Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

1

Nr 7.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni
1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk;
given Stockholms slott den 31 december 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§
lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 19t6. 1 sami. Nr 7.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1912
(nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 om åtgärder
mot vanhävd av jordbruk skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Till vanhävd---driva jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan
underhåll anses såsom vanhävd, örn byggnaden till följd av förändringar i
driften av jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,
som medför väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten,
eller ock av annan dylik anledning blivit obehövlig.

Sammanslagning som ovan sägs må anses medföra väsentliga fördelar för
jordbrukets bedrivande i orten endast örn någon av de i sammanslagningen
ingående brukningsdelarna är av sådan beskaffenhet eller omfattning, att brukaren
därav icke kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, och det ej kan anses
förmånligare för jordbrukets bedrivande i orten, att denna brukningsdel tages
i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar; dock må sammanslagningen,
örn däri ingår brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni
1927 angående uppsikt å vissa jordbruk, ej anses medföra väsentliga fördelar
för jordbrukets bedrivande i orten, med mindre först genom sammanslagningen
uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga
bärgning.

13 §.

Brukningsdel må---det nödigt.

Prövas i andra fall än i 2 § andra och tredje styckena avses synnerliga skäl
föreligga, att brukningsdel sammanslås med annan, äger länsstyrelsen efter
jordbrukskommissionens hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen
blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

3

Utdrag av protokollet, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
å Stockholms slott den 23 november 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om ändring i
lagen den 30 juni 1942 (nr 515) örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk samt
anför därvid följande.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallades såsom
utredningsmän för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning örn uppsikt
å jordbruk f. d. häradshövdingen N. Wihlborg, tillika ordförande, ledamoten
av riksdagens första kammare O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna
av riksdagens andra kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson
i Löbbo, S. Janson i Frändesta och G. K. Hellbacken i Gräsberg, lantbrukaren
A. Nilsson i Steneberg samt hypoteksdirektören N. J. Falk i Lund.
Åt utredningsmännen uppdrogs jämväl att undersöka omfattningen av den
i skilda sammanhang patalade tendensen hos jordägarna att taga under
eget bruk tidigare såsom självständiga jordbruk utarrenderade torp och
lägenheter för att sammanslå dem med andra brukningsdelar. Till fullgörande
av sistnämnda uppdrag ha utredningsmännen den 14 april 1945 framlagt
en promemoria angående provisorisk lagstiftning lill förhindrande av
sammanslagning av vissa jordbruk. Vid promemorian har fogats ett särskilt
yttrande av hypoteksdirektören Falk.

Över promemorian ha yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
länsstyrelserna, samtliga egnahemsnämnder med undanlag av
dem i Stockholms län och stad samt Gotlands län, alla jordbrukskommissioner
med undantag av dem i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott, 1942 års jordbrukskommitté,
fastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
landsbygdens folk. Länsstyrelsen i Örebro län har överlämnat ett utlåtande
från överlantmätaren i länet.

Innan jag övergår till en närmare behandling av det i promemorian av
utredningsmännen framlagda förslaget och de däröver avgivna yttrandena,
torde jag få lämna en redogörelse för de bestämmelser, som äro av intresse
å ifrågavarande område.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Gällande bestämmelser.

År 1943 genomfördes i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom åtskilliga ändringar, vilka i synnerhet hade avseende å de särbestämmelser
som reglera s. k. sociala arrenden. 1 illämpningsomradet för de
sociala arrendebestämmelserna, vilka innehållas i 2 kap. 49 69 §§ nytt janderättslagen,

utvidgades sålunda i avsevärd grad. Medan särbestämmelser
tidigare gällt allenast för arrenden av fastigheter som tillhörde bolag,
ekonomiska föreningar och s. k. skogsspekulanter, skall specialregleringen
numera tillämpas, örn den utarrenderade brukningsdelen 1) tillhöi bolag,
förening eller stiftelse, eller 2) utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,
som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss,
eller 3) äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å
fastigheten eller å fastighet som är i sambruk med densamma och uppenbarligen
besitter fastigheten av annan anledning än alt bereda sig sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket. Såsom villkor för de sociala anendereglernas
tillämplighet har förut gällt att arrendet omfattat en minimiareal av 4
och en maximiareal av 25 hektar. Den nya lagen har borttagit den nedre
arealgränsen samt höjt maximiarealen till 50 hektar, varför även härigenom
specialregleringen fått icke obetydligt ökad räckvidd. De sociala arrendebestämmelserna
ha också i viktiga delar erhållit nytt innehåll. Sålunda har
införts en minimiarrendetid av fem år jämte rätt för arrendatorn till nytt
arrende för en tid av fem år vid varje arrendeperiods utgång, s. k. optionsrätt.
Optionsrätten kan dock av jordägaren brytas under vissa förutsättningar,
bland annat då jordägaren avser att han själv eller anförvant till honom
skall bruka fastigheten. Därest fastigheten eller del därav avyttras, tillerkännes
arrendatorn, örn han har optionsrätt, under vissa villkor förköpsrätt.
Beträffande byggnadsskyldigheten innefattar nya lagen i stort sett samma
reglering som enligt äldre lag ägde tillämpning å bolagsarrenden och
därmed likställda arrenden. Det åligger sålunda jordägaren att vid tillträdet
avlämna bostadshus i det skick, som motsvarar vad enligt gällande
hälsovårdsstadga kräves, ävensom för jordbruket nödiga ekonomibyggnader
så beskaffade, att ej därå oundgängligen påkallas ombyggnad eller annan an
mindre reparation. De sociala arrendebestämmelserna äro (med visst undanlag
av mindre betydelse) av tvingande natur. Även vissa för arrenden i allmänhet
gällande stadganden äro tvingande vid de arrenden som lyda under
specialregleringen. De viktigaste av dessa stadganden äro de som reglera
arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten, vilken ersättningsrätt
genom nya lagen i hög grad utvidgats.

Såsom ett kraftigt återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet
hos jordägarna alt genom sammanslagning av brukningsdelar söka undandraga
sig de sociala arrendebestämmelserna verka vissa bestämmelser i lagen
d. 27 juni 1927 ang. uppsikt å vissa jordbruk och lagen den 30 juni
1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Förstnämnda lag skall enligt
sin lydelse tillämpas å brukningsdel, som är av den beskaffenhet och om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

5

fattning och som tillhör sådan jordägare, att med avseende å arrende därav
gäller lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av
Svealand eller vad i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom är särskilt
stadgat om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare.
1942 års vanhävdslag avser brukningsdelar nied odlad jord till en vidd
överstigande ett hektar. Enligt övergångsbestämmelserna till 1942 års vanhävdslag,
vilken trädde i kraft den 1 juli 1942 och äger giltighet till och med
den 30 juni 1947, skall så länge den lagen äger gällande kraft 1927 års uppsiktslag
med vissa undantag icke vinna tillämpning.

I båda dessa lagar föreskrives, att såvitt,angår brukningsdel, som faller
under respektive lags tillämpningsområde, uppsikt skall genom jordbrukskommissions
försorg hållas över att brukningsdelen ej vanhävdas genom att
nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. Detta innebär, att
en sammanslagning av brukningsdelar ej förringar jordägarens skyldighet
att hålla å brukningsdelarna befintliga byggnader vid makt. Från denna
föreskrift ha emellertid gjorts vissa undantag. Sålunda har i 3 § andra stycket
1927 års uppsiktslag stadgats, att såsom vanhävd ej skall anses, att byggnad,
som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres
eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet
och omfattning äro sådana att först genom deras sammanslagning uppkommer
jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.
Enligt 2 § andra stycket 1942 års vanhävdslag skall byggnads bortförande
eller lämnande utan underhåll ej anses såsom vanhävd, örn byggnaden blivit
obehövlig till följd av förändringar i driften av jordbruket eller på grund
av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar
för jordbruksdriften eller ock av annan dylik anledning. Emellertid
göres samtidigt i nämnda stycke inskränkning för det fall att i sammanslagningen
ingår brukningsdel som avses i 1927 års lag, och stadgas för detta
fall den förutsättningen för rätt att bortföra byggnad eller lämna den utan
underhåll, att brukningsdelarna skola vara av sådan beskaffenhet eller omfattning
att först genom deras sammanslagning uppkommer bärkraftigt jordbruk.
Sistnämnda bestämmelse innebär, att därest i sammanslagningen ingår
brukningsdel som avses i 1927 års lag sammanslagningen icke är tillåten
örn någon av brukningsdelarna är ett bärkraftigt jordbruk.

Möjligheter till dispens finnas emellertid. I 14 § andra stycket 1927 års
uppsiktslag och i 13 § andra stycket 1942 års vanhävdslag stadgas sålunda,
att därest i annat fall än nyss nämnts synnerliga skäl till sammanslagning
av brukningsdelar prövas föreligga länsstyrelsen må efter jordbrukskommissionens
hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen blivit
obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

I fråga örn brukningsdel, som avses i 1927 års lag, gäller ytterligare såväl
enligt nämnda lag som enligt 1942 års lag, alt brukningsdelen ej får tagas i
anspråk för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning
eller i annat liknande syfte med mindre länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens
hörande prövar det nödigt.

6

Kungl. Mcij:ts proposition nr 7.

Utredningsmännens förslag.

Det av förenämnda utredningsmän framlagda förslaget innebär, att de regler,
vilka enligt 1942 års vanhävdslag gälla i fråga örn sammanslagning av
brukningsdelar, som avses i 1927 års uppsiktslag, skola göras tillämpliga
även å sådana under 1942 års lags tillämpningsområde fallande brukningsdelar,
som först genom 1943 års arrendelagstiftning kommit att omfattas av
de sociala arrendebestämmelserna. Förslaget skulle föranleda ändring av
2 och 13 §§ 1942 års vanhävdslag. Enligt vad utredningsmännen uttalat
måste förslaget anses utgöra endast en provisorisk lösning i avbidan på den
förestående revisionen av uppsiktslagstiftningen.

I syfte att erhålla närmare upplysning örn omfattningen av tendensen till
sammanslagning av för självständigt bruk lämpade arrendegardar med andra
brukningsdelar ha utredningsmännen införskaffat uppgifter j detta hänseende
från jordbrukskommissionerna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i södra och mellersta Sverige. Av de inkomna svaren lia utredningsmännen
funnit, att den nya sociala arrendelagstiftningen, som trädde
i kraft den 1 januari 1944, i vissa landsändar medfört en mer eller mindre
omfattande tendens hos ägarna av arrendefastigheter, beträffande vilka sagda
lagstiftning gjorts tillämplig, att taga fastigheterna under eget bruk för
sammanslagning av dem med andra fastigheter. Så syntes, enligt vad utredningsmännen
uttalat, av de inkomna svaren att döma vara fallet i Stockholms,
Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län. Från andra län hade i svaren förklarats
att en dylik tendens visserligen ännu icke kunnat förmärkas, men
att det vöre att antaga att, sedan arrendelagstiftningen varit i kraft någon
längre tid och dess innebörd blivit mera allmänt känd, hos jordägarna skulle
framträda benägenhet att taga arrendefastigheter under eget bruk och
sammanslå dem med fastigheter som de själva brukade. Örn också i de inkomna
svaren i förevarande sammanhang närmast asyftats utarrenderade
torp och lägenheter, gjorde dock enligt utredningsmännens mening säkerligen
den iakttagna tendensen till avveckling av arrendesystemet såvitt anginge
sociala arrenden i icke mindre mån sig gällande även i avseende å
fullt självständiga och bärkraftiga jordbruk. Att så vore förhållandet syntes
även framgå av de uppgifter i den föreliggande fragan som framkommit
genom interpellationer vid 1943 och 1944 års riksdagar och i motionerna I: 75
och II: 105 vid 1945 års riksdag eller lämnats i till utredningsmännen remitterade
skrivelser. Då företeelsen i fråga uppgivits vara föranledd av den år
1943 genomförda nya arrendelagstiftningen, berörde densamma helt naturligt
i all synnerhet fastigheter som genom sagda lagstiftning överförts till de
speciella arrendebestämmelsernas tillämpningsområde och då i första hand
gårdar, torp och andra jordbrukslägenheter som lydde under huvudgård och
tillhörde enskild person eller fideikommiss. Utredningsmännen ha framhållit,
att det givetvis vore de för jordägaren i många fall betungande förpliktelser,
som genom de sociala arrendebestämmelserna förenats med ar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

7

rendell av nyssnämnda brukningsdelar, först och främst byggnadsskyldigheten,
som föranlett jordägaren att då möjlighet därtill funnits göra sig fri
arrendatorn och taga fastigheten under eget bruk. Vissa av de till utredningsmännen
inkomna svarsskrivelsema gåve också tydligt belägg härför. Då den
omförmälda tendensen icke kunde antagas vara av allenast tillfällig natur
utan tvärtom såsom i en del av svarsskrivelsema antytts kunde förväntas,
ju längre den sociala arrendelagstiftningen vore i kraft, taga allt större omfattning
samt härigenom syftemålet med lagstiftningen ovedersägligen motverkades,
funne utredningsmännen allt skäl föreligga till övervägande av restriktiva
lagstiftningsåtgärder till stävjande av tendensens okontrollerade utveckling.
Att detta övervägande inginge som ett moment i den igångsatta utredningen
angående vanhävdsspörsmålet syntes vara väl motiverat med hänsyn
till det samband som uppenbarligen rådde mellan å ena sidan sagda
spörsmål och å andra sidan frågan örn sammanslagning överhuvud taget av
jordbruksfastigheter till en större brukningsenhet, såtillvida som ett sammanförande
under en hand av två eller flera dylika fastigheter alltid kunde befaras
komma att medföra att åbyggnaderna på någon av fastigheterna bortfördes
eller lämnades utan underhåll. Denna fråga hade också vunnit beaktande
vid den nu gällande vanhävdslagstiftningens utformande.

