Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

1

Nr 75.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag, m. m.; given Stockholms slott
den 15 februari 1946.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från
aktiebolag; samt

2) förordning med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid
(axeling njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse m. m.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 75.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning

från aktiebolag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning
för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1945 eller senare, dock
före den 31 december 1947, må ej ske i större omfattning än i denna lag sägs,

2 §•

Vinstutdelning må, där ej annat nedan stadgas, icke överstiga sex procent
av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen för det räkenskapsår
utdelningen avser. Med bolagets behållna förmögenhet avses bolagets
tillgångar efter avdrag för skulder och värdeminskningsposter.

Har vinstutdelning för de tre sista räkenskapsår, som utgått före den 1 januari
1940, skett med så stort belopp i förhållande till bolagets behållna förmögenhet
enligt balansräkningen för vart och ett av nämnda år, att utdelningen
i medeltal (medeltalsprocenten) överstiger sex procent, må av vinsten
utdelning ske med belopp motsvarande högst medeltalsprocenten av behållna
förmögenheten enligt balansräkningen för det räkenskapsår utdelningen avser.

Där vinstutdelning för det sista räkenskapsår, som utgått tidigare än den
31 december 1941, överstiger såväl sex procent av bolagets behållna förmögenhet
enligt balansräkningen för nämnda räkenskapsår som ock den enligt
andra stycket beräknade medeltalsprocenten, må, utan hinder av vad i första
och andra styckena stadgas, utdelning ske med belopp motsvarande högst
den procent av behållna förmögenheten, vartill förstnämnda vinstutdelning
uppgick; dock må höjning ej ske av det procenttal i förhållande till aktiekapitalet
som denna vinstutdelning utgjorde.

Om vid vinstutdelningens bestämmande enligt vad i första, andra och
tredje styckena sägs erhålles ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet,
som innehåller ett bråktal, må, ifall bråktalet understiger en halv procent,
procenttalet höjas till närmaste högre halva procent och, ifall bråktalet överstiger
en halv procent, procentalet höjas till närmaste högre hela procent av
aktiekapitalet.

3 §•

Har aktiebolag i fastställd balansräkning för räkenskapsår, som utgått den
31 december 1944 eller senare, dock före den 31 december 1945, redovisat

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

3

skattefond eller annan post avseende ogulden skatt (skattereserv), må vinstutdelning
icke, med mindre skattereserven redovisas oförminskad, överstiga
vare sig det procenttal i förhållande till bolagets behållna förmögenhet, som
vinstutdelningen för nämnda räkenskapsår utgjorde, eller den enligt 2 g
första och fjärde styckena tillåtna vinstutdelningen.

I skattereserven skall anses ingå, förutom reservens belopp enligt fastställd
balansräkning, jämväl belopp som bolagsstämman vid balansräkningens
fastställande beslutat överföra till skattereserven.

4 §•

Finnas i bolag aktier med företrädesrätt till vinstutdelning jämte rätt atfr
därest under föregående år sådan utdelning ej till fullo lämnats, av följande
års utdelningsbara vinst bekomma vad som brustit, innan utdelning å andra
aktier må äga rum (företrädesrätt till ackumulativ utdelning), skall belopp,
som tillkommer sådana preferensaktier för tidigare år, icke inräknas i den
enligt 2 och 3 §§ tillåtna vinstutdelningen.

5 §.

Bestämmelserna i denna lag skola icke äga tillämpning, där vinstutdelning
från aktiebolag understiger tiotusen kronor. Ej heller skola bestämmelserna
i 2 § äga tillämpning i fråga örn vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag),
vars aktier till mer än nittiofem procent ägas av annat aktiebolag
(moderbolag) eller ock av ett eller flera sådana dotterbolag eller av
moderbolaget och ett eller flera sådana dotterbolag tillsammans.

6 §.

Konungen äger medgiva aktiebolag med avseende å dess särskilda förhållanden
undantag från bestämmelserna i 2 och 3 §§ samt därvid föreskriva
de villkor för undantaget som prövas nödiga.

7 §.

Sker vinstutdelning i strid med vad i denna lag stadgas, skola bestämmelserna
i 54 § första stycket lagen om aktiebolag rörande återbäring av uppburen
utdelning och ansvarighet för den brist, som kan uppkomma vid återbäringen,
äga motsvarande tillämpning.

8 §■

Styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet låter
verkställa vinstutdelning i strid med denna lag, straffes med dagsböter eller
fängelse.

Böter tillfalla kronan.

Denna lag I räder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna lag upphäves lagen den 1 juni 1945 (nr 227) angående fortsatt
tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda bestämmelser
örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Förslag

till

förordning nied vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att
vid taxering njuta avdrag för överföring av medel till
pensionsstiftelse m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Har aktiebolag i fastställd balansräkning för räkenskapsår som utgått den
31 december 1944 eller senare, dock före den 31 december 1945, redovisat
skattefond eller annan post avseende ogulden skatt (skattereserv), må bolaget,
såvitt angår räkenskapsår som utgått den 31 december 1945 eller senare,
dock före den 31 december 1947, vid taxering till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke njuta sådant avdrag för
överföring av medel till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse, varom
i punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen stadgas, med
mindre skattereserven redovisas oförminskad.

I skattereserven skall anses ingå, förutom reservens belopp enligt fastställd
balansräkning, jämväl belopp som bolagsstämman vid balansräkningens fastställande
beslutat överföra till skattereserven.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 januari
1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning nied cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga
om ändrad lagstiftning rörande begränsning av vinstutdelning från aktiebolag
samt anför därvid följande.

Inledning.

Såsom ett led i strävandena att minska riskerna för en skadlig prisstegring
genomfördes vid 1943 års riksdag en begränsning av aktiebolagens vinstutdelningar.
Föreskrifterna härom återfinnas i lagen den 5 februari 1943
(nr 28) med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från
aktiebolag. Nämnda lag, som avsåg vinstutdelning för räkenskapsår som
utgått den 31 december 1942 eller senare, dock före den 31 december 1944,
har sedermera successivt erhållit fortsatt giltighet. Sålunda har genom lagen
den 12 maj 1944 (nr 190) angående fortsatt tillämpning av 1943 års lag
stadgats, att bestämmelserna i sistnämnda lag skola äga motsvarande tilllämpning
i fråga örn vinstutdelning för räkenskapsår, som utgått den 31
december 1944 eller senare, dock före den 31 december 1945. Vidare har
genom lagen den 1 juni 1945 (nr 227) angående fortsatt tillämpning av 1943
års lag föreskrivits, att vad i sistnämnda lag stadgas skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn vinstutdelning för räkenskapsår, som utgått den 31
december 1945 eller senare, dock före den 31 december 1946.

I 1 § första stycket i 1943 års lag föreskrives såsom huvudregel, att utdelning
lill aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning för
räkenskapsår, som avses i lagen, icke må överstiga sex procent av bolagets
behållna förmögenhet enligt balansräkningen. Med behållen förmögenhet avses
härvid bolagets tillgångar efter avdrag för skulder och värdeminskningsposter.
I vissa fall, varom stadgas i 1 § 2—4 styckena samt 2 §, må utdelningen
emellertid utgå med högre belopp än som följer av huvudregeln. Enligt
3 § första stycket skola bestämmelserna 1 § icke äga tillämpning, där

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

vinstutdelning från aktiebolag understiger 10 000 kronor, och ej heller i fråga
om vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag), vars aktier till
mer än 95 procent ägas av annat aktiebolag (moderbolag) eller ock av ett
eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett eller flera sådana
dotterbolag tillsammans. I 3 § andra stycket stadgas, att Konungen äger medgiva
aktiebolag med avseende å dess särskilda förhållanden undantag från
bestämmelserna i 1 § samt därvid föreskriva de villkor för undantaget som
prövas nödiga. I 4 § ha upptagits bestämmelser om återbäring av belopp,
som utdelats i strid med vad i lagen stadgas, samt örn ansvarighet för den
brist, som kan. uppkomma vid återbäringen. Slutligen stadgas i 5 § straff
för styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet
låter verkställa vinstutdelning i strid med lagens föreskrifter.

