Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
1
Nr 272.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens bosättningslånefond; given
Stockholms slott den 26 april 1946.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag dels återkalla i 1946 års
statsverksproposition framlagda förslag att för budgetåret 1946/47 anvisa
till Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud ett förslagsanslag av
50 000 kronor (driftbudgeten, femte huvudtiteln, punkt 31) samt till Statens
bosättningslånefond ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor (kapitalbudgeten,
bil. 4, punkt 4), dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen nu hemställt.
GUSTAR
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 april
1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller.
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1946/47 anvisa dels till Statens bosättningslån:
Ersättning åt ortsombud ett förslagsanslag av 50 000 kronor (driftbudgeten
femte huvudtiteln, punkt 31), dels ock till Statens bosättningslånefond
ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor (kapitalbudgeten bil. 4, punkt
4). Nämnda förslag grundade sig på en av fullmäktige i riksbanken gjord
beräkning av medelsbehovet för ifrågavarande budgetår. Fullmäktige förutsatte,
att i huvudsak oförändrade bestämmelser angående utlåningen från
fonden skulle komma att gälla under budgetåret.
Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 272.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
Efter framläggandet av förenämnda förslag har 1941 års befolkningsutredning
i ett den 19 januari 1946 avgivet betänkande angående barnkostnadernas
fördelning (SOU 1946: 5) förordat vissa ändringar i nu gällande bestämmelser
angående de statliga bosättningslånen.
Då det synes angeläget att befolkningsutredningens berörda förslag snarast
möjligt underställes statsmakternas prövning, har jag ansett mig böra upptaga
förevarande anslagsfrågor till förnyat övervägande. Innan jag redogör
för förslaget, vill jag i korthet ange de för närvarande gällande bestämmelserna
i ämnet.
Gällande bestämmelser m. m.
Beslut om inrättandet av en statens bosättningslånefond fattades av 1937
års riksdag. Med stöd härav utfärdade Kungl. Maj:t den 30 september 1937
kungörelse örn statens bosättningslån (nr 809), vilken trädde i kraft vid ingången
av år 1938. Genom senare utfärdade kungörelser (nr 204/1938, 94/
1939, 281/1941, 312/1942 och 588/1943) har vidtagits vissa huvudsakligen
smärre ändringar i de ursprungliga bestämmelserna.
Nu gällande föreskrifter rörande lånen innebära i huvudsak följande.
Lån kan beviljas trolovade eller äkta makar för inköp av möbler och andra
bosättningsföremål, vilkas anskaffande föranledes av äktenskapets ingående.
Enligt uttalande av 1942 års riksdag må under begreppet bosättningsföremålföras
även spisar, fasta diskbänkar eller andra likartade hushallsföremal,
som äro att hänföra till fast inredning.
Såsom villkor för erhållande av bosättningslån gäller:
a) att de lånesökande äro i behov av medel för anskaffandet av erforderliga
bosättningsföremål,
b) att lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes
egna villkor och intressen,
c) att de lånesökande tecknat sjukförsäkring, som kan anses tillräcklig
med hänsyn till deras ekonomiska villkor, eller i annan ordning skaffat sig
liknande trygghet,
d) att de lånesökande gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet
ävensom, i den mån betingelser härför förelegat, ådagalagt sparvilja,
samt
e) att, där de lånesökande äro äkta makar, särskilda omständigheter föranlett
dem att först efter äktenskapets ingående göra låneansökningen.
Då särskilda skäl därtill äro, må bosättningslån beviljas lånesökande,
oaktat de icke uppfylla det under c) stadgade villkoret.
Låneansökan av äkta makar skall avlämnas inom sex månader från äktenskapets
ingående. I ömmande fall ma dock ansökan, som avlämnats senare,
upptagas till prövning.
Högsta medgivna lånebelopp, vilket ursprungligen utgjorde 1 000 kronor,
höjdes på förslag av 1941 års befolkningsutredning enligt beslut av 1943 års
riksdag till 1 250 kronor med hänsyn till den under kriget inträdda prissteg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
3
ringen. Bosättningslån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd
räntefot, som fastställes av Kungl. Majit. För de senaste åren har
räntan varit bestämd till 4 procent.
Lånet skall amorteras i sådan ordning, att det är återbetalt senast fem år
efter utlämnandet.
Ansökan örn bosättningslån göres å en av riksbanken fastställd blankett
och inlämnas till ett särskilt ortsombud i den kommun, där mannen är bosatt.
Såsom ortsombud fungerar inom varje kommun en av kommunen för en
tid av två år vald person. Ortsombudet har att å ansökningshandlingen teckna
yttrande dels rörande riktigheten av de uppgifter, som meddelats av sökandena,
och dels i de andra hänseenden, som angivas i ansökningsblanketten.
Avlider låntagare och skulle därefter lånets återbetalning bereda synnerlig
svårighet för den andre låntagaren, eller där sådan icke finnes, för den
avlidnes efterlevande, kan Kungl. Majit på hemställan av riksbanken medgiva
befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å statens hela återstående
fordran eller del därav. Sådan befrielse kan ock medgivas, därest
låntagarna eller endera av dem efter det lånet beviljats fått sin försörjningsplikt
så utökad att därigenom uppkommit synnerlig svårighet att återbetala
lånet.
I årets statsverksproposition har jag emellertid förordat, att beslutanderätten
beträffande befrielse, helt eller delvis, från återbetalningsskyldighet
i fråga örn statligt bosättningslån och beträffande avskrivning av sådant lån
överflyttas från Kungl. Majit till riksbanken.
Till Statens bosättningslånefond har under budgetåren 1937/38—1945/46
av riksdagen anvisats sammanlagt 43,5 miljoner kronor. Då riksbanken kunnat
använda genom amorteringar å äldre lån influtna medel för utlämnandet
av nya lån, uppgår den sammanlagda lånesumman för samtliga sedan låneverksamhetens
början beviljade lån till ett högre belopp än vad som anvisats
till bosättningslånefonden. Av riksbanken lämnade uppgifter rörande verksamhetens
omfattning giva vid handen, att fram till den 1 juli 1945 mer än
81 000 bosättningslån utlämnats till ett sammanlagt belopp av över 71 miljoner
kronor. Verksamhetens utveckling år från år framgår av följande tabell.
Utlilinnade bosättningslån 1938—45.
År |
Antal |
Utlämnade bosättningslån |
|
Belopp, kronor |
Medclbelopp, kronor |
||
1938 |
7 765 |
5 764 267 |
742 |
1989 |
8 225 |
6 486 527 |
789 |
1940 |
8 020 |
6 199 299 |
773 |
1941 |
10 282 |
8113 239 |
789 |
1942 |
13 393 |
11 120 823 |
830 |
1943 |
13 232 |
12 203136 |
922 |
1944 |
14 651 |
14 887 098 |
1 016 |
1945, första halvåret |
6 079 |
6 315 804 |
1039 |
Summa |
81G47 |
71 089 993 |
871 |
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
I fråga om bosättningslåneverksamhetens betydelse hänvisar befolkningsutredningen
till att socialstyrelsen på utredningens initiativ verkställt en undersökning
härom. En redogörelse härför bar tidigare publicerats som bilaga
till utredningens år 1943 avgivna betänkande angående planmässigt sparande
för familjebildning och statens bosättningslån (SOU 1943:18). Beträffande
denna undersökning anför befolkningsutredningen bland annat följande.
Undersökningsmaterialet omfattade 6 243 under åren 1938—41 utlämnade
lån och bearbetades i syfte att belysa
1) i vilken omfattning bosättningslån anlitats inom olika befolkningsgrupper,
2) till vilka belopp bosättningslånen utgått till olika kategorier av läntagare
m. m., samt .
3) vilken betydelse bosättningslånen haft för familjebildningen och tor de
låntagande familjernas ekonomi.
Undersökningen visar, att bosättningslånen anlitats obetydligt större utsträckning
i städerna än på landsbygden och över huvud i större utsträckning
å industriorter än i jordbruksbygder. o
De av undersökningen berörda bosättningslånen ha salunda fördelat sig
på följande sätt: 66,2 procent på stadssamhällen, 32,6 procent på landsbygden
och 1,2 procent utan uppgift örn bostadsort.
