Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

1

Nr 83.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom; given Stockholms slott den
8 februari 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, varom föredragande departementschefen under punkterna l:o—6:o
hemställt.

GUSTAF.

G. Danielson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning nied chefen för finansdepartementet och beträffande
punkten 2:o chefen för försvarsdepartementet anmäler t. f. chefen för
socialdepartementet, statsrådet Danielson, uppkomna frågor angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom samt anför.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 83.

2GC 46

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

l:o.

Fråga om ersättning till Karl Axel Jonsson i anledning av olycksfall i

arbete.

Gällande lagbestämmelser.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är som
regel varje arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet (1 §).
Med arbetare förstås i lagen envar, som mot avlöning användes till arbete för
annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse som självständig
företagare. Såsom arbetare anses ej den, som utför arbetet i sitt hem
eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller den, som av tillfällig
anledning användes till arbete av någon som eljest ej använder arbetare (2 §).
För olycksfall utgår enligt vissa regler ersättning för läkarvård m. m. ävensom,
under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom och att denna
varat mer än tre dagar, sjukpenning med belopp, som bestämmes i förhållande
till den skadades arbetsförtjänst. Örn olycksfall efter upphörande av därav
förorsakad sjukdom medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under
längre eller kortare tid, utgår under denna tid livränta med belopp, som är
beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst och graden av nedsättningen
i hans arbetsförmåga. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel (6 §). Örn olycksfallet medfört
döden, skall utgivas begravningshjälp samt livräntor till efterlevande

(7 §)•

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Vid timmerhuggningsarbete den 18 december 1929 å Hedenlunda egendom,
Vadsbro, skulle hos egendomens ägare anställde skogsarbetaren Karl Axel
Jonsson —- född 1901 — kapa ett träd, som vid fallet råkat i kläm. Härvid slog
stocken tillbaka och träffade Jonsson med påföljd att högra benet bröts ungefär
16 centimeter nedanför knäleden. Jonsson vårdades först såsom intagen,
därefter polikliniskt å lasarettet i Elen. Läkningen av skadan drog avsevärt
ut på tiden. Jonsson var helt arbetsoförmögen till och med den 27 april 1930
och hans arbetsförmåga var därefter nedsatt med hälften till och med den
19 maj samma år, då han ansågs återställd med kvarvarande men. Enligt
invaliditetsutlåtande sistnämnda dag vore benet läkt i viss vinkel, öppen framåt,
så att högra stortåspetsen, vid sträckta knän och knäskålarna i jämnbredd,
nifdde 4—5 centimeter framför den vänstra. Någon säker förkortning av benet
förelåge däremot icke och brottstället hade helt stadgats. Rörligheten i
lederna vore normal. Emellertid uppgåve den skadade, som vid gång haltade
något, att han hade svårt att taga ut steget fullt och att det stramade och
gjorde ont på framsidan av hela underbenet. Han sade sig ej kunna gå utan
att hålla knäet krökt.

Svenska lantbrukarnas olycksfallsförsäkringsbolag, ömsesidigt, vari Jonsson
var försäkrad och som till och med den 19 maj 1930 utgivit ersättning till
Jonsson i anledning av olycksfallet, fann genom beslut den 30 maj 1930 icke
skäl utgiva livränta till Jonsson, enär nedsättningen i hans arbetsförmåga icke
kunde anses uppgå till minst tio procent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83.

Över försäkringsbolagets beslut anförde Jonsson besvär hos försäkringsrådet.
Enligt läkarintyg, utfärdat efter förnyad undersökning, hade hältan
upphört, men en vinkelböjning av benet kvarstode, uppmätt till 160—
165 grader. Det förefölle som örn denna böjning av benet något ökat sedan
föregående undersökningstillfälle. Jonsson klagade fortfarande över betydande
obehag. — Sedan försäkringsrådet, enär olycksfallet måste anses hava
medfört nedsättning av Jonssons arbetsförmåga tills vidare med tio procent,
förordnat örn målets upptagande av försäkringsbolaget till ny behandling,
beslöt bolaget den 15 januari 1931 tillerkänna Jonsson en årlig livränta örn
98 kronor 33 öre från och med den 20 maj 1930 tills vidare under ett år, därvid
årsinkomsten beräknats till 1 475 kronor och invaliditetsgraden till tio
procent. Fortsatt livränta tillerkändes sedermera den skadade till och med
den 19 maj 1932. Efter förnyad läkarundersökning den 16 oktober 1932, därvid
befunnits, bland annat, att Jonssons rörlighet och styrka i högra benet
vore normal, ehuru vinkeln vid frakturstället vore omkring 170 grader,
beslöt försäkringsbolaget, enär olycksfallet icke längre kunde anses medföra
nedsättning av Jonssons arbetsförmåga med minst tio procent, att icke tillerkänna
Jonsson livränta utöver vad han erhållit till och med den 19 maj 1932.

I skrivelse den 29 januari 1945 till riksförsäkringsanstalten anhöll Jonssons
nuvarande arbetsgivare, skeppsredaren And. Smith, under åberopande
av ett av docenten, biträdande överläkaren vid Serafimerlasarettet Oscar
Schuberth utfärdat läkarintyg, att anstalten, ehuru skyldigheten att utgiva
ersättning till Jonsson torde vara preskriberad, måtte taga under övervägande,
huruvida ej av rimlighetsskäl ersättning kunde beviljas Jonsson, räknat retroaktivt
från den dag olycksfallet ägt rum. Enligt läkarintyget, utfärdat den 22
december 1944, kunde missriktningen i benställningen uppskattas till minst
20 grader. För att kompensera denna vinkelställning vore Jonsson tvungen
att gå med motsvarande böjställning av knäet, vilket måste giva osäkerhet och
verka tröttande. Enligt Schuberths mening förelåge här en invaliditet
överstigande 10 procent. Försäkringsbolaget, till vilket handlingarna överlämnades,
förklarade ärendet med anledning av ågången preskription icke
kunna föranleda någon bolagets vidare åtgärd.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Majit den 7 mars 1945 har Jonsson hemställt, att
ersättning i anledning av olycksfallet måtte tillerkännas honom med belopp,
som skulle hava utgått, därest preskription icke mellankommit.

Av handlingarna i ärendet framgår — utöver vad tidigare angivits —
följande. Jonsson är sedan omkring 10 år tillbaka anställd vid Smith’s gård
Vik, Vadsbro. Han bor hos sin fader, vilken såsom gammal trotjänare på
gården får bebo en lägenhet därstädes under sin återstående livstid. Det är
tvivelaktigt huruvida Smith efter den äldre Jonssons död kommer att behålla
Jonsson i sin tjänst, enär dennes arbetsförmåga under hela anställningstiden
varit nedsatt till följd av skadan. På grund av brist på uthållighet användes
han huvudsakligen för ladugårds- och snickeriarbeten samt sådana arbeten,

Departements chefen.

4 Kungl. May.ts proposition nr 83

där han kan åka, körning med traktor och skördemaskin, timmerkörslor o. s. v.
Han uppbär för närvarande avlöning med 1 krona 15 öre per timme efter
8 timmars arbetsdag. Fadern är gammal och orkeslös och har endast folkpensionen
att leva av.

Yttranden över framställningen.

Riksförsäkringsawstalten anför följande.

Därest rätten till ersättning icke vore preskriberad och det tillkommit
anstalten att utgiva ersättning, skulle anstalten hava tillerkänt Jonsson, förutom
ersättning för läkarvård och sjukpenning, en livränta från och med den
20 maj 1930 för Jonssons återstående livstid med 190 kronor för år räknat.
Vid bestämmandet av livräntan har anstalten beräknat Jonssons årliga arbetsförtjänst
till 1 900 kronor och, efter samråd med sin läkare docent Schuberth,
nedsättningen i Jonssons arbetsförmåga från och med den 20 maj 1930 till
femton procent. Anstalten tillstyrker, att sagda livräntebelopp tillerkännes
Jonsson från och med den dag, då hans ansökan inkom till Kungl. Majit, eller
den 21 mars 1945.

