Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

1

Nr 284.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt verksamhet
för hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.; given Stockholms slott den 3 maj 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 maj

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför statsrådet
Mossberg.

I. Inledning.

För hindrande och uppdagande av spioneri-, förräderi- och salxilagebrott
m. m. har under kriget en särskild polisorganisation, allmänna säkerhetstjänsten,
varit verksam. I samband med krigshändelsernas upphörande
Bihang lill riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 284.

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 284.

begränsades organisationens omfattning. En fullständig avveckling av densamma
ansågs emellertid då ännu icke kunna ske.

Allmänna säkerhetstjänsten står under ledning av säkerhetschefen. Under
denne lyder ett kansli, som ursprungligen omfattat tre byråer, nämligen centralbyrån
(för post-, telefon-, telegram-, radio- och samfärdselkontroll), spaningsbyrån
(för spaning efter landsskadliga brott och förövare av sådana
brott) samt expeditionsbyrån (för ekonomiska och administrativa frågor).
Centralbyrån har numera indragits. Av byråns uppgifter fortbestår alltjämt
radiokontrollen, vilken överförts till spaningsbyrån. Sistnämnda byrå arbetar
i övrigt i huvudsakligen samma former som under kriget. Å expeditionsbyrån
sysselsättas för närvarande endast två personer.

För spaningsverksamheten har riket indelats i sju med militärområdena
sammanfallande övervakningsområden, vart och ett med en övervakningsclief
i spetsen. Varje övervakningschef utom den i sjunde övervakningsområdet
(Gotlands län) har till sitt förfogande i den stad, varesl han varit placerad,
haft en övervakningsavdelning, vanligen bestående av polismän från
de kommunala poliskårerna och statspolisen ävensom skrivbiträden, varjämte
i vissa andra städer funnits smärre dylika avdelningar. Å en del orter,
bland andra Stockholm, är spaningsavdelning alltjämt inrättad. Vid avdelningen
i Stockholm föres ett för säkerhetstjänsten i riket gemensamt centralregister
rörande verksamheten. Detta register — vilket grundar sig på rapporter
och meddelanden från de lokala polisorganen och andra myndigheter,
anmälningar från allmänheten m. m. — har till huvudsaklig uppgift att
tillhandahålla spaningsorganen nödigt material.

Genom beslut den 27 september 1945 tillkallade jag underståthållaren Martin
Wahlbäck att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda med
utredning av vissa i samband med avveckling av allmänna säkerhetstjänsten
uppkommande spörsmål. Wahlbäck har i anledning härav den 4 februari
1946 överlämnat en promemoria angående den fortsatta avvecklingen av elen
allmänna säkerhetstjänsten samt därmed sammanhängande frågor. Promemorian
innehåller förslag rörande avvecklingens praktiska genomförande och
angående handhavandet under fredstid av de uppgifter i fråga örn hindrande
och uppdagande av spioneri m. m., vilka ansetts icke kunna nedläggas.

Över promemorian ha yttranden avgivits av överbefälhavaren, chefen för
försvarsväsendets radioanstalt, Överståthållarämbetet — efter hörande av
Stockholms stad — länsstyrelsen i Malmöhus län — efter hörande av landsfogden
i länet —- länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — efter hörande
av poliskammaren i Göteborg och biträdande övervakningschefen i Göteborg
— länsstyrelsen i Norrbottens län — efter hörande av landsfogden i länet —
statspolisintendenten, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, statskontoret,
riksarkivet samt föreningen Sveriges landsfogdar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

3

II. Den sakkunniges förslag.

A. Förslag angående ny organisation för hindrande och
uppdagande av spioneri m. m.

Den sakkunnige.

Rörande behovet av polis person al för angivna ändam
å 1 anför den sakkunnige.

Före säkerhetstjänstens tillkomst fanns i vårt land — bortsett från en till
numerären obetydlig avdelning inom Stockholms poliskår — icke någon polisorganisation
med speciell uppgift att beivra landsskadliga brott. Det ålåg
sålunda uteslutande de lokala polisorganisationerna att lia sin uppmärksamhet
riktad på dessa brott på samma sätt som på brott av annat slag.

Antalet under perioden mellan de båda världskrigen i vårt land beivrade
landsskadliga brott var, såsom ett studium av den officiella statistiken gelind
handen, ytterligt ringa. Att härav draga några slutsatser rörande den faktiskt
förefintliga spioneri- och underrättelseverksamheten i vårt land under
mellankrigsperioden torde emellertid vara felaktigt. Med hänsyn till de allmänpolitiska
förhållandena under periodens förra del torde man måhända
för dessa år vara berättigad draga vissa slutsatser i angiven riktning. Men
däremot kan man, med den kännedom som numera förvärvats rörande exempelvis
den tyska spioneriorganisationens engagerande av tyska affärsmän,
turister och andra resenärer härstädes i spioneri- och underrättelseverksamhet,
med ganska stor bestämdhet göra gällande, att en omfattande dylik verksamhet
förekom här i landet under liden närmast före andra världskrigets
utbrott.

Att en omfattande spioneriverksamhet sålunda sannolikt kunnat bedrivas
härstädes utan att bliva uppdagad kan väl ha sin grund i flera olika omständigheter.
Men det torde vara otvivelaktigt, att ett av huvudskälen härtill är
de landsskadliga brottens särskilda karaktär ur spaningssynpunkt. Skillnaden
mellan spaningsarbete! vid de landsskadliga brotten och vid övriga brott
®-*8ts ligga däri, att polisen i förra fallet bär i första hand att upptäcka
själva Inottet, medan brottet eljest utgör ett känt faktum och strävandena direkt
gå ut på att få reda på dess förövare. Ehuru påståendet är något tillspetsat
och därför ej undantagslöst har giltighet, giver det dock uttryck folden
riktiga iakttagelsen, att det råder en bestämd karaktärsskillnad i fråga
örn sättet för spaningsarbetets bedrivande mellan de landsskadliga brotten
och övriga brott. Polisen måste i följd härav på ett helt annat sätt än när
det gäller exempelvis egendoms- och misshandelsbrott vara aktivt verksam
för att utforska deras förehavanden som kunna misstänkas vara verksamma
såsom agenter eller spioner.

Värjo försök att bedöma frekvensen under den närmare framtiden av
landsskadliga brott i vårt land måste lida av en höggradig osäkerhet. Man
kan emellertid icke bortse fran att det allmänna utrikespolitiska läget är
mera spänningsfyllt nu än under åren närmast efter första världskriget. Detta
förhållande ger i och för sig stöd åt antagandet att underrättelseväsendet
bland främmande makter kommer att vara aktivt verksamt jämväl under
de kommande åren. Vårt lands läge är icke sådant, att denna verksamhet
skulle kunna antagas icke komma att beröra oss. Tvärtom torde vi få räkna
såväl med direkt på vårt land riktad underrättelseverksamhet som därmed,
att vårt land utväljes till basområde för utforskande av förhållanden, som
beröra en tredje makt.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

Då nian alltså enligt den sakkunniges mening måste utgå ifrån att spioneri-
och underrättelseverksamhet kommer att hedrivas i landet jämväl i fortsättningen,
uppstår frågan vilka organisatoriska åtgärder beträffande polisväsendet,
som i anledning därav kunna vara erforderliga. I första hand
gäller då att överväga, örn allmänna säkerhetstjänsten bör bestå. Härom
anför den sakkimnige.

Tillskapandet av allmänna säkerhetstjänsten utgjorde en åtgärd, som innebar
ett kraftigt avsteg från den för den svenska polisorganisationen utmärkande
principen att varje polisdistrikt har att ombesörja inom distriktet erforderlig
polisverksamhet. Utan att därmed värdet av vår på kommunal
grund byggda polisorganisation underskattas måste med den erfarenhet, som
nu står till buds, framhållas såsom sannolikt, att vår ordinarie polisorganisation
icke skulle lia mäktat under krigsåren åstadkomma samma resultat
i fråga om uppdagandet av spioneri- och underrättelseverksamhet som säkerhetstjänsten.

Skälen för att under de extraordinära förhållanden, som rått under de
gångna åren, uppbygga en särskild statlig polisorganisation för bekämpande
av de landsskadiiga brotten lia emellertid icke samma bärkraft under
mera fredliga förhållanden. I varje fall torde frågan, huruvida några särskilda
åtgärder av mera definitiv natur äro erforderliga i ifrågavarande hänseende,
böra ses i ett större sammanhang och lämpligen böra övervägas i
samband med den aktuella reformeringen av polisväsendet i dess helhet.

På grand av det anförda föreslår den sakkunnige, att säkerhetstjänsten
skall upphöra vid ingången av budgetåret 1946/47.

Den i säkerhetstjänstens regi bedrivna spaning sverksamheten skulle därefter
återgå till de ordinära polisorganen. I främsta rummet bleve det polisen
i städerna, dit brotten huvudsakligen lokaliserades, som finge taga befattning
därmed.

Med hänsyn dels tilli de för landet särskilt allvarliga konsekvenser, som
kunna följa av en opåtalt bedriven främmande underrättelseverksamhet,
dels ock till den särartade naturen av det polisiära spaningsarbete på detta
område är det emellertid enligt den sakkunniges mening nödvändigt efterse,
huruvida några mera begränsade åtgärder äro erforderliga för höjande av
spaningsarbetets effektivitet.

Beträffande detta spörsmål framhålles, att kommunerna i stort sett motsvarat
det förtroende, som visats dem genom att statsmakterna låtit polisväsendet
omfattas av den kommunaJla självbestämmanderätten. Lagstiftningen
hade dessutom lagt visst maktmedel i statsmyndigheternas händer genom
att länsstyrelse, örn ett polisdistrikt skulle uppenbarligen åsidosätta sina
åligganden enligt polislagen, ägde att meddela föreläggande för distriktet att
vidtaga erforderlig åtgärd samt därvid stadga och utdöma vite. Även i fråga
örn de landsskadiiga brotten syntes detta maktmedel vara tillräckligt under
förutsättning, att länsstyrelserna hade sina uppmärksamhet riktad på polisdistriktens
handhavande av denna del av polisverksamheten och ej tvekade
att hävda statsintresset i fall av ovillighet från kommunalmyndigheternas
sida att ställa nödiga medel till förfogande.

Den sakkunnige anser emellertid, att kommunerna behöva visst stöd vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

5

fullgörandet av berörda uppgifter. Då den landsskadliga verksamheten i vissa
fall kunde vara lokaliserad till mindre samhällen eller till landsbygden,
vore det nämligen icke utesilutet, att spaningsarbetet bleve anförtrott åt personal,
som hade föga eller ingen rutin rörande de speciella problem, som
vore förknippade nied detta arbete, t. ex. med kontraspionage. Om verksamheten
hade förgreningar å olika håll i landet, bleve det den lokala polismyndigheten
å varje särskild ort, som finge ansvaret för den del av polisverksamheten,
som vore lokaliserad till sagda ort. Vidare krävde kontraspionageverksamheten
ett kontinuerligt aktivt handlande från polisens sida
i betydligt större utsträckning än i fråga örn annan kriminalpolisverksamhet.
En polisorganisation, som saknade möjlighet att få en samlad överblick
över underrättelseverksamhetens olika förgreningar, finge anses därigenom
äga minskade förutsättningar för framgångsrik spaning. De svagheter,
som vidlådde en sådan ordning, syntes den sakkunnige vara alltför
allvarliga att utan vidare kunna förbigås.

Den sakkunnige har på grund härav funnit det nödvändigt, att åt ett särskilt
centralt organ uppdrages att vid sidan av de ordinarie polisorganen
följa händelseutvecklingen på ifrågavarande område samt med råd och anvisningar
bistå de kommunala polismyndigheterna. Det centrala organet
skulle i förhållande till dessa myndigheter endast vara rådgivande. Det skulle
sålunda ej ha någon särskild poliskader till sitt förfogande och ej heller utrustas
med sådana befogenheter som att företaga anhållande, förordna örn
husrannsakan eller dylikt. Erfarenheten talade enligt den sakkunniges uppfattning
för att det oaktat de av centralorganet framförda synpunkterna på
uppkommande spörsmål skulle komma till sin rätt samt att ett smidigt och
fruktbärande samarbete skulle kunna ordnas med de lokala polismyndigheterna.

Beträffande frågan örn vilken myndighet, som bör utses lill centralorgan,
anföres, att då en stor del av spioneribrotten hade anknytning till huvudstaden,
inom vars polispersonal en betydande erfarenhet på området kunde
beräknas städse finnas samlad, det läge nära till hands att uppdraga åt
Stockholms stads polisdistrikt att handhava den ifrågavarande uppgiften.
Staden skulle då erhålla gottgörelse härför av statsmedel jämlikt 15 § 1 mom.
polislagen. Den sakkunnige ansåge emellertid övervägande skäl tala för att
uppgiften anförtroddes åt statspolisintendenten. Redan nu förekomme ej
sällan, att de lokala polismyndigheterna vid uppkommande behov av rådgivning
i speciella frågor hänvände sig till statspolisintendenten och att denne
under hand till lokala polismyndigheter framförde önskemål rörande lämpligaste
handlingssättet i fall, då behovet av ett enhetligt uppträdande från
skilda polismyndigheters sida varit särskilt framträdande eller synpunkter
ansetts behöva framföras, som grundade sig på informationer, vilka ej ståtl
den lokala myndigheten till buds. Det syntes därför i allmänhet komma afl
te sig naturligt, att statspolisintendenten lämnade anvisningar jämväl på
förevarande område. För en sådan anordning talade ock, alt det vore elt utpräglat
statsintresse, som föranledde organets tillskapande.

6

Kunni. Maj.ts proposition nr 284.

