Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

1

Nr 274.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa ändringar
i civila avlöning sreglementet, m. m.; given
Stockholms slott den 26 april 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels godkänna härvid fogade förslag till kungörelser

1) om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 (nr 8),

2) örn ändrad lydelse av 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet den
21 juni 1940 (nr 652) samt

3) örn ändrad lydelse av 49 § folkskolans avlöningsreglemente den 30
juni 1942 (nr 619);

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Milling till riksdagens protokoll 1046. t sami. Nr 274.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

Vikariatsersättning

och vikariatslön
i
vissa fall.

Tjänstebostad
m. rn

Förslag

till

kungörelse om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet

den 4 januari 1939 (nr 8).

Härigenom förordnas, dels att 52 § 4 morn., 7 mom. 5 punkten och 12
morn., 58 § 1 mom. 3 punkten, 2 mom. 3 punkten, 3 mom. 4 punkten och
4 mom. 3 punkten, 60 § 5 mom. 1 punkten samt 66 § 2 mom. civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 ävensom rubrikerna till 49 § 5 mom.
och 52 § 4 mom. skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår,
dels att nuvarande föreskrift i 49 § 5 mom. reglementet skall upptagas
under beteckningen 3. samt att i sistnämnda moment skola tilläggas två
nya punkter, betecknade 1. och 2., av nedan angivna lydelse, dels att i 54 §
reglementet skall närmast efter 1 mom. införas ett nytt moment, betecknat
1 a morn., av nedan angivna lydelse, dels ock att 61 § reglementet skall
upphöra att gälla.1

49 §.

5 mom. Fångvårdsanstalterna.

1. Vid bestämmande av vikariatsersättning och vikariatslön enligt de i
21 § angivna grunderna skall så anses, som om överläkarbefattning tillhörde
lönegraden närmast över den, i vilken befattningen är placerad. Utan hinder
av vad sålunda stadgas skall dock för förste läkare, som bestrider vikariat
å överläkarbefattning, placerad i lönegraden A 27, vikariatsersättningen utgöra
60 öre för dag räknat.

2. Överläkare äger utan hinder av föreskrifterna i 42 och 44 §§ åtnjuta
fri tjänstebostad med bränsle, örn sådan finnes anordnad, ävensom fri elektrisk
belysning, där tillgång härtill finnes, dock med skyldighet för överläkaren
att själv bekosta armatur och lampor. Jämte de närmare föreskrifter,
som äro eller varda meddelade rörande tjänstebostads begagnande, skola
dock även beträffande överläkare gälla de i 43 § meddelade bestämmelserna
angående avträdande av tjänstebostad samt upplåtande av utrymme i bostaden
för vikarie eller efterträdare.

Därest överläkare på grund av sjukdom av sådan art, att han finnes för
framtiden till tjänstgöring oförmögen, åtnjutit tjänstledighet under längre
tid än ett år i följd, skall han vara skyldig att, efter fångvårdsstyrelsens

1 Senaste lydelse av 49 § 5 mom. och 58 § 3 mom. 4 punkten, se 1943: 474, av 52 § 7 mom.
5 punkten, se 1941: 453, av 58 § 1 mom. 3 punkten, 2 mom. 3 punkten och 4 mom. 3 punkten,
se 1945:447, av 66 § 2 morn., se 1944:377, samt av övriga författningsrum, se 1939: 272.

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

3

beprövande, avstå från den honom tillkommande bostaden och övriga här
ifrågavarande naturaförmåner mot kontant ersättning till det belopp, som
Kungl. Maj:t finner skäligt.

Kan bostad in natura icke beredas överläkare, äger han uppbära kontant
hy re ser sättning med belopp, som fastställes av Kungl. Maj:t.

3. Mottager tjänsteman — — — av fångvårdsstyrelsen. Vissa natura fömåner.

52 §.

4 mom. Statens skolor tillhörande harna- och ungdomsvården.

1. Chef, tillika läkare, vid statens skola för själsligt abnorma manliga ele- Viss tjänstver
är skyldig att utan särskild ersättning tillika vara psykiatrisk rådgivare ^[ghefför"
åt inspektören för skolorna tillhörande harna- och ungdomsvården. Han är chef, tillika
ock pliktig att mot ersättning, som av socialstyrelsen godkännes, stå till för- läkarefogande
såsom läkare vid Stockholms stadsmissions skolhem och yrkesskola

för själsligt abnorma flickor.

2. Vid bestämmande ----lönegraden A 29. Vikariats ersättning


och vikariatslön
i
visst fall.

3. I 1 punkten —--finner skäligt. Tjänste bostad.

4. Mottager tjänsteman kost in natura eller verkställes vid vederbörandevissa naturaskola
tvätt för tjänstemans enskilda räkning, har han att härför erlägga förmanerersättning
genom avdrag å avlöningen i enlighet med bestämmelser, som
meddelas av socialstyrelsen.

7 mom. Statens sinnessjukhus.

5. Överläkare äger —- — — eller efterträdare. Tjänste Därest

överläkare---finner skäligt. bostad m. m.

Kan bostad in natura icke beredas överläkare eller prövar Kungl. Majit

lämpligt med hänsyn till viss överläkares tjänstgöringsförhållanden eller av
andra dylika orsaker att sådan bostad icke beredes överläkaren, äger han
uppbära kontant hyr eser sättning med belopp, som fastställes av Kungl. Majit.

För annan---— dettas verksamhetsområde.

Vad i •— --iir fråga.

12 mom. Länsstyrelserna.

1. Landssekreterare och landskamrerare i Stockholms, Malmöhus samt AvlöningsGöteborgs
och Bohus län äga uppbära civlöningsf förstärkning med 1 000 kro- förstiirkningnor
för år. Kungl. Majit äger bestämma, huru med avlöningsförstärkningen
skall förfaras, då landssekreterare eller landskamrerare i något av nämnda
län åtnjuter tjänstledighet, under vilken han är skyldig vidkännas tjänstledighetsavdrag.

Varder landssekreterare eller landskamrerare, som äger uppbära avlöningsförstärkning,
utan eget förvållande förflyttad till annan tjänst inom samma

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

Vikariatsersättning

och vikariatslön.

Reglering av
avlöningsförstärkning.

eller lägre lönegrad, skall han bibehållas vid den avlöningsförstärkning han
före förflyttningen ägt åtnjuta.

2. I fråga om vikariatsersättning och vikariatslön vid vikariat å sådan
landssekreterar- eller landskamrerarbefattning, som i 1 punkten avses, skola
gälla de särskilda föreskrifter, som av Kungl. Maj:t meddelas.

3. Innehavare av sådan landssekreterar- eller landskamrerarbefattning,
som i 1 punkten avses, är pliktig att vid eventuell uppflyttning av befattningen
i högre lönegrad underkasta sig minskning i eller upphörande av avlöningsförstärkning.

54 §.

1 a morn. Konjunkturinstitutet.

Viss tjänst- Professorn och chefen för konjunkturinstitutet äger, utöver honom tillledighet.
kommande semester under i 11 § angivet antal dagar, under 45 dagar årligen
åtnjuta tjänstledighet för bedrivande av vetenskaplig forskning med rätt att
under tjänstledigheten uppbära oavkortad lön.

58 §.

Affärsdrivande verk.

1 moni. Postverket.

Vissatjänste- 3. På därom gjord ansökning äger Kungl. Majit medgiva, att tjänsteman,
raäns åter- vilken förordnats såsom byråchef i lönegrad C 7, postdirektör, postspartidlgare
inne-bankschef eller överdirektör men vilkens förordnande upphört utan att efterhavd
befatt-föjjas av förnyat förordnande, må återgå till ordinarie befattning inom den
lönegrad han före förordnandet tillhörde. Har sådant medgivande lämnats,
skall för bestämmande av tjänstemannens placering i löneklass så anses, som
örn han även under den tid förordnandet varat innehaft ordinarie befattning
inom sistnämnda lönegrad.

Därest så--— ordinarie tjänster.

2 mom. Telegrafverket.

Vissa tjänste- 3. På därom gjord ansökning äger Kungl. Majit medgiva, att tjänsteman,
mäns^ åter- vilken förordnats såsom avdelningsdirektör, distriktschef, förrådsdirektör,
tidigare inne-verkstadsdirektör, verkstadsöveringenjör, överdirektör eller överingenjör men
havd betan-vilkens förordnande upphört utan att efterföljas av förnyat förordnande,
mn° må återgå till ordinarie befattning inom den lönegrad han före förordnandet
tillhörde. Har sådant medgivande lämnats, skall för bestämmande av tjänstemannens
placering i löneklass så anses, som om han även under den tid
förordnandet varat innehaft ordinarie befattning inom nämnda lönegrad.

Därest så---ordinarie tjänster.

3 mom. Statens järnvägar.

Vissa tjänste- 4. På därom gjord ansökning äger Kungl. Majit medgiva, att tjänstemäns
åter- man, vilken förordnats såsom distriktschef, förrådsdirektör verkstadsdirek gang

till ... ..... .

tidigare inne-for, verkstadsöveringenjör, överdirektör eller överingenjör men vilkens för -

Kungl. Majlis proposition nr 274.

5

ordnande upphört utan att efterföljas av förnyat förordnande, må återgå till
ordinarie befattning inom den lönegrad han före förordnandet tillhörde.
Har sådant medgivande lämnats, skall för bestämmande av tjänstemannens
placering i löneklass så anses, som om han även under den tid förordnandet
varat innehaft ordinarie befattning inom nämnda lönegrad.

Därest så---ordinarie tjänster.

4 morn. Statens vattenfallsverk.

3. På därom gjord ansökning äger Kungl. Majit medgiva, att tjänsteman,
vilken förordnats såsom avdelningsdirektör, driftchef, driftdirektör, förrådsdirektör,
kanaldirektör, kraftverksdirektör eller överingenjör men vilkens
förordnande upphört utan att efterföljas av förnyat förordnande, må återgå
till ordinarie befattning inom den lönegrad han före förordnandet tillhörde.
Har sådant medgivande lämnats, skall för bestämmande av tjänstemannens
placering i löneklass så anses, som om han även under den tid förordnandet
varat innehaft ordinarie befattning inom nämnda lönegrad.

Därest så---ordinarie tjänster.

60 §.

5 mom. Tjänstebostad m. m.

1. a) Landshövding äger---omständigheter bestämmes.

Vid landshövdings tillträde till sin tjänst skall för honom avsedd bostad,
enligt de närmare bestämmelser Kungl. Majit meddelar, genom statens försorg
vara försedd med möblering för högst fyra till representation avsedda
rum samt med andra inventarier för representationsändamål.

Underhållet av möblering, som genom statens försorg anskaffats, bekostas
av statsverket, i den mån skada icke uppkommit genom vårdslöshet eller försummelse
från bostadsinnehavarens sida. Andra av staten anskaffade inventarier
skall landshövding överlämna till efterträdaren i det skick, vari de
mottagits.

b) Landshövding skall---varda meddelade.

c) Därest landshövdings---kunna ske.

d) Beträffande bostadslägenhetens---Kungl. Majit bestämmes.

e) Landshövding eller---eller efterträdare.

66 §.

2 mom. Tjänsteman, å----reglementet, nämligen:

under 2 ami.:---8 kap. 49 § 5 mom. 2 punkten, 50 § 5—7, 9 och

11 punkterna---ävensom 64 § 5 mom.

havd befattning.

Vissa tjänstemäns
återgång
till
tidigare innehavd
befattning.

Denna kungörelse träder i kraft den l juli 1946.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet
den 21 juni 1940 (nr 652).

Härigenom förordnas, att 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet den
21 juni 1940 skall erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår.1

7 §•

3 mom. För den, som tillträder beställning tillhörande löneplan Mb, skall,
där sådant är för beställningshavaren förmånligare än en löneklassplacering
i enlighet med föreskrifterna i 5 § 1 morn., vid bestämmandet av begynnelselön
och tidpunkt för löneklassuppflyttning så anses, som örn beställningen
tillträtts vid den tidpunkt, då beställningshavaren under sammanlagt sju år
innehaft fast anställning såsom manskap vid försvarsväsendet eller enligt
beslut, meddelat med stöd av 1 morn., skall för där avsett ändamål anses
hava innehaft sådan fast anställning. Med tid för innehavd fast anställning
såsom manskap må ock, efter prövning av vederbörande regements- (likställd)
chef, jämställas tid för sådan tjänstgöring såsom underbefäl i reserven eller
såsom värnpliktig, vilken fullgjorts efter det beställningshavaren innehaft
fast anställning såsom manskap.

Såsom förutsättning för tillämpning av vad nu stadgats skall gälla, att beställningshavaren
varit eller enligt bestämmelserna i nästföregående stycke
skall anses hava varit i en följd fast anställd såsom manskap från den i samma
stycke avsedda tidpunkten.

Fast anställning---i anställningstiden.

Har i---skolat hänföras.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 oktober
1944.

1 Senaste lydelse se 1945: 449.

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

7

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 49 § folkskolans avlöningsreglemente
den 30 juni 1942 (nr 619).

