt 72 § b. lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd
besluta om Larssons intagande å Västergårdens arbetshem. I
skrivelsen uppgav Inger Erikson, bland annat, att ett tidigare arbetsföreläggande
för Larsson icke kunnat verkställas, enär Larsson icke kunnat anträffas.
Vid en senare verkställd undersökning angående Larssons förhållanden
hade upplysts, att Larsson, som var omgift och hade två barn i sitt nya äktenskap,
var anställd vid en fotografisk ateljé i Stockholm såsom agent mot provision.
Larsson hade emellertid vägrat lämna någon bestämd uppgift örn sin
vecko- eller månadslön och för den fjärdingsman, som verkställt undersökningen,
förklarat, att han aldrig skulle betala ett öre till Tage Leifs underhåll.
Den 11 juni 1943 hade hos förste stadsfogden i Stockholm begärts in -

180

försel i Larsson tillkommande provision, men denna ansökan hade avslagits,
enär Larsson, örn densamma beviljats, skolat komma att sakna medel till sitt
och sin familjs uppehälle. Då det förefölle Inger Erikson osannolikt, att Larsson
på sin låga inkomst, enligt hans egen uppgift 100—140 kronor per månad,
skulle kunna försörja sig själv, hustru och två barn på 6 och 8 år, i all synnerhet
som hustrun saknade förvärvsarbete, hade Inger Erikson hos vederbörande
fattigvårdsstyrelse anhållit örn upplysning, huruvida Larsson åtnjöte
understöd, vilket emellertid visat sig ej vara fallet. För fjärdingsmannen i
Vallentuna socken hade Larsson uppgivit, att han ej hade annan inkomst än
från fotografiateljén, vilken inkomst uppginge till 35 kronor i veckan. Han
hade därvid ånyo sagt, att han aldrig komme att betala något till Tage Leifs
underhåll. Larssons skuld å underhållsbidraget till sonen Tage Leif komme vid
utgången av januari 1944 att uppgå till 1,450 kronor 83 öre, därav 975 kronor
till barnavårdsnämnden för bidragsförskott.

Barnavårdsnämnden fann i beslut den 2 februari 1944 det tillförlitligen
styrkt, att Larsson på grund av liknöjdhet underlåtit fullgöra honom åvilande
försörjningsplikt och i följd därav föranlett sådan försämring av det
uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkommit ifrågavarande barn,
att särskilda åtgärder vore erforderliga för framtvingande av underhållsskyldighetens
fullgörande. På grund därav beslöt nämnden att jämlikt 72 § b.
barnavårdslagen förelägga Larsson att å dag, som av arbetshemmets styrelse
komme att utsättas, inställa sig å Älvsborgs läns landstings arbetshem Västergården
i Erikstad för att fullgöra det arbete, som där komme att anvisas
honom.

Den 22 februari 1944 delgavs Larsson barnavårdsnämndens föreläggande
för honom att inom fyra dagar därefter inställa sig å Västergårdens arbetshem.

I en den 28 februari 1944 till barnavårdsnämnden inkommen skrift uppgav
Larsson, att hans inkomst under de senaste åren nätt och jämnt räckt till för
hans och hans familjs nödtorftiga uppehälle. Underlåtenheten att erlägga bamuppfostringsbidrag
till Tage Leif vore icke beroende på liknöjdhet, oaktat
såväl barnavårdsnämnden som Larsson visste att Tage Leif icke vore Larssons
barn, utan därpå att tillgångar saknats. Larsson innehade anställning
såsom orderupptagare vid Bennetts fotografiateljé sedan år 1938, men förtjänsten
överstege icke 38 kronor per vecka. Under de senaste åren hade Larsson
även varit sjuk, varför han fått sätta sig i skuld. Skulle Larsson intagas
på arbetshem, måste hans familj omhändertagas av fattigvårdsnämnden, vilket
ur många synpunkter måste anses orimligt. För närvarande saknade Larsson
ävenledes penningar till en resa till Erikstad. Skulle Larsson i en framtid
komma i sådana ekonomiska omständigheter, att han kunde betala något av
skulden till Borås barnavårdsnämnd, skulle han göra detta. På grund av vad
sålunda anförts anhölle Larsson att få arbeta i lugn och ro samt försörja sin
nuvarande familj.

Inger Erikson bemötte i skrivelse den 4 mars 1944 till barnavårdsnämnden

181

vad Larsson anfört. Hon framhöll därvid bland annat, att man ej kunde sätta
tro till Larssons uppgifter örn sina inkomster. Det torde vara omöjligt att försörja
en familj på fyra personer på 38 kronor i veckan. Larsson hade också
vägrat att skriftligen betyga riktigheten av sina uppgifter därutinnan. Enligt
vad fjärdingsmannen i Vallentuna socken ryktesvis försport skulle Larsson ha
anställning även som försäljare för en gravvårdsfirma.

I skrivelse den 6 mars 1944 till Ekqvist anhöll barnavårdsnämnden, att
Larsson, som icke inom föreskriven tid inställt sig å arbetshemmet, genom
Ekqvists försorg måtte inställas där.

På föranstaltande av Ekqvist verkställde fjärdingsmannen H. Bergström
utredning angående Larssons förmögenhetsförhållanden, varav dock icke framgick
att Larsson hade några inkomster utöver vad han förut uppgivit.

Larsson erhöll emellertid anstånd med intagningen, enär han åtagit sig att
av inkomst från annan fotografiateljé avstå visst belopp i månaden till barnavårdsnämnden.

Då Larssons nämnda åtagande icke fullgjordes, anhöll barnavårdsnämnden
i skrivelse den 4 juli 1944 till Ekqvist ånyo, att Larsson måtte intagas å
arbetshemmet. Denna framställning blev av en vikarie för Ekqvist avslagen,
enär Larsson företett läkarintyg att han på grund av sjukdom var oförmögen
till arbete och tillråtts intagning å lasarett.

Sedan Inger Erikson i skrivelse den 19 september 1944 till Ekqvist anhållit
örn upplysning, huruvida Larsson för vård blivit intagen å lasarett, meddelade
landsfiskalsassistenten Hilding Norén, att Larsson icke sökt lasarettsvård
för sin sjukdom utan vistades i sitt hem utan sysselsättning. Larsson
hade på förfrågan uppgivit, att han på grund av magsår ej kunde antaga
arbete och att han er holle sitt uppehälle genom lån och hjälp av släktingar.
Han ämnade ej söka sjukhusvård, då detta skulle vara liktydigt med att hans
familj folie fattigvården till last, något som han ville undvika så länge som
möjligt.

I skrivelse den 3 oktober 1944 till Ekqvist anförde barnavårdsnämnden,
att av Larsson i juli 1944 företett läkarintyg, utvisande arbetsoförmåga på
grund av magsår, numera knappast syntes kunna tillmätas vitsord med hänsyn
till att Larsson trots läkares inrådan icke funnit anledning föreligga att söka
sjukhusvård för åkomman. Larssons uppgift om anledningen därtill syntes
nämnden icke förtjäna något avseende. Nämnden anhöll, att Larsson snarast
möjligt måtte genom Ekqvists försorg inställas å arbetshemmet.

Då Ekqvist vid prövning av ansökningen den 7 oktober 1944 kom tili
samma uppfattning som barnavårdsnämnden och fann, att de i 72 § b. barnavårdslagen
angivna förutsättningarna för handräckning förelågo, fann han
sig icke kunna vägra den begärda handräckningen utan beordrade t. f. fjärdingsmannen
Edling att verkställa förpassning.

Den 13 oktober 1944 verkställde Edling, trots Larssons uppgift att han
fortfarande lede av magsår, förpassningen.

182

Den 18 oktober 1944 blev Larsson å Västergårdens arbetshem undersökt
av läkare, varefter han redan följande dag blev hemsänd på grund av sjukdom.

I sitt till mig avgivna utlåtande anförde landsfogden följande.

Jämlikt bestämmelserna i 72 § b. barnavårdslagen vore skyldigheten att
efter föreläggande av barnavårdsnämnd inställa sig till och fullgöra arbete å
visst arbetshem knuten till förutsättningen att vederbörande genom lättja
eller liknöjdhet underläte att fullgöra lagstadgad underhållsplikt gentemot barn,
som ej fyllt 16 år, och därigenom föranledde sådan försämring av det uppehälle
och den uppfostran, som lagligen tillkomme barnet, att särskild åtgärd
mot den försumlige prövades påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens
fullgörande. Prövningen av huruvida denna förutsättning förelåge torde
ankomma å den polismyndighet, som hade att jämlikt bestämmelserna i 72 §
sista stycket barnavårdslagen och 72 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
meddela handräckning för överförande till arbetshem av försörjningspliktig,
som underläte att efterkomma vederbörligt föreläggande att inställa sig å
arbetshem. I vilken mån lättja eller liknöjdhet i förevarande fall förelegat
torde vara svårt att erhålla nöjaktig utredning örn. I själva verket kunde bedömandet,
huruvida handräckning borde meddelas, icke grundas enbart på
de omständigheter, som i lagen angåves. Såsom av rättspraxis framginge
måste hänsyn tagas även till andra omständigheter, såsom den försörjningspliktiges
hälsotillstånd och därav beroende arbetsförmåga samt hans nuvarande
försörjningsplikter. I sistnämnda avseende torde gälla, att handräckning
icke borde meddelas, när den försörjningspliktiges familj genom mannens inställelse
å arbetshem skulle gå miste om sin försörjning. I förevarande fall
syntes barnavårdsnämndens beslut att förelägga arbete icke ha varit lagligen
grundat. Ekqvist hade därför enligt landsfogdens mening bort vägra handräckning.
Såsom en särskild anledning att vägra handräckning borde för Ekqvist
hava framstått det förhållandet, att Larssons hälsotillstånd tidigare varit
sådant att prövning bort ske, huruvida Larsson på grund av ohälsa varit oförmögen
till arbete. Länsstyrelsen i länet hade i anledning av vad i förevarande
fall förekommit genom skrivelse den 20 oktober 1944 till Ekqvist fäst dennes
uppmärksamhet därå, att handräckning icke ansetts böra meddelas för inställande
å arbetshem av person, som på grund av sjukdom vore oförmögen till
arbete. Ekqvists åtgärd att meddela den begärda handräckningen syntes
landsfogden likväl med hänsyn till omständigheterna icke kunna anses såsom
tjänstefel. Ej heller i övrigt torde Ekqvist i samband med handläggningen
av detta ärende ha gjort sig skyldig till förfarande, som för honom kunde
medföra ansvar för tjänstefel.

I en till Ekqvist avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Beckman följande.

183

I 72 § b. lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd
stadgas, att den, som enligt vad i lagrummet närmare angives är pliktig att
utgiva underhållsbidrag till sitt barn under 16 år men av lättja eller liknöjdhet
underlåter att fullgöra denna plikt och därigenom föranleder sådan försämring
av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet, att särskild
åtgärd mot den försumlige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens
fullgörande, är skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden
inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt
eller eljest anvisat arbete.

Såsom landsfogden anfört måste polismyndighet vid prövning av begäran
om handräckning för underhållsskyldigs inställande å arbetshem, som ankommer
på myndigheten, pröva icke blott lagligheten av barnavårdsnämndens
beslut om arbetsföreläggandet utan även taga hänsyn till särskilda omständigheter,
som utan att vara i lagen angivna såsom förutsättning för arbetsföreläggande
dock äro av beskaffenhet att himna utgöra hinder för den underhållsskyldiges
omhändertagande och införpassning till arbetshemmet. Då
arbetsskyldigheten innebär skyldighet att efter förmåga fullgöra anvisat
arbete, torde därav böra följa, att den, som på grund av sjukdom är oförmögen
till arbete, icke bör införpassas till arbetshem för att fullgöra arbetsföreläggande
enligt ifrågavarande lagrum. Vidare må framhållas, att örn den
underhållsskyldige har hustru och hemmavarande minderåriga barn att försörja
i första hand, inställande till arbete för fullgörande av underhållsskyldighet
till barn i tidigare äktenskap eller barn utom äktenskap icke bör ske, om
därigenom den hemmavarande familjen skulle gå miste om sin försörjning och
falla det allmänna till last. Denna min uppfattning vinner även stöd av ett i
regeringsrättens årsbok 1929 under not S 356 omförmält rättsfall. I berörda
fall hade en barnavårdsnämnd förelagt A. L. F. att, enär han av lättja och
liknöjdhet undandragit sig att erlägga det underhållsbidrag, som enligt av
domstol meddelat utslag ålåg honom att utgiva till ett Karin L:s barn, och
han därigenom föranlett försämring av det uppehälle och den uppfostran, som
lagligen tillkomme barnet, inställa sig till arbete vid Långmora arbetshem.
Sedan barnavårdsnämnden hos landsfiskalen i Borgsjö distrikt anhållit, att F.
måtte genom landsfiskalens försorg inställas å arbetshemmet, yttrade landsfiskalen
i beslut den 14 juni 1929: Som det icke kunnat utrönas, att F. undandroge
sig arbete och att hans inkomster vore sådana, att de kunde räcka till
annat än familjens nödtorftiga uppehälle, men han skulle berövas möjligheten
att sin plikt likmätigt bidraga till sin familjs uppehälle, örn han bleve insatt
å arbetshem, hade landsfiskalen icke funnit skäl föreligga för bifall till ansökningen
om handräckning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, där barnavårdsnämnden
anförde besvär, fann i resolution den 22 juli 1929 ej skäl göra
ändring i landsfiskalens beslut. Regeringsrätten fann i utslag den 3 december
1929 ej skäl göra ändring i länsstyrelsens resolution.

184

Vad förevarande fall angår fann J. O. alltså att, då det måste ha stått klart
för Ekqvist att genom Larssons inställande å arbetshem hans nuvarande familj
skulle gå miste om sin försörjning, Ekqvist bort vägra handräckning för hans
inställande. Med hänsyn till vad som tidigare upplysts angående Larssons
hälsotillstånd hade, innan handräckning beviljades, ytterligare upplysningar
rörande detta bort införskaffas. Därest därvid, såsom sannolikt är, blivit upplyst
att Larsson var oförmögen till arbete, hade detta bort utgöra ytterligare
skäl för Ekqvist att vägra den begärda handräckningen.

Under hänvisning i övrigt till vad landsfogden anfört i sitt utlåtande samt
till länsstyrelsens ovanberörda skrivelse den 20 oktober 1944 till Ekqvist fann

J. O. sig kunna låta bero vid sina ovan gjorda uttalanden under förhoppning,
att Ekqvist i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet skulle
hava dem i minnet.

5. Vägran av utmätningsman att till utmätningssökande återställa
för verkställighet ingivet domstolsutslag.

Av handlingarna i ett genom klagomål av byåldermannen J. A. Forssén i
Bastunäs härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Genom utslag den 14 mars 1944, nr 162, i mål mellan Öbergs skifteslag i
Öberg, å ena, samt chauffören Ragnar Lundström i Arvidsjaur, å andra sidan,
angående olaga fiske, förpliktade Malå och Norsjö tingslags häradsrätt, jämte
det häradsrätten dömde Lundström till ansvar för olovligt fiske, Lundström
att till skifteslaget utgiva ersättning för fyra av honom fångade harrar med 2
kronor. Därjämte förpliktade häradsrätten Lundström att gottgöra skifteslaget
dess kostnader å målet med 70 kronor jämte det belopp skifteslaget visade
sig ha erlagt för rättens protokoll i målet.

I egenskap av ombud för skifteslaget anhöll klaganden sedermera hos landsfiskalen
i Arvidsjaurs distrikt Gunnar Widén om uttagande hos Lundström
av det skifteslaget tilldömda skadeståndet samt ersättning för rättegångskostnaderna
enligt två av klaganden insända räkningar, upptagande jämväl kostnad
å målet utöver den av häradsrätten utdömda. Häradsrättens utslag ingavs av
klaganden den 27 november 1944.

Sedan Lundström underrättats örn utmätningsansökningen, inbetalade han
den 15 december 1944 till Widén 78 kronor jämte förrättningskostnad. Den 27
i samma månad redovisade Widén till klaganden nämnda belopp.

I en den 28 mars 1945 hit inkommen skrift anförde klaganden, jämte det
han påtalade att Widén icke av Lundström uttagit ersättning för rättegångskostnaderna
i enlighet med de till honom insända räkningarna, klagomål däröver,
att Widén vägrat att till klaganden återställa det till Widén överlämnade
exemplaret av häradsrättens utslag. På grund därav, anförde klaganden, hade

185

skifteslaget nödgats att hos domhavanden lösa en bifogad, med stämpel å 3
kronor belagd avskrift av utslaget. Klaganden yrkade ersättning av Widén
för de kostnader, som åsamkats skifteslaget genom hans förfarande.

Vid klagoskriften var, bland annat, fogad en av Widén den 6 mars 1945
avlåten skrivelse till klaganden, däri Widen till svar a ett klagandens brev
angående ovannämnda utslag meddelade, att detta, vilket helt guldits av
Lundström, skulle kvarligga å landsfiskalskontoret såsom verifikation samt att
Widén därför vore förhindrad återställa utslaget till klaganden. Widén tilläde,
att det emellertid stöde klaganden fritt att hos honom begära och erhålla en
bestyrkt avskrift av utslaget, vilken i så fall kunde sändas klaganden mot
postförskott å kostnaderna.

I ett över klagomålen infordrat yttrande anförde Widén i huvudsak följande.

Klagandens uppgifter örn sina till Widén insända räkningar å Lundström
vitsordades. Sedan Widén, som ägt kännedom örn vad saken gällt, ehuru
klaganden haft svårigheter att klarlägga detta, fått denne att anskaffa och
för verkställighet ingiva häradsrättens utslag den 14 mars 1944, hade utslaget
verkställts i vanlig ordning. Enligt utslaget var gäldenären Lundström betalningsskyldig
till skifteslaget, för vilket klaganden vore ombud, med 2 kronor i
ersättning för fisk samt 70 kronor i rättegångskostnader ävensom protokollslösen,
som klaganden icke styrkte sig ha utgivit med högre belopp än stämpelbeloppet
å det för verkställighet ingivna utslaget, 6 kronor. Dessa belopp,
således 78 kronor, hade uttagits hos Lundström och redovisats den 27 december
1944 till klaganden under anhållan om kvitto i vanlig ordning. Trots påminnelser
hade dock intet kvitto erhållits förrän sådant infordrats genom medverkan
av vederbörande landsfiskal och fjärdingsman. Då utsökningsärendet
icke blott handlagts i laga ordning utan klaganden dessutom dessförinnan
erhållit upplysningar om huru han, som uppenbarligen stöde helt främmande
för hithörande spörsmål, hade att förfara för utdömda belopps uttagande hos
Lundström, hemställde Widén, att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

Sedan jag därefter genom ny remiss anmodat Widén att inkomma med
yttrande i vad klagomålen avsågo underlåtenheten att återställa ifrågakomma
utslag, anförde Widén följande.

Handlingarna till utsökningsdagboken för november och december månader
1944 hade insänts till länsstyrelsen i Norrbottens län för föreskriven granskning
den 14 januari 1945 och hade därifrån ännu den 12 maj 1945 icke återkommit.
Så länge denna granskning icke verkställts syntes Widén handlingarna i ärendet
icke kunna utlämnas eller återställas till en sökande. Även sedan granskningen
verkställts torde det väl emellertid vara tvivel underkastat, örn en originalhandling
kunde utlämnas annat än när en avskrift antingen ingåves av den, som
begärde handlingens utfående, eller när sådan avskrift finge av myndigheten
verkställas på vederbörandes bekostnad. Vanligen brukade ju part, som för
verkställighet ingåve en exekutionsurkund samt önskade denna åter, bifoga en

186

bestyrkt avskrift av handlingen, i vilket fall originalet omgående återsändes.
Samtidigt som Widén vore tacksam för ett utlåtande i fråga örn den eventuella
skyldigheten att återställa en exekutionsurkund på parts framställning eller
under vilka förhållanden detta kunde äga rum anhölle Widén, att klagomålen
ej heller i denna del måtte föranleda vidare åtgärd.

I en till Widén den 23 juli 1945 avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Beckman följande.

I 9 § andra stycket utsökningslagen, sådant lagrummet lydde enligt lag den
24 mars 1942, stadgades skyldighet för landsfiskal att efter varannan månads
förlopp inom fjorton dagar till överexekutor insända utdrag ur dagboken i
utsökningsmål beträffande alla mål, som under de två sista månaderna inkommit,
så ock de äldre mål, som ej blivit före nämnda månader avslutade. Här
må emellertid erinras, att sagda bestämmelse numera genom lag den 22 juni
1945 om ändring i 9 § utsökningslagen från och med den 1 juli 1945 upphört
att gälla.

Enligt 3 § kungl, kungörelsen den 14 december 1917 örn landsfiskals och
stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens
tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas, i dess lydelse enligt kungörelse den
13 november 1931, borde det utdrag ur dagboken, som enligt 9 § utsökningslagen
skulle insändas till överexekutor, vara åtföljt av de handlingar, som
visade att den sökande erhållit redovisning, medgivit anstånd eller återkallat
åtgärden. I den mån hos utmätningsmannen funnos tillgängliga handlingar,
som kunde tjäna till upplysning om annat hinder för verkställigheten än medgivet
anstånd, skulle de också insändas, dock icke fordringsbevis eller andra
värdehandlingar. Efter verkställd granskning av dagboksutdraget skulle handlingarna
till utmätningsmannen återsändas.

Av innehållet i 3 § dagbokskungörelsen måste anses framgå, att ett domstolsutslag,
som legat till grund för en verkställd utmätning, icke kan anses hänförligt
till sådana handlingar, som enligt nämnda paragraf skolat insändas till
överexekutor, å landet länsstyrelsen, för att tjäna till ledning vid bedömande
av fråga, huruvida hinder för verkställighet eller redovisning i ett utsökningsmål
förelegat. Ur verifikationssynpunkt synes därför icke något hinder böra
föreligga för en utmätningssökande att efter utmätningens slutförande återfå
sitt utslag. För utmätningsmannens egen del torde de i dagboken gjorda anteckningarna
om utslaget kunna vara till fyllest. Därest fråga skulle uppkomma
om utslagets innehåll, står ju utslaget alltid att finna hos vederbörande domstol.
Med hänsyn härtill kan det enligt min mening icke anses betingat av några
giltiga skäl att låta utslag kvarligga hos utmätningsmannen såsom bevismedel.
Utslaget tillhör uppenbarligen den part, för vilken det utfärdats och som erlagt
betalning för expeditionen. Den omständigheten att ersättning för expeditionen

187

kan ha uttagits av gäldenären på grund av denne ålagd skyldighet att gälda
protokollslösen kan icke anses medföra rätt för honom att erhålla expeditionen,
utan torde äganderätten till denna alltjämt tillkomma sökanden i utsökningsmålet.

Beträffande den sökande i allmänhet tillkommande rätten att återfå till
utmätningsman ingivna handlingar av annan beskaffenhet än den i 3 § dagbokskungörelsen
avsedda må anföras följande.

I § 17 kungl, förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
stadgas, att handling, som inlämnas till myndighet och vilken vederbörande är
berättigad återfå, skall återställas på det sätt och i den ordning, rörande expeditioners
tillhandahållande är föreskrivet.

I kungl, kungörelse den 26 april 1853 heter det att, sedan till hovrätt
inkommet eller i justitierevisionen bevakat mål blivit avgjort, vare part
berättigad att, då han hos vederbörande tjänsteman sig anmäler, emot kvitto
återtaga de av honom ingivna protokoll och beslut i målet jämte andra handlingar
av sådan beskaffenhet, att desamma finnas hos offentlig ämbetsmyndighet
att i huvudskrift tillgå; ankommande på vederbörandes prövning, huruvida
andra handlingar än nu omförmälda må till parten återställas samt huruvida
sådant må ske mot bevittnad avskrift eller därförutan.

Enligt kungl, kungörelse den 22 december 1887 skall vad i 1853 års nämnda
kungörelse stadgas om rätt för part att återfå till överrätt ingivna handlingar
äga tillämpning jämväl i fråga om handlingar, som ingivits till förvaltande
myndighet.

Med hänsyn till dessa bestämmelser måste alltså sökande i utsökningsmål
under alla omständigheter anses berättigad att mot allenast kvitto återfå
domstolsutslag, som av honom ingivits till utmätningsman för verkställighet.

I förevarande fall — anförde J. O. vidare — vore upplyst, att sedan klaganden
till Widén för verkställighet överlämnat Malå och Norsjö tingslags
häradsrätts utslag den 14 mars 1944 i målet mot Lundström samt Widén till
klaganden den 27 december 1944 redovisat vad som under förhandenvarande
omständigheter kunnat utmätningsvis uttagas av Lundström, Widén vägrat
att till klaganden återställa samma utslag. Vad Widén till stöd härför åberopat
kunde i överensstämmelse med vad J. O. ovan anfört icke anses såsom giltigt
skäl för berörda vägran.

Widén hade följaktligen förfarit felaktigt genom att icke på begäran återställa
utslaget till klaganden. Genom Widéns vägran därutinnan hade skifteslaget
nödgats att hos vederbörande domhavande anskaffa en avskrift av utslaget
och för denna erlägga stämpelavgift med 3 kronor. J. O. funne det därför
icke mer än rimligt, att skifteslaget av Widén gottgjordes för berörda utgift.

Innan förevarande ärende slutbehandlades ville J. O. därför bereda Widén
tillfälle att till klaganden i egenskap av ombud för skifteslaget utgiva ersättning
i berörda hänseende. Därest Widén inkomme med bevis, att han till klaganden

188

översänt ett belopp av 3 kronor, funne J. O. ärendet kunna med stöd av 3 §
i den för J. O. gällande instruktionen avskrivas såsom ej föranledande vidare
åtgärd.

Sedan Widén inkommit med bevis, att han lämnat klaganden gottgörelse i
ovannämnda hänseende, lät jag, jämte det jag fann klagandens påstående att
Widén uttagit för lågt belopp av Lundström icke föranleda någon vidare
åtgärd, beträffande klagomålen i övrigt bero vid vad i saken förevarit.

6. Felaktigt förfarande vid indrivning av utskylder.

I en till M. O. insänd skrift anförde värnpliktige nr 32-246-40 Göte Emanuel
Gustafsson klagomål däröver, att socialvårdsassistenten vid kustflottan
G. Warborg under Gustafssons beredskapstjänstgöring vägrat biträda Gustafsson
med överklagande av en av fjärdingsmannen i Järvsö socken Nils
Bohlin verkställd utmätning i Gustafssons hemortslön. Sedan M. O. genom
en till chefen för kustflottan avlåten skrivelse slutbehandlat ärendet såvitt
angick Warborg, överlämnade M. O. handlingarna i detsamma till mig för
den åtgärd, som kunde finnas påkallad med hänsyn till vad däri upplysts
rörande utmätningen.

Av handlingarna framgick följande.

För uttagande av Gustafsson för åren 1940 och 1941 påförda krono- och
kommunalutskylder inom Älvsby socken samt värnskatt för åren 1941 och
1942 jämte indrivningsavgift, tillhopa 851 kronor 3 öre, verkställde Bohlin
den 22 oktober 1943 hos Järvsö kommun å kommunalkontoret i Järvsö utmätning,
därvid togs i mät Gustafssons ”hos Järvsö kommun innestående
hemortslön”. Utmätningen vann laga kraft.

I ett till M. O. avgivet yttrande anförde Bohlin följande: De till storleken
rätt avsevärda utskylderna hade varit förfallna till betalning under en treårsperiod.
Att den skattskyldige under en så lång tid kommit att ligga efter
med så många skattebelopp måste innebära, att vederbörande vore en synnerligen
trög skattebetalare. Sedan det framkommit, att Gustafsson efter en
arbetslöshetsperiod, som han tillbragt i sitt svärföräldrahem i Järvsö, var
inkallad till militärtjänstgöring och hade hemortslön att lyfta hos Järvsö
kommun, hade Bohlin den 22 oktober 1943 åtföljd av vittne inställt sig å
kommunalkontoret och verkställt nu ifrågavarande utmätning. Vid denna
hade ej framkommit något, som tytt på att det skulle förelegat något hinder
för förrättningen, avseende tidpunkten för densamma, i vilket fall givetvis
förrättningen skulle ha uppskjutits till lämplig tidpunkt. Överhuvudtaget
hade icke på kommunalkontoret framställts någon invändning mot företagandet
av utmätningen, utan hade det bekräftats att hemortslön tillkommit
Gustafsson från kommunalkontoret, vilken hemortslön, eftersom Gustafsson
var gift, eljest skulle hämtas av hans hustru. I ivern att förekomma detta

189

och säkerställa hemortslönen åt utskylderna hade Bohlin verkställt utmätningen
utan att få definitivt fastslaget, om den Gustafsson tillkommande
hemortslönen just vid den tidpunkten varit förfallen till betalning eller ej.
Sedermera hade Bohlin erfarit, att ifrågavarande hemortslön förfallit till betalning
först den sista i den månad förrättningen ägt rum. Den 11 februari
1944 hade Gustafsson ryckt ut från militärtjänstgöringen och återvänt till
svärföräldrahemmet. Den 24 i samma månad hade Bohlin fått besked från
kommunalkontoret, att hemortslön enligt utmätningen vore att hämta där.
Han hade då omedelbart inställt sig å kommunalkontoret och av Gustafssons
hemortslön utfått 128 kronor 90 öre till utskylder jämte därå belöpande
indrivningsprovision. Då Gustafsson fortsatt att vistas i svärföräldrahemmet
en längre tid utan att erhålla något arbete och sålunda ej förvärvat sig någon
införselbar inkomst samt dessutom varit i avsaknad av utmätningsbara
tillgångar, hade Bohlin nödgats sedermera avkorta återstoden av de Gustafsson
påförda utskylderna. Då ingen lidit något förfång därigenom, att
ifrågavarande utmätning på grund av de anförda omständigheterna kommit
att företagas något för tidigt, hemställde Bohlin, att det måtte få bero med
vad som dittills förekommit i saken.

Landsfiskalen i Järvsö distrikt I. Sundvallson anförde: Bohlin hade vid
ifrågavarande förrättning uppenbarligen förfarit felaktigt, då han förklarat
i mät hemortslön, som vid utmätningstillfället icke varit till betalning förfallen.
Ehuru någon direkt upplysning örn förhållandet icke lämnats å kommunalkontoret,
hade utredning om det hinder, som förelegat för utmätningen,
kunnat vinnas genom förfrågan av Bohlin. De oguldna skatterna
borde därför i stället ha uttagits genom utmätning efter hand som hemortslönen
förfallit till betalning eller genom införsel i densamma. Då utmätningsförrättningen
sålunda verkställts i strid mot bestämmelserna i 67 § utsökningslagen,
måste av Gustafsson i rätt tid anförda besvär över utmätningen
ha resulterat i ett upphävande av densamma.

Vid ärendets slutliga avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Beckman följande uttalanden.

I 67 § utsökningslagen stadgas, att gäldenärs innestående avlöning för
tjänst eller annan arbetsanställning eller innestående pension å rikets stat
icke må utmätas, förrän gäldenären är berättigad att avlöningen eller pensionen
lyfta; och skall, ändå att avlöningen eller pensionen är förfallen, därav
från utmätning undantagas vad som erfordras till nödigt underhåll åt gäldenären,
hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn till nästa förfallodag.

Med hänsyn till detta stadgande har Bohlin alltså förfarit felaktigt, då
han den 22 oktober 1943 förklarade i mät Gustafsson tillkommande hemorts -

190

lön, som då icke var förfallen till betalning. Härom har Bohlin också numera
kommit till insikt. Den av honom verkställda skatteindrivningen synes mig
närmast ha haft karaktär av införsel i Gustafssons lön, varigenom av denna
även innehållits vissa belopp under följande månader. Såvitt av handlingarna
framgår, torde väl något hinder mot införsel i nämnda lön för skatternas
uttagande icke ha förelegat. Men det tillkom icke Bohlin utan vederbörande
landsfiskal att förordna om införsel. Bohlin hade därför vid utmätningsförrättningen,
pa sätt Sundvallson framhållit, bort förvissa sig örn, huruvida
Gustafsson å förrättningsdagen hade någon förfallen hemortslön innestående
å kommunalkontoret. Efter att ha konstaterat, att så ej var förhållandet,
hade Bohlin allenast bort göra anmälan därom till landsfiskalen för dennes
prövning, huruvida införsel i lönen skulle meddelas. Därest införsel meddelats,
torde också kunna antagas, att skatterna blivit uttagna i samma mån som.
nu skett. Med hänsyn härtill finner jag mig kunna låta bero vid mina ovan
gjorda uttalanden.

I detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att det jämlikt 3 §
andra stycket restindrivningsförordningen åligger exekutionsbiträde, som för
indrivning av utskylder förrättat utmätning, att till den utmätningsman,
av vilken han erhållit uppdraget att verkställa utmätning, genast insända
protokoll över förrättningen. I den mån kontanta medel utmätas bör städse
det sammanlagda beloppet av dessa angivas i protokollet.

De sålunda gjorda uttalandena upptog J. O. i en till Bohlin avlåten skrivelse,
och var ärendet därmed av J. O. slutbehandlat.

7. Fråga om eftergift av arvsskatt bör i förekommande fall utan
skriftlig framställning prövas i sammanhang med fastställande av
arvsskatten för bouppteckningen.

Av handlingarna i ett genom klagomål av revisionssekreteraren Walter
Behrman härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

Vid Nora tingslags häradsrätts sammanträde med tremansnämnd den 4 juli
1945 inregistrerades under nr Ilo en den 27 juni 1945 upprättad bouppteckning
efter Henrika Behrman från Uddenäs i Järnboås socken, vilken avlidit den
28 mars samma år och såsom dödsbodelägare efterlämnat systern Clara Behrman
i Uddenäs samt en avliden broders två söner, av vilka klaganden var den
ene. Behållningen i boet uppgick till 3,765 kronor, varav på Clara Behrman
belöpte 1,882 kronor 50 öre. Samma dag inregistrerades under nr lil en den
28 juni 1945 upprättad bouppteckning efter Clara Behrman, vilken avlidit
den 12 april 1945. Häradsrätten fastställde arvsskatten å den av Henrika
Behrman efterlämnade kvarlåtenskapen till 52 kronor, avseende Clara Behrmans
arvslott.

191

I en hit ingiven klagoskrift påtalade klaganden det förhållandet, att arvsskatt
beräknats å den Clara Behrman tillkommande delen av behållningen
efter Henrika Behrman. I bouppteckningen efter den sistnämnda hade angivits,
att Clara Behrman avlidit den 12 april 1945. Klaganden hade den 4 juli själv
ingivit båda bouppteckningarna å Nora domsagas kansli för inregistrering vid
häradsrätten, varvid klaganden påpekat, att bouppteckningen efter Henrika
Behrman enligt hans mening borde vara fri från arvsskatt. Beträffande Clara
Behrmans arvslott hade klaganden vid tillfället ifråga hänvisat till 56 § i
kungl, förordningen den 6 juni 1941 örn arvsskatt och gåvoskatt. Klaganden
hade numera erhållit föreläggande att erlägga arvsskatt å bouppteckningen
efter Henrika Behrman med 52 kronor. Enligt den tolkning av förenämnda
lagrum, som syntes ligga till grund för föreläggandet, skulle Henrika Behrmans
dödsbo vara skyldigt erlägga arvsskatt, oaktat dödsboet enligt samma lagrum
vore berättigat återfå skatten och de till häradsrätten ingivna handlingarna
klart utvisade att så vore fallet. Ett dylikt förfarande ville klaganden beteckna
som en meningslös omgång, medförande onödigt besvär och onödiga utgifter
såväl för den enskilde som för statsverket.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde tingsnotarien
Knut Wijkmark, som fört ordet i häradsrätten vid bouppteckningarnas inregistrering,
i huvudsak följande.

Även om klagandens anmälan väl främst finge anses syfta till en vidare
tolkning av eller ändring i gällande arvsskattebestämmelser för förhindrande
av ”meningslös omgång” i viss närmare angiven arvfallssituation, droge Wijkmark
av vissa uttryck i klagoskriften samt densammas remitterande till honom
den slutsatsen, att det syntes kunna ifrågasättas, att han vid stämpelbeläggningen
den 4 juli 1945 av bouppteckningarna efter Henrika och Clara Behrman
skulle ha förfarit felaktigt. Då Wijkmark vid handläggningen av ifrågavarande
ärenden, fullt medveten om att fråga om eftergift av skatt kunde uppstå,
ändock förelagt Henrika Behrmans dödsbo att i arvsskatt utgiva 52 kronor,
avseende Clara Behrmans arvslott, hade han beaktat den i 56 § sista stycket
förordningen om arvsskatt och gåvoskatt givna föreskriften att ”fråga örn eftergift
av fastställd skatt upptages efter därom skriftligen gjord framställning”.
Att till en början skatt måste fastställas, innan sådan kunde eftergivas, och
att eftergift kunde ske först efter skriftlig framställning syntes uppenbart.
Wijkmark ansåge sig därför i förevarande fall ha handlat rätt och i överensstämmelse
med lagens bokstav och anda. Det vore riktigt som klaganden uppgåve,
att han vid bouppteckningarnas ingivande till mottagande notarien som
sin uppfattning angivit, att arvsskatt icke skulle uttagas efter Henrika Behrman.
Ifrågavarande notarie hade för Wijkmark uppgivit, att klaganden skulle
lia åberopat en vid Stockholms rådhusrätt tillämpad praxis, enligt vilken i fall
av ifrågavarande beskaffenhet arvsskatt icke uttoges. Skriftlig ansökan örn
eftergift brukade insändas i efterhand. Denna Stockholms rådhusrätts even -

192

tuella praxis syntes Wijkmark förklarlig i betraktande av den korta tid, som
förflöte mellan rådhusrättens sessioner, men oriktig och oförenlig med gällande
lag, när tiden mellan häradsrättens på varandra följande sammanträden vore
åtskilligt mer än tre veckor eller såsom i förevarande fall från den 4 juli till den
7 augusti 1945. Med anledning av vad sålunda anförts hemställde Wijkmark,
att klagomålen icke måtte föranleda någon vidare åtgärd i vad de gällde honom
men väl måtte leda till att ett här tillämpat förfarande såsom ”medförande
onödigt besvär och onödiga utgifter såväl för den enskilde som för staten”
och utgörande en ”meningslös omgång” icke längre skulle visa sig nödvändigt.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att han den 28 juli 1945 från t. f.
domhavanden i Nora domsaga erhållit ett telefonmeddelande, att denne ansåge
sig tvungen att begära länsstyrelsens handräckning för uttagande av den fastställda
arvsskatten. Klaganden hade därför till domhavanden översänt skattebeloppet,
52 kronor, och samtidigt på vederbörande dödsbos vägnar insänt en
ansökan till häradsrätten om beloppets återfående. Klaganden vidhölle sin
mening, att häradsrätten förfarit felaktigt, och hemställde, att J. O. måtte
förordna om åtal mot Wijkmark och bereda dödsboet tillfälle att yrka ersättning
för de onödiga utgifter, som genom häradsrättens beslut åsamkats boet.

I anledning av berörda ansökan om återfående av det erlagda skattebeloppet
prövade häradsrätten, under ordförandeskap av Wijkmark, genom beslut den
7 augusti 1945 jämlikt 56 § första och sista styckena förordningen örn arvsskatt
och gåvoskatt lagligt eftergiva den Clara Behrmans lott i kvarlåtenskapen efter
Henrika Behrman påförda arvsskatten och i följd därav berättiga Clara Behrmans
dödsbo att av statsverket återfå erlagda 52 kronor, så ock ränta därå
enligt 61 § samma förordning.

I en den 4 september 1945 hit inkommen skrivelse meddelade därefter
klaganden, att han dåmera från länsstyrelsen i Örebro län återfått ifrågakomna
52 kronor samt att dödsboets utgifter i anledning av häradsrättens tillvägagångssätt
visat sig icke bliva större än att klaganden beträffande dem läte
udda vara jämnt. Dödsboet avstode därför från ersättningsanspråken mot
Wijkmark. Klaganden hemställde emellertid, att J. O. måtte uttala sig örn
riktigheten av häradsrättens beslut, så att klarhet i denna arvsskattefråga kunde
skapas för framtiden.

I 56 § första stycket kungl, förordningen den 6 juni 1941 örn arvsskatt och
gåvoskatt stadgas, att om den, som förvärvat egendom genom arv, testamente
eller gåva, avlider inom sex månader från det skattskyldighet inträtt, eftergives
skatten. I sista stycket samma paragraf heter det: ”Fråga örn eftergift

193

av fastställd skatt upptages efter därom skriftligen gjord framställning av den
underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatteärendet.”

Enligt 61 § skall, då dödsbo på grund av bestämmelserna i 56 § äger återfå
erlagd arvsskatt, skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt återbetalas i den
ordning, som är föreskriven i fråga om restitution av kronoutskylder, utan
hinder av att underrätts därutinnan meddelade beslut ej vunnit laga kraft.
Å återbetalat belopp äger dödsbo i dylikt fall erhålla ränta efter fem procent
om året från och med den dag beloppet efter meddelat beslut örn skattens
fastställande blivit inbetalat till den dag detsamma återbekommes, varvid
dock viss i paragrafen närmare angiven tidsbegränsning är stadgad.

Vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelser örn eftergivande av arvsskatt
synes det mig ligga i sakens natur, att örn redan vid inregistrering av
bouppteckning efter den först avlidne är upplyst, att en hans arvtagare avlidit
inom den i 56 § angivna tiden, den å arvtagarens lott belöpande arvsskatten
skall omedelbart eftergivas och fastställande av arvsskatt å denna lott icke
äga rum. Någon skriftlig framställning härutinnan erfordras icke. Vad som
stadgas i sista stycket av 56 § har icke avseende å eftergivande av skatten i
ett dylikt fall utan avser det förhållandet, att arvsskatten blivit fastställd på
grund av bristande kännedom örn arvtagarens död eller på grund därav att
denne väl vid bouppteckningens ingivande varit vid liv men sedermera avlidit
inom sådan tid att eftergift av arvsskatten bör äga rum. Till stöd härför må
anföras, att i det av 1938 års arvsskattekommitté den 31 maj 1939 avgivna
betänkandet med förslag till förordning örn arvs- och gåvoskatt (st. off. utr.
1939: 18), vilket betänkande ligger till grund för 1941 års förordning i ämnet,
omförmälda stycke hade följande lydelse: ”Fråga om eftergift av skatt, om vars
fastställande underrätt tidigare beslutat, prövas av samma underrätt efter
därom skriftligen gjord framställning.” Kravet på skriftlig framställning hänför
sig enligt denna formulering uppenbarligen endast till en efter bouppteckningens
inregistrering gjord ansökan om eftergift. I den proposition, nr 192,
som förelädes 1941 års riksdag och ledde till utfärdandet av gällande arvsskatteförordning,
erhöll stycket sin nuvarande lydelse utan att därvid anfördes
något, som kunde tyda på att den nya lydelsen i förevarande hänseende skulle
ha annan innebörd än den av kommittén föreslagna lydelsen.

Ett ytterligare skäl för att arvsskatten i fall som det förevarande skall
omedelbart eftergivas utgör den omständigheten, att dödsboet efter den avlidne
arvtagaren enligt 61 § är berättigat till ränta å skattebelopp, som det nödgas
erlägga men sedan får eftergivet. Om det redan vid bouppteckningens inregistrering
står klart, att eftergift av arvsskatt bör äga rum på grund av
bestämmelserna i 56 §, bör statsverket icke åsamkas en onödig ränteutgift
därigenom att arvsskatten fastställes enbart i syfte att sedan på särskild
ansökan kunna eftergivas.

Då en motsvarighet till bestämmelserna i 56 § första stycket i 1941 års
förordning fanns i 48 § kungl, förordningen den 19 november 1914 örn arvs 13

— Justitieombudsmannens ömhetsbcriittelse till 19/j6 urs riksdag.

194

skatt och skatt för gåva, må även framhållas, att enligt vad som framgår av
ett rättsfall, refererat i N. J. A. 1931 sid. 201 o. f., fråga om eftergivande av
skatt redan tidigare i rättspraxis ansetts böra prövas i sammanhang med
fastställande av arvsskatten för bouppteckningen.

I enlighet med vad jag ovan anfört fann jag alltså, att Wijkmark förfarit
felaktigt genom att vid inregistreringen den 4 juli 1945 av bouppteckningen
efter Henrika Behrman fastställa arvsskatt att utgivas för den på systern Clara
Behrman belöpande andelen av boets behållning, ehuru vid inregistreringen
var upplyst, att Clara Behrman avlidit den 12 april 1945. Som därmed stått
klart, att den å Clara Behrmans arvslott belöpande arvsskatten borde eftergivas,
hade eftergivandet bort ske omedelbart och någon arvsskatt icke fastställas
å omförmälda bouppteckning. Då arvsskatten emellertid sedermera
eftergivits samt klaganden förklarat sig avstå från anspråk på ersättning för
kostnader och besvär, som förorsakats dödsboet efter Clara Behrman för
skattebeloppets återbekommande, fann jag mig kunna låta bero vid mina
ovan gjorda uttalanden, som jag upptog i en till Wijkmark avlåten skrivelse,
i förhoppning, att Wijkmark i framdeles förekommande fall av liknande
beskaffenhet skulle hava dem i minnet.

8. Fråga huruvida poliskammare i stad bort hänskjuta till allmänne

åklagaren därstädes att avgöra, om åtal skulle ske eller icke
i anledning av en till polismyndigheten gjord anmälan

örn brott.

Enligt en av poliskommissarien J. Kristenson den 5 oktober 1944 avgiven
polisrapport hade konstapeln Nils Netterberg rapporterat, att en trafikolycka
den 5 september 1944 inträffat å Södra Storgatan i Hälsingborg,
då fru Elsa Frejd under cykelfärd samma gata söderut mittför huset nr 13
verkställt omkörning till höger om en Kronan tillhörig personautomobil, som
hållit stilla vänd i riktning söderut å körbanans vänstra del. Vid tillfället
ifråga hade radiomontören Axel Persson, som suttit till höger i bilens baksäte,
öppnat bilens högra bakre sidodörr just som Elsa Frejd passerat förbi,
varvid hon fått en stöt av dörren och vält med cykeln samt ådragit sig
lindrigare skador.

Polisrapporten innehöll redogörelse för den utredning, som företagits i
saken. Vid förhör med Elsa Frejd, som till följd av de vid olyckan ådragna
skadorna varit sjukskriven till och med den 17 september 1944, hade hon
förklarat sig yrka ersättning av Persson för skada å kläder, förlorad arbetsinkomst
samt sveda och värk.

Sedan polisrapporten den 6 oktober 1944 anmälts i poliskammaren i Hälsingborg
för prövning av frågan, huruvida rapporten skulle remitteras till

195

allmänne åklagaren i staden för åtal, lät poliskammaren emellertid bero vid
vad i saken förekommit.

I en till mig den 16 december 1944 inkommen skrift anförde Elsa Frejd
klagomål däröver, att polisrapporten icke remitterats till allmänne åklagaren
för åtal mot Persson.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat polismästaren
i Hälsingborg att inkomma med yttrande i ärendet, inkom polismästaren
Ture K:son Bågenholm — under förmälan att ifrågavarande sak i poliskammaren
handlagts av polisintendenten Göte Friberg i egenskap av t. f.
polismästare — med infordrade yttranden från Friberg och Kristenson
ävensom med eget utlåtande. I sitt den 30 december 1944 dagtecknade utlåtande
meddelade Bågenholm tillika, att polisrapporten av honom dåmera
överlämnats till vederbörande åklagare för den åtgärd, vartill denne kunde
finna saken föranleda.

Genom resolution den 3 januari 1945 fann stadsf iskalen i staden, John
Sjögren, på anförda skäl polisrapporten icke föranleda någon hans vidare
tjänsteåtgärd.

Sedan jag i anledning därav genom resolution den 8 januari 1945 anmodat
Sjögren att inkomma med yttrande, avgav Sjögren den 12 i samma
månad yttrande, däri han meddelade, att han dåmera kommit till en annan
uppfattning i åtalsfrågan och utfärdat stämning å Persson till polisdomstolens
sammanträde den 25 januari 1945 med yrkande örn ansvar å honom
för det han genom vårdslöshet åstadkommit hinder i gatutrafik.

Genom utslag den 25 januari 1945 dömde polisdomstolen Persson jämlikt
2 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 för åtalade förseelsen
att böta 20 kronor, varjämte polisdomstolen förpliktade Persson att
till Elsa Frejd utgiva skadestånd med 105 kronor samt ersättning för inställelse
i målet med 10 kronor.

Sedan Elsa Frejd, som i anledning av Sjögrens beslut den 3 januari 1945
anfört klagomål mot honom, därefter inkommit med påminnelser, avgav
Friberg förnyat yttrande i ärendet.

Enligt den för polismästaren i Hälsingborg gällande instruktionen den
28 februari 1941 åligger det polismästaren, om brott eller förseelse, som allmän
åklagare är pliktig åtala, blivit upptäckt, att överlämna rapport därom
till vederbörande åklagare. Finner polismästaren överträdelse av andra bestämmelser
än dem, som meddelats i den i § 87 regeringsformen stadgade
ordning eller eljest blivit av Kungl. Majit med riksdagen meddelade, vara
av ringa beskaffenhet och ej innefatta förnärmelse mot enskild person, må
polismästaren dock, örn han därtill finner skäl, låta med saken bero eller
endast meddela den felande lämplig varning.

196

I en av Kungl. Majit den 2 april 1937 fastställd instruktion för stadsfiskalen
i staden föreskrives, att beslut om häktning för brott och andra beslut
om åtal meddelas av stadsf iskalen.

Vid tillämpning av dessa föreskrifter torde det ankomma på polismästaren
att i första hand taga ställning till frågan, huruvida en viss gärning är att
anse såsom brottslig eller icke. Finner han därvid uppenbart, att brott eller
förseelse icke föreligger, synes överlämnande av rapport i saken till åklagare
icke böra ifrågakomma. Kan emellertid tvekan råda örn gärningens brottslighet,
bör polismästaren enligt min mening hänskjuta till vederbörande åklagare
att avgöra, huruvida åtal för densamma bör anställas. I all synnerhet
måste detta gälla, då en målsägande förklarat sig ha ersättningsyrkande att
framställa. Denna uppfattning står också i god överensstämmelse med det
förhållandet, att för polismästarens rätt att vid konstaterade bagatellförseelser
låta med saken bero eller endast meddela den felande varning uppställts
såsom villkor icke blott att förseelsen skall vara av ringa beskaffenhet
utan även att den ej innefattar förnärmelse mot enskild person.

Vad förevarande fall angår syntes mig den av Friberg omfattade meningen,
att Perssons förfarande icke varit brottsligt, vara oriktig. Den omständigheten
att Friberg i sakfrågan kommit till en dylik uppfattning syntes mig
emellertid icke kunna läggas honom till last såsom tjänstefel. För klaganden
stod det ju också öppet att hos vederbörande åklagare eller överåklagare
själv påkalla åtals anställande.

Fribergs prövning av frågan om polisrapportens remitterande för åtal syntes
mig emellertid icke kunna helt lämnas utan anmärkning. Då Friberg
ägt kännedom därom, att en i automobil åkande person i liknande fall dömts
till ansvar enligt 2 § ordningsstadgan för rikets städer, borde det icke för
Friberg lia framstått såsom oomtvistligt, att Perssons förfarande icke innebar
en överträdelse av beskaffenhet att kunna medföra ansvar. Vid sådant
förhållande hade Friberg i enlighet med vad jag ovan anfört icke bort själv
avgöra åtalsfrågan utan hänskjuta prövningen av denna till stadsf iskalen.
Med hänsyn till omständigheterna fann jag mig emellertid beträffande klagomålen
i denna del kunna låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka
jag upptog i en till Friberg avlåten skrivelse, i förhoppning, att Friberg i
framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet skulle hava dem i
minnet.

Vad angår klagomålen mot Sjögren, så hade Sjögren förfarit oriktigt genom
sitt den 3 januari 1945 meddelade beslut, att den dåmera till honom överlämnade
polisrapporten icke skulle föranleda någon hans tjänsteåtgärd. Då
emellertid Sjögren omedelbart efter mottagandet av min remiss i saken kommit
till insikt om det oriktiga i nämnda beslut och därpå utan dröjsmål anställt
åtal mot Persson, fann jag klagomålen mot Sjögren icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

197

9. Utfärdande av felaktigt lagakraftbevis.

Genom utslag den 25 oktober 1944 dömde Frösåkers tingslags häradsrätt
diversearbetaren K. O. G. Rundgren från Stockholm, jämlikt 20 kap. 4 §
strafflagen och 1 § lagen den 15 juni 1935 angående ungdomsfängelse, för
grov stöld till ungdomsfängelse. Häradsrätten förordnade emellertid, att det
Rundgren ådömda straffet icke skulle gå i verkställighet förrän utslaget vunnit
laga kraft.

Över utslaget anförde Rundgren besvär i Svea hovrätt.

Sedan häradsrättens utslag för verkställighet översänts till länsstyrelsen i
Stockholms län, begärde länsstyrelsen å hovrättens aktuariekontor bevis, huruvida
talan mot utslaget fullföljts. Med anledning därav utfärdade amanuensen
å aktuariekontoret Brita Härdén den 18 november 1944 ett bevis, att besvär
mot utslaget icke blivit inom laga tid hos hovrätten anförda.

På grund av det sålunda utfärdade lagakraftbeviset blev Rundgren därefter
genom Ö. Ä:s försorg den 6 december 1944 införpassad till kronohäktet i
Nyköping, varifrån han den 6 februari 1945 efter beslut av fångvårdsstyrelsen
överflyttades till fångvårdens ungdomsanstalt å Mäshult.

Den 27 februari 1945 meddelade hovrätten utslag på Rundgrens besvär.
Hovrätten fann skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i häradsrättens
utslag.

Hovrättens utslag kom styresmannen vid ungdomsanstalten tillhanda den
1 mars 1945, då Rundgren var intagen å länslasarettet i Varberg för behandling.
Rundgren återkom till anstalten den 8 mars och delgavs samma dag
utslaget.

Enligt beslut av länsstyrelsen i Hallands län blev Rundgren därefter, på
grund av den vunna kännedomen örn hans besvär, den 14 mars 1945 frigiven.

Med anledning därav att Rundgren intagits i anstalt redan före besvärens
prövning, ehuru enligt häradsrättens förordnande straffet ej skolat gå i verkställighet
förrän häradsrättens utslag vunnit laga kraft, anmodade jag styresmannen
vid ungdomsanstalten att till mig inkomma med de å anstalten förvarade
handlingarna angående Rundgren och lämna ytterligare upplysningar
rörande ifrågavarande straffverkställighet.

I skrivelse, varmed handlingarna översändes, lämnade styresmannen vid
anstalten G. Ringius en redogörelse för vad som i saken förekommit intill tiden
för hovrättsutslagets delgivning med Rundgren i överensstämmelse med vad
jag ovan anfört och redogjorde därefter för vad han själv, som ansett sig icke
kunna utan beslut av vederbörlig myndighet frigiva Rundgren, åtgjort för
erhållande av besked därutinnan. Vidare anförde Ringius: Den 14 mars 1945
hade Ringius klockan 15,30 från länsstyrelsen erhållit telegrafisk order, att
Rundgren omedelbart skulle frigivas. Telegrammet hade genast delgivits Rundgren,
och denne hade då begärt att få resa till Stockholm. Sedan han erhållit

198

sina egna kläder och utkvitterat sina i anstaltens kassa innestående medel
m. m., hade han med tjänstebil lämnat anstalten klockan 18,30 för att resa till
hemorten med tåg klockan 21,04, vilket var den första tågförbindelsen med
Stockholm sedan telegrammet intelefonerats till anstalten. Rundgren hade vid
frigivningen på fråga uppgivit, att han icke till någon myndighet anmärkt på
att han intagits i eller kvarhållits i ungdomsanstalt, ehuru han överklagat
häradsrättens utslag. Därmed förhölle sig utan tvivel så, att Rundgren, som
vore något debil, icke förstått saken. Rundgren hade vidare uppgivit, att han,
då han nu försatts på fri fot, ämnade hos rättshjälpsanstalten i Stockholm
begära hjälp med överklagande av hovrättens utslag.

Rundgren anförde sedermera besvär över hovrättens utslag.

Sedan jag därefter anmodat aktuarien vid Svea hovrätt att efter vederbörandes
hörande inkomma med yttrande rörande utfärdandet av ifrågavarande
lagakraftbevis, överlämnade aktuarien I. Martin ett av Brita Härdén
och e. o. notarien Erik Skiöld, såsom för beviset ansvariga, avgivet yttrande,
varjämte Martin avgav eget utlåtande.

I det avgivna yttrandet anförde Brita Härdén och Skiöld följande.

Som Rundgren i behörig tid anfört besvär över häradsrättens utslag samt
detta förhållande framginge av vederbörande diarier, hade Brita Härdén och
Skiöld, vilken kontrollerat riktigheten av ifrågakomna lagakraftbevis, i förevarande
fall utfärdat ett felaktigt bevis. Brita Härdén och Skiöld kunde icke
finna någon annan förklaring till det förelupna felet än förbiseende från deras
sida samt beklagade den försummelse, de sålunda vid utfärdandet av beviset
gjort sig skyldiga till. Vid telefonsamtal den 6 april 1945 med Rundgrens
ombud, advokaten Inga Piltz i Stockholms stads rättshjälpsanstalt, hade Brita
Härdén och Skiöld erbjudit sig erlägga skadestånd till Rundgren men därvid
erhållit det beskedet, att Rundgren för det dåvarande icke gjorde gällande
några skadeståndsanspråk utan önskade avvakta utgången i högsta domstolen.

Martin anförde, att han såsom eget utlåtande ville ansluta sig till den av
Brita Härdén och Skiöld uttalade meningen, att felet berott på förbiseende,
samt att felet måste betraktas såsom ren olyckshändelse. Såväl Brita Härdén
som Skiöld hade städse med den största noggrannhet fullgjort sina åligganden.
Under de två år, som systemet med kontroll av lagakraftbevis avseende till
frihetsstraff dömda personer tillämpats, vore detta — Martin veterligen —
den enda gång fel inträffat. Med hänsyn till innehållet i Brita Härdéns och
Skiölds yttrande och till vad Martin yttrat angående deras sätt att sköta sina
åligganden hemställde Martin, att J. O. måtte låta bero vid vad i saken
förevarit.

I utslag den 29 maj 1945 på Rundgrens besvär fann Kungl. Majit ej skäl
att göra ändring i hovrättens utslag.

199

Med anledning av Kungl. Maj:ts utslag blev Rundgren den 25 juni 1945
införpassad till kronohäktet i Nyköping och den 4 juli 1945 ånyo intagen å
ungdomsanstalten å Mäshult.

Sedan därefter ungdomsfängelsenämnden anmodats att inkomma med utlåtande,
huruvida och i vad mån vid bestämmande av utskrivningstid för Rundgren
hänsyn komme att tagas till det av Rundgren tidigare avtjänade straffet,
anförde ungdomsfängelsenämnden i avgivet utlåtande följande.

Jämlikt 13 och 16 §§ lagen örn ungdomsfängelse tillkomme det ungdomsfängelsenämnden
att bestämma såväl tidpunkten, då den som dömts till ungdomsfängelse
skulle utskrivas, som den tid, varunder den som utskrivits på
prov skulle stå under tillsyn. Vid sin prövning av dessa frågor vore nämnden
bunden av vissa i 12—14 och 16 §§ sagda lag givna bestämmelser. Den dömde
finge sålunda kvarhållas å anstalt under en tid av högst fyra år. Tillsynen
finge ej fortfara utöver sistnämnda tid. Förrän ett år förflutit, sedan den
dömde intagits å anstalt, finge utskrivning ej ske med mindre särskilda skäl
därtill vore. Frågan örn den dömdes utskrivning skulle av nämnden upptagas
till prövning sedan ett år förflutit från intagningen å anstalt och därefter minst
var sjätte månad. Utskrivning på prov skulle äga rum senast två år efter
intagningen, såframt ej särskilda skäl däremot vore. Vid beräkning av de
sålunda angivna tiderna skulle i tillämpliga delar gälla vad som funnes stadgat
angående beräkning av strafftid, där någon blivit dömd till straffarbete eller
fängelsestraff. Sistnämnda hänvisning innebure bland annat, att avbrott, som
uppkomme genom att den dömde intoges å sjukvårdsinrättning som ej stöde
under fångvårdsstyrelsens inseende, ej inräknades i strafftiden. Rundgren hade,
innan ungdomsfängelsestraffet lagligen förekommit till verkställighet, varit
intagen å ungdomsanstalt tre månader åtta dagar. Under sjutton dagar av
denna tid hade han dock varit överförd till sjukvårdsinrättning utom anstalten.
Ungdomsfängelsenämnden — som vid prövning av frågor om utskrivning
enligt stadgad praxis icke tillämpade någon förlängning av anstaltstiden till
följd av sjukhusvistelse som föranletts av oförvållad sjukdom — hade för
avsikt att räkna ovannämnda tid av tre månader åtta dagar såsom strafftid
såväl vid bestämmande av dagen för Rundgrens utskrivning som, med avdrag
av tiden för sjukhusvistelsen, vid fastställande av tillsynstidens längd. Härom
hade nämnden låtit göra anteckning i vederbörande handlingar och minneslistor.

Rundgren, som bereddes tillfälle att yttra sig i ärendet, förklarade sig icke
ha några ersättningsanspråk i anledning av ifrågakomna lagakraftbevis.

Såsom av vad jag ovan anfört framgår hade Brita Härdén i egenskap av
amanuens å hovrättens aktuariekontor den 18 november 1944 utfärdat här

200

ifrågakomma bevis att besvär icke inom laga tid anförts mot Frösåkers tingslags
häradsrätts utslag den 25 oktober 1944, ehuru Rundgren, som genom
utslaget dömts till ungdomsfängelse, i behörig tid anfört besvär mot utslaget.
Skiöld, som haft till uppgift att före expedieringen av lagakraftbeviset kontrollera
riktigheten av detsamma, hade efter verkställd granskning genom påteckning
av sina initialer betygat, att beviset vore riktigt. Genom sagda åtgöranden
hade Brita Härdén och Skiöld förfarit felaktigt. Såväl Brita Härdén som
Skiöld hade i det avgivna yttrandet medgivit, att det förelupna felet berott på
förbiseende från deras sida, samt beklagat detsamma. Av yttrandet framgick
även, att Brita Härdén och Skiöld voro villiga att gottgöra den genom felet
uppkomna skadan.

På grund av det utfärdade lagakraftbeviset hade Rundgren, vilken enligt
häradsrättens beslut icke skolat undergå det honom ådömda straffet förrän
häradsrättens utslag vunnit laga kraft, den 6 december 1944 av kriminalpolisen
i Stockholm anhållits och införpassats till kronohäktet i Nyköping samt den
6 februari 1945 överförts till ungdomsanstalten å Mäshult, varifrån han frigivits
den 14 mars 1945. Med hänsyn till vad ungdomsfängelsenämnden anfört
i fråga om tillgodoräknandet för Rundgrens del av den tid, som han sålunda
intill den 14 mars 1945 avtjänat av det honom ådömda straffet, och då Rundgren
förklarat sig icke ha några anspråk på ersättning för egen del i anledning
av det felaktiga lagakraftbeviset, syntes det i förevarande fall icke åligga
Brita Härdén och Skiöld att utgiva något skadestånd till Rundgren. Då
emellertid till följd av det felaktiga beviset onödiga kostnader åsamkats statsverket
för Rundgrens införpassande den 6 december 1944 till Nyköping och
transport till Mäshult den 6 februari 1945 ävensom för Rundgrens resa därifrån
till Stockholm efter frigivningen den 14 mars 1945, ansåg jag Brita Härdén
och Skiöld icke kunna undgå att gottgöra statsverket dessa kostnader.
Enligt vad jag inhämtat hade kostnaderna för Rundgrens införpassande till
Nyköping uppgått till 27 kronor 80 öre och gäldats av Ö. Ä. Kostnaderna för
transporten till Mäshult, 92 kronor 5 öre, hade gäldats av fångvårdsstyrelsen,
som även erlagt kostnaden för Rundgrens resa till Stockholm efter frigivningen
med 18 kronor 75 öre.

