Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

1

Nr 36.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044)
örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus,
m. m.; given Stockholms slott den 18 januari 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus; och

2) lag örn ändrad lydelse av 18 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 36.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Förslag

till

Lag

angående ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 2 morn., 5 § 1 morn., 7 §, 13—17 §§,
19 och 20 §§, 21 § 2 mom. samt 23 och 26 §§ lagen den 20 december 1940 om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

1 §•

Landsting, så---vid barnsbörd.

Vård, som---i landsting.

Denna lag äger icke tillämpning å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;
och skall vad däri finnes stadgat endast i den mån nedan föreskrives
gälla anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt
kroppssjuka eller konvalescenter.

2 §•

2. Med sjukhus förstås nedan i denna lag sjukvårdsanstalt, som drives
av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt
eller lyder under militär myndighet. Som sjukhus anses dock ej sådan tillfällig
sjukvårdslokal, som avses i 20 § epidemilagen.

Sjukhus, som ej enligt vad nedan i detta stycke stadgas är att anse såsom
tuberkulossjukvårdsanstalt eller epidemisjukhus, benämnes lasarett, om
det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare
art, och eljest sjukstuga. Sjukhus, som är inrättat uteslutande för vård av
tuberkulossjuka (tuberkulossjukvårdsanstalt), benämnes sanatorium, om det
är avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens art, och eljest tuberkulossjukstuga.
Sjukhus, som till huvudsaklig del är avsett för vård av sjuka,
behäftade med i 2 § 1 mom. epidemilagen omförmäld sjukdom (epidemisjukhus),
benämnes epidemilasarett, om det är avsett för dylika vårdbehövande
oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest epidemisjukstuga.

För sjukvård ansvarig läkare benämnes, där fråga ej är om läkare, som
avses i 17 eller 25 §, vid lasarett lasarettsläkare, vid sjukstuga sjukstuguläkare,
vid sanatorium sanatorieläkare, vid tuberkulossjukstuga tuberkulos 1

Senaste lydelse, se beträffande 7 § SFS 1945:79, beträffande 17 § SFS 1944:98 samt
beträffande 19 § 2 mom. och 20 § SFS 1943: 795.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 36.

3

sjukstuguläkare, vid epidemilasarett epidemilasarettsläkare och vid epidemisjukstuga
epidemisjukstuguläkare.

5 §•

1. Kommun, som driver sjukhus, är pliktig att åt lämplig kommunal
nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att vara sjukvårdsberedning
med skyldighet att i fråga örn kommunens sjukhusväsende fullgöra den
verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende jämlikt 4 § åligger
sjukvårdsberedning. Örn i stad hälsovårdsnämnden är epideminämnd, skall
dock hälsovårdsnämnden vara sjukvårdsberedning i vad angår av staden
drivna epidemisjukhus.

Kommun må---— samfällt förvaltningsutskott.

Ansvarar sammanslutning---- dess organ.

Drives sjukhus---dessa gemensamt.

Å organ---motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i —--mom. förmäles.

7 §■

Vid sjukhus---- beredas densamma.

Sjukhus skall —--behovet påkallad.

Sjukstuga må ej vara försedd med mer än trettio vårdplatser; dock må
med medicinalstyrelsens medgivande ytterligare intill tjugu vårdplatser inrättas.
Tuberkulossjukstuga må ej hava mer än fyrtio vårdplatser. Epidemisjukstuga
må ej utan särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen hava mer
än sextio vårdplatser.

Sjukhus som---särskilda rum.

Vid beräknande---överstiger femton.

13 §.

Finnes nödigt, att lasarett, sanatorium eller epidemilasarett uppdelas på
två eller flera sjukavdelningar med särskilda för sjukvården ansvariga
läkare eller att vid lasarett, sanatorium eller epidemilasarett ny avdelning
med särskild för sjukvården ansvarig läkare inrättas, har den, som driver
.sjukhuset, att, efter det sjukvårdsberedningen och direktionen samt lasaretts-,
sanatorie- eller epidemilasarettsläkare, som redan må hava anställts,
i ärendet avgivit yttrande, hos Konungen göra framställning i ämnet. Är
fråga om delning av lasarett, sanatorium eller epidemilasarelt eller av
sjukavdelning, skall vederbörande läkare i sitt yttrande angiva, vilken avdelning
han önskar behålla. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande
tillämpning, då fråga uppstår att anställa särskild lasaretts-, sanatoriecller
epidemilasarettsläkare med uppgift att verkställa undersökningar eller
meddela sjukbehandling av speciell art utan att för ändamålet ny sjukavdelning
inrättas.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

I framställning---nyinrättad läkartjänst.

Vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga eller epidemisjukstuga må sådan anordning,
som avses i första stycket, icke äga rum.

14 §.

1. Lasaretts-, sanatorie- och epidemilasarettsläkare utnämnas av Konungen.

Då sådan---därtill tagas.

Sedan förslag---erhålla förslagsrum.

2. Sjukstuguläkare vid sjukstuga, beträffande vilken medicinalstyrelsen
lämnat sådant medgivande, som i 7 § tredje stycket första punkten sägs, utnämnes
av Konungen. I avseende å sådant tillsättande skall vad i 1 moni.
stadgats lända till efterrättelse.

Annan sjukstuguläkare ävensom tuberkulossjuksluguläkare och epidemisjukstuguläkare
tillsättas av sjukvårdsberedningen efter börande av vederbörande
direktion genom förordnande för viss tid eller tills vidare, i senare
fallet med ömsesidig rätt till minst sex månaders uppsägningstid. Sådan
läkartjänst må ej besättas med annan än den, som av medicinalstyrelsen
funnits enligt vederbörligen meddelade bestämmelser till tjänsten behörig.

I förordnande, som för viss tid meddelas sjukstuguläkare, skall intagas
förbehåll därom, att, därest beslut fattas örn sådant utvidgande, att sjukstuguläkaren
skall tillsättas enligt första stycket, eller om sjukstugans omändring
till lasarett, sjukstuguläkaren skall vara pliktig att avgå sex månader
efter uppsägning. Motsvarande förbehåll för det fall att tuberkulossjukstuga
omändras till sanatorium eller epidemisjukstuga omändras till epidemilasarett
skall intagas i förordnande, som för viss tid meddelas tuberkuloss
jukstuguläkare eller epidemisjukstuguläkare.

15 §.

Där sjukhusläkare —---anställda personalen.

Är läkare---till efterrättelse.

Är läkaren---äga giltighet.

Å epidemisjukhus må icke utan särskilt medgivande av medicinalstyrelsen
anordnas mottagning för öppen sjukvård.

16 §.

Vid lasarett, sjukstuga, beträffande vilken medicinalstyrelsen givit tillstånd,
som i 7 § tredje stycket första punkten sägs, sanatorium eller epidemilasarett
må jämte lasaretts-, sjukstugu-, sanatorie- eller epidemilasarettsläkare
underläkare anställas; dock må ny underläkartjänst ej inrättas utan
medgivande av Konungen eller, efter Konungens förordnande, av medicinalstyrelsen.
Vad angår sjukstuga, som här avses, må sådant medgivande lämnas
allenast då särskilda omständigheter därtill föranleda. I ansökan örn
medgivande, som nu är sagt, skall uppgift lämnas örn arbetets omfattning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 36.

5

de för tjänsten anslagna löneförmånerna och de villkor, som för deras åtnjutande
ansetts böra uppställas.

Underläkare tillsättes---i sänder.

Tiden för---förordnande föreligger.

17 §•

Underläkare, som---vissa sjukrum.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i avseende å
sanatorium och epidemilasarett.

19 §.

1. Intagning å---därtill föranleda.

Är någon, vilken lider av sjukdom, som avses i 2 § 1 eller 6 mom. eller 24 §
epidemilagen, i behov av vård å annat sjukhus än epidemisjukhus, må han
likväl icke intagas där, med mindre betryggande åtgärder mot smittans spridande
vidtagits.

Intagning av---andra sjuka.

Är sjukhus---sådan avdelning.

2. Jämte vad i 1 mom. stadgats skall beträffande intagning å sjukstugor,
tuberkulossjukstugor och epidemisjukstugor gälla, att å sådant sjukhus ej
utan särskilda skäl må intagas annan vårdbehövande än sådan, som med
hänsyn till sjukhusets utrustning och den för sjukvården ansvarige läkarens
utbildning lämpligen kan där behandlas. Person, som lider av könssjukdom
i smittsamt skede eller som av läkare förklarats böra intagas å
sjukhus för undersökning, huruvida han är angripen av sådan sjukdom,
må intagas å sjukstuga, tuberkulossjukstuga eller epidemisjukstuga endast
örn det kan ske utan olägenhet.

20 §.

Den, som —--därom stadgat.

Sättes legosängsavgiften----omförmälda lagarna.

Personer, som---sådan sal.

Angående rätt i vissa fall för den, som intagits å epidemisjukhus, att
kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll därstädes stadgas i epidemilagen.

21 §.

2. För sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt eller epidemisjukhus ansvarig
läkare må icke mottaga särskild ersättning för åtgärd, som avses i

1 mom. första eller andra stycket.

23 §.

Bestämmelserna i 6 §, 7 § första och andra styckena, 8—12 §§, 14 §

2 morn. andra stycket, 21 § 2 och 3 inom. samt 22 § skola i tillämpliga
delar gälla även med avseende å anstalt för vård av kroniskt kroppssjuka
eller konvalescenter, som drives av landsting eller kommun.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

26 §.

Bestämmelserna i 7 § fjärde stycket skola icke äga tillämpning i avseende
å sjukhus, som inrättats före den 1 januari 1929.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Konungen äger, även utan att bestämmelserna i 14 § 1 mom. andra och
tredje styckena iakttagits, på av medicinalstyrelsen efter framställning av
sjukvårdsberedningen avgivet förslag till innehavare av viss epidemilasarettsläkartjänst
utnämna den, som vid denna lags ikraftträdande är innehavare
av motsvarande läkartjänst vid det epidemisjukhus, varom fråga är.

De särskilda, mot denna lag stridande bestämmelser, som före den 1
januari 1948 må hava blivit av Konungen eller med Konungens bemyndigande
utfärdade för vissa epidemisjukhus, så ock bemyndigande, som nyss
sagts, skola fortfarande vara gällande, och må beträffande de ämnen, som
nämnda bestämmelser avse, i hittills gällande ordning för sagda sjukhus
meddelas de föreskrifter, som må finnas lämpliga, Konungen obetaget att
återkalla eller inskränka meddelat bemyndigande.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 18 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Varje epidemidistrikt skall äga tillgång till erforderligt antal platser å
epidemisjukhus, örn vilka förmäles i lagen om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus. Minst ett av distriktet drivet epidemisjukhus skall vara
så beskaffat, att det jämlikt samma lag är epidemilasarett. Från vad sist
stadgats må dock medicinalstyrelsen medgiva undantag i fråga om distrikt,
vilket enligt avtal äger förfoga över tillräckligt antal platser å epidemilasarett
som drives av annat distrikt.

Varje epidemidistrikt skall därjämte---särskilda omständigheter.

För att —--antal sjuksköterskor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 januari
1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterrerg, Nilsson, Sträng, Ericsson. Mossberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga örn vissa
ändrade bestämmelser beträffande epidemisjukhusväsendet samt anför:

Gällande förhållanden. Epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443; ändr.
nr 156/1924, 299/1937, 562/1938, 114/1939, 485/1940, 1049/1940, 422/1944)
innehåller bl. a. följande bestämmelser.

För ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar skall
varje landstingsområde utgöra ett epidemidistrikt. Stad, som icke deltager
i landsting, utgör eget epidemidistrikt. Konungen äger för särskilt fall medgiva,
att stad, som deltager i landsting, må utgöra eget epidemidistrikt (16 §).
Varje epidemidistrikt skall äga tillgång till erforderligt antal platser å sjukhus,
avsedda för personer, som äro behäftade med någon av de i 2 § 1 mom.
av lagen uppräknade sjukdomarna (pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber,
nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam
hjärnfeber och rödsot). Sådana epidemisjukhus skola vara ändamålsenligt
förlagda och anordnade samt försedda med nödig utrustning, och vid
dem skola anställas läkare samt den övriga personal, som av behovet påkallas.
Sjukvårdspersonalen skall vara så talrik och hava sin tjänstgöring
så ordnad, att nödig vila och ledighet beredes densamma. De till epidemisjukhus
uppgjorda ritningarna må underställas medicinalstyrelsens prövning.
Varje epidemidistrikt skall därjämte vara försett med erforderlig utrustning
för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, vilkas inrättande kan nödvändiggöras
av särskilda omständigheter (18 §). Ledningen av epidemisjukhusväsendet
inom varje epidemidistrikt tillkommer en epideminämnd.
Sådan nämnd är i stad, som utgör eget epidemidistrikt, efter stadens bestämmande
hälsovårdsnämnden eller den sjukvårdsberedning, vilken enligt
föreskrift i lagen örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus må
finnas i staden, samt å annan ort den sjukvårdsberedning, varom stadgas i
lagen örn landsting. Bestämmer stad, som nyss sagts, att sjukvårdsberedningen
skall vara epideminänmd, skall förste stadsläkaren vara ledamot av

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

nämnden (19 §). Epideminämnd skall verka för att sjukvården inom epidemidistriktet
är så ordnad, att den, då sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs,
utbryter och så länge den varar, må fullt motsvara behovet. För sådant
ändamål har nämnden att uppgöra en plan över sjukvårdens ordnande, för
den händelse de för distriktet tillgängliga platserna å epidemisjukhus skulle
visa sig otillräckliga. Denna plan skall upptaga de lägenheter, över vilka
nämnden vid förefallande behov kan förfoga för inrättandet av tillfälliga
sjukvårdslokaler, ävensom den personal och utrustning, som för dessa finnes
att tillgå. Planen skall omedelbart kunna bringas till verkställighet, i
den mån omständigheterna det påkalla (20 §). Person, som inom epidemidistriktet
insjuknat i sådan sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, åtnjuter kostnadsfritt
vård och underhåll i allmänt rum å epidemisjukhus och å sådan
tillfällig sjukvårdslokal, som förut nämnts. Även den, som intagits å epidemisjukhus
eller å tillfällig sjukvårdslokal, därför att han misstänkes vara
behäftad med sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, eller utan att vara sjuk likväl
av läkare misstänkes föra smitta av sådan sjukdom, är berättigad att
kostnadsfritt åtnjuta underhåll i allmänt rum å sjukvårdsinrättningen under
den tid han är intagen därstädes. Kostnaden för vård och underhåll, som
nu nämnts, gäldas av epidemidistriktet (23 §).

