Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Nr 262.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om införande
av nga rättegångsbalken; given Stockholms
slott den 12 april 1946.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 262.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Förslag

till

Lag

om införande ar lija rättegångsbalken.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den av riksdagen år 1942 antagna och den 18 juli samma år (nr 740)
utfärdade nya rättegångsbalken skall jämte vad nedan stadgas träda i kraft
den 1 januari 1948; dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av Konungen
enligt vad i nya rättegångsbalken och denna lag är för vissa fall
stadgat.

2 §•

Genom nya rättegångsbalken upphävas

rättegångsbalken i 1734 års lag;

5, 6, 12 och 13 §§ lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken;

14 kap. jordabalken i 1734 års lag;

10 kap. 6 § byggningabalken i 1734 års lag;

förordningen den 6 mars 1751 om rättegångens förkortande i brottmål,
då flera under särskilda domstolar hörande personer äro däruti delaktiga;

kungörelsen den 18 december 1823 angående ändring av 10 kap. 21 § rättegångsbalken
samt huru förhallas bör, da emot redan dömda personer yppas
brott, varom rannsakning tillförene icke varit anställd;

förordningen den 17 april 1828 angående upphörande av kommerskollegii
domsrätt i vissa mål, såvitt därigenom förklarats tillkomma Svea hovrätt att
upptaga tvistiga frågor örn skyldighet för rederier att ersätta kostnad för
nödställda sjömäns underhåll och hemförskaffande;

förordningen den 10 juni 1841 angående rätt domstol för frågor, som röra
rikets ständers bank och riksgäldskontor;

förordningen den 30 april 1844 angående förändrade föreskrifter i avseende
på fullföljden av polismål;

2 § förordningen den 19 december 1844 örn upphörande av vissa särskilda
domstolar;

förordningen den 20 november 1845 angående gemensamma rannsakningshäkten
och tingsställen för särskilda härader;

Kungl. Maj:ts proposition nr 262■ 3

förordningen den 6 februari 1849 angående vittnesmål av mosaisk trosbekännare; 16

§ 5 punkten samt 19 § 1—i2 och 14—20 punkterna förordningen den
16 februari 1864 örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall;

förordningen den 24 mars 1871 angående vissa förändrade föreskrifter i
avseende å beräkning av tid för klagan mot hovrätts utslag i brottmål;

16 § förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning;

förordningen den 22 april 1881 örn offentlighet vid underdomstolama;
förordningen den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts uteblivande
från underrätt;

lagen den 30 oktober 1885 angående lydelsen av judes edliga förpliktelse;
lagen den 10 juli 1899 angående påföljd i vissa fall av parts uteblivande
i brottmål;

lagen den 13 juni 1902 om tolks anlitande vid domstol;
lagen den 20 juni 1905 örn särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter
vid behandling av handelsmål;

lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden;

lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad; stadgan

den 11 juni 1920 om måls handläggning i vissa fall av Kungl.
Maj:ts högsta domstol i dess helhet;

lagen den 2 juni 1922 örn tiden för företagande av rannsakning med
häktad;

lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga örn upptagande
av vissa brottmål;

lagen den 23 mars 1928 om meddelande av rättegångsfullmakt genom telegram; lagen

den 13 maj 1932 om häradsnämnds tjänstgöring;
lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål;
lagen den 7 juni 1934 örn bevisning genom sakkunnig;
lagen den 15 juni 1934 om handläggning inom stängda dörrar av mål om
utpressning;

lagen den 8 mars 1935 med vissa bestämmelser om häradsting;
lagen samma dag örn kungörande av häradsrätts sammanträden;
lagen den 29 maj 1936 om offentlighet vid förhör inför hovrätt;
lagen den 12 mars 1938 med vissa bestämmelser om doms avkunnande vid
rådhusrätt; samt

lagen den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel;

tillika med, om ej annat nedan stadgas, alla de särskilda ännu gällande
stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av eller tillägg till vad
sålunda upphävda lagrum innehålla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Såsom upphävda skola anses

kungl, brevet den 24 juli 1741 huru parter och sökande böra sina skrifter i
rätterna underteckna;

kungl, brevet den 22 november 1749 angående rättegångens förkortande i
de mål, som röra uppror och orolighet i riket;

kungl, brevet den 18 oktober 1750 örn rättegångens förkortande i brottmål; kungl,

resolutionen på Stockholms stads konsistorii besvär den 7 augusti
1753;

kungl, brevet den 24 april 1754 angående vittnesförhör om sådant som blivit
sagt mellan fyra ögon;

kungl, brevet den 12 mars 1756 angående advokater, som förleda någon
till oskälig rättegång;

kungl, resolutionen på städernas besvär den 19 januari 1757 § 18;

kungl, brevet den 1 februari 1758 angående fullmäktiges brukande vid
tingen;

kungl, cirkuläret den 19 augusti 1761 att överrättemas domar hädanefter
ej böra offentligen avkunnas;

kungl, brevet den 27 maj 1801 angående vissa oordningars förekommande
i tjänsten av de under hovrätternas jurisdiktion lydande domare m. m.;

29, 33, 36, 38, 39 och 40 punkterna kungl, förklaringen den 23 mars
1807 över allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum m. m.;

kungl, brevet den 29 juli 1812 angående häktads förvisning till annan
domstol;

kungl, brevet den 12 februari 1824 angående härads och tingslags fördelning
i vissa nämndemansdistrikt;

kungl, förklaringen den 8 september 1829 över kungl, brevet den 27 maj
1801 rörande rättigheten att föra andras talan;

kungl, cirkuläret den 7 januari 1830 att ej någon må till domarämbetets
utövande förordnas, som icke fyllt tjugufem år;

kungörelsen den 16 december 1921 om tiden för översändande av rannsakningshandlingar
i mål, som av underrätt blivit för fortsatt handläggning
hänvisat till annan domstol; samt

kungörelsen den 30 april 1925 angående underrättelse i visst fall till part
rörande av domstol meddelat uppskovsbeslut;

så ock, om ej annat nedan stadgas, vad i övrigt finnes i lag eller författning
stridande mot nya rättegångsbalkens bestämmelser.

3 §•

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya rättegångsbalken eller i denna
lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Föreskrift i äldre lag eller författning, att i fråga om klagan över domstols
beslut skall gälla vad i allmänhet är stadgat angående besvär i brottmål, skall
avse bestämmelserna i nya rättegångsbalken örn fullföljd av talan mot dom
och beslut i brottmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

4 §•

Om särskilda domstolar och rättegången vid dessa gälle vad därom är
stadgat.

Vad örn rättegången i vissa mål vid allmän domstol är i lag eller författning
särskilt stadgat vare gällande, även om det strider mot bestämmelse
i nya rättegångsbalken.

5 §•

Stadgande i lag eller författning om allmän domstols behörighet att upptaga
mål, som tidigare handlagts av förvaltningsmyndighet eller av särskild
domstol, skall alltjämt gälla.

6 §•

Örn behandling av ärenden, som domstol eller domare har att upptaga,
gälle vad därom är stadgat.

7 §•

Vad i 12 kap. 3 § handelsbaden är föreskrivet örn ed skall upphöra att
gälla. Stadgandena om ed i 5 kap. 6 § och 7 kap. 7 § jordabalken samt 20
och 203 §§ sjölagen skola icke avse ed i rättegång.

8 §•

Stadgandena i 27 kap. byggningabalken eller eljest i lag eller författning
örn särskild sammansättning av underdomstol i mål angående husesyn skola
upphöra att gälla; örn fullföljd av talan i sådant mål lände till efterrättelse
vad angående tvistemål i allmänhet är föreskrivet.

9 §•

I förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och
vad i avseende därå iakttagas skall erhåller 19 § 29 punkten följande ändrade
lydelse:

Rum där anhållen person förvaras skall uppfylla skäliga anspråk på sundhet
och bekvämlighet. I övrigt skall beträffande den anhållnes behandling
i tillämpliga delar gälla vad i 21—28 punkterna är stadgat med avseende
å häktad, dock att vad där sägs örn föreståndare för häkte i stället skall
avse anhållningsmyndighet.

10 §.

Bestämmelse i kyrkolagen eller särskild lag eller författning örn gudstjänst
vid allmän domstol lände till efterrättelse.

11 §•

I stället för vad i 17 kap. 11 § äldre rättegångsbalken är föreskrivet örn
vittnesmål av vakter och andra, som gå rättens eller Konungens befallningsliavandes
bud och ärende, skall gälla, att i mål angående allmänt åtal för
brott, som vid uppdragets utförande förövats mot dem, rätten äger, då de
ej föra talan som målsägande, efter omständigheterna pröva, om de må höras
som vittnen.

Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, om eljest i lag eller författning

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

är stadgat, att den, som förordnats att förrätta offentligt tjänsteärende, må
vittna örn det som vid ärendets utförande förekommit.

12 §.

Mål, vari stämning utfärdats eller rättegång eljest inletts före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag; dock gäde följande
avvikelser:

1. I fråga örn rättegången vid underrätt skola bestämmelserna i 1 och
5 kap., 9 kap. 5—9 §§, 11, 12, 15 och 16 kap., 17 kap. 1 och 14 §§, 18,
21, 24—29 kap., 30 kap. 1 och 12 §§, 31 samt 35—40 kap. nya rättegångsbalken,
med iakttagande av vad nedan stadgas, i tillämpliga delar lända till
efterrättelse. Härvid skall vad i omförmälda kapitel är stadgat örn huvudförhandling
avse sådan förhandling vid rätten, som äger rum med tillämpning
av äldre lag.

Då rådhusrätt enligt nya rättegångsbalken skall bestå av en lagfaren domare
och nämnd, skall rådhusrätten i stället äga den sammansättning, som
i nämnda balk är i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling.

Den som enligt äldre lag förklarats jävig att vittna i målet må ulan
hinder därav höras som vittne. Har före nya rättegångsbalkens ikraftträdande
edgång förelagts part, skall i fråga om paris ed äldre lag lända
till efterrättelse; vad i nya rättegångsbalken är stadgat om parts hörande
under sanningsförsäkran skall icke tillämpas i målet.

2. Angående fullföljd av talan mot underrätts dom eller beslut, som meddelats
efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande, samt mot hovrätts dom
eller beslut i sålunda fullföljt mål så ock om rättegången i högre rätt i sådant
mål skola, med iakttagande av vad nedan stadgas, bestämmelserna i nya
rättegångsbalken tillämpas.

Mot dom, som enligt 12 kap. 3 § äldre rättegångsbalken meddelats mot
utebliven svarande, må svaranden föra talan allenast genom sökande av återvinning;
därom gäde vad i 44 kap. 9 och 10 §§ nya rättegångsbalken är
stadgat. Angående uppehåll med handläggning av mål i anledning av att
missnöje anmälts med beslut under rättegången skola bestämmelserna i nya
rättegångsbalken tillämpas. I brottmål åge underställning ej rum.

Angående meddelande av underrättelse örn vad part eller annan, som vill
fullfölja talan, har att iakttaga skola bestämmelserna i nya rättegångsbalken
lända till efterrättelse.

Vad i äldre lag är föreskrivet om skyldighet för den som fullföljer talan att
vid fullföljdsinlagan foga underrättens utslag och övriga protokoll samt äventyret,
om det försummas, skall fortfarande gälla; föreläggande att inkomma
med felande handlingar skall meddelas av den rätt, till vilken talan skall
fullföljas.

Bestämmelserna i nya rättegångsbalken om att ändring i lägre rätts dom
i visst fall ej må ske med mindre bevis upptages ånyo skola ej äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

3. Har i samband med dom eller slutligt beslut, som meddelats före nya
rättegångsbalkens ikraftträdande, brottmål hänvisats till fortsatt handläggning
vid annan rätt, skall talan mot domen eller beslutet fullföljas i samma
ordning som är föreskriven för talan mot dom eller beslut, som sist meddelats.
Sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft, må sådan hänvisning
ej ske.

4. Beträffande ansökan om resning eller om återställande av försutten
tid eller besvär över domvilla, som inkommit efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, skall denna tillämpas, ehuru målet behandlats enligt äldre
lag.

5. Mål, som efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande på grund av återförvisning
eller av annan sådan anledning återupptages av den domstol, som
först handlagt målet, skall behandlas enligt nya rättegångsbalken; vad nu
sagts gäde ock mål angående återvinning, om stämning i återvinningsmålet
utfärdats eller återvinning eljest sökts efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

13 §.

I fråga om rättegångsfullmakt, som givits före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, skall vad i äldre lag är föreskrivet angående fullmakts form
och innehåll samt ombuds behörighet på grund av fullmakten fortfarande
gälla.

14 §.

Har enligt 12 kap. 2 § äldre rättegångsbalken beslut meddelats i anledning
av kärandens uteblivande från rätten, skall vad där sägs örn tid för
förnyad stämning i saken äga tillämpning, ehuru tiden utlöper efter nya
rättegångsbalkens ikraftträdande.

Skall för åtgärd, som någon eljest har att vidtaga, tid räknas från dag före
nya rättegångsbalkens ikraftträdande, gäde i fråga om längden av sådan tid
äldre lag.

Är i lag eller författning stadgat, att åtgärd skall vidtagas sist å det ting,
som först infaller sedan visst förhållande inträtt eller viss därifrån räknad
tid förflutit, skall därmed, örn ej annat är angivet, avses det allmänna ting,
som då infaller; skall talan instämmas till visst ting, anses vad sålunda
är föreskrivet fullgjort, örn talan blivit väckt före tinget.