För den händelse åt statspolisintendenten skulle uppdragas att fungera
såsom centralorgan borde han, enligt vad i promemorian föreslås, övertaga
det nu av allmänna säkerhetstjänsten förda centralregistret. Till biträde borde
statspolisintendenten erhålla en kvalificerad arbetskraft, som uteslutande
ägnade sig åt hithörande uppgifter och även kunde tjänstgöra såsom ställföreträdare
för intendenten.

Den sakkunnige förordar vidare, att vid statspolisintendentens sida ställes
ett råd av tre personer. Härom anföres.

Erfarenheten under de år, som säkerhetstjänsten verkat, bär givit vid
handen, att säkerhetstjänsten många gånger ställts inför situationer, vilka
krävt ett bedömande från andra utgångspunkter än för de polisiära myndigheterna
gängse. I främsta rummet åsyftas den omständigheten, att såsom en
följd av att det är brott av politisk art som säkerhetstjänsten har att inrikta
sin verksamhet mot, denna får en politisk betoning eller åtminstone förutsätter
insikter i politiska frågor, såväl in- som utrikespolitiska. Därtill kommer,
att de överväganden, inför vilka säkerhetstjänstens ledning ställes även
bortsett från deras eventuella politiska betoning, ofta äro av synnerligen
intrikat natur och kräva ett bedömande av ömtåliga psykologiska faktorer.

Väl kan betydelsen av att det på nu ifrågavarande område verksamma
polisorganet är ur anförda synpunkter skolat för sina uppgifter sägas vara
mindre, sedan krigshändelserna avslutats och den vårt land berörande spioneriverksamheten
kan antagas därmed ha minskat. Men man kan icke lämna
ur räkningen, att vid bekämpandet av de landsskadliga brotten polismyndigheterna
— och då särskilt centralorganet — kan komma att ställas inför
frågor, vid vilkas avgörande det blir av värde alt kunna rådfråga personer
med politiskt skolat omdöme eller eljest med större allmän livserfarenhet.

För tillgodoseende av nu anförda synpunkter föreslås, att vid statspolisintendentens
sida ställes ett råd, vars yttrande denne har att, såvitt ej på
grund av ärendets brådskande beskaffenhet hinder däremot möter, inhämta
i sådana på hans handläggning ankommande ärenden rörande spioneri- och
underrättelseverksamhet, vilka äro av större vikt eller äga principiell betytydelse
utöver det enskilda fallet. En sådan anordning lior kunna minska de
på sina håll uttalade farhågorna för att sådana delar av polismakten, som
äro avsedda för bekämpandet av politiska brott, på grund av bristande kontakt
med lekmannaelement icke skola visa tillräcklig förståelse för synpunkter,
vid vilka en stadgad och upplyst folkmening efteråt visar sig fästa synnerlig
vikt.

Rörande de kvalifikationer, som böra fordras av rådets ledamöter, anser
den sakkunnige, att andra önskemål icke behöva uppställas, än att åtminstone
huvudparten av ledamöterna utgöres av personer, som äro väl förtrogna
med bedömandet av politiska spörsmål. För varje ledamot i rådet bör personlig
suppleant finnas.

Den sakkunnige föreslår vidare, att vid sammanträde med rådet protokoll
töres, angivande de i sammanträdet deltagande, behandlade ärenden och rådets
däri gjorda uttalanden samt, där ledamot det begär, av ledamoten avgivet
särskilt yttrande.

Vad beträffar radiokontrollen anser den sakkunnige, att denna alltjämt
hör för viss tid framåt upprätthållas. Verksamheten skulle dock icke utövas
i samma omfattning som under kriget. Den sakkunnige föreslår, att radio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

7

kontrollen anförtros åt statspolisen. Närmare redogörelse för förslaget i denna
del lämnas i en till promemorian fogad hemlig bilaga.

Kostnaderna för ifrågavarande polisverksamhet skulle i vad avser radiokontrollen
— vilken föreslagits överförd till statspolisen — bestridas av
statsmedel.

Beträffande verksamheten i övrigt framhålles i promemorian, att polisdistrikten
icke kunde anses äga någon rätt till ersättning för den del av
polisverksamheten, som hänförde sig till bekämpandet av de landsskadliga
brotten. Stockholms stad hade hittills erhållit gottgörelse av statsmedel bland
annat för avlönande av ett betydande antal extra polismän, som av staden
måst anställas såsom ersättare för polismän, vilka avdelats för tjänstgöring
i säkerhetstjänsten. De billighetsskäl, som legat till grund härför, hade emellertid
i stort icke längre giltighet, då numera spioneriverksamheten finge antagas
hava nedgått och bekämpandet av densamma icke längre skulle tillkomma
en statlig myndighet utan återgå på kommunerna. Såsom skäl för
fortsatt statsbidragsgivning kunde dock åberopas, att det statliga intresset
av en effektiv spaning efter landsskadliga brott vore särskilt utpräglat samt
att, vad huvudstaden beträffade, denna intoge en särställning i sin egenskap
av centrum för den statliga förvaltningen och därför kunde antagas vara
anknytningspunkt för större delen av spioneribrotten. Den sakkunnige ville
för egen del icke taga ställning till frågan, huruvida statsbidrag borde utgå
till polisdistrikten. Ett definitivt ståndpunktstagande borde enligt hans mening
föregås av utredning från vederbörande polisdistrikts sida om kostnadernas
storlek.

De kostnader, som enligt förslaget skola åvila staten, beräknas på följande
sätt.

För den befattningshavare, vilken skulle förordnas att biträda statspolisintendenten
vid behandling av ärenden angående landsskadliga brott, upptages
ett approximativt belopp av 16 000 kronor. Den sakkunnige framhåller
emellertid, att, då antalet av de personer, som kunde komma i fråga
för befattningen, syntes vara ganska begränsat, lönesättningen icke i förväg
borde bindas vid visst belopp utan avgöras främst med hänsyn till löneförmånerna
å den tjänst, som befattningshavaren bestrede vid den tidpunkt då
förordnandet meddelades honom. Kungl. Majit borde därför äga befogenhet
att fastställa det arvode, som befunnes skäligt. Frågan örn befattningshavarens
inplacering i lönegrad borde avgöras först sedan erfarenhet vunnits örn
arbetsuppgifternas omfattning.

För statspolisintendenten föreslås en avlöningsförstärkning av 1 800 kronor
örn året för de nytillkommande arbetsuppgifterna.

Ledamöterna och suppleanterna i rådet anses böra åtnjuta ett arvode av
25 kronor för varje sammanträde. Då den sakkunnige räknar med 10 sammanträden
örn året, skulle alltså i arvoden utbetalas sammanlagt 750 kronor.

Centralregistret rörande de landsskadliga brotten skulle närmast under
statspolisintendentens ställföreträdare förestås av en till Stockholms statspolisavdelning
hörande polisman i kriminalöverkonstapels tjänstegrad. Kostnaden
beräknas till 12 100 kronor.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

För registrets förande skulle enligt promemorian 12 skrivbiträden anställas.
För dessa föreslås ett genomsnittsarvode av 380 kronor i månaden, däri
inbegripen den provisoriska löneförbättring, varom förslag förelagts 1946 års
riksdag. Den totala kostnaden skulle alltså uppgå till 54 720 kronor.

Vidare borde visst material utmönstras från registret. Därest detta icke
kunde ske under innevarande budgetår, borde extra arbetskraft anlitas för
ändamålet under budgetåret 1946/47. Med hänsyn lill ovissheten örn tiden
för arbetets utförande har dock den sakkunnige icke beräknat särskilda medel
för sådan arbetskraft under sistnämnda budgetår.

Slutligen erfordrades för centralregistret till inköp av vissa inventarier, till
expeditionskostnader och andra löpande utgifter, till ersättning åt Stockholms
stad för upplåtna lokaler, till städning och lyse samt till telefon
ett belopp av (9 425 + 3 600 + 4 700 + 1 950 + 700) 20 375 kronor.

Bortsett från engångskostnaden för anskaffandet av inventarier skulle följaktligen
de årliga utgifterna för den ifrågasatta organisationen uppgå till
(16 000 + 1 800 + 750 + 12 100 + 54 720 + 20 375—9 425) 96 300 kronor.

Härtill komma kostnaderna för radiokontrollen, vilka kostnader för budgetåret
1946/47 beräknas till sammanlagt 495 900 kronor.

Yttranden.

I så gott som samtliga yttranden tillstyrkes, att särskilda anordningar för
bekämpandet av landsskadliga brott vidmakthållas även under normala
fredsförhållanden. Drätselnämnden i Stockholm har dock icke funnit den
sakkunniges utredning angående behovet av en fredsorganisation tillfyllest
utan ansett närmare undersökningar önskvärda.

Vad angår fredsorganisationens utformning har den sakkunniges förslag,
att allmänna säkerhetstjänsten skulle avvecklas den 1 juli 1946 och att därefter
•— utom beträffande radiokontrollen — uppgifterna skulle återgå
till de ordinära polisorganen i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, statspolisintendenten
samt statskontoret.

Å andra sidan anser länsstyrelsen i Malmöhus län, att det varit mest tillfredsställande,
örn säkerhetstjänsten kunnat bibehållas i sin nuvarande organisation.
Enligt länsstyrelsens mening påve den allmänna utrikespolitiska
situationen fog för antagandet, att omfattningen av landsskadliga brott kunde
bliva betydade, varför ett eftersättande av polisverksamheten i denna del
finge bedömas såsom särskilt allvarligt.

Övriga remissmyndigheter, som yttrat sig i förevarande organisationsfråga,
lia icke något att erinra mot allmänna säkerhetstjänstens avveckling men förorda,
att hithörande uppgifter omhändertagas av statspolisen eller ock —
helt eller delvis — av en särskild statlig polisorganisation.

Så anser överbefälhavaren, att verksamheten icke lämpligen borde splittras
på polisorgan, vilka på sina håll finge anses relativt svaga eller i varje
fall icke ägnade för här åsyftade uppgifter. Särskilt på den egentliga landsbygden
vore polisens numerär och kvalifikationer icke avpassade för detta

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

arbete. Överbefälhavaren förordade därför, att verksamheten fortfarande i
viss utsträckning i princip bedreves centralt i statlig regi. Sålunda borde ett
särskilt centralt polisorgan finnas nied rätt och möjlighet att bedriva spaningsverksamhet
i samarbete med de lokala polismyndigheterna. Detta organ
borde förfoga över egen polispersonal. Däremot skulle användningen av
tvångsmedel såsom anhållande, husrannsakan och beslag ankomma på de
lokala polismyndigheterna. Dessa skulle ock vara aktivt verksamma för att
bekämpa ifrågavarande brottslighet och lia ansvaret för de ingripanden mot
enskilda svenska medborgare eller utlänningar, sorn kunde finnas nödvändiga.

Överståthållarämbetet framhåller, att de landsskadliga brotten riktade sig
mot riket i dess helhet. Bekämpandet av desamma kunde därför icke anses
vara ett led i arbetet för skyddande av en stadskommuns invånare mot ofred
å gatorna, mot stöld, misshandel och varjehanda slags brott, vilken uppgift
av gammalt ansetts vara en lokal angelägenhet för städerna. I den mån den
statsfientliga verksamheten vore eller kunde förväntas bliva av den omfattning,
att särskilda åtgärder borde vidtagas för bekämpande av densamma,
borde därför dessa åtgärder också bekostas av statsverket. Detta uteslöte visserligen
icke, att säkerhetsverksamheten ombesörjdes av kommunala polisorgan
mot ersättning av statsmedel. Emellertid ställde det sig naturligare, att
verksamheten handhades av en statlig polisorganisation. Närmast till hands
läge därvid att taga den redan befintliga statspolisorganisalionen i anspråk.
Härför kunde även rent organisatoriska skäl åberopas, särskilt behovet av
en ansvarig central ledning. Örn verksamheten förlädes till de kommunala
polisverken, vore man nödsakad avvara sådan ledning. Förslaget att statspolisintendenten
skulle utöva viss dirigerande verksamhet komme nämligen
att försätta de lokala polischeferna i en fullständigt ohållbar situation. De
skulle ha att formellt på eget ansvar fatta beslut, men i medvetandet örn att
ett frångående av givna direktiv skulle kunna utsätta dem för allvarlig kritik
kunde de föranledas att även mot sin egen uppfattning följa dessa direktiv.
Av statspolisintendenten kunde något personligt ansvar icke utkrävas.
För uppgifternas överförande till stalspolisen talade även den omständigheten,
att den brottsliga verksamheten — ehuru i regel lokaliserad till Stockholm
eller någon annan större stad — dock ofta sträckte sig över stora delar
av landet. Ett ytterligare skäl vore, alt behov icke sällan kunde uppkomma
alt använda den tränade personalen inom de större städerna för spaning och
utredning utom deras egentliga tjänstgöringsområden, något som med gällande
lagstiftning endast i begränsad omfattning vore möjligt beträffande
den kommunala polisen. Slutligen vore att beakta, att, örn den nuvarande
säkerhetstjänstens verksamhet förlädes till de kommunala polisverken, detta
komme ali ofördelaktigt inverka på polisens förhållande till kommunerna
såsom anslagsbcviljande myndigheter, icke blott när det gällde anslag till
ifrågavarande arbetsuppgifter ulan även lill polisverksamheten i övrigt. För
poliskåren komme arbetsuppgifterna alt utgöra en lung belastning och bidraga
lill alt skärpa allmänhetens misstroende mot polismakten i dess helhet.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Det vöre härvid att uppmärksamma, att de kommunala myndigheterna för
närvarande saknade möjligheter att öva inflytande på personalens rekrytering
och utbildning, liksom de icke heller kunde påverka det sätt, varpå
polisverksamheten bedreves.

Överståthållarämbetet bär på grund av det anförda kommit till den uppfattningen,
att ifrågavarande verksamhet bör anförtros åt en från den egentliga
distriktspolisen fristående organisation, bekostad av statsmedel och underkastad
en fortlöpande offentlig kontroll. Ämbetet hemställer örn en förnyad
utredning i syfte att undersöka möjligheterna att låta uppgifterna handhavas
av en sådan organisation.