Landstingens och kommunernas sjukhusväsende i allmänhet regleras
genom lagen den 20 december 19W (nr 1044; ändr. nr 795/1943, 98/1944,
79/1945) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, i det följande
benämnd sjukhuslagen. Vissa slag av anstaltsvård, bl. a. anstaltsvård varom
föreskrifter äro meddelade i epidemilagen, omfattas dock av sjukhuslagens
bestämmelser endast i den mån detta särskilt föreskrives i lagen. En kort
översikt av bestämmelserna i sjukhuslagen torde här böra lämnas.

Enligt 1 § åligger det landsting och stad, som icke deltager i landsting,
att för dem, som ha sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet
eller staden, ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada eller kroppsfel, i
den mån annan icke drager försorg örn sådan vård. Dylik vård må ock
ombesörjas av kommun, vilken deltager i landsting. — 2 § innehåller vissa
legaldefinitioner. Sålunda förstås med sjukhus sjukvårdsanstalt, som drives
av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsans tält
eller lyder under militär myndighet. Är sjukhus ej inrättat uteslutande för
vård av tuberkulossjuka, benämnes det lasarett, örn det är avsett för vårdbehövande
oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga.
Sjukhus, som är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka
(tuberkulossjukvårdsanstalt), benämnes sanatorium, om det är avsett för
sådana sjuka oberoende av vårdens art, och eljest tuberkulossjukstuga. För
sjukvård ansvarig läkare benämnes — med vissa undantag — vid lasarett
lasarettsläkare, vid sjukstuga sjukstuguläkare, vid sanatorium sanatorieläkare
och vid tuberkulossjukstuga tuberkulossjukstugulåkare. ■— Enligt 4 §
skall den centrala ledningen av landstingets sjukvårdsväsende utövas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

9

landstingets sjukvårdsberedning i den omfattning, som närmare angives i
paragrafen. — 1 5 § givas särskilda regler bl. a. för det fall, att sjukhus
drives av kommun. I sådant fall är kommunen pliktig att åt lämplig kommunal
nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att vara sjukvårdsberedning
med skyldighet att i fråga om kommunens sjukhusväsende fullgöra
den verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende åligger
sjukvårdsberedning. Vad i sjukhuslagen finnes föreskrivet om landsting
skall i fråga om sjukhus, för vars driftkostnad kommun eller sammanslutning,
vari landsting eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel i sista
hand ansvarar, tillämpas, såvitt angår landstinget såsom beslutande myndighet,
i avseende å det organ, som äger att besluta för kommunen eller
sammanslutningen, och eljest i avseende å kommunen eller sammanslutningen.
— Enligt 6 § skall högsta tillsynen över sjukhus utövas av medicinalstyrelsen.
— I 7 § stadgas, i första stycket att vid sjukhus skall finnas
anställd för sjukhusets behöriga skötande erforderlig personal och att personalen
skall vara så talrik och ha sin tjänstgöring så ordnad, att nödig
vila och ledighet kan beredas densamma; i andra stycket, att sjukhus skall
vara försett med den utrustning, som med hänsyn till dess ändamål kan
anses av behovet påkallad; i tredje stycket, att sjukstuga ej må vara försedd
med mer än 30 vårdplatser — med rätt dock för medicinalstyrelsen att medgiva
ytterligare intill 20 vårdplatser -— och att tuberkulossjukstuga ej må
ha mer än 40 vårdplatser; i fjärde stycket, att sjukhus, som har mer än 24
vårdplatser, skall för vård av sådana personer, som må å sjukhuset mottagas
och på grund av smittsam sjukdom eller av annan anledning icke
utan olägenhet kunna vårdas å allmän sal, vara försett med nödigt antal
för sjuka å sådan sal avsedda särskilda ruin, samt i femte stycket, att vid
beräknande jämlikt tredje och fjärde styckena av antalet vårdplatser platser
å barnbördsavdelning skola medräknas allenast i den mån antalet sådana
platser överstiger 15. — 8 § innehåller föreskrifter örn reglering av anställningsvillkoren
för sjukhuspersonalen. — I 9 § stadgas, att anläggning av
sjukhus ej må påbörjas, förrän medicinalstyrelsen, efter inhämtande av
byggnadsstyrelsens yttrande, godkänt såväl den för sjukhuset avsedda tomten
som byggnadsritningar för sjukhusanläggningen samt ritningar över
uppvärmnings- och sanitärtekniska anordningar vid densamma. Enahanda
bestämmelser skola i tillämpliga delar gälla i avseende å inrättande av sjukhus
i byggnad, som tidigare uppförts för annat ändamål, ävensom i fråga
om avsevärd till- eller ombyggnad av befintligt sjukhus. Därjämte gives
föreskrift örn anmälningsskyldighet till medicinalstyrelsen, när sjukhus färdigställts.
— Enligt 10 § skall den närmaste tillsynen vid och ansvaret för
förvaltningen av .sjukhus utövas av en direktion, vilken utses av den, som
driver sjukhuset. I paragrafen givas närmare bestämmelser örn direktionens
sammansättning och verksamhet. — 11 § innehåller bestämmelser örn inför
direktionen ansvarig .styresman för sjukhus. — 12 § upptager föreskrifter

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

om besvärsrätt över direktionens beslut. — I 13 § stadgas att, om lasarett
eller sanatorium finnes böra uppdelas på två eller flera avdelningar med
särskilda för sjukvården ansvariga läkare eller örn vid lasarett eller sanatorium
ny sådan avdelning finnes böra inrättas eller örn särskilda lasarettseller
sanatorieläkare finnas böra anställas med uppgift att verkställa undersökningar
eller meddela sjukbehandling av speciell art utan att för ändamålet
ny sjukhusavdelning inrättas, den som driver sjukhuset har att i
ärendet göra framställning hos Konungen. — Enligt 14 § 1 mom. skola
lasaretts- och sanatorieläkare utnämnas av Konungen. Det åligger medicinalstyrelsen
att, i den mån enligt vederbörligen meddelade bestämmelser
behöriga sökande anmält sig, å förslag uppföra de tre i avseende å skicklighet
och förtjänst främsta bland de sökande. Sedan förslag upprättats,
äger sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande att avgiva förord till
förmån för någon av de å förslaget uppförda eller annan sökande, vilken
av någon av dem, som inom medicinalstyrelsen deltagit i behandlingen av
ärendet, ansetts böra erhålla förslagsrum. Enligt 14 § 2 mom. första stycket
skola samma regler gälla beträffande sjukstuguläkare vid sjukstuga, beträffande
vilken medicinalstyrelsen medgivit inrättande av mer än 30 vårdplatser.
Vad angår annan sjukstuguläkare och tuberkulossjukstuguläkare
stadgas i 14 § 2 mom. andra stycket, att sådan läkare tillsättes av sjukvårdsberedningen
efter hörande av vederbörande direktion genom förordnande
för viss tid eller tills vidare, i senare fallet med ömsesidig rätt till
minst sex månaders uppsägningstid, att sådan läkartjänst ej må besättas
med annan än den, som av medicinalstyrelsen funnits enligt vederbörligen
meddelade bestämmelser till tjänsten behörig, samt att i förordnande, som
för viss tid meddelas sjukstuguläkare, skall intagas förbehåll därom, att,
därest beslut fattas örn sådant utvidgande, att sjukstuguläkaren skall tillsättas
enligt första stycket, eller om sjukstugans omändring till lasarett,
sjukstuguläkaren skall vara pliktig att avgå sex månader efter uppsägning.

15 § innehåller vissa bestämmelser örn mottagning för öppen sjukvård,
som för sjukvård ansvarig sjukhusläkare anordnar å sjukhuset med sjukvårdsberedningens
medgivande. — I 16 § givas föreskrifter om förordnande
av underläkare vid lasarett, sjukstuga, som erhållit medicinalstyrelsens medgivande
att ha mer än 30 vårdplatser, och sanatorium, av innehåll bl. a. att
ny underläkartjänst ej må inrättas utan medgivande av Konungen eller,
efter Konungens förordnande, av medicinalstyrelsen. — 17 § innehåller föreskrifter
örn förordnande av underläkare vid lasarett eller sanatorium till
biträdande lasaretts (sanatorie-) läkare. — 18 § upptager föreskrifter om rätt
till semester för vid sjukhus anställda befattningshavare ävensom örn förbud
att, såvitt angår läkare som är ansvarig för sjukvård, utan Konungens
tillstånd för åtnjutande av lön uppställa villkor, varigenom läkaren förhindras
att utöva enskild praktik, som avser konsultation på annan läkares kallelse,
mottagning för sjuka i läkarens bostad eller behandling av sjuka i

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

11

fall, där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till läkare eller icke utan
olägenhet eller omgång kunde erhålla läkare med den för den sjukes behandling
erforderliga specialutbildningen. — 19 § behandlar intagning å
sjukhus. Här stadgas bl. a., att intagning ej må ske för annan vård än sådan,
varför sjukhus är inrättat, dock att å sjukhus, som är inrättat för
allenast visst slag av vårdbehövande eller för allenast visst slag av behandling,
intagning för annat i 1 § omförmält ändamål må ske, där särskilt
trängande omständigheter därtill föranleda. Sjuk, vilken lider av sjukdom,
som avses i bl. a. 2 § 1 mom. eller 24 § epidemilagen, må icke, ändå att
fråga är örn vård, varför sjukhus är inrättat, där intagas, med mindre betryggande
åtgärder mot smittans spridande vidtagas. Beträffande sjukstugor
och tuberkulossjukstugor gäller därutöver, att å sådant sjukhus ej må
utan särskilda skäl intagas annan vårdbehövande än sådan, som med hänsyn
till sjukstugans utrustning och sjukstuguläkarens utbildning lämpligen
kan där behandlas. — 20 § innehåller föreskrifter örn legosängsavgifter. —

1 21 § 1 mom. första stycket stadgas förbud för läkare, som är ansvarig för
sjukvård å lasarett eller sjukstuga, att mottaga särskild ersättning för åtgärd,
som står i omedelbart samband med intagning å eller utskrivning
från sjukhuset, eller för undersökning, behandling eller skötsel av den, som
vårdas å allmän sal eller å särskilt rum, avsett för sjuka å sådan sal. Enligt
andra stycket av samma moment må dylik läkare — i den mån ej mellan
honom och den, som driver sjukhuset, överenskommits, att läkaren ej heller
må mottaga särskild ersättning för vård av person, som intagits å halvenskilt
eller enskilt rum —- för undersökning, behandling eller skötsel av
sådan person mottaga frivilligt tillbjuden ersättning men däremot ej i något
fall begära dylik ersättning. För sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt ansvarig
läkare må enligt 21 § 2 mom. icke mottaga särskild ersättning för
åtgärd, som avses i 1 mom. första eller andra stycket. Enligt 21 § 3 mom.
må annan å sjukhus anställd personal än för sjukvård ansvarig läkare icke
fordra ersättning i någon form för behandling eller skötsel av där intagen
person. —■ 22 § innehåller bemyndigande för Konungen att beträffande
sjukhus meddela bestämmelser i vissa angivna hänseenden.

Av nu återgivna bestämmelser skola, enligt 23 §, de i 6 §, 7 § första och
andra styckena, 8—12 §§, 14 § 2 mom. andra stycket, 21 § 2 och 3 mom.
samt 22 § i tillämpliga delar gälla även vid hl. a. av landsting eller kommun
driven anstalt för vård av personer, som äro behäftade med någon av de i

2 § 1 mom. epidemilagen uppräknade sjukdomarna, dock med undantag
för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, som avses i 20 § nämnda lag.

I 24—29 §§ sjukhuslagen äro slutligen meddelade vissa övergångsbestämmelser,
vilka icke torde behöva här återgivas.

Tillämpningsbestämmelser till sjukhuslagen äro givna i sjukhusstadgan
den 20 december 19A0 (nr 1045; ändr. nr 790/1943). Enligt 50 § denna
stadga skall vad i stadgan föreskrives örn annan sjukstuga än sådan, som

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

av medicinalstyrelsen beviljats rätt att ha mer än 30 vårdplatser, med visst
undantag i tillämpliga delar lända till efterrättelse även beträffande de i
23 § sjukhuslagen avsedda anstalterna.

Bestämmelser örn villkor för behörighet till läkarbefattningar vid lasarett,
sjukstugor, sanatorier och tuberkulossjukstugor äro givna i 3 § kungörelsen
den 17 december 1915 (nr 559; ändr. bl. a. nr 440/1932) angående villkor
för behörighet till vissa läkarbefattningar. Några behörighetsbestämmelser
för läkare vid epidemisjukhus äro däremot icke utfärdade.

De i landsting deltagande städer, som för närvarande utgöra egna epidemidistrikt,
äro Eskilstuna och Örebro. Tidigare var jämväl Sundsvall
eget epidemidistrikt, men från och med den 1 januari 1945 har epidemivården
där övertagits av landstinget.