Härigenom förordnas, att 49 § folkskolans avlöningsreglemente den 30
juni 1942 skall erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår.

49 §.

Uppehälles tjänst med full tjänstgöring av lärare, vilken åtnjuter tjänstepension
av statsmedel enligt för folk- och småskollärare gällande bestämmelser,
skall dagarvode utgå med

14 kronor för lärare, som tjänstgör i folkskola, och

10 kronor för lärare, som tjänstgör i småskola, i mindre folkskola eller
som biträdande lärare.

Är avståndet mellan den pensionerade lärarens bostad och den skola, vid
vilken tjänstgöringen fullgöres, minst två mil, räknat efter farbar väg, skall
till läraren utöver angivna dagarvode utgå särskild ersättning med fyra kronor
för dag.

Pensionerade

lärare.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1946.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 april
1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet, manskapsavlöningsreglementet och folkskolans
avlöningsreglemente, m. m. Departementschefen anför därvid följande.

1. Särskilda förmaner åt befattningshavare, som efter omplacering
från en stationerings- eller förläggningsort till en annan icke
kunnat anskaffa familjebostad å den nya stationeringseller
förläggningsorten.

Enligt kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 382) angående ersättning för
flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare — vilken kungörelse
äger tillämpning å ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, vilka
äro underkastade civila avlöningsreglementet, civila icke-ordinariereglementet,
( militära (avlöningsreglementet eller militära icke-ordinariereglementet,
samt å fast anställt manskap, för vilket manskapsavlöningsreglementet gälte1''
— äger befattningshavare vid flyttning åtnjuta ersättning bland annat
för s. k. dubbelhyra. Har befattningshavaren nödgats hyra ny bostad för
tid, innan flyttningen verkställts, och har han för samma tid vidkänts hyra
jämväl för den förutvarande bostaden, må sålunda, jämlikt 9 § kungörelsen,
skälig ersättning beredas honom för hyra av den nya bostaden under berörda
tid. Om befattningshavaren efter flyttningen nödgas vidkännas hyra
för den förutvarande bostaden trots styrkta försök att undvika dylik utgift,
må han åtnjuta skälig ersättning jämväl därför. Hyresersättning må i regel
icke beräknas för längre tid än ett år.

Fråga har nu uppkommit örn beredande av särskilda förmåner — utöver
den ersättning, som kan utgå enligt förenämnda kungörelse — åt befattningshavare,
som efter omplacering från en stationerings- eller förläggningsort
till en annan på grund av rådande bostadsbrist icke kunnat anskaffa
familjebostad å den nya stationerings- eller föriäggningsorten. I särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

9

skrifter till Kungl. Majit ha sålunda ett antal beställningshavare vid armén,
som erhållit ändrad förläggningsort och icke kunnat erhålla familjebostad å
den nya förläggningsorten, anhållit om rätt att i avlöningshänseende få anses
bibehållna vid den tidigare förläggningsorten. Beställningshavarna i fråga
skulle härigenom erhålla dels lön enligt den för den förutvarande förläggningsorten
gällande ortsgruppen, dels ock tjänstgöringslraktamente enligt
härom gällande bestämmelser. Jämväl chefen för arméstaben, på uppdrag av
chefen för armén, och svenska officersförbundet lia i särskilda skrivelser till
Kungl. Majit gjort framställning i samma syfte.

I ärendet lia utlåtanden avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarsväsendets
lönenämnd och statskontoret.

Försvarets civilförvaltning bär ansett det skäligt, att beställningshavaren
på något sätt kompenserades för de merkostnader, som åsamkades honom,
därigenom att familjebostad å den nya förläggningsorten icke kunde uppbringas
till omplaceringsdagen. Den ersättning, som kunde beredas vederbörande
enligt bestämmelserna i flyttningsersättningskungörelsen, syntes enligt
ämbetsverkets mening därvidlag icke vara tillfyllest. Civilförvaltningen
har därför tillstyrkt, att beställningshavaren skulle få erhålla lön enligt den
tidigare förläggningsortens ortsgrupp samt härutöver få uppbära tjänstgöringstraktamente.
I fråga örn traktamentets storlek har ämbetsverket ansett
vederbörande bliva skäligen tillgodosedd, örn traktamentet bestämdes att utgå
enligt kolumn 7 av den i 6 kap. 1 § tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet
intagna traktamentstabellen (d. v. s. med belopp, som från
och med löle dygnet utgår till beställningshavare med eget hushåll) och detta
för hela den tid, varom fråga kunde bli. Ifrågavarande förmåner borde —
för att garantier skulle erhållas att beställningshavaren icke underläte att vidtaga
alla åtgärder för att anskaffa bostad å den nya förläggningsorten — utgå
under högst sex månader. Förmånerna borde vidare icke utgå för hur kort
tid som helst. Såsom en undre gräns syntes därvid kunna sättas en tid av
en månad. För uppkommande merkostnader under en så pass begränsad
tid syntes beställningshavaren böra få åtnöjas med den gottgörelse, som kunde
beredas honom enligt flyttningsersättningskungörelsen. Civilförvaltningen
har slutligen framhållit, att, vid bifall till vad ämbetsverket sålunda förordat,
ersättning för merutgift för bostadshyra enligt nyssnämnda kungörelse givetvis
icke borde utgå för tid, varunder de föreslagna särskilda förmånerna
åtnjötes av vederbörande.

Försvarsväsendets lönenämnd har utlåtit sig över en framställning från en
befattningshavare, som den 1 oktober 1945 befordrats från beställning såsom
kapten å E-ort till beställning såsom major å C-ort och först omkring den 1
juli 1946 beräknas kunna erhålla familjebostad å den nya förläggningsorten.
Lönenämnden har därvid förklarat sig principiellt vara av den uppfattningen,
ali avsaknaden av familjebostad å den nya förläggningsorten icke borde
medföra andra särskilda förmåner för vederbörande än ersättning för dubbelhyra
enligt flytlningsersällningskungörelsen. Med hänsyn till alt den i
framställningen avsedde beställningshavaren så sent som i millen av augusti
1945 erhållit förhandsmeddelande örn sin förflyttning, har dock lönenämn -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

Departements chefen.

den ansett vissa skäl tala för att beställningsliavaren under viss begränsad
tid, dock högst intill utgången av år 1945, i stället för ersättning för dubbelhyra
erhölle rätt att i avlöningshänseende bibehållas vid den tidigare förläggningsorten
ävensom att uppbära tjänstgöringstraktamente med belopp, som
angåves i kolumn 10 av den i 6 kap. 1 § tilläggsbestämmelserna till militära
avlöningsreglementet intagna tabellen, d. v. s. med belopp som från och med
16 :e dygnet utgår till beställningshavare utan eget hushåll.

Statskontoret har till en början framhållit, att den för närvarande rådande
bostadsbristen medförde olägenheter vid förflyttning av statliga befattningshavare
icke enbart inom försvarsväsendet utan även inom andra grenar av
statsförvaltningen. Då med hänsyn härtill enhetliga normer på området enligt
statskontorets mening uppenbarligen vore påkallade, har ämbetsverket ansett
sig böra upptaga problemet i hela dess vidd. Statskontoret erinrar härefter
örn att befattningshavare, som förflyttats utan egen önskan, i flyttningsersättningskungörelsen
erhållit en i vissa avseenden förmånligare ställning än
en befordrad befattningshavare. Enligt ämbetsverkets mening borde denna
skillnad upprätthållas även då det gällde att avgöra örn och i vilken omfattning
det på grund av onormala förhållanden å bostadsmarknaden kunde vara
påkallat att medgiva omplacerad tjänsteman förmåner utöver dem, som kunde
utgå enligt nämnda kungörelse. Med utgångspunkt härifrån har statskontoret
ansett, att befattningshavare, som förflyttats utan egen önskan, såvitt
möjligt borde få sina merkostnader på grund av förflyttningen täckta. Därest
sådan befattningshavare till följd av rådande bostadsbrist å den nya tjänstgöringsorten
icke kunde erhålla familjebostad, som av honom skäligen borde
accepteras, borde han efter därom till Kungl. Maj:t gjord framställning
få betraktas såsom fortfarande stationerad på den förutvarande tjänstgöringsorten
och åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt i detta avseende gällande
bestämmelser. Dessa förmåner borde få uppbäras så länge nyss angivna hinder
för flyttning förelåge. Vad åter anginge befordrad befattningshavare förelåge
uppenbarligen icke lika starka skäl att medgiva särskilda förmåner utöver
dem, som utginge enligt flyttningsersättningskungörelsen. Ämbetsverket
ville dock icke motsätta sig, att jämväl sådan befattningshavare medgåves en
något förmånligare ställning än som följde av sagda kungörelse. Dylika medgivanden
borde dock begränsas till befattningshavare, som flyttade från
högre till lägre dyrort. I sådana fall borde befattningshavaren — förutom ersättning
för dubbelhyra enligt flyttningsersättningskungörelsen —- få uppbära
avlöning såsom om han fortfarande vore stationerad å den förutvarande
tjänstgöringsorten men däremot icke tjänstgöringstraktamente. Förmånerna
borde få bibehållas, till dess familjebostad å den nya stationeringsorten
kunnat anskaffas, dock längst intill den 1 april, respektive den 1 oktober,
som infölle näst efter 3 månader efter utnämningen.

Den för närvarande rådande bostadsbristen har, såsom framgår av den
lämnade redogörelsen, medfört att befattningshavare, som förflyttats från en
stationeringsort till en annan, i åtskilliga fall icke kunnat erhålla familjebo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

11

stad å den nya stationeringsorten förrän avsevärd tid efter omplaceringen.
Befattningshavarens familj har på grund härav nödgats kvarbo å den tidigare
stationeringsorten, vilket medfört betydande merkostnader för den enskilde
tjänstemannen. Enligt gällande kungörelse angående ersättning för flyttningskostnad
kan visserligen gottgörelse beredas befattningshavaren för dubbelhyra,
då bostad måste innehavas både på den förutvarande och på den nya
stationeringsorten. Härigenom bliva emellertid allenast en del av de uppkommande
merkostnaderna täckta. Det har med anledning härav nu föreslagits,
att i bär avsedda fall vissa ytterligare förmåner skulle medgivas vederbörande
befattningshavare.

Jämväl för egen del finner jag skäl föreligga, att i vissa av nu ifrågavarande
fall särskilda förmåner medgivas vederbörande utöver dem, som utgå
enligt flyttningsersättningskungörelsen. Dessa förmåner torde i enlighet med
vad i ärendet föreslagits böra omfatta rätt att åtnjuta lön enligt den för den
tidigare stationeringsorten gällande ortsgruppen samt tjänstgöringstraktamente.
Vad angår traktamentets storlek torde det vara till fyllest, att detta som
regel utgår med det reducerade belopp, som enligt vederbörlig traktamentstabell
från och med 16:e dygnet gäller för befattningshavare utan eget bushåll.
Jag förutsätter härvid, att gottgörelse för dubbelhyra enligt flyttningsersättningskungörelsen
icke utgår för tid, varunder tjänstgöringstraktamente
uppbäres. De nu ifrågavarande särskilda förmånerna torde på skäl som
försvarets civilförvaltning anfört i regel icke böra få åtnjutas under längre
tid än sex månader. Vad i övrigt beträffar de närmare förutsättningarna för
förmånernas utfående torde utformningen av dessa få ankomma på Kungl.
Maj:t.

Förevarande spörsmål synes vara av beskaffenhet att böra underställas
riksdagens prövning. Jag tillstyrker, att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens bemyndigande
att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående
förordats besluta om särskilda förmåner åt befattningshavare, som efter omplacering
från en stationerings- eller förläggningsort till en annan icke kunnat
anskaffa familjebostad å den nya stationerings- eller förläggningsorten.
Hinder torde därvid icke böra möta för Kungl. Majit alt medgiva dylika förmåner
retroaktivt för tiden sedan den 1 juli 1945.

2. Ersättning i vissa fall för resor mellan befattningshavares
bostad och tjänstgöringsplats.

I proposition nr 130 till 1942 års riksdag med förslag till kungörelse örn
ändring i vissa delar av allmänna resereglementet upptogs bland annat till
behandling frågan örn resekostnadsersätOling i vissa fall vid färder mellan
befattningshavares bostad och tjänstgöringsplats. Ifrågavarande spörsmål
bade berörts av de jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 28 juni 1941
tillkallade sakkunniga för revision av allmänna resereglementet i en den 9
december 1941 dagtecknad promemoria i ämnet. Efter att lia lämnat en redo -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

görelse för vissa då föreliggande framställningar om beredande av ersättning
åt tullpersonal för resor från bostaden till avlägset belägna tjänsteställen anförde
de sakkunniga för egen del:

De föreliggande framställningarna avse beredande av viss möjlighet till
ersättning för resor mellan bostaden och tjänsteställe. Önskemålet härom är
föranlett därav, att tullpersonalen i Stockholm är fördelad på ett flertal sinsemellan
avlägset liggande tjänsteställen samt att tjänstgöringsförhållandena i
viss utsträckning utgöra hinder för en mera stadigvarande placering av personalen
å ett och samma tjänsteställe.