15 §.

Polisundersökning, som åklagare eller polismyndighet före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande hållit angående brott, må i mål angående allmänt
åtal för brottet anses som förundersökning enligt 23 kap. nämnda
balk.

16 g.

Har någon före nya rättegångsbalkens ikraftträdande häktats för brott,
skall i fråga örn häktningen och dess fortsatta bestånd äldre lag tillämpas
intill dess målet efter nämnda tidpunkt första gången förekommer vid rätten;
är, då nya rättegångsbalken träder i kraft, någon kvarhållen för brott,

° Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

skall han anses som anhållen enligt nya rättegångsbalken den dag, då kvarhållandet
beslöts.

I fråga om verkan och det fortsatta beståndet av åtgärd, som med stöd av
lagen den 12 maj 1933 örn vissa tvångsmedel i brottmål vidtagits före nya
rättegångsbalkens ikraftträdande, skall äldre lag tillämpas.

17 §.

Angår fråga om egendoms förverkande till det allmänna eller annan sådan
påföljd någon, som ej är tilltalad, skall talan därom föras mot honom.
Om sådan talan gäde i tillämpliga delar vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående åtal för brott, varå icke kan följa svårare straff än
böter.

Är i fall, som avses i första stycket, fråga om förverkande av egendom,
som tagits i beslag, och är ägaren ej känd eller har han eller annan, mot
vilken talan föres, icke känt hemvist inom riket eller kan eljest ej på sätt
örn stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, äge rätten
utfärda stämning å honom att å tid och ställe, som angivas i stämningen,
komma tillstädes vid rätten för att svara i målet vid påföljd, att egendomen
eljest må förklaras förverkad. Stämningen skall kungöras på sätt i
33 kap. 12 § nya rättegångsbalken sägs; uppgår värdet av beslagtagen egendom
uppenbart ej till etthundra kronor, erfordras ej att meddelande införes
i tidning. Uteblir svaranden, skall egendomen förklaras förverkad, örn ej
av omständigheterna framgår, att talan därom är ogrundad.

Hava i lag eller författning meddelats avvikande bestämmelser, vare de
gällande.

18 §.

I fråga om talan, som föres särskilt angående utdömande av förelagt
vite, äge vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående åtal för brott,
varå icke kan följa svårare straff än böter, motsvarande tillämpning.

19 §.

Har någon genom dom, som må verkställas, ehuru den icke äger laga
kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han för sådan
verkställighet intagen i fångvårdsanstalt eller allmän uppfostringsanstalt
eller i avbidan på verkställighet tagen i förvar, skall han vid fullföljd av
talan i målet anses som häktad för brottet.

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål skall, om ej
annat är stadgat, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit dömd
för brott, vid domstol inledes förfarande, som avser förening av straff, ådömande
av skyddsåtgärd i stället för straff eller åtgärd med avseende å villkorlig
dom eller vad eljest tidigare ådömts honom för brottet; är han intagen
i anstalt, som sägs i första stycket, eller tagen i förvar, skall han anses
som häktad för brottet. Har offentlig försvarare förordnats för den dömde,
skall arvode och ersättning till försvararen alltid gäldas av statsverket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

20 §.

Föres på grund av stadgande i lag eller författning i mål, som ej angår
allmänt åtal, talan å det allmännas vägnar av allmän åklagare eller annan
myndighet och avser ej talan tillvaratagande av kronans eller annans enskilda
rätt, skola, örn ej särskild föreskrift därom är meddelad, beträffande
rättegångskostnad och ordningen för målets fullföljd i högre rätt bestämmelserna
i nya rättegångsbalken angående allmänt atal äga motsvarande
tillämpning; i stället för vad i nya rättegångsbalken är stadgat om föreläggande
för part och parts utevaro i tvistemål skall beträffande den, som för
talan å det allmännas vägnar, gälla vad örn åklagare är föreskrivet.

21 g.

Vad i nya rättegångsbalken är stadgat om fullföljd av talan till hovrätt
och högsta domstolen samt rättegången därstädes i mål, som väckts vid underrätt,
skall, om ej särskild föreskrift därom är meddelad, äga motsvarande
tillämpning i fråga om fullföljd i högre rätt av mål, som upptagits av
annan världslig domstol eller myndighet och enligt lag eller författning må
fullföljas i hovrätt; dock skall talan föras genom besvär.

22 §.

Bestämmelserna i nya rättegångsbalken om fullföljd av talan mot underrätts
beslut i rättegång skola äga motsvarande tillämpning beträffande
talan mot underrätts beslut i fråga, som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 § eller
33 kap. 24 § nämnda balk. Mot hovrättens beslut må talan ej förås.

23 §.

Vad i nya rättegångsbalken är stadgat örn lydelsen av ed och eds utbyte
mot försäkran på heder och samvete åge motsvarande tillämpning i andra
fall, då enligt lag eller författning ed skall avläggas inför domstol eller annan
myndighet.

Ed eller försäkran, som avlagts enligt äldre lag, vare alltjämt bindande.

24 §.

Är i lag eller författning föreskrivet, att vid offentlig förrättning vittne
skall närvara, bör trovärdig person anlitas.

Skall enligt lag eller författning för besiktning, uppskattning eller annan
sådan uppgift ojävig person anlitas och är ej särskild föreskrift därom meddelad,
må därtill ej tagas någon, mot vilken förekommer jäv, som gäller
mot domare.

Åberopas den, vilken anlitats som vittne enligt första stycket eller för
uppgift, som sägs i andra stycket, till vittne eller sakkunnig i rättegång,
gälle vad örn sådant bevis är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

25 §.

Den domsrätt, som i stad tillkommer polisdomstol, skall övergå å stadens
rådhusrätt. Mål, .sorn före nya rättegångsbalkens ikraftträdande väckts vid
polisdomstol, skall dock där slutbehandlas.

26 §.

Rådhusrätt, i vilken icke finnas föxutom borgmästaren minst två ledamöter,
som skola vara lagfarna, må utan hinder därav bibehållas i sin hittillsvarande
sammansättning, till dess Konungen annat förordnar. Om ledamot,
som ej är lagfaren, gäde vad om lagfaren ledamot är stadgat; dock må allenast
lagfaren ledamot vara ordförande i rätten eller handlägga fråga, i vilken
enligt 1 kap. 11 § nya rättegångsbalken rådhusrätt är domför med en
lagfaren domare.

Angående tillsättning av ledamot, som icke skall vara lagfaren, lände till
efterrättelse vad hittills varit gällande, om ej Konungen annat förordnar.

27 §.

Utan hinder av vad i 21 kap. 5 § nya rättegångsbalken är föreskrivet därom,
att den som förordnas till offentlig försvarare skall vara advokat, må
vid de domstolar Konungen bestämmer tillsvidare och till dess Konungen
annat förordnar till sådan försvarare utses även annan lämplig person, som
avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

28 §.

Utan hinder av nya rättegångsbalken eller vad i denna lag förordnats skola
alltjämt anses som gällande

lagen den 19 november 1886 angående skyldighet för utländsk man att
i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad
och skada, med iakttagande av att svaranden har att framställa yrkande,
varom i 1 § nämnda lag sägs, inom tid, som i 34 kap. 2 § nya rättegångsbalken
stadgas;

2 och 3 §§ lagen den 12 maj 1897 med vissa bestämmelser örn riksbankens
sedelutgivningsrätt, så ock angående forum för riksbanken;

lagen den 3 februari 1911 angående viss lättnad för utländsk konsul i
fråga örn vittnesmåls avläggande;

kungl, cirkuläret den 24 augusti 1915 till samtliga underdomstolar och
överexekutorer i riket angående utredning i vissa fall örn värdet av tvisteföremål; lagen

den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid; samt

vad i särskild lag eller författning är stadgat därom, att åtal för ämbetsbrott
skall väckas i hovrätt eller viss hovrätt eller högsta domstolen.

29 §.

Konungen meddelar de ytterligare bestämmelser som erfordras för övergången
till nya rättegångsbalken.

Kungl. Majlis proposition nr 262.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 november 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Myrdal, Zetterberg,
Nilsson, Ericsson, Mossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, hemställer att lagrådets
utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
genom utdrag av protokollet inhämtas över det av processlagberedningen
i betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda förslaget
till lag om införande av nya rättegångsbalken samt framhåller därvid,
att såsom utgångspunkt för lagrådets granskning torde böra gälla, att nämnda
balk — i stället för den 1 januari 1947 som angivits i förslaget — skall
träda i kraft den 1 januari 1948.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 mars
1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 7 november 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 2 november 1945, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Erik Söderlund.

Förslaget föranledde följande yttranden.

1 §•

Lagrådet:

I nya RB förutsättes, att Kungl. Majit skall i vissa hänseenden meddela
särskilda bestämmelser rörande domstolarna och deras organisation samt
andra med den nya rättegångsordningen sammanhängande frågor. Av praktiska
skäl är det angeläget, att dessa bestämmelser utfärdas redan före ikraftträdandet
av nya RB, och föreskrift härom har upptagits i 29 §. Enligt sistnämnda
paragraf äger Kungl. Majit meddela de närmare bestämmelser,
som eljest erfordras för övergången till nya RB. Erinran om att föreskrifter
i avseende å övergångstiden må meddelas redan före nya RB:s ikraftträdande
har införts såsom andra stycke i förevarande paragraf.

Med hänsyn till sambandet mellan huvudregeln i förevarande paragrafs
första stycke och innehållet i 29 § skulle det vara till fördel, om till huvudregeln
fogades tillägg, som angåve, att Konungens förordnande, varom i
nya RB och denna lag är för vissa fall stadgat, må meddelas före den dag,
då nya RB träder i kraft. I anslutning härtill bör den i huvudregeln ingående
hänvisningen till 2—28 §§ utgå ur lagtexten.

Vidtages denna jämkning, kan förevarande paragrafs andra stycke undvaras,
varjämte 29 § kan inskränkas till föreskrift örn att Konungen meddelar
de ytterligare bestämmelser, som erfordras för övergången till nya RB.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

2 §•

Lagrådet:

Bland de lagrum, som genom denna paragraf upphävas, har intagits 12
kap. 3 § HB i 1734 års lag. Anledningen är, att sistnämnda paragraf, som
huvudsakligen meddelar föreskrifter om bevisskyldigheten vid vissa tvister
rörande deponerat gods, stadgar, att part under där angivna omständigheter
äger fullgöra sin bevisskyldighet genom ed. Såsom processlagberedningen
funnit, torde skäl saknas att i mål, varom här är fråga, bibehålla parts ed
såsom bevismedel. Emellertid kan det ifrågasättas, huruvida det är påkallat
att helt upphäva omförmälda paragraf. Densamma innehåller i sin första
punkt en civilrättslig regel, som bör gälla oavsett föreskrifterna om bevisningen.
Och de meddelade bestämmelserna om bevisbördans fördelning torde,
även om de vid sin tillkomst betingats av att edgång alltid stod parten till
huds, vara i princip riktiga och böra beaktas jämväl efter en reform av bevisningen.
Visserligen har i en rättegångsordning, som bygger på fri bevisprövning,
frågan om bevisbördans fördelning icke samma vikt som i ett system
med legal bevisteori, men den är likväl alltjämt av ej ringa betydelse. Med
hänsyn till det anförda synes det riktigare att stadga allenast, att vad i 12
kap. 3 § HB är föreskrivet om ed icke skall gälla. Denna bestämmelse torde
lämpligen böra erhålla plats i 7 § av förslaget.

I förordningen den 20 november 1845 angående gemensamma rannsakningshäkten
och tingsställen för särskilda härader föreskrives, att ulan hinder
av domsagornas indelning må, efter ty som Konungen därom förordnar,
särskilda härad lia gemensamt häkte så ock i närheten av häktet gemensam
tingstad för rannsakning i brottmål, där häktad person tilltalas för gärning,
som han begått inom något av de härad, för vilka häktet är gemensamt. Tilllika
stadgas, att rannsakning i sådant mål skall tillhöra den häradsrätt, inom
vars domvärjo den åtalade gärningen blivit begången; dock må nämnd tagas
även från annat av de till samma domsaga hörande härad, för vilka
häktet är gemensamt. De i nämnda författning upptagna bestämmelserna örn
gemensamt häkte ha ersatts av föreskrifterna i 1 kap. 16 § nya RB. I stället
för vad i författningen stadgas örn den domstol, som har att företaga rannsakning,
skola nya RB:s forumregler tillämpas. Stadgandet att nämnd måtagas
från annat tingslag än det, vid vars häradsrätt brottet skall åtalas, strider
mot de i nya RB givna reglerna. Då tvekan kan råda, huruvida förordningen
i denna del fortfarande skall gälla, synes det lämpligt, att förordningen i sin
helhet uttryckligen sättes ur kraft.

Genom kungl, brevet den 18 oktober 1750 örn rättegångens förkortande i
brottmål äro föreskrifter meddelade örn skyldighet för kronobetjänte, som
vid häradsrätt föra talan i brottmål, alt i förväg inskaffa viss utredning och
lill tinget inkalla de personer, som skola höras. Dessa föreskrifter lia i huvudsak
ersatts genom de i nya RB givna bestämmelserna örn förundersökning
och kallelser lill huvudförhandling i brottmål. I den män nämnda kungl, brev
kati anses därutöver innehålla några regler, sorn alltjämt skola gälla, böra
dessa upptagas i de administrativa föreskrifter, som komma alt meddelas rö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

rande undersökningsledare och åklagare. Det synes därför lämpligt att bland
de författningar, som enligt förevarande paragraf skeda anses upphävda,
nämna även omförmälda kungl. brev.