Stockholms stadsfullmäktige ha åberopat av borgarrådsberedningen avgivet
yttrande. Borgarrådsberedningen har med instämmande i den kritik, som
av polisnämnden och drätselnämnden i avgivna utlåtanden riktats mot föreliggande
förslag, förklarat sig anse, att en ny förutsättningslös utredning av
frågan om säkerhetspolisens avveckling borde komma till stånd.

Rörande de synpunkter, som framförts inom polisnämnden, må följande
anföras.

Stockholms polisnämnd uttalar, att polisverksamheten för bekämpandet av
landsskadliga brott icke kunde anses vara en kommunal angelägenhet utan i
första hand vore ett riksintresse. Den polispersonal, som funnes avdelad för
verksamheten, borde därför betraktas vara anställd för hela rikets behov och
polisdistriktets kostnader för personalen jämlikt 15 § 1. polislagen gottgöras
polisdistriktet av statsmedel. Den principiella riktigheten av denna uppfattning
funne polisnämnden bestyrkt genom den sakkunniges utredning. Nämnden
ville vidare framhålla, att den sakkunniges uttalanden icke tydde på att
han hyste tro på möjligheten att nu vidtaga någon större begränsning av den
polisstyrka, som begagnades för ifrågavarande verksamhet. Någon lösning av
problemet rörande kostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna
hade heller icke framlagts.

Polisnämnden patalar härefter, att statspolisintendentens ställning enligt
förslaget vore mycket oklar. Enligt nämndens mening vore det ett oeftergivligt
krav, att det centrala organet utrustades med kompetens att i verksamheten
meddela erforderliga direktiv och ålades därmed följande ansvar. Verksamheten
i sin helhet borde naturligen knytas till den befintliga statspolisorganisationen
och ingå bland de arbetsuppgifter, vilka tillkomme statspolisens
kriminalavdelningar. Icke minst med hänsyn till att de brott, varom här
vore fråga, ur lokal synpunkt näppeligen läte sig begränsas utan i betydande
omfattning krävde spaningsverksamhet över stora delar av riket, syntes en
sadan anknytning vara den närmast till hands liggande lösningen. Erfarenheten
från säkerhetspolisens verksamhet under senaste världskrig hade ock
enligt nämndens mening givit belägg för nödvändigheten av en mycket intim
kontakt med statsmakten i dessa ärenden. En sådan kontakt kunde omöjligen
erhållas genom den sakkunniges förslag till organisation.

Polismästaren i Stockholm uttalar, under hänvisning till yttranden av kriminalpolisintendenten
A. Zetterquist och föreståndaren för kriminalpolisav -

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

11

delningens andra sektion polisintendenten M. Lundqvist, att han, även om
principiella skäl talade mot lämpligheten att utbryta vissa arbetsuppgifter ur
gällande, kommunalt anordnade polisorganisations verksamhet, likväl med
hänsyn till behovet av en central ledning av verksamheten .jämte andra omständigheter
icke kunde förorda den sakkunniges förslag. Polismästaren ansåge,
att i första hand ytterligare utredning borde verkställas beträffande
möjligheterna att låta en av statsverket bekostad polisorganisation handhava
säkerhetstjänsten. I avbidan på resultatet av en sådan utredning borde den nuvarande
organisationen provisoriskt bibehållas.

Även polisintendenten Zetterquist anser det ligga närmast till hands, att
statspolisorgamsationen skulle övertaga ifrågavarande verksamhet i synnerhet
som denna organisation tillskapades just för lösandet av vissa nya arbetsuppgifter.
Zetterquist fortsätter.

Förklaringen till att de nya arbetsuppgifterna vid det sista världskrigets
utbrott icke överläts på statspolisen torde säkerligen lia varit att man då icke
ansåg sig ha tid att genom särskild lagstiftning reglera förhållandena på ett
liknande sätt som vid statspolisens inrättande skedde beträffande ordningsväsendet
och den normala kriminalpolisorganisationen. Då det emellertid nu
gäller att avveckla säkerhetstjänstens verksamhet och på andra organ överlåta
dess blivande arbetsuppgifter synes det vara i hög grad angeläget att
detta icke sker i improvisationens form utan att en lagstiftning genomföres,
genom vilken slatspolisen i lag ålägges skyldighet att svara för frågor som
röra de s. k. landsskadliga brotten samt deras uppdagande och beivrande.
Härigenom tillskapar man icke något nytt organ eller någon ny »hemlig polis»
utan överför endast de nytillkomna uppgifterna på ett ordinarie, låt vara utökat
polisorgan, som från början varit avsett att vara verksamt i hela rikets
intresse. Att bekämpandet av de landsskadliga brotten är att betrakta såsom
ett utpräglat statsintresse vitsordas av den sakkunnige, som för övrigt i annat
sammanhang framhåller, att ett eftersättande av polisverksamheten i fråga
örn de landsskadliga brotten ur statssynpunkt måste bedömas såsom särskilt
allvarligt.

Polisintendenten Lundqvist framhåller, att frågan om den organisatoriska
uppbyggnaden av det organ, som skulle fullgöra ifrågavarande arbetsuppgifter,
vore beroende av tidsläget i utrikespolitiskt avseende. Under alla förhållanden
syntes emellertid, för att tillfredsställande arbetsresultat skulle uppnås,
böra fordras, ali organisationen hade en central ledning, vilken även
borde bära ansvaret för verksamheten. Behovet av en dylik ledning vore särskilt
starkt just inom den gren av polisens verksamhetsområde, som numera
sköttes av säkerhetstjänsten. De landsskadliga brotten, särskilt spioneri och
liknande brott, vore nämligen synnerligen svåra att bekämpa, då de regelmässigt
icke gåveisig till känna genom någon påtaglig yttre effekt. Den brottsliga
verksamheten sträckte sig vidare ofta över stora delar av riket, och åtgärder
för ingripande mot densamma borde därför samordnas av ett centralt
organ. För att uppspåra och följa verksamheten vore det nödvändigt att fortlöpande
samla material från olika delar av riket, och detta måste sedan bearbetas,
registreras och förvaras hos en central instans, överhuvud vore det
önskvärt all alla spaningsresultat och andra upplysningar samlades i en cen -

12

Kungl. Maj :ts proposition nr 284.

träl och att från denna dirigerades de åtgärder, som behövde vidtagas. För de
lokala myndigheterna vore det uppenbarligen ett starkt stöd i deras arbete.
örn de ägde möjlighet att i mera svårbedömbara fall underställa dessa en
central myndighets avgörande. Det syntes kunna starkt ifrågasättas, huruvida
den centrala ledning, förslaget innehure, vore tillräckligt stark för att erforderlig
effektivitet skulle kunna uppnås. Statspolisintendenten skulle endast
hava en rådgivande funktion och skulle icke få polispersonal till sitt förfogande.
Överhuvud syntes enligt promemorian svårigheter uppkomma att använda
polispersonal utom den stad, personalen tillhörde.

Polisintendenten Lundqvist uttalar härefter, att en annan svaghet i förslaget
vore oklarheten i fråga örn ansvarets fördelning mellan statspolisintendenten
och de lokala myndigheterna. Förslaget utsade uttryckligen, att statspolisintendentens
ställning endast vore rådgivande, men syntes å andra sidan förutsätta,
att de råd och anvisningar han lämnade de lokala myndigheterna,
skulle av dessa vederbörligen beaktas. Ett sådant system vore icke att rekommendera.
Det syntes nämligen lätt kunna alstra motsättningar mellan den
myndighet, som gåve, och den, som mottoge direktiven, och vore i varje fall
icke ägnat att för de beslutande myndigheterna skapa det stöd, som dessa
rimligen borde lia anspråk att räkna på i sin ifrågavarande synnerligen ömtåliga
och svårbemästrade verksamhet. Oklarhet i ansvarsfrågan syntes också
kunna medverka till att minska allmänhetens förtroende för den organisation,
vilken skulle taga befattning med hithörande frågor.

Härefter fortsätter Lundqvist.

Redan det nu anförda torde visa därhän, att ifrågavarande arbetsuppgifter
om möjligt böra anförtros åt ett rent statligt organ. Härför tala även andra
synpunkter. De landsskadliga brotten rikta sig direkt mot statens existens.
Den brottsliga verksamheten är vidare i regel icke bunden till visst polisdistrikt
utan sträcker sig över stora delar av riket. I viss mån tala även
kostnadsskäl för att brottsundersökningarna i dessa fall böra åläggas statliga
organ.

Två utvägar kunna här väljas, nämligen antingen att lägga ifrågavarande
verksamhet på ett från de nuvarande polismyndigheterna helt fristående
organ eller att låta statspolisen sköta densamma. Det förstberörda alternativet
innebär ur rent polisiära synpunkter vissa påtagliga fördelar. Det torde
sålunda vara den organisationsform, som bäst tillgodoser kravet på effektivitet
i arbetet, och är dessutom ägnat att skapa klarhet i ansvarsfrågan. Då
åtalsfrågorna under alla förhållanden synas böra handläggas av de redan
bestående ordinarie åtalsmyndigheterna — möjligen bör härvidlag undantag
göras för Stockholm — bör samarbetet med den särskilda statliga myndigheten
och åklagarna regleras. Detta torde lämpligen ske så, att den statliga
myndigheten bedriver utredningen i sin regi, intill dess ett anhållande företagits.
Därefter överföres ärendet till åtalsmyndigheten, å vilken det jämväl
torde böra ankomma att meddela beslut om fortsatt kvarhållande.

Vad angår det senare alternativet — statspolisens inkopplande — har i
promemorian frågan, huruvida och i vilken omfattning de på olika orter i
landet stationerade statspolisavdelningarna böra kunna tagas i anspråk för
utredningar angående landsskadliga brott, icke berörts. Vid dylikt förhållande
torde man äga utgå från att statspolis skall kunna av vederbörande polischef
rekvireras för ifrågavarande utredningar under samma förutsättning som

n

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

i fråga om övriga brott, d. v. s. i första hand pa landsbygden eller i stad, däi
kriminalpolis ej finnes. Man torde kunna utgå ifrån att i den mån landsskadliga
brott förekomma i nyss angivna distrikt, statspolis undantagslöst
kommer att rekvireras av polischefen. Och då statspolisen sålunda redan i
viss omfattning kan antagas bliva tagen i anspråk för ifrågavarande arbetsuppgifter,
kan jag icke inse, att det skulle möta några avgörande betänkligheter
mot att låta uppgifterna skötas av statspolisen i riket i dess helhet.
Härför torde endast en förstärkning av de olika kriminalstatspolisavdelningarna
böra ske jämte möjligen, därest så skulle anses lämpligt, en uppdelning
av desamma i särskilda kriminalstatspolisavdelningar för vanliga
brott och »säkerhetsstatspolisavdelningar» för landsskadliga brott.

Med denna utgångspunkt torde det vara naturligt att göra statspolisintendenten
till chef även för »säkerhetsstatspolisen» med skyldighet för honom
att på eget ansvar leda och besluta om verksamheten. Uppenbarligen måste
statspolisintendenten därvid å vissa orter hava biträde av polisbefäl i polisintendents
eller därmed jämförlig ställning. Det sagda innebär en principiell
ändring i statspolisintendentens åligganden, och förutsätter uppenbarligen,
att statspolisintendenten utrustas med exekutiva befogenheter, som han f. n.
saknar. Härigenom skulle de kommunala polisorganen helt avkopplas från
denna verksamhet. Förhållandet mellan statspolisorganen och åklagarmyndigheten
torde böra ordnas på samma sätt som ovan antytts i fråga örn den
fristående statliga institutionen.

Jag anser övervägande skäl tala för att i stället för att lägga bekämpandet
av den landsskadliga verksamheten å den kommunala polisen lösa detta
spörsmål enligt ettdera av de alternativ, som nu senast angivits. En närmare
utredning örn möjligheterna härutinnan synes mig dock önskvärd.

Landsfogden i Malmöhus lein finner det ägnat att väcka betänkligheter att
företaga en radikal nerskärning av den polisiära beredskapen på ifrågavarande
område, innan de utrikespolitiska förhållandena hunnit närmare stabiliseras.
Säkerhetspolisen hade under kriget haft stöd av den numera upphävda
tvångsmedelslagen och den omfattande försvarsberedskapen. Den polisiära
verksamheten bomme därför att bliva svårare under fred än under krig.
Förslaget att det mera kontinuerliga spaningsarbete skulle koncentreras
uteslutande till de kommunala polisorganen i de största städerna, syntes
knappast vara lyckligt. Under fredsförhållanden syntes arbetet få karaktär
av allmänt övervakande verksamhet i betydligt större grad än under kriget,
då detsamma på helt annat sätt kunde och även måst inriktas på konkreta
förhållanden, ofta av överhängande natur. Med den föreslagna anordningen
bomme polisens arbete att täcka alltför små geografiska områden. En annan
för ett effektivt arbete ogynnsam faktor vore den strängt lokalt begränsade
kompetensen för de kommunala polisorganen. På grund av det anförda hade
landsfogden funnit verksamheten böra organiseras i statlig regi, varvid det
låge närmast till hands att anknyta till den redan bestående statspolisorganisationen.
Denna organisations personal skulle då i erforderlig utsträckning
utökas, varvid de nytillkomna polismännen sknlle avdelas för huvudsaklig
tjänstgöring med säkerhetspolisarbete. Härigenom skulle även vinnas, att
den centrala ledningen lades på statspolisintendenten. Det förefölle vara av
vikt, alt den centrala ledningen icke blott finge en rådgivande funktion i för -

H

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

hållande till de lokala polismyndigheterna utan även tillerkändes befogenhet
att under tjänstemannaansvar utöva en verklig ledning av verksamheten samt
att därvid fatta beslut om sådana till undersökningsförfarandet hörande åtgärder
som exempelvis hus- och kroppsrannsakan, beslag och anhållande
av misstänkt person. Enligt landsfogdens mening borde en ny utredning i
ärendet komma till stånd.

