Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
1
Nr 46.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag
i samband med borttagande av broavgifterna
vid Lidingöbron; given Stockholms slott den 1 februari
1946.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Torsten Nilsson.
Utdrag av protokollet över)'' kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 februari 1946.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson:
I det förslag till lag om allmänna vägar, som förelädes 1934 års riksdag
genom proposition nr 21, stadgades i 67 §, att väg- och bropenningar, där de
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 46.
179 46
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
hittills av vägfarande erlagts, skulle upphöra, då sådant kunde ske utan förnärmande
av någons enskilda rätt.
Särskilda utskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 1) över förslaget, att en
bestämmelse av samma innehåll återfunnes i 20 § av 1891 års väglag samt
att, ehuru motsvarande stadgande saknades för städernas del, principen örn
upphörande av bropenningar vunnit tillämpning även i städerna. Blott i
ett fall syntes bropenningar utgå i stad, nämligen för passerande av den
av städerna Stockholm och Lidingö gemensamt hållna s. k. Lidingöbron
över Lilla Värtan mellan Ropsten i Stockholm och Lidingö. Bruttobehållningen
av dessa broavgifter hade under åren 1925—1929 i medeltal per år
utgjort för Stockholm 267 145 kronor, motsvarande något mer än 2 öre per
skattekrona, och för Lidingö samma belopp, men motsvarande 1 krona 40
öre per skattekrona. Utgifterna hade under åren 1926—1929 uppgått i medeltal
per år till 654 368 kronor, varav 636 542 kronor annuiteter å lån, som
upptagits för brons anläggning. Av dessa lån återstode oguldet ett kapitalbelopp
av cirka 9 miljoner kronor, vilket belopp enligt uppgjord amorteringsplan
skulle vara slutbetalat år 1966. I betraktande av dessa uppgifter
ansåge utskottet, att det skulle verka obilligt mot de båda städerna att
låta den nya väglagens ikraftträdande medföra upphörande av bropenningarna
ifråga. Utskottet föresloge därför, att till 67 § i lagförslaget fogades en bestämmelse,
enligt vilken Konungen för särskilt fall ägde förordna örn fortsatt
uppbärande av bropenningar.
I enlighet med utskottets förslag erhöll 67 § i lagen den 7 juni 1934
(nr 241) örn allmänna vägar den lydelsen, att såvida ej Konungen för särskilt
fall annorlunda förordnade, skola väg- och bropenningar, där de hittills
av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av
någons enskilda rätt.
En likalydande bestämmelse finnes numera intagen i 78 § lagen den
30 juni 1943 (nr 431) örn allmänna vägar. Beträffande denna bestämmelse
framhöllo 1942 års vägsakkunniga (SOU 1943: 1, s. 70), att bropenningar
för närvarande utginge endast för passerande av Lidingöbron samt att det
kunde ifrågasättas, om icke upptagandet av bropenningar i detta fall borde
helt upphöra, sedan staten i stort sett övertagit alla kostnader för den allmänna
väghållningen även i städerna. Då nyttjande av alla andra broar,
som vore att anse såsom allmänna vägar, vore avgiftsfritt, kunde det synas
orättvist, att bropenningar upptoges av dem, som färdades över Lidingöbron.
Ur ekonomisk synpunkt torde det emellertid icke vara möjligt att för närvarande
avveckla upptagandet av bropenningar i detta fall.
I skrivelse den 2 maj 1944 ha Lidingö stads drätselkammare och Stockholms
stads drätselnämnd hemställt örn beviljande av statsbidrag för borttagande
av de avgifter vid Lidingöbron, som belasta vägtrafiken.
Erågan örn broavgifternas borttagande har nyligen varit föremål för riksdagens
prövning. Sålunda hemställdes nästlidet år i en inom riksdagens
andra kammare väckt motion (II: 53), att riksdagen måtte i skrivelse till
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
Kungl. Maj:t anhålla om proposition till riksdagen med förslag örn att sådant
bidrag till Lidingöbrons bekostande, underhåll och drift måtte utgå av
statsmedel, att broavgiften kunde avskaffas samt Lidingö stad och Stockholms
stad icke åsamkades större utgifter än vad som vore skäligt med
hänsyn till gällande bestämmelser beträffande allmänna vägar. Riksdagen
fann motionen ej föranleda någon åtgärd, då frågan vore föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.
Den nuvarande Lidingöbron, som byggdes under åren 1917—1926 och ersatte
en tidigare befintlig flottbro, har dragit en byggnadskostnad av omkring
10,9 miljoner kronor. Kostnaderna lia bestritts av Stockholm och Lidingö,
vilka för ändamålet upplagt sex särskilda obligationslån, av vilka de båda
först upplagda å tillhopa 4 500 000 kronor sluta,morteras åren 1957 och 1958
samt de fyra övriga å tillhopa 6 180 000 kronor slutamorteras under åren
1962—1966. Efter numera verkställda konverteringar löpa lånen med 2,7—3,45 %
ränta utom ett dellån av år 1926, som löper med 5 % ränta. Sistnämnda lån
är dock konverterbart år 1956. Inkomsterna av broavgifterna, i den mån
de icke erfordras för bestridande av kostnaderna för drift och underhåll av
bron, användas till förräntning och amortering av lånen, i första hand de
fyra sist upplagda. Ansvaret för den förräntning och amortering, som ej kan
bestridas av influtna broavgifter, fördelas mellan städerna enligt ett särskilt
avtal på så sätt, att ansvaret för de båda först upplagda lånen delas lika,
medan Lidingö ensam svarar för de fyra sista lånen. Den återstående låneskulden
utgjorde den 1 januari 1946 6 696 436 kronor, varav Stockholm
svarade för 1 236 686 kronor och Lidingö för 5 459 750 kronor.
Broföretaget förvaltas av en styrelse, Lidingöbrostyrelsen, som består av
sex ledamöter och fyra suppleanter från vardera Stockholm och Lidingö
med en av Kungl. Majit utsedd ordförande. Styrelsen har utsett ett organ,
kallat Lidingöbroförvaltningen, som har att ombesörja den omedelbara verkställigheten
av styrelsens beslut samt att utöva det närmaste inseendet över
anläggningens drift m. m. Bropersonalen utgöres av en bromästare och ett
antal brovakter.
Kungl. Majt har senast den 5 oktober 1945 på ansökan av Lidingöbrostyrelsen
fastställt taxa för trafik å och fart genom Lidingöbron, att gälla tills
vidare intill dess Kungl. Majit annorlunda förordnar. Enligt taxan är avgiften
50 öre för automobil och 25 öre för motorcykel, därvid särskild avgift ej erlägges
för föraren, 10 öre för gående, ridande, cyklande eller åkande person
med nyss angivet undantag och med undantag för spårvägspassagerare samt
12 öre för spårvägspassagerare.
Spårvägstrafiken över bron omhänderhaves av Lidingö trafikaktiebolag för
norra Lidingöbanan och av trafikaktiebolaget Stockholm—Södra Lidingön för
södra Lidingöbanan. Omnibustrafiken över bron ombesörjes av Lidingö omnibusaktiebolag.