Utredningsmännen ha vidare anfört.

Vid bestämningen av vanhävdsbegreppet såvitt angår byggnaderna å jordbruksfastigheter
har lagstiftaren enligt den avfattning, som givits åt såväl
1927 års uppsiktslag som 1942 års vanhävdslag, haft till ögonmärke bevarandet
av de gamla brukningsdelarna, vilket av olika skäl ansetts vara av
stor samhällsekonomisk betydelse. Man har utgått ifrån att, därest en sammanslagning
av brukningsdelar till en större brukningsenhet icke i och för sig
medförde rätt för jordägaren att bortföra å någon av brukningsdelarna befintliga
åbyggnader eller alt låta dem förfalla och dymedelst förstöras, benägenheten
hos jordägaren att gå in för en sammanslagning skulle i avsevärd
mån dämpas. Emellertid har det även ansetts, att en dylik sammanslagning
av brukningsdelar under givna förutsättningar kan vara förmånlig
och att, då så är förhållandet, byggnadsbeståndets bibehållande ej är påkallat.
Med hänsyn härtill lia undantagsbestämmelserna från det allmänna
vanhävdsbegreppet tillkommit. Genom nämnda bestämmelser har man velat
framhäva att uppsikts- eller vanhävdslagstiftningen icke finge förhindra en
sammanslagning av brukningsdelar, varigenom med hänsyn till storlek, arrondering,
ägornas sammansättning eller andra liknande förhållanden lämpliga
brukningsenheter bildades. Med andra ord, vanhävdslagstiftningen har
ansetts icke höra vara av sådan innebörd att den hindrade en fortgående
rationalisering av jordbruket.

Undantagen från det allmänna vanhävdsbegreppet lia emellertid erhållit
en betydligt snävare utformning när det gällt brukningsdel, varå den sociala
arrendelagstiftningen är tillämplig. Sålunda har enligt 1927 års lag, vilken
har karaktären av ett komplement till den vid dess tillkomst gällande sociala
arrendelagstiftningen och vilken förty ej gäller andra brukningsdelar än de
nyssnämnda, bortförande eller förstörande av byggnader, som blivit obehövliga
genom sammanslagning av brukningsdelar, medgivits allenast då de sammanslagna
brukningsdelarna var för sig icke utgöra bärkraftiga jordbruk
men genom sammanslagningen ett sådant skulle uppstå; och lia, vad 1942
års lag angår, samma förutsättningar uppsatts beträffande i sammanslag -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

ningen ingående brukningsdel, som avses i 1927 års lag. Att lagstiftaren varit
särskilt obenägen att medgiva sammanslagning, då i densamma ingått brukningsdel
av nu angiven beskaffenhet, har sin förklaring däri att man velat
förebygga att jordägaren genom sammanslagning av brukningsdelar skulle
undandraga sig tillämpning av de förpliktelser, som ålagts honom genom sociallagstiftningen.
Erfarenheten hade nämligen givit vid handen att sammanslagning
skett i ändamål att brukningsenheten efter sammanslagningen
skulle omfatta så stor ägovidd att den vid fortsatt utarrendering komme att
överstiga den för sociala arrenden föreskrivna maximiarealen. Eller ock
hade jordägaren tagit den utarrenderade fastigheten under eget bruk — oftast
efter uppsägning av arrendatorn — och sammanslagit fastigheten med
annan av honom brukad fastighet.

Den gällande vanhävdslagstiftningen innebär sålunda visserligen icke ett
absolut hinder för sammanslagning av brukningsdelar som avses i 1927 års
lag men verkar såsom ett kraftigt återhållande moment gentemot en eventuell
benägenhet hos jordägarna att genom sammanslagning undandraga sig
de sociala arrendebestämmelserna. Efter vad utredningsmännen inhämtat har
den jordägarekategori, som i all synnerhet berörts av 1927 års uppsiktslag,
nämligen de stora trävarubolagen i Norrland och Dalarna, i det stora hela
fullt lojalt fogat sig efter lagstiftarens föreskrifter i förevarande avseende,
och anledning saknas till antagande att förhållandet varit annorlunda såvitt
angår bolagen i de sydligare delarna av landet eller de med bolagen jämställda
jordägare, för vilka 1927 års lag gjorts tillämplig. För utredningsmännen
har också uppgivits att åtminstone vad angår Norrland och Dalarna
den praxis utbildat sig att bolagen förrän sammanslagning av brukningsdelar
äger rum vända sig till vederbörande jordbrukskommission med begäran
om dess uttalande i fråga om möjligheten att undgå underhållsskyldighet
beträffande å någon av brukningsdelarna befintliga byggnader.

Då det gällde att söka medel till motverkande av den tendens till ökad
sammanslagning av brukningsdelar och den därav betingade uppsägningen
av arrendatorer, som blivit en följd av den år 1943 genomförda utvidgningen
och skärpningen av de sociala arrendebestämmelserna, ha utredningsmännen
funnit det ligga nära till hands att för vinnande av det avsedda resultatet
företaga en sådan ändring av 1942 års vanhävdslag att de regler, vilka gällde
för sammanslagning av brukningsdelar som avsåges i 1927 års lag, bleve tilllämpliga
även å brukningsdelar, som genom 1943 års lagstiftning dragits in
under de sociala arrendebestämmelsernas tillämpningsområde. En sådan lagändring
skulle för ägarna av sistnämnda slag av brukningsdelar medföra
skyldighet att även efter en sammanslagning, som icke skedde för bildande
av ett jordbruk, därav brukaren kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning,
hålla åbyggnaderna vid makt, så att kollision med vanhävdslagen ej uppstode.
På grund härav syntes man enligt utredningsmännens uppfattning ha
all anledning antaga att i fråga örn uppsägning av arrendatorer och därefter
följande sammanslagning av brukningsdelar, som först genom 1943 års lagstiftning
kommit att falla under de sociala arrendebestämmelserna, vanhävdslagen
efter en ändring i den antydda riktningen skulle verka återhållande i
samma grad som nu vore förhållandet då fråga vore örn brukningsdelar som
avsåges i 1927 års uppsiktslag. För övrigt syntes konsekvensen fordra att i nu
ifrågavarande hänseende samma rättsregler gällde för alla fastigheter, i fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

9

om vilka de sociala arrendebestämmelserna vöre tillämpliga. Att för vinnande
av det avsedda syftet företaga ändring av de bestämmelser i 1943 års
arrendelagstiftning, som av jordägaren betraktades som mest betungande,
syntes icke böra ifrågakomma, liksom ej heller eljest någon ändring i sagda
lagstiftning åtminstone för närvarande borde företagas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts lia utredningsmännen uppgjort förslag
till erforderlig ändring av 2 § andra stycket 1942 års vanhävdslag. Ett
motsvarande förslag till lagändring har också uppgjorts beträffande 13 §
första stycket samma lag.

Utredningsmännen lia förklarat, att det av dem framlagda förslaget till
lösning av föreliggande lagstiftningsproblem måste anses lia endast provisorisk
karaktär liksom 1942 års vanhävdslag i dess helhet. Härom ha utredningsmännen
anfört ytterligare följande.

Problemet kommer helt naturligt att göras till föremål för ytterligare övervägande
i samband med den fortsatta utredningen beträffande lagstiftning angående
uppsikt å jordbruk. Härvid torde särskild uppmärksamhet komma
att ägnas åt uppsilctslagstiftningens förhållande till rationaliseringsspörsmålet.
Det är möjligt att i samband härmed synpunkter kunna framkomma,
vilka föranleda framläggande av förslag till en uppsiktslag av annat innehåll
i nu ifrågavarande hänseende än den nu gällande. I allt fall torde
dock vad utredningsmännen föreslagit kunna godkännas såsom en provisorisk
lösning av den uppkomna frågan om lagstiftning till förhindrande av
sammanslagning av brukningsdelar för undgående av de sociala arrendebestämmelsernas
tillämpning.

I sitt förenämnda, vid utredningsmännens förslag fogade särskilda
yttrande har hypoteksdirektören Falk framhållit, att den år 1943 genomförda
sociala arrendelagstiftningen, i stället för att såsom avsett varit
skydda arrendatorerna, kommit att i vissa fall verka i motsatt riktning. Enligt
hypoteksdirektören Falks mening kunde därför ifrågasättas huruvida
icke denna lagstiftning borde omarbetas. Härom har hypoteksdirektören Falk
anfört i huvudsak följande.

I åtskilliga fall torde de nu förekommande uppsägningarna av arrendatorer
icke vara motiverade av en just nu oundgängligen nödvändig rationalisering
av själva jordbruksdriften såsom sådan. Detta framgår tydligt i de fall
då en uppsagd arrendator utbytes mot en anställd lantarbetare eller då byggnaderna
försäljas till arrendatorn och jorden utarrenderas till honom utan
byggnader. Bär är det väl så, att jordägaren befarar att bibehållandet av arrendet
i oförändrat skick på grund av den nya arrendelagstiftningen kan komma
att medföra en alltför hård belastning av hans ekonomi. Mest betungande
te sig sannolikt utsikterna för att jordägaren, i händelse av eldsvåda eller
total utdömning, kan bliva skyldig uppföra nya byggnader. Skillnaden mellan
högsta möjliga brandförsäkringsbelopp och de verkliga kostnaderna för återuppförande
av nya byggnader iean ofta vara katastrofalt stor. För övrigt anses
det väl som eif faktum, att kostnaderna för uppförande av nya byggnader på
de mindre lantbruken svårligen kunna betala sig, såvida icke nya och revolutionerande
byggnadsmetoder framkomma. Är jordägaren en enskild person,
som kanske redan till fullo utnyttjat belåningsmöjligheterna för sin gård, kan
lian genom nybyggnadsskyldigheten bliva försatt i en mycket svår situation.
Det finns aktuella exempel på, att inte ens staten själv anser det förenligt med

10

Kungl. Mnj.ts proposition nr 7.

god ekonomi att verkställa dylik nybyggnad på en mindre arrendegård utan
föredrager att mot någon ersättning förmå arrendatorn att avflytta. Man kan
därför icke med rätta förebrå den enskilde jordägaren, att även han försöker
skydda sig så gott han kan. Denna risk för nybyggnad måste, såvitt jag förstår,
i ekonomiskt avseende väga mycket tyngre än den underhållsskyldighet
av obegagnade byggnader, som eventuellt kan uppkomma enligt vanhävdsoch
uppsiktslagarna. Även om man bortser ifrån, att behovet av nämnda lagar

1 och för sig kan ifrågasättas under normala förhållanden, måste man säga, att
det vilar en overklighetens slöja över hela detta arrangemang med lagstadgad
underhållsskyldighet av tomma och obegagnade byggnader. Den uppsagde
arrendatorn har förvisso föga glädje av anordningen; snarare torde väl hans
irritation ökas, då han finner sig själv bortdriven men byggnaderna fortfarande
stå kvar och underhållas kanske i sådant skick, att arrendatorn mycket
väl skulle ha nöjt sig med dem, om han i trygghet fått fortsätta med sitt
arbete på den plats, där han trivts och som han ofta betraktar som sitt egentliga
hem.