Enligt 1942 års sjukvårdsstatistik funnos den 31 december nämnda år i
riket 153 epidemisjukhus med tillhopa 6 793 av medicinalstyrelsen godkända
vårdplatser. Flertalet epidemisjukhus äro små. 30 hade enligt
nämnda statistik ett platsantal av 60 eller däröver; av dessa hade 10 ett
platsantal av 100 eller däröver. Det största sjukhuset (Stockholm) hade 707
platser och det minsta (Tärna, Västerbottens län) 4 platser. Antalet epidemisjukhus
är mycket växlande i de olika länen. Medan i Gotlands län
och Kronobergs län finnas blott ett resp. två epidemisjukhus, ha andra län
ett väsentligt större antal dylika sjukhus (Kopparbergs län 13, Gävleborgs
län 12, Västerbottens län 15 och Norrbottens län 12). En del epidemisjukhus,
särskilt de minsta, drivas endast periodvis eller äro helt eller delvis
upplåtna för annat sjukvårdsändamål. De större epidemisjukhusen ha försetts
med mer eller mindre permanenta avdelningar för behandling av akuta
febersjukdomar, vilka avdelningar antingen utgöras av vårdplatser som ingå
i av medicinalstyrelsen för sjukhusets egentliga ändamål godkända ordinarie
.sådana eller av vårdplatser som tillkommit utöver de ordinarie.

Läkarbefattningarna vid epidemisjukhusen äro i regel bisysslor, som omhänderhavas
av vederbörande tjänsteläkare (provinsialläkare, stadsläkare)
eller undantagsvis av förste provinsialläkaren eller av lasarettsläkare. Endast
läkarbefattningarna vid epidemisjukhusen i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Lund och Karlstad äro för närvarande huvudsysslor för innehavaren.
Fasta befattningar såsom biträdande läkare eller underläkare vid epidemisjukhus
finnas endast i Stockholm (3), Göteborg (2), Malmö (1), Uppsala
(1) och Lund (1), vartill komma mer eller mindre tillfälligt inrättade
extraläkartjänster vid de större epidemisjukhusen. Största antalet samtidigt
tjänstgörande biträdande läkare vid landets epidemisjukhus har utgjort
14 å 15.

Bestämmelser örn statsbidrag till epidemisjukhus finnas dels i kungörelsen
den 7 september 1920 (nr 667; ändr. nr 257/1927) angående statsbidrag för
uppförande, inrättande eller inlösen av epidemisjukhus, dels ock i kungörelsen
den 5 maj 1939 (nr 261; ändr. nr 1050/1940) angående statsbidrag till

Kungl. Majus proposition nr 36. lii

driften av epidemisjukhus m. in. Statsbidrag för iordningställande av epidemisjukhus
har under tiden från och med år 1921 till och med budgetåret
1943/44 utgått med sammanlagt icke fullt 12 miljoner kronor. Driftsbidragens
sammanlagda belopp har växlat. Det hittills högsta beloppet, 2 919 116
kronor, utgick under budgetåret 1939/40. Motsvarande belopp under de
följande budgetåren utgjorde 2 286 432 kronor under budgetåret 1940/41,

1 168 974 kronor under budgetåret 1941/42, 1 827 722 kronor under budgetåret
1942/43 samt 2 828 922 kronor under budgetåret 1943/44. Huvuddelen
av kostnaderna för driften — cirka 80 % — bestrides dock av epidemidistrikten.

Tidigare framställningar. I skrivelse den 22 september 1924 hemställde
medicinalstyrelsen örn utfärdande av föreskrifter — i enlighet med ett av
styrelsen upprättat förslag — om villkor för behörighet såsom läkare till
befattning vid epidemisjukhus. Enligt detta förslag skulle vid vissa uppräknade
större epidemisjukhus strängare behörighetsföreskrifter gälla än för
övriga dylika sjukhus.

Över skrivelsen avgavs yttrande av kanslersämbetet för rikets universitet,
som i sin tur infordrat yttrande från medicinska fakulteterna i Uppsala och
Lund samt karolinska institutets lärarkollegium. Medicinska fakulteten i
Lund instämde med medicinalstyrelsen däri, att en uppdelning av epidemisjukhusen
i större och mindre borde göras, men framhöll, att därvid en bestämmelse,
som exakt fixerade gränsen mellan dessa, vore nödvändig, varvid
gränsen lämpligen kunde bestämmas efter antingen antalet sängar eller
medelbeläggningen per år. Fakulteten ansåge det vara av synnerlig vikt, att
de större epidemisjukhusen bleve betraktade som lasarett och att som följd
därav läkarbefattningarna vid dessa i framtiden kornrne att tillsättas i
samma ordning, som stadgades i 21 § då gällande lasarettsstadga. böre upprättande
av förslag till läkarbefattning vid sådant epidemisjukhus, där läkaren
meddelade undervisning åt medicine kandidater, borde någon av de
medicinska fakulteterna eller karolinska institutets lärarkollegium ha att
yttra sig om de sökandes kompetens och förtjänster med hänsyn till lärarskicklighet.
Beträffande behörighetsvillkoren tillstyrktes medicinalstyrelsens
förslag med vissa mindre modifikationer. Karolinska institutets lärarkollegium
intog beträffande uppdelningen av epidemisjukhusen och läkarbefattningarnas
tillsättning i huvudsak samma ståndpunkt som medicinska fakulteten
i Lund men förordade vissa strängare behörighetsvillkor för befattningarna
vid de större epidemisjukhusen. Kanslersämbetet för rikets universitet
fann lärarkollegiet ha angivit goda skäl för sina förslag och hemställde,
att författning måtte utfärdas i överensstämmelse därmed.

Sedan ärendet härefter återremitterats till medicinalstyrelsen, avlät denna
den 3 juni 1926 ny framställning, i vilken .styrelsen i stort sett vidhöll sitt
tidigare förslag örn uppdelning av epidemisjukhusen i två kategorier och
örn behörighetsvillkor för läkare vid epidemisjukhus.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

1 skrivelse den 25 januari 1929 hemställde legitimerade läkaren Karl Otto
Larsson, att Kungl. Maj:t ville genom särskilda sakkunniga låta utarbeta ett
särskilt komplement till epidemilagen med detaljerade bestämmelser angående
enhetligt förfarande vid tillsättande av epidemisjukhusläkartjänster,
exempelvis som läkartjänster vid lasarett, samt föreskrifter angående minimifordringar
för kompetens för dessa tjänster jämte allmän instruktion för
tjänsten, över skrivelsen avgav medicinalstyrelsen utlåtande den 13 maj
1929, varvid styrelsen — under hänvisning till sina förut omnämnda skrivelser
den 22 september 1924 och den 3 juni 1926 samt under förmälan, att
styrelsen i skrivelse den 12 oktober 1928 framlagt förslag till förändrade
villkor för behörighet till befattningar såsom läkare vid lasarett, sanatorier
och sjukstugor — hemställde, att 1915 års kungörelse angående villkor för
behörighet till vissa läkarbefattningar måtte kompletteras med bestämmelser
rörande behörighet till befattning såsom läkare vid epidemisjukhus.

Larsson gjorde förnyade framställningar i ämnet den 25 augusti 1930
och den 3 november 1932.

Sedan medicinalstyrelsen i skrivelse den 20 januari 1938 hemställt om
återförvisning av ifrågavarande ärende till styrelsen för avgivande av förnyat
utlåtande, föreskrev Kungl. Maj:t genom beslut den 22 juni 1939, att
handlingarna i ärendet skulle överlämnas till medicinalstyrelsen för den
ytterligare utredning i ämnet, som kunde av styrelsen finnas påkallad.

Bergmans förslag. Medicinalstyrelsen uppdrog den 10 november 1943
åt dåvarande överläkaren vid Stockholms epidemisjukhus, numera medicinalrådet
Rolf Bergman att till styrelsen inkomma med utredning och förslag
rörande behörighet till läkarbefattning vid epidemisjukhus och därmed sammanhängande
frågor. Bergman avgav med skrivelse den 21 april 1944 begärd
utredning i ämnet.

Bergman betonar till en början den betydande roll, de epidemiska sjukdomarna
alltjämt spela för folkhälsan i vårt land, och hänvisar till att under
tioårsperioden 1931/40 i Sverige registrerades ej mindre än 185 000 fall av
de anmälningspliktiga epidemiska sjukdomarna. Han framhåller vidare, att
epidemivårdens utveckling under de senaste decennierna varit högst betydande
och att den numera betjänade sig av speciella och ingående undersökningar
och aktiv terapi i fullt ut samma utsträckning som andra medicinska
grenar, där akuta sjukdomar förekomme. Dessa medel och arbetsmetoder
kunde dock icke brukas — åtminstone icke riskfritt och med tillfredsställande
resultat — med mindre det skedde på ett sakkunnigt sätt, och
deras handhavande krävde utbildning och erfarenhet. Epidemisjukhusläkaren
måste ha föregående utbildning i såväl invärtes medicin som pediatrik.
Dessutom erfordrades emellertid speciell utbildning i klinisk epidemiologi.
Beträffande sistnämnda spörsmål anför Bergman:

Kungl. Majlis proposition nr 36.

1 5

De epidemiska sjukdomarna erbjuda vissa speciella problem, som icke
återfinnas vid övriga på medicinska eller pediatriska avdelningar vårdade
sjukdomar. Dels äro sjukdomsbilderna i vissa fall säregna och dels måste
man alltid beakta smittproblemet. En del av epidemisjukhusklientelet kommer
in på sjukhuset uteslutande för att man skall bedöma smittsamheten,
och när patienten skall lämna sjukhuset träder åter det epidemiologiska
problemet i förgrunden — det gäder att avgöra, om smittsamheten upphört.
De smittsamma sjukdomar, det här är fråga om, bilda från praktisk synpunkt
en synnerligen väl avgränsad sjukdomsgrupp. På grund av sin smittsamhet
vårdas de i vårt land på särskilda sjukhus, endast i undantagsfall i
hemmen och praktiskt taget aldrig på andra sjukavdelningar. Endast den,
som en längre tid tjänstgjort vid ett epidemisjukhus med tillräckligt stort
klientel, kan få ett skolat medicinskt omdöme i vad gäller de epidemiska
sjukdomarna och deras mångahanda, ofta särpräglade komplikationer,
deras igenkännande och behandling samt de många epidemiologiska
problem, som äro förknippade med dessa sjukdomar. Den vid ett sådant
sjukhus under åren samlade erfarenheten om de smittsamma sjukdomarnas
växlande karaktär och de svårigheter de erbjuda för läkaren, gör att man
vid dessa sjukhus, men endast där, kan förvärva de insikter, som behövas
för att självständigt bestrida läkartjänsten vid liknande inrättningar. En
sådan tjänstgöring måste därför vara det oavvisliga villkoret för att bli behörig
till ifrågavarande läkarbefattningar.

Bergman framhåller vidare, att utbildningen på epidemisjukhus borde
förläggas till sådana sjukhus, som permanent hade en tillräckligt stor beläggning.
Endast där kunde man garantera vederbörande ett tillräckligt
stort och mångsidigt patientmaterial. Frågan om vilka epidemisjukhus, som
lämpade sig härför, kunde icke besvaras generellt, men man torde kunna
säga, att de sjukhus, där underläkartjänst (biträdande läkartjänst) inrättats,
också hade förutsättningar för utbildning av blivande epidemisjukhusläkare.
Det torde böra ankomma på medicinalstyrelsen att med viss tids mellanrum
bestämma, vilka sjukhus det här kunde gälla, samt att avgöra, örn en för
viss tid inrättad extraläkartjänst borde betraktas som utbildningstjänst.

Härefter övergår Bergman till frågan om uppdelning av epidemisjukhusen
i större och mindre epidemisjukhus och anför härom.

Utvecklingen synes gå mot upprättande av stora centralepidemisjukhus,
som gärna förläggas till centrallasarettens omedelbara grannskap eller
t. o. m. föreslagits inlemmade som avdelningar i dessa. Dessa »större» epidemisjukhus
böra givas en fullständig, sjukhusmässig utrustning men
kunna eventuellt repliera på lasarettet för röntgen- o. s. v. undersökningar
och för den operativa verksamheten. De böra avses för alla de i epidemilagen
avsedda sjukdomarna men böra tjänstgöra som sjukhus även för
andra akuta smittsjukdomar, som äro i behov av sjukhusvård. De skola
hava resurser för alla slag av terapi, som brukas vid svåra och komplicerade
fall. Det torde vara lämpligt, att sådana fall, som kräva en mera sjukhusmässig
vård än vad annexsjukhusen kunna ge, överföras till epidemidistriktens
centralepidemisjukhus. Med de goda kommunikationer, som numera
under normala tider finnas i hela landet, möta transporterna inga svårigheter.
Vi lia redan en ganska stor erfarenhet härom t. ex. vid poliomyelit,

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

där andningspareserna tvingat till långa transporter för att komma till ett
sjukhus med respirator. På samma sätt har det varit vid öronkomplikationer
vid scharlakansfeber.

Den utveckling, som epidemivården genomgått och som ännu är långt
ifrån avslutad, har visat nödvändigheten av att i många fall ha tillgång till
röntgen, laboratorium, elektrokardiograf, specialister av olika slag, operationsutrustning
m. m. Sådana krav kunna endast tillgodoses på ett verkligt
sjukhus och manar direkt till en centralisering av vården av de svåra och
komplicerade fallen. I andra fall, där det enbart gäller isolering under allmänna,
goda vårdförhållanden, är det intet som hindrar, att man utnyttjar
de »mindre», lokala epidemisjukhusen, som närmast ha karaktären av sjukstugor.

Denna tendens till uppdelning av epidemivården på större central-epidemisjukhus
och mindre annex-epidemisjukhus synes sund och värd att uppmuntras.
Vid överläggningar med för epidemivården intresserade personer
har också tanken synts tilltala och vid nybyggnadsförslag i t. ex. Västernorrlands
och Västmanlands län synes man acceptera principen. I detta
sammanhang må också framhållas, att upprättandet av central-epidemisjukhus
i anslutning till centrallasaretten löser frågan om infektionsavdelningar
för lasaretten — avsedda för i epidemilagen icke nämnda sjukdomar
-—- och att ett sådant samarbete med lasaretten skulle göra central-epidemisjukhusen
mera ekonomiska ur driftssynpunkt.