Det i 3 § andra stycket i 1943 års lag upptagna stadgandet om rätt för
Konungen att medgiva aktiebolag undantag från bestämmelserna i 1 § har
under år 1945 föranlett fyra framställningar till Kungl. Majit örn beviljande
av dylikt undantag. Av dessa framställningar lia två bifallits, medan de båda
övriga icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Såsom framgår av det anförda är ifrågavarande lagstiftning tillämplig å
vinstutdelning för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1942 eller senare,
dock före den 31 december 1946. Beträffande vinstutdelning för räkenskapsår,
som sammanfaller med innevarande kalenderår eller utgår därefter,
är någon begränsning däremot för närvarande icke stadgad.

Därest lagstiftningen skall tillämpas jämväl med avseende å räkenskapsår,
som sammanfaller med innevarande kalenderår eller utgår närmast därefter,
bör frågan om fortsatt förlängning av lagen upptagas till prövning vid årets
riksdag. I samband därmed torde böra övervägas frågan örn lagstiftningsåtgärder
i syfte att åstadkomma viss bindning av medel, vilka hos aktiebolagen
redovisas såsom skattereserver men som komma att frigöras till följd
av den vid 1945 års riksdag beslutade omläggningen av uppbördsförfarandet.

Propositionen angående omläggning av uppbördsförfarandet.

I propositionen den 19 oktober 1945 (nr 370) med förslag till uppbördsförordning,
m. m., vilket förslag i huvudsak godkändes av riksdagen, förordade
jag att det nya uppbördsförfarandet — enligt vilket utskyldema skola
erläggas i så nära samband med inkomstförvärvet som möjligt — skulle träda
i kraft den 1 januari 1947. I anslutning härtill uttalade jag (prop. s. 268)
att det vore ofrånkomligt, att sådana på grund av 1946 och 1947 års taxeringar
påförda statliga och kommunala skatter för inkomst och förmögenhet,
vilka förfölle till betalning efter 1947 års ingång, i princip efterskänktes.
Emellertid uppstode i detta sammanhang en särskild fråga, som förtjänade

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

t

uppmärksamhet, nämligen huruvida lagstiftningsåtgärder borde vidtagas
med avseende å aktiebolagens för skatteändamål gjorda reserveringar.

Sedan jag vidare i propositionen omnämnt, att professorn Håkan Nial på
mitt uppdrag utarbetat en den 18 oktober 1945 dagtecknad promemoria rörande
aktiebolagens skattereserver efter uppbördsreformen, anförde jag, att
det i promemorian berörda frågekomplexet borde upptagas till närmare prövning
men att jag icke vore beredd att förrän promemorian varit föremål för
remissbehandling och frågan hunnit närmare övervägas framlägga något
förslag i ämnet; dock borde eventuella lagstiftningsåtgärder genomföras redan
vid början av 1946 års riksdag innan de ordinarie bolagsstämmorna för
året började.

Professor Nials promemoria.

1 den av Nial utarbetade promemorian har till en början beträffande
ändamålet med den i promemorian framlagda undersökningen erinrats
örn att efter uppbördsreformens genomförande aktiebolagen komme att vid
slutet av ett räkenskapsår i huvudsak vara fria från skatteskulder, belöpande
på räkenskapsårets eller tidigare års vinst. De passivposter, avseende de på
räkenskapsårets eller tidigare års vinst belöpande, ännu icke till betalning
förfallna skatter, som bolagen nu i stor utsträckning under olika benämningar
(skatteavsättning, skatteregleringskonto, skattereserv, skattefond
m. m.) redovisade i sina balansräkningar, skulle sålunda efter det nya uppbördssystemets
införande komma att till större delen icke längre motsvaras
av skatteskulder utan framstå såsom onödiga. På grund härav skulle bolagen
sannolikt i allmänhet avföra sina skatteskulder ur balansräkningarna. De
genom skattereservernas försvinnande frigjorda medlen skulle kunna fritt
disponeras av bolagen. I synnerhet örn vinstbegränsningslagen icke komme
att prolongeras, skulle härigenom väsentliga vinstutdelningar till aktieägarna
möjliggöras. Och även örn bolagen genom prolongering av nämnda lag bleve
förhindrade att begagna skattereservernas frigörelse till väsentliga utdelningsökningar
eller i varje fall av intresse för sin konsolidering icke skulle
göra det, förelåge möjligheten av att de frigjorda skattereserverna komme
att utnyttjas till fondemissioner (»gratisemissioner»). Ehuru sådana emissioner
ju icke egentligen medförde någon ökning av aktieägarnas andelsrätt i
bolaget, brukade de vanligtvis föranleda stegring av det totala kursvärdet på
bolagets aktier, beroende på aktieägarnas förhoppningar att utdelningsprocenten
i bolaget skulle hållas konstant och således den totala utdelningssuminan
bli högre efter aktiekapitalets ökning. Emellertid borde observeras, att
vinstbegränsningslagen vore så konstruerad att bolaget icke genom en ökning
av aktiekapitalet i och för sig kunde vinna möjlighet att höja det belopp
som bolaget finge dela ut som vinst till aktieägarna. Trots den föredömliga
konsolideringspolilik som i synnerhet större bolag fört under senare tid kunde
man icke bortse från möjligheten av att skattereservernas förvandling till

8

Kungl. Majlis proposition nr 75.

disponibla vinstmedel skulle kunna föranleda deras användning i stor utsträckning
på något av de nu antydda sätten. Men att sålunda penningmedel
eller fondaktier skulle till stora belopp föras ut till aktieägarna med därav
följande kursstegringar m. m. vore icke en avsedd eller lämplig konsekvens
av uppbördsreformen. Det hade därför ansetts böra undersökas på vilket
sätt nämnda verkningar av uppbördsreformen lämpligen kunde förhindras
eller åtminstone begränsas.

Vad angår aktiebolagens nuvarande skattereserver har
i promemorian framhållits, att 1910 års aktiebolagslag — i motsats till nya
aktiebolagslagen — icke innehölle någon föreskrift om skyldighet för aktiebolag
att såsom passivpost i balansräkningen redovisa obetalade skatter,
men att bolagen under senare år i allt större utsträckning övergått till den
riktigare principen att i balansräkningen bland skulderna i särskild post
upptaga oguldna, på grund av taxering under räkenskapsåret eller något
föregående år utgående skatter och det beräknade beloppet av de skatter,
som därutöver belöpte på tiden före balansdagen. I promemorian har vidare
omnämnts, att enligt verkställd undersökning av redovisade skattereserver
hos flertalet (97 stycken) börsnoterade aktiebolag dessa bolags skattereserver
i balansräkningarna per den 31 december 1944 (eller motsvarande balansdag)
upptagits till sammanlagt omkring 315 miljoner kronor. Med utgångspunkt
härifrån har i promemorian antagits, att samtliga aktiebolag vid
nämnda tidpunkt redovisade — i särskild skuldpost i balansräkningen —
skattereserver på mellan 600 och 700 miljoner kronor.

Beträffande frågan, vilka lagstiftningsåtgärder med avseende
å skattereserverna som borde vidtagas i samband
med uppbördsreformen, har i promemorian till en början
uttalats, att den åtgärden givetvis vore tänkbar, att skattereserverna genom
beskattning indroges till det allmänna. Då emellertid en dylik lösning
av olika skäl icke syntes försvarlig, stöde endast två lämpliga huvudalternativ
till buds, när det gällde att reducera eller undanröja uppbördsreformens
konsekvenser med avseende å skattereserverna. Det ena alternativet (alt. I)
vore, att en successiv avveckling av skattereserverna tillätes såframt medlen
ej bundes för annat lämpligt ändamål, nämligen genom överföring till reservfond,
skuldregleringsfond enligt nya aktiebolagslagen eller pensionsstiftelse
eller dylikt. Det andra alternativet (alt. II) innebure, att mot skattereserverna
svarande belopp helt eller åtminstone delvis skulle redovisas av
bolagen även för framtiden trots uppbördsreformen. Enligt båda alternativen
åsyftades regler endast i fråga örn öppet redovisade skattereserver. Visserligen
funnes även fall, då skatteskuld inräknats bland andra skulder (under
Diverse kreditorer eller dylikt). Därest emellertid regler av nu ifrågavarande
slag skulle omfatta även sistnämnda fall, skulle reglerna bliva komplicerade
och deras efterlevnad vansklig att kontrollera. Ur de synpunkter, som läge
till grund för de nu ifrågasatta reglerna, hade för övrigt nämnda fall knappast
nämnvärd praktisk betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