En lagstiftning, som avsett att skydda arrendatorerna men som nu i vissa
fall visat sig verka i motsatt riktning, borde måhända omarbetas, även örn
kort tid förflutit från dess antagande. En sådan omarbetning är emellertid
icke lätt att åstadkomma. Möjligen kunde något vinnas genom ett tillägg till

2 kap. 53 § nyttjanderättslagen. Tillägget kunde möjligen tänkas erhålla i
huvudsak följande innehåll. Uppsägning enligt 53 § bör vara utan verkan,
örn ej jordägaren samtidigt skriftligen uppgiver skälen för uppsägningen. Om
härvid som skäl uppgivits, att fastigheten skall tagas under eget bruk, bör
domstol på talan av arrendatorn och där särskilda skäl därtill äro, kunna
förklara att arrendatorn oaktat uppsägningen får kvarstanna på fastigheten
under viss fastställd tid, högst under arrendatorns livstid. En sådan förklaring
skulle dock kunna lämnas endast under två bestämda förutsättningar. Den
ena förutsättningen skulle vara, att den som uppgivits skola övertaga arrendegården
redan under eget bruk innehar en så stor egendom, att därå uppenbarligen
kan bedrivas ett fullt rationellt jordbruk. Den andra förutsättningen
skulle vara, att arrendeegendomen med hänsyn till sin storlek och omständigheterna
i övrigt, uppenbarligen icke kan förränta, långt mindre amortera,
kostnaderna för nyuppförande av byggnader. Domstolen skulle därför tillika
förklara, att jordägaren under den fastställda arrendetiden skall vara fri från
om- och nybyggnadsskyldighet enligt 2 kap. 60 § nyttjanderättslagen. En dylik
ändring förefaller kunna vara i båda parternas intresse. Sannolikt skulle
de lojala jordägarna, som utan tvivel äro i majoritet, finna en utsträckning
av arrendatorns optionsrätt godtagbar, om de samtidigt bleve befriade från
risken för orimliga ekonomiska pålagor i form av ny- och ombyggnadsskyldighet.
Samtidigt skulle i dessa fall arrendatorn beredas större trygghet i sitt
brukande av arrendegården. Skulle gården brinna ner eller byggnaden dömas
ut, finge man i så fall tänka sig att arrendeavtalet, om endera parten det begärde,
skulle anses förfallet, varjämte rätten finge reglera de spörsmål, som i
samband härmed kunde uppkomma.

Yttrandena.

Utredningsmännens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i 43 av de avgivna yttrandena. I åtskilliga av dessa yttranden — huvudsakligen
yttranden som avgivits av vissa länsstyrelser, egnahemsnämnder,
jordbrukskommissioner och hushållningssällskaps förvaltningsutskott i de

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 7-

norrländska länen — har uttalats, att behov av lagstiftning av ifrågavarande
slag visserligen icke förelåge för respektive läns vidkommande men att erinran
mot förslaget icke gjordes, eftersom enligt vad den förebragta utredningen
gåve vid handen förhållandena i andra delar av riket syntes påkalla
skärpta lagbestämmelser. I några av de yttranden, vari förslaget tillstyrkts,
har därjämte understrukits, att den föreslagna lagstiftningen borde erhålla
allenast provisorisk karaktär i avbidan på uppdragandet av riktlinjer för den
framtida jordbrukspolitiken.

Förslaget har avstyrkts i 52 yttranden. Såsom skäl till avstyrkandet har huvudsakligen
åberopats antingen att något behov av en lagstiftning av föreslagen
art icke kunde anses föreligga eller att utredningsmännens förslag ej tillräckligt
tillgodosåge i och för sig önskvärda rationaliseringssträvanden. I några
av yttrandena har även — delvis i anslutning till de av hypoteksdirektören
Falk anförda synpunkterna — gjorts gällande, att ändring av de sociala
arrendebestämmelserna skulle bättre tillgodose det med förslaget avsedda
syftet.

I de återstående 9 yttrandena har hemställts, att lagstiftningsåtgärder i syfte
att förhindra sammanslagning av vissa brukningsdelar måtte anstå till dess
1942 års jordbrukskommitté framlagt förslag örn riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken och statsmakterna tagit ställning till detta förslag.

Av yttrandena må här i övrigt återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att antalet brukningsdelar
under de båda senaste årtiondena undergått en ej obetydlig minskning, oaktat
den odlade åkerarealen visat en fortgående stegring. Minskningen vore särskilt
påtaglig beträffande de mindre brukningsdelarna. Styrelsen har vidare
yttrat.

Vid 1927 års jordbruksräkning redovisades sammanlagt 237 435 brukningsdelar
med en åkerareal av 0.26—5.0 hektar, medan antalet fastigheter av
motsvarande storlek nedgått till 203 376 vid den arealinventering, som ägde
rum den 1 juni 1943. Samma tendens spåras ävenledes beträffande de större
brukningsenheterna. Medan hela antalet sådana med en areal överstigande
10 hektar åker 1927 utgjorde 95 184, stannade antalet år 1943 vid 93 370. Endast
storleksgruppen 5—10 hektar åker företer en ökning mellan nämnda
båda år, nämligen från 94 533 till 96 441. Även örn de verkställda undersökningarna
icke i allo äro helt jämförbara, torde dock de anförda siffrorna
vara ägnade att belysa den utveckling, som ägt rum i förevarande avseende.
En jämförelse med de vid 1937 års jordbruksräkning erhållna resultaten giver
vid handen, att minskningen av antalet brukningsdelar till övervägande
delen ägt rum efter sistnämnda år.

Det förhållandet att minskningen av antalet brukningsdelar fortgått under
hela 1930-talet synes antyda, att den i viss mån får anses såsom ett uttryck
för en fortgående anpassning av brukningsenheterna inom jordbruket med
hänsyn till de med tiden förändrade betingelserna för jordbruksdriftens organisation.
Denna allmänna tendens torde ha gjort sig gällande beträffande
såväl jordbruksfastigheter, vilka brukas av ägarna, som arrendegårdar, ehuru
statistiskt material, ägnat att belysa hithörande förhållanden, för närvarande
icke föreligger. Ifrågavarande utveckling synes emellertid under de senaste
åren lia särskilt accentuerats i fråga örn arrendegårdarna, .vilket förhållande

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

i viss mån torde få ses i samband med de år 1943 beslutade ändringarna i arrendelagstiftningen.

1942 års vanhävdslag äger giltighet allenast lill och med den 30 juni 1947,
varför en ändring av densamma nu endast kommer att gälla en förhållandevis
kort tidrymd. Då en viss erfarenhet härunder torde kunna vinnas rörande
möjligheterna att på denna väg nå det önskade syftet, vill lantbruksstyrelsen
förorda, att sagda lag ändras i enlighet med vad utredningsmännen
föreslagit. I likhet med utredningsmännen vill emellertid lantbruksstyrelsen
samtidigt betona vikten av att föreliggande lagstiftningsproblem ägnas ytterligare
uppmärksamhet i samband med den fortsatta utredningen beträffande
lagstiftning angående uppsikt å jordbruk och att därvid rationaliseringsspörsmålet
inom jordbruket och dess förhållanden tili sammanslagningen av
brukningsdelar särskilt beaktas.

Riksförbundet landsbygdens folk, som tillstyrkt utredningsmännens förslag
såsom en provisorisk åtgärd i avvaktan på resultatet av den pågående utredningen,
har anfört i huvudsak följande.

Den ökade benägenheten till sammanslagning av jordbruk har enligt förbundets
uppfattning varit särskilt framträdande bland de jordägarekategorier,
som nu kommit att beröras av den sociala arrendelagstiftningen men
e.j tidigare sorterat därunder. Förbundet har funnit, att av de fall av sammanslagning
av jordbruk eller införlivande av sådan fastighet med huvudgård,
som kommit till förbundets kännedom, det övervägande antalet icke syftat
till åstadkommande av sådana jordbruk, som kunna giva brukarna deras
huvudsakliga bärgning, utan syftemålet har uteslutande varit att undvika
den sociala arrendelagstiftningens konsekvenser. Då denna tendens av allt
att döma kommer att öka, finner förbundet det mycket önskvärt att staten
erhåller möjlighet till effektiv kontroll av dessa förhållanden.

huruvida denna kontroll kan ernås genom de föreslagna ändringarna i
1942 års lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk, vill förbundet''ifrågasätta.
Denna lagstiftning mot vanhävd har i praktiken visat sig föga effektiv
och man kan därför befara att det avsedda syftemålet ej kommer att
ernns med mindre än att man samtidigt skärper och preciserar nuvarande
vanhävdslagstiftning. Förbundets tveksamhet bottnar bland annat däri, att
örn en jordbrukskommission skall kunna förhindra en icke önskvärd sammanslagning
av jordbruk den måste idka en omfattande fiskalisk verksamhet,
enär det visat sig, att de jordägare, mot vilka denna lagstiftning är riktad,
göra stora ansträngningar att kringgå densamma.

_ Förbundet har i samband med förestående uttalande påyrkat sådan ändring
av 1 § 1942 års lag, att med brukningsdel komme att jämställas fristående
äga.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört bland annat följande.

Lr social synpunkt kan en minskning av antalet sådana arrendegårdar,
av vilka brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, enligt länsstyrelsens
förmenande icke anses önskvärd. Om man ansluter sig till denna ståndpunkt,
måste det framstå såsom angeläget att finna medel ägnade att stävja
den påtalade tendensen till sammanslagning av brukningsdelar. I likhet med
utredningsmännen finner länsstyrelsen, att en fortbestående underhållsskyldighet
av byggnader å sådan utarrenderad brukningsdel, beträffande vilken
ägaren har för avsikt att uppsäga arrendeavtalet för att kunna indraga arrendegården
under huvudgården eller sammanslå den med annan brukningsdel,
bör verka återhållande på jordägaren att vidtaga en dylik uppsägnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

13

åtgärd. Fråga är dock, huruvida icke en bestämmelse av denna innebörd
komme att utgöra ett alltför kraftigt ingrepp i den enskildes dispositionsrätt
över sin egendom. Utan tvivel kunna sådana fall förefinnas, där jordägaren
på grund av honom åliggande skyldigheter enligt den sociala arrendelagstiftningen
tvingas att uppsäga ett arrendeavtal och där en kvarstående
underhållsskyldighet av byggnader å den förut utarrenderade brukningsdelen
skulle te sig meningslös och för jordägaren oskäligt betungande. Med
hänsyn emellertid till förefintliga möjligheter för jordägaren att i dylika fall
erhålla dispens från underhållsskyldigheten, anser länsstyrelsen likväl den
föreslagna ändringen av 2 § 1942 års vanhävdslag kunna godtagas som ett
provisorium i avvaktan på resultatet av pågående utredning om ändrad uppsiktslagstiftning.

Därest nu nämnda ändring kommer till stånd, synes konsekvensen fordra,
att även de bestämmelser om ianspråktagande av jord för bostads- eller industriändamål,
vilka nu gälla för sådana brukningsdelar, som avses i 1927
års upp siktslag, göras tillämpliga även å brukningsdelar, som genom de år
1943 genomförda ändringarna av nyttjanderättslagen indragits under den sociala
arrendelagstiftningen, varför länsstyrelsen jämväl tillstyrker utredningsmännens
förslag om ändring av 13 § 1942 års vanhävdslag.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att vid bedömandet av utredningsmännens
förslag en avvägning måste ske mellan å ena sidan jordbruksekonomiska
synpunkter samt å andra sidan sociala skäl och angelägenheten
av att lagbestämmelser ej bliva ineffektiva på grund av luckor i lagstiftningen.
Härom och beträffande förslagets utformning har länsstyrelsen yttrat i
huvudsak följande.

