Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

1

Nr 279.

Kungl. Majds -proposition till riksdagen angående vissa
åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen;
given Stockholms slott den 10 maj 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 maj 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Ericsson, Mossberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 25—29, samt under kapitalbudgeten, bilaga 4,
punkterna 2, 3 och 5—8, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild pro
position i ämnet, för budgetåret 1940/47 beräkna följande anslag:

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 279.

860 .16

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

A. Driftbudgeten.

Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar, förslagsanslag ...............

Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader, förslagsanslag ............

Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslagsanslag
...........................................................................

Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden, reservationsanslag
..................................................................

Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag ......

Belopp

kronor

1 130 000
225 000

8 500 000

20 000 000
8 000 000

B. Kapitalbudgeten.

1) Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer, investeringsanslag ....................................... 50 000 000

Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden,

investeringsanslag ............................................................ 12 000 000

2) Under fonden för låneunderstöd:

Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag 150 000 000
Tiliäggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag
........................................................................... 21 000 000

Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder, investeringsanslag
............................................................... 4 000 000

Lån till bostadsförbättringsverksamhet, investeringsanslag ......... 8 000 000

Anslagen ha i statsverkspropositionen beräknats till samma belopp som
de, varmed anslagen uppförts å riksstaten för innevarande budgetår.

Anledningen till att förenämnda anslag i statsverkspropositionen upptagits
med allenast preliminärt beräknade belopp var den, att det icke ansågs
möjligt att före remissbehandlingen av bostadssociala utredningens betänkande
den 28 december 1945 (SOU 1945:63), taga ställning till förevarande
anslagsfrågor. Sedan betänkandet och remissvaren numera varit föremål
för överväganden inom socialdepartementet, anhåller jag att få upptaga
hithörande spörsmål till fortsatt behandling. Av skäl som jag torde få redovisa
i det följande anser jag mig emellertid icke böra för närvarande i detalj
genomgå bostadssociala utredningens förslag. Däremot är det min avsikt att
lämna en allmän redogörelse för utredningens bostadspolitiska program samt
för remissinstansernas principiella inställning härtill ävensom för mina egna
synpunkter härutinnan.

Sedan jag redogjort för nyssangivna förhållanden, torde jag få föredraga
de särskilda anslagsfrågorna var för sig.

I enlighet med det anförda torde jag först få upptaga de allmänna frågorna
till behandling, därvid jag finner det lämpligt att inledningsvis lämna
en redogörelse för de nu gällande föreskrifterna i avseende å lån och bidrag
till främjande av bostadsförsörjningen ävensom vissa uppgifter till belysning
av stödverksamhetens omfattning.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 279.

3

Allmänna frågor rörande bostadsförsörjningen.

Gällande bestämmelser rörande den statliga stödverksamheten.

Den statliga stödverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen handhaves
som bekant av två centrala ämbetsverk, statens byggnadslånebyrå och
egnahemsstyrelsen.

Gränslinjen mellan ifrågavarande båda ämbetsverks verksamhetsområden
är egentligen av formell art, i det att dels byggnadslånebyrån kan bevilja lån
för såväl hyreshus som egnahem, oberoende av om byggnadsföretaget är beläget
i stad eller på landsbygden, dels egnahemsstyrelsen kan utöva sin verksamhet
såväl på landet som i städerna. Såsom en allmän regel kan det dock
sägas, att byggnadslånebyråns verksamhet företrädesvis gäller stadssamhällena
medan egnahemsorganisationens uppgifter främst avse bostadsproduktionen
på landsbygden.

Byggnadslånebyrån har ingen egen lokalorganisation utan är för sin
verksamhet hänvisad till att anlita kommunala förmedlingsorgan; detta innebär,
att de statliga lån och bidrag, som beviljas utav byrån, icke kunna komma
den bostadsbehövande allmänheten till godo med mindre vederbörande kommun
åtagit sig att bedriva förmedlingsverksamhet. Däremot har egnahemsstyrelsen
till sitt förfogande en statlig lokalorganisation, bestående av en
egnahemsnämnd i varje län samt regelmässigt inom varje kommun ett egnahemsombud
(egnahemsombudet bildar i vissa fall jämte kommunala representanter
en egnahemskommitté). På sina håll ha därjämte tillkommit särskilda
egnahemslåneförmedlare, vilka utöva sådana funktioner, som eljest åvila
egnahemsnämnderna.

Byggnadslånebyråns verksamhetsområde.

De lån och bidrag som beviljas av byggnadslånebyrån äro

1) tertiärlån med därtill hörande tilläggslån;

2) bostadsanskaffningslån med därtill hörande tilläggslån samt familjebidrag.

Vidare har byggnadslånebyrån att mottaga och bereda ansökningar örn
statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Sistnämnda art av ärenden avgöres
av Kungl. Majit i socialdepartementet.

Tertiärlån och tilläggslån.

Kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för
vissa bostadsbyggnadsföretag (ändrad genom SFS nr 739/1942, 592/1943,
176/1945 och 685/1945).

Tertiärlån utgår för såväl ny- som ombyggnad av både flerfamiljshus och
enfamiljshus (byggnad med en eller två bostadslägenheter); lånebestämmelserna
äro emellertid något olika utformade för de båda huskategorierna.

Tertiärlån för ny- eller ombyggnad av flerfamiljshus utgår med högst 25 %

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 279.

(i undantagsfall högst 40 %) av fastighetens avkastningsvärde då sökanden
är kommun eller därmed likställd företagare (bolag, förening eller stiftelse,
som arbetar under betryggande, kontrollerade former och utan enskilt vinstsyfte)
samt eljest med högst 20 % (i undantagsfall högst 35 %) av sagda
värde.

Såsom förutsättning för erhållande av lån gäller att sökanden förbinder
sig att vid uthyrning av lägenheter, som tillkomma eller ombyggas genom
byggnadsföretaget, under en tid av 10 år icke utan byggnadslånebyråns medgivande
uttaga högre hyror än byrån godkänner; sagda hyror få endast efter
tillstånd av Kungl. Maj:t överskrida den år 1939 på orten gällande hyresnivån
för lägenheter av jämförlig beskaffenhet och belägenhet. Till »1939 års hyra»
må dock läggas belopp motsvarande dels bränslekostnadsstegringen sedan år
1939, dels ock den fram till år 1942 inträffade ökningen av förvaltningskostnaderna.

Med utgångspunkt från de i enlighet med nyssnämnda bestämmelser fastställda
hyrorna samt med iakttagande av vissa på erfarenheten grundade
regler rörande kapitalutgifter och förvaltningskostnader för företaget, beräknar
byggnadslånebyrån för varje hyreshus ett s. k. avkastningsvärde.
Därest detta avkastningsvärde för ett nybyggnadsföretag understiger den anskaffningskostnad
för företaget, som kan godtagas (tomtkostnaden enligt
högst 1935 års prisnivå för orten jämte en skälig byggnadskostnad) kan företaget
tydligen icke finansieras med enbart tertiärlån. Till täckande av ifrågavarande
mellanskillnad — benämnd överkostnad — kan byrån bevilja ett
ränte- och amorteringsfritt statslån (tilläggslån)] härvid förutsättes bland
annat att vederbörande kommun i viss utsträckning bidrager till täckande av
överkostnaden (i regel bidrager staten med 4/s och kommunen med Vs av
överkostnaden). Tilläggslånet är avsett att avskrivas efter 10 år, därest ej
hyresnivån dessförinnan efter vederbörligt medgivande höjts i sådan grad, att
fastighetens avkastning förslår till förräntning och amortering — helt eller
delvis — av jämväl tilläggslånet.

Tertiärlån och tilläggslån skola —- utom då kommun är låntagare — säkerställas
av inteckning. Tertiärlånehypoteket skall ligga inom 90 eller, då låntagaren
är med kommun likställd företagare, inom 95 % av avkastningsvärdet.
För den del av tilläggslånet, som icke kan säkerställas av inteckning
inom sagda värde, skall, där låntagaren icke är med kommun likställd företagare,
lämnas viss kommunal borgen.

Räntan å tertiärlån för flerfamiljshus utgör numera 4%; beträffande sådant
låneärende, som slutligt avgjorts före den 23 maj 1945, uppgår emellertid
räntan till 4,5 %. Tertiärlåneräntan kan icke höjas under lånets löptid.
Amorteringstiden för tertiärlån är, såvitt angår nybyggnadslån, 30 år och
i fråga örn ombyggnadslån 25 år.

Beträffande tertiärlån avseende enfamiljshus (som icke uppföres eller ombygges
av kommun eller därmed jämställd företagare) gäller

att lån utgår med högst 35 % (i undantagsfall högst 45 %) av den såsom
skälig ansedda anskaffningskostnaden för företaget;

5

Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 279.

att lånet skall säkerställas av inteckning inom högst 85 % av sagda kostnad;

att låneräntan utgör 3,6 %\ samt

att lånet skall slutamorteras under 20 år.

Subvention till enfamiljshus kan —- därest viss borgensutfästelse lämnas
av vederbörande kommun — lämnas på det sätt, att viss del av tertiärlånet,
motsvarande högst Vio av företagskostnaden, förklaras skola utgöra en ränteoch
amorteringsfri lånedel. Sagda lånedel är under enahanda förutsättningar,
som gälla i fråga örn tilläggslån, avsedd att avskrivas efter 10 år.

Bostadsanskaffningslän och tilläggslån

jämte familjebidrag.

Här ifrågavarande stödverksamhet har till ändamål att åt mindre bemedlade,
barnrika familjer bereda billiga bostäder i dels hyreshus dels egnahem.

Den förra delen av verksamheten regleras av kungörelsen den 4 september
1935 (nr 512) örn lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder
åt mindre bemedlade, barnrika familjer (ändrad genom SFS nr
628/1937, 246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943).

I fråga örn egnahemmen gäller kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) örn
lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre
bemedlade, barnrika familjer (ändrad genom SFS nr 629/1941, 16/1942 och
594/1943).

Gemensam för hyreshus och egnahem är kungörelsen den 30 juni 1942
(nr 572) örn tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika
familjer (ändrad genom SFS nr 595/1943).

Bostadsanskaffningslån beviljas i fråga om hyresbostäder, förvaltade avkommun
eller s. k. allmännyttigt foretag, för nybyggnad eller förvärv och förbättring
av äldre fastighet.

Lån utgår med högst 95 % (i regel blott 45 %) av värdet å fastigheten,
sedan därifrån avräknats värdet av tomten. Som säkerhet för lånet skall
lämnas inteckning i fastigheten inom 95 % av värdet. Låneräntan, som är
fast, utgör 3,2 5 %. Bostadsanskaffningslån till hyreshus skall till ena hälften
utgöra en stående del och till andra hälften en amorteringsdel, varå amortering
sker från en av byggnadslånebyrån bestämd dag. Amorteringstiden är
40 år i fråga örn nybyggnad av sten samt 30 år i fråga om nybyggnad av trä.
Beträffande äldre byggnad bestämmes amorteringstiden med hänsyn till byggnadens
ålder och beskaffenhet.

Kommunen skall i mån av behov sörja för finansieringen av den del av
fastighetskapitalet, som överskjuter det genom statslånet erhållna. Vidare
skall kommun ställa tomt till förfogande samt gentemot staten ansvara för
den förlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning.

Byggnad av här ifrågavarande art skall innehålla hyreslägenheter av lämplig
typ och storlek (minst 2 rum och kök), ha tillgång i närmaste grannskapet
till lekplats samt bör, i fråga örn större nybyggda flerfamiljshus, vara försedd
med lekstuga.

Bostadsanskaffningslån för egnahem beviljas den enskilde egnahemsägaren
och utgår, då fråga är örn nybyggnad med högst 81 och vid ombyggnad med

0 Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

högst 90 % av den godkända kostnaden. I städer och köpingar har kommunen att
vid nybyggnad tillhandahålla tomt; i anskaffningskostnaden inräknas därför
icke värdet av tomten. På landsbygden, där kommunen icke är pliktig att
ställa tomt till förfogande, inräknas däremot tomtvärdet i anskaffningskostnaden.
När kommunen ställer tomtmark till förfogande (eller däremot svarande
kapitalbelopp) skall bostadsanskaffningslån utgöra till en tredjedel en
stående del, varå utgår ränta, och till återstoden en amorteringsdel, som skall
amorteras inom tjugo år. När kommunen icke tillhandahåller tomt, skall
lånet till två niondelar utgöra en räntefri stående del, till likaledes två niondelar
en stående del varå ränta utgår, och till återstoden en amorteringsdel
med tjugo års amorteringstid. Den räntefria stående delen kan, där icke särskilda
omständigheter till annat föranleda, av byggnadslånebyrån efterskänkas
efter amorteringstidens utgång. Den räntebärande stående delen må efter
amorteringstidens utgång uppsägas till betalning; i varje fall skall denna del
vara återbetald inom tio år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen
fullgjorts. Å den icke räntefria delen av bostadsanskaffningslån utgår ränta
med 3,25 %.

I fråga örn kommunens ekonomiska medverkan gäller — utöver den nämnda
olikheten i skyldighet att ställa tomt till förfogande — att i stadssamhällen
kommunen skall ansvara för hela den förlust, som kan uppkomma å lånet till
följd av att egnahemmet sjunker i värde genom vanvård eller att låntagaren
underlåter att erlägga annuitet. På landsbygden gäller detta ansvar endast
under den tid familjebidrag utgår; därefter ansvarar kommunen blott för en
fjärdedel av nämnda förlust.

Egnahem får endast innehålla en lägenhet, vilken skall bestå av minst 2
rum och kök. Bostaden skall, där så kan ordnas inom rimlig kostnad, vara
försedd med vattenledning och central uppvärmningsanordning, varjämte bostaden
även i övrigt bör utrustas så, att hygienen befordras och det husliga arbetet
underlättas.

Tilläggslån kan utgå till nybyggnad av såväl hyreshus som egnahem. I
det förra fallet utgör tilläggslånet högst 95 % av det belopp varmed anskaffningskostnaden
överstiger fastighetens avkastningsvärde; sagda värde beräknas
med utgångspunkt från den hyressättning, som skulle ha tillämpats örn
byggnaden tillkommit senast 1939. I fråga örn egnahem utgör tilläggslånet
10 % av den godkända anskaffningskostnaden för företaget. Även tilläggslån,
som här nämnts, äro fria från ränta och amortering samt avsedda att avskrivas
efter 10 år.

Såsom barnrik anses familj med minst tre minderåriga, helt eller delvis
försörjda barn under 16 år. Vid bedömande av frågan, huruvida familj är
att anse som mindre bemedlad, skall hänsyn tagas till familjens sammansättning
och samlade inkomst.

Till fastighetsförvaltande kommun eller allmännyttigt bostadsföretag respektive
till barnrik egnahemsägare utgå årliga bidrag — familjebidrag -—
vilka såsom hyresavdrag respektive annuitetslättnad komma familjerna till
godo. I fråga örn hyreslägenheter fastställes för varje lägenhet en s. k. standardhyra,
motsvarande kommunens eller bostadsföretagets årliga kostnader

Kungl. Maj:ts proposition nr 279. 7

för fastigheten (exklusive tomten), varefter den hyra, som skall erläggas av
familjen, bestämmes till det belopp, som återstår, sedan hyran rabatterats
med viss procent, uppgående till 30 % för familj med tre barn och stigande
till 70 % för familj med åtta eller flera barn. För egnahem fastställes såsom
motsvarighet till standardhyran en normal årlig bostadskostnad, vari inräknas
kostnader för uppvärmning och normalt underhåll av bostaden. Familjebidraget
till barnfamiljer i egnahem är maximerat till summan av de räntor
och annuiteter, som hänföra sig till bostadsanskaffningslånet.

Genom särskilda medgivanden av riksdagen kunna familjebidrag numera
beviljas jämväl åt sådana barnrika familjer, som äro bosatta i tertiärbelånad
fastighet, tillhörig kommun eller därmed i lånehänseende jämställd företagare,
eller som förhyra bostad i fastighet, vilken förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd.
Som förutsättning för att dylikt bidrag skall kunna beviljas
gäller, att den barnrika familjen kommer i åtnjutande av en bostad med
lägst den standard och högst den hyra, som skulle gällt örn bostad beretts
familjen i sådan lägenhet för vars anordnande bostadsanskaffningslån kan
utgå.

Ytterligare har riksdagen sedan ett antal budgetår tillbaka medgivit, att de
till familjebidrag anvisade medlen må tagas i anspråk för utgivande åt barnfamiljer
av jämväl bränslebidrag, avsedda att lindra de till följd av kriget
kraftigt ökade bränslekostnaderna.

Bidrag till anordnande av pensionär
shera.

Gällande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462)
örn statsbidrag till anordnande av pensionärshem (ändrad genom SFS nr
941/1939 och 573/1942).

Statsbidrag av här ifrågavarande art beviljas av Kungl. Maj:t och äro avsedda
för anordnande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade åldringar
och invalider; bidrag kan beviljas allenast kommun, kommunalförbund eller
s. k. allmännyttigt bostadsföretag.

Beträffande beskaffenheten av de pensionärshem, för vilka bidrag må utgå,
föreskrives, att de skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav, vara försedda med
vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum, där så kan ordnas
inom rimlig kostnad, samt i övrigt inrättas och utrustas så, att trevnaden
och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i hemmet boendo
vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och vård.

Lägenheterna i pensionärshemmen skola som regel upplåtas åt personer,
som uppnått 60 års ålder eller utan att ha uppnått denna ålder åtnjuta pension
enligt lagen örn folkpensionering eller understöd enligt förordningen örn
invalidunderstöd och som kunna antagas vara ur stånd att med egna medel
skaffa sig nöjaktig bostad. Företräde bör givas person, som kan antagas,
efter erhållande av bostad i hemmet, bli i stånd att försörja sig utan annat
bidrag från det allmänna än pension eller invalidunderstöd.

Hyrorna, som inkludera kostnaden för vatten och värme, äro maximerade

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

till belopp, som anpassats till folkpensionens storlek. Följande tabell utvisar
maximihyrorna.

Lägenhet för

Dyrortsgrupp

1 person

2-3

personer

4 eller flera
personer

i .....................

............ 120

180

210

2 .....................

............ 180

270

315

3 .....................

............ 240

360

420

Statsbidrag utgår med viss, för varje fall bestämd procent av kostnaderna,
exklusive kostnaden för tomt och ledningar. Bidragsprocenten, som varierar
allt efter skattetrycket inom kommunen, utgör lägst 25 och högst 80 % av
byggna dskostnaden.

Ansökan örn statsbidrag ställes till Kungl. Majit men ingives till byggnadslånebyrån,
som har att bereda ärendet och därefter med eget yttrande
översända detsamma till socialdepartementet.

Beträffande de anslag som riksdagen hittills anvisat för den av statens
byggnadslånebyrå (enligt såväl nu gällande som äldre författningar) bedrivna
verksamheten torde jag få hänvisa till följande sammanställning. (Tabell 1.)

I anslutning till tabell 1 får jag anföra följande.

Till bostadsproduktionen åt andra än mindre bemedlade barnfamiljer ha
såsom tertiärlån hittills anslagits inemot 550 miljoner kronor; av detta belopp
falla mer än 400 miljoner kronor på tiden från och med den 1 juli 1943.
Enligt vad jag erfarit av byggnadslånebyrån torde det kunna antagas att de
hittills anvisade medlen komma att i sin helhet eller i det närmaste tagas i
anspråk under loppet av innevarande budgetår. Detta innebär dock icke att
de sålunda disponerade medlen komma att under nämnda tid bli utbetalda;
dels råder normalt en viss, ganska avsevärd tidsskillnad mellan dispositionsbeslutet,
d. v. s. byggnadslånebyråns preliminära lånebeslut, och lånets utanordnande,
dels måste det antagas att ett begränsat antal låntagare, vilka erhållit
preliminärt lånebeslut, avstå från att slutligt fullfölja sina låneärenden.
På grundval av föreliggande uppgifter synes det emellertid kunna antagas
att bostadsmarknaden genom den statliga tertiärlåneverksamheten tillförts
cirka 110 000 lägenheter, varav omkring 17 000 i egnahem. Av de cirka
93 000 hyreslägenheterna äro mer än 95 % föremål för hyreskontroll.

Av de medel som ställts till förfogande för tilläggslån knutna till tertiärlåneverksamheten
torde huvuddelen komma att tagas i anspråk; behovet av
sådana lån har dock visat sig vara avsevärt lägre än som från början förutsågs.

De till bostadsförsörjning för mindre bemedlade, bamrika familjer anvisade
lånemedlen, uppgående till sammanlagt (258 + 32) 290 miljoner
kronor, synas komma att helt tagas i anspråk för sitt ändamål; efterfrågan är
här alltjämt stigande. Genom utnyttjandet av dessa lånemedel torde omkring
26 000 lägenheter ha tillkommit respektive upprustats. Om vidare tages hän
syn till den bidragsverksamhet, som förekommer till förmån för barnfamiljer
i jämväl andra än barnrikehus, synes det kunna antagas att i runt tal 26 500
familjer, bestående av sammanlagt cirka 165 000 personer, genom den här

Kungl. Maj:ts proposition nr 279. 9

Tabell 1. Anslag beviljade för den av byggnadslånebyrån bedrivna verksamheten.

Budgetår samt belopp i mkr

|

Ansi agstitel

Stödform och ändamål

1933/34-

-1938/39

1939/40

1940/41

1941/42

1942/43

1943/44

1944/45

1945/46

Summa

mkr

i

1 Lånefonden för bo-stadsbyggande i
städer och stads-likt ande sam-hällen

I huvudsak motsva-rande nuvarande
tertiärlån; ny- och
ombyggnad av bo-stadshus i stads-samhällen

12 5

1*5

14-o

Tertiärlån till viss
bostadsbyggnads-verksamliet

2 Tertiärlån

lo

0-75

21''0

60-o

350

80''0

160''0

175o

532-75

Tilläggslån till viss
bostadsbyggnads-verksamhet

Tilläggslån knutna
till tertiärlåne-verksamheten

10-o

17-o

31*3

35'' o

10o

103;i

Lånefonden för bo-stadsförsörjning
för mindre bemed-lade, barnrika fa-miljer

Bostads anskaff-ningslån; t. o. m.
budgetåret 1937/38
avsedda för hyres-bostäder, därefter
jämväl för egna-hem

30 o

5-5

20''0

20-o

22-5

30o

60o

70*o

258 o

Tilläggslån till viss
bostadsbyggnads-verksamhet

Tilläggslån knutna
till »bamrike-lånen»

6-5

6-5

10o

9*o

32o

Hyresrabatter till
mindre bemedlade,
barnrika familjer

Familjebidrag och
bränslebidrag

3''65

1*7

2-4

3*25

4*5

6*o

7''0

8*5

37''0

Bidrag till inrättan-de av pensionärs-hem

1 Fonden inrättad

Framgår av anslags-titeln

med ingången av budget

Iret IS

1''0

35/3(

0’5

3-o

3*0

6-o

9-o

10-o

32-5

2 Utgingo under budgetåren 1937/38—1939/40 blott för hyreshus (dock ej i

Stockholm, (ioteborg |

och Malmö) men från och med budgetåret 1940/41

*ör bostadshus i

allmänhet oavsett belägenheten

(jfr SFS 658/1937, 669/1940 och 636/1941).

____

ifrågavarande statliga stödverksamheten erhållit en acceptabel familjebostad
till överkomlig kostnad.

Pensionärshemsverksamheten har inneburit, att cirka 11 000 lägenheter tillkommit,
varigenom cirka 17 000 åldringar fått sin bostadsfråga löst.

De här lämnade uppgifterna rörande lägenhetstillskott m. m. vila på det
antagandet, att de för respektive ändamål anslagna medlen komma att helt
eller till allra största delen bli tagna i anspråk under loppet av löpande budgetår;
ali sannolikhet talar för riktigheten av ett sådant antagande.

Egiiahemsorgamsationens verksamhetsområde.

Dgnahemsorganisationen sorterar som bekant icke under social- utan under
jordbruksdepartementet, medan frågorna om anslag till organisationens verk
samhet anmälas dels av mig dels av chefen för jordbruksdepartementet. 1

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

årets statsverksproposition har sålunda Kungl. Maj:! på hemställan av chefen
för jordbruksdepartementet framlagt förslag rörande egnahemslån everksamheten
m. m. under nästa budgetår (kapitalbudgeten: bil. 8, punkterna 24
och 27). Ehuru redan i samband härmed en redogörelse lämnats rörande
sagda verksamhet, har jag ansett mig böra för fullständighetens skull i detta
sammanhang ånyo erinra örn de egnahemsorganisationens bostadspolitiska
uppgifter för vilkas fullgörande anslag äskas på föredragning av jordbruksministern.

Egnahemslån och därtill knutna

tillä g g slån.

På förevarande område gäller kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående
den statliga egnahemsverksamheten (ändrad genom SFS nr 578/1942).

Egnahemslån kan utgå till såväl förvärv av jordbruksfastighet som anskaffande
av bostadsegnahem. Jag redogör i detta sammanhang endast för de bestämmelser,
som gälla lån till bostadsegnahem, s. k. bostadslån.

Dylikt lån beviljas svensk medborgare, som fyllt 21 år, är känd för skötsamhet
och ekonomisk förtänksamhet samt äger goda personliga förutsättningar
att genomföra det åsyftade företaget. Vidare förutsättes, att sökanden
icke saknar medel att i någon mån bidraga till företaget men är i behov av
kraftigt bistånd härtill.

Bostadslån beviljas företrädesvis för nybyggnad av egnahem. I vissa fall
kan emellertid lån beviljas jämväl för inlösen av jord till byggnad på ofri
grund eller till inköp av fastighet, som sökanden innehar under nyttjanderätt.

Bostadslån beviljas för anskaffande av fastighet vars värde ej överstiger
15 000 kronor och får uppgå till högst 75 % av fastighetsvärdet. Lånet uppdelas
i en stående del och en amorteringsdel. Den stående delen utgör 50 %
av fastighetsvärdet, amorteringsdelen återstoden. På bostadslån utgår ränta
med 3,6 %. Den stående delen av lånet är icke föremål för amortering förrän
amorteringsdelen återbetalats. Sistnämnda lånedel är under de tre första
åren efter lånets beviljande amorteringsfri, varefter amorteringen sker genom
återbetalning med lika annuiteter, innefattande amortering och ränta, till belopp,
motsvarande 7 % av amorteringsdelens ursprungliga belopp. Amorteringstiden
kommer härvid att utgöra 21 år utöver de amorteringsfria åren.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra örn att Kungl. Majit i årets
statsverksproposition (kapitalbudgeten: bil. 8, punkten 24) föreslagit riksdagen
att medgiva, att lån får beviljas för anskaffande av fastighet, vars värde uppgår
till högst 18 000 kronor; riksdagen har emellertid ännu icke tagit ställning
till sagda förslag.

Till täckande av s. k. överkostnad, d. v. s. belopp varmed anskaffningskostnad
för bostadsegnahem överstiger fastighetens »varaktiga värde» kan
sedan 1942 beviljas tilläggslån med högst 10 % av anskaffningskostnaden. I
fråga örn tilläggslån av här avsedda art gälla samma bestämmelser, som beträffande
övriga tilläggslån, d. v. s. lånen äro ränte- och amorteringsfria samt
avsedda att avskrivas efter 10 år.

Bostadslån och tilläggslån beviljas av vederbörande egnahemsnämnd.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Under hela den tid lån till bostadsegnahem förekommit — d. v. s. från och
med ingången av år 1905 — ha beviljats inemot 45 000 lån till ett sammanlagt
belopp av omkring 185 miljoner kronor; av dessa lån ha omkring 14 000, representerande
en summa av mer än 75 miljoner kronor, beviljats under tiden från
och med 1935. Låne verksamhet en, som under mitten av 1930-talet hade en
ganska betydande omfattning, har sedermera gått avsevärt tillbaka. Under de
senaste åren har antalet beviljade bostadslån legat omkring 1 000 per år och
någon ökningstendens har enligt vad jag erfarit icke kunnat förmärkas. Summan
av de belopp, som för närvarande utestå såsom bostadslån, uppgår till
cirka 89 miljoner kronor.

Jag får i detta sammanhang erinra örn att Kungl. Majit i årets statsverksproposition
(kapitalbudgeten: bil. 8, punkten 24) föreslagit riksdagen bland
annat att medgiva, att för budgetåret 1946/47 må beviljas lån från egnahemslånefonden
intill ett belopp av 12 miljoner kronor för bostadsfastigheter, riksdagen
har emellertid ännu icke tagit ställning till detta förslag.

Arbetar småbruks lån.

Lånevelksamheten regleras av kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 590) angående
statsunderstödd arbetarsmåbruksverksainhet (ändrad genom SFS nr
220/1945).

Arbetarsmåbrukslån kan beviljas åt skogsarbetare eller därmed likställd
arbetare för att giva honom tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att
bereda innehavaren utkomst genom jordbruk drivet vid sidan av annan verksamhet.
Lånets belopp får icke överstiga vare sig summan av kostnaderna för
lägenhetens förvärv och iordningställande eller 10 000 kronor. Lån uppdelas
i en stående del — som skall motsvara kostnaden för jordförvärvet jämte 60 %
av beräknad kostnad för erforderliga jordförbättringsåtgärder — samt en
amorteringsdel, vilken från och med sjätte kalenderåret efter lånets beviljande
skall återbetalas med en trettiondel årligen. Amorteringsdelen förräntas icke.
På den stående delen av lån skall, sedan amorteringsdelen gnidits, betalas
ränta enligt bestämmelser, som Kungl. Majit framdeles meddelar.

Arbetarsmåbrukslån beviljas av vederbörande kommun, vars beslut dock
skall underställas egnahemsnämnden för godkännande.

Örn den som söker arbetarsmåbrukslån har tre eller flera barn under 16 år
och med hänsyn härtill gör bostaden något större än som eljest varit behövligt,
kan han utöver lånet erhålla ett särskilt statsbidrag på högst 1 000 kro
lior. Sådant bidrag beviljas av egnahemsstyrelsen.

På förslag av Kungl. Majit medgav 1945 års riksdag, att arbetarsmåbrukslån,
som beviljats under åren 1935—1944, under vissa omständigheter kan höjas;
bestämmelserna härom ha tillkommit för att vissa låntagare, som icke kunnat
färdigställa sina bostäder med tidigare beviljat lån, skola erhålla möjlighet
härtill.

Beträffande den i avseende å arbetarsmåbruk bedrivna stödverksamheten
har densamma numera så gott som fullständigt upphört. Under åren 1943—
1945 beviljades således blott respektive 25, 19 och cirka 25 liva lån. Samman -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

lagt lia sedan verksamhetens början beviljats något mer än 7 000 arbetarsmåbrukslån
å tillhopa omkring 42 miljoner kronor; av dessa utestå för närvarande
cirka 6 600, avseende sammanlagt ungefär 36 miljoner kronor.

Intill utgången av år 1945 hade egnahemsstyrelsen vidare beviljat inemot
500 arbetarsmåbruksbidrag å sammanlagt mer än 400 Otto kronor.

B ostads f ör b ättr ingå verksamhet på
landsbygden (inkl. lantarbetarbostadslån
och -bidrag).

Beträffande bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden gäller kungörelsen
den 22 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt nybyggnadsoch
förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden (ändrad genom
SFS nr 673/1939, 670/1940, 1003/1940, 632/1941, 860/1941 och 596/1943).

Bidrag och lån som nyss sagts utgå för bostadsbyggnadsföretag inom om
råden där bebyggelsen har landsbygdskaraktär; efter medgivande av Kungl.
Maj:t kan emellertid stödverksamhet förekomma jämväl inom sådana samhällen
— städer och köpingar lii. fl. -— eller delar av samhällen, där hälsovårdsstadgans
stadsbestämmelser tillämpas.

Förbättringsbidrag beviljas för reparation eller förbättringsarbete å bostadslägenhet,
däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och avlopp
samt av elektriska installationer, så ock för uppförande av ny bostadslägenhet
i stället för förut befintlig samt för förbättring av vattentäkt. Bidrag utgår
efter behovsprövning och fastställes till ett belopp motsvarande viss del
av företagskostnaden, i allmänhet högst 80 % av sagda kostnad. Förbättringsbidrag
uppgår för varje särskild bostadslägenhet till högst 3 500 kronor då
fråga är om förbättringsarbete å bostaden eller uppförande av ny7 lägenhet i
kombination med anordnande av vatten- och avloppsledning eller förbättring
av vattentäkt, med högst 2 500 kronor örn byggnadsföretaget avser enbart förbättringsarbete
å bostadslägenhet eller uppförande av ny lägenhet samt med
högst 1 000 kronor örn företaget avser allenast vatten- och avloppsledning eller
förbättring av vattentäkt.

I fråga om vissa kronolägenheter m. m. i de nordliga länen kan förbättringsbidrag
uppgå till högst 4 000 kronor (3 000 kronor för förbättringsarbete å
lägenheter eller nybyggnad samt 1 000 kronor till vatten och avlopp).

Nybyggnadslån beviljas för samma ändamål som förbättringsbidrag och utgår
ofta i kombination med dylikt bidrag. Beviljande av nybyggnadslån förutsätter
icke behovsprövning. Dylikt lån jämte eventuellt förbättringsbidrag
får icke överstiga 80 % av kostnaden för företaget. Å lån gäldas ränta med
3,2 5 % och amorteringstiden är bestämd till 20 år.

Förbättringslån, som icke kan utgå i kombination med bostadsförbättringsbidrag
eller nybyggnadslån, beviljas i sådana fall där sökandens ekonomiska
ställning icke är så svag, att förbättringsbidrag erfordras för företagets finansiering.
Förbättringslån är räntefritt under 10 år, men förräntas därefter med
3,25 %; amorteringstiden är liksom för nybyggnadslån bestämd till 20 år.
Ansökningar örn bidrag eller lån som nyss sagts inlämnas till vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 279. 13

hälsovårdsnämnd, som med eget yttrande överlämnar ansökningen till egnahemsnämnden,
vilken därefter meddelar beslut i ärendet.

i

Enligt en särskild kungörelse örn statsbidrag till fisJcarbostäder (SFS nr
472/1939, ändrad genom SFS nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och 614/1942)
kunna, i sådana fall då vanligt förbättringsbidrag ej kan beviljas, särskilda
bidrag inom de norrländska kustlänen samt Uppland utgå för iordningställande
av fiskares bostäder, sjöbodar och båthus. Sådant särskilt bidrag utgår med
i regel högst 80 % av företagskostnaden och beviljas den som äger eller är
underhållsskyldig för byggnaden eller eljest disponerar densamma. Högsta
bidragsbelopp utgör för varje bostadslägenhet (med eller utan sjöbod och
båthus) 2 500 kronor, för enbart sjöbod och båthus, 600 kronor, för enbart
sjöbod, 500 kronor samt för enbart båthus, 400 kronor.

Bidrag som nyss sagts beviljas av vederbörande egnahemsnämnd.

I fråga om stödverksamheten till förmån för lantarbetare gäller kungörelsen
den 22 juni 1939 (nr 465) om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag
(ändrad genom SFS nr 674/1939, 671/1940, 633/1941 och 632/1943).

Lån och bidrag av förevarande art beviljas ägare eller brukare av jordbruksfastighet
för att bereda denne tillfälle att åt fastighetens lantarbetare
anordna moderna bostäder, antingen genom nybyggnad eller genom ombyggnad
av eller annat mera omfattande förbättringsarbete å äldre bostäder. Lägenhet
för vars anordnande lån beviljas skall innehålla minst två rum och kök
samt utrustas med vatten, avlopp och centraluppvärmning där så är möjligt
till rimliga kostnader. Lånevillkoren överensstämma i stort sett med villkoren
för förbättringslån.

Jämte lån kan beviljas lantarbetarbostadsbidrag. Dylikt bidrag utgår med
300 kronor för varje lägenhet, som förses med vatten- och avloppsledningar
och centralvärme eller enbart vatten och avlopp eller innehåller minst tre rum
och kök. Örn samtliga dessa krav uppfyllas utgår bidrag med 600 kronor.

Ansökan om lån och bidrag ingives till vederbörande egnahemsnämnd, vars
beslut i ärendet underställes egnahemsstyrelsen för godkännande.

För fullständighetens skull vill jag slutligen erinra om att från anslaget till
bostadsförbättringsbidrag under de senaste budgetåren bestritts vissa utgifter
för inköp av brunnsborrningsattiraljer och för anordnande av utbildningskurser
för brunnsborrare.

Beträffande de anslag, som beviljats för den av egnahemsorganisationen
bedrivna stödverksamheten — frånsett egnahems- och arbetarsmåbrukslånen
—• torde jag få hänvisa till följande sammanställning (Tabell 2).

Beträffande omfattningen av bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden
kunna följande siffror tjäna till belysning. Intill utgången av budgetåret
1944/45 hade beviljats i runt tal 120 000 förbättringsbidrag å sammanlagt
något över 90 miljoner kronor, mer än 27 000 nybyggnadslån — av vilka vid
utgången av sagda budgetår cirka 26 400, representerande en total lånesumma
av inemot 37 miljoner kronor, voro utestående — samt över 6 400 förbättrings -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Tabell 2. Anslag beviljade för den av egnahemsorganisationen bedrivna
verksamheten (frånsett egnahemslånen och arbetarsmåbrnkslånen).

Bud

getår samt belopp i mkr

Anslagstitel

Stödform och ändamål

1 03

«? QO

w

CO 09

C~. Y

1939/40

1940/41

1941/42

1942/4 3

1943/44

1944/45

1945/46

—_i

Summa

mkr

Bidrag till främj ande
av bostadsbyggan-de på landsbygden

Bostadsförbättrings-bidrag, lantarbe-tarbostadsbidrag
samt bidrag till
vissa fiskarbostä-der m. m.

»46-0

4''7ö

3"75

20o

5*o

10-o

7*5

20o

117o

Lånefonden för främ-jande av bostads-byggande pålands-bygden

Nybyggnadslån

10o

1*0

3*5

ll-o

2-7

12o

40 2

Lån till bostadsför-bättringsverksam -het

Eörbättringslån

2-o

2*5

11-0

2*7

8o

2S-2

2 Lån till uppförande
och förbättring av
lantarbetarbostä-der i

Lantarbetarbostads-lån J,,

2 1-45

3o

3o

1*0

7-o

15-46

1 Av de anslagna medlen utlämnades under budgetåren 1933/34 och 1934/35 jämväl nybyggnads-

lån; vidare bör framhållas att av de för budgetåren 1934/35—1936/37 anvisade anslagen sammanlagt
3*5 miljoner kronor voro företrädesvis avsedda för lantarbetarbostäder.

3 Medlen anvisades

under budgetåren 1935/36—1938/39 till en

fond benämnd lånefonden för

lantarbetarbostäder, vars tillgångar från och med budgetåret 1939/40 överfördes till anslaget Lån till
uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder.

lån — av vilka den 30 juni 1945 nära 6 200 lån, avseende ett belopp av mer än
14,5 miljoner kronor, utestodo. Vidare hade egnahemsstyrelsen vid nyssangivna
tidpunkt beviljat lantarbetarbostadslån till ett antal av omkring 950,
representerande en summa av i runt tal tillhopa 14 miljoner kronor, ävensom
cirka 980 lantarbetarbostadsbidrag med inalles ungefär 850 000 kronor.

Sammanlagt har genom den av egnahemsorganisationen bedrivna bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden cirka 15 % av det totala antalet bostäder
på den egentliga landsbygden blivit föremål för förbättring eller örn
byggnad; i åtskilliga fall är dock den upprustning, som kommit till stånd, av
skäligen ytlig karaktär.

Bostadssocial a utredningens betänkande.

Remissförfar an d et.

Såsom jag tidigare nämnt överlämnade bostadssociala utredningen1 * * * * den 28
december 1945 till mig första delen av sitt slutbetänkande (SOU 1945: 63) innefattande
allmänna riktlinjer för den framtida bostadspolitiken samt förslag till
låne- och bidragsformer.

1 Bostadssociala utredningen, som tillsattes 1933, består av följande ledamöter, näm ligen

byråchefen Bertil Nyström (ordförande), byggmästaren Olle Engkvist, arkitekten

Sven Wallander, f. d. stadsarkitekten Sigurd Westholm samt arkitekten Uno Åhrén. Såsom

utredningens huvudsekreterare fungerar byråchefen Alf Johansson.

Statsrådet O. Myrdal har intill den 9 november 1945 varit ledamot i utredningen.

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 279.

Betänkandet har i vanlig ordning remitterats för yttrande till ett antal
statsmyndigheter och organisationer varjämte genom byggnadslånebyråns försorg
sammanlagt 172 kommuner beretts tillfälle yttra sig. I syfte att för
remissinstanserna och allmänheten underlätta studiet av det omfångsrika betänkandet
har Kungl. Maj:t föranstaltat örn utarbetande och tryckning av en
sammanfattning av betänkandet, vilken dels tillställts samtliga remissinstanser
dels försålts till allmänheten, över 20 000 exemplar av sammanfattningen
ha på dylikt sätt distribuerats.

Följande myndigheter m. fl. ha anbefallts respektive erhållit tillfälle att
avgiva utlåtande över betänkandet (för ernående av bättre överskådlighet har
jag ansett det lämpligt att indela remissinstanserna i följande 9 grupper):
Grupp 1. Statens byggnadslånebyrå, egnahemsstyrelsen jämte egnahemsnämnderna
samt försvarets bostadsanskaffningsnämnd.

Grupp 2. Svenska stadsförbundet, landskommunernas förbund samt följande
kommuner (remissvaren ha avgivits av stadsfullmäktige respektive kommunalfullmäktige
i följande kommuner, nämligen Lidingö, Solna, Uppsala,
Eskilstuna, Nässjö, Mölndal, Göteborg, Sandviken, Skurup, Ekeby, Norra
Båda, Sunne, Fellingsbro, Alnö, Åsele, Västra Tunhem, Urshult, Fårö,
Torp och Pajala; beträffande Stockholm har stadskollegiet avgivit remisssvar
och i övriga fall har drätselkammaren eller kommunalnämnden fungerat
som remissinstans).

I. Städer med mera än 10 000 invånare.

Stockholm, Lidingö, Solna, Sundbyberg, Södertälje, Uppsala, Eskilstuna,
Katrineholm, Nyköping, Linköping, Norrköping, Huskvarna, Jönköping,
Nässjö, Växjö, Kalmar, Västervik, Visby, Karlshamn, Karlskrona, Kristianstad,
Hälsingborg, Landskrona, Malmö, Lund, Trelleborg, Ystad, Halmstad, Varberg,
Mölndal, Göteborg, Uddevalla, Alingsås, Borås, Trollhättan, Vänersborg,
Lidköping, Skövde, Arvika, Karlstad, Kristinehamn, Karlskoga, örebro,
Fagersta, Köping, Västerås, Borlänge, Falun, Gävle, Sandviken, Härnösand,
Sundsvall, Östersund, Skellefteå, Umeå, Boden och Luleå.

Följande städer ha hittills ej medhunnit eller av annan anledning avstått
från att yttra sig över betänkandet, nämligen Katrineholm, Västervik, Karlshamn,
Karlskrona, Lund, Varberg, Kristinehamn, Fagersta och Umeå.