Försäkringsrådet åberopar till en början ett från dess medicinskt sakkunnige,
överläkaren vid Eugeniahemmet Harald Nilsonne den 27 september
1945 avgivit utlåtande, däri anföres.

Det i intyget den 16 oktober 1932 beskrivna tillståndet synes icke innebära
10 procents invaliditet. Av Schuberths intyg att döma har emellertid
tillståndet så väsentligt försämrats, att arbetsoförmågan numera kan taxeras
till 15 %. Försämringen kan ej tillskrivas andra orsaker än skadan i och för
sig och därav följande statiska förändringar. I avsaknad av löpande läkarintyg
är det numera omöjligt att fastställa i vilken takt denna försämring fortskridit
och vid vilken tidpunkt graden av 15 % uppnåtts. Enda möjligheten
är därför att fastställa graden 15 % från jämkningsdagen.

Försäkringsrådet anför.

Rådet anser billighetsskäl tala för att ersättning tillerkännes Jonsson av
statsmedel. Ersättningen synes böra bestämmas att utgå tidigast från och
med den 6 februari 1945, vilken dag Smiths skrivelse till riksförsäkringsanstalten
inkommit till försäkringsbolaget. Därest preskription icke mellankommit,
torde ersättning, med hänsyn till bestämmelserna i 13 § femte stycket
olycksfallsförsäkringslagen om jämkning i ersättning, icke bestämts att utgå
från tidigare tidpunkt än sagda dag. I likhet med riksförsäkringsanstalten
finner försäkringsrådet invaliditetsgraden böra bestämmas till 15 %. Däremot
anser försäkringsrådet den årliga arbetsförtjänsten icke böra uppskattas
till högre belopp än 1 475 kronor, till vilket belopp densamma tidigare bestämts
av försäkringsbolaget. Över denna beräkning ha besvär icke anförts
av Jonsson.

Av utredningen i ärendet framgår, att Jonssons ifrågavarande benskada
inträffat under sådana omständigheter att olycksfall i arbete enligt olycbsfallsförsäkringslagen
föreligger. Ersättning jämlikt nämnda lag har ock
under den första tiden efter olycksfallet utgått till Jonsson, däribland
livränta efter en invaliditetsgrad av tio procent. Då emellertid enligt
företedda läkarutlåtanden läkningen av benbrottet småningom så fort -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

skridit, att Jonsson kunnat gå obehindrat och utan att halta, och då
även styrkan i benstommen och muskulaturen småningom blivit normal,
har vederbörande försäkringsbolag — oavsett Jonssons klagan över kvarstående
trötthet och värk i benet -— ansett invaliditet med minst tio procent
icke kvarstå efter den 19 maj 1932. Jonsson har härmed låtit sig nöja. Alltsedan
han hösten 1930 åter börjat arbeta, har han härvid varit hindrad av
skadan och endast kunnat utföra arbeten, som icke utsatt det skadade benet
för större påfrestningar. Därest han blir uppsagd från sin nuvarande anställning,
torde svårigheter uppstå för honom att erhålla arbete i den allmänna
marknaden. Inför dessa utsikter har Jonsson gjort framställning örn förnyad
prövning av ersättningsfrågan, vilken framställning emellertid försäkringsbolaget
under hänvisning till ågången preskription avvisat.

Riksdagen har tidigare i flera fall, efter framställning från Kungl. Majit,
av billighetsskäl medgivit utbetalning av ersättningar till skadade personer,
ehuru rätten till ersättning preskriberats. Jag tillåter mig härutinnan hänvisa
till riksdagens skrivelse 1943: 77 i anledning av Kungl. Majlis proposition
1943: 23. I denna proposition anförde chefen för socialdepartementet, bland
annat, att en på olycksfallsförsäkringslagen grundad fordran enligt stadgad
praxis är underkastad preskription men att skäl stundom kunna föreligga att,
trots att sådan fordran blivit preskriberad, utgiva ersättning av statsmedel i
anledning av olycksfallet.

Med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall finner jag billighetsskäl
tala för att Jonsson tillerkännes en livränta av statsmedel i anledning av den
skada han genom olycksfallet ådragit sig. Vad avser ersättningsbeloppets storlek
synes detsamma i enlighet med försäkringsrådets förslag böra beräknas efter en
invaliditetsgrad av 15 % och en årsinkomst av 1 475 kronor, vilket sistnämnda
belopp utgjorde grund för den livränta, som utgick åren 1930—32 och då icke
var föremål för erinran från Jonssons sida. Livräntan synes böra utgå från
och med den 21 mars 1945, d. v. s. den dag, då ansökningen örn ersättning i
särskild ordning inkommit till Kungl. Majit.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Karl Axel Jonsson övergångna olycksfallet
må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för tiden
från och med den 21 mars 1945 utbetalas en årlig livränta med
belopp, som, därest preskription icke mellankommit, skulle ha
utgått jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall
i arbete.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

2:o.

Fråga om ersättning till Sven Ivar Larsson i anledning av visst

olycksfall.

Gällande lagbestämmelser.

I fråga om å förevarande fall tillämpliga lagbestämmelser hänvisas till vad
jag anfört under punkten l:o. Härutöver må framhållas följande. Jämlikt 1 §
olycksfallsförsäkringslagen anses såsom olycksfall i arbetet även olycksfall
vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart
samband med arbetsanställningen. Enligt förordningen den 18 juni
1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
skall till värnpliktig, vilken under militärtjänstgöring å tid, då riket
icke befinner sig i krig, blir skadad till följd av olycksfall, utgivas ersättning
av allmänna medel enligt i förordningen stadgade grunder (1 §). I 2 § föreskrives,
att militärtjänstgöring anses ha varit för handen även under tid, då
vederbörande färdats till eller från tjänstgöringen, under förutsättning att
färden föranletts av och stått i omedelbart samband antingen med tjänstgöringen
eller med permission eller annan ledighet.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Vid ett broarbete i Kamptorp, Skee socken, tillfälligt anställde stenhuggaren
Sven Ivar Larsson beordrades inställa sig till militärtjänstgöring den
30 september 1944. Larsson var under arbetsanställningen tillfälligt bosatt i
närheten av arbetsplatsen och hade sitt stadigvarande hemvist i Varp, Skee
socken, på ett avstånd från arbetsplatsen av cirka fyra mil. Han brukade
under anställningen i Kamptorp varje söndag besöka hemmet. Med anledning
av inkallelseordern uppsade han den tillfälliga bostaden från och med den

28 september 1944. Sagda dag begav han sig, sedan han klockan 13 slutat
sitt arbete, på cykel mot hemmet. Cirka 2 kilometer från hemmet körde han
omkull och bröt vänstra nyckelbenet. Enligt läkarintyg var han därefter fullständigt
oförmögen till arbete till och med den 1 januari 1945, då han var
återställd utan kvarvarande men.

Sedan anmälan örn olycksfallet gjorts hos riksförsäkringsanstalten, vari
arbetsgivaren hade sina arbetare försäkrade, fann anstalten genom beslut den

29 november 1944, att ersättning icke kunde tillerkännas Larsson, enär den
färd, varunder ifrågavarande olycksfall inträffat, icke kunde anses stå i sådant
samband med arbetsanställningen, som förutsattes i olycksfallsförsäkringslagen.

Häröver anförde Larsson besvär hos försäkringsrådet. Enligt utslag den
1 mars 1945 fann rådet ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Majit den 8 juni 1945 har Larsson anhållit örn ersättning
i anledning av olycksfallet.

Yttranden över framställningen.

Försäkringsrådet har från riksförsäkringsanstalten införskaffat utredning
angående de förmåner, som skulle hava tillkommit Larsson, därest olycksfalls -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

försäkringslagen varit tillämplig på honom vid tidpunkten för olycksfallet.

Anstalten, som inhämtat upplysning angående Larssons inkomster under viss
tid före olycksfallet, anför följande.

