Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

1

Nr 51.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård;
given Stockholms slott den 1 februari 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

G. E. Sträng.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
1 februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför föredraganden,
statsrådet Sträng.

I årets statsverksproposition (IX. H. T. p. 80) har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att i avbidan på särskild proposition i ämnet till Lindring i mindre
bemedlades kostnader för djursjukvård för budgetåret 1946/47 beräkna ett
förslagsanslag av 230 000 kronor.

Jag torde nu ånyo få anmäla denna fråga.

Sedan 1945 års riksdag i skrivelse nr 356 anhållit om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om statsbidrag till lindring i mindre
bemedlade djurägares kostnader för djursjukvård, uppdrog Kungl. Majit den
15 juni 1945 åt medicinalstyrelsen att verkställa den begärda utredningen.
Till fullgörande av uppdraget har medicinalstyrelsen i skrivelse den 1 decemBihang
till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 51. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

ber 1945 inkommit med utredning och förslag till ändrade grunder för statsbidrag
till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. Därjämte
har medicinalstyrelsen överlämnat av styrelsen infordrade yttranden
i ämnet från samtliga länsveterinärer i riket.

Över medicinalstyrelsens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,
lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk samt styrelserna för Svenska distriktsveterinärföreningen
och Svenska veterinärläkareföreningen.

Innan jag närmare ingår på medicinalstyrelsens förslag och de däröver
avgivna yttrandena, torde jag få lämna en redogörelse för nu gällande
bestämmelser på området. Dessa, som meddelats i kungörelsen den 28
maj 1937 (nr 323) angående statsbidrag till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård med däri genom kungörelsen den 21 april 1944
(nr 238) gjord ändring, innebära i huvudsak följande.

Statsbidrag skall utgå till bestridande av kostnaderna för sjukbesök, som
distriktsveterinär eller länsveterinär med praktikområde företager i anledning
av sjukdomsfall bland husdjur inom område, där han är pliktig att på kallelse
tillhandagå med enskild husdjurssjukvård, därest sjukbesöket företages
på ett avstånd överstigande tio kilometer från veterinärstationen. (1 §.) Sådant
statsbidrag må åtnjutas av dels djurägare, för vilken det senast fastställda
beskattningsbara beloppet enligt förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt icke överstiger 400 kronor, dels ock djurägare, för
vilken det senast fastställda taxerade beloppet enligt nämnda förordning uppgår
till högst 1 800 kronor, ändock att det beskattningsbara beloppet överstiger
400 kronor. Statsbidrag må dock icke tillkomma den, som har en till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktig förmögenhet överstigande
12 000 kronor. Ej heller må statsbidrag utgå, därest djurägarens ekonomiska
förhållanden avsevärt förbättrats efter utgången av det kalenderår
den senast fastställda taxeringen avser. Har däremot en avsevärd försämring
inträtt i djurägarens ekonomiska förhållanden efter sistnämnda tidpunkt,
må statsbidrag utgå, oaktat nyss angivna förutsättningar icke uppfyllas. Person,
som yrkesmässigt bedriver kreaturshandel eller som är bosatt i stad,
köping eller municipalsamhälle med egen veterinär, är icke berättigad till
ifrågavarande bidrag. För sjukbesök i anledning av sjukdomsfall hos hund,
katt eller i djurfarm hållet djur utgår ej heller statsbidrag. (2 §.)

Bidraget skall i förekommande fall utgå med belopp motsvarande tre
femtedelar dels av den del av veterinärarvodet som överstiger sju kronor,
dels ock av resekostnaden för den del av veterinärens resa som faller utanför
ett avstånd örn tio kilometer från veterinärstationen. (3 §.)

Därest förutsättningarna för statsbidrag befinnas vara för handen, skall veterinären
lämna djurägaren tillfälle att underteckna en försäkran därom.
Veterinär, som mottagit dylik försäkran, må för sjukbesöket av djurägaren
endast uppbära den del av arvodet och resekostnaden, som överstiger statsbidraget.
(4 §.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

3

Statsbidraget skall av veterinären rekvireras hos länsstyrelsen. Vid rekvisitionen
skola fogas nämnda försäkran och en av veterinären upprättad specificerad
räkning å den del av arvodet och resekostnaden, som skall gäldas
av statsmedel. Sedan djurägarens försäkran genom länsstyrelsens försorg
blivit till riktigheten bestyrkt av vederbörande landsfiskal eller kommunalnämndsordförande,
skall länsstyrelsen pröva, huruvida och med vilket belopp
statsbidrag ma utgå, samt utanordna beviljat belopp till veterinären.
(5 §.) Har rekvisition av statsbidrag icke bifallits av länsstyrelsen, äger veterinären
avfordra djurägaren arvode och resekostnadsersättning, varvid
han må erhålla handräckning av överexekutor. (6 §.)

Under vissa förutsättningar må djurägare erhålla statsbidrag jämväl då
han för sjukbesök anlitat annan veterinär än i 1 § avses. (7 §.)

Enligt 2 § gällande veterinärtaxa må veterinär, när i taxan lämnas utrymme
för arvodes bestämmande inom angivna gränser, endast fordra det
lägsta beloppet av person, som är berättigad till statsbidrag till bestridande
av kostnaderna för sjukbesök.

Medicinalstyrelsens förslag innebär i huvudsak följande.

De för statsbidrag kvalificerande beloppen skola höjas, det beskattningsbara
beloppet från 400 kronor till 800 kronor, det taxerade beloppet från
1 800 kronor till 3 600 kronor och den skattepliktiga förmögenheten från
12 000 kronor till 20 000 kronor, varvid den senast fastställda taxeringen
skall äga vitsord. Djurägare skall själv erlägga samtliga kostnader för sjukbesök
intill ett belopp av tio kronor. Överskjutande del av kostnaderna böra
ersättas av statsmedel. Avståndsbegränsningen skall borttagas. Handläggningen
av ifrågavarande ärenden skall överflyttas från länsstyrelserna till
medicinalstyrelsen.