Till de författningar, som skola anses upphävda, ha i denna paragraf hänförts
även kungörelsen den 29 juni 1773 angående dem, som med besvärs och
andra skrifters författande förleda enfaldiga till oskäliga rättegångar och
obilliga ansökningar, samt kungörelsen den 1 oktober 1812 om ett noga iakttagande
av vad lag och författningar påbjuda vid besvärsskrifters och ansökningars
inlämnande. Däremot har kungörelsen den 19 maj 1845 att fullmakt
ej erfordras för ingivande av besvärs- eller ansökningsskrift, som är
av sakägaren egenhändigt underskriven, ansetts böra fortfarande gälla. Såsom
skäl härför har beredningen anfört, att de i sistnämnda kungörelse meddelade
bestämmelserna alltjämt äro av stor betydelse i fråga örn skrifters ingivande
annorledes än i rättegång. Det synes emellertid oegentligt att bibehålla
allenast 1845 års kungörelse, vilken är en förklaring till 1812 års kungörelse.
Vidare är att märka, att i sistnämnda författning åberopas kungörelsen
av år 1773. Samtliga omförmälda kungörelser avse jämväl ingivande
av besvärsskrifter och ansökningar till administrativa myndigheter. Med
hänsyn till det anförda torde nämnda författningar böra fortfarande gälla.
På grund av bestämmelserna i nya RB och i de författningar, som hänvisa
till sagda balk, komma kungörelserna att sakna betydelse beträffande skrifter,
som skola ingivas till domstolar eller domare.

Enligt förevarande paragraf skall kungl, brevet den 27 maj 1801 angående
vissa oordningars förekommande i tjänsten av de under hovrätternas jurisdiktion
lydande domare m. m. anses upphävt. Detsamma synes böra gälla
kungl, förklaringen den 8 september 1829 över nämnda kungl, brev rörande
rättigheten att föra andras talan.

3 §•

Lagrådet:

Genom denna paragraf, som motsvarar vad i allmänhet plägar stadgas
beträffande övergången till ny lagstiftning, undvikes ändring i åtskilliga författningar,
vilka genom hänvisning eller eljest avse lagrum, som ersatts genom
bestämmelse i nya RB. Såsom exempel på ett stadgande, som ej innehåller
omedelbar hänvisning till sådant lagrum men det oaktat giver vid
handen, att viss bestämmelse i nya RB skall tillämpas, nämner beredningen
24 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura.
Enligt sagda paragraf, som upptager processuella föreskrifter, skall i fråga
örn klagan över beslut i mål, som där avses, gälla vad i allmänhet är stad^
gat angående besvär i brottmål. Såsom beredningen framhållit, åsyftas här
de i äldre RB meddelade allmänna bestämmelserna örn fullföljd i brottmål,
och med stöd av den i förevarande paragraf givna regeln böra nya RB:s
föreskrifter om sådan fullföljd i stället vinna tillämpning. Enligt nya RB
skall emellertid talan i brottmål i allmänhet fullföljas genom vad, under det
att besvärsförfarandet skall tillämpas beträffande avgöranden av processuell

Kungl. May.ts proposition nr 262.

natur. Det i 1887 års lag använda uttryckssättet kan därför tänkas föranleda
det missförståndet, att rättsmedlet vid klagan över avgöranden uti ifrågavarande
mål städse vore besvär i nya RB:ts mening. Till förebyggande härav
skulle ändring kunna ske i 24 § samma lag. Emellertid äro likartade bestämmelser
meddelade även på andra håll, såsom i § 26 ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 samt i 25 § förordningen den 28 maj 1918 angående
handel med vissa begagnade föremål m. m. och 13 § förordningen
samma dag angående idkande av pantlånerörelse. En enklare lösning än att
vidtaga ändring i samtliga dessa författningar synes vara att i förevarande
paragraf lämna en allmän föreskrift av innehåll, att örn enligt lag eller författning
i fråga om klagan över domstols beslut skall gälla vad i allmänhet
är stadgat angående besvär i brottmål, nya RB:s bestämmelser om fullföljd i
brottmål skola äga tillämpning.

5 §•

Lagrådet:

Stadgande i lag eller författning om allmän domstols behörighet att upptaga
mål, som tidigare handlagts av förvaltningsmyndighet eller av särskild
domstol, skall enligt denna paragraf alltjämt gälla. Den föreslagna bestämmelsen
åsyftar sådana författningar, varigenom handläggning av vissa mål
överflyttats från förvaltningsmyndigheter eller särskilda domstolar till de allmänna
domstolarna. Emellertid torde det vara tydligt, att nya RB:s ikraftträdande
icke medför någon ändring i vad sålunda föreskrivits; nya RB kan
icke anses rubba det läge, som uppstått sedan förvaltningsmyndigheter eller
särskilda domstolar icke längre utöva dem förut tillagd behörighet. Ifrågavarande
bestämmelse är därför knappast behövlig. Skall någon föreskrift lämnas
i ämnet, synes den lämpligen kunna införas bland de under 28 § uppräknade
stadganden, vilka alltjämt skola anses vara gällande utan hinder av
nya RB eller vad i förevarande lag förordnats. Därvid bör föreskriften formuleras
så, att den bättre återgiver det verkliga förhållandet, d. v. s. att genom
nya RB icke upphäves stadgande i lag eller författning, varigenom
handläggning av vissa mål överflyttats från förvaltningsmyndighet eller särskild
domstol till allmän domstol.

7 §•

Lagrådet:

Enligt föreskrift i brandlagen den 15 juli 1944 har 24 kap. BB upphört
att gälla. Den i förevarande paragraf gjorda inskränkningen beträffande tilllämpningen
av 2 § i nämnda kapitel bör därför utgå.

I förevarande paragraf har vidare föreskrivits bland annat, att vad i 20 §
sjölagen är stadgat om ed icke skall avse ed i rättegång. Jämväl i 203 §
sjölagen finnes emellertid stadgande örn ed, som kan ifrågakomma såväl
i som utom rättegång. Av enahanda skäl, som åberopats till stöd för den
föreslagna begränsningen beträffande ed enligt 20 § sjölagen, synes böra
föreskrivas, att stadgandet i 203 § samma lag icke skall avse ed i rättegång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Godkännes vad lagrådet vid 2 § anfört rörande 12 kap. 3 § HB, bör i detta
sammanhang upptagas bestämmelse, att vad i sistnämnda lagrum är föreskrivet
om ed skall upphöra att gälla.

11 §•

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Ekberg och Santesson:

I 17 kap. 11 § äldre RB stadgas — med avvikelse från vissa av de i 7 §
samma kapitel meddelade bestämmelserna örn vittnesjäv — att vakter och
de, som rättens eller Konungens befallningshavandes bud och ärende gå,
må själva edligen vittna örn det, som dem i ty fall händer, så ock om det
de uträttat, där ej andra vittnen äro till. Enligt föreskrifter i särskilda författningar
skall sistnämnda stadgande gälla även åtskilliga andra personer i
utövning av offentligt tjänsteuppdrag, såsom fångvaktare, kronolotsar och
tulltjänstemän.

Med införandet i nya RB av principen om fri bevisprövning ha de gamla
vittnesjäven försvunnit. Emellertid innehåller denna balk i 36 kap. 1 § förbud
för målsägande i brottmål att vittna, vilket gäller även för det fall att
han ej för talan i målet. I förevarande paragraf föreslås nu det undantaget
från nämnda förbud, att i stället för vad i äldre RB eller särskild lag eller
författning är föreskrivet om vittnesmål av vakter och andra, som förrätta
offentligt tjänsteärende, skall om deras hörande som vittne gälla, att hinder
mot vittnesmål ej må grundas å gärning, som i eller för ärendets utförande
förövats mot dem, med mindre de föra talan som målsägande.

Frågan, huruvida den, som intager ställning av målsägande i ett brottmål,
må tillåtas att vittna i målet, bär ingående övervägts under förarbetena
till nya RB. Processkommissionen intog den ståndpunkten, att målsägande ej
borde få höras såsom vittne. Denna regel skulle tillämpas, även om han ej
förde talan i målet eller han avsagt sig rätt till talan. Enligt kommissionens
mening förelåg ingen anledning att behålla undantagsbestämmelsen i 17 kap.
11 § äldre RB. Även de s. k. polisvittnena borde, då de vore målsägande, höras
i samma ordning som andra målsägande. Processlagberedningen anslöt
sig till kommissionens förslag i detta ämne. Beredningen erinrade bland annat,
att målsäganden framstode som den tilltalades naturliga motpart och att,
då man icke ville, att den tilltalade skulle höras såsom vittne, det vore oegentligt
att låta målsäganden avlägga vittnesmål. Därest man tilläte honom att
avgiva sin berättelse under den garanti för trovärdighet, som följer med vittnesmålet,
skulle han i förhållande till den tilltalade få en alltför gynnad ställning.
Vid lagrådets granskning av beredningens förslag rådde enighet om att
målsägande i allmänhet ej borde höras på ed ävensom att denna regel ej
borde gälla utan undantag. Däremot uttalades olika meningar angående omfattningen
av de undantag, som borde göras. I de avgivna yttrandena bragtes
stadgandet i 17 kap. 11 § äldre RB i erinran. Föredragande departementschefen
biträdde beredningens förslag i ämnet.

Den ståndpunkt, som sålunda i nya RB intagits till frågan om målsägandes
hörande på vittnesed, synes välgrundad. Till stöd för det nu föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

undantaget från regeln i 36 kap. 1 § sagda balk har beredningen huvudsakligen
åberopat det förhållandet, att den, som förövar brott mot vakt eller annan,
som förrättar offentligt tjänsteärende, i vissa fall kunde komma i åtnjutande
av en oberättigad processuell förmån samt därigenom avsiktligt
minska rättsskipningens effektivitet, varjämte beredningen framhållit, att
behovet av den i 17 kap. 11 § äldre RB upptagna bestämmelsen kunde anses
bestyrkt genom senare lagstiftning. Häremot må emellertid erinras, att de
stadganden, som beredningen torde åsyfta, samtliga tillkommit före antagandet
av nya RB och alltså vid dennas tillkomst icke kunnat lämnas obeaktade.
Att märka är vidare, att dessa föreskrifter tydligen förestavats av den äldre
rättegångsordningens legala bevisregler. Efter införandet av fri bevisprövning
synas särskilda undantagsbestämmelser i detta ämne få en mycket ringa
betydelse. Väckes åtal enligt den nya rättegångsordningen för gärning, som
innefattar våldförande eller annat förfördelande av polisman eller annan
tjänsteman, varom här är fråga, under hans tjänsteutövning, föreligger intet
hinder, att denne höres såsom målsägande i målet, och rätten äger full frihet
att tillmäta hans utsaga det bevisvärde, som den förtjänar. För övrigt torde
det vara ytterst sällsynt, att sådan gärning förövas i syfte att förhindra
tjänstemannens hörande som vittne. Tillräckliga skäl att i förevarande sammanhang
för nu avsedda fall lagfästa en undantagsbestämmelse, som vid
tillkomsten av nya RB ansågs icke böra införas, synas därför icke föreligga.
Mot genomförandet av en sådan bestämmelse talar ytterligare, att den däri
avsedda kategorien av målsägande skulle till synes få en privilegierad ställning
i processordningen framför andra, som kunna vara lika trovärdiga,
samt att målsägandes hörande som vittne skulle stå i mindre god överensstämmelse
med föreskriften i 46 kap. 6 § nya RB, enligt vilket stadgande
målsägande, även örn han ej uppträder som part, med rättens tillstånd äger
ställa frågor till den tilltalade. Därjämte kan det, såsom beredningen tidigare
antytt, befaras, att eftersom det ej tillätes den tilltalade att med ed eller sanningsförsäkran
bekräfta sin berättelse om händelseförloppet, ett sådant undantagsstadgande
som det föreslagna skulle av såväl den tilltalade som gemene
man uppfattas som ett obehörigt gynnande av den, som — ändå att
han ej för talan i målet •—- framstår såsom den tilltalades egentliga motpart.
På nu angivna grunder avstyrkes förslaget i denna del. Skulle, sedan nya
RB någon tid varit i tillämpning, erfarenheten giva vid handen, att här
ifrågavarande personer böra höras under edsansvar, kunna erforderliga bestämmelser
i ämnet inarbetas i 36 kap. nya RB. Härigenom skulle dessa
erhålla en lämpligare plats än den nu föreslagna. Det kan antagas, att även
i andra hänseenden jämkningar i nya RB:s bestämmelser komma att påkallas.

Vad nu anmärkts bör beaktas vid den fortsatta behandlingen av 59 § i det
av beredningen framlagda förslaget lill lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

För den händelse paragrafen bibehålies, torde dess avfattning böra jäm Bihang

till riksdagens protokoll 19i(i. 1 sami. Nr 262. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

kas. Paragrafen kan lämpligen inledas med en föreskrift, som till innehållet
motsvarar 17 kap. 11 § äldre RB. Såsom andra stycke bör därefter följa
en bestämmelse örn motsvarande tillämpning, där eljest i lag eller författning
är stadgat, att den, som förordnats att förrätta offentligt tjänsteärende,
må vittna om det som vid ärendets utförande förekommit.