De tre nämnda bolagen redovisa till Lidingöbrostyrelsen
de broavgifter, som upptagas av trafikanterna.
Det senast föreliggande bokslutet för Lidingöbrostyrelsen, nämligen för
år 1944, utvisar följande.
4
Kungl. Majis proposition nr 46.
Vinst- och förlusträkning.
Inkomster.
Kronor Kronor
Influtna broavgifter genom banorna................ 354410:39
Influtna broavgifter genom egen uppbörd ........ 262 411: 80
Hyror och arrenden.................................. 8 701:21
Markägareavgifter .................................... 14 378: 28 639 901:68
Ränta å av Stockholms och Lidingö städer disponerade reserv
fondsmedel
........................................................ 4 246: 67
Uttagning ur reservfonden.......................................... 14 378:53
Kronor 658 526: 88
Brist att täckas av Stockholms och Lidingö städer...............542: 96
Kronor 659 069: 84
Utgifter.
Driftskostnader ...................................... 86 552: 26
Underhållskostnader ................................ 40 575:26
Räntor ................................................ 121:52
Avsättning till reservfonden av å densamma under
året upplupen ränta .............................. 4 246: 67
Amorteringar och räntor å lån nr 3—6 (Kronor
6 180 000: —)........................................ 294 463:56 425 959; 27
Amorteringar och räntor å lån nr 1 och 2 (Kronor 4 500 000:—) 218 732:04
Arbeten för brons ombyggnad att bestridas med reservfonds
medel
..................................................... 14 378: 53
Kronor 659 069: 84
Balansräkning.
Tillgångar. Kronor Kronor
Kassabehållning...................................... 117:60
Innestående hos AB Svenska Handelsbanken — 12 079: 58
Innestående medel å postgiro...................... 452: 05
Hos Stockholms och Lidingö städer innestående
reservfondsmedel.................................. 96 035: 43 108 684: 66
Inventarier enligt särskild förteckning ............................ 1: —
Fordringar............................................................ 66 724: 91
Brons anläggningskostnad.......... 10 680 000: —
Låneauskaffningskostnad............ 201970:05 10 881 970:05
Avgår verkställda amorteringar .................... 3 898 705: 90 6 983 264:15
Årets underskott .....................................................542: 96
Kronor 7 159 217: 68
5
Kungl. Marits proposition nr 46.
Skulder. Kronor Kronor
Av Stockholms stads drätselnämnd förskotterade medel........ 77 578: 10
Av brovakterna inbetalta garantimedel ............................ 2 340: —
Reservfond: 1/''i 1944 ................................ 106 167:29
Avsättning under året .............................. 4 246: 67
110 413: 96
Under året disponerade medel...................... 14 378:53 96 035:43
Resterande låneskuld................................................ 6 983 264: 15
Kronor 7 159 217: 68
I sin förenämnda skrivelse den 2 maj 1944 anföra städerna såsom allmän
motivering för sin framställning i huvudsak följande.
Enligt den nya väglagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari 1944,
hade vägväsendet på landsbygden förstatligats. Städerna vore fortfarande
väghållare, men enligt motiven för den nya lagstiftningen hade förutsatts,
att städerna genom att åtnjuta bidrag av statsmedel med upp till 95 % av
kostnaderna för byggande av allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator
skulle komma i praktiskt taget samma ställning som landsbygden.
Beroende på att medel i tillräcklig omfattning ej funnits tillgängliga vid
tiden för Lidingöbrons anläggande hade statsbidrag icke utgått med 2/s av
den år 1916 och senare beräknade brokostnaden, vilket bidrag eljest kunnat
beviljas enligt mom. 3 i kungörelsen den 27 juni 1914 (nr 320) angående
statsbidrag till väganläggningar och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader
samt upprensning av åar och farleder.
Ett avskaffande av de för broföretagets finansiering utgående broavgifterna
tedde sig berättigat ur allmänhetens synpunkt, emedan erläggande av vägskatt
och automobilskatt torde motivera, att passage över bron medgåves
utan den extra pålaga, som broavgiften utgjorde.
I anslutning härtill framhålla städerna, att ett bifall till framställningen
ej kunde befaras bliva av prejudicerande natur, då något med Lidingöbron
analogt fall veterligen icke funnes.
Beträffande beräkningen av ett eventuellt statsbidrag anföra städerna i
huvudsak följande.
Vid en bedömning av behovet av statsbidrag förtjänar beaktas, att den
ursprungliga låneskulden 10 881 970 kronor 05 öre vid 1944 års början nedamorterats
till 7 256 184 kronor 47 öre. Det återstår sålunda totalt ungefär
samma belopp som det, för vilket statsbidrag hade kunnat utgå enligt kungörelsen
den 27 juni 1914.
De nuvarande årliga kapitalkostnaderna uppgå till cirka 532 000 kronor,
därav 260 000 kronor i räntor och 272 000 kronor i amorteringar. Bidragsunderlaget
måste emellertid bedömas jämväl ur den synpunkten, att bron
tjänar icke blott vägtrafikens utan även spårvägstrafikens intressen. I förevarande
sammanhang torde endast få tagas i beaktande brons uppgift att
tillgodose vägtrafikens behov.
En uppdelning av en årskostnad av 532 000 kronor torde icke kunna ske
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
på annat sätt än proportionellt efter de inkomster, som linder normala
trafikförhållanden influtit av vägtrafiken respektive av spårvägstrafiken. Under
åren 1936—1938 ha icke fullt 65 % av inkomsterna genom broavgifter
härrört från vägtrafiken. Med tillämpning av detta procenttal skulle alltså
av den nyssnämnda årskostnaden ett belopp å omkring 345 000 kronor belöpa
sig på vägtrafiken samt kunna läggas till grund för beräkningen av
ett eventuellt statsbidrag. Örn detta fastställes enligt den princip, som införts
genom den nya väglagstiftningen, kommer bidragsbeloppet att uppgå
till för år räknat 95 % av 345 000 kronor eller omkring 328 000 kronor.
Det bör emellertid härvid anmärkas, att enligt numera gällande bestämmelser
statsbidrag, bestämt för en tidsperiod av fyra år, bör utgå med 95 %
av kostnaden för vanligt årligt underhåll oell drift, inberäknat avlöningar
till broklaffmaskinister. Örn broavgifterna borttagas och sålunda uppbörden
av broavgifter vid bron försvinner, beräknas inbesparingar i fråga örn kostnaderna
för broförvaltning och brovakter kunna göras med sammanlagt
cirka 38 000 kronor, varigenom alltså det erforderliga statsbidraget till underhållet
och driften skulle nedgå med omkring 36 000 kronor per år.
Härjämte bör erinras örn städernas årliga kostnader för täckande av broföretagets
underskott. I medeltal åren 1936—1938, då normala trafikförhållanden
rådde, utgjorde detta underskott cirka 85 600 kronor för år. Enligt
ovan tillämpad beräkningsgrund torde 65 % härav eller omkring 56 000 kronor
böra anses hänföra sig till den för vägtrafiken avsedda delen av bron.