Såsom motivering till sitt förslag örn höjning av inkomst- och förmögenhetsgränserna
har medicinalstyrelsen anfört, att de nu gällande bestämmelserna
från åtnjutande av statsbidrag utestängde ej få medborgare, vilka
måste anses vara i behov av denna förmån. Enligt vad styrelsen uttalat framginge
av de till styrelsen inkomna yttrandena från länsveterinärerna, att den
allmänna meningen bland landets tjänsteveterinärer vore att en jämkning
borde komma till stånd av de för statsbidrag kvalificerande beloppen.

Till utrönande av huruvida utfallet av 1945 års allmänna fastighetstaxering
kunde medföra att en del djurägare, som förut varit berättigade till bidrag,
numera icke skulle kunna påräkna dylikt har statistiska centralbyrån
på anmodan av medicinalstyrelsen verkställt en undersökning rörande höjningen
av taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter, som före sista taxeringen
varit åsätta ett taxeringsvärde av högst 12 000 kronor. Av kostnadsskäl och
på grund av brist på arbetskraft har undersökningen begränsats till att omfatta
ett femtiotal kommuner, de flesta belägna i Norrland. Denna undersökning
har enligt vad medicinalstyrelsen uppgivit utvisat, att höjningen av taxeringsvärdena
uppgått till omkring 30 procent.

Under erinran om, att villkoren för erhållande av statsbidrag till kostnaderna
för djursjukvård vore desamma som villkoren för statsbidrag till sjuk -

4

Kungl. Alaj.ts proposition nr 51.

vårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter, tiar medicinalstyreisen vidare
framhållit, att i motionen nr 11:130 vid 1945 års riksdag penningvärdets
läll från år 1939 beräknats till 35 procent oell att med ledning därav i
motionen föreslagits, att de kvalificerande beloppen för sadant statsbidrag,
som sist nämnts, skulle höjas, det beskattningsbara beloppet från 400 kronor
till 540 kronor, det taxerade beloppet från 1 300 kronor till 2 400 kronor och
den skattepliktiga förmögenheten irån 12 000 kronor till 16 000 kronor. Enligt
medicinalstyrelsens uppfattning vore emellertid en dylik höjning icke
ägnad att i önskvärd utsträckning tillgodose hjälpbehovet. Styrelsen ansåge
det synnerligen önskvärt att rätt till lindring i kostnaderna tor djursjukvården
komme även det befolkningsskikt tillgodo, vars inkomst läge något högre
än angivna belopp. På grund härav lunne sig styrelsen böra föreslå att
statsbidrag måtte få åtnjutas av dels djurägare, för vilken det senast fastställda
beskattningsbara beloppet enligt förordningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt
icke överstege 800 kronor dels ock djurägare, för vilket det
senast fastställda taxerade beloppet enligt nämnda förordning uppginge till
högst 3 600 kronor ändock att det beskattningsbara beloppet överstege 800
kronor. Med hänsyn till att bestämmelserna icke alltför snävt borde anknytas
till taxeringsvärdet å vederbörande djurägares fastighet syntes en till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktig förmögenhet överstigande 20 000
kronor böra utesluta från rätt till statsbidrag. För en dylik höjning av den
skattepliktiga förmögenheten talade jämväl den praktiska synpunkten att beloppet
av sådan förmögenhet uppgående till minst 20 000 kronor funnes angivet
å kronodebetsedeln.

1 fråga örn bidragsgrunderna har medicinalstyrelsen anfört, att bestämmelserna
i 3 § kungörelsen nr 323/1937 föranledde att statsbidraget och
djurägarens andel av kostnaderna lör sjukbesöken varierade alltefter resans
längd. Endast i de fall där veterinären företoge resan i egen bil och resan
avsåge allenast ett sjukbesök, kunde en tabell användas lör uträkning av
dessa belopp. I övriga fall vore veterinär nödsakad att uträkna såväl statsbidraget
som djurägarens andel i kostnaderna särskilt för varje besök. I ett
flertal av de till styrelsen inkomna yttrandena från länsveterinärerna hade
även framhållits, att de nuvarande föreskrifterna medförde besvärliga uträkningar,
samt föreslagits att djurägaren skulle själv erlägga visst bestämt
belopp av totalkostnaden, medan återstoden skulle bestridas av statsmedel.
Även enligt medicinalstyrelsens mening vore uträkningen av den del av
kostnaden för sjukbesöket, som skulle gäldas av djurägaren, och den del,
som skulle täckas av statsbidrag, stundom oskäligt betungande. För att veterinärerna
skulle befrias från detta tidsödande arbete funne sig styrelsen
böra föreslå att djurägaren skulle själv erlägga samtliga kostnader för sjukbesöket
intill ett visst belopp. I ett av styrelsen uppgjort förslag till ändrade
grunder för statsbidrag till sjukvårdskostnader för mindre bemedlade patienter
å landsbygden hade styrelsen med hänsyn till att patienterna i många
fall vore sjukförsäkrade och därför kunde påräkna bidrag även från sjukkassa
föreslagit att patient skulle erlägga samtliga kostnader för läkarvård

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

5

intill ett belopp av 15 kronor. I avseende å veterinärvården, där det endast
undantagsvis förekomma att djurägare tagit försäkring för veterinärvårdskostnader,
ansåge styrelsen alt statsbidrag borde utgå i de fall, då dessa
uppginge till ett belopp överstigande 10 kronor. Överskjutande del av kostnaderna
borde bestridas av statsmedel.