Poliskammaren i Göteborg framhåller, att särskild, specialutbildad personal
syntes böra avdelas för ifrågavarande uppgifter. På grund av personalbristen
i polisdistrikten komme spaningsverksamheten för upptäckande av
landsskadliga brott säkerligen att framstå såsom en andrahandsuppgift. Verksamheten
borde därför icke överlåtas på och bekostas av polisdistrikten. Enligt
poliskammarens mening kunde det ifragasättas, örn icke verksamheten
borde koncentreras till de större städerna med verksamhetsområde jämväl
utanför dem. Härvid skulle den nuvarande indelningen i övervakningsområden
bibehållas. Förutsättningen för att en sådan organisation skulle kunna
vara positivt verksam syntes emellertid vara att en central ledning för densamma
förefunnes. Poliskammaren ansåge att frågan borde ytterligare utredas.
I avbidan därpå borde säkerhetstjänsten fortbestå.

Biträdande övervakningschefen i Göteborg uttalar, att i den män särskild
polispersonal skulle avdelas för ifrågavarande ändamål statspolisen borde
tagas i anspråk härför.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.

Redan uppgiftens speciella art fordrar särskilda kvalifikationer av den polispersonal
som användes härför. Vidare kan arbetet inom detta slags polisverksamhet
aldrig bli fullbordat utan måste vara kontinuerligt igång Enbart
av antydda skäl förefaller det ganska otänkbart att den kommunala polisorganisationen
i det hela skulle kunna gå i land med denna polisverksamhet
på ett tillfredsställande sätt. För Norrbottens län, som i detta avseende intar
en särskilt utsatt ställning med långa landgränser mot två olika riken, framstå
dessa olägenheter särskilt kraftigt. Vidare måste det anses anmärkningsvärt
att denna viktiga uppsiktsverksamhet — i själva verket ett komplement till
försvarsväsendet — icke föreslås inordnad under någon ansvarig högsta leding;
statspolisintendenten och hans biträden jämte det särskilda råd som
föreslås skulle ju endast intaga en rådgivande ställning. Det kan för övrigt
icke lämnas ur sikte att ifrågavarande polisverksamhet framträder som ett
speciellt statsintresse, i följd varav irritation lätt kan tänkas uppstå i fråga
örn de kommunala polisverkens deltagande i de ökade kostnader som måste
medfölja verksamheten i fråga.

Med hänsyn till dessa erinringar kan, enligt länsstyrelsens mening, säkerhetstjänstens
uppgifter icke övertagas på det sätt utredningsmannen föreslaslagit,
utan synes frågan böra underkastas ytterligare utredning.

Landsf ogden i Norrbottens län anser likaledes, att verksamheten bör anförtros
åt statspolisen.

Även föreningen Sveriges landsfogdar avstyrker förslaget. Ifrågavarande
uppgifter betingades av specifikt statliga intressen och företedde i många hänseenden
skiljaktigheter i förhållande till den verksamhet för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet, som normalt inginge i polismyndigheternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

15

uppgift. Man rörde sig här på ett område, som mera kunde sagås angå landets
försvar än polisverksamhet i vedertagen mening. Det sagda syntes föreningen
rent principiellt tala för att verksamheten borde organiseras i statlig regi. Mot
tanken att för dessa uppgifter engagera de kommunala polismyndigheterna
kunde emellertid även andra skäl anföras, t. ex. de stridigheter mellan stat
och kommun, som ägt rum under säkerhetstjänstens verksamhet, den omständigheten
att spaning och andra undersökningsåtgärder i allmänhet ej vore
lokalt begränsade utan ofta och därtill samtidigt måste bedrivas inom olika
delar av landet, behovet av en central ledning ävensom kravet på politiska, i
främsta rummet utrikespolitiska synpunkter. Vid frågans lösande kunde två
alternativ övervägas: att i de tre största städerna och på lämplig ort i Norrland
inrätta särskilda polisavdelningar, anställda vid de kommunala poliskårerna
för hela rikets behov, eller att å dessa orter inrätta särskilda statspolisavdelningar.
Den centrala ledningen kunde i båda fallen anförtros åt statspolis
intendenten.

Rörande omfattningen av den nya organisationen uttalar
statskontoret, att ämbetsverket icke blivit övertygat örn behovet av en så
omfattande organisation som den av den sakkunnige föreslagna.

Angående det föreslagna centralorganet anför statspolisintendenten.

Den svenska statspolisen, som till skillnad från statspolisorganisationer i
andra länder icke i något hänseende har karaktär av s. k. politisk polis, är i
princip att betrakta såsom en stödorganisation till det kommunala polisväsendet.
Frånsett den ringa del av statspolisen, som är avdelad för bekämpande
av den olaga sprithanteringen, arbetar statspolisen endast efter rekvisition
från polischeferna. Även örn statspolisen jämlikt särskild bestämmelse under
kriget i ringa utsträckning nödgats avstå vissa polismän till den allmänna
säkerhetstjänsten har dock statspolisen såsom organisation icke sysslat med
utredningar av de landsskadliga brotten.

Statspolisen har alltid strävat efter och är för övrigt i stor utsträckning
beroende av ett gott förhållande till allmänheten. Erfarenhetsmässigt kommer
den verksamhet, som avser utredning av de landsskadliga brotten, alltid att
hos stora delar av rikets medborgare väcka misstänksamhet och ovilja. Även
örn utredningsmannen föreslagit att endast stastpolisintendenten och icke
statspolisorganisationen såsom sådan skulle tilldelas vissa uppgifter i nu
förevarande hänseende befarar jag dock på goda grunder att, därest förslaget
skulle genomföras, detta på ett ofördelaktigt sålt skulle inverka på och försvåra
statspolisorganisationens normala verksamhet. Jag får sålunda avstyrka,
att statspolisintendenten tilldelas den av utredningsmannen föreslagna uppgiften.
Mera naturligt vore enligt min mening att den för statspolisintendenten
avsedda uppgiften tilldelades kriminalpolisintendenten i Stockholm.

1 fråga örn detaljerna i organisationen har uppmärksamhet vidare ägnats
särskilt ål det föreslagna rådet.

Överbefälhavaren anser, att inrättande av eli råd vid statspolisintendentens
sida skulle innebära ett allvarligt avsteg från vad hittills gällt i fråga örn
svensk ämbetsutövning. Det personliga ansvaret för företagna eller underlåtna
åtgärder skulle med den föreslagna anordningen komma att på ett mindre
tillfredsställande sätt uttunnas. Å andra sidan skulle — därest fråga om an -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

svar för en befattningshavare bomme upp i form av åtal — den tilltalade
icke kunna freda sig under hänvisning till rådets anvisningar. Särskilt anmärkningsvärt
vore förslaget beträffande kvalifikationerna för ledamöterna
av detta råd. Utredningsmannen hade icke närmare angivit vad som avsåges
med uttrycket »väl förtrogna med bedömandet av politiska spörsmål». Olika
tolkningsmöjligheter erbjöde sig här. Förslaget medförde att ett politiserande
av en statlig verksamhet möjliggjordes, vilken verksamhet under tjänstemannaansvar
allenast borde bedrivas under den lagliga regeringsmyndighetens
uppsikt.

Överståthållarämbetet avstyrker inrättandet av ett råd under hänvisning
till att sådana åtgärder borde undvikas, vilka ytterligare försvårade översikten
över var det personliga ansvaret för verksamheten skulle förläggas och
som kunde vara ägnade att ytterligare förminska den kommunala insynen
över polisväsendets ledning.

Polisintendenten Zetterquist anser det mest ändamålsenligt, att åt en Kungl.
Maj:t direkt underställd kommission överlätes att vara rådgivande och direktivgivande
organ i ärenden av mera intrikat och politiskt betonad natur.
Skulle en sådan anordning icke vara möjlig, syntes det riktigaste vara, att
centralorganet ålades att föredraga dylika ärenden direkt inför vederbörande
departementschef eller konsultativa statsråd och därifrån erhålla de erforderliga
direktiven.

Polisintendenten Lundqvist uttalar.

I princip torde intet vara att erinra mot att lekmannarepresentanter få
inblick i och inflytande pa bedömandet och behandlingen av den nuvarande
säkerhetstjänstens arbetsuppgifter. En dylik anordning skulle sannolikt bidraga
till att minska den misstro, som hittills riktats och med säkerhet även
i framtiden kommer att riktas mot ett organ med uppgift att sköta ifrågavarande
verksamhet. Fråga är väl dock, huruvida förslaget innebär en i allo
lycklig lösning av detta spörsmål.

Till en början torde ur polisiär synpunkt vissa erinringar kunna göras mot
att rådet, på sätt betänkandet förordar, endast skall utöva en rådgivande
verksamhet utan att hava något ansvar för besluten i de frågor, vari dess
mening inhämtas. Ett sådant system har den nackdelen, att det stöd, polismyndigheten
får i sitt arbete, blir alltför ringa; i sådana icke otänkbara fall.
då rådet till äventyrs komrne att stanna i olika meningar, skulle dess hörande
mahända snarare vara ägnat att skapa förvirring hos polismyndigheten än
utgöra ett stöd för denna. Ur denna synpunkt vore det givetvis att föredraga,
att rådet hade° ansvar för sina uttalanden och således deltoge i själva besluten.
^ I sa fall lage det väl dock närmast till hands att låta rådets medlemmar
inga i en kommission, som skulle äga beslutande myndighet i vissa hithörande
frågor och däri förutom representanter för det organ, varå skulle läggas
uppgiften att bekämpa de landsskadliga brotten, skulle kunna bland andra
ingå företrädare för utrikespolitiska och militära synpunkter. Denna lösning
synes mig i och för sig ingalunda otänkbar och har ju redan på utlänningskontrollens
område sin motsvarighet i statens utlänningskommission.

Angående de frågor, i vilka rådets mening skall inhämtas, lämnar förslaget
inga detaljerade anvisningar; det utsäges endast, att statspolisintendenten har
att inhämta rådets yttrande i sådana på hans handläggning ankommande
ärenden, vilka äro av större vikt eller äga principiell betydelse utöver det''

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

17

enskilda fallet. Härmed torde väl avses i första hand den allmänna inriktningen
av verksamheten ur såväl utrikes- som inrikespolitiska synpunkter,
polisens spaningsmetoder m. m. dylikt. Skulle statspolisintendenten tillerkännas
exekutiva funktioner, kan fråga uppkomma att låta rådet uttala sig
även om lämpligheten av ingripanden i särskilda fall. Ett dylikt utvidgande
av rådets befogenheter anser jag dock synnerligen diskutabelt; det skulle
nämligen enligt min mening vara ägnat att alltför mycket politisera polisens
verksamhet. Även i övrigt synas de frågor, vari rådet skulle yttra sig, i väsentlig
mån vara sådana, i vilka det torde böra ankomma å Kungl. Majit
eller vederbörande departementschef att träffa avgörande. Med hänsyn härtill
kan det ifrågasättas att låta rådet anknytas direkt till det departement, till
vilket ifrågavarande ärenden höra.

Landsfogden i Malmöhus län anser, att det, då rådets anvisningar kunde
förväntas undantagslöst följas, uttryckligen borde föreskrivas, att dess direktiv
vore för statspolisintendenten bindande.

Statspolisintendenten säger sig förutsätta, att rådet skulle ikläda sig ansvar
för de beslut, i vilka detsamma deltoge.

Statskontoret ifrågasätter behovet och lämpligheten av ett råd. Förutom
svårigheten att erhålla ledamöter med erforderlig kompetens i ett råd med
de känsliga och ansvarsfulla uppgifter det här gällde, ansåge ämbetsverket
böra framhållas, att verksamhetens natur hänvisade på en nära samverkan
med överordnad myndighet, och att det fördenskull även efter tillkomsten av
det föreslagna rådet, icke syntes kunna undgås att statspolisintendenten beträffande
tveksamma spörsmål hänvände sig till vederbörande departementschef.

Rörande detaljer i övrigt i förslaget må nämnas, att statskontoret
förklarat sig icke vara övertygat örn att statspolisintendentens närmaste medhjälpare
kunde beredas full sysselsättning under mera normala fredliga förhållanden.
Ämbetsverket föresloge, att avlöningen till nämnde befattningshavare
maximerades och föreskrift utfärdades, att hans sammanlagda lönefömåner
icke finge uppgå till högre belopp än vad som tillkomme extra ordinarie
landsfogde i 29 lönegraden. Av principiella skäl kunde statskontoret
icke biträda förslaget örn ett särskilt arvode till statspolisintendenten på
grund av föreslagna nya arbetsuppgifter. Statspolisintendenten har berört
frågan om centralregistret och förordar, att en kriminalkommissarie förordnas
såsom föreståndare för detsamma.

I de utlåtanden, vilka ingå på frågan örn radiokontrollen, har behovet
av en sådan kontroll allmänt vitsordats. Med avseende å verksamhetens
omfattning ha å ena sidan överbefälhavaren, försvarsväsendets radioanstalt,
statspolisintendenten och telegrafstyrelsen förordat utökning av den föreslagna
organisationen, medan å andra sidan statskontoret ifrågasatt, om för
detta ändamål behövde anvisas ett belopp av inemot V2 miljon kronor.

Gällande bestämmelser rörande statspolisen. Med
hänsyn till att i ett flertal utlåtanden föreslagits, att ifrågavarande verksamhet
skulle omhänderhavas av statspolisen, synes det lämpligt att lämna
en kortfattad redogörelse för statspolisens organisation. De grundläggande

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 284.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

bestämmelserna härom meddelas i lagen om polisväsendet i riket. Föreskrifter,
som i detta sammanhang äro av intresse, finnas även i kungörelsen den
16 september 1932 angående stats- och reservpolisen samt i instruktionen
för statspolisintendenten den 2 december 1932.