9

Vad härefter angår den närmare utformningen av alternativ
I har i promemorian anförts, att en successiv avveckling av nu befintliga
skattereserver syntes böra anknyta till ett ingångsbelopp motsvarande
den skattereserv, som redovisades i fastställd balansräkning för det senaste
räkenskapsår, som gått till ända före den 31 oktober 1945, d. v. s. vid
tiden då proposition med förslag till den nya uppbördsförordningen beräknades
bli framlagd för riksdagen. I regel komme härmed att avses balansräkningen
per den 31 december 1944. Emellertid borde såsom skattereservens
ingångsbelopp räknas icke blott det belopp som upptagits i balansräkningen
utan även det belopp som bolagsstämman i samband med balansräkningens
fastställande beslutat överföra till skattereserven. Att vissa bolag upplagt
mycket stora skattereserver torde bero på att dessa hade att för intjänad
vinst erlägga krigskonjunkturskatt. Då det icke kunde vara lämpligt att dylika
extraordinära belopp läge till grund för ingångsbeloppets bestämmande
och för den årliga avvecklingen, syntes riktigast att ingångsbeloppet endast
skulle utgöra skillnaden mellan hela skattereserven och den del därav, som
motsvarade den beräknade krigskonjunkturskatteskulden. I så fall borde
naturligtvis ej krigskonjunkturskatteskulden inräknas i det skattebelopp,
som jämfördes med ingångsbeloppet. Krigskonjunkturskatt och däremot svarande
medelsavsättning komme sålunda att falla utanför de ifrågavarande
reglerna örn skattereserv. Den även efter uppbördsreformens genomförande
utestående skatteskulden, motsvarande 7« av det på räkenskapsåret belöpande
skattebeloppet jämte eventuell »kvarstående» skatt, borde bolagen givetvis
vara skyldiga att redovisa på balansräkningens passivsida. Stadgande
härom borde införas i nya aktiebolagslagen genom ändring av 101 § 1 mom.
B V. Till följd härav borde den successiva minskningen av tidigare skattereserv
naturligtvis icke pågå längre än till dess reserven nedbringats till belopp,
motsvarande bolagets då befintliga skatteskuld.

Den successiva avvecklingen kunde regleras på olika sätt. Åtminstone i
första hand syntes böra övervägas en enkel regel, innebärande rätt för bolagen
att årligen minska skattereserven med viss bråkdel, t. ex. V10, av ingångsbeloppet.
Då en sådan schematisk regel emellertid kunde tänkas vålla
svårigheter för elt bolag, i händelse dess vinst starkt nedginge, syntes möjlighet
böra föreligga att erhålla tillstånd av Kungl. Maj:), till en större nedsättning
av skattereserven. Dylikt tillstånd borde även kunna ges generellt
till alla bolag, vilket skulle kunna tänkas vara lämpligt i händelse av en allmän
starkare depression. Ur de synpunkter som föranlett utredningen skulle
det emellertid endast vara en fördel örn bolagen i stället för eller vid sidan
av den årliga minskningen av sina skattereserver från dem överförde medel,
som bondes för annat lämpligt ändamål. I första hand syntes det naturligt,
att skattereservernas medel komme lill användning för den ökade konsolidering
som nya aktiebolagslagen krävde av aktiebolagen. Det kunde knappast
föreligga några betänkligheter mot att låta bolagen från sina skattereserver
överföra till reservfond eller skuldregleringsfond de belopp, som krävdes av
nya lagen, och det torde kunna antagas att många bolag skulle begagna sig

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

av ett medgivande till dylik överföring. Vidare borde frivillig överföring
från skattereserverna få ske till stiftelse eller annan inrättning för tryggande
av pensioner åt bolagens personal. Med hänsyn till de stora belopp, som
kunde komma att överföras från skattereserver till pensionsstiftelser, skulle
dock den nu gällande avdragsrätten enligt punkt 2 av anvisningarna till 29 g
kommunalskattelagen kunna medföra sådana statsfinansiella konsekvenser,
att en ändring av skattebestämmelserna i detta avseende vore nödvändig.

Tack vare de olika möjligheter för skattereservernas frigörelse som sålunda
angivits torde de föreslagna reglerna i normalfallen icke vålla bolagen
avsevärda olägenheter. Skulle likväl i något fall särskilt behov uppkomma
för ett bolag att utnyttja större delen av skattereserven borde tillstånd därtill
kunna meddelas av Kungl. Majit.

Genom regler av nu angivet innehåll, som endast medgåve skattereservernas
successiva nedsättning eller deras bindning för andra ändamål, minskades
naturligtvis de icke önskvärda konsekvenserna av uppbördsreformen. Men
helt förebyggdes de icke. Med hänsyn till de sammanlagda skattereservernas
stora belopp skulle även en blott successiv minskning med procenttal av
förut antydd storlek betyda en frigörelse av betydande summor årligen. Och
bolag med besparade vinstmedel skulle kunna tänkas »diskontera» senare års
nedsättningar genom att för utdelning disponera vinstmedel, som eljest skulle
lia behållits inom bolaget, eller genom att med anlitande av sådana vinstmedel
verkställa en eljest ej påtänkt fondemission.

Som en annan svaghet i den angivna metoden måste anses att den drabbade
de bolag, som lojalt upplagt tillräckliga skattereserver, medan bolag som
icke redovisade någon skattereserv eller redovisade en otillräcklig reserv
skulle helt eller delvis undgå ifrågavarande ingrepp. Rättvisare skulle det te sig
att ålägga sådana bolag, som hade ingen eller ringa skattereserv, att t. ex.
fram till nya aktiebolagslagens ikraftträdande upplägga en skattereserv av
sådan storlek, att dessa bolag då bomme att stå på lika fot med de bolag,
som tidigare upplagt full skattereserv och därefter reducerat den enligt ovan
antydda regler. I och för sig skulle det väl knappast behöva vålla betänkligheter
att bolag sålunda ålades att upplägga skattereserver; tvång därtill skulle
— örn uppbördsreformen icke nu kommit emellan -— ha förelegat på grund av
bestämmelserna i nya aktiebolagslagen. Men det skulle onekligen te sig rätt
egendomligt att nu tvinga bolag att upplägga skattereserver, som kort tid
efteråt åter skulle avvecklas. Ett sådant tvång kunde möjligen framstå såsom
naturligt i fråga om bolag, vilka hade en förtäckt skattereserv, i det att
under posten diverse kreditorer inginge ett större eller mindre belopp för skatteskuld.
Men redan kontrollsvårigheter gjorde det olämpligt att skilja dessa
från sådana som alls ej i sina balansräkningar beaktat skatteskulderna.

Som motivering för det såsom alternativ II betecknade förslaget
anföres i promemorian, att de under alt. I angivna reglerna örn successiv
avveckling av skattereserverna icke helt eliminerade de konsekvenser
av uppbördsreformen som man ville undvika, varjämte reglerna i viss mån
verkade orättvist genom att endast drabba de bolag som upplagt skattere -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

11

server. Det läge på grund härav nära till hands att tänka sig en eliminering
av uppbördsreformens verkningar genom föreskrifter om skyldighet för
aktiebolagen att oavsett uppbördsreformen för framtiden redovisa skattereserv.
Storleken av en dylik reserv kunde efter det nya uppbördssystemets
införande icke gärna bestämmas på sätt i 101 § 1 mom. B V nya aktiebolagslagen
skett, utan man borde stanna vid skattereserv motsvarande ett års skatt.
Därigenom skulle en avsevärd del av de nuvarande skattereserverna bindas.