Beträffande den nuvarande handläggningen av ifrågavarande ärenden har
medicinalstyrelsen anfört i huvudsak följande.

Föreskrifterna i 5 § kungörelsen nr 323/1937 medföra att förfarandet, sedan
djurägare undertecknat försäkran enligt 4 § samma kungörelse, innefattar
följande moment: 1) veterinären insänder sin räkning jämte den underskrivna
blanketten till vederbörande länsstyrelse, 2) länsstyrelsen remitterar
dessa handlingar till vederbörande landsfiskal för utredning, 3) landsfiskalen
överlämnar, i de fall han själv icke anser sig kunna attestera räkningen,
handlingarna till vederbörande kommunalnämndsordförande för bestyrkande
av djurägarens uppgifter om taxerat och beskattningsbart belopp
enligt senaste kronodebetsedel samt, efter debetsedelns utställande, eventuellt
inträffade förändringar i djurägarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden,
4) kommunalnämndsordföranden bestyrker de lämnade uppgifterna
eller ändrar dem i de fall, där skäl därtill föreligga, samt återställer ärendet
till landsfiskalen, 5) landsfiskalen vidarebefordrar ärendet med till- eller avstyrkan
till länsstyrelsen, 6) länsstyrelsen granskar den verkställda utredningen
samt utanordnar det veterinären tillkommande beloppet eller underrättar
honom om att djurägaren ej befunnits berättigad till statsbidrag, 7) i
händelse av avslag å statsbidragsansökningen har veterinären att gentemot
djurägaren framställa krav på belopp, som avsetts skola täckas med statsbidrag,
samt att, örn betalning ej erlägges, antingen anlita exekutiv myndighet
eller — vilket säkerligen torde vara det vanligaste — avskriva sin fordran.

Av de från länsveterinärerna inkomna yttrandena synes framgå, att man
genomgående anser detta system alltför omständligt. Enligt yttrandena förutsätter
en framställning om statsbidrag allt för mycket utrednings- och skrivarbete
av veterinären vid själva sjukbesöken. De flesta djurägarna ha visserligen
klart för sig det ungefärliga skattebelopp de senast påförts, men däremot
torde knappast någon av dem utan vidare kunna angiva det sista taxerade
respektive beskattningsbara beloppet. Kronodebetsedeln måste därför
framsökas och detta vållar ofta onödig tidsutdräkt för den besökande veterinären.

I fråga om förfarandet har härutöver i många yttranden framhållits, att
föreskriften att inträffade förändringar i inkomst- och förmögenhetsställningen
skola beaktas vållar oproportionerligt mycket besvär. På grund härav
har påyrkats att ifrågavarande föreskrift skulle utgå.

I syfte att undanröja de påtalade olägenheterna med avseende å det nuvarande
förfarandet bär medicinalstyrelsen föreslagit, alt handläggningen av
ifrågavarande ärenden skall överflyttas från länsstyrelserna lill medicinalstyrelsen
samt att vid bedömandet av djurägares rätt till statsbidrag den
senast fastställda taxeringen skall äga vitsord med möjlighet för styrelsen
att i förekommande fall beakta ömmande omständigheter. Härom har styrelsen
anfört följande.

I sitt förslag örn ändring av grunderna för erhållande av statsbidrag till
lindring i sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter å landsbygden
har medicinalstyrelsen föreslagit en överflyttning av ärenden angå -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

ende sådana statsbidrag från länsstyrelserna till medicinalstyrelsen. Därvid
har styrelsen framhållit, att styrelsen redan nu utbetalar ersättningar för
resor inom praktiskt taget alla delar av landet bland annat till vikarier åt
förste provinsialläkare och provinsialläkare samt länsveterinärer och distriktsveterinärer,
till patienter vid vanföreanstalter, kustsanatorier m. fl. anstalter.
Föi 1 ullgörandet av dessa utbetamingar förfogar styrelsen över en
praktiskt taget fullständig uppsättning av kommunikationskartor och tidtabeller
för olika^ slags kommunikationsmedel, varjämte personalen å styrelsens
kameralbyrå får anses besitta erforderlig erfarenhet och rutin i avseende
å denna utrustning. Vad styrelsen anfört beträffande ifrågavarande
räkningar inom sjukvården anser styrelsen även böra gälla motsvarande
räkningar inom veterinärväsendets område.

En avgjord olägenhet i det nuvarande systemet är föreskriften att statsbidrag
icke må utgå, därest vederbörandes ekonomiska förhållanden avsevärt
förbättrats efter utgången av det kalenderår den senast fastställda
taxeringen avser. Principiellt äger föreskriften utan tvivel sitt berättigande.
Ur praktisk synpunkt medför den emellertid ett osäkerhetstillstånd, i det att
under en avsevärd del av året varken djurägaren eller någon officiell instans
har möjlighet avgöra, huruvida den kvalificerande gränsen överskridits efter
den senast verkställda taxeringen. Härtill kommer att förändringar i djurägarens
inkomstförhållanden uppåt och nedåt i stort sett torde taga ut varandra,
varför några ekonomiska konsekvenser av betydenhet för staten icke
torde behöva befaras, därest föreskrift meddelades, att den senast fastställda
taxeringen alltid skall äga vitsord. En dylik föreskrift förutsätter
dock, att den utbetalande myndigheten tillerkännes rätt att medgiva statsbidrag,
oaktat de kvalificerande beloppen överskridits, då ömmande omständigheter,
såsom långvarig sjukdom, arbetslöshet eller omfattande försörjningsbörda
föreligga eller då de kvalificerande beloppen överskridits i
allenast mindre grad. En generell anknytning till senast fastställda taxering
skulle eljest kunna leda till för den enskilde hårda och ur rättvisesynpunkt
mindre tilltalande konsekvenser. En på detta sätt fri behovsprövning
torde icke kunna läggas på länsstyrelserna, emedan risk då föreligger att
praxis utvecklar sig alltför ojämnt.