Därest Larsson varit berättigad till ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen,
skulle anstalten ha tillerkänt honom sjukpenning från och med
den 29 september 1944 till och med den 1 januari 1945 med sju kronor för
dag, dock att vad beträffar tiden 29 september—6 oktober 1944, då den skadade
varit intagen å sjukhus, avdrag å sjukpenningen skulle ha gjorts med 1 krona
25 öre för dag. Sjukpenning skulle alltså hava utgått med tillhopa 655 kronor.

Förutom sjukpenning skulle anstalten ha utgivit ersättning för erforderlig
läkar- och sjukhusvård m. m.

FörsäJcringsrådet förklarar sig icke ha något att erinra mot riksförsäkringsanstaltens
beräkning av ersättningen till Larsson enligt bestämmelserna i
olycksfallsförsäkringslagen samt anför ytterligare.

Larssons ifrågavarande färd synes icke kunna anses såsom sådan färd till
militärtjänstgöring, som avses i militärersättningsförordningen, varför ersättning
i anledning av olycksfallet med tillämpning av denna förordning icke
torde tillkomma Larsson. Därest emellertid billighetsskäl skulle anses tala
för att Larsson genom särskild åtgärd beredes ersättning i anledning av olycksfallet,
synes ligga närmast till hands, att denna beräknas enligt bestämmelserna
i nämnda förordning.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Larssons olycksfall inträffat då Departementshan,
i anledning av inkallelse till militärtjänstgöring och efter att hava upp- chefen.
sagt sin tillfälliga bostad vid arbetsplatsen, med cykel färdats mot sitt cirka
fyra mil från arbetsplatsen belägna hem. Larssons färd har emellertid icke ansetts
stå i sådant samband med arbetsanställningen, som förutsättes för att
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen skall kunna tillerkännas honom
i anledning av olycksfallet. Ej heller torde färden kunna anses stå i sådant
samband med militärinkallelsen, att ersättning kunnat tillerkännas Larsson
jämlikt militärersättningsförordningen.

Detta resultat av lagtillämpningen torde icke kunna anses tillfredsställande
i förevarande fall. Olycksfallet har nämligen inträffat under ett kort, av militärinkallelsen
föranlett avbrott mellan två sysselsättningsperioder, under vilka
olycksfallsersättning kunnat utgå. Jag förordar därför, att ersättning av statsmedel
tillerkännes Larsson i anledning av olycksfallet. Även örn den färd,
varunder olycksfallet inträffat, ytterst föranletts av militärinkallelsen, finner
jag, att färden har ett närmare faktiskt samband med den civila anställningen
än med militärtjänstgöringen och att därför ersättningen bör bestämmas enligt
olycksfallsförsäkringslagen.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Sven Ivar Larsson övergångna olycks
fallet må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsan
slaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m. utbetalas or -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

sättning med belopp, som skulle ha utgått, därest lagen den 17
juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete varit tillämplig å
olycksfallet.

3:o.

Fråga om ersättning till Johan Erik Legrell i anledning av yrkessjukdom
(silikos).

Gällande lagbestämmelser.

Lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929
och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt lagen
den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad för skada
till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom,
som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan
av vissa i paragrafen uppräknade ämnen. Genom lagändring den 12 september
1930 upptogs bland de uppräknade ämnena även stendamm, varigenom
lagen erhöll tillämplighet å den genom stendamm framkallade yrkessjukdomen
silikos. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1931, men jämlikt
övergångsbestämmelserna skulle den icke äga tillämpning i fråga örn sådan
av stendamm framkallad yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag, och
ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som yppats senare, därest arbetaren
icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där
arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt 3 §
i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni 1936), att
arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen.

Av riksdagen lämnade bemyndiganden
att utbetala ersättningar enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Efter förslag av Kungl. Maj:t (propositionen nr 179) medgav 1937 års riksdag,
att ersättning av statsmedel finge utbetalas åt fyra av silikos drabbade
arbetare, å vilka lagens bestämmelser icke vore tillämpliga på grund av att
sjukdomen yppats vid röntgenundersökning, som på anmodan av deras arbetsgivare
företagits ett fåtal dagar före den 1 januari 1931. 1939 års riksdag
beviljade i anledning av förslag i proposition nr 121 ersättning av statsmedel
åt en person i anledning av silikos, som ansetts yppad vid läkarundersökning
redan 1927, ehuru varken den sjuke själv eller den undersökande
läkaren vid denna tidpunkt ägt kännedom om sjukdomens beskaffenhet. 1945
års riksdag har på förslag av Kungl. Maj:t (propositionen nr 173, punkterna 3
och 4) medgivit ersättningar till två av silikos drabbade arbetare. Den ene
av dessa, Gideon Pettersson, hade under åren från 1910 till någotdera av
1917 eller 1918 men icke därefter arbetat inom för sjukdomen farligt arbete.
Förekomsten av silikos hade yppats först vid läkarundersökning år 1944, var -

Kungl. May.ts proposition nr 83. 9

för ersättning för yrkessjukdomen enligt gällande bestämmelser icke kunnat
utbetalas.

Vidare har 1939 års riksdag bemyndigat Kungl. Majit att av statsmedel
utbetala ersättning för vissa fall av silikos, å vilka lagens bestämmelser icke
äro tillämpliga på grund av vissa övergångsbestämmelser till ändringar i 3
och 7 §§ yrkessjukdomsförsäkringslagen, vilka genomförts genom lag den 26
juni 1936.

Framställning om ersättning.

Med skrivelse den 14 augusti 1945 har riksförsäkringsanstalten överlämnat
en ansökan av avsynaren Johan Erik Legrell i Hallstahammar örn ersättning
av statsmedel i anledning av silikos. Legrell är anställd hos bultfabriksaktiebolaget
i Hallstahammar, vars arbetare äro försäkrade i arbetsgivames ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag. Beträffande de med förevarande sjukdomsfall
sammanhängande omständigheterna anför anstalten i sin skrivelse
följande.

Av försäkringsbolagets handlingar framgår, bland annat, att Legrell, som
är född den 23 maj 1890, under tiden 8 mars 1914—1 maj 1918 samt 8 februari
1923—30 november 1930 varit sysselsatt hos nämnda bolag såsom skrotare
i gjuteriet. Under tiden 2 maj 1918—7 februari 1923 har han sysslat med
byggnads- och andra utearbeten för olika uppdragsgivares räkning. Allt sedan
den 30 november 1930 har Legrell —• med undantag för tiden 1 december
1930—31 mars 1931, då han enligt vad särskild utredning givit vid handen
var arbetsoförmögen på grund av andra åkommor än silikos — varit
sysselsatt hos bolaget med avsynings- och lagerarbeten. Vid en år 1944 företagen
skärmbildsundersökning av bolagets arbetare konstaterades hos Legrell
lungförändringar, tydande på silikos, och av senare verkställd röntgenundersökning
framgick, att Legrell led av silikos, stadium II—III. Genom beslut
den 13 mars 1945 meddelade försäkringsbolaget, att Legrells ifrågavarande
sjukdom yppats tidigast år 1944 och att han icke sedan år 1930 varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den
art, som framkallar sjukdomen. Jämlikt lagen den 12 .september 1930 angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa
yrkessjukdomar skulle ersättning på grund av yrkessjukdomen stendammslunga
icke utgå, örn ej arbetaren efter den 31 december 1930 varit sysselsatt
i arbete av nyssnämnda slag. Med anledning härav hade försäkringsbolaget
funnit ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen icke kunna tillerkännas
Legrell från bolaget.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten under hand inhämtat, har försäkringsbolagets
beslut icke varit föremål för försäkringsrådets prövning.

I fråga örn tiden för Legrells sysselsättning i farligt arbete samt beträffande
tidpunkten för silikosens yppande anför riksförsäkringsanstalten följande.