Justitierådet Guldberg:

Med hänsyn till innebörden av det föreslagna stadgandet hade det varit
naturligt, örn förslaget tagit formen av tillägg till de allmänna bevisreglerna
i nya RB. Av förarbetena till processreformen framgår emellertid, att frågan
tidigare varit föremål för prövning och att efter ingående överväganden någon
mot äldre lag svarande föreskrift icke införlivats med den nya processordningen.
Att frågan upptagits på nytt med påföljd att ett stadgande i ämnet
återfinnes i förslaget till promulgationslag får uppenbarligen tillskrivas den
omständigheten, att de skäl, som tala för den i gällande rätt intagna ståndpunkten,
befunnits mera vägande än tidigare förmenats. Av beredningen har
framhållits, att tillämpningen av nya RB:s bevisregler i vissa fall kan för den,
som förövar brott mot befattningshavare i utövning av offentligt tjänsteuppdrag,
medföra en oberättigad processuell förmån samt att rättsskipningens
effektivitet därigenom kan komma att minskas. Vad sålunda och i övrigt
anförts till stöd för att sådana befattningshavare, som här avses, skola kunna
redogöra för sina tjänsteuppdrag under edsansvar är onekligen värt beaktande.
Oavsett den fria bevisprövningen torde det fortfarande bli så, att
åt edfästa utsagor tillmätes större betydelse än åt andra uttalanden, även örn
dessa härröra från trovärdiga personer. Å andra sidan skola de skäl, som tala
mot att meddela en särskild bevisregel av det föreslagna innehållet, ingalunda
förringas. Det må dock erinras, att det undantag, som ett sådant stadgande
skulle utgöra i förhållande till de allmänna bevisreglerna i nya RB,
i verkligheten icke är så stort som det vid första påseende kan synas vara.
Med hänsyn till att polisman eller liknande befattningshavare innehar tjänsteställning
är han icke att jämställa med målsägande i allmänhet; han har i
regel icke sådant intresse i saken, att lämpligheten av hans hörande såsom
vittne behöver ifrågasättas på sätt som eljest kan vara påkallat i fråga om
målsägande.

Förrän erfarenhet vunnits av det nya processförfarandet är det knappast
möjligt att rätt bedöma betydelsen av de å ömse sidor åberopade synpunkterna.
Ej minst av denna grund anser jag mig icke böra avstyrka beredningens
nu framlagda förslag. Genom bifall till förslaget blir frågan på lämpligaste
sätt underkastad den fortsatta prövning, som är erforderlig. Försiktigheten
bjuder nämligen att icke utan vidare offra de fördelar, som den nuvarande
ordningen medför. Ett uppskov med det slutliga avgörandet skulle
även möjliggöra en behövlig utredning angående de olika befattningshavare,
som böra inbegripas under ett stadgande av ifrågavarande slag, om det skall
slutgiltigt insättas i det nya systemet. Det är för övrigt icke uteslutet, att
någon tids erfarenhet av de nya processreglerna kan skänka ny belysning

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

åt hela problemet om målsägande^ ställning i rättegången och föranleda även
andra modifikationer än de nu berörda.

Med denna uppfattning saknar jag anledning att göra anmärkning mot den
i systematiskt avseende mindre lämpliga placering, som stadgandet skulle få
enligt förslaget. Därest det visar sig, att olägenheterna överväga fördelarna
eller att stadgandet ändock kan undvaras, bör det utgå. Skulle det åter fylla
en uppgift, måste beaktas, att bestämmelserna ha sin rätta plats i själva
rättegångsbalken och lämpligen böra överflyttas dit i samband med någon
blivande översyn av de nya processreglerna.

Vad angår utformningen av det föreslagna stadgandet skulle det vara till
fördel, om paragrafen avfattades på sätt förordats i det av lagrådets övriga
ledamöter avgivna yttrandet.

12 §.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Ekberg och Santesson:

Genom denna paragraf regleras förhållandet mellan gammal och ny lag,
såvitt angår handläggningen av de mål, som anhängiggjorts före nya RB:s
ikraftträdande men vid nämnda tidpunkt ännu icke blivit slutligt avgjorda.
Vid en dylik reglering är det av vikt, att föreskrifterna bli så enkla som möjligt.
Särskilt för domaren, som har att under handläggningen fatta beslut i
processuella frågor, är det en allvarlig olägenhet, örn beträffande övergångsmålen
skall tillämpas en svåröverskådlig blandning av gamla och nya rättsregler.
Eftersträvas bör även, att de nya bestämmelserna snarast möjligt
bringas i tillämpning, så mycket mera som dessa bestämmelser skola gälla
i alla nytillkomna mål.

Det kan ifrågasättas, huruvida angivna önskemål blivit i erforderlig mån
tillgodosedda genom bestämmelserna i förevarande paragraf. I denna uppställes
såsom huvudregel, att mål, vari rättegång inletts före nya RB:s ikraftträdande,
skall behandlas enligt äldre lag. Från denna regel göras emellertid
betydelsefulla undantag. Sålunda skola bland annat beträffande överrättsförfarandet
nya RB:s regler tillämpas, därest underrättens dom eller beslut
i målet meddelats efter nya RB:s ikraftträdande. Och även beträffande
handläggningen vid underrätt skola i åtskilliga hänseenden de nya bestämmelserna
gälla. Emellertid skola icke sistnämnda bestämmelser oförändrade
tillämpas utan på en del punkter göras avvikelser, innebärande att äldre rätt
skall lända till efterrättelse. Den sålunda valda lösningen har medfört, att
reglerna blivit ganska invecklade och kunna komma att föranleda svårigheter
i tillämpningen. Härtill bidrager, att stadgandena i förevarande paragraf
i vissa hänseenden modifieras genom föreskrifterna i 13—IG §§. En omständighet,
som kan föranleda missförstånd, är jämväl, att bland de Jagrum i nya
RB, som enligt första punkten skola tillämpas vid underrätt, icke nämnas åtskilliga
bestämmelser, ehuru de, såsom beredningen framhållit, böra gälla
även såvitt angår övergångsmålen. Detta är fallet med delar av 4 kap., hela
5 kap., delar av 7 kap., hela 8 kap. ävensom 17 kap. 15 §. Det kan visserligen
sägas, att nämnda bestämmelser, eftersom de icke avse handläggningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

ett visst mål, skola lända till efterrättelse oberoende av tidpunkten för rättegångs
anhängiggörande, men detsamma gäller beträffande 1 kap., och i
fråga om detta kapitel har föreskrivits, att det skall tillämpas även å nu ifrågavarande
mål. Ej heller torde i förslaget de nya bestämmelserna ha gjorts
tillämpliga i den utsträckning, som varit möjlig. Sålunda synas hela 4 kap.,
13 kap. samt 30 kap. 13 § utan olägenhet kunna gälla även beträffande övergångsmålen.

Med hänsyn till vad nu anförts bör undersökas, huruvida icke en lämpligare
ordning kan vinnas genom att i princip den nya rättegångsordningen
göres tillämplig å redan anhängiga mål. Därvid bör i denna paragraf angivas
allenast i vilka hänseenden äldre lag skall lända till efterrättelse. Beaktas
vad ovan anförts, behöva endast jämförelsevis få undantag från huvudregeln
göras, och bestämmelserna komma därigenom att vinna i enkelhet.
Ett ytterligare stöd för den sålunda föreslagna ordningen är att, sedan beredningen
framlagt sitt förslag, frågan örn övergång till den nya rättegångsordningen
kommit i ett annat läge. Genom åtgärder, som vidtagits främst med
stöd av kungl, cirkuläret den 13 oktober 1944 till rikets allmänna underrätter
och åklagare angående anpassning av det processuella förfarandet vid underrätterna
efter principerna i nya RB, har nämligen rättegången vid underrätt
i vissa hänseenden bringats i överensstämmelse med det nya förfarandet.
Härigenom har övergången till den nya ordningen förberetts, och det kan antagas,
att flertalet av de nya bestämmelserna skola kunna utan svårighet
tillämpas å övergångsmålen.

Omarbetas förslaget på sätt nu antytts, bör förevarande paragraf kunna
erhålla i huvudsak följande innehåll: Beträffande mål, i vilka stämning utfärdats
eller rättegång eljest inletts före nya RB:s ikraftträdande, skola följande
särskilda föreskrifter gälla. Under 1 föreskrives, att i fråga örn rättegången
vid underrätt bestämmelserna i 6, 10 och 14 kap., 17 kap. 2—13 §§,
19, 20, 22 och 23 kap., 30 kap. 2—11 §§, 32—34 samt 42—47 kap. icke skola
äga tillämpning, utan att i de ämnen, som i nämnda lagrum avses, äldre lag
skall gälla. Beträffande rättegången vid underrätt skall tillika iakttagas, att
där i sådant lagrum i nya RB, som är tillämpligt å målet, förekommer stadgande
om huvudförhandling, därmed skall avses sådan förhandling vid rätten,
som äger rum med tillämpning av äldre lag, att i de fall, då rådhusrätt enligt
nya RB skall bestå av en lagfaren domare och nämnd, rådhusrätten i stället
skall äga den sammansättning, som i sagda balk är i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudförhandling, att den, som enligt äldre lag förklarats
jävig att vittna i målet, må utan hinder därav höras som vittne, att därest
edgång förelagts part, i fråga om eden äldre lag skall lända till efterrättelse
och vad i nya RB är stadgat om parts hörande under sanningsförsäkran icke
skall tillämpas i målet, att underställning icke skall ske, samt att angående
meddelande av underrättelse om vad part eller annan, som vill fullfölja talan
mot dom eller beslut, har att iakttaga bestämmelserna i nya RB skola lända
till efterrättelse. Under 2 upptages bestämmelse, att angående fullföljd av
talan mot underrätts dom eller beslut, som meddelats före nya RB:s ikraft -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

trädande, samt mot hovrätts dom eller beslut i sålunda fullföljt mål så ock
örn rättegången i högre rätt i sådant mål äldre lag skall gälla. Dock skall
iakttagas, att därest i samband med dom eller slutligt beslut, som meddelats
före nämnda tidpunkt, mål hänvisats lill fortsatt handläggning vid annan
rätt, talan mot domen eller beslutet skall fullföljas i samma ordning som är
föreskriven för talan mot dom eller beslut, som sist meddelats. Sedan nya
RB trätt i kraft, må sådan hänvisning ej ske. Under 3 bör stadgas, att i fråga
om fullföljd av talan mot underrätts dom eller beslut, som meddelats efter
nya RB:s ikraftträdande, samt mot hovrätts dom eller beslut i sålunda fullföljt
mål skall iakttagas, att mot dom, som enligt 12 kap. 3 § äldre RB meddelats
mot utebliven svarande, denne må föra talan allenast genom att söka
återvinning, att vad i äldre lag är föreskrivet beträffande skyldighet för den,
som fullföljer talan, att vid fullföljdsinlagan foga underrättens utslag och
övriga protokoll samt äventyret, om det försummas, fortfarande skall gälla,
varvid föreläggande att inkomma med felande handlingar skall meddelas av
den rätt, till vilken talan skall fullföljas, samt att vad i nya RB är stadgat om
att ändring i lägre rätts dom ej må ske, med mindre bevis upptages ånyo, icke
skall äga tillämpning. Under 4 bör intagas stadgande, att i fråga om rättegången
i mål, som upptagits av hovrätt eller högsta domstolen såsom första
domstol, och örn fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut i mål, som
hovrätten sålunda upptagit, äldre lag skall gälla. Slutligen bör under 5 föreskrivas,
att vad under 1, 3 och 4 är stadgat icke skall gälla mål, som efter nya
RB:s ikraftträdande på grund av återförvisning eller av annan sådan anledning
återupptages av den domstol, som först handlagt målet.