Möjlighet för styrelsen att utöva kontroll synes enklast erhållas, därest
häradsskrivarna åläggas att utöver de två avskrifter av taxeringslängdema,
som de för närvarande ha att göra, taga en kopia, vilken skall tillställas medicinalstyrelsen.
Med ledning av denna taxeringslängd kan därefter betryggande
kontroll utövas av styrelsen.

Därest vad styrelsen sålunda föreslagit bifalles, kommer förfarandet att
omfatta följande moment: 1) veterinären insänder räkningen — å vilken
bör finnas såväl hans kvitto å från djurägaren uppburet belopp som ock
djurägarens förklaring örn inkomst- och förmögenhetsförhållanden — till
medicinalstyrelsen, varefter 2) medicinalstyrelsen granskar räkningen och
utanordnar det veterinären tillkommande beloppet. Med den personalförstärkning,
som styrelsen föreslagit i samband med avgivandet av sitt förslag
örn ändrade grunder för statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna för
mindre bemedlade patienter å landsbygden — en revisor i lönegrad A 21
och ett kontorsbiträde i lönegrad A 4 — bör styrelsen kunna ha verkställt
utbetalningen inom jämförelsevis kort tid. Till följd härav försvinner eller
reduceras kraftigt flertalet av de i yttrandena i övrigt påtalade olägenheterna.

I fråga om de för ändamålet erforderliga medlen har medicinalstyrelsen
uttalat, att med hänsyn till den nuvarande medelsåtgången anslaget till

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

7

mindre bemedlades kostnader för djursjukvård syntes böra för budgetåret
1946/47 upptagas med oförändrat belopp av 230 000 kronor.

Medicinalstyrelsens förslag örn ändrade villkor för statsbidrag och ändrade
bidragsgrunder har i princip tillstyrkts i samtliga de avgivna yttrandena
med undantag av det som avgivits av statskontoret. Även förslaget
att handläggningen av ifrågavarande ärenden skulle överflyttas till
medicinalstyrelsen har tillstyrkts i flertalet av yttrandena.

Riksförbundet landsbygdens folk har i fråga om villkoren för erhållande
av statsbidrag anfört.

Principiellt sett är det önskvärt att hela landets jordbrukare örn möjligt
ha en likartad tillgång till veterinärvård åt sina djur. Frågan är av betydelse
icke enbart för den enskilde individen utan även för samhället med
hänsyn till önskvärdheten av att smittsamma sjukdomar skola kunna upptäckas
och bekämpas så snabbt och effektivt som möjligt. En grundförutsättning
för detta önskemål är emellertid att kostnaderna icke bliva alltför
höga. Staten har ju även beaktat dessa synpunkter genom att lämna anslag.
Tyvärr lia reglerna för erhållande av bidrag blivit så komplicerade samt
rätten till erhållande av anslag även så hårt begränsad, att åtgärden icke
medfört den avsedda nyttan.

Trots dessa bidrag bliva kostnaderna mycket höga för de mera avsides
boende. Följden har blivit att de smärre djurägama å avlägset belägna gårdar
i det längsta draga sig för att anlita veterinär. När de till slut inse
nödvändigheten av veterinärs tillkallande, har veterinären ofta kommit för
sent för att kunna göra fullgod nytta. Ett sådant förhållande har också kunnat
medföra mycket ödesdigra ekonomiska konsekvenser för djurägarna,
enär det förekommer fall då skadereglering vägrats, exempelvis för försäkrad
häst, på grund av att veterinärvård anlitats för sent.

Svenska distriktsveterinärföreningens styrelse har uttalat, att höjningen av
de kvalificerande beloppen syntes vara i högsta laget men dock kunna godtagas
med hänsyn till dels de höjda fastighetstaxeringsvärdena och dels önskvärdheten
av att statsbidragen icke alltför snävt anknötes till taxeringsvärdena.
Enligt styrelsens mening borde emellertid något lättnad beredas även
djurägare, som icke kunde anses mindre bemedlade men som bodde på mer
än 50 kilometers avstånd från veterinärstationen.

Statskontoret har anfört.

Statskontoret har för sin del icke blivit övertygat om att åtgärder äro påkallade
i syfte vare sig att utvidga bidragsverksamheten på förevarande område
eller att bereda djurägarna statsbidrag till större del av deras kostnader
för djursjukvård än gällande bestämmelser medgiva. Erinras må, att
statsbidragsvillkoren varit föremål för ändring så sent som vid 1944 års
riksdag.

1 varje fall synes det icke tillrådligt att sätta inkomst- och förmögenhetsgränsen
så högt som medicinalstyrelsen föreslagit eller till 800 kronor för
det beskattningsbara beloppet, till 3 600 kronor för det taxerade beloppet
och till 20 000 kronor för skattepliktig förmögenhet. Enligt vad statskontoret
under hand inhämtat från statistiska centralbyrån har medianinkomsten
för företagare inom jordbruksnäringen år 1943 uppgått till allenast 2 670
kronor.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

I fråga om de av medicinalstyrelsen föreslagna bidragsgrunderna har lantbruksstyrelsen
uttalat, att det kunde ifrågasättas, om icke maximibeloppet för
djurägares egna kostnader borde höjas i någon mån.

Svenska distriktsveterinärföreningens styrelse har i detta hänseende anfört.