Icke mindre än 4 646 eller 74,4 procent av de lån, undersökningen omfattat,
ha utlämnats till industri- och byggnadsarbetare. Lånen till lant- och skogsarbetare
ha uppgått till 551 eller 8,8 procent av samtliga. Procenttalen tor
övriga yrkesgrupper lia varit följande: 10,0 procent för anställda i enskilda
företag, 3,2 procent för personer vid polis- och försvarsväsendet, 1,8 procent
för företagare, 0,8 procent för anställda och tjänstemän i offentlig tjänst samt
lärare och slutligen 0,7 procent för utövare av fria yrken.
Högsta medgivna lånebeloppet, vilket under den tid undersökningen avsag
utgjorde 1 000 kronor, bär sökts av 68,8 procent av de lånesökande men beviljats
endast 32,5 procent. . ... ,
Vilken betydelse bosättningslånen haft för familjebildningen och tor de
låntagande familjernas ekonomi är svårt att närmare angiva. Det framgår
dock, att bosättningslåneklientelet uppvisar förhållandevis flera äktenskap i
åldrarna under 30 år med avseende pa män och 25 ar med avseende pa kvinnor
än vad genomsnittssiffrorna för hela befolkningen ge vid handen. Undersökningen
visar vidare, att lånen ofta sökts för att möjliggöra giftermål oell
bosättning på grund av kvinnans väntade nedkomst. Man torde sålunda
kunna antaga, att bosättningslåneverksamheten bidragit till att legalisera
förbindelser, som annars icke skulle lia lett till äktenskap.
En allmän uppfattning örn inkomstförhållandena bland låntagareklientelet
giva de uppgifter, som lämnats av 5 801 eller ca 95 procent av de lånesökande.
Av dessa hade 4 387 enbart kontant inkomst och 964 kontant inkomst
jämte naturaförmåner av olika slag. Medelinkomsterna per år för de
redovisade familjerna med enbart kontantinkomst voro för Stockholm med
förorter 4 627, för samtliga stadssamhällen 3 435 samt för landsbygden 2 204
kronor. För samtliga orter utgjorde den 3 051 kronor.
Låntagarnas hyreskostnader efter bosättningen ha varierat m\ eket starkt.
I genomsnitt har årshyran utgjort i Stockholm med förorter 1 027 kronor, i
Göteborg med förorter 683 kronor, i Malmö med förorter 603 kronor, i städer
med 30 000—100 000 invånare 608 kronor samt på landsbygden 276 kronor.
Mer än 2/s av bela antalet låntagare ha efter bosättningen haft lägenheter om
ett rum och kök.
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
5
Uttalanden i låneansökningarna angående besparingar, skulder m. m. ha
icke gjorts till föremål för statistisk bearbetning. Det har emellertid kunnat
iakttagas, att kontanta besparingar i allmänhet icke förefunnits i nämnvärd
utsträckning. Såsom skäl härför ha anförts försörjningsplikt mot föräldrar
eller utomäktenskapliga barn, låg lön under lärotid, arbetslöshet och ojämna
sysselsättningsförhållanden. I allmänhet ha heller icke skulder uppgivits. Tillgångar
i form av inventarier, kläder m. m. har det varit svårt att erhålla
någon uppfattning om, liksom å andra sidan ej heller avbetalningsskidder
o. d. i allmänhet synas ha uppgivits. Beträffande utrustning för bosättningen
har vanligen linne o. d. nämnts. Köksutrustning, husgeråd och sängkläder
torde i många fall lia kunnat påräknas såsom hjälp till bosättningen från
föräldrar och anförvanter. Bosättningslånet skulle i huvudsak användas till
nyanskaffning av större möbler, såsom matbord, buffé, ottoman eller andra
liggmöbler, stolar o. s. v.
Förslag av befolkningsutredningen.
Befolkningsutredningen hänvisar till att utredningen redan i sitt tidigare
avgivna betänkande (SOU 1943: 18) givit uttryck för sin uppfattning rörande
utformningen av de statliga bosättningslånen. Utredningen har likväl
ansett anledning föreligga att på nytt upptaga bosättningslånen till behandling
därvid utredningen dels med några principiella betraktelser angivit deras
samband med andra befolkningspolitiska åtgärder, dels framlagt ytterligare
några jämkningsförslag i nu gällande bestämmelser.
Vad då först angår de grundläggande principerna för den
statliga bosättningslåneverksamheten erinrar utredningen om att befolkningskommissionen
på sin tid angav främst två argument till förmån för att man
genom statliga åtgärder skulle stödja bosättningen. Dels hänvisade befolkningskommissionen
till att äktenskapsfrekvensen i Sverige vore relativt låg
och äktenskapsåldern hög. Ur befolkningspolitisk synpunkt framstode det
som i hög grad önskvärt att främja tidiga äktenskap. De unga borde därför
hjälpas till att kunna sätta bo redan innan de hunnit genom egna besparingar
åstadkomma de medel, som härför erfordrades. Dels betraktade befolkningskommissionen
den avbetalningshandel med möbler och andra bosättningsföremål,
som allmänt förekomme, såsom en i vissa avseenden osund
företeelse, vilken borde motverkas. En direkt kreditgivning till dem, som stöde
i begrepp alt sätta bo, framstode som en rationalisering på detta område.
Härför erfordrades en låneform, som — örn man ville undvika en subventionering
— i övrigt skulle vara fullt affärsmässig men som icke skulle kräva
vanlig hankmässig säkerhet av låntagarna.
Befolkningsutredningen anför, att den vid sina överväganden rörande
samhälleliga åtgärder för att åstadkomma en ändrad fördelning av barnkostnadema
icke kunnat undgå att även uppmärksamma de kostnader, som
själva bosättningen medför. Inom utredningen hade diskuterats förslag örn
alf nygifta skulle erhålla ett statligt bosättningsbidrag, en bosättningspenning.
Utredningen hade emellertid funnit sig icke kunna tillstyrka en sådan
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
anordning. Det primära ansvaret för familj och barn måste enligt utredningens
uppfattning allt framgent ligga hos de enskilda individerna själva.
Även örn samhället borde uppmuntra tidiga äktenskap och hjälpa till att
undanröja de hinder, som de unga mötte, då det gällde att sätta bo och
bilda familj, syntes statliga subventioner härvid vara av mindre angelägenhetsgrad
i jämförelse med behovet av hjälp vid andra tillfällen. Direkta understöd
för täckande av kostnaderna i samband med barnens födelse ävensom
för barnens vård och uppfostran måste äga företräde framför understöd
i samband med bosättningen.
Från denna regel har utredningen dock ansett sig böra göra ett undantag.
Utredningen har nämligen funnit det vara av så stort värde, om man kan
stimulera ungdomen till att redan på ett tidigt stadium spara med sikte på
familjebildningen, att utredningen i ett särskilt avsnitt av förenämnda betänkande
nr 5/1946 framlagt förslag örn statligt familjebildningsbidrag i
anslutning till en dylik självverksamhet.
Utredningen anför fortsättningsvis.
Befolkningsutredningen finner det emellertid klart ådagalagt, att behovet
av samhälleligt stöd i annan form än direkta bidrag till bosättningen måste
anses vara stort. Häri ligger motiveringen till statliga bosättningslån med i
princip bankmässiga villkor, sådana som de nu gällande. De av befolkningskommissionen
tidigare anförda skälen till dessa äga alltjämt giltighet. Trots
den högre äktenskapsfrekvensen under de senaste åren har medelåldern vid
äktenskapets ingående i vårt land icke undergått någon sänkning av betydelse
utan ligger alltjämt på en i förhållande till andra länder hög nivå. Med
de förskjutningar i åldersstrukturen, som kunna förutses inträda under kommande
årtionden, blir det ur allmänna befolkningspolitiska synpunkter av
vikt, att den nedgång i antalet äktenskap, som kan förväntas, motverkas
genom sänkt äktenskapsålder. Även det av befolkningskommissionen understrukna
önskemålet att motverka avbetalningshandeln med möbler och annat
gör sig alltjämt med oförminskad styrka gällande.
Utredningen vill också peka på de gynnsamma erfarenheter, som gjoits
under den hittills bedrivna bosättningslåneverksamheten. Genom bosättningslånen
ha i många fall unga människor beretts tillfälle att sätta bo och därmed
legalisera förbindelser, som kanske annars icke skulle lett till äktenskap.