Det kan givetvis ifrågasättas, huruvida icke städerna även i fortsättningen
borde påtaga sig en kostnad, ungefärligen motsvarande sist angivna belopp.
Härvid bör dock bemärkas det nyssnämnda statsbidrag, som oavsett den
nu förevarande bidragsfrågan bör kunna påräknas med 95 % av brons drift
och underhåll. Därigenom kan underskottet beräknas komma att under alla
förhållanden utjämnas. Det synes därför skäligt att beräkna ett eventuellt
statsbidrag till låneskuldens täckande på sådant sätt, att brodriften hädanefter
icke lämnar ett sådant underskott, som skulle undvikas vid fortsatt
drift med bibehållna broavgifter.
Med utgångspunkt från sålunda lämnade uppgifter torde, uttala städerna
slutligen, statsmakterna kunna fastställa de relationstal, enligt vilka kostnaderna
för broföretaget, avseende såväl investerat kapital som drift och underhåll,
hädanefter skäligen borde fördelas mellan staten och de båda städerna.
Över städernas framställning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 22
juni 1944 avgivit utlåtande.
Styrelsen meddelar först, att Lidingöbron utgjorde allmän väg enligt
länsstyrelsens i Stockholms län kungörelse den 2 januari 1943 och överståthållarämbetets
resolution den 3 november samma år, samt framhåller såsom
sin mening, att bron torde ha blivit allmän väg långt dessförinnan, om ansökning
i vederbörlig ordning gjorts.
Det vore även ur allmän synpunkt önskvärt, att trafikanterna å Lidingöbron
snarast befriades från broavgifterna. Detta torde enligt styrelsens mening
icke kunna ske utan medverkan från statens sida.
Styrelsen framhåller vidare, att de vid brons utförande upprättade prognoserna
rörande trafikfrekvensen vid bron avsevärt överträffats. Resultatet
hade blivit, att man redan stöde inför planerna på en breddning av bron,
ehuru lånen för brons anläggning icke vore slutamorterade. Att trafiken vore
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
av allmän karaktär rådde intet tvivel om. Med den inställning staten numera
hade i frågan örn allmän väghållning syntes alla skäl tala för att bidrag lämnades
i sådan utsträckning, att broavgifterna kunde borttagas.
Örn statsbidrag skulle beviljas i anledning av broavgifternas borttagande,
borde bidraget icke bli större än de vid brons utförande gällande bestämmelserna
medgåve. Då bidrag kunnat utgå med högst 2/ä av kostnaderna
för företaget, samt låneskulden vid början av år 1944 nedamorterats till cirka
7 256 000 kronor och reservfonden samtidigt uppgått till cirka 106 000 kronor,
vore den nu förefintliga nettoskulden lika stor som det statsbidrag, som
maximalt skulle kunnat utgå. Enligt styrelsens mening vore det önskvärt,
att broföretagets låneskuld kunde avvecklas hastigare än amorteringsplanerna
förutsatte. Frågan härom borde emellertid bedömas i samband med frågan,
huruvida det ur statens synpunkt vore lämpligare att lämna ett eventuellt
statsbidrag i form av ett engångsbelopp eller i form av årliga bidrag till
annuiteterna under lånens återstående löptid.
Styrelsen meddelar slutligen, att styrelsen vid den beräkning av underhållskostnaderna,
som författningsenligt gjorts för år 1944, upptagit kostnaden
för Lidingöbrons drift och underhåll till 76 000 kronor, vilket belopp
fördelades lika på städerna Stockholm och Lidingö. Det häremot svarande
sammanlagda årliga statsbidragsbeloppet uppginge till cirka 72 000 kronor.
Såsom städerna framhållit skulle, örn uppbörden av broavgifterna försvunne,
en kostnadsbesparing ske av omkring 38 000 kronor för år, avseende förvaltnings-
och personalutgifter. Viss del av detta belopp vore emellertid av det
slag, att underhållsbidrag därtill icke torde kunna utgå. Det statsbidrag, som
skulle inbesparas, torde därför med den fördelning av trafiken på olika fordonsslag,
som nu gällde, kunna beräknas till omkring 16 000 kronor. Det
förut angivna årliga statsbidraget å 72 000 kronor skulle alltså kunna begränsas
till cirka 56 000 kronor i händelse broavgifterna slopades.
I anledning av städernas framställning och väg- och vattenb37ggnadsstyrelsens
utlåtande har inom kommunikationsdepartementet upprättats en promemoria
i ämnet. I promemorian anföres bland annat följande.
Då nyttjandet av alla andra allmänna vägar och broar är avgiftsfritt, innebär
uttagandet av broavgift i detta fall, att de, som trafikera Lidingöbron
— oaktat de genom statsskatter bidraga i samma proportion som övriga
medborgare tili den allmänna väghållningen och därmed till att alla andra
allmänna vägar och broar kunna nyttjas avgiftsfritt — belastas hårdare än
andra. Detta måste anses stötande, eftersom vägväsendets förstatligande
principiellt avsetts skola innebära, att staten, i mån av tillgång på medel,
skall avgiftsfritt tillhandahålla (bygga och underhålla) de trafikleder, som
erfordras för den allmänna samfärdseln. Önskemålet örn broavgiftens upphörande
framstår därför såsom starkt befogat ur rättvisesynpunkt.
Yad angår frågans rättsliga sida må framhållas, att enligt 78 § väglagen
väg- och bropenningar, som hittills av de vägfarande erlagts, skola, där ej
Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, upphöra, då sådant kan ske
utan förnärmande av någons enskilda rätt. För Stockholm och Lidingö
skulle broavgiftens upphörande utan kompensation medföra förlust, men här
torde icke vara fråga örn ett förnärmande av städernas »enskilda rätt». Bron
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
bar uppenbarligen bekostats av de båda städerna i deras egenskap av väghållare.
Broavgiften skall följaktligen enligt nyssnämnda paragraf upphöra,
såvida ej Konungen annorlunda förordnar.
Då brons underhåll numera till 95 % bekostas av staten, torde annat skäl
till stöd för ett sådant förordnande icke kunna åberopas än att byggnadskostnaderna
ännu ej slutamorterats. Det är emellertid att märka, att mångå
andra städer upptagit lån till bestridande av kostnaderna för allmänna vägar
och broar utan att detta ansetts böra medföra rätt för dem att uppbära broeller
vägavgift. Särskilt må framhållas, att framställningar från några städer,
där den allmänna väghållningen övertagits av staten, örn att staten även
skulle övertaga ansvaret för lån, som upptagits för den allmänna väghållningen.
lämnats utan avseende. Till stöd för ett upptagande av broavgift
till slutamortering av byggnadskostnaderna torde följaktligen endast kunna
åberopas, att broavgiftens upphörande skulle medföra särskilda ekonomiska
svårigheter för städerna.