Mot principen örn införandet av ett fast belopp har styrelsen intet att invända.
Reformen utjämnar den skillnad, som för närvarande råder mellan
djurägare boende på längre och på kortare avstånd från veterinärstationen
och är dessutom ägnad att för veterinären underlätta uträkningen av statsbidraget.
Emellertid torde ett frångående av den nuvarande avståndsbegränsningen
ofrånkomligt medföra, att antalet statsbidragsberättigade ökas, framför
allt inom folkrika distrikt med korta resor.

I fråga örn den föreslagna storleken av beloppet kan däremot tveksamhet
uppstå. Ett belopp av 10 kronor för varje resa synes föreningen vara väl
lågt. Till jämförelse kan nämnas, att det belopp en mindre bemedlad med
nuvarande bestämmelser själv har att erlägga, innan statsbidrag överhuvud
taget utgår, är tolv kronor, t varje fall bör icke ett så lågt belopp som tio
kronor fastställas, örn djurägarens bidrag skall vara lika tor dag- och nattbesök.
Skulle ett bidrag på 10 kronor anses lämpligt för besök under dagen,
torde veterinärtaxans bestämmelse om 50 procent förhöjning vid nattresa
böra tillämpas även i detta fall och djurägarens bidrag vid nattresa sättas
till 15 kronor.

Beträffande de kostnader, till vilkas bestridande statsbidrag bör utgå, har
Sveriges lantbruksförbund anfört.

Djursjukvården medför regelmässigt för djurägaren även andra kostnader
än dem, för vilka statsbidrag enligt nu gällande bestämmelser och medicinalstyrelsens
förslag skall utgå. Förbundet vill därför ifrågasätta sådan utvidgning
av bestämmelserna, att statsbidrag även kommer att åtnjutas för
de förbandsartiklar och läkemedel, som av vederbörande veterinär anses
erforderliga för djurets vård men som av denne icke kunnat ställas till förfogande
under det aktuella sjukbesöket.

Svenska distriktsveterinärföreningens styrelse har i sistberörda hänseende
anfört i huvudsak följande.

Enligt de nu gällande bestämmelserna utgår statsbidrag endast till kostnaderna
för sjukbesök i anledning av sjukdomsfall bland husdjur. Utom
rena sjukdomsfall förekomma emellertid åtskilliga veterinära förrättningar
utan vilkas utförande ett jordbruk, stort eller litet, icke kan rationellt skötas
och som därför måste betecknas såsom för jordbruket nödvändiga. Såsom
exempel på sådana förrättningar, vilka ofta eller kanske oftast icke äro att
beteckna såsom sjukdomsfall och därför icke berättiga till statsbidrag, kunna
nämnas dräktighetsundersökningar, blodprovstagning för diagnostiskt ändamål,
profylaktiska ympningar, obduktioner, normala kastrationer och besiktningar.
Då statsbidrag till kostnaderna för dylika förrättningar synes välmotiverat,
torde ordet sjukbesök i förevarande sammanhang böra givas samma
vidsträckta tolkning som i 3 § 3. gällande veterinärtaxa, enligt vilken bestämmelse
med sjukbesök avses varje av veterinär företaget, av kallelse föranlett
besök för förrättning.

Den moderna djursjukvårdens rationalisering genom inrättandet i allt
större utsträckning vid veterinärstationerna av operationslokaler och sjukstallar
för husdjur har i viss mån medfört att djursjukvården på sådana orter
blivit stationär i stället för ambulerande. Det stora framsteg i djursjukvår -

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

9

den som detta innebär och de fördelar för såväl djur som djurägare som
det medför kunna emellertid av kostnadsskäl icke — i varje fall icke lill
ludo — utnyttjas av mindre bemedlade djurägare. Enligt nuvarande bestämmelser
utgår statsbidrag endast vid sjukbesök. Som emellertid medicinalstyrelsen
i sitt förslag borttagit avståndsbegränsningen för statsbidragets
utgående, synes intet formellt hinder böra möta att även lämna mindre bemedlade
statsbidrag för deras kostnader i och för transport av sjukt djur
till och från sjukstall ävensom för därstädes meddelad behandling och sjukvård.
Däremot synes bidrag icke böra utgå til! den vid sjukstallet uppkommande
kostnaden för foder och strö samt för stålgård.

Lantbruksstyrelsen har å andra sidan föreslagit alt statsbidrag skulle utgå
allenast för sjukbesök i anledning av sjukdomsfall hos dels häst, nötkreatur
eller avelssvin och dels ett flertal gödsvin eller får. Härom har lantbruksstyrelsen
anfört.

Av tjänsteveterinär verkställt sjukbesök, som föranletts av sådan sjukdom
som finnes upptagen i epizootilagen, medför icke någon kostnad för vederbörande
djurinneliavare. De sjukdomsfall, som nu avses, torde sålunda kunna
hänföras till den grupp av djursjukdomar, vilkas bekämpande i huvudsak
är av enskilt intresse. Statsbidrag till täckande av därmed förenad kostnad
torde därför böra utgå allenast för sjukbesök i anledning av sjukdomsfall
hos sådana husdjur, vilkas tillfrisknande kan anses vara av särskilt stor
betydelse för innehavarens ekonomi. Till denna kategori skulle enligt gällande
bestämmelser samtliga djurslag med undantag av hund, katt och i
djurfarm hållet djur kunna hänföras. Denna begränsning i avseende på
djurinnehavarnas möjlighet att erhålla bidrag lör ifrågavarade ändamål
är enligt styrelsens mening alltför vid och i visst hänseende oklart avfattad.
Det torde sålunda i regel icke föreligga anledning för det allmänna att lämna
bidrag för sjukbesök avseende — förutom förenämnda djurslag — fjäderfä,
kanin och get, ävensom enstaka gödsvin och får.