Riksförsäkringsanstalten, som funnit Legrells arbete såsom skrotare vara
att anse såsom farligt arbete, ansluter sig för sin del till försäkringsbolagets
uppfattning, att Legrell, som upphörde med detta arbete den 30 november
1930, icke efter 1931 års ingång varit sysselsatt i farligt arbete. Legrells
sjukdom måste anses vara yppad vid förutberörda skärmbildsundersökning,
som ägde rum någon av dagarna 5—6 juni 1944.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Riksförsäkringsanstalten har verkställt utredning för utrönande av storleken
av den ersättning, som skulle ha utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen
varit tillämplig på Legrell. Därvid har docenten Torsten Bruce,
Stockholm, efter undersökning av Legrell, i utlåtande den 18 juli 1945 anfört
i huvudsak följande.

Legrell lider av silikos stadium II—III. Hjärtundersökning har visat
förekomsten av vissa hjärtbesvär. Dessutom föreligger en allmän fetma (Legrell
vägde 89 kilogram och har en längd av 165 centimeter). Dessa orsaker
samverka till att Legrells förmåga att utföra kroppsarbete är väsentligt nedsatt.
Ilan kan endast utföra lindrigt sådant arbete. I trappa kan han icke
förflytta sig i snabb takt. I långsam takt erhåller han en väsentligt stegrad
andfåddhet med en betydligt väsande andningstyp. Den utan tvekan betydelsefullaste
faktorn är lungsjukdomen. Den nedsättning av arbetsförmågan,
som kan tillskrivas denna, synes uppgå till minst 50 %, dock för närvarande
i varje fall icke mer än 662/s %. Man har anledning tro, att yrkessjukdomen
kommer att fortskrida och således framdeles leda till än högre invaliditet.

Under åberopande av Bruces intyg anför riksförsäkringsanstalten följande.

Riksförsäkringsanstalten har härjämte införskaffat upplysningar angående
Legrells arbetsförmåga och inkomst av arbete, varvid meddelats, att han
efter den 30 november 1930 sysselsatts såsom avsynare och lagerarbetare hos
bultfabriksaktiebolaget i Hallstahammar med en inkomst för närvarande av
omkring 12 kronor örn dagen. Med hänsyn till vad sålunda blivit utrett
skulle, därest försäkring varit gällande i anstalten, livränta i anledning av
yrkessjukdomen -—- såsom av handlingarna framgår lider Legrell dessutom
av andra åkommor — ha tillerkänts honom tills vidare för tiden 6 juni 1944
-—5 juni 1946 med 575 kronor för år räknat, därvid yrkessjukdomen ansetts
medföra nedsättning av hans arbetsförmåga med 25 % och den årliga arbetsförtjänsten
beräknats till 3 450 kronor. Frågan örn ersättning åt Legrell
för tiden efter den 5 juni 1946 skulle ha blivit beroende på förnyad läkarundersökning
jämte utredning örn hans dåvarande sysselsättning och inkomst
av arbete.

Beträffande Legrells personliga och ekonomiska förhållanden i övrigt utvisa
handlingarna i ärendet följande. Legrells hustru, född år 1900, har icke
förvärvsarbete. Makarna Legrell lia tre barn, en dotter, som är kontorist vid
bultfabriksaktiebolaget i Hallstahammar, en son, som studerar vid tekniska
fackskolan i Västerås, och en minderårig dotter. Barnen kunna enligt uppgift
icke bidraga till föräldrarnas uppehälle. Legrell äger en till 8 000 kronor
taxerad fastighet, varå skulderna belöpa sig till 6 500 kronor. Utöver vad
tidigare angivits i fråga örn Legrells kroppstillstånd må här ytterligare upplysas,
att Legrell år 1932 vårdats å sjukhus för ischias och ledgångsreumatism.
Legrell uppgiver, att han fortfarande har känning av dessa sjukdomar,
så snart minsta tecken till förkylning inträder. Legrells överförande från
skrotningsarbete till avsynings- och lagerarbete har tydligen föranletts av
sistnämnda sjukdomar och icke av besvär i anledning av silikosen.

Riksförsäkringsanstalten finner, med hänsyn till föreliggande omständigheter,
vissa billighetsskäl tala för att Legrell — i likhet med vad som tidigare
förekommit — i anledning av sin yrkessjukdom beredes ersättning av
statsmedel enligt de av anstalten angivna grunderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83.

11

Yttrande.

Försäkring srådet biträder det av riksförsäkringsanstalten avgivna förslaget
till ersättning åt Legrell och åberopar ett från rådets medicinskt sakkunnige,
docenten Alf Westergren, införskaffat utlåtande, vilket utmynnar i följande
uttalande.

Örn Legrell förutsattes vara fullt frisk, med undantag för silikosen, torde
denna icke påverka arbetsförmågan med mer än 25 %. Med hänsyn till de
icke oväsentliga lungförändringarna torde dock hans reella besvär vara större,
dock ej överstigande 50 %. Örn hel arbetsoförmåga skulle ha förelegat, kan
ersättning för silikos dock med hänsyn till hjärtsjukdomen ej räknas högre
än till 75 %>. Den försämring av arbetsinkomsten, som sammanhänger med av
annan sjukdom än silikos föranledd överflyttning till nytt arbete år 1930,
kan eventuellt anses tala för en lägre sats än 50 %, närmast då 25 %.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Legrell under tiden 8 mars 1914—
1 maj 1918 samt 8 februari 1923—30 november 1930 varit sysselsatt i verksamhet,
där fara för silikos föreligger. Sedan han för andra sjukdomar än
silikos åtnjutit ledighet från och med den 1 december 1930 till och med den 31
mars 1931, har han på grund av ischias och ledgångsreumatism överflyttats
till verksamhet, där fara för silikos icke förelegat. Yid läkarundersökning
någon av dagarna den 5 eller 6 juni 1944 har silikos yppats, vilken efter ytterligare
läkarundersökning fastställts befinna sig i stadium II—III. Då Legrell
icke efter 1931 års ingång sysselsatts i för silikos farligt arbete, har vederbörande
försäkringsbolag funnit sig icke kunna tillerkänna Legrell ersättning
för sjukdomen.

Även örn av utredningen i ärendet synes framgå, att Legrells ekonomiska
ställning för närvarande icke kan betecknas såsom särskilt otillfredsställande,
finner jag likväl billighetsskäl tala för att Legrell erhåller ersättning av statsmedel
för yrkessjukdomen motsvarande vad som skulle hava utgått örn yrkessjukdomsförsäkringslagen
varit tillämplig å hans fall. De av riksförsäkringsanstalten
angivna grunderna för beräknandet av livränta åt Legrell anser jag
mig kunna godtaga. Livräntan synes dock icke böra utgå för tid före den 17
maj 1945, vilken dag ansökningen örn ersättning i särskild ordning inkommit
till riksförsäkringsanstalten.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom som Johan Erik Legrell
ådragit sig må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för tiden
från och med den 17 maj 1945 utbetalas ersättning med belopp,
som skulle ha utgått, därest lagen den 14 juni 1929 örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet.

Departements

chefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

4:o.

Fråga om ersättning till Oskar Teodor Emanuel Magnusson i anledning

av yrkessjukdom (silikos).

Gällande lagbestämmelser m. m.

I fråga om gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av
statsmedel beviljats, hänvisas till vad jag anfört under punkten 3:o.

Framställning örn ersättning.

I skrivelse den 5 februari 1945 har maskinisten Oskar Teodor Emanuel
Magnusson uppgivit, att han lede av yrkessjukdomen silikos men att han
icke kunnat erhålla ersättning härför jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Magnusson har anhållit, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att bereda
honom livränta eller ersättning i någon form i anledning av sjukdomen.

Verkställd utredning och avgivna yttranden
över framställningen.

Yttranden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet
och statskontoret.

I sitt yttrande behandlar riksförsäkringsanstalten till en början de med
ifrågavarande sjukdomsfall närmare sammanhängande omständigheterna och
anför härom följande.

Av ansökningshandlingarna framgår, att Magnusson varit anställd hos
aktiebolaget Gustavsbergs fabriker, Gustavsberg, vars arbetare äro försäkrade
för olycksfall i arbete och sålunda även för vissa yrkessjukdomar i arbetsgivarnes
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag.