II. övriga s. k. kvotorter, d. v. s. sådana kommuner för vilka
i samband med den allmänna byggnadsregleringen fastställts
bostadsbyggnadskvoter.

Enköping, Nynäshamn, Finspång, Mjölby, Motala, Åtvid, Tranås, Vet
landa, Alvesta, Ljungby, Oskarshamn, Bonneby, Hässleholm, Perstorp, Ängel
holm, Eslöv, Höganäs, Kävlinge, Skurup, Lysekil, Åmål, Falköping, Filipstad,
Kumla, Arboga, Hallstahammar, Sala, Avesta, Ludvika, Bollnäs, Hudiks
vall, Söderhamn, Sollefteå, Örnsköldsvik, Frösö, Degerfors.

Kemissvar ha avgivits av samtliga förenämnda kvotorter utom Enköping,
Vetlanda, Oskarshamn, Perstorp, Lysekil, Åmål, Filipstad, Sala, Avesta och
Örnsköldsvik.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

III. Landskommuner med municipalsamhällen och landskommuner,
som äro s. k. D-kommuner (med D-kommun förstås
kommun vars befolkning är till minst 2/s agglomererad, d. v. s.
boende i tätort).

Salem, Älvkarleby, Nikolai, Edeby, Månsarp, Slite, Glimåkra, Smedstorp,
Ekeby, Kville, Partille, Kyrkefalla, Norra Råda, Sunne, Fellingsbro, Norberg,
Västerlövsta, Grangärde, Orsa, Hofors, Alnö, Ström, Holmsund, Jörn, Vilhelmina,
Åsele, Arvidsjaur, Jukkasjärvi, Nederkalix, Ekeby.

Salem, Älvkarleby, Månsarp, Smedstorp, Partille, Grangärde, Holmsund,
Jörn, Vilhelmina och Nederkalix ha hittills icke besvarat remissen.

IV. C-kommuner (= kommuner med mindre än 50% av befolkningen
tillhörande jordbruk med binäringar; ej agglomererad
befolkning).

Algutsboda, Målilla, Bunge, Asarum, Foss, Västra Tunhem, Hällefors,
Stora Kopparberg, Valbo och Själevad.

Samtliga förenämnda kommuner ha avgivit remissvar.

V. B-kommuner (= kommuner med 50—75 % av befolkningen
tillhörande jordbruk med binäringar).

Värmdö, Bälinge, Vaksala, Björnlunda, Ringarum, Skärstad, Urshult,
Misterhult, Fårö, Mjällby, Torhamn, Stehag, Tvååker, Färgelanda, Hova,
Västerfärnebo, Torp och Överluleå.

Bälinge, Björnlunda, Ringarum, Skärstad, Torhamn, Färgelanda, Hova och
Överluleå ha underlåtit besvara remissen.

VI. A-kommuner (= kommuner med minst 75% av be folk
ningen tillhörande jordbruk med binäringar).

Husby Långhundra, Skånela, Överselö, Stora Åby, Höreda, Slätthög, Locknevi,
Vallby, Torrlösa, Morup, Naverstad, Frändefors, Främmestad, Sillerud,
Stora Mellösa, Sollerön, Färila-Kårböle, Junsele, Lit, Sveg, Arjeplog och
Pajala.

Av A-kommunerna ha endast Skånela, Vallby, Frändefors, Stora Mellösa,
Lit, Arjeplog och Pajala avgivit remissvar.

Grupp 3. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna jämte länsarkitekterna.
Grupp 4. Socialstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission,
statskontoret, konjunkturinstitutet, byggnadsstyrelsen,
statens nämnd för samlingslokaler.

Grupp 5. Fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, 1945 års
bankkommitté, stadshypotekskassan, bostadskreditkassan, svenska sparbanksföreningen.

Grupp 6. Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighetsägareförbund
och svenska arbetsgivareföreningen (förstnämnda tre
remissinstanser ha jämte svenska försäkringsbolags riksförbund tillsatt
en särskild kommitté, kallad näringslivets bostadsbyggnadsdelegation, vars
yttrande åberopas såsom remissvar; härutöver har fastighetsägareförbundet
avgivit ett eget yttrande).

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Grupp 7. Landsorganisationen i Sverige (LO), tjänstemännens centralorganisation
(TCO), hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. (HSB), svenska riksbyggen — som avstått från att besvara
remissen -—- samt hyresgästernas riksförbund.

Grupp 8. 1942 års jordbrukskommitté, Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet
landsbygdens folk (ULF).

Grupp 9. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska arkitekters
riksförbund (SAR), industriens bostadsförening och Sveriges husmodersförbund.

Utredningens förslag.

Av skäl som jag i det följande kommer att närmare angiva anser jag det
icke vara för närvarande möjligt att taga ställning till samtliga de förslag,
som bostadssociala utredningen nu framlagt. Emellertid torde det vara av
ett betydande allmänt intresse att jag, sedan remissförfarandet nu avslutats,
för Kungl. Maj:t redovisar huvuddragen av innehållet i betänkandet och remissvaren
samt i anslutning härtill klarlägger min egen inställning till utredningens
allmänna riktlinjer för den framtida bostadspolitiken. Vid denna
uppläggning av föredragningen anser jag mig böra lämna endast en ytterst
kortfattad redogörelse för betänkandets innehåll.

Den bostadspolitiska målsättningen.

Utredningen anför i huvudsak följande.

Den nu rådande bostadsbristen i stadssamhällena, vilken inklusive erforderlig
lägenhetsreserv uppskattas till cirka 50 000 lägenheter, bör enligt utredningens
mening kunna avvecklas under en period av 3—5 år; härvid förutsättes
att materialtillgången skall medgiva en årsproduktion av 40 000 å 50 000
bostadslägenheter.

Ett bostadspolitiskt program bör emellertid enligt utredningens mening
utformas ur betydligt vidare synpunkter än de som motiveras av intresset
att avveckla bostadsbristen. Hänsyn böra sålunda tagas till det bostadssociala
intresset: att befordra bostadsstandardens höjande; till arbetsmarknadspolitiska
strävanden: att bidraga till sysselsättningens stabilisering; till
den befolkningspolitiska synpunkten: att skapa bättre villkor för familjebildning
och familjeutveckling samt åstadkomma utjämning av barnförsörjningskostnaderna
m. m.

Från bostadssociala utgångspunkter har utredningen ansett sig böra föreslå
åtgärder syftande till en allmän höjning av utrymmesstandarden samt en
förbättring av bostädernas utrustningsstandard, särskilt på landsbygden, till
en nivå, som motsvarar den som gäller för stadssamhällenas nyare bostadsbestånd.
För utrymmesstandarden har utredningen uppställt tvenne alternativa
normer. Enligt den första räknas med högst två boende per boningsrum
(köket oräknat). Detta alternativ innebär att bostaden för ett- och tvåbarnsf
amil jer skall ha två rum och kök. Enligt det andra alternativet räknas med
högst IV2 boende per boningsrum för hushåll om minst 4 personer och med
högst två boende per boningsrum för mindre hushåll. Det senare alternativet
innebär alltså att bostaden för tvåbarnsfamiljer skall ha minst 3 rum och kök.
Den förra normen har ansetts omedelbart tillämplig och därför lagts
till grund för kalkyler rörande produktionsbehov, hyresbetalningsförmåga och

Bihang till riksdagens protokoll 1946. t sand. Nr 279. 860 46 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

subventionsbehov; den senare har ansetts möjlig att nå inom relativt snar
framtid.

Utredningen lämnar härefter i följande tablå uppgifter rörande det totala
lägenhetsbeståndet m. m. vid utgången av 1940 och 1945 (de i betänkandet
angivna, såsom starkt approximativa betecknade siffrorna ha av utredningen
korrigerats; resultaten härav lia underhand delgivits mig).

Folkmängd lii. m.

Uppskattade siffror i 1000-tal

Tätorter

Egentlig

landsbygd

Hela riket

Folkmängd 1940 ................................

Antal bostadslägenheter 1940....................

» » 1945....................

Därav antal lägenheter

med mer än 2 boende per boningsrum ........

utan centralvärme............................

3 581

1 160

1 295

275 å 300
450 å 500
200 å 225

2 790

800

830

190 å 215

550 å 600

6 371

1 960

2 125

465 ä 515

750 ä 825

sakna vatten och avlopp......................

Utredningen finner att ett genomförande av den föreslagna standardhöjningen
innebär en strukturförändring i bostadsbeståndets sammansättning.
Denna torde icke kunna genomföras inom loppet av några få år*. Utredningen
anför att en bostadspolitisk målsättning aldrig finge vara definitiv i den meningen,
att den skulle för ali framtid kunna läggas till grund för bostadspolitiska
åtgärder. Ett bostadspolitiskt program borde bygga på en rörlig långtidsplan.

Ett realiserande av det första standardalternativet, nämligen högst två
boende per boningsrum, ställde kravet på en produktionsvolym fram till år
1960 på bortåt 160 000 rumsenheter per år, örn man räknade med »högkonjunkturförhållanden»
under denna tidsperiod, d. v. s. med ett relativt högt
inflyttningsöverskott till tätorterna, en relativt hög liushållsfrekvens och
relativt hög fruktsamhet. Genomsnittlig lägenhetsstorlek i den löpande produktionen
skulle härvid vara 3,5 rumsenheter, en storlek, som ligger ungefär
lika mycket över nuvarande nivå, som denna ligger över förkrigsnivån. Denna
produktionsnivå och därtill svarande standardalternativ syntes utredningen
bäst lämpa sig som omedelbar målsättning. Vid en dylik allmän standardhöjning
bleve utrymningen av ettrumslägenheterna av sådan omfattning, att ett
överskott av dylika måste uppstå. Detta innebure för det första, att allt
byggande av lägenheter om 1 rum och kök vore en felinvestering i så måtto,
att det ökade behovet av bortrivning i framtiden. För det andra betydde det
här diskuterade förhållandet, att en omfattande saneringsverksamhet bleve
icke bara möjlig utan också behövlig för att icke fastighetsmarknaden skulle
råka ur balans.

För att belysa den möjliga utvecklingen av det inbördes samspelet mellan
de olika faktorerna: hushållstillväxten, bristavvecklingen, standardhöjningsprocessen
och avgången ur bostadsbeståndet har utredningen sammanställt
följande tablå.

Kungl. Majlis ''proposition nr 279. 19

Å r

Hushålls-

tillväxt

Brist

Utdöm-ning1 och
själv-sanering

Dirigerad

sanering

Produk-tion lägen-heter

Per år
genom-snitt

Ruins-

enheter

per

lägenhet

Produk-tion rums.
enheter
per år

i 1946—50

130 000

50 000

25 000

20 000

225 000

45 000

3-5

157 500

1951—55

105 000

—

25 000

70 000

200 000

40 000

4o

160 000

1956—60

95 000

—

25 000

70 000

190 000

38 000

4-o

152 000

1 Under rubriken utdömning och »självsanering» ha upptagits lägenheter till antal, som givetvis
innebära en summarisk uppskattning. Jämföras dessa med den under förkrigstiden normala avgångstrekvensen,
ungefär 10 procent av bruttoproduktionen, framstå de som något höjda, vilket torde vara
väl motiverat med hänsyn till den mera energiskt bedrivna verksamheten från hälsovårdsmyndigheternas
sida, varmed rimligen bör kunna räknas, när bostadsbristen undanröjts Bet säger sig
självt att gränsen mellan utdömning och »självsanering» samt »dirigerad» sanering icke är skarp;
tillsammantagna utgöra de den totala avgången inom det äldro bostadsbeståndet.

Efter granskning av ett dylikt program ur sysselsättningspolitisk synpunkt
anför utredningen bland annat följande.

Det är givet, att en bedömning av vad som ur ren arbetsmarknadssynpunkt
kan vara på längre sikt lämpligt i fråga örn utvecklingen av sysselsättningen
inom bostadsbyggandet ställer sig svår eller omöjlig. Plötsligheten
och styrkan i den produktionssammandragning, som kan befaras inträda vid
övergången från produktion för bristavveckling och de närmaste årens ännu
relativt höga hushållstillväxt till produktion för enbart den därefter följande
väsentligt lägre hushållstillväxten är sådan, att krisartade rubbningar med
största sannolikhet kunna bli följden. Av stor betydelse för bedömningen av
här ifrågavarande spörsmål är vidare det förhållandet, att bostadsbyggandets
sammankrympning efter bristavvecklingen troligen inträffar vid en tid, då
det allmänna ekonomiska läget sannolikt kommer att utmärkas av stor labilitet.
Mot bakgrunden av dessa förhållanden synes det uppenbart, att bostadsproduktionens
stabilisering är ett intresse inte endast ur bostadsförsörjningens
synpunkt utan även med hänsyn till den allmänna konjunkturutvecklingen
och arbetsmarknaden.

Såsom ytterligare skäl för ett kontinuerligt bostadsbyggande under en följd
av år tillägger utredningen.

Inte endast ur säsongutjämningssynpunkt utan även med hänsyn till teknisk
rationalisering, utnyttjandet av maskinella hjälpmedel, tillförsel och
lagring av byggnadsmaterial, sysselsättning av en fast arbetarstam, utbyggandet
av kollektiva anordningar o. s. v. är det av vikt, att en flerårig produktionsplan
Iean fullföljas någorlunda ostörd av oberäkneliga växlingar i det
allmänna konjunkturläget.

Beträffande de bostadspolitiska åtgärderna i avseende å landsbygden anför
utredningen vidare.

Yad gäller landsbygden framstår sorn första angelägenhet att där rådande
faktiska bostadsförhållanden bättre klarläggas samt att underlag skapas för
åtgärder för en ur jordbrukspolitik och samhällsbildningssynpunkt rationell
lokalisering av bebyggelsen. På grundval av tillgängligt, bristfälligt material
kan uppskattas, att omkring 25 000 lägenheter per år behöva nybyggas eller
ombyggas i sådan grad, att resultatet blir likvärdigt med nybyggnad, för att
inom en period av 15 år landsbygdens bostadsstandard skall bli i stort sett

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

jämförlig med städernas. Härvid förutsättes, att vid nybyggnad eller mera
grundlig ombyggnad bostäderna utrustas med vatten- och avloppsledning samt
centralvärmeanläggning.

Utredningen har på grundval av ett omfattande material studerat relationen
mellan inkomster och bostadskostnader. Beträffande de ökade bostadskostnader
som föranledas av det bostadssociala programmets genomförande
konstaterar utredningen följande.

Den genomsnittliga hyran per lägenhet har beräknats till 713 kronor år
1939 och 1 121 kronor år 1960, vilket innebär en ökning med 57 % mellan
dessa år. Örn de anförda siffrorna vore representativa även för bostadskostnaderna
vid övriga upplåtelseformer, skulle de årliga utgifterna för bostäderna
i tätorterna år 1960 uppgå till omkring 1,9 miljarder vid en kostnad
per lägenhet av 1121 kronor och till 1,2 miljarder vid en kostnad av 713
kronor. Standardhöjningen skulle alltså innebära en årlig kostnadsökning,
som vid detta lägenhetsbestånd uppgår till i runt tal 700 miljoner kronor.

I fråga örn möjligheterna för de bostadsbehövande att bestrida de ökade
kostnader som äro förenade med bostadsstandardens höjande i enlighet med
den uppställda målsättningen anföres sammanfattningsvis följande.

Genom de förskjutningar, som inträtt under krigsåren och särskilt de senaste
åren, har förhållandet mellan bostadskostnader vid given standard och
betalningsförmåga hos de stora grupperna av bostadsbehövande hushåll i hög
grad förbättrats. Samtidigt har bostadsmarknadsutvecklingen ställt krav på
att en växande del av bostadshushållen bebo nybyggda, dyrare lägenheter;
under följande år måste denna utveckling ofrånkomligen fullföljas och skärpas
i och med att saneringen av det äldre, delvis undermåliga bostadsbeståndet
ökar i omfattning. Genomförandet av ett bostadspolitiskt produktionsoch
standardhöjningsprogram förutsätter en ytterligare väsentlig förskjutning
i förhållandet mellan inkomster och bostadskostnader. Nu bestående dispro
portioner i förhållandet inkomster/bostadskostnader äro väsentligt större på
landsbygden och mindre orter än i de större och medelstora städerna. Det
relativa stödbehovet är därför störst på landsbygden och i småorter med enfamiljshuset
som dominerande bostadsform.

En analys av de senaste årens utveckling ger vid handen, att en fortsatt
utveckling efter samma linjer, eventuellt påskyndad i och med de ekonomiska
verkningarna av avspärrningens brytande, ger utsikter till en fortsatt gynnsam
förskjutning av förhållandet mellan inkomster och bostadskostnader, som berör
de stora inkomsttagargrupperna och starkt ökar det relativa antalet av
hushåll, som äro betalningskraftiga i förhållande till en fullvärdig familjebostad.
En tillräcklig förskjutning av förhållandet mellan betalningsförmåga,
beräknad till högst 20 % av hushållsinkomsten, och kostnaden för en bostad,
som uppfyller standardkraven, förutsätter dock att den statliga långivningen
för bostadsbyggandet bibehålies i den generella omfattning, den fått under
krigsåren, samt att det ytterligare ekonomiska stöd, som utgöres av subventioner
till förbättring av bostadsförsörjningen för vissa grupper, ytterligare
utby g ges.

Sedan utredningen sålunda klarlagt sin inställning till bostadspolitikens
målsättning samt de ekonomiska konsekvenserna härav, redovisar utredningen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

21

Metoderna för programmets

realiserande.

Utredningen framlägger förslag angående dels löpande bidrag till sänkande
av hyrorna (familjebidrag samt s. k. odifferentierat hyresbidrag) dels
engångsbidrag för reduktion av bostadskostnaderna i fråga örn egnahem
(byggnads- och förbättringsbidrag). Kostnaderna för dessa subventioner —
som avses skola helt bestridas av statsmedel — uppskattar utredningen till
följande belopp.

Familjebidrag med 120 kronor per barn (under 16 år) i två- och flerbarnsfamiljer
beräknas, fullt utbyggt, kosta cirka 120 miljoner kronor per år. Reducerat
inom ramen för tillgängligt bostadsbestånd uppskattas behovet av
familjebidragsmedel under ett första budgetår till 25 å 30 miljoner kronor
(mot 10 miljoner kronor enligt nu gällande bidragsbestämmelser). Den årliga
behovsökningen beräknas till 10 miljoner kronor.

Det odifferentierade hyresbidraget antages första året draga en kostnad
av 1,5 miljoner kronor, stigande med 1,5 miljoner kronor för varje följande år.

Till byggnads- och förbättringsbidrag beräknas under ett första år krävas
ett belopp av 50 miljoner kronor, vilket vid full utbyggnad kan förväntas
stiga till 100 miljoner kronor per år, därest icke sådan rationalisering av
småhusbyggandet eller överhuvud sådan förbättring av relationen mellan inkomster
och bostadskostnader på landsbygden inträder, att subventionsgraden
kan begränsas utan uppgivande av de bostadspolitiska mål, som uppställts.

Utredningen förutsätter vidare, att offentlig finansiering av hela det ordinära
bostadsbyggandet bibehålies i framtiden, eftersom detta betraktas såsom
en nödvändig grundval för en effektivt standardhöjande bostadspolitik.

I fråga örn ansvarsfördelningen mellan stat och kommun förordar utredningen,
att den ekonomiska bördan av subventioner och risktagande i huvudsak
bäres av staten och för kommunens del begränsas till det minimum, som
är nödvändigt för att säkra god förvaltning samt till frivillig komplettering
av det statliga stödet, medan de organisatoriska, planläggande och initiativtagande
insatserna till väsentlig del måste ankomma på kommunen; överhuvud
räknar utredningen en decentralisering av de bostadspolitiska strävandena
som nödvändig. För detta senare ändamål skulle kommunal förmedling
av statliga lån och bidrag vara obligatorisk, varjämte kommunernas skyldighet
att sörja för bostadsförhållandenas förbättring på orten samt rättighet
att för detta ändamål vidtaga ekonomiska åtgärder skulle fastslås genom lagstiftning.
Större kommuner skulle vidare vara skyldiga att uppgöra en plan
för bostadsförsörjningen.

I fråga örn företagsformer för byggande och förvaltning av bostäder syftar
utredningens förslag till att förhindra, att den spekulativa urartning av bostadsmarknaden,
som tidigare förekommit, upprepas i den följande utvecklingen.
Nödvändigheten att hålla borta spekulativa vinstintressen från bostadsbyggande
och bostadsförvaltning med offentligt stöd, beredskapen mot
krisrisker i samband med bostadsbristens avveckling, rationalisering av byggande
och drift och andra omständigheter tala enligt utredningens mening

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

för att bostadsförvaltningen, i vad gäller flerfamiljshus, till en huvudpart
överföres till företag, som arbeta utan enskilda vinstsyften och under samverkan
med och tillsyn av kommunen. Detta behöver — säger utredningen —
ej betyda, att kommunen bygger bostäder i egen regi; i fråga örn själva byggnadsföretagandet
böra olika företagsformer få fritt konkurrera.

För att befordra det sålunda angivna syftet har utredningen framlagt
vissa förslag avseende finansieringsvillkoren för bostadsbyggandet; till dessa
förslag torde jag få återkomma i det följande.

Remissyttrandena.

Då jag i det följande redovisar remissvarens innehåll begränsar jag framställningen
till vad remissinstanserna anfört rörande dels den bostadspolitiska
målsättningen dels de av utredningen skisserade metoderna
för programmmets realiserande. Jag kommer härvid att genomgå
yttrandena enligt den gruppindelning som jag i det föregående angivit
(s. 15—17).

Den bostadspolitiska målsättningen.

Beträffande remissinstanserna under grupp 1 är först att märka
vad statens byggnadslånebyrå anfört. Ur byråns utlåtande må följande citeras.

®ygj?nadslånebyrån vill sammanfatta sina allmänna synpunkter på de av
utredningen i betänkandet redovisade premisserna sålunda, att byrån finner
den hittillsvarande utvecklingen och det nu rådande läget motivera en till
kommunalisering av hyreshusproduktionen och fastighetsförvaltningen siktande,
av det allmänna understödd bostadspolitisk aktivitet med syfte att så
snart de ekonomiska, materiella och tekniska resurserna det medgiva höja
bostadsstandarden för folkets flertal och samtidigt åstadkomma en rimlig
relation mellan boendekostnader och inkomster.

Det synes byggnadslånebyrån uppenbart, att även örn arbetsmarknadsoch
befolkningspolitiska strävanden helt överensstämma med de bostadssociala
målsättningarna, detta i och för sig ej kan övervinna betänkligheter,
som ur statsfinansiell synpunkt kunna resas mot ett program sådant som det
av utredningen skisserade. Byrån hesiterar härvid ingalunda inför den ändrade
inkomstfördelning, som genom sättet för bostadssubventionernas finansiering
otvivelaktigt framtvingas; en dylik process står enligt byråns uppfattning
väl i överensstämmelse med den samhälleliga utvecklingen. Men byrån
måste som sin mening framhålla, att bostadsproduktionen och standardhöjningsprocessen
icke kan tillåtas ske i sådan takt, att välståndsökningen på
andra lika viktiga områden stagnerar eller förbytes i sin motsats. Avvägningar
härutinnan falla dock ej inom byråns kompetensområde.

Förhållanden, vilka med samma styrka som statsfinansiella svårigheter
kunna förhindra genomförandet av ett stort bostadspolitiskt program, äro
svagheter på det administrativa planet. Det är oundgängligen nödvändigt,
att en kraftig organisatorisk upprustning äger rum, särskilt bland kommunerna.
Vad utredningen härutinnan anfört vill byggnadslånebyrån således
kraftigt understryka.

Bostadssociala utredningen har förklarat sig anse, att ett bostadspolitiskt
reformprogram bör bygga på en rörlig långtidsplan; för egen del har utredningen
kalkylerat med en tidrymd av 15 år såsom en ram, inom vilken vissa
bostadspolitiska mål -— variabla inom vissa gränser — böra kunna uppnås.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Under sagda femtonårsperiod beräknas avvecklingen av bostadsbristen komma
att kräva en tid av ungefär 4 år, varefter, i samband med den dåmera allt
starkare nedgången i hushållstillväxten, den egentliga standardhöjningsprocessen
skulle genomföras, underbyggd av en kraftig sanering inom det äldre
bostadsbeståndet.

Byggnadslånebyrån kan såsom en arbetshypotes godtaga denna utredningens
programuppläggning.

Det synes emellertid byggnadslånebyrån antagligt, att bostadssociala åtgärder
under bristavvecklingsperioden eller således fram till omkring 1950
icke kunna, såvitt angår tätorterna, åstadkomma någon mera betydande effekt
utöver återställandet av en normal lägenhetsreserv.

Byrån är av den uppfattningen, att kännedom örn utvecklingen under de
närmaste fem åren i avseende å bland annat lönerna och byggnadskostnaderna
samt kunskap om utformningen av saneringsbestämmel serna och örn den blivande
organisationsapparatens uppbyggnad och kapacitet äro nödvändiga för
att ett tillförlitligt bedömande av bostadsprogrammets genomförbarhet skall
kunna göras.

Frågan om den blivande bostadsproduktionens inriktning i avseende å
lägenheternas utrymmes- och utrustningsstandard kan icke särskiljas från
problemet angående bostadskostnader och inkomster. Ställningstagandet till
dessa spörsmål innebär i själva verket accepterandet av en hypotes rörande
den kommande ekonomiska utvecklingen eller, för att uttrycka saken mera
konkret: örn man vågar förutsätta, att relationen mellan inkomster och bostadskostnader
skall fortsätta att förskjutas i gynnsam riktning är det uppenbart,
att produktionen bör omedelbart och målmedvetet inriktas på större
och bättre lägenhetstyper; örn man åter intager en mera reserverad eller
pessimistisk hållning till inkomst- och byggnadskostnadsutvecklingen och
samtidigt hyser tvekan rörande det allmännas förmåga att helt eller i allt
väsentligt överbygga klyftan mellan boendekostnader och hyresbetalningsförmåga,
bli slutsatserna i fråga örn produktionsinriktningen annorlunda.

Det dilemma som sålunda konstaterats föreligga gäller främst tätorterna;
för landsbygden är bostadsförsörjningsproblemet i flertalet fall reducerat till
att åstadkomma en ersättningsproduktion och en upprustningsverksamhet,
varvid dock krav föreligger på att samtidigt åstadkomma en rimligare relation
mellan bostadskostnader och inkomster.

Vidkommande tätorterna måste först framhållas att desamma icke kunna
»skäras öven en kam». På många håll föreligger det otvivelaktigt ett stort
akut behov av småbostäder — enrums- och kokvrålägenheter — och det måste
antagas, att detta behov, åtminstone inom vissa orter, delvis kommer att
vara permanent. Det sålunda anförda motiverar, att i fråga örn varje ort, där
behov av smålägenheter föreligger, en undersökning verkställes, huruvida
detta behov är att anse såsom blott temporärt och följaktligen kan förväntas
upphöra, så snart bostadsmarknaden åter bragts att fungera, eller örn sagda
efterfrågan betingas av ändringar i fråga örn ortens hushållsstruktur, sammanhängande
exempelvis därmed att en industri anlagts, vars arbetare rekryteras
ur de yngre, ännu ej gifta åldrarna. Därest det senare alternativet konstateras
föreligga, kan det givetvis icke vara försvarligt att helt undertrycka
produktionen av smålägenheter till förmån för större, såsom familjebostäder
godtagbara lägenhetstyper; en avvägning måste i stället ske allt efter resultatet
av den lokala behovsundersökningen. Skulle åter undersökningen giva
vid handen, att efterfrågan på smålägenheter blott är att anse som en krisföreteelse,
betingad av de med bostadsbristen sammanhängande omflyttningshindron,
synas ansträngningarna i första hand böra inriktas på att avlägsna
dessa. Byggnadslånebyrån anser det ingalunda uteslutet, att en kom -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

munal bostadsförmedling — särskilt örn till dess förfogande ställas alla eller
flertalet hyreslägenheter, som nyproduceras med stöd av statslån — skall
kunna, trots bostadsbristen, åstadkomma en sådan begränsad uppflyttningsprocess,
varigenom ett antal smålägenheter frigöres. Det är emellertid tydligt,
att en bostadsförmedling bedriven under nuvarande bostadsmarknadsförhållanden
kan inregistrera framgångar endast under förutsättning att det
förmedlande organet förvärvar hyresparternas förtroende — vilket allt innebär,
att ytterligare anspråk skulle komma att ställas på kommunernas initiativkraft
och skicklighet.

Örn det visar sig, att en, såsom akut bedömd, efterfrågan på icke-familjelägenheter
ej kan tillgodoses genom bostadsförmedlingsåtgärder, anser byggnadslånebyrån
sig svårligen kunna taga ansvaret för att mot vederbörande
kommuns bestämda vilja och med dess vetskap örn riskerna för en felinvestering
helt undertrycka produktionen av lägenheter, som nyss sagts.

Med ovan angivna reservationer är byggnadslånebyrån beredd att instämma
med utredningen i fråga örn angelägenheten av att bostadsproduktionen omedelbart
koncentreras till familjebostäder.

Yad utredningen anfört och föreslagit i fråga örn den lämpliga utrustningsstandarden
hos de med stöd av statslån nyproducerade lägenheterna kan
byggnadslånebyrån i allt väsentligt ansluta sig till.

I fråga örn åtskilliga standarddetaljer — däribland utrustandet av varje
lägenhet med badrum — anser dock byrån det vara naturligt, att hänsyn
främst tages till vederbörande kommuns uppfattning rörande vad som i det
enskilda fallet är lämpligast.

Utredningen har såsom en arbetshypotes vid utformningen av subventionsförslagen
antagit 20 % av familjeinkomsten utgöra den del därav, som genomsnittligt
bör kunna avsättas till täckande av familjens bostadskostnad; härvid
har emellertid utredningen icke underlåtit framhålla, att den angivna relationen
i många fall, bland annat vid låga inkomster, är missvisande. Denna
utredningens reservation vill byggnadslånebyrån understryka och i anslutning
härtill ytterligare anföra följande.

Det torde, såsom utredningen själv i viss mån erkänt, icke vara möjligt att
generellt laborera med något bestämt procenttal såsom angivande den lämpliga
relationen mellan bostadskostnader och inkomster. Det må ock fram1
hållas,_ att begreppet »lämplig relation» innebär en presumtion rörande hyresbetalningsvilligheten,
vilken måhända får modifieras; med hänsyn till den nu
rådande bristen på alla slags bostadslägenheter samt avsaknaden av statistiskt
material ägnat att belysa förevarande problem synes en diskussion
rörande angivna spörsmål för närvarande varken vara oundgänglig eller ens
möjlig att fullfölja. Vidare bör erinras, att begreppet »bostadskostnad» är
långt ifrån entydigt. Med hänsyn härtill synas de »tumregler» som utredningen
föreslagit skola tillämpas vid beviljande av vissa subventioner (byggnadsbidraget
och det odifferentierade hyresbidraget) böra övergivas.

Egnahemsstyrelsen säger sig ha med tillfredsställelse konstaterat, att målsättningen
för bostadspolitiken bland annat bör innebära att förhjälpa bostadsstandarden
på landsbygden upp till samma nivå som i städer och samhällen.
Ytterligare anför styrelsen bland annat.

Självfallet biträder egnahemsstyrelsen utredningens inställning att takten
för åstadkommande av en utjämning av disproportionen i bostadsstandard
mellan stad och landsbygd bör påskyndas. Utredningen förmenar, att en femtonårsperiod
för bostadsbeståndets på landsbygden omvandling till önskvärd
standard synes kunna anses ur viktiga synpunkter acceptabel. Egnahems -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

styrelsen skulle också för sin elei önska, att omvandlingen kunde ske inom så
kort tidrymd. Då proceduren emellertid helt bygger på frivillighetens grund,
varvid de förbättrade och utökade statliga stödåtgärder, som utredningen, i
det följande föreslår, avses skola utgöra vägande incitament till initiativ till
i standardhänseende fullgoda nybyggnads- och ombyggnadsarbeten, och då
enligt erfarenheten trögheten i fråga örn en ändring av bostadsvanorna bland
annat på grund av de ofta svaga ekonomiska förutsättningarna är avsevärt
större på landsbygden än i städerna, vågar styrelsen för sin del ej räkna med
att den åsyftade uppryckningen av bostadsstandarden på landsbygden skall
hinna genomföras inom nyss angivna tidrymd; ihågkommas bör därvid tillika
att under de närmaste åren knappheten på vissa byggnadsmaterialier och på
arbetskraft torde komma att fördröja byggnadsprogrammets utvecklande till
avsedd omfattning.

Yad utredningen i fortsättningen anfört rörande behovet av statligt stöd
för uppnående av ett förverkligande av den av utredningen angivna bostadspolitiska
målsättningen kan egnahemsstyrelsen i stort sett ansluta sig till. De
konstateranden och slutledningar, som utredningen därvid funnit sig kunna
utgå ifrån beträffande bostadskostnader och inkomstförhållanden, synas
styrelsen bärande. Styrelsen vill understryka vad utredningen framhåller
rörande behovet av en forcering av rationaliseringsarbeten beträffande byggandet
av bostadsegnahem i och för nedbringande av byggnadskostnaderna.
För en stor del av landsbygdens befolkning är inkomstnivån så låg, att den
icke medgiver ett bindande för en årsutgift av den storlek, som följer med
uppförandet av ett nytt eget hem av den minimistandard som numera skäligen
bör fordras. Såsom utredningen anfört måste emellertid uppnåendet av fullvärdiga
bostadsförhållanden på landsbygden och i småorterna i stor utsträckning
komma till stånd genom ombyggnad och upprustning av förut befintliga
bostäder. Även grundlig örn- eller tillbyggnad ställer sig dock numera så
kostsam — i många fall blir kostnaden för ombyggnad endast obetydligt
lägre än för nybyggnad — att bostadsägaren för dess genomförande ofta är
beroende av kraftigt stöd från det allmännas sida.

Egnahemsnämnderna ha i allmänhet begränsat sina yttranden till att avse
landsbygdens bostadsfrågor, därvid nämnderna merendels starkt understryka
vikten av att dels dessa frågor skänkas tillräcklig uppmärksamhet dels stödåtgärderna
givas största möjliga enhetlighet.

Vissa nämnder lia avgivit mera allmänt hållna omdömen rörande utredningens
förslag till målsättning för bostadspolitiken. Egnahemsnämnderna i
följande områden, nämligen Kronobergs län, Skaraborgs län, Älvsborgs läns
södra område, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län intaga sålunda
en positiv hållning till nyssnämnda förslag. Två egnahemsnämnder — i Kalmar
läns södra område samt i Blekinge län — anse, att de bostadspolitiska och
jordbrukspolitiska programmen böra ses mot varandra i ett sammanhang, varför
sagda nämnder anse, att det principiella ståndpunktstagandet till landsbygdens
byggnadsfrågor bör få anstå till dess 1942 års jordbrukskommitté avslutat
sitt utredningsuppdrag.

Några egnahemsnämnder diskutera den av utredningen uppställda normen
i avseende å bostadsstandarden. Sålunda uttala sig egnahemsnämnderna i
Uppsala län och Kalmar läns södra område för en friare prövning av standarden
vid bedömning av bostadsbyggandet å landsbygden; den förra nämnden anser,

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

att en egnahemslägenhet örn ett ruin och kök i vissa fall kan försvaras som
övergångsform under förutsättning att huset planeras för framtida utvidgning
genom inredning av ett eller två vindsrum. Sagda egnahemsnämnd framhåller
vidare, att för landsbygdens vidkommande en kopiering av stadslägenheterna
i avseende å t. ex. \v. c. och badrumsutrustning ej är att förorda. I motsats
härtill uttalar egnahemsnämnden i Gävleborgs län, att eftergivande av kravet
på badrumsutrustning i landsbygdens bostäder icke kan godtagas.

Beträffande bostadskostnaderna framhålla egnahemsnämnderna i Västmanlands
och Västernorrlands län, att stora delar av landsbygdens befolkning icke
kunna avstå så stor del av sin inkomst som 20 % till ifrågavarande ändamål;
den förra nämnden tillägger, att den konservatism som i vida kretsar på landsbygden
råder i avseende å bostadsvanor med en viss sannolikhet kommer att
fördröja standardhöjningen.

Slutligen må nämnas att egnahemsnämnderna i Södermanlands och Kronobergs
län anmärkt, att landskommunernas inställning till bostadsfrågan flerstädes
präglas av brist på förståelse härför eller av alltför långt driven ekonomisk
försiktighet; den senare nämnden ifrågasätter, örn tiden verkligen är inne
att lägga ansvaret för landsbygdens bostadspolitik direkt på landskommunerna.

Försvarets bostadsanskaffningsnämnd har icke gjort något direkt uttalande
rörande den bostadspolitiska målsättningen.

Ur de yttranden som avgivits av remissinstanserna under grupp 2
torde jag först få citera följande ur stadsförbundets respektive landskommunernas
förbunds remissvar.

Styrelsen för svenska stadsförbundet (majoriteten): De i betänkandet framlagda
utredningarna och synpunkterna rörande bostadspolitikens målsättning
måste anses på ett ytterst förtjänstfullt sätt klarlägga bostadsfrågans
invecklade mekanism och bilda en värdefull grundval för den framtida bostadspolitiken.
Såsom utredningen själv i olika sammanhang understryker,
måste emellertid alla prognoser bygga på förutsättningar örn vilka man intet
säkert vet. Det är sålunda t. ex. ingalunda säkert, att man kommer att behöva
hålla bostadsproduktionen uppe för att säkra sysselsättning åt arbetskraften.
Det kan även tänkas att den sjunkande tillgången på arbetskraft
till och med kommer att nödvändiggöra omskolning av byggnadsarbetare till
andra yrken, som i ännu högre grad behöva arbetskraften. Beslut angående
produktionens storlek och fördelning på bostadstyper torde därför även i
fortsättningen få fattas på kort sikt. Den bakomliggande målsättningen synes
emellertid böra vara den av utredningen angivna. Det måste anses vara
lyckligt, om våra resurser skulle räcka till att förverkliga en sådan bostadsstandard.

Två reservanter i stadsförbundets styrelse ha avgivit ett yttrande, vilket
i allt väsentligt ansluter sig till vad Sveriges industriförbund m. fl. anfört.
Härtill återkommer jag i det följande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Enligt styrelsens
mening har genom det nu framlagda betänkandet ett utomordentligt värdefullt
underlag skapats för det fortsatta arbetet på lösandet av bostadsfrågorna
i vårt land. Styrelsen har icke heller någon invändning att resa mot de mål
för den kommande bostadspolitiken, som utredningen uppställt och kan i

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

allt väsentligt biträda de reformförslag rörande bostadshjälpen, som utredningen
framlagt, Yad landsbygden angår vill styrelsen emellertid framhålla
nödvändigheten av att det statliga stödet till bostadsförsörjningen på ett
effektivt sätt samordnas med det stöd, som lämnas eller är avsett att lämnas
för åstadkommande av vatten- och avloppsledningar.

Av de städer med mer än 10 000 invånare, vilka besvarat remissen, ha samtliga
utom Linköping, antingen uttalat sin förbehållslösa anslutning till utredningens
allmänna målsättningar för bostadspolitiken eller förklarat sig
kunna i huvudsak godtaga desamma eller ock lämnat desamma utan erinran
(det må framhållas att vissa städer förbigått sagda fråga; av skrivsättet i
remissvaren vill det dock synas som örn målsättningen accepterats). —- Linköping
anser däremot att det uppställda byggnadsprogrammet bör bli föremål
för en grundlig överarbetning innan statsmakterna taga ställning till de
olika huvudfrågorna.

Övriga kvotorter som avgivit yttrande över betänkandet ha likaledes intagit
en klart positiv hållning till utredningens programförslag; i ett pär fall
har dock vederbörande kommun yttrat sig endast beträffande detalj förslagen
i betänkandet.

De 20 D-kommuner, som begagnat tillfället att avgiva remissvar, äro samtliga
ense med eller i huvudsak på samma linje som utredningen i här förevarande
ämne. Enahanda gäller i fråga örn de 10 C-lcommunernas remissvar.
Av de 10 B-kommuner, som besvarat remissen, finnes ingen som motsätter
sig utredningens allmänna programuppläggning; dock har en sådan kommun
(Tvååker i Hallands län) ansett ytterligare utredning rörande landsbygdens
förhållanden erforderlig. Slutligen är att omnämna, att två av de 7 A-kommuner,
som yttrat sig i förevarande ämne, ställt sig reserverade gentemot
utredningen, nämligen Lits kommun i Jämtlands län (som anser att utredningen
behandlat landsbygdens bostadsproblem alltför schematiskt) samt
Arjeplogs kommun i Norrbottens län (som ifrågasätter huruvida till följd av
de höga kostnaderna programmet överhuvudtaget kan realiseras).

Övriga hörda A-kommuner intaga däremot en positiv hållning till betänkandet.

Av remissinstanserna under grupp 3 lia elva länsstyrelser klart uttalat
sig för en bostadspolitisk målsättning i enlighet med utredningens riktlinjer,
nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands
och Gävleborgs län.

I vissa av ifrågavarande elva utlåtanden lia dock en del reservationer eller
erinringar gjorts. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Blekinge län att det med
hänsyn icke minst till de beräknade kostnaderna för genomförande av det
skisserade programmet knappast låter sig göra att ingå på ett närmare bedömande
av detsamma. — Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att vid uppdragande
av riktlinjerna för bostadspolitiken de bostadssociala och befolkningspolitiska
synpunkterna böra vara avgörande medan den arbetsmarknadspolitiska
synpunkten bör betraktas mera som ett sekundärt intresse; liknande

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

synpunkter framföras av länsstyrelsen i Västmanlands län, som vidare understryker
vikten av att landsbygdens bostadsförhållanden kraftigt förbättras.
Ytterligare må nämnas, att länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att den av utredningen
förordade dirigerade saneringen under nuvarande förhållanden bör
kunna något anstå, varigenom möjlighet uppstår att hastigare avveckla bostadsbristen.
Å andra sidan framhåller länsstyrelsen i Skaraborgs län, att bostadssaneringen
för landsbygdens del bör ske i raskare takt än vad i betänkandet
föreslås. — Slutligen må omnämnas att länsstyrelsen i Värmlands län anser
det vara önskvärt att den av utredningen angivna högre utrymmesnormen,
eller IV2 boende per boningsrum, kommer till användning samt att länsstyrelsen
i Gävleborgs län understrukit, att det enligt länsstyrelsens mening i och
för sig icke önskvärda subventionssystemet avvecklas så snart den eftersträvade
relationen mellan inkomster och hyror uppnåtts.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Kristianstads län anse sig likaledes kunna
godtaga utredningens förevarande förslag men betona båda, att programmet
bör genomföras endast »steg för steg».

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Gotlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens
län intaga en tveksam eller reserverad hållning i avseende å den bostadssociala
målsättningen.