Med i djurfarm hållet djur torde i detta sammanhang i första hand avses
pälsdjur, men även vissa mindre djurslag såsom fjäderfä och kanin. Benämningen
djurfarm har emellertid ännu icke vunnit burskap i svenskt
språkbruk och torde ej heller kunna givas den innebörd, som nyss antytts,
varför benämningen i fråga så vitt möjligt bör undvikas.

Rörande förslaget örn överflyttning av handläggningen av ifrågavarande
ärenden till medicinalstyrelsen har riksräkenskapsverket anfort.

Riksräkenskapsverket har intet att erinra mot, att behovsprövande myndighet
beredes möjlighet att friare än vad bestämmelserna nu medgiva pröva
bidragsbehovet i varje särskilt fall. En förutsättning härför anser riksräkenskapsverket
emellertid i likhet med medicinalstyrelsen vara, att bestyret med
granskningen av statsbidragsansökningarna samt utbetalningen av bidragsbeloppen
överflyttas från länsstyrelserna till medicinalstyrelsen, enär eljest
risk föreligger för att praxis kommer att utveckla sig alltför ojämnt.

Medicinalstyrelsens förslag att häradsskrivarna skulle åläggas taga ytterligare
en kopia av laxeringslängderna kan riksräkenskapsverket däremot icke
tillstyrka. En dylik anordning skulle nämligen medföra betydande kostnader
för statsverket, vilka icke komme att stå i rimlig proportion till fördelen med
anordningen i fråga. Sålunda skulle — förutom ökade arbetskostnader lör
häradsskrivarna — ytterligare kostnader uppstå för en betydande ålgång av
papper till kopiorna samt för inbindning och förvaring av desamma. Nämnas
må i detta sammanhang alt de taxeringslängder, som årligen tillställas riks -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

räkenskapsverket för granskning, upptaga ett utrymme av i medeltal per
årgång cirka 40 hyllmeter.

Riksräkenskapsverket vill för sin del i stället förorda, att det nuvarande
rekvisitionsförfarandet för erhållande av statsbidrag i huvudsak bibehålies
och att bestämmelserna härom allenast ändras därhän, att det skall ankomma
på länsstyrelse att, sedan riktigheten av de lämnade uppgifterna i rekvisitionsärendet
bestyrkts av vederbörande landsfiskal eller kommunalnämndsordförande
eller inom länsstyrelsen, överlämna handlingarna i ärendet till medicinalstyrelsen,
som efter granskning av ansökningshandlingarna meddelar
beslut om utbetalning av statsbidrag och därefter utbetalar bidraget.

Statskontoret har tillstyrkt medicinalstyrelsens förslag, att den senast fastställda
taxeringen skulle äga vitsord vid bedömandet av frågan örn rätt till
statsbidrag, men avstyrkt förslaget, att behovsprövande myndighet skulle
i förekommande fall få beakta ömmande omständigheter. Statskontoret har
vidare anfört.

Statskontoret har svårt att föreställa sig, att de bidrag, örn vilka här är
fråga, kunna vara av väsentlig betydelse för undanröjande av de svårigheter,
som kunna inträffa för en djurägare, vilken drabbas av långvarig sjukdom,
arbetslöshet och dylikt. I den mån det allmänna anses av sådan anledning
böra träda hjälpande emellan, lär detta böra ske i annan ordning. Härtill
kommer, att den av medicinalstyrelsen föreslagna behovsprövningen i hög
grad skulle komplicera prövningen av statsbidragsärendena. Bland annat
skulle det enligt medicinalstyrelsens mening bliva erforderligt att centralisera
handläggningen till styrelsen. Visserligen vill det förefalla, som om medicinalstyrelsen
skulle anse, att en dylik centralisering skulle skapa förutsättningar
för ett förenklat förfarande med avseende å ärendenas behandling.
Härvid synes styrelsen emellertid ha förbisett, att styrelsen näppeligen lär
kunna ingå på en behovsprövning utan att yttranden inhämtats från vederbörliga
ortsmyndigheter. Men även bortsett härifrån synes den av medicinalstyrelsen
förordade utbetalningsorganisationen, vilken förutsätter att särskilda
avskrifter av taxeringslängderna årligen skulle uppgöras för styrelsens räkning,
föga rationell och säkerligen ej heller ur kostnadssynpunkt välbetänkt.
Statskontoret avstyrker således vad medicinalstyrelsen i detta avseende föreslagit.

Svenska distriktsveterinärföreningens stgrelse har anfört.

Ehuru några mera påtagliga olägenheter av den nuvarande ordningen med
granskning och utbetalning genom länsstyrelserna icke kommit till föreningens
kännedom, synes dock intet vara att invända mot centraliseringen därav
till medicinalstyrelsen. En sådan förändring torde betyda större enhetlighet,
vilket bör vara en fördel.

Den förenkling, som ligger d förslaget om borttagandet av nuvarande bestämmelser
örn hänsynstagande till efter senaste taxering inträffade ändringar
i djurägares ekonomiska förhållanden, hälsas med tillfredsställelse.
Taxeringarna fastställas i regel på försommaren, under det att vederbörande
skattskyldiga erhålla vetskap därom först när kronodebetsedlarna utsändas
omkring den 1 november. Under mellantiden föreligger svårighet att bestämma
i vad mån djurägare är statsbidragsberättigad eller icke. Kronodebetsedeln
bör därför ensam äga vitsord från och med den 1 november det år
den utfärdats till och med den 31 oktober påföljande år. Den för medicinalstyrelsen
tänkta rätten till friare prövning i ömmande fall torde vara tillräcklig
säkerhetsventil för tillgodoseende av rättvisa krav på ändringar under
tiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

11

Svenska veterinärläkar eföreningens styrelse har uttalat, att de av medicinalstyrelsen
föreslagna villkoren för erhållande av statsbidrag till djursjukvårdskostnader
medförde, att de bidragsberättigades antal bomme att väsentligt
ökas. På grund av bestämmelsen att veterinär i de fall, då i veterinärtaxan
lämnades utrymme för arvodes bestämmande inom angivna gränser,
finge avfordra bidragsberättigad person endast det lägsta beloppet bomme
medicinalstyrelsens förslag jämväl att medföra en icke oväsentlig beskärning
av veterinärernas inkomster. Med hänsyn till penningvärdets fall och då
veterinärernas arbete pa de små gårdarna i och för sig vore tyngre än hos
mera välsituerade djurägare, hemställde styrelsen att förenämnda bestämmelse
måtte upphävas.