Betänkligheterna mot en utsträckning av ifrågavarande strängare vanhävdsbestämmelser
till att gälla sådana arrenden under bolag, föreningar och
s. k. skogsspekulanter, där arealen uppgår till mellan 25 och 50 hektar samt
mellan 1 och 4 hektar, torde vara mindre, ,i det där knappast gäller annat än
att taga konsekvensen av att arealgränserna för hithörande ägaregrupps sociala
arrenden jämkats uppåt och nedåt. Inom Skaraborgs län förekomma
också gårdar, tillhöriga denna ägarekategori, sparsamt, varför länsstyrelsen
ej anser utsträckningen i denna del få större praktisk betydelse för detta län.

Annorlunda ställer sig saken beträffande den stora grupp enskilda jordägare,
på vilka särbestämmelserna i fråga örn arrenden tidigare icke varit
tillämpliga. Redan före tillkomsten av 1943 års arrendelagstiftning torde en
tendens lia ägt rum därhän, att jordägaren tagit under eget bruk vissa torp
och lägenheter, som varit utarrenderade såsom självständiga jordbruk. Berörda
indragning av torp och lägenheter torde i första hand ha gått ut över
gårdar med dåliga byggnader eller avskilt läge eller till vilka det eljest erbjudit
svårigheter att erhålla brukare eller vilka rent av äro för huvudgården
helt obehövliga och vilkas iordningställande skulle draga kostnader, som
brukningsdelen såsom sådan ej kan bära. I den mån denna tendens, som
varit ganska märkbar i Skaraborgs län, där det finnes eli stort antal torplägenheter,
innebär en naturlig, av ekonomiska lagar föranledd utveckling och
där torpsystemets successiva avveckling åtföljes av ett tillskapande av goda,
centralt belägna lantarbetarbostäder, kan det knappast vara i det allmännas
intresse att genom konstlade hinder motarbeta densamma. Länsstyrelsen är
därför beträffande denna ägaregrupp synnerligen betänksam mot det föreliggande
förslaget. Länsstyrelsen vill emellertid, med hänsyn även till att här
endast är fråga örn en provisorisk bestämmelse, ej motsätta sig förslaget,
därvid dock förutsättes — för tillgodoseendet av berättigade jordbrukseko -

14

Kungl. Maj:ls proposition nr 7.

nomiska synpunkter och i syfte att en önskvärd rationalisering av jordbruksdriften
och av rikets brukningsenheter ej motverkas — att möjligheter att
lämna dispens från den skärpta vanhävdsbestämmelsen bliva så ordnade, att
nedläggande av olämpliga torp samt av för små och dåliga eller obehövliga
lägenheter ej förhindras. Den dispensmöjlighet, som finnes enligt 13 § andra
stycket vanhävdslagen, torde i detta syfte böra uppmjukas, exempelvis sålunda,
att undantag från bestämmelserna i 2 § vanhävdslagen bör kunna få
lämnas, därest sammanläggningen av brukningsdelarna å ena sidan blir till
väsentligt gagn ur jordbruksekonomisk synpunkt och å andra sidan ej kan
anses sätta vederbörande arrendator i svårigheter eller eljest vålla social skada.
Länsstyrelsen förordar, att i sagda 13 § införes en vägledande föreskrift
av denna innebörd, samtidigt som uttrycket »synnerliga skäl» utbytes mot
»särskilda skäl».

Beträffande förslagets utformning vill länsstyrelsen framhålla att, medan
enligt 1 § vanhävdslagen denna endast har tillämpning å jordområde med
över ett hektar odlad jord, har 2 § enligt förslaget erhållit sådan formulering,
att den strängare vanhävdsbestämmelsen enligt ordalydelsen omfattar även
brukningsdel, vars ägovidd understiger denna areal. Då detta näppeligen
åsyftats, får länsstyrelsen ifrågasätta, örn icke i förtydligande syfte en justering
av sistnämnda paragrafs lydelse bör vidtagas.

Av dem som tillstyrkt utredningsmännens förslag ha jämväl egnahemsnämnderna
i Värmlands och Jämtlands län, jordbrukskommissionerna i Skaraborgs
och Värmlands län samt Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
framhållit, att de ifrågasatta bestämmelserna borde så utformas,
att sammanslagning av brukningsdelar icke förhindrades, om densamma
vore motiverad ur rationaliseringssynpunkt. Jordbrukskommissionen
i Skaraborgs län och nämnda förvaltningsutskott ha därvid ifrågasatt en
uppmjukning av dispensbestämmelserna i 13 § andra stycket vanhävdslagen.

7942 års jordbrukskommitté har framhållit, att man vid bedömningen av,
om en sammanslagning av brukningsdelar borde anses önskvärd eller ej,
icke kunde utgå från att den för närvarande existerande indelningen i brukningsdelar
i allmänhet representerade ett tillstånd, som borde bevaras. Tvärtom
utgjorde en förvandling av de s. k. ofullständiga jordbruken till mera
bärkraftiga brukningsdelar en av de allra viktigaste uppgifterna för den
framtida statliga jordpolitiken. Kommittén har vidare anfört.

Jordbrukskommittén har under sina överläggningar rörande riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken förutsatt, att statsmakterna skola vidtaga
åtgärder för att främja en förvandling av de brukningsdelar, vilka på
lång sikt ej kunna uppnå full lönsamhet och vilkas brukare ej heller genom
tillskott från andra förvärvskällor än jordbruket kunna uppnå en skälig
bärgning. Denna förvandling kan ofta gå ut på att skapa en bärkraftig och
lönande jordbruksfastighet genom sammanläggning av icke lönsamma brukningsdelar
eller genom att till en icke lönsam brukningsdel lägga tillskottsjord,
som utan olägenhet kan avskiljas från en angränsande fastighet. I
många fall, där av geografiska skäl möjlighet saknas att sammanlägga en
icke bärkraftig brukningsdel med en annan sådan, får man vidare tänka sig,
att brukningsdelen sammanlägges med en redan befintlig bärkraftig brukningsdel.
I en del fall torde man slutligen få räkna med att avsides belägna

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

15

eller eljest för jordbruksdrift olämpliga ägor på lång sikt måste upphöra att
användas för jordbruksändamål.

Vid en rationalisering av det svenska jordbruket enligt de riktlinjer, som
nu antytts, torde man icke kunna tänka sig att behandla de brukningsdelar,
å vilka den sociala arrendelagstiftningen är tillämplig, på annat sätt än övriga
brukningsdelar. Lika litet som statsmakterna i allmänhet synas böra
hindra att brukningsdelar, vilka i sitt nuvarande skick ej kunna uppnå full
lönsamhet, skola få undergå den förvandling som erfordras för uppnående
av detta mål, lika litet synas statsmakterna böra resa hinder för en dylik
förvandling av brukningsdelar, som omfaltas av den sociala arrendelagstiftningen.
En motsatt ståndpunkt skulle ju leda till att man för en viss grupp
av de svenska jordbruken förhindrade en av förhållandena påkallad utveckling.

Mot bakgrunden av vad nu anförts örn behovet av en rationalisering av
det svenska jordbruket framstår det även som angeläget, att statsmakterna
ej framtvinga sådana investeringar av byggnadskapital i jordbruksfastigheter,
som äro ägnade att försvåra förvandlingen av de ofullständiga jordbruken till
bärkraftiga enheter eller som efter en sådan förvandling skulle komma att
bli värdelösa.

Då det gällde att bedöma, i vad mån man genom bestämmelser i vanhävdslagen
örn skyldighet att underhålla byggnader m. m. borde söka hindra att
brukningsdel, varå den sociala arrendelagstiftningen vore tillämplig, sammanlades
med annan brukningsdel, förelåge enligt jordbrukskommitténs uppfattning
en väsentlig skillnad mellan två olika grupper av fastigheter. Den ena
gruppen utgjordes av de brukningsdelar, som med hänsyn till möjligheterna
att driva ett rationellt jordbruk å brukningsdelen kunde anses lia förutsättningar
att bestå på lång sikt och bereda brukarna en skälig bärgning. Till
den andra gruppen åter hörde de brukningsdelar, där dessa förutsättningar
ej kunde anses föreligga. Beträffande den förra gruppen har kommittén
funnit det ej föreligga någon större risk för att en föreskrift om skyldighet
att underhålla byggnader skulle försvåra en ur jordbruksekonomisk synpunkt
nödvändig rationalisering eller för att en investering av kapital i
byggnaderna på lång sikt skulle bliva värdelös. Sådana risker uppkomme
däremot, om man stadgade dylik underhållsskyldighet beträffande brukningsdelarna
i den senare gruppen. Härom bär kommittén vidare anfört
följande.

Utredningsmännen ha visserligen i sin promemoria påpekat, att vanhävdslagstiftningen
ansetts ej böra få förhindra en sammanslagning av brukningsdelar,
varigenom bildas med hänsyn till storlek, arrondering, ägosammansättning
och andra liknande förhållanden lämpliga brukningsenheter, och
att sålunda vanhävdslagstiftningen ansetts icke böra vara av sådan innebörd,
alt den hindrar en fortgående rationalisering av jordbruket. Enligt jordbrukskommitténs
mening har emellertid denna synnerligen viktiga synpunkt
ej tillräckligt beaktats vid utformningen av utredningsmännens förslag till
ändring av 1942 års vanhävdslag. Detta förslag medgiver visserligen att, om
byggnad å sådan brukningsdel, varå den sociala arrendelagstiftningen är
tillämplig, efter sammanslagning med annan brukningsdel blivit obehövlig,
byggnaden må bortföras eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna
till beskaffenhet eller omfattning äro sådana, att först genom deras
sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin hu -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

vudsakliga bärgning. Är den senare brukningsdelen så stor, att en brukare
kan erhålla sin huvudsakliga försörjning av densamma, skulle skyldigheten
att underhålla byggnaderna å den förra brukningsdelen däremot enligt huvudregeln
i förslaget alltjämt kvarstå, hur olämplig den förra brukningsdelen
än må vara att på lång sikt bestå som en självständig brukningsdel. Enligt
huvudregeln i utredningsmännens förslag skulle det sålunda exempelvis, om
man vill till en av jordägaren brukad huvudgård, som i och för sig är så
stor, att den utgör en bärkraftig brukningsenhet, lägga en tidigare utarrenderad
utgård, som är så beskaffad, att en brukare av utgården ej kan få
sin bärgning av denna och där brukaren ej heller kan påräkna arbete utanför
jordbruket i sådan utsträckning, att han sammanlagt kan komma upp
till en enligt nuvarande uppfattning skälig inkomstnivå, trots att sålunda utgården
saknar förutsättningar för att bestå som självständig brukningsdel
icke vara tillåtet att efter sammanslagningen bortföra byggnaderna å utgården
eller lämna dessa utan underhåll, utan fastighetsägaren skulle alltjämt
vara skyldig att hålla i stånd byggnaderna å den oekonomiska brukningsdel,
som utgården tidigare utgjort. Det nu sagda gäller även örn exemplet
förändras därhän, att en utgård — som är så liten att arrendesumman
icke kan tänkas förränta kostnaden för nödiga byggnadsarbeten — skulle
sammanslås ej med huvudgården utan med annan utgård, vilken emellertid
redan utgör en bärkraftig brukningsenhet.