Bibehålies den i förslaget valda uppställningen av förevarande paragraf
oförändrad, torde vissa jämkningar i texten vara påkallade. Enligt stadgandet
i första stycket under 1 i förslaget skall 9 kap. nya RB gälla även beträffande
övergångsmålen. En uttrycklig föreskrift härom kan emellertid
lätt föranleda den missuppfattningen, att 1 § nämnda kapitel skulle bli tilllämplig
även å handling, som begåtts före nya RB:s ikraftträdande. Stadgandet
i 2 § saknar betydelse i detta sammanhang, och tillräcklig anledning
synes ej föreligga att medtaga 3 eller 4 §. Hänvisningen till 9 kap.
torde därför böra avse endast 5—9 §§. 1 andra stycket under 1 stadgas i
första punkten, att förhandling, som enligt äldre lag skall äga rum inför underrätten,
anses som huvudförhandling; beträffande handläggning, som enligt
bestämmelse i de förut uppräknade kapitlen må ske utom huvudförhandling,
skall dock gälla vad därom är i samma kapitel stadgat. De valda
ordalagen kunna ingiva den oriktiga föreställningen, alt sådan förhandling,
som enligt stadgandet skall anses som huvudförhandling, i alla avseenden
skall vara underkastad de nya reglerna. Detta missförstånd
skulle undvikas, därest i stället föreskreves, alt vad i omförmälda kapitel är
stadgat om huvudförhandling skall avse sådan förhandling vid rätten, som
skall äga rum med tillämpning av äldre lag. Undantag för sådan handläggning,
som må ske utom huvudförhandling, blir därigenom onödigt. Bland de
bestämmelser, som komplettera huvudstadgandet under 2, har upptagits

Kungl. Majlis proposition nr 262.

föreskrift för det fall, att i samband med dom eller slutligt beslut, som meddelats
före nya RB:s ikraftträdande, brottmål hänvisats till fortsatt handläggning
vid annan rätt. I dylikt fall skall enligt förslaget talan mot domen
eller beslutet fullföljas i samma ordning som är föreskriven för talan mot
dom eller beslut, som sist meddelats; härtill har fogats stadgande, att sådan
hänvisning ej må ske, sedan nya RB trätt i kraft. Eftersom vad sålunda föreslagits
avser dom eller beslut, som meddelats före nya RB:s ikraftträdande,
ligga dessa föreskrifter i viss mån vid sidan av det under 2 behandlade ämnet
och bryta sammanhanget mellan övriga i samma punkt givna stadganden.
Ur systematisk synpunkt skulle det vara till fördel, örn dessa föreskrifter
upptoges i en särskild punkt mellan 2 och 3. Enligt femte stycket under
2 skall i fråga om skyldighet för part, som fullföljer talan, att vid fullföljdsinlagan
foga underrättens utslag och övriga protokoll samt, örn vad skall ha
anmälts, bevis därom, ävensom äventyret, örn det försummas, gälla vad äldre
lag föreskriver. Emellertid fyller bevis örn anmält vad icke sådan uppgift,
att part bör vara skyldig att inkomma med dylikt bevis. Ifrågavarande
skyldighet bör därför begränsas till underrättens utslag och övriga protokoll.

Förevarande paragraf inleder en grupp stadganden (12—16 §§), som med
undantag av 14 § andra stycket andra punkten avse själva övergången till
den nya rättegångsordningen. Dessa stadganden, som alltså huvudsakligen äro
av betydelse endast under en kortade tid, föregås och efterföljas av bestämmelser,
vilka — oaktat de upptagits i promulgationslagen — skola gälla
även för framtiden. En sådan uppställning är mindre tillfredsställande, och
en lämpligare ordningsföljd .skulle erhållas, därest de egentliga övergångsbestämmelserna
finge sin plats antingen i början av promulgationslagen eller
i slutet av densamma.

Justitierådet Guldberg:

Till utgångspunkt för den egentliga övergångsregleringen har valts den
vedertagna principen, att mål, vari rättegång inletts före ikraftträdandet av
nya regler, skola behandlas enligt äldre lag. Till denna huvudregel ha dock
knutits vissa undantag, som innefatta tillämpning av nya RB.

Det är uppenbarligen ett önskemål, att de fördelar, som erbjudas av en
ny processordning, så snart som möjligt komma den rättssökande allmänheten
till godo. Emellertid är det — såsom jämväl lagrådets övriga ledamöter
understrukit — av vikt, att en övergångsreglering är jämförelsevis enkel i
tillämpningen. Ett nytt rättegångsförfarande ställer särskilt i början stora
krav på domare och parter. Är det svårt att överskåda de olika föreskrifter,
som meddelats angående övergångstiden, gör sig denna olägenhet icke minst
gällande under själva handläggningen; domaren har därvid ej sällan att
hastigt fatta beslut i processuella frågor.

Beträffande den i förevarande paragraf under 1 behandlade rättegången i
underrätt skall till en början framhållas, att frågan kommit i annat läge, sedan
beredningen framlade sitt förslag i ämnet. Tanken att tillämpa den nya
processordningen redan före dess ikraftträdande är numera i viss mån för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

verkligad, främst med stöd av kungl, cirkuläret den 13 oktober 1944 till
rikets allmänna underrätter och åklagare angående anpassning av det processuella
förfarandet vid underrätterna efter principerna i nya RB. Genom
detta cirkulär äro närmare riktlinjer uppdragna för den önskade anpassningen
till det nya systemet, och i den mån utvecklingen fortgår efter dessa
riktlinjer, inträder en övergångsordning, som kan sägas föregripa den avberedningen
föreslagna. Det kan frågas, huruvida processförfarandet på
detta sätt blir så omlagt, att nya RB kan vid ikraftträdandet i princip tilllämpas
även på de redan inledda rättegångarna. Besvaras denna fråga jakande,
kunde övergångsregleringen måhända inskränkas till obetydliga undantag
angående fortsatt giltighet av äldre lag. Härmed skulle ifrågavarande
lagstiltningsproblem otvivelaktigt lia erhållit den bästa lösningen. Emellertid
är det osäkert, huruvida den igångsatta anpassningen skall infria dylika
förhoppningar. Skulle — såsom av föreningen Sveriges häradshövdingar
förordats — särskilda lagstiftningsåtgärder vidtagas i syfte att före nya
RB:s ikraftträdande vinna tillämpning av vissa däri givna regler rörande
själva handläggningen, kan det tänkas, att förutsättningar finnas för den
nyss angivna lösningen. I annat fall lärer det knappast vara skäl att förutse
en så gynnsam utveckling, att nya RB:s regler utgöra den naturliga grundvalen
för nu ifrågavarande lagstiftning angående övergångstiden. Det måste
nämligen tagas i beräkning, att de för rättegångsreformen betydelsefulla
föreskrifterna rörande handläggningen vid underrätterna icke kunna tillämpas
å de redan inledda rättegångarna. Under dessa förhållanden torde den
i förslaget angivna huvudregeln alltjämt böra vara utgångspunkten för den
övergångsordning, varom nu är fråga. Denna synes lämpligen böra ansluta sig
till den redan befintliga och får icke gärna te sig såsom en helt ny form för
behandlingen av övergångsmålen; eljest kan det befaras, att lagstiftningen
icke tillgodoser skäliga krav på enkelhet och reda. Vad nu sagts gäller icke
minst rättegången vid de särskilda domstolarna, såsom vattendomstolar och
ägodelningsrätter. Uppgiften synes därför vara att, med beaktande av dessa
krav, söka erhålla tillämpning av nya RB i den utsträckning, som är lämplig
med hänsyn till att själva handläggningen skall ske enligt reglerna i äldre RB.

Bedömes förslaget ur de nu anförda synpiuikterna, är det ställt utom tvivel,
att reglerna om bevisningen (35—40 kap. nya RB) böra tillgodogöras redan
under övergångstiden, och ingen invändning kan riktas mot tillämpningen av
de i 15 kap. givna föreskrifterna. Vissa bestämmelser (17 kap. 1 § och 30
kap. 1 §) måste gälla såsom underlag för den föreslagna regleringen av överrärisförfarandet
under samma tid, och att i anslutning härtill lämna utrymme
för åberopande av 17 kap. 14 § och 30 kap. 12 § synes motiverat. Andra
föreskrifter (11 kap.) låta sig så viii förena med gällande ordning, att deras
tillämpning framstår såsom en naturlig sak och därför knappast kan föranleda
misstag eller eljest särskilda svårigheter. Vad nu sagts gäller i stort sett
också 1, 12, 16, 18, 21, 29 och 31 kap., även örn undantagen från huvudregeln
därmed nå en omfattning, som från den antagna utgångspunkten kan
väcka vissa betänkligheter. Beträffande 5 kap., som icke förekommer i be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

redningens förslag, har i motiven framhållits, att dessa stadganden ansluta
sig till äldre rätt och uppenbarligen böra vinna tillämpning i alla mål samt
att vid sådant förhållande särskild föreskrift härom icke vore erforderlig. Enligt
min mening tala de anförda skälen snarare för att uttryckligen inräkna
även 5 kap. bland de bestämmelser, som skola gälla under övergångstiden.

Vad angår 9 kap. anknyta 5—9 §§ i viss mån till innehållet i 5 kap. och
äro i övrigt av den art, att de böra avse övergångsmålen. Däremot torde 9
kap. 1 § av straffrättsliga skäl icke kunna vinna tillämpning, och tillräcklig
anledning saknas att i detta sammanhang medtaga 2—4 §§. I fråga om
24 kap. må erinras, att bestämmelserna om häktning stå i sådant samband
med de nya förhandlingsreglerna, att det kan spörjas, huruvida icke vissa
svårigheter kunna uppstå under övergångstiden. Därest sistnämnda kapitel
uteslutes från tillämpning, synes detsamma böra gälla även om de i 25—28
kap. givna föreskrifterna. Härvid är det mindre fråga om att taga principiell
ställning än örn att vinna en praktisk och jämförelsevis enkel lösning.
Det må ock påpekas, att de skäl, som tala för att i förslaget upptaga 15 kap.,
icke göra sig med samma styrka gällande i vad angår motsvarande bestämmelser
på det straffprocessuella området, vilka under senare tid i viss omfattning
reformerats.

I andra och tredje styckena under 1 lämnas föreskrifter, som komplettera
de huvudsakliga bestämmelserna i första stycket. I likhet med lagrådets
övriga ledamöter anser jag, att innebörden av andra stycket skulle
komma till tydligare uttryck genom vissa jämkningar i texten.

Beträffande övergångsbestämmelserna under 2 är det självfallet önskvärt,
att den nya rättegångsordningen kommer till omedelbar användning vid
överrätterna, icke minst därför att den äldre lagen eljest kan bli tillämplig
tämligen långt efter det att nya RB trätt i kraft. Emellertid kan det icke förnekas,
att ett överrättsförfarande efter nya ordningen kommer i viss motsättning
till en underrättsprocess, som handlagts huvudsakligen efter äldre lag.
Av denna anledning bli nog i många fall fördelarna av att i överrätt tillämpa
det moderna förfarandet icke särskilt framträdande. Det skall ej heller döljas,
att omkastningen i det processuella förfarandet kan komma att tynga övergångsmålens
handläggning i överrätten. Att processmaterialet i underrätten
är fullständigt samlat och protokollariskt dokumenterat kan befaras medföra,
att den muntliga handläggningen i överrätten ofta framstår såsom en tidskrävande
upprepning av utredning, varom ledamöterna redan erhållit
kunskap genom handlingarna i målet. Den omgång, som härav blir följden,
är oläglig under övergångstiden, som i skilda hänseenden ställer stora anspråk
på domstolarna. Vad nu sagts bör icke förbises, när det gäller att beräkna
behovet av arbetskraft. Ett oeftergivligt villkor för rättegångsreformens lyckliga
genomförande är nämligen, att arbetsbalanser icke tillåtas uppstå i
större omfattning än som påkallas av hänsyn till en någorlunda jämn arbetsfördelning.

I fråga om den närmare utformningen av de under 2 föreslagna bestämmelserna
instämmer jag i de erinringar, som upptagits i det av lagrådets

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

övriga ledamöter avgivna yttrandet. Jag biträder även samma yttrande, såvitt
det angår placeringen av de stadganden, som reglera övergången till den nya
rättegångsordningen.

16 §.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Ekberg och Santesson:

I förevarande paragraf stadgas främst, att därest före nya RB:s ikraftträdande
den, som misstänkes för brott, häktats eller mot honom eller annan
tvångsmedel, som avses i 1933 års tvångsmedelslag, kommit till användning,
i fråga örn verkan av sådan åtgärd samt dess fortsatta bestånd äldre lag skall
tillämpas. Såsom stöd härför har beredningen anfört, att denna ståndpunkt
bäst överensstämde med de allmänna grundsatserna om ny processlags tilllämpning
och även ur praktisk synpunkt vore att föredraga. Vad sålunda anförts
synes riktigt i fråga örn de tvångsmedel, som regleras i nämnda lag.
Dylika tvångsmedel kunna anlitas utan sammanhang med rättegång och behöva
därför icke komma under domstols prövning. Däremot är läget ett annat
beträffande häktning. Enligt nu gällande rätt innebär häktning, där den
ej företages i en redan inledd rättegång, alltid anhängiggörande av talan,
och frågan om häktningens fortsatta bestånd skall inom kort tid prövas av
rätten. Det synes riktigt, att därest denna prövning företages efter nya RB:s
ikraftträdande, de nya reglerna bli tillämpliga. Enligt 12 § 1 skola, då fråga
om häktning uppkommer först efter angivna tidpunkt, bestämmelserna i nya
RB lända till efterrättelse, även örn rättegången inletts därförinnan. Tillräcklig
anledning synes ej föreligga att behandla dessa fall pa olika sätt.
Några praktiska olägenheter torde icke följa av att i ett övergångsmal tillämpa
de nya häktningsreglerna, särskilt som enligt dessa regler häktning i vissa
hänseenden behandlas såsom en från själva målet skild fråga. Rättegången
kan sålunda, oberoende av häktningsfrågan, föras enligt de äldre bestämmelserna.
Dylika olägenheter ha ej heller ansetts föreligga i de fall, då i ett övergångsmål
fråga örn häktning väckes under rättegången.

Det nu antydda önskemålet torde kunna vinnas genom föreskrift i denna
paragraf, att därest någon före nya RB:s ikraftträdande häktats för brott,
i fråga örn häktningen och dess fortsatta bestånd äldre lag skall tillämpas intill
dess målet efter nämnda tidpunkt första gången förekommer vid rätten.
En följd härav skulle bli, att därefter ankomme allenast å rätten att pröva,
huruvida den tilltalade bör kvarbliva i häkte.

De övriga bestämmelserna i paragrafen kunna med någon omgruppering
och jämkning av ordalagen bibehållas.