Sålunda framhålla länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Gotlands
län de mycket betydande kostnader, som äro förenade med programmets realiserande,
och föreslå i anslutning härtill att den dirigerade saneringen fördröjes
eller att de föreslagna ytterligare stödåtgärderna få anstå eller avsevärt begränsas,
åtminstone för de närmaste åren. — Länsstyrelsen i Jönköpings län
anser vidare, i likhet med Överståthållarämbetet, att premisserna för utredningens
slutsatser och förslag i åtskilliga viktiga avseenden äro mindre sannolika
eller osäkra; Överståthållarämbetet finner det för den skull angeläget, att
man ej slår sig till ro med ett godtagande i huvudsak av utredningens
konkreta förslag. — Länsstyrelsen i Uppsala län anser de föreslagna åtgärderna
ur finansiell synpunkt svåröverskådliga. — Länsstyrelsen i
Kronobergs län anser, att standardhöjningen är ett högre mål, som
man bör sträva efter först sedan den akuta bostadsbristen avhjälpts
och att de bostadssökande torde vara tacksamma örn de överhuvud taget
kunna komma över en lägenhet även örn denna ingalunda fyller utredningens
krav på viss standard; länsstyrelsen anser det vara direkt förkastligt
att av arbetsmarknadspolitiska skäl avsiktligt fördröja bostadsbristens avveckling.
— Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det vara principiellt oriktigt
att bibehålla ett system för subvention av byggnadsverksamheten, vilket i
mycket påverkats av de särskilda förhållandena under kriget; det mål som
enligt sagda länsstyrelse bör eftersträvas är i stället en sådan balans mellan
byggnadskostnader och betalningsförmåga att hyressubvention blir överflödig.
—- Slutligen må nämnas att länsstyrelserna i Västerbottens och K orrbottens län
framhållit, att befolkningsutvecklingen i sagda län präglas av en folkökning
på landsbygden samt att utredningens demografiska prognoser följaktligen icke
synas äga tillämpning på de båda nordligaste länen. I anslutning härtill anse

29

Kungl. Marits proposition nr 279.

länsstyrelserna, att den egentliga landsbygdens bostadsproblem böra bli föremål
för ytterligare och mera differentierade undersökningar.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro och Västernorrlands län ha av
skilda anledningar avstått från att yttra sig i förevarande ämne, länsstyrelsen
i örebro län under framhållande särskilt av att det synes närmast ogörligt att
bedöma förslagen innan utredningen slutgiltigt tagit ställning till saneringsfrågorna.

Rörande länsarkitekternas yttranden må omnämnas, att i sex av dem (från
Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs och -Jämtlands
län) uttalas anslutning till utredningens program, medan två länsarkitekter
(i Stockholms och Kalmar län) anse, att standardfordringarna i vissa
hänseenden borde höjas samt tre (i Jönköpings, Kronobergs och Skaraborgs
län) intaga en reserverad hållning till den föreslagna målsättningen. Åtskilliga
av länsarkitekterna understryka vikten av att kommunerna vid uppgörandet av
bostadsförsörjningsplanerna erhålla tillgång till kompetenta stadsplanerare.

Av remissinstanserna under grupp 4 har byggnadsstyrelsen uttalat
sin anslutning till den av utredningen föreslagna målsättningen samt
funnit de föreslagna åtgärderna väl ägnade att leda utvecklingen på bostadsmarknaden
i önskad riktning.

Socialstyrelsen och statskontoret finna båda, att utredningens betänkande
på ett värdefullt sätt belyst förevarande ämne. Socialstyrelsen tillägger bland
annat följande.

Styrelsen finner det rimligt och naturligt, att en efter hand uppkommande
överskottskapacitet inom byggnadsverksamheten utnyttjas för en höjning av
den allmänna bostadsstandarden. Kravet på »full sysselsättning» inom byggnadsindustrien
kan dock icke rätteligen motivera en saneringsverksamhet utöver
den gräns, som sättes av förhandenvarande rimliga behov.

1 detta sammanhang må även erinras örn att angelägna uppgifter för byggnadsverksamheten
redan nu föreligga vid sidan av bostadsförsörjningen. Det
må erinras örn behovet av ekonomibyggnader inom jordbruket och fabriksbyggnader
inom industrien samt av skolbyggnader. För sjukvårds- och socialvårdsändamål
krävas vidare ombyggnads- och nybyggnadsarbeten av betydande
omfattning.

De av utredningen uppställda standardkraven i fråga om bostädernas utrymme
respektive utrustning i städerna och på landsbygden för en kommande
produktionsperiod synas motsvara vad som bör sättas som mål. Intet synes
heller i och för sig vara att erinra mot att programmet i viss mån innefattar en
uppfostran av de bostadssökande till större anspråk i fråga örn bostäder. Det
bör emellertid finnas utrymme för individuella behov och önskningar i fråga
örn bostadens beskaffenhet i skilda hänseenden; dessa behov och önskningar
må motiveras av en personlig smakriktning eller av särskilda förhållanden.

Statskontoret understryker vad de sakkunniga anfört därom, att det program
för åtgärder från det allmännas sida, som nu kan diskuteras, under alla
omständigheter måste betraktas som ett »rörligt» program samt framhåller
betydelsen av att fortsatt sträng kontroll övas över de faktorer, som i främsta
rummet bestämma kostnaderna för husbyggen, nämligen tomtpriser, byggnads
ämnesindustriens prissättningar, entreprenadvillkor och arbetslöner.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Medicinalstyrelsen har ur de synpunkter ämbetsverket företräder, funnit
sig kunna godtaga de normer som utredningen föreslagit i avseende å utrymmes-
och utrustningsstandarden för bostäder. I anslutning härtill framhåller
styrelsen, att den nuvarande bostadsinspektionen i varje fall icke är
vuxen de uppgifter som sammanhänga med lägenhetssaneringen och påyrkar
fördenskull en snabb intensifiering av sagda inspektion.

Statens hyresråd finner det synnerligen angeläget att åtgärder vidtagas,
som äro ägnade att möjliggöra och stimulera en bostadsproduktion, inriktad
på att icke blott avhjälpa den nu rådande bostadsbristen utan även på längre
sikt tillskapa och underhålla ett bostadsbestånd av beskaffenhet att tillfredsställa
rimliga krav på utrymme och standard i övrigt, och till vilket tillträde
kan beredas på villkor i ekonomiskt hänseende, som icke äro alltför betungande.
Hyresrådet tillägger bland annat.

Beträffande hävandet av den nu rådande bostadsbristen har utredningen
av skilda anledningar, däribland betydelsen av att standardhöj ande åtgärder
kunde påbörjas på ett tidigt stadium, ansett sig böra förorda en något långsammare
avveckling än som i och för sig vore möjlig. Hyresrådet inser väl
betydelsen av de omständigheter, som åberopats härför. Emellertid anser sig
hyresrådet beträffande den del av den uppskattade bristen, som är en verklig
brist, d. v. s. representerar ett underskott i det antal lägenheter, som är erforderligt
för att bereda alla bostadssökande nödig bostad, böra framhålla, att
avvecklandet av denna del av bristen av hänsyn till de bostadssökande synes
böra försiggå i så snabb takt som är möjligt utan att övriga uppställda målsättningar
i väsentlig mån åsidosättas.

Statens arbetsmarknadskommission och konjunkturinstitutet — vilka begt
änsat sina yttranden till de delar av betänkandet, som beröra remissinstansernas
verksamhet — ha båda uttalat sin anslutning i huvudsak till vad utredningen
härutinnan anfört och föreslagit. I utlåtandena anföres ytterligare
bland annat..

Arbetsmarknadskommissionen: Bostadsproduktionen måste ses i sammanhang
med övrig byggnads- och anläggningsverksamhet.

o kail komma att visa sig nödvändigt med förändringar i byggnadsarbetarkårens
numerär. En större ökning under de närmaste åren av byggnadsarbetare
kåren vöre dock olycklig med hänsyn till bostadsbyggandets utveckling på
längre sikt. Kommissionen vill understryka vikten av att den av statsmakterna
antagna målsättningen örn en hög och jämn sysselsättning icke uppfattas
så, att sysselsättning under alla förhållanden skall beredas i den vanliga verksamheten
på bostadsorten. Vikten av rörlighet på arbetsmarknaden måste
sålunda framhållas.

Effei att \ idaie ha dryftat industriens hittillsvarande och jilanerade investeringar
i avseende å byggnads- och omläggningsverksamhet tillägger kommissionen
bland annat.

Enär tillgången på bostäder och industriens möjligheter att erhålla arbetskraft
intimt sammanhänga, är icke minst ur ifrågavarande synpunkt den nuvarande
omfattande bostadsproduktionen i tätorterna nödvändig så länge därstades
forehgger stark bostadsbrist, Het bör framhållas, att den interlokala
förmedlingen av arbetskraft för närvarande avsevärt försvåras till följd av
bostadsbristen. Att industrien själv uppmärksammat det sammanhang’ som

31

Kungl. May.ts proposition nr 279.

föreligger mellan tillgång på bostäder och på arbetskraft, framgår därav, att
enligt en av kommerskollegium verkställd undersökning industriens planer
på nybyggnad av bostäder för arbetare och tjänstemän äro omfattande i de
flesta industrigrenar och belöpa sig på omkring 50 miljoner kronor för år 1946
mot årligen omkring 15 miljoner kronor i nuvarande penningvärde närmast
före kriget.

Konjunkturinstitutet: Ur konjunkturpolitisk synpunkt skulle det uppenbarligen
innebära ett betydande framsteg, örn man i enlighet med utredningens
förslag lyckades genomföra en stabilisering av bostadsproduktionen.
Denna svarar för närvarande för cirka 40 % av den totala investeringsverk
samhet, som bedrives i privat regi. Mest eftersträvansvärt vore emellertid, om
bostadsproduktionen under en lågkonjunktur icke endast stabiliserades utan
även skulle kunna utvidgas utöver den av utredningen föreslagna i och för
sig höga normalnivån. Härigenom torde den eftersträvade utjämningen av
byggnadsverksamhetens konjunkturfluktuationer lättare kunna uppnås än örn
man, som utredningen förordar, enbart utnyttjar uppförandet av offentliga
byggnader samt underhålls- och reparationsverksamheten såsom aktiva balansfaktorer.
En måttlig motkonjunktur inom bostadsproduktionen torde kunna
åstadkommas i samband med en forcering av den saneringsverksamhet, som
ingår som ett led i det framlagda bostadsprogrammet. Det måste ju dessutom
i och för sig betecknas som ett önskemål, att det uppställda saneringsprogrammet
genomföres så snabbt som möjligt.

Konjunkturinstitutet får för sin del understryka behovet av en viss smidighet
i den bostadspolitiska målsättningen även på längre sikt. Vilken omfattning
den framtida bostadsproduktionen bör erhålla blir förutom av sysselsättningspolitiska
överväganden också i hög grad beroende av hur våra totala
produktiva resurser komma att utvecklas samt av den angelägenhetsgrad, som
kommer att tillmätas bostadsbehoven i förhållande till övriga behov.

Remissinstanserna under grupp 5 lia avstått från att taga ställning
till de bostadspolitiska målsättningarna.

Fullmäktige i riksbanken ha dock i viss mån berört sagda ämne. Ur yttrandet
må sålunda följande anföras.

För den framtida prisutvecklingen är det av väsentlig betydelse, att knappheten
på bostäder minskas, så att det ständiga tryck uppåt på hyresnivån med
åtföljande tvång till regleringsåtgärder, som man har att räkna med vid bostadsbrist,
såvitt möjligt elimineras. Av vikt för skyddet av penningvärdet
vore det även, örn hyresnivån kunde bringas i en rimlig relation till inkomsterna,
eftersom en alltför hög relativ hyresnivå utövar en ständig dragning
uppåt på inkomstkraven med åtföljande tendenser i allmänt prisstegrande riktning.
Fullmäktige dela utredningens uppfattning, att den centrala frågan för
bostadspolitiken är hur hyresnivån skall kunna anpassas efter inkomsterna,
så att på längre sikt den för en tillfredsställande bostadsproduktion nödvändiga
efterfrågan skall kunna upprätthållas.

Det är dock givet, att man vid denna prövning måste skänka stor uppmärksamhet
åt de återverkningar, som de vidtagna åtgärderna kunna få i sådana
riktningar, att de omedelbara fördelarna ur penningpolitisk synpunkt helt
eller delvis neutraliseras eller eventuellt vändas i sin motsats.

Remissinstanserna under grupp 6 (näringslivets bostadsbyggnadsdelegation)
intaga en starkt reserverad hållning till de av utredningen uppställda
bostadspolitiska målsättningarna. Ur det åberopade yttrandet må
citeras följande.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Utan att överdriva vidden ock karaktären av bostadsbristen i vårt land,
vilken är ett faktum, vilja vi understryka angelägenheten av att rådande bristförhållanden
på detta område avvecklas. I vilken takt detta skall kunna
ske, blir emellertid beroende på landets reala och finansiella resurser saint på
de investerings- och utgiftsändamål, som jämte bostadsbyggandet konkurrera
örn dessa resurser. Hur betydelsefullt det än må vara, att bostadsbristen
snabbt avvecklas, skulle det icke vara försvarligt att för uppnåendet av detta
mål tillgripa åtgärder, som skulle i väsentlig mån stäcka eller försena utvidgningen
och moderniseringen av den industriella produktionsapparaten. Örn
man icke vill betrakta industrialiseringen och överhuvudtaget urbaniseringen
av näringslivet för Sveriges del som avslutad — och några reella skäl för en
så pessimistisk uppfattning föreligga icke — kommer industrien med all sannolikhet
att under det närmaste decenniet få vidkännas en besvärande brist på
arbetskraft. Örn man — såsom Bostadssociala utredningen åtminstone diskussionsvis
dryftat — skulle upprätthålla en konstant bostadsproduktion även
sedan bostadsbristen med ingången av 1950-talet avvecklats, skulle detta enligt
vår mening vara ägnat att på ett icke önskvärt sätt binda arbetskraft och hindra
den att övergå till yrken, där brist på arbetare kan förväntas komma att råda.
Hedan nu anförda skäl tala starkt emot det av utredningen för 10-årsperioden
1951—1960 skisserade saneringsprogrammet. Att en »dirigerad» saneringskulle
ifrågakomma i nuvarande situation av knapphet på arbetskraft och
byggnadsmaterial och innan bostadsbristen till huvudparten avvecklats, finna
vi i varje fall uteslutet.

Enligt vår mening förefinnas goda utsikter för att den betydande, relativa
hyressänkning, som skedde under senare delen av 1930-talet skall komina att
få en motsvarighet även under kommande år. Det synes därför långt ifrån
osannolikt, att den av utredningen eftersträvade balansen mellan industriarbetarlön
och hyreskostnader vid relationstalet 4:1 skall kunna uppnås utan
en ytterligare utbyggnad av den statliga och kommunala stödpolitiken, ja till
och med vid en successiv avveckling av denna.

Örn utredningens program för bostadsstandardens höjande genomföres,
kommer det emellertid för det övervägande antalet hyresgäster icke att medföra
en sänkning utan tvärtom en avsevärd höjning av bostadsutgifterna.

Vi biträda visserligen den grunduppfattning, som kommer till uttryck i
betänkandet, nämligen att den genomsnittliga bostadsstandarden i Sverige
framstår som förhållandevis låg i betraktande av konsumtionen i övrigt, men
vi betvivla starkt möjligheten att på kort tid åstadkomma en allmän ändring i
de subjektiva värderingar från de enskildas sida, vilka ligga till grund för den
rådande fördelningen av utgifterna — allt under förutsättning att nian ej vill
tillgripa mycket omfattande subventionsåtgärder till stöd för speciella konsumtionsändamål,
i detta fall bostadsutgifterna. Såvitt vi kunna förstå, utgör nu
påpekade förhållande ännu ett argument emot den av utredningen diskuterade
»dirigerade» saneringen av det äldre bostadsbeståndet. Med hänsyn till det
anförda kunna vi ej finna den linje vara acceptabel, som utredningen företräder
och som innebär, att en forcering av de standardhöjande åtgärderna
skall tillåtas fördröja bostadsbristens avveckling. I stället anse vi, att standardhöjningen
bör hålla jämna steg med ökningen av inkomstnivån och anpassas
efter allmänhetens faktiska konsumtionsinriktning. Denna ståndpunkt
utesluter givetvis icke, att intresset för bättre bostadsvanor bör stimuleras
genom lämplig upplysning, exempelvis åtgärder av den art, som tillkommit på
initiativ av industriens bostadsutredning.

Sveriges fastighetsägareförbund, för egen del, synes ha uppfattat utredningens
förslag rörande den dirigerade saneringsverksamheten såsom främst

33

Kungl. Majis proposition nr 279.

betingad av den arbetslöshet inom byggnadsfacket, vilken kan befaras inträda
såsom en följd av en eventuell produktionskris i början av 1950-talet. I anslutning
härtill motsätter sig förbundet förslagen rörande sanering av det äldre
bostadsbeståndet. Mot utredningens bedömning av bostadsmarknadsutvecklingen
under 1920- och 1930-talen riktar förbundet en bestämd gensaga.

Av remissinstanserna under grupp 7 förklara sig LO, HSB och
hyresgästernas riksförbund dela utredningens uppfattning rörande den bostadspolitiska
målsättningen, förbundet med det tillägget att man i det fortsatta
reformarbetet icke bör tappa bort det högre standardalternativet. Såväl LO
som förbundet anse vidare, att 20 % av inkomsten är väl högt såsom mått på
hyresbetalningsförmågan för vissa arbetare. Förbundet reagerar vidare mot
att utredningen vid diskussionen rörande hyror och inkomster konsekvent
räknat hyrorna netto, d. v. s. utan bränsletillägg.

TCO framhåller dels att den del av byggnadsverksamheten, som avser annat
ändamål än bostäder, synes böra samordnas med bostadsbyggandet samt att
denna samlade byggnadsverksamhet i sin tur bör samordnas med industriens
investeringsverksamhet dels ock att en lösning av bostadsfrågan på landsbygden
ej torde kunna ske på ett tillfredsställande sätt annat än genom att
inkomstläget för löntagarna på de lägre dyrorterna väsentligt förbättras.

Av de under grupp 8 redovisade remissinstanserna har 1942
års jordbrukskommitté förklarat sig icke vara beredd att avgiva något definitivt
yttrande över utredningens förslag, förrän kommittén framlagt sina förslag
rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, vilket beräknas ske
i vår. Kommittén har dock uttalat sin anslutning till utredningens uppfattning
örn att frågan om bostadspolitiken, såvitt angår bostäderna å jordbruksfastigheter,
måste ses i samband med det program för rationalisering av jordbruket,
som kan komma att uppdragas.

Sveriges lantbruks!örbuncl och ULF anmärka båda — utan att fördenskull
vilja kritisera betänkandet — att landsbygden bort ha en representant i utredningen.
Lantbruks!örbundet anför vidare bland annat.

Den av utredningen påtalade bristen på statistiskt material beträffande
landsbygdens bostadsbestånd och bostadsvanor har icke blivit avhjälpt i
sådan tid, att detta material kunnat utnyttjas av utredningen. Det nuvarande
sakförhållandet, att förslaget till riktlinjer för landets bostadspolitik fram till
år 1960, för landsbygdens del grundat på ett material, som av förslagsställarna
själva betecknas som föråldrat och mycket knapphändigt, framlägges samtidigt
med att 1945 års allmänna bostadsräkning pågår, torde icke kunna betecknas
som tillfredsställande. Titan att på minsta sätt vilja ifrågasätta utredningsmännens
goda vilja och förmåga, måste förbundet som sin mening framhålla,
att de påtalade förhållandena ge vid handen, att utredningens huvudintresse
varit knutet till den stadsmässiga bebyggelsen och att landsortsfrågorna kommit
att stå tillbaka för tätorternas problem.

Utredningen konstaterar på flera ställen i betänkandet, att landsbygdens
bostadsförhållanden, trots de statliga stödåtgärder, som under de sista decennierna
vidtagits, genomgående äro sämre än tätorternas. Detta förhållande
föranleder dock icke något förslag örn nya eller mera genomgripande åtgärder,
örn en mera bestämd inriktning av de bostadspolitiska åtgärderna, åtminstone

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 279. »go 46 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

under en första tidsperiod, för att främja landsbygdens bostadsförhållanden i
syfte att snabbare genomföra en förbättring. I stället finns det anledning att
befara, att de nu föreslagna subventionsåtgärderna genom sin ungefärligen
jämna fördelning mellan tätorter och landsbygd skola få ett konserverande
inflytande på den föreliggande skillnaden i bostadsvillkor.

När utredningen framhåller den stora betydelse för bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden, som måste tillmätas forsknings- och försöksverksamheten
beträffande rationalisering och förbilligande av ny- och ombyggnad
av enfamiljshus, vill förbundet livligt instämma häri. Det synes angeläget,
att denna försöks- och forskningsverksamhet stimuleras och intensifieras.

I anslutning till det anförda föreslår förbundet

att det slutliga utformandet av riktlinjerna för den framtida bostadspolitiken
för landsbygdens del uppskjutes till tidpunkt, då dels resultatet av 1945
års allmänna bostadsräkning föreligger, dels 1942 års jordbrukskommitté avslutat
sitt arbete och ett jordbrukspolitiskt program föreligger,

att bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden snarast forceras samt

att forsknings- och försöksverksamheten beträffande rationalisering och
förbilligande av ny- och ombyggnad av bostäder genom statliga åtgärder stimuleras,
samordnas och inriktas mot bestämda mål.

ELF anför i huvudsak följande.

Målet för bostadsförbättringar på landsbygden anges i huvudsak vara omoch
ersättningsbyggnad med standardhöjande syfte samt omlokalisering av
bebyggelsen i samband med näringsstrukturella förändringar. Denna målsättning
förefaller riktig örn man ser den ur de sakkunnigas utgångsläge. Förbundet
vill emellertid för sin del starkt framhålla att nuvarande jordbrukspolitiska
uppfattning inte säkert är lika om några år och att frågan om rationalisering
icke får förhindra förbättring av lägenheter, som kunna ha
möjlighet att utgöra självständiga enheter, även örn de i en rationaliseringsplan
generellt sett anses böra försvinna.

Med tillfredsställelse kan konstateras att de sakkunniga anse det som självklart
att landsbygden i fråga örn bostadsutrustning och kvalitet icke sättes
lägre än stadssamhällena. Det måste helt naturligt då också vara klart att
all bedömning sker efter lika grunder. De sakkunnigas uppfattning att ett stort
antal byggnader på landsbygden med långt under fullvärdig standard komma
att bebos avsevärd tid framåt kan knappast jävas. Förbundet vill här som sin
mening uttala att förhållandet bör kunna anses vara lika i städerna och att
därför en bidragsverksamhet syftande till begränsad förbättring bör kunna
tillämpas för såväl landsbygd som stad i de fall detta kan anses motiverat.

Av remissinstanserna under grupp 9 intaga svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet, SAR och Sveriges husmodersföreningars riksförbund
en klart positiv hållning till utredningens allmänna riktlinjer för bostadspolitiken,
medan industriens bostadsutredning avstår från att yttra sig i
ämnet.

Metoderna för programmets realiserande.

Då det icke är min avsikt att i förevarande sammanhang taga ställning till
utredningens detalj förslag i avseende å bidragsverksamheten (familjebidrag,
odifferentierade bostadsbidrag samt byggnadsbolag och förbättringsbidrag),
kommer jag endast att i förbigående lämna några uppgifter ur remissvaren

35

Kungl. Maj-.ts proposition nr 279.

i sagda ämne. Däremot ämnar jag något mera utförligt redovisa innehållet
i yttrandena beträffande förslagen örn bibehållande av den offentliga finansieringen
av bostadsproduktionen samt örn fördelningen mellan stat och kommun
av ansvaret för bostadsförsörjningen.

Till en början vill jag då nämna, att det av utredningen föreslagna systemet
för subventioner till nedbringande av bostadskostnaderna hos flertalet remissinstanser
fått ett i stort sett gott mottagande. Från åtskilliga håll har
man emellertid uttryckt starka farhågor för de ekonomiska konsekvenserna
av den föreslagna stödverksamheten och vidare har i många remissvar framförts
sinsemellan olika förslag till modifikationer härutinnan. Jag anser mig
sålunda böra särskilt omnämna, att ett stort antal remissinstanser motsatt sig
utredningens förslag därom att familjebidrag skola kunna utgå utan behovsprövning
i avseende å familjeinkomsten. Bland sagda remissinstanser — vilka
förorda behovsprövning enligt delvis olikartade grunder — märkas statens
byggnadslånebyrå, städerna Stockholm, Solna, Uppsala, Linköping, Norrköping,
Halmstad, Falun, Nynäshamn, Falköping och Sollefteå, länsstyrelserna i
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och örebro län samt LO.
Vidare må nämnas, att näringslivets bostadsbyggnadsdelegation ansett att
frågan örn familjebidrag bör ytterligare utredas.

I detta sammanhang anser jag mig vidare böra omförmäla, att såväl statens
byggnadslånebyrå som egnahemsstyrelsen förordat, att en översyn verkställes
i avseende å utredningens förslag rörande stödverksamhet till förmån för
egnahemsproduktionen.

Vad härefter angår den offentliga finansieringen av bostadsproduktionen
samt frågan örn ansvaret för bostadsförsörjningens
tryggande får jag anföra följande.

Av remissmyndigheterna under grupp 1 har statens byggnadslånebyrå
uttalat sig i förevarande ämne. Följande må anföras ur byråns utlåtande.

De av utredningen anförda skälen för ett bibehållande av nuvarande system
med offentlig långivning för bostadsproduktionen finner byggnadslånebyrån
bärande. Byrån anser således, att det allmänna — såsom fallet varit under
kriget — bör fortsätta att tillhandahålla toppkrediter för så stor del av den
löpande bostadsproduktionen som är erforderlig med hänsyn till intresset
att trygga bostadsförsörjningen, i görligaste mån undvika hyreshöjningar och
förhindra uppkomsten av produktionskriser.

Vad utredningen anfört rörande ansvarsfördelningen mellan stat och kommuner
kan byggnadslånebyrån i allt väsentligt ansluta sig till. Byrån delar
alltså utredningens mening, att kommunerna böra genom lagstiftning åläggas
skyldighet att vidtaga erforderliga åtgärder för tryggande av bostadsförsörjningen
inom sina områden m. m., att toppkrediter och subventioner för ändamålet
böra bestridas av .statsmedel, att kommunerna böra tillförsäkras rätt att
anslå egna medel till utbyggnad och komplettering av de statliga stödåtgärderna
samt att detaljprövningen av låneärendena i största möjliga utsträckning
överflyttas till de kommunala organen.

Byggnadslånebyrån är ense mod utredningen därom, att huvuddelen av
bostadsproduktionen och -förvaltningen bör efter hand överflyttas å s. k. all -

36

Kungl. May.ts proposition nr 279.

männyttiga bostadsföretag. Att en dylik förskjutning endast kan ske successivt
ligger i sakens natur.

Beträffande remissvaren under grupp 2 må först framhållas, att såväl
styrelsen för svenska stadsförbundet (majoriteten; två ledamöter ha reserverat
sig) som styrelsen för landskommunernas förbund i huvudsak anslutit
sig till vad utredningen i förevarande hänseende anfört och föreslagit.
Härom anföres i respektive yttranden bland annat följande.

Stadsförbundet: Styrelsen finner det uppenbart, att bostadsförsörjningen
är så betydelsefull och att bostadsproduktionen tar i anspråk sa stor del av
folkhushållets produktionskrafter, att det icke bör överlämnas åt byggnadsforetagarna
att på egen hand tillse att bostadsmarknaden förses med tillräckligt
antal bostäder av lämplig storlek och typ. Bostadsproduktionen bör därför
planläggas och dirigeras i samhällelig regi. Det synes ändamålsenligt att
detta sker genom lokala kommunala organ under ledning av ett centralt statligt
organ.

För att säkerställa en tillräcklig bostadsproduktion bör den övervägande
delen därav omhänderhas av företag, som i en eller annan form dirigeras av
det allmänna, eller därmed likställda företag. Det måste emellertid på ett
eller annat sätt tillses att även övrig produktion anpassas efter uppgjorda
planer. Det är att hoppas att den nu tillämpade metoden, den på materialknapphet
byggande tillståndsgivningen, något så när snart skall kunna försvinna.
I så fall synes det lämpligt att ersätta denna metod med en offentlig
finansiering av bostadsproduktionen på så förmånliga villkor, att på annat
sätt finansierad produktion icke är tänkbar i nämnvärd omfattning. Till den
offentliga finansieringen böra kunna knytas villkor avseende t. ex. lägenhetstyper,
byggnadstid och hyressättning. På så sätt torde bland annat frågan
örn säsongutjämning möjligen kunna lösas utan att kommunerna, såsom
utredningen synes ha tänkt sig, behöva vidtaga några särskilda åtgärder
härför.

Ehuru bostadsproduktionen bör planeras och dirigeras av det allmänna
och ehuru av det allmänna dirigerade eller därmed likställda bostadsföretag
böra omhänderha den större delen av produktionen, anser styrelsen liksom
utredningen att sådana företag icke böra få monopol på produktionen. De
»allmännyttiga» företagen äro intet självändamål, utan målet är att åstadkomma
så goda och billiga bostäder som möjligt. Kan detta mål nås bättre
av en »spekulativ» företagare, finnes intet skäl att utestänga honom bara
därför att han samtidigt kan lia gjort sig en god förtjänst.

Yad beträffar ansvaret för bostadspolitiken föreslås ett lagfästande av
kommuns skyldighet att vidtaga åtgärder för att förbättra en otillfredsställande
bostadsförsörjning. Härigenom skulle definitivt fastslås att bostadsförsörjningen
hör till kommuns gemensamma hushållningsangelägenheter.
För den händelse lagen icke skulle innebära annat än en sådan auktoritativ,
deklaration, är därom intet annat än gott att säga. Skulle meningen däremot
vara att ge statliga organ maktmedel att med tvång diktera en kommun dess
bostadspolitik, måste styrelsen reagera. Den vaga bestämningen »tillfredsställande
bostadsförsörjning» lämpar sig icke som grund för statliga ingripanden
mot kommunerna.

Det är icke fullt klart vad utredningen avser med sitt förslag att kommunerna
skola vara skyldiga att förmedla lån och subventioner för bostadsändamål
utan kostnad för statsverket. Styrelsen utgår från att avsikten klätt
ta all skälig hänsyn till kommunernas önskemål med beaktande av lånesökandens
intresse att ej av ovidkommande skäl hindras att få sitt statslån.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Även förslaget att i lag ålägga vissa större stadssamhällen skyldighet att
uppgöra och inom viss tid till centralt organ ingiva plan för åtgärder med avseende
på bostadsförsörjningen lider av en viss oklarhet.

Utredningens förslag att kommunernas rätt att utge bidrag till bostadsförsörjningsändamål
skall fastslås i lag liknande sätt som skett beträffande
de kommunala pensionstillskotten vill styrelsen tillstyrka.

Utredningens deklaration att man bör decentralisera de »bostadspolitiska
funktioner, som kunna decentraliseras» finner styrelsen förträfflig som ledstjärna
för kommande åtgärder.

Landskommunernas förbund: Det är enligt styrelsens mening motiverat
att göra förmedlingsverksamheten obligatorisk för kommunerna redan av den
anledningen att i annat fall grupper av medborgare utestängas från bostadshjälpen.
Att därutöver införa tvång för kommun att vidtaga åtgärder för den
lokala bostadsfrågans avhjälpande anser styrelsen dock vara att gå för långt.
Åtminstone tills vidare bör enligt styrelsens mening tvånget för kommunerna
kunna stanna vid en obligatorisk förmedlingsuppgift. Däremot vill styrelsen
icke motsätta sig förslaget att kommuns rätt att lämna bostadshjälp till behövande
fastslås i lag i analogi med vad som skett beträffande de kommunala
pensionstillskotten. Dock förefaller det styrelsen som örn underställningsvägen
vore allt för omständig för att passa varje kommunalt initiativ på
området.

Ingen av de kommuner, som yttrat sig över förslaget örn en fortsatt offentlig
finansiering av bostadsbyggandet har motsatt sig förslaget; däremot ha
flera städer uttryckligen tillstyrkt detsamma eller förklarat, att ett sådant
system tills vidare ej kan undvaras, däribland Lidingö, Göteborg, Gävle,
Karlstad, Halmstad, Vänersborg och Sundsvall. Det må framhållas att det
övervägande flertalet av kommunerna ha förklarat sig kunna »i allt väsentligt»
eller »i huvudsak» godtaga utredningens principförslag; det torde fördenskull
kunna påstås att de flesta kommunerna accepterat utredningens nyssnämnda
förslag.

I fråga om ansvaret för bostadsförsörjningens ordnande lia kommunerna
allmänt uttalat sin anslutning till utredningens principer. I åtskilliga yttranden
framhålles emellertid uttryckligen — och av andra remissvar framgår
indirekt — att kommunerna därmed icke avse att i egen regi utföra samtliga
eller ens huvuddelen av de byggnadsföretag som erfordras för att bostadsbehovet
skall kunna tillgodoses; tvärtom framhålles på flera håll (t. ex. från
Lidingö, Uppsala, Nässjö, Trelleborg) att produktionsinitiativ från såväl kommunala
som enskilda företagare erfordras för bostadsförsörjningens tryggande.
Å andra sidan uttala alla de kommuner som gått in på denna fråga,
att spekulationstendenserna på det privata bostadsbyggandets område måste
med styrka bekämpas.

Av de kommuner, som direkt uttalat sig rörande den av utredningen föreslagna
lagstiftningen örn skyldighet för kommunerna att vidtaga åtgärder till
förbättrande av bostadsförsörjningen m. m., ha de allra flesta intagit en
positiv hållning till förslaget; några anmäla däremot avvikande mening såsom
Kristianstad, Falun, Åtvid och Ronneby. Det bör vidare framhållas, att
det övervägande flertalet kommuner uttryckt sin tillfredsställelse över förslaget,
att kommunal subventionering av bostadsproduktionen gives karaktär

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

av gemensam hushållningsangelägenhet. Endast en stad intager härutinnan
en bestämt avvisande hållning, nämligen Falköping.

Den föreslagna decentraliseringen av stödverksamheten har väckt ett starkt
intresse bland kommunerna, och flera av dem finna en dylik åtgärd synnerligen
önskvärd eller rent av nödvändig, såsom Göteborg, Linköping och Halmstad.
I samband härmed erinras merendels i remissvaren örn de ökade arbetsuppgifter
och kostnader, som måste uppstå för kommunerna, av vilka några
(Uddevalla, Falun, Luleå) föreslå, att statsbidrag för ändamålet skall kunna
utgå.

Endast vissa av de till grupp 3 hörande remissinstanserna,
d. v. s. länsstyrelserna göra några direkta uttalanden angående lämpligheten
av fortsatt offentlig finansiering av bostadsbyggandet. Sin principiella
anslutning till utredningens förslag härutinnan uttala länsstyrelserna
i Gotlands, Hallands, Värmlands och Norrbottens län, medan däremot
länsstyrelsen i Kopparbergs län direkt motsätter sig detsamma. Länsstyrelsen
i Stochholms län framhåller, att de missförhållanden, som konstaterats
föreligga inom bostadsförsörjningens område, icke kunna elimineras utan speciella
och kraftiga stödåtgärder från det allmännas sida, medan länsstyrelsen
i Östergötlands län befarar, att anskaffningen av de kapitalbelopp, som krävas
för den statliga låneverksamheten kunna medföra rubbningar på den all
männa kreditmarknaden; länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller för sin del,
att det statliga ingripandet i bostadspolitiken ej bör gå över det nödvändiga.

I fråga örn den föreslagna ansvarsuppdelningen mellan staten och kommunerna
äro länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus län ense med utredningen,
därvid dock förstnämnda länsstyrelse framhåller att en lagstiftning rörande
kommuns skyldighet att vidtaga åtgärder för bostadsförsörjningens tryggande
knappast synes erforderlig. För införande av en dylik lag äro länsstyrelserna
i Kristianstads och Värmlands län, medan länsstyrelsen i Jönköpings län
motsätter sig en sådan åtgärd. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det vara
tillfyllest med en lagstiftning av innebörd att kommunerna böra verka för
bostadsförsörjningens tryggande, och samma länsstyrelse motsätter sig vidare
bestämt en lag örn rättighet för kommun att genom egen understödsverksamhet
komplettera den statliga stödgivningen. Även länsstyrelsen i Hallands
län gör sig till tolk för sistnämnda mening, medan länsstyrelsen i Malmöhus
län företräder den motsatta uppfattningen.

Bland remissinstanserna under grupp 4 ha endast byggnadsstyrelsen
och socialstyrelsen gjort några direkta uttalanden i här ifrågavarande
spörsmål. Byggnadsstyrelsen är för sin del helt ense med utredningen
i fråga örn behovet av den statliga stödverksamheten och finner den
angivna fördelningen på stat och kommun av ansvaret för bostadsförsörjningen
ändamålsenlig. Socialstyrelsen företräder däremot en avvikande
mening härutinnan, därom jag tillåter mig citera följande ur utlåtandet.

En allmänt genomförd finansiering torde på bostadsområdet som annorstädes
rymma faror för byråkratisering, föreskriftspedanteri och oekonomisk

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

organisation. Ett statligt risktagande i den betydande utsträckning, bostadssociala
utredningen har tänkt sig, kan också ingiva betänkligheter. Det torde
icke vara alldeles givet, att en överflyttning av risker från det enskilda kapitalet
till allmänna organ i denna omfattning enbart skulle få de ur bostadssocial
synpunkt förmånliga verkningar, som i betänkandet ställas i utsikt.
Lagen kunde också tänkas, där det allmänna med tanke på avkastningen från
sina redan gjorda investeringar avhölle sig från bostadsförbilligande rationaliseringsåtgärder.

Tillräckliga skäl synas ej ha förebragts för en så långt gående åtgärd som
att ställa offentlig kredit på billiga villkor till förfogande för hela den ordinära
bostadsproduktionen, där låntagaren blott uppfyllde kraven på ett alimännyttigt
bostadsföretag. Det synes vara mera rimligt, att dylik offentlig
kreditgivning på speciellt förmånliga villkor, såsom tidigare har varit fallet,
begränsades till att avse vissa mera specifikt bostadssociala ändamål, egnahemsbildning,
bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden, bostadsförsörjning
för barnrika familjer.

Det är av vikt, att i den framtida bostadspolitiken kommunala bostadssubventioner
och andra åtgöranden för att främja bostadsförsörjningen
komplettera de statliga stödåtgärderna. Den i betänkandet berörda frågan
örn en ändring av gällande författningar med syfte att tillförsäkra kommunerna
rätt att utgiva bidrag för bostadsförsörjningsändamål bör enligt
socialstyrelsens mening skyndsamt utredas.

Förslaget om en lagstiftning, som fastställer kommuns skyldighet att i
händelse av otillfredsställande bostadsförsörjning vidtaga åtgärder för dess
förbättring, är enligt socialstyrelsens mening både välgrundat och betydelsefullt,
och styrelsen tillstyrker dess förverkligande.

Av remissinstanserna under grupp 5 ha endast stadshypoteksoch
bostadskreditkassorna uttalat sig angående lämpligheten av fortsatt
offentlig finansiering av bostadsbyggandet.

Från deras sida förordas sålunda i princip att nuvarande finansieringssystem
för tertiärbelåningen bibehålies och ytterligare utbygges. Vidare
framhålles emellertid bland annat följande.

Oavsett den nya gestaltning, som organisationen av fastighetskrediten med
avseende å nyproduktionen av fastigheter må komma att erhålla, uppställer
sig frågan, huru ett genomförande av det program, som framlagts av utredningen,
kan komma att återverka i fråga örn äldre, redan belånade fastigheter,
och vilka risker, som kunna uppstå för långivare beträffande dessa. Kassorna
anse sig för närvarande icke ha anledning att närmare ingå på denna
fråga, utan vilja endast understryka vikten av att, i den mån det föreslagna
programmet kommer till genomförande, detta sker under beaktande av konsekvenserna
för fastighetsmarknaden. Särskilt stora riskmoment för kreditgivningen
å äldre fastigheter kan den sanering av fastighetsbeståndet innebära,
som ingår i programmet och som avsetts bland annat såsom en regulator
däremot, att för stora bostadsreserver uppkomma genom den tillämnade nyproduktionen
av bostäder.

Av de till grupp 6 hörande remissinstanserna har näringslivets
bostadsbyggnadsdele gatton anfört bland annat följande.

Vi vilja icke förneka, att motiv förelegat för ett statligt stödprogram under
krigsåren, framför allt önskvärdheten att hindra en såsom tillfällig uppfattad
byggnadskostnadsstegring att påverka den allmänna hyresnivån. Men då det

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

är fråga om att överföra detta, för ett uppenbart nödläge avsedda stödprogram
till normala fredsförhållanden och infoga det såsom en del av statens
långsiktiga ekonomiska politik, måste på olika grunder allvarliga betänkligheter
häremot göra sig gällande.

Delegationen upptager härefter till diskussion frågan örn under vilka företagsformer
bostadsproduktionen framdeles bör drivas — det är min avsikt
att behandla denna fråga i det följande — därvid delegationen ytterligare
anför bland annat.

Det är naturligtvis teoretiskt möjligt, att de risker, som vidlåda toppkapitalet,
kunna försvinna. Men för att så skall bli fallet, måste man förutsätta
ett samhälle, som är praktiskt taget fritt från konjunkturväxlingar, och där
man ej heller har att räkna med perioder av sjunkande befolkning eller
förskjutning av konsumtionsinriktningen från bostäder till andra förnödenheter.
Vi hålla ej för troligt, att en sådan ekonomisk samhällsordning någonsin
skall bli verklighet. Föränderligheten i det ekonomiska livet ger upphov
till risker och dessa risker komma även att beröra fastighetskapitalet. Frågan
blir då vem som skall bära risken och i vilken form detta skall ske: hyresgästerna
i form av ett risktillägg på hyran eller skattebetalarna i form av
ökad uttaxering. Valet blir en smaksak: i ett samhälle med en så långt driven
inkomstutjämning som den, vilken råder i vårt land, blir personkretsen nog
i stort sett densamma, vilketdera alternativet man väljer. Skall man få en
riktig bild av bostadskostnadernas verkliga storlek, måste emellertid hänsyn
tagas också till de kostnader, som -—- därest valet utfaller till förmån för det
senare alternativet — falla på skattebetalarna.

Fastighetsägareförbundet andrager, att byggnadsverksamheten i vårt land
med vissa kortare avbrott i huvudsak finansierats utan statliga stödåtgärder
fram till andra världskrigets utbrott samt tillägger bland annat.

Förbundet vill från början klart deklarera sin uppfattning, att den privata
företagsamheten i dag står fullt beredd och bättre rustad än någonsin tidigare
att fullfölja sin insats på bostadsförsörjningens område, som fram till år
1939 ledde till att Sverige hade en bostadsstandard, som i tekniskt avseende
översteg de flesta andra europeiska länders.

Remissinstanserna under grupp 7 företräda en helt annan uppfattning.
Ur deras yttranden må följande anföras.

TCO: Utredningens förslag beträffande bostadsbyggandets finansiering
och ansvarsfördelning mellan stat och kommun finner TCO för närvarande
vara väl avvägt.