Mot en bestämmelse av dylik innebörd måste enligt jordbrukskommitténs
mening göras allvarliga erinringar. Densamma synes nämligen vara ägnad
att direkt motverka en lämplig utveckling inom jordbruket. För en sådan
bestämmelse torde ej heller kunna åberopas några sociala skäl. Då en motsvarande
bestämmelse infördes i 1927 års vanhävdslag, anfördes visserligen
som motivering härför av chefen för jordbruksdepartementet, att det under
dåvarande och säkerligen för lång tid framåt rådande förhållanden, då i
städer och stadsliknande samhällen funnes ett ej obetydligt befolkningsöverskott,
som ej där kunde vinna utkomst, vore av största betydelse, att
man för den växande befolkningen tillvaratoge de försörjningsmöjligheter,
som kunde ei''bjuda sig på landsbygden, samt att man under sådana förhållanden
måste tillse, att redan befintliga odlingsmarker vidmakthölles och att
icke genom nedläggande av existerande brukningsdelar den jordbrukande
befolkningen förminskades. De skäl, som sålunda vid införandet av 1927 års
vanhävdslag åberopades till stöd för att man skulle söka bevara även mindre
bärkraftiga brukningsdelar, kunna emellertid ej nu göras gällande och ha
ej heller anförts av utredningsmännen. Såvitt nu kan bedömas torde man
i stället ha att räkna med att den efterfrågan från andra näringsgrenar på
arbetskraft, som sedan lång tid tillbaka och särskilt under 1930-talet lett
till en omfattande utflyttning från jordbruket, även i fortsättningen kommer
att göra sig kraftigt märkbar. Under sådana omständigheter synes man ej
ha anledning att nu, i syfte att bevara arbetstillfällen vid jordbruket, söka
förhindra ur rationaliseringssynpunkt önskvärda sammanslagningar. Detta
gäller även örn hindret skulle resas endast i form av en provisorisk lagstiftning
med mycket begränsad giltighetstid. Snarare framstår det som angeläget,
att den arbetskraft, som ännu finnes kvar vid jordbruket, där skall
kunna utnyttjas så effektivt som möjligt. I vissa av de av utredningsmännen
införskaffade yttrandena från hushållningssällskap och jordbrukskommissioner
har ju för övrigt omvittnats, att skedda sammanslagningar av torp
och utgårdar ofta föranletts av svårigheter att finna arrendatorer till brukningsdelarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

17

Jordbrukskommittén har även framhållit, alt det under nuvarande förhållanden
snarast måste anses ur social synpunkt olyckligt, örn man sökte konservera
sådana oekonomiska brukningsenheter, som en stor del av de av förslaget
berörda brukningsdelarna utgjorde, eftersom de jordbrukare, som skulle
komma att kvarstanna å dylika oekonomiska brukningsenheter, sannolikt
på grund av dessas beskaffenhet i mycket stor utsträckning skulle komma
i väsentligt sämre försörjningsläge än andra jordbrukare och befolkningen
utanför jordbruket. Vad åter gällde sammanslagning av sådana brukningsdelar,
som var för sig utgjorde bärkraftiga jordbruk har kommittén
funnit rationaliseringssträvandena inom jordbruket ej böra anses utgöra något
avgörande hinder för att det allmänna, om så ur andra synpunkter ansåges
önskvärt, genom bestämmelser i vanhävdslagen eller på annat sätt motverkade
dylika sammanslagningar. Kommittén har emellertid i detta sammanhang
understrukit, att man vid bedömningen av, örn en viss brukningsdel
kunde anses bärkraftig eller ej, icke borde fästa sig enbart vid förhållandena
för dagen utan även borde, i den mån så vore möjligt, beakta, hur saken kunde
komma att ställa sig på längre sikt. Enligt kommitténs mening borde redan
de allmänna bestämmelserna i 1942 års lag, riktigt tillämpade, i regel
motverka en dylik sammanslagning. Vore båda brukningsdelarna av den
storlek och beskaffenhet i övrigt, att de kunde anses fullt bärkraftiga, syntes
nämligen sammanläggningen i regel ej kunna anses medföra väsentliga fördelar
för jordbruksdriften.

Under hänvisning till det anförda har jordbrukskommittén som sin uppfattning
uttalat, att en sådan ändring i den nu gällande provisoriska vanhävdslagstiftningen,
som innebure att man sökte konservera utarrenderade
brukningsdelar vilka ej på lång sikt kunde beräknas giva sin brukare en
skälig bärgning, måste anses synnerligen betänklig ur den synpunkten, att
den skulle komma att direkt motverka rationaliseringssträvandena inom jordbruket,
och att den ej heller kunde anses motiverad av sociala skäl, men
att däremot ur de synpunkter, som jordbrukskommittén hade att företräda,
ingen erinran vore att göra mot att man genom ändring i vanhävdslagstiftningen
sökte hindra en nedgång i de bärkraftiga arrendejordbrukens antal.
Ehuru jordbrukskommittén ej av den utredning, som redovisats i utredningsmännens
promemoria, blivit fullt övertygad om att behevet av åtgärder
i sistnämnda hänseende vore så trängande, att man för den skull borde
vidtaga någon ändring redan i 1942 års provisoriska vanhävdslag, ville kommittén
emellertid ej motsätta sig, att man övervägde en provisorisk ändring
av den innebörd, som sist angivits.

Därest utredningsmännen .med sitt uttalande, alt vanliävdslagstiftningen
ansetts icke böra vara av sådan innebörd att den hindrade en fortgående rationalisering
av jordbruket, avsett alt dispens från huvudregeln skulle kunna
erhållas i alla de fall, där den brukningsdel, å vilken byggnaden vore uppförd,
på lång sikt måste anses sakna förutsättningar för att bestå såsom självständig
brukningsdel, bortfölle enligt kommitténs mening de anförda sakliga
betänkligheterna mot den av utredningsmännen föreslagna ändringen. 1 så

Bihang till riksdagens protokoll 19t6. 1 saini. Nr 7. -

18

Kungl. Majlis proposition nr 7.

fall uppkomma emellertid det ur formell synpunkt otillfredsställande förhållandet,
att huvudregeln faktiskt ej skulle tillämpas beträffande det måhända
övervägande antalet av de fall, å vilka den enligt sin ordalydelse direkt toge
sikte, men att i stället en synnerligen restriktivt avfattad dispensbestämmelse
skulle få ett vidsträckt tillämplighetsområde. Kommittén har därför ifrågasatt,
om man ej borde låta ändringen i lagtexten begränsas till att avse att
motverka att brukningsdel, som i och för sig måste anses bärkraftig, sammanlades
med annan sådan brukningsdel. Detta bär kommittén föreslagit
skola ske på så sätt, att i 2 § 1942 års vanhävdslag infördes ett stadgande av
innebörd, att sammanslagning av brukningsdelar ej skulle anses medföra väsentliga
fördelar för jordbruksdriften, om brukningsdelarna var för sig vore
sådana, att brukaren därav kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning. Ett dylikt
stadgande borde enligt kommitténs mening för flertalet fall anses endast
utgöra en erinran om det resultat, till vilket man borde komma vid en riktig
tolkning av begreppet »väsentliga fördelar för jordbruksdriften». Något
hinder syntes med anledning därav icke behöva föreligga för att stadgandet
finge gälla även brukningsdelar, å vilka den sociala arrendelagstiftningen ej
ägde tillämpning.

Jordbrukskommittén har vidare uttalat, att därest den av jordbrukskommittén
nu anvisade lösningen ej ansåges lämplig, jordbrukskommittén emellertid
ej ville motsätta sig, att 1942 års vanhävdslag ändrades i enlighet med
utredningsmännens förslag, detta dock endast under förutsättning att man ej
avsåge att söka motverka sammanläggning av brukningsdelar i sådana fall,
där sammanläggningen enligt vad jordbrukskommittén anfört finge anses
motiverad med hänsyn till önskvärdheten att få till stånd en rationalisering
av det svenska jordbruket. Sistnämnda förhållande borde i så fall givas klart
uttryck genom påpekande i motiven eller genom ändring av formuleringen av
dispensbestämmelsen i 13 § andra stycket.

Sveriges lantbruksförbund och egnahemsnämnden i Hallands län ha i sina
yttranden anfört i huvudsak liknande synpunkter som 1942 års jordbrukskommitté.

Egnahemsnämnden i Östergötlands län har, enär en bestämmelse av ifrågasatt
art syntes komma att ej sällan förhindra skapandet av rationella brukningsdelar,
föreslagit, att såsom villkor för sammanslagning av brukningsdelar
skulle gälla, dels att sammanslagningen kunde anses medföra fördelar för
jordbruksdriften och dels att de i sammanslagningen ingående brukningsdelarna
var för sig ej vore sådana, att brukaren därav erhölle sin fulla bärgning.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att reaktionen mot sammanslagning av tidigare såsom självständiga jordbruk
utarrenderade brukningsdelar främst haft avseende å sammanslagning av
bärkraftiga jordbruk. Utredningsmännens förslag innebure emellertid, att
sammanslagning även av ofullständiga jordbruk med bärkraftiga sådana förhindrades
med mycket begränsade dispensmöjligheter. Utskottet funne det
riktigast, att lagstiftningen toge sikte på att förhindra att bärkraftiga jordbruk
sammansloges med varandra men läte sammanslagning av icke bär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

19

kraftiga jordbruk med bärkraftiga sådana bliva beroende av prövning i varje
särskilt fall, exempelvis av vederbörande jordbrukskommission.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har förordat, att därest i sammanslagning
inginge brukningsdel, varå den sociala arrendelagstiftningen vore tillämplig,
en noggrann undersökning och prövning av de skäl, som åberopades för sammanslagningen,
borde ske från statlig myndighets sida. Härom har länsstyrelsen
anfört i huvudsak följande.

Det framstår fortfarande såsom ett samhällsintresse av största vikt att jordbruk,
som bereda utkomst för en brukare och hans familj, icke onödigtvis
nedläggas. Hänsyn bör emellertid vid prövning av frågan om sammanslagning
av brukningsdelar i tillbörlig omfattning tagas även till objektivt berättigade
krav på jordbrukets rationalisering. Detta krav, som under de senare
åren framförts med ökad skärpa, måste därför i varje särskilt fall vägas mot
anförda skäl emot en sammanslagning. Såsom lagstiftningen på området utformats
synas möjligheterna att åstadkomma en sådan avvägning icke tillräckligt
ha beaktats. Lagbestämmelserna härutinnan lia fått en så generell
avfattning, att behörig hänsyn icke kan tagas till den mångfald av olika omständigheter,
som i det särskilda fallet böra inverka på frågans bedömande,
såsom brukningsdelens storlek, beskaffenhet, läge och ekonomiska förhållanden.
Vad som bör eftersträvas är fördenskull enligt länsstyrelsens mening
att söka åstadkomma tillräcklig smidighet genom större hänsynstagande till
varje särskild sådan omständighet. För att åstadkomma erforderlig objektiv
prövning in casu av dessa omständigheter bör, då i sammanslagningen
ingår brukningsdel, varå den sociala arrendelagstiftningen är tillämplig, en
noggrann undersökning och prövning äga rum av de skäl, som åberopas för
sammanslagningen. En dylik undersökning och prövning bör självfallet anförtros
åt någon statlig myndighet. Länsstyrelse torde härvid ligga närmast
till hands att efter jordbrukskommissionens hörande utöva denna prövningsrätt.

Liknande synpunkter ha upptagits i de yttranden, som avgivits av Kronobergs
läns och Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Även överlantmätaren i Örebro län, i vilkens yttrande länsstyrelsen i samma
län i allt väsentligt instämt, har föreslagit, att all sammanslagning av
brukningsdelar, som avsåges i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, skulle göras
beroende av länsstyrelses medgivande. Såsom skäl härför har åberopats
bland annat, att det för den enskilde jordägaren i allmänhet måste vara svårt
att träffa det rätta avgörandet. Överlantmätaren har vidare anfört.

Utredningsmännen synas ha varit av den uppfattningen, att rationaliseringskraven
i fråga örn jordbruk, som skulle komma att falla under de föreslagna
bestämmelserna, kunna komma i strid med de sociala intressen, som
ligga till grund för arrendelagstiftningen, och i så fall böra stå tillbaka för
dessa. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida en dylik intressemotsättning
i allmänhet kan antagas föreligga i de fall, varom här är fråga. Om
nämligen rationaliseringen av utarrenderade jordbruk hindras, torde kunna
befaras, att arrendejordbruken komma på efterkälken i den fortgående rationaliseringen,
och detta synes näppeligen på längre sikt kunna ligga i arrendatorernas
intresse. Särskilt i betraktande av de strävanden all göra det möjligt
för arrendatorerna att förvärva sina brukningsdelar, vilka kommit lill uttryck
i bestämmelserna örn förköpsrätt, torde hindrande av arrendejordbrukens
rationalisering siven ur sociala synpunkter vara olämpligt.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

Med hänsyn till det anförda synes kunna ifrågasättas, huruvida icke de
berörda sociala intressena skulle Idiva nöjaktigt tillgodosedda genom bestämmelser,
som förhindra att rationaliseringssyfte utnyttjas såsom förevändning
för en sammanslagning, vars egentliga ändamål kan antagas vara att
undandraga brukningsdelen från tillämpningen av de sociala arrendebestämmelserna,
men medgiver sammanslagning, där den verkligen leder till rationalisering
av väsentlig betydelse. Sådan betydelse kan sammanslagningen
uppenbarligen icke sällan ha även i andra fall än de, då först därigenom uppkommer
ett bärkraftigt (fullständigt) jordbruk, exempelvis när byggnaderna
lia ett med hänsyn till brukningen av ägorna olämpligt läge, tomtplatsen är
olämplig med hänsyn till vattenförsörjningen eller av andra skäl.