Justitierådet Guldberg:

Därest bestämmelserna i 24 kap. nya RB icke göras tillämpliga å de i
12 § 1 denna lag avsedda övergångsmålen, bör förevarande paragraf undergå
däremot svarande jämkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

19 §.

Lagrådet:

Har för brott tilltalad genom dom, som må verkställas, ehuru den icke
äger laga kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brottet och är han
för sådan verkställighet intagen i straffanstalt, allmän uppfostringsanstalt
eller säkerhetsanstalt eller i avbidan på verkställighet tagen i förvar, skall
han enligt första stycket av denna paragraf vid fullföljd av talan i målet anses
som häktad för brottet. Härav följer enligt vad i 54 kap. 17 § andra stycket
första punkten nya RB stadgas rörande häktad, att tilltalad, som nyss
sagts, vid fullföljd till högsta domstolen är fri från skyldighet att nedsätta
tullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Jämlikt
sistnämnda lagrum tillkommer emellertid frihet från nedsättningsskyldighet
förutom häktad, bland andra, jämväl den, som enligt beslut i målet är
intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i anstalt för undergående av ungdomsfängelse
eller i avbidan å sådant intagande hålles i förvar. Omförmälda
stadgande har således delvis samma innehåll som förevarande bestämmelse.
Denna oegentlighet kan i tillämpningen leda till det missförståndet, att
regeln i 54 kap. 17 § nya RB vore uttömmande, med påföljd att den komplettering
av nämnda regel, som stadgandet i förevarande paragraf innebär,
förbises. Till förebyggande härav synes angeläget, att bestämmelsen i första
punkten av andra stycket i 54 kap. 17 § ändras. Detta kan lämpligen ske
på det sättet, att orden »eller enligt beslut i målet är intagen i allmän uppfostringsanstalt
eller i anstalt för undergående av ungdomsfängelse eller i
avbidan å sådant intagande hålles i förvar» uteslutas ur lagtexten. Av samma
skäl som nu anförts bör ändring vidtagas i 51 kap. 5 § och 55 kap. 5 §
nya RB.

I första punkten av andra stycket föreslås, att vad i nya RB är föreskrivet
angående misstänkt för brott skall, örn ej annat är stadgat, äga motsvarande
tillämpning i fråga örn den, mot vilken, sedan han blivit dömd för
brott, vid domstol inledes förfarande, som avser förening av straff, ådömande
av säkerhetsåtgärd i stället för straff eller ändrade bestämmelser
med avseende å villkorlig dom eller vad eljest tidigare ådömts honom för
brottet, ävensom att därest han är intagen i anstalt, som sägs i första stycket,
eller tagen i förvar, han skall anses som häktad för brottet. Meningen
torde vara icke blott att den dömde, såsom ordalagen närmast giva vid handen,
skall i processuellt hänseende anses likställd med den, som misstänkes
för brott, utan jämväl att förfarandet vid domstolen i övrigt skall i tillämpliga
delai följa reglerna för brottmål, fransett de undantag, som betingas av
att avvikande föreskrifter meddelas i särskilda lagar. Denna förslagets innebörd
skulle komma till ett tydligare uttryck genom sådan jämkning av bestämmelsen,
att vad i nya RB är föreskrivet angående brottmål skall, örn ej
annat är stadgat, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit dömd för
brott, vid domstol inledes sådant förfarande, som bär avses. Därvid böra orden
»ändrade bestämmelser med avseende å villkorlig dom» ersättas med

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

uttrycket »åtgärd med avseende å villkorlig dom», vilket uttryck bättre täcker
de olika fall, varom fråga är.

För vinnande av överensstämmelse med den terminologi, som använts i
lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m., böra i
första stycket orden »straffanstalt» och »säkerhetsanstalt» utbytas mot den
gemensamma beteckningen »fångvårdsanstalt» samt i andra stycket uttrycket
»säkerhetsåtgärd» ersättas med »skyddsåtgärd».

20 §.

Lagrådet:

I denna paragraf givas särskilda bestämmelser rörande den talan, som
utan förbindelse med allmänt åtal — skall a det allmännas vägnar föras av
allmän åklagare eller annan myndighet. Från tillämpning av dessa bestämmelser
undantagas uttryckligen mål, om vilka särskild föreskrift är meddelad,
och det är vidare meningen, att stadgandet icke skall gälla mål, däri
kronan är part, d. v. s. mål, däri kronan har att omedelbart tillvarataga sitt
eget intresse, såsom då kronan påstår bättre rätt till fast egendom. Ej heller
avses sådant fall, där det åligger offentlig myndighet att genom särskilt
förordnad företrädare tillvarataga enskilda intressen; såsom exempel har beredningen
bland annat framhållit talan enligt 18 § lagen den 24 maj 1929
örn tillsyn över stiftelser. Det kan dock ifrågasättas, huruvida av ordalydelsen
kan utläsas, att stadgandet icke åsyftar sådana mål, som nu nämnts.
Stadgandet torde bli tydligare avgränsat, örn såsom förutsättning för dess tilllämpning
angives, att allmän åklagare eller annan myndighet enligt lag eller
författning å det allmännas vägnar utför talan i mål, som ej angår allmänt
åtal, och hans talan ej avser att tillvarataga kronans eller annans enskilda
rätt.

Med visst fog kan göras gällande, att innehållet i paragrafen motiverar dess
intagande i nya RB. Att där inarbeta ifrågavarande bestämmelser medför
emellertid så stora svårigheter, att lagrådet icke anser sig böra göra någon
hemställan härom.

23 §.

Lagrådet:

Det kunde ligga närmast till hands att begränsa tillämpningen av denna
paragraf till sådana eder, som skola avläggas inför domstol eller domare.
Emellertid kan edgång, som avses i 2 kap. 8 § lagen örn delning av jord å
landet, fullgöras antingen inför dylik myndighet eller inför länsstyrelse, och
det är uppenbart, alt samma regler böra tillämpas i båda fallen. Jämväl beträffande
andra eder, som avläggas inför administrativ myndighet, torde de
i nya RB givna bestämmelserna böra lända till efterrättelse. Av stadgandets
avfattning framgår, att detsamma icke har avseende å statsrådseden.

24 §.

Lagrådet:

Andra stycket i förevarande paragraf innehåller, all örn enligt lag eller
författning för besiktning, uppskattning eller fullgörande av annat sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

uppdrag ojävig person skall anlitas och ej särskild föreskrift är meddelad i
ämnet, därtill ej må tagas någon, mot vilken förekommer jäv gällande mot
domare. Detta stadgande är avsett att tillämpas bland annat å de vittnen,
som omtalas i 16 § 1 mom. lagen om rätt till jakt. I sistnämnda lagrum
föreskrives bland annat, att under vissa förutsättningar villebråd, som fallit
å annans jaktområde, ej må av den jagande från stället bortföras utan att
två ojäviga vittnen äro närvarande. Emellertid är det tvivelaktigt, huruvida
de personer, som i sådant fall utgöra vittnen, inrymmas under ordalagen i
det föreslagna stadgandet. Den rätta tolkningen skulle underlättas, om andra
stycket angives åsyfta den, som anlitas för besiktning, uppskattning eller
liknande uppgift. Företages denna ändring, bör paragrafens tredje stycke
undergå däremot svarande jämkning.

28 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket i denna paragraf skall, utan hinder av nya RB eller
vad i förevarande lag förordnats, alltjämt anses som gällande bland annat lagen
den 19 november 1886 angående skyldighet för utländsk man att i rättegång
vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och
skada. I 1 § nämnda lag stadgas som regel skyldighet för utländsk man,
som vill hos svensk domstol kära till svensk man, att om svaranden sådant
yrkar, ställa säkerhet för den kostnad och skada, som käranden genom lagakraftägande
beslut i rättegången kan kännas skyldig att gälda svaranden,
och det föreskrives tillika bland annat, att yrkande, som nu sagts, ej må
framställas senare än vid första rättegångstillfälle, då svaranden tillstädeskommer.
Vid handläggningen av mål enligt nya RB torde sådant yrkande
böra framställas, om muntlig förberedelse äger rum, vid första inställelsen
och, om skriftlig förberedelse tillämpas, i det skriftliga svaromålet. Till undvikande
av missförstånd härutinnan synes böra föreskrivas, att svaranden
har att framställa yrkande, varom i nu ifrågavarande lagrum sägs, inom tid,
som i 34 kap. 2 § nya RB stadgas.

Bland de författningar, som enligt förevarande paragrafs första stycke
alltjämt skola anses som gällande, upptages vidare 2 § lagen den 12 maj
1897 med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgivmngsrätt, så ock angående
forum för riksbanken. Denna lag innehåller bestämmelser angående
forum för riksbanken, förutom i 2 §, jämväl i 3 §, som föreskriver, att riksbanken
i de mål, för vilka ej i 2 § eller eljest genom lag annorlunda stadgas,
skall lyda under Stockholms rådhusrätt. Sagda föreskrift torde äga betydelse
även efter nya RB:s ikraftträdande, och det hemställes därför, att 3 §
upptages bland de bestämmelser, som alltjämt skola anses som gällande. Om,
såsom för närvarande får anses vara fallet, paragrafen allenast avser att angiva
riksbankens allmänna forum, bör stadgandet i fortsättningen lika litet
som nu uppfattas såsom innebärande exklusivt forum för mål mot banken.
Någon uttrycklig bestämmelse, att nya RB:s regler om alternativa fora skola
äga tillämpning beträffande sådana mål, synes därför ej erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

I första stycket av förevarande paragraf stadgas slutligen, att bestämmelse
i särskild lag eller författning om hovrätts eller viss hovrätts eller högsta
domstolens behörighet att som första domstol upptaga mål örn ansvar eller
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott alltjämt skall anses vara gällande.
De föreskrifter, som här åsyftas, innehålla i regel allenast stadgande om forum
för själva ämbetsbrottet. På grund härav och med hänsyn jämväl till
innehållet i 2 kap. 2 § första stycket samt 3 kap. 3 § nya RB torde nu ifrågavarande
bestämmelse böra inskränkas till att avse vad i särskild lag eller
författning är stadgat därom, att åtal för ämbetsbrott skall väckas i hovrätt
eller viss hovrätt eller högsta domstolen.

På sätt lagrådet vid 5 § anfört, bör den i samma paragraf upptagna föreskriften,
i händelse den anses behövlig, efter viss omformulering överflyttas
till förevarande paragraf.

Enligt paragrafens sista stycke skall vad i kungl, cirkuläret den 18 januari
1918 är föreskrivet angående beredande av tillfälle för parter och deras biträden
att sittande övervara rättegångsförhandlingar avse även förhandling i
hovrätt eller högsta domstolen. Då det måste anses oegentligt, att ifrågavarande
föreskrift sålunda, med bibehållande av sin administrativa natur såvitt
angår underrätterna, i övrigt erhåller lags karaktär, torde det föreslagna
stadgandet böra utgå och erforderliga bestämmelser i ämnet meddelas antingen
genom särskild lag eller ock i administrativ ordning.

29 §.

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid 1 §.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 april 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zettereerg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 29 mars 1946 avgivna utlåtande över det den 2 november 1945 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om införande av nya rättegångsbalken.
Föredraganden anför följande.

Inledning.

I den av 1942 års riksdag antagna nya RB upptogs i fråga om ikraftträdandet
icke annan bestämmelse än att Konungen med riksdagen förordnar
därom. Anledningen därtill var, såsom framgår av propositionen nr 5 vid sagda
års riksdag, att för nya RB:s införande krävdes ett fortsatt omfattande arbete
å olika lagstiftnings- och författningsområden. Till erforderliga övergångsbestämmelser
och följ dförfattningar hade sålunda statsmakterna att
framdeles taga ställning, och först i samband därmed kunde bestämmas, när
nya RB skulle träda i tillämpning. I sitt betänkande den 17 mars 1944 (SOU
1944: 9 och 10) har processlagberedningen framlagt, förutom ett stort antal
lagförslag avseende följdändringar m. m., även förslag till lag örn införande
av nya RB. De föreslagna följdändringarna ha redan till övervägande del
genom särskilda propositioner underställts detta års riksdag. Jag anhåller
nu att få upptaga till behandling förslaget till lag om införande av nya RB.
Därvid kommer jag att framlägga förslagets huvudgrunder. För detaljbestämmelser
redogöres i den mån de äro av mera allmänt intresse eller så
eljest föranledes av lagrådets yttrande. I övrigt får jag hänvisa till processlagberedningens
betänkande.

Allmänna synpunkter.

Örn de spörsmål som i allmänhet möta vid införande av ny processlagstiftning
har beredningen framhållit, att enligt allmänt vedertagna grunder
skulle ny processlag tillämpas å varje processuell företeelse, som inträffade

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

efter det lagen trätt i kraft. Denna allmänna regel avsåge alla nya stadganden
av processrättslig innebörd, vare sig de anginge domstolsväsendet, förfarandet,
fullföljdsordningen eller bevisrätten. Ny processlag finge sålunda
å ena sidan icke retroaktiv verkan. Den ändrade eller rubbade icke det processuella
läge, som vid dess ikraftträdande redan inträtt, eller de processuella
rättigheter eller skyldigheter, som uppstått på grund av redan företagna
processhandlingar. Å andra sidan skulle ny processlag principiellt
omedelbart tillämpas också å rättegång, som börjat redan innan lagen trätt
i kraft. Alla processuella spörsmål, som därefter uppkomme i rättegången,
skulle bedömas enligt den nya lagen. Hade en rättegång anhängiggjorts under
äldre lags giltighet och trädde nya fullföljdsregler i kraft medan målet ännu
vore i underrätt, skulle alltså dessa nya regler tillämpas även å detta måls
fullföljd i högre rätt. Strängt taget skulle, om nya stadganden angående
målets behandling i underrätt trädde i kraft medan målet vore där, dessa nya
stadganden genast tillämpas också å detta mål.