Nämnda lag föreskriver i 5 § 3 morn., att i fråga om stad som är skyldig
ant tillhandahålla reservpolismän — sådan skyldighet åligger stad med
minst 10 000 invånare ävensom i län, där stad med sådant invånarantal ej
finnes, den stad inom länet Konungen bestämmer — Konungen må förordna,
att ett bestämt antal av stadens polispersonal i särskilda tjänstegrader
huvudsakligen skall användas för tjänstgöring såsom statspolis vid
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet utom staden. Då sådant
förordnande meddelats, skall polispersonalen i staden ökas med det bestämda
antalet. Därest sedermera polispersonalen minskas, utan att motsvarande
ändring i behovet av polispersonal inom staden ägt rum, eller personalen
icke ökas i förhållande till sådan ändring, må Konungen förordna om ökning
av personalen. För tjänstgöring såsom statspolis i första hand avsedda
polismän till föreskrivet antal skola sammanföras till en särskild avdelning
(statspolisavdelning).

I 6 § nämnda lag stadgas, att i stad, som skall tillhandahålla reservpolis,
i erforderlig utsträckning skall finnas anställd för spaning och annan undersökning
angående brott särskilt utbildad polispersonal (kriminalpolisavdelning).
I fråga om stad, som på grund av denna föreskrift eller eljest inrättar
kriminalpolisavdelning, må Konungen förordna, att ett bestämt antal av stadens
kriminalpolismän i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall användas
för tjänstgöring såsom statspolis vid kriminalpolisverksamhet utom staden.
För sådan tjänstgöring i första hand avsedda kriminalpolismän till föreskrivet
antal skola i stad med statspolisavdelning tillhöra denna.

Enligt 15 § 1 mom. polislagen skall stad, som har att tillhandahålla statspolis,
av statsverket gottgöras så stor del av stadens kostnader för avlöning,
pensionering, begravningshjälp och andra förmåner åt polispersonalen i särskilda
tjänstegrader, som belöper å det bestämda antalet statspolismän i motsvarande
grader enligt de beräkningsgrunder, som av Konungen fastställas.
Dessutom skall, jämväl enligt av Konungen fastställda beräkningsgrunder,
utgå ersättning med skäligt belopp för stadens kostnad för anskaffande av
rum för avdelningens hästar och fordon samt för särskild kostnad, som staden
kan visa sig hava haft för erforderlig expeditionslokal. Kostnader, som
eljest uppkomma för verksamheten såsom statspolis, skola bestridas av
statsmedel.

Såsom en del av den kommunala polisorganisationen är statspolisavdelningen
å varje ort underställd polischefen å orten samt landsfogden i länet
och länsstyrelsen. Enligt kungörelsen angående stats- och reservpolisen skall
dessutom för varje statspolisavdelning finnas en särskild föreståndare, vilken
har att övervaka att personalen på lämpligaste sätt utnyttjas för sina
uppgifter m. m. Föreståndaren för statspolisavdelningen i Stockholm, statspolisintendenten,
har även vissa centrala uppgifter. Enligt för statspolisin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

19

tendenten gällande instruktion åligger det sålunda denne i fråga om andra
städer än Stockholm, bland annat, att genom inspektioner och annorledes
söka förvärva kännedom om personalen och verksamhetens bedrivande, att
tillse, att personalen ordentligt fullgör sina åligganden, att verka för att
statspolisverksamheten anordnas på lämpligaste sätt och så, att bästa möjliga
resultat vinnes av densamma, samt att i sistnämnda syfte meddela råd
och anvisningar och till vederbörande lokala myndigheter avgiva erforderliga
förslag. I sin verksamhet skall statspolisintendenten eftersträva samförstånd
med de lokala myndigheterna och må icke meddela statspolispersonalen
anvisningar, som strida mot vad av dessa myndigheter vederbörligen
föreskrivits.

Före det sista världskrigets utbrott handhades polisuppgifter, som sammanhängde
med övervakning av agent- och kunskaparverksamhet, beivrande av
spioneri och närstående brott m. m., helt av de kommunala poliskårerna.
Vid Stockholms kriminalpolis fanns för detta ändamål en särskild avdelning.
Denna avdelnings personal var dock till numerären mycket obetydlig.

Det skärpta läget under slutet av 1930-talet föranledde vidtagande av åtgärder
i olika hänseenden för att bereda ökat skydd mot spioneri och sabotagebrott
m. m. Sålunda företogos vissa ändringar i 8 kap. strafflagen och
antogs en lag örn straff för sabotage. Genom särskilda tvångsmedelslagar
— den 14 oktober 1939 och den 9 januari 1940 —- bereddes vissa ökade
möjligheter att vinna utredning om dessa brott. För att biträda vid handhavandet
av hithörande polisuppgifter hade en särskild polisorganisation, allmänna
säkerhetstjänsten, inrättats.

Allmänna säkerhetstjänsten har varit verksam såsom spanings- och censurorgan.
Med stöd av tvångsmedelslagstiftningen har säkerhetstjänsten —-liksom andra i lagen angivna myndigheter — för att förhindra att obehöriga
skulle erhålla kännedom örn förhållanden, vilkas meddelande till främmande
makt kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga
förbindelser med främmande makt, utövat post-, telegram- och
telefonkontroll. Därjämte har radiotrafiken övervakats.

Sedan de egentliga krigshandlingarna i samband med det senaste världskriget
inställts, påbörjades en avveckling av säkerhetstjänsten. Efter det att
1940 års tvångsmedelslag den 30 juni 1945 upphört att gälla har säkerhetstjänsten
i sin spaningsverksamhet endast arbetat med polismakten eljest tillkommande
tvångsmedel. Post-, telegram- och telefonövervakning har alltså
icke tillämpats efter sistnämnda datum.

Kostnaderna för den av säkerhetstjänsten utövade kommunikationskontrollen
ha helt bestritts av statsmedel. Däremot har beträffande den direkt
brottsspanande verksamheten en uppdelning av kostnaderna mellan staten och
respektive kommuner ägt rum. Statsverkets utgifter för organisationen under
de år denna varit i lull verksamhet lia uppgått till omkring G miljoner kronor
örn året. Personalen har under samma tid omfattat något mer än 1 000 befattningshavare.
Den 1 januari 1946 hade avvecklingen av säkerhetstjänstens

Före draganden.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

verksamhet fortskridit så långt att vid nämnda tidpunkt endast 237 personer
sysselsattes, av vilka 153 för spaningsverksamheten och 84 för radiokontrollen.

Av den sakkunnige föreslås, att allmänna säkerhetstjänsten helt avvecklas
i och med utgången av innevarande budgetår. Delta förslag har i allmänhet
i princip understötts i remissutlåtandena.

För egen del finner jag det uppenbart, att en sådan speciell organisation
som allmänna säkerhetstjänsten, vilken tillkommit för att stödja den ordinära
polismakten under vissa exceptionella förhållanden och vilken organisatoriskt
skiljer sig från polisväsendet i övrigt, icke bör äga bestånd under
mera normala förhållanden. Vid behandlingen i årets statsverksproposition
av frågan örn anvisande av medel för nästa budgetår till anordnande av polisbevakning
i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning
m. m. — från vilket anslag vissa kostnader för säkerhetstjänsten utgått
— har jag ock förutsatt, att säkerhetstjänsten skulle komma att avvecklas.
Jag föreslår därför nu i likhet med den sakkunnige, att organisationen upphör
i och med utgången av budgetåret 1945/46.

Även örn allmänna säkerhetstjänsten avvecklas, är det emellertid nödvändigt,
att myndigheterna äga möjlighet att övervaka och följa den spionageoch
underrättelseverksamhet, som jämväl i nuvarande läge kan förekomma
i vårt land. Härvid uppkommer frågan, huruvida övervakningsuppgifterna
böra helt och hållet omliänderhavas av den ordinära polis- och åklagarorganisationen
eller om speciella organisatoriska åtgärder kunna anses påkallade.
Den sakkunnige förordar, att övervakningen återgår till polisdistrikten, dock
att kontroll över radiotrafiken skulle ankomma på statspolisen. De flesta remissmyndigheterna
anse, att verksamheten bör anförtros åt statspolisen. I
ett utlåtande ifrågasättes, huruvida icke en särskild statlig polisorganisation
borde tillskapas för uppgifterna.

Enligt min mening tala övervägande skäl för att ifrågavarande verksamhet
under fredstid bör vara en uppgift för de ordinära polis- och åklagarmyndigheterna.
Ingripanden mot enskilda böra under fred kunna företagas
endast av de vanliga myndigheterna och med anlitande av vanliga tvångsmedel.
Härav följer, att jag anser det icke böra ifrågakomma, att en ny statlig
polisorganisation inrättas i allmänna säkerhetstjänstens ställe.

Emellertid bör å andra sidan beaktas, att det arbete, om vilket här är fråga,
är av speciell natur. Polismyndighet kan i regel icke påräkna att erhålla
anmälan örn sådana förhållanden, som böra föranleda polisingripande i fråga
örn spionage och liknande brott, utan har att själv genom fortgående aktiv
spaning förskaffa sig kännedom örn påbörjade eller tilltänkta brottsliga förehavanden.
Med hänsyn härtill och på grund av spaningsarbetets art erfordras
för uppgifternas fullgörande personal med särskild utbildning för ändamålet.
Därjämte må framhållas, att bekämpandet av spionage och olovlig
underrättelseverksamhet delvis har en annan karaktär än det polisarbete,
som avser skyddandet av en kommuns invånare mot ofred å gator och vägar
samt mot stöld, misshandel och liknande brott. Av denna anledning kan det

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

21

ur kommunal synpunkt framstå såsom mindre naturligt, om kostnaderna
för verksamheten skulle helt vila på kommunerna. Denna synpunkt har kommit
till starkt uttryck i de av Stockholms stads myndigheter avgivna utlåtandena.
Jag anser alltså, att uppgiften att motverka spionage- och underrättelseverksamhet
i princip bör ankomma på de ordinära polis- och åklagarmyndigheterna.
Dessa myndigheter böra emellertid vid utförandet av det
egentliga spaningsarbete! i allmänhet anlita biträde av statspolispersonal,
vare sig spaningsarhetet bedrives inom eller utom förläggningsorten för statspolisen.
Ekonomiskt innebär detta, att kostnaderna för verksamheten komma
att praktiskt sett helt bäras av statsverket.

Spionage- och underrättelseverksamheten laar ofta förgreningar i olika delar
av riket. Inom polisorganisationen hör därför möjlighet finnas till central
överblick över verksamheten och till samordnande av de erforderliga polisåtgärderna.
Jag finner det av denna anledning påkallat, att åt statspolisintendenten
uppdrages att sörja för den behövliga samordningen på detta område.
Detta faller sig desto naturligare som statspolisintendenten redan enligt
gällande föreskrifter fullgör vissa centrala funktioner inom statspolisorganisationen.
Åt statspolisintendenten bör härvid anförtros att handha det
nu inom allmänna säkerhetstjänsten förda centralregistret.

Såsom av det förut anförda framgår, utövar allmänna säkerhetstjänsten
övervakning dels genom vanlig spaningsverksamhet dels ock i form av
radiokontroll. Frågan huruvida radiokontrollen skall forthestå torde i detta
sammanhang böra upptagas till prövning.

I de av kriget berörda länderna har illegal radiotrafik varit en vanlig företeelse.
Sådan trafik har under krigstiden avslöjats även i vårt land. Den
omständigheten att kriget nu upphört erbjuder icke någon säkerhet för att
icke illegal verksamhet av detta slag även fortfarande kan komma att bedrivas
i viss utsträckning, t. ex. örn underjordiska politiska organisationer
skulle upprättas med förgreningar till vårt land. Vidare torde få anses, att
radiokontrollen genom sin blotta existens medför vissa preventiva verkningar.
Benägenheten att använda detta kommunikationsmedel i olovligt
syfte måste uppenbarligen okas, örn det är känt att någon risk för upptäckt
icke föreligger. Slutligen är det ur beredskapssynpunkt av stor vikt att i händelse
av ett skärpt läge personal nied utbildning och vana vid radiospaning
finnes att tillgå i viss omfattning. Jag anser fördenskull, att radiotrafiken
alltjämt åtminstone för någon tid framåt bör stå under kontroll, ehuru verksamhetens
omfattning uppenbarligen kan högst väsentligt begränsas. Uppgiften,
vilken är av riksomfattande natur och därför icke lämpligen kan fullgöras
av lokala polismyndigheter, bör direkt ankomma på statspolisen och
således centralt ledas av statspolisintendenten. Örn övervakning i nu angivet
syfte anordnas, kommer även amatörradiotrafiken automatiskt under kontroll,
varvid kan tillses, att amatörsändarna lia tillstånd att utföra sändningar
och följa givna föreskrifter rörande verksamheten. Telegrafverket
kommer härigenom att i stor! sett befrias från utgifter för övervakning av
nämnda radiotrafik.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Den sakkunnige har föreslagit, att vid statspolisintendentens sida skulle
ställas ett av tre personer bestående råd, med vilket statspolisintendenten
skulle ha att rådföra sig i frågor av större vikt eller principiella frågor med
betydelse utöver det enskilda fallet. Detta uppslag synes mig vara förtjänt
av beaktande. Den här berörda polisverksamheten bör nämligen bedrivas i
enlighet nied den rättsuppfattning, som hyses av den övervägande delen av
vårt folk. Ett kontinuerligt samarbete bör därför enligt min mening komma
till stånd mellan statspolisintendenten och vissa medborgarrepresentanter.
Samarbetet synes mig emellertid underlättas, örn de senares antal begränsas
till två. Medborgarrepresentantema böra lia sådan ställning, att de kunna
följa verksamheten och bilda sig ett omdöme örn densamma. Anordningen är
givetvis icke avsedd att rubba statspolisintendentens tjänstemannaansvar.
Detta skall helt kvarstå även i sådana fall, då statspolisintendentens avgöranden
träffats i enlighet med medborgarrepresentanternas rekommendationer.
I överensstämmelse nied denna uppfattning har jag för avsikt att, örn riksdagen
godkänner mitt förslag att taga statspolisorganisationen i anspråk för
verksamheten, utse två för medborgarsinne kända personer, med vilka statspolisintendenten
kan samråda i principiella spörsmål och andra frågor av
betydelse.