Möjligen ha utredningsmännen avsett, att sammanslagning i sist anförda
fall skulle kunna ske med tillämpning av dispensbestämmelserna i 13 § andra
stycket vanhävdslagen. Detta framgår dock icke av promemorian. I så fall
skulle skärpningen av vanhävdsbestämmelserna i fråga om brukningsdelar,
som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, endast bestå i tvånget att inhämta
länsstyrelsens medgivande. Är så förhållandet, torde emellertid kunna ifrågasättas,
huruvida icke steget borde tagas fullt ut och all sammanslagning av
brukningsdelar, som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, göras beroende
av länsstyrelsens medgivande. Avgörandet i de fall, som nu äro oberoende av
dylikt medgivande, torde nämligen ofta icke vara enklare eller lättare än i
fråga örn övriga fall av sammanslagning i rationaliseringssyfte. Frågan är
icke beroende enbart av brukningsdelens areal utan även av dess ägosammansättning,
jordens beskaffenhet, tillgången på bete, avsättnings- och andra
ortsförhållanden. Beträffande den brukningsenhet, som ifrågasättes att bildas
genom sammanslagning av arrendelotter, måste jämväl arronderingsförhållandena
beaktas, och i detta avseende ha ofta stora brister i jordägarnas omdöme
kommit till synes. För den enskilde jordägaren måste det sålunda i allmänhet
vara svårt att träffa det rätta avgörandet, särskilt som han härvid
kan påverkas av andra intressen. Med hänsyn härtill torde det icke vara omotiverat,
att ett dispensförfarande införes även för detta fall i huvudsaklig överensstämmelse
med den i promemorian omförmälda praxis. En sådan anordning
skulle även medföra fördelar i form av effektivare kontroll.

I fråga örn dispensförfarandet torde slutligen kunna ifrågasättas, huruvida
icke fastighetsbildningsmyndigheterna lämpligen böra inkopplas häri. De
normer, vilka böra följas vid kontrollen över den ifrågavarande sammanslagningen
av brukningsenheter, torde i huvudsak vara desamma, som tillämpas
vid fastighetsbildningen, och det torde få anses vara ett allmänt intresse, att
rättstillämpningen på dessa båda områden icke kommer att följa skilda linjer.

Länsstyrelserna i Uppsala lein och Hallands län ha förordat, att genom
ändring i nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser möjlighet skulle
beredas vederbörande arrendator att kunna motsätta sig sådan sammanslagning
av arrendegård med huvudgård, som enligt myndighets prövning
företages utan bärande skäl i syfte att undgå den sociala arrendelagstiftningens
förpliktelser. Länsstyrelsen i Uppsala län har härom anfört.

En lagstiftning, som framtvingar fortsatt underhåll av obehövliga byggnader
(dier till och med nybyggnad av sådana, kan icke vara till gagn för jordbruksnäringen
utan måste tvärtom vara ägnad att försvåra dess rationalisering.
För jordägaren måste en efter arrendets upphörande kvarstående byggnadsskyldighet
te sig icke blott betungande utan även meningslös. Lika meningslös
torde skyldigheten komma att te sig för arrendatorn, som ju icke
får några ökade rättsliga garantier för sitt kvarstannande vid arrendet. Om

Kungl. Maj:ts proposition nr 7-

21

det är riktigt, att den nya arrendelagstiftningen föranlett uppsägning av arrendatorer
i ökad utsträckning, något som länsstyrelsen för detta läns vidkommande
icke kan vitsorda, är det emellertid givet, att en fortsatt utveckling
i denna riktning måste av sociala skäl förhindras genom lagstiftningsåtgärder.
Därvid torde emellertid ligga närmast till hands att i arrendelagstiftningen
införa bestämmelser, eventuellt av provisorisk karaktär, som möjliggöra
ogiltigförklaring av illojala uppsägningar och förhindrande av ur social
synpunkt icke önskvärda sammanslagningar. Det torde därför böra utredas,
huruvida det avsedda målet kan nås genom en utvidgad optionsrätt
för arrendatorer, eventuellt kompletterad med direkt förbud mot sammanslagning
med annat jordbruk av utarrenderad brukningsdel, där det av
sociala skäl finnes önskvärt att fastigheten fortfarande är utarrenderad för
sig samt utarrenderingen icke är ur ekonomisk synpunkt uppenbart olämplig.
En sådan lagstiftning skulle visserligen bliva förenad med åtskilliga vanskligheter
men har åtminstone den fördelen, att den tager direkt sikte på det
avsedda målet och möjliggör en prövning av omständigheterna från fall till
fall. Det av utredningsmännen framlagda förslaget innebär däremot ett försök
att nå samma mål på omvägen via vanhävdslagstiftningen med en ur ekonomisk
synpunkt obehövlig byggnadsskyldighet såsom påtryckningsmedel.

Fastighetsbildningssakkunniga ha förklarat sig icke kunna tillstyrka utredningsmännens
förslag av tre olika skäl, nämligen dels enär den åberopade
grunden till förslaget icke syntes bärande, dels enär den avvägning mellan
olika intressen ännu icke skett, som torde få anses erforderlig jämväl för ett
blott provisoriskt ingrepp av förevarande art, dels ock enär förslaget måste
betraktas såsom ett föregripande i vissa hänseenden av vanhävdslagstiftningens
revision och därmed även av den blivande rationaliseringspolitiken. Till
stöd för det först angivna skälet ha fastighetsbildningssakkunniga anfört
bland annat följande.

Vidkommande själva grunden till förslaget eller att syftet med den sociala
arrendelagstiftningen skulle motverkas av att jordägare toge förut utarrenderad
jord under sitt eget bruk, så kan väl tyckas ligga något bestickande i
detta påstående, örn man ser saken från deras sida, som nu arrendera jord.
För en del av dem kan arrendelagstiftningen otvivelaktigt medföra att de i
stället för att få sina arrendevillkor förbättrade nödgas lämna gården. Men
redan det förhållandet, att förslaget går i motsatt riktning mot arrendeutredningens
av Kungl. Majit vid de nya arrendereglernas tillkomst godkända
förslag till ändring i uppsiktslagen, måste vara ägnat att ifrågasätta riktigheten
av utredningsmännens mening i förevarande hänseende. I propositionen
nr 346 till 1943 års riksdag avsågs att 1942 års vanhävdslags regler
skulle gälla till den 1 juli 1947 och att därefter dess mot rationaliseringsintresset
välvilligare allmänna regler skulle införas även i uppsiktslagen, medan
däremot utredningsmännens förslag åsyftar att omedelbart utvidga tilllämplighetsområdet
för den mot nämnda intresse mindre gynnsamma regeln
i uppsiktslagens hittillsvarande lydelse.

Flera uttalanden i remisshandlingen synas vila på den uppfattningen, att
då man 1943 underlät att lägga nya hinder mot att jordägare toge förut utarrenderad
jord under sitt eget bruk, man förbisåg eller underskattade en
möjlighet för dem att undandraga sig sina skyldigheter enligt de nya arrendereglerna,
en uppfattning, som även kommit till uttryck i motionerna I: 75
och II: 105 vid 1945 års riksdag.

Denna mening kunna de sakkunniga icke biträda. Vid arrendelagstiftning -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

en förbisågs icke att de skyldigheter man då pålade jordägaren kunde föranleda
honom att begagna sin rätt att genom uppsägning bringa arrendeförhållandet
ått upphöra respektive underlåta att förnya arrendet. Hans möjligheter
härutinnan inskränktes genom den arrendatorn tillerkända optionsrätten,
men denna ansågs dock böra vara betingad av vissa villkor. I dessa
regler har man otvivelaktigt att se principuttalanden angående omfattningen
av arrendatorns rätt, alltså icke blott ett ståndpunkts tagande till frågan hur
långt denna rätt behövde tryggas genom arrendelagstiftningen, eventuellt med
hänsyn till en påbyggnad därå inom vanhävdslagstiftningen. Örn nu jordägare
inom den marginal, som lagstiftaren avsiktligt lämnade dem att med
laga verkan uppsäga arrendator, begagna sin rätt härutinnan, kan detta icke
betecknas såsom försök att undandraga sig sina förpliktelser eller eljest såsom
något illojalt. En konsekvens av den ståndpunkt man intog i de nya
arrendereglerna är alltså i själva verket att hinder icke bör läggas mot att
jordägare övertager brukningen, när arrendatorns avlalsenliga rätt genom
uppsägning eller annorledes upphör. Och att denna arrendelagstiftningens
ståndpunkt skulle strida mot dess yttersta syftemål och av della skäl behöva
revideras, synes icke heller kunna med fog påstås. Syftet var att skydda arrendatorerna
genom vissa tvingande regler att iakttaga, örn jorden i fortsättningen
utarrenderades, men icke att i vidare mån än vad som följer av optionsrätten
tvinga jordägare att begagna arrendeinstitutet. Bortsett från det
speciella fall, där arrendelagen gör avsteg från principen alt civillag ej må
äga retroaktiv kraft, är optionsrätten avsedd att inträda endast som följd
av avtal, vid vars ingående kontrahenterna äga kännedom om denna påföljd.

Icke heller att jordägaren genom att sammanslå brukningsdelar, sorn vid
arrende äro underkastade de särskilda sociala bestämmelserna, uppnår att
dessa träda ur tillämpning, kan nied fog betecknas som ett kringgående av
lagen. Det är med öppna ögon lagstiftaren begränsat dessa bestämmelsers
räckvidd. Meningen var verkligen att de icke erfordrades eller skulle gälla
för brukningsdelar örn mer än 50 hektar odlad jord, dessa må lia nått sin
storlek genom sammanslagning av mindre enheter, genom nyodling eller annorledes.
Spörsmålet om undantag från detta villkor dryftades ju särskilt under
lagens förarbeten.

Leder den nya arrendelagstiftningen till att arrendeinstitutet får mindre
tillämpning än förut eller att arrendelotter sammanslås, är detta alltså intet
mot denna lagstiftnings syfte stridande utan blott en naturlig konsekvens avad
jordägarens intressen beaktas huvudsakligen genom den frihet som lämnats
honom att underlåta att utarrendera sin jord respektive underlåta att
verkställa utarrendering på sådant sätt att de ifrågavarande tvingande lagbuden
träda i tillämpning. Och skulle jordägare begagna sin rätt att uppsäga
äldre arrendeavtal för höjning av arrendebeloppen, står detta i full överensstämmelse
med att man åt de nya reglerna icke velat ge retroaktiv verkan
utom i vissa fall.

Om det tidigare kunnat anses befogat att söka inom vanhävdslagstiftningen
på indirekt väg tillgodose arrendatorernas intresse att ej, efter bestämd
arrendetids utgång eller då rättigheten upphör genom uppsägning, behöva
frånträda den arrenderade jorden, så har dock förhållandet väsentligen förändrats,
sedan numera institutet optionsrätt införts i arrendelagstiftningen.
Frågan hör enligt sin natur hemma i denna lagstiftning och kan nu också där
finna sin lösning på ett direkt och effektivare sätt. Vanhävdslagstiftningen
kan väl i viss mening alltjämt utgöra ett komplement lill arrendelagstiftningen.
Men att hädanefter, sedan optionsrättens begränsning bestämts och lagstiftaren
därvid i sin strävan att tillgodose arrendatorns intresse icke bundits
av hänsyn till annat än vad han funnit vara jordägarens ofrånkomliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

23

anspråk å handlingsfrihet, »komplettera» arrendelagstiftningen i denna del
genom att för fall, då optionsrätt icke ansetts skola föreligga, på en omväg
söka i arrendatorns intresse genom vanhävdslagstiftningen hindra jordägaren
från att begagna den frihet, som sålunda lämnats honom, torde svårligen
kunna betraktas såsom följdriktigt eller försvarligt.