Beträffande frågan var gränsen borde dragas mellan större och mindre
epidemisjukhus förklarar Bergman — efter en översikt av platsantalet vid
förefintliga epidemisjukhus — att det förefölle acceptabelt att draga gränsen
vid 60 permanenta vårdplatser. Han anser dock lämpligare att skilja
på en grupp större, sjukhusmässigt utrustade centralepidemisjukhus och en
grupp mindre sjukhus, annex-epidemisjuklius. Gränsen mellan dessa båda
kategorier kunde med avseende på läkarens kompetens dragas mycket
skarp. För läkaren på ett annex-epidemisjukhus bleve det alltid fråga örn
en bisyssla, medan läkaren på centralsjukhuset borde ha sjukhusvården
som huvuduppgift. Han måste därför vara väl utbildad på detta speciella
område samtidigt som han måste vara driven i allmänna sjukvårdsfrågor.
Då centralepidemisjukhusen i regel torde komma att förläggas i anslutning
till större lasarett, komme nog också dess läkare att i stor utsträckning få
stå kollegerna till tjänst som konsult. Han komme även att bliva epidemiologisk
rådgivare för hela epidemidistriktet, med de där belägna annexepidemisjukhusen.

För behörighet till läkarbefattning vid epidemisjukhus med mindre än
60 vårdplatser, bör enligt Bergman bl. a. gälla, att vederbörande skall hava
under minst åtta månader tjänstgjort såsom underordnad läkare vid offentlig
eller enskild sjukvårdsinrättning ävensom att han under minst tre månader
skall hava fullgjort tjänstgöring såsom underordnad läkare vid större
epidemisjukhus. För behörighet till läkarbefattning vid epidemisjukhus med
minst 60 vårdplatser eller annat epidemisjukhus, som av medicinalstyrelsen
förklarats vara jämställt därmed, bör enligt Bergman uppställas såsom vill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

17

kor bl. a. att vederbörande bestritt befattning dels under minst ett år såsom
läkare i underordnad ställning vid större epidemisjukhus och dels under
tillsammans minst två år såsom underordnad läkare vid medicinsk och pediatrisk
avdelning, dock minst 6 månader vid vardera.

Beträffande formerna för tillsättning av läkartjänsterna vid epidemisjukhusen
framhåller Bergman, att om man accepterade en differentiering av
epidemisjukvården på två kategorier, man även torde kunna tillämpa olika
tillsättningsförfarande för läkarna vid dessa anstalter. Då vården vid centralepidemisjukhusen
skulle bedrivas efter samma principer som vid lasarettsavdelningar,
syntes det berättigat, att de förra sjukhusens läkare finge
samma ställning och anställningsform som lasarettsläkarna. De ansvariga
läkarna vid centralepidemisjukhusen borde alltså ha tjänsten som huvudsyssla,
ha fast anställning med tjänstårsrätt o. s. v. på samma sätt som lasarettsläkare.
De borde utnämnas av Kungl. Maj:t, sedan tjänsten kungjorts
ledig och ansökningshandlingarna prövats på samma sätt som vid tillsättning
av lasarettsläkare. Statligt inflytande på tillsättningen syntes motiverat
såväl av den utomordentliga betydelse epidemivården hade för folkhälsan
som av de betydande statliga bidrag, som årligen utginge till uppförandet
och driften av epidemisjukhus. Annexepidemisjukhusen bleve närmast jämförliga
med sjukstugor. I regel komme deras läkare att få en måttlig arbetsbörda
och tjänsten måste alltjämt räknas som bisyssla. I konsekvens härmed
syntes dessa läkartjänster böra tillsättas i samma ordning, som gällde
för sjukstuguläkartjänsterna vid de mindre sjukstugorna.

Bergman berör slutligen epidemiläkarnas avlönings- och rekryteringsförhållanden.

Medicinalstyrelsens framställning den 19 juni 1944. Medicinalstyrelsen
har i skrivelse den 19 juni 1944 tagit upp ifrågavarande spörsmål till förnyat
övervägande. Efter en redogörelse för vad tidigare i ärendet förekommit
och för nuvarande förhållanden framhåller medicinalstyrelsen, att
starka skäl måste anses föreligga för att de epidemiska sjukdomarna numera
böra betraktas som ett specialområde inom läkarkonsten och epidemisjukhusläkarens
uppgift såsom analog med sanatorieläkarens, ögonläkarens
o. s. v.

Medicinalstyrelsen övergår härefter till att diskutera epidemisjukhusväsendets
organisation och framhåller, att densamma för
närvarande åtminstone i flera län vore starkt decentraliserad. Det hade
nämligen varit ett angeläget önskemål att slippa transportera de sjuka —
ofta barn — längre sträckor, och föräldrarna hade ansett det vara ett berättigat
krav afl kunna emellanåt besöka de sjuka under den ofta långa
vårdtiden. Dessa fördelar hade man fått köpa till priset av nackdelarna
av alt vården meddelats på ofta bristfälligt utrustade epidemisjukhus.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. I sami. Nr 36.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Härefter återger styrelsen följande av Bergman i annat sammanhang framlagda
synpunkter på denna fråga:

Epidemisjukhusen ha till uppgift icke allenast att sörja för sjukvård
utan även att genom lämpliga isoleringsåtgärder förhindra, att smitta sprides
från den sjuke eller att den sjuke under vistelsen på sjukhuset utsättes
för annan smitta. Detta sistnämnda krav är så mycket mera angeläget,
som de sjuka, varom här är fråga, ofta förete en nedsatt motståndskraft,
och har för övrigt särskilt markerats genom bestämmelse i 19 §
sjukhuslagen (»ändå att fråga är om vård, varför sjukhus är inrättat»).
En differentiering av de sjuka är emellertid nödvändig icke blott med hänsyn
till sjukdomens art utan även av den anledningen, att en viss del av
i en bestämd sjukdom insjuknade patienter efter relativt kort tid tillfriskna
och därefter endast kräva den vård, som med hänsyn till den fortsatta
smittsamheten är nödvändig, medan andra, angripna av samma sjukdom,
drabbas av följdsjukdomar. som göra dessa patienters vård tillsammans
med de tillfrisknade mindre lämplig. Dessa följdsjukdomar eller
komplikationer drabba ofta inre organ, såsom mellanörat, innerörat eller
hjärtat, vilket kan nödvändiggöra kirurgiska ingrepp eller speciella undersökningar,
såsom med elektrokardiograf eller röntgen. Epidemisjukhusen
äro därjämte enligt bestämmelse i 3 § 2 mom. epidemilagen skyldiga att
mottaga misstänkta fall av i epidemilagen uppräknade sjukdomar.

Dessa uppgifter för epidemisjukhusen har man hittills sökt lösa på så
sätt, att man haft några isolerade, separata vårdenheter i form av enpersonsrum,
sammanförda till en observationsavdelning, för vården av
oklara fall eller fall av mera sällsynta epidemiska sjukdomar. Därjämte
har man inrättat ett par eller flera fristående, sammanbyggda eller i olika
våningsplan orienterade paviljonger eller avdelningar, varvid en bestämd
avdelning mer eller mindre permanent reserverats för vården av en viss
sjukdom. Härtill komma givetvis expeditions- och ekonomiutrymmen av
olika slag, såsom badrum, desinfektionsanläggning m. m. Inom de olika
avdelningarna har i regel en differentiering av de sjuka kunnat ske i större
och mindre rum. Ett speciellt krav har varit, att de sjuka måste kunna
föras till och från sjukhuset och vårdrummet ävensom till och från gemensamma
undersöknings- och behandlingslokaler, badrum m. m. utan
att komma i kontakt med de övriga patienterna.

Avdelningar, som varit reserverade för en bestämd sjukdom, hava emellertid
visat sig relativt dyrbara i drift, då de på grund av sjukdomens
frekvensväxlingar ofta icke kunnat utnyttjas helt och hållet. Man har därför
på sistone gjort försök att tillämpa observationsavdelningens isoleringsprincip,
innefattande särskild ingång från det fria, särskild toalett- och
badavdelning och förbindelse med avdelningskorridoren via en smittsluss,
som endast får användas av personalen, på avdelningar med rum av något
större kapacitet (2—6 patienter), varvid antalet vårdplatser på avdelningen
kommit att uppgå till 20 ä 40. Dessa avdelningar hava visat sig bliva lika
ekonomiska i drift som de äldre, öppna avdelningarna, när dessa äro fullbelagda.
Komplikationsfrekvensen har visat sig bli mindre på dessa avdelningar.
Starka skäl tala sålunda för att epidemisjukhusen i framtiden
utrustas med dylika vårdavdelningar.

Behovet i många fall på epidemisjukhusen av kvalificerad vård vid öron-,
hjärt- och andra komplikationer har redan länge insetts vid de största
epidemisjukhusen. Vid t. ex. Stockholms epidemisjukhus har öronspecialist

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

19

varit anställd alltsedan 1907. Det har på dessa sjukhus också befunnits
nödvändigt inrätta utrymmen för kliniskt och bakteriologiskt laboratorium,
för kirurgiska ingrepp, röntgenundersökning, elektrokardiografi och respirator.
Behovet av konvalescentrum föranleder därjämte särskilda anordningar.

Medicinalstyrelsen framhåller härefter, att självfallet endast ett mindre
antal epidemisjukhus kunde bliva utrustade på detta sätt, men angiver
som ett oavvisligt krav, att varje epidemidistrikt hade tillgång till kvalificerad
epidemisjukhusvård vid åtminstone ett större epidemisjukhus.
Dessa centralepidemisjukhus — av styrelsen i det följande benämnda allenast
epidemisjukhus — syntes i allmänhet böra förläggas till centrallasaretten
och måhända utgöra en specialavdelning av dessa. I praktiken
kunde man redan tala om en tendens till centralisering av den kvalificerade
epidemivården. Den omständigheten, att man vid flertalet av de
mindre epidemivårdanstalterna endast hade en eller ett par avdelningar
och därjämte synnerligen bristfällig tillgång på observationsrum, hade medfört,
att man ofta tvingats hänvisa fall av mera ovanliga epidemiska sjukdomar
till ett större epidemisjukhus eller sett sig nödsakad att disponera
en epidemivårdsanstalt för vården av en viss epidemisk sjukdom, en annan
för en annan sjukdom o. s. v. Dessutom hade patienter, vilka drabbats av
svårare komplikationer, bl. a. allvarligare fall av barnförlamning, mer eller
mindre regelmässigt överförts till ett större epidemisjukhus. — För att
undvika alltför många längre transporter borde epidemivården icke helt
centraliseras, allrahelst detta från vårdsynpunkt icke syntes nödvändigt
vid icke svårartade och icke allvarligt komplicerade fall av epidemiska
sjukdomar. Det måste sålunda bl. a. från ekonomisk synpunkt bliva nödvändigt
att bibehålla ett visst antal mindre epidemivårdsanstalter (epidemisjukstugor)
såsom perifera och mer eller mindre permanent drivna komplement
tili epidemisjukhusen. — En epidemivårdsanstalt borde betecknas
som epidemisjukhus redan av den anledningen, att anstalten vore av viss
storleksordning, varvid en undre gräns av 60 av medicinalstyrelsen godkända
vårdplatser vore lämplig. En konsekvens härav bleve, att en epidemisjukstuga
icke finge lia mer än 60 vårdplatser. Det funnes emellertid
epidemidistrikt, som icke hade tillgång på någon epidemivårdsanstalt med
så stort antal vårdplatser, och det måste anses vara ett ur sjukvårdssynpunkt
trängande önskemål, att varje län hade tillgång lill minst en epidemivårdsanstalt,
som oavsett anstaltens storlek uppfyllde de anspråk beträffande
läkare och utrustning, vilka förutsattes bliva ställda pä epidemisjukhus.
På grund härav borde inom de epidemidistrikt, vilka icke hade
minst ett epidemisjukhus och som icke hade avtalsenlig rätt att disponera
minst 40 vårdplatser å inom samma län befintligt epidemisjukhus, tillhörigt
stad som utgjorde eget epidemidistrikt, av Kungl. Maj:t på förslag
av vederbörande epideminämnd och efter medicinalstyrelsens hörande ut -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

ses minst en epidemivårdsanstalt, som skulle anses vara epidemisjukhus,
även örn den icke vid ifrågavarande tidpunkt hade minst 60 vårdplatser.
Det borde därjämte efter framställning av epideminämnd kunna medgivas,
att epidemivårdsanstalt, även örn den icke enligt nu anförda grunder skulle
anses såsom epidemisjukhus, finge anses såsom sådant.

Enligt medicinalstyrelsens förmenande skulle med all sannolikhet följande
epidemivårdsanstalter bliva epidemisjukhus (siffrorna inom parentes
angiva antalet vårdplatser enligt 1942 års sjukvårdsstatistik): Stockholm
(707), Sundbyberg (97), Södertälje (86), Uppsala (136), Nyköping (62),
Eskilstuna (120), Linköping (81), Norrköping (64), Jönköping (106), Växjö
(64), Västervik (59), Kalmar (59), Visby (64), Karlskrona (54), Kristianstad
(60), Malmö (203), Hälsingborg (147), Lund (90), Halmstad (100), Göteborg
(360), Uddevalla (69), Borås (83), Mariestad (67), Lidköping (87), Falköping
(66), Karlstad (79), Örebro (110), Västerås (96), Falun (48),
Gävle (61), Söderhamn (60), Sundsvall (71), Östersund (60), Umeå (69) och
Boden (50).