Bosättningslånen ha därigenom i sin mån bidragit till minskningen i de
utomäktenskapliga barnens antal. Denna lånemöjlighet har även emellanåt
kommit väl till pass i situationer, där eljest fosterfördrivning kanske skulle
ha tillgripits.
Utredningen vill därför räkna med de statliga bosättningslånen efter i
huvudsak nu tillämpade riktlinjer som ett bestående led i den fortsatta befolkningspolitiken.
Utredningen har härefter till behandling upptagit vissa i den befolkningspolitiska
diskussionen framförda förslag rörande amorteringen av bosättningslånen,
däribland förslaget att viss del av lånet skulle avskrivas för
varje barn, som föddes inom äktenskapet. Utredningen anser, att i normala
fall kontrahenterna under de första åren av äktenskapet böra kunna både
förränta och amortera lånet; i många fall befunne sig familjen under dessa
år i bättre ekonomiska omständigheter än under någon annan period av sin
Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
7
tillvaro. Det hade emellertid i vissa fall förekommit, att återbetalningen av
lånen berett låntagarna stora svårigheter, särskilt givetvis i familjer, vilkas
barnantal ganska fort utökats. Barnens ankomst medförde ju som regel öka
de utgifter, utan att familjens inkomster samtidigt ökades. Emellanåt hade
läget varit det motsatta: lånet hade punktligt återbetalats — men på bekostnad
av nativiteten inom äktenskapet. Förekomsten av låneskulden hade såtillvida
haft en restriktiv verkan, att barnalstringen uppskjutits till en tidpunkt,
då lånet återbetalats och familjens ekonomi blivit konsoliderad. Detta
vore speciellt fallet bland de mest skötsamma och ekonomiskt förutseende.
Utredningen — som funnit starka motiv föreligga för statliga bidrag i samband
med barnens tillkomst och uppväxt och i sitt här ifrågavarande betänkande
framlagt förslag härom — har likväl ej ansett sig kulma förorda,
att bosättningslånen amorteras med barnen. En sådan anordning vore ej att
hänföra till ett ytterligare stöd till själva bosättningen — vilken i regel förutsattes
ha ägt rum då lånet tagits -—- utan vore ett särskilt statligt bidrag
vid barnens tillkomst. Redan det förhållandet, att en familj för att komma
i åtnjutande av ifrågavarande bidrag skulle vara tvungen att taga ett lån,
talade tungt mot berörda förslag. Därtill bomme, som av socialstyrelsens
undersökning framginge, att bosättningslånens belopp starkt växlade liksom
även att barnen komme olika lång tid efter lånens erhållande. An starkare
skäl mot en barnamortering av antydd art utgjorde det förhållandet, att bosätlningslånen
vore så ojämnt fördelade på olika befolkningsgrupper. De
vore, som socialstyrelsens undersökning visat, vanligast inom vissa industriarbetaregrupper
och bland lägre tjänstemän i stadssamhällena, medan de i
relativt långt mindre grad utnyttjats på landsbygden. Uteslutna från bidrag,
som utginge i form av bamamortering på bosättningslån, skulle därigenom
i synnerhet vara de allra sämst ställda och därför mest behövande kategorierna,
som på grund av bankmässiga hänsyn ej kunde erhålla bosättningslån.
Befolkningsutredningen förordar därför, att eventuella bidrag i samband
med barnens tillkomst och uppväxt hållas helt skilda från bosättningslåneverksamheten.
Utredningen framhåller emellertid, att även örn de förslag
om barnbidrag m. m., som utredningen framlagt, förverkligades, kunde givetvis
svårigheter infinna sig för en låntagare att förena barnafödande med
amorteringsskyldighetens fullgörande. Utredningen hade därför undersökt
olika möjligheter till modifikationer av villkoren för bosättningslånen, vilka
skulle kunna bringa lättnad i sådana fall. I detta sammanhang hade utredningen
övervägt bestämmelser om viss tids amorleringsfrihet i samband
med födelsen av ett barn ävensom en förlängning av amorteringstiden av
samma anledning. Tvekan kunde härvidlag råda, då man givetvis icke i
onödan borde uppskjuta återbetalningen till en tid, då familjens utgifter
kanske blivit än större. Även om inga generella regler angåves, borde dock
möjlighet finnas att företaga en omprövning av lånets amortering vid ett
barns tillkomst hos låntagarna. Sådan möjlighet torde riksbanken redan nu
äga och i icke få fall begagna. Utredningen ville förorda, att denna möjlighet
bevarades och gjordes känd för låntagarna.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
Emellertid har utredningen ansett, att viss tids amor terings frih
e t skulle kunna medgivas för personer, som vid äktenskapets ingående ha
låg betalningsförmåga, vilken efter några år kan förväntas stiga. Utredningen
har härvid särskilt tänkt på ungdom, som bedriver högskolestudier
eller genomgår annan långvarig utbildning.
Utredningen anför härom.
De nuvarande bosättningslånens konstruktion med en relativt kort amorteringstid
göra dem särskilt lämpade för sådana grupper inom samhället, som
redan vid tidig ålder komma upp i inkomstlägen, vilka medföra viss sparförmåga.
För dessa är ett sparande före bosättningen eller en snabb amortering
av bosättningens kostnader, innan familjeutgiftema stigit alltför mycket,
synnerligen lämplig. Det är därför ingen tillfällighet, att bosättningslånen
blivit mest populära bland industriarbetarna. För andra grupper inom samhället
kunde en annan konstruktion av bosättningslånen vara mera motiverad.
Detta gäller exempelvis dem, som undergå en långvarig utbildning och
vilkas betalningsförmåga på grund härav kanske är låg vid bosättningen
men kan beräknas stiga efter några år. Utredningen vill förorda, att en särskild
låneform prövas för sådana grupper i samhället. För dessa låntagare
erfordras en låneform, som medför viss tids anstånd med amorteringsskyldigheten.
Utredningen föreslår därför införandet av särskilda studiebosättningslån,
för vilka låntagarna erhålla uppskov under högst 3 år, innan amorteringarna
börja, men vilka därefter böra amorteras på samma tid och
villkor i övrigt som andra bosättningslån.
Utredningen har vidare framlagt förslag till vissa jämkningar i bestämmelserna
rörande bosättningslånens användningsområde.
Härvid erinrar utredningen till en början om att det förelåge en skillnad
emellan det förslag, som befolkningskommissionen ursprungligen framställde,
och den anordning, som vidtagits. Befolkningskommissionen hade tänkt
sig, att lånen skulle kunna få tämligen fritt användas för utgifter i direkt
eller indirekt samband med bosättningen. De skulle icke endast kunna
komma i fråga för inköp av möbler och andra bosättningsföremål. Därest
en person i samband med familjebildningen ville förvärva ett eget hem,
igångsätta en rörelse eller dylikt, skulle bosättningslånen kunna komma i
fråga även för därmed förenade kostnader.
Enligt de för bosättningslåneverksamheten utfärdade bestämmelserna hade
användningsområdet emellertid begränsats i förhållande till befolkningskommissionens
förslag till att endast avse »möbler eller andra bosättningsföremål,
vilkas anskaffande föranledes av äktenskapets ingående». På förslag av
befolkningsutredningen hade, som förut berörts, denna formulering år 1942
givits en mera vidsträckt tolkning än tidigare.
Enligt befolkningsutredningens uppfattning finnes åtskilligt, som talar för
ett så vidsträckt användningsområde för bosättningslånen som befolkningskommissionen
tänkte sig. Utredningen anför härutinnan.
Den begränsning för bosättningslånens användning, som föreskrivits i gällande
författning, torde i sin mån ha bidragit till den ojämna spridning, som
bosättningslånen erhållit. Som framgått av tidigare anförda utredningar ha
bosättningslånen främst tagits i anspråk av industriarbetare, för vilka an
-
Kungl. Majlis proposition nr 272.
9
skaffandet av möbler och husgeråd vanligen är det mest angelägna vid bosättningen.