Enligt fastighetsbildningssakkunnigas uppfattning måste jämväl för ett
blott provisoriskt ingrepp av förevarande art ske en avvägning mellan olika
intressen. De sakkunniga ha härutinnan anfört i huvudsak följande.

Anser man vådan av den påtalade tendensen till sammanslagning av brukningsdelar
så stor att ett ingripande från lagstiftarens sida är påkallat, kunna
de sociala synpunkterna icke få ensidigt prägla lagstiftningen. I direktiven
för utredningen framhålles också vikten av en tillfredsställande och lämplig
avvägning mellan olika allmänna och enskilda intressen.

Det intresse, som framför andra reser sig mot det ifrågavarande sociala,
gäller rationalisering av jordbruket. Denna rationalisering kan taga olika former,
såsom sammandragning av spridda ägor. ändring i ägosammansättning
och annat dylikt, som kan tänkas ernås utan konflikt med det sociala intresset.
Men bland de största svårigheter, med vilka jordbruket har att kämpa,
måste räknas de höga kostnaderna för byggnadsbeståndet och för den mänskliga
arbetskraften. Och bland de viktigaste rationaliseringsåtgärderna står
därför just sammanslagning av brukningsdelar i fall då därigenom vinnes
minskning av dessa kostnader genom den för större driftsenheter kännetecknande
koncentrationen och mekaniseringen.

I direktiven uttalas nu att ett ur rationaliseringssynpunkt önskvärt sammanförande
av jordbruk ej bör förhindras. Vid kollision mellan rationaliseringsintresset
och det sociala intresset skulle således det förra äga företräde.
Enahanda mening kom till uttryck i propositionen nr 275 till 1942
års riksdag. Måhända bör man emellertid förstå uttalandet så, att spörsmålet
skulle bero på styrkan av de olika motstående intressena i skilda fall,
en ståndpunkt som kan anses nära överensstämma med vanhävdslagstiftningens
i dess hittillsvarande gestaltning.

Även om viss marginal måste lämnas lagtillämparen att handla efter omständigheterna
i de särskilda fallen, måste uppgiften att verkställa den principiella
avvägningen mellan socialpolitiska och andra intressen naturligtvis
tillhöra lagstiftaren och må icke överlåtas åt praxis. Denna uppgift är så
mycket mera betydelsefull, som det sätt, på vilket frågan avgöres vid revisionen
av vanhävdslagstiftningen, lärer sträcka sina verkningar vida utöver
denna lagstiftnings ram. Jordpolitiken kan ju ej få fortgå efter sinsemellan
stridiga principer på olika områden. I den mån man inom vanhävdslagstiftningen
till äventyrs låter det .sociala intresset att bibehålla antalet jordbrukare
i självständig företagarställning få företräde framför rationaliseringsintresset,
bör samma princip diktera statens egen rationaliseringsyerksamhet
och iakttagas vid revisionen av fastighetsbildningslagstiftningens jordpolitiska
regler.

Ehuru de sakkunniga livligt behjärta de motiv lill kontroll över brukningsindelningen,
som de sakkunniga trott sig kunna utläsa av direktiven för
utredningen, måste de sakkunniga emellertid draga i tvivelsmål huruvida
man äger förutsätta att en dylik kontroll kan anordnas så, att den blir tillräckligt
effektiv för ifrågavarande syfte och ali man varken träder rationaliseringsintresset
allt för nära eller åt praxis överlämnar intresseavvägningen
i en omfattning, som gör rättsosäkerheten stor och riktlinjerna tor den statliga
jordpolitiken oklara. Särskilt betänkligt synes vara att söka erna större

24

Kungl. Majlis proposition nr 7.

effektivitet genom övergivande av den nu gällande allmänna regeln, att sammanslagning
av brukningsdelar ej bör hindras, om den skulle medföra väsentliga
fördelar för jordbruksdriften. Undantag från denna regel kan tänkas
befogat i fall då vederbörande fastighet (eventuellt i samme ägares hand
varande fastighetskomplex) skulle vara bärkraftig även med bibehållande av
den äldre brukningsindelningen, men härutöver synes egentligt utrymme för
sådant undantag knappast föreligga. Och huruvida inskränkningen i regelns
tillämplighet bör gå så långt, som nu är sagt, synes vara en fråga, som bör
avgöras i samband med det alltjämt under utredning varande spörsmålet örn
jordbrukets rationalisering.

Beträffande sitt uttalande, att utredningsmännens förslag måste betraktas
såsom ett föregripande i vissa hänseenden av vanhävdslagstiftningens revision
och därmed även av den blivande rationaliseringspolitiken, ha de sakkunniga
anfört bland annat följande.

Förutom att utredningsmännens förslag angiver viss mening örn vanhävdslagstiftningens
yttersta syfte och räckvidd torde förslaget giva uttryck för
åsikten att de sociala arrendebestämmelserna för hela sitt tillämplighetsområde
tarva ett komplement i vanhävdslagstiftningen, icke blott för tillfället
utan för längre tid framåt. Det provisorium, som föreslås för tiden till den
1 juli 1947, tager ju ej sikte blott på några för tillfället rådande förhållanden,
utan tvärtom är det, såsom utredningsmännen framhålla, snarast mot
en väntad framtida utveckling, som ingripandet skulle riktas. Antoges förslaget
på den motivering, som förebragts för detsamma, torde svårligen utan
verkligt vacklande inom lagstiftningen den blivande uppsiktslagen kunna
sakna bestämmelser av i stort sett enahanda beskaffenhet som de nu föreslagna,
såvida man icke förutsätter att även arrendelagstiftningen ånyo skall
överses i samband med revisionen av uppsiktslagen.

Aven örn det vore så, att sistnämnda revision icke på något sätt bundes av
det nu föreliggande förslagets upphöjande tili lag och att alltså vägen tillbaka
stöde lagstiftaren fullt öppen, synes dock icke riktigt att i förslagets
bestämmelser se blott en provisorisk anordning. Verkningarna av dessa
bestämmelser skulle — förutsatt att deras syfte nåddes — icke inskränka
sig till den tid, provisoriet avsåge, utan kunde bliva av obegränsad varaktighet,
ett förhållande som icke så lätt kunde vid behov avhjälpas genom lagstiftning
i efterhand. Örn man ock avser att vid blivande revision av uppsiktslagen
verkställa den avvägning mellan olika intressen, som i direktiven anbefalles,
så skulle möjligheterna härutinnan beträffande en till storleken okänd
del av landets jord ha avklippts eller försvårats genom lagfästande av det
utan någon egentlig omprövning av intressemotsättningarnas inverkan tillkomna
förslaget.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört i huvudsak följande.

Av de till utredningsmännen inkomna svaren från jordbrukskommissionerna
och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i södra och mellersta
Sverige att döma förefaller det som örn den ifrågavarande benägenheten för
sammanslagning av jordbruk iakttagits i ett ytterst fåtal trakter av riket och,
där den förekommit, i allmänhet haft sin grund i rationaliseringsbehov och
en förklarlig motvilja mot att i nybyggnader lägga ned kapital utan utsikt
till skälig förräntning därav. Då den föreslagna lagstiftningen möjligen kan
befaras komma att bliva till hinder för nyttiga rationaliseringssträvanden
och den verkställda utredningen icke giver tillräckligt grundade skäl för en
nu förefintlig utveckling i skadlig eller osund riktning, anser sig länsstyrelsen
icke kunna biträda det föreliggande förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

25

Redan vid tillkomsten av 1943 års sociala arrendelagstiftning uttalades Departement!-farhågor för att mångå jordägare, hellre än att finna sig i de nya bestämmel- chefenserna,
skulle komma att avstå från att upplåta jord på arrende och i stället
taga under eget bruk tidigare utarrenderade brukningsdelar eller ock genom
sammanslagning av sådana jordbruk till större brukningsenheter söka undandraga
sig nämnda lagstiftning. Det framhölls emellertid, att en tendens
till avveckling av arrendesystemet icke syntes kunna vålla några märkbara
olägenheter, om den bleve av endast jämförelsevis måttlig styrka och nedgången
i fråga örn arrendejordbruken motsvarades av en uppgång beträffande
de självägda jordbruken. I den mån däremot en mera omfattande tendens
skulle framkomma att sammanföra för självständigt jordbruk lämpade
arrendegårdar med andra bärkraftiga brukningsdelar ansågs detta vara en
icke önskvärd utveckling.

Av den utredning, som återgivits i föreliggande promemoria, synes framgå,
att de vid den nya arrendelagstiftningens tillkomst uttalade farhågorna i
fråga örn en förhållandevis snabbt genomförd sammanslagning av arrendefastigheter
till större brukningsenheter besannats. Från flera håll har också
framhållits, att denna tendens till sammanslagning av brukningsdelar icke
torde vara av tillfällig natur utan komme att taga allt större omfattning ju
längre den sociala arrendelagstiftningen vore i kraft. En dylik utveckling
synes mig av flera orsaker icke böra få förbliva okontrollerad. I synnerhet
två skäl framträda med särskild styrka mot att en sådan tendens får fortgå
utan ingrepp. När de nya sociala arrendebestämmelserna tiilkommo, avsågs
därmed att giva arrendatorerna en säkrare och förbättrad ställning i arrendeförhållandet.
Skulle den antydda tendensen vinna i styrka, har lagstiftningen
i viss mån förfelat sitt syfte och åtgärder synas då böra vidtagas för att
undanröja de icke önskvärda följderna av densamma. Det kan uppenbarligen
icke vara någon mening med att vidtaga åtgärder för stärkande av
arrendatorernas ställning, därest dessa åtgärder i någon större omfattning
få den konsekvensen att jordägaren, för att undandraga sig för honom tyngande
utgifter i fråga om arrendefastigheterna, underlåter att vidare utarrendera
desamma. För arrendatorerna skulle det självfallet framstå såsom i
hög grad otillfredsställande, örn de — kanske efter mycket långa arrendetider
under vilka de nedlagt ett omfattande arbete på arrendeställena —
skulle finna sig uppsagda från arrendena såsom en följd av att de nya bestämmelserna
av jordägaren anses alltför betungande.

Såsom förut antytts pågår för närvarande utredning rörande möjligheterna
att genom rationaliseringsåtgärder förbättra förutsättningarna för det
svenska jordbruket. Vid en framtida rationalisering av jordbruket komma
med sannolikhet bland annat att även prövas möjligheterna alt genom sammanslagning
av nu ofullständiga jordbruk åstadkomma lämpligare storlek
och sammansättning av jordbruken i olika delar av landet. I betraktande
härav kan en okontrollerad utveckling av tendensen till sammanslagning
uppenbarligen icke anses önskvärd. Genom sammanslagningar, med vilka
plägar följa att å någon av de sammanslagna brukningsdelarna befintliga,

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

för jordbruket avsedda byggnader bortföras eller lämnas att förfalla, skapas
brukningsförhållanden, som kunna försvåra en ur rationaliseringssynpunkter
förmånligare brukningsindelning och sålunda lägga hinder i vägen för
den framtida rationaliseringen av landets jordbruk. Även ur nu anförda
synpunkter förefinnes således ett starkt behov av att i görligaste utsträckning
förhindra ett icke önskvärt sammanförande av jordbruksenheter och
därmed följande vanvård av jordbruksbyggnaderna. Med hänsyn till vad
nu anförts finner jag mig kunna giva min anslutning till den av utredningsmännens
majoritet i promemorian uttalade uppfattningen att lagstiftningsåtgärder
böra upptagas till övervägande i syfte att erhålla vidgad kontroll
över utvecklingen av tendensen att sammanslå brukningsdelar och att
dessa åtgärder icke böra anstå till dess den pågående utredningen om revision
av uppsiktslagstiftningen slutförts. Visserligen bliva de åtgärder, som
nu komma i fråga, endast av provisorisk natur och sannolikt även av förhållandevis
kort varaktighet, men enligt min mening äro de allmänna och
enskilda intressen som här står på spel av den betydelse, att statsmakterna
icke kunna underlåta att ingripa för att tillrättalägga de uppkomna missförhållandena.
Jag vill erinra att, såvitt angår förvärv av fastigheter för sammanslagning
med brukningsdel som redan äges av förvärvaren, en kontroll
erhålles, därest den i proposition till årets riksdag föreslagna lagstiftningen
angående inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet antages.