Anledningen till att man gått in för broavgifter vid Lidingöbron har
uppenbarligen varit dels den omständigheten, att man vid den tidigare flottbron
därstädes upptagit avgifter och att man — även om avgifterna väsentligt
höjdes, då den nya bron blev färdig — ansett det enklast att fortsätta
med samma system, och dels det förhållandet att, örn man skulle ha finansierat
lånen med skattemedel, skatterna åtminstone för Lidingös vidkommande
hade måst kraftigt höjas. Skatteunderlaget i Lidingö, som då var
en köping med cirka 6 700 invånare, utgjorde nämligen år 1916 endast cirka
90 000 skattekronor.
Om broavgifterna slopas, skulle med skattemedel behöva täckas 345 000
kronor, motsvarande den till vägtrafiken hänförliga andelen av kapitalutgifterna.
Enligt i städernas framställning lämnad uppgift skulle emellertid de
årliga förvaltningskostnaderna — dessa kostnader äro ej statsbidragsberättigade
— för bron minskas med 38 000 kronor, om upptagandet av broavgifterna
slopas. Behovet av skattemedel skulle sålunda minskas med motsvarande
belopp eller till 307 000 kronor per år. Beaktas slutligen den omständigheten,
att städerna tidigare haft att täcka ett årligt underskott av 56 000
kronor med skattemedel, finner man, att med nya skattemedel skulle behöva
täckas 307 000—56 000 eller 251 000 kronor per år.
Från städernas sida har särskilt framhållits, att staten icke bidragit till
byggnadskostnaderna. Aven örn man helt bortser från den formella synpunkten,
att statsbidrag icke författningsenligt kunnat lämnas till nämnda
kostnader, enär bron icke beslutats i den för allmänna vägar och broar stadgade
ordningen, må framhållas, att åtskilliga sådana vägar och broar i landet
byggts utan statsbidrag och att en del städer, som sålunda byggt broar utan
statsbidrag, skulle kunna göra anspråk på statsbidrag med samma fog som
i detta fall, om hänsyn endast tages till den ekonomiska bärkraften. Större
avseende torde böra fästas vid det förhållandet, att Stockholm och Lidingö
haft grundad anledning räkna med att bron skulle i huvudsak komma att
finansieras genom broavgifterna. Med hänsyn härtill kan upphörandet av
broavgifterna sägas innebära en icke oväsentlig rubbning i de uppgjorda
planerna för finansiering av de för bron upptagna lånen. Från sistnämnda
synpunkt kan det måhända anses skäligt, att staten genom bidrag under en
kortare övergångstid bereder rådrum till en omläggning av lånens finansiering
eller till en anpassning på annat sätt av städernas ekonomi efter de
förändrade förhållandena med avseende å brokostnadernas bestridande. Detta
skulle lämpligen kunna ske på det sättet, att staten under viss tid —• förslagsvis
ett eller två år — gottgör städerna för eller lämnar dem visst bidrag
till de merutgifter, som de få vidkännas genom broavgiftens bortfallande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
9
Berörda merutgifter uppgå till i runt tal 250 000 kronor om året. Anses
statsbidraget böra motsvara merutgiften under ett eller två år, skulle det
sålunda bestämmas till 250 000 kronor respektive 500 000 kronor. Ett eventuellt
bidrag till merutgiften kunde lämpligen bestämmas att utgå för det
första året med två tredjedelar och för det andra året med en tredjedel av
beloppet eller i avrundade tal med 170000 kronor respektive 85 000 kronor.
Över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, länsstyrelsen i
Stockholms län, Överståthållarämbetet samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Därvid lia tillika ingivits av länsstyrelsen yttrande av Lidingö stads drätselkammare
samt av Överståthållarämbetet yttranden av Stockholms stads kammarkontor
och stadskollegium.
Statskontoret framhåller, att enär Stockholm och Lidingö haft anledning
räkna med att bron skulle i huvudsak komma att finansieras genom broavgifterna,
och då alltså avgifternas slopande skulle helt rubba den uppgjorda
finansieringsplanen, statskontoret i likhet med vad som i departementspromemorian
framhållits funne skäligt, att staten genom bidrag under en kortare
övergångstid beredde rådrum till en anpassning av städernas ekonomi efter
de förändrade förhållandena med avseende å brokostnadernas bestridande.
Beträffande storleken och formen för detta bidrag hade statskontoret icke
något att erinra mot det i promemorian angivna förslaget, enligt vilket bidragsbeloppet
skulle utgå med 170 000 kronor under första året och med
85 000 kronor under andra året.
Lidingö stads drätselkammare har i sitt yttrande till en början — efter en
erinran om att städernas framställning endast avsåge de avgifter, som belastade
vägtrafiken — upptagit frågan örn ett slopande av jämväl avgiften
för spårvägstrafiken. Detta vore enligt drätselkammarens mening icke möjligt
med hänsyn till Lidingös ekonomi, såvida icke ett avsevärt statsbidrag lämnades
även till den del av kapitalkostnaden, som belöpte på denna trafik.
Att helt befria spårvägstrafiken från broavgift vore enligt drätselkammarens
mening icke heller riktigt. Att denna trafik borde belastas med kostnaden
för underhåll av spår, växlar och luftledningar på Lidingöbron vore sålunda
självklart. Men därutöver borde spårvägstrafiken skäligen påföras så stor
del av kapitalkostnaden, som motsvarade merkostnaden för en kombinerad
järnvägs- och landsvägsbro i förhållande till en ren landsvägsbro. Avgiften
för spårvägstrafiken borde få formen av en årlig fast avgift, motsvarande
förslagsvis 35 procent av den sammanlagda annuiteten för de hittillsvarande
brolånen.
Vad beträffar storleken av det ifrågasatta statsbidraget funne drätselkammaren
det i departementets promemoria skisserade förslaget alltför snävt.
I anslutning till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört ansåge drätselkammaren
statsbidraget böra bestämmas till så stor del av den återstående
låneskulden (vilken den 31 december 1944 uppgått till 6 983 264 kronor 15
öre), som motsvarade landsvägstrafikens andel i byggnadskostnaden eller enligt
de tidigare gjorda beräkningarna 65 procent, det vill säga i runt tal 4 550 000
kronor. Detta statsbidrag skulle lämpligen fördelas på lånens återstående
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
löptid. Statsbidraget borde i varje fall vara avse vart större och utsträckas
att gälla en avsevärt längre övergångstid än i departementets promemoria
föreslagits.
Örn såsom i departementspromemorian föreslagits statsbidraget beräknades
i förhållande till de merutgifter, som städerna finge vidkännas genom att
broavgifterna för landsvägstrafiken bortfölle, borde enligt drätselkammarens
uppfattning — örn statsbidraget lämnades städerna och icke Lidingöbrostyrelsen
— utgångspunkten för Lidingös del vara ett belopp av 185 000 kronor,
som utgjorde Lidingös andel i merkostnaden. Drätselkammaren ifrågasatte
emellertid, huruvida icke statsbidraget rätteligen, i stället för att fördelas
mellan Stockholm och Lidingö, i sin helhet borde utbetalas till Lidingöbrostyrelsen
för att av styrelsen disponeras för räntor och amorteringar på
brolånen i den ordning, som broavtalen föreskreve i fråga örn inflytande broavgifter,
det vill säga i första hand till förräntning och amortering av lån,
för vilka Lidingö stad ensam svarade.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser det vara ett av vägväsendets förstatligande
i viss mån aktualiserat, allmänt intresse, att Lidingöbrons trafikanter
befriades från utgörandet av broavgiften. Aven örn Kungl. Maj:t
formellt sett hade möjlighet att låta broavgifterna upphöra utan vidare, funne
länsstyrelsen en sådan åtgärd föga förenlig med den mening, som av riksdagen
uttalades vid antagandet av 1934 års väglag och jämväl tog sig visst
uttryck i själva lagtexten, lika litet som med vad, som vid antagandet av nu
gällande väglag anfördes till stöd för att i denna lag i oförändrad form upptaga
hithörande stadgande i 1934 års väglag. Det torde knappast kunna
göras gällande, att de ekonomiska hänsyn, som dikterat statsmakternas ståndpunkt
i angivna sammanhang, förlorat sin giltighet sedan dess.