Läget är i viss mån ett annat för den jordbruksidkande befolkningen
liksom även för hantverkare och mindre företagare. På landsbygden
är det icke ovanligt, att de unga föra med sig en del linne, husgeråd, kanske
också möbler från föräldrahemmet. Bortsett från en i och för sig lovvärd
obenägenhet för att över huvud låna, har jordbruksbefolkningen i relativt
liten utsträckning tagit i anspråk bosättningslånen, därför att dessa icke
kunnat användas för sådana utgifter, som för dem framstått som mest angelägna
i samband med bosättningen. Den tolkning av bestämmelserna, som
gjordes 1942 och vidgade användningsområdet, kan här bli av betydelse.
Enligt denna kunna bosättningslån användas för att bestrida utgifter i samband
med upprustning av en bostad, anskaffande av en ny spis, diskbänk
eller annat som underlättar arbetet i hemmet. Redskap och maskiner, som
användas i hemarbetet, såsom symaskiner, tvättanordningar m. m., torde
redan förut kunnat komma i fråga. Kännedomen örn dessa användningsmöjligheter
torde emellertid icke vara så spridd, som önskvärt vöre. Befolkningsutredningen
vill i detta sammanhang även understryka, att gränsen mellan
vad som hör till hemmet och hushållet å ena sidan och till övrigt arbete för
familjens försörjning icke är klar och entydig. Anledning synes knappast
finnas att strikt skilja mellan vad som i husmoderns arbete i ett lanthushåll
hör till hemmet och vad som hör till jordbruksdriften. Redskap, som
underlätta husmoderns arbete, böra i båda fallen kunna, därest förhållandena
motivera det, få anskaffas för bosättningslånemedel. Detsamma gäller
den utrustning, som kan erfordras för en både för hemmets trevnad och
dess försörjning betydelsefull hemslöjd, såsom hyvelbänk, vävstol och verktyg.
Inköp av husdjur såsom kor och får, vilkas avkastning till avsevärd del
användes inom det egna hushållet, bör betraktas på samma sätt. En sådan
vidsträckt tolkning, som befolkningsutredningen finner väl motiverad, skulle
sannolikt öka bosättningslånens värde, icke minst för befolkningsgrupper,
som hittills endast i mindre utsträckning utnyttjat denna lånemöjlighet.
Därest användningsområdet på detta sätt vidgas, finner befolkningsutredningen
sig kunna avstå från en längre gående förändring av bestämmelserna
för bosättningslånen, vid vilken denna verksamhets förhållande till andra
låneformer även finge upptagas till omprövning.
Ytterligare föreslår utredningen en höjning av maximibeloppet
för bosättningslån från 1 250 till 2 000 kronor. Utredningen påpekar, att
nämnda spörsmål har nära samband med frågan örn lånens användningsområde
samt anför ytterligare i huvudsak följande.
Den uppfattningen synes lia vunnit tämligen allmän anslutning från sakkunniga,
att ett lånebelopp inom ramen för vad som enligt bestämmelserna
kunnat medgivas — för närvarande högst 1 250 kronor — måste anses
otillräckligt för en tillfredsställande bosättning. Försök lia visserligen gjorts
all sammanställa en kollektion möbler oell liushållsutrustning, som skulle
förslå för en nybildad familj, men hålla sig inom ramen leir angivna belopp.
Så bade t. ex. HSB på sin jubileumsutställning i Stockholm i september
1944 försett en lägenhet på 1 runi och kök med möbler, sängkläder, linne,
köksutrustning m. m. för 1 250 kronor. En liknande bosättning har visats
på svenska slöjdföreningens jubileumsutställning i Stockholm i september—
oktober 1945. Den bosättning, som — om allt skall nyanskaffas — erhålles
för detta belopp, tillfredsställer emellertid endast ganska blygsamma fordringar.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
Det bosättningsförslag, som uppgjorts i den av Sveriges riksbank i samarbete
med befolkningsutredningen och svenska slöjdföreningen utgivna
broschyren »Bosättning», torde draga en kostnad, som överstiger bosättningslånets
maximibelopp. Från HSB:s sida har i anslutning till den nämnda
utställningen uttalats, att lånebeloppets storlek för närvarande icke möjliggör
inköp av speciellt sängutrustning och linneutstyrsel av tillräckligt god
kvalitet och omfattning. Även viss ökning av den utställda uppsättningen av
husgeråd har ansetts nödvändig. Med stöd härav har från detta håll förordats
en höjning av bosättningslånen med c:a 400 kronor.
Anskaffandet av särskilda redskap eller maskiner för hemarbetets underlättande
— exempelvis en symaskin, som beräknas kosta minst 400 kronor
— eller en förbättring av den fasta köksutrustningen kan knappast rymmas
inom den ram, som bosättningslånens maximibelopp medger.
Hänsyn får vidare tagas därtill, att långt ifrån alla lånesökande (enligt
socialstyrelsens undersökning 1938—41 blott en tredjedel) beviljats maximibeloppet.
Medelbeloppet för första halvåret 1945 lag t. ex. ca 200 kronor under
maximibeloppet. Under sådana förhållanden blir det tydligt, att i de
fall, där tillräckliga egna besparingar saknats, skuldsättning vid sidan om
lånet blivit nödvändig. Ibland har nog denna skuldsättning tagit formen av
avbetalningsköp. Bosättningslåneverksamheten har då icke motsvarat sitt
syfte att motverka sådana köp.
Å andra sidan kunna starka argument anföras för en begränsning av
bosättningslånen till minsta möjliga belopp. Många gånger lia de unga makarna
åtminstone vissa egna resurser, antingen i form av linne, husgeråd,
möbler etc., eller sparkapital eller få hjälp med en del av anhöriga. Ofta
kan man räkna med att de unga ha så pass god inkomst, att de genom
sparande under äktenskapets första år ha möjlighet att komplettera bosättningen.
De, som vid äktenskapets ingående äro helt blottställda, lia dock
möjlighet att med det nuvarande lånet skaffa sig en sådan hemutrustning,
att familjelivet kan startas under drägliga förhållanden.
Befolkningsutredningen vill också understryka, att man bör vara försiktig
med att öka lånet främst nied hänsyn till de olägenheter, som en alltför stor
skuldbörda måste medföra under de år av äktenskapet, då skulden amorteras
samtidigt som kanske familjens utgifter öka på grund av tillkomsten av
barn. Vidare kunna skäl förebringas att låta ändringar beträffande bestämmelserna
för bosättningslånen anstå tills vidare. Genom initiativ från befolkningsutredningen,
svenska slöjdföreningen och andra organisationer har en
rådgivningsverksamhet för blivande hembildare kommit igång. Så har en
bosättningskonsulent tillsatts i Stockholm. När denna verksamhet pågått någon
tid, torde den ge erfarenheter, som kunna ge en ny belysning av de
önskvärda riktlinjerna för bosättningslåneverksamheten.
Då befolkningsutredningen år 1943 föreslog en höjning av maximibeloppet
från 1 000 kronor till 1 250 kronor, tog utredningen hänsyn jämväl till
krisläget. Den under kriget rådande varuknappheten har självfallet utgjort
en särskild anledning att vara försiktig med en höjning av lånebeloppen.
Utredningen nöjde sig därför då med att föreslå en höjning, som åtminstone
delvis kompenserade den sedan krigsutbrottet inträffade prisstegringen, men
avstod från att då föreslå en eljest motiverad större höjning.
När utredningen väger de olika skälen mot varandra, kommer utredningen
till den slutsatsen, att en höjning av bosättningslånens maximibelopp till
förslagsvis 2 000 kronor bör ske. Av de båda senast angivna skälen kan det
vara motiverat att uppskjuta tidpunkten för en sådan höjning. I princip
framstår den emellertid för utredningen som ofrånkomlig, örn denna långivning
skall kunna fylla sitt syfte att motverka avbetalningshandeln. Fåne
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
11
maximum måste då kunna räcka till en bosättning av godtagbar standard.
Hela maximibeloppet kan dock icke alltid uttagas. Självfallet bör det i varje
enskilt fall tillses, att lånet begränsas till vad som är nödvändigt. Den rådgivning,
som anknytes till långivningsverksamheten, bör även starkt framhålla
för de lånesökande önskvärdheten av att de icke låna mera än de
kunna svara för.