Innan förevarande ärende av mig slutbehandlades fann jag mig därför böra
bereda Brita Härdén och Skiöld tillfälle att genom inbetalning till respektive
Ö. Ä. och fångvårdsstyrelsen utgiva ersättning till statsverket för ovannämnda
kostnader. Med anledning därav upptog jag i en till Brita Härdén avlåten
skrivelse, varav avskrift tillställdes Skiöld, vad jag ovan anfört och beredde
dem tillfälle att till mig inkomma med bevis, att kostnaderna på angivna sätt
blivit statsverket gottgjorda.

Sedan Brita Härdén och Skiöld därefter inkommit med sådant bevis, fann
jag ärendet icke föranleda någon min vidare åtgärd.

201

10. Opåkallad utredning rörande de omständigheter, under vilka
sinnesundersökning av tilltalad person ägt rum.

I en den 18 augusti 1944 hit inkommen klagoskrift anförde docenten Torsten
Sondén följande.

I början av år 1944 hade Sondén å sinnessjukavdelningen vid centralfängelset
i Malmö verkställt sinnesundersökning av biträdande överkonstapeln Gunnar
Jalerius, som åtalats för stöld, anstiftan av mened och ett flertal andra
brott. Undersökningen av Jalerius hade givit vid handen, att en med skallskada
sammanhängande psykisk sjukdomsprocess förelage. Läkarutlåtandet,
som granskats av medicinalstyrelsen och därvid icke givit anledning till någon
anmärkning, hade föranlett att Jalerius av vederbörande domstol sträf friförklarats
för att sedan intagas å sinnessjukhus. Sedan utslag meddelats i målet
mot Jalerius, hade en poliskommissarie i Göteborg anställt förhör med en
psykiskt abnorm tjuv angående undersökningen av Jalerius, därvid den hörde
enligt polisrapporten uppgivit att läkarutlåtandet rörande Jalerius vore otillförlitligt
och hade tillkommit på ett lättvindigt sätt. Poliskammaren i Göteborg
hade därefter givit offentlig spridning åt dessa beskyllningar, som för
sinnessjukläkama vid centralfängelset i Malmö vore nedsättande och äreröriga.
Sålunda hade bland annat tidningen Göteborgsposten i en artikel den 15
augusti 1944 återgivit polisrapportens innehåll.

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften polismästaren i Göteborg
anmodats att inkomma med yttrande, anförde polismästaren Ernst Fontell
följande.

Omförmälda tidningsartikel hade grundats på en till poliskammaren den 28
juni 1944 ingiven rapport från poliskommissarien Simon Moberg, som lett
polisundersökningarna rörande de av Jalerius förövade brotten. Moberg hade
ansett sig böra bringa till poliskammarens kännedom de uppgifter, som en
medpatient till Jalerius under dennes vistelse på sinnessjukavdelningen vid
centralfängelset i Malmö, grovarbetaren Bo Torild Valentin, lämnat rörande
Jalerius’ uppträdande i fängelset samt andra förhållanden vid sinnessjukavdelningen.
Poliskammaren hade för kännedom överlämnat en avskrift av
polisrapporten till medicinalstyrelsen. Då en journalist troligen den 14 augusti
1944 anhållit att få taga del av polisrapporterna rörande Jalerius, hade framställningen
bifallits, eftersom det icke funnits någon anledning undanhålla allmänheten
innehållet i ifrågavarande polisrapport.

I en vid Fontells yttrande fogad, av Moberg i anledning av klagomålen
avgiven polisrapport anförde Moberg följande: Under polisutredningen rörande
de av Jalerius begångna brotten hade framkommit, att Jalerius för flera personer
förklarat att han icke hade annan utväg än att försöka bliva förklarad
sinnessjuk. Av detta skäl hade Moberg beslutat närmare höra Valentin om vad
Jalerius bland sina medfångar yttrat örn sina brott och hur Jalerius betett sig

202

vid sina försök att simulera sinnessjukdom, vilka försök omnämnts av Valentin
vid polisförhör med denne i anledning av tjuvnadsbrott begångna av Valentin.
Det finge anses åligga Moberg att till poliskammaren inrapportera om nya
omständigheter framkommit rörande Julerius, enär denne alltjämt vore
anställd vid polisverket. Polisen saknade ingalunda rätt att fortsätta utredningen
i ett redan avdömt mål.

I avgivna påminnelser framhöll Sonden, att Mobergs och poliskammarens
åtgärder i förevarande fall icke haft något annat syfte än att misstänkliggöra
ett lagakraftvunnet utslag och den sinnesundersökning, som däri åberopats.

I ärendet inkom jämväl Julerius med en skrift.

Vid prövning av ärendet fann tjänstförrättande justitieombudsmannen
Beckman klagomålen föranleda följande uttalande.

I ärendet har icke angivits något rimligt skäl varför det skulle varit påkallat
att, sedan lagakraftvunnet utslag beträffande Julerius meddelats, verkställa
en utredning om de närmare omständigheterna vid den till grund för utslaget
liggande sinnesundersökningen. Att Valentius uppgifter härom icke kunde leda
till resning i målet eller eljest få någon avgörande betydelse borde ha stått
klart för Moberg redan på grund av uppgifternas egen natur, sammanställd
med vad som var känt örn Valentius sinnesbeskaffenhet och tidigare vandel.
Det var alltså opåkallat att, såsom Moberg gjort, verkställa ett ingående, i
polisrapport upptaget förhör med Valentin. Då det, såsom Sondén framhållit,
låg nära till hands att uppfatta Mobergs åtgärder såsom ett misstänkliggörande
av utslaget och sinnesundersökningen, borde Moberg ha närmare prövat,
huruvida några åtgärder från hans sida verkligen voro påkallade eller
ej. Med hänsyn härtill finner jag, att Mobergs förfarande varit olämpligt.

Med detta uttalande, som upptogs i en till Moberg avlåten skrivelse, var
ärendet av J. O. slutbehandlat.

11. Utmätningsmans handläggning av utsökningsärende mot
person, vilken av honom biträdes i andra ärenden
eller mål mot sökanden.

I en hit inkommen klagoskrift anförde advokaten Emil Heijne i Stockholm
följande.

Överexekutor i Ängelholm hade i utslag den 4 november 1944 förklarat,
att fru Marta Grönvall i Stockholm vore berättigad att av vederbörande
utmätningsman erhålla handräckning för utbekommande av olika i utslaget
förtecknade lösören från sin man, direktören Sture Grönvall i Ängelholm.

203

Genom förste stadsfogdens i Stockholm försorg hade Marta Grönvall i slutet
av år 1944 utbekommit en del av lösörena. Anstånd med verkställighet av
utslaget i övrigt hade beviljats Sture Grönvall, sedan han lovat att senare
återställa dessa föremål. Då detta löfte icke uppfyllts, hade klaganden i
skrivelse till stadsfogden i Ängelholm den 29 januari 1945 begärt, att övriga
lösören måtte uttagas. Den 31 i samma månad hade Sture Grönvall blivit
delgiven underrättelse om den sökta förrättningen, vilken utsatts att äga rum
den 3 februari 1945. På Sture Grönvalls begäran hade förrättningen uppskjuta
till den 20 februari för att han skulle bliva i tillfälle att tillrättaskaffa
lösörena. Vid förrättning nämnda dag hade t. f. stadsfogden Hugo Olsson
företagit undersökning utan att kunna anträffa föremålen. Därefter hade förrättningen
avslutats. Den 16 februari 1945 hade Olsson i egenskap av ombud
för Sture Grönvall uttagit stämning å Marta Grönvall till Stockholms rådhusrätt
med yrkande, att rådhusrätten måtte jämlikt 11 kap. 8 § giftermålsbalken
döma till skillnad i äktenskapet. Då detta mål förekommit till handläggning
den 12 mars 1945, hade såsom ombud för Sture Grönvall inställt sig
en advokat i Stockholm, som därvid företett en av Sture Grönvall utfärdad
fullmakt under uppgift att Olsson vore huvudombud. Fullmakten hade varit
försedd med Olssons firmastämpel. I ett genom ansökan av Marta Grönvall
vid rådhusrätten i Ängelholm anhängiggjort ärende hade Olsson vidare den 12
mars 1945 inställt sig såsom ombud för Sture Grönvall. Olsson hade därjämte
inställt sig såsom ombud för Sture Grönvall i ett av Marta Grönvall till sistnämnda
dag till rådhusrätten i Ängelholm instämt mål angående tvist örn
äktenskapsförord. Olsson hade blivit ombud för Sture Grönvall under den
tid ifrågakomna utsökningsärende handlagts av Olsson i hans egenskap av
stadsfogde. Enligt klagandens mening hade Olsson icke bort handlägga utsökningsärendet,
enär han såsom ombud för Sture Grönvall icke intagit den
opartiska ställning, som ur rättssäkerhetens synpunkt måste vara ett ofrånkomligt
krav på en laga förrättningsman.

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften Olsson anmodats att inkomma
med yttrande, anförde Olsson följande.

Medan ifrågakomna utsökningsärende var anhängigt hos stadsfogden i
Ängelholm hade Olsson icke haft något som helst uppdrag av Sture Grönvall i
samma sak. Under tiden den 30 januari—den 15 februari 1945 hade Olsson
överhuvud icke haft något uppdrag av Sture Grönvall. Under tiden den 16—
den 27 februari 1945, medan utsökningsärendet var anhängigt hos stadsfogden,
hade Olsson icke mottagit eller utfört något annat uppdrag för Sture Grönvall
än att uppsätta ansökan örn stämning å Marta Grönvall till Stockholms rådhusrätt
med yrkande örn äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 8 § giftermålsbalken,
ombesörja resolution och delgivning, anskaffa prästbetyg och mantalsskrivningsbevis
samt genom s. k. privatdetektiv i Stockholm anskaffa viss
utredning angående Marta Grönvall. Under mars månad 1945 hade Olsson

204

icke haft något fast uppdrag för Sture Grönvall utan endast tillfälliga sådana.
Intet av de uppdrag, som Olsson utfört för Sture Grönvall under tiden den
16 februari—den 31 mars 1945, hade haft något samband med ifrågakomna
utsökningsärende. Klaganden hade i skrivelse till stadsfogden den 18 april
1945 begärt fortsatt verkställighet av överexekutors utslag den 4 november
1944. På framställning av Olsson hade emellertid förrättningen den 20 april
1945 företagits av särskilt förordnad förrättningsman. Olsson utövade advokatverksamhet
i Ängelholm och hade sin huvudsakligaste bärgning därav sedan
oktober 1929. Från och med den 1 oktober 1941 innehade Olsson den vakanta
stadsfogdetjänsten i staden. Han skulle icke kunna existera enbart på de
från tjänsten härrörande inkomsterna, och då han förordnats att uppehålla
tjänsten, hade också såsom självklart förutsatts, att han skulle äga rätt att
fortsätta med sin advokatverksamhet.

Klaganden avgav påminnelser.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Beckman följande uttalanden.

Enligt 1 kap. 6 § utsökningslagen må utmätningsman ej taga befattning med
mål vari han är jävig. Såsom jäv angives, bland annat, att han är parts vederdeloman,
varvid emellertid det fall undantages att han å tjänstens vägnar har
rättegång med någondera parten. Förekommer jäv mot landsfiskal eller stadsfogde
eller av överexekutor särskilt förordnad förrättningsman, skall han enligt
samma lagrum genast anmäla det hos överexekutor, som, där jävet prövas
lagligt, förordnar annan utmätningsman i den jäviges ställe.

Vederdeloman är den som vid domstol, exekutiv myndighet eller skiljedomstol
har sak anhängig mot en annan såsom part eller representant för part.
Även örn motparts ombud icke språkligt kan betecknas som vederdeloman,
kan dock dylikt avsteg från en verkställares neutrala ställning, såsom i en
artikel i Sv. J. T. 1926 sid. 460—462 framhållits, medföra olägenheter ur
såväl praktisk som rättslig synpunkt. På grund härav och med hänsyn till
omständigheterna i föreliggande fall var det enligt min mening uppenbart
olämpligt att, medan Marta Grönvalls anhållan om verkställighetsåtgärder
mot hennes man Sture Grönvall var anhängig hos Olsson såsom t. f. stadsfogde,
Olsson såsom ombud för mannen uppsatte stämningsansökan och vidtog vissa
andra åtgärder i ett mål mot hustrun. Olsson borde ha antingen avböjt ombudskapet
för mannen eller ock genast hos överexekutor anmält jäv för sig att
fortsätta med verkställighetsärendet. Jag finner emellertid annan åtgärd från
min sida än en erinran härom till Olsson icke vara påkallad av omständigheterna.

Med denna erinran, som J. O. upptog i en till Olsson avlåten skrivelse, var
ärendet av J. O. slutbehandlat.

205

12. Fråga om domstols behörighet att med stöd av 13 § 3 mom.

lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin till
bedömande upptaga viss talan.

Vid en av mig den 18 april 1945 i närvaro av häradshövdingen Sven Turén
verkställd inspektion av Västmanlands mellersta domsaga antecknades vid
granskningen av domboken, bland annat, följande.

Till Siende och Norrbo tingslags häradsrätts sammanträde den 7 mars
1944 hade t. f. landsfiskalen i Ramnäs distrikt Allan Janson, å tjänstens vägnar,
instämt elektrikern Nils Artur Adamsson i Västerås med påstående om ansvar
jämlikt 2 kap. 10 § 1 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin för det Adamsson
söndagen den 6 februari 1944 inom Västerås stad förvärvat pa olaga sätt
tillverkade spritdrycker. Vid målets handläggning inför häradsrätten, däri
Turén fört ordet, hade åklagaren uppgivit, att Adamssons förseelse bestått
däri att han av sjömannen Gösta Jansson — vilken av häradsrätten förut
samma dag fällts till ansvar för olovlig tillverkning och försäljning av brännvin
— i dennes bostad i Västerås åtminstone för tillfällig förvaring mottagit en
halv liter hembränt brännvin samt en halvliters butelj innehållande några supar
hembränt brännvin med vetskap om att brännvinet vore olovligen tillverkat.
Åklagaren hade företett en framställning från stadsfiskalen i Västerås att talan
måtte föras vid häradsrätten mot Adamsson för det han tagit befattning med
av Gösta Jansson tillverkade spritdrycker. Åklagaren hade slutligen uppgivit,
att han anhängiggjort ifrågavarande åtal vid häradsrätten med stöd av 13 §
3 mom. i ovannämnda lag.

I beslut samma dag hade häradsrätten — enär den gärning, för vilken
åklagaren yrkat ansvar å Adamsson, icke vore gjord inom häradsrättens
domvärjo samt sådana omständigheter ej förelåge, att åtalet ändock skulle
anhängiggöras vid häradsrätten — funnit åklagarens mot Adamsson instämda
talan icke kunna mot stadgandet i 10 kap. 29 § 7 punkten rättegångsbalken
till prövning upptagas.

Med anledning av vad sålunda iakttagits remitterades det vid inspektionen
förda protokollet i ovannämnda del till t. f. landsfiskalen Allan Janson för
avgivande av yttrande. I avgivet yttrande anförde denne följande.

Med utgångspunkt allenast från de omständigheter och skäl, som återfunnes
i domboken för den 7 mars 1944, kunde Allan Jansons förfaringssätt synas
egendomligt. För att kunna rätt förstås måste hans ställningstagande till åtalet
ses i ett större sammanhang. Inom Ramnäs landsfiskalsdistrikt belägna Skultuna
socken gränsade intill Västerås stad. Någon av de första dagarna i
februari 1944 hade misstanke uppkommit, att olaga brännvinstillverkning

206

utövades i en bostadsbarack i närheten av Frövi gård i nämnda socken. Den
slutliga polisutredningen i ärendet hade kommit att förläggas till Västerås
stad, och kriminalpolisen där hade upprättat polisrapport i saken. Ett flertal
personer, de flesta boende i Västerås, hade hörts och utredningen hade givit
till resultat, att Gösta Jansson och Adamsson, båda boende i Västerås, borde
ställas till ansvar, den förstnämnde för olaga tillverkning och försäljning av
spritdrycker och den sistnämnde för olovlig befattning med samma drycker.
Redan innan Allan Janson mottagit polisrapporten hade han av kriminalkonstapeln
Fritz Svensson i Västerås per telefon blivit underrättad om utredningens
resultat. Svensson hade därvid ifrågasatt, huruvida icke Gösta Jansson
och Adamsson skulle kunna ställas till ansvar vid samma domstol. Medveten
om de lättnader, som förefunnes i forumfrågan beträffande tillverkning av
spritdrycker och olovlig befattning med dylika drycker, hade Allan Janson
förklarat sig vara av den uppfattningen, att ett dylikt arrangemang troligen
skulle kunna gå för sig, därest åklagarmyndigheten i Västerås komme till
samma uppfattning. Då Allan Janson haft att utröna möjligheterna för åtal
mot Adamsson, hade följande fakta förelegat, nämligen: 1) Gösta Jansson hade
medgivit olaga brännvinstillverkning i Frövi, Skultuna socken, samt försäljning
av samma drycker inom Västerås stad. 2) Adamsson hade olika dagar närmast
efter den olovliga tillverkningen i Västerås varit tillsammans med Gösta
Jansson samt innehaft en viss kvantitet av de i nämnda socken olovligen
tillverkade spritdryckerna. 3) Adamsson hade vid tiden för den olovliga
tillverkningen arbetat vid Frövi gård och varit arbetskamrat med Gösta
Jansson. 4) Det kunde misstänkas, att Adamsson varit Gösta Jansson behjälplig
i något avseende vid brottets utförande inom Skultuna socken. 5) Vid
målets handläggning komme samma bevisning att åberopas mot Gösta Jansson
och Adamsson (samma polisrapport). 6) Båda vore boende i Västerås stad,
som också vore tingsställe för Siende och Norrbo tingslags häradsrätt. 7) Ett
åtal vid nämnda häradsrätt mot Adamsson kunde icke medföra något men för
utredningens fullständighet, ej heller skulle detta förfaringssätt komma att
förorsaka några särskilda kostnader för vare sig domstol eller part. För Allan
Janson hade det framstått som synnerligen lämpligt att sammankoppla de
båda åtalen, särskilt som det kunnat förväntas att under handläggningen av
målet mot Gösta Jansson nya omständigheter kunde framkomma och av
sådan art, att åtalet mot Adamsson kunde utsträckas att gälla ansvar för
något olaga förfarande med dryckerna jämväl inom Skultuna socken.

Vad beträffade forumfrågan — anförde Allan Janson vidare — hade lagstiftningen
tagit sikte på att åstadkomma praktiska kombinationer vid åtal
av förbrytelser av här ifrågavarande slag. Därvid hade huvudregeln fått vika
för att tillmötesgå det praktiska förfarandet. Det av Allan Janson åberopade
stadgandet i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin begränsade icke lagrummet till en
och samma person, men däremot till samma drycker. Gösta Jansson hade

207

gjort sig skyldig till olaga brännvinstillverkning och försäljning av dessa
drycker. Det senare hade Allan Janson ansett kunna rubriceras som ”olovlig
befattning” med dryckerna, och Adamsson hade enligt polisutredningen i Gösta
Janssons sällskap till förvaring innehaft samma drycker. Med stöd av detta
resonemang och med hänsyn till de praktiska förhållandena hade Allan Janson
ansett sig kunna anhängiggöra åtal mot Adamsson vid häradsrätten. Emellertid
hade Allan Janson sedermera vid ytterligare studium av lagrummen i
forumfrågan kommit till insikt örn, att hans första ställningstagande byggt på
ett måhända alltför djärvt resonemang och att domstolen i detta fall ansett sig
bunden av huvudregeln. Sedan Allan Janson genom skrivelse den 9 mars 1944
underrättat stadsfiskalen i Västerås om målets utgång, hade Adamsson för
samma förseelse ställts under åtal vid rådhusrätten därstädes och dömts till
bötesstraff.

Sedan Turén därefter anmodats att inkomma med yttrande rörande det
förhållandet, att häradsrätten icke till prövning upptagit ifrågavarande talan
mot Adamsson, anförde Turén följande.

I särskilda stämningar till häradsrättens sammanträde den 7 mars 1944 hade
Allan Janson yrkat ansvar dels å Gösta Jansson för olovlig tillverkning och
försäljning av brännvin, dels ock å Adamsson för olovlig befattning med
brännvin. I stämningarna hade tillverkningen angivits ha ägt rum inom
häradsrättens domvärjo samt försäljningen och befattningen i Västerås stad.
Av polisutredningen i målet hade synts framgå, att det brännvin, med vilket
Adamsson tagit olovlig befattning, härrört från Gösta Janssons olovliga tillverkning.
Genom utslag samma dag hade häradsrätten dömt Gösta Jansson
till ansvar för tillverkning och försäljning. Målet mot Adamsson hade företagits
till handläggning efter det målet mot Jansson handlagts. Den gärning, för
vilken Adamsson åtalats, hade ostridigt varit begången inom Västerås stad och
således enligt huvudregeln för forum i brottmål bort åtalas där. För att
gärningen skulle kunna åtalas vid häradsrätten hade alltså fordrats något
särskilt förhållande. Det hade varit uppenbart, att fallet icke var hänförligt
under 1924 års behörighetslag. Den i målet ingivna åtalsframställningen från
åklagaren i Västerås hade således varit utan betydelse. Åklagarens brottsrubricering
hade givit vid handen, att han för sin del ansett, att gärningen icke
innefattade delaktighet i tillverkningsbrottet. Vid målets handläggning hade
ej heller förekommit något, som givit anledning att antaga sådan delaktighet.
En tredje omständighet, som kunnat göra häradsrätten till behörigt forum,
hade varit, att fallet vore att hänföra under 13 § 3 mom. av 1924 års befattningslag,
vilket lagrum jämväl åberopats av åklagaren. Emellertid hade Turén
vid beslutets meddelande tolkat lagrummet så, att det mål, som skulle kunna
draga med sig ett mål örn olovlig befattning enligt 1924 års lag, också skulle
vara ett mål örn olovlig befattning enligt samma lag, en tolkning vartill ordalagen
i lagrummet direkt inbjöde. Av lagens motiv framginge emellertid, att

208

lagstiftaren avsett, att det i lagrummet förekommande uttrycket ”olovlig
befattning” skulle givas en vidare innebörd och avse jämväl brott, som
bestraffades enligt rusdrycksförfattningarna. Med en sådan tolkning av lagrummet
hade målet mot Adamsson under de omständigheter som förelågo
givetvis icke bort avvisas av häradsrätten.

I en till Turén avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Beckman därefter följande.

I 3 kap. lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin äro bestämmelser meddelade örn
rättegången i mål angående brott, som avses i samma lag. 13 § 1 och 2 mom.
innehålla bestämmelser örn laga domstol i sådana mål.

I 13 § 3 mom. stadgas, att örn vid domstol föres talan angående olovlig
befattning med spritdrycker eller vin, må domstolen, under förutsättning att
det finnes kunna ske utan men för utredningens fullständighet och att det eljest
med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt, i sammanhang
med nämnda talan till bedömande upptaga jämväl talan angående annan
olovlig befattning med dryckerna, ändå att sistnämnda talan bort anhängiggöras
vid annan domstol. Befinnes, efter det talan angående olovlig befattning
med spritdrycker eller vin anhängiggjorts vid viss domstol, att den åtalade
gärningen utgör brott, varom talan rätteligen bort väckas vid annan domstol,
må ändock den domstol, där målet anhängiggjorts, under ovan angivna förutsättning
handlägga och slutligen avdöma målet.

Beträffande tillkomsten av sistnämnda lagrum må anföras följande.

I ett till lagrådet den 7 mars 1924 remitterat förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin hade 13 §
3 mom. följande lydelse:

”Finnes, där mål angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin
anhängiggöres eller anhängiggjorts vid tullmålsdomstol, den påtalade gärningen
utgöra eller, jämte annat, innefatta sådan olovlig befattning med dylika
drycker, i fråga varom talan bort anhängiggöras vid allmän domstol,

eller finnes, där mål angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin
anhängiggöres eller anhängiggjorts vid allmän domstol, den påtalade gärningen
utgöra eller, jämte annat, innefatta sådan olovlig befattning med dylika
drycker, i fråga varom talan bort anhängiggöras vid tullmålsdomstol,

äger ändock den domstol, där målet anhängiggöres eller anhängiggjorts,
upptaga gärningen i dess helhet till bedömande, därest det finnes kunna ske
utan men för utredningens fullständighet och det eljest nied hänsyn till kostnader
och andra omständigheter finnes lämpligt.”

Vid remissen till lagrådet anförde chefen för finansdepartementet, efter att
ha redogjort för de i 15 och 16 §§ lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig

209

varuinförsel meddelade reglerna angående åtalsrätt och laga domstol, att det
tydligen icke funnes någon anledning att beträffande olovlig införsel av spritdrycker
till riket eller till svenskt territorialvatten göra någon ändring i dessa
huvudregler. Därefter fortsatte departementschefen: Vad åter anginge laga
domstol beträffande de s. k. innehavarbrotten vore saken icke lika klar. Då man
önskade straffa befattning med ”olovlig” sprit över huvud, oberoende av om
spriten vore olovligen införd eller olovligen tillverkad, torde denna fråga icke
kunna lösas, utan att olägenheter av ena eller andra slaget inträdde. Det kunde
nämligen uppenbarligen icke ifrågakomma att överföra målen angående olovlig
tillverkning från allmän underrätt till tullmålsdomstol. På grund av det nära
samband med efterföljande delaktighet i respektive huvudbrott, som innehavarbrottet
ofta ägde i de fall, då det vore tydligt, av vad slag spriten vore —
något som gjorde, att det ofta först under rättegången bleve klart, huruvida
en tilltalad skulle dömas för delaktighet i huvudbrottet eller för innehavarbrott
— syntes lämpligen dessa typfall böra gå till samma domstol som
respektive huvudbrott: smuggling eller olovlig tillverkning. Vid sådant förhållande
vore det tydligen icke möjligt att generellt hänföra alla innehavarbrott
till vare sig smugglingsbrottens eller tillverkningsbrottens forum. En kategorisk
uppdelning av innehavarbrotten på dessa båda fora läte sig synbarligen icke
heller göra med hänsyn till de fall, då utredning icke vunnes om spritens
beskaffenhet. Viss frihet beträffande forum torde vid sådant förhållande icke
kunna undvikas. Bestämmelserna i ämnet hade ur nu anförda synpunkter
ansetts böra utformas så, att mål angående brott och förverkandepåföljd,
varom sades i 1 kap., skulle gå till tullmålsdomstol — dock att mål angående
innehavarbrott, som avsåges i 5 §, d. v. s. i vilka det vore uppenbart, att
spriten vore olovligen införd, jämväl skulle kunna instämmas till allmän domstol
— och att mål angående brott örn förverkandepåföljd enligt 2 kap. skulle
gå till allmän domstol. Valfriheten beträffande i 5 § avsedda brott hade framför
allt föranletts därav att, såsom i avgivna yttranden anförts, det kunde
inträffa, att någon ertappades för olovligt innehav av smuggelsprit långt inne
i landet, därifrån avståndet till närmaste tullmålsdomstol vore betydande.
Till allmän domstol hade alltså primärt hänförts även innehavarbrott, som
avsåges i 10 §, jämförd med 12 §, d. v. s. sådana fall, där man ej visste, huruvida
spriten vore olovligen införd eller olovligen tillverkad. Detta förslag hade
föranletts bland annat därav, att i dylika fall samband med smugglingsbrottet,
i varje fall vad anginge det subjektiva rekvisitet, knappast vore skönjbart.
Med hänsyn särskilt till att det ofta först under en rättegång torde komma att
visa sig, huruvida ett innehavarbrott vore att hänföra till 5 § eller till 10 §,
eventuellt jämförd med 12 §, hade emellertid i förslaget införts sådana bestämmelser,
att en domstol icke någon gång sknlle på grund av nyssnämnda forumregler
behöva avvisa ett instämt mål angående innehavarbrott. Enligt förslaget
skulle nämligen såväl tullmålsdomstol som annan domstol kunna taga
lipp ett instämt mål angående olovlig befattning med spritdrycker och vin,

14 — Justitieombudsmannens ömhet »berat telse till 191,(1 ars riksdag.

210

även om det genast eller under målets vidare behandling visade sig, att målet
enligt huvudregeln bort gå den andra vägen. I samband med föreskrift i sådant
hänseende hade till förenkling och undvikande av omgång intagits bestämmelser,
avseende att tullmålsdomstol, respektive allmän domstol, skulle kunna
till behandling upptaga även ett huvudbrott med avseende å olovlig befattning
med spritdrycker och vin, ehuru brottet egentligen hörde till domstol av det
andra slaget, samt att en åklagare, som instämde talan angående viss olovlig
befattning med sådana drycker, skulle, då omstämda handlingen eller handlingskomplexet
tillika innefattade olovlig befattning, beträffande vilken domstolen
enligt huvudregeln ej vore behörig, kunna det oaktat samtidigt till domstolen
instämma talan jämväl i sist avsedda del. Reglerna om måls upptagande
vid annan domstol än det regelmässiga forum hade, i analogi med vad
som för motsvarande fall föreslagits i proposition nr 3 med förslag till lag
angående domstols behörighet i fråga örn upptagande av vissa brottmål, ansetts
böra gälla allenast under förutsättning, att målets upptagande funnes kunna
ske utan men för utredningens fullständighet och att det eljest med hänsyn
till kostnader och andra omständigheter funnes lämpligt. Dylika regler hade
betydelse framför allt för de fall, då såväl försäljningsförseelse som annat här
avsett brott förelåge. Redan nu hade visat sig olägenheter av att mål angående
olovlig införsel och angående olovlig försäljning av samma parti rusdrycker
ginge till olika domstolar eller olika avdelningar av samma domstol. Efter
införande av innehavarstraff kunde dylika konkurrensfall väntas bliva ganska
talrika, och det hade då ansetts lämpligt, att en handling eller ett handlingskomplex
i alla avseenden, i vilka brottslighet förelåge, skulle kunna bedömas
i ett sammanhang. Bestämmelser av dylik innebörd syntes icke behöva föranleda
konflikt mellan olika åklagarmyndigheter eller medföra oreda i rättstillämpningen.
Det vore nämligen tydligt, att de föreslagna reglerna icke kunde
verka rubbning i respektive åklagares skyldighet att, vid äventyr av ansvar
för tjänstefel, i av dem utfärdade stämningar riktigt rubricera en åtalad gärning
och icke till annan domstol än den, som enligt huvudregeln vore laga
domstol, instämma den sålunda rubricerade gärningen. Enda undantaget från
denna regel vore det nyssnämnda fallet, att en åklagare i händelse av brottskonkurrens
exempelvis skulle kunna stämma in till tullmålsdomstol jämte tullmål
även mål angående brott, som, örn det förekommit ensamt, bort gå till
allmän domstol. Vad särskilt iimehavarbrotten beträffade, syntes det emellertid
i praktiken sannolikt komma att gestalta sig så, att exempelvis en tullåklagare,
som erhållit rapport om ett beslag, komme att upptaga saken utom i de fall,
då han vore förvissad om, att spriten icke vore smuggelgods.

I lagrådet anförde justitierådet Sundberg i fråga om 13 § 3 mom. följande.

De i 3 mom. givna reglerna avsåge följande fall: 1) att mål, enligt förevarande
lag anhängiggjort vid tullmålsdomstol, befunnes avse brott av sådan
beskaffenhet, att målet enligt samma eller annan lag rätteligen tillhörde allmän
domstols upptagande, eller tvärtom samt 2) att mål, enligt förevarande lag

211

tillhörande tullmålsdomstol, ägde så nära samband med mål, som enligt samma
eller annan lag hörde under allmän domstol, att de båda målen borde i ett
sammanhang bedömas, eller tvärtom. För båda dessa fall gällde enligt det
föreslagna stadgandet i 3 morn., att vid domstol förd talan skulle — under
förutsättning att det kunde ske utan men för utredningens fullständighet och
eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter vore lämpligt — av
domstolen upptagas till bedömande utan hinder av däremot stridande forumregler.
Uppmärksammas borde, att i fallet 2) talan, som mot givna forumregler
finge upptagas vid viss domstol, kunde där anhängiggöras ej blott efter
det att mål, som enligt samma regler tillhörde domstolens upptagande,
anhängiggjorts utan jämväl samtidigt med anställandet av sådan talan, men
att i fallet 1) stadgandet innebure, att sedan ett mål anhängiggjorts vid viss
domstol under förmenande att denna vore den rätta, den omständigheten,
att målets art funnes hava bort föranleda dess anhängiggörande vid annan
domstol, ej skulle göra den förra domstolen obehörig. För detta fall vore alltså
de i första och andra leden av momentet förekommande orden ”anhängiggöres
eller” vilseledande. Till vinnande av gemensamt bedömande i mål, som enligt
forumreglerna tillhörde särskilda tullmålsdomstolar eller två eller flera allmänna
underrätter, innehölle stadgandet inga föreskrifter. Det syftemål, som föranlett
upptagande i förslaget av nämnda stadgande, vore givetvis av beskaffenhet
att böra såvitt möjligt tillgodoses. Detta syntes dock icke lämpligen kunna ske
i föreslagen omfattning, utan torde stadgandet böra begränsas till att meddela
bestämmelser, vilka medgåve, att mål, som avsåges i den nu föreslagna lagen,
behandlades av annan domstol än den i regel kompetenta. Dylik begränsning
innebure t. ex. att om åtal vid vederbörlig domstol anställdes för olovlig försäljning
av rusdrycker, i sammanhang därmed jämväl kunde anställas talan
enligt förevarande lag beträffande olovlig införsel av dryckerna, men att
däremot, därest vid domstol enligt de forumregler, som gåves i förevarande
lag, talan väcktes angående införseln, detta ej medförde, att åtal för den
olovliga försäljningen skulle kunna behandlas i sammanhang därmed. Däremot
syntes skäl saknas att icke låta de bestämmelser, som i förevarande avseende
ansåges lämpliga, bliva gällande jämväl inbördes mellan särskilda tullmålsdomstolar
och mellan särskilda allmänna underrätter. Sundberg hemställde
alltså, att genom omarbetning av ifrågavarande stadgande åt detsamma gåves
den innebörd, att sådan olovlig befattning med rusdrycker, som i förevarande
lag avsåges, kunde av domstol, på därom förd talan, upptagas till bedömande

1 sammanhang med talan angående annan olovlig befattning med dryckerna,
även om enligt de i 1 och 2 mom. givna reglerna förstnämnda talan rätteligen
skolat anhängiggöras vid annan domstol, samt att om, efter det mål angående
olovlig befattning med rusdrycker anhängiggjorts vid domstol enligt de i 1 eller

2 mom. givna reglerna, den påtalade gärningen befunnes utgöra eller innefatta
annat brott, som i den föreslagna lagen avsåges, men varom enligt de i samma
lag givna forumreglerna talan tillhörde annan domstols upptagande, dom -

212

stolen, där målet anhängiggjorts, ändock finge fortfarande handlägga och slutligen
avdöma målet, allt med rätt för domstolen till den diskretionära prövning,
som i förslaget angåves.

Regeringsrådet Thulin och justitierådet Stenberg instämde i vad justitierådet
Sundberg erinrat därom, att de i 3 mom. föreslagna forumreglerna borde
utvidgas att gälla inbördes mellan särskilda tullmålsdomstolar och mellan
särskilda allmänna underrätter.

Efter omarbetning av lagförslaget framlade Kungl. Maj:t i proposition nr
223 till 1924 års riksdag ett förslag i ämnet, i vilket 13 § 3 mom. erhållit den
avfattning momentet nu har.

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för finansdepartementet beträffande
samma moment följande.

I enlighet med vad en ledamot av lagrådet närmare utvecklat, avsåge de i
3 mom. av förevarande paragraf givna reglerna dels det fall, att mål, som
enligt förslaget anhängiggjorts vid tullmålsdomstol, befunnes avse sådant
brott, att målet enligt samma eller annan lag rätteligen tillhört allmän domstols
upptagande, eller tvärtom, och dels det fall, att mål, enligt förslaget
tillhörande tullmålsdomstol, ägde så nära samband med mål, som enligt förslaget
eller annan lag hörde under allmän domstol, att de båda målen borde i
ett sammanhang bedömas, eller tvärtom. Såsom av samma ledamot av lagrådet
anmärkts, innehölle momentet icke några föreskrifter till vinnande av
gemensamt bedömande i mål, som enligt forumreglerna tillhörde olika tullmålsdomstolar
eller två eller flera allmänna underrätter. Detta förhållande sammanhängde
därmed, att det föreslagna stadgandet såsom förutsättning för
tillämpning av de däri innehållna speciella forumreglerna byggde på att den
tilltalade i de särskilda målen eller beträffande de olika slagen av brottslighet
vore en och samma person. Under sådan förutsättning kunde det nämligen
icke inträffa, att mål angående olovlig befattning med samma drycker skulle
kunna rätteligen förekomma vid flera tullmålsdomstolar, eller vid flera allmänna
domstolar, såvitt ej åtminstone något av de olika målen eller slagen
av brottslighet folie under annan författning. Då nu samtliga vid slutbehandlingen
deltagande ledamöter av lagrådet enat sig i erinran om att ifrågavarande
forumregler borde utvidgas att gälla inbördes mellan särskilda tullmålsdomstolar
och mellan särskilda allmänna underrätter, finge uttalandet därom följaktligen
förutsättas bygga på den uppfattningen, att forumreglerna borde
kunna göras gällande, även då olika personer vore tilltalade för olovlig befattning
med samma drycker; och då flertalet av lagrådets ledamöter icke förordade
någon inskränkning i principens tillämpning, syntes därav kunna slutas,
att regeln ansetts kunna gälla även i det fall, att intet av målen vore direkt
hänfärligt under förslaget. Det vore tydligt, att en sådan utvidgning av tilllämplighetsområdet
för forumreglerna, som nu berörts, skulle i stor utsträckning
vidga deras användbarhet och främja det syfte, som läge till grund för

213

bestämmelserna. Departementschefen ansåge sig fördenskull böra förorda ändring
av förslaget i överensstämmelse med vad sålunda antytts.

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottet, som avgav utlåtande i
anledning av propositionen, hänvisade i utlåtande nr 1 i fråga örn innehållet
i lagförslaget till en inom utskottets kansli upprättad promemoria angående
väsentligare skiljaktigheter mellan då gällande lag och det genom propositionen
framlagda lagförslaget. I promemorian anfördes beträffande ifrågavarande
lagrum följande: ”Prop. 13 § 3 mom. innehåller nya bestämmelser, framför allt
avsedda att möjliggöra, att flera mål rörande ett och samma parti beslagtagna
drycker skola kunna behandlas vid samma domstol och i ett sammanhang,
detta även då olika personer äro tilltalade eller då något av eller alla brotten
behandlas i annan författning än den nu föreslagna. Därjämte stadgas, att mål
angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin, vilket blivit instämt
till domstol, som enligt de primära forumreglerna icke är behörig, icke på den
grund skall behöva avvisas av domstolen.”

Förslaget lämnades i förevarande del av utskottet utan erinran och antogs
sedermera av riksdagen i oförändrat skick.

Av vad som förekommit vid tillkomsten av ifrågavarande lagrum måste
anses framgå, att de däri givna bestämmelserna äga sådan innebörd, att olovlig
befattning med rusdrycker, som är straffbar enligt lagen den 20 juni 1924, kan
upptagas till bedömande i sammanhang med talan angående annan olovlig
befattning med dryckerna, även örn enligt de i 1 och 2 mom. av 13 § givna
reglerna förstnämnda talan rätteligen skolat anhängiggöras vid annan domstol.
Den omständigheten, att vid en allmän underrätt förd talan om ansvar för
olovlig tillverkning av spritdrycker blivit slutförd vid underrätten, utgör icke
något hinder för att en utom rättens domvärjo skedd försäljning av spriten
lagföres vid samma domstol. Den uppfattning, till vilken jag sålunda kommit,
vinner stöd av vad processlagberedningen anfört i sitt år 1944 avgivna
betänkande med förslag om införande av nya rättegångsbalken m. m., Del II
(st. off. utr. 1944: 10) sid. 17—19.

Beträffande förevarande fall är i ärendet upplyst, att allmänne åklagaren i
Skultuna socken till häradsrättens sammanträde den 7 mars 1944 instämt
dels Gösta Jansson med yrkande om ansvar för olovlig tillverkning i socknen
av brännvin m. m. och dels Adamsson med yrkande om ansvar för olovlig
befattning med samma sprit i Västerås stad. Med hänsyn till bestämmelserna
i 13 § 3 mom. lagen den 20 juni 1924 har häradsrätten sålunda varit behörig
att till prövning upptaga den mot Adamsson anhängiggjorda talan utan
hinder därav, att den med åtalet avsedda giirningen blivit begången utom
häradsrättens domvärjo. Ifrågavarande talan torde ha haft ett så nära samband
med målet mot Gösta Jansson, att en gemensam handläggning av densamma
med sagda mål bort förefalla synnerligen lämplig. De vid tillkomsten
av ovanberörda stadgande i 1924 års lag anförda skälen flir upptagande av
mål angående innehavarbrott vid domstol, där den olovliga tillverkningen

214

åtalats, torde också i förevarande fall i full utsträckning ha förelegat och
sålunda talat för handläggningen vid häradsrätten av åklagarens talan mot
Adamsson. Ehuru åklagaren till stöd för sin instämda talan mot Adamsson
åberopat innehållet i 13 § 3 mom. lagen den 20 juni 1924, har emellertid
häradsrätten, under hänvisning till att den åtalade gärningen icke förövats
inom häradsrättens domvärjo, funnit sig icke kunna upptaga målet till prövning.
I enlighet med vad jag ovan anfört måste detta häradsrättens beslut anses
oriktigt.

I det av Turén, som fört ordet i häradsrätten, avgivna yttrandet hade Turén
efter tagen del av förarbetena till bestämmelserna i ovannämnda lagrum medgivit,
att ifrågavarande mål bort upptagas till prövning. Med hänsyn därtill
och till omständigheterna i övrigt fann J. O. sig kunna låta bero vid sina ovan
gjorda uttalanden.

13. Upptagande i saköreslängd av domstols beslut, varigenom

gods dömts förbrutet.

Den 28 juli 1945 verkställde jag inspektion av Norra Möre och Stranda
domsagas kansli i Kalmar. Vid inspektionen, då häradshövdingen i domsagan
G. Lundström på grund av semesterledighet icke var tillstädes, framställde jag
i vissa hänseenden anmärkningar, vilka upptogos i det vid inspektionen förda
protokollet.

På anmodan av mig avgav Lundström sedermera yttrande i anledning av
berörda anmärkningar. Av vad i ärendet förekommit må här anföras följande.

Den 2 maj 1945 hade Stranda tingslags häradsrätt under ordförandeskap
av Lundström dömt plåtslagaren Sven Johan Augustsson-Tellmo i Ödebo jämlikt
28 § 2 morn. jaktstadgan, 20 § Kungl. Maj:ts vapenkungörelse samt 4 kap.
1 och 2 §§ strafflagen till fängelse en månad. Häradsrätten hade vidare förklarat
ett hos svaranden beslagtaget gevär jämte ammunition förverkat till
kronan.

Jag anmärkte, att i saköreslängden saknades anteckning örn förverkandet.

I det avgivna yttrandet anförde Lundström i fråga örn sagda anmärkning
följande.

Då tilltalad dömts till urbota straff, hade Lundström icke plägat göra
anteckningar i saköreslängden örn förbruten egendom och dylikt. Han hade
tänkt sig, att länsstyrelsen icke behövde annat meddelande om förverkandet
än protokollsutdrag. Beträffande Tellmo hade Lundström enligt anteckning
i brädden av domboken expedierat en transumerad avskrift av häradsrättens
utslag till länsstyrelsen i Kalmar län den 3 maj 1945. Vid senaste allmänna
tingssammanträdet, den 28 augusti 1945, i Stranda tingslag hade en dylik fråga
åter blivit aktuell. Under nr 11 i domboken hade häradsrätten dömt en person

215

till fängelse för rattfylleri samt ålagt honom att till kronan gälda värdet av en
liter förverkad smörjolja med 3 kronor 80 öre. Den 31 augusti 1945 hade Lundström
till länsstyrelsen expedierat transumt av berörda utslag i två exemplar,
ett för verkställighet och ett för körkortsregistret. Vid justering av saköreslängden
hade han observerat, att utslaget ej förekom där. Han hade då per
telefon satt sig i förbindelse med länsstyrelsen och därifrån erhållit det beskedet,
att länsstyrelsen vore nöjd med avskrift av utslaget, vilken borde tillställas
dess uppbördsavdelning i två exemplar. Förutom de redan expedierade
transumten hade Lundström — enligt anteckning i brädden — den 3 september
1945 expedierat ytterligare två transumt till uppbördsavdelningen. Länsstyrelsen
hade förklarat, att praxis vore vacklande. Vissa domare gjorde
anteckning i saköreslängden, andra expedierade i stället utslagstransumt. Länsstyrelsen
syntes föredraga det senare tillvägagångssättet. Den 20 september
1945 hade Lundström till uppbördsavdelningen expedierat även två avskrifter
av utslaget rörande Tellmo.

Med anledning av vad Lundström anfört beträffande sättet för expedierande
till länsstyrelsen av domstolars beslut i fall av omförmälda beskaffenhet anmodades
därefter länsstyrelsen i Kalmar län att inkomma med yttrande. I avgivet,
av landskamreraren H.Glimstedt, länsassessorn Nils A.F. Odén och landssekreteraren
Ragnar Jacobsson undertecknat yttrande anförde länsstyrelsen följande.

Vad till en början anginge utslaget i målet mot Tellmo ville länsstyrelsen
meddela, att transumt av detta utslag inkommit dels till landskansliet (vapenregistret)
den 22 maj 1945, dels till landskontorets uppbördsavdelning den 21
september 1945, från vilken avdelning det samma dag överlämnats till vapenregistret
för vederbörlig åtgärd. Vidkommande därefter det av Lundström
omnämnda domboksutdraget angående bland annat värdet av en liter förverkad
smörjolja (nr 11 i domboken) kunde framhållas, att transumt av detta
utslag inkommit dels till landskansliet den 1 september 1945, dels till landskontorets
uppbördsavdelning den 17 september 1945, från vilken avdelning
det sistnämnda dag expedierats till magistraten i Oskarshamn för indrivning
i vederbörlig ordning av det utdömda beloppet, 3 kronor 80 öre. Med avseende
å frågan om sättet för expedierande av domstolsutslag av här förevarande art
kunde erinras om föreskrifterna i kungl, förordningen den 14 december 1917
angående indrivning och redovisning av böter, enligt vilka föreskrifter anteckning
i saköreslängd skulle göras ej blott örn utdömt bötesbelopp utan jämväl,
förutom annat, beträffande gods, som blivit förklarat förbrutet. Vid något
enstaka tillfälle hade domstol till landskontoret insänt — i stället för saköreslängd
— utdrag av dombok i fall, där den åtalade dömts till urbota straff,
därvid även gods dömts förbrutet. Ett utslagstransumt tillgodosåge visserligen
samma syfte som ett utdrag av saköreslängden, och en dylik expedition vore
ock tillfyllest när fråga vore om ärenden, som handlades å landskansliet. Vad
beträffade landskontorets verksamhetsområde vore förfaringssättet, som för

216

övrigt icke stöde i överensstämmelse med gällande föreskrifter, däremot mindre
lämpligt. Större garantier syntes nämligen föreligga för att landskontoret
erhölle del av utslag av den innebörd, varom här vore fråga, därest anteckning
därom gjordes i saköreslängden och densamma inom stadgad tid översändes
till landskontoret än om utslaget delgåves länsstyrelsen i form av utdrag av
domboken. Länsstyrelsen ville slutligen framhålla, att något uttalande därom,
att länsstyrelsen i här förevarande fall skulle föredraga utslagstransumt framför
anteckning i saköreslängd, icke gjorts av någon landskontorets befattningshavare.

I en till Lundström avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Beckman därefter följande.

I § 1 mom. 1 kungl, förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter stadgas, att böter, som av domstol ådömas, regelmässigt
skola upptagas i saköreslängd.

Mom. 2 i samma paragraf innehåller närmare bestämmelser om vad i saköreslängden
skall antecknas om den bötfällde och böterna. Utöver upplysning
örn böternas fördelning, där sådan äger rum, skall sålunda i saköreslängden
antecknas vad som kan vara nödigt till upplysning om den, som är berättigad
till böterna, och det belopp, som tillkommer honom.

I § 1 mom. 3 stadgas slutligen, att vad i förordningen sägs örn böter skall
i tillämpliga delar gälla jämväl vitén, gods, som blivit dömt förbrutet, straffskatt
samt allmänna avgifter som i sammanhang med böter ådömas. Vitén,
förbrutet gods och straffskatt skola sålunda upptagas i saköreslängd även om
de ådömts utan sammanhang med böter.

Saköreslängden skall i viss ordning överlämnas till länsstyrelsen, som har
att låta befordra den till verkställighet genom indrivning och redovisning av
böterna på sätt i förordningen närmare angives.

De anförda bestämmelserna giva tydligt vid handen, att domstols beslut,
varigenom gods dömts förbrutet, regelmässigt skall upptagas i saköreslängd
liksom böter. Med hänsyn till de bestämmelser, som gälla om indrivning och
redovisning av i saköreslängd antecknade beslut, är det också av synnerlig
vikt, att beslut örn förverkande av gods av domstolen expedieras för verkställighet
genom upptagande i saköreslängden. Sker ej så, kan lätt inträffa,
att beslutet därutinnan aldrig blir bragt till verkställighet. Särskilt i fall, då
domstols beslut även för annat ändamål än verkställighet skall bringas till länsstyrelsens
kännedom, måste det vara angeläget, att de för beslutets expedierande
till verkställighet givna reglerna noggrant iakttagas. Om en länsstyrelse
erhåller transumt av ett utslag i exempelvis ett bilmål, däri till följd
av särskilt brott gods dömts förbrutet, bör länsstyrelsen, bortsett från eventuellt
ådömt frihetsstraff, kunna utgå från att den på landskontoret ankommande
verkställigheten åvägabringas på grund av saköreslängd samt allenast

217

låta det mottagna transumtet överlämnas till körkortsavdelningen å landskansliet
för den på denna avdelning ankommande åtgärd. I regel inkommer
ju saköreslängden till länsstyrelsen vid en senare tidpunkt. Har i sådant fall
ingen anteckning om det förbrutna godset skett i saköreslängden, torde risken
för utebliven verkställighet vara uppenbar. I fråga om vapen, som dömts förbrutna,
föreligger samma risk. Denna måste uppenbarligen bliva ännu större,
örn den tilltalade dömts att utgiva ersättning för förbrutet gods, som icke varit
under beslag eller är i behåll.

Av vad ovan anförts framgår, att de ovan omförmälda besluten den 2 maj
1945 och den 28 augusti 1945 bort upptagas i saköreslängdema för respektive
tingssammanträden och expedieras för verkställighet på sätt gäller om saköreslängd.
Med de ovan gjorda uttalandena låter jag emellertid bero vid vad i
saken förevarit.

Avskrift av denna skrivelse tillställdes länsstyrelsen i Kalmar län, och var
ärendet därmed av J. O. slutbehandlat.

14. Fråga huruvida vid tillämpningen av 2 kap. 11 § giftermålsbalken
domstols dom på äktenskapsskillnad efter förutgången hemskillnad
bör godtagas som bevis örn att sammanlevnaden mellan
makarna upphört för mer än tio månader sedan.

I nr 52 av Svensk kyrkotidning för år 1944 var under rubriken: ”Hur snart
äger frånskild kvinna ingå nytt äktenskap?” intagen en av kyrkoherden Alfred
Wihlborg undertecknad artikel, vari behandlades innebörden av stadgandet i
2 kap. 11 § giftermålsbalken, att kvinna som varit gift ej må inom tio månader
från äktenskapets upplösning ingå nytt gifte, med mindre det visas, att hon
icke är havande från tiden före upplösningen, eller tio månader förflutit, sedan
sammanlevnaden med mannen upphörde. I artikeln uttalades bland annat
följande:

”Hittills ha vi präster nog i allmänhet räknat förutgången hemskillnad under
ett år såsom tid, varunder sammanlevnad med mannen icke ägt rum, och
således ansett oss oförhindrade att utfärda lysning till nytt äktenskap för
kvinnan omedelbart efter det skilsmässodom efter förutgången hemskillnad
vunnit laga kraft och detta utan hänsyn till örn kvinnan vid uttagande av
lysning till äventyrs kan vara havande. Därvid måste kvinnan givetvis förete
rättens protokoll med intyg om genomgånget hemskillnadsår utan sammanlevnad
med mannen.---För några år sedan erhöllo vi emellertid ett

utslag i högsta domstolen, enligt vilket det faktum, att de äkta makarna under
hemskillnadsåret eller tiden därefter haft samlag med varandra och kvinnan
således kunnat bliva gravid, icke skulle tolkas så, att de därmed upptagit
sammanlevnaden, och således icke heller utgöra hinder för erhållande av äkten -

218

skapsskillnad. Begreppet ''återupptagit sammanlevnaden’ får genom detta
prejudikat en fullständigt olika innebörd i 2 kap. och i 11 kap. 3 §. På det
senare stället innebär uttrycket, att de äkta makarna försonats och återupptagit
sammanlevnaden i avsikt att fortsätta sitt äktenskap. Det är endast under
sådana förhållanden, som paragrafen lägger hinder i vägen för domstolen att
meddela makarna äktenskapsskillnad. Men dylikt hinder föreligger icke enligt
denna paragraf om makarna mera tillfälligtvis träffats, även om detta skett
under sådana förhållanden, att kvinnan därvid kunnat bliva gravid. Däremot
framgår det klart av hela innehållet i 2 kap. att dess 11 § med uttrycket
''sammanlevnad’ uteslutande avser ett sådant sammanträffande mellan makarna,
att kvinnan därvid kan ha blivit gravid. Vi stå alltså numera i den
situationen, att domstolen mycket väl kan ha dömt till äktenskapsskillnad efter
förutgangen hemskillnad ändock den hade sig bekant, att kvinnan var havande
från tiden före äktenskapsupplösningen. Men detta innebär i sin ordning, att
vi präster icke ha rätt att inräkna en förutgången hemskillnad under ett år
såsom sådan tid, varunder sammanlevnad med mannen enligt dess innebörd i
2 kap. 11 § icke ägt rum.”

Under hänvisning till nämnda artikel anförde advokaten Gunnar Gunmar i
en hit inkommen skrift, att enligt hans mening Walborgs slutsats uppenbarligen
vore förhastad samt att, om tolkningen komme att i större omfattning godtagas
av prästmännen, ett gällande lagstadgande komme att sättas ur spel. Gunmar
hade därför velat bringa saken till J. 0:s kännedom.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Beckman följande uttalanden.

I 2 kap. 11 § giftermålsbalken stadgas som regel en väntetid av tio månader,
varunder kvinna som varit gift ej får ingå nytt äktenskap. Från denna regel
göras undantag för två fall, nämligen att kvinnan ej är havande från tiden före
äktenskapets upplösning samt att tio månader förflutit från det sammanlevnaden
med mannen upphörde.

Anledningen till väntetiden har, såsom det uttalats i motiven till lagen
(N.J. A. 1916 avd. II sid. 78), varit den ovisshet om faderskapet, vartill
hustruns omgifte under den närmaste tiden efter äktenskapets upplösning
kunde leda, varjämte det ansetts stötande, om hennes under senare äktenskap
födda barn rättsligen borde anses såsom barn i ett tidigare gifte. Stadgandet i
2 kap. 11 § giftermålsbalken ansluter till bestämmelsen i 1 § i lagen om
äktenskaplig börd, att barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter
dess upplösning, att det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig börd.

De båda i lagen medgivna undantagen från regeln om väntetid kunna sammanfattas
till det enda, av stadgandets syfte omedelbart förestavade, att nytt
gifte är tillåtet så snart havandeskap från förra giftet är uteslutet. Det i lagen

219

sist angivna undantaget, att tio månader förflutit från det sammanlevnaden
med mannen upphörde, skall enligt motiven (N. J. A. 1916 avd. II sid. 79)
bland annat medföra, att, när äktenskapsskillnad meddelas pa grund av förutgången
hemskillnad, nytt giftermål genast blir den frånskilda hustrun tillätet.
Förutsättning för äktenskapsskillnad i sådant fall är enligt 11 kap. 3 § giftermålsbalken,
att makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och att
sammanlevnaden ej heller därefter upptagits. Genom äktenskapsskillnadsdomen
har sålunda domstolen fastslagit, att sammanlevnaden mellan makarna upphört
för mer än ett år sedan.

Emellertid har högsta domstolen i två, i N. J. A. 1939 sid. 48 och 1945 sid.
260 refererade mål dömt till äktenskapsskillnad jämlikt 11 kap. 3 § giftermålsbalken,
ehuru samlag mellan makarna förekommit under hemskillnadstiden.
Högsta domstolens dom var icke i någotdera fallet enhällig. Av de fem i
avgörandet deltagande justitieråden anförde i det förra målet ett och i det
senare två skiljaktig mening. Majoritetens domsmotivering upptog, att parterna
alltsedan hemskillnaden kom till stånd icke haft gemensam bostad samt att den
omständigheten att samlag förekommit vid tillfälliga besök med hänsyn till
vad eljest i målet förekommit icke kunde anses innefatta bevis att parterna
återupptagit sammanlevnaden. Minoriteten åter ansag att, da samlag ägt
ruin, sammanlevnaden mellan parterna måste anses återupptagen.

I sin ovan angivna artikel har Wihlborg gjort gällande, att förutsättningarna
för tillämpning av 2 kap. 11 § giftermålsbalken förändrats genom sålunda
erhållna prejudikat. Man kan enligt Walborgs mening icke längre hava rätt
att inräkna en förutgången hemskillnad under ett år såsom sådan tid, varunder
sammanlevnad med mannen enligt dess innebörd i 2 kap. 11 § giftermålsbalken
icke ägt rum. Förutsättningen för att frånskild kvinna skulle erhålla lysning till
nytt äktenskap skulle alltså bliva, antingen att tio månader förflutit från lagakraftvunnen
dom på äktenskapsskillnad eller också att hon visade sig icke
vara havande från tiden före äktenskapsskillnadsdomens avkunnande.

Motsatt mening har hävdats av advokaten Wilhelm Penser i en i Tidskrift
för Sveriges advokatsamfund år 1945 sid. 173 o. f. intagen artikel. Penser
framhåller, att dom på äktenskapsskillnad efter förutgången hemskillnad icke
utan vidare utesluter möjligheten av kvinnans havandeskap från tiden före
äktenskapsupplösningen. Som belägg härför anför Penser, att hemskillnadstiden
löper tills äktenskapsskillnadsdomen vunnit laga kraft men att domstolen
saknar möjlighet att i äktenskapsskillnadsdomen uttala sig om makarnas förhållande
under tiden mellan domens avkunnande och dess lagakraftvinnande.
Då skäl saknades att tillmäta ordet sammanlevnad annan innebörd i 11 kap.
3 § än i 2 kap. 11 § giftermålsbalken, måste emellertid enligt Pensers mening
vid tillämpning av sistnämnda lagrum hemskillnadstiden räknas som tid varunder
sammanlevnad icke ägt rum. Penser har i samband härmed framhållit,
att kyrklig myndighet icke ägde att taga annan befattning med frågan om
eventuella barns börd lin den rent formella, som enligt lag åvilade myndigheten.

220

För egen del får jag — utan att ingå på frågan om rätta tolkningen av
2 kap. 11 § giftermålsbalken — uttala, att vid tillämpning av nämnda lagrum
domstols dom på äktenskapsskillnad efter förutgången hemskillnad måste godtagas
som bevis om att sammanlevnaden mellan makarna upphört för mer än
ett år sedan. Genom en sådan dom fastställes nämligen, att makarna efter
vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och ej heller därefter upptagit sammanlevnad.
Att högsta domstolen två gånger med avsevärda meningsskiljaktigheter
ansett sig kunna i särskilda undantagsfall döma till äktenskapsskillnad
jämlikt 11 kap. 3 § giftermålsbalken, ehuru samlag mellan makarna förekommit
under hemskillnadstiden, bör icke medföra någon ändring härutinnan.

De sålunda gjorda uttalandena upptog J. O. i en till Wihlborg avlåten skrivelse,
och var ärendet därmed av J. O. slutbehandlat.

15. Fråga huruvida 8 eller 9 § i lagen den 22 april 1927 om förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare skall tillämpas,
då förvarad begått brott, sedan han efter utskrivning
på prov återhämtats till vårdanstalt.

Den 23 juli 1945 handlades vid Stockholms rådhusrätts sjätte avdelning ett
rannsakningsmal angående rörarbetaren Karl-Erik Håkansson, vilken av t. f.
stadsfiskalen Stig Nylund häktats för stöld.

Håkansson biträddes av särskilt förordnat rättegångsbiträde.

I målet ingav aklagaren ett av vederbörande tjänsteman i fångvårdsstyrelsen
utfärdat utdrag ur straffregistret, utvisande att Håkansson senast dömts av
Göta hovrätt den 11 september 1941 jämlikt angivna lagrum för olika brott
till straffarbete ett år, att hovrätten förordnat, att Håkansson skulle, i stället
för att undergå detta straff, intagas till förvaring i särskild vårdanstalt för
förminskat tillräkneliga förbrytare, samt att Håkansson den 2 maj 1944 blivit
utskriven på prov från vårdanstalten vid centralfängelset i Norrköping.

Av ett i målet ingivet undersökningsprotokoll framgick, att Håkansson vid
polisförhör uppgivit, att han efter en fylleriförseelse den 27 september 1944
.blivit återintagen å vårdanstalten i Norrköping, varifrån han den 2 maj 1945
överförts till vårdanstalten för förminskat tillräkneliga å Hall. Från sistnämnda
anstalt hade han rymt den 2 juli 1945 och begivit sig till Stockholm.

Åklagaren yrkade ansvar å Håkansson för dels olovliga tillgrepp den 14 juli
1945 och dels fylleri den 15 i samma månad, allt i Stockholm.

Hörd i målet erkände Håkansson av åklagaren påtalade tillgrepp, som han
ansåge böra bedömas såsom snatteri, varjämte han vidgick fylleriförseelsen.
Han hemställde, att rådhusrätten måtte ådöma honom tidsbestämt straff eller
böter samt icke underkasta honom sinnesundersökning.

Sedan målet överlämnats till rådhusrättens prövning, beslöt rätten samma
dag att före målets avgörande från vederbörande sjukvårdsläkare inhämta

221

utlåtande angående Håkanssons sinnesbeskaffenhet vid tiden för åtalade gärningarnas
begående samt beträffande frågan, huruvida han vore i behov av
vård å sinnessjukhus. I avbidan på sådant utlåtande förklarades målet vilande.