Länsstyrelsen framhåller, att den skatteökning för Lidingö stad, som
broavgifternas slopande skulle medföra, komme att bliva synnerligen kännbar,
samt befarar, att skatteökningen kunde få betänkliga återverkningar i
form av minskad inflyttning och ökad utflyttning. Inför hotet av en sådan
utveckling funne länsstyrelsen uteslutet att genomföra den önskvärda avvecklingen
av broavgifterna med mindre staden bereddes skälig kompensation
av statsmedel, en kompensation, vilken framstode såsom desto mera
berättigad som statsbidrag icke utgått till kostnaderna för brons anläggning
och de genom bron förbundna städerna, såsom i departementspromemorian
med all rätt framhållits, haft grundad anledning räkna med att bron i huvudsak
skulle finansieras genom broavgifterna.
Frågan örn statsbidragets storlek kunde givetvis diskuteras, men det
syntes länsstyrelsen utan vidare klart, att bidragets utmätande enligt de i
departementspromemorian framkastade grunderna icke skulle motsvara skälighetens
krav. Ur rättvise- och billighetssynpunkt funne länsstyrelsen den
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen diskuterade bidragsgrunden lia större
fog för sig, även örn måhända viss jämkning av denna kunde ifrågasättas
med hänsyn därtill, att anläggningskostnaderna till viss del finansierats
genom redan influtna broavgifter.
11
Kungl. May.ts proposition nr 46.
Enligt länsstyrelsens förmenande krävde rättvisan, att spårvägstrafikanterna
i lika mån som andra trafikanter komme i åtnjutande av den lättnad,
varom här vore fråga.
Stockholms stads kammarkontor uttalar till en början, att enligt dess uppfattning
ett förordnande örn broavgifternas borttagande icke skäligen syntes
kunna meddelas med mindre städerna erhölle kompensation genom statsbidrag,
som möjliggjorde förräntning och amortering av den återstående låneskulden
för brons anläggningskostnader.
Ett borttagande av broavgifterna utan kompensation skulle, meddelar
kammarkontoret, för Stockholms del medföra en årlig kostnad av maximalt
omkring 110 000 kronor, vartill komme stadens andel i framtida förvaltningskostnader
m. m. Å andra sidan skulle ett slopande av avgifterna icke bereda
Stockholms innevånare någon större fördel, enär stockholmarna i endast
mycket begränsad omfattning torde begagna sig av bron. Med hänsyn till
sistnämnda omständighet funnes enligt kontorets uppfattning från Stockholms
stads sida intet intresse för avgifternas borttagande utan att full
kompensation erhölles för den merkostnad, som härav skulle bli en följd.
Beträffande frågan örn avgifterna för spårvägstrafiken ansåge kammarkontoret,
att för finansiering av den del av låneskulden för brokostnaderna,
som belöpte på spårvägstrafiken, broavgifter även i fortsättningen borde få
uttagas av denna trafik genom inräkning av sådan avgift i biljettpriserna.
Stockholms stadskollegium åberopar i huvudsak vad kammarkontoret anfört
samt erinrar därjämte örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande i
ärendet den 22 juni 1944, att med den inställning staten numera intoge i
fråga örn bidrag till allmänna vägväsendet alla skäl talade för bifall till
städernas förevarande framställning. I departementspromemorian vitsordades
också, att önskemålet örn broavgifternas upphörande framstode såsom starkt
befogat ur rättvisesynpunkt.
Överståthållarämbetet tillstyrker, att staten lämnar visst bidrag till gäldande
av den för brons byggande upptagna och kvarstående kapitalskulden.
Beträffande beräkningen av bidragets storlek ansluter sig Överståthållarämbetet
till den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna beräkningsgrunden,
nämligen att bidraget beräknades enligt samma normer som vid
brons byggande gällde beträffande möjligheten att erhålla statssubvention.
Emellertid syntes det Överståthållarämbetet tveksamt huruvida icke, med
hänsyn till att en väsentlig del av redan verkställda amorteringar och räntor
guldits med upptagna broavgifter, statsbidraget borde beräknas allenast till
2/3 av brobyggnadskostnadens ursprungliga belopp med avdrag för därå
gjorda amorteringar. Enligt överståthållarämbetets förmenande syntes dock
icke i princip hinder böra föreligga att låta även den på spårvägstrafiken
belöpande kostnaden bliva statsbidragsberättigad.
Såsom villkor för beviljande av statsbidrag enligt här föreslagna grunder
borde enligt överståthållarämbetets uppfattning gälla, att samtliga broav
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
gifter avskaffades, alltså även de, som nu uttoges av spårvägspassagerarna
genom förhöjda biljettpriser för spårvägsfärderna.
Överståthållarämbetet uttalar slutligen, att Stockholms och Lidingö städer
med hänsyn till vad som anförts av utskott och sakkunniga vid förarbetena
till såväl 1934 som 1943 års väglagar syntes i viss mån kunna anses garanterade
rätten att upptaga broavgifter, så länge de för brons byggande upptagna
lånen icke vore slutamorterade och för såvitt städerna icke — i åtminstone
mera avsevärd utsträckning — erhölle statsbidrag för sina utgifter
för lånen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utvecklar i yttrande den 30 april 1945
ånyo de skäl, som varit för styrelsen bestämmande vid dess ställningstagande
till den föreliggande frågan.
Enligt styrelsens förmenande förelåge skäl för att det ifrågasatta bidraget
beräknades på dea återstående kapitalskulden. De förslag, som framlagts i
departementspromemorian, avsåge däremot ett i förhållande till den återstående
kapitalskulden helt obetydligt belopp.
Vid bedömande av denna fråga borde man enligt styrelsens mening taga
vederbörlig hänsyn till icke enbart den del av kapitalskulden och de årliga
kostnader, som kunde anses belöpa på vägtrafiken, utan även den del och
de kostnader, som kunde anses belöpa på spårvägstrafiken. Ett borttagande
av avgifterna för vägtrafiken borde enligt styrelsens uppfattning ovillkorligen
samordnas med ett borttagande eller en avsevärd sänkning av den del
av spårvägsavgifterna, som närmast motsvarade broavgift, örn endast vägtrafiken
frigjordes från broavgifter, och däremot svarande kostnader helt
eller till avsevärd del påfördes skattebetalarna i de båda städerna, bomme
de skattebetalare, som anlitade spårväg, att belastas med såväl de kvarvarande
spårvägsavgifterna som en del av de förutvarande vägtrafikavgifterna.