När utredningen på detta sätt föreslår en höjning av lånebeloppen, sammanhänger
detta även med att utredningen fått ett starkt intryck av att den
bosättning, som sker vid äktenskapets ingående, för stora delar av vårt folk
blir bestående för familjen under lång tid. Vanligt är att det efter bosättningen
vid giftermålet icke sker nämnvärda nyanskaffningar. I viss mån
måste man därför ta hänsyn till detta förhållande. Detta gör det emellertid
särskilt påkallat, att sängutrustningen och linneutstyrseln, för att nämna
några viktiga saker, fyller ganska högt ställda fordringar på kvalitet.
Slutligen har utredningen gjort ett uttalande rörande bestämmelserna beträffande
den tid inom vilken ansökan om bosättningslån
skall göras.
Utredningen yttrar.
Enligt gällande regler skall bosättningslån sökas av trolovade eller av nygifta
inom sex månader från vigseln räknat. Inom utredningen ha diskuterats
möjligheterna att genom bosättningslåneverksamheten tillgodose lånebehov
för bosättningsändamål även i annat sammanhang.
Man har därvid tänkt på den situation, som kan uppkomma för unga
akademiker. Örn dessa ingå äktenskap under studietiden, händer det, att de
till en början nöja sig med ett minimum. De kanske bo som inneboende på
studieorten i möblerad lägenhet eller eljest ordna det mera provisoriskt för
sig. Deras bosättning i egentlig mening inträffar först senare, då de avlagt
examen och komma ut i förvärvsarbete. Behovet av bosättningslån är då
givetvis särskilt stort vid denna senare tidpunkt, som kan ligga flera år efter
äktenskapets ingående. Ansökan örn bosättningslån, som därvid göres, synes
kunna komma under behandling enligt den år 1941 införda ändrade bestämmelsen,
att ansökan, som avlämnats mer än sex månader efter äktenskapets
ingående, i ömmande fall må upptagas till prövning. Utredningen vill framhålla
värdet av denna möjlighet.
Yttranden över befolkningsutredningens förslag.
Av de myndigheter och enskilda organisationer m. fl., som yttrat sig över
befolkningsutredningens ifrågavarande betänkande, har endast en del berört
det avsnitt av betänkandet, som innehåller förslag angående bosättningslåneverksamheten.
Dessa äro socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret,
Överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser, fullmäktige i Sveriges
riksbank, social vårdskommittén, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, kooperativa
förbundets styrelse, svenska slöjdföreningen, Fredrika-Brcmer-Förbundet
och folkpartiets kvinnoförbund.
Utredningens förslag hava i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
De myndigheter, som helt anslutit sig till utredningens förslag, äro so
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
cialstyrelsen, statskontoret, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, tjänstemännens centralorganisation och FredrikaBremer-Förbundet.
Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett nu gällande bestämmelser rörande
bosättningslånen alltjämt böra äga bestånd.
Vad angår de olika av befolkningsutredningen framlagda förslagen har
förslaget att införa särskilda studiebosättningslån ej mött någon
erinran.
Medicinalstyrelsen anser dock den föreslagna tiden för amorteringsfrihet
för vissa studerande, till exempel vid de medicinska högskolorna, vara alltför
begränsad.
Överståthållarämbetet har jämväl uttalat sig för en utökning i vissa fall
av den amorteringsfria tiden. Ämbetet anser för sin del, att lånen sannolikt
skulle få betydligt ökat värde för studerande ungdom, därest den föreslagna
regeln kompletterades med en bestämmelse av innehåll att amorteringsfrihet
skulle kunna erhållas till dess mannen fyllt 27 år, även om uppskovstiden
därigenom bomme att överstiga tre år.
Socialvårdsko,mmittén framhåller, att åtskilliga skäl talade för en utvidgad
möjlighet att anpassa amorteringstiden efter omständigheterna i det enskilda
fallet. Behov härav torde finnas icke blott när fråga vore om personer,
som underginge utbildning, utan även eljest när av särskilda skäl
låntagarens inkomster under den närmaste tiden kunde beräknas bliva
låga för att efter några år stiga, t. ex. när vederbörande i samband med
giftermål etablerade egen rörelse, övertoge jordbruksfastighet o. s. v. Kommittén
ville därför förorda, att amorteringstiden i dessa och liknande fall
efter individuell prövning kunde utsträckas till högst tre år.
Landsorganisationen i Sverige har ifrågasatt, huruvida ej en generell
uppmjukning av de nu gällande arnorteringsbestämmeisel''na
borde ske så att dessa kunde bättre anpassas till familjernas återbetalningsförmåga.
Landsorganisationen anför.
En amortering av 2 000 kronor inom blott fem år torde i regel innebära
en mycket hård belastning även under förutsättning att låntagaren under
denna period nått sin högsta inkomststandard. I icke så få fall kan en amortering
av denna storlek få nativitetshämmande verkan. Om amorteringstiden
ökades till förslagsvis åtta år, skulle olägenheterna enligt landsorganisationens
mening bli mindre kännbara.
Landsorganisationen delar inte utredningens mening, att det låneklientel
det här gäller i regel under de första åren av äktenskapet befinner sig i gynnsamma
ekonomiska omständigheter. Det har upplysts, att bosättningslån i
många fall sökas av pär, där födelsen inträffat kort tid efter äktenskapets ingående.
I dessa äktenskap rubbas ekonomien kraftigt redan från början och
amorteringarna bli en mycket svår belastning. Möjligheter att erhålla anstånd
med återbetalningen finnas redan nu. Enligt landsorganisationens mening
skulle större trygghet vinnas och låneverksamheten bättre fylla sin uppgift,
om bestämmelser utfärdades, som tillförsäkrade låntagaren ett uppskov
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
13
med betalningen under en inte alltför kort tillmätt period efter varje födelse.
Landsorganisationen föreslår en tid av två år. Först härefter kan kvinnan
rimligtvis återvända till yrkeslivet.
Utredningens förslag rörande utsträckning av bosättningslånens
användningsområde har — om man bortser från den myndighet,
som utan närmare motivering helt motsatt sig varje ändring av de
nuvarande bestämmelserna om bosättningslånen — allmänt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.
Så uttala t. ex. fullmäktige i Sveriges riksbank, att de finna utredningens
förslag i denna del lämpligt.
Även förslaget att höja maxim ilånebeloppet till 2 000 kronor
har i allmänhet tillstyrkts.
Landsorganisationen i Sverige framhåller, att en höjning av lånebeloppet
syntes motiverad redan med hänsyn till att den år 1943 genomförda höjningen
från ursprungligen 1 000 till 1 250 kronor inte fullt motsvarade den
på detta område sedan förkrigstiden inträffade prisstegringen. Men härutöver
kunde med fog göras gällande, att låneverksamheten med nuvarande
maximibelopp blott mycket ofullständigt kunde fylla sitt huvudsakliga syfte
att minska omfattningen av avbetalningsköpen bland de ungdomar, som
önskade sätta bo. Helt torde man inte ens genom den föreslagna höjningen
komma ifrån denna olägenhet men frestelsen därtill borde bli avsevärt mindre.
Landsorganisationen ville sålunda varmt tillstyrka den förordade höjningen.
Landsorganisationen förutsatte, att höjningen av maximibeloppet
inte i sak ledde till en skärpning av riksbankens prövning vid lånens utlämnande,
vilket skulle motverka syftet med den föreslagna ändringen.
Svenska slöjdföreningen anför.
Föreningens erfarenheter från en omfattande utställnings- och studieledarverksamhet
kring bosättningsfrågan ge vid handen att det nuvarande beloppet
är för lågt för att tillåta en fullständig bosättning av hygglig standard. Den
föreslagna summan av 2 000 kr. tillåter icke heller den mer än en mycket
enkel bosättning, men den torde dock, enligt föreningens erfarenhet, räcka
till inköp av såväl de nödvändigaste möblerna som en enkel uppsättning av
sängkläder, husgeråd och linne. Slöjdföreningen delar befolkningsutredningens
uppfattning om att ett högre belopp än 2 000 kr. icke är tillrådligt med
hänsyn till önskvärdheten av att begränsa skuldsättningen.
I några yttranden har uttalats viss tveksamhet på denna punkt. Fullmäktige
i Sveriges riksbank anföra.