Resor för inställelse till den vanliga tjänstgöringen å tjänstgöringsorten äro
icke att jämställa med egentliga tjänsteresor, som avses i resereglementet, utan
böra fastmer i ersättningshänseende noga särskiljas från de senare. Eli eventuell
reglering av det väckta ersättningsspörsmålet bör därför icke ske i resereglementet.
Vad angår frågan om en dylik reglering vid sidan av resereglementet,
synes det i varje fall icke vara möjligt att uppdraga några allmängiltiga
riktlinjer beträffande vare sig förutsättningarna för rätt till ersättning
eller grunderna för dess utgående. Vid nu angivna förhållanden lia de sakkunniga
icke ansett sig böra förorda meddelande av allmänna bestämmelser
i ämnet. De sakkunniga hava ej heller tagit ståndpunkt till frågan om möjlighet
till ersättning genom särskilt beslut i det förevarande fallet bör beredas
eller icke.

Vad de sakkunniga sålunda anfört föranledde ingen erinran från Kungl.
Maj :ts eller riksdagens sida (prop. 1942: 130, s. 37; statsutskottets uti. nr 104;
riksdagens skriv, nr 217).

I två särskilda, den 12 juli respektive den 7 september 1945 dagtecknade
skrifter, vilka överlämnats av generaltullstyrelsen med skrivelse den 30 oktober
1945, lia styrelserna för Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening och
för svenska tullmannaförbundet gjort framställning örn återupptagande av
ifrågavarande spörsmål. Under hänvisning till frågans tidigare behandling ha
de båda styrelserna därvid föreslagit vidtagande av sådan ändring av viss
angiven paragraf i gällande resereglemente för tullstaten, att generaltullstyrelsen
erhölle rätt att utbetala ersättning till tullverkets personal såväl för merkostnader
vid resor från bostaden till avlägset belägna tjänsteställen som tolde
extra resekostnader, som uppkonnne i de fall, då tjänsteman hade att inställa
sig till tjänstgöring vid mer än ett tillfälle under samma dygn. Generaltullstyrelsen
har för egen del framhållit, bland annat, att ett återupptagande
till behandling av frågan örn åtgärder till nedbringande av tjänstemännens
kostnader för färder, som inom tjänstgöringsorter med större utsträckning
påkallades av tjänsten, syntes styrelsen önskligt. Vad särskilt tullverket anginge
hade förhållandena nödvändiggjort, att personalen särskilt å de större
tullplatserna allt oftare beordrats att inställa sig till tjänstgöring å skilda
tjänsteställen därstädes, ej sällan belägna på betydande avstånd från tullplatsens
huvudkontor och vederbörande tjänstemans bostad. Det vore givet, att
denna skiftning i tjänstgöringsställen måste med avseende å färdkostnader
kunna bliva betungande för tjänstemännen. I vilken omfattning och på vad
sätt tullpersonalen lämpligen borde beredas gottgörelse för färdkostnader för
inställelse å eller hemresa från tjänsteställen syntes emellertid böra prövas

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 274-

13

med hänsynstagande jämväl till förhållandena inom andra grenar av statsförvaltningen.
Därest ett tillmötesgående i princip av det framförda önskemålet
örn avlyftande från tjänstemännen av kostnader för inställelser till
tjänstgöring i vissa fall funnes böra förekomma, bleve det vidare enligt styrelsens
mening ofrånkomligt att, innan bemyndigande i sådan riktning lämnades,
fastställa sådana avgränsningar i rätten till färdkostnadernas ersättande,
som med hänsyn jämväl till förhållandena inom andra statens verk
borde företagas och läte sig allmängiltigt utformas. Sådana avgränsningar
syntes böra avse exempelvis bostadens läge i förhållande till tjänstgöringsorten
och till tjänstestället, färdernas frekvens, lärdsättet och varaktigheten av
placeringen å tjänstestället.

1 infordrat yttrande i ärendet har riksräkenskapsverket anfört i huvudsak
följande:

De i föreliggande framställningar avsedda förhållandena inom tullverket
lia såvitt riksräkenskapsverket har sig bekant icke motsvarighet inom amian
gren av statsförvaltningen än postverket. Frågan örn resekostnadsersättning
till omhandlade personal inom tullverket har sålunda en begränsad räckvidd,
och hinder synes icke föreligga, att Kungl. Majit av riksdagen bemyndigas att
medgiva resekostnadsersättning till personalen ifråga.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit finner riksräkenskapsverket billighetsskäl
tala för att den i ärendet avsedda personalen beredes ersättning
för de merkostnader, som betingas därav, att personalen är fördelad på ett
flertal sinsemellan avlägset liggande tjänsteställen samt att tjänstgöringsförhållandena
i viss utsträckning utgöra hinder för en mera stadigvarande placering
av personalen å ett och samma tjänsteställe.

Då resor för inställelse lill den vanliga tjänstgöringen å tjänstgöringsorten
icke äro att jämställa med egentliga tjänsteresor, som avses i resereglementet,
utan fastmera böra i ersättningshänseende noga särskiljas från de senare,
bör en reglering av frågan örn ersättning för dessa merkostnader ske
vid sidan av resereglemente! och sålunda icke heller intagas i det för tullstaten
fastställda särskilda resereglemente!.

Ersättning synes i princip böra beräknas så, att vederbörande beredes ersättning
för den merkostnad, som kan uppstå vid tjänstgöring å avlägset belägna
tjänsteställen. För erhållande av en fast utgångspunkt för beräknande
av ersättning för merkostnad är det erforderligt, att all personal varom nu är
fråga, i den mån sä icke redan skett, anknytes lill ett visst tjänsteställe. Beslut
örn tilldelande av dylikt läst tjänsteställe synes böra fattas av vederbörande
lokala tullmyndighet efter prövning i varje särskilt fall.

För ersättningen — som bör utgå efter generaltullstyrelsens beprövande —
böra emellertid vissa begränsningar fastställas. Sålunda bör såsom villkor
för rätt lill ersättning för merkostnad krävas, att det tillfälliga tjänstestället
är beläget på visst minsta avstånd såväl från vederbörandes bostad som från
det lästa tjänstestället. Härvid synes ett minimiavstånd av förslagsvis 2 km
böra komma i betraktande. Avståndet synes böra beräknas efter färdvägens
längd.

Jämväl i sådana fall, då vederbörandes tjänstgöring under dygnet regelmässigt
är uppdelad på flera av längre uppehåll avbrutna tjänstgöringsperioder
och vederbörande på den grund nödgas företaga flera resor mellan bostaden
och tjänsteställe, böra härav föranledda extra kostnader efter generaltullstyrelsens
beprövande bestridas av tullverkets medel. Ersättningen bör
nied angivna begränsningar i fråga örn avstånd och färdsätt avse hela kost -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

naden för de extra resor från bostaden till tjänstestället och omvänt, som av
tjänstgöringen påkallas, och alltså ej innefatta de resor, en i vardera riktningen
under dygnet, som avse inställelse till det fasta tjänstestället. Ersättningen
bör utgå oavsett örn tjänstgöringen under dygnet äger rum å ett eller
flera tjänsteställen.

I den mån medgivande att av statsmedel bestrida ersättning för ifrågavarande
merkostnader lämnas, äro de härmed förenade kostnaderna att anse
såsom omkostnader för vederbörande myndighet. Med hänsyn härtill böra
här avsedda utgifter bestridas från den under tullverkets omkostnadsstat uppförda
anslagsposten till expenser.

En framställning med liknande syfte som de båda förut nämnda har vidare
gjorts av styrelsen för postverkets kansli- och kontorsbiträdeskårers
centralorganisation. I en den 15 december 1944 dagtecknad skrift har nämnda
styrelse anhållit örn rätt för viss inom Stockholms stad bosatt personal att
vid tillfällig tjänstgöring inom postverkets anläggningar i Ulvsunda uppbära
tjänstgöringstraktamente med belopp motsvarande den merkostnad för resor,
som dylikt tjänstgöringsuppdrag medförde. Till stöd för framställningen har
anförts, bland annat, att resekostnaderna för den personal det här gällde —
huvudsakligen aspiranter samt extra ordinarie och yngre ordinarie befattningshavare
-— innebure en kännbar inkomstminskning, då resorna från
Stockholm till Ulvsunda beräknades efter högsta zontaxa och det icke endast
vore fråga örn kortare tids tjänstgöring utan även örn förordnanden, som
kunde omfatta flera månader och till och med år.

över denna framställning ha utlåtanden avgivits av generalpoststyrelsen,
allmänna lönenämnden och riksräkenskapsverket.

Generalpoststyrelsen har till en början upplyst, att till postverkets område
i Ulvsunda för närvarande vore förlagda postverkets tryckeri och bokbinderi,
postverkets verkstad, postverkets bilverkstad och postverkets persedelförråd.
Av dessa rörelsegrenar hade — före den under år 1943 företagna utflyttningen
till Ulvsunda — postverkets verkstad varit förlagd till stadsdelen Södermalm
och de övriga till posthuset vid Vasagatan. Den vid tjänsteställena i
Ulvsunda fast anställda tjänstemannapersonalen uppginge till 40 personer,
medan den tillfälliga personal, som erfordrades för vikariat- och förstärkningst
jänstgöring, för närvarande uppginge till i medeltal 11 personer per dag.

Generalpoststyrelsen har vidare anfört:

Någon kompensation för ökade resekostnader för den vid anläggningen i
Ulvsunda fast anställda tjänstemannapersonalen har icke ifrågasatts och kan
enligt istyrelsens förmenande icke heller ifrågakomma. Det måste anses ankomma
på denna personal att själv sörja för att bostadens belägenhet på
lämpligaste sätt anpassas efter arbetsplatsen. För vikarier och förstärkningspersonal
förhåller det sig annorlunda. Dessa funktionärer kunna i regel icke
anpassa bostaden efter arbetsstället. En tillfällig tjänstgöring i Ulvsunda medför
därför i allmänhet för denna personal, som i regel utgöres av tjänstemän
i högst lönegrad A 5 samt brevbärarbiträden, en icke obetydlig ökning av
resekostnaderna i förhållande till kostnaden för inställelse till den tjänstgöring
de i regel bestrida inom stadens mera centrala delar. Merkostnaden
kan beräknas vid kortare tjänstgöringsuppdrag till 90 öre per dag och vid
längre tjänstgöringsuppdrag, då s. k. klippkort kan användas, till 15 kronor
per månad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

15

Generalpoststyrelsen erinrar härefter om att — såsom framginge av propositionen
nr 130 till 1942 års riksdag —- en generell reglering av frågan
om ersättning i hithörande fall — ansetts förenad med vissa vanskligheter.

Styrelsen ansåge sig icke heller böra för sin del för närvarande påyrka
någon allmän reglering av frågan. Detta borde dock icke leda till att centralorganisationens
ansökan lämnades obeaktad. Vad det här vore fråga
om syntes nämligen kunna betraktas som ett särfall av mycket begränsad
räckvidd. Den personal det vore fråga om utgjordes uteslutande av sådan
med tillfälliga tjänstgöringsuppdrag och anläggningen i Ulvsunda vore den
i sitt slag enda inom postverket. På grund av arbetsförhållandena måste
vidare ifrågavarande vikarie- och förstärkningspersonal i största utsträckning
tagas bland i centralposthuset i Vasagatan eljest tjänstgörande funktionärer.
För de sålunda uttagna tedde sig de av resorna föranledda merkostnaderna
betungande såväl med hänsyn därtill, att vikariatsersättning
i regel icke utginge vid dylik tjänstgöring, som till det förhållandet, att uttagningen
av för tjänstgöring i Ulvsunda erforderliga funktionärer ofta
måste bliva tämligen slumpartad. Det hade också vid åtskilliga tillfällen visat
sig förenat nied svårigheter att få personal, som frivilligt åtoge sig dylik
tjänstgöring. Med hänsyn härtill funne styrelsen det önskvärt, att styrelsen
måtte kunna beredas möjlighet att utgiva ersättning för merkostnader
av ifrågavarande slag.

Allmänna lönenämnden har tillstyrkt bifall till generalpoststyrelsens förslag.