Sedan utlåtande inkommit från sjukvårdsläkaren, företogs målet till förnyad
handläggning inför rådhusrätten den 3 september 1945 i närvaro av stadsfiskalen
W. Ryhninger såsom åklagare.

Utlåtandet innehöll, att Håkansson vid tiden för brottens begående varit av
sådan sinnesbeskaffenhet, som avsåges i 5 kap. 6 § strafflagen, samt att han
icke vore i behov av vård å sinnessjukhus.

Håkanssons biträde, som lämnade vissa upplysningar om Håkanssons återintagning
i vårdanstalt efter ovannämnda utskrivning på prov och örn hans
rymning sedermera från vårdanstalten å Hall, hemställde, att rätten måtte
utan inhämtande av interneringsnämndens yttrande döma Håkansson till böter
eller till tidsbestämt straff.

I utslag samma den 3 september 1945 dömde rådhusrätten Håkansson jämlikt
anförda lagrum för stöld och fylleri till straffarbete fyra månader. Efter
att ha erinrat örn innehållet i Göta hovrätts utslag den 11 september 1941 samt
att Håkansson den 2 juli 1945 rymt från vårdanstalten å Hall, förordnade rådhusrätten
i utslaget, med åberopande av 8 § lagen den 22 april 1927 örn
förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, att den förvaring, varom hovrätten
meddelat förordnande, skulle träda i stället jämväl för det Håkansson
av rådhusrätten nu ådömda straffet.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

Sedan med anledning därav att rådhusrätten tillämpat 8 § lagen om förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare, ehuru Håkansson den 2 maj
1944 utskrivits på prov från vårdanstalt, de för beslutet ansvariga ledamöterna
av rätten anmodats att hit inkomma med yttrande, anförde rådmannen P. T.
Wiesel samt t. f. rådmannen S. Annerfors och t. f. assessorn Ove Trulsson i
avgivet yttrande följande.

Tillämpningen av omförmälda lagrum hade skett av förbiseende. På grund
av omständigheterna i målet hade ledamöterna varit av den uppfattningen,
att beträffande Håkansson förvaring lämpligen borde träda i stället för straff
jämväl för de senast begångna brotten, varvid ledamöterna vid utslagets
beslutande och avkunnande kommit att oriktigt tillämpa 8 § i angivna lag.

I en till Wiesel avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Beckman därefter följande.

Enligt 1 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare äger domstolen, där någon, som dömes till ansvar för brott, prövas
vid brottets begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet,

222

varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, under de förutsättningar, som i lagen
angivas, förordna, att den dömde skall, i stället för att undergå det ådömda
straffet, intagas till förvaring i särskild vårdanstalt.

2 § innehåller närmare bestämmelser om de förutsättningar, under vilka
förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må äga rum.

Enligt 6 § äger interneringsnämnden besluta om utskrivning på prov av den,
som intagits i vårdanstalt.

I 8 § stadgas att örn den, som dömts till straff, i vars ställe trätt förvaring
i vårdanstalt, innan han utskrivits från anstalten, ånyo varder dömd till
frihetsstraff, domstolen skall förordna, att förvaringen skall träda i stället
jämväl för detta straff. Är det brott, för vilket det nya straffet ådömes, begånget
efter förvaringens början, och är det nya straffet straffarbete, må dock domstolen,
om synnerliga skäl därtill äro, efter nämndens hörande förordna, att
straffet skall verkställas och förvaringen avbrytas, till dess straffet blivit verkställt.

9 § i lagen har följande lydelse:

”Dömes den, som utskrivits från vårdanstalt, till straffarbete eller fängelse,
och äro i andra avseenden än såvitt angår straffet förhållandena sådana, att
enligt 1 och 2 §§ förordnande örn intagande i vårdanstalt må äga rum, äger
domstolen efter tillstyrkan av nämnden förordna, att den dömde skall, i stället
för att undergå straffet, återintagas till förvaring.

Vad nu sagts skall äga tillämpning även beträffande den, som jämlikt 14 §
efter utskrivning återhämtats till anstalten.”

I det lagförslag, som vid tillkomsten av ifrågavarande lag remitterades till
lagrådet, innehöll 9 § endast mot första stycket i den antagna lagen svarande
bestämmelser. Lagrådet anförde i anledning därav, att uttrycket ”den som
utskrivits från vårdanstalt” i det remitterade förslaget vore avsett att inbegripa
jämväl den, som efter utskrivning på prov blivit jämlikt 14 § till anstalten
återhämtad. För att undvika missförstånd syntes dock lämpligt, att genom
ett tillägg till paragrafen vad däri sagts förklarades skola äga tillämpning även
beträffande sådan till anstalten återhämtad person.

Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört erhöll 9 § i det till 1927 års
riksdag framlagda lagförslaget sin nuvarande lydelse.

Av det anförda framgår, att om den, som en gång utskrivits från vårdanstalt
för förminskat tillräkneliga, slutligt eller villkorligt, begår brott som förskyller
straffarbete eller fängelse, domstolen har att i fråga om detta brott tillämpa
9 § i förevarande lag (se ock N. J. A. 1941 sid. 233). Den omständigheten,
att den på prov utskrivne återhämtats till anstalten innan det nya brottet
förövats — i anstalten eller efter rymning — torde därutinnan icke verka någon
ändring. Återhämtningen är med andra ord endast att betrakta såsom en
eftervårdande åtgärd, vilken icke skall anses öva inflytande på frågan huruvida
förvaringen ännu pågår eller redan nått sin avslutning.

I överensstämmelse härmed finner jag alltså, att rådhusrätten i förevarande

223

fall förfarit felaktigt, då rådhusrätten i fråga om Håkanssons efter utskrivning
på prov begångna brott tillämpat 8 § i lagen örn förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare och låtit den av Göta hovrätt ådömda förvaringen träda
i stället jämväl för det av rådhusrätten senast utmätta straffet. I enlighet med
bestämmelserna i 9 § hade rådhusrätten i stället bort höra interneringsnämnden
i saken och sedan meddela det beslut, som av nämndens utlåtande kunnat
föranledas.

Då Wiesel enligt J. O. lämnad upplysning hade för avsikt att i nådeväg söka
åstadkomma rättelse i utslaget samt någon skada genom rådhusrättens förfarande
sålunda näppeligen torde komma att tillskyndas Håkansson, lät J. O.
bero vid sina ovannämnda uttalanden, vilka genom Wiesels försorg skulle
delgivas Annerfors och Trulsson.

16. Fråga om insändande av straff upp gift, då någon med tillämpning
av 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen jämte annat lagrum
dömes till dagsböter ej under 60.

Den 6 juni 1945 verkställde jag inspektion av Ångermanlands mellersta
domsagas kansli i Sollefteå. Vid inspektionen, vid vilken häradshövdingen i
domsagan Erik Turén var närvarande, framställde jag i vissa hänseenden
anmärkningar, vilka upptogos i det vid inspektionen förda protokollet.

På min anmodan avgav Turén yttrande i anledning av berörda anmärkningar.
Av vad i ärendet förekommit må här anföras följande.

Den 3 maj 1945 (§ 286 i domboken) hade Sollefteå tingslags häradsrätt
under ordförandeskap av Turén meddelat utslag, varigenom sliparen Emil
Alexander Karlsson i Långshyttan jämlikt 20 kap. 6 § och 21 kap. 2 § strafflagen
samt 18 § jämförd med 9 § 4 mom. näringsfrihetsförordningen ävensom
4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen dömts till 60 dagsböter å en krona.

Jag anmärkte, att såvitt anteckningarna i brädden av domboken utvisade,
straff uppgift icke expedierats.

I det avgivna yttrandet anförde Turén i fråga om sagda anmärkning
följande.

Såsom Turén under inspektionen anfört till mig hade Turén funnit, att
straffuppgift icke skulle avlämnas i ovanberörda mål. I ett tidigare samma år
under Turéns ordförandeskap avdömt mål, vari svaranden jämlikt 20 kap. 6 §
strafflagen jämte andra författningar dömts att utgiva 60 dagsböter, hade
Turén däremot avlämnat straffuppgift. Anledningen till hans ändrade uppfattning
rörande detta spörsmål hade varit den, att svaranden uppenbarligen förskyllt
allenast en mindre del av det i utslaget utmätta straffet örn 60 dagsböter
för brott enligt 20 kap. 6 § strafflagen samt att enligt 4 kap. 14 § samma lag

224

dom å lägre bötesstraff än 60 dagsböter ej finge räknas till förhöjning av straff,
som i sistnämnda paragraf sägs. Visserligen stadgades i 1 § 1. lagen om straffregister,
att straffuppgift skulle avlämnas för den, som med tillämpning av
20 kap. strafflagen dömdes till dagsböter ej under 60, men då detta bötesbelopp
såsom i förevarande mål ej utmätts med tillämpning enbart av 20 kap. strafflagen,
borde svaranden ej komma i annat läge än om han lagförts vid två skilda
tillfällen, den ena gången för brott enligt 20 kap. 6 § strafflagen och den andra
för övriga förseelser. Då emellertid enligt den uppfattning, som jag uttalat vid
inspektionen, övervägande skäl talade för att straffuppgift borde avlämnas även
för det fall att svaranden med tillämpning av 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen
jämte annat lagrum dömdes till allenast 60 dagsböter, komme Turén
givetvis att i fortsättningen förfara i enlighet härmed.

I en till Turén avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Beckman därefter följande.

Enligt 1 § lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister skall nämnda register
innehålla uppgifter bland annat angående dem, som genom utslag av domstol
blivit dömda med tillämpning av 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter
ej under 60. För envar, om vilken blivit så dömt, skall enligt 2 § samma
lag från domstolen lämnas särskild straff uppgift.

1 § erhöll sin nu gällande lydelse i denna del genom lag den 12 juni 1942.
Den då genomförda ändringen i paragrafen var föranledd av en samtidigt i
4 kap. 14 § strafflagen införd återfallsregel. Enligt denna skall den som, efter
det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för brott som i 20, 21, 22
eller 23 kap. sägs, begår i dessa kapitel avsett brott av närmare angivet slag
dömas till förhöjt straff för återfallet, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet,
den tid som mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl däremot äro.
Härifrån göres i en särskild punkt det undantaget, att dom å lägre bötesstraff
än 60 dagsböter ej må tillräknas någon till sådan straffhöjning.

Meningen med ifrågavarande bestämmelser i lagen om straffregister är alltså,
att ur straffregistret skall kunna hämtas upplysning om sådana bötesdomar,
vilka kunna föranleda tillämpning av regeln i 4 kap. 14 § strafflagen på ett
återfall. Denna återfallsregel är tillämplig endast på brott som avses i 20—23
kap. strafflagen, d. v. s. förmögenhetsbrott. Då någon dömes för flera brott,
skall emellertid enligt huvudregeln i 4 kap. 1 § strafflagen bestämmas ett
gemensamt straff. Undantagsbestämmelsen i andra punkten av sistnämnda
lagrum om särskilt bötesstraff för visst brott bör icke tillämpas i förevarande
fall, ty straffet bör bestämmas efter den föreliggande situationen och icke med
hänsyn till möjligheten av ett framtida återfall. Den som skall dömas för såväl
förmögenhetsbrott som andra brott bör alltså ådömas ett gemensamt straff.
Domen utvisar då icke vilket straff förmögenhetsbrottet i och för sig förskyllt.

225

Eftersom det gemensamma straffet enligt 4 kap. 2 § strafflagen skall utmätas
inom en straffskala, som går ända ned till minimum för det svåraste brottet,
kan man ej ens sluta sig till att, örn det gemensamma straffet är 60 dagsböter,
förmögenhetsbrottet förskyllt mindre än 60 dagsböter. Undantagsbestämmelsen
i 4 kap. 14 § strafflagen kan därför icke anses tillämplig, när gemensamt
straff på 60 dagsböter eller mera ådömts och 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen
tillämpats beträffande något av brotten. Följaktligen bör också straffuppgift
lämnas beträffande ett för flera brott gemensamt straff på 60 eller flera dagsböter,
så snart något av brotten är ett förmögenhetsbrott.

Detta resultat strider ej heller mot syftet med bestämmelserna. Den domstol,
som har att bedöma ett återfall, har alltid möjlighet att avstå från straffhöjning
enligt 4 kap. 14 § strafflagen, örn den finner särskilda skäl vara
däremot. Undantagsbestämmelsen om dom å lägre bötesstraff än 60 dagsböter,
vilken tillädes av riksdagen på förslag av första lagutskottet, tillkom främst
för att den som endast dömts till lägre bötesstraff än 60 dagsböter överhuvud
icke skulle behöva få sitt namn i straff registret. Utskottet anförde, att införande
av återfallsgrundande verkan vid varje bötesstraff för förmögenhetsbrott som
konsekvens torde föra med sig, att alla sådana straff redovisades i straffregistret,
en anordning, som ur flera synpunkter kunde väcka betänkligheter (se N. J. A.
avd. II 1942 sid. 277). Samma betänkligheter göra sig emellertid icke gällande,
om den på utskottets förslag införda gränsen vid 60 dagsböter ändå blivit
uppnådd eller överskriden på grund av att den dömde jämväl gjort sig skyldig
till andra brott än förmögenhetsbrott (se Sv. J. T. 1944 sid. 307). Att i straffregistret
komma att inflyta uppgifter örn brott, vilka på förhand kunna förväntas
icke leda till någon straffhöjning vid återfall, är ingenting orimligt.
Avgörandet huruvida straffhöjning skall ske eller ej tillkommer den domstol,
som har att bedöma återfallet. Den domstol, som ådömt det tidigare straffet,
har blott att följa de formella reglerna angående uppgifter till straff registret.

Enligt min mening skall alltså straffuppgift lämnas från en domstol, som
med tillämpning av 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen jämte annat lagrum
ådömer 60 dagsböter eller högre straff.

Då Turén förklarat sig komma att i fortsättningen förfara i enlighet med
den av J. O. uttalade meningen, lät J. O. emellertid bero vid vad i saken
förevarit.

17. Felaktigt ådömande av dagsböter i stället för frihetsstraff.

Tillika fråga om tillämpning av återfallsregeln i
4 kap. 14 § strafflagen.

Vid Stockholms rådhusrätts femte avdelning handlades den 6 mars 1945
ett av t. f. stadsfiskalen F. Ouchterlony till samma dag instämt mål mot
diversearbetaren K. E. Pettersson i Görviksjön angående ansvar för förskingring,
bland annat i mars 1943 från fröken Karla Rothman av 45 kronor.

15 — Justitieombudsmannens ambol^»berättelse till 10/,6 års riksdag.

226

Av ett i målet företett utdrag ur straffregistret framgick, att Pettersson,
vilken var född den 9 september 1905, dömts dels den 11 juli 1934 av högsta
domstolen för uppsåtlig misshandel med livsfarligt vapen, första resan å särskilda
ställen och tider delvis medelst inbrott förövad stöld, två förskingringsbrott,
ett trolöshetsbrott, ett förfalskningsbrott, två bedrägeribrott och tolv
fortsatta brott, innefattande förfalskning och bedrägeri, till sammanlagt straffarbete
tre år jämte påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill dess ett år förflutit
från det han efter utståndet straff blivit frigiven, dels ock den 16 juni
1941 av Svea hovrätt för förfalskning av allmän handling och förskingring till
straffarbete tre månader. Efter avtjänande av sistnämnda straff hade Pettersson
frigivits den 4 november 1941.

Beträffande förskingringen från Karla Rothman erkände Pettersson det
åtalade brottet, varvid Pettersson tillika uppgav, att Karla Rothman gottgjorts
genom att hon fått övertaga en del Petterssons tillhörigheter.

Sedan åklagaren anhållit örn uppskov för utredning rörande ytterligare av
Pettersson begångna brott, uppsköts målet till den 10 april 1945.

Vid handläggning av målet den 10 april yrkade åklagaren ansvar å Pettersson
jämväl för undandräkt i enlighet med vad nedan närmare angives.

Sedan målet å ömse sidor överlämnats till prövning, meddelade rådhusrätten
samma dag utslag i målet.

I utslaget yttrade rådhusrätten följande.

Genom vad Pettersson erkänt och övrigt i målet förekommit vore utrett att,
sedan Pettersson i mars 1943 av Karla Rothman mottagit ett belopp av 50
kronor med uppdrag att för hennes räkning göra en inbetalning till rikssjukkassan,
Pettersson därefter i Stockholm för egen räkning förbrukat och därigenom
förskingrat 45 kronor av nämnda belopp, samt att Pettersson, som
under anställning hos Aktiebolaget Mälardalens Tegelbruk bebott en lägenhet
i ett bolaget tillhörigt hus i Husby och därvid fått begagna bolaget tillhörigt
bohag i lägenheten, vid avflyttningen från lägenheten den 7 oktober 1943 av
bohaget tillägnat sig en madrass, två kuddar och en filt. Mot sitt nekande
kunde Pettersson icke anses lagligen övertygad om vidare brottslighet i åtalat
hänseende. På grund av vad sålunda anförts prövade rådhusrätten i anledning
av åklagarens talan med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen rättvist
döma Pettersson dels jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen för förskingring, dels ock
jämlikt 22 kap. 2 § strafflagen för undandräkt att till kronan utgiva 50 dagsböter
örn 2 kronor.

I målets avgörande deltogo rådmannen Josef Gestblom, t. f. rådmannen
Henrik Olschanski och t. f. assessorn Harald Ljungström.

Med anledning därav att rådhusrätten, ehuru Pettersson tidigare dömts till
frihetsstraff för brott, som grundade återfall, underlåtit att tillämpa återfallsregeln
i 4 kap. 14 § strafflagen samt jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen dömt Pettersson
för förskingring till dagsböter, oaktat enligt lagrummet straff för där

227

avsedda brott utgjorde fängelse eller straffarbete i högst tva år, anmodade
jag rådhusrättens ledamöter att till mig inkomma med yttrande.

I avgiven förklaring anförde Gestblom, Olschanski och Ljungström följande.

Vid utmätande av straffet hade förklarandena beklagligtvis förbisett, att
latituden i förskingringsparagrafen icke omfattade böter. De hade därför med
hänsyn till det ringa värde, de nya brotten avsåge, och den icke obetydliga
tid, som förflutit mellan nämnda brott och de tidigare av Pettersson begångna
brotten, ansett att förhöjt straff för återfall icke i förevarande fall borde komma
i tillämpning samt att förstnämnda brott kunde sonas med endast böter. Därvid
hade förklarandena tagit i beaktande bland annat jämväl följande omständigheter.
Pettersson, vilken inställt sig personligen och av vilken förklarandena
således kunnat bilda sig ett personligt intryck, hade verkat ångerfull
och hade gottgjort målsägandens skada. Han, som nyligen ingått äktenskap
och hade en minderårig son att försörja, syntes ha kommit i någorlunda ordnade
ekonomiska förhållanden. Ett frihetsstraff skulle uppenbarligen varit
ägnat att motverka Petterssons till synes allvarliga strävanden att i fortsättningen
genom hederligt arbete försörja sin familj. Protokollet i målet syntes
icke fullständigt återgiva vad i sistnämnda hänseende förekommit. Därjämte
ansåge förklarandena sig böra lämna den uppgiften, att målet avgjorts klockan
omkring 16,30 efter en ganska krävande session, dock utan att vilja åberopa
denna omständighet till försvar för sitt förbiseende. Då skada icke syntes ha
åsamkats Pettersson, hemställde förklarandena, att J. O. måtte låta bero vid
vad i saken förekommit.

I anledning av besvär, som av åklagaren anförts över rådhusrättens utslag,
yttrade Svea hovrätt i utslag den 21 september 1945 följande.

Lika med rådhusrätten funne hovrätten Pettersson hava gjort sig skyldig
till förskingring av 45 kronor och undandräkt av sängkläder, värda tillhopa
15 kronor, men mot sitt nekande icke lagligen övertygad om vidare brottslighet
i åtalat hänseende. Pettersson hade senast den 16 juni 1941 genom utslag,
som vunnit laga kraft, dömts till frihetsstraff för brott, som grundade återfall.
På grund därav prövade hovrätten lagligt att, med ändring av rådhusrättens
utslag, döma Pettersson jämlikt de av rådhusrätten åberopade lagrummen
ävensom 22 kap. 3 § och 4 kap. 14 § strafflagen att för förskingring och
undandräkt hållas till straffarbete tre månader.

Över hovrättens utslag har Pettersson anfört besvär, vilka äro beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

I en till Gestblom den 18 december 1945 avlåten skrivelse anförde jag
följande.

I 22 kap. 1 § strafflagen heter det, att där någon, som på grund av avtal,
allmän eller enskild tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för

228

annan med skyldighet att utgiva egendomen eller redovisa för denna, genom
att tillägna sig egendomen eller annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga
för att kunna fullgöra sin skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för
honom och skada för den berättigade, för förskingring till fängelse eller straffarbete
i högst två år.

I 2 § samma kapitel stadgas, att om förskingring med hänsyn till det förskingrades
värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa,
skall för undandräkt dömas till böter eller fängelse.

Enligt 3 § skall, örn förskingring med hänsyn till omständigheterna vid
brottet är att anse som grov, för grov förskingring dömas till straffarbete i
högst sex år.

I 4 kap. 14 § strafflagen stadgas, att örn någon, efter det han genom laga
kraftvunnet utslag blivit dömd för brott som i 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs,
begår sådant i dessa kapitel avsett brott, för vilket särskilt stadgande finnes
om förhöjt straff för det fall att brottet är grovt, straffet för återfallet skall
bestämmas enligt det stadgandet, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet,
den tid som mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl däremot äro. Är
återfallet snatteri, bodräkt, bedrägligt beteende eller undandräkt, skall, där ej
särskilda skäl äro mot förhöjt straff för återfall, dömas till fängelse eller straffarbete
i högst två år.

Såsom av innehållet i 22 kap. 1 § strafflagen framgår har rådhusrätten förfarit
felaktigt genom att med tillämpning av sagda lagrum döma Pettersson
till dagsböter i stället för till frihetsstraff, såsom där stadgas. Då rådhusrättens
ledamöter medgivit, att felet berott på ett beklagligt förbiseende från
deras sida, och rättelse åstadkommits genom hovrättens utslag, finner jag
mig i denna del kunna låta bero vid vad i saken förevarit.

Vad angår det förhållandet att rådhusrätten i förevarande fall icke tillämpat
regeln om återfallsskärpning i 4 kap. 14 § strafflagen må erinras, att hovrätten
ansett nämnda regel böra tillämpas och dömt Pettersson jämlikt de av rådhusrätten
åberopade lagrummen jämte 22 kap. 3 § och 4 kap. 14 § strafflagen
för förskingring och undandräkt till straffarbete tre månader. I vad mån de
omständigheter, som av rådhusrättens ledamöter i yttrandet till mig anförts
till försvar för uppfattningen att återfallsskärpning ej borde ske, kunna anses
innebära särskilda skäl mot förhöjt straff för återfallet finner jag mig med
hänsyn till att målet dragits under högsta domstolens prövning icke nu böra
göra något uttalande. Svar på denna fråga torde erhållas genom högsta domstolens
utslag.

I detta sammanhang vill jag — i likhet med vad jag gjort vid flera av mig
verkställda inspektioner av domstolar — framhålla önskvärdheten av att, då
domstol ansett särskilda skäl mot förhöjt straff för återfall föreligga, domstolen
i utslaget angiver detta. En sådan anteckning i domstols utslag tjänar till
upplysning icke blott för den dömde, som därigenom erhåller kännedom örn
att han blivit behandlad med mildhet, utan även — i händelse talan mot

229

utslaget fullföljes — för överrätten. För denna kan det vara av betydelse att
få vetskap såväl därom att underrätten beaktat frågan om återfall som ock
örn de särskilda omständigheter, vilka underrätten funnit tala mot ådömande
av förhöjt straff för återfallet.

Med denna skrivelse, av vilken Olschanski och Ljungström skulle erhålla
del genom Gestbloms försorg, var ärendet av mig slutbehandlat.

18. Felaktig avfattning av arvskungörelser.

I 9 kap. 1 § lagen den 8 juni 1928 om arv stadgas att örn, då bouppteckning
förrättas, till namnet känd arvinge efter den döde vistas å okänd ort, skall det
hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och skall rätten, när sådan
anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna
ofördröjligen låta intaga kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande,
med anmaning till honom att göra sin rätt till arvet gällande inom
fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. I kungörelsen skall
den bortovarandes namn upptagas.

Motsvarande bestämmelser äro meddelade i 2 § samma kapitel för det fall
att vid bouppteckning ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge,
som före allmänna arvsfonden eller jämte annan känd arvinge är berättigad
till arvet, samt för det fall att kännedom finnes om arvinge efter den döde
men kunskap saknas såväl örn arvingens namn som om hans vistelseort.

Enligt 8 kap. 1 § lagen den 25 april 1930 örn testamente skall, om testamentstagare
är okänd eller vistas å okänd ort, rätten i allmänna tidningarna
låta intaga kungörelse örn dödsfallet och förordnandet med anmaning till
testamentstagaren att göra sin rätt gällande inom tid, som ovan sagts.

Vid av mig företagna inspektioner av domstolarna samt vid granskning av
de i Post- och Inrikes Tidningar införda kungörelserna enligt ovannämnda
lagrum har jag understundom funnit anledning till anmärkningar beträffande
tillämpningen av dessa bestämmelser.

Vad till en början angår frågan örn kungörelsers utfärdande i fall, varom
ovan omförmälts, har jag vid flera tillfällen iakttagit, att kungörelse icke utfärdats
av rätten. I den mån orsaken härtill icke varit att behållningen i boet
varit obetydlig, har jag för vederbörande påpekat, att kungörelse bort utfärdas.

Beträffande avfattningen av de utfärdade kungörelserna har jag ofta funnit
denna bristfällig i fråga om innehållet. I regel ha bristerna berott därpå, att
vederbörande saknat kännedom om eller förbisett, att i kungl, kungörelse den
19 december 1930 med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 9 kap.
1 och 2 §§ lagen örn arv samt 8 kap. 1 § lagen om testamente stadgas, meddelats
särskilda föreskrifter örn vad arvskungörelser skola innehålla.

Enligt berörda föreskrifter skall kungörelse enligt 9 kap. 1 § lagen om arv
innehålla: a) arvlåtarens fullständiga för- och tillnamn, hemvist och dödsdag;

230

b) den bortovarandes fullständiga för- och tillnamn ävensom hans sista kända
hemvist, om detta angivits i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest är
för rätten känt; c) uppgift örn den bortovarandes skyldskap med arvlåtaren
samt övriga i bouppteckningen upptagna eller eljest för rätten kända förhållanden,
som kunna lända till ledning för den bortovarande; samt d) anmaning
till den bortovarande att, vid äventyr av arvsrättens förlust, inom fem år från
den dag kungörelsen var införd i tidningarna göra sin rätt till arvet gällande
genom att antingen tillträda arvet eller ock anmäla anspråk därpå.

Härutöver skall kungörelse enligt nämnda lagrum innehålla tillkännagivande,
att anmälan av anspråk skall göras hos god man för den, som åsyftas med
kungörelsen, eller hos rätten eller, om kungörelsen utfärdas av häradsrätt, hos
domhavanden; och skall uppgift om gode mannens namn, yrke och postadress
samt domhavandens postadress intagas i kungörelsen. Vidare skall tillkännagivas,
att anmälan av anspråk ock kan ske hos var dödsbodelägare som tillträtt
arvet eller, om skifte ej skett, hos den som sitter i kvarlåtenskapen.

I samma författning äro motsvarande bestämmelser meddelade angående
vad kungörelser enligt 9 kap. 2 § lagen om arv och 8 kap. 1 § lagen örn
testamente skola innehålla.

Med hänsyn till vikten av att kungörelser av ifrågavarande slag givas ett
riktigt innehåll har jag i förekommande fall ansett mig böra erinra vederbörande
om föreskrifterna i ovannämnda författning av den 19 december 1930.

I detta sammanhang vill jag påpeka ett annat förhållande, som icke i tillräcklig
grad synes ha uppmärksammats av domstolarna.

Enligt lagen den 8 juni 1928 angående införande av lagen örn arv skall, om
arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet den 1 januari 1929 av den nya arvslagen,
äldre lag fortfarande äga tillämpning. Vid dödförklaring av en person
inträffar ofta, att den dag, som i beslutet därom skall angivas såsom den dödförklarades
antagna dödsdag, ligger så långt tillbaka i tiden, att äldre lag skall
tillämpas i fråga örn arv efter honom. Beträffande kungörande av arv, som
tillfallit å okänd ort vistande arvinge, gällde före år 1929 enligt 15 kap. 5 §
ärvdabalken, att kungörelse skulle av rätten införas i allmänna tidningarna
tre gånger, minst en månad mellan varje gång, samt att den frånvarande
arvingen förlorade sin rätt till arvet, örn han ej komme inom tio år från den
dag, då kungörelsen tredje gången införts i tidningarna.

I ett flertal fall har jag vid granskningen av Post- och Inrikes Tidningar
funnit, att då kungörelse skolat utfärdas enligt 15 kap. 5 § ärvdabalken, kungörelsen
avfattats enligt de i 1928 års arvslag meddelade bestämmelserna.

Med hänsyn till såväl de olika tider, inom vilka arvsrätten för att bevaras
skall göras gällande enligt äldre och enligt gällande bestämmelser, som ock de
olika tidpunkter, från vilka dessa preskriptionstider skola räknas, har jag i
fall av ovannämnda beskaffenhet ansett angeläget, att ny och riktig kungörelse
utfärdats utan särskild kostnad för vederbörande dödsbo.

231

19. Tillämpningen av lagen den 19 maj 1944 örn eftergift
av åtal mot vissa underåriga.

Enligt 1 § lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underariga
må allmänt åtal eftergivas, därest brottet begåtts av någon som därvid ej fyllt
18 år.

De särskilda förutsättningar under vilka eftergift av åtal må äga rum äro
angivna i 2 § i lagen. Åtal skall emellertid väckas, om det finnes påkallat med
hänsyn till den allmänna laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt.

I 3 § första stycket stadgas, att frågan om eftergift av åtal skall, såframt
svårare straff än böter kan följa å brottet, prövas av landsfogden eller, i Stockholm,
av förste stadsfiskalen.

Enligt andra stycket i samma paragraf äger Konungen förordna, att frågan
örn eftergift av åtal må, i den omfattning vartill Konungen finner särskilda
skäl föranleda, prövas av underordnad åklagare ändå att brottet är sådant
som avses i första stycket.

Med stöd av sistnämnda stadgande har i § 13 instruktionen för landsfiskalerna
genom kungl, kungörelse den 15 juni 1944 föreskrivits, att landsfiskal
äger besluta om eftergift av åtal mot den, som vid brottets begående ej fyllt
18 år, i fall då fråga är om sådan förseelse mot vägtrafikstadgan den 23
oktober 1936, varå fängelse kan följa, eller förseelse mot 3 § lagen den 7 juni
1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Motsvarande föreskrifter ha givits beträffande stadsfiskal i 2 § 1 mom.
instruktionen för stadsfiskalerna.

I såväl landsfiskals- som stadsfiskalsinstruktionen föreskrives därjämte, att
där det tillkommer landsfogden att pröva fråga om eftergift av åtal mot den,
som vid brottets begående ej fyllt 18 år, skall landsfiskalen respektive stadsfiskalen
iakttaga, att åtal ej anhängiggöres med mindre landsfogden funnit
åtalet ej böra eftergivas. Frågan om åtalseftergift skall, sedan underåklagaren
verkställt erforderlig utredning och i förekommande fall inhämtat barnavårdsnämnds
yttrande, av denne med eget yttrande skyndsamt underställas landsfogden.

Jämlikt kungl, brev den 15 juni 1944 äger stadsfiskal i vissa större städer
utöva ovanberörda på landsfogden ankommande prövningsrätt, såframt icke
brottet är sådant att det åligger landsfogden att utföra åtal för detsamma.

Vid av mig verkställda inspektioner har jag funnit, att domstol i ett och
annat fall till avgörande företagit mål, däri talan av landsfiskal förts mot
underårig för brott, varå kunnat följa frihetsstraff, utan att i målet varit
upplyst, att landsfogden i länet lämnat erforderligt medgivande till åtalets
anställande. Vederbörande domare har i sådant fall antingen kunnat visa, att
medgivande till åtalets anställande lämnats av landsfogden, ehuru detta icke
upplysts vid domstolen, eller att landsfogden förklarat sig skola ha lämnat
sådant tillstånd, därest frågan underställts honom. Av vad som förekommit

232

har emellertid framgått, att det för domarna icke alltid stått klart, att det i
fall av omförmälda beskaffenhet ankommer på domstolen att vaka däröver
att åtal icke sker, utan att frågan om eftergift av åtalet blivit prövad av
överåklagaren.

Med anledning därav vill jag framhålla, att vid tillkomsten av ifrågavarande
lag, som är grundad på en av strafflagberedningen den 30 maj 1942 avgiven
promemoria med förslag till lag örn eftergift av åtal mot minderåriga m. m.
(st. off. utr. 1942: 28), särskilt betonats, att det alltid skulle ankomma på
överåklagaren att avgöra, huruvida åtal skulle ske, när någon som ej fyllt
18 år begått brott, varå kunde följa fängelse eller straffarbete. Det vore icke
tillräckligt, framhölls det, att blott sådana fall underställdes överåklagaren då
den underordnade aklagaren ansåge åtalseftergift böra ifrågakomma, enär
detta i realiteten skulle innebära, att prövningen av förutsättningarna för
åtalseftergift i viktiga hänseenden komme att bero på den underordnade
åklagaren.

Med hänsyn till den i ovanberörda instruktioner intagna föreskriften, att
åtal ej må anhängiggöras med mindre landsfogden funnit åtalet ej böra eftergivas,
torde i regel underåklagaren redan vid målets påropande kunna visa,
att landsfogden beslutat om åtal. Kan emellertid tillförlitlig upplysning därutinnan
icke vinnas vid första rättegångstillfället, synes målet böra uppskjutas
för upplysningars inhämtande. Örn vid första rättegångstillfället upplyses, att
åtalsfrågan icke varit underställd överåklagaren, torde domstolen, oaktat
överåklagarens hörande är en processförutsättning, icke böra avvisa målet.
Domstolen torde jämväl i sådant fall böra uppskjuta målet för att bereda
underåklagaren rådrum för överåklagarens hörande.

20. Fråga om tillhandahållande av vissa allmänna handlingar.

Genom en av polismästaren Erik Ros den 24 oktober 1939 utfärdad order
förordnades, att till polismyndigheten i Stockholm inlämnade skriftliga
anmälningar rörande resande enligt § 35 stadgan den 8 juni 1917 angående
hotell- och pensionatrörelse (resandekort) icke finge utlämnas till allmänheten
i andra fall än då upplysning begärdes angående viss namngiven
person.

I en till poliskammaren i Stockholm den 23 juni 1945 inkommen framställning
hemställde chefredaktören för tidningen Aftonbladet P. G. Peterson,
att medgivande måtte lämnas tidningen att genom någon sin medarbetare
varje morgon omedelbart efter ankomsten av de registerkort rörande resande
svenskar, vilka kort under det senaste dygnet inlämnats till fjärde polisvaktdistriktets
station, taga del av korten å stationen eller — för den händelse
annan ordning för polisverkets mottagande av korten än den nuva -

233

rande komme att föreskrivas — av samma kort på den plats, där de då
inlämnades.

Genom beslut den 21 augusti 1945 fann poliskammaren ej skäl att till
framställningen lämna bifall.

Över detta beslut anförde Peterson besvär hos Kungl. Maj:t.

Med en den 15 september 1945 hit inkommen skrift överlämnade Peterson
för min kännedom avskrifter av poliskammarens protokoll den 21 augusti
1945 i ovannämnda ärende samt Petersons till Kungl. Majit ingivna besvärsskrift.

Den 8 november 1945 meddelade Kungl. Majit utslag på Petersons besvär.
I utslaget yttrade Kungl. Majit följande: Enär de i Petersons framställning
avsedda handlingarna icke vore av beskaffenhet att skola hemlighållas
och de förty skulle ofördröjligen efter därom gjord begäran tillhandahållas
Peterson, i den mån betydande hinder mot deras utlämnande icke
mötte på grund av att de behövde tagas i anspråk för tjänstebruk eller av
annan anledning, prövade Kungl. Majit lagligt att med undanröjande av
överklagade beslutet visa målet åter till poliskammaren för ny behandling.

I ärendet härstädes avgav Ros såsom ansvarig för ovannämnda order den
24 oktober 1939 och poliskammarens överklagade beslut yttrande, däri han
anförde följande.

Ordern den 24 oktober 1939 hade av Ros utfärdats efter framställning
från kriminalpolisintendenten och förorsakats därav, att vissa spörsmål i
samband med resandekorten aktualiserats på grund av det nyss utbrutna
världskriget. Huvudsyftet med resandekorten vore ju, att polismyndigheterna
skulle beredas möjlighet att utöva kontroll över de på hotell och pensionat
boende resandena, så att om bland dessa funnes för brott eller dylikt
efterlysta personer, dessa skulle kunna anhållas eller annan lämplig åtgärd
vidtagas. För detta ändamål funnes hos polismyndigheten i Stockholm och
sannolikt även hos övriga polismyndigheter den anordningen vidtagen, att
i de register, som resandekorten utgjorde, s. k. spärrkort insattes. På dessa
spärrkort antecknades efter Polisunderrättelser eller föreliggande anmälningar
namnen på efterlysta personer. Så snart de färska resandekorten inkommit
till registret, placerades de in i sin bokstavsordning. Påträffades då
ett spärrkort för samma person som funnes upptagen på ett resandekort,
underrättades omedelbart den avdelning inom polisverket, som handlade
efterlysningsärendet, varefter erforderliga åtgärder omedelbart kunde vidtagas.
För att detta system skulle kunna fungera effektivt och vara till avsett
gagn fordrades givetvis, att resandekorten inkomme till registret på
ett snabbt och säkert sätt. Det förfarande, som tidigare tillämpats, nämligen
att tidningsmän eller andra personer fått taga del av resandekorten innan
de kommit in till registren, hade enligt kriminalpolisens bestämda mening

234

icke kunnat få fortsätta, enär dels korten fördröjdes på väg till registren
och dels risk förelåge att kort skulle komma bort, örn vem som helst finge
gå och plocka bland dem. Därjämte hade påpekats, vilken betydelse det
skulle ha för utländska makters kunskapare att dagligen kunna taga reda
på vilka personer som ankommit till olika hotell eller dylikt. Då såsom
nämnts huvudsyftet med resandekorten vore att bereda polismyndigheterna
möjlighet till kontroll över resandena och detta syfte icke kunde effektivt
nas pa annat sätt än att korten snabbast möjligt och utan tillgång för
utomstående att plocka bland dem överlämnades till registren, hade den i
ordern beskrivna ordningen genomförts. Till stöd härför hade åberopats
att resandekorten icke kunde anses såsom till polismyndigheten inkomna
förrän de insatts i registret och man alltså haft tillfälle att konstatera, örn
vederbörande resande funnes å spärrkort eller icke. Efter insättandet i
registret vore däremot resandekorten att anse såsom offentliga handlingar.
Av ordern franninge också, att kort skolat utlämnas till allmänheten då
upplysning begärts angående viss namngiven person. Därigenom hade det
praktiska intresset, att vederbörande kunde få besked örn var viss resande
för tillfället var boende, blivit tillgodosett. Med anledning av ordern hade
Peterson i skrivelse den 26 oktober 1939 anhållit om ändring av föreskrifterna.
Efter verkställd utredning hade Ros i skrivelse den 4 november
1939 meddelat, att han av principiella skäl icke kunde tillmötesgå framställningen.
Ros ville i detta sammanhang meddela att, då tidigare resandekorten
voro tillgängliga för envar, åtskilliga resande satt sig i förbindelse med
Ros eller andra befattningshavare inom polisverket och beklagat sig över
att resandenas namn offentliggjorts i Aftonbladet, varigenom de blivit besvärade
av påringningar och besök av agenter, tiggare och andra hjälpsökande.
Det andra i saken aktuella beslutet hade fattats av poliskammaren
den 21 augusti 1945, och ärendet hade slutligen avgjorts genom Kungl.
Maj:ts utslag den 15 november 1945. Sedan detta utslag den 1 december
1945 inkommit till poliskammaren, hade ordern den 24 oktober 1939 ersatts
med en ny, varjämte Peterson genom skrivelse den 3 december 1945 underrättats,
att vederbörande medarbetare i Aftonbladet kunde hänvända sig
till kommissarien i fjärde polisvaktdistriktet, som hade att lämna närmare
besked angående de praktiska möjligheterna för de ifrågakomna resandekortens
tillhandahållande.

Vad som numera vore av särskilt intresse att få klarlagt — anförde Ros
vidare — vore frågan från vilken tidpunkt resandekorten vore att anse såsom
offentliga handlingar. Såsom ovan nämnts hade hittills inom polisverket
ansetts, att offentligheten inträdde först i och med kortens insättande i
registret (någon diarieföring skedde icke). Med anledning av Kungl. Maj:ts
utslag uppkomme nu spörsmålet, huruvida korten skulle anses såsom offentliga
redan då de inlämnades å vederbörande polisvaktdistriktsstationer.

235

Detta inlämningsförfarande vore tillkommet för allmänhetens (främst hotellens
och pensionatens) bekvämlighet, och distriktsstationerna utgjorde sålunda
endast uppsamlingsställen för kortens vidare befordran till vederbörande
register. På andra håll torde saken vara ordnad så, att korten insändes
eller inlämnades direkt till registren, och där bleve frågan örn kortens offentlighet
icke aktuell på samma sätt. Av det ovan anförda syntes framgå, att
det ur praktisk arbetssynpunkt vore ett önskemål för polisens del, att korten
icke skulle anses såsom offentliga handlingar förrän de insatts i registren.
I avbidan på vidare besked i saken behandlades de emellertid tillsvidare såsom
offentliga redan från ingivandet på distriktsstationerna.

I § 2 mom. 3 tryckfrihetsförordningen stadgas, att allmän handling, som
ej efter vad i mom. 2 sägs skall hållas hemlig, skall, där det äskas, hos statseller
kommunalmyndighet genast eller så snart det kan ske utlämnas för läsning
och avskrivning på stället utan avgift eller i bestyrkt avskrift mot
vederbörlig avgift. Skyldighet att tillhandahålla handling på stället föreligger
dock ej, örn betydande hinder därför möter.

Genom Kungl. Maj:ts ovanberörda utslag har fastslagits, att ifrågakomna
resandekort äro av den beskaffenhet, som avses i § 2 mom. 3 tryckfrihetsförordningen
och alltså skola på begäran tillhandahållas på sätt där stadgas.

Resandekorten måste enligt min mening anses inkomna till polismyndigheten
i och med att de på brukligt sätt avlämnats å vederbörande polisvaktdistrikts
station. Då korten icke diarieföras, torde de alltså, efter den granskning
som kan anses oundgängligen erforderlig, böra å distriktsstationen ofördröjligen,
i den mån ej betydande hinder därför möter, utlämnas till den
som begär att få taga del av dem, utan hinder av att de ej blivit insatta i
register.

Örn korten, såsom i Kungl. Maj:ts utslag angivits, behöva tagas i anspråk
för tjänstebruk, kan detta förhållande innebära hinder för deras utlämnande.
Härutinnan vill jag erinra, att enligt vad handlingarna i besvärsmålet utvisa
Ö. Ä., som avgivit utlåtande i sagda mål, däri framhållit, att en sådan anordning
borde kunna träffas, att ett tillhandahållande av korten skulle kunna
ske på ett smidigt sätt utan nämnvärd försinkning av arbetet. Det synes
mig under alla förhållanden uppenbart, att något obehörigt fördröjande av
kortens tillhandahållande icke får äga rum. För fri tillgång till korten torde
erfordras, att tillhandahållandet kan ske på ett sätt, som är förenligt med
kortens behöriga vård.

I fråga örn offentliga handlingars tillhandahållande må här jämväl erinras,
att en sökande ej behöver omnämna något visst ärende, vartill av honom
begärda handlingar höra. Framhallas ma också, att det mäste anses såsom
ett befogat allmänt intresse, att i fråga örn allmänhetens tillhandagående hos

236

myndighet är så ordnat, att pressens representanter i regel äro i tillfälle att
så snart ske kan taga del av inkommande handlingar.

Med dessa uttalanden, vilka jag upptog i en till poliskammaren i Stockholm
avlåten skrivelse, var ärendet av mig slutbehandlat.

IV. Framställningar till Konungen m. m.

1. Utlåtande över upprättad promemoria angående nedbringande
av arbetsbalansen i högsta domstolen.

Genom remiss den 19 januari 1945 lämnade Kungl. Maj:t justitieombudsmannen
tillfälle att avgiva utlåtande över en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria angående nedbringande av arbetsbalansen i högsta
domstolen. Efter att hava tagit del av innehållet i promemorian och de i
anslutning därtill upprättade förslagen till lag örn ändring i vissa delar av
30 kap. äldre rättegångsbalken, lag om ändring i lagen den 14 maj 1915
(nr 139) angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar
samt lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen meddelade jag
i utlåtande den 12 februari 1945, att jag icke funnit anledning till erinran
mot de i promemorian föreslagna åtgärderna för nedbringande av den
ifrågavarande arbetsbalansen.

2. Utlåtande angående omreglering av domsagorna inom
Västerbottens län.

Genom remiss den 15 februari 1945 beredde Kungl. Maj:t mig tillfälle
att avgiva yttrande över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria
angående ändrad domsagoindelning inom Västerbottens län. Med
anledning därav anförde jag i skrivelse den 16 juni 1945 till Konungen följande: Västerbottens

län är för närvarande i judiciellt hänseende indelat i fem
domsagor. Av dessa upptager Västerbottens västra domsaga länets västra
del. Den östra delen av länet d. v. s. kustlandet omfattar, räknat från söder,
Västerbottens södra domsaga, som i inlandet sträcker sig norrut och möter
västra domsagan i hela dess östra gräns, Umeå domsaga, Västerbottens
mellersta domsaga och Västerbottens norra domsaga.

Västerbottens västra domsaga bildar tre tingslag, nämligen Lycksele
tingslag med 30,076 invånare den 31 december 1943, Vilhelmina tingslag

237

med 17,023 invånare och Åsele tingslag med 8,199 invånare. Kansliet är
förlagt till Lycksele, där Lycksele tingslag jämväl har tingsställe. Vilhelmina
och Åsele tingslag ha tingsställen i respektive Vilhelmina och Åsele.

Västerbottens södra domsaga bildar två tingslag, nämligen Nordmalings
och Bjurholms tingslag, omfattande Nordmalings socken med 10,175 invånare,
Hörnefors socken med 3,913 invånare och Bjurholms socken med
5,360 invånare, samt Degerfors tingslag, som består av Degerfors socken
med 9,812 invånare. Domsagan har kansli i Umeå, och tingsställena äro
förlagda till respektive Nyåker och Vindeln.

Umeå domsaga, som utgör ett tingslag med tingsställe och kansli i Umeå,
omfattar följande kommuner med nedan angivna invånarantal: Vännäs
socken 5,455, Vännäs köping 2,141, Umeå landskommun 14,711, Holmsunds
socken 4,829, Sävars socken 3,636 och Holmöns socken 334.

Västerbottens mellersta domsaga bildar två tingslag, nämligen Nysätra
tingslag, omfattande Bygdeå socken med 7,049 invånare, Nysätra socken
med 3,855 invånare och Lövångers socken med 4,797 invånare, samt Burträsks
tingslag, bestående av Burträsks socken med 9,997 invånare. Domsagans
kansli är förlagt till Umeå, och tingslagen ha tingsställen i respektive
Ånäset och Burträsk.

Västerbottens norra domsaga, som har kansli i Skellefteå, bildar två
tingslag. Av dessa omfattar Skellefteå tingslag Bureå socken med 5,742
invånare, Skellefteå landskommun med 25,178 invånare, Byske socken med
9,680 invånare och Jörns socken med 5,785 invånare. Tingslaget har tingsställe
i Skellefteå. Malå och Norsjö tingslag består av Norsjö socken med
7,463 invånare och Malå socken med 4,847 invånare. Tingsstället är förlagt
till Norsjö.

Den nuvarande domsagoindelningen i länet har bestått sedan år 1921.
Mot densamma ha under årens lopp erinringar vid flera tillfällen framställts
och olika förslag till ändring i jurisdiktionsområdena. ha framlagts, däribland
även från J. 0:s sida. Redogörelser för dessa förslag återfinnas i
ämbetsberättelserna år 1925 sid. 255 och år 1929 sid. 218.

I ett den 19 december 1944 avgivet utlåtande över en till hovrätterna
remitterad promemoria angående utredning om tingslagsindelning m. m. i
samband med den nya rättegångsbalkens ikraftträdande har hovrätten för
Övre Norrland anfört följande.

Redan under nu gällande rättegångsordning, och med hänsyn till strävandena
att under en övergångstid närma processordningen vid underdomstolarna
till den beslutade nya processordningen, gjorde sig svåra olägenheter
gällande i fråga örn domsagoindelningen i Västerbottens län. Storleken av
Västerbottens västra domsaga gjorde det svårt eller omöjligt att genomföra
en gradvis skeende anpassning efter den nya processordningen. Liknande
synpunkter torde i någon mån göra sig gällande beträffande Västerbottens
norra domsaga. Västerbottens mellersta domsaga hade nu cn föga lycklig

238

omfattning. Vissa delar av domsagan hade sin naturliga utfart mot Skellefteå,
medan övriga delar hade sina naturliga förbindelser med Umeå. Kansliorten
Umeå vore sålunda mycket olämpligt belägen för de först åsyftade
delarna. Kansliortens avlägsna belägenhet medförde under en anpassningstid
över huvud ökade olägenheter. Västerbottens södra domsaga hade likaledes
en föga lycklig omfattning. Den läge för litet samlad. Alldeles för
mycken tid åtginge sammanlagt för häradshövdingens och den övriga
kanslipersonalens resor mellan kansliorten Umeå och tingsställena Nyåker
och Vindeln. Med den nya rättegångsordningens ikraftträdande bleve samtliga
förenämnda olägenheter högst betydligt accentuerade. En viktig angelägenhet
syntes böra bliva att tillse att kansliort och tingsställe (något av
flera tingsställen) såvitt möjligt sammanfölle. En ändrad domsagoindelning
i Västerbottens län syntes med nya processordningens ikraftträdande bliva
ofrånkomlig. Hovrätten ville helt preliminärt, och utan att önska binda sig
i förhållande till de nya uppslag, som kunde framkomma under en blivande
diskussion av frågan, framkasta följande förslag till ändrad domsagoindelning
i länet. Nuvarande Västerbottens västra domsaga skulle uppdelas i
två: Lycksele domsaga, omfattande nuvarande Lycksele tingslag, samt
Åsele och Vilhelmina domsaga, omfattande området för de nuvarande två
tingslagen med samma namn. Övriga delar av länet skulle bilda fyra domsagor,
av vilka två borde ha Umeå till kansliort och två ha Skellefteå till
kansliort. Från nuvarande Västerbottens södra domsaga skulle Degerfors
socken överföras till Umeå domsaga, från vilken i stället överfördes till södra
domsagan dels Vännäs socken, dels ock den del av Umeå socken, som
inginge i Umeå landsfiskalsdistrikt (delen söder örn Ume älv). Till Umeå
domsaga skulle även, från nuvarande Västerbottens mellersta domsaga,
överföras Nysätra och Bygdeå socknar. Från den nuvarande Västerbottens
norra domsaga skulle avskiljas dels Bureå socken och dels den del av Skellefteå
socken, som inginge i Skellefteå södra landsfiskalsdistrikt (delen söder
om Skellefte älv). Sistnämnda sockendel samt Bureå socken ävensom Lövångers
och Burträsks socknar skulle tillsammans bilda Skellefteå domsaga.
Återstående delar av Västerbottens norra domsaga skulle fortfarande
bilda en domsaga med detta namn.

Med en omreglering enligt hovrättens förslag skulle folkmängden i de
nybildade domsagorna enligt folkmängdsstatistiken per den 31 december

1943 bliva följande.

Lycksele domsaga ...................... 30,076 invånare

Åsele och Vilhelmina domsaga............ 25,222 »

Västerbottens södra domsaga ............ 34,353 »

Umeå domsaga ........................ 36,807 »

Skellefteå domsaga ..................... 28,006 »

Västerbottens norra domsaga ............ 45,483 »

239

I sitt utlåtande anmärkte hovrätten utöver vad ovan anförts följande:
Det torde icke kunna göras gällande, att Åsele och Vilhelmina domsaga
skulle bliva alltför liten. Med hänsyn till en sådan domsagas stora ytvidd
syntes ett invånarantal av 25,000—26,000 vara fullt tillräckligt. Folkökningen
hade för övrigt åtminstone hittills varit stor i dessa områden.
Skellefteå domsaga vore icke större än att, för den händelse statsmakterna
framdeles skulle önska lägga Skellefteå stad under landsrätt, staden kunde
förenas med denna domsaga.

I den till mig remitterade departementspromemorian anföres, bland annat,
följande: Det av hovrätten framlagda omregleringsförslaget hade otvivelaktigt
betydande företräden framför varje annat förslag som tidigare framkommit.
Samtliga domsagor erhölle lämplig storlek med hänsyn till folkmängden.
Domsagorna komme även att bestå av delar med naturligt samband
och med jämförelsevis goda kommunikationer till de huvudorter, som
avsetts skola bliva kansliorter, nämligen Umeå för södra domsagan och
Umeå domsaga, Skellefteå för Skellefteå domsaga och norra domsagan, Lycksele
för Lycksele domsaga samt Åsele eller Vilhelmina för Åsele och Vilhelmina
domsaga. Domsagogränserna komme jämväl att sammanfalla med de
administrativa gränserna på ett tillfredsställande sätt. Med hänsyn till att
Lövångers och Nysätra socknar av Nysätra tingslag bildade ett landsfiskalsdistrikt,
Nysätra distrikt, kunde det dock ifrågasättas att till Skellefteå
domsaga lägga jämväl Nysätra socken. Vid rikets indelning i landsfiskalsdistrikt
hade nämligen genomgående den regeln följts, att landsfiskalsdistrikt
ej borde tillhöra mer än en domsaga. Att genomföra ändrad
landsfiskalsdistriktsindelning inom de föreslagna domsagoområdena syntes
ej lämpligen kunna ske. Vidare kunde framhållas, att Fredrika socken av
Åsele tingslag utgjorde ett landsfiskalsdistrikt tillsammans med Örträsks
socken av Lycksele tingslag. Här syntes lösningen i stället böra bliva den,
att detta landsfiskalsdistrikt, vilket ej hade någon lämplig utformning såsom
bestående av delar utan naturligt samband, uppdelades mellan Åsele och
Lycksele södra landsfiskalsdistrikt, vilket överensstämde med det indelningsförslag
som 1939 framlades av 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning.

Beträffande tingsställen och tingshus innehåller promemorian följande:

”Uti ingen av domsagorna, vilka samtliga torde kunna bestå av ett
tingslag, erfordras mer än två tingsställen.

Södra domsagan. Tingshus finnes i Nyåker. Detta torde emellertid tarva
ombyggnad. Fråga har varit uppe om nybyggnad av tingshus i Nordmalings
och Bjurholms tingslag, eventuellt på annan plats än Nyåker. En ifrågasatt
förflyttning av tingsstället till Umeå har motarbetats av Nordmalings
och Bjurholms kommuner och vunnit understöd endast från Hörnefors.
Frågan kommer genom omregleringen i annat läge. Domsagan borde kunna
använda Umeådomsagans tingshus gemensamt med sistnämnda domsaga.

240

Kostnaderna för att bibehålla tingsstället i Nyåker som bitingsställe synas
böra undersökas.

Umeå domsaga. Tingshus finnas i Umeå, Vindeln och Ånäset. Vindeln
torde böra bliva bitingsställe. Eventuellt kommer Ånäset (Nysätra socken)
att tillhöra Skellefteå domsaga.

Skellefteå domsaga. Tingshus finnes i Burträsk (samt i Ånäset, jfr ovan).
Huvudtingsställe bör vara i Skellefteå. Norra domsagans tingshus där bör
kunna användas även av Skellefteå domsaga. Bitingsställe bör vara i Burträsk.
Därest Nysätra socken tillägges domsagan, kan bitingsställe vara i
Burträsk eller Ånäset.

Norra domsagan. Tingshus finnas i Skellefteå och Norsjö, vilket senare
behålles som bitingsställe.

Lycksele domsaga. Tingshus med kansli finnes i Lycksele. Häradsrätten
har i yttrande över förut nämnda promemoria diskuterat möjligheten av
att inrätta tingsställe även i Storumans municipalsamhälle. Då enligt
häradsrättens mening kommunikationerna inom tingslaget äro sådana, att i
vart fall befolkningen i Stensele och Sorsele ha tillfredsställande förbindelser
med Lycksele, samt häradsrätten veterligen inga önskemål om tingsställe
i Stomman framförts från befolkningens sida, har häradsrätten, som också
framhållit de ekonomiska konsekvenserna av ett tingshusbygge i Stomman,
ansett att åtminstone under den närmaste framtiden tingssammanträdena
böra liksom nu hållas enbart i Lycksele. Emellertid ha sedermera Stensele,
Sorsele och Tärna kommuner (tingslaget består därjämte av Lycksele socken
och köping samt Örträsk) inkommit med begäran örn att tingsställe
måtte inrättas i Stomman. Det har framhållits, att för befolkningen i
nämnda tre kommuner avståndet till tingsstället därigenom skulle i genomsnitt
förkortas med omkring 10 mil. Tärna kommun har därvid tillika anfört,
att man förutsatte, att ett tingshusbygge icke komme att drabba den
skattebetalande allmänheten oskäligt hårt, utan att ett tingshus kunde uppföras
utan alltför stor höjning av den nuvarande debiteringen av tingshusmedel.
— Kostnaderna för uppförande av ett tingshus i Stomman att användas
som bitingsställe synas böra undersökas.

Åsele och Vilhelmina domsaga. Tingshus finnas i Åsele och Vilhelmina.
Åsele häradsrätt har i yttrande över ovan omförmälda promemoria föreslagit
kansli i Åsele, medan Vilhelmina häradsrätt i sitt yttrande föreslagit
kansli i Vilhelmina. Till förmån för Åsele åberopas ortens större folkmängd
(1,400 ./. 1,200), befolkningstäthetens tilltagande österut samt Åseles goda
kommunikationsförhållanden. De tingshusbyggnadsskyldiga i Åsele uppgivas
vara villiga att bygga ett nytt och tidsenligt tingshus i Åsele, om
kansliet förlägges dit. Till förmån för Vilhelmina åberopas att målens och
ärendenas antal är ungefär dubbelt så stort i Vilhelmina tingslag som i
Åsele samt att Vilhelmina är mera centralt beläget i den tilltänkta domsagan
än Åsele. Hovrätten synes ej ha tagit ståndpunkt till denna fråga.”

241

Rörande arbetsbördan i de nuvarande domsagorna vill jag hänvisa till
följande med ledning av rättsstatistiken för fyraårsperioden 1941—1944
uppgjorda tabell över de genom slutligt utslag avgjorda tvistemålen och
brottmålen ävensom handlagda ärenden, utvisande årliga medeltal.

Domsaga	Tvistemål	Brottmål	Ärenden
Tredskovis avdömda eller omedel-bart med-givna	Övriga d. v. s. tvistiga	S. k. straff-lagsmål (redovisade i rättsstat, tab. 5 kol. 2—7)	Övriga
Västerbottens västra domsaga.
Lycksele tingslag.........	42	36	91	512	1,537
Vilhelmina tingslag........	14	14	46	193	1,098
Åsele tingslag...........	12	10	18	134	574
Västerbottens södra domsaga.
Nordmalings och Bjurholms
tingslag.............	19	16	27	232	1,231
Degerfors tingslag........	6	4	15	139	712
Umeå domsaga...........	25	27	36	408	2,088
Västerbottens mellersta domsaga.
Nysätra tingslag.........	10	3	7	109	1,011
Burträsks tingslag........	6	6	5	85	752
Västerbottens norra domsaga.
Skellefteå tingslag........	29	44	39	408	3,247
Malå och Norsjö tingslag ....	6	9	27	243	866

Det av hovrätten framlagda förslaget till omreglering av domsagorna i
Västerbottens län synes ur flera synpunkter väl avvägt. I fråga om såväl
folkmängd som arbetsbörda skulle de enligt hovrättens förslag nybildade
domsagorna komma att utgöra lämpliga jurisdiktionsområden. Detsamma
gäller i fråga om den geografiska indelningen av länets domsagor och de i
vissa fall naturliga gränserna. Det företräde, som hovrättens förslag sålunda
innebär framför tidigare framförda förslag till omreglering av domsagorna,
har emellertid vunnits genom vissa gränsbestämningar, som ur rättskipningens
synpunkt måste betraktas såsom mindre lyckliga. Jag syftar på det förhållandet,
att för gränsbestämningen såväl mellan Skellefteå domsaga och
den norra domsagan som mellan Umeå domsaga och den södra domsagan
använts en så ingripande åtgärd som att en socken uppdelats på olika domsagor.
Ett sådant förfarande måste enligt min mening anses synnerligen
betänkligt med hänsyn till de svårigheter av olika slag, som därav kunna

Ifl — Justitieombudsmannens ömhetsbcrättclse till 19^0 års riksdag.

242

föranledas. Enligt vad jag erfarit torde många fastigheter vid de älvar, som
inom berörda socknar skulle bilda gräns mellan domsagorna, ha ägor å ömse
sidor örn vattendragen. Även byalag torde ha samfällda ägor på båda sidor
om älvarna. Detta förhållande kan många gånger föranleda svårigheter vid
behandlingen av dessa fastigheter och byalag berörande rättegångar. Detsamma
torde kunna sägas i fråga om mål rörande olaga fiske och andra
brott begångna i själva vattendragen. Vidare må framhållas de komplikationer,
som kunna uppstå vid handläggningen av ägodelningsmål. Örn ett
på ena sidan av älven beläget markområde, som tillhör ett stamhemman på
andra sidan, avstyckas och fråga rörande avstyckningen skall behandlas av
ägodelningsrätt, uppkommer fråga örn ägodelningsrätten i den ena eller
andra domsagan skall handlägga målet. Men även andra olägenheter därav
att delar av en socken tillhöra olika domsagor kunna påvisas. Vid val av
nämndemän torde efter ikraftträdandet av nya rättegångsbalken svårigheter
kunna uppsta, om en socken är uppdelad på flera jurisdiktionsområden.
I fråga om tingshusmedels uttagande synes det vidare kunna inträffa, att
för olika delar av samma kommun utdebiteringen bestämmes till olika belopp,
beroende på vilken domsaga den ena eller andra delen tillhör.

Slutligen må erinras, att det ofta kan ställa sig svårt för en rättssökande
från annan trakt, som önskar anhängiggöra talan mot någon, som är bosatt
inom en på föreslaget sätt delad socken, att med säkerhet avgöra, till vilken
domstol hans talan skall instämmas. Utan en noggrann undersökning om
belägenheten inom socknen av motpartens hemvist kan i sådant fall icke
avgöras, vid vilken domstol denne har sitt personliga forum. Ett vanligt
mantalsskrivningsbevis giver här icke tillräcklig ledning för bedömandet
av denna fråga, något som i praktiken måste anses som en stor brist.