LO: Landsorganisationen instämmer med grundsatsen, att risktagandet
i fråga örn fastighetskrediter bör läggas på samhället med hänsyn till att
denna risk -—- som tidigare delvis motiverat en hög riskränta på toppkapitalet
och hyror i proportion därtill -— i väsentlig grad är betingad av samhällets
egen ekonomiska politik. Någon risk för förlust av toppkapitalet behöver
man inte räkna med om icke samhället genomför en så omfattande
bostadsanskaffning att hyresnivån sjunker. Det är under sådana förhållanden
rimligt att samhället står för denna »risk» i nybyggda fastigheter, där
hyressättningen står under samhällets kontroll, och därmed direkt möjliggör
lägre hyror i dessa.

Utredningen har med rätta framhållit de stora krav, som genomförandet

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

av dess bostadsprogram ställer på samhällets organ. Landsorganisationen
understryker här vikten av att den föreslagna lagstiftning som skulle ge kommunerna
rätt och skyldighet att svara för tillfredsställande bostadsförhållanden
snarast möjligt kommer till stånd. Landsorganisationen vill ifrågasätta,
om icke längre gående bestämmelser än de av utredningen föreslagna skola
anses påkallade. Trots den nu föreliggande bostadsbristen ha manga kommuner
ännu icke ens åtagit sig den förmedling av Ian och statsbidrag, vilken
nu föreslås bli obligatorisk. När om några år den akuta bostadsbristen övervunnits
och det komplicerade saneringsproblemet i stället skall aktualiseras,
komma svårigheterna att överallt få till stånd tillräckliga kommunala insatser
att bli ännu större. Utredningen synes lita till att de föreslagna subventionerna
skola skapa en sådan »kö» av sökande till subventionerade lagenheter,
att de kommunala myndigheterna överallt skola arbeta under tillräckligt
stark påtryckning; många familjer komma att vara missnöjda över att
de ännu icke fått del av bostadssubventionerna och komma därför att krava
energiska kommunala insatser. Detta är säkerligen riktigt. Ej heller förbises
att utredningens förslag innefattar avlyftande från kommunerna av vissa
krav på ekonomisk medverkan i det sociala bostadsbyggandet, krav som förut
utgjort ett hämmande moment då det gällt att vinna kommunernas anslagsbevil
jamie myndigheter för bostadspolitiska insatser. Men å andra sidan
kommer det också att finnas många familjer, med så låg inkomst eller så
svagt intresse för förbättrad bostadsstandard, att de inte hysa någon önskan
om uppfattning i de, trots subventionen, dyra moderna lägenheterna, utan
föredra att bo kvar i bostäder av lägre standard. Man kan befara att från
sådant håll direkt o Lija skall hysas mot ett subventionssystem, som man av
antydda skäl inte anser sig kunna ha någon fördel av. Dessutom måste man
givetvis räkna med den brist på intresse för samhälleliga utgifter ocu insatser
för bostadssociala ändamål, vilken kan föreligga hos de på många håll
inflytelserika grupper, som ha ett omedelbart ekonomiskt intresse av att motarbeta
hyressänkning. Landsorganisationen vill därför uttala farhågor föi
att de av bostadssociala utredningen föreslagna lagstiftningsåtgärderna kunna
bli otillräckliga då det gäller att framkalla erforderliga insatser från kommunernas
sida. Man kan åtminstone ifrågasätta örn icke, i samband med den
föreslagna lagstiftningen om kommunernas bostadspolitiska skyldigheter, en
minoritet i en kommun uttryckligen bör tillerkännas rätt att hos de centrala
bostadspolitiska organen påyrka undersökning och auktoritativt utlåtande
huruvida kommunens bostadspolitik fyller de med lagstiftningen åsyftade
kraven eller ej.

Hyresgästernas riksförbund: Yad utredningen föreslår angående ansvarets
fördelning mellan stat och kommun för bostadsprogrammets realiserande vill
förbundeF ansluta sig till. Särskilt finner förbundet det önskvärt, att kommunerna
åläggas ett lagstadgat ansvar för bostadsförsörjningen. Denna lagstiftning
torde kunna utformas efter enahanda grunder, som numera tilllämpas
beträffande landstingens ansvar för barnhemsverksamheten efter 1945
års lagstiftning.

Förbundet vill vidare ansluta sig till det i betänkandet gjorda uttalandet,
att administrationen av bostadsärendena i största möjliga mån bör decentraliseras.

Ytterligare anser förbundet att det ej vore ur vägen, örn jämväl företagare,
som icke anlitar statliga eller kommunala lån, finge underkasta sig en granskning
från det allmännas sida i fråga om behovet av sådana lägenhetstyper,
som do ämna tillföra bostadsmarknaden. Ehuru denna kontroll icke är av
byggnadsteknisk natur utan fastmer avser fördelningen av nyproduktionen

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

på olika lägenhetskategorier, så anser förbundet att prövningen kunde anförtros
åt vederbörande byggnadsnämnd.

Av övriga remissinstanser — grupperna 8 och 9 — har blott en
uttalat sig i här förevarande ämne, nämligen SAR, som anför:

Den av utredningen förordade fördelningen av ansvaret för bostadsbyggandet
på stat och kommun på sådant sätt att staten skulle svara för
finansieringen och huvudparten av kreditrisken men kommunerna för de
initiativtagande, planläggande och organisatoriska insatserna, är säkerligen
väl avvägd. En förutsättning för att de mindre och medelstora kommunernas
insats skall bliva tillfredsställande, är givetvis, att den i betänkandet antydda
länsorganisationen kommer till stånd och får en lämplig utformning och att
det centrala organet för handhavandet av den statliga bostadspolitiken utbygges
så, att det kan bistå kommunerna med utredningsarbete och rådgivning.
Dock är det enligt förbundets mening önskvärt att även de mindre
kommunerna åläggas att, i likhet med de större, planlägga sin bostadsförsörjning.

Departemen tschefen.

Den statliga stödpolitiken till förmån för bostadsförsörjningen omfattar
ett antal verksamhetsgrenar, som tillkommit successivt och under olika förutsättningar.
En samordning av de olika stödformerna samt mellan dessa och
socialpolitiken i övrigt måste eftersträvas. Härför är emellertid ett klarläggande
av den allmänna bostadspolitiska målsättningen erforderligt.

Den nu rådande situationen på bostadsmarknaden karakteriseras av en betydande
bostadsbrist i tätorterna. Denna brist har sitt ursprung i den våldsamma
nedgång i bostadsproduktionen, som blev en följd av kreditkrisen i
början av kriget. De kreditpolitiska stödåtgärder, som med anledning härav
vidtogos från statens sida, blevo visserligen ganska snabbt effektiva såtillvida,
att bostadsbyggnadet åter kom i gång i betydande omfattning. Verkningarna
av bostadsreservens förbrukning under de första krigsåren ha
emellertid icke kunnat övervinnas. Detta förhållande beror främst på att
materialknappheten under krigets senare år omöjliggjort en bostadsproduktion
tillräckligt stor för att såväl återställa bostadsreserven som tillgodose
den till följd av krigshögkonjunkturen starkt ökade bostadsefterfrågan i stadssamhällena.
Mätt i siffror utgör den nuvarande bostadsbristen, inklusive uppbyggande
av en bostadsreserv, cirka 50 000 lägenheter.

Det material som utredningen framlagt till belysande av vår bostadsstandard
utvisar, att utrustningsstandarden är låg i det äldre bostadsbeståndet
och att utrymmesstandarden i allmänhet är otillfredsställande. Uppskattningsvis
saknade mera än en tredjedel av samtliga bostadslägenheter år 1945 vatten
och avlopp. Sannolikt nära en fjärdedel voro överbefolkade i den meningen,
att de beboddes av mer än två personer per boningsrum.

Bostadssociala utredningen har uppställt följande allmänna mål för bostadspolitiken.
Den akuta bostadsbristen bör avvecklas. Den allmänna bostadsstandarden
bör höjas, dels vad beträffar utrymmet, dels vad beträffar
utrustningen. I det förra avseendet har utredningen som allmän norm för

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

den närmaste framtiden angivit högst två boende per boningsrum. Detta
innebär, att produktionen bör inriktas på två- och trerumslägenheter, medan
däremot ettrumslägenheter böra byggas endast under särskilda omständigheter.
I det senare avseendet innebär målsättningen, att huvudparten av alla
lägenheter bör uppfylla de anspråk, som för närvarande uppställas vid nybyggnad
i städerna.

Förverkligandet av detta program förutsätter dels ett utökande av bostadsbeståndet,
dels en sanering av stora delar av det redan bestående. Utredningen
antager, att det skisserade programmet bör kunna förverkligas under
en tidrymd av 15 år. Avvecklingen av bostadsbristen bör kunna genomföras
under en tid av 3—5 år. Yad bostadskostnaderna beträffar uppställer utredningen
kravet, att de för en rimlig familjebostad böra nedbringas till ett
belopp motsvarande i runt tal 20 % av en genomsnittlig industriarbetarinkomst.

Till utredningens målsättning beträffande den närmaste framtiden kan
jag ansluta mig. Jag grundar detta mitt ståndpunktstagande icke blott
på allmänt sociala och hygieniska skäl utan även på andra motiv. Jag vill
sålunda erinra örn att största delen av den mycket betydande bostadsproduktion,
som med stöd av statsmedel ägt rum under kriget, i enlighet med
Kungl. Maj:ts och riksdagens direktiv målmedvetet inriktats på ett höjande
av utrymmesstandarden under bevarande tillika av den utrustningsstandard

— vatten och avlopp, centralvärme samt badrum i lägenheten eller åtminstone
i fastigheten — vilken sedan rätt lång tid tillbaka varit gängse vid nybyggnad
av bostadshus. Härtill kommer det självklara kravet på utjämning av de
standardskiljaktigheter, som existera dels mellan städernas och landsbygdens
bostadsbestånd dels i avseende å lägenhetsutrustningen inom respektive samhällen.

En lång tid kommer att förflyta innan flertalet familjer hunnit få sin
bostadsfråga tillfredsställande löst. Såsom utredningen framhållit innebär
emellertid förslagens förverkligande en så genomgripande strukturell
förändring av mycket stora delar av vårt bostadsbestånd, att det knappast
ter sig realistiskt att redan vid programmets uppgörande räkna
med en inknappning av tidsschemat hur önskvärt detta än i och för sig skulle
vara. Konjunkturinstitutet har dock framhållit, att den framtida konjunkturutvecklingen
kan bli sådan, att det kan te sig befogat att påskynda saneringsverksamheten;
om så blir fallet — och även utredningen har antytt möjligheten
härav — skulle det uppställda målet kunna uppnås snabbare.

Jag är härmed framme vid ett moment i utredningens programuppläggning,
som i remissvaren varit föremål för en livlig diskussion, nämligen den
dirigerade saneringsverksamheten. Det kan då vara värt att framhålla, att en
dylik verksamhet måste bli en direkt konsekvens av det standardhöjningsprogram
som uppställts och icke — såsom man på sina håll synes ha ansett

— någonting som betingas av främst arbetsmarknadspolitiska skäl. En fortskridande
höjning av utrymmesstandarden i den grad, utredningen förutsätter,
kommer nämligen att innebära en sådan förskjutning i bostadsbehovets

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

inriktning på olika lägenhetskategorier, att ett överskott av ettrumslägenheter
uppstår. Endast om den bostadssociala målsättningen avvisas, kan man avstå
från samhällsingripanden i syfte att driva fram saneringsverksamheten.

Med utgångspunkt från sin bostadssociala målsättning har utredningen
undersökt, huruvida de arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna äro .sådana,
att programmet bör kunna genomföras; härvid har utredningen kommit
till det resultatet, att skäl av sysselsättningspolitisk art under vissa perioder
utgöra ytterligare motiv för det bostadssociala programmet. Häremot har nu
av näringslivets bostadsbyggnadsdelegation riktats den allmänna invändningen
att det sysselsättningspolitiska problemet under de närmaste 10 åren
icke kommer att karakteriseras av brist på arbete utan av en arbetskraftsbrist,
ägnad att medföra stora olägenheter för industrien.

Utredningen har bestämt avvisat tanken på att öka byggnadsarbetarkårens
numerär över det nuvarande antalet, trots att bristen på arbetskraft i förhållande
till aktuella byggnadsbehov, vad gäller såväl bostadsbyggande som
andra grenar av byggnadsverksamheten, i nu rådande läge är mycket kännbar.
Men det torde å andra sidan icke kunna ifrågasättas att i nuvarande situation
eller under de närmast följande åren minska arbetsstyrkan inom bostadsbyggnadsverksamheten.
Örn en sådan minskning skulle bereda verklig lättnad för
rekryteringen av arbetskraft till andra arbetsområden, där jämväl arbetskraftsbrist
gör sig gällande, måste den göras avsevärd. Men detta skulle i sin tur
medföra, att bostadsbristens avveckling uppsköts på obestämd framtid till
olägenhet icke minst för expanderande industrier i form av svårigheter att
skaffa bostäder åt arbetare och tjänstemän.

Det sysselsättningspolitiska argumentet har i utredningens motivering
främst betydelse i samband med den situation som kan uppkomma, då bostadsbristen
avvecklats. Den plötsliga sammankrympning av bostadsbyggandet,
som därvid riskeras, skulle skapa olägenheter på arbetsmarknaden,
åtminstone under en övergångstid. Att så blir fallet även när utpräglad
brist på arbetskraft gör sig gällande på andra områden bestyrkes av erfarenheterna
från åren 1940 och 1941. Än mer måste skadeverkningar på arbetsmarknaden
och för den allmänna ekonomiska utvecklingen befaras, örn en
sådan sammankrympning inträffar vid en tid, då det allmänna konjunkturläget
är mera labilt än för närvarande. Jag delar sålunda utredningens uppfattning
att en i huvudsak stabiliserad bostadsproduktion kan visa sig vara
ett värdefullt hjälpmedel för en politik, syftande till att avvärja sysselsättningskriser.

På längre sikt, d. v. s. när det gäller utvecklingen under 1950-talet, kan,
såsom utredningen understryker, ett försök till bedömning av bostadsbyggandets
lämpliga omfattning ur sysselsättningssynpunkt knappast vara fruktbärande.
Frågan gäller här en avvägning av det sociala mål som uppställes
med avseende på bostadsstandardens utveckling och de produktiva resurser
som krävas för att nå målet. Konkret kan detta mål med någon förenkling
sägas innebära, att ettrumslägenheten icke godtages som familjebostad. Detta
mål måste enligt min mening betraktas som ett oeftergivligt minimum för

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

bostadspolitiken på längre sikt. Oavsett hur den allmänna konjunkturutvecklingen
kommer att gestalta sig under 1950-talet, är det ett faktum att till
följd av den minskande hushållsbildningen en betydande överskottskapacitet
— i förhållande till nuvarande företagsorganisation och arbetsstyrka —- kommer
att uppstå inom byggnadsindustrien, så snart den nuvarande bostadsbristen
avvecklats. Att på grund av allmänna farhågor rörande arbetskraftsbrist
under nästa årtionde avstå från realiserandet av ett byggnadsprogram,
som stödjes av mycket starka sociala skäl, kan enligt min uppfattning icke
försvaras.

Från skilda håll lia invändningar rests mot den av utredningen uppställda
normen rörande hyresbetalningsförmågan; det har framhållits dels att många
familjer i de lägre inkomstskikten äro ur stånd att för sin bostadsförsörjning
avstå cirka 20 % av inkomsten, dels att hyresbetalningsvilligheten
även örn betalningsförmåga i och för sig föreligger — måhända alls icke
korresponderar med den av utredningen uppställda nyssangivna arbetshypotesen.

Otvivelaktigt föreligger här ett allvarligt problem, som berör icke blott
samhällsekonomiska utan även folkpsykologiska förhållanden. Utredningen
har för sin del förutsatt, att de lägsta inkomstskiktens hyresbetalningsförmåga
skulle i viss mån underbyggas genom subventioner från kommunalt
eller industriellt håll, och det vill av remissvaren synas som örn åtminstone
flertalet kommuner ej ställde sig avvisande till denna tanke. För egen del
är jag icke beredd att nu taga definitiv ställning till problemet, hur de lägsta
inkomsttagarnas bostadsförsörjning skall lösas. Frågan härom sammanhänger
med utformningen av bestämmelserna rörande de statssubventioner, som tills
vidare erfordras för hyresbetalningsförmågans höjande. Starka skäl kunna
otvivelaktigt åberopas till förmån för såväl den av utredningen hävdade meningen
att familjebidrag skola utgå utan behovsprövning som för den motsatta,
nämligen att en dylik prövning skall äga rum. Lämpligast är att ställningstagandet
till befolkningsutredningens förslag rörande de allmänna barnbidragen
och till bostadssociala utredningens förslag örn hyresrabatter fixeras samtidigt;
skäl av organisatorisk art tala likaledes för att den senare frågans
lösande får anstå något, åtminstone till dess utredningen hunnit framlägga
andra delen av sitt slutbetänkande. Jag anser mig emellertid böra framhålla,
att stödverksamheten till förmån för de mindre bemedlade barnfamiljerna
under alla omständigheter bör fullföljas och i vissa hänseenden utbyggas.

Beträffande hyresbetalningsvilligheten har utredningen betonat vikten av
att lokala undersökningar verkställas härutinnan; enligt vad jag erfarit av
byggnadslånebyrån pågå för närvarande sådana på åtskilliga orter. Vidare
har utredningen understrukit betydelsen av att en upplysnings- och propagandaverksamhet
bedrives till förmån för en höjd bostadskultur; näringslivets
bostadsbyggnadsdclegation har jämväl uttalat sig för inledandet av en
dylik verksamhet.

Innan jag övergår till att diskutera de frågor, som jag i det föregående
redovisat såsom »metoderna för programmets förverkligande», anser jag mig
böra beröra ett par spörsmål av ekonomisk art.

46

Kungl. Maj.ts -proposition nr 279.

Utredningen har ansett sig äga vissa skäl för att förutsätta en fortgående
gynnsam förskjutning av relationen mellan bostadskostnader och inkomster;
denna mening delas av näringslivets bostadsbyggnadsdelegation, som ansett
en dylik utveckling långt ifrån osannolik även vid en successiv avveckling av
den statliga stödpolitiken. Till detta vill jag erinra, att utredningen däremot
förutsatt såväl ett bevarande och förbilligande av den statliga långivningen
som ock en fortskridande rationalisering av bostadsproduktionen.

Att en sådan rationalisering med all makt bör eftersträvas är utan vidare
uppenbart. Såsom utredningen framhållit pågå för närvarande en hel rad
undersöknings- och forskningsarbeten i detta syfte. Det skulle otvivelaktigt
vara önskvärt, örn dessa strävanden kunde samordnas mera än som nu är
fallet. Det är min avsikt att upptaga förevarande spörsmål till prövning, sedan
bostadssociala utredningen framlagt sina förslag rörande den blivande bostadspolitiska
organisationsapparaten.

Bevarande — och utbyggande — av den under krigsåren genomförda
organisationen för offentlig finansiering av bostadsbyggandet är enligt utredningens
mening den självklara grunden för den framtida bostadspolitiken.
Denna uppfattning delar jag.

Samhället bör sålunda icke i framtiden utsätta sig för risken av att bostadsproduktionen
— såsom skedde åren 1940 och 1941 — katastrofalt nedgår på
grund av en plötsligt inträdande försämring av kreditvillkoren. Den drivfjäder
till husspekulation, som den tidigare ovissa och irreguljära finansieringen
av toppkapitalet i fastigheterna utgjort, måste vidare elimineras.
Ytterligare bör erinras, att intresset av att snabbt avveckla den rådande
bostadsbristen får anses göra det uteslutet att nu på allvar diskutera en återgång
till förkrigstidens osäkra finansieringsmöjligheter. Slutligen skall framhållas,
att det med hänsyn till de förutsättningar för en fortsatt bostadsproduktion,
vilka komma att föreligga, då bostadsbristen hävts, säkerligen är
oundgängligen nödvändigt att jämväl framdeles räkna med en offentlig kreditgivning
för bostadsproduktionen; ehuru självklart bör det måhända till sist
anmärkas, att den offentliga finansieringen av bostadsbyggandet blott innebär
en möjlighet och icke en skyldighet för vederbörande producent att upptaga
statskredit.

Örn jag således är helt ense med utredningen därom, att grunden för den
framtida bostadspolitiken måste vara offentlig finansiering av bostadsbyggandet,
måste jag emellertid med utredningen konstatera att de reduktioner
av fastighetskostnaderna, som kunna vinnas härigenom, icke äro tillräckliga
för att åstadkomma den relation mellan bostadskostnader och inkomster,
som måste uppnås, örn bostadsprogrammet skall kunna genomföras. Härför
krävas subventioner, vilka — örn icke en fortsatt gynnsam förskjutning i angivna
relation sker -—- efter hand komma att uppgå till betydande belopp.
Dessa konsekvenser av det bostadspolitiska programmet måste samhället
enligt min uppfattning acceptera.

Beträffande de olika subventionsförslagen har jag av skäl, som angivits
i det föregående, ansett mig icke böra för närvarande taga ställning till frågan

47

Kungl. May.ts proposition nr 279.

om hur familjebostadsbidragen böra utformas. Då lösandet av detta spörsmål
intimt sammanhänger med frågan örn de övriga bidragsförslagens utformning,
är jag ej heller beredd att till behandling nu upptaga sistnämnda
frågor. Med anledning av vad byggnadslånebyrån och egnahemsstyrelsen anfört
rörande utredningens förslag i avseende å stödverksamheten till förmån
för egnahemsproduktionen torde det för övrigt kunna ifrågasättas, örn icke
sagda förslag böra göras till föremål för översyn; sedan jag ytterligare övervägt
denna fråga, torde jag ånyo få anmäla förevarande spörsmål för Kungl.
Majit.

En stark aktivisering av kommunernas bostadspolitik är enligt vad utredningen
flerstädes i betänkandet framhållit en förutsättning för programmets
genomförande. Jag är på denna punkt helt ense med utredningen. Det är
med hänsyn härtill tillfredsställande att kunna konstatera, att praktiskt taget
samtliga de kommuner, som yttrat sig över betänkandet, anslutit sig till utredningens
principer i avseende å fördelningen mellan staten och kommunerna
av ansvaret för bostadsförsörjningen — låt vara att vissa konkreta förslag
från utredningens sida på vissa håll avvisats. Utan att närmare gå in på
detaljerna i den lagstiftning, varigenom kommunernas skyldighet att vidtaga
åtgärder till bostadsförsörjningens tryggande synes böra fastslås — denna
frågas lösande torde få anstå, till dess förslag rörande den blivande bostadspolitiska
organisationen framläggas — anser jag mig böra understryka
vikten av att kommunerna uppgöra långsiktiga bostadsförsörjningsplaner.
Det är enligt min uppfattning av största betydelse för rationaliseringen och
förbilligandet av bostadsproduktionen, att sådana planer utarbetas, eftersom
därigenom möjlighet uppkommer att utnyttja stordriftens fördelar vid husbyggandet.

De särskilda anslagsfrågorna.

1. Tertiärlåneverksamlieten för hyreshus.

Beträffande de nuvarande bestämmelserna på förevarande område torde
jag få hänvisa till min i det föregående lämnade redogörelse (s. 3—5).

Utredningens förslag.

Såsom jag redan nämnt har utredningen uttalat sig för att huvuddelen av
produktionen och förvaltningen av hyreshus lägges i händerna på företag, som
arbeta utan enskilda vinstsyften, samt under samverkan med och tillsyn av
kommunen.

De avgörande kriterierna på dylika s. k. allmännyttiga bostadsföretag
äro enligt utredningen:

1. att företagen arbeta utan enskilda vinstsyften; samt

2. under samverkan med och tillsyn av kommunen.

I denna fråga har utredningen vidare anfört bland annat.

Vad gäller konstruktionen och kontrollen av de allmännyttiga företag,
som ombesörja fastighetsförvaltningen, håller utredningen före, att detta bör
i huvudsak betraktas som en kommunens angelägenhet. I ett antal städer

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

ha sedan länge kommunala bolag varit verksamma, icke endast för byggande
och förvaltning av bostäder för flerbarnsfamiljer utan även för andra ändamål.
På många håll lia under senare år bostadsbyggandet till dominerande del utförts
i regi av de stora, kooperativa byggnadsorganisationerna, som samarbetat
i högre eller lägre grad med vederbörande kommunala organ. I vissa fall ha
större enskilda företagare eller konsortier av företagare etablerat ett liknande
samarbete med kommunen.

Det finns anledning att räkna med att även i fortsättningen företagsformerna
för icke-spekulativ verksamhet på området skola bli varierande. I
fråga örn ''projekteringen kan tänkas, att kommunen genom anlitande av
egna eller fristående kompetenta krafter ombesörjer denna eller överlåter
saken åt byggnadsföretag, som också utför byggandet. I fråga om själva
byggnadsverksamheten kan tänkas, att kommunen skaffar en egen organisation
för ändamålet, eller utlämnar bygget på entreprenad. Uppgiften att förvalta
fastigheterna kan tänkas omhänderhavas av kommunalt organ, av
genom kommunens försorg bildat bolag eller stiftelse, eller av organisation
eller byggnadsföretagare bildat företag av icke-spekulativ art, som kontrolleras
av kommunen och för vilket kommunen ikläder sig ett visst ansvar.

Avgörande för att icke-spekulativ bostadsförsörjningsverksamhet skall anses
föreligga är att anskaffningskostnaderna för bostadsfastigheterna icke överstiga
de verkliga produktionskostnaderna (inklusive skälig ersättning för företagarens
insats) och att hyressättningen anslutes till den nivå, som bestämmes
av anskaffningskostnader, förräntade och amorterade enligt gällande
villkor, varvid beträffande enskilt toppkapital en skälighetsbedömning måste
göras, samt driftskostnader, beräknade på längre sikt.

Med utgångspunkt härifrån anser utredningen, att en effektiv konkurrens
mellan byggnadsföretagama (upprätthållen genom tillräckliga kommunala
tomtutbud), sakkunnig granskning av byggnadskostnaderna samt prövning och
kontroll av bostadsföretags allmännyttighet enligt den praxis som byggnadslånebyrån
för närvarande tillämpar i fråga örn kommun-jämställda företag
skola förhindra spekulativt missbruk av de statliga lånen. Men, tillägger utredningen,
den praktiska tillämpningen måste mera allmänt säkras genom att
den kommunala kontrollen —• under samverkan med det centrala organet —
erhåller fastare former, vilket bäst torde ske genom att kommunen ikläder sig
ett partiellt ansvar för lån till allmännyttigt bostadsföretag, vilka överstiga
viss övre belåningsgräns.

Kostnaderna för den kommunala kontrollen av allmännyttiga bostadsföretag,
i vad gäller teknisk och ekonomisk tillsyn under planerings- och produktionsstadiet
samt revision under förvaltningsstadiet föreslås åvila kommunen.

Utredningen övergår härefter till att diskutera frågorna örn de villkor för
tertiär lån som böra gälla vid den fortsatta statliga stödverksamheten för
bostadsproduktionens främjande. Härom anföres i betänkandet bland annat
följande.

Nu gällande regler för lån av statsmedel för bostadsändamål utmärkas av
stor splittring med avseende på räntesatser, amorteringsvillkor, belånings
gränser och andra villkor.

Ser man till de principer, som legat till grund vid fastställandet av räntevillkoren
vid tillkomsten av de olika lånetyperna, skall man dock kunna
konstatera, att dessa i huvudsak inneburit, att för lån som utgått för att
främja specifika sociala syften fastställts en ränta, motsvarande statens
självkostnadsränta, under det att för lån, avseende produktionen för öppna
marknaden utan begränsning till viss kategori av bostadsbehövande, gällt
en ränta som inkluderat en viss ersättning för risktagandet. För den statliga
låneverksamheten ha härvid gällt bestämmelser som i stort sett anslutit

Kungl. May.ts proposition nr 279.

49

sig till den ordning nied på varandra staplade riskklasser efter vilken det
allmänna fastighetskreditväsendet är uppbyggt.

Beträffande särskilt tertiärlåneräntans höjd anför utredningen vidare
bland annat.

Vid den definitiva utformningen av krisåtgärderna år 1942 kan man säga,
att tertiärlåneräntans höjd icke spelade någon roll för stödeffekten, i det
att — då hyresavkastningen var primärt given enligt särskilda bestämningsgrunder
— en lägre ränta endast skulle i motsvarande grad ha sänkt tilläggslånet.
Under de år då tilläggslånesystemet fungerat har därför frågan örn
räntans höjd på statens lån icke haft principiell vikt med hänsyn till problemet
örn ersättning för risktagande vid lån av statsmedel till bostadsbyggande
i öppna marknaden. Långivningen i Stockholm har härvidlag dock
hela tiden utgjort ett undantag och i och med den allmänna räntesänkningen
i år, vilken följdes av motsvarande sänkning även av tertiärlåneräntan, har
till följd av tilläggslånebehovets bortfallande problemet på nytt krävt
beaktande.

Genom utvecklingen under krigsåren har den offentliga bostadskreditgivningen
kommit att omfatta nästan hela bostadsbyggnadsverksamheten för
ordinära ändamål och detta förhållande måste bli bestående i den fortsatta
utvecklingen, örn ett allmänt standardhöjningsprogram skall kunna genomföras.
Den statliga långivningens villkor kunna då icke på ett relativt passivt
•sätt anknytas till bestående organisation av underliggande kredit utan måste
utformas med hänsyn till den allmänna bostadspolitiska målsättningen och
under strävan att påverka utvecklingen av produktion och hyror på sådant
sätt att dennas förverkligande befordras.

Utredningen anser en allmän räntesubvention vara ett ur redovisningssynpunkt
otillfredsställande och relativt osmidigt medel för förbilligande
av årskostnaderna. När det gäller riskersättning utöver den egentliga räntan
ställer sig frågan annorlunda: det gäller härvidlag att väga en till beloppet
fixerad kostnad för subvention mot en helt obestämd framtida förlustrisk.
Denna förlustrisk är därtill av den beskaffenhet att den till stor del är beroende
av statens egna åtgöranden i form av allmän penning- och finanspolitik
(särskilt räntepolitik) samt bostadspolitik.

Hade förlustriskerna endast utgjorts av dessa allmänna risker, som hänföra
sig till prisnivåns, räntenivåns och byggnadskostnadernas utveckling
samt till det allmänna bostadsmarknadslägets förändringar, hade det enligt
utredningens mening varit ett naturligt led i en till allmän standardhöjning
syftande bostadspolitik, att staten burit den med låneverksamhet förbundna
risken helt utan riskersättning och att alltså räntan på de statliga bostadslånen
bestämts efter statens självkostnadsränta, såsom i princip varit fallet
med t. ex. »barnrikelånen». Förlustriskerna äro emellertid icke enbart av
denna art: de hänföra sig också till de ekonomiska och personliga kvalifikationerna
hos låntagaren, till den omsorg och skicklighet, varmed fastigheten
uppföres och skötes. Den otillräcklighet hos realsäkerheten, som belåning
ripp till en mycket hög belåningsgräns alltid innebär ur fastighetskreditsynpunkt,
bör därför kompletteras med vederhäftighetsbedömning av
låntagaren och med tillsyn, förbunden med ett visst ekonomiskt ansvar, av
organ som ha näraliggande möjligheter att utöva sådan, d. v. s. kommunala
organ.

Hithörande frågor måste givetvis bedömas i sammanhang mod frågan örn
den övre belåningsgräns, som sättes att gälla för lånen.

I fråga om allmännyttiga företag, så förvaltade och så kontrollerade av
offentliga (främst kommunala) organ, att säkerhet finnes för att det bostads Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 279. teo 46 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

politiska syftet med statens lånegivning helt tillgodoses, kunna inom affärsmässig
fastighetskreditverksamhet sedvanliga säkerhetssynpunkter tillmätas
en mera underordnad vikt och frågan ställas som en fråga örn riskfördelningen
mellan stat, kommun, allmännyttigt företag och de bostadsbehövande
hushållen.

Under den förflutna krigs- och bostadskrisperioden har som en av de allvarligaste
olägenheterna på bostadsmarknaden framträtt det förhållandet,
att marknaden övermättats med bostadsrättslägenheter, som krävt kapitalinsats,
under det att tillgången på hyreslägenheter varit ytterligt knapp.
Detta har sammanhängt därmed, att de under kommunal kontroll ställda
och med kommun i lånehänseende jämställda företagen huvudsakligen varit
bostadsrättsföreningar. Den starka tillväxten av utbudet på bostadsrättslägenheter
och den knappa tillgången på hjueslägenheter ha betytt en snedvridning
av bostadsefterfrågan och har i många fall tvingat bostadssökande,
som egentligen ej varit lämpliga som bostadsrättsinnehavare, att binda sig
för en lägenhet. Bostadsbristen har för dessa medfört ett tvång till en kapitalinsats,
som framstått som en extra belastning av hyreskontot. Många
ha av försiktighetsskäl bundit sig för mindre lägenhet än inkomsten skulle
tillåtit. Överhuvud framstår det som föga tilltalande att i ett sådant tvångsläge,
som bostadsbristen skapat, topprisken lägges på den bostadsbehövande
allmänheten.

Det är därför en angelägenhet av stor vikt, att ändring kommer till
stånd i de finansieringsbetingelser, som varit upphovet till bostadsrättshypertrofin,
och att bostadsrättsföreningsbildningen begränsas till sin naturliga
volym.

När det gäller allmännyttiga bostadsföretag av den konstruktion, som
diskuterats i föregående avsnitt är det självklart, att enskilt kapital icke
kan påräknas för finansiering av toppkapitalet och bärandet av de därmed
förbundna riskerna. Det ligger i sakens egen natur att detta måste presteras
av det allmänna, stat och kommun.

Med utgångspunkt från det anförda föreslår härefter utredningen

dels att övre gränsen för statslån till allmännyttiga bostadsföretag sättes
till 100 % av fastighetsvärdet;

dels att räntan å dylika lån bestämmes till 3 %;

dels att vid fastighetsförvaltningen uppkommande förluster skola bäras
till en femtedel av kommunerna, medan staten svarar för de återstående
fyra femtedelarna; dock att kommunen förutsättes ensam svara för förluster
till följd av försummad hyresbetalning.

Utredningen anför härefter beträffande sekund är låneräntan bland
annat följande.

Då primärlån kunna erhållas till 3 % och enligt utredningens förslag
statliga lån skola kunna beviljas allmännyttiga bostadsföretag till samma
räntesats, vore det en uppenbar orimlighet örn någon del av fastighetskapitalet
skulle belastas med högre ränta. Den traditionella uppdelningen i primärlån
och sekundärlån i olika riskklasser med olika räntesatser har såvitt
utredningen förstår redan nu i huvudsak mist sin mening och kan överhuvud
icke motiveras i samband med offentligt finansierade bostadsföretag, för
vilka stat och kommun åtagit sig ansvar. Man Iean sålunda utgå från som
självklart att för allmännyttiga bostadsföretag, som åtnjuta statliga lån,
räntan för hela det lånade kapitalet skall utgöra 3 %.

Det förefaller utredningen värt att överväga, om icke fastighetsbelåningen
överhuvud kunde organiseras på ett mera enhetligt sätt än som nu vanligen

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

är fallet. Splittringen på detta område består icke endast i den nuvarande
olikformigheten mellan olika statliga lånetyper, särskilt när det gäller egnahem,
utan också i olikhet i lånevillkor beträffande underliggande krediter
med avseende på räntor, amorteringsvillkor, belåningsgränser o. s. v. Man
kan vidare ifrågasätta örn icke administrationskostnaderna för fastighetsbelåningen
överhuvud skulle kunna nedbringas genom en enhetligare ordning.
Då bankkommittén torde komma att beakta här berörda förhållanden
begränsar utredningen sig till att framhålla vikten av att en översyn göres
icke endast av de statliga bostadslåneformerna utan även av fastighetskreditorganisationen
i dess helhet.

I anslutning till vad utredningen sålunda föreslagit respektive ansett sig
kunna förutsätta beträffande räntan å lån till allmännyttiga bostadsföretag,
konstaterar utredningen, att om amorteringstiden på det statliga lånet sättes
till 30 år erhålles — därest de av statens byggnadslånebyrå och statens hyresråd
nu tillämpade avskrivningsreglerna få fortsatt giltighet — en annuitet
å hela fastighetskapitalet av 3,7 5 %, vilket innebär, att detsamma kan helt
avskrivas på cirka 55 år. Annuiteten för statslånet föreslås emellertid kunna
jämkas i riktning mot längre amorteringstid i händelse villkoren för underliggande
krediter äro sådana, att vid 30 års amorteringstid för statslånet
totalannuiteten skulle komma att överstiga 3,7 5 %.

Beträffande flerfamiljshus av trä under förvaltning av allmännyttigt bostadsföretag
förordar utredningen, med hänsyn till hyresläget på de orter,
där trähusbebyggelsen dominerar, att amorteringsvillkoren göras lika med
stenhusens — trots de skäl som, enligt vad utredningen framhåller, obestridligen
tala för en kortare amorteringstid.

Beträffande villkoren för lån till icke allmännyttiga bostadsföretag
föreslår utredningen, att de nuvarande för tertiärlån gällande bestämmelserna
fortsättningsvis tillämpas. Utredningen anser således, att den
övre belåningsgränsen liksom nu bör utgöra 90 % av fastighetsvärdet (det
framhålles dock att en jämkning nedåt av denna gräns skulle vara önskvärd)
samt att räntan bestämmes till 4 % och amorteringstiden till 30 år med jämn
annuitet å statslånet (5,7 5 %).

Den sedan 1941 gällande räntegarantin för underliggande krediter bör
enligt utredningens mening tills vidare behållas och i fråga örn lån till allmännyttiga
företag utsträckas till att gälla under det statliga lånets hela löptid.

Till utveckling av sina synpunkter i denna fråga har utredningen anfört
bland annat följande.

Stabila ränteförhållanden äro en fundamental förutsättning för en bostadsmarknadsutveckling,
genom vilken en allmän standardhöjning skall kunna
planmässigt realiseras och kriser i bostadsproduktionens utveckling förhindras.
Bostadsbyggnadsutvecklingcn måste i fortsättningen skyddas från sådana
irrationella inflytanden från den allmänna kapitalmarknaden, som
1939/40 utgjorde den dominerande krisimpulsen. Käntevariationer såsom
regulator för bostadsbyggnads verksamhetens omfattning ha i nuvarande
ekonomiska och penningpolitiska situation överhuvudtaget ingen förnuftig
mening men skapa förvirring i produktionsutvecklingen. Om det i en viss
situation skulle vara nödvändigt eller lämpligt med hänsyn till det allmänna
ekonomiska läget, sysselsättningsläget, investeringsvolymen, penningpolitiska
förhållanden o. s. v. att bostadsbyggandet inskränktes, skulle detta kunna

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

ske enklare ock mera effektivt genom andra åtgärder än genom ränteförändring.
En sådan inverkar på förhållandena mellan förut byggda och i
fortsättningen nybyggda fastigheter och stör därigenom produktionsutvecklingen.

Örn det allmänna ekonomiska läget i en framtida situation — och härvid
kommer väl främst i åtanke en situation av förstärkta inflationsrisker under
de närmaste åren —- skulle anses nödvändiggöra ränteförhöjningar från nuvarande
läge, böra enligt utredningens mening sådana icke gå ut över bostadsbyggandet.
Detta bör garanteras stabila räntevillkor, som kunna bilda
en fast bas för kalkylerna. Den allmänna plan för bostadsproduktion, förskjutning
av förhållandet mellan inkomster och hyror och standardhöjning,
som utredningen i det föregående sökt skissera, har som en väsentlig förutsättning
att bostadsbyggandet i framtiden icke belastas av högre räntekostnader.
Härvid är i främsta rummet angeläget, att mera tillfälliga räntefluktuationer
avskärmas. Såvitt utredningen förstår, talar all sannolikhet för att
en ränteförhöjning, som till äventyrs kan komma till stånd inom de närmaste
åren, blir av mera övergående art. En sådan torde för bostadsbyggandets
del kunna mötas genom att nuvarande räntegaranti under någon tid
övergår i tillfällig räntesubvention eller på annat sätt för den händelse nuvarande
stabiliseringsteknik i samband med en omorganisation av fastighetskreditväsendet
ersättes med en annan. Örn en mera definitiv förskjutning
av räntenivån skulle komma till stånd, gives anledning att taga hela finansierings-
och subventionssystemet för bostadsförsörjningen under omprövning.
Detta gäller såväl i händelse av en förblivande höjning av räntenivån,
då vid given bostadspolitisk målsättning subventionerna kunna behöva ökas,
som i händelse av sänkning av räntenivån — vilket på längre sikt synes mera
sannolikt — då antingen den bostadspolitiska målsättningen kan förskjutas
framåt eller subventionerna kunna minskas. Här har, som i tidigare sammanhang
nämnts, utredningen utgått från att nuvarande allmänna ränteläge förblir
konstant tills vidare.

Utredningen förutsätter vidare, att statsbelånade hyreshus jämväl i fortsättningen
skola vara underkastade h yreskontroll. — I detta sammanhang
har utredningen till diskussion upptagit frågan om hyressättningen
för den blivande lägenhetsproduktionen, därom utredningen anfört bland
annat.

I det stora hela kan man säga, att hyressättningen i nybyggda hus kommit
att anpassas efter inkomstvariationer olika orter och ortsgrupper emellan.
Man torde kunna se detta som ett uttryck därför, att förhållandena på bostadsmarknadernas
efterfrågesida ha spelat en väsentlig roll för bildandet
av de lokala hyresnivåerna för moderna lägenheter: hög inkomstnivå på en
ort har möjliggjort spekulativ uppdrivning av hyrorna, låg inkomstnivå har,
där den inte helt förhindrat tillkomsten av helmoderna lägenheter överhuvud,
gett utrymme endast åt sådana lägenheter, som tack vare speciella förhållanden
kunnat tillföras marknaden till låga hyror. Häri ligger den större
svårighet, som består på mindre orter för uppflyttning till helmodern bostadsstandard.
Det måste understrykas, att grunden härför icke är att hyran
för en helmodern lägenhet på de mindre orterna kräver en större del av
inkomsten än på de större utan den starka reallönedifferensen till följd av
bristande anpassning mellan penninginkomster och övriga levnadskostnader.
De mindre orternas hyresproblem är sekundärt i förhållande till det allmänna
dyrortsproblemet.

Man torde kunna utgå från att inom de närmaste åren frågan örn dyrortsgrupperingen
kommer att underkastas en grundlig revision i utjämnande

53

Kunni. Maj:ts proposition nr 279.

riktning. Härtill kommer att pågående eller förestående förskjutningar i
befolkningsrörelsen sannolikt komma att inverka i enahanda riktning.

Från här anlagda synpunkter framstå ortsdifferentierade bostadssubventioner
(d. v. s. tilläggslån som nu utgå) som medel att konservera en i längden
ohållbar inkomststruktur. Den aktuella situationen innebär emellertid
i viss mån ett tvångsläge. Förändringen i lönestrukturen måste ta tid. Enligt
utredningens mening motiverar detta, att tilläggslånesystemet tills vidare
bibehålies som ett förlängt provisorium.