Rörande det personalbehov, som skulle uppkomma, om ifrågavarande
uppgifter utföras av statspolisen, lia inom socialdepartementet ingående
överväganden ägt rum. Granskningen har inriktats på att begränsa personalbehovet
till vad som är oundgängligt för en tillfredsställande utövning av
verksamheten. Utredning har vidare med samma mål för ögonen verkställts
beträffande personalens löneförmåner och med avseende å behovet av medel
för utgifter av omkostnadsnatur.

Vad först angår spaningsverksamheten erfordras givetvis, att statspolispersonalen
utökas. För förandet av det tidigare nämnda centralregistret liksom
för andra skrivgöromål — särskilt under en övergångsperiod — måste
emellertid även biträdespersonal anställas. Då spaningsarbete! i stor utsträckning
fordrar anlitande av motorfordon, har det vidare befunnits oundgängligt,
att en särskild bilförare står till förfogande.

Huvuddelen av den statspolispersonal, som kommer att finnas avdelad för
nu ifrågavarande spaningsuppgifter, kommer att vara stationerad i Stockholm.
Kriminalpolisintendenten i Stockholm har en arbetsbörda av den storlek,
att det näppeligen kan åläggas honom att jämväl utöva den direkta ledningen
av nämnda personal. Under kriget har kriminalavdelningen i Stockholm
måst uppdelas på två sektioner, av vilka den ena uteslutande avsetts
för ärenden rörande säkerhetstjänsten och utlänningskontrollen m. m. Denna
anordning torde såtillvida böra bestå även i fortsättningen som den omedelbara
ledningen under polismästaren i Stockholm av den därstädes utövade
spaningsverksamheten rörande nu berörda brott bör uppdragas åt en särskild
biträdande kriminalpolisintendent. Behov av kvalificerad arbetskraft
för ifrågavarande verksamhet föreligger även i vad avser de centrala arbetsuppgifterna.
Statspolisintendentens åligganden äro nämligen numera av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

23

omfattningen, att han icke utan att erhålla kvalificerat biträde torde kunna
påläggas någon ytterligare uppgift av betydenhet. En särskild befattning
torde därför höra inrättas, vilkens innehavare närmast under statspolisintendenten
bör förestå centralregistret och i denna egenskap jämväl under statspolisintendentens
ledning handhava de uppgifter, som äga samband med
spaningsverksamhetens samordnande. Denne tjänsteman torde även böra
tagas i anspråk såsom vikarie för statspolisintendenten under ledighet för
denne. Befattningarna såsom chef för spaningsverksamheten i Stockholm och
såsom medhjälpare åt statspolisintendenten vid utförandet av det centrala
arbetet på förevarande område kunna enligt min mening lämpligen förenas
hos en och samma befattningshavare. Med hänsyn till att huvudstaden får
antagas bliva centrum för ifrågavarande polisverksamhet är det nämligen
ur arbetssynpunkt ändamålsenligt, att den som leder det egentliga spaningsarbete!
i Stockhlom tillika kan nära samarbeta med statspolisintendenten för
att samordna de olika polismyndigheternas arbete. Befattningshavaren hör
anställas för hela rikets behov. Kostnaderna för hans avlöning böra på grund
härav utgå av statsmedel. Därest det skulle befinnas lämpligt, att han övertager
utlänningskontrollen i Stockholm, torde förhandlingar härom böra
upptagas med staden, som i dylikt fall bör bidraga till avlöningskostnaden.

I fråga om den behövliga utökningen av statspoliskåren har den verkställda
utredningen givit vid handen, att för ett tillfredsställande uppehållande av
spaningsverksamheten erfordras en personalstyrka i hela riket örn följande
antal befattningshavare i olika tjänstegrader, nämligen 3 kriminalkommissarier,
14 kriminalöverkonstaplar, 4 biträdande kriminalöverkonstaplar och
52 kriminalkonstaplar eller alltså tillhopa 73 befattningshavare. Då statspolisavdelningen
i Stockholm redan tidigare för tillgodoseende av behovet av
särskild personal för detta ändamål provisoriskt förstärkts med 21 polismän,
skulle alltså den erforderliga nettoökningen av statspoliskåren inskränka
sig till 52 befattningshavare.

De nya statspolismännen skola fördelas på olika statspolisavdelningar.
Med hänsyn till spaningsverksamhetens speciella natur och då fördelningen
på olika avdelningar åtminstone delvis torde böra anpassas med hänsyn till
förekommande arbetsuppgifter torde beslut örn personalens uppdelning på
avdelningar få fattas av Kungl. Majit.

Vid den provisoriska förstärkningen av statspolisavdelningen i Stockholm
lia Kungl. Maj:ts beslut örn avdelningens utökning meddelats för ett år i sänder.
Detta har medfört, att de polismän, med vilka poliskåren i anledning
härav måst utökas, endast kunnat anställas på extra stat. Därest detta system
skulle tillämpas även i fortsättningen, kunde de nyantagna polismännen först
efter lång väntetid erhålla ordinarie tjänster. Samma förhållande skulle inträda
i de övriga städer, vilkas statspolisavdelningar skulle förstärkas. En
sådan ordning kan icke anses tillfredsställande. Den torde heller icke vara
behövlig. Med hänsyn till den omfattning, i vilken vakanser förekomma i de
kommunala poliskårerna, lärer nämligen, örn ifrågavarande polisverksamhet
skulle inskränkas, de därigenom överflödiga statspolismännen utom möjli -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

gen kriminalkommissarierna kunna på relativt kort tid återföras till tjänstgöring
inom polisdistrikten. Jag förordar därför, att de blivande besluten
om utökning av statspolisavdelningar för här berörda ändamål icke göras
tidsbegränsade.

Därest statspolisen i här avsedd omfattning tages i anspråk för uppdagande
av spioneri och liknande brott torde vissa jämkningar i polislagstiftningen
vara erforderliga. Jag kommer att senare denna dag framlägga förslag
till erforderliga lagstiftningsåtgärder.

Vad beträffar biträdespersonalen har det visat sig icke möjligt att för
budgetåret 1946/47 räkna med ett mindre antal befattningshavare än 34.
Jag vill dock framhålla, att, sedan vissa övergångsuppgifter utförts, biträdespersonalen
torde kunna högst väsentligt begränsas.

Den totala personalstyrkan för spaningsverksamheten skulle vid bifall till
vad jag nu förordat uppgå till 109 befattningshavare. Såsom förut anförts
tunnos ännu den 1 januari 1946 vid allmänna säkerhetstjänstens spaningsavdelning
153 tjänstemän. Det av mig nu förordade antalet befattningshavare
innebär sålunda en väsentlig inskränkning i förhållande till det antal som
intill senaste tid för motsvarande uppgifter sysselsatts inom allmänna säkerhetstjänsten.
Skillnaden kommer att ytterligare ökas, när efter en viss övergångsperiod
indragning kan ske av biträdespersonal.

Med avseende å avlöningsförmånerna till nu angivna personal föreslår jag
i likhet med den sakkunnige, att statspolisintendenten för uppdraget att utöva
den centrala ledningen av ifrågavarande verksamhet tilierkännes ett årsarvode
av 1 800 kronor.

Den befattningshavare, vilken skulle lia att närmast under statspolisintendenten
utföra förekommande centrala arbetsuppgifter samt leda spaningsarbetet
i Stockholm, torde, i avbidan på närmare erfarenhet rörande arbetsuppgifternas
omfattning, icke böra erhålla pensionsberättigande tjänst.
I stället torde arvodesanställning böra beredas honom. Då antalet av de
personer, som kunna ifrågakomma för befattningen, lärer vara relativt begränsat,
synes det för att trygga ett lämpligt personval vara nödvändigt,
att arvodet icke utmätes för snävt. Jag vill nämna, att kriminalpolisintendent
i Stockholm åtnjuter lön enligt lönegrad B 30 i det av Kungl. Majit
den 29 april 1938 fastställda lönereglementet för ordinarie tjänstemän vid
vissa av överståthållarämbetets avdelningar och ämbetet underlydande institutioner
m. m. (= A 30 i civila avlöningsreglementet) jämte avlöningsförstärkning
av 1 500 kronor örn året ävensom dyrtidstillägg å dessa förmåner
enligt de för Stockholms stads befattningshavare gällande grunderna. För
förvärv av en lämplig arbetskraft för här berörda uppgifter torde dock icke
vara nödigt att räkna med arvode av samma storlek som avlöningen till
kriminalpolisintendent i Stockholm. Man synes emellertid böra utgå ifrån
att befattningshavaren bör komma i åtnjutande av arvode motsvarande avstådda
löneförmåner å tjänst, som av honom innehas, samt därutöver viss
särskild ersättning. Det är icke möjligt att mera exakt angiva till vilket belopp
arvodet med tillämpande av dessa grunder kommer att uppgå. Jag
föreslår, att vid anslagsberäkningen ett belopp av 18 000 kronor avses för
ändamålet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

25

Till statspolismännens avlöning m. m. är staten skyldig utbetala bidrag
i princip motsvarande de förmåner, som tillförsäkrats polismännen i de kommunala
lönereglementena. Jag beräknar, att under nästa budgetår för ändamålet
kommer att åtgå ett belopp av 792 800 kronor.

Till bilföraren torde med beaktande av den allmänna arbetsmarknadens
löner ersättning böra utgå efter 5 500 kronor om året. Denna ersättning är
lägre än det bidrag staten skulle ha att utgiva örn en kriminal- eller ordningskonstapel
inom statspolisen toges i anspråk.

Vad slutligen de kvinnliga befattningshavarna angår, bör en av dessa, vilken
skall stå till förfogande för den nye befattningshavaren hos statspolisintendenten,
vara språkkunnig och kunna användas såsom tolk. I betraktande
av det allmänna löneläget torde för henne böra räknas med en ersättning
av 7 200 kronor om året. Ett av biträdena — med placering å statspolisintendentens
expedition — anser jag böra hänföras till 4 lönegraden å den
i civila icke-ordinariereglementet upptagna löneplanen Ex. Övriga biträden
lära endast böra beredas arvodesanställning. Såsom genomsnittsarvode synes
man lämpligen kunna räkna med det av den sakkunnige angivna beloppet
av 4 560 kronor om året. Därjämte bör för tillfällig skrivhjälp avses ett belopp
av förslagsvis 12 000 kronor. Enligt nu angivna beräkningsgrunder
skulle löneutgifterna för den kvinnliga personalen utgöra cirka 169 000 kronor.

Samtliga löneutgifter för spaningsverksamheten skulle alltså uppgå till
(1 800 + 18 000 + 792 800 + 5 500 + 169 000) 987 100 kronor.

Spaningsverksamheten föranleder härutöver vissa andra kostnader. Så måste
statspolisens bil- och cykelpark utökas. Anskaffningsbehovet kan uppskattas
till 7 bilar och 20 cyklar. Efter ett pris av 8 000 kronor per bil och
200 kronor per cykel, skulle sammanlagda kostnaderna härför uppgå till
60 000 kronor. I den mån en minskning av ifrågavax^ande polisarbete kommer
att äga rum bli de nu nämnda fordonen behövliga för förnyelse av statspolisens
bil- och cykelbestånd i (ivrigt. Genom den föreslagna fordonsanskaffningen
komma alltså under nyssnämnda förutsättning de framtida
inköpskostnaderna att reduceras. För den nya personalen måste vidare möbler,
skrivmaskiner och andra inventarier i viss utsträckning inköpas. Härför
erfordras enligt gjorda beräkningar ett, belopp av 36 000 kronor. De nu
nämnda utgifterna äro av engångsnatur. Av verksamheten föranledda löpande
utgifter hänföra sig till underhåll och drift av motorfordon och cyklar,
expenser, ersättning till polisdistrikten för tillhandahållande av expeditionslokaler
och garage samt för städning, lyse och telefon m. m. En törhandsberäkning
av dessa utgifter måste bli mycket approximativ. Jag föreslår, att
för nämnda ändamål beräknas etl sammanlagt belopp av 220 000 kronor.
Till bestridande av utgifter av omkostnadsnatur skulle alltså behöva anvisas
tillhopa (60 000 + 36 000 + 220 000) 316 000 kronor.

De totala kostnaderna för spaningsverksamheten under nästa budgetår
skulle i enlighet med det anförda uppgå till (987 100 + 316 000) 1 303 100
kronor.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

\ad härefter vidkommer radiokontrollen har den i departementet verkställda
översynen resulterat i att den nuvarande personalstyrkan, vilken omfattar
84 befattningshavare, kunnat nedbringas till cirka 35 tjänstemän, av
vilka 23 polismän. Det har vidare ansetts möjligt att för flertalet polisbefattningar
avse ordningspolismän i stället för kriminalpolismän, varigenom
även en viss besparing uppkommer. Kostnaderna för radiokontrollen under
nästa budgetår ha med dessa utgångspunkter och för täckande av medelsbehovet
för omkostnader uppskattats till 469 700 kronor. Till jämförelse
må nämnas, att de löpande kostnaderna under år 1944 uppgingo till över
800 000 kronor. Närmare redogörelse för radiokontrollens organisation än
den nu lämnade torde icke böra inflyta i statsrådsprotokollet. Ytterligare
upplysningar torde i stället få lämnas till riksdagens vederbörande utskotl.