Av från detta försäkringsbolag införskaffade handlingar har riksförsäkringsanstalten
inhämtat, bland annat, att Magnusson, som är född den 8
november 1884, innehaft ifrågavarande anställning sedan år 1897. Under sin
anställning har han till år 1920 arbetat i porslinsverkstäderna och därefter
varit sysselsatt såsom maskinskötare, vilken sistnämnda sysselsättning han
alltjämt innehade då anmälan om yrkessjukdom i november 1944 inkom till
försäkringsbolaget. Röntgenfotografering av Magnussons lungor hade ägt
rum första gången den 1 november 1934 vid en av legitimerade läkaren Torsten
Bruce, Stockholm, på uppdrag av svenska nationalföreningen mot tuberkulos
verkställd undersökning av arbetare vid porslinsfabriken. Av undersökningen
hade framgått, att Magnusson led av silikos i stadium III. Förnyade
liknande undersökningar hade av doktor Bruce företagits dels i november
1939, därvid Magnussons sjukdom befanns ha progredierat, dels år 1944, då
ytterligare progress konstaterades. Förutom vid nämnda undersökningar uppgives
Magnusson ha undergått röntgenfotografering å Serafimerlasarettet i
februari 1937 och i juni 1938. Genom beslut den 9 december 1944 meddelade
försäkringsbolaget Magnusson, att hans sjukdom måste anses yppad år 1934
och att han senast år 1920 varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna
varit utsatta för inverkan av den art, som framkallade sjukdomen
i fråga. Då Magnusson icke efter ikraftträdandet av lagen den 12 september
1930 angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där
arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallar sjukdomen

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 lii

stendammslunga, hade bolaget funnit, att någon ersättning enligt nämnda
lag icke kunde tillerkännas honom.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten under hand inhämtat, har försäkringsbolagets
beslut icke varit föremål för försäkringsrådets prövning.

Vad angår motiveringen till försäkringsbolagets avslagsbeslut gör riksförsäkringsanstalten
följande uttalande.

Av utredning, som anstalten verkställt, samt av handlingarna i
ärendet har anstalten funnit framgå, att Magnussons yrkessjukdom
måste anses yppad den 1 november 1934, då sjukdomen vid röntgenundersökning
först konstaterades. Underrättelse örn resultatet av
denna undersökning synes ha inkommit till försäkringsbolaget i slutet av
samma år. Beträffande arten av Magnussons arbete såsom maskinskötare
— hans arbete i porslinsverkstäderna är utan tvekan att anse såsom farligt
arbete — har framgått, att arbetet utförts i lokal, som är belägen utanför
porslinsverkstäderna och på så stort avstånd från dessa att man kan utesluta,
att han därunder varit utsatt för inverkan av stendamm. Riksförsäkringsanstalten
ansluter sig därför för sin del till försäkringsbolagets uppfattning,
att Magnusson efter 1931 års ingång icke varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där fara föreligger för sjukdomen.

Riksförsäkringsanstalten har inhämtat utlåtande av docenten Torsten Bruce
i dennes egenskap av biträdande läkare hos anstalten. Av utlåtandet framgår
i huvudsak följande.

Då Magnusson första gången —• hösten 1934 — undersöktes av Bruce,
företedde han silikos stadium III. Magnusson hade emellertid då angivit,
att han kände sig fullt frisk, och Bruce hade vid noggrann prövning av lungfunktionen
icke kunnat finna denna vara i nämnvärd grad nedsatt. Bruce an
såge, att örn yrkessjukdomsförsäkringslagen haft tillämpning å fallet, man
vid detta tillfälle icke kunnat fastslå en nedsättning av arbetsförmågan med

10 %. Vid undersökningen 1939 hade emellertid sjukdomen progredierat.
Skrumpningen i lungorna hade ökat och Magnusson företedde tydligt stegrad
benägenhet för andfåddhet. Under åren efter 1939 hade de av silikosen orsakade
andningssvårigheterna successivt ökat. Det vore icke möjligt att angiva,
hur en livräntesats med hänsyn till den gradvisa förändringen bort öka.
För åren fram till arbetsavbrottet borde det därför vara lämpligast med en
»utjämnad livränta», d. v. s. en livränta, som under första tiden mer än väl
täckte nedsättningen i arbetsförmågan, medan arbetsnedsättningen under
sista delen av den tid, livräntan löpte, vore förhållandevis högre än vad livräntesatsen
angåve. Vid undersökning hösten 1944 hade sjukdomen ytterligare
fortskridit, men Magnusson hade, tack vare seghet och energi, kunnat
uppehålla arbetet till och med den 11 december 1944. Därest hänsyn toges
enbart till den medicinska bedömningen, ansåge Bruce livränta böra utgå
efter en invaliditetsgrad av 50 % under tiden den 29 november 1939 — den

11 december 1944 och efter hel invaliditet under tiden därefter.

I sitt yttrande har riksförsäkringsanstalten — efter att ha tagit del av
vad Bruce sålunda anfört och sedan upplysningar införskaffats rörande
Magnussons arbetsförmåga och inkomst av arbete — anfört följande.

Utredningen har givit vid handen, att — därest försäkring varit gällande
i anstalten — livränta skulle ha tillerkänts Magnusson för tiden från och
med den 29 november 1939 till och med den 11 december 1944 med 300
kronor för år räknat efter en uppskattad invaliditetsgrad av 15 % och för
tiden från och med den 12 december 1944 med 2 000 kronor för år efter en

14

Kungl. May.ts proposition nr 83.

invaliditetsgrad av 100 % att utgå under Magnussons återstående livstid. Den
årliga arbetsförtjänsten har därvid beräknats överstiga 3 000 kronor. Å sistnämnda
livränta skulle ha utgått dyrtidstillägg med 20 % under åren 1944
och 1945. Förutom livräntan skulle ersättning ha utgivits för erforderlig
läkarvård m. m.

Riksförsäkringsanstalten upplyser, att anstalten beträffande Magnussons
familjeförhållanden och ekonomiska omständigheter inhämtat följande.
Magnusson vore gift. Hustrun, som vore född 1888, hade icke haft förvärvsarbete,
frånsett en tillfällig anställning under år 1944. Hon vore för närvarande
på grund av sjukdom mindre arbetsför. Makarna hade tre barn,
vilka icke torde kunna bidraga till föräldrarnas uppehälle. Makarna, som
hade sparmedel till ett belopp av 4 000 kronor, uppbure sedan den 1 januari
1945 folkpension med 360 kronor örn året jämte dyrtidstillägg och provisorisk
förstärkning. Magnusson erhölle bidrag från sjukkassa med tre kronor om
dagen från och med den 15 december 1944 under högst två år.

Riksförsäkringsanstalten finner, med hänsyn till föreliggande omständigheter,
billighetsskäl tala för att åtgärder vidtagas för att Magnusson — i likhet
med vad som tidigare förekommit — i anledning av yrkessjukdomen erhåller
ersättning av statsmedel. Därest ersättning skulle beviljas, föreslår
anstalten, att densamma tillerkännes Magnusson från och med den 12 december
1944, d. v. s. den dag, då Magnusson på grund av sjukdomen avbrutit
arbetet. Anstalten föreslår vidare, att från ersättning, som kan komma att
tillerkännas Magnusson för tid, varunder vederbörlig minskning av till
makarna Magnusson från folkpensioneringen utgående förmåner icke ägt rum,
bör avdragas ett belopp, som svarar mot ifrågavarande minskning.

Försäkringsrådet finner i likhet med riksförsäkringsanstalten billighetsskäl
tala för att Magnusson erhåller ersättning av statsmedel från och med
den 12 december 1944. Rådet har icke någon erinran att framställa mot att
ersättningen bestämmes efter en invaliditetsgrad av 100 % och en årsinkomst
av 3 000 kronor. Ej heller har rådet något att erinra mot att ersättningen
med hänsyn till utgående pensionsförmåner minskas på sätt riksförsäkringsanstalten
föreslagit. Emellertid anser rådet avdrag därjämte böra göras för
den ersättning Magnusson enligt uppgift tillerkänts och kan komma att tillerkännas
från erkänd sjukkassa. Härutinnan erinrar rådet örn bestämmelserna
i 31 § andra stycket förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända
sjukkassor, däri stadgas, att sjukpenning, därest den sjuke åtnjuter ersättning
jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen, må utgivas med högst det belopp för
dag räknat, varmed den sjukpenning den sjuke tillförsäkrat sig från kassan
överstiger den ersättning för dag räknat, vartill han sålunda är berättigad.