De komme alltså att drabbas hårdare än nu vore fallet.
Under erinran om att Lidingö stad i mycket högre grad än Stockholms
stad vore ansvarig för brons ekonomi, framhåller styrelsen, att därest avgifterna
för såväl vägtrafik som spårvägstrafik varit slopade, skulle belastningen
år 1945 för låneannuiteterna varit 110 000 kronor för Stockholms stad och
390 000 kronor för Lidingö stad. Den skulle inneburit en ökning av den
nuvarande skattebelastningen för bron med 80 000 respektive 360 000 kronor.
Men därtill komme, att de lån, vari Stockholms stad hade det slutliga
ansvaret, bleve slutamorterade år 1958, medan Lidingö stad icke bleve fri
från amortering å sina lån förrän år 1966. Enligt de uppgifter, som stöde
styrelsen till buds rörande återstående låneskuld, belöpte i avrundade tal
1 374 000 kronor på Stockholms stad och 5 882 000 kronor på Lidingö stad.
Toge man därjämte hänsyn till Lidingö stads lägre skattekraft, funne man,
att Lidingö stad under nyss angivna förutsättning skulle varit ojämförligt
hårdare belastad än Stockholms stad.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förklarar sig alltjämt anse, att
statsbidrag till brokostnaden borde beräknas med stöd av den kvarstående,
13
Kungl. Majda proposition nr 46.
å vägtrafiken belöpande kapitalskulden, framlägger härefter följande synpunkter
rörande beräkningen och disponerandet av ett mindre bidrag till
nämnda kostnader, för den händelse ett sådant ansåges böra utgå endast
för att underlätta övergången till brons drift utan vägtrafikavgifter.
Under förutsättning, att bedömningen sker enligt skälighetsprincipen,
blir det trots allt nödvändigt att utkräva viss ersättning av Lidingöbanorna
för nyttjande av bron. Ett årligt belopp av 175 000 kronor, motsvarande i
runt tal 35 procent av låneannuiteterna enligt staten för år 1945, skulle
innebära en sådan sänkning av den nu från banorna utgående ersättningen,
att under nuvarande liögtrafik en välbehövlig sänkning av biljettpriserna
skulle bliva möjlig. Någon säkerhet för att en sådan sänkning kan bliva
bestående föreligger dock ej. Det beror på om spårvägstrafiken kan komma
att bibehålla sin omfattning, när vägtrafikavgifterna slopas samt bussoch
biltrafiken åter blir fri. Styrelsen utgår emellertid i det följande från
att banornas ersättning fastställes till 175 000 kronor per år.
Ersättningen har förutsatts skola i första hand disponeras till täckande
av annuiteter å lån, för vilka Lidingö stad ensam svarar. Den ökade
skattebelastningen för staden minskas då till 185 000 kronor. För Stockholms
stad är den enligt vad förut nämnts 80 000 kronor.
Med hänsyn till Lidingö stads ringa skattekraft och det förhållandet,
att stadens lån icke slutamorteras förrän 1966, synes skäligt, att staden
erhåller statsbidrag. Det i departementspromemorian föreslagna statsbidraget
är emellertid alltför litet, även örn det beviljas enbart till Lidingö. Enligt
styrelsens mening bör statsbidraget lämpligen utgå under en tioårsperiod
med för varje år med tio procent sjunkande belopp. Första bidraget bör
då vara 185 000 kronor. Örn bidraget avväges att utgå på detta sätt, skulle
Lidingö stad komma att succesivt få övertaga den ökade skattebelastningen
i anledning av broavgifternas bortfallande.
Styrelsen uttalar slutligen, att därest statsbidraget begränsades på sätt
som här angivits, detsamma borde kunna utgå av anslaget till bidrag till
byggande av vägar och gator.
I skrivelse den 11 september 1945 ha Lidingö trafikaktiebolag och trafikaktiebolaget
Stockholm - Södra Lidingö framställt erinringar mot den fördelning
av kapitalkostnaderna på vägtrafik och järnvägstrafik, som gjorts i städernas
framställning och varpå de följande utredningarna grunda sig. Trafikbolagen
anföra bland annat följande.
I städernas framställning har fördelningen av kapitalkostnaderna skett
i proportion till inkomsterna från trafiken över bron under en viss tidsperiod
dels av landsvägstrafiken och dels av järnvägstrafiken. Det synes trafikbolagen
rättvisare att vid beräkningen utgå från följande förutsättningar.
Vid broavgifternas fastställande år 19-5 belastades gång- och cykeltrafikanterna
med 10 öre per enkel resa, under det att järnvägstrafikan terna belastades
med 12 öre per enkel resa. Det högre priset. 2 öre, ansågs därför vara den
andel av brokostnaderna, som rättvisligen borde belasta järnvägstrafikanterna
för de merkostnader för bron, som inläggning av järnvägsräls m. m. belastar
bron utöver kostnaderna för landsvägsbron. Under det törsta trafikåret,
1926, företogo järnvägstrafikanterna 1 732 000 resor över bron. Två-örestilliigget
för dessa trafikanter inbringade sålunda 34460 kronor. Enär
banornas redovisning och den egna uppbörden för gångtrafikanter, cyklar,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
bilar o. dyl. uppgick till 511 261 kronor, utgjorde alltså inkomsten av tvåöringen
endast 6,7 %. Vid tidpunkten för broavgifternas fastställande synes
man sålunda räknat med endast 5 % av anläggningskostnaden som extrakostnader
i brobyggnaden för järnvägstrafikens förande över bron.
Beträffande merkostnaden för en kombinerad järnvägs- och landsvägsbro
i förhållande till en ren landsvägsbro utvisar en teknisk utredning, som
verkställts av ingenjör D. Lidberg, att denna merkostnad kan beräknas till
omkring 3,2 % av brons anläggningskostnad. Den nuvarande återstående
låneskulden utgjorde den 31 december 1944 6 983 264 kronor. 3,2 % av
detta belopp eller 223 464 kronor är sålunda den återstående låneskulden
för järnvägarnas andel i brokostnaden.
Trafikbolagen vilja i detta sammanhang ytterligare hänvisa till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förnyade utlåtande den 30 april 1945, vari bl. a.
framhållits, att ett borttagande av broavgifterna för vägtrafiken ovillkorligen
bör samordnas med ett borttagande eller en avsevärd sänkning av den del
av spårvägsavgifterna, som närmast motsvarar broavgift, ävensom till vad
länsstyrelsen i Stockholms län framhållit därom, att rättvisan kräver, att
spårvägstrafikanterna i motsvarande män som andra trafikanter komma i
åtnjutande av den lättnad, som ett avskaffande av broavgifterna skulle
innebära.