Med hänsyn till prisutvecklingen sedan bosättningslåneverksamhetens tillkomst
är det nödvändigt med en höjning av nuvarande lånemaximum, örn
lånen skola i samma utsträckning som från början var avsett kunna tjäna
till hjälp åt trolovade och nygifta vid deras bosättning. Löneutvecklingen torde
också i allmänhet möjliggöra för låntagarna att erlägga något större belopp
i räntor och amorteringar än ursprungligen var fallet. Enligt riksbankens
erfarenhet förekommer avbetalningsköp av möbler m. m. fortfarande i stor
utsträckning bland låneklicntelet, ett förhållande som delvis torde betingas
av att erhållna bosättningslån visat sig otillräckliga för att anskaffa den bo
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
sättning, som de nygifta anse sig behöva. Fullmäktige finna sig därför böra
tillstyrka en höjning av nuvarande lånemaximum. Örn man vid denna höjning
bör sträcka sig så långt som till att bestämma maximibeloppet till 2 000 kronor
är emellertid tveksamt. Det torde nämligen vara att befara, att svårigheter
komma att uppstå för åtskilliga låntagare att förränta och inom en 5-årsperiod
återbetala ett så stort lån som 2 000 kronor. Har en låntagare erhållit
lån å det föreslagna maximibeloppet, kommer han att få i amortering erlägga
100 kronor per kvartal, vartill kommer ränta. Som enligt gällande bestämmelser
lånets upptagande skall vara tillrådligt »med hänsyn till de lånesökandes
egna intressen och villkor» — vilket bl. a. innebär, att sökandena skola
anses ha förutsättning återbetala lånet — kommer låneprövningen att bliva
besvärligare än för närvarande är fallet. Fullmäktige utgå nämligen ifrån att
de lånesökandes återbetalningsförmåga måste mera ingående undersökas och
övervägas än vad fallet i allmänhet är med nuvarande lånemaximum. För
närvarande kan i flertalet fall begärt lånebelopp beviljas, något som näppeligen
kan bli fallet i samma utsträckning örn maximibeloppet höjes till
2 000 kronor. Det torde också knappast kunna undvikas, att ojämnheterna
beträffande lånens storlek komma att ökas de olika riksbankskontoren emellan.
Ehuru fullmäktige på grund av det anförda skulle ha ansett det vara
motiverat att begränsa lånemaximum till förslagsvis 1 800 kronor, vilja fullmäktige
icke motsätta sig bifall till utredningens ifrågavarande förslag.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner det tveksamt om höjningen behöver
vara så stor som föreslagits.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför.
I fråga örn höjning av lånens maximibelopp ställer sig länsstyrelsen tveksam
till förslaget. Ett högre lånebelopp skulle mången gång fresta en lånesökande
att göra dyrare inköp än vad som är oundgängligen nödvändigt för familjebildningen
och därigenom stimulera till slöseri, något som icke kan stå
i överensstämmelse med varken statens eller den enskilda låntagarens intressen.
Låntagaren bör tvärtom anpassa sin skuldsättning så, att amorteringarna
icke alltför djupt ingripa i hans levnadsstandard och för flera år framåt
förorsaka honom olägenheter. Den osunda avbetalningsköpsverksamheten
torde enligt länsstyrelsens övertygelse knappast i någon större grad motverkas
genom höjning av lånebeloppet.
Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Jönköpings län.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.
Såsom utredningen påpekat är det visserligen angeläget, att de nybildade
familjerna vid bosättningen erhålla sängutrustning och linneutrustning av
tillräckligt god kvalitet och omfattning, eftersom vad erfarenheten visar någon
komplettering av denna del av bosättningen mindre ofta kommer senare
till stånd. Men örn en lånesumma av 2 000 kronor användes helt för inköp
av improduktiva artiklar såsom möbler och husgeråd, föreligger fara, att i
många fall familjernas skuldbörda — på sätt utredningen själv påpekat
blir alltför tyngande. Önskemålet att de nybildade familjerna redan från
början förses med en tillräckligt god och omfattande hemutrustning bör man
i stället enligt länsstyrelsens mening söka tillgodose genom en sänkning av
inköpspriserna. Det vill synas som örn, särskilt när det gäller möbler, en
rationalisering och kontroll av tillverkningen och försäljningen skulle kunna
medföra betydande resultat i sådant syfte. I viss mån annorlunda synes
emellertid läget vara, därest en icke alltför ringa del av bosättningslånet skall
begagnas för anskaffande av sådan produktiv egendom som utrustning för
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
15
hemslöjd och husdjur för det egna hushållets behov. I sådant fall torde en
lånesumma å 2 000 kronor icke behöva väcka betänkligheter. Vid övervägande
av dessa synpunkter har länsstyrelsen funnit sig för sin del böra
förorda, att höjningen av de vanliga bosättningslånens maximibelopp begränsas
till 1 500 kronor, dock att lån upp till 2 000 kronor må kunna beviljas,
då minst det belopp som överskjuter 1 500 kronor skall användas för
inköp av produktiv egendom av nyss angivet slag.
Kooperativa förbundets styrelse avstyrker en höjning av lånebeloppet samt
anför bland annat.
Styrelsen är icke beredd att tillstyrka en höjning av bosättningslånens
maximibelopp från 1 250 till 2 000 kr. Det är visserligen riktigt, att en allsidig
bosättning svårligen kan åstadkommas med hjälp av 1 250 kr., men bosättningslånen
böra enligt styrelsens uppfattning skänka hjälp till bosättningen,
icke sörja för dess totalfinansiering. Det är icke ägnat att stimulera sparande
och sund förtänksamhet överhuvud hos den ogifta ungdomen, örn bosättningslånen
konstrueras, så att ungdomarna betrakta det som naturligt, att
hela bosättningen skall finansieras lånevägen.
Vill man effektivt motverka avbetalningsköpen vid bosättning, bör man
icke öka möjligheterna till skuldsättning genom bosättningslånen utan i stället
genomföra utredningens förslag att genom premier stimulera ett sparande
bland ungdomar i åldern 15—25 år.
Beträffande befolkningsutredningens uttalande i fråga om tolkningen av
bestämmelsen att ansökan örn bosättningslån efter äktenskapets
ingåendei ömmande fall kan upptagas till prövning även efter det
mer än 6 månader förflutit från äktenskapets ingående anför svenska slöjdföreningen,
att sådana ömmande fall kunde uppträda även inom andra befolkningskategorier
än de studerande. Sålunda kunde exempelvis svårigheten
att vid äktenskapets ingående erhålla en lämplig bostad komma många makar
att uppskjuta sin bosättning. En annan orsak kunde vara makarnas förvärvsarbete
på skilda orter. Slöjdföreningen ville således tillstyrka, att möjligheterna
att erhålla bosättningslån senare än sex månader efter äktenskapets
ingående måtte stå öppna för alla befolkningsgrupper.
Slutligen har i ett flertal yttranden behovet av ökad rådgivningsverksamhet
understrukits.
Landsorganisationen anför.
Landsorganisationen vill mycket kraftigt understryka, att rådgivningen i
samband med lånens utlämnande bär effektiviseras. Det är helt otillfredsställande
och oförenligt med långivningens syfte, afl, såsom enligt uppgift
ofta är fallet, lånemedlen användas som en första avbetalning på en större
skuld hos möbelhandlarna. Det har vidare konstaterats, att lånesumman
ofta disponeras felaktigt eller opraktiskt. Landsorganisationen förutsätter,
att frågan örn effektivare rådgivningsverksamhet till låntagarna uppmärksammas
mera än tidigare. Landsorganisationen instämmer helt i vad arkitekterna
Wajrn-Bugge och Huldt framhållit som resultat av en år 1942 på
uppdrag av socialdepartementet utförd undersökning, nämligen att en rådgivning
i samband med lånens utdelande utgör förutsättningen för att lånens
syfte skola uppnås. Detta konstaterande torde få ännu större vikt, sedan
lånebeloppen ökats.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
Departements
chefen.
Fullmäktige i Sveriges riksbank ha i förevarande sammanhang ifrågasatt,
huruvida icke möjlighet borde beredas att genom införsel i lön,
pension eller livränta tvinga vissa försumliga låntagare
att fullgöra sina förpliktelser. Fullmäktige framhålla,
att erfarenheten givit vid handen att det icke så sällan förekomme, att låntagare,
som bort äga möjligheter att fullgöra sin betalningsskyldighet, underlåtit
detta. Det hade därvid visat sig praktiskt taget uteslutet att genom utmätningsförfarande
kunna förmå låntagarna att betala. När det gällde löntagare
förutsattes nämligen att utmätningsmannen verkställde utmätning vid
det tillfälle då vederbörande hade att uppbära sin veckoavlöning, vilket denne
emellertid endast undantagsvis vore beredd till. Framställning örn införsel
bomme att göras först efter ingående utredning angående låntagarens ekonomiska
förhållanden, försörjningsplikt m. m. varjämte ärendena bomme
att avgöras av riksbankens direktion.