Till de medborgarrepresentanter, med vilka statspolisintendenten skulle
lia att samråda, torde böra utgå arvode med 25 kronor för varje sammanträde.
De sammanlagda arvodeskostnaderna under nästa budgetår synas kunna
approximativt beräknas till 700 kronor.

I sin helhet skulle alltså verksamheten för nästa budgetår kunna beräknas
draga en kostnad av (1 303 100 + 469 700 + 700) 1 773 500 kronor.

Härtill måste läggas vissa nu icke förutsebara utgifter för undersökningar
i utlandet rörande svenska medborgares samt vissa här i landet verksamma
utlänningars förhållanden under kriget. Med hänsyn härtill och då vissa av
de förut angivna utgiftsposterna t. ex. för statspolismännens löner — vilka
växla i olika polisdistrikt — icke kunna på förhand exakt beräknas, anser
jag, att för ifrågavarande ändamål bör anvisas ett anslag av 1 800 000 kronor,
vilket anslag bör hava karaktären av förslagsanslag. Detsamma torde
böra betecknas Kostnader till särskild polisverksamhet för hindrande och
uppdagande av spioneri m. m.

Utöver dessa kostnader torde staten övergångsvis — för tiden den 1 juli—
den 31 december 1946 — böra bestrida avlöningen för en extra stadsfiskal i
Stockholm med uppgift att handlägga åtal mot för landsskadlig verksamhet
misstänkta personer, dag har för avsikt att, om riksdagen icke framställer
erinran häremot, föreslå, att för ändamålet erforderligt belopp anvisas från
förslagsanslaget till anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om
polisväsendet i riket stadgade ordning m. m.

Därjämte kan ifrågakomma att utgiva bidrag till kostnader, som polisdistrikt
före den 1 juli 1946 haft att vidkännas för åtgärder, vilka avsett
hindrande och uppdagande av spioneri m. m. Kungl. Maj:t har hittills i sådana
ärenden fattat beslut från fall till fall. Då ifrågavarande polisverksamhet
varit koncentrerad till vissa polisdistrikt, vilka således åsamkats mera
betydande kostnader för verksamheten, kan det vara motiverat, att staten
lämnar bidrag till kostnaderna. För närvarande ligger under Kungl. Maj:ts
prövning en framställning om bidrag från Stockholms stad. Jag förutsätter,
att Kungl. Maj:t även efter ingången av nästa budgetår skall äga att, örn och
i den mån så finnes skäligt tilldela polisdistrikt bidrag till utgifter för angivna
verksamhet, vilka belöpa på tiden före den 1 juli 1946. För ändamå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

27

let torde böra anlitas det nyssnämnda anslaget till anordnande av polisbevakning
i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning m. m.

B. Vissa avvecklingsfrAgor.

1. Uppsägningsvillkor för allmänna säkerhetstjänstens personal.

Den sakkunnige.

Enligt i promemorian lämnad uppgift finnas inom allmänna säkerhetstjänstens
spaningsverksamhet 52 direktanställda befattningshavare, därav 38
skrivbiträden. Den sakkunnige räknar med att nyanställningssvårigheter skola
uppkomma för högst ett tiotal personer. Utsikterna för personalen å radiokontrollavdelningen
att erhålla nyanställning betecknas i promemorian såsom
goda utom beträffande omkring 20 befattningshavare.

I promemorian erinras, att genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 29 juni 1945
(nr 516) angående vissa avvecklingsåtgärder inom statsförvaltningen i samband
nied övergången till fredsförhållanden riktlinjer uppdragits beträffande
avvecklingen av uppkommande överskott av civil personal utan ordinarie
eller extra ordinarie tjänstemannaställning. Enligt dessa riktlinjer skulle anställningshavare
med minst två års anställningstid i allmänhet åtnjuta tre
månaders uppsägning.

Den sakkunnige föreslår, att de i nämnda cirkulär angivna normerna komma
till tillämpning även beträffande allmänna säkerhetstjänstens personal.
Därjämte förordas, att åt arbetsmarknadskommissionen uppdrages att i förekommande
fall vidtaga åtgärder med syfte att söka bereda de entledigade befattningshavarna
nya anställningar.

Yttranden.

Ifrågavarande avvecklingsspörsmål har icke berörts i yttrandena.

Jag biträder vad den sakkunnige föreslagit beträffande uppsägningsvillkoren
för allmänna säkerhetstjänstens personal.

2. Behandlingen av hos allmänna säkerhetstjänsten kvarliggande

brev m. m.

Den sakkunnige.

I promemorian uttalas, att allmänna säkerhetstjänstens handlingar borde
arkiveras efter samma principer som i allmänhet gällde för arkivering av
statsmyndigheternas handlingar. Beträffande det material, som samlats på
grund av kommunikationskontrollen, ifrågasättes emellertid huruvida anledning
förelåge att för framtiden bevara detsamma.

Sistnämnda material utgöres av dels post- och telegramförsändelser samt
andra försändelser, vilka tagits i beslag eller vilkas expediering inställts genom
säkerhetstjänstens ingripande, ävensom rapporter över avlyssnade tele -

jFöredraganden.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

tonsamtal, dels ock kartotek och andra register över granskade försändelser
och avlyssnade telefonsamtal.

I promemorian upplyses, att postförsändelsema omfattade 4 säckar rekommenderade
hrev, 115 säckar vanliga hrev och brevkort samt 85 säckar
korsband. Samtliga försändelser vore registrerade. Rapporterna över avlyssnade
telefonsamtal förvarades i samlingspärmar med 250—300 telefonrapporter
i varje pärm, vilka i sin tur inlagts i inemot 100 kartonger, envar
rymmande 7 pärmar. Därjämte funnes ett mindre antal försändelser, som
kvarhållits i samband med den s. k. samfärdselkontrollen, d. v. s. övervakningen
av järnvägar samt väg-, sjö- och luftförbindelser.

På den sakkunniges anmodan har förutvarande chefen för centralbyrån
uttalat sig rörande förvaringen av ifrågavarande material. Enligt hans mening
borde materialet icke arkiveras utan borde en för samtliga handlingar
gemensam tidpunkt — förslagsvis den 1 januari 1949 — fastställas, vid vilken
antingen handlingarna skulle förstöras eller frågan örn förfaringssättet
skulle på nytt upptagas till prövning. Kvarhållna korshandsförsändelser, vilka
till övervägande del bestode av gratisdistribuerad tysk propaganda samt i övrigt
ej representerade något av värde, syntes dock kunna utan olägenhet förstöras,
så snart parlamentariska undersökningskommissionen slutfört sitt
granskningsuppdrag och avgörande i anledning därav slutligen träffats. Å
andra sidan kunde — med hänsyn till angelägenheten av att postverket skulle
vara i stånd att lämna reklamant besked hur sent reklamationen än inkommit
— ifrågasättas att registerkort beträffande försändelser, vilkas expedition
inställts, skulle förvaras tills vidare.

Den sakkunnige anför härefter följande.

Det material, som samlats hos säkerhetstjänsten såsom resultat av dess
kommunikationskontroll, synes knappast kunna med hänsyn till arkiveringssynpunktema
jämställas med andra statsmyndigheters handlingar. Det är
här icke fråga örn några till statlig myndighet ingivna eller från sådan myndighet
avsända skrivelser utan om rent privata meddelanden, med vilka under
vanliga förhållanden statlig myndighet icke skulle ha tagit någon befattning,
men som till följd av de särskilda förhållanden, som rått under krigsåren,
ansetts böra icke befordras till adressaten eller, i fråga om telefonsamtal,
böra nedtecknas för närmare studium. Det må anmärkas, att i den mån
försändelser av olika slag eller rapporter över avlyssnade telefonsamtal innehållit
något av spaningsvärde uppgifter härom i form av kopior, avskrifter
eller på annat sätt fortlöpande delgivits säkerhetstjänstens spaningsorgan och
finnes förvarat därstädes. Det å centralbyrån förvarade materialet kan sålunda
antagas ur informatorisk synpunkt sakna värde. Anledning synes därför
saknas att för framtiden bevara det.

När det gäller att bestämma tiden för dess fortsatta förvaring, synes man,
såvitt avser postförsändelserna, höra taga viss hänsyn till de för postförsändelser
gällande reklamationsbestämmelserna. Någon tidsbegränsning finnes
icke stadgad i fråga om allmänhetens rätt att hos postverket efterfråga eller
reklamera försändelse. Men en efterfrågan, som avser försändelse av äldre
datum, kan icke leda till annat än att reklamanten delgives utredningens resultat,
innebärande upplysningar i saken från adressat respektive avsändare
samt uppgifter om försändelsens sannolika befordringsväg eller att försändelsen
ingått till generalpoststyrelsens reklamationskontor såsom obeställbar

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

29

och där förstörts. Sådant förstörande sker i fråga om vanliga försändelser
efter tre månader och beträffande värdeförsändelser tre år utöver det år försändelsen
avlämnats till postbehandling.

En annan omständighet, vartill hänsyn bör tagas vid bestämmandet av tiden
för förvaring av nu ifrågavarande handlingar, är att parlamentariska undersökningskommissionen
icke därigenom får betagas möjlighet till den
granskning, vartill kommissionen kan finna anledning. Den tid som kan åtgå,
innan Kungl. Maj:t meddelat beslut i anledning av kommissionens utlåtande
och av detta beslut eventuellt föranledd ytterligare prövning slutförts, bör
givetvis avvaktas.

I anslutning till det anförda föreslår den sakkunnige, att föreskrift meddelas
enligt vilken tiden för förvaringen av ifrågavarande handlingar bestämmes
till utgången av året näst efter det, under vilket parlamentariska undersökningskommissionen
slutfört sitt uppdrag och Kungl. Maj:ts beslut i anledning
därav meddelats samt, för den händelse därav föranledes ytterligare
prövning, slutlig sådan prövning skett, dock att i fråga örn värdeförsändelsema
såsom tidigaste tidpunkt för förstörandet bestämmes den 1 januari
1949. Från denna regel skulle undantag göras beträffande registerkorten över
försändelser, vilkas expediering inställts eller fördröjts. För att möjliggöra
för postverket att vid reklamationer av försändelser, som avsänts under
krigsåren, bedöma, huruvida expeditionen av försändelsen inställts av säkerhetstjänsten
eller om anledningen att försändelsen icke kommit adressaten
tillhanda vore annan, borde dessa kort förvaras enligt samma grunder som
andra arkivalier.

Yttranden.

Överbefälhavaren anser, att utmönstring icke borde ske av material, som
kunde vara av betydelse för skyddet av rikets försvar ur rent militär synpunkt.
Om utmönstring skulle komma till stånd, borde den fördenskull ske
i samråd med chefen för försvarsstaben.

Generalpoststyrelsen uttalar, att styrelsen i fråga om behandlingen av
korsbandsförsändelsema icke ville emotsätta sig den sakkunniges förslag.
För postverkets vidkommande erfordrades icke, att registerkort beträffande
postförsändelser, vilkas expediering inställts eller fördröjts, förvarades efter
det att försändelserna expedierats eller — i fråga örn korsband förstörts.
Styrelsen föreslår, att brev och brevkort, vilkas befordran inställts
eller fördröjts av säkerhetstjänsten eller av annan myndighet med befogenhet
enligt lagen örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m., skola
från allmänna säkerhetstjänsten överlämnas till generalpoststyrelsen för vidarebefordran,
örn så kan ske, till adressaten eller -— örn försändelses befordran
till adressaten anses icke böra äga rum — för återställande till avsändaren.

Riksarkivet erinrar, att det material, varom här vore fråga, utgjordes av
rent privata meddelanden. Enligt riksarkivets mening borde obetingat särskilda
åtgärder vidtagas för att förhindra missbruk av detsamma. Ä andra
sidan kunde knappast heller förnekas, att materialet —- tillkommet under

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

en allvarlig brytningstid och hopsamlat av organ, vilkas uppgift varit att
förhindra brott mot rikets säkerhet -— kunde komma att i framtiden tilldraga
sig ett betydande intresse från historievetenskapens sida. Härefter
uttalas följande.

I fråga örn postförsändelsema kan man i högre grad än i fråga örn övriga
handlingar göra en enskild äganderätt gällande. Då därjämte samlingen
av omhändertagna postförsändelser numera förminskats, har dess värde
för forskningen därigenom i samma mån reducerats. Om breven för obegränsad
framtid kvarbliva i en statlig myndighets vård och beredas allt
det skydd mot missbruk, som ligger däri, att de undantagas från forskning
under en rikligt tillmätt tidrymd, förslagsvis 70 år, den vanliga sekretesstiden
för folkbokföringsmaterialet, och samtidigt den enskilde avsändarens
rätt att återfå sina försändelser bibehålies, har emellertid samma hänsyn
som i många andra fall tagits till kravet på skydd för privata angelägenheter.

Beträffande frågan, huruvida materialet i sin nuvarande omfattning är
av det intresse, att det motiverar de omtalade åtgärderna, må framhållas,
att korsband kunna uteslutas. Det torde vara tillfyllest, att ett eller flera exemplar
av varje trycksak införlivas med offentliga samlingar. Vad angår
värdet ur vetenskaplig synpunkt av de övriga försändelserna, torde det vara
uppenbart, att detta material trots det tillfälliga urvalet måste vara av stort
värde för representativa undersökningar av stämningsläget inom vissa kretsar
under världskriget och dessutom kan belysa särskilda förhållanden, som
3j komma till synes i det i arkiven vanligen förvarade officiella aktmaterialet.

Riksarkivet har full förståelse för spörsmålets säregna och ömtåliga natur,
acil vill därför icke i denna punkt komma med ett preciserat förslag.