För behörighet till läkarbefattning vid epidemisjukhus
anser medicinalstyrelsen i princip samma krav böra ställas
som på lasarettsläkare. Vederbörande borde alltså under minst tre år ha
bestritt med rätt till tjänstårsberäkning förenad befattning såsom läkare,
därav minst två år som underordnad läkare. Såsom särskilda regler för
läkarbefattningarna vid epidemisjukhus borde emellertid gälla, att av denna
treåriga tjänstgöring minst ett år skall ha fullgjorts såsom underordnad
läkare vid epidemisjukhus samt sammanlagt minst ett och ett halvt år vid
pediatrisk eller medicinsk sjukhusavdelning, därav minst ett halvt år vid
medicinsk sjukhusavdelning och minst ett halvt år vid pediatrisk sjukhusavdelning.
Återstoden av tjänstgöringen borde ha fullgjorts vid epidemisjukhus,
epidemisjukstuga eller sjukhusavdelning som nyss nämnts. —
För behörighet till läkartjänst vid epidemisjukstuga
anser medicinalstyrelsen böra krävas — förutom viss sjukhustjänstgöring
om 8 månader, som enligt 1915 års kungörelse erfordras för behörighet
till provinsialläkare- och vissa andra läkarbefattningar — jämväl viss specialutbildning
i epidemiologi, nämligen tjänstgöring i minst två månader
i underordnad befattning vid epidemisjukhus.

Medicinalstyrelsen framhåller beträffande tillsättning av läkartjänster
vid epidemisjukhus, alt därest behörighetsvillkoren
för läkarna vid epidemisjukhusen i princip bleve desamma som för lasaretts-
och sanatorieläkare, läkarna vid epidemisjukhusen även borde tillsättas
i samma ordning, d. v. s. utnämnas av Kungl. Majit efter förslag
av medicinalstyrelsen och sedan epideminämnden efter direktionens hörande
avgivit förord. Styrelsen anser vidare lämpligt, att vid tillsättande
av läkarbefattningar vid de epidemisjukhus, där medicine kandidater erhölle
undervisning — vilket för medicine kandidater vid Uppsala universi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 36.

21

tet skedde vid epidemisjukhuset i Uppsala, för medicine kandidater vid
universitetet i Lund vid epidemisjukhusen i Lund och Malmö samt för
medicine kandidater i Stockholm vid epidemisjukhusen i Stockholm och
Göteborg — vederbörande fakultet respektive lärarkollegiet vid karolinska
institutet liksom kanslern över rikets universitet borde erhålla tillfälle att
yttra sig om de sökandes vetenskapliga kompetens ävensom förtjänster
med hänsyn till lärarskicklighet. — Vad angår tillsättning av läkartjänster
vid epidemisjukstugorna förutsätter medicinalstyrelsen,
att nu gällande regler alltjämt skola äga tillämpning.

Beträffande utbildningen för läkare i epidemiologi
framhåller medicinalstyrelsen, att antalet för närvarande tillgängliga utbildningsplatser
för detta ändamål vore för litet, även om det utnyttjades
på bästa sätt, d. v. s. med förordnanden på högst ett år. Utbildning vid
epidemisjukhus under minst tre månader vore behövlig för flertalet civila
och militära tjänsteläkare och under minst sex månader för pediatriker.
För fyllande av detta behov, som kunde uppskattas till 48 tjänsteläkare
och 6 pediatriker årligen, vore 15 utbildningsplatser erforderliga. Reducerade
man, såsom styrelsen föreslagit, kravet på utbildning för tjänsteläkare,
som skulle bestrida läkarbefattning vid epidemisjukstuga, till 2 månader,
minskades antalet utbildningsplatser för ifrågavarande ändamål till 11.
Härtill bomme behovet av utbildningsplatser med ettårsförordnande för
läkare, som skulle bliva behörig till läkarbefattning vid epidemisjukhus,
vilket behov medicinalstyrelsen ansåge böra uppskattas för den närmaste
tioårsperioden till 4 och därefter till 2. Hela antalet utbildningsplatser
borde alltså, åtminstone till en början, vara minst 15. För närvarande
torde man kunna räkna med en tillgång på utbildningsplatser, vilka kunde
på lämpligt sätt utnyttjas, av högst 10, även örn denna tillgång kunde
förutses öka något under de närmaste åren genom inrättande av nya underläkarbefattningar.
Denna brist kunde lämpligen fyllas genom inrättandé av
lyra stipendier av statsmedel, vilka efter ansökan skulle fördelas av medicinalstyrelsen.
Därest vart och ett av stipendierna fastställdes till 7 000 kronor,
uppkomme härigenom en årlig utgift av 28 000 kronor. Medicinalstyrelsen
hade för avsikt att, om de föreslagna behörighetsvillkoren fastställdes,
inkomma med begäran om anslag för detta ändamål.

Medicinalstyrelsen framhåller slutligen, att styrelsens förslag föranledde
ändringar i gällande sjukhuslag och sjukhusstadga
och att dessa icke kunde inskränkas till detaljfrågorna rörande tillsättningen
av läkarna. Det syntes uppenbart, att när fråga vore om epidcmivårdsanstalt
med över 60 vårdplatser, bestämmelserna rörande lasarett borde
vara tillämpliga. Anledningen lill att så icke blivil fallet vid tillkomsten
av 1940 års sjukhuslag och sjukhusstadga vore närmast den, alt frågorna
rörande epidemivårdsanstalternas differentiering och behörighetsvillkoren

22

Kungl. Maj-.ts proposition nr 36.

för anstalternas läkare då icke varit lösta. För epidemisjukstugorna borde
samma bestämmelser gälla som för sjukstugorna.

Till den närmare innebörden av de av medicinalstyrelsen föreslagna ändringarna
i sjukhuslagen, vilka föreslås skola träda i kraft den 1 januari
1947, återkommer jag i det följande.

Yttranden över medicinalstyrelsens förslag. Över medicinalstyrelsens förslag
ha yttranden avgivits av kanslern för rikets universitet — efter hörande
av medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt karolinska institutets
lärarkollegium — statens sjukhusutredning av år 1943, samtliga landsting
utom Östergötlands läns. Värmlands läns och Örebro läns landsting, stadsfullmäktige
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro,
Gävle och Eskilstuna, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
Sveriges läkarförbund och svenska lasarettsläkareföreningen.

Medicinalstyrelsens förslag om differentiering av de nuvarande epidemisjukhusen
i två kategorier, epidemisjukhus och epidemisjukstugor, har i
princip vunnit allmän anslutning. Bland uttalandena på denna punkt må
följande återgivas.

Medicinska fakulteten i Uppsala anför:

Under de senaste årtiondena hava kraven på sjukhusvård åt smittsamt
sjuka väsentligt ökat av förnämligast tvenne skäl. Å ena sidan har fordran
på möjlighet till mera kvalificerad vård skärpts. Å andra sidan har
ett stort behov framträtt av sjukhusvård även vid vissa icke i epidemilagen
upptagna smittosamma sjukdomar, nämligen i första hand kikhosta
och mässling.

Kraven på en mera kvalificerad vård sammanhänga med de framsteg
som gjorts i diagnostik och behandling. För att rätt kunna utnyttjas förutsätta
dessa framsteg dels en större kompetens hos den ansvarige läkaren,
dels en förbättrad utrustning av sjukhusen, och dels möjlighet till konsultation
av i vissa fack specialutbildade läkare, såsom öronsjukdomar,
röntgen, kirurgi och ortopedi.

Behovet av vårdmöjligheter även vid en del i epidemilagen icke uppräknade
smittsjukdomar sammanhänger i viss mån med dessa omständigheter.
Dessutom är det en följd av den allmänna utvecklingen i samhället,
vilken kommit sociala förhållanden, såsom brist på hemhjälp, trångboddhet,
mödrarnas yrkesarbete m. m., att spela en allt större roll för intagning
på sjukvårdsanstalt. Att dessa starkt påverka epidemivården är icke
ägnat att förvåna. Nämnda omständigheter göra sig nämligen i särskilt
hög grad gällande inom barnsjukvården, och klientelet på epidemisjukhusen
utgöres i mycket stor utsträckning av barn.

Det måste synas klart att epidemisjukvården icke kan undgå att taga
hänsyn till denna utveckling. Ä ena sidan måste därför tillgång finnas på
högkvalificerade vårdplatser, där sjukdomsfall, som för diagnostik eller behandling
därav äro i behov, kunna mottagas. Det synes rimligt att denna
vård så vitt möjligt knytes till centrallasaretten för att säkra tillgången till
kompetenta läkarkrafter och bereda möjlighet till konsultation. Ä andra

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

sidan kunna lättare fall vårdas mera decentraliserat, där demografiska och
geografiska förhållanden så göra lämpligt.

Fakulteten finner därför den av medicinalstyrelsen föreslagna organisationen
av den slutna epidemivården med minst ett högkvalificerat centralepidemisjukhus
inom varje epidemiområde, knutet till ett centrallasarett,
samt eventuellt smärre, mindre kvalificerade vårdanstalter ändamålsenlig.

Svenska landstingsförbundet anför:

Vid bedömande av föreliggande förslag måste beaktas, att frekvensen av
de epidemiska sjukdomarna är synnerligen växlande, icke blott under olika
tider av året utan jämväl under olika år. Epidemisjukvården måste på
den grund i viss utsträckning få beredskapskaraktär och göras så elastisk,
att den kan anpassas efter behovet. Till en stomme av permanenta epidemisjukhus,
avsedda att täcka det normala vårdbehovet, måste sålunda knytas
vissa reservsjukhus, som få tagas i anspråk vid större epidemier. Det normala
behovet av epidemivårdplatser är inom flertalet landstingsområden
täckt. Tillskapandet av särskilda centralepidemisjukhus kommer sålunda
att medföra en ytterligare utbyggnad av organisationen, som knappast kan
anses behövlig, därest icke samtidigt en reduktion av vårdplatsantalet å
de mindre epidemisjukhusen företages. Vad som i flertalet fall behöves är
sålunda icke en kvantitativ utbyggnad av epidemisjukvården utan en kvalitativ
förbättring av densamma.

Även enligt förbundets mening måste det i sådant syfte anses värdefullt,
att ett epidemisjukhus i varje landstingsområde får den specialkaraktär, som
medicinalstyrelsen föreslagit, och sålunda erhåller verklig sjukhusmässig
utrustning och heltidsanställd läkare. Vilket av förefintliga sjukhus, som
skall erhålla denna karaktär, torde det böra tillkomma vederbörande landsting
att bestämma. Önskvärt är därvid att, där så är möjligt, väljes ett
sjukhus förlagt i nära anslutning till ett centrallasarett, försett med öronavdelning.
Självfallet måste, såsom ock medicinalstyrelsen förutsätter, i några
fall relativt små epidemisjukhus till en början komma att erhålla specialsjukhus
karaktär.

Förslaget avstyrlces av Hallands läns landsting, som därvid framhåller
dels den synnerligen skiftande epidemifrekvensen, dels ock ekonomiska synpunkter,
i det att enligt landstingets mening det stora flertalet av rikets
landsting vore så djupt engagerade i nybyggnadsplaner för sjukhusvården
i övrigt, alt eventuella ombyggnader av epidemisjukhus måste beräknas få
anstå under avsevärd tid framåt med hänsyn såväl till landstingens ekonomiska
förmåga som till arbetsmarknadens möjligheter och krav. Västernorrlands
läns landsting framhåller beträffande förhållandena i länet, att
mellan de större och mindre epidemisjukhusen skillnaden för närvarande
mera läge i storleken jin i kvaliteten, samt finner det oj nödvändigt att draga
en gräns mellan de båda kategorierna epidemisjukhus, ej heller att konstituera
läkare vid ett epidemisjukhus med mer än (50 sängar till lasarettsläkare.
Norrbottens läns landsting anser, att för länets del svårigheter
möta att centralisera epidemivården i föreslagen utsträckning, och framhåller,
att inom landstingsområdet även i fortsättningen en avsevärd del
av för epidemisjukhus avsett och lämpligt klientel komme att dirigeras till

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

vissa epidemisjukstugor. Kristianstads läns landsting, som tinner förslaget
ägnat att i kvalitativt avseende höja epidemisjukhusvården, anser det dock
böra övervägas, om den tilltänkta förbättringen motsvarade de ökade kostnader,
som måste uppkomma. Gotlands läns och Blekinge läns landsting
anse möjlighet till undantag från eljest gällande bestämmelser örn epidemisjukhusväsendets
ordnande böra kunna göras för landstingsområden av
deras storleksordning.

Svenska landstingsförbundet uttalar, att det icke borde obligatoriskt fastställas
skyldighet att anordna mer än ett kvalificerat epidemisjukhus i
varje län samt att dylikt sjukhus borde omfatta så stort platsantal, att
läkaren örn möjligt erhölle full sysselsättning, dock att under en övergångstid,
som förslagsvis icke borde understiga 10 år, möjlighet borde finnas,
att sjukhus med mindre platsantal kunde fungera som dylikt specialsjukhus.
Särskilda omständigheter i ett landsting kunde motivera ytterligare
utsträckning av denna tidsfrist, varför Kungl. Majit borde äga befogenhet
att efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall förlänga densamma.
Landstinget borde äga besluta vilken av nuvarande anstalter som skulle
anses som epidemisjukhus. Det kunde ifrågasättas, att läkaren vid centralepidemisjukhuset
även skulle tjänstgöra som konsult för epidemisjukvården
i länet med skyldighet att i sådant syfte besöka övriga epidemivårdsanstalter.
Förslaget, att automatiskt alla förefintliga epidemisjukhus med
ett platsantal av minst 60 skulle betraktas som epidemisjukhus i förslagets
mening, avstyrktes. — Flera landsting framföra enahanda synpunkter.
Västmanlands läns landsting ifrågasätter därvid, om icke läkaren vid centralepidemisjukhus
tillika skulle kunna vara bakteriologisk laborator. Älvsborgs
läns landsting anser, att genom särskild övergångsbestämmelse möjlighet
borde beredas epidemidistrikt att erhålla anstånd ett antal år med
inrättande av epidemisjukhus. Gävleborgs läns landsting framhåller, att
hinder ej borde möta att vid upprättande av centralepidemisjukhus samarbete,
om så i övrigt ansåges lämpligt och möjligt, etablerades mellan
landstingsområde och stad utanför landsting.