Då bosättningslånen infördes genom beslut av 1937 års riksdag, beträddes
ett nytt statligt verksamhetsområde. Denna nya långivning utan säkerhet av
borgen betraktades som en försöksverksamhet. Det var därför naturligt, att
reglerna för densamma skulle komma att präglas av en viss stramhet. Långivningen
förutsattes skola ske i princip på affärsmässiga grunder. Det
maximala lånebeloppet sattes relativt lågt — 1 000 kronor. En ytterligare
begränsning av det faktiskt medgivna lånebeloppet med hänsyn till de lånesökandes
inkomst förutsattes. En jämförelsevis kort amorteringstid — högst
5 år — fastställdes.
Att låneverksamheten motsvarat ett behov framgår därav, att den redan
från början erhöll en betydande omfattning och att den i stort sett ökat
år från år. Under det första året — 1938 — utlämnades omkring 7 700 lån.
År 1944 hade antalet stigit till över 14 000. Det kan nämnas, att antalet ingångna
äktenskap under dessa år utgjorde 58 130 respektive 63 450. Lånens
genomsnittliga belopp har jämväl visat stigande tendens, ehuru detsamma
hela tiden hållit sig ett gott stycke under lånemaximum, som på
grund av prisstegringen år 1943 höjdes till 1 250 kronor. Avskrivningsbehovet
har hållit sig mellan 5 och 10 procent av summan beviljade lån.
Liksom befolkningsutredningen finner jag erfarenheterna av de statliga
bosättningslånen tala för att denna form av stöd åt de unga bör bli ett bestående
led i befolkningspolitiken. I likhet med utredningen anser jag emellertid,
att skäl föreligga för vissa jämkningar i de gällande bestämmelserna.
Befolkningsutredningen har för sin del funnit, att det lånebelopp, som är
möjligt inom ramen för gällande bestämmelser, måste anses otillräckligt för
en tillfredsställande bosättning. Beloppets otillräcklighet har medfört, att i ett
stort antal fall de lånesökande vid sidan av bosättningslånet nödgats utnyttja
andra kreditformer, främst avbetalningsköp, för att kunna anskaffa det
nödiga bohaget. Erfarenheten ger nämligen vid handen, att det är vanligt
att låntagarna ej alls eller endast i obetydlig grad genom egna besparingar
eller genom innehav av bosättningsföremål själva kunna bidraga till hem
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
17
mets inredande. Särskilt är detta fallet med äktenskap, som ingåtts vid tidig
ålder. Befolkningsutredningen har därför funnit det vara motiverat att föreslå
en höjning av det maximala lånebeloppet. Jag ansluter
mig till denna uppfattning.
I åtskilliga yttranden ha uttalats betänkligheter mot en höjning av lånebeloppet,
bland annat med hänsyn till olägenheterna av för stor skuldsättning.
Då som jag nyss nämnt de lånesökande ofta måste ådraga sig skulder
vid sidan av de statliga bosättningslånen, torde dessa betänkligheter icke
böra tillmätas allt för stor vikt. I regel torde avbetalningsskulderna kräva
snabbare amortering än de statliga bosättningslånen och därför bli mera betungande
än dessa. Det bör således vara lättare för låntagare att avbetala
sin skuld å bosättningen, därest densamma är samlad i ett bosättningslån,
än om jämväl avbetalningsköp måste anlitas. Länsstyrelsen i Malmöhus län
har anfört, att i stället för en höjning av lånebeloppet en sänkning av priset
på bosättningsföremål genom rationalisering och kontroll av tillverkningen
och försäljningen bör eftersträvas. I anledning härav vill jag erinra, att hithörande
problem för närvarande äro föremål för utredning av särskilda av
chefen för handelsdepartementet tillkallade sakkunniga. Även örn som ett resultat
av de sakkunnigas arbete en rimligare relation mellan bosättningskostng.
dema och de flesta nygiftas inkomster kan ernås, finner jag dock icke
tillräckligt motiverat att av denna anledning uppskjuta ställningstagandet
till frågan om en höjning av det maximala lånebeloppet.
Befolkningsutredningen föreslår en höjning av lånebeloppets maximum
från 1 250 kronor till 2 000 kronor. Utredningen har ej närmare angivit efter
vilka grunder det föreslagna beloppet fastställts. Det synes emellertid uppenbart,
att beloppet förslår endast för en nödtorftig möblering av ett rum
och kök. I en proposition angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen,
vilken inom kort torde komma att avlämnas, har jag för avsikt,
att förorda en målsättning beträffande utrymmesstandarden, vilken innebär
att familjebostaden skall omfatta minst två rum och kök. Då stödverksamheten
för de ungas bosättning enligt min mening bör utformas under
beaktande av målsättningen i bostadspolitiken, bör man vid fastställandet
av bosättningslånens maximibelopp räkna med att detta i stort sett
bör räcka till för anskaffande av erforderliga möbler och övriga inventarier
till en lägenhet av nyss nämnda storlek. Enligt vad jag inhämtat torde
kostnaden för en något så när tillfredsställande bosättning i en dylik
lägenhet för närvarande knappast understiga ett belopp av 2 400 kronor.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser jag mig böra förorda, att
bosättningslånens maximum höjes lill nämnda belopp.
Med den höjning av lånebeloppen, som möjliggöres genom den av mig
förordade maximigränsen, torde amorteringarna i många fall bliva allt för
betungande, därest den nuvarande amorteringstiden bibehålies. Jag vill därför
i anslutning till landsorganisationens förslag förorda, att amorteringstiden
må utsträckas till högst åtta år. Nämnda tid bör dock betraktas som
maximitid. Särskilt när fråga är örn lån, som mera avsevärt understiga låne
llihang
lill riksdagens protokoll l!Pi(l. I sami. Nr 272. y
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
maximum, synes en amorteringstid i huvudsak motsvarande den nu tilllämpade
vara tillräcklig.
Enligt gällande kungörelse föreskrives som villkor för erhållande av bosättningslån,
att lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes
egna villkor och intressen. Enligt förarbetena innebär detta, bland
annat, att vid fastställandet av lånebeloppet hänsyn skall tagas till de lånesökandes
inkomstförhållanden. Jag förutsätter dock att vid bedömandet av
de lånesökandes kreditvärdighet icke enbart hänsyn tages till vederbörandes
aktuella inkomster utan jämväl avseende fästes vid de sökandes skötsamhet
och redbarhet.
Mot vad utredningen i övrigt föreslagit har jag i stort sett intet att erinra.
Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag rörande utvidgning av bosättningslånens
användningsområde, innebärande att lånen skulle
få disponeras ej endast som för närvarande för inköp av möbler och andra
bosättningsföremål utan även för anskaffande av redskap och verktyg m. m.
ävensom vissa husdjur såsom kor och får, vilkas avkastning till avsevärd
del användes inom det egna hushållet. Även förslaget om beviljande av särskilda
»studiebosättningslån», för vilka låntagarna skulle kunna
erhålla viss tids uppskov med amorteringarna, vill jag förorda. Ett sådant
uppskov synes emellertid som socialvårdskommittén framhållit motiverat ej
endast i fråga om dem, som genomgå längre tids utbildning, utan även i
vissa andra fall, då låntagarnas inkomster kunna beräknas komma att avsevärt
stiga några år efter äktenskapets ingående, exempelvis när låntagarna
i samband med giftermålet etablera egen rörelse eller för brukande övertaga
jordbruksfastighet. Det torde få ankomma å riksbanken att pröva, under
vilka omständigheter här avsett uppskov må beviljas. I ett par yttranden har
påyrkats en längre uppskovstid än tre år för sådana lånesökande, som hava
mycket lång utbildningstid, t. ex. medicine .studerande. Då en uppskovstid
av tre år vanligtvis torde vara tillräcklig, anser jag mig ej kunna förorda
att uppskovet som regel göres längre. Med hänsyn till att det emellertid i
vissa fall kan föreligga särskilda omständigheter, som motivera en längre
amorteringsfrihet, torde för sådana fall riksbanken böra kunna medgiva
ytterligare uppskov med amorteringen, dock längst intill fem år.