Örn bestämmelser rörande skattereserv av nu angivna storlek infördes i
nya aktiebolagslagen genom ändring av 101 § 1 mom. B V, erfordrades enligt
alt. II ingen ytterligare lagstiftningsåtgärd i fråga örn bolag, vilka icke
redan nu redovisade skattereserv av nämnda storlek. Beträffande bolag, som
nu redovisade större skattereserver, behövdes däremot föreskrifter som förebyggde
att de i många fall betydande belopp, varmed skattereserven överstege
det på räkenskapsåret belöpande skattebeloppet, omedelbart frigjordes. Liksom
när det gällde den under alt. I angivna frigörelsen av skattereserven borde
vid tillämpningen av nu förevarande alternativ överskottet i skattereserven
endast successivt få lösgöras. Regeln kunde ges det innehållet, att minskning
linge ske allenast med viss kvotdel årligen av skillnaden mellan skattereserven
och den på året belöpande skatten. Emellertid syntes det även vid detta
alternativ önskvärt att välja en enklare, mera schematisk regel av samma
struktur som vid alt. I. Liksom enligt alt. I borde nedsättning till den angivna
gränsen sålunda icke utan Kungl. Maj :ts samtycke kunna ske med mer än
en viss kvotdel (Vio) av ingångsbeloppet per år, dock med rätt för bolagen
att även eller i stället göra överföringar till reservfond, skuldregleringsfond
och pensionsstiftelse enligt de under alt. I utvecklade principerna. Överhuvud
borde vad rörande alt. I sagts äga tillämpning även för alt. II, så att den enda
skillnaden bleve den att nedsättning av nuvarande skattereserv icke finge
fortsätta lika långt och att bolag, som icke nu redovisade skattereserv, måste
till nya aktiebolagslagens ikraftträdande upplägga en sådan.

örn detta alternativ valdes, kunde det ifrågasättas, att i en framtid frågan
om skattereservernas fortvaro, kanske hela problemet om aktiebolagens fonderingar,
åter borde göras till föremål för prövning med beaktande av då
vunna erfarenheter och föreliggande förhållanden. Skulle t. ex. frågan örn
de hos bolagen anställdas pensionering bli löst genom lagstiftning och sålunda
klarhet komme att föreligga om bolagens skyldigheter i pensioneringsavseende,
borde måhända övervägas, örn icke bolagen kunde erhålla rätt att använda
medel ur de kvarstående skattereserverna för mötande av de utgifter pensioneringen
medförde.

Beträffande tidpunkten för de föreslagna reglernas ikraftträdande
har i promemorian anförts, att örn uppbördsreformen trädde i
kraft den I januari 1947, de föreslagna reglerna örn skattereserv borde antagas
och träda i kraft snarast möjligt och senast tidigt under år 1946, innan
de ordinarie bolagsstämmorna för året började Man borde emellertid kunna
räkna med att, sedan det kommit till allmän kännedom att en lagstiftning
rörande skattereserverna vore förestående, intet bolag av betydelse försökte

12

Kungl. May.ts proposition nr 7,5.

att genom beslut av hastigt sammankallad bolagsstämma komma undan
nämnda lagstiftning. Örn densamma anknötes till skattereservernas storlek enligt
en tidigare balansräkning, normalt balansräkningen per den 31 december
1944, skulle det framstå såsom illojalt av ett bolag att strax innan de nya
reglerna hunnit sättas i kraft besluta sådan minskning av skattereserven som
strede mot de nya reglerna.

över promemorian avgivna remissyttranden.

över professor Nials promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av
bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska
bankföreningen), kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare),
fullmäktige i riksbanken, Överståthållarämbetet (med bifogande
av yttrande av t. f. taxeringsintendcnten S. Holdo), länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Röhus, Örebro och Västmanlands
lån, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och
Sveriges grossistförbund. I yttrandena av industriförbundet, bankföreningen
och Stockholms handelskammare har åberopats ett inom näringslivets skattedelegation
upprättat yttrande i ärendet. Vidare har Sveriges redareförening
inkommit med yttrande i anledning av promemorian.

Vad först angår frågan örn behovet av en särskild lagstiftning
rörande aktiebolagens skattereserver må nämnas,
att i flertalet yttranden en lagstiftning på förevarande område i princip tillstyrkts.
Yttranden av sådant innehåll ha avgivits av bank- och fondinspektionen,
kommerskollegium, fullmäktige i riksbanken, länsstyrelserna i Stockholms
och Uppsala län samt av näringslivets skattedelegalion och köpmannaförbundet.
I dessa yttranden har i allmänhet uttalats, att den företagsekonomiska
politik, som hittills drivits framför allt av större bolag med mera
betydande skattereserver, gåve stöd för antagandet, att bolagen i första hand
komme att utnyttja de genom uppbördsreformen frigjorda reserverna för
ytterligare konsolidering. Det kunde emellertid icke anses uteslutet, att dessa
reserver kunde komma att användas på sådant sätt att marknaden därigenom
ogynnsamt påverkades. Bolagens förfoganderätt till skattereserverna
borde därför i viss utsträckning begränsas, bland annat för att hindra
spekulationstendenser. De bestämmelser härutinnan, som kunde komma
att meddelas, borde dock icke givas större räckvidd än som vore oundgängligen
nödvändigt med hänsyn till deras syfte och ej heller bli bestående längre
tid än som av penningpolitiska skäl vore påkallat.

I det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna yttrandet har en särskild
lagstiftning rörande aktiebolagens skattereserver avstyrkts under hänvisning
till att någon risk för missbruk från de större bolagens sida icke förelåge.
Jämväl länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Örebro och Västmanlands
lån ha ställt sig tveksamma till lämpligheten av den nu ifrågasatta lagstift -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

13

ningen. Avstyrkande remissyttranden lia vidare avgivits av handelskammaren
i Göteborg, Skånes handelskammare och grossistförbundet.

Slutligen har Överståthållarämbetet helt avstyrkt de i promemorian framlagda
förslagen samt hemställt örn förnyad utredning av frågan.

Av de i promemorian diskuterade olika utvägarna att begränsa
verkningarna av upphördsref or men med avseende
å aktiebolagens skattereserver har förslaget, att något efterskänkande
av skatt i samband med uppbördsrefonnens ikraftträdande icke
skulle ske såvitt anginge aktiebolag, förordats av t. f. taxeringsintendenten
vid Överståthållarämbetet. Såsom motivering härför har anförts, att den omständigheten
att enskilda personer ansetts icke böra erlägga mer än fortlöpande
skatter icke rimligtvis kunde åberopas som skäl för att opersonliga
kapitalassociationer ävenledes skulle efterskänkas skatter enbart därför
att skatterna framdeles skulle erläggas inom en kortare tidpunkt från inkomstens
förvärvande.

Det i promemorian såsom alt. I betecknade förslaget bar under remissbehandlingen
i princip förordats av bank- och fondinspektionen, kommerskollegium,
länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Örebro och Västmanlands län
samt av alla enskilda organisationer, som avgivit yttrande över promemorian.
I dessa yttranden har i huvudsak anförts, att genom en lagstiftning enligt
detta alternativ risken för störningar på penningmarknaden genom höjda
utdelningar eller genom gratisemissioner praktiskt taget eliminerades, och
att detta alternativ innebure det minsta intrånget i bolagens självbestämmanderätt.
Emellertid lia i vissa av yttrandena, bl. a. av näringslivets skattedelegation,
gjorts åtskilliga detaljerinringar mot förevarande alternativ.

Det med alt. II betecknade förslaget har i princip förordats av länsstyrelserna
i Stockholms och Göteborgs och Bohus län. Sistnämnda länsstyrelse har
framhållit, att detta alternativ skapade större rättvisa mellan olika företag
och icke gjorde konsolideringstvånget godtyckligt beroende av de skattereserveringar,
som bolagen ofta gjort av tämligen varierande motiv. I vissa andra
yttranden har däremot alt. II uttryckligen avstyrkts under framhållande, att
detta ginge längre än som åsyftades med lagstiftningen i fråga, att förslaget
innebure en tvångskonsolidering utöver vad nya aktiebolagslagen föreskreve,
och att bolagen tämligen snart måste berättigas att avveckla de skattereserver,
som påtvingades bolagen i enlighet nied detta alternativ.