Den regel för hyresbestämningen, som gällt under krigsåren (från år
1941), har haft karaktären av en krismässig prisstoppregel, fixerad ort för
ort. För de orter, där ännu tilläggslån äro behövliga, torde tills vidare denna
norm för hyressättningen böra tillämpas, dock med vissa modifikationer.
För orter, där tilläggslånebehovet fallit bort tack vare räntesänkningen
under 1945, är det meningslöst att i fortsättningen operera med nuvarande
hyressättningsregel. Där så skett, böra hyrorna sättas icke efter någon primärt
given norm utan så att de — bortsett från direkta subventioner —
kunna beräknas täcka fastighetens förvaltningskostnader på längre sikt med
rimlig marginal för normala hyresförluster. Det förutsättes att hyreshöjning
endast i undantagsfall skall kunna ske samt att frågor rörande hyressättningen
skola kunna bringas under Kungl. Maj:ts prövning.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts föreslår utredningen

dels att hyrorna i statsbelånade hyreshus framdeles bestämmas enligt
självkostnadsprincipen på alla sådana orter, där det nuvarande normala tillläggslånebehovet
icke överstiger 3 % (av den verkliga godtagbara anskaffningskostnaden
för fastigheten);

dels att på övriga orter tilläggslån i enlighet med nu gällande bestämmelser
skall kunna utgå; dock att dylikt lån skall kunna utgå med högst
5 % inom sådana kommuner, där tilläggslånebehovet för närvarande icke
överstiger 8 %>, samt inom återstående kommuner — där tilläggslånebehovet
nu är än högre — med allra högst 10 %, allt räknat i förhållande till anskaffningskostnaden.

Utredningen håller för sannolikt, att tilläggslånebehovet under 1946 skall
kunna praktiskt taget helt försvinna. Örn så ej blir fallet, anses frågan örn
ytterligare åtgärder för avvecklingen böra upptagas till förnyad prövning.

Remissyttrandena.

Såsom torde framgå av vad jag tidigare anfört har ett antal remissinstanser
motsatt sig en kommunalisering av hyreshusproduktionen och -förvaltningen.
I flertalet dylika remissvar har emellertid angivna spörsmål sammankopplats
med frågan örn lånevillkoren i avseende å de olika låntagarkategorierna,
varför det synes mig lämpligare att redovisa dessa frågor i
ett sammanhang i det följande. I enlighet härmed upptager jag först till
behandling frågan om kriterierna på allmännyttiga bostadsföretag.
Endast några remissinstanser ha upptagit detta spörsmål till diskussion.

Statens byggnadslånebyrå anför följande.

Beträffande kriterierna på allmännyttiga bostadsföretag har utredningen
anfört, att desamma böra arbeta utan enskilda vinstsyften samt under samverkan
med och tillsyn av vederbörande kommun; denna definition ansluter
sig nära till bestämmelsen i 3 § gällande tertiärlånekungörelse rörande företagares
jämställande med kommun i avseende å lån enligt kungörelsen. Ut -

54

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 279.

redningen har vidare föreslagit, att allmännyttiga bostadsföretag skola kunna
erhålla statslån mot säkerhet av inteckning inom 100 % av fastighetsbelåningsvärde
och löpande med en ränta av 3 %\ för övriga producenter av
hyreshus förutsättas nu gällande bestämmelser örn tertiärlån komma att fortsättningsvis
tillämpas.

Byggnadslånebyrån anser sig inledningsvis böra framhålla, att statskrediter
på så förmånliga villkor som föreslagits skola gälla i fråga örn allmännyttiga
företag böra utlämnas endast i sådana fall, där det allmänna har fullgoda
garantier för att investeringarna tjäna endast samhälleliga intressen och för
att det bästa utbytet för medlen erhålles. Med hänsyn härtill anser sig
byrån böra i första hand förutsätta, att det allmänna —- i förevarande fall
vederbörande kommun — får ett avgörande inflytande över det allmännyttiga
företagets drift och förvaltning. Det är således enligt byråns förmenande
icke tillfyllest, att kommunens intressen tillvaratagas av allenast en enstaka
ledamot i företagets styrelse eller av en revisor.

För det andra anser byrån det böra föreskrivas, att egenskapen av allmännyttighet
icke får tillerkännas något företag med mindre den eller de husbyggnader,
som utföras av företaget, i fråga om planläggning, utformning
och kostnader äro föredömliga eller i vart fall uppfylla minst de anspråk
som enligt allmänna erfarenheter böra kunna uppställas i nyssangivna hänseenden.
Av det anförda framgår, att byrån icke anser det förhållandet, att
ett rent kommunalt företag bildas, i och för sig berättiga företaget att för
ett blivande byggnadsprojekt erhålla ett treprocentigt lån intill fulla fastighetsvärdet;
byrån vill därjämte kräva, att det speciella husbyggnadsföretag,
till vars utförande statslån skall utgå, prövas utgöra ett, objektivt sett, förmånligt
projekt.

I realiteten torde med de av byggnadslånebyrån föreslagna bestämmelserna
egenskapen av allmännyttighet komma att föreligga endast under förutsättning
att vederbörande företag till sig knyter eller anlitar de erkänt skickligaste byggnadsföretagarna
— vilket måhända ibland kan stöta på svårigheter. Men byrån
anser, att örn »allmännyttigheten» verkligen skall få någon reell innebörd, är
det nödvändigt att redan från början uppställa stränga krav; att bevilja lån
intill 100 % av den verkliga anskaffningskostnaden för ett hyreshus endast
av det skälet, att detsamma uppföres av ett företag, som har en hel- eller
trekvartskommunal styrelse skulle kunna leda till resultat, som direkt motverkade
syftet att kommunalisera produktionen av hyresbostäder.

Därest byggnadslånebyråns nyss angivna synpunkter accepteras, synes
det uppenbart, att hyreshusproduktionen under en ganska lång övergångstid
delvis kommer att bero av enskilda producenters initiativ; med hänsyn härtill
anser byggnadslånebyrån den bestämmelsen böra övergångsvis tillämpas,
att kommunala företag skola kunna erhålla 100-procentiga statskrediter för
inköp av sådana utav enskilda företagare nyuppförda hyreshus, som helt tillgodose
de ovan angivna kraven i avseende å planläggning, utformning och
kostnader.

Styrelsen för svenska stadsförbundet (majoriteten) framhåller de kontrollsvårigheter
som måste uppstå i avseende å allmännyttiga bostadsföretag samt
tillägger.

Det måste vara en hart när olöslig uppgift för en kommunal kontrollant
att kunna följa ett bygge eller en fastighetsförvaltning så i detalj som uppgiften
strängt taget fordrar. Frågan örn de former i vilka kontrollen lämpligen
bör bedrivas torde därför böra ägnas fortsatt ingående uppmärksamhet.
Skola kommunerna ikläda sig ekonomiskt ansvar för hithörande företags drift

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

och för hyresbetalningen, torde de för övrigt bli nödsakade att förbehålla
sig ej blott kontrollerande utan avgörande inflytande på förvaltningen, t. ex.
på urval och uppsägning av hyresgäster. I så fall synes kommunen emellertid
nästan lika gärna kunna kommunalisera företaget. I vart fall torde anförda
synpunkter komma att framtvinga en mycket restriktiv tillämpning av
reglerna örn »allmännyttiga» företag, så att kretsen av dessa företag väsentligt
begränsas.

Städerna Stochholm, Uppsala och Lidingö framhålla likaledes de kontrollsvårigheter,
som måste uppstå för kommunerna på förevarande område. I det
av särskilda kommitterade avgivna yttrande, vilket åberopas såsom remissvar
av staden Uppsala, anföres vidare bland annat.

Kommitterade lia ingående övervägt möjligheterna -att i lånehänseende
med kommun jämställa företag, som uppföra flerfamiljshus överhuvudtaget,
alltså oavsett örn de kunde hänföras till s. k. allmännyttiga företag eller ej.
En förutsättning härför skulle emellertid enligt utredningen vara en kontrollverksamhet
från kommunens sida av sådan omfattning, att den skulle
vara praktiskt ogenomförbar: kontrollen skulle för att bli fullt effektiv behöva
sättas in redan på projekterings- och planeringsstadiet och därefter fortlöpa
till dess byggnadsföretaget avslutades, varvid bland annat alla materialinköp
och andra kostnadsposter skulle granskas. Det säger sig självt, att
kommunen icke kan påtaga sig en så ingående kontrollverksamhet utan en
väsentlig ansvällning av förvaltningsapparaten med därav föranledda betydande
kostnader. Det finns så mycket mindre anledning härtill, som kommunen
ändock icke kommer att få absoluta garantier för att det offentliga
stödet helt kommer de boende tillgodo.

Med den erfarenhet, som under de gångna årens förmedlingsverksamhet
vunnits, anse sig kommitterade icke kunna förorda, att allmännyttiga bostadsföretag
efter godkännande av kommunen skola i lånehänseende jämställas
med de företag, vilka bedrivas av kommunen själv eller av kommunen bildade
bostadsföretag.

I anslutning härtill framlägges förslag om införande av särskilda lånebestämmelser
för en modifierad typ av »allmännyttiga bostadsföretag»; härtill
återkommer jag i det följande.

Städerna Västerås och Borlänge anse det vara angeläget, att det blir tydligare
klarlagt, vilka krav ett allmännyttigt bostadsföretag skall uppfylla.
Sistnämnda stad anser det icke böra förutsättas som självklart, att de stora
riksorganisationerna i sin nuvarande utformning skola betraktas som allmännyttiga.

Staden Malmö har ingenting att erinra mot de av utredningen angivna
kriterierna för att icke-spekulativ bostadsförsörjningsverksamhet skall anses
föreligga. I detta sammanhang framhålles med skärpa den ena av utredningen
angivna förutsättningen, nämligen att anskaffningskostnaderna för
bostadsfastigheterna icke överstiga de verkliga produktionskostnaderna (inklusive
skälig ersättning för företagarens insats). Här är det — tillägges i
yttrandet —■ betydelsefullt att endast räkna med produktionskostnader, framkomna
i verklig konkurrens mellan olika företagare.

Sveriges fastighetsägareförbund har anfört bland annat följande.

Kriteriet för de s. k. allmännyttiga byggnadsföretagens berättigande måste
vara att de på affärsmässig basis kunna konkurrera på lika villkor med den

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

privata byggnadsföretagsamheten. Så snart de för sin existens i konkurrensen
bli beroende av bättre villkor genom statliga subventioner ba de dokumenterat
sin underlägsenhet. De allmännyttiga företagen ha haft sin största utvecklingsperiod
under en tid, som ur uthyrningssynpunkt måste betecknas såsom
utomordentligt gynnsam. Några som helst ekonomiska påfrestningar har
denna verksamhet hitintills icke varit utsatt för, och det måste därför betraktas
såsom obestyrkt att denna verksamhet under de få år den verkat
skulle ha visat sig så utomordentligt gynnsam, som utredningen velat göra
gällande.

Enligt förbundets mening är varje företag, som genom rationell och affärsmässig
drift strävar efter att till konsumenternas förfogande ställa så goda
varor som möjligt till lägsta möjliga pris, allmännyttigt i den mening, som
begreppet i detta sammanhang bör innebära.

Följande remissinstanser, nämligen städerna Norrköping, Hälsingborgr
örebro, Borås, Eskilstuna, Gävle, Jönköping, Sundbyberg, Nyköping,
Växjö, Kalmar, Visby, Mölndal, Alingsås, Trollhättan, Vänersborg, Arvika,
Borlänge, Sandviken, Sundsvall, Härnösand och Boden ävensom ett antal
mindre stads- och landskommuner samt länsstyrelserna i Kalmar, Skaraborgs,
Jämtlands och Västerbottens län, L. O., hyresgästernas riksförbund och
H.S.B. ha funnit utredningens förslag rörande villkoren för den fortsatta
statliga långivningen ägnade att läggas till grund för bestämmelser
i ämnet eller i liknande ordalag givit uttryck åt sin anslutning till vad utredningen
härutinnan förordat; dock ha städerna Nyköping, Kalmar, Vänersborg,
Borlänge, Sundsvall och Härnösand (jämte några mindre kommuner) samt
Hyresgästernas riksförbund och H. S. B. föreslagit eller ifrågasatt vissa smärre
modifikationer i förslagen, till vilka jag torde få återkomma.

övriga remissinstanser ha antingen avstått från att göra några mera bestämda
uttalanden i ämnet eller ock på anförda skäl motsatt sig förslagens
realiserande, helt eller delvis, eller förordat sådana ändringar i desamma, som
äro av större vikt.

Vidkommande först frågan örn sänkning i vissa fall av räntan å tertiärlån
och/eller sekund är lån ha ett antal remissinstanser ställt sig avvisande
eller förklarat sig hysa betänkligheter inför konsekvenserna härav,
nämligen länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus och Värmlands län, statskontoret, fullmäktige
i riksbanken (såväl majoriteten som vissa reservanter), 1945 års bankkommitté,
svenska sparbanksföreningen samt näringslivets bostadsbyggnadsdelegation.
Sagda remissinstanser grunda sina betänkligheter gentemot berörda
förslag på enahanda eller liknande grunder som anföras i det av bankofullmäktiges
majoritet avgivna yttrandet, varur följande må citeras.

För s. k. allmännyttiga bostadsföretag har utredningen förordat, att all
kredit upp till fulla anskaffningskostnaderna lämnas till en ränta av 3 %,
vilket anses motsvara statens självkostnad. Det må till en början framhållas,
att örn hänsyn tages till upplånings- och förvaltningskostnader treprocentsnivån
icke kan anses motsvara statens självkostnad för kreditgivningen, även
örn denna vore riskfri och hänsyn därför ej foges till den del av marknadsvärdet,
som utgöres av riskpremie. I så måtto måste det framlagda ränteför6laget
anses innefatta ett subventionsmoment. Häremot kan visserligen in -

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

vändas, att subventionen omfattar endast vissa kostnadstillägg till den egentliga
ränta, vilken lämnas oberörd. Därvid förbises emellertid, att ifrågavarande
kostnadstillägg linder rådande förhållanden alltid ingå som en integrerande
del i marknadsräntan. Oavsett om man anser, att räntan fixeras på ett
sätt som inrymmer ett subventionsmoment eller ej, så måste man likväl hävda,
att den föreslagna räntesättningen avviker från det marknadsläge, som fixerats
på basis av de i riksbanken etablerade räntesatserna. Och när denna avvikelse
motiveras av önskemålet att nå en viss eftersträvad hyresnivå, så innebär
räntejusteringen i varje fall en med en subventionering jämförlig åtgärd, bestämd
av skäl, som icke kunna vara ensamt avgörande för räntepolitikens utformning.
Utredningens uppläggning av problemet ränta -—- hyra inbjuder
därför lätt till att betrakta räntan för krediter på fastighetsmarknaden primärt
såsom en kostnadsfaktor, vilken bör regleras företrädesvis med hänsyn till
hyrespolitiska krav. Örn en eftersträvad hyresnivå skulle omöjliggöras genom
en ogynnsam utveckling av tomt- och materielpriser samt löner, kan detta betraktelsesätt
betyda, att dörren öppnas för krav på ytterligare justeringar av
räntorna för att kompensera pris- och löneutvecklingen. Den uppfattning örn
räntan, som kan baseras på utredningens ståndpunkt i frågan, kan även föranleda
krav på att vid en eventuell framtida räntesänkning räntesatserna justeras
jämväl för andra bundna fastighetslån. Slutligen kan befaras, att om en
räntehöjning skulle genomföras, fastighetskrediterna finge undantagas från
räntehöjningen, för den händelse denna skulle kunna visas påverka hyresnivån.

Även örn en utveckling i här antydd riktning säkerligen varit helt främmande
för bostadssociala utredningens intentioner, finnes dock anledning att
befara att örn utredningens förslag genomfördes i oförändrat skick, det skulle
visa sig leda utvecklingen i den här angivna riktningen. Örn så bleve fallet,
skulle räntan på fastighetsmarknaden förvandlas till ett instrument för hyrespolitiken
och bli nära bunden vid en enda av de mångå olika faiktorer, som
vid en rationell räntepolitik böra beaktas. Betydelsen härav vore icke så stor,
örn fastighetsmarknaden kunde isoleras från övriga delar av kapitalmarknaden.
Detta är emellertid endast på kort sikt och i begränsad utsträckning möjligt.
Man måste därför konstatera, att en subordination av räntesättningen under
hyrespolitiska krav skulle medföra, att räntepolitiken över marknaden i dess
helhet bleve bunden vid hyrespolitiken. En konsekvens härav bleve sannolikt,
att marknaden skulle upphöra att räkna med möjligheten av en senare
räntestegring och att förväntningarna örn framtida räntereduktioner sålunda
skulle komma att helt dominera." Härmed skulle erfarenhetsmässigt följa en
svårbehärskad tendens till fortsatt allmänt räntefall.

Mot vad här uttalats kan den invändningen tänkas riktad, att örn en ytterligare
räntesänkning skulle bli konsekvensen av att de nu aktuella förslagen
genomfördes, detta dock ur penningpolitik synpunkt icke skulle vara av
större betydelse, med hänsyn till att räntans betydelse som penningpolitiskt
instrument under rådande förhållanden är starkt begränsad. Det må vara
riktigt, att det, penningpolitiskt sett, icke spelar en avgörande roll vilken
räntenivå som under en längre tid upprätthålles, men dels är man icke berättigad
att bortse från räntans betydelse för spararna, bland annat örn den
ses i samband med en prishöjning, dels är en sänkning av räntenivån i
regel en förändring med vittgående ekonomiska konsekvenser, i synnerhet
i ett i andra hänseenden labilt marknadsläge. Detta betyder, att en räntesänkning
icke bör ske annat än efter omsorgsfull prövning av det penningpolitiska
läget och under beaktande av spararnas skäliga intressen. I varje fall är
det olämpligt att — av för räntepolitiken icke centrala skäl — låta en ränte -

58

Kungl. Marits proposition nr 279.

sänkning komma till stånd, som medför en så låg räntenivå, att utrymme
kommer att saknas för en senare ekonomiskt eventuellt indicerad räntereduktion.

I anslutning härtill framhålla emellertid fullmäktige, att de icke på grund
av de angivna skälen vilja avvisa utredningens förevarande förslag men att
de anse ett uppskov med genomförandet av detsamma motiverat i syfte att
möjliggöra ytterligare överväganden av möjligheten att nå den avsedda hyressänkningen
på andra vägar. Ett sådant uppskov — tillägga fullmäktige —-vore av värde även ur den synpunkten, att kreditmarknadsfrågorna sannolikt
bättre kunde bedömas sedan utredningen framlagt sitt förslag till organisationsåtgärder.

Tre reservanter i banko fullmäktige (herrar Björnsson, Hall och Allan
Andersson) lia biträtt den del av fullmäktiges yttrande som jag nyss citerat
och de ha liksom fullmäktiges majoritet funnit sig böra föreslå ett uppskov
med genomförandet av utredningsförslaget i vad avser finansieringsfrågan.
Härutöver lia emellertid reservanterna anfört bland annat följande.

Av bostadspolitiska skäl torde det vara nödvändigt, att risken för framtida
värdefall av allmännyttiga bostadsfastigheter bäres av stat och kommun
gemensamt. Vid sådant förhållande bortfaller uppenbarligen varje anledning
att vid kreditgivning för sådana fastigheters anskaffande uttaga särskild riskpremie
i form av förhöjd ränta, liksom också att i ränteavseende skilja mellan
primär, sekundär och tertiär kredit. En sådan förenkling i fråga örn fastighetskrediten
bör utan tvivel medgiva ett väsentligt förbilligande av den tekniska
förvaltningen i fråga örn utlämnade lån och således i motsvarande grad
minska den nödvändiga marginalen mellan in- och utlåningsränta. Från penningpolitisk
synpunkt synes ej heller något vara att invända mot att staten
träffar sådana anordningar, att utlåningsräntan vid tiden för lånets utlämnande
blir densamma som staten själv får betala för långfristig obligationskredit
ökad med kostnaden för låns upptagande. Dylika åtgärder torde nämligen
principiellt sett vara av väsentligen samma innebörd som de, genom
vilka staten möjliggjort utlämnande av primärkredit till en för lång tid bunden
ränta, vars storlek bestämmes av vid tiden för utlåningen rådande marknadsläge.
Den som önskar begagna sådan kredit blir visserligen skyddad mot
räntestegringar under lånetiden men får finna sig i att icke kunna utnyttja
eventuellt inträdande räntesänkning.

I vad mån genomförandet av en rationalisering i större skala på fastighetskreditens
område kan rubba förutsättningarna för redan befintliga kreditinstitutioners
verksamhet kan icke med någon grad av säkerhet bedömas,
förrän plan för den kommande verksamhetens organisation föreligger.

De skäl, som kunna åberopas för ett omedelbart genomförande av utredningens
förslag, synes icke vara av sådan styrka, att de motivera att man i
föreliggande mycket betydelsefulla fråga tar risker av för närvarande icke
förutsebar omfattning. Byggnadsverksamheten torde — oberoende av de nu
föreslagna åtgärderna — under den närmaste tiden komma att uppgå till
maximum av vad vi med nuvarande produktiva resurser förmå. Den lättnad
på hyresmarknaden för nybyggda fastigheter, som skulle vinnas vid ett omedelbart
genomförande av utredningens förslag kan, jämförd med läget vid i
huvudsak oförändrad ränte- och subventionspolitik, icke tillmätas avgörande
betydelse.

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 279.

Svenska sparbanksföreningen har rörande sekundärlåneräntan erinrat, att
densamma icke endast är en ersättning för ökad risk utan även är avsedd att
täcka de ökade kostnader, som dessa lån i likhet med andra amorteringslån
förorsaka långivaren i jämförelse med bottenlånen, som äro stående. Föreningen
understryker vidare starkt risken av att sparbankernas inlåningsräntor
måste sänkas, därest möjligheten att erhålla en ränta av 3Va % å sekundärlånen
bortfaller. På grund av dessa och de skäl som utvecklats av fullmäktige
i riksbanken har sparbanksföreningen förordat att ränteförhållandet mellan
primärlån, sekundärlån och tertiärlån icke ändras på sätt utredningen föreslagit
utan bibehålies vid nuvarande normer.

Statskontoret anser, att den föreslagna räntan av 3 % vid nuvarande ränteläge
är för låg och föreslår att räntan å tertiärlån icke bestämmes lägre än
till 3,2 5 % d. v. s. den för bostadsanskaffningslån nu gällande räntan. Vidkommande
sekundärlåneräntan har ämbetsverket ansett, att densamma bör
anknytas till räntan å tertiärlån såvida denna ej sättes högre än 3,5 %.

I motsats till förenämnda remissinstanser ha fullmäktige i riksgäldskontoret
(majoriteten; reservationsvis avgivna yttranden från vissa av fullmäktige
beröra icke frågan örn räntans höjd i och för sig) icke velat motsätta sig,
att en tertiärlåneränta av 3 % tillämpas, oaktat denna ränta icke medger någon
marginal för omkostnader. En sålunda nedsatt tertiärlåneränta bör enligt
fullmäktiges mening gälla tills vidare och bli föremål för justering endast
örn den statliga upplåningsräntan varaktigt förändras eller väsentligt ändrade
förutsättningar för bostadspolitiken inträda. — Beträffande räntan å sekundärlån
finna fullmäktige det icke vara möjligt att för närvarande uttala sig
i förevarande spörsmål.

Byggnadslånebyråns majoritet (reservation från två ledamöters sida föreligger
i avseende å bland annat byråns uttalanden och förslag rörande villkoren
för tertiärlån till hyreshus) har anslutit sig till utredningens mening
rörande räntefoten för tertiär- och sekundärlån, därom bland annat följande
anföres i byråns utlåtande.

Det är enligt byggnadslånebyråns uppfattning tämligen meningslöst att
räkna med såväl högre som lägre räntesats än den faktiska, gällande statliga
upplåningsräntan (därest denna skulle ändras, synes frågan örn tertiärlåneräntans
höjd få upptagas till förnyad prövning). Mot bestämmandet av en
högre räntesats talar främst det skälet, att icke ens 3-procentsräntan möjliggör
en sådan hyressättning för de nyproducerade lägenheterna, att den stora allmänheten
har råd att hyra dem; såsom utredningen påvisat krävas omfattande
subventionsåtgärder av olika slag för att stärka flertalet bostadsbehövandes
hyresbetalningsförmåga. En högre ränta än 3 % på tertiärlånet medför således
automatiskt krav på ökade familjebidrag eller andra dylika, till stärkande av
hyresbetalningsförmågan avsedda subventioner. Mot den eventuella invändningen
att en ränta av 3 % under alla omständigheter är en subvention, eftersom
staten har att utöver ränta å upplånade medel bestrida förvaltningskostnader,
må erinras, att sagda kostnader för närvarande redovisas öppet under
driftbudgeten; enligt byråns förmenande är ett dylikt redovisningssystem att
föredraga framför en metod med ett förvaltningsbidrag utöver räntan, vilket
av naturliga skäl aldrig kan komma att annat än tillnärmelsevis motsvara de
verkliga förvaltningskostnaderna.

60

Kungl. May.ts proposition nr 279.

Därest det skulle visa sig, att sekundärlån icke kunna erhållas i öppna
marknaden till en ränta av 3 % föreslår byrån, att tertiärlånen »fördjupas»
i den utsträckning som erfordras för att vid nuvarande räntenivå erhålla en
genomgående ränta av ?>% å det upplanade kapitalet. Då det enligt vad byrån
erfarit kan antagas, att primärlån (stående) kunna påräknas för såväl stensom
trähus intill 60 % av fastighetens belåningsvärde, skulle en dylik »fördjupning»
av tertiärlånet — om den överhuvud taget blir erforderlig — medföra
endast en måttlig ökning i behovet av tertiärlånemedel.

Det må redan nu framhållas, att byggnadslånebyrån ansett att den lägre
räntan å tertiärlån och sekundärlån icke bör förbehållas endast allmännyttiga
bostadsföretagare; härtill återkommer jag i det följande.

Styrelsen för svenska stadsförbundet (majoriteten) tillstyrker likaledes en
nedsättning av tertiärlåneräntan till 3 % samt anmärker beträffande sekundärlåneräntan
följande.

Styrelsen vill även understryka vad utredningen yttrat angående angelägenheten
av en omorganisation av den fastighetskredit som ligger under statens
tertiärlån. De olika priserna på primär- och sekundärlån ha visserligen ur
kommunal synpunkt haft det goda med sig, att kommunerna genom borgen på
sekundärlånet kunnat helt eller delvis fullgöra sina författningsenliga subventioner.
Dessa olikheter och de olika organisationer, som upprätthållas för
de båda låneformerna, måste emellertid numera anses ytterst irrationella.

I detta sammanhang torde jag avslutningsvis få anmäla, att 1945 års bankkommitté
i sitt utlåtande anfört bland annat följande.

Bankkommittén tillåter sig först erinra örn att statsrådet och chefen för
finansdepartementet nyligen tillkallat tre personer att såsom experter biträda
kommittén med utredning av frågor rörande fastighetskreditväsendets organisation.
Jämte två av kommitténs ledamöter äro nämnda experter för närvarande
sysselsatta med att undersöka, huruvida och under vilka förutsättningar
ett sammanförande av den kreditverksamhet, som nu bedrives av statens
byggnadslånebyrå samt stadshypoteks- och bostadskreditorganisationema,
skulle vara lämpligt. Ehuru sagda undersökning ännu ej slutförts, anser sig
kommittén kunna redan nu uttala, att vissa skäl av organisatorisk art tala för
en dylik koncentration av bostadskreditgivningen; vid en sådan sammanslagning
skulle de nu existerande stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
kunna fungera såsom lokalkontor för här ifrågavarande statliga kreditverksamhet,
varigenom en i och för sig önskvärd decentralisering av kreditärendenas
behandling kunde ske. Då emellertid förevarande spörsmål är att anse såsom
icke blott en organisatorisk angelägenhet utan även ett problem berörande
kreditförhållandena i allmänhet, måste kommitténs slutliga ställningstagande
till nyss angivna och övriga frågor rörande bostadskreditväsendets lämpliga
framtida organisation bli beroende av sådana överväganden, som ligga utanför
den fungerande expertutredningens uppdrag men som likväl böra anstå till
dess denna slutfört sina arbetsuppgifter.

Mot den av utredningen föreslagna skiljaktigheten i avseende å
lånevillkor för olika företagarkategorier ha ett flertal remissinstanser
mer eller mindre bestämt reserverat sig, nämligen statens byggnadslånebyrå,
styrelsen för svenska stadsförbundet, städerna Stockholm, Malmö,
Lidingö, Nässjö, Falun och Skellefteå, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Kopparbergs län,

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

socialstyrelsen, statens hyresråd, två reservanter i riks gälds fullmäktige — fullmäktiges
majoritet förklarar sig icke ha någon bestämd ståndpunkt härutinnan
—- stadshypoteks- och bostadskreditkassorna, näringslivets bosfadsbyggnadsdelegation
och Sveriges fastighetsägareförbund. De skäl som anföras mot
den ifrågasatta olikheten i belåningsvillkor äro dels av principiell art (den
enskilda företagsamheten bör icke försättas i en ogynnsam ställning i förhållande
till de allmännyttiga företagen; enskilda och allmännyttiga företagare
böra få fritt konkurrera med varandra under lika förutsättningar) dels av
ekonomisk och praktisk natur (risk föreligger för att olika hyresnivåer utbildas;
man befarar, att den enskilda företagsamheten hämmas och att de allmännyttiga
bostadsföretagen icke ensamma kunna svara för en tillräcklig bostadsproduktion).
Såsom företrädare för de här nämnda synpunkterna torde
jag få utvälja näringslivets bostadsbyggnadsdelegation, reservanterna i riksgäldsfullmäktige,
statens hyresråd och staden Skellefteå, ur vilkas remisssvar
jag ber att få anföra följande.

Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation:

Vad beträffar de i kooperativ form organiserade s. k. allmännyttiga
företagen, kunna de vara berättigade endast i den mån de på affärsmässig
grund kunna tävla på lika villkor med den privata verksamheten. Så
snart de för sin existens i konkurrensen bli beroende av bättre villkor genom
statliga eller kommunala subventioner, utgör detta ett indicium på deras
underlägsenhet.

Det lärer ej kunna bestridas, att det enskilda vinstintresset även inom
byggnadsindustrien och fastighetsförvaltningen är den mäktigaste hävstången
för "att föra utvecklingen framåt, locka fram nya uppslag och genomdriva
successiva rationaliseringar och kostnadsbesparingar. En centraliserad och
byråkratisk dirigering av bostadsproduktionen måste i längden komma att
förkväva nya initiativ och låsa fast såväl den tekniska utvecklingen som kostnadsnivån.
Riskerna härför äro särskilt stora i betraktande av att byggnadsverksamheten
ju icke är utsatt för utländsk konkurrens.

Avgörande för frågan, huru företagsformerna på bostadsbyggandets och
fastighetsförvaltningens områden komma att gestalta sig, är ytterst, örn de
enskilda företagarna få tillfälle till fri tävlan på jämställd ekonomisk grund
med de kommunala eller kommunalt dirigerade företagen. På ett ställe i
betänkandet gör utredningen principuttalandet, att enskilda byggnadsföretagarinitiativ
böra inom ramen av en spekulationsfri ordning för bostadsförsörjningen
kunna få fritt hävda sig under konkurrens. Mot bakgrunden av detta
uttalande hade man haft rätt att vänta, att utredningens förslag till utformningen
av de statliga stödåtgärderna skulle inneburit principiell likställighet
mellan olika företagarkategorier. Av den lämnade redogörelsen beträffande
lånevillkoren framgår emellertid, att detta långt ifrån är fallet, utan att tvärtom
de enskilda företagarna skulle diskrimineras i två väsentliga hänseenden,
nämligen dels därigenom att topplåneräntan skulle sättas 1 % högre än för de
allmänna företagen, dels därigenom att belåningsgränsen för enskilda hyreshus
skulle bestämmas till 90 % (i framtiden eventuellt lägre) mot 100 % för
motsvarande allmänna företag. Vi finna denna skillnad, som strider mot utredningens
egna nyssnämnda uttalanden, fullständigt omotiverad.

Två reservanter i riksgäldsfullmäktige (herrar Magnusson och Falla): De
enskilda insatserna, som hittills i väsentligaste mån handhaft bostadsförsörjningen,
ha förvisso ej gjort sig förtjänta att i mer eller mindre forcerat tempo

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

avskaffas, varförutom detta otvivelaktigt skulle fördröja en lösning av bostadsproblemet.
Man får nämligen icke bortse från att kommunaliseringen
av bostadsproduktionen kommer att ställa utomordentliga krav på de kommunala
organen. Särskilt de mindre kommunerna och i all synnerhet landsbygdskommunerna
sakna möjlighet att tillfredsställande ordna denna angelägenhet.
Det synes oss icke riktigt eller rimligt att belasta kommunerna med
upgifter som de icke äro rustade att bära upp, detta så mycket mindre som
den enskilda verksamheten visat sig kunna i beaktansvärd mån lösa dessa
llPP§ifter. I räntehänseende bör den enskilda verksamheten därför likställas
med den övriga, särskilt som staten har möjlighet att i samband med den
statliga låneverksamheten förebygga att oskäliga hyror uttagas.

Ett genomförande av de föreslagna åtgärderna, särskilt eliminerandet av
enskilda företagare, skulle mycket ofördelaktigt påverka landsbygden. Landsbygdskommuner,
särskilt smärre sådana, sakna förutsättningar och komma
att blott undantagsvis gå i författning örn kommunala byggen eller kommunalt
stöd, däremot bomme säkerligen många enskilda, därest villkoren bli
lämpliga och gynnsamma, att sörja för viss behövlig byggnadsverksamhet.
Det är en angelägenhet av stor vikt, att på rena landsbygden öppnas åtminstone
någon hyresmöjlighet, men detta blir fallet i avsevärdare utsträckning
endast örn för enskilda skapas möjligheter att med hjälp av statskrediten
och till den billigare räntan till sin egen bostad foga en eller annan
hyreslägenhet.

Statens hyresråd: Kommuner och sådana allmännyttiga byggnadsföretag,
som enligt utredningens förslag skulle erhålla bättre villkor "än andra företagare,
kunna säkerligen icke ensamma svara för hela den erforderliga byggnadsverksamheten.
Enskilda byggnadsföretag komma sålunda även i fortsättningen
att vara behövliga. Det synes vara en angelägenhet av vikt att även
hyresgästerna i sådana byggnader kunna komma i åtnjutande av den sänkning
av hyresbeloppen, som skulle föranledas därav, att husägaren finge belåna
en del av det erforderliga — i lånehänseende relativt högt belägna — kapitalet
till så lag ränta som 3 %. En utvidgning till de enskilda företagarna av nämnda
lånemöjlighet skulle otvivelaktigt vara ägnad att bidraga till de verkningar
på utvecklingen av den allmänna hyresnivån, som man vill ernå genom att
tillhandahålla kapital till låg ränta. Genom förmånliga kreditvillkor torde man
därjämte i stor utsträckning kunna åstadkomma, att enskilda byggnadsföretagare
underkasta sig den med de statliga lånen förbundna kontrollen såväl
beträffande hyresvillkoren som i fråga örn lägenheternas utformning och fastigheternas
standard m. m.

Skellefteå: De föreslagna lånevillkoren äro väsentligt mera gynnsamma för
kommuner och för företag som jämställts med kommun, än för enskilda bostadsbyggare.
Det förefaller som om utredningen vid utformandet av dessa
villkor ej tagit tillräcklig hänsyn till förhållandena i mindre städer och samhällen.
Där är privatägda bostadshus under tio lägenheter en vanlig bostadsform,
De skötas som regel av ägaren själv, som även utför mindre reparationer.
Det är troligt, att denna förvaltningsform är fullt jämngod med de av utredningen
förordade stora anläggningarna i offentlig regi. För bedömandet av
den offentliga bostadsdriftens resultat är det angeläget, att det vid sidan
finns en konkurrerande enskild bostadsförvaltning, som arbetar med ungefär
samma betingelser.

Med utgångspunkt från synpunkter av den art jag sålunda redovisat ha
i vissa yttranden framförts förslag till modifikationer i de av utredningen
föreslagna lånevillkoren. Vidare har ett antal remiss -

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

instanser av andra anledningar förordat jämkningar i sagda villkor. Motförslagen
beröra icke blott räntan och belåningsgränsen utan även företagets
art, amorteringstiden och räntegarantin.

För full likställighet i avseende å lånevillkoren för de olika företagarkategorierna
uttala sig länsstyrelsen i Kopparbergs län samt förenämnda
reservanter i riks gälds fullmäktige, vilka senare dock anse, att en viss självrisk
alltid bör tagas av företagaren, förslagsvis utgörande 5 å 10 % av fastighetskapitalet.

Följande remissinstanser nämligen statens byggnadslånebyrå (majoriteten),
styrelsen för svenska stadsförbundet (majoriteten), städerna Stockholm, Malmö
och Skellefteå samt stadshypoteks- och bostadskreditlcassorna anse, att enskilda
företagare böra under vissa förutsättningar (bland annat hyreskontroll)
kunna erhålla tertiärlån inom 90 % av fastighetsvärdet till en ränta av 3 %.

Statens hyresråd samt staden Lidingö äro ense med nyssnämnda remissinstanser
utom därutinnan att de anse den övre belåningsgränsen för enskilda
företagare böra sättas till 85 % av fastighetsvärdet; i motsats härtill
föreslå länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och staden Falun, att sagda''
gräns bestämmes till 95 respektive 100 %, allt dock under förutsättning av
bland annat hyreskontroll och skyldighet för fastighetsägaren att göra vissa
vinstavsättningar.

Städerna Uppsala och Skövde, statskontoret samt länsstyrelserna i
Hallands och Gävleborgs län ha ifrågasatt, örn icke de av utredningen föreslagna
lånevillkoren för allmännyttiga bostadsföretag borde begränsas till att
gälla endast rent kommunala företag. Under framhållande av att bostadsrättslägenheter
otvivelaktigt fortfarande komma att efterfrågas, anse sagda
städer, liksom ock staden Stockholm, att bostadsrättsföreningar av allmännyttig
karaktär borde erhålla möjlighet att få tertiärlån inom 95 % av fastighetsvärdet
mot en ränta av förslagsvis 3 %\ utan att direkt hänsyfta på bostadsrättsföreningar
uttala sig nämnda båda länsstyrelser för en liknande differentiering av
] ånebestämmelserna.

Styrelsen för svenska stadsförbundet (majoriteten), staden Göteborg samt
HSB jämte några andra remissinstanser framhålla i likhet nied förenämnda
båda städer angelägenheten av att bostadsrättssystemet icke försvinner; det
framhålles särskilt att detta system otvivelaktigt uppmuntrat lägenhetshavarna
till en bättre lägenhetsvård, varigenom fastigheternas underhållskostnader
nedbringats.

För en längre amorteringstid på statslånet än den av utredningen föreslagna
uttala sig statens byggnadslånebyrå och staden Jönköping (vilka förorda 40
års amorteringstid i fråga om stenhus), staden Vänersborg (35 å 40 år) samt
staden Södertälje och hyresgästernas riksförbund (vilka påyrka sådan förlängd
amorteringstid att annuiteten för hela fastighetskapitalet i avseende
å allmännyttiga bostadsföretag sänkes från 3,7 5 till 3,6 %; härigenom skulle
hela fastighetskapitalet avskrivas på 62 i stället för av utredningen förordade

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Statens byggnadslånebyrå (majoriteten) förordar en utsträckning av räntegarantiens
giltighetstid till att jämväl för enskilda låntagare gälla under det
statliga lånets hela löptid.

I motsats härtill anser statskontoret, att bestämmelserna örn räntegarantien,
såsom varande ur administrativ synpunkt opraktiska, böra antingen avskaffas
eller omarbetas.

Statens byggnadslånebyrå (majoriteten) har i sitt utlåtande lämnat en
utförlig motivering till sina förslag örn modifikationer i de av utredningen
förordade lånevillkoren. Ur byråns remissvar torde jag till en början få
citera följande.

Byggnadslånebyrån har ansett sig böra förutsätta, att hyreshusproduktionen
under en övergångstid skall till icke oväsentlig del komma att bero av enskilda
företagares initiativ. Med hänsyn härtill anser byrån det icke vara
tillrådligt, att staten tillämpar en räntediskriminering, som kan få till följd,
att olika hyresnivåer bildas för de nyproducerade lägenheterna; även andra
olägenheter torde kunna riskeras, därest de enskilda företagarna nödgas betala
högre tertiärlåneränta än de allmännyttiga bostadsföretagen. Å andra
sidan synes det vara nödvändigt att skapa garantier mot att enskilda personer
missbruka en sådan förmån, som möjligheten att erhålla tertiärlån till
en ränta av 3 %. Frågan örn hur garantier av dylik art böra utformas sammanhänger
intimt med bland annat amorteringsfrågan.

Rörande ränte- och amorteringsprinciperna anför byrån härefter.

De nuvarande statliga tertiärlånen förräntas och amorteras enligt annuitetsprincipen,
d. v. s. med lika betalningar varje år, därvid emellertid den synnerligen
betydelsefulla modifikationen gäller, att annuiteten är nedsatt under
den första delen av lånens löptid. Av flera skäl anser sig byggnadslånebyrån
böra ifrågasätta lämpligheten av att fortsättningsvis tillämpa det nuvarande
systemet.

Utredningen har för sin del utgått från att annuiteterna under tertiärlånets
hela löptid skola vara jämna, och byggnadslånebyrån är såtillvida ense
med utredningen, att de framtida tertiärlånen under inga omständigheter böra
återbetalas enligt ett system med trappstegsvis stigande annuiteter. De skäl
som på sin tid motiverade införandet av bestämmelserna härutinnan äro ej
längre aktuella; anledningar föreligga fastmera att ifrågasätta en övergång
till föreskrifter av rakt motsatt innebörd. Det förhåller sig så, att de årliga
utgifterna för ett nybyggt hus äro lägre ju yngre byggnaden är, vilket
beror på att behovet av reparationer och underhåll ökas, allteftersom huset
åldras. Då de årliga kapitalkostnaderna för en fastighet — om de beräknas
enligt annuitetsprincipen — äro konstanta, uppstå följaktligen regelmässigt
avsevärda överskott under de första åren efter det fastigheten tillkommit;
dessa överskott minskas ju äldre huset blir. Erfarna fastighetsförvaltare
känna väl detta förhållande och kunna fördenskull — alltefter sina framtida
intentioner -— antingen »suga ut» fastigheten och söka avyttra den just innan
reparationsbehovet blir aktuellt eller ock göra avsättningar för att möta den
kommande utgiftsökningen. Då det är uppenbart, att staten, helst när den
uppträder som kreditgivare, bör befordra en fastighetsförvaltning av den
senare typen, skulle det ställa sig naturligt, att staten skaffade sig garanti
för att alla icke allmännyttiga bostadsföretag själva verkställde för reparationer
och underhåll erforderliga avsättningar. Ett dylikt system skulle
emellertid ställa så stora anspråk på kontrollapparaten, att det måste avvisas
såsom opraktiskt. En enkel och användbar metod att erhålla trygghet
mot spekulativa missbruk vid förvaltningen av de statsbelånade fastigheterna
torde emellertid vara, att staten-långivaren genom att vid förvaltningens

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

början fordra stora, efterhand sjunkande amorteringar själv »uppsuger»
överskottskapitalet och därigenom möjliggör en minskning i fastighetens
kapitalutgifter, då reparationsbehovet normalt ökar. Genom att föreskriva
amortering med lika stora årliga belopp vinnes detta syfte (eftersom ränteutgifterna
successivt falla med kapitalavbetalningarna), och ökad trygghet
ernås, örn därutöver en extra amortering påfordras under en första period
av tertiärlånets löptid.