Beredningen anmärker att det vore uppenbart, att även om dessa allmänna
grunder kunde utan större jämkningar tillämpas å nya processlagar som reglerade
enskilda processuella institut eller mindre omfattande områden, de
svårligen kunde begagnas vid mera vittgående nyregleringar. På enstaka
punkter visade sig dessa svårigheter i fråga örn äldre lags giltighet å processhandlingar,
som företagits innan ny lag trätt i kraft, och å dessas verkningar.
Men framför allt gjorde de sig med mycken styrka gällande när det vore
fråga om att tillämpa ny lag i rättegång, som före lagens ikraftträdande anhängiggjorts
men ej avslutats. Inför dessa svårigheter hade lagstiftningen i
stor utsträckning såväl i vårt land som i främmande länder funnit sig nödsakad
att vid införandet av ny processlag, i synnerhet av mera genomgripande
innebörd, fastställa mer eller mindre omfattande avvikelser från huvudgrunderna
i fråga örn den nya lagens tillämpning å rättegångar, som påginge
vid lagens ikraftträdande.

Svensk och utländsk rätt i allmänhet.

Beredningen har lämnat en översikt över hithörande bestämmelser i svensk
och utländsk rätt.

I svensk rätt hade enligt denna redogörelse i allmänhet i mindre omfattande
processlagar huvudgrundsatserna funnits kunna helt eller med någon
mindre jämkning godtagas även beträffande redan anhängiga rättegångar.
I mera genomgripande nya lagar hade däremot betydelsefulla avvikelser
gjorts. Enligt 1901 års lag om ändring i vissa delar av BB gällde som huvudregel,
att mål, som vid lagens ikraftträdande redan vore anhängiga, skulle
behandlas enligt äldre lag. De nya bestämmelserna skulle dock tillämpas
i fråga örn fullföljd av talan mot utslag eller beslut, som meddelats efter
den dag då den nya lagen trädde i kraft, ävensom beträffande förfarandet
i högre rätt i sålunda fullföljt mål. I 1915 års lag örn ändrad lydelse av

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

30 kap. RB upptogs huvudregeln såsom allmän grundsats med den jämkningen,
att i fråga örn fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut,
som meddelats innan den nya lagen trädde i kraft, äldre lag skulle tillämpas.
Beredningen omnämner vidare vissa lagar, däri som allmän utgångspunkt
för regleringen av den nya lagens tillämpning fastslagits, att mål, som anhängiggjorts
innan den nya lagen trätt i kraft, skulle behandlas enligt äldre
lag. Detta gällde sålunda utsökningslagen, jorddelningslagen, lagen om arbetsdomstol
och lagsökningslagen. För vattenlagen hade också som huvudregel
bestämts, att äldre mål skulle behandlas enligt äldre lag, men undantag
hade gjorts genom föreskrift, att vissa mål skulle, ehuru de anhängiggjorts
före den nya lagens ikraftträdande, behandlas av vattendomstol och
enligt den nya lagen, förutsatt att de då vattenlagen trädde i kraft ännu icke
avdömts av underrätten.

Vad angår främmande rätt hade enligt beredningen vid genomförandet
av nya rättegångsordningar i allmänhet den grundsatsen antagits, att vid
ikraftträdandet anhängiga mål skulle behandlas enligt äldre lag. Denna regel
vore dock ej helt undantagslös. För brottmålens del hade strävanden gjort
sig gällande för att genomföra ny rättegångsordnings tillämpning också å
mål, som vid den nya ordningens ikraftträdande redan vore anhängiga. Så
vore bland annnat fallet beträffande den tyska straffprocessen. Genomförandet
av den nya civilprocesslagen och den nya straffprocesslagen ägde i
Tyskland rum samtidigt. Men under det man i civilprocessen antog regeln
att äldre mål skulle behandlas enligt äldre lag, utgick man i straffprocessen
från en motsatt ståndpunkt. I straffprocessen förmenades förfarandet vara
enklare än i civilprocessen. Ingen omedelbar rättsverkan följde av anhängiggörandet
och den tilltalade kunde ej åberopa någon på anhängiggörandet
grundad rätt att få sin sak behandlad enligt äldre lag. Den nya ordningen
borde därför tillämpas också i äldre mål. Från denna regel gjordes emellertid
det undantaget, att om slutlig dom meddelats i första instans före den
nya lagens ikraftträdande, äldre lag skulle tillämpas på målet också i fortsättningen.
Härifrån gjordes återigen undantag för de fall, då mål återförvisades
från högre instans till första instans. I sådant fall skulle den nya
ordningen gälla.

Avgränsning av nya Riks tillämpningsområde.

Före de egentliga övergångsbestämmelserna uppdragas i förslaget vissa
riktlinjer för nya RB:s tillämpningsområde.

Beredningen anmärker, att nya RB liksom äldre RB reglerade den allmänna
processen i tvistemål och brottmål. Under arbetet på nya RB hade
däremot ej behandlats olika slag av specialprocess eller vissa särskilda processformer.
Undantagna hade alltså varit dels rättegången vid specialdomstolarna,
dels särskilda bestämmelser för rättegången i vissa mål. Bestämmelser
av sistnämnda slag förekomma, som beredningen framhåller, bland

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

annat i giftermålsbalken, förmynderskapslagen, expropriationslagstiftningen,
patentförordningen och sinnessjuklagen. Hit äro att hänföra även särskilda
föreskrifter om laga domstol och örn bevisning, som gälla för vissa grupper
av mål. En följd av angivna begränsning vore, yttrar beredningen, att de
regler som gällde för specialprocessen och nyss åsyftade särskilda processformer
icke omedelbart berördes av nya RB:s ikraftträdande. För att bringa
lagstiftningen på dessa områden i överensstämmelse med de nya grundsatserna
hade särskilda ändringsförslag utarbetats.

I enlighet med denna ståndpunkt har i förslaget (4 §) införts bestämmelse,
dels vad angår vissa mål som upptagas av allmän domstol, att vad i lag
eller författning är särskilt stadgat örn rättegången i dessa mål skall gälla,
även om det strider mot bestämmelse i nya RB, och dels att om särskilda
domstolar och rättegången vid dessa skall gälla vad därom är stadgat.

Beredningen har i anslutning härtill framhållit, att i den mån ej särskilda
bestämmelser funnes meddelade, förutsattes att liksom för närvarande den
allmänna processens regler skulle tillämpas. Detta gällde i första hand i
fråga örn mål, som handlades av allmän domstol, även örn i vissa hänseenden
avvikande bestämmelser vore meddelade om domstolens sammansättning
eller förfarandet. Men det hade också tillämpning å rättegången vid
de särskilda domstolarna.

I detta sammanhang har beredningen även berört förhållandet mellan den
allmänna domstolsprocessen och förvaltningsprocessen. Därutinnan kunde,
enligt vad beredningen uttalar, icke uppdragas lika bestämda skiljelinjer. Att
den allmänna processens regler haft och alltjämt ägde stor betydelse i fråga
om förvaltningens verksamhetsformer vöre allmänt erkänt. I vissa fall hade
i lagar och författningar på detta område uttryckligen hänvisats till RB.
I åtskilliga fall, då sådan bestämmelse ej meddelats, torde en analogisk tilllämpning
av stadganden i RB äga rum. Med hänsyn till att förvaltningsprocessen
i allmänhet vore skriftlig hade, såsom beredningen framhåller, en
anknytning till den äldre överrättsprocessen legat mycket nära. Beredningen
erinrar, att nya RB:s besvärsförfarande erbjöde en motsvarighet härtill. Även
vissa andra processuella rättsregler av mera allmän innebörd torde enligt
beredningen äga betydelse också för förvaltningsprocessen, såsom reglerna
om ombud och rättegångsfullmakt, laga förfall och delgivning.

Beredningen har emellertid icke ansett sig böra närmare undersöka om
eller i vilken utsträckning nya RB:s bestämmelser borde äga tillämpning i
förvaltningsprocessen. I betänkandet erinras, att riksdagen genom skrivelse
den 1(5 maj 1942 (nr 23(5) hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning angående
en mera enhetlig, fullständig och i övrigt ur rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande
lagstiftning angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar
och övriga förvaltningsmyndigheter vid avgörande av frågor, som angå enskild
rätt. Till dess en allmän reglering av förvaltningsprocessen ägt rum,
vore enligt beredningen dessa frågor all bedöma eller samma principer som
lii11iIIs tillämpats.

Enligt vad beredningen vidare framhållit rubbades genom nya RB i all Bihang

till riksdagens protokoll 1946. I sami. Nr 262. 3

Kunni. Maj:ts proposition nr 262.

mänhet icke den gränsdragning mellan domstolsprocess och förvaltningsprocess
eller mellan ordinär process och specialprocess, som för närvarande kunde
anses gälla. De författningar, som vid olika tidpunkter tillkommit örn
överflyttning av mål från förvaltningsmyndigheterna eller särskilda domstolar
till de allmänna domstolarna, skulle bibehålla sin giltighet. Ett stadgande
därom har upptagits i förslaget (5 §).

Äldre RB avser i viss utsträckning även frågor, som höra till den s. k. frivilliga
rättsvården. I nya RB ha sådana frågor däremot i princip uteslutits
från behandling. Beredningen anmärker, att redan nu i stor utsträckning funnes
särskilda bestämmelser i detta ämne och att ett förslag till lag örn behandling
av ärenden som upptagas av allmän underrätt upprättats av beredningen.
Med hänsyn härtill har i nu förevarande förslag (6 §) intagits
en erinran, att örn behandling av ärenden, som domstol eller domare har att
upptaga, skall gälla vad därom är stadgat.

Förhållandet mellan ny och äldre lag i avseende å rättegångar som
pågå vid tiden för nya RB:s ikraftträdande.

Under hänvisning till de allmänna synpunkter, för vilka förut redogjorts,
ävensom hithörande svensk och utländsk lagstiftning framhåller beredningen,
att något allmängiltigt svar ej torde kunna lämnas på frågan, örn och i
vilken utsträckning ny processlag skulle äga tillämpning i avseende å redan
anhängiga men icke slutligt avgjorda mål. Härför erfordrades enligt beredningen
i första hand en undersökning av det nya rättegångssättets förhållande
till det förut tillämpade.

I sådant avseende erinras i betänkandet, att de processuella grundsatser
som reglera det i nya RB upptagna förfarandet kännetecknades av förfarandets
muntlighet, koncentration och omedelbarhet. För genomförandet
och säkerställandet av dessa grundsatser meddelades i nya RB beträffande
förfarandet i olika instanser bestämmelser, vilka icke ägde någon motsvarighet
i hittills gällande lagstiftning. Härmed åsyftas särskilt den i nya RB
uppdragna skillnaden mellan målets beredande till huvudförhandling och
huvudförhandlingen. Då processens anordning och förlopp sålunda vore av
väsentligt olika karaktär enligt de nya och äldre reglerna, måste, enligt vad
beredningen uttalar, en sammansmältning av de olika processnormerna i en
och samma rättegång vara förenad med mycket stora svårigheter. Detta gällde
särskilt rättegången i första instans. För att de nya grundsatserna skulle
komma till sin rätt krävdes att rättegången redan från början planlades enligt
reglerna i den nya processordningen. Det kunde också befaras att rättegångens
säkerhet skulle bli lidande vid en sammanblandning av sinsemellan
så olikartade förfaranden. Det sagda hade giltighet beträffande förfarandet
i såväl tvistemål som brottmål.

De skäl, som talade för att förfarandet i första instans borde såvitt möjligt
regleras enligt enhetliga processuella grundsatser, gjorde sig enligt beredning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

en i stor utsträckning gällande också beträffande fullföljdsförfarandet. Vad
angår mål, vari fullföljd ägt rum före nya RB:s ikraftträdande, finner beredningen
sålunda det vara uppenbart, att även därefter förfarandet i överrätt
borde försiggå enligt äldre lag.

Mera tveksam ställde sig enligt beredningen frågan örn ny lags tillämpning
i fall då det avgörande av lägre rätt, som utgjorde föremål för fullföljd,
träffats efter den nya lagens ikraftträdande. Till förmån för ny lags tillämpning
i sist åsyftade fall kunde anföras, att fullföljdsförfarandet vore ett från
förfarandet i lägre instans skarpt avgränsat skede av processen och att med
hänsyn därtill konflikter mellan gammal och ny lag i fråga örn förfarandets
förlopp ej behövde uppkomma. I betänkandet hänvisas till den i samband
med 1901 års ändringar i RB utfärdade promulgationslagen ävensom senare
ändringar beträffande fullföljdsförfarandet, varvid en sådan anordning kommit
till användning. Det finge emellertid enligt beredningen beaktas, att ifrågavarande
lagar icke åsyftade någon principiell omläggning av förfarandet
vare sig i första eller högre instans. Förhållandena gestaltade sig på denna
punkt i viss mån annorlunda enligt den nya processordningen. Dennas förfarande
vore för samtliga instanser uppbyggt på samma processuella grundsatser.
Spörsmålet vore alltså huruvida ett förfarande, som i första instans
ägt rum enligt äldre processnormer, lämpligen kunde bilda grundval för ett
överrättsförfarande anordnat enligt de nya principerna.