Med hänvisning till det anförda hemställa trafikbolagen, att vid beräknande
av statsbidragets storlek för broavgifternas avskaffande den på järnvägstrafiken
belöpande andelen av Lidingöbrons anläggningskostnader icke
beräknas till mer än 5 procent och att statsbidraget således beräknas på
95 procent av anläggningskostnaden.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 22 september 1945
över trafikbolagens skrivelse anfört bland annat följande.
Enligt den nu föreliggande framställningen från Lidingöbanorna borde
banornas andel i brokostnaden beräknas med stöd av att trafikanterna på
banorna belastats med en broavgift av 12 öre per tur under det att gångtrafikanten
haft en broavgift av 10 öre pr tur. Kostnaden för banorna som
sådana kunde därför anses motsvara 2 öre per passagerare och tur, vilket
enligt banornas framställning skulle motsvara 5 procent av kapitalkostnaden.
Såsom framgår av en ärendet bilagd utredning skulle brons anläggningskostnad
ha ökats med 3,2 procent på grund av den förstärkning av densamma
som erfordrats för banornas del.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åsikt kan banornas andel i
brokostnaden ej bedömas med stöd enbart av en dylik kostnadsökning,
utan hänsyn bör tagas även till banornas skäliga andel av grundkostnaden.
Å andra sidan synes ett belastande av Lidingöbanorna med så stort belopp,
som städerna i sin framställning förutsatt, icke kunna utan vidare
accepteras, utan frågan bör göras beroende av, huruvida banorna äro i
stånd att erlägga beloppet sedan trafikanterna på banorna erhållit en skälig
sänkning av sina avgifter.
Det skulle givetvis vara möjligt att även på annat sätt än som här ovan
relaterats räkna sig fram till en fördelning av brokostnaden. Det är emellertid
enligt styrelsens förmenande vanskligt att i detta fall beräkningsmässigt
komma fram till en rättvis fördelning, då det hela slutligen måste
bli en skäliglietsfråga.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Lulmgöbron torde vara den enda bro bär i landet, för vars passerande
trafikanterna lia att erlägga broavgifter. Systemet med broavgifter strider
klart mot principerna för det allmänna vägväsendets finansiering. Det medför
också besvär för trafikanterna samt improduktiva kostnader för avgifternas
upptagande och redovisning. Borttagandet av dessa avgifter är därför önskvärt,
och frågan härom har också redan tidigare varit på tal. Därvid har
det emellertid befunnits, att ett slopande av avgifterna skulle medföra obilliga
ekonomiska verkningar för de båda i broföretaget intresserade städerna
Stockholm och Lidingö, varför frågan fått förfalla.
Då den nu ånyo upptagits till behandling, har såsom en förutsättning
för dess lösning angivits, att staten vore villig medverka härtill i form av
bidrag till avvecklingen av de lån, som städerna upptagit för brobygget.
Enligt min mening är det i och för sig skäligt, att staten lämnar ett dylikt
bidrag. Vid tiden för brobyggets igångsättande kunde nämligen statsbidrag
utgå till byggande av broar av samma betydelse för vägtrafiken som Lidingöbro^
och det måste anses vara ett intresse av mer än lokal karaktär att
broavgifterna borttagas.
Å andra sidan bör beaktas, att ett flertal broar byggts både före och
efter Lidingöbron, utan att statsbidrag härtill utgått, samt att i många fall
vederbörande kommuner fortfarande torde häfta för lån i anledning av dylika
brobyggen. Vidare lia de avgifter, som upptagits vid Lidingöbron, i
huvudsak räckt ej endast till förräntning av det i bron nedlagda kapitalet
utan även till en nedamortering av den häremot svarande låneskulden från
ursprungligen cirka 10,9 miljoner kronor till numera omkring 6,7 miljoner
kronor, varför — därest broavgifterna slopades utan att i samband därmed
statsbidrag beviljades — de båda städernas direkta kostnader för brobygget
skulle väsentligt understiga de verkliga kostnaderna för detsamma. Erinras
må tillika, att statsbidrag numera utgår med 95 % av kostnaden för
underhållet av bron. Ävenledes kan påpekas, att ett slopande av broavgifterna
utan något vederlag till de båda städerna visserligen skulle innebära
en övervältning på dem av kostnaden för brolånens förräntning och amortering
men att övervältningen skulle ske från trafikanterna, av vilka flertalet
består av skattebetalare i de båda städerna. Det bör slutligen i detta
sammanhang påpekas, att räntefoten för brolånen undan för undan nedbringats
i samband med konverteringar samt att skatteunderlaget i de båda
städerna stigit högst avsevärt och så gott som oavbrutet sedan brobygget
beslutades, varför den därvid valda finansieringsformen för bygget icke numera
är av samma betydelse för städernas ekonomi som den då var eller
som den var när 1934 års riksdag uttalade sig i frågan.
Med hänsyn till det nyss anförda torde med statsmedel endast böra
täckas en del av de kostnader för broföretagets finansiering, vilka vid ett
borttagande av broavgifterna skulle komma att direkt åvila de båda städerna.
Jag Ilar därför samt med utgångspunkt från städernas framställning örn statsbidrag
och de däröver avgivna yttrandena låtit hålla vissa överläggningar
med representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, de båda städerna,
Departements
chefen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Lidingöbrostyrelsen, Lidingö trafikaktiebolag och trafikaktiebolaget Stockholm—
Södra Lidingön för att utröna möjligheterna att på villkor, som
kunde anses godtagbara för samtliga parter, lösa den föreliggande frågan.
Under överläggningarna lia de båda trafikbolagen förklarat sig villiga att
för en avveckling av broavgifterna ä 12 öre för spårvägspassagerarna gemensamt
erlägga ett belopp av 175 000 kronor örn året såsom bidrag till
brolånens förräntning och amortering, dock högst ett belopp motsvarande
35 % av låneannuiteterna minskade med vissa markägareavgifter, därvid bolagen
förutsatt att denna ökning av deras årliga kostnader skulle bliva i
skälig omfattning kompenserad genom en höjning — ehuru med mindre än
12 öre av den del av biljettpriserna, som för närvarande tillfaller bolagen.
Annuiteterna å de särskilda brolånen uppgå för år 1946 till sammanlagt
omkring 523 000 kronor samt stiga successivt fram till och med år 1957,
för vilket år de belöpa sig till cirka 596 000 kronor. Därefter sjunka de
kraftigt genom slutamorteringar och äro helt avvecklade med utgången av
år 1966. Efter avdrag av de från trafikbolagen utlovade bidragen samt vissa
här av mig till 27 000 kronor örn året uppskattade inkomster i form av
hyror och arrenden, markägareavgifter och ränta å fonderade medel komma
de årliga lånekostnaderna alltså under åren 1946—1957 att belöpa sig till
lägst 321000 och högst 394 000 kronor. I enlighet med vad jag förut anfört
bör med statsmedel täckas endast en del av dessa kostnader. Statsbidraget
synes lämpligen böra utgå under den tid, då låneannuiteterna äro
mest tyngande för städerna. Eäknar man med att broavgifterna skola upphöra
vid nästa årsskifte, kommer denna tid att sammanfalla med åren 1947
—1957 och alltså utgöra elva år. Enär annuiteterna därunder öka år från
år, synes det knappast lämpligt att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit, samtidigt låta statsbidraget minska år från år. ty därigenom skulle
den succesiva ökningen av städernas finansieringsbörda ytterligare förstärkas.