På de anförda skälen förordar byggnadslånebyrån, att räntan å tertiärlån
jämväl då fråga är örn hyreshus i enskild regi bestämmes till 3 % under
lånens hela löptid.

Amorteringstiden för tertiärlån till hyreshus har av utredningen föreslagits
skola utgöra 30 år; dock att i händelse genomsnittsannuiteten å fastighetskapitalet
härvid skulle i fråga örn allmännyttiga bostadsföretag överstiga
3,7 5 %, amorteringstiden föreslås skola utsträckas så mycket som erfordras
för att detta procenttal ej skall överskridas. I detta sammanhang har utredningen
förklarat sig förutsätta, att sekundärlån till fastigheter i allmännyttigt
bostadsföretags regi skola tillhandahållas mot en ränta av 3 %. Det
må vidare erinras, att utredningen räknat med samma genomsnittsannuitet
å fastighetskapitalet för både stenhus och trähus, som förvaltas av allmännyttigt
bostadsföretag.

Yad först angår räntan å sekundärlån till nyuppförda hyreshus är byggnadslånebyrån
helt ense med utredningen därom, att densamma såvitt angår byggnader
förvaltade av allmännyttigt bostadsföretag icke bör överstiga 3 %. Vid
det förhållandet att byrån föreslagit, att tertiärlån till hyreshus skola förräntas
efter samma räntesats antingen byggnaderna uppföras i allmännyttig
eller enskild regi, anser emellertid byrån, att enahanda presumtion beträffande
sekundärlåneräntan bör uppställas i fråga örn hyreshus, som uppföras
av enskilda byggnadsföretagare.

Örn sålunda byggnadslånebyrån beträffande räntan å lån i sekundärlåneläge
är i stort sett ense med utredningen, kan däremot bjurån icke dela utredningens
mening, att amorteringstiden för det i trähus investerade kapitalet
förlänges, så att överensstämmelse härutinnan kommer att råda med förhållandena
i avseende å stenhus. Alla hittillsvarande erfarenheter utvisa,
att trähus äro mindre värdebeständiga än stenhus; byggnadskostnadema förhus
av sistnämnda art äro ock regelmässigt högre än för trähus. Med hänsyn
härtill anser sig byrån böra föreslå, att en differentiering i avseende å
amorteringstiden för lån till berörda båda huskategorier fortfarande upprätthålles.

Under framhållande av önskvärdheten att ernå den reduktion av kapitalkostnaderna
för hyreshus, vilken utredningen förordat, har emellertid byggnadslånebyrån
— såsom jag i det föregående påpekat — föreslagit, att
amorteringstiden för tertiärlån till stenhus förlägges till 40 år. Med beaktande
härav och under hänvisning till vad byrån tidigare anfört har byrån
beträffande hyreshus tillhöriga allmännyttiga bostadsföretag konstaterat,
att normalplaner för finansieringen böra få följande
utseende.

Stenhus.

A = nykas t nings värdet.

Lånetyp Storlek Ränta Amorteringstid Annuitet Årlig kostnad

Primärlån ...... 60 % av A 3 % stående — 1,8 o o % av A

Sekundärlån . . . . 10 % av A 3 % 40 år 4,31 % 0,431 % av A

Tertiärlån ...... 30 % av A 3 % 40 år 4,31 % 1,293 % av A

Summa 3,524 % av A
1 sami. Nr 279.

liihang till riksdagens protokoll 19-16.

»C0 40 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Trähus.

A = avkastningsvärdet.

Lånetyp Storlek Kanta Amorteringstid Annuitet Årlig kostnad

Primärlån ...... 60 % av A 3 % stående —■ 1,800 & av A

Sekundärlån____ 10 % av A 3 % 30 år 5,08 % 0,508 % av A

Tertiärlån ...... 30 % av A 3 % 30 år 5,0 8 % 1.5 2 4 % av A

Summa 3,832 % av A

I anslutning till de redovisade normalplanerna anför byggnadslånebyrån
vidare.

Den framräknade totala kapitalkostnaden blir på grund av den föreslagna
förlängningen av amorteringstiden för tertiärlån till stenhus lägre än vad
utredningen för sin del förordat. Då emellertid byggnadslånebyrån anser,
att av fastighetens avkastning böra till bestridande av extra underhålls- och
förnyelsekostnader avsättas vissa belopp, anser byrån, att skillnaden mellan
den av utredningen föreslagna och den här för stenhus framräknade kapitalkostnadsprocenten,
d. v. s. 0,2 2 6 % av avkastningsvärdet, årligen bör avsättas
till en fond för nyss angivna ändamål. Därest fonden ej behöver tagas i
anspråk för kostnader, som nyss sagts, synes den naturligen kunna användas
till extra amorteringar av det upplånade kapitalet.

Till den framräknade kapitalkostnaden för trähus bör —- i analogi med
vad som föreslagits i fråga örn stenhus — läggas en avsättning, förslagsvis
uppgående till 0,168 % av avkastningsvärdet, varigenom de totala årliga
kapitalkostnaderna stiga till jämnt 4 % av avkastningsvärdet.

De nuvarande kapitalkostnaderna för tertiärbelånade hyresfastigheter utgöra,
per år räknat, i fråga om stenhus 4,12 och i fråga om trähus 4,3 6 %.
Byggnadslånebyråns förslag innebära, att nästan exakt samma reduktion av
kapitalkostnaderna kan ske för de båda huskategorierna.

Vidare må framhållas, att sekundärlån och tertiärlån enligt byggnadslånebyråns
förslag komma att såvitt angår förräntning och amortering löpa under
identiska förutsättningar, vilket ur flera synpunkter måste betraktas såsom
en fördel.

Under hänvisning till vad byggnadslånebyrån anfört rörande villkoren
för lån till hyreshus i enskild regi och i anslutning till det finansieringssystem
som föreslagits för den allmännyttiga hyresproduktionen har byrån
vidare förordat, att beträffande byggnadsföretag av den förra arten följande
normalplaner läggas till grund för kapitalkostnadsberäkningen.

Stenhus.

A =

avkastningsvärdet.

Lånetyp

Storlek

Ränta

Amorte-

ringstid

Ränta forsta året

Amortering

Ärlig kostnad
forsta året

Primärlån ..

60 % av A

3 %

stående

3 % av 60 % av A

—

1,800 % av A

Sekundärlån 10 % av A

3 %

40 år

3 % av 10 % av A

P40 av 10 % av A

0,550 % av A

Tertiärlån ..

20 % av A

3 %

40 år

3 % av 20 % av A |

f V40 av 20 % av A
1/+1.6 %av20%av.

1,400 % av A

.tögen insats

10 % av A

—

—

—

—

—

Summa 1,05 % av A 3,750 % av A

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

67

Trähus.

Lånetyp Storlek

Primärlån .. 60 % av A
Sekundärlån 10 % av A

Tertiärlån .. 20 % av A

Egen insats 10 % av A

Ränta

3 %
3 %

3 %

A = avkastningsvärdet.

Amorte ringstid -

Ränta första året

Amortering

Ärlig kostnad
torsta året

stående
30 år

30 år

3 % av 60 % av A
3 % av 10 % av A

3 % av 20 % av a|x

Vso av 10 % av A
Vso av 20 % av A
+ !,5%av20%avA

1,800 % av A
0,633 % av A

j-1,567 % av A

1 Under de 10 första åren av lånets löptid.

Summa 1,300 % av A 4,ooo % av A

I anslutning härtill har byggnadslånebyrån ytterligare anfört bland annat.

Såsom synes av normalplanerna för hyreshus i enskild regi har byggnadslånebyrån
räknat med — förutom viss extra amortering å tertiärlånen under
10 år — jämväl »vanlig» amortering å såväl tertiärlån som sekundärlån.
Denna kraftiga amortering får till följd det siffermässigt anmärkningsvärda
resultatet, att förräntningen och amorteringen å det egna kapitalet under det
första året blir obefintlig. Denna omständighet måste emellertid ses mot
bakgrund av det faktum, att reparations- och underhållskostnaderna under de
första åren av en fastighets livstid erfarenhetsmässigt äro mycket små och i
vart fall vida lägre än det belopp som enligt byråns beräkningsgrunder såsom
ett årsgenomsnitt avsättes för ändamålet. Då byggnadslånebyrån vidare
avser att i framtiden räkna med större avsättningar till reparationer och
underhåll, än som nu är fallet kan den enskilde företagaren i själva verket
med största grad av sannolikhet även under fastighetens första år påräkna
en måttlig avkastning på sitt i fastigheten investerade kapital (drygt 4 %
enligt byråns beräkningar), vilken därefter stiger under några år framåt, till
dess de framträdande reparationsbehoven åstadkomma en stagnation i avkastningsökningen.
Genom den föreslagna extra amorteringen å tertiärlånet
skapas under 10 år en reservfond uppgående till 3 % av avkastningsvärdet,
vilken — om den ograverad användes för nedskrivning av
tertiärlånet — minskar amorteringstiden från 40 till 34 år. Då emellertid
reservfonden primärt är avsedd att utgöra en garanti för att statslånet ej
skall bli nödlidande, i den händelse byggnadslånebyrån nödgas exekutivt
förvärva en belånad fastighet, vars underhåll blivit av ägaren eftersatt, vill
byggnadslånebyrån ifrågasätta, örn icke sagda reservfond bör få utgöra en
fond även i bokföringstekniskt avseende, vilken av det fondförvaltande
organet får utnyttjas i syfte att säkerställa statens fordringsanspråk i avseende
å fastigheten.

Byggnadslånebyrån har beträffande storleken av den extra amorteringen å
tertiärlånet utfört alternativa kalkyler innefattande 2 respektive 1 % sådan
»överamortering» per år. I valet mellan de olika alternativen har byrån tvekat
mellan en amortering av 1,5 % — d. v. s. den i normalplanerna redovisade -—
och 1 %. Då alternativet med 1,5 % enligt byråns uppfattning såväl ger garanti
mot spekulativa missbruk av statslånet som tillförsäkrar fastighetsägaren en
skälig avkastning på eget kapital, har byrån stannat för att förorda sagda
alternativ. Såsom ytterligare en fördel hos det föreslagna amorteringssystemet
bör framhållas, att detsamma på längre sikt premierar den lojale och omsorgsfulle
fastighetsförvaltaren, därigenom att möjligheter till hyressänkning inträda,
sedan extraamorteringen efter 10 år upphört.

Beträffande härefter frågan örn rån tegar anti för underliggande
krediter anför byggnadslånebyrån.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Utredningens uttalanden rörande betydelsen för bostadsmarknadsutveck1
ingen av stabila ränteförhållanden vill byggnadslånebyrån -— ur de synpunkter
densamma har att företräda — på det kraftigaste understryka. I
enlighet härmed anser byrån, att den nuvarande räntegarantin för underliggande
krediter i statsbelånade fastigheter bör icke blott bevaras utan även
utbyggas.

Beträffande räntegarantin för krediter till hyreshus i allmännyttig regi har
utredningen föreslagit en förlängning av garantins giltighetstid till 30 år,
motsvarande statslånets hela löptid. Byggnadslånebyrån är ense med utredningen
örn angelägenheten av att räntegarantin icke upphör att gälla förrän
statslånet återbetalats; en konsekvens av detta byråns ståndpunktstagande
blir, att sagda garanti för stenhus i allmännyttig regi bör gälla under 40 år,
motsvarande den amorteringstid för statslånet, som byrån i det föregående
förordat.

Vidkommande härefter hyresfastigheter i enskild regi får byrån erinra om
de modifikationer i utredningens förslag som byggnadslånebyrån framlagt.
Därest sagda förslag godtages, synes det icke vara konsekvent att beträffande
räntegarantins giltighetstid upprätthålla skillnad mellan hyreshus i allmännyttig
och enskild regi; byrån föreslår alltså, att även i fråga örn fastigheter
av den senare kategorin ifrågavarande garanti får gälla under statslånets
hela löptid.

Örn räntegarantibestämmelser i enlighet med vad byggnadslånebyrån här
förordat införas, torde det utan överdrift kunna påstås, att en ny epok inträder
i fastighetskreditväsendets utveckling. Den bärande —- och värdefulla
— tanke, som ligger till grund för hypoteksorganisationernas belåningsverksamhet
— att genom obligationsförsäljningar fördela risken av räntehöjningar
på så många händer som möjligt — har vida överbjudits: genom statliga
garantier av den föreslagna konstruktionen och genom sättet för ränteeftergifternas
finansiering utsträckes riskfördelningen till att omfatta rikets
alla medborgare, riskfördelningen blir maximal. Men utöver denna förlängning
av hypotekstanken uppnås en annan och mycket viktig effekt: räntesänkningar
kunna omedelbart komma fastighetsägaren tillgodo och därigenom
bereda väg för hyresreduktioner.

På grund av vad sålunda anförts måste byggnadslånebyrån för sin del konstatera,
att behovet för nyproducerade fastigheter av räntebundna lån enligt
nu gängse marknadstyper måste komma att gå tillbaka och eventuellt helt
upphöra. De konsekvenser och åtgärder som kunna betingas härav åligger
det emellertid icke byggnadslånebyrån att i detta sammanhang yttra sig över
eller taga befattning med.

En speciell påföljd av en övergång till bestämmelser örn räntegaranti
sådana som de här föreslagna torde vidare bli, att ränteeftergift ej får utgå
för sådana extra kostnader -— högre ränta eller särskilt redovisade fond- och
förvaltningsbidrag — som av kreditgivare betingas i ersättning för räntebundenhet.
Eftergift lämnad i dylika fall skulle nämligen innebära, att staten
gottgjorde låntagaren för en försäkringsavgift, som täcker en mindre risk än
den staten genom räntegarantin själv utfäst sig att svara för.

Statskontoret har till motivering för sitt förslag örn en eventuell avveckling
av räntegarantin anfört bland annat följande.

Av de 1 201 poster vilka utgått såsom ränteeftergifter per den 15 februari 1946
— tillhopa kronor 59 172: 93 — överstego endast 160 ett belopp av 100 kronor.
Beloppen av återstående 1 041 poster utgjorde i medeltal 13 kronor 85 öre.
Ifrågavarande utbetalningar, vilka avse halvt år, sakna med ett fåtal undantag
praktisk betydelse i jämförelse med fastigheternas övriga årskostnader. Å andra

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

sidan förorsaka de staten avsevärda administrationskostnader. För statskontoret,
som handhar avisering och bokföring, föranleda de ett betydande merarbete.
De kostnader, som räntegarantierna förorsaka statens byggnadslånebyrå,
måste vara av än större omfattning. Skola räntegarantier fortfarande
förekomma, är oundgängligen nödvändigt, att ändringar vidtagas, som möjliggöra
högst avsevärda administrativa förenklingar.

Byggnadslånebyrån har i sistberörda ämne anfört bland annat.

Då det synes meningslöst, att ränteeftergift utgår med belopp som i förhållande
till de årliga utgifterna för en fastighet äro mycket små, anser bygglånebyrån
sig kunna antaga, att hinder ej bör föreligga för byrån att i de fall
där ränteeftergiften, per år räknat, ej skulle komma att överstiga 1 % av de
årliga utgifterna för en fastighet, underlåta att bevilja dylik eftergift; en
sådan praxis skulle innebära, att t. ex. en person, som med stöd av tertiärlån
uppfört ett egnahem för en kostnad av cirka 20 000 kronor, själv skulle få vid
kännas ökade ränteutgifter i avseende å underliggande krediter intill ett belopp
av ungefär 1 krona i månaden.

Beträffande nu utgående eftergifter förhåller det sig så, att desamma i
övervägande antalet fall äro mycket små, vilket sammanhänger därmed, att
i den mån den faktiska räntan å underliggande krediter överstiger den garanterade
räntan, skillnaden i flertalet fall utgör blott 0,1 %.

Det skulle otvivelaktigt vara ur praktiska synpunkter önskvärt örn ifrågavarande,
i vissa fall rent bagatellartade eftergifter kunde slopas. Byrån är
emellertid icke för närvarande beredd att framlägga några närmare förslag till
avlösning av sagda eftergifter, vilka måste anses vara genom bindande avtal
tillförsäkrade låntagaren.

Att kontroll över hyressättningen i de med stöd av statsmedel nyproducerade
lägenheterna skall utgöra en förutsättning för erhållande av statslån
finner statens byggnadslånebyrå så självklart, att någon närmare diskussion
härom icke upptagits av byrån.

I den mån de övriga remissinstanser, som accepterat utredningens allmänna
principer, upptagit fortvarande spörsmål till diskussion, godtagas
förslagen om hyreskontroll utan erinran.

Utredningens förslag örn att kommunerna skola i viss utsträckning
svara för förluster uppkomna vid förvaltningen av allmännyttiga
bostadsföretag har med en del reservationer tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av statens byggnadslånebyrå, styrelsen för svenska stadsförbundet
samt städerna Malmö, Lidingö, Landskrona, Uddevalla och Luleå.

Byggnadslånebyrån anser sålunda, att kommunen ensam bör bära förluster,
som uppkomma genom vanvård av fastigheten varjämte byrån är av den uppfattningen,
att örn hyressättningen bestämts med utgångspunkt från ett ränteläge
understigande den för bottenlånen garanterade räntan eventuell räntehöjning
bör föranleda hyreshöjning och icke förlustuppdelning, intill dess
den garanterade räntan uppnåtts.

Vad angår driftskostnaderna är byggnadslånebyrån vidare av den uppfattningen,
att endast ökningar av skatte- och reparationsutgifterna — dock ej
av vanvård föranledda stegrade reparationskostnader — samt sådana hyresförluster
som betingats av omständigheter, över vilka kommunen ej kunnat
råda, skola föranleda förlustuppdelning mellan staten och kommunen. Be -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

träffande övriga i driftskostnaderna ingående poster anser däremot byrån, att
höjningar av desamma böra föranleda justeringar i hvressättningen för fastigheten.

Städerna Malmö och Uddevalla framhålla för sin del, att kommunerna böra
tillerkännas ett avgörande inflytande över utformningen av lägenheterna i
hyreshus som uppföras av allmännyttiga bostadsföretag respektive över uthyrningen
av lägenheterna.

Städerna Västerås, Norrköping och Borlänge samt Åtvids kommun
företräda den uppfattningen, att kommunerna böra svara för blott en femtedel
av jämväl sådana förluster, som uppkommit på grund av försummad hyresbetalning;
även Sandvikens stad anför starka betänkligheter mot det av utredningen
framlagda förslaget härutinnan.

Hel befrielse för kommunerna från ansvar för förvaltningsförluster i avseende
å allmännyttiga bostadsföretag yrkas av städerna Linköping, Sundsvall
och Härnösand; staden örebro är av den uppfattningen, att utredningens förevarande
förslag innebär, att allt för stora bördor läggas på kommunerna, och
föreslår fördenskull att detsamma göres till föremål för överarbetning.

I motsats till nu nämnda remissinstanser är statskontoret av den uppfattningen,
att kommunerna böra svara för åtminstone en tredjedel av förluster
uppkomna vid kommunernas egen (eventuellt även vid de i lånehänseende likställda
företagens) fastighetsförvaltning.

Endast ett ringa antal remissinstanser har yttrat sig i anledning av utredningens
förslag rörande avveckling av tilläggslånen och de som upptagit
frågan till behandling, t. ex. svenska stadsförbundet och länsstyrelsen
i Gotlands län, ha accepterat sagda förslag. Vissa remissinstanser, däribland
H. S. B. och några mindre kommuner, framhålla dock, att avvecklingen av
tilläggslånen inom sådana orter, där behov av dylika lån alltjämt föreligger,
bör ske varsamt. H. S. B. tillägger, att vid avvecklingsförfarandet hänsyn
bör tagas till behovet av att lönenivån i orten kan anpassa sig till ett eventuellt
högre hyresläge, detta så mycket mer som de i tilläggslånehänseende mest
känsliga orterna erbjuda få möjligheter till rationell bebyggelse, eftersom flerfamiljshus
där merendels få uppföras i högst två våningar.

Statens byggnadslånebyrå — som i princip accepterat utredningens förslag
örn avveckling av tilläggslånen — har föreslagit, att under avvecklingsperioden
subvention för hyreshusproduktionen utgår i annan form än tilläggslån.
I tilläggslånefrågan har byrån anfört bland annat följande.

Vad utredningen anfört rörande tilläggslåneverksamheten och dess effekt
kan byggnadslånebyrån helt vitsorda riktigheten av. Byggnadslånebyrån kan
alltså bekräfta att ränteutvecklingen under 1945 på många håll gjort tilläggslånen
— åtminstone i stort sett — överflödiga, och det synes byrån vara
helt naturligt, att detta förhållande tages till intäkt för en revision av nuvarande
hyressättningsbestämmelser. Byggnadslånebyrån är följaktligen
fullt ense med utredningen därom att självkostnadsprincipen bör ligga till
grund för hyressättningen inom alla sådana orter, där tilläggslånebehov nu
icke föreligger eller kommer att bortfalla. Byrån vill i detta sammanhang inskjuta
ett resonemang rörande beräkningen av avkastningsvärdet för statsbelånade
hyreshus.

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Bestämmandet av en fastighets avkastningsvärde är beroende icke blott
på kapitalkostnaderna utan även på storleken av de övriga med fastighetsinnehavet
och -förvaltningen förenade utgifterna, i byggnadslånebyråns praxis
benämnda driftskostnaderna. I dessa kostnader ingå bland annat utgifter för
fastighetens reparation och underhåll samt förluster på grund av hyresledighet.
Det är uppenbart, att sistnämnda utgifter och förluster ligga på en låg
nivå under sådana perioder, då till följd av bostadsbrist omflyttningen är
ringa och praktiskt taget alla lägenheter uthyrda. På grund härav och med
hänsyn till dels det relativt höga ränteläget dels ock intresset att befordra en
sparsam fastighetsförvaltning i syfte att minska behovet av statliga subventioner
har byggnadslånebyrån under åren 1942—1944 medvetet beräknat driftskostnaderna
snävt; detta gäller särskilt nyss omförmälda poster. Det är emellertid
klart, att dylika beräkningsgrunder icke kunna tillämpas på hyreshusproduktionen
i ett läge, där bostadsbristens avveckling redan kan skönjas.
Byrån har med hänsyn härtill under det gångna året vidtagit vissa uppräkningar
av en del i driftskostnaderna ingående poster, och det är byråns avsikt
att i år verkställa ytterligare sådana justeringar. Den värdestegrande effekten
av de föreslagna kapitalkostnadssänkningarna blir vid sådant förhållande försvagad,
vilket får till följd, att tilläggslånebehovet icke bortfaller på ett så
stort antal orter som utredningen synts vara benägen att antaga.

Byggnadslånebyrån redovisar härefter resultatet av vissa inom byrån under
februari och mars 1946 verkställda undersökningar rörande det framtida
tilläggslånebehovet vid tillämpning av nyss angivna grunder för beräkning
av fastiglietskostnaderna. Härom anföres bland annat.

Byrån anser sig kunna med ledning av undersökningsresultaten fastslå, att
tilläggslånen böra vid oförändrad produktionskostnadsnivå kunna avvecklas
inom samtliga orter tillhörande dyrortsgrupperna E—I. I fråga örn sagda
orter förordar således byrån, att självkostnadsprincipen lägges till grund för
hyressättningen i avseende å de nyproducerade hyreshusen; på skäl, som redovisas
i det följande, vill dock byrån föreslå, att en möjlighet att i undantagsfall
lämna subventioner hålles öppen.

Beträffande övriga orter, d. v. s. samhällen tillhörande dyrortsgrupperna
A—D, äro förhållandena däremot annorlunda. Med hänvisning till vad utredningen
anfört rörande de interlokala skillnaderna i hyresnivå, på grundval av
de inom byrån utförda, nyss omförmälda undersökningarna, samt under det,
såvitt byrån kan förstå, fullt rimliga antagandet, att byggnadskostnaderna
inom de närmaste åren komma att nedgå åtminstone något föreslår byrån,
att en provisorisk subvention, tills vidare under ett budgetår framåt, får
i hyresreducerande syfte utgå till produktionen av flerfamiljshus inom dyrortsgrupperna
A—D.

Beträffande subventionsmet o den anföres härefter.

Vid valet av den lämpliga subventionsformen har byggnadslånebyrån hyst
stor tvekan. Den av utredningen förordade metoden anser sig emellertid byrån
icke kunna förorda av det skälet, att tilläggslån i deras nuvarande gestaltning
icke äro ägnade att effektivt motverka tillkomsten av sådana oekonomiska
huskroppar och planlösningar som direkt motverka subventionssyftet,
. Det sagda skulle snarast tala för en individualiserad prövning av sub
ventionsbehovet, men byrån anser sig med hänsyn till angelägenheten av att
nå fram till en snabb och enkel beräkningsmetod i avseende å låneansökningarna
— med rätta efterlyst av den lånesökandc allmänheten! — böra avvisa
tanken på ett kasuellt granskningsiörfarande. Med hänsyn härtill vill
byggnadslånebyrån såsom en kompromisslösning föreslå, att subvention till

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

hyreshusproduktionen inom här ifrågavarande dyrortsgrupper generellt får
utgå med visst belopp per m3 lägenhetsyta; härigenom stimuleras byggnadsföretagarna
i sin strävan att producera hustyper, där sagda yta är så stor
som möjligt inom ramen av en viss byggnadskostnad, d. v. s. tillkomsten av
ekonomiska huskroppar och planlösningar befordras. Subventionens storlek
synes kunna utmätas enligt följande uppställning.

För hyreshus å A-ort 2: — kr.)

>, » „ C ort 1:— kr. per m bostadslagenlietsyta.

» » » D-ort 0: 50 kr.)

Härtill bör fogas den reservationen att i fråga örn hyreshus, som inrymma
sådana lokaler -— butiker m. m. — vilka erfarenhetsmässigt kunna upplåtas
mot hyror, avsevärt överstigande de för bostadslägenheter utgående, en reduktion
av subventionen bör ske. På grundval av sina erfarenheter anser
byrån sagda reduktion böra sättas till 3 kronor per m2 lokalyta.

Den för varje belåningsprojekt framräknade subventionen torde i enlighet
med gängse beräkningsmetoder "Böra kapitaliseras enligt den för objektskategorien
gällande kapitalkostnadsfaktorn, av byggnadslånebyrån i förevarande
utlåtande föreslagen till 3,7 5 % för stenhus och 4 % för trähus, varefter det
sålunda erhållna beloppet synes få utgå på de villkor, som nu gälla i fråga
örn tilläggslån, d. v. s. mot säkerhet av inteckning i förmånsrättsläge närmast
efter tertiärlånehypoteket och med staten förbehållen rätt att vid inom viss
tid inträffande inflatorisk fastighetsvärdestegring helt eller delvis återkräva
tilläggslånebeloppet. Såsom en extra säkerhetsåtgärd torde eventuellt kunna
föreskrivas, att en särskild prövning av ortens hyresläge skall verkställas
efter 5 år i syfte att utröna, huruvida förutsättningar föreligga för höjande
av hyresnivån och återkrävande av tilläggslånet eller viss del därav.

Såsom antytts i det föregående anser byggnadslånebyrån en möjlighet böra
hållas öppen i syfte att undantagsvis, under en kort övergångstid, kunna subventionera
hyreshusproduktionen jämväl inom de högre dyrortsgrupperna.
Byrån har härvid i åtanke sådana fall, där dels stadsplanen — vilken av
ett eller annat skäl förutsättes icke kunna ändras — är så utformad, att det
är omöjligt att i rådande byggnadskostnadsläge bebygga tomterna med hus,
vilkas lägenheter kunna uthyras till hyror, som ligga i någorlunda paritet
med »1939 års nivå», dels ock bostadsbristen är så svårartad, att även byggnadsprojekt
av angivna oekonomiska art måste tillåtas. Det vore enligt byråns
mening önskvärt, örn i sådana fall som nyss sagts eller, där eljest behovet avsubvention
är utomordentligt starkt motiverat, byrån kunde beredas tillfälle
att efter prövning in casu bevilja tilläggslån; förslagsvis skulle av tilläggslåneanslaget
ett visst begränsat belopp kunna ställas till förfogande för
ändamålet.

Slutligen föreslår byggnadslånebyrån borttagande av bestämmelsen
om obligatoriskt kommunalt bidrag såsom förutsättning för beviljande
av tilläggslån. I vissa fall anser emellertid byrån sig kunna förhandlingsvis
utverka kommunala bidrag; enligt byråns mening lärer det ock kunna
antagas, att kommunerna i vissa fall skola i eget intresse komma att frivilligt
komplettera den statliga stödverksamheten.

Specialfrågor berörande tertiärlåneverksamheten.

Bostadssociala utredningen har i samband med framläggandet av förslagen
till nya villkor för tertiärlån till hyreshus även berört de för äldre tertiär -

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

lån gällande bestämmelserna. Härom har utredningen anfört bland
annat.

Beträffande de tertiärlån, som under kriget beviljats med fördröjd amortering
och för vilka sålunda efter 10 år annuiteten skulle höjas, torde, då
saken blir aktuell, under vissa förutsättningar en omprövning av amorteringsplanen
kunna visa sig motiverad. I den män räntorna på underliggande krediter
eller på tertiärlånet sänkts sedan lånet beviljades kan vid även i övrigt
lika omständigheter en höjning av annuiteten företagas utan att hyresläget
rubbas. I den mån så icke blir fallet torde möjlighet böra öppnas för omläggning
av amorteringsplanen för lånets återstående löptid på sådant sätt
att hyrorna icke behöva höjas, mot att i gengäld låntagaren förbinder sig att
även fortsättningsvis ställa sig under sådan hyreskontroll, som i samband
med annuitetshöjningen eljest skulle upphöra; den förlängning av amorteringstiden
som skulle behöva ske, är under normala förutsättningar skäligen
begränsad.

Icke så få remissinstanser, däribland ett antal städer samt H. S. B. understryka
starkt vikten av att ifrågavarande problem ägnas tillräcklig uppmärksamhet.
H. S. B. tillägger för sin del bland annat.

Ifrågavarande äldre fastigheter löpa risken av att i framtiden få vidkännas
hyreshöjningar, samtidigt som det förutsättes, att någon allmän höjning av
hyresnivån icke skall ifrågakomma, utan att fastmera en sänkning kan förväntas.
Förbundet vill därför framhålla, att åtgärder redan nu böra beslutas
för att garantera de under krigsåren uppförda fastigheterna gynnsammare
statliga lånevillkor, när situationen det påfordran Därvid bör även hänsyn
tagas till att marginalerna för dessa fastigheter beräknats snävt. Bostadssociala
utredningen synes ha förutsatt, att en viss sänkning av hyran i dessa
fastigheter torde kunna mötas, förutom genom rationalisering av fastighetsskötseln,
genom tillämpning av de gynnsammare kreditvillkor som under år
1945 efter räntesänkningen ifrågakomma för nya fastigheter. Det förefaller
emellertid som om en mera radikal sänkning av räntan å tertiärlånen behövde
komma ifråga jämsides med eventuell förlängning av amorteringstiden. Utredningen
synes förutsätta, att denna fråga bör tagas upp till prövning först
i samband med den första annuitetsperiodens utgång. Förbundet vill som
en av sina huvudsynpunkter vid avgivandet av sitt yttrande övei utredningens
förslag framhålla, att avgörandet i denna fråga bör i den omfattning som är
möjlig träffas redan nu.

I detta sammanhang torde jag få anmäla, att H. S. B. redan i en den 23
december 1943 till socialdepartementet inkommen skrivelse framfört synpunkter
av enahanda art.

Statens byggnadslånebyrå har i remissvar över sistnämnda skrivelse förklarat,
att då de i framställningen berörda spörsmålen torde komma att behandlas
vid statsmakternas ställningstagande till här ifrågavarande betänkande,
framställningen icke måtte för närvarande föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

I sitt utlåtande över sagda betänkande har byggnadslånebyrån i berörda
spörsmål anfört bland annat.

Förevarande problem har flera gånger dryftats inom byggnadslånebyrån,
som för sin del anser utredningens förslag innebära en naturlig lösning av de
problem, som kunna uppstå i samband med annuitetshöjningen. Frågan är
emellertid ännu icke aktuell, och från b3''råns sida torde därför för närvarande

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

inga andra uttalanden böra göras än att byrån, sin plikt likmätigt, ämnar noggrant
följa utvecklingen samt för Kungl. Maj:t framlägga de förslag, som betingas
därav.

I tomtkostnadsfrågan har statens byggnadslånebyrå anfört bland
annat följande.

Beträffande tomtkostnadens skälighet såsom förutsättning för beviljande
av tertiärkredit har utredningen icke gjort något direkt uttalande. Byggnadslånebyrån
anser sig emellertid kunna utan vidare förutsätta, att utredningen
räknat med bibehållande av regeln om 1935 års tomtprisnivå såsom riktmärke
för den tomtkostnadsprövning, vilken bör föregå varje beslut örn beviljande
av statskredit. (Att jämväl byggnadskostnadens skälighet bör bli
föremål för prövning, innan lån beviljas, ligger i sakens natur.) Emellertid
vill byrån för sin del ifrågasätta, örn icke riktmärket för tomtprissättningen
bör, åtminstone såvitt angår allmännyttiga bostadsföretag, flyttas till
att avse. självkostnaden för marken, d. v. s. kostnaden för råmarken ökad
med utgifterna för anläggning av gator, avloppsledningar m. m. Att omedelbart
tillskapa en bestämmelse att tertiärkredit till företag, som nyss sagts,
ej får utgå med mindre markpriset högst ligger i nivå med självkostnaden
synes dock knappast tillrådligt, eftersom självkostnaden är ett mycket svårbestämbart
begrepp; just av sistnämnda anledning torde det emellertid vara
önskvärt, att byrån genom uttrycklig författningsföreskrift tillförsäkras rätt
att granska de exploatering skalkyler som ligga till grund för prissättningen
å tomter, för vars bebyggande statslån sökes.

Beträffande storleken av tomträttsavgälder synes det vidare — i vart fall
på längre sikt — naturligt, att städerna inrikta sig på att dels bestämma
markens kapitalvärde med utgångspunkt från självkostnaden, dels ock anpassa
räntan till det läge som föreslagits skola gälla för statslånen, d. v. s. 3 %.

Ett betydande antal remissinstanser, däribland statens byggnadslånebyrå,
socialstyrelsen, statskontoret, fullmäktige i riksbanken samt flera länsstyrelser
och städer understryka vikten av att materialpriserna granskas och att
möjligheterna till reduktioner väl tillvaratagas. Härom anför sålunda
byggnadslåne byrån:

Därest en kontinuerlig bostadsproduktion, ungefärligen motsvarande den
av utredningen förordade, kommer till stånd, inträder för byggämnesproducenterna
en period av trygghet i fråga örn avsättningen, vartill uppenbarligen
hittills icke funnits motstycke. Byggnadslånebyrån anser det vara en angelägenhet
av allra största vikt, att de vinster, som måste antagas uppstå vid
en dylik minskning av produktionsriskerna, komma de bostadsbehövande
och icke byggämnesproducenterna tillgodo. Då det icke utan vidare kan
antagas, att den fria konkurrensen skall vara tillräcklig för vinnandet av
detta syfte, anser byrån sig böra fästa uppmärksamheten på angelägenheten
av att materialpriserna kontinuerligt övervakas.

Medelsbehovet.

Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse (tabell 1, s. 9) har riksdagen
för budgetåret 1945/46 anvisat 175 miljoner kronor till Tertiärlån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet samt 10 miljoner kronor till beviljande av
tilläggslån knutna till tertiärlåneverksamheten. Av förstnämnda belopp ha
25 miljoner kronor anvisats å tilläggsstat II (proposition nr 2/1946, bilaga 14,
punkten 2, samt riksdagens skrivelse nr 21/1946, punkten 14).

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

I skrivelse den 31 augusti 1945 med förslag till anslagsäskanden för budgetåret
1946/47 har statens byggnadslånebyrå föreslagit bland annat, att torsagda
budgetår mätte anvisas dels till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag av 175 miljoner kronor, dels till Tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av 21 miljoner
kronor. Av nämnda båda belopp avse, såvitt angår tertiärlåneanslaget, cirka
115 miljoner kronor lån till hyreshus samt, vad beträffar tilläggslåneanslaget,
10 miljoner kronor lån till sådana hyreshus, vilka antagas bli finansierade
medelst tertiärlån. I övrigt vila byggnadslånebyråns anslagsberäkningar på
bland annat följande antaganden, nämligen

att nu gällande bestämmelser angående tertiärlån och tilläggslån skola
komma att tillämpas under budgetåret 1946/47;

att under år 1947 produktionen i tätorterna av lägenheter i flerfamiljshus
—- till vars finansierande anslagen förutsättas hänföra sig — kommer att
avse cirka 32 000 lägenheter;

att tertiärlån kommer att under budgetåret 1946/47 efterfrågas i relativt
sett samma omfattning som under tiden fram till den 31 augusti 1945; samt
att den kommunala sekundärlåneverksamheten i Stockholm fullföljes jämväl
under år 1947.

Slutligen torde jag i detta sammanhang få erinra örn att Kungl. Majit i
propositionen angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47 föreslagit
riksdagen bland annat (proposition nr 211, bilaga 10, punkten 4)
att å sagda stat för budgetåret 1946/47 uppföra ett anslag av 50 miljoner
kronor till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. Riksdagen kar
emellertid ännu ej tagit ställning till berörda förslag.

Departementschefen.

Såsom utredningen framhållit ha de nuvarande bestämmelserna örn tertiärlån
och tilläggslån väsentligen haft karaktären av ett provisorium, vars tillkomst
och successiva utbyggnad betingats av de under kriget rådande förhållandena.
Utvecklingen under de sista åren har visat, att sagda bestämmelser
nu äro i behov av justering och översyn i vissa delar; dessutom tala
givetvis rent principiella skäl för att belåningssystemet underkastas en revision
i samband med uppläggandet av ett bostadspolitiskt långtidsprogram. Ur
dessa båda synpunkter böra följaktligen de av utredningen framlagda förslagen
till nya lånebestämmelser skärskådas.

Jag upptager härvid först till behandling förslaget örn nedsättning till 3 %
av räntan å tertiärlån, som beviljas allmännyttiga bostadsföretag.

Under de senaste åren har frågan örn räntan å de statliga tertiärlånen vid
flera tillfällen ställts under debatt; kritik mot tertiärlåneräntans storlek har
förekommit såväl inom riksdagen — motions- och interpellationsvis — som
eljest i den offentliga diskussionen. Särskilt intresse för detta spörsmål har
förelegat hos flera större kommuner, som vid upprepade tillfällen under de
gångna åren framhållit, att tertiärlåneräntans storlek utgör ett av hindren för
den hyressänkning som måste eftersträvas. Sedan lång tid har det förhållit sig
så, att staten och kommunerna äga möjlighet att på samma villkor upptaga

76

Kungl. Maj:t.s proposition nr 279.

långtidsbundna lån; regeln gäller även om kommunen inskränkt sin medverkan
till att teckna borgen för ett lån, som en byggnadsföretagare upptager.
Under hänvisning härtill ha på sista tiden ett par städer själva övertagit
eller förklarat sig ha för avsikt att övertaga ansvaret för tertiär
kreditgivningen till hyreshusproduktionen eller viss del därav inom vederbörande
samhällen. Denna tendens har särskilt tydligt gjort sig gällande
sedan i samband med den allmänna räntesänkningen på våren
1945 behovet av tilläggslån bortföll på ett stort antal orter. Det måste
antagas — och byggnadslånebyråns erfarenheter härutinnan bekräfta riktigheten
av ett sådant antagande — att en successiv avveckling av tilläggslåneverksamheten
kommer att hos ytterligare ett antal kommuner framkalla en benägenhet
att själva svara för tillhandahållandet av toppkapital åt den löpande
hyreshusproduktionen, därest icke villkoren för de statliga tertiärlånen bringas
i paritet med dem som gälla vid finansiering under kommunal medverkan.

Det kan naturligtvis invändas, att staten under sådana omständigheter
borde avstå från att tillhandahålla toppkrediter i den utsträckning som utredningen
föreslagit. Otvivelaktigt kan det ock i enstaka fall, såväl ur statens
som kommunernas synpunkt, te sig naturligt, att vederbörande kommun övertager
de risker, som äro förenade med toppbelåningen av lägenhetsproduktionen.
Men det kan icke vara riktigt, att staten underlåter att genom egna
åtgärder ställa alla kommuner i samma utgångsläge i fråga örn tertiärkrediter;
örn en positiv bostadspolitik skall bedrivas, måste staten tillse, att även invånarna
i de ekonomiskt svagare eller av annan anledning mindre initiativkraftiga
kommunerna få tillgång till lägenheter, som producerats under gynnsamma
finansiella betingelser.

Bankofullmäktige ha uttalat allmänna farhågor för att de föreslagna räntebestämmelserna
skola ge anledning till förmodanden örn en sänkning av det
allmänna ränteläget på grund av att räntesättningen underordnats hyrespolitiska
synpunkter. Härtill ber jag i detta sammanhang få anföra följande.

En statlig utlåning till en räntesats av 3 % är givetvis såtillvida en subvention
som i densamma icke inkluderas någon ersättning för kreditrisken eller förvaltningskostnaderna.
I likhet med fullmäktiges minoritet är jag av den uppfattningen,
att det av bostadspolitiska skäl är nödvändigt, att risken för framtida värdefall
av allmännyttiga bostadsfastigheter bäres av stat och kommun gemensamt.
Den nya uppfattning rörande ansvaret för bostadsförsörjningens tryggande,
som vuxit fram under trycket av bostadsbristen, och den till följd av bland
annat materialknappheten framkallade byggnadsregleringen jämte den prövning
av byggnadsprojektens allmänna lämplighet, som förknippats med den
statliga låneverksamheten, har berett väg för en produktionsordning, som
utmärkes av en helt annan planmässighet än som tidigare rått på detta
område. Helt i konsekvens härmed har ock svenska stadsförbundet förklarat,
att en metod med offentlig finansiering av bostadsproduktionen
på så förmånliga villkor, att på annat sätt finansierad produktion icke är
tänkbar i nämnvärd omfattning, synes lämplig för att garantera en tillräcklig
och förnuftigt inriktad bostadsbyggnadsverksamhet jämväl sedan den nu -

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

varande byggnadstillståndsgi vrangen avvecklats. Men en sådan uppfattning
rörande bostadsförsörjningen får till naturlig konsekvens, att de risker, som
fortfarande kunna vidlåda kreditgivningen för bostadsproduktionen, böra
bäras av det allmänna, som leder produktionens omfattning oell inriktning. Då
produktionen redan nu dirigeras och framdeles avses bli nästan helt och hållet
utformad i enlighet med bostadsförsörjningsplaner, som vila på demografiska
och övriga i detta sammanhang betydelsefulla fakta, torde för övrigt riskerna
för värdefall och felinvesteringar starkt reduceras; förluster, som trots detta
kunna uppkomma, böra alltså kunna föras tillbaka på sådana av samhällsutvecklingen
betingade, ej förutsebara omständigheter, för vilka det allmänna
bör taga ansvaret.