Riksräkenskapsverket har anfört, alt ämbetsverket i likhet med de sakkunniga
för revision av allmänna resereglementet ansåge, att en reglering
av frågan örn ersättning för vissa merkostnader i samband med inställelse
till den vanliga tjänstgöringen å tjänstgöringsorten icke borde ske i resereglementet.
Ämbetsverket ansåge vidare i likhet med nämnda sakkunniga,
att det icke syntes vara möjligt att uppdraga några allmängiltiga riktlinjer
beträffande vare sig förutsättningarna för rätt till ersättning eller grunderna
för dess utgående. Ehuru allmänna bestämmelser i ämnet sålunda icke borde
meddelas, syntes det enligt riksräkenskapsverkets mening vara lämpligt,
att Kungl. Majit bereddes möjlighet att, då synnerliga skäl därtill ansåges
föreligga, från fall till fall medgiva dylik ersättning. Frågan härom syntes
emellertid böra underställas riksdagens prövning. I det nu föreliggande
fallet funne sig riksräkenskapsverket med hänsyn till omständigheterna i
ärendet böra tillstyrka, att här ifrågavarande ersättning finge utgå.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen var frågan örn beredande Departementsav
ersättning i vissa fall åt befattningshavare för vissa kostnader vid resor chetenmellan
bostad och tjänsteställe föremål för behandling i samband med den
år 1942 företagna revisionen av allmänna resereglementet. Det framhölls
därvid, all resor för inställelse lill den vanliga tjänstgöringen å tjänstgöringsorten
icke vore att jämställa med egentliga tjänsteresor och att en reglering
av ersättningsfrågan därför icke holde ske i resereglementet. Då det

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

vidare icke ansågs möjligt att uppdraga några allmänna riktlinjer beträffande
vare sig förutsättningarna för rätt till ersättning eller grunderna för
dess utgående, meddelades icke några allmänna bestämmelser i ämnet. Jämväl
frågan om ersättning skulle utgå i ett då föreliggande särskilt fall lämnades
öppen.

Förevarande fråga har nu ånyo aktualiserats genom framställningar i ämnet
från tre personalorganisationer, två inom tullverket och en inom postverket.
I yttrande över framställningarna från tullpersonalens organisationer
har generaltullstyrelsen framhållit, att frågan örn ersättning till tullverkets
personal borde prövas under hänsynstagande till förhållandena inom
andra grenar av statsförvaltningen, medan generalpoststyrelsen och riksräkenskapsverket
å sin sida icke ansett en allmän reglering av frågan påkallad
eller ens möjlig. Enligt min mening böra några generella bestämmelser icke
meddelas om förutsättningarna för rätt till ersättning för sådana resekostnader,
varom här är fråga, eller om grunderna för ersättnings utgående.
Jag vill i stället förorda, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens bemyndigande
att, i sådana fall som åsyftas i de föreliggande framställningarna, efter
prövning av omständigheterna meddela föreskrifter om ersättning för uppkommande
merkostnad för befattningshavares resa mellan bostad och tjänstgöringsplats.

3. Fri tjänstebostad eller hyresersättning till vissa överläkare.

I proposition den 16 mars 1945, nr 239, framlade Kungl. Majit förslag örn
ändrade regler beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos för
brott tilltalade personer. Förslaget innebar sådan omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, att för sinnesundersökning av tilltalade,
som vistades på fri fot, skulle vid vissa statliga sinnessjukhus inrättas särskilda
undersökningsstationer med heltidsanställda läkare, medan undersökning
av häktades sinnesbeskaffenhet skulle liksom ditintills i regel ske vid
fångvårdens sinnessjukavdelningar, vilka skulle förestås av fast anställda
läkare. Med anledning av denna omorganisation föreslog Kungl. Majit i två
särskilda propositioner samma dag, nr 240 och 241, inrättande från och med
den 1 januari 1946 av ett antal extra ordinarie överläkarbefattningar vid
fångvårdsanstalterna respektive .statens sinnessjukhus, nämligen vid de förra
två överläkarbefattningar i lönegrad Eo 28 och fyra i lönegrad Eo 27 samt
vid de senare en överläkarbefattning i lönegrad Eo 28 och sju i lönegrad
Eo 27. Samtliga dessa överläkare skulle därjämte äga åtnjuta fri tjänstebostad.
Intill dess tjänstebostäder kunde beredas överläkarna, skulle de äga
uppbära kontant hyresersättning.

Riksdagen biföll Kungl. Majlis förslag, i vad dessa avsågo inrättandet av
förenämnda överläkartjänster (riksdagens skrivelser nr 423 och 424/1945).

I innevarande års statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 124,
har föreslagits, bland annat, att de förenämnda år 1945 nyinrättade extra

Kungl. Majlis proposition nr 274.

17

ordinarie överläkartjänsterna vid statens sinnessjukhus skola överföras på
ordinarie stat från och med ingången av budgetåret 1946/47.

I proposition den 29 mars 1946, nr 225, angående vissa anslag till fångvården
m. m. har förslag framlagts om överförande till ordinarie stat av de
omförmälda överläkartjänsterna vid fångvårdsanstalterna.

Vid genomförande av förslagen om ordinariesättning av här ifrågavarande
överläkartjänster torde vissa ändringar i civila avlöningsreglementet vara
påkallade med anledning av den åt dessa överläkare givna rätten till fri
tjänstebostad eller kontant hyresersättning. Förslag till härav påkallade ändringar
i 49 § 5 mom. och 52 § 7 mom. 5 punkten nämnda avlöningsreglemente
bör föreläggas riksdagen. De nya bestämmelserna böra träda i kraft
den 1 juli 1946.

I likhet med vad som eljest gäller i fråga om rätt till fri tjänstebostad,
torde även för överläkarna vid fångvårdsanstalterna böra stadgas skyldighet
att underkasta sig minskning i eller upphörande av denna rätt. Förslag till
härav påkallad ändring av 66 § 2 mom. civila avlöningsreglementet torde
böra föreläggas riksdagen.

För de hittills inrättade ordinarie överläkartjänsterna vid statens sinnessjukhus
har regeln varit, att överläkarna skola erhålla fri tjänstebostad. I
civila avlöningsreglementet finnes sålunda för närvarande ingen bestämmelse
örn att sådan överläkare skall, örn bostad in natura icke kan beredas honom,
äga uppbära kontant hyresersättning i stället för tjänstebostad.

I den förut nämnda punkten 124 av femte huvudtiteln i 1946 års statsverksproposition
har jämväl föreslagits inrättandet vid statens sinnessjukhus
av tre ordinarie befattningar såsom överläkare i lönegrad A 27 för handhavande
av hjälpverksamheten vid tre angivna sinnessjukhus. Beträffande
dessa överläkare har i propositionen särskilt uttalats, att de icke böra bo
inom vederbörande sjukhusområde utan i den närbelägna staden och fördenskull
böra erhålla hyresbidrag i stället för fri tjänstebostad.

Vid genomförande av detta förslag bör vid den förut angivna ändringen
av 52 § 7 mom. 5 punkten civila avlöningsreglementet författningsrummet givas
sådan lydelse, att nu ifrågavarande läkare kunna erhålla hyresersättning
i stället för fri tjänstebostad.

4. Vissa ändringar i civila avlöningsreglementets bestämmelser
för tjänstemän vid statens skyddshem.

I 52 § 4 mom. civila avlöningsreglementet ha intagits vissa särskilda bestämmelser
för tjänstemän vid statens skyddshem.

I en den 8 mars 1946 dagtecknad proposition, nr 186, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag) har bl. a. framlagts förslag om ändrad
benämning å skyddshemmen. Enligt förslaget skola skyddshemmen hädan H

i hang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 274. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

efter benämnas »skolor tillhörande harna- och ungdomsvården». Vid bifall
till detta förslag böra vissa formella ändringar vidtagas i 52 § 4 mom. civila
avlöningsreglementet samt i rubriken till samma moment. Ändringarna böra
genomföras från och med den 1 juli 1946.

5. Ändringar i civila avlöningsreglementets bestämmelser örn
tjänstebostad åt landshövding.

I 60 § 5 mom. civila avlöningsreglementet finnas bestämmelser i fråga om
tjänstebostad m. m. åt landshövding. Bestämmelserna äro av bland annat
följande innehåll. Landshövding äger åtnjuta fri tjänstebostad med
uppvärmning och belysning i kronans hus. Vid landshövdings tillträde
till sin tjänst skall för honom avsedd bostad, enligt de närmare bestämmelser
Kungl. Majit meddelar, genom statens försorg vara försedd med
möblering för högst fyra till representation avsedda rum. Underhållet av
möblering, som genom statens försorg anskaffats, bekostas av statsverket, i
den mån skada icke uppkommit genom vårdslöshet eller försummelse från
bostadsinnehavarens sida.

I proposition den 12 april 1946 angående länsstyrelsernas avlöningsanslag
för budgetåret 1946/47 har Kungl. Majit på föredragning av chefen för socialdepartementet
i anslutning till vad som jämlikt 50 § 11 punkten civila
avlöningsreglementet gäller för de såsom beskickningschefer tjänstgörande
sändebuden föreslagit, att landshövdings tjänstebostad vid tillträdet jämväl
skall vara försedd med vissa inventarier för representationsändamål, såsom
köksutensilier, porslin, glas, silver och duktyg.

Vid genomförande av detta förslag erfordras vissa ändringar i 60 § 5 mom.
1 punkten a) civila avlöningsreglementet. Förslag härom bör föreläggas riksdagen.
I enlighet med vad i den omförmälda propositionen uttalats, torde
de föreslagna ändrade bestämmelserna böra träda i kraft den 1 juli 1946.
Samtidigt torde bemyndigande böra utverkas för Kungl. Maj :t att besluta örn
inköp på statens bekostnad av inventarier av avsett slag jämväl till tjänstebostad
åt sådan landshövding, som tillträtt sin tjänst före nämnda dag, i den
mån erforderlig utrustning ännu ej anskaffats eller redan befintlig sådan till
följd av förslitning eller dylikt behöver ersättas.

6. Ändringar i civila avlöningsreglementets särskilda bestämmelser
för landssekreterare och landskamrerare.

I 52 § 12 mom. civila avlöningsreglementet finnas intagna vissa särskilda
bestämmelser beträffande landssekreterare och landskamrerare. Där stadgas
först, att dessa befattningshavare skola äga uppbära avlöningsförstärkning
med vissa angivna belopp för år, nämligen landssekreterarna och landskamrerarna
i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län med 3 500
kronor, i Gotlands län med 1 500 kronor och i övriga län med 2 500 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

19

Vidare föreskrives, att landssekreterare eller landskamrerare, som utan eget
förvållande blir förflyttad till annan tjänst inom samma eller högre lönegrad,
skall bibehållas vid den avlöningsförstärkning lian ägt åtnjuta före förflyttningen,
samt att innehavare av befattning såsom landssekreterare eller landskamrerare
är pliktig att vid eventuell uppflyttning av befattningen i högre
lönegrad underkasta sig minskning i eller upphörande av avlöningsförstärkning.
Vid reglering av löneförmånerna i samband med uppflyttning av befattningen
i högre lönegrad äger dock befattningshavaren, örn han så önskar,
återinträda på de avlöningsbestämmelser, som voro gällande för honom före
civila avlöningsreglementets ikraftträdande. Slutligen stadgas i förevarande
författningsrum, att Kungl. Majit äger dels bestämma, huru med avlöningsförstärkningen
skall förfaras, då landssekreterare eller landskamrerare åtnjuter
tjänstledighet, under vilken han är skyldig vidkännas tjänstledighetsavdrag,
dels ock meddela föreskrifter i fråga om vikariatsersättning och
vikariatslön å landssekreterar- och landskamrerarbefattning.

I 1946 års statsverksproposition (För flera huvudtitlar gemensamma frågor,
s. 16—21) ha till behandling upptagits vissa frågor örn evalvering i lönegrad
på löneplan A av sådan avlöning, som för närvarande innefattar dels lön i
A-lönegrad, dels ock särskilt arvode, avlöningsförstärkning eller naturaförmån.
Härvid har föreslagits, bland annat, att samtliga landssekreterar- och
landskamrerarbefattningar skola placeras i lönegrad A 34 samt att i samband
därmed avlöningsförstärkningen skall bortfalla med undantag för avlöningsförstärkningen
till landssekreterarna och landskamrerama i Stockholms,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, vilka i fortsättningen skola åtnjuta
en avlöningsförstärkning av 1 000 kronor för år. Tillika har uttalats, att de
föreslagna åtgärderna ansetts böra genomföras från och med nästa budgetår
och alt hemställan härom komme att göras i annat sammanhang.

I skrivelse den 12 februari 1946, nr 16, har riksdagen anmält, att riksdagen
vid genomgång av bland annat de förenämnda evalveringsfrågorna i årets
statsverksproposition ej funnit anledning att i dåvarande sammanhang framställa
erinran mot vad departementschefen anfört. Sitt slutliga ställningstagande
i berörda ämne uppsköte riksdagen dock till prövningen av de särskilda
anslagsfrågor, vilka påverkades av Kungl. Majits förslag.

I proposition den 12 april 1946 angående länsstyrelsernas avlöningsanslag
för budgetåret 1946/47 bär Kungl. Majit hemställt, bland annat, att den
förenämnda regleringen av löneförmånerna för landssekreterare och landskamrerare
måtte genomföras från och med den 1 juli 1946.

Vid bifall till vad sålunda föreslagits och hemställts böra vissa ändringar
vidtagas i 52 g 12 mom. civila avlöningsreglemenlet. För de landssekreterare
och landskamrerare, sorn alltjämt skola äga uppbära avlöningsförstärkning,
torde därvid böra stadgas skyldighet att vid eventuell ytterligare lönegradsuppflyttning
av befattningarna underkasta sig minskning i eller upphörande
av avlöningsförstärkningen. Den för närvarande medgivna valrätten torde
få anses bliva konsumerad i och med det val i fråga örn övergång till lönegrad
A 34, som nu måste ske. Förslag till erforderliga författningsändringar

20

Kungl. Mai:ts proposition nr 274.

böra föreläggas riksdagen. Av riksdagen torde i samband därmed böra utverkas
bemyndigande för Kungl. Maj:t att dels utfärda erforderliga övergångsbestämmelser
i anledning av den förevarande löneregleringen, dels ock
i mån av behov besluta örn löneklassplacering för landssekreterama och
landskamrerarna från och med den 1 juli 1946 med avvikelse från bestämmelserna
i 8 § civila avlöningsreglementet.