På grund av vad jag nu anfört finner jag mig icke kunna tillstyrka en
omreglering av ifrågavarande domsagor på det sätt, som av hovrätten föreslagits.
Då emellertid en, omreglering av dessa domkretsar utan tvivel måste
anses önskvärd, har det synts mig böra undersökas, om icke lämpliga jurisdiktionsområden
skulle kunna erhållas även utan att därför anlitades delning
av bestående kommuner. Jag har därvid kommit till den uppfattningen,
att en sådan omreglering skulle kunna företagas på följande sätt.

Vad till en början angår den västra delen av länet synes mig nuvarande
Västerbottens västra domsaga pa sätt hovrätten föreslagit böra uppdelas
sålunda, att Lycksele tingslag bildar en domkrets, Lycksele domsaga, med
kansli och tingsställe i Lycksele samt Åsele tingslag och Vilhelmina tingslag
en domkrets, Åsele och Vilhelmina domsaga, med kansli och tingsställe i
Vilhelmina. Såsom beläget ungefär mitt i domsagan och vid järnväg synes
mig Vilhelmina äga företräde framför Åsele såsom kansliort och huvudtingsställe.
Med hänsyn till de stora avstånden mellan de olika delarna inom
envar av ifrågavarande båda domsagor kan det emellertid befinnas önskvärt,
att tingssammanträden i dem hållas även å annan plats än det ordi -

243

narie tingsstället. Det synes mig därför lämpligt, att båda domsagorna
erhålla bitingsställen, Lycksele domsaga i Stensele samt Åsele och Vilhelmina
domsaga i Åsele. Härigenom skulle också invånarna i nuvarande
Åsele tingslag få behålla sitt gamla tingsställe i Åsele.

Beträffande länet i övrigt, d. v. s. kustlandskapet i vidsträckt omfattning,
synes mig detta i första hand kunna uppdelas i ett nordligt och ett
sydligt område med gräns ungefär i höjd med Nysätra socken. Med hänsyn
till att denna socken har sin samfärdsel söderut mot Umeå torde den därvid
böra hänföras till det södra området. Det naturliga torde vara, att dessa
två områden var för sig uppdelas på två olika domsagor. Enligt min mening
skulle en dylik uppdelning lämpligen kunna ske på följande sätt.

Till nuvarande Västerbottens södra domsaga överföras från Umeå domsaga
Vännäs socken och Vännäs köping. Ur geografisk synpunkt erhåller
domsagan härigenom en bättre konfiguration än för närvarande. Domsagan
bör bilda ett tingslag och, då kommunikationerna till den framåtgående
köpingen Vännäs torde vara goda från alla delar av domsagan, synes denna
ort vara lämplig såsom tingsställe och kansliort för domsagan i dess utvidgade
omfattning. Förlägges tingsstället till Vännäs, komma emellertid invånarna
i den nordligaste kustsocknen, Hörnefors socken, vilka nu ha tingsställe
och även domarkansli i det närbelägna Umeå, att få avsevärt längre
väg till tingsställe och kansli. Med hänsyn härtill synes nämnda socken böra
avskiljas från den södra domsagan och i stället införlivas med Umeå dom
saga. Det synes mig slutligen kunna ifrågasättas, om icke den på angivna
sätt ombildade södra domsagan lämpligen borde benämnas Vännäs domsaga.

Sedan på sätt ovan föreslagits från nuvarande Umeå domsaga avskilts
Vännäs socken och köping, böra i stället till denna domsaga, förutom Hörnefors
socken, läggas Bygdeå och Nysätra socknar i den nuvarande mellersta
domsagan. För båda dessa socknar torde Umeå vara den huvudsakliga
utfartsorten, och vid sådant förhållande bör det också vara till fördel för
invånarna i dem att få tingsställe och kansli därstädes. Domsagan bör givetvis
liksom tidigare utgöra, ett tingslag. Med den nu ifrågasatta omfattningen
skulle domsagan, som lämpligen skulle kunna benämnas Umebygdens domsaga,
erhålla en synnerligen lämplig form.

Beträffande den norra delen av kustlandskapet torde en ny Västerbottens
mellersta domsaga kunna bildas genom sammanslagning av återstoden av
den nuvarande mellersta domsagan, d. v. s. Lövångers socken och Burträsks
tingslag, med Malå och Norsjö tingslag jämte Bureå socken av
Skellefteå tingslag. Den nybildade domsagan bör utgöra ett tingslag. Då
Malå och Norsjö tingslag redan nu har kansli i Skellefteå samt övriga delar
av den nybildade domsagan torde lia Skellefteå såsom huvudsaklig utfartsort,
synes såväl tingsställe som kansli för domsagan böra förläggas till denna

244

stad. Med hänsyn till Malå och Norsjö tingslags utsträckning i väster och
förefintligheten av ett användbart tingshus i Norsjö torde domsagan dock
böra erhålla bitingsställe i Norsjö.

Vad angår återstoden av den nuvarande norra domsagan är Skellefteå
tingslag av sådan storlek i fråga om såväl folkmängd som arbetsbörda, att
på grund därav torde vara betingat, att detta tingslag finge utgöra en domsaga
för sig. Då tingslaget redan förut har tingsställe och kansli i Skellefteå,
föranleder en sådan ombildning ingen ändring i nämnda hänseenden för
tingslagets invånare. Såsom av vad jag ovan anfört framgår, har jag emellertid
ansett Bureå socken böra avskiljas från Skellefteå tingslag och införlivas
med den nya mellersta domsagan. För invånarna i denna socken torde
detta icke vara av någon större betydelse, då de alltjämt skola få tingsställe
och kansli i Skelleftea. Men åtgärden synes mig önskvärd såväl ur
den synpunkten, att invånarantalen i de båda domsagorna genom socknens
överflyttning i någon mån utjämnas, som på grund därav, att genom
minskningen av Skellefteå domsaga införlivandet av Skellefteå stad med
domsagan underlättas, därest framdeles fråga skulle uppkomma om stadens
läggande under landsrätt.

Med den av mig nu föreslagna omregleringen skulle domsagorna komma
att omfatta nedannämnda socknar och erhålla följande invånarantal.

Lycksele domsaga.

Lycksele socken och köping.................. 13,435

Örträsks socken ............................ 1,236

Stensele socken............................. 7,104

Tärna socken............................... 2,152

Sorsele socken .............................. 6,149

30,076

Åsele och Vilhelmina domsaga.

Dorotea socken ............................ 5,921

Vilhelmina socken .......................... 11,102

Åsele socken ............................... 6,351

Fredrika socken ............................ 1,848

25,222

Vännäs domsaga.

Nordmalings socken......................... 10,175

Bjurholms socken........................... 5,360

Degerfors socken ........................... 9,812

Vännäs socken och köping.................... 7,596

32,943

TJmebygdens domsaga.

245

Umeå socken ............................... 14,711

Holmsunds socken .......................... 4,829

Sävars socken .............................. 3,636

Holmöns socken ............................ 334

Hörnefors socken ........................... 3,913

Bygdeå socken ............................. 7,049

Nysätra socken............................. 3,855

38,327

Västerbottens mellersta domsaga.

Bureå socken............................... 5,742

Lövångers socken ........................... 4,797

Burträsks socken ........................... 9,997

Malå socken ............................... 4,847

Norsjö socken .............................. 7,463

32,846

Skellefteå domsaga.

Skellefteå socken............................ 25,178

Byske socken............................... 9,680

Jörns socken ............................... 5,785

40,643

Såsom av ovanstående uppställning framgår skulle den av mig föreslagna
omregleringen giva de nya domsagorna synnerligen lämpliga invånarantal.
Jämväl arbetsbördan skulle bliva jämnare fördelad de olika domsagorna
emellan än vad för närvarande är fallet. Om den av mig nu föreslagna domsagoindelningen
gällt under fyraårsperioden 1941—1944, skulle såvitt angår
den västra domsagan antalet tvistiga civilmål i medeltal ha uppgått till 36
i Lycksele domsaga och 24 i Åsele och Vilhelmina domsaga, och strafflagsmålen
skulle i medeltal ha utgjort 91 respektive 64. I Vännäs domsaga
skulle — med beräkning att målens antal fördelat sig ungefär som den
avskilda Hörnefors sockens folkmängd till hela Nordmalings och Bjurholms
tingslags och som Vännäs sockens och köpings folkmängd till hela Umeå
domsagas — antalet tvistiga civilmål ha uppgått till 24 och antalet strafflagsmål
till 46. I Umebygdens domsaga och den nybildade mellersta domsagan
skulle, med enahanda beräkning av på vissa socknar belöpande mål,
de tvistiga civilmålen ha uppgått till respektive 25 och 21 samt strafflagsmålen
till respektive 37 och 39. Motsvarande siffror för Skellefteå domsaga
skulle varit 39 och 34. Antalet ärenden skulle i de nya domsagorna ha
utjämnats i samma grad som rättegångsmålen. I Lyckseledomsagan samt
Åsele och Vilhelmina domsaga skulle under åren 1941—1944 ärendenas antal

246

i medeltal lia uppgått till respektive 1,537 och 1,672. Antalet ärenden i
Vännäs och Umebygdens domsagor skulle i medeltal ha utgjort omkring
2,200 respektive 2,500. Den mellersta domsagan skulle i medeltal haft omkring
2,350 ärenden och Skellefteådomsagan omkring 2,850 ärenden.

Mot den av mig ifrågasatta omregleringen kan måhända invändas, att
genom densamma i vissa fall ett landsfiskalsdistrikt kommer att omfatta
socknar belägna inom olika domsagor. Detta skulle sålunda bliva fallet med
Fredrika landsfiskalsdistrikt, som omfattar socknarna Örträsk och Fredrika,
Nordmalings landsfiskalsdistrikt, som omfattar socknarna Nordmaling och
Hörnefors, Nysätra landsfiskalsdistrikt, som består av socknarna Nysätra
och Lövånger, samt Skellefteå södra landsfiskalsdistrikt, som omfattar Bureå
socken samt den söder örn Skellefte älv belägna delen av Skellefteå landskommun.
Denna omständighet synes mig emellertid knappast böra tilläggas
sådan betydelse, att den bör hindra en eljest önskvärd domsagoindelning.
Det torde för övrigt vara ogörligt att åstadkomma en tillfredsställande judiciell
indelning av Västerbottens län utan att fråga uppkommer örn någon
ändring av landsfiskalsdistrikt.

Såsom av det anförda framgår håller jag före, att en omreglering av domsagorna
i Västerbottens län kommer att giva ett ur flera synpunkter bättre
resultat, om den företages efter de av mig angivna riktlinjerna än örn hovrättens
förslag därvid följes. Såsom utlåtande i ärendet har jag därför velat
framlägga ovanberörda synpunkter till den åtgärd Eders Kungl. Majit må
finna desamma föranleda.

3. Framställning angående skyldighet för domstol m. fl. att till
kontrollstyrelsen meddela uppgift örn åläggande för den, som
dömts villkorligt, att avhålla sig från bruk av rusdrycker.

Den 20 juni 1945 avlät jag till Konungen följande framställning:

Enligt 8 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom kan, i den mån det
med hänsyn till den villkorligt dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning
eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande,
jämte det förordnande meddelas örn övervakning, åläggas
honom att under prö vo tiden avhålla sig från bruk av rusdrycker.

Vidare äger enligt 12 § domstol, om den dömde utan att därigenom göra
sig skyldig till brott åsidosätter något, som till följd av den villkorliga
domen åligger honom, meddela föreskrift i ovannämnda hänseende jämlikt
8 § och i samband därmed förordna om övervakning. Beslut om åtgärd
jämlikt 12 § kan i rättens ställe meddelas av domaren på landet och viss
lagfaren ledamot av rådhusrätt, så ock av övervakningsnämnd, där sådan
blivit tillsatt.

Under erinran om innehållet i ovannämnda lagrum har övervaknings -

247

nämnden för villkorligt dömda i Göteborg i en till mig inkommen skrivelse
anfört följande.

För att i görligaste mån förebygga överträdelse av meddelad föreskrift
örn skyldighet för den dömde att under prövotiden avhålla sig från bruk
av rusdrycker torde det få anses angeläget, att densamma komme till
vederbörande systembolags kännedom och att den dömde ej bleve i tillfälle
att, så länge förbudet varade, å egen motbok inköpa spritdrycker.
Enligt kungl, kungörelse den 17 juni 1938 (nr 408) angående skyldighet
för domstolar m. fl. att meddela uppgifter till ledning för systembolagens
verksamhet ålåge det domstol att till kontrollstyrelsen lämna uppgift örn
utslag, varigenom någon dömts för förseelser mot rusdrycksförfattningar
samt för brott, som domstolen funne vara förövat under inflytande av rusdrycker.
Någon uppgiftsskyldighet i allmänhet beträffande villkorligt
dömda, som meddelats rusdrycksförbud, vore emellertid icke stadgad vare
sig i nämnda kungörelse eller annorstädes. Föreskriften ifråga kunde visserligen
tänkas bliva bragt till vederbörande systembolags kännedom genom
övervakares försorg, men något enhetligt iakttagande av en sådan ordning
torde icke, åtminstone icke utan särskilt stadgande, kunna påräknas. Det
syntes vara önskvärt och ur alla synpunkter lämpligast, att domstol, som
meddelade förbudet, själv lämnade uppgift därom och att uppgiften liksom
i de i 1938 års kungörelse omförmälda fallen lämnades direkt till kontrollstyrelsen.
Ett stadgande av detta innehåll borde kunna infogas i nämnda
kungörelse. Uppgiftsskyldighet borde givetvis gälla jämväl för övervakningsnämnd
i fall, där förbudet meddelades av sådan nämnd. Övervakningsnämnden
i Göteborg, som under sin verksamhet haft anledning dryfta
föreliggande spörsmål, hade velat fästa J. 0:s uppmärksamhet på detsamma
för den åtgärd, som J. O. kunde finna påkallad.

Sedan jag i anledning av innehållet i övervakningsnämndens skrivelse
anmodat kontrollstyrelsen att avgiva yttrande i ärendet, har kontrollstyrelsen
i avgivet utlåtande anfört följande.

Det av övervakningsnämnden väckta spörsmålet hade sedan någon tid
varit föremål för kontrollstyrelsens uppmärksamhet. Vissa överläggningar
i ämnet hade också förts mellan ämbetsverket och fångvårdsstyrelsen. Den
tankegång, som därvid närmast följts, hade varit, att skyddskonsulenterna
skulle kunna av fångvårdsstyrelsen åläggas till kontrollstyrelsen inkomma
med här ifrågavarande uppgifter. Därigenom skulle det av övervakningsnämnden
i föreliggande framställning avsedda syftet vinnas utan lagändring.
Att någon verkställighetsåtgärd i ämnet icke kommit till stånd hade berott
på att man dessförinnan velat vinna ytterligare erfarenhet rörande behovet
och ändamålsenligheten av den sålunda ifrågasatta anordningen. Hittills
vunnen erfarenhet rörande tillämpningen av 1939 års lag örn villkorlig
dom syntes emellertid gå i den riktningen, att domstolarna i tämligen stor
omfattning meddelade föreskrift av innebörd, varom här vore fråga. Det

248

syntes vid sådant förhållande önskvärt, att åtgärder i den remitterade framställningens
syfte vidtoges. Härför talade i första hand den av övervakningsnämnden
framhållna angelägenheten, att överträdelse av meddelad
dylik föreskrift i görligaste mån förebyggdes, men också det allmännas intresse
av att systembolagen för vidtagande av därav betingade åtgärder
erhölle kännedom om de omständigheter, som för viss person föranlett domstol
att meddela föreskrift om avhållsamhet från bruk av rusdrycker. Visserligen
kunde avstängningsverkan av ett uppgiftslämnande, som här avsåges,
endast få begränsad räckvidd, då uppgiftslämnandet icke kunde
medföra, att den dömde förhindrades åtkomma rusdrycker utskänkningsvis,
genom gåva eller genom förvärv i samband med olovlig överlåtelse. Det
syntes emellertid särskilt stötande, att de med det allmännas medverkan
inrättade och under dess kontroll stående försälj ningsorganen till följd av
ett bristfälligt underrättelseförfarande skulle föranledas att vidmakthålla
eller utställa inköps tillstånd för personer, som av domstol vore ålagda att
avhålla sig från bruk av rusdrycker. Vid övervägande av lämpligaste sättet
att tillgodose sålunda föreliggande önskemål om ändring i förevarande hänseende
kunde, såsom ovan antytts, olika anordningar komma under övervägande.
För det av övervakningsnämnden framförda förslaget, att uppgiftsskyldigheten
borde åläggas domstolen, talade bland annat, att domstolen
måste anses vara den mest auktoritativa uppgiftslämnaren samt att
enligt kungörelsen den 17 juni 1938 domstolarna hade att till kontrollstyrelsen
insända i viss mån likartade uppgifter och således fått sin uppmärksamhet
inriktad på den av alkoholbrottsligheten betingade uppgiftsskyldigheten.
Kontrollstyrelsen finge fördenskull förorda, att förslag av J. O. framlades
örn sadan ändring i nyssnämnda kungörelse, varom övervakningsnämnden
i den remitterade framställningen hemställt. Särskild uppgiftsskyldighet
för det fall, då meddelad föreskrift om avhållsamhet från bruk av
rusdrycker enligt 11 § lagen örn villkorlig dom under prövotiden upphävdes,
syntes icke vara erforderlig, då det torde få ankomma på den, som
ville göra gällande att sådant upphävande skett, att styrka detta förhållande.

I 4 kap. 3 § kungl, förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning
av rusdrycker stadgas att, om det av särskild anledning kan befaras, att
inköp av rusdrycker skall lända till skada för köparen eller annan, må inköp
ej medgivas eller ock de inskränkningar i köpen stadgas vilka finnas påkallade.
Prövning huruvida dylik åtgärd bör företagas skall särskilt äga rum
i fråga om, bland andra, den som gjort sig skyldig till straffbelagd handling
och därvid varit paverkad av alkoholhaltiga drycker eller som eljest varit
överlastad av sådana drycker.

Med anledning av dessa bestämmelser har i kungörelsen den 17 juni 1938

249

angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela uppgifter till ledning
för systembolagens verksamhet föreskrivits att, då någon fälles till ansvar
för fylleri eller brott mot vissa rusdrycksförfattningar, framförande av motorfordon
under påverkan av alkoholhaltiga drycker eller annan straffbelagd
handling, som begåtts under påverkan av alkoholhaltiga drycker, skall från
domstolen inom fjorton dagar efter utslagets meddelande uppgift därom avsändas
till kontrollstyrelsen, beträffande överrätt dock endast såframt ej
uppgift bort från lägre rätt avsändas.

Därest utslag i sådant fall av överrätt upphäves, skall uppgift därom från
överrätten avsändas till kontrollstyrelsen.

En av domstol i samband med villkorlig dom meddelad föreskrift att den
dömde skall avhålla sig från bruk av rusdrycker torde utan tvivel kunna
betraktas såsom en sådan omständighet, som enligt 4 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen
bör föranleda därtill, att den dömde icke må beviljas
rätt att inköpa rusdrycker. Har den dömde redan förut inköpsrätt, bör
denna under prövotiden indragas. Även för den dömdes egen del torde en
sådan åtgärd vara till gagn, då den i viss mån underlättar möjligheten för
honom att efterleva alkoholförbudet. I likhet med övervakningsnämnden
i Göteborg och kontrollstyrelsen finner jag det därför vara önskvärt, att
domstols eller annan myndighets beslut i förevarande hänseende städse
bringas till vederbörande systembolags kännedom. På de av övervaknmgsnämnden
och kontrollstyrelsen anförda skälen synes det mig också lämpligt,
att underrättelseskyldigheten därutinnan åvilar den domstol eller myndighet,
som meddelat alkoholförbudet. Då, såsom av vad ovan anförts
framgår, i kungörelsen den 17 juni 1938 äro intagna bestämmelser om skyldighet
för domstol att i fall, då någon dömes för brott, som förövats under
påverkan av alkoholhaltiga drycker, avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen,
torde en föreskrift örn skyldighet att meddela uppgift av nu förevarande
art lämpligast böra införas i samma kungörelse.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.

Framställningen har remitterats till fångvårdsstyrelsen för avgivande av
yttrande.

4. Framställning angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den
rättssökande allmänheten.

T detta ämne avlät jag den 22 juni 1945 till Konungen följande framställning: -

250

I lagen den 22 juni 1944 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols
handläggning insända handlingar med posten m. m. stadgas, att inlaga
eller annan handling, som skall ingivas till domstol, domare, överexelcutor
eller nedre justitierevisionen, må inlämnas genom bud eller insändas med
posten i betalt brev.

Sedan ifrågavarande lag den 1 juli 1944 trätt i kraft, har alltså den,
som vid allmän underrätt varit part i rättegångsmål, ägt anföra besvär över
underrättens utslag genom insändande av sin besvärsskrift med posten i
betalt brev till vederbörande hovrätt. Enligt vad som kommit till min
kännedom har i vissa fall, sedan anförda besvär utställts till delgivning
med motparten och meddelande härom genom brevkort tillställts den klagande
parten, inträffat att denne icke vetat eller icke förstått vad han vidare
hade att iakttaga för sin talans fullföljande, med påföljd att han gått förlustig
denna.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit anhöll jag i särskilda skrivelser
den 17 mars 1945 till rikets hovrätter, att envar av dem måtte till mig inkomma
med upplysningar rörande den erfarenhet, som i nämnda hänseende
kunde hava vunnits hos hovrätten, ävensom avgiva det utlåtande, som
därav kunde föranledas.

I ett med anledning därav den 8 juni 1945 avgivet utlåtande anförde
Svea hovrätt följande: Det hade visserligen förekommit att klagande part,
som erhållit underrättelse att beslut meddelats om kommunikation av hans
besvär, underlåtit vidtaga åtgärd i anledning av underrättelsen, emedan
han icke förstått vad han vidare hade att iakttaga för fullföljande av sin
talan, med påföljd att talan förlorats. Dylika fall, vilka kunde inträffa lika
väl då parten personligen ingåve besvären som då han insände dem med
posten, vore emellertid förhållandevis få, och den undersökning som hovrätten
företagit med anledning av J. 0:s skrivelse kunde knappast anses ha
givit vid handen, att antalet sådana fall ökat efter ikraftträdandet av ovanberörda
lag. Emellertid vore det icke uteslutet, att i den mån utvägen att
insända handlingar med posten mer och mer anlitades risken för dylika
missöden ökades. Det vore därför angeläget, att åtgärder vidtoges för att
så långt det läte sig göra undanröja denna risk. I detta syfte hade hovrätten,
som redan före mottagandet av J. 0:s skrivelse haft uppmärksamheten
riktad på förhållandet, numera fastställt nya formulär till meddelanden örn
kommunikationsbeslut och beslut örn föreläggande att inkomma med felande
protokoll.

Göta hovrätt anförde i utlåtande den 14 maj 1945 följande: Hovrätten
hade kunnat konstatera, att part, som begagnat sig av den genom ifrågavarande
lag medgivna rätten att insända fullföljdsinlaga med posten, icke
förstått vad han vidare haft att iakttaga för talans fullföljande, när hovrätten
förelagt honom att inkomma med felande protokoll eller vadebevis
eller i besvärsmål utställt besvären till delgivning med motpart. Han hade

251

visserligen genom ett a.v expeditionshavanden jämlikt arbetsordningen ut
sänt meddelande erhållit underrättelse om att hovrätten meddelat sådant
beslut i målet, men då han icke haft något ombud, som tagit del av beslutet,
eller på annat sätt förskaffat sig kännedom därom och därför icke uppfyllt
vad i beslutet föreskrivits, hade hans talan jämlikt bestämmelserna i
rättegångsbalken icke kunnat upptagas till prövning. Detta vore givetvis
icke tillfredsställande. För att part skulle förstå nödvändigheten av att förskaffa
sig kännedom om innehållet i ett av hovrätten meddelat beslut örn
föreläggande att inkomma med felande protokoll m. m. eller örn delgivning
med motpart av anförda besvär hade hovrättens president jämlikt 49 § i
arbetsordningen fastställt nya formulär till de underrättelser, som expeditionshavanden
skulle tillsända parterna. Av dessa nya formulär, vilka användes
i hovrätten från och med april 1945, framginge tydligare än förut
vad hovrättens beslut innebure. Därutöver ville hovrätten framhålla, att
rätten att insända inlaga med posten ofta medförde, att den i rättegångsbalken
förutsatta skriftväxlingen mellan parterna icke komme till stånd.
Part, som icke hade något ombud vid hovrätten, förskaffade sig icke alltid
kännedom örn de inlagor, som ingivits av motpart. Uppgifter eller yrkanden,
som förekomme i dylika inlagor, bleve således ofta ej föremål för yttranden
av part, som saknade ombud vid hovrätten. Det borde därför aläggas
vederbörande tjänsteman att genom meddelande, som avsändes med
posten, underrätta part, som icke hade ombud vid hovrätten, att inlaga ingivits
av motpart. Riktigast torde vara, att skyldighet att lämna dylik
underrättelse föreskreves i ett tillägg till ovannämnda bestämmelse i hovrätternas
arbetsordningar med rätt för presidenten att meddela närmare
föreskrifter därom. Slutligen ville hovrätten framhålla önskvärdheten av att
kommissionärsinstitutionen snarast infördes vid överdomstolarna. I sitt
yttrande över det lagförslag, som läge till grund för lagen den 22 juni 1944,
hade hovrätten, som tillstyrkt förslaget, bland annat framhållit, att örn de
föreslagna ändringarna i fråga örn sättet för fullföljd i överdomstolarna genomfördes,
det syntes bliva nödvändigt att — såsom förut varit ifragasatt
— reglera kommissionärsväsendet vid dessa domstolar. Hovrätten ansage,
att införande av kommissionärsinstitutionen vid hovrätterna skulle vara till
stort gagn för den rättssökande allmänheten samt att densamma även skulle
vara till nytta för hovrätterna, enär den skulle underlätta införskaffandet
av eventuellt erforderliga uppgifter i målen. Hovrätten ville således tillstyrka,
att åtgärder vidtoges för införande av kommissionär även vid överdomstolarna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge lämnade i utlåtande den 20 april
1945 till en början en redogörelse för de under tiden från den 1 juli 1944
inkomna mål, däri klagande part förlorat sin talan. Av redogörelsen framgick
att mål, i vilka besvär insänts med posten, under nämnda tid gjorts
deserta i sex fall. Anledningen därtill hade varit i ett fall att besvären in

252

kommit för sent, i fyra fall att felande protokoll ej ingivits och i ett fall
att delgivning skett för sent och förklaring ej inkommit. Under samma tid
hade ett med posten inkommet vademål gjorts desert och detta på grund
av underlåtenhet att ingiva felande protokoll. I utlåtandet anförde hovrätten
därefter följande: Postbesvärslagen hade för denna hovrätts del icke i
någon avsevärd omfattning haft de icke önskvärda verkningar i form av
talans förlust för klagande part, som vid lagens tillkomst befarats. Hovrätten
saknade därför för sin del anledning att för närvarande föreslå någon
mera genomgripande åtgärd. Det syntes hovrätten vara tillräckligt och
lämpligt, att de meddelanden örn utfärdade kommunikationsresolutioner
och beslut örn infordrande av felande protokoll, som för närvarande tillställdes
klagande enligt visst formulär, försåges med ett tillägg av följande
innehåll: ”Underlåtenhet att uttaga och fullgöra resolutionen (beslutet) kan
medföra att Ni förlorar Eder talan.” Föreskrift därom syntes lämpligen
böra i kungl, cirkulär meddelas samtliga hovrätter och nedre justitierevisionen.

Hovrätten för Övre Norrland anförde i utlåtande den 16 april 1945 följande:
I denna hovrätt hade i två fall förekommit att — sedan besvär anförts
i skrift, som insänts med posten, och besvären utställts till delgivning
med motparten samt meddelande därom genom brevkort tillställts den klagande
parten — klaganden icke fullgjort delgivningsföreskrifterna och därför
gått förlustig sin fullföljdstalan. Orsaken till att delgivningsföreskrifterna
icke fullgjorts vore icke känd, men det kunde måhända antagas, att
orsaken varit bristande insikt om hur parten hade att förfara för att bevara
sin talan. Emellertid hade det även i många andra fall inträffat att,
sedan kommunikationsresolution eller protokollsföreläggande givits i mål
däri besvärsskriften inkommit med posten, respektive expeditioner blivit
kvarliggande i hovrätten. För att söka förekomma, att parten i dylikt fall
ginge förlustig sin talan, hade hovrätten ofta förordnat om ny kommunikation
av besvären — i ett fall, där klaganden dömts till frihetsstraff, hade,
efter telefonsamtal fran hovrätten till parten, ett tredje kommunikationsbeslut
meddelats, vilket lett till bevarande av partens talan — respektive
om nytt föreläggande. Då ej heller detta tillvägagångssätt alltid haft önskad
effekt, tillämpades enligt hovrättens bestämmande sedan februari 1945 det
förfarandet, att expeditionshavanden i hovrätten i förekommande fall till
klaganden översände — förutom den underrättelse örn givet beslut som författningsenligt
ålåge expeditionshavanden att avsända — jämväl ett särskilt
meddelande av följande lydelse:

med avseende å kommunikationsresolution:

”Enligt den kommunikationsresolution, som avses i bifogade kort, åligger
det Eder att i Kungl. Hovrättens sekreterarexpedition uttaga besvärshandlingarna
samt att därmed förfara på sätt i resolutionen närmare angles.
Ni har bland annat att tillställa Eder motpart handlingarna eller av -

253

skrift därav. Åtgärderna skola vara vidtagna inom viss tid, vid äventyr
att Ni eljest förlorat Eder talan.

Ni bör själv eller, om Ni ej är bosatt i Umeå, genom advokat eller annat
ombud här i Umeå skyndsamt i Kungl. Hovrättens sekreterarexpedition
uttaga ifrågavarande resolution, som kostar tre kronor i lösen. Förteckning
å i Umeå verksamma advokatfirmor, vilkas innehavare tillhöra Sveriges
advokatsamfund, bifogas med uppgift jämväl örn övriga i Umeå verksamma
juridiska byråer.” — vartill fogas nyss omförmälda uppgift om advokatfirmor
och juridiska byråer;

med avseende å protokollsföreläggande:

”Enligt föreläggandet åligger det Eder att senast den................

1945 till Kungl. Hovrätten inkomma med protokollen från målets eller
ärendets handläggning vid underrätten, vid äventyr att Eder talan eljest
går förlorad.

Det åligger Eder tillika att i Kungl. Hovrättens sekreterarexpedition
(i Umeå) själv eller genom ombud uttaga föreläggandet, som kostar två
kronor i lösen.”

Oaktat sålunda träffade försiktighetsmått, anförde hovrätten vidare, förekomme
det alltjämt, att expeditioner i fall av nu ifrågavarande slag bleve
kvarliggande olösta i hovrätten, och hovrätten torde väl i ett och annat
fall komma att bliva nödsakad att förklara parten ha förlorat sin talan,
där ej särskilda skäl kunde föranleda ytterligare åtgärd. Någon tillfredsställande
lösning av de uppkomna svårigheterna torde icke kunna förväntas
utan att kommissionärer anställdes hos hovrätten. Ett förslag därutinnan
hade av hovrätten i princip tillstyrkts i underdånigt remissvar den 16 december
1937. Underdånig framställning till Kungl. Maj:t i samma ämne hade
av hovrätten nyligen övervägts, men efter vunnen kännedom örn förevarande
hos J. O. anhängiga ärende syntes åtminstone tillsvidare någon sådan
åtgärd ej komma att av hovrätten vidtagas. Nämnas kunde att hovrätten
nyligen vänt sig till de i Umeå verksamma advokaterna med förfrågan,
huruvida de skulle vara villiga att gemensamt utse en person, som i avvaktan
å sakens slutliga ordnande kunde fungera såsom ett slags kommissionär
hos hovrätten. Advokaterna hade härtill lämnat det svar, att de skulle
föredraga att de mål, däri behov av kommissionär uppstode, i tur och ordning
eller efter lottning hänskötes till någon av de fyra i Umeå verksamma
advokatbyråerna. Byrån skulle förbinda sig att, sedan sådant hänskjutande
skett, tillskriva parten och därefter vidtaga de åtgärder, som kunde
föranledas av eventuella instruktioner från parten, allt utan annan kostnad
för statsverket än den vartill lagen örn fri rättegång möjligen kunde
föranleda. I den mån byrån av parten anlitades för bevakande av talan i hovrätten
skulle byrån vara berättigad att debitera parten skäligt arvode. —
Då hovrätten funnit advokaternas förslag bland annat vara svårförenligt
med bestämmelserna om parts underrättande örn besluten ifråga direkt från

254

hovrätten och lätt kunna föranleda villrådighet hos parten, torde någon
vidare åtgärd i nu antydd riktning knappast komma att av hovrätten företagas.

Såsom av de avgivna yttrandena framgår ha hovrätterna till förhindrande
därav att klagande part skall gå förlustig sin talan på grund av okunnighet
om innehållet i honom givet föreläggande — i fråga om vilket part tidigare
endast erhållit en å brevkort expedierad underrättelse att hovrätten meddelat
”kommunikationsresolution” eller ”föreläggande” i hans mål — vidtagit
vissa åtgärder. Dessa åtgärder ha i huvudsak gått ut på att göra de rörande
hovrätternas beslut expedierade underrättelserna tydligare och mera lämpade
att för parten klargöra vad beslutet innebär. För ernående av likformighet
härutinnan synas mig dock föreskrifter om vad som skall åligga
befattningshavare vid överrätterna med avseende å expedieringen av underrättelser
om kommunikationsresolutioner och andra dylika beslut böra givas
i arbetsordningarna för respektive hovrätter och nedre justitierevisionen.
Den av Göta hovrätt väckta frågan örn åläggande för tjänsteman i hovrätten
att underrätta part, som icke har ombud i hovrätten, därom att inlaga
ingivits av hans motpart synes mig i samband därmed böra upptagas till
övervägande.

I två av ovanberörda yttranden har framhållits önskvärdheten av att
kommissionärsbefattningar inrättades vid hovrätterna. Förslag härom har
tidigare framlagts i ett av särskilt tillkallade sakkunniga den 12 november
1937 avgivet betänkande med förslag till kungörelse örn kommissionärer
hos överrätter och stadsdomstolar (st. off. utr. 1937: 39). Över detta förslag
ha yttranden inhämtats från vederbörande domstolar. Av olika anledningar
har förslaget emellertid icke föranlett utfärdande av några bestämmelser
i ämnet.

Av vad som anförts i ovanberörda två yttranden torde framgå, att det
för hovrätternas del skulle vara till gagn, om kommissionärer hos dem inrättades.
Det synes mig också ställt utom tvivel, att det förefinnes ett behov
av bekvämare kommunikation mellan den rättssökande allmänheten och
överrätterna än som nu står till buds. Det torde också kunna antagas, att
detta behov i ännu högre grad kommer att accentueras, sedan den nya rättegångsbalken
trätt i kraft och muntliga rättegångar i överrätterna blivit
regel. Att den rättssökande allmänheten då berndes möjlighet att på ett
enkelt sätt få ärenden uträttade hos överdomstolarna synes ofrånkomligt.
Med hänsyn härtill skulle det enligt min mening vara önskvärt, att redan
innan nya rättegångsbalken träder i kraft kommissionärer anställas hos
överrätterna. Härigenom skulle vid angivna tid kommissionärerna vara väl
insatta i de på dem ankommande göromålen och kommissionärsverksamheten
över huvud taget ha vunnit erforderlig stadga. Även örn svårigheter

255

förefinnas i fråga om uppdragandet av gränserna för kommissionärsverksamhets
utövande i överdomstol, synes mig dock frågan om inrättande av
kommissionärer i hovrätterna och nedre justitierevisionen vara av den vikt,
att den bör underkastas förnyad omprövning.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.

5. Utlåtande rörande betänkande med förslag angående kommissionärsväsendet
vid statens förvaltningsmyndigheter m. m.

Efter remiss avgav jag den 22 september 1945 utlåtande till Konungen
över ett inom socialdepartementet av tillkallad utredningsman den 20 juli
1945 avgivet betänkande med förslag angående kommissionärsväsendet vid
statens förvaltningsmyndigheter m. m. I utlåtandet meddelade jag, att jag
icke funnit anledning till erinran mot vad i betänkandet anförts, såvitt anginge
kommissionär hos J. O.

6. Framställning angående ändring av bestämmelserna örn
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni
1918 angående villkorlig straffdom medgivits i
fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

Den 18 oktober 1945 skrev tjänstförrättande justitieombudsmannen Beckman
till Konungen följande:

Enligt kungl, kungörelse den 1 oktober 1943 har lagen den 22 juni 1939
om villkorlig dom trätt i kraft den 1 januari 1944 och hava i samband därmed
1—24 §§ samt 29 § lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom
från och med samma dag upphört att gälla.

I övergångsbestämmelserna till den nya lagen stadgas emellertid, att jämväl
efter denna lags ikraftträdande de sålunda upphävda lagrummen skola
tillämpas i fall, då villkorlig dom meddelats eller meddelas i mål, som blivit
av första domstol avdömt före ikraftträdandet.

I 11 § första stycket i 1918 års lag stadgades, att om den, som genom
villkorlig dom undfått anstånd med straff, efter domens meddelande men
före prövotidens slut begick brott, som funnes förskylla straffarbete eller
fängelse, anståndet skulle förklaras förverkat, varvid under förutsättningar,
som angåvos i 4 kap. 3 § strafflagen, gemensamt straff skulle bestämmas
för brotten. Bestämmelsen örn förverkande i dylikt fall var ovillkorlig, och
något anstånd med det nya straffet kunde icke erhållas.

256

I den nya lagen är för motsvarande fall i 13 § 1 mom. stadgat, att om den,
som erhållit villkorlig dom enligt 1 §, varder övertygad att hava begått
nytt brott under prövotiden, domstolen må förklara anståndet förverkat.
Där ej särskilda skäl till annat föranleda, skall sådan förklaring meddelas,
örn det nya brottet finnes förskylla straffarbete eller fängelse. Då anstånd
i berörda fall förklaras förverkat, skall gemensamt straff för de brott, som
äro ifråga, ådömas i enlighet med vad därom är stadgat.

Enligt ett av högsta domstolen under innevarande år meddelat utslag har
ovannämnda stadgande i övergångsbestämmelserna till 1939 års lag med
avseende å förverkandebestämmelserna givits sådan innebörd, att nya lagen
icke kan vinna tillämpning, då en före dess ikraftträdande meddelad villkorlig
dom sedermera förverkas genom nytt brott.

I berörda rättsfall, refererat i N. J. A. 1945 sid. 191 o. f., förekom i huvudsak
följande.

Genom utslag den 15 april 1943, vilket vann laga kraft, dömde Stockholms
rådhusrätt L. G. Eriksson, jämlikt angivna lagrum, för stöld, medelst
inbrott förövad stöld och andra brott till straffarbete sex månader. Med
stöd av bestämmelserna i lagen den 28 juni 1918 förordnade emellertid rådhusrätten,
att med straffet skulle anstå och på Erikssons uppförande under
en prövotid av tre år samt på omständigheter i övrigt som i sistnämnda lag
angåves skulle bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet.

Sedan Eriksson den 19 februari 1944 häktats, yrkade allmän åklagare vid
rådhusrätten ansvar å Eriksson för den 14 i samma månad förövat olovligt
tillgrepp.

I utslag den 24 februari 1944 yttrade rådhusrätten följande: Genom vad
Eriksson erkänt och övrigt i målet förekommit vore utrett, att Eriksson
natten till den 14 februari 1944 ur en bil å Oxtorget i Stockholm i samråd
med annan person stulit en radiogrammofon värd 200 kronor. Eriksson
hade den 15 april 1943 genom utslag, som vunnit laga kraft, villkorligt
ådömts straff för brott i förhållande till vilka det nu ifrågavarande brottet
utgjorde återfall. Rådhusrätten prövade förty rättvist förklara Eriksson
jämlikt 20 kap. 1 och 4 §§ strafflagen, jämförda med 3 kap. 5 § och 4 kap.
14 § samma lag, saker till i samråd med annan förövad stöld. Med stöd
av lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom förordnade rådhusrätten, att
med straffets ådömande skulle villkorligt anstå. Eriksson skulle under en
prövotid av tre år stå under övervakning samt vara underkastad förbud att
vistas i Stockholm.

Över rådhusrättens utslag anförde åklagaren besvär i Svea hovrätt under
yrkande, att Eriksson icke måtte komma i åtnjutande utav förmånen av
villkorlig dom, vilken ej torde kunna i förevarande fall lagligen medgivas.

Hovrätten yttrade i utslag den 23 november 1944 följande: Eriksson hade
efter det han genom utslaget den 15 april 1943 erhållit anstånd med det
honom då ådömda straffet begått nytt brott, som förskyllde frihetsstraff.

257

På grund därav och då bestämmelserna i lagen den 22 juni 1939 om villkorlig
dom lagligen icke kunde vinna tillämpning i målet skulle jämlikt
11 § första stycket lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom
nämnda anstånd förklaras förverkat och gemensamt straff enligt 4 kap.
3 § strafflagen ådömas Eriksson för samtliga brott. Med hänsyn till i målet
upplysta omständigheter måste för Eriksson, som vore född den 6 september
1923, ungdomsfängelse anses lämpligare än annat straff. På grund
av vad sålunda anförts prövade hovrätten med tillämpning av 1 § lagen
den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse lagligt att, med undanröjande av
såväl den i utslaget den 15 april 1943 meddelade straff bestämningen och
det i samma utslag meddelade förordnandet om villkorlig dom som det i
utslaget den 24 februari 1944 meddelade förordnandet om anstånd med
straffs ådömande, döma Eriksson att undergå ungdomsfängelse.

Efter besvär av Eriksson, som yrkade fastställelse av rådhusrättens utslag,
fann Kungl. Maj:t i utslag den 2 maj 1945 ej skäl att göra ändring i
hovrättens utslag.

Med hänsyn till högsta domstolens ställningstagande i nämnda rättsfall
torde det, såsom jag redan förut berört, icke vara möjligt att med tillämpning
av den nya lagen låta en före dess ikraftträdande villkorligt dömd person
undfå anstånd med verkställigheten eller straffet, örn han under prövotiden
begått nytt brott, som förskyller straffarbete eller fängelse.

Beträffande tillkomsten av förverkandebestämmelserna i 13 § 1 mom.
1939 års lag må erinras följande.

Till grund för den nya lagen ligger ett av särskilt tillkallade sakkunniga
den 2 november 1937 avgivet betänkande med förslag till lag om villkorlig
dom m. m. (st. off. utr. 1937: 38). Enligt detta förslag skulle såsom huvudregel
gälla att, örn den villkorligt dömde under prövotiden begick brott,
för vilket han funnes förskylla straffarbete eller fängelse, domstolen skulle
förklara anståndet förverkat och, med tillämpning av strafflagens regler örn
sammanträffande av brott, bestämma ansvaret för brotten.

I det förslag till lag örn villkorlig dom, som i proposition nr 86 förelädes
1939 års lagtima riksdag och ledde till utfärdandet av nu gällande lag,
erhöll förverkandebestämmelsen i 13 § 1 mom. första punkten följande
lydelse: ”Varder den, som erhållit villkorlig dom enligt 1 §, övertygad att
hava begått nytt brott under prövotiden, må domstolen förklara anståndet
förverkat; och skall sådan förklaring städse meddelas, örn det nya brottet
linnes förskylla straffarbete eller fängelse.”

Första lagutskottet, som avgav utlåtande över propositionen, anförde vid
ifrågavarande lagrum i utlåtande nr 35 följande.

För den händelse den villkorligt dömde övertygades att hava begått nytt
brott under prövotiden kunde, enligt 13 § 1 mom. första punkten, domstolen
förklara anståndet förverkat; och skulle sådan förklaring städse meddelas,
örn det nya brottet funnes förskylla straffarbete eller fängelse. En så ovill -

17 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 19/{6 års riksdag.

258

korlig regel om förverkande vid brott som förskyllde frihetsstraff syntes —
om än nödvändig såsom huvudregel — i undantagsfall kunna komma att
leda till mindre tilltalande resultat. Så kunde exempelvis vara fallet, örn
den villkorligt dömde under prövotiden varit underkastad strängare föreskrifter
enligt 8 § samt vid förövandet av det nya brottet så gott som hela
prövotiden gått till ända. Man syntes också böra i viss mån taga hänsyn
till i vad mån något samband mellan de olika brotten förelåge. Vore detta
ej fallet — en som fått villkorlig dom med utsatt straff för misshandelsbrott
beginge exempelvis ett par år därefter en trafikförseelse som borde
föranleda fängelsestraff — kunde det undantagsvis framstå som oskäligt
strängt mot den dömde att han skulle avtjäna straff icke blott för det nya
brottet utan även för den tidigare brottsligheten. I detta sammanhang
kunde framhållas att enligt 3 § andra stycket villkorlig dom ej vore ovillkorligen
utesluten i det fall att den tilltalade under de fem åren närmast
före brottet erhållit villkorlig dom. Utskottet föresloge med hänsyn till
det anförda att, därest den villkorligt dömde övertygades örn att under
prövotiden hava förövat nytt brott som funnes förskylla frihetsstraff, anståndet
skulle förklaras förverkat, ”där ej särskilda skäl till annat föranleda”.

I enlighet med första lagutskottets förslag erhöll ifrågavarande stadgande
därefter sin nu gällande lydelse.

Vad utskottet anfört till stöd för uppmjukningen av de föreslagna förverkandebestämmelserna
i den nya lagen synes mig även kunna andragas
till stöd för en modifiering av de bestämmelser om förverkande, som enligt
ovan omförmälda övergångsstadgande och 1918 års lag måste tillämpas, då
en enligt sistnämnda lag tidigare villkorligt dömd person under prövotiden
gör sig skyldig till nytt brott. Den omständigheten, att den tidigare villkorliga
domen meddelats med stöd av de före den 1 januari 1944 gällande
bestämmelserna, synes mig icke böra medföra, att den dömde vid ett återfall
skall komma i en sämre ställning med avseende å möjligheten att ånyo
erhålla villkorlig dom än örn den nya lagen varit att tillämpa i fråga örn det
första brottet. I en av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet
Ivar Strahl och sekreteraren i strafflagberedningen Torgny Lindberg utgiven
kommentar till lagen om villkorlig dom m. m. beröres också ifrågavarande
spörsmål, och anföres i sammanhang därmed (sid. 138) följande: ”Ett praktiskt
behov att underlåta förverkandeförklaring föreligger framför allt, örn
domstolen finner synnerliga skäl tala för att den tilltalade för det nya brottet,
som förskyller straffarbete eller fängelse, nied tillämpning av undantagsbestämmelsen
i 3 § erhåller villkorlig dom; det synes nämligen mindre tilltalande,
att sådan skall vara utesluten örn den tilltalade erhållit villkorlig
dom enligt äldre rätt men möjlig örn han erhållit villkorlig dom enligt nya
lagen (som kan avse grövre brott än den gamla) eller dömts ovillkorligt till
frihetsstraff. Det är att märka, att medan nya lagen i övrigt innehåller

259

strängare bestämmelser än den gamla beträffande behandlingen av villkorligt
dömd som missköter sig, den i fråga om förverkande intager en mildare
ståndpunkt, varför det skulle stå i överensstämmelse med grundsatsen i 5 §
strafflagens promulgationslag att just i detta avseende tillämpa nya lagen
som leder till att det nya brottet kan bli mildare bedömt än om gamla lagen
tillämpades.”

Av vad jag ovan anfört framgår, att starka skäl tala för en sådan ändring
av övergångsbestämmelserna till 1939 års lag om villkorlig dom, att den
nya lagen skall tillämpas i fall, då en före lagens ikraftträdande meddelad
villkorlig dom förverkas. För att en sådan lagändring skall kunna få avsedd
effekt torde det emellertid vara angeläget, att den genomföres så snart omständigheterna
det medgiva. Det synes därför önskvärt att, även örn andra
ändringar i lagen örn villkorlig dom kunna vara påkallade, förslag örn ändring
av övergångsbestämmelserna framlägges redan vid 1945 års höstriksdag.

I detta sammanhang vill jag emellertid även upptaga en fråga, som berör
tillämpningen av gällande lag om villkorlig dom men icke är av beskaffenhet
att påkalla någon ändring i själva lagen.

Ifrågavarande lag är givetvis tillämplig icke blott å svenska medborgare
utan även å utlänningar. Då villkorlig dom anses böra förbindas med övervakning,
torde emellertid i praxis sådan dom icke komma till användning
i fråga örn utlänning, som kan antagas bliva utvisad ur riket omedelbart
efter det dom meddelats. Särskilt gäller detta i sådana fall, då det för
den dömdes tillrättaförande måste anses påkallat att med stöd av 8 § i
lagen meddela föreskrifter örn hans arbetsanställning, vistelseort, bostad
eller användande av fritid eller därom, att den dömde skall avhålla sig från
bruk av rusdrycker, m. m. Då tillsyn över den dömde icke kan upprätthållas
utom riket, är det ganska naturligt, att domstolen i dylika fall anser
sig icke kunna låta utlänningen komma i åtnjutande av villkorlig dom,
även om förutsättningar för sådan i övrigt äro för handen. Detta synes mig
vara en olägenhet, som bör avhjälpas i den mån så kan ske.

Ett medel till ernående av större möjlighet att i fall av nu omförmälda
beskaffenhet använda villkorlig dom med övervakning och även förordnande
enligt 8 § skulle enligt min mening vara, att mellan Sverige och främmande
makter träffades överenskommelse om anordnande av övervakning av i
Sverige dömd utlänning i hans hemland eller annat land, till vilket utvisning
sker. Konventioner i nämnda hänseende synas mig lämpligen kunna
träffas åtminstone mellan Sverige och våra närmaste grannländer.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.

260

V. Inspektionsresor under år 1945.

Under mina ämbetsresor år 1945 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter inom Kalmar, Västmanlands och Västernorrlands län.
Därjämte har jag förrättat inspektion av vårdanstalten å Hall.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Beckman har verkställt inspektion
av domstolar och andra myndigheter i Gotlands län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i de
därunder förda protokollen, som jämte justitieombudsmannens diarium
och registratur komma att för granskning överlämnas till vederbörande
lagutskott.

VI. Under år 1945 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1945 diarieförda ärenden har uppgått
till 836.

Vid 1945 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste -

män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 43

Under år 1945 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........466

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 206
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 715

Av berörda 715 ärenden hava under år 1945:

1) såsom återkallade avskrivits.......................... 3

2) till annan myndighet överlämnats..................... 17

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla................263

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits........... 55

5) utan åtgärd avskrivits......... 133

6) till åtal hänvisats.................................. 6

7) föranlett annan åtgärd än åtal........................168

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t................ 2

261

och äro vid 1945 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande............................ 50

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 11

11) på prövning beroende....................... ...... 7

Summa 715

Under år 1945 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 6
ärenden beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i................................4

av annan anledning i........... .h-l ......2

Summa 6

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats örn
åtal mot:

1) e. poliskonstapel för misshandel av anhållen person (sid. 12 o. f.);

2) t. f. taxeringsintendent för kränkande uttalanden i tjänsteskrivelse
(sid. 142 o. f.);''

3) t. f. poliskommissarie för obehörigt anhållande (sid. 121 o. f.);

4) e. o. länsbokhållare för försummelse vid mottagande av handlingar
i depositionsärende;

5) borgmästare för försummelse i fråga om tillsyn av förmyndarvården;
samt

6) t. f. borgmästare för försummelse i fråga om handläggningen av
rannsakningsmål.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring av lag, i den
ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t
meddelad.

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1945 års riksdags
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden som vid

262

1945 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1945,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1945 års riksdag avlåtit till Kungl. Majit (bil. I) och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1945 och vari under år
1945 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Majits prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1946.

FOLKE RUDEWALL.

Gösta Stenlund.

263

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1946.

Till RIKSDAGEN.

Under den tid, som förflutit efter avgivandet av tryckfrihetskommitténs
senaste berättelse, har kommittén icke haft att behandla något
ärende, vilket kommittén härmed får för riksdagen anmäla.

Stockholm i januari 1946.

FOLKE RUDEWALL.

K. SCHLYTER. HENNING LEO. N. GÄRDE.

TOR ANDRAE. ERIK WELLANDER. DAVID OLLÉN.

Gösta Stenlund.

264

BILAGOR.

Bilaga T.

Tabell

över de av 1945 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	3	31	H	2	63		‘)	95	Fi	22	126	Fi	32	158	E	4
2	Ju	19	32	Fi	6	64		)	96	Fi	23	127	Fc	3	159	Jo	17
3	U	3	33	Fi	7	65		!)	97	H	8	128	H	12	160	Jo	18
4	Fö	18	34	Fi	8	66		'')	98	Fö	3	129	Ju	21	161	Jo	19
5	S	25	35	Fi	9	67	Ju	3	99	Fö	4	130	Ju	22	162		27
6	K	12	36	K	2	68	s	8	100	Fö	5	131	Fö	8	163	s	14
7	Fi	24	37	IC	3	69	Fi	16	101	Jo	12	132	K	11	164	s	15
8	E	7	38	K	4	70	H	5	102	Fi	20	133	Ju	23	165	Fi	34
9	Jo	11	39	U	2	71	Ju	4	103	Fi	21	134	Ju	24	166	Fo	4
10	H	9	40	Fö	1	72	Jo	8	104	Ju	15	135	E	2	167	Fi	35
11	Fo	7	41	Ju	2	73	Ju	5	105	s	9	136	K	14	168	Fi	36
12	Fi	25	42	s	5	74	Fi	17	106	s	10	137	K	13	169		28
13	H	10	43	s	6	75	Fi	18	107	s	11	138	K	15	170	Fi	37
U	1	44	s	7	76	K	6	108	Ju	14	139	K	16	171	Fi	38
14	S	1	45	Fi	10	77	K	5	109	Fo	2	140	K	17	172	Fi	39
15	Fi	1	46	Fi	11	78	Fi	19	110	Ju	16	141	K	18	173	Fi	40
16	Fi	2	47	Fi	12	79	Fö	2	lil	Fö	6	142	K	19	174	Fi	41
17	Jo	1	48	Fi	13	80	H	6	112	Fö	7	143	K	20	175	H	13
18	s	2	49	Fi	14	81	Ju	7	113	Ju	17	144	K	21	176	H	14
19	Fi	4	50	H	3	82	Ju	8	114	Ju	18	145	K	22	177	Jo	20
Jo	2	51	H	4	83	Ju	9	115	Jo	13	146	Jo	16	178	Jo	21
20	Jo	3	52	Jo	6	84	Ju	10	116	Jo	14	147	Ju	25	179	Fi	42
21	Fi	5	53	Jo	7	85	Ju	11	117	Jo	15	148	s	13	180	Fi	43
22	K	i	54	Fi	15	86	Ju	12	118	Fi	26	149	s	16	181		29
23	E	i	55	Ju	6	87	Ju	13	119	Fi	27	150	s	17	182	Jo	22
24	Fo	i	56	4)		88	K	7	120	Fi	28	151	Fi	33	183	Jo	23
25	Jo	4	57	4)		89	K	8	121	s	12	152	Ju	26	184		30
26	Jo	5	58	4)		90	K	9	122	Fi	29	153	E	3	185	S	18
27	s	3	59	4)		91	K	10	123	Fi	30	154	Fö	9	186	Ju	31
28	H	1	60	4)		92	H	7	124	Ju	20	155	Fö	10	187	s	19
29	Ju	1	61	4)		93	Jo	9	125	Fi	31	156	Fö	11	188	Fi	44
30	S	4	62	4)		94	Jo	10		H	11	157	Fö	12	189	Fi	45

*) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — s) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
*) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

265

190	S	20	252	H	15	313	S	43
191	S	21	253	H	16	314	S	44
192	s	22	254	Fi	61	315	Ju	44
193	s	23	255	Jo	27	316	S	45
194	Fi	46	256	Ju	34	317	s	46
195	S	24	257	Jo	28	318	s	47
196	E	5	258	Jo	29	319	s	48
197	E	6	259	Jo	30	320	Fi	70
198	Eo	5	260	Jo	31	321	Fi	71
199	Fo	6	261	Jo	32	322	Fi	72
200	Jo	24	262	Jo	33	323	Fi	73
201	E	8	263	Jo	34	324	K	41
202	Fö	13	264	Jo	35	325	K	42
203	Fi	59	265	Jo	36	326	H	20
204	Fi	69	266	Jo	37	327	S	49
205	Fö	20	267	Jo	38	328	s	50
206	Jo	25	268	Jo	39	329	s	51
207	K	25	269	Jo	40	330	s	52
208	K	26	270	Jo	41	331	s	53
209	K	27	271	Jo	42	332	Fi	74
210	K	28	272	Jo	43	333	Ju	45
211	K	29	273	Ju	35	334	Ju	46
212	K	30	274	Fi	62	335	Ju	47
213	K	23	275	S	34	336	Ju	48
214	Ju	32	276	Ju	36	337	E	16
215	Ju	33	277	H	17	338	E	17
216	S	26	278	S	35	339	E	18
217	Fö	14	279	E	13	340	Fi	75
218	Fö	15	280	Fi	63	341	Jo	44
219	Fi	47	281	Fi	64	342	S	54
220	Fi	48	282	Fi	65	343	Ju	49
221	Fi	49	283	Fi	66	344	FI	22
222	Fi	50	284	Fö	16	345	U	6
223	Fi	51	285	Fö	17		H	23
224	Fi	52	286	K	37	346	Ju	52
225	K	24	287	Fo	9		U	7
226	Fi	53	288	K	38		Fö	22
227	Fi	54	289	Fi	67		K	43
228	Fi	55	290	K	39		Fi	77
229	Fi	56	291	K	40		E	19
230	Fi	57		H	19		FI	23
231	Fi	58	292	U	5		Fo	13
232	S	29		H	18	347	Fi	78
233	S	30	293	S	36	348	Fi	81
234	s	31	294	Ju	37	349	Fi	76
	Fi	60	295	S	37		FI	21
235	E	12	296	s	38	350	Jo	45
236	S	32	297	s	39	351	E	15
237	s	33	298	s	40	352	Ju	55
238	K	31	299	E	14		Fö	26
239	S	27	300	Fo	10		S	60
240	s	28	301	Fo	11		Fi	87
241	E	9	302	Fi	68		Jo	50
242	Fo	8	303	Ju	38		FI	24
243	E	10	304	S	41	353	Fö	23
244	K	32	305	J u	39	354	E	22
245	K	33	306	Ju	40	355	K	46
246	K	34	307	Ju	41	356	Jo	46
247	K	35	308	Ju	42	357	Jo	47
248	K	36	309	Ju	43	358	Jo	48
249	E	11	310	Fo	12	359	Jo	49
250	Jo	26	311	Fö	19	360	S	55
251	u	4	312	S	42	361	s	56

Fö 21	423	Ju	62	479	S	76
Ju 50	424	s	71	480	s	79
Ju 51	425	E	26	481	E	28
Ju 53	426	Fö	29	482	Fi 109
Fi 79	427	Fö	30	483	Fi 110
Fi 80	428	Fö	38	484	E	30
Fö 24	429	Fö	31	485	E	31
Fo 14	430	II	25	486	S	80
Fo 15	431	Fi	90	487	Filll
U 8	432	S	66	488	S	81
Fi 82	433	S	67	489	Fi 112
4)	434	Fi	91	490	K	53
4)	435	Fi	92	491	Fi 113
4)	436	Ju	60	492	Fi 114
4)	437	s	68	493	S	82
4)	438	Fi	93	494	Fins
Fi 83	439	Ju	61	495	Fi 105
4)	440	K	54	496	Fi 106
4)	441	K	55	497	Fi 107
4)		H	29	498	U	10
4)	442	S	69	499	Ju	63
4)	443	K	50	500	E	32
Fi 88	444	Fi	89	501	Fo	17
4)	445	S	70	502	u	12
4)	446	Fi	94		Fo	18
4)	447	Jo	58	503	U	13
4)	448	Ju	59	504	U	14
S 62	449	s	72	505	Fi 103
Jo 57	450	Fi	101	506	Fi	104
K 44	451	S	73	507	Jo	65
K 45	452	s	74		Fo	19
Ju 54	453	s	75	508	E	34
8 57	454	Fö	32	509	S	86
E 23	455	Fö	33	510	H	30 \|
E 24	456	U	11	511	E	33 ;
E 25	457	Fö	35	512	Fi	116
S 58	458	Fi	108	513	Fi	117
E 20	459	H	27	514	Fi	118
K 47	460	Fö	36	515	Fi	119
K 48	461	Fi	95	516	Fi	122
K 49	462	Fi	96	517	K	56
S 59	463	Fi	97	518	Fö	39
E 21	464	Fi	121	519	S	87
Ju 56	465	Fi	98		E	35
Ju 57	466	Fi	99	520	H	31
Ju 58	467	Fi	100	521	Fö	40
Jo 51	468	H	28	522	S	88
Jo 52	469	S	77	523	Fö	41
Jo 53	470	E	29	524	S	83
Jo 54	471	S	78	525	Ju	64
Jo 55	472	Jo	59	526	Fö	37
Jo 56	473	Jo	60	527	Ju	65
Fi 84	474	Jo	61		8	84
Fi 85	475	Jo	62	528	S	85
Fi 86	476	Jo	ö3	529	E	36
S 61	477	Jo	64	530	Ju	66
Kö 27	478	U	9		H	32
Fö 25		Fö	34	531	Ju	67
S 63		i-i	51	532	Fi	120
S 64		Fi	102	533	E	37
S 65		E	27	534	Fo	20
Fö 28		II	26	535	s	89
K 52		Ko	16	536	s	90

3G2

363

364

365

366

367

368

369

370

371

372

373

374

375

376

377

378

379

380

381

382

383

384

385

386

387

388

389

390

391

392

393

394

395

396

397

398

399

400

401

402

403

404

405

406

407

408

409

410

411

412

413

414

415

416

417

418

419

420

421

422

266

537	K	57	550	S	92	563	Fi 126	576	H	34	589	Fi	136	601	E	42
538	Ju	68	551	K	59	564	K	63	577	Fi	131	590	Fö	47	602	E	43
539	s	91	552	Fö	43	565	Fi 127	578		)	591	Fö	48	603	Fi	138
540	Fi	123	553	Fö	44	566	Fo	21	579	Ju	73	592	Fö	49	604	Fi	139
541	H	33	554	Fö	45	567	Fi 128	580	H	35	593	Ju	75	605	S	95
542	Fi 124	555	Fö	46	568	Ju	69	581	Ju	74	594	Fö	50	606	Fi	142
543	K	58	556	K	60	569	s	93	582	Fi	132	595	Jo	69	607	S	96
544	U	15	557	K	61	570	Fi 129	583	Fi	133	596	Fi 137	608	S	97
545	Fö	42	558	K	62	571	Fi 130	584	Fi	134	597	Fi 140	609	Fi	143
546	E	38	559	r		572	Ju	71	585	E	39	598	Fi 141	610	Fi	144
547	Jo	66	560	*)		573	K	64	586	E	40	599	Ju	76	611	Jo	70
548	Jo	67	561	*)		574	Ju	70	587	E	41	600	s	94	612	Fi	145
549	Jo	68	562	Fi 125	575	Ju	72	588	Fi	135

267

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1945 drs riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

’ utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (29.)

Den 2 mars 1945 anmäld, därvid Kungl. Majit ställt de av riksdagen anvisade

anslagen till vederbörandes förfogande.

2. den 28 februari, angående verkställd omröstning över högsta domstolens och
regeringsrättens ledamöter. (41.)

Den 16 mars 1945 anmäld samt lagd till handlingarna.