Liknande synpunkter ha anförts av Svenska distriktsveterinärföreningens
styrelse, som föreslagit, att den del av arvodet, som utginge i form av statsbidrag,
skulle få beräknas efter de i veterinärtaxan angivna högre beloppen.

Ifrågavarande verksamhet, vilken påbörjades år 1937, har utan tvivel
varit till stort gagn för djursjukvården. Emellertid anser jag — även örn
såsom statskontoret anmärkt bidragsvillkoren varit föremål för ändring så
sent som år 1944 — de nuvarande bidragsbestämmelsema vara alltför
restriktiva, varigenom en stor mängd djurägare, framför allt småbrukare
och innehavare av stödjordbruk, vilka särskilt torde vara i behov av ifrågavarande
bidrag, utestängas därifrån. Också i andra hänseenden måste bestämmelserna
anses mindre väl utformade. Sålunda medföra gällande bidragsgrunder
att bidragsberättigade djurägare som bo på långt avstånd från
veterinärstation få vidkännas förhållandevis större kostnader för djursjukvård
än de bidragsberättigade som bo i närheten av veterinärstation. Mot
bestämmelserna kan även med fog anmärkas att de medföra att uträkningen
av den del av kostnaden för sjukbesök, som skall gäldas av djurägare, och
den del, som skall täckas av statsbidrag, är tidsödande och stundom onödigt
komplicerad, vartill kommer att anordningarna för utfående av statsbidrag
innebära en invecklad och omständlig procedur. Jag finner mig därför böra
förorda, att de nu gällande bestämmelserna örn statsbidrag till lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård underkastas en omarbetning
i nyssberörda hänseenden.

Enligt vad som framgår av den tidigare redogörelsen äro för närvarande
villkoren för erhållande av statsbidrag till djursjukvård desamma som villkoren
för statsbidrag till sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter.
Det skulle därför kunna ifrågasättas, att bestämmelserna om statsbidrag
till lindring i djursjukvårdskostnaderna icke skulle ändras annat än i samband
med motsvarande ändringar i villkoren för statsbidrag till mindre bemedlade
patienters sjukvårdskostnader. Medicinalstyrelsen har även framlagt
förslag till sådana ändringar i sistnämnda villkor. Detta förslag har
emellertid, såsom framgår av årets statsverksproposition (V. H. T. p. 198),
icke föranlett någon Kungl. Majlis åtgärd, enär tillräcklig anledning icke
synts föreligga att för en jämförelsevis kort övergångstid före en ny sjuk -

Före draganden.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

försäkringslagstiftnings ikraftträdande genomföra en revision av bestämmelserna
om statsbidrag till mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.
Med hänsyn härtill finner jag den av mig förordade omarbetningen av bestämmelserna
om statsbidrag till djursjukvårdskostnadema icke böra uppskjutas.

Såsom jag förut framhållit måste villkoren för erhållande av ifrågavarande
statsbidrag anses vara alltför restriktiva. Det torde därför vara skäligt att
de bidragsberättigades krets något utökas. De av medicinalstyrelsen föreslagna
gränserna i fråga örn beskattningsbart och taxerat belopp synas emellertid
å andra sidan medföra en alltför stor uttänjning av begreppet mindre
bemedlade. En lämplig avvägning torde erhållas, därest såsom förutsättning
för statsbidrag uppställes, att antingen det beskattningsbara beloppet icke
överstiger 600 kronor eller det taxerade beloppet icke överstiger 2 200 kronor.
Även gränsen i fråga om skattepliktig förmögenhet synes böra höjas. Utfallet
av den senaste fastighetstaxeringen torde eljest komma att föranleda
att åtskilliga djurägare, vilka nu äro berättigade till statsbidrag, skulle utestängas
därifrån. I betraktande av att bidragsvillkoren icke böra alltför snävt
anknytas till taxeringsvärdet å vederbörande djurägares fastighet synes ifrågavarande
gräns i överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen förordat
böra sättas till 20 000 kronor. Att såsom Svenska distriktsveterinärföreningens
styrelse föreslagit statsbidrag skulle utgå till djurägare, som bo på mer
än 50 kilometers avstånd från veterinärstation, oberoende av om de kunna
anses mindre bemedlade eller ej, finner jag mig däremot icke kulma tillstyrka,
då ett bifall till detta förslag skulle borttaga en av de huvudgrunder
varpå ifrågavarande verksamhet vilar.

I syfte att befria veterinärerna från det tidsödande arbete, som uträkningen
av statsbidraget och djurägarens andel i djursjukvårdskostnaderna
innebär, torde i anslutning till medicinalstyrelsens förslag böra föreskrivas,
att djurägare skall själv erlägga samtliga kostnader intill ett visst belopp,
medan överskjutande del av kostnaderna skall bestridas av statsmedel. Härigenom
vinnes ock att kostnaderna komma att bliva ungefärligen lika för
alla bidragsberättigade djurägare, oberoende av boningsortens läge i förhållande
till veterinärstationen. Även styrelsens förslag att den del av totalkostnaden,
som djurägare själv bör vidkännas, skall bestämmas till 10 kronor
finner jag väl avvägt.