Jag förordar därför, att statsbidraget får utgå med samma belopp för vart
och ett av de elva åren, vilka böra räknas från dagen för broavgifternas upphörande.
Statsbidragets årsbelopp synes kunna fastställas till 100 000 kronor.
Då det härefter gäller att bedöma, huruvida statsbidraget bör i sin helhet
utgå till endast en av städerna eller fördelas mellan dem samt i senare
fallet hur fördelningen skäligen bör ske, torde i huvudsak följande omständigheter
vara att beakta. Den nuvarande lånesumman 6 696 436 kronor kan
uppdelas i tre olika delar, två å vardera 1 236 686 kronor, för vilka vardera
staden svarar för var sin, och en å 4 223 064 kronor, för vilken Lidingö
ensam svarar. De båda första delarna bliva slutamorteiade år 1958, den
tredje först år 1966. Enligt ett mellan städerna träffat avtal skola inkomsterna
av broanläggningen användas i första hand till täckande av kostnaderna
för brons underhåll och drift, i andra hand till betalning av ränta
och amortering å den nyssnämnda tredje delen av lånesumman, för vilken
Lidingö ensam svarar, och först härefter till betalning av ränta och amortering
å de båda första delarna av lånesumman. Härav följer, att ett inkomstbortfall
genom broavgifternas slopande — om man jämväl beaktar att
Kungl. Marits proposition nr 46.
17
driftskostnaderna därigenom kunna avsevärt minskas ock att underhållskostnaderna
numera till 95 procent täckas med statsbidrag — kommer att i
första band drabba Lidingö, som genom broavgifterna haft full täckning för
annuiteterna å den tredje delen av lånesumman, medan de övriga annuiteterna
hittills, med undantag för åren 1944 och 1945, måst till väsentlig del
betalas av de båda städerna gemensamt med uttaxerade medel. Det är därför
naturligt, att den i form av bidrag från trafikbolagen avsedda kompensationen
för broavgifterna i första hand kommer Lidingö till godo, och detsamma
kan synas böra gälla även beträffande statsbidraget. Emellertid bör
man ej bortse från att broavgifterna huvudsakligen torde erläggas av invånare
i Lidingö och att alltså avgifternas borttagande är av betydligt större
värde för denna stad än för Stockholm. Det må tillika framhållas, att
även Stockholm fått en del av sina låneutgifter täckta genom broavgifter
samt att utvecklingen härutinnan, av de båda senaste årens broavgiftsuppbörd
att döma, synes gå i en för staden gynnsam riktning. De annuiteter,
för vilka Stockholm svarar, belöpa sig för år 1946 till 111 979 kronor och
stiga successivt till 132 314 kronor för år 1957, varefter staden år 1958 slutbetalar
sin låneandel med 46 158 kronor. Ett ytterligare förhållande, som i
detta sammanhang torde vara förtjänt av beaktande, är den högst avsevärda
skillnaden i skatteunderlag de båda städerna emellan, vilken medför
att ett utgiftsbelopp, som för Stockholm icke påverkar uttaxeringen, kan
för Lidingö föranleda en icke obetydlig skattehöjning.
Efter övervägandet av nyss angivna omständigheter, vilket övervägande
i sista hand måste bli en bedömnings- och skälighetsfråga, förordar jag en
sådan fördelning av statsbidraget de båda städerna emellan, att Stockholm
erhåller 15 och Lidingö 85 procent av detsamma. Statsbidrag skulle alltså
utgå till Stockholm med 15 000 och till Lidingö med 85 000 kronor örn året.
Örn mati räknar med att trafikbolagens bidrag och förutnämnda årliga
inkomster örn tillhopa cirka 27 000 kronor helt användas till finansieringen
av de lån, för vilka Lidingö ensam svarar, samt att statsbidrag enligt av
mig nyss förordade grunder börjar utgå från och med den 1 januari 1947,
torde städernas utgifter för brolånen kunna beräknas komma att belöpa sig
till ungefär följande till jämna tusental kronor avrundade belopp:
År |
Stockholm |
Lidingö |
1947 |
98 000 |
127 000 |
1948 |
100 000 |
131000 |
1949 |
102 000 |
135 000 |
1950 |
103 000 |
140 000 |
1951 |
105 000 |
144 000 |
1952 |
107 000 |
149 000 |
1953 |
109 000 |
154 000 |
1954 |
111000 |
159 000 |
1955 |
113 000 |
164 000 |
Bihang till riksdagens protokoll 1946.
År |
Stockholm |
Lidingö |
1956 |
115 000 |
170 000 |
1957 |
117 000 |
177 000 |
1958 |
46 000 |
210 000 |
1959 |
— |
199 000 |
1960 |
— |
201 000 |
1961 |
— |
204 000 |
1962 |
— |
208 000 |
1963 |
— |
108 000 |
1964 |
— |
4 000 |
1 sami. Nr 46. |
179 4ti |
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Även om man tar i betraktande, att städerna vid sidan av dessa utgifter
också ha att bestrida vissa drifts- och underhållskostnader för bron, kan
dock en finansieringsbörda av ungefärligen nyss angivna storleksordning
icke anses alltför betungande. Under åren 1926—1943 uppgick den brist,
som städerna hade att med skattemedel täcka för broföretaget, till i medeltal
cirka 77 000 kronor årligen för vardera staden. Yad särskilt Lidingö beträffar,
för vilken stad bördan måste bliva mest kännbar, må ånyo framhållas
de avsevärda fördelar för nästan alla stadens invånare, som broavgifternas
slopande kommer att innebära, samt den utveckling mot ett betydligt
ökat skatteunderlag, som man har anledning räkna med att staden går
till mötes under de närmaste åren.
Det av mig förordade statsbidraget är av beskaffenhet att böra utgå av
automobilskattemedel. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har föreslagit, att
bidraget måtte utgå av anslaget Bidrag till byggande av vägar och gator.
Yarken detta eller något annat av de anslag å riksstaten, vilka skola avräknas
mot automobilskattemedlen, kan dock utan tillstånd av riksdagen
disponeras för nu ifrågavarande ändamål. Med biträdande av styrelsens
förslag i denna del förordar jag därför, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens
medgivande till att statsbidrag i enlighet med de grunder jag nyss angivit
må utgå av anslaget Bidrag till byggande av vägar och gator.
Det är min avsikt att, därest riksdagen giver ett sådant bemyndigande,
anmäla frågan örn broavgifternas borttagande.
Jag hemställer nu, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att efter det av Kungl. Majit meddelat tillstånd till upptagande
av trafikavgifter vid Lidingöbron upphört att gälla
statsbidrag enligt i det föregående angivna grunder må med
anlitande av anslaget Bidrag till byggande av vägai; och gator
utgå till städerna Stockholm och Lidingö.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
C.-A. von Schéele.
Stockholm 1946. K. L. Beckmans Boktryckeri.