Det av landsorganisationen framförda förslaget, att uppskov med lånens
amortering regelmässigt skulle medgivas under en tid av två år efter ankomsten
av ett barn, anser jag mig ej kunna biträda med hänsyn till att
detta i en del fall skulle kunna leda till att amorteringen bleve uppskjuten
alltför länge. Som befolkningsutredningen framhållit äger riksbanken redan
nu möjlighet att företaga omprövning av amorteringstiden vid inträffandet
av här avsedd händelse. Denna möjlighet bör på sätt utredningen förordat
bibehållas och göras känd för låntagarna.
Mot vad utredningen anfört rörande möjligheterna för dem, som ingå äktenskap
under studietiden, att erhålla lån efter det längre tid än
sex månader förflutit från äktenskapets ingående har
jag intet att erinra. Sådan möjlighet bör i enlighet med vad svenska slöjd
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
föreningen framhållit föreligga även i vissa andra fall, då bosättningen av
särskild anledning mast uppskjutas, såsom då svårigheter att erhålla lämplig
bostad förelegat eller makarna före bosättningen haft förvärvsarbete å
skilda orter.
I ett flertal yttranden har understrukits behovet av förbättrad rådgivningsverksamhet
beträffande bosättningslånen, därvid särskilt
framhåHits, att nämnda behov komme att öka, därest lånebeloppen höjdes.
Själv är jag medveten örn önskvärdheten av en effektivisering av rådgivningsverksamheten.
Da emellertid denna fråga är under övervägande inom
befolkningsutredningen, anser jag mig ej för närvarande böra framlägga något
förslag i denna del.
Det av fullmäktige i riksbanken framförda förslaget att införsel i lön,
pension eller livränta i vissa fall skulle kunna medgivas för att
tvinga försumlig låntagare att fullgöra sina förpliktelser anser jag mig icke
kunna biträda.
Medelsbeliovet för nästa budgetår.
Sorn jag inledningsvis framhållit beräknades investeringsbehovet för statens
bosättningslånefond i årets statsverksproposition till ett belopp av 3 miljoner
kronor för budgetåret 1946/47.
I utlåtande den 26 mars 1946 över befolkningsutredningens förslag rörande
ändring i bestämmelserna för statens bosättningslån hava fullmäktige i
riksbanken anfört, att vid bifall till nämnda förslag ifrågavarande belopp
borde höjas. Fullmäktige ha förutsatt, att lånesumman i genomsnitt i varje
fall till en början icke komme att närma sig 2 000 kronor utan har uppskattningsvis
räknat med ett medelbelopp av 1 600 kronor. Fullmäktige, sorn
ansett sig böra räkna med att lånens antal komme att överstiga 13 000,
ha från angivna utgångspunkter uppskattat medelsbehovet för nästa budgetår
till 6 miljoner kronor.
Vid bifall till den av mig föreslagna höjningen av lånebeloppets maximum
till 2 400 kronor kan enligt vad fullmäktige i riksbanken meddelat medelsbehovet
till statens bosättningslånefond för nästa budgetår uppskattas till
8 600 000 kronor. Fullmäktige lia härvid räknat nied att lånens medelbelopp
komme att stiga till 1 800 kronor.
Fullmäktige ha i sitt nyssnämnda utlåtande vidare anfört, att riksbanken
numera bestrede portokostnaderna för låntagare, som inbetalade räntor och
amorteringar å bosättningslån med anlitande av dem tillställda postgiroinbetalningskort.
I sina den 15 november 1945 framlagda förslag angående
ändrade grunder för ersättning till riksbanken för dess bestyr med bosättningslånen,
hade emellertid inga medel beräknats till gottgörelse för ifrågavarande
kostnader. Dessa hade under sisla kvartalet 1945 uppgått till cirka
7 000 kronor och man hade anledning förutsätta att detta belopp komme
att stiga i och med att postgiroinbetalningarna bleve allt vanligare. Full
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
Departements
chefen.
mäktige ville emellertid ej nu ifrågasätta någon höjning av det för nästa
budgetår äskade anslaget för ersättning till riksbanken för dess bestyr med
bosättningslånen men ville redan nu ha anmält saken, därvid fullmäktige
utgått från att riksbanken skulle erhålla gottgörelse för här avsedda kostnader.
Mot den av fullmäktige i riksbanken — under förutsättning av bifall till
de av mig förordade ändringarna i bestämmelserna för bosättningslånen —
gjorda uppskattningen av medelsbehovet till statens bosättningslånefond för
nästa budgetår har jag intet att erinra. Jag förordar alltså, att till fonden
anvisas ett anslag av 8 600 000 kronor.
Vad angår fullmäktiges uttalande rörande portokostnaderna för låntagare,
som inbetala räntor och amorteringar å bosättningslån med anlitande
av postgiro, anser jag skäligt, att riksbanken erhåller ersättning för nämnda
kostnader. Då riksbanken emellertid ej nu ifrågasatt någon höjning för
nästa budgetår av anslaget för ersättning till riksbanken för dess bestyr
med bosättningslånen, synes frågan om täckandet av nämnda kostnader
kunna upptagas till prövning framdeles.
I årets statsverksproposition förordade jag, att beslutanderätten beträffande
befrielse, helt eller delvis, från återbetalningsskyldighet i fråga om statligt
bosättningslån och beträffande avskrivning av sådant lån skulle överflyttas
från Kungl. Maj:t till riksbanken. Någon ändring i nämnda förslag
avser jag ej att föreslå. I fråga om motiveringen för detsamma anhåller jag
att få hänvisa till statsverkspropositionen.
I detta sammanhang anser jag mig till prövning böra upptaga jämväl
frågan om ersättningen åt de ortsombud, som hava att avgiva yttranden över
ansökningar om statliga bosättningslån. Enligt nu gällande bestämmelser
äger ortsombud åtnjuta ersättning med 3 kronor för varje ansökan, varöver
ombudet yttrat sig; drick att, där jämväl annat ortsombud yttrat sig över
ansökningen, ersättningen utgår med allenast 2 kronor. Dessa ersättningsbelopp
ha gällt sedan år 1938. Därest uppgifter beträffande lånesökande införskaffats
från socialregistret, skola enligt beslut av 1943 års riksdag nyssnämnda
ersättningsbelopp höjas, där dylika uppgifter införskaffats beträffande
allenast en lånesökande med 30 öre och i annat fall med 50 öre.
Från åtskilliga ortsombud har framhållits, att nyssnämnda ersättningar
äro väl knappa med hänsyn till det arbete, som ombuden hava att fullgöra.
Då den av mig förordade höjningen av lånemaximum samt utvidgningen av
lånens användningsområde torde komma att föra med sig en höjning över
lag av lånebeloppen, synes i flertalet fall en mera ingående utredning och
prövning av de lånesökandes villkor påkallad. Med hänsyn härtill vill jag
tillstyrka, att ersättningen höjes till 5 kronor för varje ansökan. I de fall,
där jämväl annat ortsombud yttrat sig över ansökningen, bör ersättningen
dock utgå med allenast 3 kronor. Vid bifall till detta förslag anser jag någon
förhöjning av ersättningen ej böra ske i anledning av att uppgifter beträffande
lånesökande införskaffats från socialregistret.
Kunni Maj.ts proposition nr 272.
21
Anslaget till ersättning åt artsombuden för nästa budgetår, vilket i statsverkspropositionen
upptagits till 50 000 kronor, torde vid bifall till vad jag
här föreslagit behöva höjas till 75 000 kronor.
Hemställan.
Under hänvisning till vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna av mig förordade ändringar i grunderna
för statens bosättningslån;
dels å driftbudgeten under femte huvudtiteln till Statens
bosättningslån: Ersättning åt ortsombud för budgetåret 1946/
47 anvisa ett förslagsanslag av ............ kronor 75 000;
dels ock å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
till Statens bosättningslånefond för budgetåret 1946/47 anvisa
ett investeringsanslag av .......... kronor 8 600 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Bengt Söderqvist.