Vad angår frågan örn vilken form den nu ifrågasatta lagstiftningen bör
erhålla delar jag såtillvida utredningsmännens mening, att den lämpligen
kan anknytas till den nu gällande uppsiktslagstiftningen. Detta faller sig så
mycket mera naturligt som vanhävdslagstiftningen ju ursprungligen utgjorde
ett komplement till de sociala bestämmelserna i arrendelagstiftningen och
avsåg bland annat att förhindra ett kringgående av dessa bestämmelser.
Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår verka bestämmelserna i
denna lagstiftning örn skyldighet att vidmakthålla byggnader såsom ett i
viss mån återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet hos jordägarna
att genom sammanslagning av brukningsdelar undandraga sig de
sociala arrendebestämmelserna eller att eljest sammanslå brukningsdelar,
där detta ur allmän synpunkt ansetts icke önskvärt. Såvitt angår brukningsdelar
i allmänhet föreligger emellertid enligt den nu gällande 1942 års vanhävdslag
icke något absolut hinder mot bortförande eller bristande under
håll av byggnader som genom en sammanslagning blivit onödiga. I detta hänseende
gäller, såsom förut framhållits, den allmänna regeln att byggnad må
bortföras eller lämnas utan underhåll så snart sammanslagningen kan anses
medföra väsentliga fördelar för jordbruksdriften. Örn däremot i sammanslagningen
ingår brukningsdel, som avses i 1927 års lag, äro bestämmelserna
betydligt strängare i det att byggnad må bortföras eller lämnas utan underhåll
endast då de sammanslagna brukningsdelarna var för sig icke utgöra
bärkraftiga jordbruk men genom sammanslagningen ett sådant jordbruk
skulle uppstå. Med hänsyn till det anförda torde det ligga närmast till hands
att för vinnande av syftet att förekomma icke önskvärda sammanslagningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

vidtaga erforderlig ändring i 1942 års vanhävdslag, allra helst som lösningen
av föreliggande lagstiftningsproblem icke kan erhålla annat än provisorisk
karaktär i avbidan på slutförandet av nyssnämnda utredning beträffande
lagstiftningen angående uppsikt å jordbruk och igångsättandet av det tilltänkta
rationaliseringsarbetet å jordbrukets område.

Att på sätt i vissa yttranden föreslagits söka förhindra den ifrågavarande
icke önskvärda utvecklingen genom vidtagande av ändring i de sociala arrendebestämmelserna
skulle innebära, att sammanslagning av brukningsdelar
komme att förhindras blott i fråga om utarrenderade fastigheter men icke i
fråga örn sådana var för sig bärkraftiga jordbruk, som vid tillfället brukades
av ägaren. Ej heller skulle hinder mot sammanslagning föreligga, om arrendatorn
själv sade upp sig eller örn han avstode från nytt arrende. Korrektiv
mot icke önskvärd sammanslagning av brukningsdelar finge i dessa fall i
stället sökas i vanhävdslagstiftningen eller möjligen i en ny helt fristående
lagstiftning. Sistnämnda utväg synes mig mindre tilltalande med hänsyn till
den provisoriska karaktär lagstiftningen såsom nyss antytts är avsedd att få.

Då det gäller att avgöra i vad mån man genom bestämmelser i vanhävdslagen
bör söka hindra sammanslagning av brukningsdelar, måste man emellertid
skilja mellan olika fall. Enighet torde råda därom, att sådan sammanslagning
av brukningsdelar, vari ingå allenast fullt bärkraftiga jordbruk, bör
åtminstone tillsvidare i avbidan på det slutliga ståndpunktstagandet till jordbrukets
rationaliseringsfråga i viss utsträckning begränsas. Örn alla de i en
avsedd sammanslagning ingående brukningsdelarna med hänsyn till möjligheterna
att därå driva ett rationellt jordbruk kunna anses ha förutsättningar
att bestå på lång sikt och bereda brukarna en skälig bärgning, bör det icke
tillåtas att byggnad, som genom sådan sammanslagning kan bliva obehövlig,
bortföres eller lämnas utan underhåll. Det torde såsom 1942 års jordbrukskommitté
framhållit icke föreligga någon större risk för att en föreskrift i
vanhävdslagen om skyldighet att underhålla byggnader å dessa brukningsdelar
skulle försvåra en ur jordbruksekonomisk synpunkt nödvändig rationalisering
eller för att en investering av kapital i byggnaderna på lång sikt skulle
vara värdelös. I den mån det ur rationaliseringssynpunkt befinnes ändamålsenligt
att sammanslagning av fullständiga jordbruk äger rum och det icke
kan anses stå i strid med arrendators berättigade intressen bör sådan sammanslagning
kunna medgivas efter dispens av länsstyrelsen. Enighet torde
även råda därom, att sammanslagning, vari ingå allenast icke bärkraftiga
jordbruk, där särskilda skäl icke till annat föranleda, bör betraktas såsom ur
rationaliseringssynpunkt lämplig. En viss kontroll över dylika sammanslagningar
torde emellertid få anses önskvärd.

Beträffande de fall åter, där i den avsedda sammanslagningen ingå brukningsdelar
av båda nyss angivna slag, lia olika meningar kommit till synes
i ärendet. Alt, såsom utredningsmännen förordat, i fråga örn en stor del av
landets jord hindra all sådan sammanslagning av brukningsdelar, vari ingår
ett bärkraftigt jordbruk, finner jag i likhet nied vad i flertalet av de över
utredningsmännens förslag avgivna yttrandena framhållits vara ägnat alt

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

motarbeta i och för sig önskvärda rationaliseringssträvanden. Såsom fastighetsbildningssakkunniga
framhållit, måste jämväl ett blott provisoriskt ingrepp
av förevarande art ske på sådant sätt att uppsiktslagstiftningens revision
och det blivande rationaliseringsarbetet icke därigenom föregripas. Å
andra sidan synes man ej heller böra tillåta sammanslagning av brukningsdelar,
så snart i sammanslagningen ingår ett icke bärkraftigt jordbruk, utan i
varje särskilt fall bör övervägas, hur ett dylikt jordbruk förmånligast kan
disponeras. Visar det sig därvid, att den icke bärkraftiga brukningsdelen lämpligen
bör sammanslås med allenast någon av de övriga i den avsedda sammanslagningen
ingående brukningsdelarna eller med annan brukningsdel, bör
sammanslagningen icke vara tillåten. Örn sålunda till en huvudgård höra
två utgårdar, vilka icke var för sig utgöra bärkraftiga jordbruk, böra de båda
utgårdarna eller någon av dem icke få sammanslås med huvudgården, där
det med hänsyn till föreliggande förhållanden kan anses förmånligare att utgårdarna
sammanslås med varandra elier med annan brukningsdel. Avgörande
härvidlag synes böra vara vad som är förmånligast icke för den enskilde
ägaren av huvudgården utan för bedrivandet av ett rationellt jordbruk
i orten.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra föreslå, att till lösande
av den föreliggande lagstiftningsfrågan i 2 § 1942 års vanhävdslag dels tydligare
än nu i lagtexten framhäves att sammanslagning av brukningsdelar skall
medföra rätt till bortförande eller lämnande utan underhåll av byggnad,
allenast om den medför väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten,
och dels intages en närmare bestämning av vad med begreppet väsentliga fördelar
för jordbrukets bedrivande i orten skall anses. Denna bestämning torde
lämpligen kunna avfattas på det sätt, att sammanslagning skall anses medföra
väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten, endast örn någon av de
i sammanslagningen ingående brukningsdelarna är av sådan beskaffenhet
eller omfattning, att brukaren därav icke kan erhålla sin huvudsakliga bärgning,
och det icke kan anses förmånligare för jordbrukets bedrivande, att
denna brukningsdel tages i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar
i orten.

En bestämmelse av antydd innebörd synes böra avse brukningsdelar i allmänhet,
varå 1942 års vanhävslag äger tillämpning. För det fall att i den
åsyftade sammanslagningen ingår brukningsdel, som avses i 1927 års uppsiktslag,
stadgas såsom förut nämnts i 1942 års vanhävdslag en inskränkning i
undantaget från skyldigheten att vidmakthålla byggnader, i det att byggnad,
som genom sammanslagning blivit obehövlig, må bortföras eller lämnas utan
underhåll endast under förutsättning att först genom sammanslagningen uppkommer
ett fullständigt jordbruk. Detta stadgande torde böra bibehållas men
anslutas till den av mig föreslagna bestämningen av vad med begreppet väsentliga
fördelar för jordbrukets bedrivande i orten skall anses. Det bör således
även i fråga om sammanslagning av brukningsdelar, som avses i 1927 års
uppsiktslag, uppställas en fordran på prövning av huruvida det ej kan anses

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

29

förmånligare för jordbrukets bedrivande, att den ifrågavarande brukningsdelen
tages i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar i orten.

Vad sålunda föreslagits torde föranleda en jämkning av redaktionell art av
13 § andra stycket 1942 års vanhävdslag.

Därest förevarande lagstiftningsproblem löses i enlighet med vad nu anförts,
synes anledning ej föreligga att på sätt utredningsmännen föreslagit utvidga
tillämpningsområdet för stadgandet i 13 § första stycket 1942 års vanhävdslag
att brukningsdel, som avses i 1927 års uppsiktslag, ej får tagas i anspråk
för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning
eller i annat liknande syfte med mindre länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens
hörande prövar det nödigt. Ej heller i övrigt torde ändringar
i 1942 års vanhävdslag utöver de av mig föreslagna böra upptagas till övervägande
i detta sammanhang.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§
lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över nämnda
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Holmgren.

1 Denna bilaga, vilken frånsett en jämkning av redaktionell art är likalydande med det vid
propositionen fogade författningsförslagct, har här uteslutits.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 december
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 5 december 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 23 november 1945,
hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 (nr 515)
om åtgärder mot vanhåvd av jordbruk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet E. H. Kling.

Lagrådet yttrade:

Mot den nu föreslagna lagstiftningen kunna ur olika synpunkter erinringar
framställas. Förslaget kan icke anses innebära någon fullt tillfredsställande
lösning av det föreliggande problemet, och det kan vara ägnat att i vissa fall
försvåra en önskvärd utveckling inom jordbruket. En brist är även, att i
förslaget icke tydligt angives i vilken omfattning de nya bestämmelserna
skola äga tillämpning beträffande redan bestående förhållanden. Med hänsyn
till att lagen skall äga giltighet endast till och med den 30 juni 1947 och
att den under sin giltighetstid ej torde komma att tillämpas i någon större
utsträckning, synas emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att avstyrka förslaget.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

31

Utdrag av protokollet, hållet inför Hans Maj.t Konungen i
statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 17 december
1945 avgivna utlåtande över det den 23 november 1945 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 § lagen
den 30 juni 1942 (nr 515) örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Efter en redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
följande.

En ur formell synpunkt fullt tillfredsställande lösning av det föreliggande
lagstiftningsproblemet torde måhända icke kunna erhållas med mindre en
ny helt fristående lagstiftning i ämnet tillskapas. Av skäl, som av mig anförts
vid lagförslagets överlämnande till lagrådet, finner jag mig icke kunna
för närvarande förorda en sådan utväg. På grund härav och då lagförslaget
enligt min mening måste anses ägnat att främja i och för sig önskvärda rationaliseringssträvanden,
finner jag en lagstiftning av det slag, som det till lagrådet
remitterade förslaget innebär, böra komma till stånd.

Med hänsyn till innehållet i de nya bestämmelserna torde särskilda övergångsbestämmelser
icke vara erforderliga.

I lagförslaget har vidtagits en jämkning av redaktionell art.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Siv Schiöler.