7. Vissa tjänstemäns vid aifärsdrivande verk återgång till förut

innehavd befattning, m. m.

I 58 § 1 mom. 3 punkten, 2 mom. 3 punkten, 3 mom. 4 punkten, 4 mom.
3 punkten och 5 mom. 1 punkten civila avlöningsreglementet meddelas vissa
bestämmelser i fråga örn olika medelst förordnande för viss tid tillsatta
tjänstemäns vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk
och domänverket återgång till förut innehavd befattning. Enligt
ifrågavarande bestämmelser äger Kungl. Maj :t befogenhet att, örn där avsedd
tjänstemans förordnande upphör utan att efterföljas av förnyat förordnande,
medgiva, att tjänstemannen må återgå till ordinarie befattning inom den
lönegrad han före förordnandet tillhörde. Har sådant medgivande lämnats,
skall för bestämmande av tjänstemannens placering i löneklass så anses, som
örn han även under den tid förordnandet varat innehaft ordinarie befattning
inom nämnda lönegrad. Därest så erfordras för beredande åt tjänsteman i
nu avsett fall av ordinarie befattning, äger Kungl. Maj:t besluta därav betingad
tillfällig ökning av antalet ordinarie tjänster.

I en den 5 april 1946 dagtecknad proposition, nr 239, angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m. har föreslagits, dels att vissa byråchefsbefattningar
i lönegrad A 30 vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar
skola från och med nästa budgetår ombildas till tjänster, som tillsättas
med förordnande för viss tid och hänföras till löneplan C civila avlöningsreglementet,
dels ock att vid statens vattenfallsverk skall inrättas en ny befattning
såsom avdelningsdirektör i lönegrad G 6, likaledes avsedd att tillsättas
med förordnande för viss tid. De föreslagna ombildningarna äro följande:
befattningen såsom chef för generalpoststyrelsens andra byrå överflyttas
till lönegrad C 7, befattningen såsom chef för telegrafstyrelsens förrådsbyrå
ombildas till befattning såsom förrådsdirektör i lönegrad C 7,
chefsbefattningarna å järnvägsstyrelsens elektrotekniska och maskintekniska
byråer ombildas till överingenjörsbefattningar i lönegrad C 8 och befattningen
såsom chef för järnvägsstyrelsens bantekniska byrå ombildas till
överingenjörsbefattning i lönegrad G 9.

Med hänsyn till den karaktär, de nämnda befattningarna vid bifall till
Kungl. Maj:ts förslag skola erhålla, bör den Kungl. Maj:t enligt nyssnämnda
författningsrum tillkommande befogenheten utsträckas att omfatta jämväl
dessa förordnandetjänster.

Kungl. Majds proposition nr 274.

21

8. Särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän vid konjunkturinstitutet.

I personalförteckningen för konjunkturinstitutet finnas för närvarande
upptagna tre tjänstemän å ordinarie stat, nämligen en professor och ledare
för institutets undersökningar samt två sakkunniga. Samtliga dessa åtnjuta
lön enligt särskilda bestämmelser. Dessa bestämmelser återfinnas i 61 § civila
avlöningsreglementet, vilken paragraf tillhör reglementets 3 avd. som
bar rubriken: Tjänstemän, som åtnjuta lön enligt särskild löneplan eller
eljest enligt särskilda bestämmelser.

I proposition den 1 mars 1946, nr 199, angående anslag till konjunkturinstitutet
för budgetåret 1946/47 har Kungl. Maj :t bland annat föreslagit ombildning
av de omförmälda befattningarna till befattningar å löneplan C i
civila avlöningsreglementet, nämligen till en befattning såsom professor och
chef i lönegrad C 8 samt till två sakkunnigbefattningar i lönegrad C 4. Dessutom
har föreslagits, att innehavaren av den förstnämnda befattningen skall
utöver honom tillkommande semester under ytterligare 45 dagar årligen äga
att med bibehållande av samtliga löneförmåner åtnjuta ledighet från befattningen
vid institutet för bedrivande av personlig vetenskaplig forskning.

Vid bifall till dessa förslag påkallas vissa ändringar i civila avlöningsreglementet.
Således medför befattningarnas överförande till löneplan, att
bestämmelserna i 61 § icke längre bliva erforderliga. Å andra sidan erfordras,
för att professorn och chefen för institutet skall bliva berättigad att
uppbära oavkortad lön under den omförmälda särskilda tjänstledigheten,
att en särskild bestämmelse härom intages i civila avlöningsreglementet.
Denna bestämmelse bör lämpligen intagas såsom ett nytt moment i 54 §,
betecknat 1 a mom. De erforderliga ändringarna i avlöningsreglementet böra
genomföras från och med den 1 juli 1946.

9. Löneklassplacering i vissa fall vid tillträdande av beställning

tillhörande löneplan Mb.

I proposition den 2 mars 1945, nr 218, med förslag till vissa ändringar i,
bland andra, manskapsavlöningsreglementet upptogs till behandling frågan
om löneklassplacering i vissa fall vid tillträdande av beställning tillhörande
löneplan Ma i nämnda reglemente. Anledningen härtill var, att försvarsväsendets
underbefälsförbund i skrivelse till Kungl. Majit hemställt, att vid placering
i löneklass å Ma-planen jämväl fullgjord tjänstgöring i reserven finge
tagas i betraktande. I yttrande över denna framställning hade försvarets civilförvaltning
tillstyrkt, att jämväl värnpliktstjänstgöring finge tagas i betraktande
för löneklassplacering vid återanställning å Ma-planen. I detta syfte
föreslog civilförvaltningen, att i 7 § 2 mom. manskapsreglementet skulle vidtagas
sådan jämkning, att regementschef (motsvarande) skulle äga vid prov -

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

ning av löneställningen för återanställt manskap taga hänsyn till den tid,
helt eller delvis, varunder beställningshavaren fullgjort tjänstgöring såsom
underbefäl i reserven eller såsom värnpliktig.

I propositionen tillstyrktes bifall till de av underbefälsförbundet och försvarets
civilförvaltning sålunda framlagda förslagen. Samtidigt uttalades, att
vid genomförande av förslagen vissa i manskapsavlöningsreglementet meddelade
hänvisningar till 7 § 1 mom. borde ändras till att även avse 2 mom.

1 samma paragraf. Såsom ett av de i detta hänseende berörda författningsrummen
angavs 7 § 3 morn., som reglerar vissa frågor beträffande löneklassplacering
vid tillträdande av beställning tillhörande löneplan Mb. Kungl.
Maj:t förslog riksdagen att godkänna ett vid propositionen fogat förslag till
kungörelse örn ändring i bl. a. nu angivna delar av manskapsavlöningsreglementet.
Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag (statsutskottets uti. nr 227;
riksdagens skrivelse nr 494). De beslutade ändringarna innefattas i Kungl.
Maj:ts kungörelse den 29 juni 1945 (nr 449) om ändring i vissa delar av manskapsavlöningsreglementet
den 21 juni 1940 (nr 652).

Enligt nämnda kungörelse gäller beträffande placering i löneklass av beställningshavare
å löneplan Ma eller löneplan Mb i huvudsak följande (7 §

2 och 3 mom. manskapsavlöningsreglementet). Den, som efter avgång från
tidigare innehavd fast anställning såsom manskap ånyo tillträder beställning
tillhörande löneplan Ma, må efter prövning av vederbörande regements- (likställd)
chef placeras högst i den löneklass och förklaras berättigad högst till
den vidare löneklassuppflyttning, vartill han med tillämpning av de vanliga
reglerna skulle ha varit berättigad, örn föregående anställningstid omedelbart
och i en följd föregått tillträdandet av den senast vunna beställningen. Härvid
må så anses, som örn beställningshavaren innehaft fast anställning såsom
manskap jämväl under tid för tjänstgöring såsom underbefäl i reserven eller
såsom värnpliktig. För prövningen ha dessutom uppställts vissa specialregler,
för vilka här icke torde behöva redogöras. För den, som tillträder beställning
tillhörande löneplan Mb, skall, där sådant är för honom förmånligare än en
löneklassplacering enligt de vanliga reglerna, vid bestämmandet av begynnelselön
och tidpunkt för löneklassuppflyttning så anses, som örn han tillträtt
sin beställning vid den tidpunkt, då han under sammanlagt sju år innehaft
fast anställning såsom manskap vid försvarsväsendet eller — enligt förut
omförmält beslut av regements- (likställd) chef om löneklassplacering vid
återanställning å löneplan Ma -— skall anses ha innehaft sådan manskapsanställning.
Såsom förutsättning för tillämpning av dessa bestämmelser å den,
som tillträder beställning å löneplan Mb, gäller ock, att beställningshavaren
varit i en följd fast anställd såsom manskap från den sistnämnda tidpunkten.

Som framgår av det återgivna, äger den, som tillträder beställning å löneplan
Mb, i löneturshänseende tillgodoräkna tid för tjänstgöring såsom underbefäl
i reserven eller såsom värnpliktig endast under förutsättning, att han
före tillträdandet av beställningen å löneplan Mb återgått till beställning å
löneplan Ma och därvid genom beslut av regements- (likställd) chef erhållit
sådan tillgodoräkningsrätt.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

Hos Kungl. Majit har ett antal överfurirer — vilka efter anställning såsom
fast anställt manskap och tjänstgöring såsom underbefäl i reserven eller såsom
värnpliktiga omedelbart tillträtt beställning å löneplan Mb och sålunda
icke kunnat erhålla förenämnt tillgodoräkningsbeslut av regementschef —
hemställt att få i löneturshänseende i beställningen å löneplan Mb tillgodoräkna
tiden för tjänstgöring såsom underbefäl i reserven eller såsom värnpliktiga.

I infordrade yttranden över en av framställningarna ha försvarets civilförvaltning
och försvar sväsendets lönenämnd ansett skäligt, att den begärda
tillgodoräknings rätten tillskapas. Lönenämnden har föreslagit sådan ändring
av 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet, att tillgodoräkning av ifrågavarande
tid må medgivas oberoende av örn angivet beslut av regementschef
föreligger eller ej.

De nuvarande bestämmelserna i 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglemen- Departementstet
tillåta — på sätt förut angivits — förmånligare placering i lönehänseende chelen''
av en beställningshavare å löneplan Mb, som efter avgång från tidigare innehavd
fast anställning såsom manskap tjänstgjort såsom underbefäl i reserven
eller såsom värnpliktig, endast under den förutsättningen, att beställningshavaren
före tillträdet av beställningen å löneplan Mb under någon tid ånyo
tillträtt beställning tillhörande löneplan Ma. I likhet med de i det angivna
ärendet hörda myndigheterna finner jag det skäligt, att en sådan ändring
vidtages i bestämmelserna i 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet, att
tjänstgöring såsom underbefäl i reserven eller såsom värnpliktig må likställas
med tjänstgöring såsom fast anställt manskap även för det fall, att något
beslut av regements- (likställd) chef icke föreligger om motsvarande likställande
för löneklassplacering i beställning tillhörande löneplan Ma.

Försvarsväsendets lönenämnd har föreslagit, att den ifrågasatta ändringen
skall givas retroaktiv verkan från och med den 1 oktober 1944. Jag tillstyrker
lönenämndens förslag även i denna del.

10. Vissa frågor om ändringar i avlönings- och anställningsförhållandena
för folkskolans lärare.

I skrivelse den 19 januari 1946 lia 7945 urs seminariesakkunniga framlagt
förslag till vissa åtgärder i syfte att underlätta rekryteringen av folk- och
småskollärare till avlägset belägna orter i allmänhet och till finnbygden i
synnerhet. Förslagen avse såväl ordinarie och extra ordinarie lärare som
vikarier.

över seminariesakkunnigas förslag lia yttranden avgivits av skolöverstyrelsen,
statskontoret, allmänna lönenämnden och domkapitlet i Lund ävensom
av styrelsen för Sveriges folkskollära^örbund, centralstyrelsen för Sveriges
folkskollärarinna förbund och centralstyrelsen för Sveriges småskollärarina
förbund.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

På föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet ha vissa av de
av seminariesakkunniga behandlade frågorna anmälts i en den 12 april 1946
dagtecknad proposition, nr 242, angående anslag för budgetåret 1946/47 till
folkskoleseminarierna m. m. I nu förevarande sammanhang torde till övervägande
få upptagas frågor om slopande av karenstiden för erhållande av
extra ordinarie tjänst, införande av fasta språktillägg för vissa lärare, beredande
av reseersättning åt vikarierande lärare samt höjning av arvodena
åt pensionerade lärare under vikariatstjänstgöring.

a) Karenstidens partiella avskaffande.