Enligt riksarkivets mening väga de betänkligheter, som här göra sig gällande,
betydligt lättare när man skall latta ståndpunkt lill frågan, huruvida
telegramkopiorna och rapporterna över avlyssnade telefonsamtal för framtiden
böra bevaras i offentlig ägo. Samtidigt synas riksarkivet de skäl, som
i detta fall tala för ett sådant förfaringssätt, vara starkare. Värdet av dessa
handlingar ur ovan angivna synpunkter är nämligen större, då samlingen
hittills är fullkomligt obruten. Riksarkivet behjärtar dock till fullo nödvändigheten,
att också beträffande detta material sådana åtgärder vidtagas, att
en betryggande säkerhet mot missbruk uppnås. Det bör alltså på samma
sätt, som föreslagits i fråga örn postförsändelserna, hållas hemligt under en
tid av sjuttio år.

Av registren har den sakkunnige av postala skäl från förstöring undantagit
endast registret över granskade postförsändelser. Enligt riksarkivets mening
bör man även bevara registret över de i riket utfärdade förordnandena
angående kontrollen, i vilket register en väsentlig del av verksamheten inom
säkerhetstjänstens trafikkontroll redovisas. Vad beträffar registren över telegram-
och telefonkontrollen, blir avgörandet beroende av vilket förfaringssätt,
som kommer att tillämpas på det material, till vilket de hänföra sig.

Utredning rörande de hos allmänna säkerhetstjänsten kvarliggande breven.

På min anmodan har inom allmänna säkerhetstjänsten beträffande de hos
säkerhetstjänsten den 30 juni 1945 kvarliggande breven verkställts utredning
rörande orsakerna till brevens kvarhållande. Antalet av nämnda brev
uppgår till mellan 90 och 95 tusen, av vilka omkring 1/3 inrikes och 2/3 utri -

Kungl. Majlis proposition nr 284.

31

kes post. Breven äro registrerade å registerkort, ordnade alfabetiskt efter
adressaternas namn utan hänsyn till tiden för omhändertagandet. Vid undersökningen
har för varje bokstavsserie uttagits ett visst antal registerkort.
Sammanlagt ha 27 500 sådana kort undersökts, därav 10 200 avseende inrikes
och 17 300 avseende utrikes post. Efter de å registerkorten gjorda anteckningarna
ha breven sammanförts i grupper med hänsyn till orsaken till
brevens kvarhållande. I betraktande av antalet undersökta brev och undersökningsmetoden
torde resultatet få anses representativt för hela materialet.
Försändelsernas fördelning framgår av följande sammanställning.

A. Inrikes post.

1. Försändelser med militära uppgifter:

a) som ej vidare ha aktualitet t. ex. uppgifter örn truppsammandragningar,
manövrer, ca 9 800 eller 96 % av de granskade inrikesförsändelsema,

b) som fortfarande äro av betydelse t. ex. uppgifter örn hemliga flygfält,
luftbevakningsstationer, befästningsanläggningar, ca 240 eller
drygt 2 % av de granskade inrikesförsändelserna.

2. Försändelser, som stoppats av olika skäl, såsom brev med uppgifter
av spionkaraktär, brev, vari postkontrollen röjts, brev från norska
flyktingar till adressater vid svensk-norska gränsen och avsedda att
smugglas in i Norge, vilket vid upptäckt i Norge kunnat medföra
risk för repressalier, ca 160 eller knappt 2 % av de granskade inrikesförsändelserna.

B. Utrikes post.

1. Försändelser med militära uppgifter:

a) som ej vidare ha aktualitet, ca 3 700 eller 22 % av de granskade
utrikesförsändelserna,

b) som fortfarande äro av betydelse, ca 160 eller 1 % av de granskade
utrikesförsändelserna.

2. Flygfoton och därmed jämförbara fotografier, ca 1 140 eller 6,6 °/o
av de granskade utrikesförsändelserna.

3. Försändelser med starka uttryck för nationell självuppgivelse, särskilt
under de första krigsåren, ca 310 eller 1,8 % av de granskade
utrikesförsändelserna.

4. Försändelser till Tyskland och andra axelmakter med kritik av den
politiska regimen därstädes, ca 980 eller 5,7 °/o av de granskade utrikesförsändelserna.

5. Försändelser till Tyskland och andra axelmakter, vari avsändaren
givit uttryck för en nazistisk eller prononcerad protysk inställning
(presumtiva femtekolonnare), ca 1 000 eller 5,8 °/o av de granskade
utrikesförsändelserna.

6. Försändelser innehållande grovt smädliga uttalanden om adressatländers
statsöverhuvuden eller ledande män eller uttalanden av för
deras nationalära synnerligen kränkande art, ca 1 040 eller 6 % av
de granskade utrikesförsändelserna.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Före draganden.

7. Försändelser, speciellt till västmakterna, innehållande uppgifter eller
påståenden, som ej lämpligen bort komma till axelmakternas kännedom,
men som på grund av de postala befordringsvägarna måste
passera Tyskland och där kunnat bliva föremål för censur, ca 1 430
eller 8,3 % av de granskade utrikesförsändelsema.

8. Försändelser innehållande beskyllningar mot Sverige för oneutrala
handlingar t. ex. livsmedelsexport till Tyskland och transitotrafik
samt med missvisande påståenden om landet, ca 1 420 eller 8,2 %
av de granskade utrikesförsändelsema.

9. Försändelser innehållande uppgifter om Sveriges ekonomiska försvarsberedskap
t. ex. viktigare industriella anläggningars produktionskapacitet,
lejdtrafiken, livsmedelsläget speciellt åren 1940 och
1941, ca 850 eller 4,9 % av de granskade utrikesförsändelsema.

10. Försändelser, vilka innefatta ett stimulerande eller en effektivisering
av den utländska propagandan t. ex. genom rekvisition av propagandalitteratur,
lyssnarbrev till radiostationer med propagandautsändningar,
vari avsändaren omtalar vid vilka tider vederbörande
station bäst höres, 2 960 eller 17,1 % av de granskade utrikesförsändelserna,
därav 2 770 avseende nazistisk propaganda.

11. Försändelser av spionkaraktär eller försändelser innefattande påstående,
att viss identifierbar person skulle tillhöra motståndsrörelsen i
ockuperade länder eller ytterlighetsparti, i regel kommunistpartiet,
ca 300 eller 1,7 % av de granskade utrikesförsändelsema.

12. Försändelser adresserade till axelmaktema eller av dem ockuperat
område, vilka inställts av humanitära skäl, ca 860 eller 5 % av de
granskade utrikesförsändelsema.

13. Försändelser uppammande rashets, ca 100 eller 0,6 °/o av de granskade
utrikesförsändelsema.

14. Försändelser, som röjt svensk censur, ca 140 eller 0,S % av de granskade
utrikesförsändelsema.

15. Försändelser, som inställts av diverse orsaker, ca 560 eller 3,3 %
av de granskade utrikesförsändelsema.

16. Försändelser, som delvis inställts av någon förut nämnd orsak, ca
210 eller 1,2 % av de granskade utrikesförsändelsema.

I 2 § lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. m. medgavs — under förutsättning att det befanns erforderligt för
att hindra att obehörig erhölle kännedom örn förhållanden, vilkas meddelande
till främmande makt kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning
eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller för att vinna
utredning om obehörigt utforskande av sådant förhållande eller örn överbringande
till obehörig av meddelande därom -— bland annat att föremål
finge tagas i beslag samt expediering av postförsändelse inställas eller fördröjas.
Av övergångsbestämmelserna till lagen torde få anses framgå, att åtgärder,
som beslutats med stöd av lagen, icke finge upprätthållas längre tid än
lagen ägde giltighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

33

1 samband med lagens upphörande den 30 juni 1945 uppkom frågan, hur
man borde förfara med de brevförsändelser, som med stöd av lagens bestämmelser
omhändertagits av allmänna säkerhetstjänsten. Frågan behandlades
av Kungl. Maj:t, som genom beslut den 29 juni 1945 anbefallde säkerhetschefen
att tillse, att brev, som innehölle penningar, värdehandlingar eller
värdeföremål i övrigt, vidarebefordrades till adressaten, att försändelser,
vilka innehölle från utlandet ankomna kartor, överlämnades till försvarsstaben,
samt att övriga försändelser, i den mån desamma av vederbörlig avsändare
efterfrågades, på begäran av denne antingen återställdes till avsändaren
eller vidarebefordrades till adressaten. Förstnämnda grupp av brev har
därefter av säkerhetstjänsten överlämnats till generalpoststyrelsen, som vidareexpedierat
breven. Försändelser, innehållande kartor, lia i enlighet med
Kungl. Maj:ts beslut omhändertagits av försvarsstaben. Övriga försändelser
finnas alltjämt i säkerhetstjänstens förvar. Hos generalpoststyrelsen har efter
meddelandet av Kungl. Maj:ts beslut reklamation eller annan förfrågan rörande
dessa brev icke i något fall förekommit.

Den sakkunnige föreslår, att de hos allmänna säkerhetstjänsten kvarliggande
breven förvaras intill utgången av året näst efter det, under vilket
parlamentariska undersökningskommissionen slutfört sitt uppdrag och
Kungl. Maj:ts beslut i anledning därav meddelats samt, för den händelse därav
föranledes ytterligare prövning, slutlig sådan prövning skett. Efter denna
tidpunkt skulle breven förstöras. 1 fråga örn värdeförsändelse anser dock den
sakkunnige, att såsom tidigaste tidpunkt för förstörandet bör bestämmas
den 1 januari 1949. Samtliga registerkort skulle emellertid i postverkets intresse
förvaras enligt samma grunder som andra arkivalier.

Generalpoststyrelsen förordar i sitt yttrande över den sakkunniges förslag,
att breven överlämnas till styrelsen för vidarebefordran till adressaten eller
— örn detta anses icke böra ske — för återställande till avsändaren. Riksarkivet
åter företräder i sitt utlåtande närmast den uppfattningen, att breven
böra arkiveras.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har jag funnit erforderligt upptaga
frågan om hur med breven bör förfaras till ytterligare övervägande.
Tvångsåtgärder beträffande dessa äga icke längre bestånd, enär breven efter
reklamation utlämnas till avsändaren eller vidarebefordras till adressaten.
Spörsmålet är emellertid, huruvida positiva åtgärder skola vidtagas för försändelsernas
vidarebefordran eller, örn så ej sker, hur länge breven skola
förvaras, huruvida de skola efter viss tid förstöras eller om de skola behandlas
sorn arkivalier.

Ett skäl, som onekligen kan anföras för att försändelserna böra vidareexpedieras,
är att de mot betalning medelst frankotecken överlämnats till
postverket för befordran. Å andra sidan föreligga åtskilliga omständigheter,
som tala emot ett sådant tillvägagångssätt. Ur rent formell synpunkt kan
framhållas, att enligt gällande bestämmelser postverket icke gentemot avsändare
eller adressat bär ekonomiskt ansvar för förlust, försening eller felutlämning
av vanlig — icke assurerad eller rekommenderad — postförsändelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 284. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

En sådan formell synpunkt bör dock givetvis icke vara avgörande för frågans
bedömande. Däremot synes det mig med hänsyn till den förhandenvarande
situationen — då försändelser, som av speciella skäl omhändertagits av myndighet
under rådande krigsläge och som i många fall bort vara adressaterna
till handa för länge sedan, ligga anhopade i stor massa — befogat att bedöma
spörsmålet främst ur praktiska synpunkter.

Inrikesbreven ha i allmänhet stoppats av militära skäl. En del uppgifter
av militärt innehåll äro alltjämt aktuella. Ett mycket stort antal av dessa brev
har avsänts av personal vid militärförband i gränstrakterna.

Beträffande utrikesförsändelserna kan det starkt ifrågasättas, huruvida
vidarebefordran bör ske av brev, som stoppats av militära skäl, framför allt
örn dessa skäl avse förhållanden, vilka fortfarande äro av betydelse. Mindre
lämpligt synes även vara att nu expediera försändelser adresserade till
tidigare tyska myndighetspersoner eller ledande nazister. Detta gäller även
brev ställda till utländska under kriget verksamma propagandaorgan. Försändelser,
som under gamla adresser nu skulle sändas till centraleuropeiska
länder — där stora folkomflyttningar ägt rum både under och efter kriget
—• torde i ett synnerligen stort antal fall vara obeställbara.

Brevens innehåll lärer i det alldeles övervägande antalet fall numera vara
utan betydelse för adressaterna. I den mån tilltänkta affärstransaktioner på
grund av brevens kvarhållande icke kommit till stånd, torde det nu i allmänhet
vara för sent att härutinnan vidtaga rättelse. Även om frågan, hur
med breven skall förfaras, är i viss mån tveksam, anser jag, att övervägande
skäl tala för att brev, som på grund av med kriget sammanhängande förhållanden
stoppats,, i många fall för flera år sedan, ej nu böra vidarebefordras.
Breven torde emellertid icke böra undanhållas avsändare och adressater,
som finna skäl efterfråga dem. Uppfattningen, att breven skulle vara
att betrakta såsom arkivalier, kan jag sålunda icke dela.

Jag hyser alltså den meningen, att breven böra bevaras under skälig
lid, förslagsvis till den 1 juli 1949. De brev, som då ej efterfrågats, böra förstöras.

Örn riksdagen ej uttalar erinran mot detta förslag, bär jag för avsikt att
vidtaga åtgärder för att i samband med säkerhetstjänstens avveckling breven
jämte tillhörande registerkort överlämnas i postverkets vård med förordnande,
att brev, som efterfrågas av reklamant, skall utlämnas till denne, samt
att de brev, som icke efterfrågats före den 1 juli 1949, skola förstöras.

Vid kommunikationskontrollen i övrigt erhållet material torde efter beslut
av Kungl. Maj:t böra vid lämplig tidpunkt förstöras.

Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 284. 35

att till Kostnader till särskild polisverksamhet för hindrande
och uppdagande av spioneri m. m. å riksstaten för budgetåret
1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av ............................ kronor 1 800 000.

Med bifall till vad föredragande statsrådet sålunda, med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt,
förordnar Hans Maj-.t Konungen, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Nils Hedfors.