3 den 10 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 21 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet. (67.)

Lag utfärdad den 16 mars 1945 (sv. f. nr 74).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn ändring i strafflagen för krigsmakten, m. m. (71.)

Lagar i ämnet utfärdade den 16 mars 1945 (sv. f. nr 69 och 70).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 88 § växellagen, m. m. (73.)

Lagar i ämnet utfärdade den 16 mars 1945 (sv. f. nr 72 och 73).

6. den 14 mars, angående val av riksdagens militieombudsman och hans ställföreträdare.
(55.)

Den 6 april 1945 anmäld samt lagd till handlingarna.

7. den 17 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud
i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsforbud. (81.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1945 (sv. f. nr 82).

268

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda
bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid
krig eller krigsfara m. m. (82.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1945 (sv. f. nr 83).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda
bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar
och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. (83.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1945 (sv. f. nr 84).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, m. m. (84.)

Lagar i ämnet utfärdade den 23 mars 1945 (sv. f. nr 85 och 86).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda
bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. (85.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1945 (sv. f. nr 88).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda
bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikeis försvar eller folkförsörjningen
m. m. (86.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1945 (sv. f. nr 89).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff
för sabotage. (87.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1945 (sv. f. nr 90).

14. den 20 mars, angående ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22
morn. 1 samt §§ 24, 26 och 31 regeringsformen. (108.)

Kungörelse angående de salunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den 6

april 1945 (sv. f. nr 108).

15. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om val av borgmästare och lagfaren rådman. (104.)

Lag utfärdad den 6 april 1945 (sv. f. nr 109).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag
(nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (110 )

Lagar i amnet utfärdade den 23 mars 1945 (sv. nr 67 och 68).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
örn stängselskyldighet för järnväg m. m. (113.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 april 1945 (sv. f. nr 119).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag
örn ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m fl (114)

Lag i ämnet utfärdad den 13 april 1945 (sv. f. nr 118)

269

19. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 194*5/46 under
andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (2.)

Den 1, den 15 och den 29 juni 1945 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av
riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.

20. den 10 april, i anledning av väckta motioner om viss ändring i § 7 riksdagsordningen
m. m. (124.)

Skrivelsen är med avseende å den av riksdagen under angiven förutsättning
antagna lagen angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 26 november
1920 (nr 796) örn val till riksdagen beroende på Kungl. Maj:ts prövning i samband
med fastställande, i grundlagsenlig ordning, av de av 1945 års riksdag såsom
vilande antagna ändringarna av § 6 mom. 5 och § 28 mom. 2 riksdagsordningen.

21. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen. (129.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 april 1945 (sv. f. nr 139).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856)
om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän. (130.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 april 1945 (sv. f. nr 140).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen. (133.)

Lag utfärdad den 20 april 1945 (sv. f. nr 128).

24. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
örn krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid. (134.)

Den 22 juni 1945 bemyndigade Kungl. Maj:! chefen för justitiedepartementet att
utse en person att verkställa ifrågavarande utredning samt sakkunniga att på
kallelse av utredningsmannen deltaga i överläggningar med honom. Sedan såväl
utredningsman som sakkunniga tillkallats, pågår utredningsarbetet.

25. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) örn
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. (147.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1945 (sv. f. nr 260), varjämte Kungl. Majit i brev
till fångvårdsstyrelsen samma dag meddelat närmare föreskrifter rörande tillämpningen
härav.

26. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263)
om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. (152.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 maj 1945 (sv. f. nr 164).

27. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
vattendomstolarna. (162.)

Den 25 maj 1945 anmäld, därvid Kungl. Majit ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

28. den 2 maj, i anledning av väckta motioner angående utredning örn ökad
offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska förhållanden.
(169.)

270

Den 21 december 194-5 bemyndigade Kungl. Majit chefen för justitiedepartementet
att tillkalla två sakkunniga att inom departementet biträda med en förberedande
undersökning i ämnet. De sakkunniga ha tillkallats.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 194-3 (nr 4-58) örn inskränkning
med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog. (181.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 maj 194-5 (sv. f. nr 181).

30. den 4- maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för
budgetåret 194-5/46 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m. (184.)

Den 15 juni 1945 anmäld, därvid Kungl. Majit ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till statskontorets och länsstyrelsernas förfogande.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (186.)

Den 18 maj 1945 anmäld, därvid Kungl. Majit delgivit fångvårdsstyrelsen riksdagens
beslut angående medgivande till överskridande av viss i avlöningsstaten för
fångvårdsstyrelsen uppförd anslagspost ävensom ställt två av riksdagen anvisade
anslag till förvärv av egendomen Sörbyn m. m. till fångvårdsstyrelsens förfogande.

32. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m. (214.)

Lagar i ämnet utfärdade den 11 maj 1945 (sv. f. nr 160—162).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser örn fartyg, som ankommit från krigförande eller
ockuperat land. (215.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 maj 1945 (sv. f. nr 152).

34. den 16 maj, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2, 3, 6 och 7 §§ stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande. (256.)

Den 25 maj 1945 anmäld och lag utfärdad (sv. f. nr 253).

35. den 19 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
örn ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen. (273.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 maj 1945 (sv. f. nr 343).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret. (276.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 maj 1945 (sv. f. nr 255).

37. den 26 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1945/46, i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde. (294.)

Den 1 juni 1945 anmäld och föreskrifter meddelade fångvårdsstyrelsen.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid kris eller krigsfara
m. m. (303.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1945 (sv. f. nr 298).

271

39. samma dag, angående ändrad lydelse av § 16 första stycket riksdagsordningen.
(305.) ,

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den

1 juni 194*5 (sv. f. nr 244).

40. samma dag, angående ändrad lydelse av § 16 andra stycket riksdagsordningen.
(306.)

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den
1 juni 1945 (sv. f. nr 244).

41. samma dag, angående ändrad lydelse av § 28 mom. 1 riksdagsordningen.

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den
1 juni 1945 (sv. f. nr 244).

42. samma dag, angående ändrad lydelse av § 3 mom. 9 och 10 tryckfrihetsförordningen.
(308.) ,

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
1 juni 1945 (sv. f. nr 244).

43. samma dag, angående ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 mom. 1
riksdagsordningen och § 1 mom. 3 tryckfrihetsförordningen samt upphävande
av § 6 tryckfrihetsförordningen. (309.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
1 juni 1945 (sv. f. nr 243).

44. den 30 maj, i anledning av väckt motion angående åläggande för dammägare
att underrätta ortsbefolkningen om förestående avtappning av vatten
ur dammar. (315.)

En promemoria med förslag till lagstiftning örn skyldighet för ägare av dammbyggnad
att lämna underrättelse om förestående avtappning av vatten, utarbetad
av särskild utredningsman, har den 4 oktober 1945 remitterats till åtskilliga myndigheter
för utlåtande, varjämte vissa sammanslutningar beretts tillfälle avgiva
yttrande däröver. Sedan infordrade utlåtanden inkommit, är ärendet föremål för
fortsatt beredning inom justitiedepartementet.

45. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i giftermålsbalken. (333.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 juni 1945 (sv. f. nr 273).

46. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om ändring i 5 kap. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(334.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1945 (sv. f. nr 464^466).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321). (335.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1945 (sv. f. nr 467).

48 samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom, m. m. (336.)

Lagar i ämnet utfärdade den 8 juni 1945 (sv. f. nr 283—285).

49. den 8 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till kun''
görelse om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).
(343.)

Kungörelse utfärdad den 15 juni 1945 (sv. f. nr 364).

272

50. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m.
(363.)

Lag örn kvinnas behörighet att innehava statstjänst eller annat allmänt uppdrag
ävensom kungörelse angående förbud mot särskiljande av statstjänster i manliga
och kvinnliga utfärdade den 15 juni 1945 (sv. f. nr 423 och 424). Skrivelsen är i
övrigt beroende på Kungl. Majis prövning i samband med fastställande, i grundlagsenlig
ordning, av de av 1945 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna
av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen.

51. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets memorial nr 20 med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen. (364.)

Lag utfärdad den 15 juni 1945 (sv. f. nr 289).

52. den 12 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till
kristillägg m. m. för budgetåret 1945/46. (346.)

Den 29 juni 1945 anmäld, därvid ifrågavarande anslag ställts till statskontorets
förfogande.

53. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av utsökningslagen
och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

54. den 13 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag), m. m. (393.)

Lagar i ämnet utfärdade den 15 juni 1945 (sv. f. nr 315 och 316).

55. den 16 juni, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—30 juni 1944.
(352.)

Vad angår riksdagens i skrivelse under punkten 1 gjorda anhållan angående omprövning
av frågan örn indrivning och redovisning av kronans vederlagsfordringar,
i vilken del skrivelsen överlämnats från finansdepartementet för handläggning, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse,
m. m. (403.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1945 (sv. f. nr 366—369). Beträffande den av
riksdagen gjorda hemställan om utredning angående ändringar i lagen örn ungdomsfängelse,
lagen om tvångsuppfostran samt lagen om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt i enlighet med riktlinjer, som angivits av första lagutskottet i dess
utlåtande nr 44, är ärendet föremål för utredning inom justitiedepartementet.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
örn ändring i 9 § utsökningslagen. (404.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1945 (sv. f. nr 370).

58. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förbättring av tomträttsförfarandet
såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och statens
markområden. (405).

Skrivelsen har den 13 september 1945 överlämnats till lagberedningen för att tagas
i beaktande vid dess arbete för en revision av jordabalken.

273

59. den 20 juni, i anledning av väckta motioner örn skyldighet för utgivare av
periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras. (448.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetaret 1944/45 m. m., i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (436.)

Den 29 juni 1945 anmäld och föreskrifter meddelade fångvårdsstyrelsen.

61. samma dag, i anledning av väckt motion örn statsbidrag till utgivande av
författningskommentarer och andra framställningar inom förvaltningsrättens
område m. m. (439.)

Sedan statskontoret avgivit infordrat utlåtande över upprättat förslag i ämnet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag föi
'' budgetåret 1945/46 till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar m. m. jämte i

ämnet väckta motioner. (423.)

Den 29 juni 1945 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande samt meddelat föreskrifter i fråga örn
dispositionen av ifrågavarande anslag.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m.
(499.)

Lagar i ämnet utfärdade den 29 juni 1945 (sv. f. nr 520 och 522).

64. den 29 juni, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn rätt
i vissa fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (525.)

Den 20 september 1945 har skrivelsen remitterats till vissa länsstyrelser för utlåtande,
varjämte vissa sammanslutningar beretts tillfälle avgiva yttrande i ämnet.
Sedan infordrade utlåtanden inkommit, är ärendet föremål för beredning inom
justitiedepartementet.

65. samma dag, i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.
(527.)

Skrivelsen har överlämnats till socialdepartementet för handläggning.

66. den 30 juni, i anledning av väckta motioner angående utredning örn
centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten m. m. (530.)

Skrivelsen har överlämnats till handelsdepartementet för handläggning.

67. samma dag, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande vid
dödande av förkommet livförsäkringsbrev. (531.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

68. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Skrivelsen har den 3 september 1945 överlämnats från finansdepartementet for
handläggning av frågorna örn de principiella ändringar i gällande dispositionsrätt
till mark, som kunna föranledas av samhällsplanering, samt de principer, som böra
ligga till grund för ersättningar till enskilda vid intrång i eller förvärv av dispositions-
eller äganderätt till mark, m. m. Ärendet är i dessa delar föremål för beredning
inom justitiedepartementet.

18 — Justitieombudsmannens ömhet »berlit telse till 1046 års riksdag.

274

69. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (568.)

Den 14 december 1945 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

70. den 5 december, angående ändrad lydelse av § 33 mom. 5, § 45 morn. 2
och § 80 riksdagsordningen. (574.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den

7 december 1945 (sv. f. nr 784).

71. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bojstadsrätt m. m. (572.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 december 1945 (sv. f. nr 797—799).

72. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (575.)

Lagar i ämnet utfärdade den 21 december 1945.

73. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillägg till lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m. (579.)

Lagar i ämnet utfärdade den 21 december 1945 (sv. f. nr 811 och 812).

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om administration av vissa bolag m. m. (581.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 december 1945.

75. den 15 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.
(593.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 december 1945 (sv. f. nr 856).

76. den 18 december, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 gjorda framställningar
om anslag till fångvården m. m. (599.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 januari 1945, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden. (13.)

Anmäld den 19 januari 1945.

2. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (39.)

Anmäld den 16 mars 1945, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under
riksstatens tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (3.)

Anmäld den 29 juni 1945. Nödiga föreskrifter meddelades dels samma dag och dels

den 19 september 1945.

275

4. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag för budgetåret 1945/46 till Utrikesdepartementet:
Avlöningar. (251.)

Anmäld den 29 juni 1945, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

5. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse. (292.)

Anmäld den 1 juni 1945, varvid Kungl. Majit beslöt att ratificera nämnda överenskommelse.

6. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till ersättning för vissa beslagtagna fartyg m. m. (345.)

Anmäld den 22 juni 1945, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kristillägg m. m. för budgetåret 1945/46. (346.)

Anmäld den 29 juni 1945, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Kina avslutat avtal rörande uppgivande av exterritoriella
rättigheter i Kina och reglering av därmed sammanhängande
spörsmål. (371.)

Anmäld den 15 juni 1945, varvid Kungl. Majit beslöt att ratificera nämnda avtal.

9. den 27 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa
befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.
(478.)

Anmäld den 29 juni 1945, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

10. den 28 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående Sveriges
anslutning till den vid luftfartskonferensen i Chicago år 1944 antagna internationella
luftfartskonventionen m. fl. överenskommelser. (498.)

Anmäld den 29 juni 1945, varvid Kungl. Majit beslöt att godkänna interimsöverenskommelsen
angående internationell civil luftfart. Den 15 november 1945 beslöt
Kungl. Maj :t att godkänna transitöverenskommelsen angående internationella luftfartslinjer
samt överenskommelsen angående internationell lufttrafik. I vad
angår konventionen rörande internationell civil luftfart är ärendet beroende på
Kungl. Majits prövning.

11. den 29 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (456.)

Anmäld den 29 juni 1945, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till statens informationsstyrelse. (502.)

Anmäld den 29 juni 1945, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till den nämnd, som avses i förslaget till lag örn återställande
av viss, från ockuperat land härrörande egendom m. m. (503.)

Anmäld den 29 juni 1945, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

276

14. samma dag, i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förskott av kostnader
för transport av vissa utländska medborgare genom Sverige. (504.)

Anmäld den 29 juni 1945, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

15. den 23 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (544.)

Anmäld den 30 november 1945, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 februari 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (40.)

Anmäld den 6 april 1945. Anmäld ånyo den 9 november 1945. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

2. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
amerikanska flygplan. (79.)

Anmäld den 16 mars 1945, varvid flygförvaltningen bemyndigades träffa avtal
örn inköp av amerikanska flygplan. Ärendet är därmed slutbehandlat.

3. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av mark för skjutbana för Livregementets husarer. (98.)

Anmäld den 13 april 1945, varvid vissa avtal örn marköverlåtelse godkändes av
Kungl. Maj:t m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa haverikostnader. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1944/45. (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 15 § värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967).

(lii-)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1945, därvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 129).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 § rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583),
m. m. (112.)

Anmäld den 14 december 1945, varvid utfärdades kungörelse angående ändring
i rekvisitionslagen (försvarsdepartementet) samt kungörelse angående ändrad
lydelse av förordningen den 17 maj 1923 (nr 116) angående skatt för hundar
(finansdepartementet). Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en överingenjörsbefattning vid försvarets fabriksverk m. m. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945.

277

9. den 24 april, i anledning av Kungl. Marits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46,
i vad propositionen avser försvarets fonder, jämte i ämnet väckta motioner.
(154.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1945.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor
örn befrielse från ersättningsskyldighet. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omskolning
av i militärtjänst skadade. (156.)

Anmäld den 25 maj 1945, varvid bl. a. bestämmelser angående omskolning m. m.
av under militärtjänstgöring skadade utfärdades. Ärendet är därmed slutbehandlat.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (157.)

Anmäld den 27 april och den 25 maj 1945 samt därmed slutbehandlad.

13. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1945/46 m. m. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

14. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.
(2i7.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

15. samma dag, i anledning av väckt motion angående löjtnanten E. A. Hjukströms
löneklassplacering. (218.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

16. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda
övergångsförmåner åt långtidsinkallad beredskapspersonal jämte i ämnet
väckt motion. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945, därvid bl. a. kungörelser utfärdades
angående övergångsförmåner till viss långtidsinkallad militär personal och angående
värnpliktslån till viss långtidsinkallad militär personal (sv. f. nr 194 och 195).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en värnpliktslånefond m. m. (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, därvid beslut angående inrättande
av en värnpliktslånefond m. m. meddelades och kungörelser utfärdades angående
lån från värnpliktslånefonden och angående värnpliktslån till vissa under militärtjänstgöring
skadade (sv. f. nr 494 och 495).

18. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (4.)

Anmäld den 2 juni och den 15 juni 1945, därvid riksdagens beslut rörande anvisande
av anslag m. m. expedierades. Ärendet är därmed slutbehandlat.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
avlöningsreglemente för personal vid krigsmakten under krigstjänstgöring
(krigsavlöningsreglemente). (311.)

278

Anmäld den 7 december 1945, varvid utfärdades avlöningsreglemente för personal
vid krigsmakten under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

20. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av civilanställning för avgående fast anställt manskap vid försvaret, jämte
i ämnet väckta motioner. (205.)

Anmäld den 15 juni 1945. Anmäld ånyo den 22 juni 1945, därvid bestämmelser
rörande civilanställningsverksamheten vid de militära förbanden utfärdades. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

21. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
inkallelse av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap m. m. (362.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945, varvid bl. a. utfärdades lag örn
inkallelse av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap m. m. (sv. f. nr 310).

22. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kristillägg m. m. för budgetåret 1945/46. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945, i vad på försvarsdepartementet
ankommer.

23. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1945/46, jämte i ämnet väckta motioner. (353.)

Anmäld den 15 juni 1945, därvid meddelades bestämmelser beträffande av riksdagen
anvisade anslag. I viss del är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Majis
prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utläggande
av vissa beställningar för försvarsändamål m. m. (368.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

25. den 15 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
angående tillgodoräknande i vissa fall av tjänsteplikt för rätt till
hemortslön m. m. (417.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945, därvid bl. a. utfärdades förordning
angående tillgodoräknande i vissa fall av tjänsteplikt för rätt till hemortslön m. m.
(sv. f. nr 309).

26. den 16 juni, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—30
juni 1944. (352.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 1 (krigssjukvården på Gotland) och 2 (tygstationen
på Gotland) överlämnats till försvarsdepartementet. I fråga om punkten
1 har den 19 september 1945 visst uppdrag lämnats försvarets civilförvaltning
och försvarets sjukvårdsförvaltning. Beträffande punkten 2 har skrivelsen remitterats
till statens organisationsnämnd för avgivande av yttrande. Svar avvaktas.

27. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521). (416.)

Anmäld den 7 december 1945, varvid utfärdades kungörelse angående ändring
i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

279

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret. (421.)

Anmäld den 22 juni samt den 13 juli och den 5 oktober 1945. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för H. B. E. Eriksson m. fl. från betalningsskyldighet. (426.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
mark för vissa oljelagringsanläggningar. (427.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tandvården
vid försvaret. (429.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, därvid bl. a. provisoriska bestämmelser
angående försvarets tandvård i fredstid meddelades.

32. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 för avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen.
(454.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, därvid bl. a. bestämmelser rörande
dispositionen av vissa avvecklingsanslag meddelades.

33. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
i bestämmelserna rörande rekreationsresor mot nedsatt avgift för viss personal
i övre Norrland. (455.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, därvid ändrade bestämmelser rörande
rätt till s. k. rekreationsresor för vissa försvarsväsendet tillhörande befattningshavare
i övre Norrland utfärdades.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa
befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner,
i vad avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (478.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

35. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde. (457.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Stockholms
luftvärnsregementes förläggning. (460.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning örn speciallagstiftning
i syfte att effektivt hjälpa personer, som skadats under militär
beredskapstjänstgöring, respektive deras anhöriga. (526.)

Anses slutbehandlad med beslut den 29 juni 1945 angående utredning rörande
provisoriska åtgärder till förbättring av de ersättningar, som utgå i anledning av
olycksfall m. m. under beredskapstjänstgöring.

38. den 30 juni, i anledning av väckt motion örn anslag till markförvärv för
utvidgning av Sundsvalls luftvärnskårs övningsområde. (428.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juli 1945.

280

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående fria resor för värnpliktiga
vid tjänstledighet eller permission. (518.)

Anmäld den 13 juli 1945. Anmäld ånyo i propositionen 1945: 354 (s. 19). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

40. samma dag, i anledning av väckt motion örn ersättning till kaptenen vid
intendenturkåren Å. K. L. Eriksson för honom i visst mål förorsakade rättegångskostnader.
(521.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juli 1945, varvid viss ersättning anvisades.

41. samma dag, i anledning av väckt motion angående fredsplanering för försvarets
arbetsplatser. (523.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juli 1945, varvid bl. a. vissa uppdrag till försvaret
tillhörande myndigheter lämnades.

42. den 24 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (545.)

Anmäld den 30 november 1945. I viss del är ärendet fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring
av viss ubåtssäkerhetsmateriel. (552.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ianspråktagande
av lägerkassemedel för nybyggnad eller större ändringsarbete. (553.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronan tillhörigt markområde i Ljungbyhed. (554.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor
örn befrielse från ersättningsskyldighet. (555.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

47. den 14 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
förmåner i samband med avvecklingen av försvarsberedskapen. (590).

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1945.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa förmåner
till värnpliktiga. (591.)

Anmäld den 21 december 1945, varvid utfärdades kungörelse angående avlöning
m. m. till värnpliktiga (kungörelse örn värnpliktsavlöning). Ärendet är
därmed slutbehandlat.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående hemvärnets
rekrytering, tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska förmåner. (592.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 december 1945.

50. den 18 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt
disposition av vissa under den förstärkta försvarsberedskapen anvisade
medel. (594.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1945.

281

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse . ,

1. den 31 januari 1945, i anledning av Kungl. Marits framställning om anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45 under femte huvudtiteln
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 februari 1945.

2. den 13 februari, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å riksstaten, För flera huvudtitlar

gemensamma frågor. (18.) ...

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, såvitt på socialdepartementets föredragning
beror.

3. den 17 februari, i anledning av väckt motion angående rätt för å ålderdomshem
intagna understödstagare som åtnjuta folkpension att själva disponera
över viss del av pensionen. (27.)

Anmäld den 2 mars 1945, därvid Kungl. Majit föreskrev, att socialyardskommitten
vid fullgörandet av sitt uppdrag hade att taga hänsyn till vad riksdagen i förevarande
skrivelse ansett böra bliva föremål för beaktande. Kommitténs berörda
uppdrag har fullgjorts genom avlämnande den 29 november 1945 av betänkande
med utredning och förslag angående lag om folkpensionering (st. off. utr. 1945: 46).
Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

5. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. m. (42.)

Lagar i ämnet utfärdade den 9 mars 1945 (sv. f. nr 77 och 78).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. (43.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 mars 1945 (sv. f. nr 79).

7. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen
om blindhetsersättning. (44.)

Kungl. Maj:t har i proposition den 20 april 1945 (nr 293) framlagt förslag till förordning
örn provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar m. m. Riksdagen hai
antagit förslaget. Författningar i ämnet ha utfärdats den 1 juni 1945 (sv. f. nr
239 och 240). (Jfr ärendet under punkten 47.)

8. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 21 september 1915 (nr 362) örn
behörighet att utöva läkarkonsten. (68.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 mars 1945 (sv. f. nr 80).

9. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån tdl
kolonisation för estlandssvenskarna. (105.)

Anmäld den 23 mars och den 29 juni 1945. Ärendet är därmed slutbehandlat.

282

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående dispositionen
av vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/40 uppförda
anslag. (106.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med begäran om
bemyndigande att utfärda bestämmelser om hyresbidrag till ovana skogsarbetare
jämte i anledning därav väckta motioner. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

12. den 10 april, i anledning av väckt motion örn viss ändring i gällande bestämmelser
örn landstingsområdes indelning i valkretsar. (121.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 april 1945 (sv. f. nr 141).

13. den 21 april, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn
förenings- och förhandlingsrätt, m. m. (148.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 april 1945 (sv. f. nr 155—159).

14. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1945.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av räntan å tertiärlån m. m. jämte i ämnet väckt motion. (164.)

Anmäld dels den 27 april 1945, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 176),
dels ock den 15 juni 1945, därvid Kungl. Majit uppdrog åt statens byggnadslånebyrå
att verkställa utredning rörande de av riksdagen i skrivelsen ifrågasatta
åtgärderna beträffande räntan på tertiärlån för andra enfamiljshus än sådana, som
uppföras eller ombyggas av kommun eller därmed jämställd företagare. Detta uppdrag
har ännu icke slutförts.

16. den 2 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 24 mars 1938
(nr 96) om understödsföreningar. (149.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 maj 1945 (sv. f. nr 190).

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt för
arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer. (150.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

18. den 4 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående gäldande
av. viss ersättning till baltiska flyktingar. (185.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. (190.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon
m. m. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

283

22- samma dag, i anledning av Xungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

23. samma dag, i anledning av Xungl. Majis proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre reservationsanslag. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

24. samma dag, i anledning av Xungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till hem för kroniskt sjuka. (195.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945. Xungörelser i ämnet utfärdade samma
dag (sv. f. nr 335 och 336).

25. den 5 maj, i anledning av Xungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Anmäld den 18 maj, den 1 och den 29 juni samt den 27 september 1945. Författningar
utfärdade förstnämnda dag (sv. f. nr 291, 292, 331 334, 354). Vad angår

under punkterna 87 och 157 begärda utredningar rörande ny plan för rikets indelning
i provinsialläkardistrikt respektive ändrade grunder för statsbidrag till
lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader har
Xungl. Majit uppdragit åt medicinalstyrelsen att inkomma med förslag. Beträffande
utredningen örn sjukvårdskostnaderna har densamma av styrelsen
fullgjorts genom ett den 21 november 1945 avgivet förslag.

26. den 9 maj, i anledning av Xungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till fria sommarresor för barn m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

27. den 12 maj, i anledning av Xungl. Majis proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring
för olycksfall i arbete. (239.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 maj 1945 (sv. f. nr 191).

28. samma dag, i anledning av väckt motion angående översyn av lagen om
medling i arbetstvister. (240.)

Ärendet är beroende på Xungl. Majis prövning.

29. den 15 maj, i anledning av Xungl. Majis proposition angående olycksfallsoch
sjukersättning av statsmedel till deltagare i viss svensk hjälpexpedition
till Tyskland. (232.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

30. samma dag, i anledning av Xungl. Majis proposition angående dispositionen
av vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45 uppförda
anslag. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

31. samma dag, i anledning av Xungl. Majis proposition angående reglering
av avlönings- och pensioneringsförhållandena för f. d. landskanslisten vid
länsstyrelsen i Västerbottens län O. M. Öhman. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

284

32. den 19 maj, angående sysselsättningsterapi på sjukvårdsanstalt^1. (236.)
Anmäld den 12 oktober 1945, därvid Kungl. Majit uppdrog åt statens sjukhusutredning
av år 1943 att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen
samt till Kungl. Majit inkomma med det förslag, som av utredningen kunde
föranledas. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

33. samma dag, angående penicillinframställning. (237.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 och 14 §§ lagen den 6 juni 1941 (nr 334) örn
tillsyn å radiologiskt arbete m. m. (275.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1945 (sv. f. nr 267).

35. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om ersättning till kommunala förtroendemän. (278.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

36. den 26 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till häradsskrivama. (293.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46,
i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare
anslag till anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Tärna distrikt.
(296.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa anslag
till riksförsäkringsanstalten. (297.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsbidrag
till psykisk bärna- och ungdomsvård. (298.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 489).

41. samma dag, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av fattigvårds-,
konkurs- och utskyldsstrecken såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt
vid kommunala val. (304.)

Författningar i ämnet utfärdade den 1 juni 1945 (sv. f. nr 246—251).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lantarbetstidslag.
(312.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 juni 1945 (sv. f. nr 265).

43. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942
(nr 652) m. m. (313.)

Lagar i ämnet utfärdade den 8 juni 1945 (sv. f. nr 270 och 271).

44. den 30 maj, i anledning av väckt motion örn viss begränsning av försäkringsinrättnings
regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete. (314.)

285

Anmäld den 8 juni 1945, därvid Kungl. Majit förordnade, att skrivelsen jämte
däri omförmälda motion och utskottsutlåtande skulle överlämnas till socialvårdskommittén
för att tagas under övervägande i samband med arbetet på revision
av lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Kommitténs arbete i denna del pågår.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare
medel för budgetåret 1944/45 för kommittéer och utredningar genom sakkunniga
under femte huvudtiteln. (316.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

46. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till livräntetillägg åt vissa livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. samt till bidrag till
fiskares försäkring, dels ock Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449)
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945, därvid förordningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 268 och 269).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
örn provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar, m. m. (318.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945, därvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 239 och 240). (Jfr ärendet under punkten 7.)

48. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner
och invalidunderstöd samt anslag till dyrtidstillägg å barnbidrag och å
ersättning åt blinda, dels ock Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag m. m. (319.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945, därvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 231—238, 241 och 242).

49. den 7 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående höjning av
medlemsbidraget till de erkända lokalsjukkassorna m. m. (327.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945, därvid kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 392 och 393).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ersättning
i visst fall i anledning av olycksfall i arbete. (328.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag till
Medicinalstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 m. m. (329.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inköp för
statens räkning av respiratorer till beredskap vid barnförlamningsepidemier
m. m. (330.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945.

286

53- samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
Poliskåren i Boden: Omkostnader för budgetåret 1945/46. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

54. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn
tjänsteplikt, m. m. (342.)

Författningar i ämnet utfärdade den 15 juni 1945 (sv. f. nr 278—282).

55. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till butikstängningslag.
(360.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 juni 1945 (sv. f. nr 422).

56. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om
genomförande av obligatorisk olycksfallsförsäkring av skolbarn. (361.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945, därvid Kungl. Majit föreskrev, att
den med skrivelsen avsedda motionen skulle överlämnas till socialvårdskommittén
för det övervägande, varom riksdagen hemställt.

57- den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om semester. (394.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 juni 1945 (sv. f. nr 420).

58. den 15 juni, i anledning av väckta motioner om avskaffande av utskyldsstrecket
såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet och behörighet till vissa
kommunala förtroendeuppdrag m. m. (398.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, såvitt på socialdepartementets föredragning
beror. Författningar i ämnet utfärdade samma dag (sv. f. nr 451—453
och 458—460).

59. samma dag, i anledning av väckta motioner örn sänkning av valbarhetsåldern
till riksdagens andra kammare samt till kommunala uppdrag. (402.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, såvitt på socialdepartementets föredragning
beror. Lagar i ämnet utfärdade samma dag (sv. f. nr 451—453 och 458).

60. den 16 juni, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—30 juni
1944. (352.)

Ärendet är, såvitt socialdepartementet angår, beroende på Kungl. Maj:ts prövning
i vad rör punkten 5 i skrivelsen.

61. den 19 juni, i anledning av Kungl. Majlis proposition med anhållan örn
riksdagens yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens
konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde antagna rekommendationerna,
såvitt angår rekommendationerna nr 67—70. (415.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

62. den 20 juni, angående planläggning av det fortsatta utredningsarbetet på
socialpolitikens och socialvårdens områden. (389.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. den 21 juni, i anledning av väckta motioner angående utredning örn statligt
stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

287

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående de av internationella
arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess tjugusjätte
sammanträde antagna rekommendationerna, i vad propositionen avser
rekommendationerna 71—73. (419.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (420.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1945/46 till skyddshemsvården, jämte i ämnet väckta
motioner. (432.)

Anmäld och slutbehandlad i anslagsfrågorna den 29 juni 1945. I anledning av den
av riksdagen under punkten l:o i skrivelsen gjorda hemställan har Kungl. Maj:t
samma dag uppdragit åt socialstyrelsen att — med beaktande av vad riksdagen
anfört i skrivelsen — verkställa utredning rörande frågan om reglering av arbetstiden
för sådana personalgrupper vid statens skyddshem, för vilka dylik reglering
icke redan genomförts, samt att till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bidrag till
driften av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m., jämte i ämnet väckta
motioner. (433.)

Anmäld den 29 juni 1945, därvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr 532 och
533). Frågan örn ändrade grunder från och med den 1 juli 1946 för statsbidrag
till driften av hithörande anstalter är jämlikt Kungl. Maj:ts den 29 juni 1945
meddelade uppdrag föremål för utredning av 1941 års lärarlönesakkunniga.

68- samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (437.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.
(442.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

70. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag), m. m. (445.)

Anmäld den 22 och den 29 juni 1945. Författningar i ämnet utfärdade förstnämnda
dag (sv. f. nr 503—510). Ärendet är slutbehandlat.

71. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (424.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till landsfiskalerna m. fl. (449.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 401).

288

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till flyktingverksamheten. (451.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till
omhändertagande av utlandssvenskar. (452.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1945/46 till socialstyrelsen. (453.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till utbildning av personal inom den halvöppna barnavården. (479.)

Anmäld den 29 juni och den 21 december 1945. Sistnämnda dag utfärdades
kungörelse angående stipendier åt elever vid statsunderstödda förskoleseminarier.
Ärendet är slutbehandlat.

77. den 29 juni, angående anordnande av hygieniska inrättningar på arbetsplatserna.
(469.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. samma dag, angående upplysningsverksamhet för kommunalmän m. m.
(47 i.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (480.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

80. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret
1945/46 till utrotning av råttor och möss. (486.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

81. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till civilförsvaret. (488.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrande
av bostadsförhållandena m. m. (493.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

83. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 5 §
lagen om barnbidrag. (524.)

Anmäld den 13 juli 1945, därvid Kungl. Majit uppdrog åt socialvårdskommittén
att skyndsamt verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt
till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

84. samma dag, i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.
(527.)

Kungl. Majit har den 31 augusti 1945 tillkallat en sakkunnig för att inom socialdepartementet
biträda med utredning rörande reformering av lösdriverilagstiftningen.
Utredningsarbetet pågår.

85. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning örn förkortning
av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord m. m.
(528.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

289

86. den 30 juni, angående arbetsstudier. (509.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

87. samma dag, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens
utbildning och befordringsmöjligheter. (519.)

Anmäld den 21 december 1945, därvid sakkunniga för frågans utredning tillkallades.

88. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag till Svenska slöjdföreningen
för anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulenter
m. m. (522.)

Kungl. Majit har den 13 juli 1945 uppdragit åt 1941 års befolkningsutredning att
taga under närmare övervägande frågan örn anordnande av utbildningskurser för
bosättningskonsulenter m. m. samt till Kungl. Majit inkomma med det förslag,
vartill utredningens övervägande kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke
fullgjorts.

89. samma dag, angående landsbygdens bostadsförhållanden. (535.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

90. samma dag, angående befolknings- och näringsförhållanden i Sverige. (536.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

91. samma dag, angående industrihem eller omskolnings- och träningsanstalter.
(539.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

92. den 24 november, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation, m. m. (550.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 december 1945, därvid författningar i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 755—767).

93. den 4 december, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (569.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1945.

94. den 18 december, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till abortförebyggande åtgärder m. m. jämte i ämnet väckt motion.
(600.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1945, därvid författningar i ämnet
utfärdades.

95. den 19 december, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen jämte i ämnet
väckta motioner. (605.)

Anmäld i viss del den 31 december 1945, då länsstyrelserna anbefalldes att vidtaga
vissa förberedande åtgärder för den beslutade omläggningen av uppbördsorganisationen.
I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

96. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller
havandeskap m. m. (607).

Lag i ämnet utfärdad den 21 december 1945 (sv. f. nr 844).

19 — Justitieombudsmannens ömhetsbcrättelse till 10/tG års riksdag.

290

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn
i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam
nordisk arbetsmarknad. (608.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (22.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 februari 1945.

2. den 27^ februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från viss ersättningsskyldighet i anledning av skada, som vållats av
f. d. anställningshavare vid vägväsendet. (36.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1945.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av visst under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående markområde. (37.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1945.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar örn
anslag för budgetåret 1945/46 i avseende å postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk jämte i ämnet väckt motion
(38.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1945.

5. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av fastigheten Gottsta 1142 i Häverö socken. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1945.

6. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning om
anslag till örn- och tillbyggnad av patent- och registreringsverkets ämbetsbyggnad.
(76.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

7. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsbidrag till byggande av enskild väg Åsebacken—Persberg—
norska gränsen. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1945/46 till förskott av kostnader
för uppgörande av byggnadsplaner. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1945/46 till luftfartslånefonden.
(90.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

291

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningen
av Södertälje kanal m. m. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

11. den 17 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1945/46 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förrådsfond m. m. (132.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1945.

12. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under
sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (6.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
investeringar i telegrafverkets fond och luftfartsfonden å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1944/45. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1945.

14. den 24 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1945.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa kapitalinvesteringar
i telegrafverkets fond för budgetåret 1945/46. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1945.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående nyanskaffning
av ånglok. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1945.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillbyggnad
till landsstatshuset i Kalmar m. m. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1945.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inköp för
telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet i Kalmar. (141.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1945.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående befrielse
för stationsmästaren F. E. Pettersson från utgivande av visst skadeståndsbelopp.
(142.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1945.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående disposition
av vissa äldre reservationsanslag. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1945.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter
i Degerfors köping. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anordnande
av lokaler för högsta domstolen och Svea hovrätt. (145.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1945.

292

23. deri 9 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tillbyggnad
av landsstatshuset i Göteborg. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor åt
vissa befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar.
(225.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

25. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
elektrifiering av statsbanenätet under budgetåret 1946/47 jämte i ämnet
väckta motioner. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
Halmstad—Nässjö järnvägar. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
aktier i Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag m. m. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införlivande
i statsbanenätet av Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar. (210.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ombyggnad
av järnvägslinjen Harmånger:—Bergsjö till normalspår. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

30. samma dag, i anledning av väckta motioner angående fortsatt utbyggnad
av statsbanan Mönsterås—Fagerhult. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning
om upphävande i viss del av förordningen den 31 oktober 1939 (nr 768)
med vissa särskilda föreskrifter rörande tillämpningen av motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561) m. m. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945, varvid en författning utfärdades

(sv. f. nr 189).

32. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående om- och
tillbyggnad av länsresidenset i Kristianstad. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad
av landsstatshuset i Falun m. m. (245.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
tomter för postverkets räkning i Västerås. (246.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inköp för
telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet i Karlskrona. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

293

36. samma dag, i anledning av väckt motion om förbättring av postförbindelserna
på landsbygden. (248.)

Anmäld den 8 juni 1945, därvid uppdrogs åt generalpoststyrelsen att taga i övervägande,
på vad sätt och i vilken omfattning ytterligare åtgärder kunde inom en
ekonomiskt rimlig kostnadsram vidtagas till förbättring av postväsendet på landsbygden,
samt att senast i samband med avgivande av driftkostnadsstat för år
1946 till Kungl. Majit inkomma med därav föranledda förslag. Sedan generalpoststyrelsen
den 23 november 1945 avgivit förslag i ämnet, har ärendet anmälts
den 31 december 1945. Härmed är ärendet slutbehandlat.

37. den 23 maj, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till
expeditionsbaracker för statens utlänningskommission. (286.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945.

38. den 26 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående annexbyggnad
till kanslihuset. (288.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

39. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anläggning av ett järnvägsspår
mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Anmäld den 1 juni 1945, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att^ efter den ytterligare
utredning i ämnet, som kunde finnas erforderlig, avgiva utlåtande i ärendet.
"Utlåtande har ännu icke inkommit.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning rörande möjligheterna
för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (291.)

Anmäld och slutbehandlad, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 1
juni 1945. Skrivelsen har den 4 juni 1945 överlämnats till handelsdepartementet
för handläggning i återstående delar.

41. den 7 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsbidrag
till anläggning av fiskhamn på Saltö i Karlskrona jämte i ämnet väckta
motioner. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående bemyndigande
för järnvägsstyrelsen att åtaga sig borgensansvar för lån till aktiebolaget
Svenska godscentraler m. fl. bolag. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945.

43. den 12 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag till
kristillägg m. m. för budgetåret 1945/46. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

44. den 13 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna m. m., jämte i
ämnet väckta motioner. (391.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inrättande
av en luftfartsstyrelse samt fastställande av stat för Iuftfartsfonden m. m.
(392.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945.

294

46- den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i
avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (355.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ämbetsbyggnad
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och luftfartsstyrelsen. (399.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
investeringar i telegrafverkets fond och luftfartsfonden för budgetåret
1945/46. (400.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av ett radiohus i Stockholm. (401.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

50. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till anordnande av provisoriska lokaler för länsstyrelsernas
folkbokföringsavdelningar. (443.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

51. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa
befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.
(478.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juli 1945.

52. den 29 juni, i anledning av väckta motioner angående upprättande av passbåtsförbindelser
mellan öarna i Öckerö socken och Hjuvik i Torslanda kommun
samt öarna i Styrsö socken och Saltholmen å Göteborgs stads område.
(422.)

Genom beslut den 27 juli 1945 har skrivelsen överlämnats till de sakkunniga för
fortsatt utredning rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer
(1945 års skärgårdsutredning).

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (490.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

54. den 30 juni, i anledning av väckta motioner örn anskaffning av två kortvågssändare.
(440.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. samma dag, i anledning av väckta motioner angående upprättande av
sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Anmäld den 27 september, därvid departementschefen bemyndigats tillkalla utredningsmän
för att inom departementet biträda med utredning rörande sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och det övriga Sverige. Utredningsarbetet
pågår.

56. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utredning angående byggande
av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Anmäld den 6 juli 1945, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt norrlandskommittén
och järnvägsstyrelsen att gemensamt verkställa den i skrivelsen avsedda utredningen
rörande ostkustbanans förlängning norrut till Umeå.

295

57. samma dag, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar.
(537.)

Genom beslut den 20 juli 1945 har skrivelsen överlämnats till 1944 års trafikutredning.

58. den 17 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande
av inrikes luftporto för vissa försändelser. (543.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

59. den 24 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (551.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa statens
järnvägar berörande markfrågor i Västerås. (556.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastighetsbyte
i Falköping. (557.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående fastigheter.
(558.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

63. den 27 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor
åt Hanna Jansson m. fl. (564.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1945.

64. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning
örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936 (nr 561). (573.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1945, varvid förordning i ämnet

utfärdades (sv. f. nr 800).

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 31 januari 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45 under sjunde huvudtiteln
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (15.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 februari 1945.

2. den 7 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet ävensom allmänna förskottsstaterna
I och II. (16.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 februari 1945.

3. den 13 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/
46 under riksstatens första huvudtitel, avseende anslagen till hov- och
slottsstaterna. (1.)

Anmäld den 16 mars och den 18 maj 1945. Ärendet är därmed slutbehandlat.

296

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å riksstaten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor. (18.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 404 och 417).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser hov- och slottsstaterna. (21.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 februari 1945.

6. den 21 februari, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1945/46 m. m. (32.)

Anmäld den 9 mars och den 1 juni 1945. Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1945.

8. den 24 februari, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000)
om allmän omsättningsskatt. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 48).

9. samma ^dag, i anledning av väckta motioner angående förhöjt dagtraktamente
åt av kommun valda ledamöter i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
och lokal taxeringsnämnd. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 49).

10. den 3 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (45.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 59).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å
motorsprit. (46.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1945, varvid författning utfärdades (sv f
nr 63).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. (47.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1945, varvid författning utfärdades fsv f
nr 58). V

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning
av pilsnerdricka. (48.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1945, varvid författning utfärdades fsv f.
nr 60).

297

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940
(nr 561) om tilläggsskatt å bensin, m. m. (49.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1945, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 61 och 62).

15. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tolfte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1945/46
till allmänna indragningsstaten. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

16. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 9 maj 1924
(nr 118) med vissa bestämmelser angående handel med brännved och annat
virke i löst mått. (69.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 57).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för
åtnjutande av tullfrihet. (74.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1945, varvid avläts brev till generaltullstyrelsen
(sv. f. nr 116).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär
utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager
i vissa städer. (75.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1945.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 107).

20. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel. (102.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1945.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
giltighet av gällande skattegruppering. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 100).

22. den 21 mars, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1945/46 å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1945.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ersättning
för vissa genom krigsförhållandena uppkommande förluster för statstjänstemän
m. fl. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1945.

24. den 5 april, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under

298

sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion. (7.)

Anmäld den 4 maj, den 22 juni och den 5 oktober 1945. Ärendet är därmed slutbehandlat.

25. den 11 april, angående regleringen för budgetåret 1945/46 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 193).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895)
angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 146).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående
utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i
riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter,
m. m. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 147).

28. samma dag, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945.

29. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (122.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945.

30. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring av gällande
bestämmelser om val av huvudmän i sparbank. (123.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av giltighetstiden för vissa tilläggstullar. (125.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945, varvid författningar utfärdades (sv f
nr 143—145).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
Filip Malmqvist i Huskvarna från skyldighet att erlägga viss stämpelavgift.
(126).

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1945.

33. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning
av dyrtidstillägg å lön och pension. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 167).

299

34. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för
kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (165.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 137).

35. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna
förfogandelagen m. fl. lagar. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 384).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). (168.)

Anmäld den 11 maj 1945, varvid beslöts remiss till lagrådet i viss del. Ånyo anmäld
den 18 maj 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 203 och 204). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv. (170.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 165).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 166).

39. samma dag, angående användande av riksbankens vinst för år 1944. (172.)
Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

40. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § kungörelsen den
30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst. (173.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av pensionsrätt

åt underläkare vid vissa sjukhus. (174.) . .

Anmäld den 31 augusti 1945 och överlämnad till 1944 års pensionsutredning för
att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt utredningen lämnade uppdraget.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
av den rätt, kronan eller allmänna arvsfonden äger till andel i viss fastighet.
(179.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (180.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

44. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
tillförordnade byråsekreteraren hos Överståthållarämbetet Nils Gustav Alm
från skyldighet att till postverket gälda visst belopp. (188.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

300

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande
av vissa statsverket genom testamente efter f. d. kaptenen J. O. L. von
Mentzer tillfallna medel m. m. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från betalningsskyldigheten för av statsverket förskjuten ersättning vid
avlösning av viss frälseränta m. m. (194.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

47. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt vissa f. d. arbetare vid vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner. (219.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945.

48. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (220.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

49. samma dag, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (221.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående årligt understöd
åt vissa förutvarande arbetare m. fl. å Hamre och Såtenäs egendomar.
(222.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa pensionsbestämmelser
för lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna.
(223.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f.

nr 472—474).

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels delaktighet
i statens pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare,
dels ock tjänsteårsberäkning i pensionshänseende för föreståndarinnan vid
akademiska sjukhuset i Uppsala Elsa Amalia Nordström. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 19 november 1943
(nr 778) om tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler. (226.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.

nr 202).

54. samma dag, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 19 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370). (227.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 7 december 1945.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersättning
för år 1945. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.

nr 200).

301

56. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i 20 § förordningen
angående stämpelavgiften. (229.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) örn
varuskatt. (230.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 201).

58. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning örn ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående
försäljning av rusdrycker. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 173).

59. den 15 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv jämte i ämnet väckta
motioner. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående reglering
av avlönings- och pensioneringsförhållandena för f. d. landskanslisten vid
länsstyrelsen i Västerbottens län O. M. Öhman. (234.)

Ärendet har den 19 juni 1945 överlämnats till socialdepartementet för handläggning.

61. den 16 maj, i anledning av Kungl. Majis framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förvärv och teckning av
aktier i samband med bildande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag.
(254.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

62. den 19 maj, i anledning av väckt motion angående dyrtids- och kristillägg
åt personer, som uppbära livränta enligt lagen angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift. (274.)

Anmäld den 26 oktober 1945. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfrihet i
vissa fall för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
tjänste- och familjepensioneringen för personal vid av staten övertagna
enskilda järnvägar jämte i ämnet väckta motioner. (281.)

Anmäld den 8, den 15 och den 22 juni 1945. Ånyo anmäld den 29 juni 1945, varvid
författning utfärdades (sv. f. nr 500). Ärendet är därmed slutbehandlat.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare. (282.)

Anmäld den 22 juni 1945. Ånyo anmäld den 29 juni 1945, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 501). Ärendet är därmed slutbehandlat.

302

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels vaktmästaren
vid Uppsala universitet A. H. Gelins pensionsförmåner, dels ock
pension åt driftledaren vid statens järnvägars biltrafikrörelse V. A. Karlssons
efterlevande. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

67. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning
i Aktiebolaget Jordbrukarbanken m. m. (289.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med
särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag.
(302.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 227).

69. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till tullverket. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945.

70. den 2 juni, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av pensionsbestämmelserna
för beställningshavare, som frivilligt överförts till arméns
och marinens övergångsstater. (320.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning om pensionsförmånerna
för innehavare av arvodesbefattningar för pensionerad personal
vid försvarsväsendet. (321.)

Statskontoret har den 27 september 1945 anbefallts att efter samråd med försvarets
civilförvaltning verkställa utredning och avgiva förslag i ämnet.

72. samma dag, i anledning av väckta motioner örn fyllnadspension åt vissa
förutvarande befattningshavare hos nedlagda Bjärred—Lund—Harlösa järnväg.
(322.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945.

73. samma dag, i anledning av väckta motioner om rätt till familjepension i
vissa fall för utom äktenskap födda barn efter befattningshavare eller
arbetare i statens tjänst. (323.)

Statskontoret har den 3 december 1945 inkommit med utredning och förslag i
ämnet.

74. den 7 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till
kontrollstyrelsen för budgetåret 1945/46. (332.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 290).

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 294—297).

76. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 september
1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m. (349.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 407—409 samt 411).

303

77. den 12 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till
kristillägg m. m. för budgetåret 1945/46. (346.)

Anmäld den 22 och den 29 juni 1945. Ärendet är därmed slutbehandlat.

78. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
förslag om anslag för budgetåret 1945/46 till oförutsedda utgifter. (347.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående lån till
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag m. m. (366.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 november 1945.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående inlösen av
Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag. (367.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj Is prövning.

81. den 13 juni, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full utsträckning
inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen örn pensionernas
oantastbarhet. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

82. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (372.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

83. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor. (378.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

84. den 15 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för år 1946
i anledning av folkräkningen den 31 december 1945. (412.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 406).

85. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade grunder för
beskattning av äkta makar m. m. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

86. samma dag, i anledning av väckt motion angående beskattningen av expropriationsersättning
i vissa fall. (414.)

Inom finansdepartementet har upprättats en den 20 november 1945 dagtecknad
promemoria i ämnet. Yttranden över promemorian hava infordrats från vissa
myndigheter.

87. den 16 juni, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—30 juni
1944. (352.)

Enligt Kungl. Majis beslut den 22 juni 1945 hava tryckta exemplar av skrivelsen
för vidare behandling i angivna delar överlämnats till justitiedepartementet (punkten
1, utdömda ersättningar på grund av brott mot ransoneringsförfattningar
m. m.), försvarsdepartementet (punkterna 2 och 3, krigssjukvården på Gotland;
tygstationen på Gotland), jordbruksdepartementet (punkten 9, G. E. Broms''
egnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet i Karl Gustavs socken; vissa iaktta -

304

gelser angående Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag) och handelsdepartementet
(punkten 10, statens provningsanstalt).

Ärendet under punkten 5 (länsstyrelsernas kostnad för bokbindning) har
anmälts den 30 november 1945 och är därmed slutbehandlat.

Ärendena under punkten 4 (föreningen Svenska blå stjärnan), punkten 6 (innehållande
av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet),
punkten 7 (stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner)
och punkten 8 (indrivning av vissa kronans fordringar) äro beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

88. den 19 juni, angående val av två ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket
och suppleanter för dem. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

89. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa beskattningen av
inkomst av skogsbruk berörande frågor, i vad motionen avser uppskov med
taxering av inkomst genom avyttring av avverkad brännved och massaved.
(444.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 483—485).

90. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående statens
kreditgivning till utlandet m. m. (431.)

Anmäld den 29 juni 1945. Ärendet är delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem
samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl. (434.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 512, 513 och 515).

92. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av allmän folkräkning. (435.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

93. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (438.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 282 angående
omorganisation av folkbokföringen. (446.)

Anmäld den 22 och den 29 juni 1945, varvid vissa föreskrifter utfärdades (sv. f.
nr 554). I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om värnskatt för budgetåret 1945/46. (461.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 430—432).

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943
(nr 493) örn begränsning i vissa fall av skatt till staten. (462.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 433 och 434).

305

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften. (463.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 436 och 437).

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (465.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 418).

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kristillägg för budgetåret 1945/46, såvitt angår anslag till kristillägg under
tolfte huvudtiteln med undantag av kristillägg till personal å indragningsstat.
(466.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och
med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl. jämte i
ämnet väckta motioner. (467.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 514).

101. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att
i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45. (450.)

Anmäld den 29 juni och den 19 oktober 1945 (prop. nr 365). Ärendet är därmed
slutbehandlat.

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa
befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.
(478.)

Anmäld den 29 juni och den 30 november 1945, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 490 , 491, 555 och 733). Ärendet är därmed slutbehandlat.

103. samma dag, i anledning av väckta motioner om undantagande från skatteplikt
av viss ersättning, som utgår på grund av tvångsvis gjord upplåtelse
av mark, tillhörande jordbruksfastighet. (505.)

Inom finansdepartementet har upprättats en den 20 november 1945 dagtecknad
promemoria i ämnet. Yttranden över promemorian hava infordrats från vissa
myndigheter.

104. samma dag, i anledning av väckt motion om uttagande av en engångsskatt
på förmögenhet. (506.)

Sedan chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts den 14 oktober
1945 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga (1945 års statsskatteberedning)
för utredning av frågan örn grunderna för den statliga beskattningen av
inkomster och förmögenheter, har skrivelsen överlämnats till de sakkunniga.

105. den 28 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till vissa
ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, 1942 års

2b ■ Justitieombudsmannen» ämbctsbcriittelse till IDAG års riksdag.

306

tjänstepensionsreglemente för arbetare samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m. (495.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f.

nr 476—480 och 486—487).

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa
ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, folkskolans
tjänste- och familjepensionsreglementen samt tjänste- och familjepensionsreglementena
för de högre kommunala skolorna, m. m. (496.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f.

nr 476, 477 och 479—482).

107. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1945/46 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (497.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

108. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1945/46. (458.)

Anmäld den 29 juni 1945. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

109. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (482.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

110. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1945/46 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (483.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

111. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till särskild ersättning för debitering av värnskatt.
(487.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

112. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden.
(489.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

113. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om avskrivning å investeringar
för tillverkning av syntetiskt gummi. (491.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

114. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1945/46 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (492.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

115. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar med förslag till
vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet,
manskapsavlöningsreglementet och folkskolans avlöningsreglemente, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner. (494.)

Anmäld den 29 juni 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 447—450 och

558). Ärendet är därmed slutbehandlat.

116. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45.
(512.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

307

117. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1945/46. (513.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

118. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1945/46. (514.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

119. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1945/46,
m. m. (515.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 443 och 444).

120. den 30 juni, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag
angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen. (532.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

121. samma dag, i anledning av väckta motioner om förbättring av vissa äldre
tjänste- och familjepensioner. (464.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

122. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utsträckning av
statens sakrevisions granskningsrätt. (516.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

123. den 14 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående uppskattning av värdet å svenska statens sparobligationer
vid förmögenhetsbeskattning. (540.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 november 1945, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 720).

124. den 17 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till propaganda för bättre deklarationsmoral jämte i ämnet väckt motion.
(542.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

125. den 24 november, angående val av fullmäktige och suppleant för riksdagens
fullmäktige i riksbanken. (562.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1945.

126. den 27 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
årligt understöd åt föreståndaren för svenska studenthemmet i Paris
Lucien Maury. (563.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1945.

127. den 28 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) örn automobilskatt, m. m. (565.)

Anmäld den 30 november och den 21 december 1945, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 735—740 samt 808—810). Ärendet är därmed slutbehandlat.

128. den 4 december, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379). (567.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 december 1945, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 748).

129. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (570.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1945.

308

130. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kreditgivningen
till utlandet m. m. (571.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majlis prövning.

131. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
skattegrupperingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (577.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 december 1945.

132. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Hemsö kommun för vissa kommunen åvilande skatterestitutioner.
(582.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

133. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition örn tullfrihet för
vissa till riket införda partier penicillin. (583.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1945.

134. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förlängt
bemyndigande att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för
vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45.
(584.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

135. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående inventering av varulager i
samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling. (588.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1945, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 777).

136. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370). (589.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1945, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 778).

137. den 18 december, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning om nöjesskatt jämte i ämnet väckta motioner. (596.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1945, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 823 och 824).

138. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare
kreditgivning till Finland. (603.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

139. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avskrivning
av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1945/46. (604.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 december 1945.

140. den 19 december, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
reglering av tjänste- och familjepensioneringen för personal vid Halmstad-Nässjö
och Nässjö-Oskarshamns järnvägar i anslutning till järnvägarnas
förstatligande. (597.)

Anmäld den 21 december 1945. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Majits
prövning.

309

141. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
viss ändring av övergångsbestämmelserna till folkskolans tjänstepensionsreglemente.
(598.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1945.

142. samma dag, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.
(606.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 december 1945.

143. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till uppbördsförordning, m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (609.)

Anmäld den 31 december 1945, varvid författningar utfärdades. Ärendet är i

viss del beroende på Kungl. Marits prövning.

144. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till uppbördsförordning m. m. i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet. (610.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majlis prövning.

145. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för heltidsanställda hemvårdarinnor inom
den sociala hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner. (612.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1945.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (23.)

Anmäld den 16 mars och den 4 maj 1945. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

2. den 14 april, i anledning av väckt motion om bidrag ur kyrkofonden till
bestridande av kostnaderna för ombyggnad av prästgården i Kvikkjokks
kapellförsamling. (135.)

Sedan i skrivelsen avsedd framställning den 9 maj 1945 inkommit från Jokkmokks

pastorat, har densamma den 28 maj 1945 remitterats till kammarkollegiet och statskontoret.
Svar har ännu icke inkommit.

3. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46,
i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(153.)

Anmäld den 25 maj och den 15 juni 1945. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ett tekniskt gymnasium i Hälsingborg. (158.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

5. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1945/46 till avlöningar vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet. (196.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

310

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

7. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 25 maj samt den 1, den 15, den 22 och den 29 juni 1945. Den 1 juni
utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 254), den 22 juni fyra kungörelser (sv. f. nr
544, 548, 549 och 551) och den 29 juni tre kungörelser (sv. f. nr 569, 571 och 572).
(Jfr ärendet under punkten 18.) Ånyo anmäld den 13 juli och den 19 oktober 1945.
Sistnämnda dag uppdrogs åt 1945 års folkskolesakkunniga att verkställa den av
riksdagen under punkten 151 begärda utredningen angående mellaninstanserna
i ärenden angående folkskoleväsendet och vad därmed står i samband.

Åter anmäld den 21 december 1945, därvid uppdrogs åt överstyrelsen för
yrkesutbildning att verkställa utredning angående den av riksdagen under punkten
222 avsedda frågan örn utbildning av yrkeslärare. I sistnämnda delar samt
beträffande punkten 97 i vad den avser av riksdagen begärd utredning och
punkten 215 är skrivelsen alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1945/46 till folk- och småskoleseminarierna, jämte i ämnet
väckta motioner. (201.)

Anmäld den 25 maj och den 1 juni 1945. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående samarbete
med Stockholms stad för uppförande och drift av en kvinnoklinik vid Sabbatsbergs
sjukhus. (241.)

Anmäld den 29 juni och den 30 november 1945. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till undervisning i folkrätt vid Stockholms högskola.
(243.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

11. samma dag, angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (249.)

Anmäld den 22 juni 1945, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 545), och
den 29 juni 1945. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

12. den 19 maj, angående det kyrkliga kollektväsendet. (235.)

Anmäld den 5 oktober 1945, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa utredning av den i riksdagens
skrivelse avsedda frågan.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur
kyrkofonden för budgetåret 1945/46 för biträde vid handläggning av
boställsärenden och vad därmed äger samband. (279.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

311

14. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag ur
kyrkofonden till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet.
(299.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

15. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående studiehjälp
åt landsbygdens ungdom m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (351.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, därvid tre kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 592—594).

16. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av nomad- och folkskolinspektörernas expeditionsförhållanden m. m., jämte
i ämnet väckta motioner. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, därvid en kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 547).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till
avlöning av landsantikvarier m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (338.)

Anmäld den 29 juni och den 7 september 1945. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1945/46 till yrkesundervisningen. (339.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, därvid två kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 570 och 571). (Jfr ärendet under punkten 7.)

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kristillägg m. m. för budgetåret 1945/46. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, såvitt på ecklesiastikdepartementets
föredragning beror.

20. den 15 juni, i anledning av väckta motioner om avskaffande av utskyldsstrecket
såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet och behörighet till vissa
kommunala förtroendeuppdrag m. m. (398.)

Anmäld den 22 juni 1945, därvid tre lagar utfärdades (sv. f. nr 454—456). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på ecklesiastikdepartementets föredragning beror.
(Jfr ärendet under punkten 21.)

21. samma dag, i anledning av väckta motioner örn sänkning av valbarhetsåldern
till riksdagens andra kammare samt till kommunala uppdrag. (402.)

Anmäld den 22 juni 1945, därvid fyra lagar utfärdades (sv. f. nr 454—457). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på ecklesiastikdepartementets föredragning beror.
(Jfr ärendet under punkten 20.)

22. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag för
budgetåret 1945/46 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning
och forskning m. m. (354.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till avlöningar vid musikaliska akademien med musikhögskolan.
(395.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(396.)

Anmäld den 29 juni och den 10 augusti 1945. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

312

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (397.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 194.5.

26. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 194.5/4.6 till läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner. (425.)

Anmäld den 29 juni och den 19 september 1945. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa
befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.
(478.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, såvitt på ecklesiastikdepartementets
föredragning beror.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (481.)

Anmäld den 29 juni 1945, därvid fyra kungörelser utfärdades (sv. f. nr 565—568).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

29. den 29 juni, angående avskaffande av den tvångsvisa anslutningen till de
tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (470.)

Anmäld den 13 juli 1945, därvid kammarrådet E. H. Schalling förordnades att
verkställa den i skrivelsen begärda utredningen.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1945/46 till universiteten och den medicinska undervisningen
(484.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
de tekniska högskolorna m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (485.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tekniska skolan i Stockholm m. m. (500.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inrättande
av ett medicinskt forskningsråd m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (511.)

Anmäld den 19 september och den 9 november 1945. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

34. den 30 juni, angående åtgärder för förbättring av läroböcker m. m. (508.)
Anmäld den 19 oktober 1945, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning i ämnet.

35. samma dag, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens
utbildning och befordringsmöjligheter. (519.)

Skrivelsen har den 4 juli 1945 överlämnats till socialdepartementet för handläggning.

313

36. samma dag, i anledning av väckt motion örn ändring i gällande kyrkolagstiftning
rörande kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst. (529.)

Kungl. Majit har den 9 juli 1945 anmodat ärkebiskopen att efter hörande av

övriga biskopar avgiva yttrande i ärendet. Svar har ännu ej inkommit.

37. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

38. den 23 november, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (546.)

Anmäld den 7 december 1945. Ärendet är i vad avser punkten 3 beroende på

Kungl. Majis prövning.

39. den 14 december, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet jämte i ämnet väckta
motioner. (585.)

Anmäld den 31 december 1945, därvid en kungörelse utfärdades.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utbyggnad
av tekniska högskolan i Stockholm m. m. (586.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående statsbidrag
till ryska institutet vid Stockholms högskola. (587.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

42. den 18 december, i anledning av Kungl. Majis proposition angående särskild
utbildning av folkskollärare. (601.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1945.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående åtgärder
för ökad utbildning av tandläkare m. m. (602.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 februari 1945, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn
rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. (17.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 februari 1945, därvid en lag i ämnet utfärdades

(sv. f. nr 28).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden. (19.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 februari 1945.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till
bestridande av vissa kostnader för utredning rörande Klingvallsåns regleringsföretag
år 1939 i Malmöhus län. (20.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1945.

314

4. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn
jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår genom propositionen
framlagt lagförslag. (25.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1945, därvid en lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 37).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa
bestämmelser om mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt angår
genom propositionen framlagt lagförslag. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1945, därvid en lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 38).

6. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning
av arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsfrågan. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1945.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa
bestämmelser örn mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt angår
anslagsfrågan. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1945.

8. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1945.

9. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
i vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m. (93.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945, därvid bland annat en författning i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 220).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande
av personalförteckning för domänverket. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

11. den 21 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i dessa ämnen väckta
motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit med undantag för framställningarna under punkterna 118, 122, 125 och
202. Beslut i fråga om punkterna 3 och 4 har meddelats i skrivelsen nr 258 redovisad
under punkt 29 här nedan, i fråga om punkterna 5, 6 och 151 i skrivelsen nr 257
redovisad under punkt 28 här nedan, i fråga örn punkterna 16 och 17 i skrivelsen nr
406 redovisad under punkt 51 här nedan, i fråga örn punkterna 49 och 50 i skrivelsen
nr 407 redovisad under punkt 52 här nedan, i fråga örn punkt 57 i skrivelsen nr
260 redovisad under punkt 31 här nedan, i fråga om punkt 67 i skrivelsen nr 268
redovisad under punkt 39 här nedan, i fråga om punkt 92 i skrivelsen nr 177
redovisad under punkt 20 här nedan, i fråga om punkterna 108—110 i skrivelsen
nr 472 redovisad under punkt 59 här nedan, i fråga örn punkterna 116 och 117 i
skrivelsen nr 272 redovisad under punkt 43 här nedan, i fråga om punkterna 118,
122 och 125 i skrivelsen nr 250 redovisad under punkt 26 här nedan, i fråga örn
punkt 152 i skrivelsen nr 411 redovisad under punkt 56 här nedan, i fråga örn punkt

315

153 i skrivelsen nr 259 redovisad under punkt 30 här nedan, i fråga om punkt
155 i skrivelsen nr 350 redovisad under punkt 45 här nedan, i fråga om punkt
157 i skrivelsen nr 52 redovisad under punkt 6 här ovan, i fråga om punkt 158 i
skrivelsen nr 269 redovisad under punkt 40 här nedan, i fråga örn punkt 202
i skrivelsen nr 357 redovisad under punkt 47 här nedan, i fråga örn punkt 208 i
skrivelsen nr 409 redovisad under punkt 54 här nedan, i fråga om punkterna 210
och 211 i skrivelsen nr 53 redovisad under punkt 7 här ovan, i fråga örn punkt 250
i skrivelsen nr 475 redovisad under punkt 62 här nedan samt i fråga örn punkt
251 i skrivelsen nr 476 redovisad under punkt 63 här nedan. I utlåtandet härutöver
behandlade punkter hava anmälts och slutbehandlats den 6, 13, 20 och 27
april, den 4, 18 och 25 maj samt den 1 och 29 juni 1945. Besluten den 27 april samt
den 4 och 25 maj innefattade bland annat utfärdande av tolv författningar (sv. f.
nr 149, 185, 221, 222, 226, 374^379 och 385).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (101.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för budgetåret
1944/45. (115.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering
i Norrland. (116.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1945.

16. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 245, angående
reglering av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet. (146.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945, därvid bland annat förordning i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 150).

17. den 21 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i
grunderna för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945, därvid en författning i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 153).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
sockernäringen i riket m. m., såvitt angår anslagsfrågor. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945.

20. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till stödjande av lin- och hampodlingen m. m. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1945.

316

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag för undersökningar rörande vissa vattenregleringsföretag. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27 juni 1930 (nr 247) om
utrotande av nötbromsen. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945, därvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 219).

24. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, såvitt angår
jordbruksärenden. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
bostadsvaneundersökning på landsbygden. (206.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

26. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta
motioner. (250.)

Anmäld den 18 och den 25 maj 1945, varmed skrivelsen slutbehandlats.

27. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till kapitalinvesteringar.
(255.)

Anmäld den 18 och den 25 maj 1945, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
den 25 maj innefattade bland annat utfärdande av en författning (sv. f. nr 351).

28. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den statsunderstödda
torrläggningsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner.

.. (257'')

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945, därvid bland annat tio författningar
utfärdades (sv. f. nr 344—353).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till lantbruksstyrelsen.
(258.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning om bidrag till täckdikningar. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning angående avsättning till stuteriväsendets
fond. (260.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för
försäljning av kronoegendom m. m. (261.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945, därvid bland annat två författningar
utfärdades (sv. f. nr 262 och 386).

317

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945, därvid en förordning i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 359).

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Bergshamra nr 1 i Solna stad. (263.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945.

35. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åtgärder i syfte att bereda
ersättning till ägare av tamdjur för skador, som förorsakats av varg och
järv. (264.)

Anmäld den 29 juni 1945, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning rörande beredande av
ersättning för skador å tamdjur, förorsakade av varg och järv. Utredningsman
tillkallades samma dag. Sedan utredningsmannen den 31 december 1945 avgivit
utredning i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning örn förekommande
älgskador å växande skog m. m. (265.)

Anmäld den 29 juni 1945, därvid uppdrogs åt domänstyrelsen och skogsstyrelsen
gemensamt att verkställa utredning och avgiva förslag rörande vilka åtgärder som
lämpligen borde vidtagas till förebyggande och minskande av älgskador på skog.
Utredningen avvaktas.

37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av fiskerinäringens
efterkrigsproblem m. m. (266.)

Anmäld den 31 juli 1945, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla högst tolv sakkunniga för att verkställa utredning rörande fiskerinäringens
efterkrigsproblem och den prisreglerande verksamheten på fiskets område.
Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningen avvaktas.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m. (267.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
veterinärinrättningen i Skara. (268.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden
jämte i ämnet väckta motioner. (269.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall för hagelskador. (270.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av kontroll å vissa plantskolealster m. m. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
jordbrukstekniskt institut m. m. (272.)

Anmäld den 1 juni och den 9 november 1945, varmed skrivelsen slutbehandlats.

318

44. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående
nationalparker. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945, därvid en lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 312).

45. den 9 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt
å vissa jordbruk, såvitt angår anslagsfråga. (350.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945.

46. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrade grunder för statsbidrag
till lindring i mindre bemedlade djurägares kostnader för djursjukvård.
(356.)

Anmäld den 15 juni 1945, därvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att verkställa
utredning i ämnet. Utredningen avvaktas.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för användningen av anslaget till Skogsvård m. m.: Ersättning åt
skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverkning m. m. (357.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945.

48. samma dag, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till föreningen
Bjärme andelsladugård m. m. (358.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt
å vissa jordbruk, såvitt angår det genom propositionen framlagda lagförslaget.
(359.)

Anmäld den 15 och den 22 juni 1945, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
den 22 juni innefattade utfärdandet av två lagar i ämnet (sv. f. nr 341 och 342).

50. den 16 juni, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—30 juni
1944. (352.)

Ärendet är i vad på jordbruksdepartementet ankommer (punkten 9, G. E. Broms’
egnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet i Karl Gustavs socken; vissa iakttagelser
rörande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag) beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

51. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till lantbrukshögskolan.
(406.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
trädgårdsundervisningen. (407.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
för skador till följd av Tämnarens översvämning m. m. (408.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

319

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. (409.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, därvid bland annat två författningar i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 387 och 388).

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss del av kronoparken Restad i Älvsborgs län m. m. (410.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i
grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. (411.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945, därvid bland annat två författningar i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 397 och 398).

57. den 20 juni, angående marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
(390.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 27 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående den framtida
organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m. (447.)

Anmäld den 29 juni 1945, därvid uppdrogs åt chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla högst tio sakkunniga att verkställa utredning rörande organisationen av
försöksverksamheten på jordbrukets område ävensom att framlägga förslag rörande,
bland annat, det sätt på vilket det av föreningen bedrivna försöksarbetet borde
infogas i den statliga försöks- och forskningsverksamheten. Sakkunniga tillkallades
samma dag. Utredningen avvaktas.

59. den 28 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(472.)

Anmäld den 29 juni och den 23 augusti 1945, varmed skrivelsen slutbehandlats.

60. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring
för frukt till Norrbotten och Västerbotten. (473.)

Anmäld den 29 juni och den 9 november 1945, varmed skrivelsen slutbehandlats.

61. samma dag, i anledning av väckta motioner om statsunderstöd till Balsgårds
växtförädlingsanstalt. (474.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till
kristillägg m. m. för budgetåret 1945/46, såvitt angår nionde huvudtiteln.
(475.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa
befattningshavare i statens tjänst m. fl., såvitt angår nionde huvudtiteln.
(476.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., såvitt angar nionde
huvudtiteln. (477.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

320

65. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga
åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (507.)

Anmäld den 31 juli 1945, därvid uppdrogs åt statens skogsforskningsinstitut,
ingenjörsvetenskapsakademien och tekniska högskolan i Stockholm att verkställa
utredning rörande den framtida avsättningen av småvirke m. m. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad i vad på jordbruksdepartementet ankommer.

66. den 23 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt angår
jordbruksärenden. (547.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Sörby invallningsföretag år 1937 i Västmanlands län.
(548.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för
kronans räkning av viss mark inom Södra Vrams socken, Malmöhus län.
(549.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 december 1945.

69. den 18 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (595.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1945, därvid två författningar i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 805 och 806).

70. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i
ämnet väckt motion. (611.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1945.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (28.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1945.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till förordning örn fortsatt
giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift. (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1945, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 43).

3. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag för budgetåret 1945/46 till säkerhetsanstalter för
sjöfarten. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1945.

321

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46,
i vad avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (51.)

Anmäld och slutbehandlad beträffande punkterna 1, 2 och 4 den 16 mars och
beträffande punkten 3 den 23 mars 1945.

5. den 10 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen den 19 maj 1939
(nr 207). (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1945, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 51).

6. den 14 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.
(80.)

Anmäld den 23 mars 1945, varvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 66). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

7. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Hökviken
i Skåne. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1945.

8. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1945.

9. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under
tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 4 maj, den 8 juni och den 5 oktober 1945. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad utom beträffande punkterna 42 och 43 samt punkten 58 i vad densamma
avser anslag till Statens isbrytarverksamhet: Anskaffande av ytterligare
ett statens isbrytarfartyg.

10. den 11 april, angående regleringen för budgetåret 1945/46 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande den 4 maj
1945.

11. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av giltighetstiden för vissa tilläggstullar. (125.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning.
(128.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1945, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 122).

13. den 4 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar. (175.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

21 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 19^6 urs riksdag.

322

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till viss maskinanskaffning för flygtekniska försöksanstalten
m. m. (176.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945.

15. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit. (252.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 216).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
disposition av bergsstatsboställena i Filipstad och Kopparberg. (253.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1945, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 215).

18. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse. (292.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

19. den 26 maj, i anledning av väckta motioner om utredning rörande möjligheterna
för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (291.)

Skrivelsen har den 1 juni 1945 på kommunikationsdepartementets föredragning
anmälts och slutbehandlats beträffande av riksdagen anvisat anslag samt därefter i
återstående del överlämnats till handelsdepartementet för vidare handläggning.
I denna del, som avser av riksdagen begärd utredning i ämnet, är ärendet alltjämt
beroende på Kungl. Majrts prövning.

20. den 7 juni, i anledning av väckta motioner om förstatligande av de svenska
gat- och kantstensindustrierna. (326.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

21. den 8 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 september
1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m. (349.)

Kungl. Majrt har den 15 juni 1945 på handelsdepartementets föredragning utfärdat
förordning om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen den 19 maj 1939
(nr 207) (sv. f. nr 410). Ärendet är därmed slutbehandlat för departementets
vidkommande.

22. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m. (344.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1945.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kristillägg m. m. för budgetåret 1945/46. (346.)

Anmäld och slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande den 29 juni
1945.

24. den 16 juni, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande

323

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—30 juni
1944. (352.)

Anmäld den 26 oktober 1945 i vad på handelsdepartementet ankommer (punkten
10, statens provningsanstalt). Nämnda dag bemyndigade Kungl. Majit chefen för
handelsdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande frågan om den statliga provningsverksamhetens organisation.
Sedan utredningsman tillkallats den 3 november 1945, har utredningsarbetet
påbörjats.

25. den 21 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga
örn hantverk och småindustri. (430.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945.

26. den 27 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa
befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.
(478.)

Anmäld och slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande den 6 juli
1945.

27. den 29 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m. (459.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juli 1945.

28. samma dag, angående ålderspension åt fiskare m. m. (468.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

29. den 30 juni, i anledning av väckta motioner angående upprättande av sjöfartsförbindelser
mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Skrivelsen har överlämnats till kommunikationsdepartementet för handläggning.

30. samma dag, angående skoindustriens organisation m. m. (510.)

Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Majit chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande sko- och
garveriindustriernas samt sko- och läderhandelns sysselsättnings- och effektivitetsproblem.
Sedan utredningsmän tillkallats samma dag, har utredningsarbetet påbörjats.

31. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning örn statens
övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö socken. (520.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

32. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning örn centralisering
och rationalisering av försäkringsverksamheten m. m. (530.)

Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Majit chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning och avgiva förslag i
frågan om en rationalisering och eventuell centralisering av försäkringsväsendet.
Sedan utredningsmän tillkallats den 31 oktober 1945, har utredningsarbetet påbörjats.

33. den 17 november, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (541.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1945.

324

34. den 8 december, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag
till lag örn vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse. (576.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1945, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 845).

35. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 (nr 19)
örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet
m. m. (580.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1945, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 859).

10. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (24.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1945.

2. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293).
(109.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1945, varvid lag i ämnet utfärdades

(sv. f. nr. 171).

3. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet.
(127.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1945, varvid lag i ämnet utfärdades

(sv. f. nr 123).

4. den 25 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till ett mellan Storbritannien, Amerikas
Förenta Stater m. fl. länder träffat, den 5 augusti 1944 i London undertecknat
internationellt avtal rörande principerna för fortsättandet av den
samfällda kontrollen över handelssjöfarten, dels ock med anledning av
nämnda proposition väckta motioner. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1945.

5. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (198.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
vissa omkostnader för Svenska gengasaktiebolagets verksamhet. (199.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1945.

7. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter förbudgetåret 1945/46 under
elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

325

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 194*5/46 till förlagskapital för
inköp av förnödenheter m. m. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945.

9. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgifter.
(287.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1945, varvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 256 och 257).

10. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa
utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. (300.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 276).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering
av förbrukningen av elektrisk kraft och gas. (301.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 277).

12. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till bidrag till kristidsnämndemas verksamhet. (310.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1945.

13. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kristillägg m. m. för budgetåret 1945/46. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1945, i vad på folkhushallningsdepartementets
föredragning ankommer.

14. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1945/46 till inköp av tackjärn. (369.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (370.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1945.

16. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa
befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.
(478.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juli 1945, i vad på folkhushållningsdepartementets
föredragning ankommer.

17. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (501.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juli 1945.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
för budgetåret 1945/46 till statens informationsstyrelse. (502.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 september 1945, såvitt på folkhushållningsdepartementets
föredragning beror.

326

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga
åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (507.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juli 1945, såvitt på folkhushållningsdepartementets
föredragning beror.

20. den 30 juni, angående handeln med brännoljor m. m. (534.)

Anmäld den 31 augusti 1945, därvid Kungl. Majit bemyndigade statsrådet Ericsson
att tillkalla fem utredningsmän för att, i enlighet med angivna riktlinjer, utreda
och avgiva förslag rörande statlig kontroll av importen av och handeln med
bränn- och smörjoljor. Med stöd av nämnda bemyndigande hava utredningsmän
tillkallats. I vad skrivelsen avser utredning på vad sätt handeln med kol och
köks bör framdeles organiseras, är densamma beroende på Kungl. Majits prövning.

21. den 4 december, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckt motion. (566.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1945.

327

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1945 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Majis prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta sifiertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse .

20. den 10 april 1945, i anledning av väckta motioner om viss ändring i § 7
riksdagsordningen m. m. (124.)

24. den 14 april, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan örn krigsdomstolamas avskaffande i fredstid. (134.)

28. den 2 maj, i anledning av väckta motioner angående utredning om ökad
offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska förhållanden.
(169.)

44. den 30 maj, i anledning av väckt motion angående åläggande för dammägare
att underrätta ortsbefolkningen örn förestående avtappning av vatten
ur dammar. (315.)

50. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m.
(363.)

53. den 12 juni, i anledning av väckta motioner angående revision av utsökningslagen
och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

55. den 16 juni, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943
—30 juni 1944. (352.)

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn
ungdomsfängelse, m. m. (403.)

58. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förbättring avi tomträttsförfarandet
såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och statens
markområden. (405.)

59. den 20 juni, i anledning av väckta motioner örn skyldighet för utgivare
av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras. (448.)

328

61. den 21 juni, i anledning av väckt motion om statsbidrag till utgivande
av författningskommentarer och andra framställningar inom förvaltningsrättens
område m. m. (439.)

64. den 29 juni, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om rätt
i vissa fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (525.)

67. den 30 juni, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande
vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev. (531.)

68. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

2. Utrikesdepartementet,

Riksdagens skrivelse

10. den 28 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till den vid luftfartskonferensen i Chicago år 1944
antagna internationella luftfartskonventionen m. fl. överenskommelser.
(498.)

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

23. den 13 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1945/46, jämte i ämnet väckta motioner. (353.)

42. den 24 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (545.)

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

3. den 17 februari 1945, i anledning av väckt motion angående rätt för å
ålderdomshem intagna understödstagare som åtnjuta folkpension att
själva disponera över viss del av pensionen. (27.)

15. den 25 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående nedsättning
av räntan å tertiärlån m. m. jämte i ämnet väckt motion. (164.)

17. den 2 maj, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt för
arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer. (150.)

25. den 5 maj, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46
under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

329

28. den 12 maj, i anledning av väckt motion angående översyn av lagen om
medling i arbetstvister. (240.)

32. den 19 maj, angående sysselsättningsterapi på sjukvårdsanstalter. (236.)

33. samma dag, angående penicillinframställning. (237.)

35. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om ersättning till kommunala förtroendemän. (278.)

44. den 30 maj, i anledning av väckt motion om viss begränsning av försäkringsinrättnings
regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete. (314.)

62. den 20 juni, angående planläggning av det fortsatta utredningsarbetet
på socialpolitikens och socialvårdens områden. (389.)

63. den 21 juni, i anledning av väckta motioner angående utredning om statligt
stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1945/46 till skyddshemsvården, jämte i ämnet väckta
motioner. (432.)

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (433.)

77. den 29 juni, angående anordnande av hygieniska inrättningar på arbetsplatserna.
(469.)

78. samma dag, angående upplysningsverksamhet för kommunalmän m. m.
(471.)

83. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 5 §
lagen örn barnbidrag. (524.)

84. samma dag, i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.
(527.)

85. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning
av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord
m. m. (528.)

86. den 30 juni, angående arbetsstudier. (509.)

87. samma dag, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens
utbildning och befordringsmöjligheter. (519.)

88. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till Svenska slöjdföreningen
för anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulenter
m. m. (522.)

89. samma dag, angående landsbygdens bostadsförhållanden. (535.)

90. samma dag, angående befolknings- och näringsförhållanden i Sverige.
(536.)

330

91. samma dag, angående industrihem eller omskolnings- och träningsanstalter.
(539.)

95. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen jämte i ämnet
väckta motioner. (605.)

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn
i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge om åvägabringande av en gemensam
nordisk arbetsmarknad. (608.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

39. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner örn anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

52. den 29 juni, i anledning av väckta motioner angående upprättande av
passbåtsförbindelser mellan öarna i Öckerö socken och Hjuvik i Torslanda
kommun samt öarna i Styrsö socken och Saltholmen å Göteborgs stads
område. (422.)

54. den 30 juni, i anledning av väckta motioner örn anskaffning av två kortvågssändare.
(440.)

55. samma dag, i anledning av väckta motioner angående upprättande av sjöfartsförbindelser
mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

56. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående byggande
av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

57. samma dag, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar.
(537.)

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

30. den 11 april 1945, i anledning av väckta motioner angående ändring av
gällande bestämmelser om val av huvudmän i sparbank. (123.)

41. den 2 maj, i anledning av väckta motioner om beredande av pensionsrätt
åt underläkare vid vissa sjukhus. (174.)

56. den 9 maj, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 20 § förordningen
angående stämpelavgiften. (229.)

62. den 19 maj, i anledning av väckt motion angående dyrtids- och kristilllägg
åt personer, som uppbära livränta enligt lagen angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift. (274.)

70. den 2 juni, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av pensionsbestämmelserna
för beställningshavare, som frivilligt överförts till arméns
och marinens övergångsstater. (320.)

331

71. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning örn pensionsförmånerna
för innehavare av arvodesbefattningar för pensionerad
personal vid försvarsväsendet. (321.)

73. samma dag, i anledning av väckta motioner örn rätt till familjepensioner
i vissa fall för utom äktenskap födda barn efter befattningshavare eller
arbetare i statens tjänst. (323.)

80. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag. (367.)

81. den 13 juni, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full utsträckning
inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas
oantastbarhet. (348.)

85. den 15 juni, i anledning av väckta motioner angående ändrade grunder
för beskattning av äkta makar m. m. (413.)

86. samma dag, i anledning av väckt motion angående beskattningen av expropriationsersättning
i vissa fall. (414.)

90. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående statens
kreditgivning till utlandet m. m. (431.)

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 282 angående
omorganisation av folkbokföringen. (446.)

103. den 27 juni, i anledning av väckta motioner om undantagande från skatteplikt
av viss ersättning, som utgår på grund av tvångsvis gjord upplåtelse
av mark, tillhörande jordbruksfastighet. (505.)

104. samma dag, i anledning av väckt motion örn uttagande av en engångsskatt
på förmögenhet. (506.)

108. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1945/46. (458.)

120. den 30 juni, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen. (532.)

121. samma dag, i anledning av väckta motioner om förbättring av vissa äldre
tjänste- och familjepensioner. (464.)

122. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utsträckning av
statens sakrevisions granskningsrätt. (516.)

130. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kreditgivningcn
till utlandet m. m. (571.)

132. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Hemsö kommun för vissa kommunen åvilande skatterestitutioner.
(582.)

332

134. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängt
bemyndigande att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för
vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45.
(584.)

138. den 18 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
kreditgivning till Finland. (603.)

140. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av tjänste- och familj epensioneringen för personal vid Halmstad—
Nässjö och Nässjö—Oskarshamns järnvägar i anslutning till järnvägarnas
förstatligande. (597.)

143. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till uppbördsförordning, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (609.)

144. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till uppbördsförordning m. m. i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet. (610.)

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

2. den 14 april 1945, i anledning av väckt motion om bidrag ur kyrkofonden
till bestridande av kostnaderna för ombyggnad av prästgården i Kvikkjokks
kapellförsamling. (135.)

7. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

12. den 19 maj, angående det kyrkliga kollektväsendet. (235.)

29. den 29 juni, angående avskaffande av den tvångsvisa anslutningen till
de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (470.)

34. den 30 juni, angående åtgärder för förbättring av läroböcker m. m. (508.)

36. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i gällande kyrkolagstiftning
rörande kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst.
(529.)

37. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)

38. den 23^ november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (546.)

40. den 14 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av tekniska högskolan i Stockholm m. m. (586.)

333

41. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående statsbidrag
till ryska institutet vid Stockholms högskola. (587.)

43. den 18 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för ökad utbildning av tandläkare m. m. (602.)

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

35. den 19 maj 1945, i anledning av väckta motioner örn åtgärder i syfte att
bereda ersättning till ägare av tamdjur för skador, som förorsakats av
varg och järv. (264.)

36. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning örn förekommande
älgskador å växande skog m. m. (265.)

37. samma dag, i anledning av väckta moftioner angående utredning av fiskerinäringens
efterkrigsproblem m. m. (266.)

46. den 9 juni, i anledning av väckt motion om ändrade grunder för statsbidrag
till lindring i mindre bemedlade djurägares kostnader för djursjukvård.
(356.)

57. den 20 juni, angående marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
(390.)

58. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den framtida
organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna
verksamheten m. m. (447.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

9. den 10 april 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/
46 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

16. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
disposition av bergsstatsboställena i Filipstad och Kopparberg. (253.)

19. den 26 maj, i anledning av väckta motioner om utredning rörande möjligheterna
för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (291.)

20. den 7 juni, i anledning av väckta motioner om förstatligande av de svenska
gat- och kantstensindustriema. (326.)

24. den 16 juni, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

334

28. den 29 juni, angående ålderspension åt fiskare m. m. (468.)

30. den 30 juni, angående skoindustriens organisation m. m. (510.)

31. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning örn statens
övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö socken.
(520.)

32. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning örn centralisering
och rationalisering av försäkringsverksamheten m. m. (530.)

10. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

20. den 30 juni 1945, angående handeln med brännoljor m. m. (534.)

335

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 194:5 men vid samma ars
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling dessa ärenden
undergått under år 1945.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran örn förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för egnahemsbildningen.
(201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 274 och
1940 sid. 301. Ärendet är, efter beredning inom justitiedepartementet, beroende
på Kungl. Majis prövning.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 275, 1938
sid. 281, 1939 sid. 279 och 1940 sid. 302.1 den mån ärendet icke slutbehandlats är
det beroende på Kungl. Majis prövning. (Jfr ärendet under punkten 12 här nedan.)

3. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1936 sid. 335, 1939
sid. 280 och 291 samt 1945 sid. 290. Sedan straffrättskommittén den 30 november
1944 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning örn brott mot staten och
allmänheten (st. off. utr. 1944: 69) och utlåtanden häröver avgivits av olika myndigheter
och sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.

4. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion om beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse m. m.
(53.)

336

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 251. Sedan
straffrättskommittén den 30 november 1944 avgivit betänkande med förslag till
lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (st. off. utr. 1944: 69) och utlåtanden
häröver avgivits av olika myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 sid. 277 och
1945 sid. 291. Ärendet är, i den del det icke slutbehandlats, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 42 här nedan.)

6. den 20 maj 1931, i anledning av väckt motion angående införande av ett
dagordningsinstitut i vår författning. (246.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 281. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

7. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner om avskaffande av krigsdomstolarna
och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 276, 1939
sid. 280, 1940 sid. 302, 1941 sid. 226, 1942 sid. 251 och 1943 sid. 222. Den enligt
direktiv den 22 december 1943 arbetande utredningen för en revision av strafflagen
för krigsmakten pågår, varjämte utredningsman och sakkunniga tillkallats,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 juni 1945, för att, i samverkan med
nämnda pågående revision av strafflagen för krigsmakten, verkställa utredning av
frågan örn krigsdomstolamas avskaffande i fredstid. (Jfr ärendet under punkten
24 i bilaga II.)

8. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 291. Ärendet
är föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.

9. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 281 och
1940 sid. 303. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m., omfattande bl. a. spörsmålet örn möjlighet
att tillåta sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter, är ännu icke slutförd
i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 33 här nedan.)

10. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande den i skrivelsen väckta frågan
om förnyad utredning rörande verkningarna av avbetalningshandeln, se ämbetsberättelserna
1935 sid. 370 och 1939 sid. 282. Den 26 januari 1945 tillkallades en
särskild sakkunnig för att inom justitiedepartementet biträda med en förberedande
utredning rörande avbetalningshandeln.

11. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279,
1938 sid. 284, 1939 sid. 282 och 1940 sid. 304. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

337

12. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284, 1939
sid. 282 och 1940 sid. 304. I den mån ärendet icke slutbehandlats är det beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)

13. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med förslag
till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder i fråga om den i skrivelsen begärda utredningen
angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som bereder arbetare
vid°byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, se ämbetsberättelserna 1938
sid. 285 och 1939 sid. 282. Sedan åt en tillkallad utredningsman uppdragits att
verkställa en förberedande undersökning beträffande frågan örn ökat skydd för
byggnadsarbetares lönefordringar, har utredningsmannen i maj 1945 avgivit prelrminärt
förslag i ämnet. Sedan Kungl. Majit därefter den 23 november 1945 bemyndigat
chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för utredning
av frågan örn byggnadsborgenärernas rättsliga ställning, ha sådana sakkunniga
utsetts. (Jfr ärendet under punkten 30 här nedan.)

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 280, 1941
sid.3 228 och 1942 sid. 253. Sedan straffrättskommittén den 30 november 1944
avgivit betänkande med förslag till lagstiftning örn brott mot staten och allmänheten
(st. off. utr. 1944: 69) och utlåtanden häröver avgivits av olika myndigheter
och sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid rikets
överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 285. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga örn uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 sid. 253 och
1943 sid. 223. Ärendet är, i avbidan på ändring i de författningar som innehålla
föreskrifter örn kungörande av världsliga meddelanden i kyrka, beroende på Kungl.
Majlis prövning. (Jfr ärendet under punkten 43 här nedan.)

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser örn utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 285 och
1942 sid. 254. Det utredningsarbete för kodifiering av ärvdabalken, som jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 oktober 1941 givits i uppdrag åt särskilt tillkallade
sakkunniga, pågår.

18. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (172.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 286 och 1939
sid. 283. Ärendet är föremål flir vidare utredning av fastighetsbildningssakkunniga.

19. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner örn beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 305. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet å landet
är ännu icke slutförd i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 38 här nedan.)

22 Justitieombudsmannens ömhetsbcrättclse till 1940 års riksdag.

338

20. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motioner
angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (4*18.)

Angående vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda utredningen om
föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna 1939 sid.
284 och 298 samt 1940 sid. 306. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr punkten 32 under socialdepartementet här nedan.)

21. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 306. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet å landet
m. m. är ännu icke slutförd i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 38 här nedan.)

22. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet av
kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 285, 1940 sid. 306
och 1943 sid. 224. Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

23. den 24 april 1937, i anledning av väckt motion angående upphävande eller
revision av lagen örn straff för ämbetsbrott av präst m. m. (196.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 254. Sedan straffrättskommittén
den 15 juni 1945 avgivit betänkande med förslag till ändrad lagstiftning
om ämbetsbrott av präst (st. off. utr. 1945:29) och utlåtanden häröver
avgivits av olika myndigheter och sammanslutningar, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående ändring i strafflagens
bestämmelser örn sabbatsbrott. (279.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 255. Sedan
straffrättskommittén den 30 november 1944 avgivit betänkande med förslag till
lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (st. off. utr. 1944: 69) och
utlåtanden häröver avgivits av olika myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 25 maj 1937, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för stärkande
av justitiekanslerns samt justitieombudsmannens och militieombudsmannens
ställning. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 226, 1939
sid. 286, 1940 sid. 307, 1941 sid. 230 och 1942 sid. 255. Kungl. Maj:t har den 9
november 1945 bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga
för att inom departementet, i samarbete med den avdelning inom departementet
som förbereder processreformen i övrigt, verkställa utredning angående
omorganisation av justitiekanslersämbetet i anledning av nämnda reform jämte
därmed sammanhängande frågor. Sedan sakkunniga tillkallats med stöd av nämnda
bemyndigande, har utredningsarbetet påbörjats.

26. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare m. m. (356.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

27. den 2 juni 1937, angående utredning om orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

339

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 227, 1940
sid. 307, 1941 sid. 230, 1942 sid. 256 samt 1945 sid. 294. Ungdomsvårdskommittén
har i betänkande del III den 7 maj 1945 avlämnat utredning och förslag angående
ungdomen och nöjeslivet (st. off. utr. 1945:22). Efter remiss härav till olika
myndigheter och sammanslutningar är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Kommitténs utredningsarbete fortsätter.

28. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan örn ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 308. Den åt
tillkallad sakkunnig anförtrodda utredningen om det allmännas ansvar för skada,
som uppkommit genom fel eller försummelse av tjänsteman, har ännu icke påbörjats,
varför ärendet vilar tillsvidare.

29. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion örn inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda anstalterna
för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 302 punkt 71 och
1940 sid. 308.

30. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar av
17 kap. 4 § handelsbaden m. m. (96.)

Ärendet är föremål för utredning av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet.
(Jfr ärendet under punkten 13 här ovan.)

31. den 18 mars 1938, med hemställan om utredning angående en departementalreform.
(112.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 308, 1941
sid. 231 och 1942 sid. 256. Sakkunnigutredningen (st. off. utr. 1939:44) angående
statsdepartementens organisation och därmed sammanhängande frågor är beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.

32. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 223. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
örn delning av jord å landet. (234.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 309, 1941
sid. 231 och 1945 sid. 295. De av fastighetsbildningssakkunniga i betänkande den 1
september 1944 (st. off. utr. 1944:46) framlagda lagförslagen äro, efter det
infordrade utlåtanden däröver inkommit, beroende på Kungl. Majis prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 9, 19 och 21 här ovan.)

34. den 20 maj 1938, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning
m. m. (300.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 224 och
1944 sid. 256. Dissenterlagskommitténs utredningsarbete pågår.

35. den 25 maj 1938, angående beredande av möjlighet för svenska medborgare
av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda i svenska
kyrkan. (323.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 256. Dissenterlagskommitténs
utredningsarbete pågår.

340

36. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället. (362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 309. Efter
det tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse av
§ 16 regeringsformen (st. off. utr. 1941:20), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

37. den 1 mars 1939, i anledning av väckta motioner angående revision av
lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat
allmänt uppdrag. (68.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 233, 1944
sid. 256 och 1945 sid. 296. I proposition till 1945 års riksdag (nr 4) har Kungl.
Majit dels till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt förslag till
ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, dels ock förelagt riksdagen
till antagande förslag till lag örn kvinnas behörighet att innehava statstjänst eller
annat allmänt uppdrag. Sedan riksdagen antagit det sålunda framlagda lagförslaget,
har Kungl. Majit den 15 juni 1945 låtit utfärda författningar i ämnet
(sv. f. nr 423 och 424). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majits prövning i
samband med fastställande, i grundlagsenlig ordning, av de av 1945 års riksdag
såsom vilande antagna ändringarna av regeringsformen. (Jfr ärendet under punkten
50 i bilaga II.)

38. den 29 april 1939, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30
juni 1938. (219.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 234, 1944
sid. 256 och 1945 sid. 296. I propositioner (nr 239 och nr 240) till 1945 års riksdag
har Kungl. Maj :t framlagt förslag om dels ändrade regler beträffande undersökning
av sinnesbeskaffenheten hos för brott tilltalade personer samt beträffande utskrivning
från sinnessjukhus av straffriförklarade m. m., dels ock omorganisation av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Sedan riksdagen antagit det framlagda
förslaget till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929, med vissa
ändringar i enlighet med vad första lagutskottet i dess utlåtande nr 37 anfört,
samt bifallit Kungl. Majits förslag beträffande anslagsfrågorna för ifrågavarande
omorganisation, har Kungl. Majit den 22 juni 1945 låtit utfärda lag i ämnet (sv. f.
nr 467) samt den 29 juni 1945 ställt de av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes
förfogande. (Jfr ärendena under punkterna 47 och 62 i bilaga II.) Ärendet
är därmed slutbehandlat.

39. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare, och
därefter inteckna samma rätt. (262.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 234.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av effektivare
skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner om åstadkommande av dels
vissa ändringar i organisationen för behandling av utlänningsärenden, dels
ock en ny invandringslag. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 235, 1943
sid. 227, 1944 sid. 257 och 1945 sid. 297. Sedan 1943 års utlänningssakkunniga den

341

30 december 1944 avlämnat betänkande med förslag till utlänningslag och lag
angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning (st. off. utr.
1945:1) och utlåtanden däröver infordrats från myndigheter och sammanslutningar,
har Kungl. Majit i proposition till 1945 ars riksdag (nr 259) framlagt pa
grundval av sakkunnigbetänkandet utarbetat förslag till ny utlänningslag m. m.
Riksdagen har, med vissa ändringar i enlighet med vad första lagutskottet i dess
utlåtande nr 40 anfört, antagit de av Kungl. Majit sålunda framlagda lagförslagen,
varefter Kungl. Majit den 15 juni 1945 låtit utfärda lagar i ämnet (sv. f. nr 315
och 316). (Jfr ärendet under punkten 54 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

42. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag om allmänna vägar. (299.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 278. Sedan
skrivelsen överlämnats till justitiedepartementet från kommunikationsdepartementet,
är ärendet, i den mån det icke slutbehandlats, beroende på Kungl. Majits
prövning. (Jfr ärendet under punkten 5 här ovan.)

43. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion örn uteslutande ur vissa kommunallagar
m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk uppläsning
av kungörelse om stämma och sammanträde m. m. (341.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 258. Ärendet
är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet under
punkten 16 här ovan.)

44. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 235. Såvitt
angår riksdagens hemställan örn en omläggning eller utvidgning efter vissa riktlinjer
av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och andra grupper av brottslingar,
är ärendet, efter det statistiska centralbyrån avgivit utlåtande i frågan,
beroende på Kungl. Majits prövning.

45. den 15 maj 1940, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 § strafflagen
m. m. (248.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1941 sid. 167 och 168
samt 1942 sid. 259. Utredningen angående revision av strafflagen för krigsmakten
pågår.

46. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 sid. 259 och 1943 sid. 228.

47. den 30 maj 1941, i anledning av väckta motioner örn sänkning av rösträttsåldern
vid politiska och kommunala val. (261.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 195. Sedan
den av 1941 års riksdag såsom vilande antagna ändringen av § 16 riksdagsordningen
fastställts av 1945 års riksdag och kungörelse örn den sålunda beslutade grundlagsändringen
utfärdats, har Kungl. Majit den 1 juni 1945 låtit utfärda lag angående
ändrad lydelse av 38 § lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val till riksdagen
(sv. f. nr 245). (Jfr ärendet under punkten 39 i bilaga II.) Ärendet är därmed
slutbehandlat.

342

48. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter
vid behandlingen av frågor, som röra enskild rätt. (236.)

Den utredning i ämnet, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juli
1944 uppdragits åt särskilt tillkallad sakkunnig, pågår.

49. den 3 juni 1942, angående statens järnvägars stängselskyldighet. (302.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 298. Kungl.
Maj:t har i proposition till 1945 års riksdag (nr 19) framlagt förslag till lag om
stängselskyldighet för järnväg m. m. Sedan riksdagen antagit det sålunda framlagda
lagförslaget med vissa ändringar i enlighet med vad första lagutskottet i dess
utlåtande nr 18 anfört, har Kungl. Maj:t den 13 april 1945 låtit utfärda lag i
ämnet (sv. f. nr 119). (Jfr ärendet under punkten 17 i bilaga II.) Ärendet är
därmed slutbehandlat.

50. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i 4
kapitlet vattenlagen m. m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 sid. 258 och 259
samt 1945 sid. 298. Den i riksdagens skrivelse väckta frågan om översyn av
bestämmelserna örn bygdekraft behandlas av sakkunniga, som inom handelsdepartementet
tillkallats för att verkställa utredning rörande möjligheterna att genom
statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den
svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. (Jfr punkten 8 här nedan
under handelsdepartementet.)

51. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta motioner.
(476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. den 15 maj 1943, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående
åtgärder mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar m. m. (205.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 299. Ärendet är i vad
angår den i riksdagens skrivelse begärda omarbetningen i skärpande riktning av
18 kap. 13 § strafflagen föremål för utredning inom justitiedepartementet. (Jfr
ärendet under punkten 63 här nedan.)

54. samma dag, i anledning av väckta motioner om en revision av varumärkesoch
firmalagstiftningen. (206.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 197. Den förberedande
utredning rörande revision av varumärkes- och firmalagstiftningen och därmed
sammanhängande spörsmål, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdragits
åt särskilt tillkallad sakkunnig, har ännu icke slutförts.

55. den 4 juni 1943, i anledning av väckta motioner om avskaffande av utskylds-,
fattigvårds- och konkursstrecken såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt
vid allmänna val. (274.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 299. Sedan
den av 1944 års riksdag såsom vilande antagna ändringen av § 16 riksdagsordningen
fastställts av 1945 års riksdag och kungörelse om den sålunda beslutade grundlags -

343

ändringen utfärdats, har Kungl. Maj:t den 1 juni 1945 låtit utfärda författningar i
ämnet (sv. f. nr 245—252). (Jfr ärendet under punkten 40 i bilaga II.) Ärendet är
därmed slutbehandlat.

56. den 5 juni 1943, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
stadsplanelagen. (268.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 198. Stadsplaneutredningen
1942 har i sitt betänkande III, dagtecknat den 22 maj 1945, framlagt
förslag till såväl byggnadslag som byggnadsstadga jämte därav föranledda förslag
till lagändringar och andra författningsförslag (st. off. utr. 1945:15). Den 8 juni
1945 remitterades nämnda betänkande för utlåtande till ett flertal myndigheter,
varjämte vissa sammanslutningar bereddes tillfälle avgiva yttrande däröver. Sedan
infordrade utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 15 juni 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande
åtgärder för inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland.
(293.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 300. Ärendet är beroende
på Kungl. Majis prövning.

58. den 16 juni 1943, i anledning av väckt motion angående revision av grundlagarnas
bestämmelser örn beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande
ämnen m. m. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

59. den 22 juni 1943, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
lag om tillsyn över hundar. (348.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 199. I fråga örn
riksdagens hemställan örn utredning, huruvida och på vad sätt obligatorisk ansvarsförsäkring
för hundägare må kunna införas, är ärendet beroende på Kungl. Majis
prövning.

60. samma dag, i anledning av väckt motion om magistrats skiljande från
rådstuvurätt. (351.)

Skrivelsen har den 24 april 1945 överlämnats till socialdepartementet för handläggning.

61. den 11 december 1943, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till utredning angående riksdagens arbetsformer. (516.)

De jämlikt Kungl. Majis bemyndigande den 17 december 1943 tillkallade sakkunniga
hava den 20 mars 1944 avlämnat betänkande med förslag till ändringar
i §§ 34, 36, 54, 55, 58 och 59 riksdagsordningen m. m. (st. off. utr. 1944: 8). Ärendet
är därefter beroende på Kungl. Majis prövning.

62. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val till
riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande av deltagande
i val till riksdagens andra kammare och kommunala val. (61.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 233. Den utredning
örn underlättande för de röstberättigade att deltaga i allmänna val, som jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 april 1944 uppdragits åt särskilt tillkallade
sakkunniga, har slutförts under december månad 1945 och betänkande i ämnet
avlämnats.

344

63. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (102.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 233. I vad angår riksdagens
anhållan om en omarbetning i skärpande riktning av 18 kap. 13 § strafflagen,
är ärendet föremål för utredning inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet
under punkten 53 här ovan.)

64. den 16 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av rättsmedicinalväsendet. (277.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 236. Ärendet är
föremål för fortsatt övervägande i avseende å föreslagna fyra rättsobducentstationer
och Uppsala rättsläkarstation, varjämte det slutliga avgörandet beträffande
rättsläkarstationerna i Lund och Göteborg anstår tillsvidare i avvaktan på lösningen
av vissa med inrättandet av dessa stationer sammanhängande frågor.

65. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av 8
kap. strafflagen m. m. (284.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 236. Utredningsarbetet
rörande tillämpningen av 1937 års lagstiftning om allmänna handlingars offentlighet
pågår.

66. den 20 maj 1944, i anledning av väckta motioner om revision av tryckfrihetslagstiftningen
m. m. (291.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 237. 1944 års tryckfrihetssakkunnigas
utredningsarbete pågår.

67. den 3 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
lagstiftning om företagarpension. (325.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

68. den 6 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om rätt för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda fall efter verkställd
sterilisering ingå äktenskap. (344.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 238. Kungl.
Majit har i proposition till 1945 års riksdag (nr 77) framlagt förslag till lag örn
ändring i giftermålsbalken. Sedan riksdagen antagit det sålunda framlagda lagförslaget,
har Kungl. Majit den 8 juni 1945 låtit utfärda lag i ämnet (sv. f. nr 273).
(Jfr ärendet under punkten 45 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

69. den 17 juni 1944, i anledning av väckt motion örn ändring av gällande
bestämmelser rörande gäldandet av viss ersättning till ägodelningsnämndemän.
(387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 238. Kungl.
Majit har i proposition till 1945 års riksdag (nr 27) framlagt förslag till lag angående
ändrad lydelse av 21 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord
å landet. Sedan riksdagen antagit det sålunda framlagda lagförslaget, har Kungl.
Majit den 16 mars 1945 låtit utfärda lag i ämnet (sv. f. nr 74). (Jfr ärendet under
punkten 3 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

70. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om beredande av ökade
möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål.
(415.)

Sedan yttranden från stadskollegiet i Stockholm och i Göteborg, drätselkammare,
kommunalnämnder och municipalnämnder infordrats beträffande frågan, huruvida

345

och i vilken utsträckning sådana svårigheter för vederbörande samhälle yppats
att förvärva mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål, som avsåges i andra
lagutskottets vid 1944 års riksdag utlåtande nr 63, ävensom huruvida behov av
ändrade lagbestämmelser örn kommunernas befogenheter i detta avseende visat
sig föreligga, är ärendet beroende pa Kungl. Maj.ts prövning.

71. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i lagen den

18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att
förvärva fast egendom. (419.) .

Skrivelsen har den 19 september 1945 överlämnats till sakkunnig, tillkallad jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 31 juli 1945 inom jordbruksdepartementet
för att verkställa utredning rörande formerna för en rättslig reglering av gemensamt
jordägande och gemensam drift av jordbruksfastigheter, för att tagas i beaktande
vid fullgörandet av nämnda utredningsuppdrag.

72. den 30 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde. (456.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 239. Sedan
Kungl. Maj:t den 23 mars 1945 fattat beslut, såvitt angår ekonomibyggnader vid
ungdomsanstalten å Skenäs och vårdanstalten a Hall och därvid ställt ifrågavarande
anslag till fångvårdsstyrelsens förfogande, att av styrelsen disponeras för därmed
avsedda ändamål, ävensom meddelat erforderliga föreskrifter i övrigt, har skrivelsen
nämnda dag överlämnats till finansdepartementet för handläggning i återstående
delar.

73. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943. (455.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 239. Vad angar den
av Riksdagen i skrivelsen under punkten 3 påvisade önskvärdheten av utredning
beträffande frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala
sjukpenning till annan än den skadade, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 38, 41, 47, 49, 55, 60, 68, 69 och 72
omförmälda av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige. (425.)

Anmäld den 30 juni 1944. Kungl. Majit fattade den 20 oktober 1944 beslut angående
användning av viss del av anslaget och den 16 februari 1945 beslut angående
användning av återstoden av anslaget. Ärendet är därmed slutbehandlat.

346

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 301. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 21 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till nybyggnad för de militära högskolorna. (175.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 301. Ärendet
är beroende på Kungl. Maurts prövning.

3. den 19 juni 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 270 angående
vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond jämte i ämnet
väckta motioner. (376.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 301. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 16 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående penningbidrag
och premier åt värnpliktiga m. m. (274.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 242. Anmäld
och slutbehandlad den 2 mars 1945 (prop. nr 198/1945 angående inrättande av en
värnpliktslånefond m. m.).

5. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943. (455.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 244. Beträffande
återstående punkt (hemställan av riksdagen att Kungl. Maj:t ville på lämpligt
sätt hos statsmyndigheterna inskärpa vikten av att gåvomedel, som ställas till
myndighets förfogande, redovisas i räkenskaper) har, sedan riksräkenskapsverket
inkommit med förslag till föreskrifter, förslaget överlämnats till finansdepartementet.
Härmed är ärendet för försvarsdepartementets del slutbehandlat.

6. den 12 juli 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde. (457.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 245. Överlämnad
till finansdepartementet.

7. den 12 december 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (497.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 245. Anmäld
den 22 februari, den 16 mars och den 22 juni 1945. Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av försvarets forskningsanstalt. (498.)

Anmäld den 23 februari 1945, varvid beslut meddelades om inrättande från och
med den 1 april 1945 av försvarets forskningsanstalt. Provisorisk instruktion utfärdad.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 5, 6, 7 och 8 omförmälda av Kun beroende0"1 forsvarsdepartementet slutIigen behandlade samt de övriga på prövning

347

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 312 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

2. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Den 22 juni 1928 hava utfärdats lagar örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol.
I vad angår anordningar ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri
staten eller kommun är part, är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning
(se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 274). (Jfr ärendena under punkterna 4, 16
och 22.)

3. den 17 april 1923, i fråga örn beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning och
förslag i frågan. Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl.
Majis prövning. (Jfr ärendet under punkten 38.)

4. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor örn kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Majis prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2, 16 och 22.)

5. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna för
den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313 nied
hänvisning. Den 17 oktober 1941 har departementschefen, jämlikt Kungl. Majis
samma dag givna bemyndigande, tillkallat sakkunniga med uppdrag att^ inom
departementet biträda med fortsatt utredning av frågan om reumatikervårdens
utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas
bekämpande (1941 års reumatikervårdssakkunniga). Av de sakkunniga i tre särskilda
betänkanden avgivna förslag äro beroende på Kungl. Majis prövning.
(Jfr ärendet under punkten 71.) Även i viss annan del är ärendet alltjämt beroende
på Kungl. Majis prövning.

6. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 333 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

7. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—30
juni 1929. (175.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313—314.
Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

348

8. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206)
om arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 314 med
hänvisning. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 30 juni 1938 givna bemyndigande har
departementschefen vidare tillkallat sakkunniga för att inom departementet verkställa
en översyn av den svenska arbetarskyddslagstiftningen (1938 års arbetarskyddskommitté).
Kommitténs arbete har viss tid varit vilande men därefter åter
upptagits.

9. den 13 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 315. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 304. Arbetet
inom 1938 års arbetarskyddskommitté pågår.

11. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Majrts i propositionerna nr 211, 212
och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte i dessa
ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 315 med
hänvisning. I skrivelsen ej slutbehandlade spörsmål äro föremål för socialvårdskommitténs
överväganden. (Jfr ärendet under punkten 12.)

12. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
lagen örn fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 316. Den 17
december 1937 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för socialdepartementet att
utse en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården
och framlägga de förslag, vartill denna översyn föranleder. Kommitténs
arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna 11, 25, 45, 47, 58, 59, 60, 61, 63, 82,
94, 99 och lil.)

13. den 1 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående valbarhetsvillkor
för beklädande av poster i kommunala nämnder och styrelser. (292.)

Den 26 september 1941 har departementschefen, jämlikt Kungl. Maj:ts samma dag
givna bemyndigande, tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
av frågan om mildring eller upphävande av de åren 1935 och 1936 beslutade
skärpningarna av utskyldsstrecket som valbarhets- och behörighetsvillkor för vissa
kommunala förtroendeuppdrag ävensom framlägga de förslag, till vilka denna
utredning kunde föranleda. De sakkunniga hava den 30 december 1943 avgivit
promemoria med utredning och förslag i ämnet (st. off. utr. 1944: 4). Sedan genom
särskilda lagar den 22 juni 1945 (sv. f. nr 451—453 och 458) kommunallagarna
ändrats på sådant sätt, att utskyldsstrecket borttagits såsom villkor för valbarhet
till kommunala uppdrag, är ärendet att anse som slutbehandlat. (Jfr ärendena under
punkterna 19, 24 och 75.)

14. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill

349

hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30

juni 1933. (307.) ..

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 316. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 11 juni 1934, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående förhållandena inom byggnadsindustrien. (372.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 305. Ärendet
är därmed att anse som slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 64.)

16. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till arbetsfredens
bevarande m. m. (373.)

Anmäld den 31 december 1934, därvid beslöts tillkallandet av särskilda sakkunniga
för utredning av i skrivelsen omförmälda och vissa andra därmed sammanhängande
spörsmål. De sakkunniga hava den 9 december 1935 avgivit betänkande om folkförsörjning
och arbetsfred. Ärendet är beroende pä Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendena under punkterna 2, 4 och 22.)

17. den 14 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
förhindrande av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till visst politiskt parti. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner angående undersökning av
vårt lands befolkningsfråga m. m. (181.)

Sedan skrivelsen anmälts den 17 maj 1935, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 22 i samma månad tillsatt en kommission
för undersökning av vårt lands befolkningsfråga. Vissa avsnitt av kommissionens
sedermera framlagda förslag hava lagts till grund för propositioner till riksdagen.
(Se ämbetsberättelsen 1940 sid. 317.) Förslagen i övrigt äro föremål för
granskning av de enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 september 1941
tillkallade sakkunniga (1941 års befolkningsutredning).

19. den 25 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm ävensom i anledning av
propositionen väckta motioner. (237.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 337). Kungl.
Majit har därefter den 9 januari 1936 till riksdagen avlåtit proposition (nr 12)
med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen, vilken proposition
av riksdagen bifallits. Författningar i ämnet utfärdade (sv. f. nr 76 och 77).
Frågan om fullgjord skattebetalning såsom villkor för valbarhet och behörighet till
kommunala förtroendeuppdrag har delvis avgjorts genom utfärdande av lagar i
ämnet (se under punkten 27). Den 26 september 1941 har departementschefen, jämlikt
Kungl. Majis samma dag givna bemyndigande, tillkallat sakkunniga med uppdrag
att verkställa utredning av frågan om mildring eller upphävande av de åren
1935 och 1936 beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket som valbarhets- och
behörighetsvillkor för vissa kommunala förtroendeuppdrag, ävensom framlägga de
förslag, till vilka denna utredning kunde föranleda. De sakkunniga ha den 30 december
1943 avgivit promemoria med utredning och förslag i ämnet (st. off. utr. 1944:
4). Sedan genom särskilda lagar den 22 juni 1945 (sv. f. nr 451—453 och 458) kommunallagarna
ändrats på sådant sätt, att utskyldsstrecket borttagits såsom villkor
för valbarhet till kommunala uppdrag, är ärendet att anse som slutbehandlat. (Jfr
ärendena under punkterna 13, 24 och 75.)

350

20. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Anmäld den 5 juli 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd med
pensionsstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa utredning och inkomma med
förslag i ämnet. Sedan förslag inkommit den 30 oktober 1936, är ärendet beroende
på Kungl. Majrts prövning.

21. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30
juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 317. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens främjande m. m. (300.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2, 4 och 16.)

23. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av rätt
för municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 20 mars 1936, i anledning av väckta motioner örn skärpning av utskyldsstrecket
såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
(106.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 428, 429 och 433).
I vad angår av riksdagen begärd utredning beträffande frågan om införande i
kommunallag av allmänna valbarhetsbestämmelser rörande kommunala uppdragshavare
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Den 26 september 1941 har
departementschefen, jämlikt Kungl. Majrts samma dag givna bemyndigande, tillkallat
sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av frågan örn mildring eller
upphävande av de åren 1935 och 1936 beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket
som valbarhets- och behörighetsvillkor för vissa kommunala förtroendeuppdrag
ävensom framlägga de förslag, till vilka denna utredning kunde föranleda. De sakkunniga
ha den 30 december 1943 avgivit promemoria med utredning och förslag i
ämnet (st. off. utr. 1944: 4). Sedan genom särskilda lagar den 22 juni 1945 (sv. f.
nr 451—453 och 458) kommunallagarna ändrats på sådant sätt, att utskyldsstrecket
borttagits såsom villkor för valbarhet till kommunala uppdrag, är ärendet att anse
som slutbehandlat. (Jfr ärendena under punkterna 13, 19 och 75.)

25. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendet under
punkten 12.)

26. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att
erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 318. Ärendet
är beroende på Kungl. Majrts prövning.

27. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet. (209.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 307. Däri
omförmälda kommitté — 1939 års polisutredning — har avgivit ett den 14 novem -

351

ber 1944 dagtecknat betänkande nied förslag till förstatligande av polisväsendet i
riket och åklagarväsendet i rikets städer (st. off. utr. 1944: 53—54). Betänkandet
är efter avslutad remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts övervägande. (Jfr
ärendena under punkterna 54 och 55.)

28. den 20 maj 1936, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad
livsmedelslagstiftning. (243.)

Angående vissa av livsmedelslagstiftningssakkunniga avgivna förslag samt i anledning
därav vidtagna åtgärder i ämnet, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 319 och
1941 sid. 241. De sakkunnigas arbete har slutförts genom framläggande den 4 juli
1941 av betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. (st. off. utr. 1941: 22).
Kungl. Majit har den 23 november 1945 förordnat en särskild sakkunnig att inom
socialdepartementet biträda med överarbetning av förslaget.

29. den 23 maj 1936, angående underlättande och tryggande av möjligheten för
den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 242. Fritidsutredningen
har avgivit betänkanden dels den 28 november 1938 med förslag
angående regleringen av strandbebyggelsen m. m., dels den 31 maj 1940 med utredning
och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de
tättbebyggda samhällenas befolkning, dels ock den 26 februari 1942 med utredning
och förslag angående semester för husmödrar. Sistnämnda båda betänkanden äro
efter avslutad remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts övervägande. Frågan
örn åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn har slutligen
behandlats i ett av 1941 års befolkningsutredning den 11 december 1945
avgivet betänkande (st. off. utr. 1945: 55), som är föremål för Kungl. Maj:ts
övervägande. (Jfr ärendena under punkterna 34, 41 och 44.)

30. samma dag, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela landet.
(264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 308. Ärendet
är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga nöjestillställningar
m. m. (353.)

Anmäld den 11 november 1938, därvid Kungl. Majit uppdrog åt landshövdingen
Arvid Lidén att såsom sakkunnig inom socialdepartementet företaga en översyn
av bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande
författningar samt verkställa därav föranledd utredning ävensom avgiva
förslag till erforderliga författningsbestämmelser. Utredningsarbetet, som den 30
december 1939 förklarats skola vila tillsvidare, har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut
den 30 juni 1943 återupptagits, varvid utredningsuppdraget, vilket landssekreteraren
Olof Åkesson förordnats att jämte Lidén under den senares ordförandeskap
fullfölja, utvidgats att omfatta frågan, huruvida ordningsstadgan för rikets städer
och därmed sammanhängande bestämmelser lämpligen borde utbytas mot en författning,
vari ordningsföreskrifter meddelas för riket i dess helhet, ävensom, därest
detta skulle befinnas vara fallet, utarbetande av förslag till sådan författning. De
sakkunniga hava den 8 november 1944 avgivit betänkande med förslag till allmän
ordningsstadga, m. m. (st. off. utr. 1944: 48). Ärendet är därefter beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkterna 56 och 68.)

32. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motioner
angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

352

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 320. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn arbetsavtal
m. m. (421.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 320. Vidkommande
den fortsatta utredningen rörande frågan om lagstiftning örn arbetsavtal
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 9 mars 1937, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
den 12 maj 1917 örn expropriation. (65.)

Anmäld den 29 oktober 1937, därvid beslöts, att skrivelsen i vad anginge fråga
örn rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad skulle överlämnas till
fritidsutredningen (jfr ärendet under punkten 29) för att tagas i övervägande vid
fullgörandet av dess uppdrag. Frågan har behandlats i utredningens den 31 maj
1940 avgivna betänkande med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat
för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning, vilket
betänkande efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts övervägande.

35. den 17 mars 1937, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1937/38 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet. (5.)

Anmäld den 23 april 1937. Beträffande i skrivelsen under punkterna 78 respektive
115 gjorda uttalanden angående utredning örn ändrade grunder för statsbidrag
dels till sinnesslö- och epileptikeranstalter, dels ock till lindring av mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader har medicinalstyrelsen — till
åtlydnad av Kungl. Maj:ts den 23 april 1937 meddelade uppdrag — den 27
augusti respektive den 15 september 1937 inkommit med förslag därutinnan. Frågan
om grunderna för statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna för mindre
bemedlade patienter å landsbygden är slutbehandlad genom utfärdandet av 1939
års kungörelse i ämnet (sv. f. nr 257). Vidkommande spörsmålet om ändrade
grunder för statsbidrag till sinnesslö- och epileptikeranstalter har förslag därutinnan
förelagts 1945 års riksdag genom propositionen nr 285, vilken av riksdagen i huvudsak
bifallits. Kungörelser i ämnet utfärdade den 29 juni 1945 (sv. f. nr 532 och
533). Ärendet är därmed i sin helhet slutbehandlat.

36. den 16 april 1937, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 15, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering jämte i ämnet väckta motioner.
(147.)

Anmäld den 23 april 1937, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 63). Därjämte
anbefalldes pensionsstyrelsen att, i enlighet med riksdagens i skrivelsen gjorda
anhållan, verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida till blindhetsersättning
berättigade personer genom ändringar i lagen om folkpensionering
eller på annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning, samt inkomma
med förslag i ämnet. Styrelsen avlämnade förslag i ämnet den 23 december 1938.
Frågan har därefter upptagits av socialvårdskommittén i dess den 29 november
1945 avgivna betänkande med utredning och förslag angående lag örn folkpensionering
(st. off. utr. 1945: 46). Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

37. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid statens
sinnessjukhus. (229.)

353

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtande. Sedan
utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majlis prövning.

38. samma dag, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter i vissa

fall. (230.) .

Anmäld den 11 februari 1944, därvid Kungl. Majit förordnade, att skrivelsen
jämte däri åberopade motion och utskottsutlåtanden skulle överlämnas till den
jämlikt Kungl. Majits den 15 oktober 1943 givna bemyndigande tillkallade kommittén
för partiellt arbetsföra för att tagas under övervägande vid fullgörande
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendena under punkterna 3, 69 och 70.)

39. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Genom beslut av Kungl. Majit den 17 mars
1944 har riksförsäkringsanstalten befriats från uppdraget och socialvårdskommittén
anbefallts att i riksförsäkringsanstaltens ställe verkställa den i skrivelsen
begärda utredningen samt att inkomma med förslag i ämnet. (Jfr ärendena under
punkterna 12 och 60.)

40. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Den 24 september 1937 hava vissa sammanslutningar lämnats tillfälle att avgiva
yttrande över skrivelsen. Sedan yttranden inkommit, är ärendet beroende pa
Kungl. Maj :ts prövning.

41. den 12 maj 1937, angående beredande av vila åt husmödrar på landsbygden.
(270.)

Sedan skrivelsen den 28 maj 1937 anmälts i samband med tillkallandet av fntidsutredningen,
överlämnades densamma den 9 september 1937 till nämnda
utredning för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det utredningen meddelade
uppdraget. Fritidsutredningen avgav den 26 februari 1942 betänkande
med utredning och förslag angående semester för husmödrar, vilket efter avslutad
remissbehandling är beroende på Kungl. Majits prövning. Vidare har 1941
års befolkningsutredning den 11 december 1945 avgivit betänkande örn åtgärder
för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn (st. off. utr. 1945: 55).
(Jfr ärendet under punkten 29.)

42. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer
och stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan om
de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5,000 invånare. Utredningsarbetet
vilar tillsvidare.

43. den 2 juni 1937, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

44. samma dag, i anledning av väckt motion örn anslag till bidrag för ordnande
av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid de med stöd av Kungl. Majits den 28 maj

23 — Justitieombudsmannens ämbet»berattelse till 10.i0 urs riksdan.

354

1937 givna bemyndigande tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning
rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande
befolkningen att idka friluftsliv m. m. (fritidsutredningen) anbefalldes att vid
fullgörande av sitt uppdrag beakta de i skrivelsen gjorda uttalandena. (Jfr ärendet
under punkten 29.)

45. den 4 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående översyn av
bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.
(Jfr ärendet under punkten 12.)

46. den 5 juni 1937, i anledning av ljungh Maj:ts framställning angående
anslag till skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 323. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

47. den 21 februari 1938, i anledning av väckta motioner angående fördelning
mellan landsting och fattigvårdssamhälle av den till vissa fattiga sinnessjuka
utgående folkpensionen. (44.)

Anmäld den 18 mars 1938, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
socialvårdskommittén, som hade att verkställa den av riksdagen i ämnet begärda
utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda. Detta uppdrag får anses som redovisat genom avlämnande
den 29 november 1945 av betänkande med utredning och förslag angående lag örn
folkpensionering (st. off. utr. 1945:46), vilket är beroende på Kungl. Majis
prövning.

48. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i bestämmelserna
örn sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som utgör
egen valkrets. (83.)

Ärendet, som den 5 maj 1944 överlämnats från justitiedepartementet, är beroende
på Kungl. Majis prövning.

49. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning. (108.)

Anmäld den 22 april 1938, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa den
utredning, varom riksdagen i skrivelsen gjort framställning, samt att inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan styrelsen den 27 mars
1942 överlämnat undersökning rörande övertidsarbete inom industrin m. m., är
ärendet efter remiss föremål för övervägande av 1938 års arbetarskyddskommitté.

50. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner örn beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Anmäld den 8 juli 1938 och den 30 juni 1943. Sistnämnda dag bemyndigades
departementschefen att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet verkställa
översyn av bestämmelserna rörande arbetsdomstolens, arbetsrådets och försäkringsrådets
sammansättning samt till Kungl. Majit avgiva det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Sakkunnig tillkallades samma dag. Utredningsarbetet
pågår.

51. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Anmäld den 31 augusti 1938, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande

355

ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet ävensom rörande de
yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsförhållanden. Departementschefen
har därefter den 20 september 1938 tillkallat ifrågavarande sakkunniga
(1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga), vilkas arbete beträffande sistnämnda
del av uppdraget avslutats genom avgivande av betänkande i ämnet den 10
februari 1942. Sedermera har Kungl. Maj:t genom beslut den 15 oktober 1943
uppdragit åt medicinalstyrelsen att efter samråd med styrelsen för svenska landstingsförbundet
och styrelsen för svenska stadsförbundet verkställa utredning i
syfte att få till stånd en reglering av den öppna vården vid av landsting eller kommun
drivna sjukhus ävensom att inkomma nied det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

52. den 25 maj 1938, angående vissa ändringar i gällande vapenkungörelse.
(326.)

Kungl. Maj:t har den 27 oktober 1944 uppdragit åt landsfogden E. Sjöholm att
såsom sakkunnig inom socialdepartementet verkställa översyn av 1934 års vapenkungörelse
samt avgiva det förslag, som därav föranleddes. Sedan förslag i ämnet
avgivits i december 1945, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 91.)

53. samma dag, angående utredning örn utlandssvenskarnas rättigheter och
skyldigheter. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 312. Ärendet
är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. samma dag, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets förstatligande
m. ra. (330.)

Genom beslut den 25 november 1938 har Kungl. Maj:t bemyndigat departementschefen
att utse en kommitté för utredning av frågan om polisväsendets förstatligande
m. m. I samband därmed att denna kommitté den 8 december 1938 blivit
utsedd har skrivelsen överlämnats till kommittén för att av densamma tågås i
övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Kommittén — 1939 års polisutredning
— har avgivit ett den 14 november 1944 dagtecknat betänkande med
förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets
städer (st. off. utr. 1944: 53—54). Betänkandet är efter avslutad remissbehandling
föremål för Kungl. Maj:ts övervägande. (Jfr ärendena under punkterna 27 och 55.)

55. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Beträffande den i skrivelsen under punkten 2 gjorda anhållan, att Kungl. Majit
ville vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en i möjligaste mån enhetlig tilllämpning
av bestämmelserna rörande ersättning till statsverket vid anlitande av
statspolis, uppdrogs den 15 juli 1938 åt statspolisintendenten att verkställa erforderlig
utredning i ämnet samt inkomma med förslag till de bestämmelser, till
vilka utredningen kunde föranleda. Sedan sådant förslag inkommit samt utlåtanden
däröver infordrats från vissa myndigheter, har ärendet den 21 april 1939 överlämnats
till 1939 års polisutredning för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
det uppdrag, som den 25 november 1938 meddelats utredningen. Utredningen har
avgivit ett den 14 november 1944 dagtecknat betänkande med förslag till förstatligande
av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer (st. off.
utr. 1944: 53—54). Betänkandet är efter avslutad remissbehandling föremål för
Kungl. Maj:ts övervägande. (Jfr ärendena under punkterna 27 och 54.)

356

56. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet
väckt motion. (364.)

Anmäld den 17 juni 1938, därvid författning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 286).
Beträffande i skrivelsen i övrigt gjord anhållan, att Kungl. Maj:t ville låta systematiskt
sammanföra och i erforderlig mån jämväl omarbeta de i ordningsstadgan
för rikets städer och därmed sammanhängande författningar ingående bestämmelserna
rörande offentliga tillställningar etc., har Kungl. Majit den 11 november
1938 uppdragit åt landshövdingen Arvid Lidén att såsom sakkunnig inom socialdepartementet
företaga en översyn av bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets
städer och därmed sammanhörande författningar samt verkställa därav föranledd
utredning ävensom avgiva förslag till erforderliga författningsbestämmelser. Utredningsarbetet,
som den 30 december 1939 förklarats skola tillsvidare vila, har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1943 återupptagits, varvid utredningsuppdraget,
vilket landssekreteraren Olof Åkesson förordnats att jämte Lidén under
den senares ordförandeskap fullfölja, utvidgats att omfatta frågan, huruvida ordningsstadgan
för rikets städer och därmed sammanhängande bestämmelser lämpligen
borde utbytas mot en författning, vari ordningsföreskrifter meddelas för
riket i dess helhet, ävensom, därest detta skulle befinnas vara fallet, utarbetande
av förslag till sådan författning. De sakkunniga hava den 8 november 1944
avgivit betänkande med förslag till allmän ordningsstadga, m. m. (st. off. utr.
1944: 48). Ärendet är i förevarande del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 31 och 68.)

57. den 3 juni 1938, angående utredning och förslag i fråga örn en friare omflyttning
inom Norden. (430.)

Anmäld den 18 november 1938, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen. Jämlikt Kungl. Majlis beslut den 9 februari
1940 skall med fullgörande av utredningsuppdraget tillsvidare anstå. Skrivelsen
har vidare anmälts i Kungl. Majds proposition nr 387 till 1945 års riksdag angående
Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i
Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk
arbetsmarknad, vilken proposition av riksdagen bifallits. (Jfr ärendet under
punkten 110.) I återstående delar är skrivelsen beroende på prövning.

58. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) örn fattigvården m. m. (57.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 mars 1939 (sv. f. nr 65—67); och beslöts därvid
tillika, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till socialvårdskommittén
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. (Jfr
ärendena under punkterna 11 och 12.)

59. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 12.)

60. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

357

Anmäld den 13 april 1939, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
utredning i ämnet. Genom beslut av Kungl. Majit den 17 mars 1944 har
riksförsäkringsanstalten befriats från uppdraget och socialvårdskommittén anbefallts
att i riksförsäkringsanstaltens ställe verkställa den i skrivelsen begärda utredningen
samt att inkomma med förslag i ämnet. (Jfr ärendena under punkterna
12 och 39.)

61. den 15 mars 1939, angående utredning om vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

62. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredningen av tandsjukdomar. (235.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att i^ samråd
med tandläkarinstitutets lärarråd verkställa allsidig utredning rörande de åtgärder,
som böra vidtagas för att dels minska de vanligast förekommande tandsjukdomarnas
utbredning i landet, dels ock åstadkomma erforderlig prövning och kontroll
av tandvårdsmateriel. Vissa förslag till förberedande åtgärder hava under år
1944 avgivits av medicinalstyrelsen. Utredningsarbetet fortgår.

63. samma dag, angående utredning örn pension eller statsbidrag åt vissa kvinnor
med två eller flera minderåriga barn. (236.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 12.)

64. den 20 maj 1939, angående utredning rörande byggnadskostnaderna på
landsbygden. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 314. Ärendet
är därmed att anse som slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 15.)

65. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

I skrivelsen framförda spörsmål hava för övervägande hänskjutits till de sakkunniga
för utredning rörande åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten
m. m., vilka jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 29 juli 1939 tillkallats
av chefen för justitiedepartementet. De sakkunniga hava den 7 maj 1945
avgivit betänkande i frågan örn ungdomen och nöjeslivet (st. off. utr. 1945:22),
vilket är föremål för Kungl. Majits övervägande.

66. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad kommunal indelning
i syfte att åstadkomma större kommunala enheter m. m. (387.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid departementschefen bemyndigades att utse en
kommitté med uppdrag att utreda frågan om åstadkommande av en mera rationell
kommunal indelning och framlägga därav föranledda förslag. De sakkunniga
— kommunindclningskommittén — lia den 12 oktober 1945 slutredovisat sitt
uppdrag genom överlämnande av principbetänkande i ämnet jämte bilagor (st. off.
utr. 1945:38—39). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majits prövning.
(Jfr ärendet under punkten 78.)

358

67. den 16 april 1940, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning beträffande
tillsynen över statens sinnesslövård. (153.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att taga det i
skrivelsen berörda spörsmålet under övervägande och till Kungl. Majit inkomma
med förslag i ämnet. Sedan sådant förslag inkommit, har Kungl. Majit för 1941
års riksdag framlagt proposition (nr 121) med förslag till lag örn ändring i vissa
delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929, vilken proposition av riksdagen
bifallits. Författningar i ämnet utfärdade den 20 juni 1941 (sv. f. nr 509—513).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

68. den 8 juni 1940, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering
och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

Ärendet har gjorts till föremål för övervägande av den jämlikt Kungl. Majits
bemyndigande tillkallade s. k. ordningsstadgeutredningen. Sedan utredningens uppdrag
fullföljts genom avlämnande den 8 november 1944 av betänkande med förslag
till allmän ordningsstadga, m. m. (st. off. utr. 1944: 48), är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendena under punkterna 31 och 56.)

69. den 12 juni 1940, angående skyndsamma åtgärder i syfte att underlätta för
vanföra personer att vinna arbetsanställning. (386.)

Anmäld den 15 oktober 1943, därvid departementschefen bemyndigades att utse
en kommitté med uppdrag att verkställa utredning av de partiellt arbetsföras problem.
Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendena under punkterna 38 och 70.)

70. samma dag, angående utredning örn de praktiska åtgärder, som äro ägnade
att tillgodoföra samhället och det produktiva livet de partiellt arbetsföras
arbetskraft. (387.)

Anmäld den 15 oktober 1943, därvid departementschefen bemyndigades att utse
en kommitté med uppdrag att verkställa utredning av de partiellt arbetsföras
problem. Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendena under punkterna 38 och 69.)

71. den 29 april 1941, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Anmäld den 17 oktober 1941, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med fortsatt utredning
av frågan örn reumatikervårdens utbyggande och vidtagande i övrigt av
åtgärder för reumatiska sjukdomars bekämpande (1941 års reumatikervårdssakkunniga).
De sakkunniga hava slutfört sitt uppdrag genom överlämnande av ett
den 26 september 1945 dagtecknat betänkande (st. off. utr. 1945: 41). Ärendet är
därefter beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 5.)

72. den 10 maj 1941, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av ett till förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken hörande område. (222.)

Ärendet är efter avslutad remissbehandling beroende på Kungl. Majits prövning.

73. den 6 juni 1941, i anledning av väckt motion angående ordnandet av vården
av svårskötta obildbara sinnesslöa. (277.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den utredning angående anordnande av erforderligt antal ytterligare vårdplatser
för svårskötta obildbara sinnesslöa, varom riksdagen i förevarande skrivelse
hemställt, samt att till Kungl. Majit avgiva de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Såsom ett första led i utredningsarbetet har styrelsen den 7

359

december 1943 framlagt förslag till uppförande av en ny paviljong för kvinnor
vid Vipeholms sjukhus i Lund, för vilket ändamål 1944 års riksdag beviljat ett
anslag å allmän beredskapsstat III för budgetåret 1944/45. Frågan har även
berörts i ett av medicinalstyrelsen den 11 september 1945 framlagt förslag till
10-årsplan för den statliga sinnessjukvården och den statliga sinnesslövården.
Utredningsarbetet fortgår.

74. samma dag, i anledning av väckt motion angående vården av sinnesslöa
med smittosam tuberkulos. (278.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den ytterligare utredning av frågan om vården av sinnesslöa, lidande av
tuberkulos i smittosamt skede, varom riksdagen i förevarande skrivelse hemställt,
samt att till Kungl. Majit avgiva de förslag, vartill nämnda utredning kunde
föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

75. den 14 juni 1941, i anledning av väckta motioner om upphävande av de vid
1936 års riksdag beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket såsom valbarhets-
och behörighetsvillkor till vissa kommunala förtroendeuppdrag.
(336.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid departementschefen, jämlikt Kungl. Marits
bemyndigande samma dag, tillkallade fem sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan om mildring eller upphävande av de åren 1935 och 1936
beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket som valbarhets- och behörighetsvillkor
för vissa kommunala förtroendeuppdrag ävensom framlägga de förslag,
till vilka utredningen kunde föranleda. De sakkunniga ha den 30 december 1943
avgivit promemoria med utredning och förslag i ämnet (st. off. utr. 1944: 4). Sedan
genom särskilda lagar den 22 juni 1945 (sv. f. nr 451—453 och 458) kommunallagarna
ändrats på sådant sätt, att utskyldsstrecket borttagits såsom villkor för
valbarhet till kommunala uppdrag, är ärendet slutbehandlat. (Jfr ärendena under
punkterna 13, 19 och 24.)

76. den 26 juni 1941, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30
juni 1940 m. m. (405.)

Anmäld, såvitt på socialdepartementets föredragning beror, den 11 juli 1941
(punkterna 3 och 4) och den 17 oktober 1941 (punkten 1). I fråga örn punkten
1 har åt socialvårdskommittén uppdragits att verkställa den under nämnda
punkt i skrivelsen begärda översynen av lagen örn förskottering av underhållsbidrag
till barn. Socialvårdskommittén har den 26 maj 1942 avgivit betänkande i
ämnet (st. off. utr. 1942:29). Sedan proposition (nr 183) med förslag till lag örn
förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag) avlåtits till 1943
års riksdag, som bifallit densamma, har lag i ämnet utfärdats den 11 juni 1943
(sv. f. nr 382). Såvitt avser punkterna 3 och 4 har åt landssekreteraren Olof
Äkesson uppdragits att verkställa dels den översyn av gällande föreskrifter angående
länskungörelserna, varom riksdagen hemställt under punkten 3, dels ock
den undersökning rörande kommissionärsväsendet hos statens förvaltningsmyndigheter,
varom riksdagen hemställt under punkten 4. Sistnämnda utredningsuppdrag
har fullgjorts genom överlämnande av ett den 20 juli 1945 dagtecknat betänkande
(st. off. utr. 1945: 34), vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj :ts övervägande. Det under punkten 2 behandlade spörsmålet örn gemensam
administration för vissa statliga laboratorier är föremål för övervägande av de

360

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 januari 1942 tillkallade sakkunniga
för utredning rörande organisationen av den centrala förvaltningen för medicinaloch
veterinärväsendet (medicinalstyrelseutredningen).

77. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn kontroll av vattenledningsvatten, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (444.)

Anmäld den 19 juli 1941, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 654
och 655) och åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppdrogs att verkställa utredning
rörande möjligheterna att åstadkomma en teknisk kontroll av vattenverks
konstruktion och skötsel jämte därmed sammanhängande spörsmål samt att till
Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

78. den 15 april 1942, i anledning av väckta motioner om sammanslagning av
primärkommunala enheter m. m. (121.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid departementschefen bemyndigades att utse en
kommitté med uppdrag att utreda frågan om åstadkommande av en mera rationell
kommunal indelning och framlägga därav föranledda förslag. De sakkunniga
— kommunindelningskommittén — ha den 12 oktober 1945 slutredovisat sitt
uppdrag genom överlämnande av principbetänkande i ämnet jämte bilagor (st. off.
utr. 1945:38—39). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 66.)

79. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner om rätt för kommun att
anslå medel till hemvärnets verksamhet. (233.)

Anmäld den 19 juni 1942, därvid 1941 års hemortsförsvarssakkunniga anbefalldes
verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga hava den 17 juni 1943 avgivit
betänkande med förslag till lag örn folkskyddsväsendet (folkskyddslag) m. m.
(st. off. utr. 1943:27). Vidare har 1945 års hemvärnskommitté i skrivelse den
25 juli 1945 framlagt förslag till lag örn rätt för vissa kommuner att anslå medel
till hemvärnets verksamhet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

80. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen
om semester. (245.)

Anmäld den 30 juni 1942, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga för att verkställa en allmän förutsättningslös översyn av lagen örn
semester och framlägga därav föranledda förslag. De sakkunniga, som tillkallades
den 3 november 1942, hava den 30 november 1944 avlämnat betänkande med
förslag till ändrad semesterlagstiftning (st. off. utr. 1944: 59). Därefter har Kungl.
Majit förelagt 1945 års riksdag proposition (nr 273) med förslag till lag örn
semester. Riksdagen har med smärre jämkningar godkänt förslaget, varefter lag i
ämnet utfärdats den 29 juni 1945 (sv. f. nr 420). Ärendet är därmed slutbehandlat.

81. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i epidemilagen.
(246.)

Anmäld den 10 juli 1942, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den begärda utredningen. Styrelsen har den 9 november 1945 avgivit förslag i
ämnet, varefter ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

Anmäld den 6 november 1942, därvid socialvårdskommittén anbefalldes verkställa
den begärda utredningen. Detta uppdrag är ännu icke fullgjort. (Jfr ärendet under
punkten 12.)

361

83. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30

juni 1941. (423.) . ,

Ärendet är, såvitt på socialdepartementets föredragning beror (punkterna 2 och

9), beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

84. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner örn rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen, arbetsrådet
och försäkringsrådet. (126.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
en sakkunnig för att inom departementet verkställa översyn av bestämmelserna
rörande arbetsdomstolens, arbetsrådets och försäkringsrådets sammansättning samt
till Kungl. Majit avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sakkunnig
tillkallades samma dag. Utredningsarbetet pågår.

85. den 8 maj 1943, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i tuberkulosförordningen.
(190.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att verkställa
den begärda utredningen samt att till Kungl. Majit avgiva det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Sedan styrelsen den 2 mars 1944 inkommit med förslag
i ämnet, är detsamma efter avslutad remissbehandling beroende på Kungl.
Majits prövning.

86. den 19 maj 1943, angående utredning om åtgärder för att förbättra förhållandena
för de sockersjuka. (223.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid departementschefen bemyndigades att utse
sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med verkställandet av
den begärda utredningen. De sakkunniga tillkallades den 7 juli 1943. Utredningsarbetet
pågår.

87. den 29 maj 1943, i anledning av väckt motion om vidgad möjlighet för

arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare.
(250.) o

Anmäld den 30 juni 1943, därvid uppdrogs dels åt arbetsradet _ att verkställa
utredning rörande lämpligheten och behovet av sådana ändringar i arbetstidslagstiftningen
närstående författningar, att möjlighet bereddes till överflyttning av
ansvaret för författningarnas efterlevnad till särskild i arbetsgivarens ställe av
arbetsrådet godtagen arbetsföreståndare, samt att till Kungl. Majit avgiva det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda, dels ock åt 1938 års arbetarskyddskommitté
att i samband med fullgörande av kommitténs uppdrag taga under
övervägande, huruvida och i vad mån möjlighet borde beredas till överflyttning
av ansvaret för iakttagande av arbetarskyddslagstiftningen från arbetsgivare till
särskild arbetsföreståndare. Efter verkställd utredning har Kungl. Majit för 1945
års riksdag framlagt proposition (nr 11) med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 15 § lagen don 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning, m. m.,
vilken proposition av riksdagen bifallits. Sedan lagar i ämnet utfärdats den 9 mars
1945 (sv. f. nr 77 och 78), är ärendet slutbehandlat.

88. den 4 juni 1943, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av utskylds-,
fattigvårds- och konkursstrecken såsom diskvalifikationsgrunder för
rösträtt vid allmänna val. (274.)

överlämnad från justitiedepartementet den 4 maj 1944 för handläggning i vad
gäller erforderliga ändringar vid kommunala val. Sedan genom lagar den 1 juni

362

1945 (sv. f. nr 246—248) utskylds-, fattigvårds- och konkursstrecken avskaffats
såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid kommunala val, är ärendet slutbehandlat.

89. den 5 juni 1943, i anledning av väckt motion angående rätt för fattig, å
sanatorium vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension,
m. m. (283.)

Anmäld den 17 juni 1943, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen, huruvida och i vad mån lungsjuka, som
utskrivits från sanatorium, kunde erhålla rätt till ersättning för kostnader för
kvävgasbehandling och i samband därmed uppkomna reskostnader. Sedan styrelsen
i april 1944 avgivit förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till 1945 års riksdag (femte huvudtiteln, punkten 143) framlagt förslag i
ämnet, vilket av riksdagen med vissa jämkningar godkänts. Kungörelse i ämnet
utfärdad den 18 maj 1945 (sv. f. nr 332). Ärendet är därmed slutbehandlat.

90. den 22 juni 1943, i anledning av väckt motion örn magistrats skiljande från
rådstuvurätt. (351.)

Skrivelsen, som den 24 april 1945 överlämnats från justitiedepartementet till
socialdepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

91. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30
juni 1942. (417.)

Anmäld och slutbehandlad beträffande punkten 2 den 31 mars 1944. Den under
punkten 3 i skrivelsen upptagna frågan örn kostnaderna för inlösen och förvaring
av vapen har varit föremål för övervägande i samband med den landsfogden
E. Sjöholm anförtrodda översynen av 1934 års vapenkungörelse. Sedan sistnämnda
uppdrag i enlighet med vad under punkten 52 angivits blivit slutfört, är ärendet i
denna del beroende på Kungl. Majits prövning.

92. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

Anmäld den 14 april 1944, därvid Kungl. Majit uppdrog åt medicinalstyrelsen
att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl.
Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag
har ännu icke fullgjorts.

93. samma dag, i anledning av väckta motioner örn förlängd lagstadgad semester
för vissa gruvarbetare. (48.)

Anmäld den 17 mars 1944, därvid Kungl. Majit anbefallde 1942 års semesterkommitté
att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt
att till Kungl. Majit avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta
utredningsuppdrag har av kommittén fullgjorts genom avlämnande av ett den 15
december 1945 dagteckna.t betänkande med förslag till lagstiftning om längre
semester för vissa arbetstagare (st. off. utr. 1945: 59), vilket är föremål för
Kungl. Majits övervägande.

94. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen
om barnbidrag. (57.)

Anmäld den 17 mars 1944, därvid Kungl. Majit föreskrev, att ifrågavarande
motion skulle överlämnas till socialvårdskommittén för den prövning, varom
riksdagen i skrivelsen hemställt. (Jfr ärendet under punkten 12.)

363

95. den 11 mars 1944, i anledning av väckt motion örn införande i gällande lagstiftning
av skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för sammanträde
med kommunala nämnder och styrelser. (81.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

96. den 18 mars 1944, i anledning av väckt motion angående utseende av suppleanter
för stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige. (96.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

97 den 22 mars 1944, i anledning av Kungl. Marits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/
45 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.) .

Anmäld den 5 maj, den 15, 22 och 30 juni samt den 7, 15 och 21 juli 1944. Författningar
utfärdade den 15 juni 1944 (sv. f. nr 396—398). Skrivelsen ar slutbehandlad
utom i vad rör under punkten 57 omförmält statsbidrag till anordnande
av ett för lappar och andra vårdbehövande gemensamt ålderdomshem i
Gäddede.

98. den 13 april 1944, i anledning av väckta motioner örn utredning angående
ändring av kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet m. m.

(181.) ° ....

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

99. den 29 april 1944, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i

lagen örn förskottering av underhållsbidrag till barn. (223.) ^ _ #

Anmäld den 19 maj 1944, därvid Kungl. Majit anmodade socialvårdskommitten
att vid översynen av socialvårdens materiella bestämmelser till övervägande
upptaga frågan, om och i vad mån gällande regel örn relativ nedsättning av barnbidrag
och bidragsförskott vid större barnantal lämpligen kan borttagas. Detta
uppdrag har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet under punkten 12.)

100. den 6 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
verkställande av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941. (241.)

Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Majit uppdrog åt medicinalstyrelsen
att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl.
Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta
uppdrag är ännu icke slutfört.

101. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan
örn avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa. (242.)

Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Majit uppdrog åt medicinalstyrelsen att
verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl.
Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Styrelsen
har den 7 april 1945 avgivit förslag i ämnet, varefter ärendet är beroende på Kungl.
Majits prövning.

102. den 9 maj 1944, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om djurskydd m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (249.)

Anmäld den 19 maj 1944, därvid förordning om ändrad lydelse av 1 och 35 §§
hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) utfärdades (sv. f. nr 221). Riksdagens
hemställan under punkten B) i skrivelsen har genom Kungl. Majits beslut den
2 februari 1945 ej funnits föranleda någon åtgärd. Ärendet är slutbehandlat.

364

103. den 13 maj 1944, angående bakteriologiska undersökningar av dricksvatten.
(245.)

Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt styrelsen för statens
institut för folkhälsan att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen
samt till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. Detta uppdrag är ännu icke slutfört.

104. samma dag, angående alkoholistvårdsproblemen. (246.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

105. den 16 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående förbättrande av
skogsarbetarnas bostadsförhållanden. (279.)

Anmäld den 19 januari 1945, därvid med stöd av Kungl. Majits bemyndigande tillkallades
sakkunniga — 1945 års skogshärbärgesutredning — för utredning angående
förbättrande av skogsarbetarnas och dem närstående arbetargruppers bostadsförhållanden
på arbetsplatserna. Utredningsarbetet pågår.

106. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1944/45 till förbättrande
av bostadsförhållandena m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (281.)

Anmäld den 22 juni 1944. Ärendet är i vad angår den av riksdagen begärda utredningen
av frågan örn anordnande av pensionärsbostäder på landsbygden beroende
på Kungl. Majits prövning.

107. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
arbetstidens begränsning. (317.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

108. den 13 juni 1944, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet väckt
motion. (362.)

Anmäld den 30 juni 1944. Författningar i ämnet utfärdade samma dag (sv. f.
nr 566—570). I vad angår den av riksdagen begärda utredningen angående understöd
åt hemmavarande anhöriga till den, som internerats å alkoholistanstalt, är
ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

109. den 14 juni 1944, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet
m. m. (375.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

110. samma dag, angående gemensam nordisk arbetsmarknad. (378.)

Kungl. Maji har för 1945 års riksdag framlagt proposition (nr 387) angående
Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn
utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island
och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad. Propositionen
har bifallits av riksdagen. Ärendet är därmed slutbehandlat.

111. den 17 juni 1944, i anledning av väckt motion örn undantagande från
preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. (385.)

Anmäld den 7 juli 1944, därvid Kungl. Majit anmodade socialvårdskommittén
att till övervägande upptaga frågan örn ändrade regler för preskription av fordran
på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen samt på ersättning enligt militärersättningsförordningen
för skada till följd av olycksfall. Detta uppdrag är
ännu icke slutfört. (Jfr ärendet under punkten 12.)

365

112. samma dag, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (391.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

113. den 28 juni 1944, angående landsbygdens avfolkning. (437.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 119.)

114. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Sedan skrivelsen överlämnats till folkhushållningsdepartementet för slutlig handläggning,
föranleder densamma ej vidare åtgärd inom socialdepartementet.

115. samma dag, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

116. samma dag, angående bad- och w. c.-attiraljs förbilligande m. m. (461.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

117. den 30 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde. (453.)

Anmäld den 15 juli, den 27 oktober, den 17 november, den 15 och den 30 december
1944 samt den 19 januari 1945. Skrivelsen har sistnämnda dag överlämnats
till finansdepartementet för slutlig handläggning, i följd varav densamma ej föranleder
vidare åtgärd inom socialdepartementet.

118. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943. (455.)

Ärendet är, såvitt detsamma berör socialdepartementet, beroende på Kungl. Majrts
prövning i vad angår punkterna 3 och 4.

119. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte
att befordra en förläggning av industriell verksamhet och hantverk till
andra platser i landet än storstäderna. (450.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 113.)

120. den 2 december 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn
bemyndigande att överskrida det å allmän förskottsstat I uppförda anslaget
till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (493.)

Ärendet är numera slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 13, 15, 19, 24, 35, 64, 67, 75, 80, 87, 88,
89, 102, 110, 114, 117 och 120 omförmälda av Kungl. Majit inom socialdepartementet
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 juni 1932, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående
åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och
automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m. (364.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1932 tillkallade departementschefen
samma dag tre utredningsmän (1932 års trafikutredning). Sedan utredningsmännen
den 28 februari 1935 avgivit betänkande med förslag till förordning angå -

366

ende allmän automobiltrafik och utlåtanden däröver avgivits, anmäldes ärendet i
denna del den 6 december 1935, därvid tillkallades sakkunniga för att biträda vid
en granskning av nämnda betänkande. Sedan de sakkunniga den 20 februari
1936 avgivit betänkande, har Kungl. Majit den 6 mars 1936 avlåtit proposition
(nr 161) i ämnet. 1932 års trafikutredning har den 29 februari 1936 avgivit utredning
rörande förhållandet mellan land- och sjötrafikmedel, vilken utredning, sedan
vederbörandes yttranden däröver inkommit, sedermera överlämnats till 1938 års
järnvägstaxekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.
Sedan 1938 års järnvägstaxekommitté den 30 januari 1939 inkommit med
förslag till taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar, har förslaget
anmälts den 22 juni 1945, därvid Kungl. Majit fastställt ny taxa för befordring
av gods m. m. på statens järnvägar. Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. den 28 april 1936, i anledning av väckta motioner örn bemyndigande för
Kungl. Majit att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskehamnar.
(191.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes att
till Kungl. Majit inkomma med den i riksdagens skrivelse åsyftade utredningen
samt med de förslag i ämnet, till vilka utredningen kunde föranleda. Utredning och
förslag hava ännu icke inkommit.

3. den 30 april 1938, angående utredning av skärgårdarnas trafikproblem.

(21°.)

Anmäld den 21 juli 1938, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga för utredning rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer
m. m. Med stöd av nämnda bemyndigande har departementschefen den
30 juli 1938 tillkallat sakkunniga (sakkunniga för utredning rörande skärgårdarnas
kommunikationsbehov). Sedan de sakkunniga den 25 november 1939 och den
10 juli 1940 avgivit förslag rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer
(del I och II, st. off. utr. 1939: 34 och 1940: 15) och utlåtanden häröver
avgivits, har ärendet ånyo anmälts den 29 juni 1945, därvid departementschefen
bemyndigats tillkalla särskilda sakkunniga för att inom departementet biträda med
fortsatt utredning rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer.
Med stöd av sagda bemyndigande har departementschefen samma dag utsett de
sakkunniga. Utredningsarbetet pågår.

4. den 18 april 1939, i anledning av väckt motion om övergång till högertrafik.
(170.)

Anmäld den 20 juli 1939, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla sakkunniga
för utredning rörande lämpligheten av en övergång till högertrafik m. m.
Med stöd av nämnda bemyndigande har departementschefen den 26 augusti 1939
tillkallat sakkunniga (1939 års högertrafikkommitté). Sedan kommittén den 6
december 1940 avgivit betänkande med förslag rörande övergång till högertrafik i
Sverige (st. off. utr. 1940: 30) och utlåtanden däröver inhämtats, är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

5. den 26 maj 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av vattenfallsstyrelsen m. m. (313.)

Anmäld den 2 juni 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos. Därjämte uppdrogs
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inkomma med förslag till åtgärder för
överförande av förvaltningen av Södertälje kanal till nämnda styrelse. Sedan
sådant förslag inkommit och riksräkenskapsverket därutöver avgivit utlåtande, hava,
i anledning av remisser, yttranden avgivits den 2 oktober 1942, den 18 oktober

367

1943 samt den 26 juni 1944 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, den 5 december
1942 och den 22 november 1943 av riksräkenskapsverket samt den 31 augusti

1944 av vattenfallsstyrelsen, varefter väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 6
november 1944 inkommit med en skrivelse i ärendet.

Sedan Kungl. Maj:t den 9 februari 1945 framlagt proposition angående förvaltningen
av Södertälje kanal m. m. har riksdagen i skrivelse den 19 mars 1945, nr 91,
anmält sitt beslut i anledning av sagda proposition. Riksdagens skrivelse har därefter
anmälts den 23 mars 1945, varmed ärendet är slutbehandlat.

6. den 5 mars 1941, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna
för kapitalinvestering i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk. (60.)

Anmäld den 14 mars 1941, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
beslutits utom beträffande ärendet under punkten 3 (om- och tillbyggnad av posthuset
i Karlstad), vilket ärende den 22 mars 1941 remitterats till 1940 års civila
byggnadsutredning. Sedan utredningen den 20 november 1944 avgivit utlåtande,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 18 maj 1943, i anledning av väckta motioner angående utredning
rörande rundradiorörelsen. (209.)

Anmäld den 30 juni 1943, varvid chefen för kommunikationsdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Med stöd av nämnda bemyndigande hava tillkallats särskilda sakkunniga. Utredningsarbetet
pågår.

8. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Anmäld den 17 mars 1944, varvid chefen för kommunikationsdepartementet
bemyndigades tillkalla sakkunniga att verkställa av riksdagen begärd utredning.
Med stöd av nämnda bemyndigande hava tillkallats särskilda sakkunniga. Utredningsarbetet
pågår.

9. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)

Anmäld den 3 december 1943, varvid chefen för kommunikationsdepartementet
bemyndigades tillkalla en sakkunnig för att verkställa av riksdagen begärd översyn
av reglerna i gällande järnvägstrafikstadga. Med stöd av nämnda bemyndigande
har tillkallats särskild sakkunnig. Utredningsarbetet pågår.

10. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 30 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion.
(454.)

Anmäld den 21 juni 1944 och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder beslutats
beträffande vissa i skrivelsen upptagna anslag. Skrivelsen har den 5 april 1945
överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

12. den 12 juli 1944, i anledning av väckt motion angående rätt till bidrag till
underhåll av enskilda vägar. (479.)

Anmäld den 30 september 1944, därvid Kungl. Majit anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att efter verkställande av viss utredning avgiva förslag i ämnet.
Sedan fiirslag den 31 oktober 1944 avgivits av styrelsen, har inom kommunikations -

368

departementet upprättats en promemoria i ämnet, varöver väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 13 oktober 1945 avgivit utlåtande. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 5 och 11 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

6. Finansdepartementet,

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan om reglering av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Denna fråga, vilken berörts i 1945 års statsverksproposition (del 22, sid. 4), är
beroende på Kungl. Majits prövning.

3. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Frågan har ur finansstatistisk synpunkt behandlats i proposition nr 364 till 1943
års riksdag. Kungl. Majit har den 14 september 1944 fastställt nya formulär för
sammandrag av räkenskaperna för landsting, städer, köpingar och municipalsamhällen.
I vad gäller de borgerliga landskommunernas och församlingarnas bokföring
har statistiska centralbyrån den 25 juni 1945 inkommit nied förslag till
motsvarande formulär. Ärendet är i denna del beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

4. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Ärendet har behandlats dels i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna för
den officiella statistiken samt åstadkommande av permanent kontroll över det
statistiska arbetet m. m., dels ock i ett betänkande med förslag angående den
statliga statistikens organisation m. m. (st. off. utr. 1943: 28), avgivet av besparingsberedningens
statistikkommitté. Kungl. Majit har den 17 december 1943 uppdragit
åt överdirektören E. J. Höijer att såsom sakkunnig inom finansdepartementet
biträda med fortsatt utredning angående rationalisering av den statliga
statistiken.

5. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från statens
sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en särskild statsbank.
(322.)

Frågan anmäld den 23 mars 1945, varvid beslöts tillkallande av 1945 års bankkommitté
(jfr punkten 67 här nedan). Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Majit
angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet uppdrag.
(368.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 254.

369

7. deri 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av stämpeltrycket.
(95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 11 maj 1921, i fråga örn åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1943 sid. 251—252
och 1945 sid. 323. Genom propositionen den 19 oktober 1945, nr 370, har för riksdagen
framlagts förslag till uppbördsförordning m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion örn förhindrande, att vissa
av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av inhemska
tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad för
skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 sid. 281 och
1945 sid. 323. Genom propositionen den 19 oktober 1945, nr 370, har för riksdagen
framlagts förslag till uppbördsförordning m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni 1911
angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande. (284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet, som sammanhänger med frågan om avlösningen av frälseräntor, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning till
riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och erlägga
härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—30
juni 1926. (225.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 255. (Jfr
ärendet under punkten 47 här nedan.)

14. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för importerad
spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats på grund av
avlämnade utförselbevis.

15. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30
juni 1927. (190.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 5 (inteckningar i kronans
fastigheter). I denna del har ärendet överlämnats till f. d. generaldirektören L.

24 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelsc till 10/é0 <1 rs riksdag.

370

Berglöf för att av honom tagas i övervägande vid fullgörandet av honom lämnat
uppdrag att inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan om den
rättsliga vården och förvaltningen av kronans fasta egendom.

16. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Skrivelsen har för utredning överlämnats till kommunalskatteberedningen, såvitt
angår dels punkten a) (frågan om en rationell utjämning av skattetrycket inom
kommunerna), dels punkten b) (frågan i vad mån och på vad sätt tryggandet åt
kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att
utöver fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag och
penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning hänsyn skall kunna tagas till de
skattskyldigas olika skatteförmåga), dels ock punkten c) (frågan örn förvärvskällornas
omfattning vid beskattning av inkomst av jordbruksfastighet, vilken
fråga berörts i propositionen nr 220 till 1932 års riksdag, sid. 127 och 128). Till
kommunalskatteberedningen har därjämte den 27 november 1936 överlämnats
ärendet under punkten e) (frågan i vad mån avdrag för gäldränta må äga rum
vid statens taxering till kommunal inkomstskatt) för att tagas under övervägande
vid fullgörande av beredningens uppdrag.

Kommunalskatteberedningen har den 18 juli 1942 avgivit betänkanden med
förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m., Del I (den kommunala
beskattningen) och Del II (inkomstbeskattningen av skogsbruk). I betänkandet
Del I har frågan under punkt b) behandlats, och i samma betänkande har
förslag framlagts, som i vissa hänseenden berör frågan under punkt c). I beredningens
den 19 augusti 1943 avgivna betänkande, Del III, har den under punkt a)
upptagna frågan behandlats. Kommunalskatteberedningens förslag har under år
1944 varit föremål för remissbehandling. Förevarande ärende är i nu angivna
delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med infordrad
utredning av frågan under punkten d) om ändring i lagstiftningen rörande försäkringsrörelse,
i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning av
premieåterbäringsreserv, har Ö. Ä. den 20 januari 1934 avgivit infordrat utlåtande
i frågan. Det under punkten d) upptagna ärendet har därefter den 9 september
1944 överlämnats till försäkringsutredningen för att tagas i övervägande vid
fullgörande av det åt utredningen lämnade uppdraget.

Frågan under punkten e) har behandlats av 1944 års skattesakkunniga i
betänkande den 31 maj 1945 med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna
kommunalbeskattningens område.

17. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30
juni 1928. (175.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder i fråga om punkten 5 (utgifter för renhållning
m. m. å vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad
upplåtna områden), se ämbetsberättelsen 1945 sid. 325. I samband med inrättandet
av slottsbyggnadernas delfond under statens allmänna fastighetsfond (jfr
riksd. skr. 1945:1 och 32) har beslutats, att kostnaderna för gaturenhållningen för
kungl, slottet och därtill hörande fastigheter i Stockholm skola bestridas under
nämnda delfond. Ärendet är därmed slutbehandlat.

Vad angår ärendet under punkten 6 (stämpelavgifter för vissa nya fondpapper)
av förevarande skrivelse, har på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930

371

utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga om stämpelavgifter,
som avses i 8 § stämpelförordningen. Resultaten av vissa förberedande undersökningar
hava överlämnats till finansdepartementet. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

18. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion örn upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 256. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn
skogsaccis. (103.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas under övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade uppdraget.
I kommunalskatteberedningens den 18 juli 1942 avgivna betänkanden med
förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m. (se ovan under
punkt 16) har denna fråga behandlats. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

20. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Frågan örn fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga varit
föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats till numera
regeringsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.
Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda frågor
hänvisas till vad som under punkten 16 härovan anmärkts rörande punkterna a)
och b) i riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.

21. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.
(381.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 325—326.
Genom propositionen den 20 april 1945, nr 282, har för riksdagen framlagts förslag
till omorganisation av folkbokföringen. Ärendet är därmed slutbehandlat.

22. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen av
äkta makar och om hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av
hemmavarande barn. (291.)

Beträffande statsbeskattningen har ärendet behandlats i proposition nr 258 till
1938 års riksdag. De i motionen väckta frågorna ha vidare, såvitt angår statsbeskattningen,
behandlats av 1941 års familjebeskattningssakkunniga i de sakkunnigas
den 30 januari 1943 avgivna betänkande med förslag till ändrade grunder för
familjebeskattningen. I kommunalskatteberedningens den 18 juli 1942 avgivna
betänkande, Del I (se ovan under punkt 16), har behandlats frågan örn famiijebeskattningens
omfattning vid den kommunala beskattningen. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika verksamhetsgrenar
till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

372

24. den 11 maj 1932, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad
å bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)

Se ovan under punkt 8. Ärendet är numera slutbehandlat.

25. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Frågan örn utredning hur prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga
kommunal fastighetsskatt för prästgårdar som upplåtas åt dem har behandlats av

1944 års skattesakkunniga i betänkande den 31 maj 1945 med förslag angående
vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område. Över betänkandet
hava infordrats yttranden från vissa myndigheter och sammanslutningar.

26. den 15 juni 1932, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd med
gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 sid. 284 och

1945 sid 326. Genom propositionen den 19 oktober 1945, nr 370, har för riksdagen
framlagts förslag till uppbördsförordning m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

27. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 258. Ärendet
är i vad angår s. k. erkänsla vid försäljning utom börd av skattesålda domkyrkohemman
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner örn ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 258.

29. den 20 april 1934, i anledning av väckt motion angående åvägabringande
av ett särskilt skattesystem för sjöfolk. (177.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 327. Genom
propositionen den 19 oktober 1945, nr 370, har för riksdagen framlagts förslag till
uppbördsförordning m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

30. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.
(178.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 327. Genom
propositionen den 20 april 1945, nr 282, har för riksdagen framlagts förslag till
omorganisation av folkbokföringen. Ärendet är därmed slutbehandlat.

31. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ovan under punkt 3. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30
juni 1933. (307.)

Ärendet under punkten 2 (avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm) har
behandlats i propositionen den 19 oktober 1945, nr 370, med förslag till uppbördsförordning,
m. m. Ärendet under denna punkt är därmed slutbehandlat.

Ärendet under punkten 3 (utanordnandet av statsmedel m. m.) är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

373

33. den 9 juni 1934, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
m. m. (358.)

Ärendet har varit föremål för utredning av kvinnoarbetskommittén, som den 23
november 1938 avgivit betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m.,
vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Jfr nedan punkt 81.

34. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)

Ärendet, som sammanhänger med frågan örn avlösningen av frälseräntor, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juni 1933—30
juni 1934. (279.)

Ärendet under punkten 5 (provision för stämpelförsäljning), vilket behandlats i
propositionen nr 208 år 1939, är såvitt angår stämpelförsäljare med oreglerad
avlöning beroende på Kungl. Majis prövning. (Jfr sv. f. 1939 nr 330 och 334.)

36. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

Ärendet, som överlämnats till kommunalskatteberedningen, har behandlats i beredningens
den 18 juli 1942 avgivna betänkanden (se ovan under punkt 16). Ärendet
är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

37. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektiv indrivning
av skogsaccis och skogsvårdsavgifter. (284.)

Ärendet, som den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det beredningen lämnade uppdraget,
har behandlats i beredningens den 18 juli 1942 avgivna betänkanden (se
ovan under punkt 16). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 260.

39. den 14 juni 1935, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över Luleå.
(309.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 260.

40. den 1 april 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd
i Stockholms stad. (127.)

Ärendet har överlämnats från kommunikationsdepartementet i vad avser frågan,
huruvida skatteuppbörden — ej blott den statliga utan även den kommunala — i
övriga delar av landet må kunna ordnas på enahanda sätt som för Stockholms stad.
Sedan ärendet den 13 november 1936 i berörda del överlämnats till 1936 års uppbördskommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag,
har kommittén den 19 december 1938 avgivit betänkande med förslag till
omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. Ärendet, som
därefter överlämnats till 1944 års uppbördsberedning, har behandlats i de sakkunnigas
den 31 maj 1945 avgivna betänkande. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

374

41. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30
juni 1935. (339.)

Ärendena under punkterna 5 (kassarabatter m. m.) och 6 (anmärkningsarvode
till advokatfiskalerna vid hovrätterna) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Av dessa har ärendet under punkten 6 berörts i 1939 års statsverksproposition
(sjunde huvudtiteln, sid. 86).

Ärendet under punkten 10 (statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt
i magistratsstäder) har upptagits till behandling i propositionen den 19
oktober 1945, nr 370, med förslag till uppbördsförordning, m. m. Ärendet under
denna punkt är därmed slutbehandlat.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 201 med förslag
till allmänt familjepensionsreglemente m. m., nr 245 angående överenskommelser
med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkassor örn
övertagande av kassornas rörelse m. m. samt nr 258 angående överenskommelse
med statens järnvägars änke- och pupillkassa örn övertagande av
kassans rörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (366.)

Anmäld och slutbehandlad utom i vad rör utvidgning av familjepensionsrätten
för barn till att, i den omfattning som finnes skälig, gälla även manlig befattningshavares
eller arbetares barn utom äktenskap, i vilken del ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Jfr ovan bilaga II under punkt 73.

43. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Majrts propositioner med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (387.)

Anmäld och slutbehandlad utom i fråga om avdragsrätt och skatteplikt för
periodiskt understöd, i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 25 maj 1937, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30
juni 1936. (311.)

I ärendena under punkterna 5 (vissa avskrivningsfrågor) och 7 (indrivningen av
kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål) har riksräkenskapsverket
med skrivelse den 8 augusti 1942 ingivit anbefalld utredning. Sedan statskontoret
och kammarrätten däröver avgivit utlåtanden, äro dessa ärenden beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 4 juni 1937, i anledning av väckt motion örn viss ändring av gällande
bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. (408.)

Anmäld den 9 april 1941 och därvid slutbehandlad utom i vad rör frågan örn
ändring i taxeringsförordningen, i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner angående
stämpelavgiften. (416.)

Anmäld den 18 juni 1937 och den 20 januari 1939 och därvid slutbehandlad utom
i vad angår åtgärder mot uteblivet eller försenat erläggande av lagfartsstämpel, i
vilken del ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

375

47. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.) __

Ärendet under punkten 3 (vissa entreprenadförfaranden) är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 5 (räntor å vissa restituerade utskylder) har behandlats
i propositionen den 19 oktober 1945, nr 370, med förslag till uppbördsförordning.
Ärendet under denna punkt är därmed slutbehandlat.

Ärendet under punkten 6 (brandförsäkring av statsverket tillhöiande byggnader
m. m.) har varit föremål för utredning av de med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 28 juni 1941 av chefen för finansdepartementet tillkallade sakkunniga
angående försäkring av statens egendom, vilka avgivit förslag i ämnet den
27° februari 1942. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

Anmäld beträffande punkten 8 (vissa fondmedel m. m.) den 1/ juni 1938, däivid
Kungl. Majit anbefallde statskontoret dels att i vissa hänseenden verkställa utredning
angående behandlingen av de statskontorets förvaltning underställda, räntebärande
fonderna, dels ock att framlägga förslag till regler för statskontorets fondförvaltning.
Utredningsuppdraget har genom Kungl. Majits beslut den 8 november
1940 utvidgats till att omfatta jämväl frågan örn förutsättningarna för viss
decentralisering av ifrågavarande fondförvaltning. Ifrågavarande utredning har
numera verkställts av statskontoret, som den 2 juni 1943 avgivit utlåtande i ämnet.
Sedan yttranden inhämtats från ett antal myndigheter m. fl., är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

48. samma dag, i anledning av väckta motioner om nedsättning av tullsatserna
på industrimaskiner, som ej tillverkas inom landet. (331.)

Ärendet, som behandlats i ett av 1938 års tulltaxerevision den 8 mars 1939 avgivet
betänkande, är beroende på Kungl. Majits prövning.

49. den 29 april 1939, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30
juni 1938. (219.)

Vad angår ärendet under punkten 7 (centralupphandling för statsmyndigheternas
behov) har Kungl. Majit den 27 november 1942 uppdragit åt statens industrikommission
att tillhandagå statsmyndigheterna med upplysningar i vissa upphandlingsfrågor
m. m. (sv. f. nr 910). Sedan statens sakrevision i skrivelse den 20
juni 1945 framlagt förslag angående vidgad centralupphandling av kontorsartiklar
m. m. genom generalpoststyrelsens försorg, har Kungl. Majit den 7 december 1945
utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. nr 850). Ärendet är därmed slutbehandlat.

50. den 13 maj 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa
anslag till ersättning till statens domäners fond för upplåten mark m. m.
(246.)

Anmäld den 9 juni 1939, därvid Kungl. Majit anbefallde domänstyrelsen att
avgiva förslag till föreskrifter rörande redovisningen av vissa fastigheter, samt
den 28 juni 1940. Domänstyrelsen har med skrivelse den 17 mars 1943 överlämnat
den anbefallda utredningen. Sedan riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen
däröver avgivit utlåtanden, har ärendet återremitterats till riksräkenskapsverket
för ytterligare utredning.

51. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner angående formerna för
riksdagens budgetbehandling. (343.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

376

52. den 9 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna. (364.)

Anmäld den 22 juni 1939. Skrivelsen har sedermera genom beslut den 10 september
1943 överlämnats till statens arbetsmarknadskommission för utarbetande av
förslag till definitiva dispositionsbestämmelser för ifrågavarande fond. Förslag i
ämnet har den 24 februari 1944 avgivits av kommissionen. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

53. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utsträckning av riksdagens
revisorers granskningsrätt att omfatta vissa monopolföretag m. m. (376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr även proposition nr 164
år 1943.)

54. den 28 maj 1940, i anledning av väckta motioner angående slopande av
markegångssättningen. (287.)

Ärendet, som sammanhänger med frågan örn avlösningen av frälseräntor, är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utökning av arbetstiden
för befattningshavare i statens tjänst. (293.)

Sedan skrivelsen enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1940 överlämnats
till besparingsberedningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av beredningens
uppdrag, har beredningen den 1 december 1942 avgivit en promemoria
med yttrande och förslag angående arbetstiden för viss personal inom statsförvaltningen.

56. den 13 juni 1940, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande avdrag för förlust vid beräkning av skattepliktig inkomst av fastighet,
rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet. (403.)

Anmäld den 19 september 1941 och överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.
Därefter har ärendet den 9 september 1944 överlämnats till 1944 års
allmänna, skattekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det
kommittén lämnade uppdraget.

57. samma dag, i anledning av väckta motioner om sådan ändring av skattebetalningssystemet
att skatterna komma att betalas samma år som inkomsten
intjänats m. m. (404.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 331. Genom
propositionen den 19 oktober 1945, nr 370, har för riksdagen framlagts förslag till
uppbördsförordning m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

58. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—30
juni 1939 m. m. (388.)

Ärendet under punkten 1 (vissa upphandlingsärenden, utom i vad angår upphandling
vid statens arbetsmarknadskommission) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

59. den 18 juni 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
av krisläget föranledda lönespörsmål jämte i ämnet väckta motioner. (437.)

Anmäld i viss del den 21 juni 1940, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 611,
700—702 och 704). Åter anmäld den 28 mars 1941, den 6 mars 1942, den 5 mars
1943, den 10 mars 1944 och den 2 mars 1945, varvid kungörelser utfärdades (sv. f.

377

nr 180/1941, 79/1942, 94/1943, 66/1944 och 46/1945). I vad rör frågan örn det
av riksdagen lämnade bemyndigandet för Kungl. Maj:t dels att, i fall då tjänsteman
på grund av rådande läge ej kunnat uttaga hela sin semester inom i vederbörande
avlöningsreglemente stadgad tid, medge utsträckning av tiden för uttagande
av semester samt dels att meddela särskilda bestämmelser rörande bestridande
av avlöningskostnaderna i fall, då befattningshavare vid visst verk anbefalles
tjänstgöra vid annat verk, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 11 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn allmän omsättningsskatt. (79.)

Anmäld den 13 december 1940, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 1000—
1002). I vad angår riksdagens begäran örn utredning om accis å visst slag av
papper, har inom finansdepartementet upprättats en promemoria med förslag till
bestämmelser i ämnet, varöver, efter remiss, yttranden avgivits den 21 augusti
1941 av kommerskollegium och den 24 oktober 1941 av kontrollstyrelsen. Sedermera
har docenten Carsten Welinder på uppdrag av chefen för finansdepartementet
utarbetat en den 28 maj 1943 dagtecknad promemoria angående skatt å förströelsetidskrifter.
Över promemorian hava yttranden avgivits av vissa myndigheter
och sammanslutningar. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 18 december 1940, i anledning av Kungl. Majis proposition rörande
bemyndigande för Kungl. Maji att i vissa fall medgiva eftergift beträffande
krigskonjunkturskatt m. m. (103.)

Anmäld den 20 december 1940, varvid tillsattes en särskild nämnd för beredning
av hithörande frågor. Med stöd av fullmakten har eftergift i ett flertal fall medgivits.

62. den 19 december 1940, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
lärares avlönings- och anställningsförhållanden under tid, då undervisningen
inställes eller begränsas på grund av vid krig eller krigsfara vidtagna anordningar
eller till följd av bränslebrist eller av annan dylik orsak, m. m. (92.)

Anmäld den 14 februari 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 71). Skrivelsen,
som även anmälts på ecklesiastikdepartementets föredragning, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

63. den 2 april 1941, i anledning av väckta motioner avseende förordningen om
allmän omsättningsskatt. (147.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 332. Genom
propositionen den 4 januari 1945, nr 12, har för riksdagen framlagts förslag till
förordning angående ändring i förordningen örn allmän omsättningsskatt. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

64. den 19 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8)
m. m. (286.)

Skrivelsen är, såvitt angår frågan om skyldighet för vid försvarsväsendet anställd
civil personal att underkasta sig läkarundersökning m. m., beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

65. den 21 juni 1941, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder för
vidmakthållande av industriens produktionsförmåga och för främjande av
nyinvesteringar för industriella ändamål. (350.)

Anmäld den 19 september 1941 och överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdeparte -

378

mentet. Ärendet har den 7 oktober 1944, med visst undantag, överlämnats till
1944 års allmänna skattekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörande av
det åt kommittén lämnade uppdraget.

66. den 26 juni 1941, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30
juni 1940 m. m. (405.)

Ärendet under punkten 5 (vissa arvodestjänster i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen)
är beroende på Kungl. Majis prövning. Ärendet under punkten 7 (vissa
iakttagelser angående statsverkets expensutgifter) har anmälts den 5 november
1943 och den 30 november 1945 samt är därmed slutbehandlat.

67. den 3 juli 1941, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om
dels indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, dels ock avskaffande
av den revision av avdelningskontoren, som verkställes av särskilda av
riksdagen utsedda revisorer, m. m. (452.)

Anmäld den 19 juli 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 669). Åter anmäld
den 30 juni 1942, varvid uppdrogs åt bank- och fondinspektionen att verkställa
en statistisk utredning rörande de för marginalen mellan bankernas in- och utlåningsräntor
bestämmande förhållandena. Sedan inspektionen den 15 maj 1943
inkommit med nämnda utredning, anmäldes ärendet ånyo den 23 mars 1945,
varvid beslöts tillkallande av en kommitté för utredning av de av riksdagen berörda
frågorna (1945 års bankkommitté). Ärendet är därmed slutbehandlat.

68. den 28 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster. (457.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 november 1945.

69. den 6 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående ändring av förordningen
örn nöjesskatt. (188.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 292 och 1945
sid. 334. Genom propositionen den 12 oktober 1945, nr 344, har för riksdagen framlagts
förslag till förordning om nöjesskatt. Ärendet är därmed slutbehandlat.

70. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående revision av
gällande bestämmelser rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen.
(237.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria med förslag till bestämmelser
i ämnet. Yttranden över promemorian hava avgivits av vissa myndigheter.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 19 maj 1942, i anledning av väckt motion om tillerkännande av viss
förmån åt ordinarie tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått från tjänsten
utan rätt att komma i åtnjutande av pension. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

72. den 17 juni 1942, i anledning av väckt motion örn viss ändring av förordningen
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker. (353.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria i ämnet, över vilken
promemoria yttranden avgivits av vissa myndigheter. Ärendet är beroende på
Kungl. Majis prövning.

379

73. samma dag, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffet för
överlåtelse av motbokssprit till ungdom under 21 år. (354.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria med förslag till bestämmelser
i ämnet, över vilken promemoria yttranden avgivits av vissa myndigheter.
Sedan ärendet överlämnats till särskilda sakkunniga för utredning rörande orsakerna
till försämringen i nykterhetstillståndet, hava de sakkunniga den 29 januari
1944 framlagt förslag till vissa åtgärder för höjande av folknykterheten. Yttranden
över förslaget hava avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

74. den 20 juni 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (388.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 612 och 615).
Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

75. den 27 juni 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8)
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (422.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 681, 683 samt
687—689). Ånyo anmäld den 7 december 1945. Ärendet är därmed slutbehandlat.

76. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
i visst fall örn vad som är skattepliktiga intäkter. (435.)

Sedan chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts den 9 oktober 1942
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för att inom departementet
biträda med den av riksdagen begärda översynen av gällande bestämmelser angående
beskattning av vissa militära löneförmåner m. m., hava de sakkunniga den
19 december 1942 avgivit betänkande med förslag i ämnet. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

77. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30

juni 1941. (423.) o

Beträffande ärendet under punkten 6 (borttagande av öretalen fran kronodebetsedlarna)
har Kungl. Maj:t den 24 september 1943 uppdragit åt riksräkenskapsverket
att verkställa utredning i frågan. Frågan om borttagande av öretalen från
kronodebetsedlarna, såvitt angår slutsumman å dessa debetsedlar, har behandlats
i propositionen den 19 oktober 1945, nr 370, med förslag till uppbördsförordmng,
m. m. Beträffande ärendet under punkten 7 (avlöningsförmåner för icke-ordmane
personal) har chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts den 17 mars
1944 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda utredningsmän med uppdrag att
verkställa utredning rörande anställningsförhållandena för viss icke-ordinarie
personal i statens tjänst.

78. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i grunderna
för taxering av inkomst av jordbruksfastighet, m. m. (185.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 12 november 1943
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan örn införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbrukare
att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder jämte vissa andra därmed
sammanhängande frågor.

79. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss skattefrihet för jordbrukskassor
lii. fl. (186.)

380

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december 1943
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas rätt att
vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond. De sakkunniga
hava den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet. Över betänkandet
hava yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

80. den 25 maj 1943, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna. (228.)

Anmäld den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 509, 524, 525,
h27 529, 613 och 619). Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Mäjits prövning.

81. den 9 juni 1943, angående åtgärder för införande av deltidstjänst. (297.)
Jämlikt Kungl. Majrts beslut den 26 maj 1944 hava sakkunniga tillkallats för
utredning i ämnet.

82. den 22 juni 1943, i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande.
(434.)

Viss utredning verkställd. Ärendets fortsatta behandling är beroende på Kungl.
Majrts prövning.

83. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30
juni 1942. (417.)

Ärendet under punkten 4 (vissa iakttagelser beträffande besparingsåtgärder inom
allmänna civilförvaltningen) har i viss del anmälts den 29 juni 1945, varvid författning
utfärdades (sv. f. nr 518). I fråga örn vidtagna åtgärder i anledning av
övriga av revisorerna under punkten 4 gjorda påpekanden, se ovan under punkterna
49 och 66. Ärendet under punkten 4 är därmed slutbehandlat.

. Ärendena under punkterna 5 och 6 (särskild lönedomstol; sjukledighet och
sjukvårdskostnader inom civila statsförvaltningen) äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

I fråga örn ärendet under punkten 7 (beskattningen av sjukvårdsförmåner) har i
propositionen nr 83 till 1945 års riksdag framlagts förslag om skattefrihet för löntagares
förmån av fri sjukvård och fri tandvård. Sedan propositionen avslagits av
riksdagen, har viss ytterligare utredning verkställts inom finansdepartementet.
Ärendet är härefter beroende på Kungl. Majits prövning.

84. den 15 december 1943, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379), m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (525.)

Anmäld och slutbehandlad utom såvitt angår riksdagens anhållan, att Kungl.
Majit ville snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag örn inrättande av en
central nämnd med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen.

85. den 8 mars 1944, i anledning av vissa framställningar av Kungl. Majit
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i
vad avser finansdepartementets verksamhetsområde. (72.)

Anmäld den 17 mars 1944. Ärendet är delvis beroende på Kungl. Majits prövning.

86. den 29 mars 1944, i anledning av väckt motion om avdrag vid taxering av
inkomst för flyttningskostnader vid tillträdande av annan anställning. (145.)

381

Skrivelsen har överlämnats till 1944 års skattesakkunniga för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget.

87. den 29 april 1944, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändring
i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. m. (211.)

Sedan statskontoret den 2 mars 1945 inkommit med utredning och förslag i ämnet,
hava yttranden häröver inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är härefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

88. samma dag, i anledning av väckt motion angående förenkling av i lagen
om kommunal fondbildning meddelade bestämmelser om allmän fond m. m.
(219.)

Sedan chefen för finansdepartementet tillkallat tre sakkunniga för utredning
rörande ändrade bestämmelser om kommunal fondbildning, hava de sakkunniga
i september 1945 avgivit betänkande angående revision av kommunala fondbildningslagen
m. m. Över betänkandet hava yttranden infordrats fran vissa myndigheter
och sammanslutningar.

89. samma dag, i anledning av väckta motioner om revision av familjebeskattningen,
m. m. (236.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

90. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka. (237.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 263. Genom
proposition den 12 januari 1945, nr 16, har för riksdagen framlagts förslag till
förordning örn ändring i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

91. den 6 maj 1944, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937
(nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper ävensom
i anledning därav väckta motioner, dels ock väckta motioner angående
utredning om grunderna för lagfartsstämpelns utgående. (251.)