Statskontoret biträder försäkringsrådets uppfattning men ifrågasätter om
ersättning bör utgå för tid före framställningens ingivande.

Departements- Utredningen i förevarande ärende ger vid handen, att Magnusson under
chefen. åren 1897—1920 varit sysselsatt i sådant arbete, där fara förelegat för silikos.

Efter år 1920 har han icke varit sysselsatt i dylikt farligt arbete. Förekomsten
av silikos yppades vid röntgenundersökning 1934, därvid dock den av sjuk -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

domen förorsakade nedsättningen i arbetsförmågan icke ansetts kunna uppskattas
till 10 %. Gradvis har därefter silikosen utvecklats så, att Magnusson
från och med den 12 december 1944 varit helt arbetsoförmögen. Försäkringsbolaget
har, då Magnusson icke efter utgången av år 1930 varit sysselsatt
i för sjukdomen farlig verksamhet, icke kunnat tillerkänna honom ersättning
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I likhet med remissmyndigheterna anser jag billighetsskäl tala för att
Magnusson erhåller viss ersättning av statsmedel för den yrkessjukdom, han
ådragit sig. I fråga örn såväl den tidpunkt från vilken ersättningen bör utgå
som grunden för dess beräknande ansluter jag mig till vad försäkringsmyndigheterna
anfört. Förslaget örn jämkning med hänsyn till makarna Magnusson
tillerkänd folkpension, ett förfarande som tidigare tillämpats i liknande fall,
synes böra beaktas. Därjämte torde av försäkringsrådet ifrågasatt minskning
av ersättningsbeloppet med hänsyn till ersättning, som tillerkänts eller
kan komma att tillerkännas Magnusson från erkänd sjukkassa, böra äga rum.
I berörda avseenden bör Magnusson givetvis icke komma i ett bättre läge
än örn yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å honom.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom som Oskar Teodor Emanuel
Magnusson ådragit sig må av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel
ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
för tiden från och med den 12 december 1944 utbetalas ersättning
med belopp, som skulle ha utgått, därest lagen den 14 juni
1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å
sjukdomsfallet.

5:o.

Fråga om ersättning till Karl Axel Karlsson i anledning av
yrkessjukdom (silikos).

Gällande lagbestämmelser m. m.

I fråga örn gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av
statsmedel beviljats, hänvisas till vad härom anförts under punkten 3:o.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Förre gruvarbetaren Karl Axel Karlsson, som är född 1888, var under tiden
från år 1912 och intill den 15 augusti 1945 anställd vid Riddarhytte aktiebolag
Under åren 1916—1922 arbetade han såsom borrare i bolagets gruva
i Riddarhyttan, därvid torrborrning förekommit, vilket anses utgöra för
silikos farligt arbete. Under tiden 1923—den 27 januari 1944 var han
sysselsatt såsom gruvbyggare under jord. Efter sistnämnda dag arbetade han
ovan jord i olika sysselsättningar, dock med undantag dels för tre veckor

16

Kungl. May.ts proposition nr 83.

vid årsskiftet 1944—45, då han åter arbetade under jord, och dels för en
sjukperiod den 8 januari—den 19 mars 1945. Sedan den 15 augusti 1945
är han helt arbetsoförmögen på grund av silikos.

Den 13 april 1944 inkom till riksförsäkringsanstalten, däri bolagets arbetare
alltsedan ikraftträdandet av yrkessjukdomsförsäkringslagen varit försäkrade,
utlåtande över resultatet av en den 19 januari 1944 verkställd lungröntgenundersökning
av Karlsson, enligt vilket utlåtande undersökningen
utvisat förekomsten av silikos. En av anstalten företagen undersökning
av Karlssons arbetsförhållanden efter 1922 gav vid handen, att i hans sysselsättningar
efter detta år icke ingått borrningsarbete. Bolaget framhöll dock,
att ingen plats i gruvan kunde anses dammfri, och att Karlsson ofta måst
utföra byggnadsarbete strax efter skjutningarna, då luften i arbetsrummen
troligen vore i viss grad bemängd med stendamm. Riksförsäkringsanstalten
ansåg emellertid, att Karlssons arbete, enär expositionen för damm efter
skjutning — varvid för övrigt relativt ofarligt damm utvecklades — i förhållande
till hela arbetstiden måste vara obetydlig, icke vore att betrakta
såsom farligt. Genom beslut den 22 december 1944 fann riksförsäkringsanstalten
därför att, enär yrkessjukdomsförsäkringslagen icke vore tillämplig
i fråga örn av stendamm framkallad yrkessjukdom, därest arbetaren
icke efter ingången av år 1931 varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där fara förelåge för sjukdomen, ersättning icke kunde utgå till Karlsson
jämlikt sagda lag.

Karlsson anförde besvär hos försäkringsrådet, som genom riksförsäkringsanstalten
införskaffade viss ytterligare utredning i ärendet. Härvid upplystes,
att Karlsson under gru vbyggnadsarbetet utfört borrning under enahanda
betingelser som vid övriga i gruvdriften förekommande borrningsarbeten.
Borrningen hade för Karlssons del försiggått periodvis under någon
eller några veckor i taget och därvid upptagit åtminstone 2—3 timmar
varje dag. Då vatten icke funnits framdraget till borrniugsstället under
byggnadsstadiet, hade borrningsarbetet skett i form av torrborrning. Enligt
riksförsäkringsanstaltens åsikt vore emellertid ifrågavarande borrningsarbete
av så ringa omfattning, att den uppkomna dammkoncentrationen saknade
betydelse ur silikossynpunkt. Genom utslag den 20 mars 1945 fann försäkringsrådet
ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Majit den 4 augusti 1945 har Karlsson hemställt
om ersättning enligt i yrkessjukdomsförsäkringslagen stadgade grunder.

Ytterligare utredning i ärendet och

yttranden över framställningen.

Ytterligare utredning i ärendet har företagits av riksförsäkringsanstalten,
som tillika med försäkringsrådet avgivit yttrande över framställningen.

På föranstaltande av riksförsäkringsanstalten har Karlsson under tiden
11 —13 oktober 1945 varit intagen å S:t Görans sjukhus i Stockholm, där
han undersökts av docenten Torsten Bruce, vilken i utlåtande den 14 oktober
1945 anfört i huvudsak följande.

17

Kungl. Marits proposition nr 83.

Karlsson lider av silikos stadium II jämte lungtuberkulos, således av
siliko-tuberkulos, vilket sjukdomskomplex i sin helhet måste accepteras
såsom yrkessjukdom. Tuberkuloskomponenten torde lia tillkommit under
år 1945. Från arbetsavbrottet den 15 augusti 1945 är Karlsson till följd
av sin lungsjukdom för framtiden oförmögen till arbete. Redan dessförinnan
förelåg emellertid en viss nedsättning av arbetsförmågan. Att i efterhand
ange graden kan vara svårt. Sjukdomsperioden 6 januari—21 mars 1945
synes böra sättas i sådant samband med yrkessjukdomen, att ersättning
för denna tid kan ifrågakomma.

Riksförsäkringsanstalten anför följande.

Karlssons yrkessjukdom synes hava yppats den 19 januari 1944. Med
hänsyn härtill och då jämlikt 3 § yrkessjukdomsförsäkringslagen ersättning
i anledning av silikos icke skall utgå, med mindre arbetaren inom tio år
före dagen för yppandet varit sysselsatt med arbete i härför farlig verksamhet,
kan ersättning i vanlig ordning icke tillerkännas Karlsson, oavsett det
förhållandet, att han icke arbetat i farlig verksamhet efter den 1 januari 1931.