Jag vill i detta sammanhang ock erinra örn att statliga lån för t. ex. bostadsförsörjning
åt mindre bemedlade barnfamiljer sedan lång tid tillbaka utlämnats
under villkor, som innebära, att staten avstått från att kräva riskersättning
för kreditgivningen. Då statsmakterna nu ha att överväga, örn de jämte kommunerna
skola upptaga bostadsförsörjningsproblemet i hela dess vidd och
icke såsom hittills begränsa sin fullt effektiva stödverksamhet till blott vissa
grupper av medborgare, synes det mig naturligt, att enahanda principer tilllämpas
på hela den låneverksamhet, som framdeles må komma att bedrivas.

På grund av det sålunda anförda synes det mig uppenbart att örn räntan å
tertiärlån till allmännyttiga bostadsföretag nu icke sättes högre än den faktiska
upplåningsräntan detta icke är att betrakta som ett ingripande i räntesättningen
varigenom denna underordnats hyrespolitiska önskemål.

Beträffande förvaltningskostnaderna för den statliga kreditverksamheten
kunna dessa såsom byggnadslänebyrån framhållit icke annat än tillnärmelsevis
bestämmas. Ett räntetillägg för täckande av sagda kostnader får fördenskull,
såvitt angår staten som långivare, en rent konventionell karaktär i avseende å
tilläggets storlek. På grund härav och då ett dylikt tillägg i allt fall skulle
bli av ringa storleksordning anser jag mig böra av praktiska skäl avvisa tanken
på att i tertiärlåneräntan inräkna förvaltningskostnader.

I enlighet härmed föreslår jag, att räntan å tertiärlån till allmännyttiga
bostadsföretag sättes till 3 %.

Till vad utredningen anfört i fråga örn de förutsättningar, som skola vara
uppfyllda för att ett allmännyttigt .bostadsföretag skall anses föreligga, kan
jag i princip ansluta mig. Av några remissvar vill det emellertid synas, som
örn utredningens uttalanden härutinnan ansetts böra i vissa hänseenden
kompletteras, medan andra remissinstanser ansett sig kunna förutsätta, att
endast rent kommunala företag kunna betraktas såsom allmännyttiga.

För egen del anser jag, att nämnda fråga icke kommer att i praktiken medföra
några större svårigheter. Utredningen har föreslagit, att vederbörande
kommun skall i avseende å allmännyttigt bostadsföretag ikläda sig skyldighet
att gentemot statsverket i viss utsträckning ansvara för förluster uppkomna
vid fastighetsförvaltningen. Därest en dylik bestämmelse godtages
— och jag finner den för min del välmotiverad — lia kommunerna lippen
barligen själva att .avgöra, örn de skola lämna sin medverkan för att möjlig -

78

Kungl. Majlis proposition nr 279.

göra, att ett allmännyttigt bostadsföretag konstitueras. En dylik kommunal
utfästelse kan dock givetvis icke i och för sig upphäva den fria prövningsrätt
härutinnan, som den lånebeviljande myndigheten har att utöva. Det synes
emellertid mindre sannolikt, att konflikter mellan kommunen och byggnadslånebyrån
skola behöva uppkomma vid bedömandet av frågan, örn ett företag
är att anse som allmännyttigt eller ej. Däremot kan eventuellt fråga uppkomma,
örn skäligheten av de anskaffningskostnader, som ett visst byggnadsprojekt
kan betinga, och i dylika fall måste naturligtvis byggnadslånebyrån
avgöra, huruvida kostnaderna kunna godtagas. Det måste enligt min mening
förutsättas, att kommunerna själva ha det allra största intresse av att tillse,
att kostnaderna för de husbyggnader som uppföras av de allmännyttiga företagen
bli, relativt sett, så låga som möjligt; det kan icke komma i fråga, att
anskaffningskostnader överstigande dem som av byrån kunna godtagas få
belasta utgiftsstaten för fastigheten och vid eventuell förlustuppdelning
komma att övervältras på statsverket. Örn byggnadslånebyrån skulle anse
risk föreligga för att ett husbyggnadsföretag utföres så oekonomiskt, att
kostnadskalkylen blir ohållbar, bör byrån genom att uppställa lämpliga förutsättningar
för giltigheten av sin utfästelse örn lån förhindra, att staten nödgas
infria en förbindelse, som till följd av försummelser vid husets uppförande
kan bli förlustbringande för staten; enligt vad jag erfarit torde detta förfaringssätt
redan nu praktiseras av byrån.

Med dessa tillägg och påpekanden anser jag mig kunna förorda, att de av
utredningen angivna kriterierna å allmännyttiga bostadsföretag godtagas.

På de av utredningen förordade skälen föreslår jag vidare, att tertiärlånets
övre gräns för dylika företag bestämmes till 100 % av den godtagbara anskaffningskostnaden
för ett husbyggnadsföretag.

Med hänsyn till innehållet i svenska stadsförbundets och vissa städers
remissvar måste det antagas, att endast en begränsad del av bostadsproduktionen
kommer att under den närmaste tiden ombesörjas av allmännyttiga
bostadsföretag; denna uppfattning bekräftas av vissa uppgifter, som byggnadslånebyrån
efter remisstidens utgång under hand delgivit mig. Vid sådant
förhållande kommer tydligen den större delen av hyreshusproduktionen
under en övergångstid — som kan bli kort eller lång, beroende på kommunernas
initiativkraft — att utföras av andra än de allmännyttiga bostadsföretagen.
Företagare såväl med som utan enskilt vinstsyfte få antagas komma
att producera bostäder och för ändamålet söka statslån.

Vad först angår den typiska enskilda produktionen, d. v. s. den vanliga
byggmästarverksamheten, som hittills svarat för större delen av hyreshusbyggandet,
har utredningen föreslagit, att villkoren för de statliga tertiärlånen
skola i fråga örn räntan och den övre belåningsgränsen avvika från
motsvarande bestämmelser beträffande allmännyttiga bostadsföretag; enskild
företagare föreslås sålunda kunna få tertiärlån inom högst 90 % av fastighetsvärdet
mot en ränta av 4^.

Mot dessa skiljaktigheter i de förordade lånebestämmelserna har ett stort
antal remissinstanser reserverat sig och i samband härmed framlagt sinsemellan
olika motförslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

79

Efter att noga ha övervägt förevarande spörsmål har jag kommit till den
uppfattningen, att det, särskilt med hänsyn till de mindre samhällenas bostadsförsörjning,
får anses angeläget, att lån kunna tillhandahållas enskilda
byggnadsföretagare mot samma ränta som föreslagits skola gälla i fråga örn
de allmännyttiga bostadsföretagen. Emellertid böra, såsom vissa remissinstanser,
däribland byggnadslånebyrån, framhållit, under sådana omständigheter
bestämmelser skapas, som hindra spekulativt missbruk av de statliga
lånen. Det av byrån i sådant syfte utarbetade förslaget angående obligatorisk
extra amortering å tertiärlånet under de första tio åren av lånets löptid synes
mig innebära en god kompromisslösning. Jag förordar alltså, att enskild
företagare, som erhåller tertiärlån för uppförande av hyreshus, skall under
de tio första åren av lånets löptid erlägga — utöver den vanliga amorteringen
— en extra avbetalning uppgående per år till 1,5 % av lånets ursprungliga
belopp.

Beträffande den övre belåningsgränsen har utredningen själv framhållit,
att en jämkning nedåt av den för enskilda företagare föreslagna 90-procentsgränsen
framdeles skulle vara önskvärd. För min del är jag av den uppfattningen,
att en företagarinsats uppgående till blott 10 % av fastighetsvärdet
i de allra flesta fall utgör en alltför ringa investering från den som bygger i
enskilt vinstsyfte, helst örn lån tillhandahålles honom mot en ränta av 3 %.
Jag anser sålunda, att tertiärlån till enskild företagare regelmässigt skall
säkerställas av inteckning inom högst 85 % av fastighetsvärdet; en sådan företagare
måste alltså vara beredd att själv satsa minst 15 % av det kapital,
som investeras i fastigheten. Fall kunna emellertid förekomma, där en dylik
regel skulle kunna medföra olägenheter. Jag syftar härvid särskilt på sådana
hyreshus örn 4—10 lägenheter, som äro vanliga i vissa mindre och medelstora
samhällen, och som uppföras av ej kapitalstarka småföretagare, vilka avse
att själva bebo en lägenhet i huset. Med hänsyn till den betydelse för bostadsförsörjningen,
som dylika företag otvivelaktigt ha inom vissa orter,
anser jag en möjlighet böra hållas öppen för byggnadslånebyrån att, då
synnerliga skäl därtill föreligga, sänka anspråket på företagarinsats till lägst
10 % av fastighetsvärdet, d. v. s. bevilja tertiärlån mot säkerhet av inteckning
inom högst 90 % av sagda värde.

I det föregående har jag framhållit, att man har anledning förvänta, att icke
blott allmännyttiga utan även en del andra företagare utan enskilt vinstsyfte
komma att uppträda såsom producenter av flerfamiljshus; till den senare kategorien
torde särskilt vara att hänföra bostadskooperativa företag av den typ, som
enligt nuvarande bestämmelser i avseende å tertiärlån pläga likställas med
kommun. Då det — vilket för övrigt framhållits av flera remissinstanser -—
får anses vara angeläget att icke undertrycka den på kooperativ grund vilande
lägenhetsproduktionen, har jag funnit mig böra föreslå, att, åtminstone under
en övergångstid, tertiärlån inom högst 95 % av fastighetsvärdet få utgå till
kooperativt organiserade företag, som arbeta utan enskilt vinstsyfte och under
betryggande kontroll. Jag förutsätter vidare, att lån under dylika villkor
icke beviljas med mindre det från början är klart, att företaget fyller ett

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

legitimt behov och att den kooperativa företagsformen icke blir av blott
formell karaktär. Beträffande den erforderliga kontrollen torde byggnadslånebyråns
nuvarande praxis i avseende å kommun jämställda företagare
kunna tjäna som förebild. Kostnaderna för kontrollen — som lärer kunna
utövas antingen av vederbörande kommun eller av särskilt ombud för byggnaöslånebyrån
— böra emellertid bäras av det kooperativa företaget själv.

Jämväl å lån som utgå till företag av nyssangivna art synes räntan böra
utgöra 3 %.

Ytterligare anser jag mig böra såsom en övergångsbestämmelse, avsedd
att tillämpas under några år framåt, förorda, att allmännyttiga
bostadsföretag skola kunna erhålla tertiärlån för inköp av färdigställda,
tidigare tertiärbelånade flerfamiljshus mot en ränta av 3 % och mot
säkerhet av inteckning inom 100 % av köpeskillingen; jag förutsätter härvid
dels att tertiärlån för husens uppförande beviljats efter den 1 juli 1946 dels
att byggnaden i fråga örn planlösning, utförande och kostnader är föredömlig.

Beträffande sekundärlånen har utredningen presumera!, att sådana lån skola
komma att beviljas allmännyttiga bostadsföretag mot en ränta av 3 %. Av
vissa uttalanden i remissvaren vill det emellertid synas, som örn de enskilda
kreditgivarna icke skulle vara beredda att utlämna sekundärkrediter på dylika
villkor. Med hänsyn härtill anser jag, att i fråga örn allmännyttiga bostadsföretag
samt företagare, som föreslagits kunna erhålla tertiärlån inom 95 %
av fastighetsvärdet, sagda lån skall kunna »fördjupas» ned till den föreslagna
primärlånegränsen, 60 % av fastighetsvärdet. Däremot är jag icke för närvarande
beredd förorda att enahanda bestämmelser få gälla beträffande övriga
byggnadsföretagare.

Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang ånyo understryka, att de av mig
här förordade räntebestämmelserna för lån till flerfamiljshus blott äro att uppfatta
som en åtgärd, varigenom i samband med en förändrad organisation av
bostadsbyggandets finansiering det allmänna, staten och kommunerna, övertager
vissa kreditrisker och förvaltningsuppgifter och alltså icke kan tagas till
intäkt för omdömen örn riktlinjerna för den allmänna räntepolitiken.

Vad härefter angår amorteringstiderna för tertiärlån kan jag ansluta mig
till vad byggnadslånebyrån härutinnan föreslagit; vad byrån anfört rörande
amorteringssystemet föranleder mig emellertid att föreslå, att tertiärlån, beviljade
på de av mig här förordade villkoren, skola amorteras med lika stor
del årligen under lånens löptid oberoende av örn låntagaren är allmännyttigt
bostadsföretag eller annan; den modifikationen bör dock gälla, att enskild
företagare, såsom jag tidigare föreslagit, skall under 10 år erlägga viss extra
amortering.

Utredningen har icke framlagt några särskilda förslag i avseende å lån till
ombyggnad av bostadshus. Frågan torde för närvarande vara av ringa praktisk
betydelse, men det synes mig likväl lämpligt, att bestämmelserna härutinnan
bli föremål för omprövning. För egen del förordar jag, att jämväl lån
för ombyggnad av hyreshus skall kunna lämnas mot en ränta av 3 %. Lånets
storlek synes kunna bestämmas till högst halva ombyggnadskostnaden och

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

för detsamma torde — oavsett vilken företagare som utför ombyggnaden —
böra krävas inteckningssäkerhet inom högst 85 % av det värde, som fastigheten
beräknas erhålla efter ombyggnaden. Beträffande amorteringstiden för
lån till ombyggnad bör densamma bestämmas av byggnadslånebyrån efter
prövning av omständigheterna i varje särskilt fall; dock bör längsta amorteringstid
utgöra i fråga örn stenhus 40 och eljest 30 år. Ombyggnadslån torde
få amorteras enligt samma regler som av mig förordats i avseende å lån för
nybyggnad, vilket alltså innebär, att enskild företagare bör verkställa viss
extraamortering. Jag förutsätter, att lån för ombyggnad beviljas endast då
fråga är örn mera omfattande och ur bostadsförsörjningssynpunkt angeläget
ombyggnadsarbete.

I syfte att förhindra sådana höjningar av hyrorna i nybyggda hus, som
kunna föranledas av en allmän räntestegring, har utredningen föreslagit, att
de nuvarande bestämmelserna örn räntegaranti bevaras och såvitt angår allmännyttiga
bostadsföretag utsträckas till att gälla under tertiärlånets hela
löptid. Byggnadslånebyrån har för sin del tillstyrkt, att alla låntagare erhålla
räntegaranti under statslånets hela löptid, vilket med hänsyn till den
av mig i det föregående förordade amorteringstiden för tertiärlån skulle innebära
40 års räntegaranti i fråga örn belånade stenhus och 30 års garanti beträffande
trähus.

Det är uppenbarligen ett intresse av högsta vikt, att räntorna å primäroch
sekundärlån i nybyggda fastigheter icke höjas i sådan grad, att en hyresökning
måste vidtagas. Fördenskull anser jag mig böra under nuvarande förutsättningar
i princip förorda byggnadslånebyråns förslag beträffande räntegarantin.
Emellertid kan förevarande spörsmål komma i ett nytt läge med anledning
av förslag, som 1945 års bankkommitté må komma att framlägga i avseende
å fastighetskreditväsendets framtida organisation. Med hänsyn härtill
vill jag förorda, att de av byrån föreslagna räntegarantibestämmelserna tills
vidare tillämpas blott i avseende å den tertiärlångivning, som kan komma att
äga rum under nästkommande budgetår. Garanterad ränta bör härvid utgöra
för primärlån 3 % samt för sekundärlån den ränta, som vid låneavtalets slutande
må komma att fastställas för sekundärkrediten. I avbidan på de förslag
som må komma att framläggas av bankkommittén anser jag vidare, att extra
lånekostnader betingade av räntebundenhet skola tills vidare under en tioårsperiod
få föranleda ränteeftergift, som dock synes böra utgöra högst 0, i % per
år räknat å primär- respektive sekundärlånet. — Av praktiska skäl bör byrån
härjämte avstå från att eftergiva sådana under tiden efter slutlig belåning
inträffande höjningar av räntekostnader, som ej överstiga en procent av fastighetens
beräknade hyresavkastning (inklusive ersättning för fredsvärme). — Vid
ombyggnadsföretag bör såsom hittills räntegarantin gälla allenast sådana
underliggande krediter, som upptagas eller omplaceras i anledning av sagda
företag.

Såsom byggnadslånebyrån framhållit torde det böra anses självklart, att
lägenheter, som tillkomma eller ombyggas med stöd av statliga lån enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 279. sco io 6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

här förordade bestämmelser bli föremål för hyreskontroll under statslånets
hela löptid. Jämväl ekonomiska planer för bostadsrättsföreningar, som erhålla
statslån, böra kunna bli föremål för det lånebeviljande organets kontroll.

Redan i det föregående har jag förklarat mig gilla den av utredningen föreslagna
bestämmelsen angående visst kommunalt ansvar för förluster uppkomna
vid förvaltning av hyresfastighet, som tillhör allmännyttigt bostadsföretag.
Byggnadslånebyrån har i sitt remissvar gjort vissa förtydliganden och
förslag till modifikationer i utredningens ifrågavarande förslag. För egen del
företräder jag den uppfattningen, att hyressättningen skall vara sådan — eller
justeras därhän — att alla normalt uppkommande utgifter och hyresförluster
täckas av hyrorna. Vidare anser jag, att förluster, som uppkomma till följd
av försummelser eller vårdslöshet vid fastighetsförvaltningen, t. ex. vanvård
av byggnaden eller upplåtelse av lägenhet åt person, som uppenbarligen ej
har råd att förhyra densamma, skola helt täckas av kommunen, övriga onormala
förluster, t. ex. sådana som föranledas av icke förutsebara, allmänna
rubbningar i ortens ekonomiska förhållanden, böra däremot bäras till Vs av
kommunen och till 4/s av staten. Det synes mig erforderligt, att kommun, som
är missnöjd med byggnadslånebyråns beslut i avseende å hyressättning eller
förlustuppdelning, skall äga rätt att genom besvär bringa ärendet under Kungl.
Maj:ts prövning.

Såsom byggnadslånebyrån framhållit bör vid den fortsatta låneverksamheten
tomt- och byggnadskostnader bli föremål för prövning. Beträffande
tomtkostnaderna synes härvid 1935 års nivå fortfarande böra utgöra det allmänna
riktmärket; i likhet med byrån anser jag dock, att kommuner, som upplåta
mark åt allmännyttiga bostadsföretag, i eget intresse böra låta markens
självkostnad vara avgörande för prissättningen. Att byrån skall kunna infordra
exploateringskalkyler beträffande tomtmark för vars bebyggande statslån
sökes, synes mig självklart.

De av mig här förordade bestämmelserna rörande den fortsatta tertiärlåneverksamheten
innebära, att finansieringen av hyreshusproduktionen kan förbilligas.
I fråga örn åtskilliga orter betyder detta, att hyrorna för nya bostadslägenheter
kunna sättas lägre än vad nu är fallet; beträffande andra orter
kommer det nuvarande tilläggslånebehovet att bortfalla eller minska.

Tilläggslånesystemet har alltsedan sin tillkomst betraktats såsom ett provisorium.
Det föreligger enligt min uppfattning ej skäl att bevara denna subventionsform
längre än nödvändigt. På av utredningen anförda grunder anser
jag det emellertid icke lämpligt att föreslå ett omedelbart avskaffande av
tilläggslåneverksamheten, vilken alltså tills vidare synes böra fortgå såsom
ett förlängt provisorium.

Det av byggnadslånebyrån framlagda subventionsförslaget synes mig vara
bättre än utredningens förslag ägnat att befordra tillkomsten av sådana ekonomiska
huskroppar och planlösningar, som böra eftersträvas. Emellertid
anser jag det icke vara lämpligt, att subventionerna graderas efter gällande -

83

Kungl. May.ts proposition nr 279.

dyrortsindelning, som numera allmänt anses föråldrad. Jag föreslår i stället,
att Kungl. Majit — därest riksdagen ej finner skäl till erinran däremot
— får, efter förslag av byggnadslånebyrån, föreskriva, att tilläggslån
under nästa budgetår skall utgå till hyreshusproduktionen inom sådana orter,
där hyresläget nu är så lågt och inkomstläget tillika sådant, att risk föreligger
för att nyproduktionen av bostäder helt hämmas, om icke dylik subvention
lämnas; till dessa orter höra främst kommuner inom de lägsta dyrortsgrupperna.
Tilläggslån som här avses torde i nära anslutning till det av byrån
utformade förslaget böra beräknas med utgångspunkt från en överkostnad
motsvarande högst 2 kronor per m2 lägenhetsyta; orterna synas lämpligen
kunna uppdelas i fyra olika grupper, vari överkostnaden fixeras till belopp
motsvarande 50 öre, 1 krona, 1 krona 50 öre och 2 kronor per m2 lägenhetsyta.
Av sagda överkostnad bör i enlighet med nu gällande bestämmelser staten
regelmässigt täcka 4/s genom beviljande av tilläggslån samt kommunen återstoden;
liksom nu är fallet torde dylikt lån, då särskilda skäl därtill äro, få
beviljas ändå att vederbörande kommun icke lämnar något bidrag.

På sätt byggnadslånebyrån föreslagit bör vidare en möjlighet hållas öppen
för byrån att, där synnerliga skäl därtill äro, bevilja tilläggslån även inom
andra orter än sådana, som. må komma att upptagas i här förut angivna
grupper.

På alla sådana orter, där tilläggslån icke utgår, böra hyrorna för med stöd
av tertiärlån tillkomna eller ombyggda lägenheter bestämmas enligt självkostnadsprincipen.
Jag förutsätter givetvis, att byggnadslånebyrån liksom hittills
beviljar lån endast i sådana fall, där byggnadsföretaget är ur ekonomisk synpunkt
försvarligt.

De nya bestämmelser rörande tertiär- och tilläggslån, som jag här förordat,
torde böra träda i kraft den 1 juli 1946 och tillämpas beträffande alla ansökningar
örn statslån till flerfamiljshus, som inkomma till byggnadslånebyrån
från och med sagda dag. Härutöver synes det emellertid naturligt, att alla de
företagare, som vid angivna tidpunkt icke fått sina låneansökningar slutligt
avgjorda, erhålla möjlighet att — därest förutsättningarna därför i övrigt äro
uppfyllda — få sina ansökningar avgjorda enligt de nya bestämmelserna.
Undantagsvis synas, om byggnadslånebyrån anser synnerliga skäl tala därför,
även de företagare, som erhållit slutligt beslut med tillämpning av nu gällande
författning, kunna få sina ärenden omprövade enligt de nya bestämmelserna,
förutsatt dock att beviljade lån icke utbetalats av statskontoret.

De närmare föreskrifter som erfordras till komplettering av de lånebestämmelser
jag i det föregående förordat torde — därest riksdagen ej har något att
däremot erinra —- få utfärdas av Kungl. Majit.

I detta sammanhang anser jag mig vidare böra framhålla, att jag har för
avsikt att inom den närmaste tiden till prövning upptaga de förslag rörande
familjebidrag och odifferentierade hyresbidrag som utredningen framlagt. Det
är min avsikt att senare anmäla förevarande spörsmål för Kungl. Majit.
Redan nu anser jag mig böra omförmäla, att jag ämnar föreslå, att

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

bidrag, som beviljas i liyresreducerande syfte, får gälla även i avseende å
lägenheter, för vilka lånebeslut dessförinnan meddelats men som färdigställts
först efter den 1 juli 1946.

Den nuvarande bristen på bostadslägenheter uppskattas av bostadssociala
utredningen till cirka 50 000 lägenheter i tätorterna; av sagda antal beräknas
ena hälften motsvara ett direkt lägenhetsunderskott i förhållande till efterfrågan,
medan den andra hälften avser den lägenhetsreserv som bör förefinnas
för att bostadsmarknaden skall fungera normalt. Det är givet, att en bostadsbrist
av denna omfattning icke kan avvecklas under loppet av ett par år, men
det är lika uppenbart, att mycket stora ansträngningar måste göras för att så
snabbt som möjligt täcka det föreliggande bostadsunderskottet. Ur dessa synpunkter
skulle jag närmast vara benägen tillstyrka, att, såsom byggnadslånebyrån
föreslagit, bostadsproduktionen för år 1947 inriktades på ett tillskott
av 50 000 lägenheter i tätorterna. Med hänsyn till det faktiska försörjningsläget
anser jag det dock knappast realistiskt att för närvarande räkna med ett
större lägenhetstillskott än 45 000; vid mina beräkningar av medelsbehovet för
tertiärlåneverksamheten under nästa budgetår har jag därför utgått från sistnämnda
lägenhetsantal. Skulle emellertid materialsituationen under loppet
av budgetåret 1946/47 förbättras, anser jag en ökning i produktionsprogrammet
böra övervägas.

Enligt vad byggnadslånebyrån framhållit torde man i stort sett kunna
antaga, att de hyreshus, till vilkas uppförande tertiärlån beviljas under budgetåret
1946/47, bli inflyttningsfärdiga under 1947. Under antagande att lägenhetstillskottet
i tätorterna sagda år skall komma att utgöra cirka 45 000 och
med ledning av sina hittillsvarande erfarenheter x-örande tertiärlåneverksamhetens
relativa omfattning har byrån uppskattat det antal lägenheter i flerfamiljshus
■— avsedda att färdigställas 1947 — till vilkas uppförande tertiärlån
komma att sökas under nästa budgetår, till 29 000. Det genomsnittliga belåningsvärdet
för sagda lägenheter har byrån, med hänsyn till produktionens
inriktning mot något större lägenheter än för närvarande, ansett sig böra beräkna
till 20 000 kronor. Örn det vidare antages, att av den med tertiärlån
finansierade lägenhetsproduk ti orien under 1947 25 % komma att utföras respektive
övertagas av allmännyttiga bostadsföretag, 20 % utföras av sådana företagare,
vilka kunna erhålla tertiärlån inom 95 % av fastighetsvärdet, samt
återstoden av enskilda byggmästare, synes tertiärlånets genomsnittliga storlek
böra uppskattas till 25 å 26 % av lägenhets belåningsvärde. Under angivna
förutsättningar skulle följaktligen behovet av tertiärlånemedel till 1947 års
produktion av lägenheter i flerfamiljshus kunna uppskattas till (29 000 X
25 n

X 20 000) 147,9 miljoner kronor.

De av mig i det föregående förordade bestämmelserna angående retroaktiv
tillämpning av de föreslagna nya lånevillkoren torde föranleda en icke obetydlig
ökning i behovet av tertiärlånemedel. Uppskattningar, som verkställts
inom byggnadslånebyrån, giva vid handen, att till följd av övergångsbestäm -

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 279

melserna ytterligare cirka 65 miljoner kronor skulle erfordras till beviljande
av tertiärlån under budgetåret 1946/47; det må dock framhållas, att nyssangivna
uppskattningar av byrån betecknas såsom mycket ovissa. Slutligen
måste det antagas, att tertiärlån enligt de nya bestämmelserna kommer att
sökas för en del planerade företag, som tidigare avsetts bli finansierade genom
kommunala lån; det härav föranledda medelsbehovet torde kunna uppskattas
till 5 miljoner kronor.

I enlighet med det anförda beräknar jag att till beviljande av tertiärlån på
de av mig här förordade villkoren kommer att under budgetåret 1946/47 åtgå
i runt tal (150 + 65 + 5) 220 miljoner kronor. Anslag för ändamålet synes
framdeles böra anvisas till en nyinrättad fond under statens utlåningsfonder,
förslagsvis benämnd Lånefonden för bostadsbyggande.

Det måste antagas att vid ingången av budgetåret 1946/47 ett visst antal
låneansökningar äro anhängiga hos byggnadslånebyrån men ännu icke preliminärt
prövade. I en del av dessa fall kommer givetvis lånsökanden att hos
byrån hemställa örn prövning av ansökningen i enlighet med de nya bestämmelserna,
medan däremot andra lånsökande komma att vidhålla sin ursprungliga
ansökan. Till denna senare grupp torde framför allt höra enskilda företagare,
som planerat och måhända även igångsatt sina byggnadsföretag utifrån
den förutsättningen, att tertiärlån inom 90 % av fastighetsvärdet — jämte
eventuellt tilläggslån — skulle komma att beviljas dem enligt de nu gällande
bestämmelserna. Praktiska skäl och även billigheten tala för att lånsökande,
vilkas ansökningar örn tertiär- ocli/eller tilläggslån till flerfamiljshus den 1
juli 1946 icke preliminärt avgjorts av byggnadslånebyrån, ej obetingat betages
möjligheten att erhålla lån i enlighet med sina ursprungliga planer. Härför
kräves emellertid att medel finnas tillgängliga. Då ett avsevärt antal låntagare,
som fått tertiärlån preliminärt beviljat före den 1 juli 1946, lärer komma att
begära omprövning av sina låneansökningar enligt de förordade nya bestämmelserna,
torde det under fonden för låneunderstöd upptagna tertiärlåneanslaget
emellertid komma att tillföras medel, som genom de preliminära besluten
varit reserverade för sagda låntagare. Sannolikt kommer denna ökning
av det äldre tertiärlåneanslaget att avsevärt överstiga behovet av medel till
täckande av nyss nämnda efterfrågan på »äldre» tertiärlån. Vid sådant förhållande
saknar jag anledning att på grund av sagda behov föreslå, att ytterligare
medel äskas å det å kapitalbudgeten nu upptagna tertiärlåneanslaget.

Enligt upplysningar, som byggnadslånebyrån under hand tillställt mig, torde
vid tillämpning av de bestämmelser för tilläggslåneverksamheten, som jag i
det föregående förordat, ett belopp av 10 miljoner kronor erfordras för ändamålet
under budgetåret 1946/47. Ytterligare torde enligt byråns uppfattning
visst ökat behov av tilläggslån framträda vid slutlig prövning av
en del äldre ärenden; byrån anser det emellertid icke vara för närvarande möjligt
att säkert uppskatta storleken av sagda behov.

Beträffande reservationen av tilläggslånemedel torde densamma enligt
byggnadslånebyråns beräkningar komma att uppgå till cirka 26 miljoner kronor

86

Kungl. May.ts proposition nr 279.

per den 1 juli 1946. Vid sådant förhållande saknas uppenbarligen anledning
att för fullföljande av här ifrågavarande låneverksamhet föreslå anvisande av
ytterligare medel till tilläggslån.

2. Tertiärlåneverksamheten för enfamiljshus.

Rörande nu gällande bestämmelser på området torde jag få hänvisa till den
redogörelse jag lämnat i det föregående (s. 3—5).

Föreliggande förslag in. m.

I skrivelse den 31 augusti 1945 med förslag till anslagsäskanden för budgetåret
1946/47 har, såsom jag tidigare nämnt, statens byggnadslånebyrå föreslagit
bland annat, att för sagda budgetår måtte till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
anvisas ett investeringsanslag av 175 miljoner kronor;
av sagda belopp ha cirka 60 miljoner kronor antagits åtgå till lån för
enfamiljshus, d. v. s. byggnad med en eller två bostadslägenheter. För att
belysa omfattningen av förevarande låneverksamhet har byrån i skrivelsen
anfört följande tabell.

Antal ansökningar ................

Inkomna ansökningar

Preliminära beslut örn lån

1943/44

1944/45

1943/44 1944/45

2 957
3412
26 200 000

2 410

6 600 000

4 893

5 737
47 200 000

4 266
12 300 000

2 478

2 874
19 000 000

1993

4 900 000

4 189

5 007
36 000 000

3 359

9 200 000

Tertiärlån (eirka kr.) ..............

Därav ränteri stående del:

antal ansökningar..............

belopp (cirka kr.)..............

Såsom jag redan tidigare antytt har bostadssociala utredningen framlagt
vissa förslag i avseende å den statliga stödverksamheten till förmån för egnahemsproduktionen.
Utredningens förslag syfta dels till att ersätta nuvarande
starkt differentierade bestämmelser å förevarande område med enhetliga låneoch
bidragsregler, dels till att införa sådana subventioner, att en allmän kraftig
höjning av utrymmes- och utrustningsstandarden för enfamiljshus kan genomföras
under loppet av en 15-årsperiod.

I utlåtanden över förslagen ha — såsom jag jämväl tidigare angivit — såväl
statens byggnadslånebyrå som egnahemsstyrelsen förordat, att sagda förslag
i vissa hänseenden göras till föremål för överarbetning.

Departementschefen.

Av skäl, som jag i det föregående framlagt, anser jag det icke vara för
närvarande möjligt att taga ställning till de förslag bostadssociala utredningen
framlagt i avseende å lån och bidrag till egnahemsproduktionens främjande.
Vid sådant förhållande torde bland annat den nuvarande tertiärlåneverksamheten
för enfamiljshus under nästa budgetår böra fortgå under oförändrade
former. Jag tillåter mig i detta sammanhang framhålla, att den föreslagna

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

sänkningen av räntan å tertiärlån till flerfamiljshus icke innebär, att produktionen
av sådana hus därigenom försättes i ett mera förmånligt läge än
egnahemsbyggandet. För det första bör sålunda erinras, att räntan å tertiärlån
till enfamiljshus är 3,6 %, d. v. s. lägre än den för flerfamiljshus nu gällande
tertiärlåneräntan. Vidare måste ihågkommas, att medan tilläggslånen
för flerfamiljshus på många orter bortfallit, produktionen av enfamiljshus
fortfarande reguljärt subventioneras genom beviljande av ränte- och amorteringsfrihet
för tertiärlånet med belopp motsvarande 10 % av anskaffningskostnaden;
denna subvention är avsedd att utgå jämväl under nästa budgetår.

Behovet av tertiärlånemedel under budgetåret 1946/47 till lån för enfamiljshus
har av byggnadslånebyrån i dess skrivelse den 31 augusti 1945 uppskattats
till cirka 60 miljoner kronor. Enligt vad jag erfarit torde summan av de
tertiärlån, som under innevarande budgetår kunna antagas bli för ändamålet
beviljade av byrån, komma att överstiga sagda belopp med cirka 10 %\ efterfrågan
på dylika lån har våren 1946 varit mycket stor. Med hänsyn härtill
vill jag ifrågasätta, örn icke medelsbehovet borde uppräknas något. På grund
av bland annat den hämmande inverkan på egnahemsbyggandet, som knappheten
på trävaror kan få, anser jag emellertid, att ett belopp av 65 miljoner
kronor bör vara tillräckligt för att tillgodose efterfrågan på tertiärlån till
egnahem under nästa budgetår.

Såsom jag tidigare nämnt torde vid bifall till de av mig i det föregående
framlagda förslagen rörande tertiärlån till flerfamiljshus ett betydande antal
av dem som före den 1 juli 1946 erhållit preliminärt men ej slutligt beslut
örn tertiärlån för uppförande av sådant hus komma att få sina ärenden
omprövade jämlikt de förordade nya bestämmelserna. De tertiärlån, som
preliminärt beviljats ifrågavarande låntagare, komma därvid att återföras till
det nuvarande tertiärlåneanslaget. Enligt byggnadslånebyråns uppfattning
hommer denna ökning av berörda anslag att överstiga det medelsbehov, som
uppstår, därest vissa av de den 1 juli 1946 hos byrån anhängiga, preliminärt
icke avgjorda ansökningarna örn tertiärlån till flerfamiljshus övergångsvis behandlas
enligt de nu gällande bestämmelserna. Med hur stort belopp angivna
anslagsökning kan överstiga nyssnämnda medelsbehov synes vara mycket
svårt att bedöma; från byråns sida framhålles bland annat, att fortfarande
vid slutlig behandling av låneärenden höjning av tertiärlånet måste ske till
följd därav, att det preliminära lånebeslutet meddelats före räntesänkningen
under våren 1945, d. v. s. vid en tidpunkt då avkastningsvärdena och följaktligen
även de genomsnittliga lånebeloppen per lägenhet voro lägre än nu.
Det synes emellertid enligt byråns uppskattningar kunna antagas, att tertiärlåneanslaget
vid tillämpning av de övergångsbestämmelser rörande tertiärlåneverksamheten,
som jag förordat, skall under loppet av nästa budgetår
komma att ökas med ett nettobelopp av cirka 15 miljoner kronor. Då detta
belopp synes böra tagas i anspråk för beviljande av tertiärlån till enfamiljshus,
torde medelsanvisningen för angivna ändamål kunna begränsas till (65
—15) 50 miljoner kronor.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Med hänsyn därtill att de lånebelopp, som sålunda återgå till tertiärlåneanslaget,
få antagas komma att tillföras sagda anslag successivt under hela
nästa budgetår, medan däremot det medelsbehov, som föranledes av byråns
balans per den 1 juli 1946 av oavgjorda ärenden rörande tertiärlån till flerfamiljshus,
koncentreras till en kort tid i början av budgetåret, förutsätter
jag, att de medel, som för nästa budgetår må komma att anvisas å det nuvarande
tertiärlåneanslaget, få tagas i anspråk för tillgodoseende av sistnämnda
medelsbehov.

Å andra sidan anser jag, att även om nettotillskottet å tertiärlåneanslaget
under nästa budgetår skulle komma att överstiga det här förut antagna beloppet,
15 miljoner kronor, byggnadslånebyrån likväl icke bör utan riksdagens
medgivande få under nästa budgetår bevilja tertiärlån till enfamiljshus med
mer än 65 miljoner kronor.

3. Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Beträffande de på förevarande område gällande bestämmelserna torde jag
få hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen (s. 5—7).

Såsom framgår av den sammanställning rörande byggnadslånebyråns låneverksamhet,
som jag tidigare hänvisat till (tabell 1, s. 9), har riksdagen för
innevarande budgetår anvisat dels, för beviljande av bostadsanskaffningslån,
till Lånefonden för mindre bemedlade, barnrika familjer investeringsanslag
med 70 miljoner kronor — härav ha 20 miljoner kronor anvisats å tilläggsstat
II — dels till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer
förslagsanslag å 8,5 miljoner kronor. Vidare lia av de anslag, som för budgetåret
1945/46 anvisats till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
sammanlagt 9 miljoner kronor avsetts för beviljande av tilläggslån knutna till
här förevarande låneverksamhet.

Föreliggande förslag m. m.

I förenämnda skrivelse den 31 augusti 1945 har statens byggnadslånebyrå
hemställt örn anvisande för budgetåret 1946/47 av bland annat ett investeringsanslag
av 70 miljoner kronor till nyssnämnda lånefond samt ett förslagsanslag
av 10 miljoner kronor till hyresrabatter av sagda art. Ytterligare har
byrån föreslagit, att av det belopp, som för nästa budgetår må komma att
anvisas till tilläggslån, 11 miljoner kronor få disponeras för utgivande av sådana
lån i samband med beviljande av bostadsanskaffningslån.

Byggnadslånebyrån framhöll i sagda skrivelse bland annat, att antalet inkommande
ansökningar örn bostadsanskaffningslån alltjämt ökades. Medan antalet
dylika under budgetåret 1943/44 inkomna ansökningar uppgått till 2 373,
hade sålunda motsvarande siffra för budgetåret 1944/45 stigit till 3 610.
Ehuru det vore ytterst vanskligt att bedöma det erforderliga behovet av anslag
till bostadsanskaffningslån för budgetåret 1946/47, syntes det likväl
byrån rimligt att antaga en fortsatt ökning i efterfrågan på medel för ifrågavarande
lån; ökningen torde emellertid enligt byråns uppfattning knappast

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

komma att bli fullt så markerad som under budgetåret 1944/45, under vilket
behovet, om jämförelse gjordes med budgetåret dessförinnan, stigit från 40
till 55 miljoner kronor.

I skrivelse den 4 december 1945 — av mig anmäld under punkten 1 i bilaga
14 till propositionen nr 2 till innevarande års riksdag — framhöll byggnadslånebyrån
bland annat, att efterfrågan på bostadsanskaffningslån under
den dittills gångna delen av budgetåret varit större än under något tidigare
budgetår. Till belysning härav anförde byrån i skrivelsen väsentligen följande.

Under tiden 1 juli—26 november 1945 inkommo till byggnadslånebyrån
1 407 ansökningar örn bostadsanskaffningslån för ny- eller ombyggnad av
egnahem, medan antalet under månaderna juli—november åren 1943 och 1944
inkomna sådana ansökningar utgjorde 782 respektive 1174. Det antal hyreslägenheter,
beträffande vilka lån och/eller bidrag sökts under samma perioder
angivna år, uppgick till 172, 377 och 56. Det till hyreslägenheter hänförliga
behovet av lånemedel är emellertid, relativt sett, av underordnad betydelse,
i detta sammanhang må särskilt framhållas, att vid nyproduktion av hyreslägenheter
i Stockholm finansieringen regelmässigt ordnas utan bostadsanskaffningslån.

Skrivelsen utmynnade i en hemställan, att ytterligare 20 miljoner kronor
måtte för budgetåret 1945/46 anvisas för beviljande av bostadsanskaffningslån;
enligt byråns beräkningar skulle vid en dylik medelsanvisning ingen
balans av ärenden komma att föreligga vid budgetårets utgång.

På min hemställan föreslog Kungl. Majit med anledning härav riksdagen
att å tilläggsstat II anvisa ytterligare 20 miljoner kronor till ifrågavarande
ändamål; såsom framgår av vad jag i det föregående anfört biföll riksdagen
detta förslag.

Enligt vad jag nyligen under hand inhämtat från byggnadslånebyrån har
stödverksamheten till förmån för de mindre bemedlade, barnrika familjernas
bostadsförsörjning under den sista tiden fortgått i samma betydande omfattning.
Antalet lägenheter till vilka lån och/eller bidrag av förevarande art beviljats
under första kvartalet 1946 uppgick sålunda till 776, av vilka 674 voro
belägna i egnahem. Hela antalet lägenheter, som omfattades av stödverksamheten,
utgjorde per den 31 mars 1946 23 569, varav 13 656 voro egnahemslägenheter.

I detta sammanhang torde jag vidare få erinra om att Kungl. Majit föreslagit
1946 års riksdag (propositionen nr 211, bilaga 10, punkt 2 och 4), att å
beredskapsstat för budgetåret 1946/47 uppföra anslag å 15 000 000 och 2 000 000
kronor avsedda för beviljande av bostadsanskaffningslån respektive därtill
knutna tilläggslån; riksdagen har dock ännu icke tagit ställning till dessa
förslag.

Departementschefen.

Av skäl, som framgå av vad i det föregående anförts, torde stödverksamheten
till förmån för de mindre bemedlade, barnrika familjernas bostadsförsörjning
böra fortgå i oförändrade former under budgetåret 1946/47. Med
hänsyn till verksamhetens socialt höga angelägcnhetsgrad anser jag, att stöd -

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

greningen under nästa budgetår bör erhålla ungefär samma omfattning som
under innevarande budgetår.

På grund härav biträder jag byggnadslån ebyråns förslag, att för budgetåret
1946/47 äskas ett anslag av 70 miljoner kronor till beviljande av bostadsanskaf
f ningslån.