Seminariesakkunnigas förslag i denna fråga avser — såvitt gäller extra
ordinarie tjänster — upphävande beträffande vissa skolformer av de i 1 § 2
mom. folkskolans avlöningsreglemente stadgade villkoren, att för anställning
såsom extra ordinarie folk- eller småskollärare bland annat erfordras, dels
att, då tjänsten skall tillträdas, minst två år förflutit från dagen för lärarens
examen, dels ock att läraren efter nämnda examen intill ansökningstidens
utgång tjänstgjort minst 256 dagar med full tjänstgöring inom det statliga
eller det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet. Enligt de sakkunnigas
mening böra dessa villkor upphävas vid anställning vid B2- och
B3-skolor samt vid mindre folkskolor (Dl-3) och flertalet friliggande b-skolor.

De sakkunnigas förslag har icke föranlett erinran i något av yttrandena.

För de sakkunnigas överväganden i denna fråga, den närmare innebörden
av deras förslag samt de särskilda remissmyndighetemas inställning till
förslaget torde här få hänvisas till den förenämnda propositionen nr 242,
s. 46—48 i vilken föreslagits slopande av karenstiden för erhållande av
vissa ordinarie lärartjänster. Här må endast erinras därom, att de sakkunniga
uppskattat den sammanlagda kostnadsökningen för karenstidens avskaffande
i avsedd omfattning vid anställning å såväl ordinarie som extra
ordinarie tjänster till 25 000 kronor för år.

b) Införande av fasta språktillägg.

Seminariesakkunniga ha verkställt en ingående undersökning av finnbygdens
speciella problem och möjligheterna att lösa dessa. De sakkunnigas utredning
utmynnar i tvenne förslag, nämligen dels höjning av de s. k. finnbygdsstipendiema,
dels ock införande av fasta språktillägg för samtliga lärare
vid folk- och småskolor i finnbygden. Det förstnämnda förslaget har
upptagits till behandling i propositionen nr 242. Innan de sakkunniga ingå
på de överväganden, som leda fram till det andra förslaget, ha de lämnal
följande översikt rörande språktilläggens tillkomst.

S. k. belöningar och understöd till lärare inom den finsktalande bygden
för visat nit vid undervisningen, särskilt i svensk språkkunskap, ha sporadiskt
förekommit ända sedan år 1874 och utdelats genom domkapitlets i det
nordligaste stiftet försorg. År 1919 synas dessa understöd ha fått en närmare
fixering, i det att beloppen bestämdes till 300 kronor per år till folkskollärare,
150 kronor till biträdande lärare i folkskola och lärare i mindre folk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 27i.

25

skola samt 100 kronor till småskollärare. På förslag av domkapitlet i Luleå
och efter skolöverstyrelsens tillstyrkande höjdes de 1920 till respektive 400,
250 och 200 kronor att utgå årligen till alla lärare inom ifrågavarande bygd
»sorn ersättning för ett krävande arbete i isolerade trakter under ogynnsamma
omständigheter», och de fingo därmed karaktären av särskilt lönetillägg.
Vid den lärarlönereglering, som 1937 års riksdag beslöt, varvid lärarna
inplacerades i det statliga lönesystemet med tillämpning av dyrortsgruppering,
kallortstillägg etc., sänktes språktilläggen för samtliga lärarkategorier
i finnbygden till 150 kronor för att dock 1939 höjas till 180 kronor
och sedermera helt bortfalla — utom för småskollärare och lärare i mindre
folkskolor inom vissa skoldistrikt. I samband därmed bestämdes beloppet
till 150 kronor för år räknat.

De sakkunniga redovisa härefter en framställning, som av Kungl. Majit
remitterats till de sakkunniga för att av dessa tagas i övervägande vid fullgörandet
av deras uppdrag. Framställningen, som var dagtecknad den 17
december 1943, hade gjorts av Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges
folkskollärarinneförbund och avsåg rätt till språktillägg för lärare vid folkskolor
inom vissa av rikets nordligaste gränsorter. Över denna framställning
hade yttranden avgivits av skolöverstyrelsen och allmänna lönenämnden den
18 augusti respektive den 16 december 1944. Båda remissmyndigheterna hade
förklarat sig icke kunna förorda, att det ifrågavarande spörsmålet för det
dåvarande gjordes till föremål för särskild behandling.

För egen del ha seminariesakkunniga i denna fråga anfört följande.

De sakkunniga, som övervägt frågan örn ett återinförande av språktilläggen,
ha stannat vid den ståndpunkten, att fasta språktillägg för samtliga
folk- och småskoletjänster inom de finskspråkiga skoldistrikten kunna anses
väl motiverade. De särskilda svårigheter, som sammanhänga med gränsbygdens
språkförhåilanden, äro uppenbara och innebära onekligen för såväl
folk- som småskolläraina i denna del av riket ett visst merarbete eller i varje
fall en tunga utöver de vanliga arbetsuppgifterna, som i någon mån bör kompenseras
genom särskilda tillägg. Även örn de av de sakkunniga föreslagna
högre seminariestipendiema kunna förväntas kraftigt bidraga till en bättre
lärarrekrytering till finnbygdens skolor, gäller det dessutom att kompensera
det tyngre arbetet och i görligaste mån stimulera lärarna att kvarstanna och
verka i bygden. Visserligen kan en måttlig cirkulation av lärare även vara
nyttig, men denna bör dock icke vara så stark, att ej under alla förhållanden
en viss fast lärarstam kvarstår, sorn genom sin intimare kännedom örn och
intresse för bygden kan utföra en mera kontinuerlig kulturuppgift.

De sakkunniga vilja följaktligen föreslå ett återinförande av språktilläggen
för folk- och småskoletjänsterna inom de finskspråkiga skoldistrikten och
anse, alt detta tillägg, som bör vara lika för folk- och småskollärare, ordinarie
och extra, sättes till minst 400 kronor lier år, d. v. s. lill samma belopp
som löre 1938 utgick till folkskollärarna inom dessa skoldistrikt. Rimliga
skäl torde även tala för att liknande tillägg måtte utgå till ordinarie och
extra ordinarie övningsskollärare vid småskoleseminariet i Haparanda, därest
staden Haparanda överhuvud taget skall medtagas bland orter, där språktillägg
bör utgå, något som de sakkunniga för sin del icke anse nödvändigt.
De sakkunniga vilja härvidlag erinra örn, att Kiruna, Malmberget m. fl.
större orter inom den s. k. finnbygden redan undanlagils, och språksvårigheterna
i Haparanda stad torde icke vara mycket större än å dessa orter,
där även åtskilliga skolbarn finnas med finskspråkiga hem. Dock anse de

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

sakkunniga det givet, att de lärare i Haparanda, som enligt nu gällande bestämmelser
redan åtnjuta språktillägg, ej fråntagas dessa. A språktilläggen
torde icke böra beräknas rörligt tillägg eller kristillägg, liksom tilläggen i
fråga givetvis icke böra få tillgodoräknas vid löneplacering av vederbörande
lärare efter dennes flyttning från finnbygden eller vara pensionsbildande.

Slutligen lia de sakkunniga redovisat följande kostnadsberäkning.

Beträffande de årliga sammanlagda kostnaderna för dessa språktillägg kan
en noggrannare beräkning av lärarantalet ej göras annat än för ett påbörjat
eller stundande läsår. Innevarande läsår, 1945/46, tjänstgjorde å finskspråkiga
orter inom Tomedalens och Norrbottens norra inspektionsområden sammanlagt
481 lärare (220 folkskollärare och 261 småskollärare.) Örn språktillägg
enligt de sakkunnigas förslag utgått till dessa lärare, skulle kostnaderna
härför ha uppgått till 192 400 kronor. För läsåret 1946/47 torde antalet
lärare å ifrågavarande orter komma att stiga något, varför ett anslag
på högst 200 000 kronor skulle bli behövligt. Då det för närvarande utgående
beloppet utgör ungefär 25 000 kronor, skulle merkostnaderna utgöra högst
175 000 kronor.

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av skolöverstyrelsen,
allmänna lönenämnden, domkapitlet i Luleå, styrelsen för
Sveriges folkskollärarförbund och centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund.
Förslaget bar däremot avstyrkts av statskontoret, som till
stöd för denna sin inställning anfört i huvudsak följande.

Erinras må, att i samband med genomförandet av 1937 års lönereglering
för folk- och småskollärare de tidigare till lärare i vissa skoldistrikt med
icke finsktalande befolkning utgående särskilda lönetilläggen ansågos icke
vidare böra bibehållas (rd. skr. nr 468/1937). De språktillägg, som betingades
bland annat av de säregna, undervisningen försvårande språkförhållandena
inom vissa delar av de nordligaste gränsorterna skulle däremot fortfarande
utgå. Med hänsyn till att dessa lönetillägg, som tidigare varit differentierade,
avsågo att allenast utgöra kompensation för de särskilda undervisningssvårigheterna
i trakter med finsktalande befolkning fastställdes desamma
att framdeles utgå med samma belopp (150 kronor för läsår) till samtliga
ifrågakommande lärare (1938 års statsv. prop. VIII ht, s. 416). Då fråga
sedermera uppkom att i besparingssyfte helt avskaffa ifrågavarande lönetilllägg,
ansågos desamma dock böra alltjämt bibehållas för de lärare, som
framför övriga måste genom skicklighet och ihärdighet bemästra de av språkförbistringen
föranledda svårigheterna eller för lärare med undervisning i
första och andra årsklasserna (177/1941, s. 54).

Med hänsyn till ifrågavarande särskilda lönetilläggs karaktär av kompensation
för förekommande språksvårigheter vid undervisningen böra dessa
tillägg enligt statskontorets mening allt fortfarande begränsas att utgå allenast
till lärare med undervisning å småskolestadiet. Då någon kännbar brist
å lärare av denna kategori icke föreligger i finnbygden, anser statskontoret
tillräckliga skäl icke föreligga för en uppräkning av tilläggen från nu utgående
150 kronor till föreslagna 400 kronor.

Centralstyrelsen för Sveriges småsk ollar ar inne förb lind har i frågan anfört
följande.

Att lågstadiets lärare fingo behålla språktillägget, trots att detta ströks
för folkskolans lärare, är väl att betrakta som ett uttryck för att myndigheterna
ansågo detta tillägg motiverat med hänsyn till att det är just denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

27

kategori lärare, som har att meddela den grundläggande undervisningen i
svenska språket åt barn, vars hemspråk på grund av de talrika ingiftena
från Finland i stor utsträckning är finska. Skulle de seminariesakkunnigas
förslag leda till beslut på denna punkt, erhålla folkskolans lärare inom finnbygden
en löneförbättring på 400 kronor under det att småskollärama få
nöja sig med 250 kronor. Enligt centralstyrelsens mening borde åt båda kategorierna
ges en reell löneförhöjning av 400 kronor.

c) Reseersättning till vikarier.

Under betonande av att lösningen av rekryteringsproblemet ställer sig
ännu svårare när det gäller vikarier till skolorna — särskilt vid s. k. korttidsvikariat
— än när det gäller anskaffande av lärare till ordinarie och
extra ordinarie tjänster, lia seminariesakkunniga framlagt två förslag till
motverkande av vikariebristen. Det första förslaget syftar till att hjälpa skolor
å avlägset belägna orter att erhålla kompetenta vikarier. I sådant syfte
föreslå de sakkunniga införande av reseersättning till vikarier under vissa
förutsättningar. Det andra förslaget •—• som skall upptagas till behandling
under d) härefter — syftar till att göra kompetenta personer villiga att överhuvud
åtaga sig vikariat. I sådant hänseende föreslås höjning av arvodet till
pensionerad lärare vid vikariatstjänstgöring.

I fråga örn möjligheterna att göra vikariat å avlägset liggande orter mera
eftersökta uttala de sakkunniga, att det torde bliva nödvändigt, att vikarier i
viss utsträckning erhålla ersättning för de kostnader, som resan till vikariatsplatsen
medför. De sakkunniga påpeka, att i 1918 års avlöningsreglemente
för lärare vid folk- och småskolor uttalades angående vikarie för sjukledig
lärare, att skoldistriktet borde lämna gottgörelse för vikaries resekostnad,
men att dylik reseersättning ej mannes i nu gällande avlöningsreglemente.
Härefter anföra dc sakkunniga bland annat följande.

För närvarande utgår enligt författningarna reseersättning icke till annan
lärare i folkskola än ambulerande lärarinna i hushållsgöromål, som
äger att för av tjänsten föranledda resor från hemmet och till kursort, mellan
kursorter samt från kursort åter till hemmet av statsmedel åtnjuta resekostnads-
och traktamentsersättning enligt klass III E i allmänna resereglementet.
För korttidsvikariat vid de allmänna läroverken lämnas enligt praxis
till vikarie numera viss reseersättning i de fall då resekostnaden överstiger
15 %> av avlöningen, dock gäldas ej resekostnad under 15 kronor (för resa
fram och åter), och biljettpriserna å järnväg beräknas endast för resa i
klass III. Traktamentsersättning utbetalas icke i dessa fall.