Av verkställd utredning har framgått, att Karlsson, som tidigare arbetat
såsom gruvbyggare under jord med en dagsförtjänst av omkring 13 kronor,
den 28 januari 1944, efter det han befunnits lida av silikos, erhållit annat
arbete, huvudsakligen förlagt ovan jord, och på grund därav erhållit en
till omkring 10 kronor 50 öre minskad dagsförtjänst. Vid prövning av frågan
om den ersättning, som i anledning av Karlssons yrkessjukdom skolat —
under förutsättning att yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig —
utgivas jämlikt nämnda lag har riksförsäkringsanstalten funnit yrkessjukdomen
ha förorsakat nedsättning av arbetsförmågan med 25 % från dagen
för sjukdomens yppande till den 15 augusti 1945, med undantag för tiden
8 januari—19 mars 1945, varunder sjukdomen bör anses ha förorsakat förlust
av arbetsförmågan, samt från och med den 15 augusti 1945 lia medfört för framtiden
bestående förlust av arbetsförmågan. På grund härav skulle Karlsson,
vilkens arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från dagen för sjukdomens
yppande, skulle lia beräknats till 3 900 kronor, lia varit berättigad
tills dels livränta med sexhundrafemtio kronor för år räknat för tiden 20
januari 1944 — 14 augusti 1945, med undantag för tiden 8 januari —19 mars
1945, för vilken sjukpenning med 7 kronor för dag i stället skulle utgått,
dels och livränta med tvåtusensexhundra kronor för år räknat från och
nied den 15 augusti 1945 för Karlssons återstående livstid. För dagarna den
11—13 oktober 1945, varunder Karlsson varit intagen å sjukhus, har anstalten
till Karlsson utgivit sjukpenning med sju kronor för dag med avdrag av en
krona 25 öre för dag till täckande av kostnaden för vården. Vid utbetalning
av livränta till Karlsson skulle på grund härav från den på nyssnämnda
dagar belöpande livräntan avdrag lia verkställts med fem kronor 75 öre
för dag. I fråga om Karlssons familjeförhållanden och ekonomiska ställning,
framgår av införskaffade upplysningar, att Karlsson är gift och har två
vuxna döttrar, att han icke har andra tillgångar än sparmedel till ett belopp
av omkring 200 kronor samt att han icke har några skulder. Under tiden
10 januari—19 mars 1945 samt alltsedan den 18 augusti 1945 har han uppburit
understöd från erkänd sjukkassa i form av sjukpenning nied 4 kronor
örn dagen. Han har hittills icke ansökt örn folkpension.

Riksförsäkringsanstalten finner sig med hänsyn till föreliggande omständigheter
böra tillstyrka, att Karlsson tillerkännes ersättning jämlikt grunderna
flir yrkessjukdomsförsäkringslagen. Anstalten föreslår dock att från vad
sålunda kan komma att tillerkännas Karlsson avdrag sker med ett belopp,

Bihang till riksdagens protokoll ll)4ti. I sand. Nr 83. 26c 46 2

Departements chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

motsvarande vad Karlsson uppburit från sjukkassan. För det fall att Karlsson,
innan beslut i anledning av förevarande ansökan föreligger, skulle beviljas
folkpension, torde från ersättning, som kan komma att tillerkännas honom
för yrkessjukdomen, jämväl böra avdragas det belopp, varmed pensionsförmånerna
skulle lia minskats, om sådant beslut varit känt, då pensionen
beviljades.

Försäkring sråd e t har inhämtat utlåtande från sin medicinskt sakkunnige,
docenten Alf Westergren, vilken i huvudsak anför följande.

Karlssons hälsotillstånd har undergått en anmärkningsvärt hastig försämring,
i det att under år 1945 en högersidig tuberkulosprocess, som nätt
och jämt kan spåras på röntgenbild den 19 januari 1944. i liög grad progredierat.
Det kan ifrågasättas i vad mån silikos här verkligen är av betydelse.
Med hänsyn till expositionsmöjligheter före år 1923 synes mig dock
fortfarande silikosdiagnosen acceptabel. Härmed bör hela sjukdomstillståndet
från ersättningssynpunkt uppfattas som silikos. — Beträffande livräntesatsen
har jag ingen annan erinran mot riksförsäkringsanstaltens förslag än att
högre sats än 25 % kan anses befogad för tiden 20 mars—14 augusti 1945,
då tuberkulosprocessen måste antagas varit under utveckling. För denna
tid synes livräntesatsen böra beräknas så hög som möjligt med hänsyn till
arbetsförtjänsten.

Försäkringsrådet biträder riksförsäkringsanstaltens förslag i fråga örn
ersättning åt Karlsson, därvid rådet framhåller, att av anstalten föreslaget
avdrag i fråga örn sjukkasseersättning borde omfatta jämväl Karlsson i
framtiden tillerkänd dylik ersättning.

Av vad tidigare anförts framgår, att Karlsson under åren 1916—1922
varit sysselsatt i verksamhet, där fara för silikos förelegat. Sedan sistnämnda
år har han icke med säkerhet varit sysselsatt med dylikt arbete. Den 19
januari 1944 yppades silikos hos Karlsson. Han har emellertid icke kunnat
erhålla ersättning i vanlig ordning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen,
enär han ansetts icke lia efter ingången av år 1931 varit sysselsatt i farlig
verksamhet.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet anser jag
likväl, att ersättning av statsmedel bör beredas Karlsson såsom örn nämnda
lag varit tillämplig. Ersättningen bör enligt av remissmyndigheterna angivna
grunder utgå från och med den dag, då Karlsson på grund av
yrkessjukdomen nödgats byta arbete och därför fått sin arbetsförtjänst nedsatt,
eller den 28 januari 1944. Med hänvisning till det anförda hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom som Karl Axel Karlsson
ådragit sig må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej
utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
för tiden från och med den 28 januari 1944 utbetalas ersättning
med belopp, som skulle ha utgått, därest lagen den 14
juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tilllämplig
å sjukdomsfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr S3.

19

6:o.

Fråga om ersättning till Axel Gottfrid Ramberg i anledning av
yrkessjukdom (silikos).

Gällande lagbestämmelser m. m.

Beträffande gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av
statsmedel beviljats, får jag hänvisa till vad jag anfört under punkten 3:o.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Gruvarbetaren Axel Gottfrid Ramberg, som är född 1892 och sedan år
1908 anställd vid Riddarhytte aktiebolag, arbetade under åren 1912—1927
såsom borrare i bolagets gruva. Härvid har torrborrning förekommit, vilket
anses utgöra för silikos farligt arbete. Under åren 1928—1943 avsåg Rambergs
arbete reparationer och pumpkörning under jord.

Den 13 april 1944 inkom till riksförsäkringsanstalten, där bolagets arbetare
alltsedan ikraftträdandet av yrkessjukdomsförsäkringslagen varit försäkrade,
utlåtande över resultatet av en den 3 november 1943 verkställd röntgenundersökning
av Ramberg, enligt vilket utlåtande undersökningen utvisat silikos,
stadium II—lil. En undersökning av Rambergs arbetsförhållanden efter 1927
gav vid handen, att i hans sysselsättning efter detta år icke ingått borrningsarbete.
Bolaget framhöll dock, att ingen plats i gruvan kunde anses dammfri,
och att Ramberg vid enstaka tillfällen för sitt arbete måst begiva sig till
orter, där borrning nyss ägt rum. Riksförsäkringsanstalten ansåg emellertid
den exposition för damm, för vilken Ramberg sålunda varit utsatt, sakna
praktisk betydelse. Genom beslut den 2 oktober 1944 fann anstalten, att, enär
yrkessjukdomsförsäkringslagen icke vore tillämplig i fråga örn av stendamm
framkallad yrkessjukdom, därest arbetaren icke efter ingången av år 1931
varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara förelåge för sjukdomen,
ersättning icke kunde utgå till Ramberg jämlikt sagda lag.

Försäkringsrådet, där Ramberg anförde besvär, fann genom utslag den
28 mars 1945 ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Majit den 4 augusti 1945 har Ramberg hemställt
örn ersättning enligt i yrkessjukdomsförsäkringslagen stadgade grunder.