Statens sjukhusutredning av år 19k3 ställer sig mycket tveksam till förslaget
örn den obligatoriska gränsen mellan epidemisjukhus och epidemisjukstuga
med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna samt framhåller,
att den genomsnittliga beläggningen på ett epidemisjukhus med omkring
60 platser med all sannolikhet icke torde komma att vara så hög att vården
av de därstädes intagna kunde giva full sysselsättning åt en läkare i
lasarettsläkares ställning. Det syntes därför önskvärt, att skyldigheten att
anställa särskild epidemisjukhusläkare borde ifrågakomma först då sjukhuset
nått en sådan storlek, att läkaren kunde beräknas få full eller i det
närmaste full sysselsättning. Läkare vid centralepidemisjukhus borde ha
skyldighet att tjänstgöra såsom rådgivare såväl åt epideminämnden som
åt övriga sjukvårdsanstatter inom distriktet. Örn inom ett epidemidistrikt

Kungl. Majlis proposition nr 36.

25

flera epidemivårdsanstalter funnes med högre platsantal än det som kunde
komma att fixeras som gräns mellan epidemisjukhus och epidemisjukstuga,
borde huvudmannen ej åläggas att anordna mer än ett såsom epidemisjukhus.
För de föreslagna ändringarna av epidemivårdens organisation
borde enligt utredningens mening en relativt lång övergångstid fastställas.
Skaraborgs läns landsting, som anser medicinalstyrelsen lia anfört en del
bärande skäl för att epidemisjukvården i de län, där så icke redan skett,
centraliserades till åtminstone ett centralepidemisjukhus, säger sig emellertid
icke kunna finna, att tillräcklig anledning förelåge för att läkartjänsterna
generellt skulle omorganiseras till heltidstjänster, så snart en epidemivårdsanstalt
hade mer än 60 platser. Landstinget framhåller vidare, att därest
bestämmelse rörande heltidsanställd, av Kungl. Majit utnämnd läkare med
av styrelsen föreslagen kompetens befunnes böra författningsvägen införas,
bestämmelsen enligt landstingets uppfattning måste, därest man ville undvika
en icke önskvärd irrationell ordning, begränsas till att avse endast
de största epidemisjukhusen eller sjukhus med cirka 100 å 120 platser,
beträffande vilka tillgänglig beläggningsstatistik gåve vid handen, att för
läkarvårdens behöriga skötande relativt kontinuerligt krävdes en heltidsanställd
läkare. Malmöhus läns landsting anser gränsen mellan epidemisjukhus
och epidemisjukstuga böra höjas till förslagsvis 75—80 platser,
varigenom epidemisjukhusläkarna skulle erhålla ett bredare underlag för
sitt kliniska och vetenskapliga arbete och ett större antal patienter skulle
komma i direkt åtnjutande av hans sakkunskap. Stadsfullmäktige i Malmö
anser det i princip böra fastslås, att epidemisjukhus bör ha ett platsantal
av minst 80—100.

Medicinska fakulteten i Uppsala manar till försiktighet vid utbyggande
av epidemisjukstugor och uttalar, att en något starkare koncentration möjligen
vore att föredraga, vilken med nutida kommunikationer icke torde
behöva väcka betänkligheter ur medicinsk synpunkt.

Kalmar läns södra landsting anser förslaget att för de smärre epidemisjukhusen
införa benämningen sjukstuga otidsenligt och därför förkastligt.
Jämtlands läns landsting ställer sig tveksam till benämningarna epidemisjukstuga
respektive epidemisjukhus och ifrågasätter, örn ej benämningarna
epidemisjukhus och centralepidemisjukhus vore lämpliga.

Svenska landstingsförbundet och flera landsting anse, att de statliga byggnads-
och driftbidragen till epidemisjukhus borde utgå med högre belopp
än hittills beviljats. I första hand borde bidraget lill driften höjas från
nuvarande 2 kronor för plats och dag till förslagsvis 3 kronor för plats
och dag.

Beträffande behörighetsvillkoren för läkare vid epid
e m ivar d sanstalter har medicinalstyrelsens förslag i allmänhet
tillstyrkts. I vissa yttranden lia dock förordats de något strängare kompetensfordringar,
som Bergman uppställt i sin utredning. Krav lia även

26

Kungl. Majus proposition nr 36.

framlagts på viss utbildning i behandlingen av öronsjukdomar ävensom
på att vid tillsättande av tjänsterna särskild hänsyn skall tagas till utbildning
i bakteriolog! och serologi. Uppsala läns landsting ifrågasätter, om
behörighetsvillkoren för läkare vid epidemisjukstuga kunde upprätthållas,
då vården av de sjuka där lämpligen borde anförtros vederbörande tjänsteläkare
(provinsialläkare), vilken kanske icke alltid innehade föreslagen
kompetens, och möjlighet att förordna annan läkare med denna kompetens
endast undantagsvis torde förefinnas. Medicinska fakulteten i Uppsala betonar
behovet av en övergångstid, varunder dispens till överläkarebefattning
vid epidemisjukhus borde kunna beviljas för särskilt förtjänta och genom
sin övriga utbildning lämpliga läkare. Göteborgs och Bohus låns landsting
påyrkar en uppmjukning av behörighetskraven, innebärande att de föreslagna
villkoren uppställdes som norm men att även läkare, som icke
uppfyllde villkoren, skulle kunna förordnas som epidemisjukhusläkare
respektive epidemisjukstuguläkare, därest ingen behörig sökande anmälde
sig. Åtminstone vad beträffade epidemisjukstugor på landsbygden och i
småstäderna torde det nämligen under en övergångstid icke alltid bli möjligt
att erhålla sökande med föreskriven utbildning.

Vad angår tillsättning av epidemisjukhusläkare uttala
sig svenska stadsförbundet samt stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Hälsingborg och Örebro för att epidemisjukhusläkarna i de städer,
som bildade egna epidemidistrikt, liksom hittills skulle utnämnas av vederbörande
huvudman. Stadsförbundet motiverar sin ståndpunkt med att förbundet
i princip ansåge oriktigt, att annan än den som bestrede kostnader för
överläkarbefattningar vid lasaretten tillerkändes rätten att utse innehavare av
befattningarna, samt att, då epidemisjukhusläkarna hittills utnämnts av
huvudmännen och några erinringar däremot ej försports, det än mindre
borde ifrågakomma, att utnämningsrätten, på sätt medicinalstyrelsen föreslagit,
överflyttades på Kungl. Maj:t, vilket skulle innebära en ytterligare
inskränkning av den kommunala självbestämmanderätten, vartill förbundet
ej önskade medverka. Stadsfullmäktige i Stockholm hänvisar till ett
uttalande av borgarrådsberedningen, enligt vilket utnämningsärendena för
staden visserligen borde behandlas likformigt för samtliga överläkare men
denna likformighet icke borde åstadkommas genom att avgörandet flyttades
över till Kungl. Majit. Nuvarande tillsättningsförfarande för epidemiöverläkare
hade ej givit anledning till erinringar. Genom att medicinalstyrelsen
hade att yttra sig angående de sökandes kompetens torde de medicinska
synpunkterna få anses tillräckligt beaktade. Stadsfullmäktige i
Göteborg åberopa ett uttalande av stadens sjukhusdirektör, vari framhålles,
att genom nuvarande fria läkarval direktionen hade möjlighet att till överläkare
utse den mest kompetente. Genom att införa sjukhuslagens förslagsförfarande
skulle tre välmeriterade äldre transportsökande kunna ute -

Kungl. Majitx proposition nr 36.

27

stänga en yngre, mera kvalificerad sökande från förslaget och således
hindra direktionen från att förvärva den bästa kraften.

.Jönköpings läns landsting anser epidemisjukhusläkartjänsterna böra tillsättas
pä förordnande på förslagsvis fem år i sänder.

I fråga örn tillsättning av epidemisjukhusläkare vid
de epidemisjukhus, där undervisning av medicine
kandidater bedrives, framhåller medicinska fakulteten i Uppsala,
att förslag till dylik befattning borde upprättas av vederbörande medicinska
fakultet respektive karolinska institutet efter utlåtande av särskilt
utsedda sakkunniga samt att sökande borde kunna åläggas lärarprov för
utrönande av lärarskickligheten i samma ordning, som föreskreves för
andra kliniska lärarbefattningar av samma art. Karolinska institutets lärarkollegium
och stadsfullmäktige i Malmö anse, att vederbörande akademiska
instans borde yttra sig över sökande till befattning, varom nu vore fråga,
innan medicinalstyrelsen uppgjorde förslag därtill.

Beträffande utbildning för läkare i epidemiologi uttalar
Sveriges läkarförbund förhoppningar om att underläkarantalet vid epidemisjukhusen
skall bliva utökat, så att både utbildningskravet och kravet
på tillräckligt kompetenta underläkare och vikarier skola kunna fyllas
utan konflikt dem emellan. Medicinska fakulteten i Lund anser underläkartjänster
böra inrättas vid alla de epidemivårdsanstalter, som enligt förslaget
skulle betecknas som epidemisjukhus, och framhåller, att därigenom
på ett rationellt sätt det stora behovet av utbildningsplatser i epidemiologi
skulle tillfredsställas.

Statens sjukhusutredning av år 19A3 anför däremot, att, med undantag
för de största epidemisjukhusen, systemet med extraläkare under belastningsperioder
i stället för fasta underläkare vore lämpligare och rationellare.
Man syntes enligt utredningen kunna tänka sig en bestämmelse av
innebörd, att när beläggningen under en viss tidsperiod överstigit ett visst
antal vårdfall borde en extraläkare, vid ett visst högre antal två extraläkare
i underordnade tjänster anställas o. s. v. Även Jämtlands läns landsting anser,
att de starka variationerna — även örn de i epidemilagen ej upptagna
epidemiska sjukdomarna medräknades — gjorde systemet med extraläkarförordnandcn
under större belastning lämpligare och smidigare än fasta
underläkartjänster på flertalet epidemisjukhus utanför storstäderna. Svenska
landstings förbundet finner underläkare, åtminstone vid de mindre epidemisjukhusen,
böra ifrågakomma endast vid .större epidemier, när arbetsbelastningen
för epidemisjukhusläkaren bleve för stor.

Gällande lagbestämmelser örn epidemisjukhusväsendet finnas dels i ePl-Dep^^nts''
demilagen och dels i sjukhuslagen; den senare lagens föreskrifter äro nämligen
till en del tillämpliga jämväl å epidemisjukhusen. I vad rör organisa -

28

Kungl Maj:ts proposition nr 36.

tionen av epidemisjukhusväsendet äro bestämmelserna tämligen allmänt
hållna. Enligt epidemilagen åligger det vederbörande epidemidistrikt att
svara för att inom distriktet finnes erforderligt antal platser å sjukhus avsedda
för personer, som äro behäftade med de i epidemilagen särskilt uppräknade
epidemiska sjukdomarna. Det stadgas vidare, att sådana epidemisjukhus
skola vara ändamålsenligt förlagda och att vid dem skola anställas
läkare och den övriga personal, som av behovet påkallas. Därjämte finnas
föreskrifter örn skyldighet att anskafla utrustning för och planlägga inrättande
av tillfälliga sjukhuslokaler att tågås i bruk för den händelse tillgängliga
platser å epidemisjukhus befinnas otillräckliga. Jämlikt sjukhuslagen
skall lör epidemisjukhus liksom för annat sjukhus gälla, att anläggning av
sjukhuset ej får påbörjas, förrän medicinalstyrelsen godkänt såväl den för
sjukhuset avsedda tomten som byggnadsritningar för anläggningen samt
ritningar över uppvärmnings- och sanitärtekniska anordningar vid densamma.
De i sjukhuslagen givna bestämmelserna örn direktion gälla jämväl
epidemisjukhusen. 1 övrigt lia epidemidistrikten stor frihet att organisera
epidemisjukhusväsendet på sätt lämpligast finnes och äga själva rätt
att tillsätta läkartjänster vid epidemisjukhusen utan annan kontroll än den
som ligger däri, att medicinalstyrelsen skall i förväg pröva sökandenas behörighet.
Särskilda behörighetsbestämmelser finnas emellertid icke; det erfordras
blott att vederbörande skall fylla de krav som i allmänhet äro uppställda
för rätt att utöva läkarkonsten.

Medicinalstyrelsen har nu framlagt förslag i ämnet, vilket förslag i första
hand innebär att en viss differentiering skulle genomföras inom epidemisjukhusväsendet.
De permanenta epidemivårdsanstalterna föreslås sålunda
skola uppdelas i två kategorier. Den ena kategorien, för vilken enligt förslaget
beteckningen epidemisjukhus bör reserveras, skall omfatta sådana
epidemivårdsanstalter, som äro avsedda för alla till epidemivården hörande
sjukdomsfall, oberoende av deras svårhetsgrad. Vid de anstalter, som ingå
i den andra kategorien, epidemisjukstugorna, skola endast behandlas fall,
s°m icke kräva mera speciell vård. Avsikten är, att epidemivårdsanstalter
med mer än (50 vårdplatser alltid skola vara anordnade såsom epidemisjukhus.
Om i något epidemidistrikt ingen anstalt har denna storlek, skall Kungl.
Maj.t ändock utse en av anstalterna till epidemisjukhus, försåvitt icke distriktet
avtalsenligt disponerar minst 40 vårdplatser å epidemisjukhus, som är
beläget inom samma län men drives av annat epidemidistrikt. Det tillåtna
vårdplatsantalet vid epidemisjukstuga skall enligt förslaget vara högst (50.