De sakkunniga vilja föreslå, att reseersättning för s. k. korttidsvikariat i
folkskola måtte utgå för vikaries resa till och från vikariatsorten i huvudsak
enligt de nyss nämnda grunder, som tillämpas vid läroverken. De sakkunniga
anse, att även här icke bör gäldas resekostnad under 15 kronor men
föreslå dessutom en övre kostnadsgräns, t. ex. 75 kronor. Dessa belopp gälla
resa fram och åter. Då emellertid en vikarie kan tänkas ambulera från ort
till ort, hör måhända gränserna beräknas för enkel resa och sättas till 10,
respektive 40 kronor. Ersättning hör endast komma i fråga för fall, då förordnandet
omfattar minst 6 dagar i följd och då detta icke uppgår till hel
termin. Vid vikariat, som uppehälles av extra ordinarie lärare, hör ersättning
ej ifrågakomma.

28

Kungl. Majlis proposition nr 274.

Beträffande de årliga kostnaderna för statsverket vid ett genomförande
av de sakkunnigas förslag samt vissa administrativa frågor i samband med
den föreslagna reseersättningens utbetalande lia de sakkunniga gjort följande
uttalande.

Beträffande de årliga kostnaderna för statsverket för sådana resebidrag
anse sig de sakkunniga icke kunna ange några exakta siffror, alldenstund
antalet vikariatstilllällen och resekostnaderna för vikarierna givetvis icke på
förhand låta sig beräkna. Utgår man emellertid från den nyss nämnda undersökningen,
som omfattar ett läsår, varunder militärinkallelser av lärare
ännu förekonruno i stor utsträckning, synas de årliga kostnaderna komma att
uppgå till omkring 35 000 kronor. Beträffande sättet för utfåendet av dylika
resebidrag hänvisas till det förfaringssätt, som tillämpas i fråga om skolkökslärarinnomas
reseräkningar, d. v. s. granskning och attestering av räkningarna
av statens folkskolinspektör samt utbetalning genom statskontoret, respektive
vederbörande länsstyrelse.

Seminariesakkunnigas förslag i reseersättningsfrågan har oförändrat tillstyrkts
av skolöverstyrelsen och lämnats utan erinran av allmänna lönenämnden,
domkapitlet i Luleå och centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund.
Styrelserna för de övriga två lärarförbunden lia i princip tillstyrkt
förslaget men förordat för vikarierna förmånligare bestämmelser än
de, som föreslagits av de sakkunniga.

Statskontoret har i denna fråga anfört följande.

Statskontoret ansluter sig till den av de sakkunniga uttalade uppfattningen,
att lärare med s. k. korttidsvikariat bör erhålla gottgörelse för med vikariatet
iörenade resekostnader. I likhet med vad som nu är fallet beträffande
exempelvis reseersättning till vikarier vid kommunala läroverk bör
dylik gottgörelse till folk- och småskollärare icke bekostas av statsverket
utan utgå av kommunala medel. Det må jämväl framhållas, att — därest
det skulle åvila statsverket att bestrida sagda kostnader —• det icke torde
bliva möjligt för staten att kontrollera, att skoldistrikten för att nedbringa
resekostnaderna i största möjliga utsträckning anskaffa vikarier från närbelägna
orter. I övrigt får statskontoret beträffande föreliggande spörsmål
hänvisa till Kungl. Maj:ts beslut den 12 oktober 1945 angående framställning
örn särskild utredning rörande resekostnadsersättning åt kommunalt
anställda lärare.

I det ärende, som avgjordes genom det av statskontoret åberopade beslutet
av Kungl. Majit, voro förhållandena i huvudsak följande. I en den 18 december
1942 dagtecknad, till chefen för finansdepartementet ställd skrift hade
styrelserna för Sveriges allmänna folkskollärarförening, Sveriges folkskollärarförbund,
Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarinneförening,
kommunala mellanskolomas lärarförening och praktiska mellanskolans
och högre folkskolornas lärarförening gjort framställning om utredning
av frågan örn resekostnadsersättning för kommunalt anställda lärare.
Över framställningen hade infordrade utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen,
som tillstyrkte begärd utredning, och av statskontoret, som avstyrkte
åtgärd i anledning av framställningen med i huvudsak samma motivering
som i det nu förevarande utlåtandet över seminariesakkunnigas förslag. Genom
beslut den 12 oktober 1945 fann Kungl. Majit framställningen icke
föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

29

d) Höjning av arvodet till pensionerade lärare.

Seminariesakkunnigas andra förslag till vikariefrågans underlättande avser,
som förut omförmälts, höjning av de arvodesbelopp, som enligt folkskolans
avlöningsreglemente utgå till pensionerade folk- och småskollärare
för vikariatstjänstgöring vid folk- eller småskola.

De sakkunniga ha i denna fråga anfört i huvudsak följande.

Vad angår frågan örn vad som kan göras för att skaffa tillräckligt antal
vikarier överhuvud taget under den tid av lärarbrist, som torde komma,
vilja de sakkunniga erinra örn att redan nu personer med ganska svag kompetens
anlitats, och att det därför är av stor vikt, att åtgärder vidtagas för
att locka fram sökande med bättre kompetens. Framförallt tvenne kategorier
torde därvid komma i fråga, nämligen dels lärarinnor, som på grund av
giftermål eller av andra orsaker mer eller mindre definitivt lämnat lärarbanan,
dels de pensionerade lärarna. Örn de sakkunnigas förslag om reseersättning
vid vikariat realiseras, torde detta göra sitt till för att lärare av
båda dessa kategorier skola bliva mera benägna att åtaga sig tjänstgöring
som vikarier. Det arvode, som med nuvarande bestämmelser tillkomma de
pensionerade lärarna, är emellertid av den storleksordningen, att det icke
verkar tillräckligt lockande för dem att ställa sig till förfogande. Jämlikt
49 § folkskolans avlöningsreglemente åtnjuter pensionerad lärare vid full
tjänstgöring ett dagarvode med högst 12 kronor vid tjänstgöring i folkskola
och med högst 8 kronor vid tjänstgöring i småskola, i mindre folkskola
eller som biträdande lärare. Om en pensionerad lärare erbjudes vikariat
på sin egen bostadsort, torde han nog vara villig att åtaga sig detsamma
mot nämnda arvode, därest han överhuvud taget önskar återinträda i
tjänstgöring. Men för en tjänstgöring på annat håll, där uppehället kostar
honom hela eller större delen av arvodet, står han knappast till förfogande.
Enligt de sakkunnigas mening vore här en avsevärd höjning av arvodet
önskvärd, varigenom de pensionerade lärarna kunde väntas lockas till
tjänstgöring. Från lärarhåll har emellertid en framställning örn en lösning
av denna fråga efter andra linjer föreslagits. De sakkunniga ha nämligen
erfarit, att Sveriges allmänna folkskollärarförening i en underdånig
skrivelse den 1 september 1945 hemställt, att pensionerad lärare vid tjänstgöring
i folk- eller småskola måtte erhålla rörligt tillägg och kristillägg å
nu utgående arvode. Med hänsyn till gällande praxis anse de sakkunniga
sig icke kunna tillstyrka införande av tillägg på arvodesbeloppen men vilja
i stället föreslå, att nu utgående dagarvoden för pensionärer på högst 12
kronor vid tjänstgöring i folkskola och högst 8 kronor vid tjänstgöring i
småskola måtte höjas till respektive 18 och 14 kronor.

Merkostnaderna för den föreslagna höjningen av arvodesbeloppen äro enligt
de sakkunniga svåra att beräkna. För omkring 250 pensionerade lärare
med en tjänstgöring av ca två månader skulle ökningen utgöra omkring
90 000 kronor.

Seminariesakkunnigas förslag om höjning av arvodesbeloppen för pensionerade
lärare har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissmyndigheter
utom allmänna löneikimnden och statskontoret. Allmänna lönenämnden
tillstyrker en generell höjning i mindre utsträckning men därutöver
viss differentiering av arvodena. Lönenämndcn anför.

Enligt lönenämndens mening föreligga knappast tillräckliga skäl att vidtaga
generell höjning av ifrågavarande arvoden i den utsträckning de sak -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

Departements chefen.

kunniga föreslagit. Angelägnast synes lönenämnden vara att förbättra ersättningen
vid vikariat å annan ort än bostadsorten. Lönenämnden vill för
sin del förorda en differentiering av arvodet med hänsyn härtill. För nu avsedda
fall synas de av de sakkunniga föreslagna beloppen å 18 respektive
14 kronor kunna godtagas, i förekommande fäll jämte ersättning för resekostnad.
Vid vikariat å den egna bostadsorten synes lönenämnden däremot
högre arvode icke böra utgå än 15 respektive 12 kronor för dag.

Statskontoret anser sig icke kunna tillstyrka någon generell arvodeshöjning
men finner viss extra ersättning motiverad vid tjänstgöring å annan
ort än den egna bostadsorten. Statskontorets yttrande i denna fråga är av
följande lydelse.

Vad angår de arvodesbelopp, som enligt nu gällande grunder utgå till
pensionerad lärare vid tjänstgöring såsom vikarie å folk- eller småskollärartjänst,
har i föreliggande utredning framhållits, att desamma äro tillfyllest
för att dylik lärare skall mottaga vikariatsförordnande vid skola å den ort,
där han är bosatt. Statskontoret kan vid sådant förhållande icke tillstyrka
en generell förhöjning av arvodesbeloppen. Däremot synas vissa skäl tala
för att pensionerad lärare, som tjänstgör å annan ort än den egna bostadsorten
och vilken till följd härav åsamkas särskilda utgifter för logi å den
tillfälliga tjänstgöringsorten, tillerkännes gottgörelse härför med förslagsvis
6 kronor för dygn under vikariatsförordnandet.

I detta sammanhang torde ock böra anmälas en den 24 september 1945
dagtecknad skrift, vari pensionerade folkskollärares riksförbund, med instämmande
av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening,
hemställt att å de i folkskolans avlöningsreglemente fastställda arvodena till
pensionerad lärare, som vikarierar i folk- eller småskola, måtte få utgå rörligt
tillägg och kristillägg enligt därom eljest gällande bestämmelser. I infordrat
yttrande över denna framställning har skolöverstyrelsen åberopat
sitt utlåtande över seminariesakkunnigas förslag till höjning av ifrågavarande
arvoden.

Vad först angår frågan om den s. k. karenstidens partiella avskaffande,
har de sakkunnigas förslag i frågan i propositionen nr 242 förordats till genomförande,
såvitt avser de ordinarie befattningarna. Med hänsyn till de
skäl, seminariesakkunniga framlagt till stöd för sitt förslag samt till den
ståndpunkt, remissmyndigheterna intagit till detta, vill jag icke motsätta mig
förslagets genomförande även såvitt gäller extra ordinarie tjänster. Då de
åberopade motiven för karenstidens partiella avskaffande enligt mitt förmenande
torde vara åtminstone i viss mån av övergående natur, kan jag
emellertid icke biträda de sakkunnigas förslag, att för ändamålet skulle
vidtagas ändring av 1 § 2 mom. folkskolans avlöningsreglemente. Jag vill
i stället förorda, att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens bemyndigande att vid
sidan av avlöningsreglementets bestämmelser meddela föreskrift örn karenstidens
partiella avskaffande tills vidare i enlighet med seminariesakkunnigas
förslag.

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag om införande av fasta språktillägg
för samtliga lärare vid folk- och småskolor i finnbygden och örn in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

31

förande av reseersättning för vikarier, är jag — bland annat på de av statskontoret
anförda skälen — icke beredd att nu förorda genomförande av
dessa förslag.

Vidkommande slutligen frågan örn höjning av arvodena till pensionerade
lärare, som fullgöra vikariatstjänstgöring vid folk- eller småskola, anser jag
mig icke böra motsätta mig en viss generell höjning från och med den 1 juli
1946 med hänsyn framför allt till det beslutade provisoriska lönetillägget,
som bland annat kommer att medföra löneökning för sådana lärare, som
icke vikariera efter avgång med pension utan fortsätta sin tjänstgöring efter
erhållet anstånd med avsked. Arvodesförhöj ningen för de pensionerade folkoch
småskollärarna synes dock icke böra fastställas till högre belopp än två
kronor för dag, oberoende av vid vilken skolform vikariatet bestrides. Därutöver
synes emellertid rimligt med en särskild ersättning i de fall, då vikariatet
bestrides å annan ort än den egna bostadsorten. En dylik ersättning
är — på sätt statskontoret uttalat — närmast motiverad med hänsyn till utgifter
för logi å den tillfälliga tjänstgöringsorten. Denna gottgörelse torde
böra utgå vid sidan av det ordinarie arvodet. Beloppet av den särskilda ersättningen
torde böra fastställas till fyra kronor för dygn under vikariatsförordnandet.
För erhållande av dylik ersättning synes böra krävas, att skolan
ligger på ett visst minsta avstånd (farbar väg) från lärarens bostad. I
detta hänseende vill jag föreslå, att särskild ersättning må utgå, så snart den
skola, vid vilken vikariatet fullgöres, är belägen på minst två mils avstånd
från den pensionerade lärarens bostad. Förslag till härav betingad ändring
av 49 § folkskolans avlöningsreglemente torde böra föreläggas riksdagen.
Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1946.