I vissa remissyttranden har diskuterats utvägen att i stället begränsa
vinstutdelning, sorn v e r k s t ä 11 e s medelst ianspråktagande
av skattereserver, genom prolongering av 1943
års vinstbegränsningslag. En dylik utväg har förordats av fullmäktige
i riksbanken, som anfört bl. a., att en ur penningpolitisk synpunkt
fullt tillfredsställande lösning av det föreliggande spörsmålet icke syntes
kunna ernås genom en lagstiftning efter de linjer, som föreslagits i promemorian.
Såväl alt. I som ali. II syntes sålunda förutsätta lagbestämmelser
av delvis mycket komplicerad och detaljerad natur för att lagstiftningen

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

.skulle bli av någon reell betydelse. Det syntes emellertid överhuvud taget
icke möjligt att ge en dylik lagstiftning en sådan utformning, att garanti
skapades för att man i de konkreta fallen kunde nå det avsedda resultatet.
Även andra åtgärder kunde emellertid ifrågakomma. Sålunda syntes böra
övervägas en prolongering av nuvarande lagstiftning örn begränsning av
vinstutdelning från aktiebolag för att därigenom förhindra att utdelningshöjningar
komme till stånd genom ianspråktagande av reserverade skattemedel.
Det vore givetvis främst under övergångstiden till det nya uppbördssystemet
som ur här ifrågavarande synpunkter ett bibehållande av denna
lagstiftning skulle vara motiverad. Huruvida med hänsyn till det förändrade
syftet med denna lagstiftning några förändringar av nu gällande bestämmelser
borde vidtagas, vore fullmäktige icke beredda att nu uttala sig örn.
Skulle en fortsatt lagstiftning örn vinstutdelningsbegränsning komma att
kompletteras med särskilda bestämmelser av i promemorian angiven art.
borde dock hänsyn härtill tagas vid utformningen av förstnämnda lagstiftning.
Fullmäktige tillstyrkte sålunda vidtagandet av sådana åtgärder, som
kunde visa sig påkallade för ernåendet av det i promemorian angivna syftet,
i vilket sammanhang enligt fullmäktiges mening särskilt borde beaktas frågan
örn ett bibehållande av nuvarande lagstiftning örn vinstutdelningsbegränsning
åtminstone intill dess det nya uppbördssvstemet trätt i tillämpning.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län och grossistförbundet lia tillstyrkt,
att vinstbegränsningslagen förlängdes.

Överståthållarämbetet har förordat, förutom att vinstbegränsningslagen
prolongerades, införandet av en särskild bestämmelse att — därest i bolags
skattereserv redovisade medel användes för bestridande av eljest avdragsgilla
omkostnader — avdrag vid taxering icke finge ske för sålunda disponerad
del av skattereserven.

Såsom förut anmärkts lia vissa erinringar mot i promemorian diskuterade
detaljfrågor framförts av näringslivets skattedelegation.

Sålunda har skattedelegationen anfört bland annat följande. 1 första hand
erfordrades ett klarläggande av vid vilket bokslut en reducering av ingångsbeloppet
med Vio först finge äga rum. Skattedelegationen förutsatte att detta
i varje fall icke bestämdes till ett senare bokslut än det, som läge till grund
för taxeringen 1947, d. v. s. i regel bokslutet per den 31 december 1946. —
Därest ett bolag, som under åren 1943 och 1944 haft goda vinster och som
ultimo 1944 hade en skattereserv, motsvarande därå belöpande oguldna
skatter, använde denna skattereserv till gäldande av de åren 1945 och 1946
förfallande skatterna samt under sistnämnda båda år redovisade förlust,
borde bolaget icke vara skyldigt att i boksluten per den 31 december 1945
och 1946 återföra något belopp till skattereserven, vilken sålunda den 31 december
1946 bleve lika med 0. -— Veterligen förekomme ej sällan fall, då
större skattereserv redovisades än som erfordrades för täckande av den totala
skatteskulden. Dylika redan beskal tade dolda reserver vore ju i realiteten
ingenting annat än dispositionsfonder och borde icke beröras av den enligt
förslaget åsyftade steriliseringen lika litet som andra synliga dispositions -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75

15

fonder eller andra dolda reserver. I den mån alltså ett bolag kunde påvisa,
att den per den 31 december 1944 (eller annan i förevarande fall aktuell
balansdag) förefintliga skattereserven vore större än som erfordrades för
täckande av den totala skatteskulden, borde däremot svarande belopp undantagas
från den ifrågasatta spärregeln. Ofta torde ett sådant överskott
sammanhänga med omöjligheten att nied någon grad av exakthet beräkna
beloppet av den krigskonjunkturskatt, som i samband med krigskonjunkturbeskattningens
avveckling kunde komma att avkrävas bolaget. I åtskilliga
fall hade denna ovisshet rörande beloppet av den krigskonjunkturskatt, som
kunde komma att påföras, föranlett att avsättningen för detta ändamål beräknats
i överkant. I vissa fall inginge även i skattereserven avsättningar,
avseende utskiftningsskatt och skatter till utlandet. Bolagen syntes därför
böra medgivas rätt att, om de så önskade, såsom ingångsbelopp upptaga
allenast så stor del av skattefonden som motsvarade vid bokslutet per den
31 december 1944 (eller motsvarande bokslutsdag) beräknad skatteskuld —
exklusive eventuell krigskonjunkturskatt, utskiftningsskatt och skatter till
utlandet -—- och redovisa återstående avsättning i en särskild post, skild från
skattereserven i övrigt. — Beträffande användningen av den mot ingångsbeloppet
svarande delen av skattereserven skulle det helt stå i överensstämmelse
med den föreslagna lagstiftningens syfte, därest bolagen i obegränsad
omfattning tillätes omedelbart använda skattereserven för avsättning till reservfond
och skuldregleringsfond. — Uppenbarligen måste man räkna med
att vissa bolag såväl under år 1945 som senare kunde komma att redovisa
förlust. Då den principiella utgångspunkten för de restriktiva bestämmelserna
vore att förhindra höjning av utdelning till delägarna och fondemissioner,
kunde det icke på något sätt anses strida mot denna principiella utgångspunkt
att i sådana fall medgiva att bolaget fritt finge disponera så stor del
av ingångsbeloppet, som erfordrades för täckande av den redovisade förlusten.
Tioprocentsregeln skulle därefter tillämpas på återstående del av ingångsbeloppet.
— Åtskilliga bolag hade, särskilt under tidigare år, tillgodonjutit
större skattemässigt tillåtna avskrivningar å sina anläggningstillgångar
än som kommit till uttryck i räkenskaperna. Anläggningstillgångarna vore
sålunda i dylika bolag bokförda till högre belopp än de skattemässiga restvärdena.
Då det både ur bolagens och det allmännas synpunkt måste vara
av intresse, att bokföringsvärdena i möjligaste mån överensstämde med de
skattemässiga restvärdena, borde det vara tillåtet att använda erforderliga
delar av ingångsbeloppet för nedjustering av bokföringsvärdena å anläggningarna.
Då en dylik nedskrivning av anläggningsvärdena i realiteten innebure
ett ännu fastare bindande av skattereserverna än som skedde enligt
de i promemorian förordade förslagen, borde de företag, som önskade använda
skattereserverna helt eller delvis för nedskrivning av anläggningstillgångarna,
kunna få göra detta utan särskilt tillstånd, siven örn differenser
icke skulle föreligga mellan bokföringsvärdena och de skattemässiga
restvärdena. — Alt ålägga de bolag, som upplagt skattereserver, att bestrida
kostnaderna för pensionering av personal nied beskattade vinstmedel, utan

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

att i likhet med andra skattskyldiga erhålla avdrag för dessa utgifter vid
taxeringen hade icke ifrågasatts i promemorian och syntes ej heller rimligen
kunna tagas under övervägande. Det kunde ej heller förväntas att bolagen
utan en sådan avdragsrätt frivilligt skulle disponera skattereserverna för detta
ändamål. I den mån de av beskattade vinstmedel bildade skattereserverna
kunde komma att tagas i anspråk för pensioneringsändamål måste det förutsättas
att avdrag, motsvarande det belopp som avsattes för nämnda ändamål,
medgåves vid taxeringen. En obegränsad rätt till sådan användning
av skattereserverna måste emellertid befaras medföra icke önskvärda verkningar
å det kommunala och statliga skatteunderlaget. Det borde dock icke
vara omöjligt att komplettera förslaget med sådana bestämmelser, att en
skälig avvägning mellan ifrågavarande var för sig beaktansvärda motstridiga
intressen åstadkommes. — Vad beträffade förslaget, att möjligheten att nedsätta
skattereserven enligt alt. II skulle begränsas till att avse vad som översköte
ett års skatt, förefölle det vara ur saklig synpunkt orimligt att införa
dylika invecklade regler för att nå det angivna syftemålet. Den föreslagna
skattereserven för ett års skatter måste ju uttryckligen i lagstiftningen
angivas icke vara någon skuld. Den vore i realiteten ingenting annat än
ett på särskilt konto redovisat mellanting mellan en reservfond och en
dispositionsfond. Den vore mindre fast bunden än en reservfond, därför att
det förutsattes, att den så småningom skulle kunna på ett eller annat sätt
ånyo frigöras, men den vore mera bunden än en dispositionsfond, eftersom
bolaget icke finge fritt förfoga över densamma. Samma syfte vunnes på ett
enklare sätt, om man, såsom jämväl beträffande alt. I av skattedelegationen
föreslagits, tilläte bolagen alt överföra skattereserverna till reservfonden, även
om reservfonden därigenom skulle komma att överstiga fastställda minimibeloppen
av 10 %, respektive efter nya aktiebolagslagens ikraftträdande 20 °/o
av aktiekapitalet. Därmed hade ju bolagen definitivt avstått från dispositionsrätten
över skattereserven och hade sålunda fullt betryggande tillgodosett de
syften, som utgjorde utgångspunkten för de restriktiva reglerna.