Enligt de nuvarande bestämmelserna utgår statsbidrag endast till bestridande
av kostnaderna för sjukbesök, som företages på ett avstånd överstigande
10 kilometer från veterinärstationen. Någon motsvarande begränsning finnes
icke stadgad i fråga om bidi-ag till mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.
Därest bidragsgrunderna bestämmas på sätt jag nu föreslagit, synes
anledning icke finnas att bibehålla förenämnda avståndsbegränsning beträffande
statsbidrag till djursjukvårdskostnader.

I fråga om de kostnader, till vilkas bestridande statsbidrag bör utgå, ha i
två yttranden framlagts förslag, som innebära väsentliga utvidgningar i förhållande
till vad nu gäller. Sålunda har förordats, att statsbidrag skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

13

utgå till kostnaderna för förbandsartiklar och läkemedel, som icke av veterinären
ställas till förfogande under sjukbesöket, samt till kostnaderna för
andra förrättningar än sjukbesök ävensom för transport av sjukt djur till
och från sjukstall och för där länmad behandling och sjukvård. Ett genomförande
av dessa förslag, som otvivelaktigt skulle medföra icke obetydligt
ökade kostnader för statsverket, torde icke kunna ifrågakomma utan att dessförinnan
en ingående utredning rörande desamma kommit till stånd.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att de nuvarande bestämmelserna
beträffande de djurslag, till vilkas sjukvård statsbidrag utginge,
vore väl vidsträckta och så till vida oklart avfattade att tvekan kunde råda
om vad som avsåges med uttrycket »i djurfarm hållet djur». I så måtto kan
jag biträda lantbruksstyrelsens uppfattning att förutom hund och katt enligt
min mening från statsbidrag synas böra undantagas även fjäderfä och kaniner.
Därjämte torde nyssnämnda uttryck i förtydligande syfte böra utbytas
mot ordet »pälsdjur».

Såsom tidigare berörts innebära de nuvarande anordningarna för utfående
av statsbidrag en komplicerad och omständlig procedur. För att undanröja
de med dessa anordningar förknippade olägenheterna har medicinalstyrelsen
föreslagit, att handläggningen av ifrågavarande ärenden skall överflyttas från
länsstyrelserna till medicinalstyrelsen samt att vid bedömandet av djurägares
rätt till statsbidrag den senast fastställda taxeringen skall äga vitsord
med möjlighet för styrelsen att i förekommande fall beakta ömmande omständigheter.
En motsvarande anordning har av styrelsen föreslagits i fråga
om statsbidrag till mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader. Styrelsen
har därvid förutsatt att styrelsen skulle erhålla viss personalförstärkning.
Då, såsom jag förut framhållit, styrelsens förslag till ändrade grunder för
statsbidrag till mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader icke kommer
att framläggas, kommer en centralisering av ärenden rörande sådana
statsbidrag icke heller att nu genomföras. Med hänsyn härtill och då den
förutsättning, varpå medicinalstyrelsens förslag vilar -— nämligen att häradsskrivarna
skulle åläggas att utöver de två avskrifter av taxeringslängderna
som de för närvarande ha att göra taga ytterligare en kopia, som skulle
ställas till styrelsens förfogande — av kostnadsskäl icke torde kunna uppfyllas,
anser jag, att handläggningen av ärenden rörande statsbidrag till kostnaderna
för djursjukvård alltjämt bör ankomma på länsstyrelserna, vilka även
efter uppbördsreformens genomförande komma att ha tillgång till taxeringslängderna.

Däremot finner jag mig kunna biträda medicinalstyrelsens förslag att den
senast fastställda taxeringen skall äga vitsord vid bedömandet av djurägares
rätt till statsbidrag. En föreskrift av dylik innebörd kommer afl i hög grad
bidraga till en förenkling av förfarandet för utfående av statsbidrag. Det
blir sålunda i regel icke erforderligt för länsstyrelse att före avgörandet av ett
ärende av ifrågavarande slag vidtaga annan åtgärd än att i taxeringslängden
undersöka örn djurägarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden äro sådana
att statsbidrag kan beviljas. Ett ytterligare skäl till införandet av en sådan

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

föreskrift är även att därigenom skulle undanröjas det osäkerhetstillståna
i fråga om rätten till statsbidrag som för närvarande råder under en avsevärd
del av året.

Emellertid torde det ur billighetssynpunkt vara erforderligt att den behovsprövande
myndigheten erhåller möjlighet att då ömmande omständigheter
föreligga medgiva statsbidrag oaktat de kvalificerande inkomst- och
förmögenhetsbeloppen överskridits. Några avsevärda olägenheter av att en
dylik behovsprövning tillerkännes länsstyrelserna torde icke behöva befaras,
därest den tillåtes allenast i de fall då de kvalificerande inkomst- och förmögenhetsbeloppen
i ringa grad överskridits. Det torde böra ankomma på
länsstyrelse att i de ärenden, varom nu är fråga, inhämta behövliga upplysningar
från vederbörande kommunalnämndsordförande eller annan lämplig
förtroendeman i orten.

Ett genomförande av de av mig nu förordade ändringarna i grunderna för
statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård synes
icke för närvarande påkalla någon jämkning i gällande veterinärtaxa.

Då såsom medicinalstyrelsen uttalat med hänsyn till den nuvarande medelsåtgången
anslaget till mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
synes kunna för budgetåret 1946/47 upptagas med oförändrat belopp av
230 000 kronor, får jag förorda, att sagda belopp för ändamålet äskas å riksstaten
för nästa budgetår.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att, sedan riksdagen fattat beslut
i förevarande ärende, utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

till Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
å riksstaten för budgetåret 1946/47 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av......kronor 230 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Siv Schiöler.

467165. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.