Den i ärendet förebragta utredningen synes mig giva uppenbara belägg
för angelägenheten ur sjukvårdssynpunkt av att varje epidemidistrikt förfogar
över ett tillräckligt antal platser vid en central epidemivårdsanstalt
som äger förutsättningar för tillfredsställande vård även av mera komplicerade
sjukdomsfall. Ä andra sidan synes det ur olika synpunkter önskvärt
att, för de enklare fallen, en viss decentralisering av epidemisjukhusväsendet

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

29

bibehålies. Deli av medicinalstyrelsen föreslagna differentieringen av epidemivårdsanstalterna,
vilken i princip tillstyrkts i det övervägande antalet
yttranden, synes mig i stort sett innebära en lycklig lösning av frågan. Endast
i vad avser benämningen å de båda olika sjukhustyperna hyser jag en
avvikande mening. Det synes mig nämligen icke lämpligt att uttrycket epidemisjukhus,
vilket för närvarande i lag och författning användes såsom beteckning
för samtliga hithörande anstalter, reserveras för allenast en del av
dem. För de mera kvalificerade anstalterna föreslår jag i stället beteckningen
epidemilasarett; de mindre anstalterna synas i enlighet med förslaget
kunna kallas epidemisjukstugor. Uttrycket epidemisjukhus skulle då
kunna bibehållas såsom en benämning för epidemivårdsanstalterna i gemen.

Såsom i åtskilliga yttranden framhållits, torde det i allmänhet vara tillräckligt
med ett epidemilasarett i varje epidemidistrikt. Epidemilasarettet
kommer då att på ett naturligt sätt bli centralpunkt för epidemivården inom
distriktet; den för sjukvården vid epidemilasarettet ansvarige läkaren torde
kunna utöva konsulterande verksamhet i förhållande till epidemisjukstugorna
i distriktet. Det bör alltså principiellt föreskrivas skyldighet för varje
epidemidistrikt att ha ett epidemilasarett. Undantag från denna regel bör
såsom av medicinalstyrelsen föreslagits kunna medgivas i det fall, att visst
epidemidistrikt enligt avtal med annat epidemidistrikt disponerar ett tillräckligt
antal platser å epidemilasarett, som drives av det sistnämnda
distriktet. Jag anser det böra ankomma på medicinalstyrelsen att, med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall, pröva huruvida sådant undantag
skall medgivas. Att i lagen föreskriva det minimiantal vårdplatser av
nyssnämnt slag, som skall stå till disposition, torde vid sådant förhållande
icke vara nödvändigt. Ej heller synes såsom oeftergivligt villkor behöva
uppställas, att dessa vårdplatser skola finnas å epidemilasarett inom
samma län. Hinder bör givetvis icke föreligga att ett epidemidistrikt, som så
önskar, upprättar flera epidemilasarett inom distriktet.

Av det anförda föijer, att en generell föreskrift om att alla epidemisjukhus,
som ha mer än ett visst antal vårdplatser, skola anses såsom epidemilasarett
och utrustas såsom sådana enligt min mening icke bör införas. Å
andra sidan torde det med hänsyn till sjukvårdens effektivitet vara lämpligt,
att epidemisjukstugorna icke inrätttas med ett alltför stort antal permanenta
vårdplatser. I likhet med medicinalstyrelsen anser jag att platsantalet där
icke bör överstiga 60. Regeln om ett dylikt maximiantal bör emellertid icke
göras absolut utan bör möjlighet stå öppen för medicinalstyrelsen att i särskilda
fall medgiva att en epidemisjukstuga får ha ett större antal vårdplatser.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skola de för sjukvården vid epidemilasaretten
ansvariga läkarna, epidemilasarettsläkarna, alllid vara heltidsanställda;
dessa tjänster skola alltså icke få lia karaktären av bisysslor. Härtill
har man i en del yttranden ställt sig tveksam, särskilt emedan man befarar att
epidemilasaretten på många håll icke komme att lili av den storleksordning,

30

Kungl. Majus proposition nr 36.

att epidemilasarettsläkaren vid normal beläggning å sjukhuset erhölle full
sysselsättning. Jag anser i princip riktigt, att epidemilasarettsläkartjänsterna
skola ha karaktär av heltidstjänster. I den män visst epidemilasarett
icke lämpligen kan erhålla den storlek som med hänsyn härtill är erforderlig,
torde en kombination av tjänsten med läkartjänst vid annat sjukhus å
samma ort böra eftersträvas. Skulle en sådan anordning icke visa sig möjlig,
bör tjänsten i undantagsfall kunna förenas även med annan läkartjänst.
Förutsättning härför torde dock böra vara särskilt medgivande av medicinalstyrelsen.
Genom att en dylik dispensmöjlighet öppnas torde det av landstingen
i Gotlands och Blekinge län framförda önskemålet om införande av
en undantagsbestämmelse härvidlag för de mindre epidemidistrikten bli i
tillbörlig mån tillgodosett. I detta sammanhang må understrykas lämpligheten
av att epidemilasaretten, där så kan ske, i rationaliseringssyfte i största
möjliga mån samordnas med å orten befintligt lasarett.

Liksom medicinalstyrelsen finner jag lämpligt, att särskilda behörighetsbestämmelser
utfärdas för de läkartjänster, vilkas innehavare skola vara ansvariga
för sjukvården vid epidemilasarett och epidemisjukstugor (epidemilasarettsläkare
och epidemisjukstuguläkare). Vad medicinalstyrelsen härutinnan
föreslagit föranleder ingen erinran från min sida, men jag vill tilllägga,
att möjlighet till dispens från behörighetsbestämmelserna torde böra
stå öppen, särskilt under den närmaste tiden efter deras ikraftträdande.
Behov av dispens kan föreligga speciellt i fråga om sådana läkare vilka,
utan att äga sådan behörighet som är avsedd att föreskrivas, under längre
tid på ett förtjänstfullt sätt förestått epidemisjukhus. Behörighetsbestämmelserna
torde böra utfärdas i administrativ ordning.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skola epidemilasaretten ur administrativ
synpunkt erhålla en ställning jämförlig med lasarettens, så att de för de
senare gällande bestämmelserna i sjukhuslagen i stort sett bliva direkt tilllämpliga
även på epidemilasaretten. Detta synes vara riktigt. Till några av
de i samband härmed uppkommande spörsmålen återkommer jag i det följande.
Här skall endast beröras en fråga av mera principiell betydelse, nämligen
den örn tillsättningen av epidemilasarettsläkartjänsterna. Medicinalstyrelsens
förslag på denna punkt innebär ett fullföljande av huvudtanken
om likställighet mellan lasaretten och epidemilasaretten. Epideinilasarettsläkartjänsterna
föreslås alltså skola — liksom lasarettsläkartjänsterna —
tillsättas av Kungl. Majit, sedan medicinalstyrelsen uppsatt tre av de sökande
på förslag och sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande avgivit
förord. Svenska stadsförbundet och flertalet av de städer, som yttrat
sig i ärendet, ha emellertid påyrkat, att städerna skola bibehållas vid sin
nuvarande rätt att tillsätta läkare vid epidemisjukhusen. Från landstingens
sida har däremot medicinalstyrelsens förslag på denna punkt icke mött
någon gensaga. Likställigheten mellan lasaretten och epidemilasaretten sy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

31

nes mig kräva, atl epidemilasarettsläkartjänsterna skola tillsättas i samma
ordning som lasarettsläkartjänsterna. Då anledning saknas att nu överföra
rätten att utnämna lasarettsläkarna till vederbörande huvudman, finner jag
mig böra tillstyrka medicinalstyrelsens förslag.

Beträffande tillsättandet av epidemilasarettsläkartjänster vid de epidemilasarett,
där undervisning av medicine kandidater skall äga rum, har medicinalstyrelsen
tänkt sig, att i sjukhuslagen skulle införas bestämmelse örn att
vederbörande medicinska fakultet respektive karolinska institutets lärarkollegium
ävensom kanslern för rikets universitet skola äga att, sedan medicinalstyrelsens
förslag upprättats, avgiva yttrande rörande de sökandes
vetenskapliga kompetens ävensom förtjänster med hänsyn till lärarskicklighet.
I ett par yttranden har uttalats, att den akademiska instansens utlåtande
borde avgivas till medicinalstyrelsen, innan denna upprättat förslaget.
Till denna sistnämnda ståndpunkt vill jag ansluta mig. Bestämmelsen
härom torde lämpligen böra erhålla sin plats i sjukhusstadgan.

För att göra övergången till den nya organisationen av epidemisjukhusväsendet
smidigare torde det vara lämpligt att genom en särskild övergångsbestämmelse
öppna möjlighet för Kungl. Maj:t att, på av medicinalstyrelsen
efter sjukvårdsberedningens hörande avgivet förslag, utan iakttagande av de
i sjukhuslagen föreskrivna formerna till innehavare av epidemilasarettsläkartjänst
utnämna den som vid lagändringens ikraftträdande innehar
motsvarande tjänst vid samma epidemisjukhus.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle de lagändringar, som föranledas
av den ifrågasatta omorganisationen, träda i kraft den 1 januari 1947. Med
hänsyn till den tid, som förlupit sedan förslaget avgavs, vill jag emellertid
förorda, att ikraftträdandet uppskjutes lill den 1 januari 1948.

Vissa andra spörsmål ha blivit berörda i förevarande sammanhang. Sålunda
ifrågasätter medicinalstyrelsen inrättande av särskilda stipendier av
statsmedel för tillgodoseendet av det ökade behov av utbildningsmöjligheter
i epidemiologi, som de ifrågasatta behörighetsbestämmelserna skulle komma
att medföra. Vidare påyrkas från landstingshåll förbättring av nu utgående
statsbidrag till epidemisjukhus. Jag är emellertid icke beredd att nu taga
ställning till dessa frågor.

Specialmotivering till författningsförslagen.

Medicinalstyrelsens framställning av den 19 juni 1944 innehåller bl. a. ett
utformat förslag till lag örn ändring i vissa delar av sjukhuslagen. Förslaget
har inom socialdepartementet överarbetats i anslutning till av mig i det
föregående anförda synpunkter, i samband varmed även förslag till lag örn
ändrad lydelse av 18 § epidemilagen upprättats. 1 det följande skola de i
departementsförslagen upptagna lagändringarna något närmare belysas.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 36.

Departements chefen.

Departements chefen.

A. Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 december
1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

1 §•

Medicinalstyrelsen föreslår dels införande i förevarande paragraf av särskild
bestämmelse om skyldighet för epidemidistrikt att inrätta epidemisjukhus,
dels ock borttagande ur paragrafens sista stycke av bestämmelsen
örn att stadgandena i lagen endast i den mån sådant i lagen föreskrives skola
gälla anstaltsvård, varom föreskrifter äro meddelade i epidemilagen.

Bestämmelse om epidemidistrikts skyldighet att inrätta epidemisjukhus
eller, med den av mig förordade terminologien, epidemilasarett synes lämpligen
böra intagas icke i sjukhuslagen utan i epidemilagen.

Mot den av medicinalstyrelsen ifrågasatta ändringen i paragrafens sista
stycke, som står i överensstämmelse med den principiella inställning beträffande
epidemisjukhusväsendet åt vilken föreliggande förslag ger uttryck,
har jag icke något att erinra.

2 § 2 mom.

Medicinalstyrelsen föreslår, att i detta moment skall införas bestämmelse
av följande innehåll:

Sjukhus, som till huvudsaklig del är avsett för vård av sådana sjuka,
vilka äro behäftade med i 2 § 1 mom. epidemilagen nämnd sjukdom, benämnes
epidemisjukhus, örn det är avsett för vårdbehövande oberoende av
fallets svårare eller lindrigare art, och eljest epidemisjukstuga. Såsom epidemisjukhus
och epidemisjukstuga skall icke anses sådan tillfällig sjukvårdslokal,
som avses i 18 och 20 § epidemilagen.

Vidare föreslås stadgande örn att för sjukvård ansvarig läkare skall benämnas
vid epidemisjukhus epidemisjukhusläkare och vid epidemisjukstuga
epidemis jukstuguläkare.

Såsom framgår av det förut anförda bör enligt mitt förmenande termen
epidemisjukhus i fortsättningen liksom hittills beteckna samtliga de sjukhus,
som till huvudsaklig del äro avsedda för vård av sådana sjuka, vilka
äro behäftade med i 2 § 1 mom. epidemilagen nämnd sjukdom. För de mera
kvalificerade av dessa sjukhus bör beteckningen epidemilasarett användas.
I konsekvens härmed böra de för sjukvården ansvariga läkarna vid dessa
sjukhus benämnas epidemilasarettsläkare. De tillfälliga sjukvårdsanstalter,
som avses i 20 § epidemilagen, böra överhuvud icke betraktas såsom sjukhus
i sjukhuslagens mening. Nu berörda omständigheter ha föranlett viss
omarbetning av medicinalstyrelsens förslag i vad angår förevarande
paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36. 33

5 § 1 mom.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle i 4 § sjukhuslagen införas föb
jande bestämmelse:

Vad i denna lag föreskrives rörande sjukvårdsberedning skall, då fråga
är örn ledningen av epidemisjukvården, gälla såväl sjukvårdsberedning i
egenskap av epideminämnd som sådan epideminämnd, vilken utgöres av
hälsovårdsnämnd enligt lagen den 20 december 1940 (nr 1049) örn ändring
i vissa delar av epidemilagen.

Då 4 § sjukhuslagen handlar endast örn den centrala ledningen av lands- Dep^ef™f"iÄ''
tingets sjukvårdsväsende genom landstingets sjukvårdsberedning och denna
jämlikt 19 § epidemilagen undantagslöst skall vara epideminämnd, torde
någon särskild bestämmelse rörande ledningen av epidemisjukhusväsendet
icke vara erforderlig i 4 §. Däremot synes det lämpligt att i 5 § införa en
bestämmelse om att där hälsovårdsnämnden i stad, som utgör eget epidemidistrikt,
är epideminämnd, denna skall vara sjukvårdsberedning i vad angår
av staden drivna epidemisjukhus. Epidemisjukhusväsendet och den öppna
epidemivården synas nämligen böra lyda under samma kommunala myndighet.
För det fall att stadens sjukvårdsberedning jämväl är epideminämnd
erfordras uppenbarligen icke någon särskild bestämmelse i förevarande
hänseende.