I yttranden från bland annat ett flertal länsstgrelser har understrukits, att
— ehuru en frivillig överföring av skattereserver till pensionsstiftelser och
dylika inrättningar vore en i detta sammanhang synnerligen lämplig åtgärd
•— särskilda föreskrifter syntes erforderliga för att på något sätt begränsa
avdragsrätten; i annat fall skulle en plötslig minskning av bolagens beskattningsbara
vinster kunna inträda.

Länsstyrelserna i örebro och Västmanlands län ha förordat, att en överföring
av skattereserv till reservfond borde få ske utan någon begränsning.
Sistnämnda länsstyrelse har därjämte å ena sidan föreslagit, att jämväl
andra juridiska personer än aktiebolag skulle omfattas av den i promemorian
föreslagna lagstiftningen, samt å andra sidan ifrågasatt, huruvida
icke denna lagstiftning skulle kunna begränsas att avse endast sådana bolag
och liknande sammanslutningar, vilka redovisade skattereserv med ett ingångsbelopp
som uppginge till eller överstege ett visst angivet belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

17

Departementschefen.

Såsom förut framhållits är lagstiftningen örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag tillämplig endast å utdelning för räkenskapsår, som utgått
den 31 december 1942 eller senare, dock före den 31 december 1946.
Beträffande vinstutdelning för räkenskapsår, som sammanfaller med innevarande
kalenderår eller utgår närmast därefter, gäller följaktligen icke någon
begränsning. De skäl, som föranlett ifrågavarande lagstiftning, lära emellertid
alltjämt vara för handen och en utsträckning av giltighetstiden torde
få anses motiverad. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att jag förut
denna dag tillstyrkt fortsatt giltighet av prisregleringslagen för tiden till och
med den 30 juni 1947. Jag förordar sålunda, att lagstiftningen örn begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag erhåller tillämpning jämväl i fråga
om vinstutdelning för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1946 eller
senare, dock före den 31 december 1947.

Emellertid torde i samband med en förlängning av giltighetstiden för lagstiftningen
om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag böra upptagas
frågan om särskilda lagstiftningsåtgärder med avseende å aktiebolagens till
följd av uppbördsreformen frigjorda skattereserver. Såsom förut omnämnts
har professorn Nial på mitt uppdrag utarbetat en promemoria rörande nämnda
fråga. I promemorian har utredningsmannen till en början erinrat örn att
möjlighet förelåge att indraga reserverna till det allmänna genom att vägra
bolagen eftergift av skatt i samband med uppbördsreformens ikraftträdande.
Denna utväg har utredningsmannen emellertid avvisat. Utredningsmannen
har därefter behandlat två alternativa förslag i ämnet. Enligt det ena av
dessa alternativ skulle de befintliga skattereserverna successivt, förslagsvis
under en tioårsperiod, få avvecklas av bolagen, medan enligt det andra alternativet
samtliga bolag skulle vara skyldiga att för framtiden redovisa skattereserver
av viss omfattning. Vid remissbehandlingen av promemorian ha
remissinstanserna —- vilka i flertalet fall i princip förordat en lagstiftning
örn begränsning av bolagens rätt att förfoga över skattereserverna — uttalat
skilda åsikter i fråga om den närmare utformningen av en sådan lagstiftning;
dock har i övervägande antalet fall alternativet med en successiv avveckling
av skattereserverna ansetts såsom den lämpligaste utvägen. Emellertid
bär därjämte under remissbehandlingen ifrågasatts örn icke —- vid bibehållen
lagstiftning om begränsning av vinstutdelning — det åsyftade resultatet
kunde uppnås genom en komplettering av bestämmelserna i vinstbegränsningslagen.

För egen del anser jag mig icke böra förorda, att aktiebolagens genom
uppbördsreformen frigjorda skattereserver genom beskattning indragas lill
det allmänna. Emellertid är jag i likhet med flertalet remissinstanser av den
uppfattningen, att det hl. a. ur penningpolitisk synpunkt är önskvärt, att särskilda
lagstiftningsåtgärder vidtagas för att hindra alt skattereserverna användas
till ökad vinstutdelning. Lagstiftningsåtgärder av sådan art äro själv Bihang

lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 75. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

fallet i särskild grad påkallade i den mån de mot skattefondema svarande
tillgångarna icke äro mera stadigvarande bundna i vederbörande bolags
rörelse.

Tvekan kan råda med avseende å den lämpligaste utformningen av den
lagstiftning jag sålunda förordar. Ehuru en lagstiftning i enlighet med någotdera
av de i promemorian upptagna förslagen utan tvivel skulle vara ägnad
att bidraga till en bindning av skattereserverna, kan en dylik lagstiftning
likväl göras till föremål för kritik. Båda förslagen förutsätta sålunda författningsbestämmelser
av komplicerad natur utan att man likväl — såsom
fullmäktige i riksbanken erinrat — skulle erhålla garantier för att det avsedda
resultatet verkligen nåddes. Under remissbehandlingen ha även framförts
åtskilliga, i vissa hänseenden beaktansväida förslag om uppmjukningar
av de föreslagna reglerna, vilka förslag om de bifölles skulle medföra alt lagstiftningen
än ytterligare komplicerades.

Vid angivna förhållande synes det önskvärt att jämväl andra vägar prövas
än de i promemorian anvisade. Härvid torde i huvudsak kunna ifrågakomma
antingen att meddela en generell bestämmelse om skattereservernas överförande
till reservfonden eller att utbygga vinstbegränsningslagen med bestämmelser
ägnade att befordra den avsedda bindningen av ifrågavarande
medel. Vad den förstnämnda metoden angår skulle den tvivelsutan på ett effektivt
sätt förhindra skattereservernas användande till vinstutdelning. Emellertid
är jag likväl icke beredd att nu förorda en lösning efter denna linje,
då metoden skulle verka ojämnt och en tvångsåtgärd av denna art med
hänsyn till sin definitiva karaktär i vart fall icke lärer böra genomföras
på grundval allenast av det nu föreliggande materialet.

På grund av det anförda förordar jag i stället, att vinstbegränsningslagen
utbygges i syfte att befordra en bindning av de såsom skattereserver nu
redovisade medlen. En dylik lagstiftning blir i motsats till den nyss diskuterade
åtgärden av provisorisk karaktär, vilket ur vissa synpunkter lärer vara
en fördel. Emellertid bör understrykas att, även om en lagstiftning av nu
föreslagen art, som till utformningen skulle bliva enklare än de i promemorian
föreslagna bestämmelserna, i och för sig är ägnad att befordra det avsedda
syftet, man likväl icke — lika litet som genom de i promemorian anvisade
metoderna — vinner någon säkerhet för att en effektiv bindning av
skattereserverna kommer till stånd. Sålunda kan t. ex. med en lagstiftning
av nu förordad konstruktion icke förhindras, att gratisaktier utdelas med
anlitande av skattereserverna. Det torde dock knappast finnas anledning befara,
att dylika transaktioner skola förekomma i någon omfattning av betydelse.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om att den nu gällande vinstbegränsningslagen
(SFS 1945:227) avser räkenskapsår, som utgått den
31 december 1945 eller senare, dock före den 31 december 1946.
Uppenbarligen måste de kompletterande bestämmelser, varom nu är fråga,
göras tillämpliga jämväl med avseende å sistnämnda räkenskapsår.
Detta innebär i sin tur, att den nu gällande lagen bör upphävas och er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

19

sättas med en helt ny lag, gällande de båda räkenskapsår, som utgått den
31 december 1945 eller senare, dock före den 31 december 1947. Några praktiska
tillämpningssvårigheter torde icke behöva befaras av den anledningen
att det första av de båda räkenskapsår, som omfattas av den nu förordade
lagen, beträffande flertalet bolag redan utgått. Det torde nämligen ha varit
allmänt känt i god tid före den 31 december 1945, att en särskild lagstiftning
i syfte att förhindra utdelning av medel, som kunde komma att frigöras
till följd av uppbördsreformen, var under övervägande. Därtill kommer att
den ordinarie bolagsstämma, som har att fastställa balansräkningen per den
31 december 1945, i allmänhet ännu icke torde lia hållits.