Beträffande behovet av tilläggslån, som beviljas i samband med bostadsanskaffningslån,
torde detsamma i enlighet med byggnadslånebyråns beräkningar
kunna skattas till 11 miljoner kronor under budgetåret 1946/47. Då
reservationerna å tilläggslåneanslaget per den 1 juli 1946 beräknas komma
att uppgå till cirka 26 miljoner kronor, och då behovet under nästa budgetår
av tilläggslån knutna till tertiärlåneverksamheten — såsom jag i det föregående
framhållit — kan uppskattas till 10 miljoner kronor, erfordras uppenbarligen
ingen ytterligare medelsanvisning å ifrågavarande anslag för att tillgodose
behovet av tilläggslån, som beviljas för uppförande av bostäder åt
mindre bemedlade, barnrika familjer.

Yad härefter angår anslaget till hyresrabatter till familjer, som nyss sagts,
synes detsamma böra för nästa budgetår upptagas till det av byggnadslånebyrån
föreslagna beloppet 10 miljoner kronor.

Jämlikt tidigare av riksdagen lämnade bemyndiganden får sistnämnda anslag
under vissa förutsättningar tagas i anspråk för beviljande av familjebidrag
jämväl åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer, som beretts
bostad i med stöd av tertiärlån uppförd fastighet tillhörig kommun eller därmed
i lånehänseende jämställt företag eller som förhyra bostad i fastighet,
vilken förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd. Allmännyttiga
bostadsföretag av den art, som av mig omförmälts i sammanhang med frågan
örn nya villkor för tertiärlån, böra givetvis likställas med sådana företag, som
i avseende å nu gällande tertiärlånebestämmelser äro jämställda med kommun.
Hinder synes ej heller böra möta, att familjebidrag utgår till familj,
som beredes bostad i fastighet uppförd av sådan företagare, som enligt de
för tertiärlåneverksamheten föreslagna nya bestämmelserna skall kunna erhålla
tertiärlån inom 95 % av fastighetsvärdet; såsom särskild förutsättning
härför synes dock få gälla, att vederbörande kommun vidtager åtgärder till
förhindrande av att familjen får erlägga sådan avgift, som är förenad med
anskaffande av bostadsrättslägenheten eller som må komma att uttagas utöver
årsavgiften.

Därest riksdagen ej har något att däremot erinra, torde vidare bränslebidrag
till familjer, som här avses, få enligt gängse grunder utgå jämväl
under nästa budgetår.

4, Bidrag till inrättande av pensionärshem.

Gällande bestämmelser på förevarande område ha av mig redovisats i det
föregående (s. 7—8).

Riksdagen har, såsom jag tidigare nämnt, för innevarande budgetår anvisat
10 miljoner kronor till bidrag till inrättande av pensionärshem; härav
har ett belopp av 2 miljoner kronor anvisats å tilläggsstat.

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Föreliggande förslag m. m.

I skrivelse den 31 augusti 1945 tiar statens byggnadslanebyra föreslagit,
att för budgetåret 1946/47 måtte till bidrag till inrättande av pensionärshem
anvisas ett anslag av 9 miljoner kronor; vid dessa beräkningar har byrån antagit,
att vid utgången av innevarande budgetår skall komma att föreligga en
balans av ärenden avseende bidrag å tillhopa cirka 1 miljon kronor.

I skrivelse den 4 december 1945 — av mig anmäld under punkten 1 i
bilaga 5 till propositionen nr 2/1946 — framhöll byggnadslånebyrån bland
annat, att för täckande av hela den efterfrågan å bidrag till pensionärshem,
vilken förelåg och kunde förväntas framträda under återstoden av innevarande
budgetår, ett belopp av ytterligare 2 miljoner kronor syntes erforderligt.

På min hemställan föreslog Kungl. Majit med anledning härav riksdagen
att å tilläggsstat II anvisa 2 miljoner kronor för ändamålet. Såsom jag redan
nämnt biföll riksdagen detta förslag.

Jag anser mig i detta sammanhang slutligen böra erinra örn att Kungl.
Majit i propositionen nr 211 föreslagit 1946 års riksdag, bland annat (bilaga
2, punkt 3), att å allmän beredskapsstat för nästa budgetår uppföra ett anslag
av 15 miljoner kronor till bidrag till inrättande av pensionärshem. Till sagda
förslag har riksdagen ännu ej tagit ställning.

Departementschefen.

Bidragsgivningen i avseende å pensionärshem är liksom stödverksamheten
till förmån för de barnrika familjernas bostadsförsörjning av socialt hög
angelägenhetsgrad. Med hänsyn härtill synes det önskvärt, att pensionärshemsbyggandet
fullföljes i ungefär samma takt som under de tva sista åren.
Jag föreslår fördenskull, att för nästa budgetår äskas ett anslag av 9 miljoner
kronor till bidrag till inrättande av pensionärshem.

Därest riksdagen bifaller de av Kungl. Majit i propositionen nr 220/1946
framlagda förslagen örn folkpensioner, torde de nuvarande bestämmelserna
örn statsbidrag till inrättande av pensionärshem eventuellt få bli föremål för
vissa justeringar. Till denna fråga torde jag få återkomma i annat sammanhang.

o. Kostadsförbättrings verksamheten på landsbygden.

Körande de för ifrågavarande verksamhet gällande bestämmelserna torde
jag få hänvisa till min tidigare lämnade redogörelse (s. 12 14).

Föreliggande förslag m. m.

I skrivelse den 29 augusti 1945 har egnahemsstyrelsen gjort framställning
rörande anvisande av anslag för budgetåret 1946/47 till bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden.

Styrelsen erinrar härvid inledningsvis, att å riksstaten för innevarande
budgetår följande belopp anvisats till här avsedda verksamhet nämligen: till
bostadsförbättringsbidrag 20 miljoner kronor, till nybyggnadslån 12 miljoner
kronor, till förbättringslån 8 miljoner kronor samt till lantarbetarbostadslån

92 Kungl. Maj-.ts proposition nr 279.

4 miljoner kronor (jfr Tabell 2 samt i anslutning därtill lämnade uppgifter:
s. 13—14).

Enligt vad styrelsen vidare anför torde det kunna antagas, att de medel,
som stå till förfogande för ifrågavarande lån- och bidragsgivning, komma att
i sin helhet förbrukas under budgetåret; möjligen kunna — framhåller styrelsen
— vissa reservationer komma att föreligga å anslaget till förbättringslån.

Beträffande medelsbehovet under budgetåret 1946/47 anför styrelsen väsentligen
följande.

Vilken omfattning här ifrågavarande verksamhetsgrenar böra erhålla under
budgetåret 1946/47, blir helt naturligt till stor del beroende av läget på arbetsmarknaden
samt tillgången på byggnadsmaterial av olika slag. Styrelsen har
såsom en arbetshypotes förutsatt, att varken läget på arbetsmarknaden eller
tillgången på byggnadsmaterial nödvändiggör en inskränkning av verksamheten
elier en inträdande arbetslöshet å andra sidan motiverar en utvidgning
av verksamheten i produktionsbefrämjande syfte.

Med sålunda angiven utgångspunkt anser styrelsen sig böra beräkna medelsbehovet
till samma belopp som för innevarande år, dock med någon höjning
i fråga örn medlen till nybyggnadslån och lantarbetarbostadslån. Styrelsen vill
i enlighet härmed föreslå, att följande belopp ställas till förfogande, nämligen
för bostadsförbättringsbidrag 20 miljoner kronor, för nybyggnadslån 15 miljoner
kronor, för förbättringslån 8 miljoner kronor och för lantarbetarbostadslån
6 miljoner kronor. Den ifrågasatta ökningen av anslagsmedlen för utlämnande
av nybyggnadslån sammanhänger därmed, att egnahemsnämnderna jämlikt
anvisningar från styrelsen mer och mer givit akt på att bostadsförbättringsmedlen
icke plottras bort på smärre förbättringar, som mången gång i
själva verket stå på gränsen till kategorien underhållsarbeten, som det ankommer
på ägaren att själv svara för. I stället understödjas i ökat antal större,
mera genomgripande förbättringsarbeten, varigenom åstadkommas fullgoda
bostäder, som kunna bibehållas för jämförelsevis lång tid. För utförande av
sådana arbeten förslår det i regel ej med förbättringsbidrag utan måste vid
sidan härav beviljas nybyggnadslån, som till beloppet är större, ofta betydligt
större än bidraget. Yad långivningen för uppförande och förbättrande av lantarbetarbostäder
beträffar har denna såsom egnahemsstyrelsen tidigare i andra
sammanhang anmält tagit en betydande omfattning. Under budgetåret 1944/45
uppgick utlåningen till sistberörda ändamål till nära 6 miljoner kronor.

Från anslaget till bostadsförbättringsbidrag torde även under budgetåret
1946/47 böra få bestridas utgifter för lantarbetarbostadsbidrag, för bidrag till
fiskarbostäder samt för administrerande av bidrags- och långivningen till
vatten- och avloppsföretag, inköp av brunnsborrningsattiraljer och anordnande
av utbildningskurser för brunnsborrare. Något belopp torde även liksom
hittills böra beräknas utgå för bostadsförbättringsbidrag till innehavare av
vissa kronolägenheter.

I detta sammanhang torde jag få erinra örn att riksdagen nyligen (skrivelse
nr 196) bifallit Kungl. Majlis förslag (propositionen nr 163, bil. 11, punkt 1)
örn anvisande å tilläggsstat II av 3 miljoner kronor till lantarbetarbostadslån.
Den sammanlagda medelsanvisningen för detta ändamål uppgår således för
innevarande budgetår till (4 + 3) 7 miljoner kronor.

Till sådana tilläggslån, som jämte bostadslån utgå för nybyggnad av bostadsegnahem,
har av det för innevarande budgetår anvisade tilläggslåneansla -

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

get avsetts ett belopp av 2 miljoner kronor. Beträffande behovet av medel för
dylika tilläggslån under nästa budgetår har egnahemsstyrelsen i sin nyssnämnda
skrivelse anfört följande.

I samband med avlåtande till Kungl. Majit (jordbruksdepartementet) av
förslag till anslagsäskanden hos 1946 års riksdag har egnahemsstyrelsen bland
annat framfört förslag örn en höjning av nu gällande maximivärde för bostadsegnahem,
15 000 kronor, till 18 000 kronor. Därest en sådan förändring genomföres,
kemmer detta att automatiskt föra med sig en något ökad åtgång på
medel för utlämnande av tilläggslån till bostadsegnahem. För budgetåret
1946/47 torde ett från 2 miljoner kronor till 2,5 miljoner kronor ökat belopp
böra ställas till förfogande för beviljande av lån av ifrågavarande slag.

Jag torde få erinra, att Kungl. Majit i bilaga till årets statsverksproposition
(Kapitalbudgeten: bil. 8, punkt 24) föreslagit riksdagen, bland annat, att
för blivande bostadsegnahem höja maximivärdet från 15 000 till 18 000 kronor.
Till detta förslag har riksdagen ännu icke tagit ställning.

Bostadssociala utredningen har, såsom jag redan omnämnt, framlagt förslag
till förenhetligande av de nu gällande bestämmelserna örn stödverksamhet för
ny- och ombyggnad av egnahem; utredningens förslag beröra dock icke den
i avseende å lantarbetarbostäder bedrivna låne- och bidragsverksamheten, vilken
ansetts sammanhänga så nära med jordbrukspolitiken i allmänhet, att frågan
örn dess fortsatta bedrivande befunnits böra prövas av 1942 års jordbrukskommitté.

I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla, att svenska landsbygdens
kvinnoförbund i en den 12 september 1945 dagtecknad skrivelse hemställt, att
anslaget till bostadsförbättringsbidrag kraftigt ökas samt att tillräcklig del
därav användes för anordnande av vatten- och avloppsledningar till landsbygdens
bostäder.

Slutligen får jag här erinra, att Kungl. Majit föreslagit riksdagen, bland
annat (propositionen nr 211, bil. 2, punkt 2 samt bil. 10, punkterna 3 och 5),
att å allmän beredskapsstat för nästa budgetår uppföra följande anslag, näm -

ligen till

Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden

(förbättringsbidrag) ................................................ kronor 35 000 000

Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden
(nybyggnadslån) .......................................... » 22 000 000

Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder » 5 000 000

Lån till bostadsförbättringsverksamhet (förbättringslån)... » 8 000 000

Biksdagen har ännu ej fattat beslut i anledning av sagda förslag.

Departementschefen.

I åtskilliga remissvar över bostadssociala utredningens förutnämnda betänkande
har framhållits angelägenheten av att landsbygdens bostadsförsörjningsfrågor
ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Jag delar helt denna uppfattning.
De av utredningen framlagda förslagen rörande stödåtgärder till främjande
av bostadsbyggandet på landsbygden torde emellertid, av de skäl jag

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

förut angivit, icke kunna omedelbart upptagas till prövning. Med hänsyn
härtill synes den nuvarande låne- och bidragsverksamheten för ändamålet få
fortsättningsvis bedrivas under ytterligare ett budgetår.

Egnahemsstyrelsens förslag rörande anslagen till bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden för nästa budgetår innebära, att medelsanvisningen
skulle något ökas i förhållande till vad som gäller för innevarande budgetår.
Även jag är av den uppfattningen, att förutsättningar böra skapas för en något
vidgad stödverksamhet på området. Den rådande materialknappheten lärer
emellertid göra en ytterligare ökning av anslagen meningslös.

I anslutning till det anförda föreslår jag att för nästa budgetår äskas följande
anslag, nämligen till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
20 miljoner kronor, till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden 15 miljoner kronor, till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder 6 miljoner kronor samt till Lån till bostadsförbättringsverksamhet
8 miljoner kronor.

Under antagande att riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förutnämnda förslag
örn höjning av maximivärdet å egnahem, synes det belopp, som under nästa
budgetår erfordras för tilläggslån knutna till egnahemslåneverksamheten,
kunna skattas till 2,5 miljoner kronor. Såsom jag tidigare framhållit äro emellertid
reservationerna å tilläggslåneanslaget så stora, att även nyssnämnda
behov torde kunna tillgodoses utan anvisande av nya medel å anslaget.

I detta sammanhang synes riksdagens medgivande böra inhämtas till att
räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån, som beviljas under
nästa budgetår, fastställes till oförändrat 3,2 5 %.

6. Anslagen till statens byggnadslånebyrå.

För byggnadslånebyrån gäller Kungl. Maj:ts instruktion den 4 december
1942 (nr 931) med däri den 1 oktober 1943 (nr 717) och den 30 juni 1944
(nr 406) vidtagna ändringar.

Enligt sagda instruktion består byggnadslånebyrån av en ordförande och
chef samt högst sex ledamöter, samtliga för viss tid förordnade av Kungl.
Maj:t. En ledamotsbefattning har under budgetåret 1945/46 hållits vakant.
Arbetet inom byrån är fördelat på tre avdelningar, nämligen sociala avdelningen
(ärenden avseende bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer och pensionärer), tertiärlåneavdelningen (ärenden rörande tertiärlån
och tilläggslån) och kansliavdelningen (övriga ärenden). I spetsen för varje
avdelning står en av Kungl. Majit förordnad chef.

Vissa av de till kansliavdelningen hörande arbetsuppgifterna ha av organisatoriska
skäl sammanförts till fyra olika grupper, som handläggas inom särskilda
sektioner av kansliavdelningen, benämnda arkitektavdelningen (ärenden
rörande granskning av ritningar), tekniska avdelningen (ärenden avseende
byggnadstekniska frågor samt rörande remisser å ansökningar örn byggnadstillstånd),
utredningsavdelningen (bostadsbehovsundersökningar, statistiska
utredningar i allmänhet m. m.) samt ombudsmannaexpeditionen (ärenden av -

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

seende säkerställande och bevakning av statens fordringsanspråk m. m.). Återstående
till kansliavdelningen hörande arbetsuppgifter (framställningar till
Kungl. Majit, remissutlåtanden i allmänhet, organisationsfrågor, personalärenden
m. m.) handläggas å den egentliga Icansliavdelningen.

Hos byggnadslånebyrån äro för närvarande anställda omkring 230 befattningshavare
och särskilda sakkunniga.

Statens byggnadslån ebyrå: Avlöningar.

Till bestridande av byggnadslånebyråns avlöningar har för innevarande
budgetår under förevarande rubrik anvisats ett förslagsanslag av 1 130 000
kronor.

Kungl. Majit har den 29 juni 1945 fastställt följande avlöningsstat för byggnadslånebyrån
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46.

Avlöningsstat.

1. Arvoden åt ordförande och ledamöter, högst .................. kronor

2. Ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner

samt ersättningar till avdelningscheferna, förslagsvis ......

3. Ersättningar till kanslipersonal, högst...........................

4. Ersättningar till experter och sakkunniga, högst ............

5. Årsarvoden å 1 000 kronor vardera till två revisorer för

granskning av byggnadslånebyråns räkenskaper ............ »

Summa kronor 1 130 000

Beträffande övriga för anslagets användning givna bestämmelser torde jag
få hänvisa till statsliggaren för innevarande budgetår, s. 218—219.

I detta sammanhang torde jag vidare få erinra, att Kungl. Majit genom
beslut den 26 april 1946 medgivit, att den i avlöningsstaten upptagna anslagsposten
till Ersättningar till kanslipersonal får överskridas med högst
280 000 kronor. Av sagda belopp avse cirka 59 000 kronor engångsutbetalning
av särskilt avlöningstillägg åt befattningshavare bland kanslipersonalen;
bemyndigande för byrån att utbetala dylikt tillägg har lämnats av Kungl.
Majit den 5 april 1946.

ytterligare får jag erinra, att Kungl. Majit genom beslut den 12 i samma
månad bemyndigat byggnadslånebyrån att till byråns ordförande och avdelningschefer
utbetala sådant avlöningstillägg, som nyss nämnts.

Till avlöningar inom byggnadslånebyrån har således för budgetåret 1945/46
ställts till förfogande sammanlagt (1 130 000 + 280 000) 1 410 000 kronor,
varav emellertid cirka 60 000 kronor avse engångstillägg å avlöningarna till
vissa ledamöter och befattningshavare.

F ör elig g ande framställningar.

I skrivelse den 31 augusti 1945 har statens byggnadslånebyrå föreslagit,
bland annat, att byråns avlöningsanslag för budgetåret 1946/47 upptages till
1 376 000 kronor. I avseende å de olika anslagsposterna har byrån i skrivelsen
anfört i huvudsak följande.

16 000

60 000
950 000
102 000

2 000

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Beträffande anslagsposten till arvoden åt ordförande och ledamöter
belastas densamma vid byggnadslånebyråns nuvarande sammansättning
med 10 800 kronor för år räknat. Då möjlighet föreligger, att antalet
ledamöter i byggnadslånebyrån under budgetåret 1946/47 kommer att uppgå
till det maximum, som föreskrives i gällande instruktion, d. v. s. till sex mot
för närvarande fem, har byrån ansett sig böra uppräkna posten med ytterligare
ett ledamotsarvode eller således med 1 200 kronor.

Anslagsposten till ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner
samt ersättningar till avdelningscheferna
har byggnadslånebyrån beräknat till 57 000 kronor. Vidkommande anslagsposten
till ersättningar till kanslipersonal nödgas byggnadslånebyrån
konstatera, att det för innevarande budgetår härför avsedda beloppet
kommer att visa sig otillräckligt. Med hänsyn till låneverksamhetens nuvarande
och förväntade omfattning torde det framstå såsom klart, att byrån
icke utan att åsidosätta anspråken på tillförlitlig och snabb handläggning av
ärendena kan reducera sin personal eller eljest åstadkomma en minskning i
de utgifter, som avse ersättningar till kanslipersonal. I detta sammanhang
anser sig byrån böra framhålla en särskild omständighet. Den utomordentligt
starka ökningen av låneverksamheten för beredande av egnahemsbostäder
åt mindre bemedlade, barnrika familjer har på grund av de tämligen tidsödande
beräkningarna av familjebidragen för ifrågavarande låntagare medfört
en avsevärd, alltjämt fortskridande ökning i personalbehovet för sagda
arbetsuppgift. Då varje låneärende måste granskas såväl vid lånets beviljande
som vid företagets godkännande samt därefter varje gång familjebidrag
skall utgå, innebär den starka fortgående ökningen av låneverksamheten
ett framtida krav på ytterligare arbetskraft för handhavande av de åtgärder
som erfordras vid företagets godkännande samt vid de årligen under lånets
löptid två gånger återkommande beräkningarna av annuiteter och familjebidrag.
Byggnadslånebyrån har redan nu i betydande utsträckning sökt förenkla
ifrågavarande arbetsuppgifter genom anskaffande av maskinella hjälpmedel,
men det framstår som klart, att detta till trots en viss icke oväsentlig
ökning av arbetsstyrkan för sagda ändamål är ofrånkomlig. Ytterligare torde
i detta sammanhang böra framhållas, att byråns ständigt ökande låneportfölj
ställer växande anspråk på storleken av den personalgrupp, som ombesörjer
pantvården. Slutligen får byrån framhålla, att knappheten på lokalutrymmen
i viss utsträckning hindrar byrån från att nyanställa arbetskraft, vilket medför,
att personalen, tidvis i betydande omfattning, måste tagas i anspråk för
övertidsarbete med ty åtföljande fördyring av arbetet. Byggnadslånebyrån
anser sig icke kunna för budgetåret 1946/47 räkna med lägre genomsnittlig
belastning å anslagsposten än 100 000 kronor i månaden. I enlighet härmed
uppskattar byggnadslånebyrån det för ändamålet erforderliga beloppet till
1 200 000 kronor.

Anslagsposten till ersättningar till experter och sakkunniga har
i avlöningsstaten för innevarande budgetår upptagits till 102 000 kronor motsvarande
8 500 kronor i månaden. Enligt för anslagsposten gällande bestämmelser
må densamma disponeras dels för avlönande av högst 11 av byrån
fortlöpande anlitade sakkunniga med sammanlagt högst 8 500 kronor för månad,
dels ock till ersättning allt efter uppdragets art och beskaffenhet åt
sakkunniga, som av byrån anlitas för tillfälliga uppdrag. Anslagsposten tages
för närvarande i sin helhet i anspråk för avlöning av byråns fast anställda
sakkunniga, varför medgivandet att därutöver avlöna sakkunniga för tillfälliga
uppdrag icke kan utnyttjas med mindre tillstånd lämnas byrån att överskrida
anslagsposten. Byråns erfarenhet under de sistförflutna budgetåren utvisar, att

97

Kungl. Majlis proposition nr 279.

byrån vid något eller några tillfällen varje budgetår måst anlita tillfälliga sakkunniga.
Med hänsyn härtill synes nu ifrågavarande post böra för budgetåret
1946/47 upptagas med ett belopp, som något överstiger vad som erfordras
för avlönande av de inom byrån fortlöpande anlitade sakkunniga. Då byrån
icke anser sig kunna utgå från att det för sistnämnda ändamål erforderliga
medelsbehovet skall understiga vad i sådant hänseende nu erfordras, får
byrån föreslå, att förevarande anslagspost för nästkommande budgetår upptages
till 105 000 kronor.

Posten till årsarvoden åt byggnadslånebyråns revisorer har av
byrån upptagits till oförändrat belopp.

I infordrat utlåtande har statskontoret förklarat sig sakna nödiga hållpunkter
för ett närmare bedömande av byggnadslånebyråns anslagsbehov för
budgetåret 1946/47.

Sedermera har byggnadslånebyrån i en den 29 mars 1946 dagtecknad skrivelse
hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte, såvitt angår budgetåret
1946/47, dels beräkna anslagsposterna till Ersättning till ordföranden för
mistade avlöningsförmåner samt ersättningar till avdelningscheferna respektive
Ersättningar till kanslipersonal till 1 365 000 respektive 60 000 kronor,
dels förklara hinder icke möta för byrån att beträffande kanslipersonalen,
efter prövning av omständigheterna, förordna örn utbetalning av provisoriskt
lönetillägg i enlighet med de i propositionen nr 3/1946 angivna riktlinjerna.

Till stöd för framställningen anföres i skrivelsen väsentligen följande.

Med ledning av erfarenheterna beträffande belastningen under månaderna
juli 1945—februari 1946 å anslagsposten till Ersättningar till kanslipersonal
kan medelsåtgången å anslagsposten under juni månad 1946 beräknas
komma att uppgå till cirka 106 000 kronor. Med hänsyn till att förslag
till ändringar i och utbyggnad av nuvarande tåne- och bidragsverksamhet
sannolikt komma att föreläggas innevarande års riksdag, synes det icke
vara möjligt att nu framlägga några säkra kalkyler rörande belastningen å
ifrågavarande anslagspost under budgetåret 1946/47. Det torde dock såsom
byggnadslånebyrån i skrivelse den 31 augusti 1945 framhållit, med hänsyn
till den sannolika utvecklingen av verksamheten inom vissa delar av sociala
avdelningen, tertiärlåneavdelningen och ombudsmannaexpeditionen icke finnas
anledning förutsätta en minskning av kanslipersonalen.

Under förutsättning att dels byggnadslånebyråns kanslipersonal icke kommer
att under budgetåret 1946/47 reduceras, dels till kanslipersonalen kommer
att utgå provisoriskt lönetillägg i den utsträckning som av byrån befunnits
skälig, torde behovet av medel för bestridande av ersättningar till
kanslipersonal under angivna budgetår komma att uppgå till omkring (1300000
+ 65 000 =) 1 365 000 kronor.

Vidkommande behovet för budgetåret 1946/47 av medel för bestridande av
ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner
samt ersättningar till avdelningscheferna har i byråns skrivelse
den 31 augusti 1945 nämnda behov uppskattats till ett belopp av 57 000 kronor.
Till följd av de provisoriska lönetillägg, som synas komma att utgå till
byråns ordförande och chef samt till avdelningscheferna, torde ifrågavarande
behov för nästkommande budgetår böra beräknas till omkring 60 000 kronor.

Departementschefen.

Vad först angår anslagsposten till månadsarvoden till ordförande och ledamöter
synes densamma, såsom byggnadslånebyrån föreslagit, böra upptagas
Bihang lill riksdagens protokoll 1940. I sami. Nr 279. seo 40 7

SCO 40

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

till 12 000 kronor, varigenom tillfälle beredes Kungl. Majit att återbesätta den
vakanta ledamotsbefattningen.

Posten till ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner samt
ersättningar till avdelningscheferna torde i enlighet med byråns förslag
böra höjas. Då jag förutsätter, att provisoriskt lönetillägg från och med
den 1 juli 1946 skall få utgå till byråns ordförande jämte cheferna för kansliavdelningen
och tertiärlåneavdelningen och då jag vidare avser att, med
hänsyn till den mycket betydande ökningen av arbetsuppgifterna inom byråns
sociala avdelning, föreslå, att månadsarvodet till chefen för sagda avdelning
från och med budgetårsskiftet höjes från nuvarande 900 till 1 000 kronor,
anser jag, att posten bör beräknas till 60 000 kronor.

Därest de av mig i det föregående framlagda förslagen i avseende å tertiärlåneverksamheten
bifallas, kommer otvivelaktigt byggnadslånebyråns arbetsbörda,
åtminstone under en övergångstid, att ökas. Å andra sidan synes det
ej osannolikt, att arbetsuppgifterna minska, sedan systemet fungerat en tid.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att det givetvis är ett allmänt intresse,
att de initialsvårigheter i avseende å arbetet, som kunna förväntas
inträda för byrån efter budgetårsskiftet, icke ökas till följd av brist på personal.
Med hänsyn härtill anser jag det icke vara tillrådligt att föreslå någon
nedsättning av de belopp som byrån ansett erforderliga till ersättningar till
kanslipersonal samt till ersättningar till experter och sakkunniga, 1 365 000
respektive 105 000 kronor. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ytterligare
belopp till nyssnämnda ändamål kunna komma att krävas. Till följd
av omfattningen av sina löpande arbetsuppgifter har byrån endast i mycket
begränsad omfattning kunnat avdela personal till utrednings- och forskningsuppgifter
med ändamål att befordra rationalisering av bostadsproduktionen.
Enligt min uppfattning bör byrån, örn arbetsuppgifter av angivna art finnas
böra åläggas byrån, förstärkas i den omfattning som betingas härav.

Vidkommande slutligen posten till årsarvoden till revisorer ber jag få
anföra följande.

Till envar av byggnadslånebyråns två revisorer utgår sedan budgetåret
1943/44 ett årsarvode av 1 000 kronor. Dessa arvoden utbetalades första
gången på hösten 1943 och avsågo därvid ersättning för revision av byråns
räkenskaper och förvaltning under budgetåret 1942/43. Belastningen å byråns
avlönings- och omkostnadsanslag för sagda budgetår uppgick till i runt tal
490 000 respektive 235 000 kronor. För innevarande budgetår torde motsvarande
siffror komma att stiga till 1 410 000 respektive 358 000 kronor, vilket
torde utvisa, att byråns verksamhet under de tre sistförflutna åren till
omfattningen kraftigt ökats. Med hänsyn härtill synes det mig skäligt, att
revisorernas årsarvoden nu ökas, förslagsvis från 1 000 till 1 500 kronor;
ifrågavarande anslagspost bör alltså höjas till 3 000 kronor.

I enlighet med det anförda anser jag, att byggnadslånebyråns avlöningsanslag
för nästa budgetår bör upptagas med (12 000 + 60 000 + 1 365 000 +
105 000 + 3 000) 1 545 000 kronor.

99

Kungl. Majlis proposition nr 279.

Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader.

Under denna rubrik har för innevarande budgetår anvisats ett förslagsanslag
av 225 000 kronor. För anslagets användning har Kungl. Majit fastställt
följande

Omkostnads stat.

1. Resekostnads- och traktamentsersättningar, förslagsvis

2. Expenser, förslagsvis ............................................

3. Publikationstryck, förslagsvis .............................•••

kronor 25 000
» 190 000

» 10 000

Summa kronor 225 000

Beträffande övriga för anslaget gällande bestämmelser torde jag få hänvisa
till statsliggaren för innevarande budgetår, s. 219—220.

Jag tillåter mig erinra, att Kungl. Majit genom särskilda beslut medgivit,
att de i omkostnadsstaten upptagna posterna må överskridas med högst
följande belopp, nämligen posten till resekostnads- och traktamentsersättningar
med 8 000 kronor, posten till expenser med 120 000 kronor och posten
till publikationstryck med högst 5 000 kronor.

Sammanlagt har således ett belopp av (225 000 + 8 000 + 120 000 +
5 000) 358 000 kronor ställts till förfogande för bestridande av byråns omkostnader
under budgetåret 1945/46.

F ör elig gande framställning.

I skrivelse den 31 augusti 1945 har statens byggnadslånebyrå föreslagit,
att anslaget till byråns omkostnader för nästa budgetår upptages till 271 000
kronor, varav 6 000 kronor till en ny anslagspost för sjukvård m. m.
Byrån har i sistnämnda hänseende inledningsvis erinrat örn, att byrån redan
i skrivelse den 29 oktober 1944 hemställt, att fri sjukvård m. m. måtte beredas
byråns befattningshavare, vilken framställning emellertid avslagits av Kungl.
Majit. Härutöver har nu byrån i skrivelsen den 31 augusti 1945 anfört
följande.

Enligt det för befattningshavare i arbetsmarknadskommissionens kansli
gällande avlöningsreglementet erhåller tjänsteman på statens bekostnad läkarvård
jämte läkemedel och sjukhusvård i enlighet med vad därom stadgas i
32—39 §§ civila avlöningsreglementet. Vidare erhåller avliden tjänstemans
dödsbo begravningshjälp med 400 kronor. Byggnadslånebyrån kan för sin
del icke finna den omständigheten, att avlöningsreglementet för krisorganen
(SFS nr 215/1941) tillämpas å byrån, utgöra tillräckligt motiv för att betrakta
byrån såsom ett krisorgan och av denna anledning avvisa byråns framställning.
Det förhållandet att byråns låneverksamhet hade en icke obetydlig omfattning
redan under senare delen av 1930-talet jävar ett dylikt antagande,
och de i skilda sammanhang under krigsåren gjorda uttalandena rörande
byrån i propositioner och interpellationssvar giva snarast vid handen, att
byrån är avsedd att vara mera än ett tillfälligt, av krisförhållandena motiverat
statligt organ.

I avseende å de övriga i omkostnadsstaten ingående anslagsposterna har
byggnadslånebyrån i sin nyssnämnda skrivelse anfört bland annat följande,

100

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 279.

Posten till resekostnads- och traktamentsersättningar, i det följande benämnd
reseersättningar, har för budgetåret 1944/45 belastats med ett
belopp av 19 701 kronor. Denna i förhållande till det för ändamålet anslagna
beloppet, 35 000 kronor, låga belastning förklaras främst därav, att byggnadslånebyrån
under budgetåret 1944/45 till följd av sin mycket tyngande arbetsbörda
nödgats inskränka sina befattningshavares och enkannerligen byggnadskontrollanternas
resor i syfte att i större omfattning än som kan anses normalt
utnyttja samtliga tjänstemäns arbetskapacitet för interna arbetsuppgifter.
Detta i och för sig otillfredsställande förhållande torde kunna anses
försvarligt allenast under en begränsad tid, och byrån förutsätter följaktligen,
att tjänsteresor framdeles skola kunna företagas i den omfattning som med
hänsyn till byråns verksamhet får anses behövlig. På grund härav anser sig
byrån icke kunna för budgetåret 1946/47 skatta det till reseersättningar erforderliga
beloppet lägre än till 30 000 kronor.

Till expenser har under budgetåret 1944/45 förbrukats ett belopp av
196 992 kronor, vilket innebär, att belastningen sedan nästföregående budgetår
sjunkit med cirka 22 000 kronor. Ifrågavarande belastningsreduktion
är dock allenast skenbar, i det att byrån till följd av medelsbrist nödgats
till innevarande budgetår uppskjuta vissa utgifter, varav behov anmält sig
redan under senare delen av budgetåret 1944/45. Till belysning härav får
byrån meddela, att belastningssiffran å expensposten för juli månad i år uppgick
till icke mindre än 52 766 kronor, varav ungefär hälften torde avse
täckande av uppskjutna utgiftsbehov.

Det har för Syggnadslånebyrån sedan länge framstått såsom en angelägen
uppgift att söka följa den bostadspolitiska utvecklingen i andra länder och
tillgodogöra sig dessas erfarenheter av verksamhet, liknande den av byrån
bedrivna. Detta förutsätter emellertid tillgång till ett bibliotek, som omfattar
den viktigaste standardlitteraturen på området jämte vissa representativa
tidskrifter och som dessutom har möjligheter att snabbt förvärva utkommande
nyheter av väsentligt intresse. Byrån kan hittills icke sägas ha ett bibliotek
i egentlig mening. Litteraturförvärvet har begränsats till inhemskt officiellt
tryck samt till vissa inhemska tidskrifter, vilka till största delen erhållits
såsom gåva, varvid byråns publikationer brukat lämnas i utbyte. Tiden synes
nu var inne för byrån att lägga grunden till ett bibliotek av den karaktär,
som länge framstått såsom ett behov. Det skulle delvis bli fråga örn anskaffning
även av en del före kriget utkommen standardlitteratur på det bostadspolitiska
området. Det må i detta sammanhang vidare framhållas, att ett
bostadspolitiskt specialbibliotek, förlagt till byggnadslånebyrån men tillgängligt
för allmänheten, framdeles även skulle kunna tjäna allmänna studieändamål.
Det belopp, som enligt byråns bedömande bör avses för här ifrågavarande
ändamål under budgetåret 1946/47, torde kunna sättas till 5 000
kronor. I enlighet härmed och då en allmän ökning av byråns arbetsuppgifter
torde böra förutsättas, anser sig byrån icke kunna uppskatta det under
budgetåret 1946/47 för expenser erforderliga medelsbehovet lägre än till
225 000 kronor.

Till publikations t ryck har för budgetåren 1943/44 och 1944/45 disponerats
8 680 respektive 6 672 kronor. Då särskilt den till sistnämnda budgetår
hänförliga belastningssiffran är att betrakta som onormalt låg, anser sig
byggnadslånebyrån icke böra för budgetåret 1946/47 räkna med lägre belopp
än det för innevarande budgetår anvisade beloppet eller således 10 000 kronor.

Utlåtanden i anledning av byggnadslånebyråns här förevarande framställning
ha infordrats från statskontoret och allmänna lönenämnden.

Statskontoret ifrågasätter, huruvida anledning alltjämt föreligger att å byggnadslånebyråns
personal tillämpa kungörelsen den 18 april 1941 (nr 215) med

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

vissa avlöningsbestämmelser åt befattningshavare vid statens krisorgan. Enligt
ämbetsverkets mening är det önskvärt, att ifrågavarande personal erhåller en
sådan reglering av sina löne- och anställningsförhållanden, att de för civilförvaltningen
i allmänhet gällande avlöningsreglementena bliva tillämpliga å
densamma.

Under förutsättning att en dylik reglering kommer till stånd har statskontoret
icke något att erinra mot att å omkostnadsstaten anvisas medel till sjukvård
m. m. med det av byggnadslånebyrån föreslagna beloppet. I övrigt finner
statskontoret anledning till uppräkning av omkostnadsstaten i rådande läge
icke föreligga.

Lönenämnden erinrar örn att nämnden i utlåtande över byggnadslånebyråns
tidigare framställning rörande fri sjukvård m. m. för byråns befattningshavare
förklarat sig dels ej kunna tillstyrka, att de arvodesavlönade befattningshavarna
vid byrån erhölle förmånen av fri sjukvård, så länge motsvarande förmån
icke i allmänhet tillkomme arvodesanställd personal inom den civila
statsförvaltningen i övrigt, dels ock emellertid ifrågasätta, huruvida icke anledning
förelåge att till övervägande upptaga frågan örn en omreglering av anställnings-
och avlöningsförhållandena för befattningshavarna vid byrån i syfte
att mera direkt inordna dem under gällande avlöningsreglementen. — Lönenämnden
säger sig vidhålla denna ståndpunkt.

I en den 31 december 1945 dagtecknad skrivelse har byggnadslånebyrån
framhållit, bland annat, att byråns löpande expenser för första halvåret 1946
icke kunna beräknas understiga ett belopp av 20 000 kronor per månad; ifrågavarande
skrivelse utmynnar i den framställning rörande byråns expensbehov
för innevarande budgetår, vilken föranledde Kungl. Majit att medgiva, att den
i gällande omkostnadsstat för byrån upptagna posten till expenser finge överskridas
med högst 120 000 kronor.

Departementschefen.

Yad först angår byggnadslånebyråns framställning rörande sjukvård m. m.
för byråns befattningshavare anser jag, att denna angelägenhet bör kunna
anstå i avbidan på lösandet av frågan örn byråns framtida organisation.

Posterna till reseersättningar och publikationstryck torde med hänsyn till
utgifterna för dessa ändamål under innevarande budgetår samt den ökning i
byråns arbetsuppgifter, som kan förväntas inträda under nästa budgetår, knappast
kunna sättas lägre än till 35 000 respektive 10 000 kronor.

Yad slutligen angår posten till expenser lärer det icke kunna anses
troligt, att utgifterna härför skola under nästa budgetår bli lägre än under
första halvåret 1946. Vid bifall till de av mig i det föregående framlagda förslagen
rörande nya villkor för tertiärlåneverksamheten måste det tvärtom
antagas, att vissa extra kostnader — såsom för nya blanketter m. m.
—- ej kunna undvikas. Under antagande dels att de löpande expensernä
för nästa budgetår skola stanna på samma nivå som under första halvåret
1946, dels att till vissa nyanskaffningar m. m. kommer att åtgå ett
belopp av 15 000 kronor beräknar jag det för expenser under budgetåret
1946/47 erforderliga medelsbehovet till (12 x 20 000 + 15 000) 255 000 kronor.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

I enlighet med det anförda föreslår jag, att byggnadslånebyråns omkostnadsanslag
för nästa budgetår upptages med (35 000 + 10 000 + 255 000)
300 000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig förordade ändrade grunder för tertiär- och
tilläggslåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus;

II. medgiva, att räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån,
vilka må komma att beviljas under budgetåret
1946/47, bestämmes till 3,2 5 %,

III. för budgetåret 1946/47 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln,

1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag

av ............................................................ kronor 1 545 000;

2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag
av ...................................................... kronor 300 000;

3) till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer

ett förslagsanslag av ................................. kronor 10 000 000;

4) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av ..................... kronor 20 000 000;

5) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av ................................................ kronor 9 000 000;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder,

1) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett investeringsanslag av kronor 70 000 000;

2) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett investeringsanslag av ............... kronor 15 000 000;

3) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag

av ......................................................... kronor 220 000 000;

c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd,

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av.................................... kronor 50 000 000;

2) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
ett investeringsanslag av .................. kronor 6 000 000;

3) till Lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag
av ................................................... kronor 8 000 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Stig Hammar.

Kungl. Majlis proposition nr 279.

103

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid,

Allmänna frågor rörande bostadsförsörjningen.

Gällande bestämmelser rörande den statliga stödverksamheten...................... 3

Byggnadslånebyråns verksamhetsområde: Tertiärlån och tilläggslån s. 3—5.

— Bostadsanskaffningslån och tilläggslån jämte familjebidrag s. 5—7. — Bidrag
till anordnande av pensionärshem s. 7—9. — Anslag beviljade för den av byggnadslånebyrån
bedrivna verksamheten s. 9.

Egnahemsorganisationens verksamhetsområde: Egnahemslån och därtill
knutna tilläggslån s. 10—11. — Arbetarsmåbrukslån s. 11—12. — Bostadsförbättringsverksamhet
på landsbygden s. 12 — 14. — Anslag beviljade för bostadsförbättringsverksamhet
på landsbygden s. 14.

Bostadssociala utredningens betänkande...................................

Remissförfarandet: s. 14—17.

Utredningens förslag: Den bostadspolitiska målsättningen s. 17—20.

derna för programmets realiserande s. 21—22.

Remissyttrandena: Den bostadspolitiska målsättningen s. 22—34.

derna för programmets realiserande s. 34—42.

Departementschefen: s. 42—47.

De särskilda anslagsfrågorna.

1. Tertiärlåneverksamheten för hyreshus .......................................... 47

Utredningens förslag: s. 47—53.

Remissyttrandena: s. 53—72.

Specialfrågor berörande tertiärlåneverksamheten: 72—74.

Medelsbehovet: s. 74—75.

Departementschefen: s. 75—86.

2. Tertiärlåneverksamheten för enfamiljshus ...................................... 86

Föreliggande förslag m. m.: s. 86.

Departementschefen: s. 86—88.

3. Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer .................. 88

Föreliggande förslag m. m.: s. 88—89.

Departementschefen: 89—90.

4. Bidrag till inrättande av pensionärshem ...................................... 90

Föreliggande förslag m. m.: s. 91.

Departementschefen: s. 91.

5. Bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden................................ 91

Föreliggande förslag m. in.: s. 91 — 93.

Departementschefen: s. 93 — 94.

......... 14

— Meto —

Mete -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

6. Anslagen till statens bigggnadslånebyrå ........................................

Statens byggnadslåne byr å,: Avlöningar: Föreliggande framställningar s.
95—97. — Departementschefen s. 97—98.

Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader: Föreliggande framställning s.
99—101. — Departementschefen s. 101—102.

Hemställan ......................................................................

Stockholm 104G. Iv. L. Beckmans Boktryckeri.