7 §■

Medicinalstyrelsen föreslår beträffande denna paragraf dels införande i
tredje stycket av en bestämmelse om att epidemisjukstuga ej må ha mer än
60 vårdplatser, dels insättande av ett nytt stycke med bestämmelse, att epidemisjukhus
bör vara försett med nödigt antal särskilda rum för vård av
sådana sjuka, som äro behäftade med annan än i 2 § 1 mom. epidemilagen
nämnd epidemisk sjukdom.

Statens sjukhusutredning av år 1943 uttalar i sitt yttrande över medicinalstyrelsens
förslag beträffande sistnämnda bestämmelse, att utredningen visserligen
ansåge lämpligt, att även sådana fall kunde mottagas å epidemisjukhus,
men avstyrkte intagande i författningstexten av föreskrift örn anordnande
av särskilda rum för della ändamål. Det syntes böra överlämnas till
vederbörande huvudman att besluta, örn sådana särskilda anordningar borde
träffas eller icke.

Beträffande frågan örn maximiantal vårdplatser för epidemisjukstuga Departementshänvisas
till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

Vad angår tillägget örn särskilda rum vid epidemilasarett för vård av sådana
sjuka, som äro behäftade med annan än i 2 § 1 mom. epidemilagen
nämnd epidemisk sjukdom, vill jag understryka lämpligheten av att epidemilasaretten,
i den mån så kan ske, utvidga sitt verksamhetsområde till att

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 36. 3

34

Kungl. Majlis proposition nr 36.

avse även dylika sjukdomar. Någon särskild bestämmelse härom i sjukhuslagen
synes dock ej erforderlig.

13 §.

Medicinalstyrelsens förslag beträffande denna paragraf, som handlar örn
uppdelning av sjukhus på avdelningar och vissa i samband därmed stående
frågor, innebär att vad i paragrafen stadgas om lasarett skall gälla även
epidemilasarett och vad som stadgas örn sjukstuga jämväl epidemisjukstuga.

Departements- Förslaget föranleder icke någon erinran från min sida.

chefen. a

14 §.

Förevarande paragraf handlar för närvarande om tillsättning av lasarettsläkare,
sanatorieläkare, sjukstuguläkare och tuberkulossjukstuguläkare.
Medicinalstyrelsens ändringsförslag innebär, att vad som stadgas örn lasarettsläkare
och sanatorieläkare skall gälla jämväl epidemilasarettsläkare
samt att vad som stadgas om sjukstuguläkare vid sjukstuga med högst 30
vårdplatser och tuberkulossjukstuguläkare skall gälla jämväl epidemisjukstuguläkare.

Departements- Beträffande förslaget i denna del kan i huvudsak hänvisas till vad som

chef €71 • u #

anförts i allmänna motiveringen. Därutöver må tilläggas, att jag ansett
lämpligt att i 2 mom. andra stycket intaga föreskrift om att i förordnande,
som för viss tid meddelas tuberkulossjukstuguläkare eller epidemisjukstuguläkare,
förbehåll bör intagas därom, att, därest beslut fattas örn tuberkulossjukstugans
eller epidemisjukstugans förvandling till sanatorium respektive
epidemilasarett, läkaren skall vara pliktig avgå sex månader efter uppsägning.

15 §.

Medicinalstyrelsen föreslår ej någon ändring av ordalydelsen i denna
paragraf, som handlar örn av sjukhusläkare med sjukvårdsberedningens
medgivande å sjukhuset anordnad mottagning för öppen sjukvård. Medicinalstyrelsen
framhåller i motiveringen, att epidemisjukhusläkare bör med
epideminämndens medgivande kunna å sjukhuset anordna mottagning för
öppen sjukvård på vissa villkor, varom nämnden har att bestämma, samt
erinrar i samband härmed örn att avgiftsfri läkarvård enligt epidemilagen
icke åtnjutes vid eftervård av utskrivna.

Mot förslaget i denna del ha invändningar rests av svenska landstingsförbundet
och några landsting, vilka anse, att epidemisjukhusläkare ej bör vara
berättigad till enskild mottagning å sjukhuset men att åläggande däremot
bör införas för honom att deltaga i av huvudmannen eventuellt anordnad
öppen mottagning å sjukhuset. Som motiv härför angives av Malmöhus läns
landsting, att epidemisjukhusläkaren bör avlönas med fast lön. Statens sjukhusutredning
av år 1943 finner anordnande av mottagning för öppen vård

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

35

på epidemisjukhus olämpligt, särskilt med hänsyn till risken för spridning
av smitta, samt tillägger, att nuvarande epidemisjukhus icke vore byggda
och planerade med tanke på att dylik verksamhet skulle förekomma inom
desamma och att omändringar eller tillbyggnader av sjukhus för att möjliggöra
sådan verksamhet icke syntes påkallade.

Mottagning för öppen sjukvård synes med hänsyn lill smittorisken böra Departementsförekomma
å epidemisjukhus endast i den mån tillfyllestgörande anordningar
äro vidtagna med syfte att möta berörda risk. Då det emellertid ur
vissa synpunkter kan vara lämpligt att dylik mottagning får äga rum å
epidemisjukhus, anser jag icke att förbud mot dylik mottagning bör införas
i lagen. Däremot håller jag före, att rätten att anordna mottagning som nu
sagts bör göras beroende av medicinalstyrelsens prövning i det särskilda
fallet. Detta bör gälla såväl mottagning, som ordnas av epidemidistriktet,
som enskild mottagning av epidemilasarettsläkare eller epidemisjukstuguläkare.
Någon reglering av förhållandet i förevarande hänseende mellan
läkaren och epidemidistriktet torde icke böra ske i sjukhuslagen.

16-17 §§.

I dessa paragrafer, som handla om underläkare och biträdande lasarettsläkare,
ha enligt medicinalstyrelsens förslag epidemilasarett jämställts med
lasarett.

Förslaget föranleder icke någon erinran från min sida.

19 §.

Medicinalstyrelsens förslag i fråga örn denna paragraf innebär, att de i 2
morn. beträffande sjukstuga och tuberkulossjukstuga meddelade inskränkningarna
i rätten att intaga vårdbehövande utsträckas till att gälla jämväl
epidemisjukstuga.

Bestämmelsen i andra stycket av 1 moni. har i departementsförslaget om-Departemenfcformulerats
med hänsyn till att lagen i dess helhet gjorts tillämplig å epidemisjukhus.

Medicinalstyrelsens förslag lill ändring av 2 mom. föranleder icke någon
erinran från min sida.

20 §.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skall bestämmelsen i sista stycket av
förevarande paragraf — vilken bestämmelse lämnar rätt för personer, som
vårdas för könssjukdom i smittsamt skede eller äro föremål för undersökning,
huruvida de lida av sådan sjukdom, att njuta underhåll och övriga
sjukhusförmåner kostnadsfritt, såvida de äro intagna å allmän sal eller å
särskilt rum, avsett för sjuka å sådan sal — utsträckas till att gälla jämväl

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

deni, som vårdas för sjukdom, som omförmäles i 2 § 1 mom. epidemilagen.

Sjukhusdirektionen i Stockholm påpekar, att enligt 23 § epidemilagen
epidemidistriktets skyldighet att meddela kostnadsfri vård på epidemisjukhus
endast gäller personer, som insjuknat inom distriktet, samt yrkar att
den föreslagna formuleringen i sjukhuslagen ändras i överensstämmelse
härmed. Enahanda uttalande har hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Norrköping.

Departements- Regler örn rätt till kostnadsfri vård för epidemisk sjukdom äro givna i

elisf 6TL. w

23 § epidemilagen. Då någon ändring av dessa bestämmelser icke torde
böra ifrågakomma i nu förevarande sammanhang, synes i 20 § sjukhuslagen
endast böra införas en erinran om nyssnämnda rätt.

21 § 2 mom.

Medicinalstyrelsens förslag beträffande detta moment innebär, att här
givet förbud mot att för sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt ansvarig
läkare mottager särskild ersättning för vård eller andra åtgärder av å anstalten
intagna personer utsträckes till att gälla jämväl epidemisjukhus. Den
föreslagna ändringen är endast av formell karaktär, då momentet jämlikt
23 § redan gäller även epidemisjukhus.

DePchefenntS'' Förslaget föranleder icke någon erinran från min sida.

23 §.

Depchefennts~ Fen i förevarande paragraf föreslagna ändringen, mot vilken ingen erinran
är att göra, är en följd därav, att lagen kommer att direkt gälla även
epidemisjukhus.

26 §.

Departements- j denna paragraf bör en justering av formell natur vidtagas.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelse.

Beträffande ikraftträdandet och första stycket av övergångsbestämmelserna
hänvisas till den allmänna motiveringen.

Vad angår andra stycket av övergångsbestämmelserna må anföras, att
jämlikt 27 § sjukhuslagen gäller, att de särskilda, mot denna lag stridande
bestämmelser, som den 1 januari 1942 (dagen för lagens ikraftträdande)
blivit av Konungen eller med Konungens bemyndigande utfärdade för vissa
sjukhus eller anstalter, liksom även dylikt bemyndigande skola vara fortfarande
gällande samt att beträffande de ämnen, som nämnda bestämmelser
avse, i hittills gällande ordning för sagda sjukhus och anstalter må meddelas
de föreskrifter, som må finnas lämpliga, Konungen obetaget att återkalla
eller inskränka meddelat bemyndigande.

Med stöd av nu berörda stadgande ha av Kungl. Maj:t den 20 december

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

37

1940 fastställts särskilda reglementen för Stockholms stads och för Göteborgs
stads sjukhus. (SFS nr 1047 och 1048.) I förstnämnda reglemente
finnas bl. a. särskilda från lagen i viss mån avvikande föreskrifter örn tillsättning
av överläkaretjänster.

Då berörda föreskrifter framdeles torde böra gälla jämväl epidemisjukhus,
har det ansetts lämpligt att till den nu föreslagna lagen foga en övergångsbestämmelse
av innehåll, motsvarande 27 § sjukhuslagen, dock med tidpunkten,
före vilken föreskrifterna skola vara utfärdade, framskjuten till
tidpunkten för förstnämnda lags ikraftträdande eller den 1 januari 1948.

B. Förslag till lag om ändrad lydelse av 18 § epidemilagen den 19 juni 1919

(nr 443).

Medicinalstyrelsens förslag innefattar intet förslag till ändring av förevarande
lagrum. Styrelsen framhåller visserligen såsom lämpligt, att vissa
från praktisk synpunkt mindre väsentliga ändringar vidtagas i epidemilagen,
speciellt dess 18 §, men anser denna fråga kunna undanskjutas tills
vidare i avvaktan på den särskilda framställning, som styrelsen säger sig
inom kort ämna ingiva rörande allmän översyn av epidemilagen.

Såsom förut framhållits, anser medicinalstyrelsen däremot, att i 1 § sjukhuslagen
bör införas bestämmelse om omfattningen av epidemidistrikts
skyldighet att inrätta epidemisjukhus (epidemilasarett). Den av medicinalstyrelsen
föreslagna bestämmelsen är av följande lydelse:

För vård av sådana sjuka, vilka äro behäftade med i 2 § 1 mom. epidemilagen
nämnd sjukdom, skall epidemidistrikt, utom i fall som här nedan
sägs, hava minst en sådan för epidemivård avsedd sjukvårdsanstalt, som
efter vad i 2 § sägs benämnes epidemisjukhus, där icke epidemidistriktet
genom avtal med annat epidemidistrikt inom samma län äger förfoga över
minst 40 vårdplatser å epidemisjukhus. Inom epidemidistrikt, som icke har
epidemisjukhus och som icke träffat avtal, som nu sagts, skola i denna lag
meddelade bestämmelser om epidemisjukhus gälla minst en för epidemivård
avsedd sjukvårdsanstalt inom distriktet. Beslut örn utseende av sådan
anstalt fattas efter förslag av epideminämnd av Kungl. Majit efter medicinalstyrelsens
hörande.

Förut har anförts, att bestämmelsen örn epidemidistriktets skyldighet attDeP®rtementi!-ha epidemilasarett bör införas i epidemilagen och icke i sjukhuslagen. Den
lämpligaste platsen för bestämmelsen synes vara 18 § epidemilagen, i vilken
paragraf epidemidistrikts skyldigheter beträffande epidemisjukhusväsendet
för närvarande regleras. Beträffande innebörden av den i departementsförslaget
upptagna bestämmelsen hänvisas till den allmänna motiveringen.

I 18 § epidemilagen äro för närvarande intagna föreskrifter bl. a. örn att
epidemisjukhus skola vara försedda med nödig utrustning, att vid dem skola
anställas läkare och den övriga personal, som av behovet påkallas, att den

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

vid epidemisjukhus anställda sjukvårdspersonalen skall vara så talrik och
hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet beredes densamma
samt att de till epidemisjukhus uppgjorda ritningar må underställas
medicinalstyrelsens prövning. Då motsvarighet till dessa föreskrifter, vilka
lämpligen torde böra ha sin plats i sjukhuslagen, redan finnes i 7 § första
och andra styckena samt 9 § sistnämnda lag och då dessa lagrum äro avsedda
att, liksom hittills, gälla jämväl för epidemisjukhus, torde hinder icke
möta mot att sagda föreskrifter i 18 § epidemilagen utgå. Med hänsyn till
föreskrifterna i 9 § sjukhuslagen torde även stadgandet i 18 § epidemilagen,
att epidemisjukhus skola vara ändamålsenligt förlagda och anordnade,
kunna utelämnas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen antaga förut omförmälda, inom socialdepartementet
upprättade förslag till

1) lag angående ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 18 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Stig Hammar.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1946
518343