Jag torde härefter få övergå till frågan om det närmare innehållet av de
bestämmelser, varmed vinstbegränsningslagen enligt vad jag nyss förordat
bör kompletteras. För vinnande av det åsyftade resultatet torde beträffande
aktiebolag, vilka tidigare i balansräkningen redovisat skattereserver, böra föreskrivas
att utdelningen icke får höjas i förhållande till utdelningen under
tidigare år, därest i balansräkningen redovisade skattereserver (d. v. s. skattefond
eller annan post avseende ogulden skatt) minskats i jämförelse med
vad som i motsvarande hänseende redovisats i balansräkningen för tidigare
år. Vidare synes det lämpligt att i fråga örn bolag, hos vilka skattefond eller
annan post av nu angivet slag undergått minskning, föreskriva jämväl den
inskränkningen i rätten att verkställa vinstutdelning, att utdelningen icke får
överstiga den högsta utdelning, som är tillåten enligt stadgandena i 1 § första
och fjärde styckena i gällande vinstbegränsningslag d. v. s. — med viss jämkning
— sex procent av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen;
de för aktieägarna gynnsammare utdelningsbestämmelserna i andra och tredje
styckena böra sålunda i dylikt fall icke få tillämpas.

Såsom lämpligt jämförelseår vid bedömandet av frågan om skattefonden
(likställd skuldpost) undergått minskning eller icke, torde böra väljas ett räkenskapsår
som ligger så nära det aktuella räkenskapsåret som möjligt. Med
hänsyn härtill bör såsom jämförelseår användas det räkenskapsår, som utgått
den 31 december 1944 eller senare, dock före den 31 december 1945.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag lill lag med särskilda bestämmelser örn begränsning an vinstutdelning
från aktiebolag. Förslaget torde få såsom Bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.

I 1 § i nämnda förslag stadgas, att utdelning till aktieägarna av aktiebolags
vinst enligt fastställd balansräkning för räkenskapsår, som utgått den 31
december 1945 eller senare, dock före den 31 december 1947, ej må ske i
större omfattning än i lagen sägs.

Vidare upplages i 2 § de för bolag i allmänhet gällande begränsningsreglerna.
Dessa överensstämma med de i 1 § i 1943 års lag meddelade bestämmelserna.

Den av mig förordade nya spärregeln har upptagits i 3 § i förslaget. I denna
paragraf föreskrives att — örn aktiebolag i fastställd balansräkning för
det räkenskapsår, som utgått den 31 december 1944 eller senare, dock före

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

den 31 december 1945, redovisat skådelund eller annan post, avseende ogulden
skatt — utdelningen för räkenskapsår, som avses i 1 §, varken må höjas
i förhållande till utdelningen för det tidigare räkenskapsåret eller överstiga
den enligt 2 § första och fjärde styckena tillåtna vinstutdelningen med mindre
skattereserven redovisas oförminskad. Såsom skattereserv bör därvid anses
reservens belopp enligt den fastställda balansräkningen med tillägg av
belopp, som bolagsstämman vid balansräkningens fastställande beslutat överföra
till skattereserven. Beträffande skattereservens storlek bör jämförelsen
göras mellan å ena sidan den i balansräkningen för år 1944 (motsvarande
räkenskapsår) redovisade skattereserven och å andra sidan det belopp, vartill
motsvarande skattereserv för senare räkenskapsår uppgår efter det vinstutdelningen
ägt rum.

De i 4—8 §§ i lagförslaget upptagna bestämmelserna motsvara föreskrifterna
i 2—5 §§ i 1943 års lag. De begränsningar i fråga om tillämpningsområdet,
som gälla enligt 1943 års lag, ha bibehållits oförändrade, dock att undantagsstadgandet
i fråga om vinstutdelning från dotterbolag icke föreslagits
tillämpligt såvitt angår den nya spärregeln i 3 §. Framhållas må emellertid,
att enligt 6 § i lagförslaget dispens må av Kungl. Majit medgivas jämväl
med avseende å 3 § i lagförslaget. En dylik dispens torde i vissa fall vara
motiverad i fråga om bolag, som till skattereserv avsatt betydande medel för
gäldande av krigskonjunkturskatt, så ock i fråga örn bolag som överfört
medel från skattefond till reservfond.

Den nya lagen torde böra träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Samtidigt bör lagen den 1 juni 1945 (nr 227) angående fortsatt tillämpning
av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda bestämmelser örn begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag upphöra att gälla.

Såsom framhållits i professor Nials promemoria och jämväl understrukits
av flera remissinstanser skulle aktiebolag, som toge sina skattereserver i anspråk
för överföring till vissa slag av pensionsstiftelser, jämlikt stadgandet i
punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen äga att vid taxeringen
njuta avdrag för överföringen. En dylik avdragsrätt skulle kunna utnyttjas
av sådana aktiebolag, som varken utdelade mer än sex procent av den
behållna förmögenheten eller höjde utdelningen i förhållande lill föregående
räkenskapsår. Även örn det i och för sig är önskvärt att bolagen överföra medel
till pensionsstiftelser, synas bolagen likväl knappast kunna framställa befogade
anspråk på avdragsrätt i det fall att överföringen avser medel, som
frigjorts genom den av uppbördsreformen föranledda skatteeftergiften. Vid
sådant förhållande och med hänsyn till den minskning i skatteunderlaget
för stat och kommun, som skulle bliva följden örn aktiebolagen i större
utsträckning verkställde överföring av medel från skattereserverna till pensionsstiftelser,
torde det få anses motiverat att meddela särskilda bestämmelser
med avseende å avdragsrätten i nu förevarande fall. Dessa bestämmelser
torde böra så nära som möjligt anknyta till de av mig tidigare föreslagna be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

21

stämmelserna. Sålunda torde i en särskild författning böra föreskrivas att, om
aktiebolag i fastställd balansräkning för räkenskapsår, som utgått den 31
december 1944 eller senare, dock före den 31 december 1945, redovisat skattefond
eller annan post avseende ogulden skatt, bolaget icke må — såvitt angår
räkenskapsår som utgått den 31 december 1945 eller senare, dock före den 31
december 1947 — njuta sådant avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse
eller annan personalstiftelse, varom i punkt 2 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen stadgas, med mindre skattereserven redovisas
oförminskad. Jag torde i detta sammanhang 1a nämna, att jag övervägt att
föreslå rätt för Kungl. Maj :t att, då förhållandena därtill föranledde, medgiva
dispens från de nyss föreslagna bestämmelserna. Med hänsyn till författningens
tidsbegränsade natur har jag emellertid ansett något egentligt behov
av dispensrätt icke föreligga.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet upprättats
jämväl förslag till förordning med vissa bestämmelser angående aktiebolags
rätt att vid taxering njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse
m. m., vilket förslag torde få såsom Bilaga B1 fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det förut
omnämnda förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av
vinstutdelning från aktiebolag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Erik Westerlind.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid taxering njuta avdrag för överföring
av medel till pensionsstiftelse m. in., bär här uteslutits.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Bilaga A.

Förslag

till

lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av
vinstutdelning från aktiebolag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning
för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1945 eller senare, dock
före den 31 december 1947, må ej ske i större omfattning än i denna lag sägs.

2 §.

Vinstutdelning må, där ej annat nedan stadgas, icke överstiga sex procent
av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen för det räkenskapsår
utdelningen avser. Med bolagets behållna förmögenhet avses bolagets
tillgångar efter avdrag för skulder och värdeminskningsposter.

Har vinstutdelning för de tre sista räkenskapsår, som utgått före den 1 januari
1940, skett med så stort belopp i förhållande till bolagets behållna förmögenhet
enligt balansräkningen för vart och ett av nämnda år, att utdelningen
i medeltal (medeltalsprocenten) överstiger sex procent, må av vinsten
utdelning ske med belopp motsvarande högst medeltalsprocenten av behållna
förmögenheten enligt balansräkningen för det räkenskapsår utdelningen avser.