11. Fråga orri ersättning åt ordinarie lärare vid folk- och småskoleväsendet
vid viss vikariatstjänstgöring under ferietid.

Enligt 17 § folkskolans avlöningsreglemente den 30 juni 1942 (nr 619)
skall ordinarie folkskollärare eller småskollärare, som uppehåller förordnande
å annan folkskollärar- respektive småskollärartjänst, med avstående
av samtliga avlöningsförmåner å sin egen tjänst åtnjuta avlöning såsom
örn den uppehållna tjänsten vore ordinarie och läraren ordinarie innehavare
av densamma. Omfattar förordnandet hel termin, skall avlöningen i
enahanda ordning utgå å den uppehållna tjänsten jämväl under ferietid, som
infaller samma kalenderhalvår som förordnandet. Med småskollärare likställas
lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare. Till motivering av
dessa bestämmelser anfördes i 1941 års lärarlönesakkunnigas betänkande med
förslag till folkskolans avlöningsreglemente (SOU 1942: 9, s. 117) bland annat,
alt tidigare gällande anordning med utbetalande av lön för samma tid från
två olika skoldistrikt medfört olägenheter och alt de sakkunniga ansett en
förenkling böra genomföras. Den med avseende å förordnande, som omfattade
hel termin, meddelade föreskriften, att läraren även under viss ferie -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

tid skulle äga uppbära avlöning å den uppehållna tjänsten i stället för å den
egna tjänsten sammanhängde bland annat med att vikarien å lärarens egen
tjänst i sådant fall som regel skulle anställas som extra ordinarie för helt
kalenderhalvår.

Sedan styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund gjort framställning; om
att särskild ersättning utöver oavkortad lön måtte få utgå till sådan ordinarie
lärare vid folk- och småskoleväsendet, som utan att åtnjuta tjänstledighet
från den ordinarie tjänsten uppehölle förordnande å annan motsvarande
befattning, upptogs denna fråga till behandling i en proposition till 1944 års
riksdag (nr 216, punkt 11). Kungl. Maj:t föreslog därvid riksdagen att bemyndiga
Kungl. Majit att •— i huvudsaklig överensstämmelse med vad under
den ifrågavarande punkten i propositionen anförts — besluta i fråga
om ersättning åt ordinarie lärare vid folk- och småskoleväsendet vid viss vikariatstjänstgöring
under ferietid.

Till stöd för förslaget örn nämnda bemyndigande anförde jag i det vid
propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet bland annat följande.

Olika meningar ha gjort sig gällande i fråga om det sätt, varpå avlöningen
för ordinarie lärare vid folk- och småskoleväsendet bör bestämmas för
tid, då han dels åtnjuter ferier å sin ordinarie lärarbefattning eller å extra
ordinarie lärarbefattning, som han innehar med frånträdande av lönen å den
ordinarie befattningen, dels ock uppehåller annan lärarbefattning än den, varå
ferier sålunda åtnjutas. Å ena sidan har anförts, att skälig ersättning borde
få utgå i anledning av vikariatstjänstgöringen, då denna folie utanför lärarens
tjänstgöringsskyldighet. Häremot har å andra sidan invänts, att ferietiden
vore betingad av undervisningstekniska förhållanden och att läraren
principiellt finge anses pliktig att utan särskild ekonomisk kompensation
underkasta sig den avkortning av ferierna, som eventuellt kunde finnas vara
av behovet påkallad.

För egen del anser jag, att även örn principiella skäl kunde tala för den
sistnämnda ståndpunkten, lärare, som under ferier fullgör tjänst å annan
befattning, bör beredas skälig gottgörelse främst för täckande av de merkostnader,
som i allmänhet torde föranledas av denna tjänstgöring. Jag
anser mig därför böra förorda, att lärare i här avsett fall medgives att dels
behålla oavkortad lön för den ferieberättigande tjänsten, dels ock erhålla viss
ersättning för den uppehållna befattningen. I betraktande av att behov av här
avsedd vikariatstjänstgöring i stort sett endast torde föreligga under rådande
extraordinära förhållanden med militärinkallelser i större omfattning,
vill jag föreslå, att åtgärder i syfte att ernå en reglering i avsedd riktning
åtminstone för närvarande vidtagas provisoriskt vid sidan av gällande avlöningsreglemente.
Jag förordar, att Kungl. Majit inhämtar riksdagens bemyndigande
att meddela bestämmelser i ämnet. Vad beträffar storleken av den
särskilda ersättningen torde i allmänhet under nuvarande förhållanden icke
vara något att erinra mot de av skolöverstyrelsen och allmänna lönenämnden
föreslagna beloppen, 12 kronor för dag vid vikariat å folkskollärartjänst
och 8 kronor för dag vid vikariat å annan befattning. Det synes emellertid
böra ankomma på Kungl. Maj :t att närmare bestämma ersättningsgrunderna,
med avvikelse i mån av behov från de nu angivna.

Riksdagen lämnade Kungl. Majit det begärda bemyndigandet (statsutskottets
uti. nr 143; riksdagens skriv, nr 341). Bestämmelser i ämnet ha av

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

33

Kungl. Majit meddelats i kungörelsen (nr 508) angående ersättning åt ordinarie
folk- och småskollärare m. fl. vid viss tjänstgöring å ferietid under
budgetåret 1944/45.

Enligt denna kungörelse — som redan på grund av sin rubrik endast gällde
för viss begränsad tid — ägde skolöverstyrelsen på särskild framställning
besluta att lärare, som fullgjort avsett förordnande å annan tjänst, finge i
stället för avlöning enligt 17 § folkskolans avlöningsreglemente åtnjuta dels
oavkortad lön å egen tjänst och dels särskild ersättning, vilken finge bestämmas
till högst 12 kronor för dag, såvitt anginge tjänstgöring i folkskola,
och till högst 8 kronor för dag, såvitt anginge tjänstgöring i småskola, i
mindre folkskola eller såsom biträdande lärare. Dessutom stadgades, att sådant
beslut finge meddelas allenast efter prövning, att förordnandet varit
erforderligt för undervisningens behöriga uppehållande samt att annan än
ordinarie lärare icke lämpligen kunnat anlitas för ändamålet.

För tid efter utgången av budgetåret 1944/45 ha icke givits några bestämmelser
i förevarande hänseende.

I skrivelse den 13 november 1945 har skolöverstyrelsen — med förmälan
att till överstyrelsen inkommit ett antal ansökningar från ordinarie folkoch
småskollärare örn ersättning för vikariatstjänstgöring under ferietid
budgetåret 1945/46 — hemställt, att Kungl. Majit måtte jämväl för tid efter
utgången av budgetåret 1944/45 lämna överstyrelsen enahanda bemyndigande
som enligt kungörelsen 1944: 508.

I en den 14 december 1945 dagtecknad skrift har styrelsen för Sveriges
folkskollärar förbund anhållit, att Kungl. Majit måtte utfärda bestämmelser
angående avlöning åt ordinarie lärare vid folkskola, som under ferier från
sin ordinarie tjänst tjänstgör som vikarie. Beträffande behovet av sådana
bestämmelser har förbundsstyrelsen anfört i huvudsak följande.

Anledningen till att förbundsstyrelsen gjorde den framställning, som föranledde
ersättningsfrågans upptagande i propositionen 1944: 216, var närmast
den betydande lärarbrist, som vid tidpunkten för framställningens
avgivande rådde i landet till följd av inkallelserna under den förstärkta försvarsberedskapen.
Den senare har upphört från och med den 1 juli 1945,
men trots detta föreligger likväl, såsom seminariesakkunniga påvisat, även
för närvarande lärarbrist, vilken synes komma att bestå ett antal år framåt.
I anledning därav anser förbundsstyrelsen skäl föreligga, att de i kungörelsen
1944: 508 meddelade bestämmelserna givas förlängd giltighet. Förbundsstyrelsen
vill emellertid framhålla, att nämnda bestämmelser skola gälla endast
under tid, då uppenbar vikariebrisl råder. Det måste nämligen anses
riktigt, att ordinarie lärare under ferier icke skall uppehålla annan lärarbefatlning.
Under nu rådande lärarbrist är det emellertid ett skolans intresse,
att här ifrågasatta lärare beredas möjlighet att under ferier mottaga
vikariatsförordnande.

I fråga om de nya bestämmelsernas innehåll har förbundsstyrelsen anhållit,
dels att de maximala dagbeloppen måtte höjas från 12 och 8 kronor till
respektive 18 och 12 kronor, dels ock att beslut örn utanordnande av särskild
ersättning måtte få fattas av statens folkskolinspektörer i stället för
av skolöverstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 soini. Nr 274. 3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

Departements chefen.

Över förbundsstyrelsens framställning har infordrat utlåtande avgivits
av skolöverstyrelsen, som icke ansett tillräckliga skäl anförda för en höjning
av den särskilda ersättningens maximibelopp eller för överförande av
beslutanderätten till statens folkskolinspektörer.

Den reglering av förevarande ersättningsfråga, som verkställdes år 1944,
var närmast föranledd av de extraordinära förhållanden, som då rådde på
grund av den förstärkta försvarsberedskapen med därav följande militärinkallelser
i större omfattning. Med hänsyn härtill uttalade jag också i propositionen
1944: 216, att regleringen borde vidtagas provisoriskt vid sidan
av gällande avlöningsreglemente. I enlighet härmed utfärdade Kungl. Maj:t
med riksdagens bemyndigande en särskild kungörelse i ämnet.

Ehuru beredskapsinkallelsema numera upphört, råder fortfarande en betydande
lärarbrist, framför allt beroende på det ökande barnantalet i skolorna.
Lärarbristen hotar att inom de närmaste åren bliva så stor, att Kungl.
Majit och riksdagen efter förslag av 1945 års seminariesakkunniga redan vidtagit
vissa åtgärder i syfte att motverka den. Här må erinras om att 1945
års riksdag under höstsessionen medgivit inrättande av extraordinära och
snabbare utbildningsmöjligheter för blivande folk- och småskollärare samt
besluta om omedelbart införande av 63 års pensionsålder för folkskollärarna.

Med hänsyn till det anförda anser jag tillräckliga skäl föreligga för ett
bibehållande av den möjlighet till lättare erhållande av kompetenta vikarier,
som 1944 års reglering av ersättningsfrågan innebär. Jag förordar alltså,
att Kungl. Majit inhämtar riksdagens bemyndigande att meddela bestämmelser
i förevarande ersättningsfråga jämväl för tid efter utgången av
budgetåret 1944/45. Då behovet alltjämt torde bero på extraordinära förhållanden,
vill jag även denna gång föreslå, att åtgärderna vidtagas provisoriskt
vid sidan av gällande avlöningsreglemente. I likhet med skolöverstyrelsen
kan jag icke finna tillräckliga skäl föreligga för höjning av maximibeloppen
eller överflyttande av beslutanderätten, på sätt styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund
hemställt. I överensstämmelse med vad som skedde vid
1944 års reglering, torde det även nu böra ankomma på Kungl. Majit att
närmare bestämma ersättningsgrundema, med avvikelse i mån av behov
från de angivna.

Hemställan.

Inom finansdepartementet ha utarbetats förslag till kungörelser om ändring
i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8),
örn ändrad lydelse av 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet den 21 juni
1940 (nr 652) och om ändrad lydelse av 49 § folkskolans avlöningsreglemente
den 30 juni 1942 (nr 619). Förslagen innefatta de ändringar i avlöningsreglementena,
som i det föregående förordats.

Under åberopande av vad sålunda i det föregående i skilda hänseenden anförts
hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

35

dels godkänna förenämnda förslag till kungörelser;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats

a) besluta — i förekommande fall med retroaktiv verkan
från och med den 1 juli 1945 — örn särskilda förmåner åt
befattningshavare, som efter omplacering från en stationerings-
eller förläggningsort till en annan icke kunnat anskaffa
familjebostad å den nya stationerings- eller förläggningsorten,

b) meddela föreskrifter om ersättning för uppkommande
merkostnad för befattningshavares resa mellan bostad och
tjänstgöringsplats,

c) besluta om inköp på statens bekostnad av vissa inventarier
till tjänstebostad åt sådan landshövding, som tillträtt
sin tjänst före den 1 juli 1946 men ännu ej anskaffat avsedda
inventarier,

d) meddela erforderliga övergångsbestämmelser i anledning
av löneregleringen för landssekreterare och landskamrerare
samt i mån av behov besluta om löneklassplacering av
nämnda befattningshavare från och med den 1 juli 1946
med avvikelse från bestämmelserna i 8 § civila avlöningsreglementet,

e) meddela föreskrift örn partiellt avskaffande tills vidare
av den s. k. karenstiden för folkskolans extra ordinarie lärare,
samt

f) meddela föreskrifter i fråga örn ersättning åt ordinarie
lärare vid folk- och småskoleväsendet vid viss vikariatstjänstgöring
under ferietid.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Bucht