Anmäld den 19 maj 1944, varvid författning utfärdades (sv. f. nr 208). Ärendet
är, såvitt angår frågan om grunderna för lagfartsstämpelns utgörande, beroende
på Kungl. Majis prövning.

92. den 9 maj 1944, i anledning av väckta motioner örn vissa ojämnheter vid
löneklassplacering. (259.)

Sedan allmänna lönenämnden den 20 februari 1945 inkommit med utlåtande i
ämnet, har ärendet anmälts den 2 mars 1945 (prop. nr 218 punkt 4). Ärendet är
därmed slutbehandlat.

93. den 25 maj 1944, i anledning av Kungl. Majis proposition angående årligt
understöd åt vissa arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl. (301.)

Anmäld den 9 juni och den 8 december 1944 samt den 4 maj 1945. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

94. den 6 juni 1944, i anledning av väckt motion om utvidgad granskningsrätt
för riksdagens revisorer beträffande statskontrollerade aktiebolag. (331.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

382

95. den 28 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.
(436.)

Skrivelsen, som den 30 december 1944 överlämnats till finansdepartementet, har
anmälts den 6 april 1945 (prop. nr 265) och är därmed slutbehandlad.

96. den 30 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (431.)

Anmäld den 15 juli 1944 samt den 4 januari, den 27 april och den 29 juni 1945 på
ecklesiastikdepartementets föredragning. Skrivelsen, som sistnämnda dag överlämnades
till finansdepartementet, anmäldes ånyo den 19 oktober 1945 (prop. nr
365) och är därmed slutbehandlad.

97. samma dag, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45 jämte i ämnet väckta motioner
behandlade allmänna principfrågor. (432.)

Anmäld den 15 juli 1944 och den 6 april 1945 (prop. nr 265). Ärendet är därmed
slutbehandlat.

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde. (453.)

Anmäld den 15 juli, den 27 oktober, den 17 november samt den 15 och den 30
december 1944 och den 19 januari 1945 på socialdepartementets föredragning.
Skrivelsen, som sistnämnda dag överlämnades till finansdepartementet, anmäldes
ånyo den 6 april 1945 (prop. nr 265) och är därmed slutbehandlad.

99. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion
(454.)

Anmäld den 21 juli 1944 på kommunikationsdepartementets föredragning. Skrivelsen,
som den 30 december 1944 överlämnades till finansdepartementet, anmäldes
ånyo den 6 april 1945 (prop. nr 265) och är därmed slutbehandlad.

100. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde. (456.)

Anmäld den 13 oktober 1944 och den 23 mars 1945 på justitiedepartementets föredragning.
Skrivelsen, som sistnämnda dag överlämnades till finansdepartementet,
anmäldes ånyo den 6 april 1945 (prop. nr 265) och är därmed slutbehandlad.

101. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser anslagsposter
till reparations- och underhållskostnader m. m. under statens fasti<*-hetsfonder. (460.)

Anmäld den 6 april 1945 (prop. nr 265). Ärendet är därmed slutbehandlat.

102. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943. (455.)

Ärendena under punkterna 5 och 6 (kronouppbörden i magistratsstäderna; rätten
till ränta vid restitution av utskylder), som under hand överlämnats till 1944 års

383

nppbördsberedning, hava behandlats i propositionen den 19 oktober 1945, nr 370,
med förslag till uppbördsförordning, m. m. Ärendena äro därmed slutbehandlade.
I fråga örn ärendet under punkten 7 (tillämpningen av förordningen örn nöjesskatt)
har för riksdagen framlagts en den 12 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 344,
med förslag till förordning örn nöjesskatt. Ärendet under punkten 7 är därmed
slutbehandlat.

Ärendet under punkten 10 (befattningshavare vid vissa av staten övertagna
familjepensionskassor) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

103. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner angående löne- och anställningsförhållandena
för statsanställda sjuksköterskor m. fl. (4ol.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Majits den 24 november 1944
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning angående sjuksköterskelönerna m. m.

104. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde. (457.)

Anmäld den 22 september 1944 på försvarsdepartementets föredragning. Skrivelsen,
som den 30 december 1944 överlämnades till finansdepartementet, anmäldes ånyo
den 6 april 1945 (prop. nr 265) och är därmed slutbehandlad.

105. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (459.)

Skrivelsen, som den 30 december 1944 överlämnades till finansdepartementet,
anmäldes den 6 april 1945 (prop. nr 265) och är därmed slutbehandlad.

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde. (458.)

Anmäld den 15 juli 1944 och den 6 april 1945 (prop. nr 265). Ärendet är därmed
slutbehandlat.

107. samma dag, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45. (470.)
Anmäld den 15 juli 1944 och den 6 april 1945 (prop. nr 265). Ärendet är därmed
slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 5, 8, 10, 21, 24, 26, 29, 30, 49, 57, 63,
67—69, 75, 90, 92, 93, 95—101 och 104—107 av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet’
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen slutbehandlad utom
beträffande framställningen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn utredning,
huru prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt
för prästgårdar, som upplåtas åt dem, samt för riksdagen framlägga det
fiirslag, som utredningen kan föranleda. I denna del anmäldes ärendet den 18

384

april 1941, därvid kommunalskatteberedningen anbefalldes att till Kungl. Maj:t
inkomma med utredning i angivna hänseende. Sedan nämnda uppdrag överlämnats
till 1944 års skattesakkunniga, hava dessa i ett den 31 maj 1945 avgivet betänkande
(st. off. utr. 1945: 35) avgivit förslag i ämnet. Betänkandet är föremål för remissbehandling.

2. den 20 april 1934, i anledning av väckta motioner om uppställande av legala
kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)

I ärendet, som den 5 november 1943 överlämnats från handelsdepartementet till
ecklesiastikdepartementet, har yttrande den 1 mars 1945 inkommit från överstyrelsen
för yrkesutbildning, varefter ärendet varit föremål för ytterligare remissbehandling.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 15 maj 1935, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor
i hälsovård m. m. (220.)

Sedan skrivelsen den 1 september 1941 överlämnats till 1940 års skolutredning
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av skolutredningens uppdrag,
har skolutredningen behandlat den i skrivelsen berörda frågan i sitt den 23
oktober 1945 avgivna betänkande IV. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan.

4. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar. (267.)
Yttrande i ärendet har den 28 oktober 1942 inkommit från skolöverstyrelsen.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 14 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, kontant understödsverksamhet, statliga
och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa ämnen väckta
motioner. (371.)

Med utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 8 maj 1936 överlämnades
den 2 juni 1936 till ecklesiastikdepartementet förevarande skrivelse för
handläggning i vad den avser undersökning rörande icke hemortsberättigade ur
synpunkten av antal, förekomst m. m. Skrivelsen har i vad den avser ecklesiastikdepartementet
den 12 november 1941 överlämnats till besparingsberedningen.
Sedan besparingsberedningens utredning rörande folkbokföringen numera övertagits
av folkbokföringskommittén, har denna kommitté den 29 november 1944
med hänvisning till 14 kapitlet i sitt den 7 november 1944 avgivna betänkande
(st. off. utr. 1944: 52) återställt skrivelsen. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

6. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
rörande förening av folkskollärarbefattning med organist- eller
klockarsyssla. (114.)

Yttrande i ärendet har den 9 januari 1941 inkommit från folkskolans besparingssakkunniga.
Skrivelsen har den 4 december 1942 överlämnats till 1942 års kyrkomusikerutredning
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
De sakkunniga hava den 13 april 1945 avgivit betänkande med förslag till
nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. (del I) (st. off. utr. 1945:
16). Betänkandet har varit föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende
på fortsatt utredning.

7. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Utredningen har ännu icke
inkommit.

■8. den . 4 majolfia&y.&ijigåejnde skolkök^ ärar maorus vi^,fcw^t^niagsgkqlpma
•.■ram, i anställnings-, .bostads-;, ljöire^pch; pensionsfprhåUandem,,(231.) ;

Anmäld den 31 december 1942, därvid skrivelsen överlämnades; till 1941 års lärarlönesakkunniga.
Sedan,tle sakkunniga, avgift en promemoriai .amneta anmäldes
ärendet den 11 februari: 1944, därvid beslöts att proposition (m 90).skulle avlatas
till riksdagen med bland annat förslag till provisorisk reglering, av. .anställnings- pcb
avlöningsförhållandena för i skrivelsen avsedda lärarinnor. Ärendet: ar i övrigt
alltjämt beroende, på Kungl. Majas prövning.

bn 9..idena26 april 1939, i anledning ay Kungl..Majlis proposition med förslag
till lag angående vissa ändringar i lagen dea 9 december 1910 (nr 141, sid.
27) om reglering åv prästerskapets avlöning., (216;.) , ,,. , ,. |

Anmäld den 18 maj 194m därvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 382), Skrivelsen
är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Majas prövning. .bimmmMimV. boie

10. den 6 juni 4939, hänledning ny Kungl Majas proposition angående anslag
il ..: ;;: till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet :samt. till avlöpingar vid

karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet, -väckta motioner.
(352.) i i ‘v;"; hrnlb AMM •; >: li n j i ,:■■;> bi lim i'' /

Anmäld den 22 julli och den 7 juli, 1939- Förstnämnda dag utfärdades, däryid ett
reglemente (sv.: f. nr 416). I vad avser, utredning rörande evalvering av vissa
läkare tillkommande ersättningar är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Majas
provning, , . jr ,..i;i/. :nuj

11. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd,: styrelse, och förvaltning för tiden i juli 1938—-30 juni 1939 m..m. (388.)

Ärendet,ä?;beroende på Kungl. Majlis prövning, (jfr Kungl: Maj:ts proposition
loll nr 176. sid. 98.) V ,, ...

12. den 3 maj 1941, angående ändring av gällande regel för anteckning i för :

samlingsbök avbpersonsbfödclseork (J95,),!n,; o n-ibli/jdl

Anmäld den 10 mars:,1944, varvid; skrivelsen .öyerlämnaåes .till .folkb.O:kföringskommittén
för att /taga» • iäöv^rvågande vid; utredning, angående, folkbokföringen
i riket, Fplkbokföringskommittén har den 29 november 1944 återställt skrivelsen
med hänvisning, till 14 kap. i sitt den 7 november 1944 avgivna betänkande (st. off.
utr. 1944: 52f).'' Xréndét aj .beroende, på. Kungl. 5^taj)tS proviiing."

13.. den 18 juni 1941; angående inrättande av ett nordiskt institut med.upp gif.

t att fördjupa och stärka den nordiska samhörigheten, (348.) . j(|.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberittelsen 1945 sid. 339,.Ärendet
är beroende på Kungl. Majlis prövning. , -a. ,,,

14. den 9 april 1942. i anledning av Kungl Majas/i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande-egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43

i. 1; Onder'' riksstat ensi åttonde huvudtitel;: afseende, anslagen inom ecklesiastik -departementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta:.motioner. (8.)
Anmäld ilen 27 september 1945. Punkten 147 i. riksdags skrivelse är. alltjämt
icke slutbehandlad. i.om >

15. deli 6 maj 1942, i anledning av Kungl. Majas proposition angående avstående
i vissa,fall från klav . pål återbäring, av'' .utanordna! tillskott ur
kyrkofonden till gäldande: av prästlönekostnadet. (178;.) : : , -

Ärendet är i avvaktan på framställning till nästkommande allmänna kyrkomöte
beroende pä Kungl. Majas prövning,!!

J list it i< (»inhild:

nimi.s a

het shera! telse till !!>/,

386

16. den 30 maj 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminarier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (264.)

Anmäld den 5 juni 1942, utom i vad avser riksdagens hemställan om utredning
angående den framtida omfattningen av folkskoleseminarieorganisationen. Åter
anmäld den 9 november 1945, därvid avläts proposition till riksdagen (nr 378).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (265.)

Anmäld den 5 mars 1943, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 150), och
den 29 juni 1945, därvid utfärdades kungörelse (sv. f. nr 581). Skrivelsen är därmed
slutbehahdlad.

18. den 10 juni 1942, angående åstadkommande av en undervisnings- och
upplysningsfilm, belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden.
(3260

Anmäld den 18 september 1942, därvid statens informationsstyrelse anbefalldes
att till Kungl. Majit inkomma med utredning och yttrande i ärendet. Sedan
nämnda utredning den 4 maj 1943 inkommit och skolöverstyrelsen den 16 juni
1943 avgivit yttrande däröver, är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

19. den 17 juni 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1942/43 till läroanstalterna för blinda och dövstumma
m. m. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 september 1945.

20. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30
juni 1941. (423.)

Punkten 8 angående tryckeriernas leveranser till kungl, biblioteket samt universitetsbiblioteken.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid.
340. Ärendet är efter remissbehandling beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 8 maj 1943, i anledning av väckt motion angående utredning örn
ändrade grunder för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande
av skolbarns inackorderingskostnader. (192.)

Sedan skrivelsen den 31 december 1943 överlämnats till 1940 års skolutredning för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av skolutredningens uppdrag, har skolutredningen
den 26 april 1944 avgivit betänkande med utredning och förslag
angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom
(st. off. utr. 1944: 22). Ärendet har anmälts den 31 juli 1945, därvid uppdrogs åt
avdelningschefen i skolöverstyrelsen, kanslirådet G. Wejle att verkställa utredning
beträffande kommuns rätt att anslå medel för underlättande av studier. (Jfr ärendet
under punkten 34.)

22. den 18 maj 1943, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m.

(200.)

Anmäld den 22 december 1943, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga. Den då beslutade utredningen har av olika
skäl icke ansetts böra påbörjas. Ärendet anmäldes ånyo den 29 juni 1945, därvid
departementschefen bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga för utredning
rörande handelsundervisningens och handelslärarutbildningens ordnande.

387

23. samma dag, angående utredning om en förstärkning av akademisk forskning
och undervisning rörande samtida svenska samhällsförhållanden. (201.)

Anmäld den 11 juni 1943, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
socialutbildningssakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av de
sakkunnigas uppdrag.

24. den 9 juni 1943, angående effektiviserad yrkesvägledning för ungdom. (295.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 sid. 233 och
1945 sid. 341. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 16 juni 1943, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för
främjande av medicinsk forskning m. m. (311.)

Anmäld den 27 april 1945, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 301). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

26. den 28 mars 1944, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (133.)

Beträffande ärendet under punkten 9, inköp av nomadskolanläggningen i Änge,
har nomadskolbyggnadskommittén för Jämtlands län den 24 november 1945
inkommit med utredning, varefter ärendet den 27 november 1945 remitterats till
skolöverstyrelsen. Svar har ännu icke inkommit.

27. den 13 april 1944, i anledning av väckt motion om ändrade grunder för allmänna
kyrkomötets sammansättning. (179.)

Anmäld den 8 december 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av den i riksdagens skrivelse
avsedda frågan jämte vad därmed sammanhänger.

28. den 15 april 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

I vad avser den under punkten 225 i skrivelsen begärda utredningen rörande
grunderna för understödjande av det fria och frivilliga bildningsarbetet anmäldes
ärendet den 13 oktober 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga. I denna del är ärendet alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 9 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1944/45 till Folkskolor
m. m.: Underhålls- och materielbidrag jämte i ämnet väckt motion. (258.)

Anmäld den 9 juni 1944, därvid skolöverstyrelsen erhöll uppdrag att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Sedan skolöverstyrelsen inkommit med
förslag i ämnet, anmäldes ärendet ånyo den 4 januari 1945, därvid chefen för
ecklesiastikdepartementet under punkten 179 i 1945 års statsverksproposition,
åttonde huvudtiteln, anförde, att en överarbetning av förslaget torde böra anförtros
åt 1945 års folkskolcsakkunniga.

30. den 25 maj 1944, angående åtgärder för förbättrad simkunnighet. (297.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, angående avgångsbetyg från folkskolan. (298.)

Anmäld den 8 december 1944, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes verkställa
utredning i av riksdagen angivet hänseende.

32. défa 13 juni 1944, ''f anledning av; Väckt ''Motion angående utredning’örn
inrättande äv en kyrklig högtidsdag i väft lånd tinder höstens lopp. (374.)

Anmäld den 31 juli 1945, därvid tillkallades ''särskilda sakkunniga. 1 m

33. den 14 juni 1944. angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majlis prövning. 1 • . i,

34. "samma dag, angående1 kommunala studiebidrag. (377:)

Anmäld den 31 juli 1945, därvid Uppdrogs'' ät avdelningschefen i skolöverstyrelsen,
kanslirådet G. Wejle att. verkställa utredning beträffande kommuns rätt att anslå
medel för underlättande av studier. (Jfr ärendet under punkten 21.)

35. ilén 20 juni I944j i anledning av Kiihgl.i Maj:tå proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (368.)

Anmäld den 30 juni 1944 ufpm i vad skrivelsen rör den av riksdagen begärda
utredningen i fråga örn löne- och pensiorisrgglérfng för lärarpersonalen vid de statsunderstödda
enskilda laroånstaltérriä m. lii. saint1 det aV riksdagen beviljadeanslaget
för anskaffande av lokaler för s. k. röbeftsforiskolor. Ånyo anmäld den 12
augusti 1944, därvid chefen för écklésiästikdepafténtentet bemyiidigadéS tillkalla
särskilda sakkunniga för ifrågavarande utredning. Såvitt avser nämnda äv riksdagen
beviljade anslag ånyo anmäld den 2 februari 1945, därvid en kungörelse
Utfärdades (sv. f. nr 18), och den 23 augusti 1945. I förstnämnda del är ärendet
alltjämt beroende på Kungl. Maj;ts prövning.....

36. den 28 juni 1944, i anledning: av väckta motioner angående åtgärder för
främjande av matematiskvnatiirvetenskaplig forskning, (441.)

Anmäld den 12 augusti 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga. De sakkunniga hava den 1 november 1945
gvgivit betänkande, del I (st. off. litt. 1945: 48). Detta betänkande är för närvarande
föremål’för remissbehandling’.

37. den 30 juni 1,944, i,anledning av Kungl, Majda.proposition,angåepck allmän
(...(......bpredskäpsstat, för budgetåret. 1944/45, i, vad ,prppo^ijionep avser: eeklf sia.

sUkd-epartemeuiets verksamlietsomräde. (431.)

Punkten 7 i skrivelsen anmäldes den 4 januari 1945 i samband n^etj.,statsverkspropositionen,
kapitalbudget en,, bilaga 6, orell punkten .9 samma dag i viss deli samband
med propositionen nr 2, bilaga 16. Punkten 6 anmäldes i. ylfa del iden ''.$7
april 1945, därvid avläts proposition (nr 317) och punkten 12 samma dag, därvid
även proposition avlats (nr 32s6). Punkten 4 anmäldes i viss''deli iden 29;j.*h>ni:i945,
därvid utfärdades kungörelse (sv. f. nr ;44<5!). Skrivelsen har sistnämnda* dag överlämnats
till i finansdepartementet?'' för vidare handläggning/ mf ‘/viii :.m . n i

38.. dén 29 november 1944, i anledning äv Kungl: Måj:ts proposition angående
titgiftef ä tilläggsståt I till rikssfateh för budgetåret 1944/45, i vad propösitimion
avser ecklesiariikdepartenienlets verksamhetsbmråde. (484.) / ;
Anmäld den 19 januari och den 2 februari 1945, därvid eli kungörelse utfärdades
(nr 17). Skrivelsen är dlirnted slutbehandlad. .

39. den 2 december 1944, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
; .étomt för statens-normalskola.''(490,):. .tiof / io eril .03

Anmäld och slutbehandlad den 16 februari 4945, r<: - !oi-o-o-; nf bbm/i/.

Av dessa ärenden äro alltså de under 16, 17, 19, 25, 37. 38 och 89 hv Kungl.
Mäjrto inom" ePktéhiästikdépäf temeritet slutligen ■ behandlå-de samt ‘de1 övriga^ på
prövning beroende.

- ; iv» m ^ i 8. Jordbruksdepartementet. ; ! : !

Riksdagens skrivelse . .

1. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Majis under nionde huvudtiteln
-i !. gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk jämte i

ämnet väckta motioner. (171.). : liv •; ''u ;

Lantbruksstyrelsen den 30 juni 1938 givet uppdrag att verkställa utredning beträffande
frågan om fraktbidrag'' jämväl vid sjötransporter av kalk har ännu ej fullt

Siorts- . ..j,-),::,r.v,r,n dnånv /,, enim,■,;!!; eimAmn; .ika:! jain kV .v,b .3

2. den 22 februari 1935, i anledning av Väckta motioner örn ändrade bestämmelser
beträffande understöd till förbättringsarbeten inom jordbruket. (46.)

Sedan hushållningssällskapsutredpingen, som anbefallts att verkställa den. genom
ifrågavarande skrivelse begärda utredningen, deri. 8. juli :19d2 .aygiyit betänkande
(sidoff, utr. 1942:32), harv ärendet anmälts den 25 februari 1944, därvid beslöts
proposition till riksdagen (nr 172), Skrivelsem är fortfarande beroende pä Kungl.
Majis provning...;;. '' . j m e , (immar. mrulnKoni lii! ; jin

3. den 15 mais 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande

av svenska frukter oell bär. ,(75.) yfiisthoiim i ,;;;!. n:;uiu:- .01

En i anledning av förevarande riksdagsskrivelse från lantbruksstyrelsen infordrad
utredning i ämnet har den 25 februari 1938äyerlämnat$; till liv&medelslagstiftningssakkunniga
för att — i avseende å införande ay lagstadgad märkning av vissa
läskedrycker ;-r— dagas i övervägande: vid fullgörande; av de sakkunnigas uppdrag.
Sedan livsmedelslagstiftningssakkunniga i ett den 4 juli 1941,. avgivet betänkande
med förslag till Uysmedelsstadga m. m. (st. off. utr. 1941:22) upptagit nämnda
fråga till behandling, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Majis prövning.

4. den 7 maj 1935, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
bekämpande av smittsam kastning .dios nötkreatur samt örn lagstiftning

: rörande handeln nied husdjur., (199.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 september 1945., :;

5: den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
: berättelse, angående: verkställd granskning .av statsverkets jämte därtill

hörande fonders tillstånd; styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933-^0
juni 1934. (279.) ,

I vad skrivelsen avsetts, till, handläggning på jordbruksdepartementets föredragning
och ej slutbehandlats, nämligen beträffande punkten 9, utnyttjande ,ay kronans
fiskevatten, föreligger ett av fiskevattensutredningen den 1 september 1939 avgivet
betänkande'' (st. öff. utr. 1939: 28) jämte yttranden däröver !av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar. Kungl. Majit har i brev den 21 mars 1941 till de
myndigheter'',: vilka förvalta kronans fiskevatten, i ahslutnirig till nämnda betänkande
framlagt vissa, ''synpunkter i avseende å: nämnda förvaltning, som Rörde vinna
beaktande i skrivelsens syfte. Den , 8 oktober 1943: bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla åtta sakkunniga personer för att, verkställa utredning
och avgiva förslag till lagstiftning:angående rätt till fiskörn, m. De sakkunniga
tillkallades: samma''dag;. Utredningsarbetet .fullföljes.

’. 6. den 7 juni 1935, i anledning åv väckta motioner örn åtgärder till höjande äV
skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

1936 års skogsutredning har (leii 11 februari 1943 avgivit betänkande: med förslag
berörande skogsbrukets transportfrågor (vägar och järnvägar) (st. öff. utn 1943: 4).
1 den, del skrivelsen icke slutbehandlats, nämligen beträffande fråga)! örn det oför -

390

adlade virkets avsättning m. m., upptages skrivelsen till behandling av skogsstyrelsen
i samband med inom styrelsen pågående utredning rörande skogsvårdslagstiftningen.

7. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av medinflytande
åt skogsägare vid handhavande av flottningsföreningarnas angelägenheter.
(296.)

Förslag avvaktas från skogsstyrelsen. (Jfr ärendet under punkten 6.)

8. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 29 maj 1936, i anledning av väckta motioner om åtgärder till främjande
av det svenska fisket. (288.)

Anmäld den 8 oktober 1943, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla åtta sakkunniga personer för att verkställa utredning och avgiva
förslag till lagstiftning angående rätt till fiske m. m. De sakkunniga tillkallades
samma dag. Utredningsarbetet fullföljes.

10. samma dag, i anledning av väckt motion angående den industriella rationaliseringens
och koncentrationens inverkan på den jordbrukande befolkningens
förvärvsmöjligheter. (290.)

Ett lantbruksstyrelsen den 7 maj 1937 givet uppdrag att verkställa visst undersöknings-
och utredningsarbete rörande frågan om torrläggning av närmare angivna
markkomplex inom Uppsala län har ännu ej slutförts.

11. den 10 april 1937, i anledning av väckta motioner angående anordnande av
småbrukarkurser m. m. (133.)

Anmäld den 25 februari 1944, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 172).
Skrivelsen är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 24 april 1937, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m. (207.)

Sedan livsmedelslagstiftningssakkunniga i ett den 4 juli 1941 avgivet betänkande
med förslag till livsmedelsstadga m. m. (st. off. utr. 1941:22) framlagt förslag i
ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 27 maj 1937, i anledning av väckt motion om lagstiftning i visst
avseende rörande saluhållande av gödsel- och fodermedel. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 september 1945.

14. den 26 april 1938, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
försäljare av hästkreatur att tillhandahålla intyg örn deras ålder. (203.)

Skrivelsen har behandlats i propositionen nr 43/1944 och är därmed slutbehandlad.

15. den 17 maj 1938, i anledning av väckt motion angående skäliga administrationsbidrag
till hushållningssällskapen för deras verksamhet i samband med
vissa stödåtgärder. (276.)

Ärendet, som behandlats i hushållningssällskapsutredningens den 8 juli 1942 avgivna
betänkande (st. off. utr. 1942: 32), har anmälts den 25 februari 1944, därvid
beslöts proposition till riksdagen (nr 172). Skrivelsen är fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 1 juni 1938, i anledning av väckt motion angående utredning av lantbrukets
lärlingsfråga. (371.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 1 juli 1940 avgivit betänkande angående lantbrukets

391

lärlingsfråga samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar,
har skrivelsen ånyo anmälts den 7 december 1945, därvid cheten
för jordbruksdepartementet bemyndigades tillkalla sex utredningsmän att verkställa
utredning rörande yrkesutbildningen inom jordbruket och skogshanteringen.
Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningen avvaktas.

17. den 6 maj 1939, i anledning av väckta motioner örn fortsatt tillämpning av
'' lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen den 22

juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. (228.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid uppdrogs åt kammarkollegiet att i samverkan
med vederbörande strandägare verkställa av riksdagen begärd utredning. Denna
har ännu ej slutförts.

18. den 6 juni 1939, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för
matlök. (354.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 september 1945.

19. den 17 april 1941, i anledning av Kungl. Majis proposition angående upplåtelse
åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. (246.) o

Remissvar å ett av länsstyrelsen i Jämtlands län avgivet förslag rörande kagan
om förvaltning av vissa till lappar upplåtna nybyggen i nämnda lan avvaktas fran
egnahemsstyrelsen.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande ordnandet av kontrollen över handeln med utsäde. (265.)

Utredning i ämnet från lantbruksstyrelsen avvaktas.

21. den 11 juni 1941, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana
områden i vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprungliga
landskapstyper. (317.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 21 juni 1941, i anledning av Kungl. Majits proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta

motioner. (411.) .

Sedan lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen gemensamt den 5 ma] 1944
avgivit utredning med förslag rörande nyodling och stenröjnmg med maskinella
hjälpmedel, har skrivelsen anmälts och slutbehandlats den 19 januari 1945 (prop.
nr 38).

23. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående expropriation och
förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk. (232.)

Sedan egnahemsstyrelsen den 30 juni 1942 erhållit i uppdrag att verkställa utredning
i ämnet, har utredningsuppdraget numera övertagits av 1942 års jordbrukskommitté.
(Jfr ärendet under punkt 31.) Utredningen avvaktas.

24. den 22 maj 1942, i anledning av väckt motion örn åtgärder till främjande
av den svenska ullproduktionen. (261.)

Ärendet har behandlats i propositionen nr 253/1944. Skrivelsen är fortfarande
beroende på Kungl. Majis prövning.

25. den 15 juni 1943, i anledning av Kungl. Majis proposition angående avtal
rörande gruvskogarna i riket jämte i ämnet väckta motioner. (306.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1945.

26. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill

. hörande fonder*-- tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1: juli 1841^-30
juni 1942.‘(4’l7.)1,1 ''''r’ od; 1i; rriM- -tr.;;l

Sedan 1949 års mejeriutredning''den 30 november 1944''avgivit betänkande med
förslag rörande ledWingeh och örgatiisationen ■ av forsknings^ Och försöksverksamheten
på niejerihanteringéhs-område.diar skrivelsen ånyo anmälts den 29 juni 1945,
därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades,tillkalla,en utredningsman
att verkställa utredning .jonh, avgiva förslag förande organisationen av forskningsoch
försöksverksamheten samt, underyisniugen påjmejerinärmgens område. Utredningsman
tillkallades.samma,dag.-Utredningep, avvaktas. .

27: :deti 24 märs! 1944;; i anledning av vissa -av Kungl.: Maj :-t i; statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar b jämte ?i, dessa;
j,[ämnen väcktajmotioner,. (9.) .

I den del skrivelsen icke slutbehandlats, nämligen feeträrfandh ^tihk^griiii nr 41
och 135, har densamma ånyo anmälts dgn 4 januari 19,45, (se bflytill stätsvetksprop.
IX. H. T. p. 45, 138, 191 och 200). Skrivelsen är därrnéd '' Sliitbehähdladö

''28. flön 6 maj'' 1Ö4!4,: i anledning äVl‘vickta motioner örn'' änbrdnandé avi utbildning
för skötsePåv jordbruksmaskiner ..(255,)''''!-.emi vf, -u:<
Anmäld den 12 maj 1944, därvid uppdrogs ;åt lantbruksstyrelsen att verkställa
utredning rämnét.Utredningen avVäktaSv1'' ''ieq

29. den 13 maj 1944, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för
fördelning av kostnad för ''byggande och underhåll av skogsvägar. (271.)
Anmäld den 2 juni 1944, därvid Uppdrogs::åt skogsstyrelsen, att il samråd med
lantmäteristyrelsen verkställa utredning i ''ämnet. Utredningen; avvaktas,, ri ;i

30. ; den 26 maj 1944,: i anledning ray, fräckt motion, om Tiss [ändring d lagen den

25; juni 1909 (nr i56, s; l) angående naturminnesmärkens fredande, m. m.
(316.)

Anmäld den 22 juni 1944, därvid uppdrogs åt, vetenskapsakademien ,att genom siri
naturskyddskommitté låta verkställa utredning i ämnet.. U.tredningpn avvaktas.

31, den 9 juni. 1944, i anledning gv vickta motioner om vissa åtgärder för
åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. .(35,7.).

Anmäld den 15 juni 1944, därvid uppdrogs åt 1942 års jordbrukskonmiitté att
verkställa ntredning i:ämnet.,Utredningen avyaktas.,

: 32. den 20 ‘juni 1944, i anledning av Kungl. Marits proposition, med förslag
till hushållningssällskapens organisation och verksamhet jämte i ämnet
, . vackla motioner. (398.) ,, , , ;

Sedan, lantbruksstyrelsen den. 28 .^iinx ^9^15 avgivit utredning med; förslag .angående
genoniförande, ay .dem i: förevarande?propositionjemn .riksdägssk.rivelse1 behandlade
Oinarganisatipnen av kbs^^Og1ssähskäpenji''pcii!(der8S .Verksamhet,'', ar ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning,.

; 33,. samma dag,, .i anledning-av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
siv véféfihärihråuhingén i Skara1 nf. m! 1(402.) '''''' ''

Anmäld, och slutbehandlad dea, 12 oktober'' 194o. i ! ''hi ; ‘ ;

34. den 28 juni 1944, i anledning av väckt motion angående revision av åborätt?’
lagen. (414.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majers .prövning. ’

35. samma dag, i anledning uv Kungl, Maj:ts proposition angående grunder för
utlämnande av statsunderstöd till vissa ''förbättringsarbeten'' på jordbrukets
och skögsbrukefs områden vid arbetslöshet. (435.)

Ärendet är beroende pä Kungl. Maj:t§ prövning. "> t ''dm■; <■>>j: . 1 j 41 • -,!

• 36.-samma dag, i anledning av Kling!.'' Majda .proposition langaende al linan
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen avser jordbrukson
ärendfenu (436.) [! I; ( leiUiei/...i It i f • > f > di"''.:'' n <;m: .•.!•■ tu--•*•! lie!

Överlämnad den 30. december 1944''.till finansdepartementet för handläggning.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad i i ivad''på jordbruksdepartementet ankommer,
duo ned loi i-lilmnd -.i)! -idad .y f; nont«;m>!niji! .>ö<« > •; : 1 ^ < . .• a imf

, 37. de11 10 juli 1044, i anledning, av/riksdagens år 1943. .församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943. (45§’.)''" ■ '' ;''.-y/"1'' ", i ''i“

Anmäld den 14 september 1944 i vad på jordbruksdepartementet änkommer
(punkten 9, forsknirigs-'' och'' försöksverksamheten’ på jordbruket^ - område, m. m.)i
Härvid anbefalldes Styrelsen för lantbrhkshögskolän att inkomma med'' förslag i
ämnet. ‘jditi 1945 i anledning av riksdagens skrivelse

den 27 juni 1945, nr 44T, béihyndigat1 chefen ‘ för jordbruksdepartementet att
tillkalla högst tio sakkunniga atti verkställa utredning och avgiva''förslag rörande
organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område,; samt utredningsmän
samma dag tillkallats, har det styrelsen .för lantbrukshögskolan lämnade uppdraget
övertagits av nämndamfredhmg./HJtrednirtgeniavvaktas., ; *

! j ;<: J i;,,. I -i;;;, 1 ib ■<; fr Mi! cadla! lii! gid-iu; fri;-"!,:.'' !> ! i,! ■ /1.v ir m i d j-m ari rl Vf -/-j

Av dessa ärenden ärö alltså de under 4, 13, 14, 18, 22, 25, 27. 33 och 36 ontformälda
av Kungl. Maji inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på.prövning beroende.,^d-ruumlot yJ-io.s-.olidi jUHf r. n rb .{.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

,1. de» .3 juni 1924,.angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens; sociala
. nackdelar. (242.) .! ■ , -p; , ■ i ;!>;,<■[ ''/;•, ;■.,■ ä=.. i ,

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndig''
heter och korporationer år 1930 inkommit, med anbefalld utredning i ämnet, anbefallde
Kungl. Maji genom beslut den 29 oktober 1937 styrelsen att, i den män
så kunde finnas erforderligt på grund av ändrade förhållanden, verkställa förnyad
utredning.! frågan och inkomma nied de förslag, vallin utredningen kunde giv»
anledning. I g lil edni hg härav‘öyertäirihadä "styrelsen :déii 8 ‘mäls"1943'' ''utredning
med förslag till förordning'' angående idkande 1 påritlånerörélse. Efter'' avslutad
remissbehandling av detta förslag Övefläffinadbs, ärende! fr(ul si .ehild ejlart emon tet
till handels de pä riem eif t e tSedan svenska råvarugrossistföreningen samt svenska
järns och , inetalrskrbthändlåréförehiiigéti i skrivelse deri 1''7 september ,1941 hemställt,
att förordningen ''deri 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade
föremål ni. ni. måtto i vissa angivna delar omarbetas, samt utlåtanden (iver denna
framställning inhämtats från venei-bÖrandc myhaigbgtéi'', Här,cHéfén frii- handelsdepartementet
jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit (Ion 15 juni 1945 tillkallat
sju sakkunniga atti verkställa'', utrödniiig oell avgiva förslag rörande frågan örn
revision av förordningen angående handel nied vissn begagnade föremål lii. nri
Enligt direktiven flir litrcdnirigSarbetet böra de sakkunniga även agna uppmärksamhet
åt socialstyrelsens betänkande oell de däröver avgivna yttrandena saint
framställa de ändringsförslag, vartill denna granskning kail föranleda: De sakkunniga.
hava ännu ej slutfört sitt uppdrag: (Jfr ärendet, under punkten 5 här
nedå n.)

394

2. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 12 och den 25 november 1941 inkommit med utredning
och förslag i ärendet, har ärendet överlämnats till enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 juni 1943 tillkallade sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande utbildningen av befäl för handelsflottan och vissa
därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga hava ännu ej slutfört sitt uppdrag.

3. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till ernående av
ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Majit den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium i
betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag i ämnet.
Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 5 maj 1936, i anledning av väckt motion angående befrielse för mindre
bemedlade uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter. (208.)

Sedan 1945 års riksdag, med bifall till Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning, anvisat erforderligt anslag till bidrag till uppfinnarekontoret
samt Kungl. Majit ställt ifrågavarande anslag till förfogande, är ärendet slutbehandlat.
(Jfr ärendet under punkten 9 i bilaga II.)

5. den 5 juni 1936, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan.

6. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner örn befrämjande av
exporten och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)

Sedan de jämlikt Kungl. Majis bemyndigande den 5 mars 1937 tillkallade sakkunniga
för utredning rörande befrämjande av avsättningen av den svenska stenindustriens
produkter (1937 års granitutredning) den 1 april 1939 avgivit betänkande
i ämnet (st. off. utr. 1939: 11), är ärendet beroende på Kungl. Majis
prövning.

7. den 31 maj 1939, angående effektiviserande av den tekniska forskningen.
(328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1943 sid. 272, 1944
sid. 303 och 1945 sid. 347. De jämlikt Kungl. Majis bemyndigande den 31
augusti 1940 utsedda utredningsmännen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens
ordnande hava — som framgår av 1945 års ämbetsberättelse — med
yttrande den 20 maj 1944 avgivit förslag till åtgärder för ordnande av forskning
rörande lagring av livsmedel. Förslaget har redovisats i propositionen nr 62 till
1945 års riksdag angående inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område
m. m. (riksdagens skrivelse nr 267). Utredningsmännen hava vidare avgivit dels
med skrivelse den 12 februari 1945 ett med nr VII betecknat betänkande med förslag
till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande (st. off. utr. 1945: 6), dels ock
med skrivelse den 15 september 1945 ett med nr VIII betecknat betänkande med
utredning örn silikatkemisk forskning och läderforskning m. m., utgörande utredningsmännens
slutbetänkande. Dessa båda ärenden äro beroende på Kungl. Majis
prövning.

8. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner örn landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Enligt Kungl. Majis bemyndigande den 30 oktober 1942 och den 8 januari 1943

395

har chefen för justitiedepartementet tillkallat vissa sakkunniga för att inom nämnda
departement verkställa utredning av frågan örn lagstiftning rörande åtgärder i
syfte att hindra spekulation i vattenkraft. Sedan de sakkunniga den 27 februari
1943 avgivit betänkande angående åtgärder mot spekulation i vattenkraft (st. off.
utr. 1943: 14) samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar, har Kungl. Majit på justitiedepartementets föredragning til
1945 års riksdag avlåtit proposition (nr 44) i förevarande ämne. Sedan riksdagen
bifallit berörda proposition, har lag i ämnet utfärdats (sv. f. nr 139). Vidare har
chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Majis bemyndigande den 18
december 1942 tillkallat vissa sakkunniga för att verkställa utredning rörande
möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga
landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft.
Utredningsarbetet pågår.

9. den 2 juni 1942, i anledning av väckta motioner örn inrättande av ett forskningsinstitut
för bevaringsmetoder för olika slag av livsmedel. (296.)

Ärendet är slutbehandlat såsom framgår av punkt 7 här ovan.

10. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner örn bemanmngsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 7 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45
under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 280. Beträffande
punkten 44, i vad densamma avser vissa av riksdagen begärda utredningar,
har chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den
15 juni 1945 tillkallat sakkunniga att verkställa utredning rörande möjligheterna
att främja hantverkets och småindustriens utveckling. Utredningsarbetet, pagar.
Punkterna 51 och 59 hava ånyo anmälts och slutbehandlats den 4 respektive den
25 maj 1945.

12. den 17 juni 1944, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffansvaret
för illegal vadhållning (s. k. bookmakeri). (388.) . _ _

Sedan 1945 års riksdag icke funnit anledning till erinran mot ett vid propositionen
nr 29 fogat förslag till förordning örn ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen den
19 maj 1939 (nr 207) samt Kungl. Majit utfärdat förordning i ämnet (sv. f. nr 51),
är ärendet slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 5 i bilaga II.)

13. den 27 juni 1944, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (429.)

Anmäld den 22 september och den 24 november 1944 samt den 2 november 194o.
I viss del är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning. Beslutet den
22 september 1944 innefattade bland annat uppdrag åt norrlandskommittén att
verkställa av riksdagen begärd utredning av frågan örn sättet för isbrytningens
ordnande utefter norrlandskusten. Utredningen avvaktas.

14. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner om överflyttning till yrkesinspektionen
av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg. (452.)

Genom beslut den 14 september 1944 har Kungl. Majit uppdragit åt 1938 års
arbetarskyddskommitté att verkställa utredning av frågan örn arbetarskyddet
ombord å fartyg. Utredningen avvaktas.

396

c b lön samma idagadiianledning av Kungli Mwte:pröP<>sitiQi); aggående: pilman
beredäkapsstat i för .budgeturet .19441/45, i vadi propositionen avser luuidelsiicinn
departement^» ivéfksamhetsoiraåde,; (459.) 7 i noiJafndoqa adlaid lie olivi

x . ...—„,TOOOII^,''Jivigva 8401

rK’o Tjlodgibnvm agillidala vb gJivigva vy?(nilh nobnRiijv irnea (41 :f.4‘G[ .lili

i i Av i dessa; ärenden öro alltså de unde?: 4, 9, 12 och 15 omforma Ida av Kungl. Maid
inom handelsdepartementet, .slutligen ; behandlade samt de, övriga; på prövning
beroendfct / .(lisi in .1 .ve) aJBbiidJu jenine i §bI mil .uoiJiaoqoiq fibnmd Jilljslkf
8r noJ ohiicgihnvniecl 8J:[bM dg imil Jddmöi JoJaomoJiBqobf.lobrifid lid notoria
ehn stol gninboiln alfisJadiov JJb i öl BginriuddBa r-?iv JfllladiliJ 2401 lodmooob
e-p-rii alill lili frii 10.- Folkhushållningsdepartementet. tiis atmiorigiljöm
.Minil rknJrioIo bom gniapönöt 8nobSvdJbnBl Baiern nob Jlidaiäa rino gjöbel
Riksdagens skrivelse allmia JoJodiBSSni„ImJlJ

r. JU dien 29 jung 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. ("438.)
Skrivelsen;’ sorn'', dvei-lärilnafs fråpJ^fåidépgrteméiiM^ ar betdÄde pä Kun Majlis f?ofV-riiri|!30mÄV''f /B S«Ia f-l!« g

.Havo lid T jdnnq vb ingni Bil moina JalbnBriodJnlg lii tobnorÄ

-mlitgodegninnismod rao lonoiJom Bidoäv vis gninbsirrB i ,8491 rint I neli .01

1-204) .gvlifjMobnfiri lid -mion!
.grrinvöiq sJqnM .Ignuil i q obnooiod lii JobnoiÄ

noxrciJiaoqoiqediovgJaJg i ?.1:[bM .{gunil vb granholm! i ,44-Gr Inut T nob .11
c.t ItGt jim; Jon b lid -lid loJligJnaJcla agill nego obrraiönBgniiilliiJeniBiI rbiojs
2JotnomolinqobilobfiBri moni nogal-.aB olin . .- /b ,nioliJfauvild obnoil iobnn
(-01) .lanni jorn bJjIobv jennu; i oJoiBj .obåimoaJodniBariiOY
-l./ijofl .082 .bia C4G1 noaloJJihodglodmM oa .lobiiigJå angcJbiv om-dbiJ vbno&rrA
.ingnuiboiJir cbiiiod nogfibadh v b n--u ravn r.mnuiiiiob br.v i ,44 noJdrmq olund
naii elmngibirmiod gJir.nM .Ig anil Jriilmäi; JoinvillejifiqobalsbnBri i'' j nanida iari
lin ;o lodpil {.örn ebni;'';;-; grandolin clliUadiov Mc, Boimiuddfig JrJlfidlfiJ E4-GI iniij öl
.■lin;s.q JoJodiBcgninbsijlJ .gniidoovla gnoiiJaiibniBma ika gJodiovJnBrl ainiait'' lia
nob ovrJdoqaei i nan a j elba b död Jul-; floo aJliirnnB ov ni svad GE doo lo b mot dindi

.öt-81 [Bin E2

-''1m.M= va gninqiida mo lonoilom fridog-/ vb gninbofnB i ,44GI imri TI netj .21
(■888) .(nodwndood ,d .a) .eniniir.ribBv Ibbo!!! -iöl Jervena
noro.- jiaoqoiq biv Ilo torn nninno lill gninbolna linnid odoi gabadii eli E40I neboä
nob nogninbioiöliioJJoI jä 01 vb oalobvj bnibriä mo gninbioiöi flit gB.UiöI Jano! 08 in
,(1E in .1 .va) i onni k i gninbioiöi jfibiäilu J:[bM Jgnnil jama (T02 ml 0801 jani 01
(.II agnild i E nvjrinuq iobnn Jobnoiii lil) .JBlbnadodJijfe Johima lii

olin oligne, noiliaoqoiq dgnnil vb gninbolna i ,4401 imij TS nob .81

aldo by jonni b i oJmni .fri .m oiBJ-öidaiaJaJg na öingilioJly, ve obnalladane

(.084) .lonoilorn

■ g401 lodmovon 8 nob imus 4401 ladmovon 48 nob doo lodmoiqoa 88 nob blämnA
nob JoJiriaofI .gninvöiq aJijaM Jgrinil åq obnooiod Jmiijjllf; jobnoiii lii lod ggr/ I
jJr> nåd Jim moda bn b Ilion 1 b gnibqqn Jannfi bindel obaJJclanni 4401 lodmoJqo?. 88
errogninivid>.i iöl Jotilia mo angli! vb grtinlmJu biiigod nognbadn vb aflälidiov
.SBJdavvB nogninboiJU .noJeinbbiinfnon lollijn ebmsnbio

-aodiv lii) gilin IJyJliovö mo ionoiJom ajdoäv vb gninb- Ina i ,4401 ilnj 81 nob .41
(,8r,4i .gyJiKt c iiiodmo JobbvdaiBJodiB abnaiöi
''in 8801 Ja JigBilxjqn J:[isM .Igni!il iBd 4401 lodmoJqoa 41 nob Jnleod monoD
JobbvdaiaJodiB mo nngad vb gninboiJu BlläJadiov JJb o J Jim rnodabbvdai c Jodi n

.gBJdcvvfi nogninboiJU .gviinl b biodmo

397

-blot

! ■ ! (!r>’{

i loshibt/Ä obmi.guf; XU" ms)
.nog/iod ii Uigqqi/ "dill;bzorivö <;

Bilagå -V.

i\ • > (i; I ] xi v ''i •'' i‘f siri!
n (innöt barn 11f;i

''/ii■ il

l •

i >i l

lil , apa tuni/b;< ilij /■}
i v • • !; i ''i :/l ÖU!1 vidar:

Förteckning

11 ''lidi it'' ! i''/i::(**:

.henri frii!mii!

över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängig gjorts genom*‘.skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari *1945 och
vari, .underi u år jfg, , åtgärd vidtagits'' eller vilka vid- färjma qvs
slut ännu vöro på Kungl.'' Majis prövning beroende, jämte ■''"*

iJii-.vwi Hii kortfattad uppgift om ärendenas behandling.\ vj-iti .oi

i ik«!ojmq ilva jakab;) 1''hiriMiihnl Ur. Jioloknq rrSisrabni) jivigui

1. 193) den 22 mars (nr 20),'': angående ändring i lagstifthingéh biri trafik fnrcäl-rirfcp

S iiiV/fnrinrf Ine '' •'' 1''''" *''1 !" 1 ’''1

försäkring å; motorfordon.’ '' Ul!!'' ” Hr’f“n5 J0tH -"Ur

Angående tidigafe Vidtägna åtgärder; !sé ämbetsberättelsernä 1938 sid. 335, 1939
sid. 335 och 1940 sid., 355. Ärendet är, till den del det icke slutbehandlats, beroende
på Kungl.,Majis prövning, .(jitstitagdeparteipenteyjIi;;yf:,jjn; VJ\\,,

2. 193b den 15 september ''(nr MSB afgående ‘åtgärder för åstadkommande
äv likformighet ivid beräkning av strafftid, dä avbrott i verkställighet

1 äger turn till följd av ny rannsakning.!''.ui; jeon
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 349. Kungl.
Majt har j proposition till 1945 års riksdag (nr 342) framlagt ett på grundval
av strafflagberedningens betänkande (st. off. utr. 1Ö44; 50) utarbeta! förslag till
lag örn verkställighet av frihetsstraff m fi. lagförslag. ‘(Justitiedepartementet.)..

3. 1935 den 11 januari (nr 51), angående åklagares rätt att b (‘driva advokatverksamhet.

Angående vidtagna''åtgärder,'' se! ändfetsbefättelserriå T937;kid. 324, "1938 sid. 335,

1939 sid. 335, 1940 sid. 355; 1941 sid. 279 och 1942 sid. 302. (Justitiedeparte ■

. \ . un! imf irnit! i obrnubii^m fri i(Jsti«jsun«te 1 to i

mentet.) ... , r r* , ,L.. , , ,

(.j jxu’jffrjj''tf.a ''»o;lexi;!i u)<. .bin lt(:!. uo-:!■ >.!.1 ivv.nig.annun ort

4. 1936 den 16 september (nr 566), angående skärpning av straffet tor sprita
ä dande av efterbildning av ''penningsedel m. m. 1 vs\, v.-*’» blot A i
Angående tidigare vidtagen1 åtgärd; sé ämbetsberättelsen; 1942''sidi 302, Sedan
sträffråttskommittén den 30 november 1944 avgivit betänkande med förslag till
lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (st. off. utr. 1944: 09) och
utlåtanden häröver avgivits av olika myndigheter och sammanslutningar, är arendt,
beroende ''p|''kun^t iv^j;(s; provning. (Justitiedeparfemeutet.);

1, 5j 1937 dem 28 december (nr 769), angående förtydligande,bestämmelser örn

■ . lösen* Pfeil stämpelavgifter för vissatbnvis:m. unbffblv:b !r—.-i •

Ärendet ur beroende på Kungl. Majis prövning. (Finansdepartementet;) ,v<)

6. 1938 deri 10 november ''(lif 6)5}, angående resestipendier åt åklagare.
Ärendet år beroende på Kungl. Majis pröVnirig. (Socialdepartementet;)

7.1938 den 30 december (nr 7)0), angående skyldighet för''Utmätningsman
att i dagboken''i utsökningsmål införa* specificerad uppgift förrinde förra!
Iningskosl nåd m. m.

Över framstäffningeH'' häva Otlåtiahden avgivits Av åtskilliga myndigheter oell
saniihaUslu In ingur. Ärendet är beroende på Kungl. Majis inövning. (Socialdepartementet.
)

398

8. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga fordran
med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbaden.

Skrivelsen har den 18 december 1945 överlämnats till sakkunniga, tillkallade
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 november 1945 för utredning av
byggnadsborgenärernas rättsliga ställning, för att tagas under övervägande vid
utredningsarbetet. (Justitiedepartementet.)

9. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 sid. 350. Ärendet är
föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

10. 1941 den 30 december (nr 537), angående rätt för part, som till hovrätt
ingivit underrättens protokoll, att kostnadsfritt erhålla nytt protokoll i
händelse av muntligt förhör i hovrätten.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 306. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1942 den 23 november (nr 657/1941), angående anteckning i fastighetseller
inteckningsbok örn utfärdande av ny inteckningshandling i stället
för sådan, som förkommit och på grund därav dödats.

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 307. Ärendet är
föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

12. 1942 den 30 november (nr 688/1941), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

13. 1942 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga örn avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Se ämbetsberättelsen 1944 sid. 307. (Justitiedepartementet.)

14. 1942 den 31 december (nr 229), angående ändring av 6 § lagen den 14
juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

15. 1943 den 30 november (nr 782), angående rätt för kommunala ämbetsoch
tjänstemän att liksom statens avgiftsfritt erhålla expeditioner i allt
vad till ämbetet eller tjänsten hörer, så ock i mål som röra ansvar eller
ersättningsskyldighet för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten.

Över framställningen hava, efter remiss, statskontoret, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund avgivit utlåtanden. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

16. 1943 den 31 december (nr 464), angående vissa ändringar i stadgan den
23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter och i samband med
dem anordnade alkoholistanstalter.

Ärendet har den 8 januari 1944 remitterats för yttrande av socialstyrelsen efter
hörande av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes. (Socialdepartementet.)

399

17. 1944 deri 26 jebruari (nr 177/1942), angående skyldighet i vissa fall för

domstol att för delgivning expediera utslag, varigenom tilltalad person
förklarats straffri. . .

Ärendet är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

18. 19U den 29 jebruari (nr 177 och 189/1942), angående ändrade bestäm melser

örn sättet för anförande av besvär i brottmål rörande vissa strafffriförklarade
m. m. ... . .

Ärendet är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

19. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser örn intagande i

gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter. . ...

Ärendet har den 5 oktober 1944 för utredning överlämnats till en mom justitiedepartementet
tillkallad sakkunnig, vilken i juni 1945 avlämnat promemoria i
ämnet. Ärendet är härefter föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

20. 1944 den 29 juni (nr 359/1943), angående bestämmelser örn försäljning av
egendom, som enligt kungl, förordningen den 3 mars 1916 örn straff för
olovlig varuutförsel m. m. dömts förbruten.

Sedan yttrande inhämtats från generaltullstyrelsen, är ärendet, som överlämnats
till justitiedepartementet för vidare handläggning, föremål för övervägande mom
nämnda departement. (Justitiedepartementet.)

190	S	20	252	H	15	313	S	43
191	S	21	253	H	16	314	S	44
192	s	22	254	Fi	61	315	Ju	44
193	s	23	255	Jo	27	316	S	45
194	Fi	46	256	Ju	34	317	s	46
195	S	24	257	Jo	28	318	s	47
196	E	5	258	Jo	29	319	s	48
197	E	6	259	Jo	30	320	Fi	70
198	Eo	5	260	Jo	31	321	Fi	71
199	Fo	6	261	Jo	32	322	Fi	72
200	Jo	24	262	Jo	33	323	Fi	73
201	E	8	263	Jo	34	324	K	41
202	Fö	13	264	Jo	35	325	K	42
203	Fi	59	265	Jo	36	326	H	20
204	Fi	69	266	Jo	37	327	S	49
205	Fö	20	267	Jo	38	328	s	50
206	Jo	25	268	Jo	39	329	s	51
207	K	25	269	Jo	40	330	s	52
208	K	26	270	Jo	41	331	s	53
209	K	27	271	Jo	42	332	Fi	74
210	K	28	272	Jo	43	333	Ju	45
211	K	29	273	Ju	35	334	Ju	46
212	K	30	274	Fi	62	335	Ju	47
213	K	23	275	S	34	336	Ju	48
214	Ju	32	276	Ju	36	337	E	16
215	Ju	33	277	H	17	338	E	17
216	S	26	278	S	35	339	E	18
217	Fö	14	279	E	13	340	Fi	75
218	Fö	15	280	Fi	63	341	Jo	44
219	Fi	47	281	Fi	64	342	S	54
220	Fi	48	282	Fi	65	343	Ju	49
221	Fi	49	283	Fi	66	344	FI	22
222	Fi	50	284	Fö	16	345	U	6
223	Fi	51	285	Fö	17		H	23
224	Fi	52	286	K	37	346	Ju	52
225	K	24	287	Fo	9		U	7
226	Fi	53	288	K	38		Fö	22
227	Fi	54	289	Fi	67		K	43
228	Fi	55	290	K	39		Fi	77
229	Fi	56	291	K	40		E	19
230	Fi	57		H	19		FI	23
231	Fi	58	292	U	5		Fo	13
232	S	29		H	18	347	Fi	78
233	S	30	293	S	36	348	Fi	81
234	s	31	294	Ju	37	349	Fi	76
	Fi	60	295	S	37		FI	21
235	E	12	296	s	38	350	Jo	45
236	S	32	297	s	39	351	E	15
237	s	33	298	s	40	352	Ju	55
238	K	31	299	E	14		Fö	26
239	S	27	300	Fo	10		S	60
240	s	28	301	Fo	11		Fi	87
241	E	9	302	Fi	68		Jo	50
242	Fo	8	303	Ju	38		FI	24
243	E	10	304	S	41	353	Fö	23
244	K	32	305	J u	39	354	E	22
245	K	33	306	Ju	40	355	K	46
246	K	34	307	Ju	41	356	Jo	46
247	K	35	308	Ju	42	357	Jo	47
248	K	36	309	Ju	43	358	Jo	48
249	E	11	310	Fo	12	359	Jo	49
250	Jo	26	311	Fö	19	360	S	55
251	u	4	312	S	42	361	s	56

190	S	20	252	H	15	313	S	43
191	S	21	253	H	16	314	S	44
192	s	22	254	Fi	61	315	Ju	44
193	s	23	255	Jo	27	316	S	45
194	Fi	46	256	Ju	34	317	s	46
195	S	24	257	Jo	28	318	s	47
196	E	5	258	Jo	29	319	s	48
197	E	6	259	Jo	30	320	Fi	70
198	Eo	5	260	Jo	31	321	Fi	71
199	Fo	6	261	Jo	32	322	Fi	72
200	Jo	24	262	Jo	33	323	Fi	73
201	E	8	263	Jo	34	324	K	41
202	Fö	13	264	Jo	35	325	K	42
203	Fi	59	265	Jo	36	326	H	20
204	Fi	69	266	Jo	37	327	S	49
205	Fö	20	267	Jo	38	328	s	50
206	Jo	25	268	Jo	39	329	s	51
207	K	25	269	Jo	40	330	s	52
208	K	26	270	Jo	41	331	s	53
209	K	27	271	Jo	42	332	Fi	74
210	K	28	272	Jo	43	333	Ju	45
211	K	29	273	Ju	35	334	Ju	46
212	K	30	274	Fi	62	335	Ju	47
213	K	23	275	S	34	336	Ju	48
214	Ju	32	276	Ju	36	337	E	16
215	Ju	33	277	H	17	338	E	17
216	S	26	278	S	35	339	E	18
217	Fö	14	279	E	13	340	Fi	75
218	Fö	15	280	Fi	63	341	Jo	44
219	Fi	47	281	Fi	64	342	S	54
220	Fi	48	282	Fi	65	343	Ju	49
221	Fi	49	283	Fi	66	344	FI	22
222	Fi	50	284	Fö	16	345	U	6
223	Fi	51	285	Fö	17		H	23
224	Fi	52	286	K	37	346	Ju	52
225	K	24	287	Fo	9		U	7
226	Fi	53	288	K	38		Fö	22
227	Fi	54	289	Fi	67		K	43
228	Fi	55	290	K	39		Fi	77
229	Fi	56	291	K	40		E	19
230	Fi	57		H	19		FI	23
231	Fi	58	292	U	5		Fo	13
232	S	29		H	18	347	Fi	78
233	S	30	293	S	36	348	Fi	81
234	s	31	294	Ju	37	349	Fi	76
	Fi	60	295	S	37		FI	21
235	E	12	296	s	38	350	Jo	45
236	S	32	297	s	39	351	E	15
237	s	33	298	s	40	352	Ju	55
238	K	31	299	E	14		Fö	26
239	S	27	300	Fo	10		S	60
240	s	28	301	Fo	11		Fi	87
241	E	9	302	Fi	68		Jo	50
242	Fo	8	303	Ju	38		FI	24
243	E	10	304	S	41	353	Fö	23
244	K	32	305	J u	39	354	E	22
245	K	33	306	Ju	40	355	K	46
246	K	34	307	Ju	41	356	Jo	46
247	K	35	308	Ju	42	357	Jo	47
248	K	36	309	Ju	43	358	Jo	48
249	E	11	310	Fo	12	359	Jo	49
250	Jo	26	311	Fö	19	360	S	55
251	u	4	312	S	42	361	s	56

190	S	20	252	H	15	313	S	43
191	S	21	253	H	16	314	S	44
192	s	22	254	Fi	61	315	Ju	44
193	s	23	255	Jo	27	316	S	45
194	Fi	46	256	Ju	34	317	s	46
195	S	24	257	Jo	28	318	s	47
196	E	5	258	Jo	29	319	s	48
197	E	6	259	Jo	30	320	Fi	70
198	Eo	5	260	Jo	31	321	Fi	71
199	Fo	6	261	Jo	32	322	Fi	72
200	Jo	24	262	Jo	33	323	Fi	73
201	E	8	263	Jo	34	324	K	41
202	Fö	13	264	Jo	35	325	K	42
203	Fi	59	265	Jo	36	326	H	20
204	Fi	69	266	Jo	37	327	S	49
205	Fö	20	267	Jo	38	328	s	50
206	Jo	25	268	Jo	39	329	s	51
207	K	25	269	Jo	40	330	s	52
208	K	26	270	Jo	41	331	s	53
209	K	27	271	Jo	42	332	Fi	74
210	K	28	272	Jo	43	333	Ju	45
211	K	29	273	Ju	35	334	Ju	46
212	K	30	274	Fi	62	335	Ju	47
213	K	23	275	S	34	336	Ju	48
214	Ju	32	276	Ju	36	337	E	16
215	Ju	33	277	H	17	338	E	17
216	S	26	278	S	35	339	E	18
217	Fö	14	279	E	13	340	Fi	75
218	Fö	15	280	Fi	63	341	Jo	44
219	Fi	47	281	Fi	64	342	S	54
220	Fi	48	282	Fi	65	343	Ju	49
221	Fi	49	283	Fi	66	344	FI	22
222	Fi	50	284	Fö	16	345	U	6
223	Fi	51	285	Fö	17		H	23
224	Fi	52	286	K	37	346	Ju	52
225	K	24	287	Fo	9		U	7
226	Fi	53	288	K	38		Fö	22
227	Fi	54	289	Fi	67		K	43
228	Fi	55	290	K	39		Fi	77
229	Fi	56	291	K	40		E	19
230	Fi	57		H	19		FI	23
231	Fi	58	292	U	5		Fo	13
232	S	29		H	18	347	Fi	78
233	S	30	293	S	36	348	Fi	81
234	s	31	294	Ju	37	349	Fi	76
	Fi	60	295	S	37		FI	21
235	E	12	296	s	38	350	Jo	45
236	S	32	297	s	39	351	E	15
237	s	33	298	s	40	352	Ju	55
238	K	31	299	E	14		Fö	26
239	S	27	300	Fo	10		S	60
240	s	28	301	Fo	11		Fi	87
241	E	9	302	Fi	68		Jo	50
242	Fo	8	303	Ju	38		FI	24
243	E	10	304	S	41	353	Fö	23
244	K	32	305	J u	39	354	E	22
245	K	33	306	Ju	40	355	K	46
246	K	34	307	Ju	41	356	Jo	46
247	K	35	308	Ju	42	357	Jo	47
248	K	36	309	Ju	43	358	Jo	48
249	E	11	310	Fo	12	359	Jo	49
250	Jo	26	311	Fö	19	360	S	55
251	u	4	312	S	42	361	s	56