Där vinstutdelning för det sista räkenskapsår, som utgått tidigare än den
31 december 1941, överstiger såväl sex procent av bolagets behållna förmögenhet
enligt balansräkningen för nämnda räkenskapsår som ock den enligt
andra stycket beräknade medeltalsprocenten, må, utan hinder av vad i första
och andra styckena stadgas, utdelning ske med belopp motsvarande högst den
procent av behållna förmögenheten, vartill förstnämnda vinstutdelning uppgick;
dock må höjning ej ske av det procenttal i förhållande till aktiekapitalet
som denna vinstutdelning utgjorde.

Örn vid vinstutdelningens bestämmande enligt vad i första, andra och
tredje styckena sägs erhålles ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet,
som innehåller ett bråktal, må, ifall bråktalet understiger en halv procent,
procenttalet höjas till närmaste högre halva procent och, ifall bråktalet överstiger
en halv procent, procenttalet höjas till närmaste högre hela procent av
aktiekapitalet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

23

3 §.

Har aktiebolag i fastställd balansräkning för räkenskapsår som utgått den
31 december 1944 eller senare, dock före den 31 december 1945, redovisat
skattefond eller annan post avseende ogulden skatt (skattereserv), må utdelningen
varken höjas i förhållande till utdelningen för nämnda räkenskapsår
eller överstiga den enligt 2 § första och fjärde styckena tillåtna vinstutdelningen
med mindre skattereserven redovisas oförminskad.

I skattereserven skall anses ingå, förutom reservens belopp enligt fastställd
balansräkning, jämväl belopp som bolagsstämman vid balansräkningens fastställande
beslutat överföra till skattereserven.

4 §•

Finnas i bolag aktier med företrädesrätt till vinstutdelning jämte rätt att,
därest under föregående år sådan utdelning ej till fullo lämnats, av följande
års utdelningsbara vinst bekomma vad som brustit, innan utdelning å andra
aktier må äga rum (företrädesrätt till ackumulativ utdelning), skall belopp,
som tillkommer sådana preferensaktier för tidigare år, icke inräknas i den
enligt 2 och 3 §§ tillåtna vinstutdelningen.

5 §•

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ skola icke äga tillämpning, där vinstutdelning
från aktiebolag understiger tiotusen kronor. Ej heller skola bestämmelserna
i 2 § äga tillämpning i fråga om vinstutdelning från bolag (dotterbolag,
dotterdotterbolag), vars aktier till mer än nittiofem procent ägas av annat
aktiebolag (moderbolag) eller ock av ett eller flera sådana dotterbolag eller
av moderbolaget och ett eller flera sådana dotterbolag tillsammans.

6 §•

Konungen äger medgiva aktiebolag med avseende å dess särskilda förhållanden
undantag från bestämmelserna i 2 och 3 §§ samt därvid föreskriva
de villkor för undantaget som prövas nödiga.

7 §•

Sker vinstutdelning i strid med vad i denna lag stadgas, skola bestämmelserna
i 54 § första stycket lagen om aktiebolag rörande återbäring av uppburen
utdelning och ansvarighet för den brist, som kan uppkomma vid återbäringen,
äga motsvarande tillämpning.

8 §.

Styrelseledamot eller likvida tor, som uppsåtligen eller av vårdslöshet låter
verkställa vinstutdelning i strid med denna lag, straffes med dagsböter eller
fängelse.

Böter tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna lag upphäves lagen den 1 juni 1945 (nr 227) angående fortsatt
tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda bestämmelser
om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag.

24

Kungl. Majlis proposition nr 75.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 februari
1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 6 februari 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 18
januari 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen i finansdepartementet hovrättsrådet H. V. Nitelius.

Lagrådet yttrade:

Förslaget innebär viss tids förlängning av gällande regler om begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag. Genom det under 3 § upptagna stadgandet
införes dessutom en ytterligare begränsning i syfte att förhindra, att
skattereserver, som i följd av uppbördsreformen icke behöva tagas i anspråk
för avsett ändamål, användas till utdelning i‘en omfattning, som kunde
medföra från penningpolitisk synpunkt ogynnsamma verkningar. Av föredragande
departementschefen har uttalats tvekan i avseende å den lämpligaste
utformningen av den lagstiftning, som erfordras för att det åsyftade
resultatet skall vinnas. En sådan tvekan är förklarlig med hänsyn till de invändningar,
vilka kunna riktas såväl mot förslaget i denna del som mot
andra till prövning upptagna lösningar av förevarande spörsmål. Enär lagstiftningen
är avsedd att vara provisorisk, saknas anledning att ytterligare
framhäva dessa invändningar. Lagrådet vill endast erinra, att skäl till medgivande
av undantag enligt 6 § kan föreligga även i andra fall än de av departementschefen
berörda.

I 3 § av förslaget uppställes bland annat den begränsningen, att därest
aktiebolag i balansräkning för räkenskapsår, som utgått den 31 december
1944 eller senare, dock före den 31 december 1945, redovisat skattereserv,
utdelning icke må höjas i förhållande lill utdelningen för nämnda räkenskapsår,
med mindre skattereserven redovisas oförminskad. Ovisshet kan
råda rörande innebörden av detta stadgande. Visserligen torde, särskilt med

Kungsl. Maj:ts proposition nr 75.

25

hänsyn till avfattningen av bestämmelserna i 2 §, vara tydligt, att stadgandet
icke riktar sig mot en höjning av vinstutdelningens belopp i och för sig
utan endast avser att hindra en höjning av det procenttal, till vilket utdelningen
uppgår. Däremot kan det vara tveksamt, huruvida procenttalet skall
beräknas i förhållande till aktiekapitalet eller till bolagets behållna förmögenhet.
Då avsikten torde vara, att under angivna omständigheter vinstutdelning
ej må överstiga det procenttal i förhållande till behållna förmögenheten,
som vinstutdelningen för jämförelseåret utgjorde, synes detta böra för tydlighets
skull utsägas i lagtexten.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 19A6. t sami. Nr 75.

1

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 februari
1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets
den 13 februari 1946 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18 januari
1946 remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag.

Efter redogörelse för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden
följande.

Till lagrådets uttalande, att skäl till medgivande av undantag enligt 6 § kan
föreligga även i andra fall än de av mig förut berörda, kan jag ansluta mig.

I anledning av vad lagrådet vidare anfört torde i förtydligande syfte en
ändring böra vidtagas i fråga örn avfattningen av 3 §. Därjämte torde 5 §
böra underkastas viss redaktionell jämkning.

Beträffande härefter förslaget till förordning med vissa bestämmelser angående
aktiebolags rätt att vid taxering njuta avdrag för överföring av medel
till pensionsstiftelse m. m. torde jag i detta sammanhang få fästa uppmärksamheten
på att rätten till avdrag för avsättning till pensions- eller annan
personalstiftelse icke uttryckligen reglerats i kommunalskattelagen i andra
fall än sådana, som avses i punkt 2 av anvisningarna till 29 §. I denna anvisningspunkt
meddelas bestämmelser örn avdragsrätt för aktiebolag för överföring
av medel till pensions- eller annan personalstiftelse, som avses i lagen
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. Emellertid har i
praxis, under vissa förutsättningar, avdrag medgivits jämväl för avsättning
till s. k. fria pensions- eller personalstiftelser. Det torde ligga i sakens natur,
att därest inskränkning beslutas med avseende å rätten att njuta avdrag för
överföring av medel till sådan pensions- eller annan personalstiftelse, varom
stadgas i nyssnämnda anvisningspunkt, samma inskränkning skall — även
utan uttrycklig föreskrift härom — gälla jämväl beträffande den i kommunalskattelagen
icke särskilt reglerade avdragsrätten för överföring av medel
till fria pensions- eller personalstiftelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

27

Föredraganden hemställer härefter, att förslaget till lag med särskilda bestämmelser
örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag — jämkat på
sätt förut anmärkts — ävensom förslaget till förordning med vissa bestämmelser
angående aktiebolags rätt att vid taxering njuta avdrag för överföring
av medel till pensionsstiftelse m. m. måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Erik Skiöld.