Ytterligare utredning i ärendet och yttranden

över framställningen.

Av vidare utredning i ärendet framgår, att de första symptomen på
Rambergs sjukdom framträdde under hösten 1942 i form av hosta och
andfåddhet. För dessa besvär sökte Ramberg läkarvård första gången den
8 januari 1943. Resultatet av denna undersökning ledde till röntgenundersökningen
den 3 november 1943. Sedan den 1 januari 1944 har Ramberg
varit sysselsatt med reparationsarbeten ovan jord.

20

Kungl. Marits proposition nr 83.

Genom riksförsäkringsanstaltens försorg Ilar Ramberg under tiden 8—10
oktober 1945 varit intagen å S:t Görans sjukhus i Stockholm, där han undersökts
av docenten Torsten Bruce, vilken i utlåtande den 14 oktober 1945
yttrat i huvudsak följande.

Ramberg lider av silikos stadium II—III. Sjukdomen synes böra anses
yppad vid läkarundersökningen den 8 januari 1943. Visserligen togs röntgen
icke förrän några månader senare, men de symptom, han redan i januari
företedde, få anses utgöra tecken på silikos. Sedan silikosen i november
1943 diagnosticerats, har en viss progress av sjukdomen ägt rum. Man Ilar
även framdeles anledning räkna med en försämring av yrkessjukdomen. —
Silikosen är den enda påvisbara anledningen till den sjukligt stegrade andnöd,
varav Ramberg lider. Denna är betydligt märkbar redan vid medelsvar påfrestning
och omöjliggör för Ramberg att utföra varje tyngre arbete. Han
kan näppeligen anses kapabel att kontinuerligt sköta annat än lättare kroppsarbete.
Att han för närvarande kan rå med sina sysslor förklarar han själv
bero på att de äro av lindrig beskaffenhet samt att arbetskamrater välvilligt
träda hjälpande emellan. Nedsättningen i arbetsförmågan på grund av silikosen
kan för närvarande uppskattas till minst 66 2/ä %.

Yttranden i ärendet hava avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten, som på grund av vad i ärendet upplysts funnit,
att Rambergs yrkessjukdom yppats den 8 januari 1943, yttrar till en början,
att med hänsyn härtill någon ersättning icke kunnat utgivas till Ramberg
även av det skälet, att han icke varit sysselsatt med farligt arbete inom
tio år före sjukdomens yppande. Emellertid hade anstalten företagit utredning
i fråga om den ersättning, som skolat utgå till Ramberg, därest
yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å honom. Anstalten anför
härom följande.

För närvarande uppskattar docenten Bruce den av silikosen orsakade
nedsättningen av förmågan att utföra kroppsarbete till minst 66 2/3 %. Av
utredningen har vidare framgått, att Ramberg, som under året före dagen
för sjukdomens yppande hade en arbetsförtjänst av 3 856 kronor för omkring
300 arbetsdagar, under åren 1943 och 1944 för motsvarande antal arbetsdagar
hade en arbetsförtjänst av 4 354 respektive 4 086 kronor. Under nio månader
av år 1945 har Rambergs arbetsförtjänst uppgått till 3 703 kronor. Vid
övervägande av frågan örn den ersättning, som i anledning av Rambergs yrkessjukdom
skolat under nämnda förutsättningar utgivas jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen
har riksförsäkringsanstalten funnit Ramberg lia varit
berättigad till livränta med ett årligt belopp av 1300 kronor att tills
vidare utgå för tiden 8 januari 1943—31 december 1947. Därvid skulle
sjukdomen — med hänsyn till bland annat Rambergs förvärsförmåga, sådan
den kommit till uttryck i hans arbetsförtjänst — lia uppskattats under nämnda
tid medföra en genomsnittlig nedsättning av arbetsförmågan med hälften och
Rambergs arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från dagen för sjukdomens
yppande, beräknats till 3 900 kronor. För dagarna den 8—11 oktober
1945, som åtgått för läkarundersökning och resor i anledning därav, skulle livräntan
icke ha utgått, enär till Ramberg för dessa dagar utgivits sjukpenning
med belopp, överstigande beloppet av å samma dagar belöpande livränta.
Frågan örn den livränta, som skulle lia tillerkänts Ramberg efter den 31
december 1947, skulle lia prövats nied hänsyn till Rambergs dåvarande
arbetsförmåga och av sjukdomen orsakade tillstånd.

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

I fråga om Hambergs familjeförhållanden och ekonomiska ställning —
fortsätter riksförsäkringsanstalten — framgår av utredningen, att Hamberg
är gift och har två barn, båda vuxna, samt att han icke har några skulder
och inga andra tillgångar än sparmedel till ett belopp av 1 000 kronor.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter, nied hänsyn till i ärendet föreliggande
omständigheter, huruvida i förevarande fall sådana billighetsskäl kunna anses
föreligga, att ersättning av statsmedel för närvarande skall ifrågakomma.
Anstalten finner sig emellertid för sin del icke böra motsätta sig, att Ramberg
erhåller ersättning jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Sådan ersättning borde dock, enligt anstaltens förmenande, icke böra ifrågakomma
för tid före den 14 augusti 1945, vilken dag hans nu förevarande
ansökan inkommit till socialdepartementet. Slutligen föreslår anstalten, att,
därest Hamberg, vilken enligt i ärendet liinmad uppgift är medlem av erkänd
sjukkassa, framdeles skulle komma att tillerkännas understöd från kassan,
från Ramberg eventuellt tillerkänd livränta avdrages belopp, motsvarande
dylikt nnderstöd.

Försäkringsrådet — som från Riddarhytte aktiebolag erhållit uppgift, att
Ramberg förflyttats till sitt nuvarande arbete ovan jord med anledning av
silikosen, att Ramberg icke förmådde utföra samtliga de sysslor, som ankomme
på en reparatör ovan jord, wien att han dock för närvarande arbetade full
arbetsdag — anför följande.

Ehuru med hänsyn till vad av bolaget i ärendet blivit upplyst angående
Rambergs arbetsförmåga och arbetsinkomst riksförsäkringsanstaltens uppskattning
av invaliditetsgraden till 50% kan synas hög, biträder rådet anstaltens
förslag såväl härutinnan som i övrigt rörande ersättning till Ramberg.
Skulle försämring i Rambergs arbetsförmåga inträda, bör däremot svarande
förhöjning av ersättningen äga rum.

Handlingarna i ärendet utvisa, att Ramberg under åren 1912 — 1927 varit
sysselsatt med arbete, vari risk för silikos förelegat. Efter sistnämnda år
har han icke sysslat med dylikt arbete. Förekomsten av silikos har yppats
den 8 januari 1943. Rambergs krav på ersättning i vanlig ordning jämlikt
yrkessjukdomsförsäkringslagen har emellertid måst avslås, enär han icke
efter ingången av år 1931 varit sysselsatt i farligt arbete.

Ehuru Rambergs ekonomiska ställning med hänsyn till hans arbetsför,
tjänst alltjämt får anses vara förhållandevis god, finner jag dock i likhet
med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet billighetsskäl tala för att
ersättning av statsmedel i anledning av yrkessjukdomen beredes Ramberg
i form av en livränta. Denna synes böra utgå enligt av riksförsäkringsanstalten
beräknade grunder från och med den dag, då Rambergs ifrågavarande
framställning örn ersättning inkommit till socialdepartementet, eller den 14
augusti 1945. Successiv omprövning i vanlig ordning av grunderna för ersättningens
bestridande torde böra ske.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

Departement

chefen.

22

Kungl. Majds proposition nr 83.

att i anledning av den yrkessjukdom som Axel Gottfrid Ramberg
ådragit sig må av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej
utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
för tiden från och med den 14 augusti 1945 utbetalas ersättning
med belopp, som skulle ha utgått, därest lagen den 14
juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tilllämplig
å sjukdomsfallet.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda under punkterna l:o—6:o, med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans
Maj:t Konungen, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Stig Hammar.

Stockholm 1046. K. L. Beckmans Boktryckeri.