Svaret på denna fråga vore, enligt vad i betänkandet vidare anföres, i hög
grad beroende av hur rättegången i de vid underrätt ännu anhängiga målen
komme att gestalta sig efter nya RB:s ikraftträdande. Beredningen framhåller
i detta sammanhang, att även äldre rättegångsordning medgåve en vidsträckt
användning av omedelbarhets- och muntlighetsprinciperna. En förutsättning
för att den nya rättegångsordningen tillämpades i överrätt måste
emellertid vara, att de nya bevisreglerna komme i tillämpning redan vid målets
handläggning i underrätt. Att i samma mål, örn ock vid olika instanser,
tillämpa skilda bevissystem syntes icke lämpligt. Beredningen ansåge för sin
del, att nya RB:s bevissystem borde göras tillämpligt även i mål, som ännu
icke blivit av underrätten slutligen avgjorda. Örn denna lösning godtoges,
läge däri ett starkt skäl för alt förfarandet i överrätt i dessa mål gestaltades
efter den nya ordningen. Dessa synpunker hade särskilt framhållits vid det
samråd, som i denna fråga ägt rum med beredningens rådgivande nämnd. En
annan ej oväsentlig fördel vore att fullföljden i samtliga mål, vari underrätt
meddelade dom eller beslut efter nya RB:s ikraftträdande, kunde ske enligt
i stort sett enhetliga grunder.

På nu anförda skäl säger sig beredningen lia kunnat biträda en lösning,
enligt vilken nya RB i här avsedda mål principiellt skall tillämpas i fråga
örn fullföljd samt rättegången i högre rätt. Därvid framhålles emellertid, att
då målets avgörande i första instans skett på grundval av det i protokoll bevarade
processmaterialet, detta material måste komma alt i större utsträckning
lin som eljest skulle varit fallet utgöra den huvudsakliga grunden för
prövningen även i högre instans.

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

Om ett mål på grund av återförvisning eller av annan anledning återupptoges
av den domstol, som först handlagt målet, borde enligt beredningen
hinder icke möta att i fråga om det återupptagna målet tillämpa nya lagen.
I fråga om de särskilda rättsmedlen borde vidare alltid, även om prövning
och avgörande i ordinär väg skett enligt äldre lag, den nya lagen tillämpas,
förutsatt att det särskilda rättsmedlet komme till användning efter den nya
lagens ikraftträdande.

Även i fråga örn de processuella institut, som i förhållande till förfarandet
intaga en mer eller mindre självständig ställning, har beredningen ansett
påkallat att närmare undersöka hur övergången till den nya processordningen
borde gestaltas.

Beredningen framhåller, att från denna synpunkt särskilt bevisrätten
trädde i förgrunden. Bevisningen utgjorde grundvalen för det materiella avgörandet.
Vid en jämförelse mellan den äldre bevisrätten och nya RB:s bevisrätt
vore först att erinra, att den äldre rätten ännu i vissa hänseenden kvarstode
på den legala bevisteoriens grund, medan i nya RB genomförts fri
bevisprövning. Vittnesjäven och den normerade partseden hade sålunda icke
någon motsvarighet i nya RB:s bevissystem. Vad anginge partsutsagan hade
kravet på partens sanningsplikt skärpts och part kunde i tvistemål höras
under sanningsförsäkran. Genom införande av processuell editionsplikt hade
användningen av skriftliga bevis underlättats. Även beträffande sättet för
bevisningens upptagande meddelades nya bestämmelser.

Med hänsyn till underrättsförfarandets betydelse för rättegången måste
enligt beredningen även i nu förevarande avseende fasthållas, att mål som
vid nya RB:s ikraftträdande redan blivit av underrätt slutligen avgjort borde
helt behandlas enligt äldre lag. Denna grundsats ledde till att rättegången i
överrätt i dessa mål icke i något hänseende borde påverkas av bestämmelserna
i nya RB.

Som skäl för att den nya bevisrätten däremot finge tillämpas i de av underrätt
ännu ej avgjorda målen finner beredningen kunna åberopas framför
allt att därigenom skulle vinnas ett fullständigare och säkrare underlag för
rättens prövning. Å andra sidan framhåller beredningen att vissa betänkligheter
kunde anföras. Den nya bevisrätten sammanhängde på det närmaste
med rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Dessa grundsatser
utgjorde en viktig förutsättning för den nya bevisrätten och de kunde
icke, då det gällde en mera slutgiltig utformning av bevisrätten, lösgöras från
denna. Då det däremot, såsom i förevarande fall, vore fråga om en mera tidsbegränsad
anordning, gjorde sig de antydda betänkligheterna icke gällande
med samma styrka. Vad särskilt anginge underrättsförfarandet torde kunna
motses att sedan grundsatserna om rättegångens muntlighet, koncentration och
omedelbarhet blivit lagfästa, de skulle på grund av sakens natur även i mål
som handlades enligt äldre lag erhålla väsentligt större utrymme än förut. I
fråga om bevisupptagning i fullföljda mål, som av underrätt avgjorts först
efter nya RB:s ikraftträdande, förelåge också ökade möjligheter till orne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

delbar bevisupptagning i och med att det nya förfarandet principiellt skulle
tillämpas i fråga om målets handläggning i överrätt.

Beredningen erinrar, att reglerna örn tvångsmedel i brottmål
stöde i nära samband med bevisrätten. Ur praktisk synpunkt borde någon
betänklighet icke möta mot att nya RB:s bestämmelser i detta ämne tillämpades
även i mål, som ännu ej avgjorts av underrätten. Även beträffande
vissa andra processuella institut av mera allmän karaktär
har beredningen ansett, att ur praktisk synpunkt icke förelåge
hinder mot tillämpning av nya RB:s bestämmelser. Härmed åsyftas bland annat
reglerna örn rättegångsombud och försvarare i brottmål samt omröstning
oell rättegångskostnad.

I betänkandet framhålles, att en mera fristående ställning tillkomme de
lagrum som hänförde sig till domstolsväsendet. I den avdelning av
nya RB där dessa ämnen behandlades inrymdes vissa bestämmelser av rent
organisatorisk beskaffenhet, såsom i 1 kap. om tingsordning och rättens sammanträden,
i 4 kap. örn domares tillsättning, i 7 kap. örn åklagarorganisationen
och i 8 kap. om advokater. Beredningen ansåge, att utan uttryckligt stadgande
vore uppenbart att bestämmelser av detta slag, vilka icke omedelbart
anginge rättegången i visst mål, skulle äga generell giltighet i och med nya
RB:s ikraftträdande.

På grund av dessa överväganden har i förslaget (12 §) såsom huvudregel
angivits, att mål vari stämning utfärdats eller rättegång eljest inletts före
nya RB:s ikraftträdande skall behandlas enligt äldre lag.

Denna regel gäller utan undantag såvitt angår behandlingen i högre rätt
av mål, som avgjorts av underrätt före ikraftträdandet eller som upptagits av
högre rätt såsom första domstol.

Beträffande mål, som vid tiden för ikraftträdandet ännu icke slutligen avgjorts
av underrätten, ha däremot från huvudregeln föreslagits mer eller
mindre omfattande avvikelser.

Vad först angår den fortsatta behandlingen av dessa mål i underrätten skola
enligt förslaget (12 § punkt 1) tillämpas de regler i nya RB, som angå bevisrätten
samt tvångsmedel i brottmål (24—28 samt 35—40 kap.). Men även
andra bestämmelser i nya RB, vilka äro av mera allmänt innehåll, avses skola
lända till efterrättelse. Som exempel på dylika bestämmelser må nämnas föreskrifterna
angående straff för rättegångsförseelse (9 kap.), rättegångsombud
(12 kap.), försvarare för misstänkt (21 kap.), omröstning (16 och 29 kap.)
samt rättegångskostnad (18 och 31 kap.).

För det fall åter att talan fullföljes mot underrätts dom eller beslut, som i
äldre mål meddelats efter nya RB:s ikraftträdande, eller mot hovrätts dom
eller beslut i sålunda fullföljt mål, skola bestämmelserna i nya RB i huvudsak
helt tillämpas (12 § punkt 2). Bland de modifikationer, som i vissa avseenden
ansetts påkallade, må här endast framhållas, att bibehållandet av
det muntligt-protokollariska förfarandet i underrätten medfört att skyldighet
alltjämt skall föreligga för klagande part att vid fullföljd lill hovrätt eller
högsta domstolen inkomma med underrättens utslag och övriga protokoll.

Kungl. Majlis proposition nr 262.

I enlighet med det förut anförda upptar förslaget i denna del slutligen
bestämmelser örn tillämpning av ny lag, då med avseende å äldre mål ett
extraordinärt rättsmedel anlitats sedan nya RB trätt i kraft eller då efter
nämnda tidpunkt ett äldre mål återförvisats till eller av annan liknande anledning
återupptagits av den domstol som först handlagt målet (12 § punkterna
3 och 4).

Nu berörda stadganden kompletteras på några punkter av bestämmelser,
som kunna erhålla betydelse även för nytillkomna mål och som därför upptagits
under särskilda paragrafer. Bland annat föreslås övergångsbestämmelser
beträffande rättegångsfullmakter, som givits före nya RB:s ikraftträdande
(13 §), samt i fråga örn tvångsmedel i brottmål, som anlitats före nämnda tidpunkt
(16 §).

Sedan beredningens betänkande avgivits, har Kungl. Maj:t genom cirkulär
den 13 oktober 1944 till rikets allmänna underrätter och åklagare förordat
åtgärder i syfte att det processuella förfarandet vid de allmänna underrätterna
redan nu såvitt möjligt skulle anpassas efter de principer på vilka nya
RB bygger. De anvisningar som därutinnan givits avse att inom ramen för
gällande lagstiftning åstadkomma ökad muntlighet, omedelbarhet och koncentration
i rättegången.

Övergångsbestämmelser av organisatorisk art.

Även i organisatoriskt avseende meddelas i förslaget vissa övergångsbestämmelser.
Bland annat regleras avvecklingen av polisdomstolarnas domsrätt
(25 §). Enligt nya RB skall denna domsrätt övergå å stadens rådhusrätt.
Av praktiska skäl har dock beredningen ansett, att redan anhängiga
mål böra slutbehandlas vid den domstol dit målet inkommit.

Genom ett annat stadgande (26 §) möjliggöres att tillsvidare, intill dess
annat förordnas av Kungl. Maj:t, kunna bibehållas rådhusrätter, i vilka icke,
såsom nya RB förutsätter, finnas förutom borgmästare minst två ledamöter
som skola vara lagfarna. Beredningen erinrar, att redan under förarbetena
till nya RB förutsetts att vid dess ikraftträdande alltjämt komme att finnas
rådhusrätter i vilka endast en eller två domare skulle vara lagfarna. Det
hade ansetts lämpligast, att i sådant fall rådhusrätten bibehölles under någon
övergångstid. Enligt förslaget skall beträffande icke lagfaren ledamot i sådan
rådhusrätt gälla vad om lagfaren ledamot är stadgat. Från denna regel har
dock ansetts böra göras det undantaget, att ledamot, som ej är lagfaren, ej
må handlägga fråga, i vilken rådhusrätt enligt nya RB är domför med en
lagfaren ledamot. Det har vidare ansetts uppenbart att rättens ordförande
skall vara lagfaren. Som beredningen uttalat kommer alltså, då i dylik rådhusrätt
nämnd skall deltaga, rådhusrätten att bestå av en lagfaren ordförande
och nämnd. Beträffande tillsättningen av icke lagfaren ledamot skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

enligt förslaget lända till ef terra Heise vad hittills varit gällande, om ej Kungl.
Majit förordnar annorledes.

Enligt nya RB kan endast advokat förordnas till offentlig försvarare. Då
inom vissa landsändar tillgången på för sådant ändamål lämpliga advokater
kunde befaras icke motsvara behovet, särskilt under de närmaste åren
efter nya RB:s ikraftträdande, har beredningen föreslagit ett stadgande (27 §),
enligt vilket Kungl. Majit kan förordna att till offentlig försvarare må vid
vissa domstolar utses även annan lämplig person, som avlagt för behörighet
till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Vissa spörsmål i samband med upphävande av äldre lagstiftning.

Bland stadganden, som enligt förslaget skola upphävas (2 §), har upptagits
i i kap. JB om ägotvist och laga syn.

Därom yttras i betänkandet, att enligt den uppfattning som läge till grund
för JB:s ifrågavarande bestämmelser ansåges syn, såsom redan lagkommittén
på sin tid framhållit, mindre som ett bevismedel än som en särskild rättegångsform.
Då nu syn, i motsats till vad som vore förhållandet i äldre RB, i
nya RB upptoges som ett särskilt bevismedel, förfölle behovet av ifrågavarande
bestämmelser i den mån de kunde anses reglera syn som bevismedel. Någon
anledning att numera behandla syn som en särskild rättegångsform torde
icke föreligga. Med hänsyn därtill borde 1—4 §§ upphävas.

Mera tveksam ställde sig enligt bei’edningen frågan beträffande de i 5 §
samma kapitel meddelade bestämmelserna om särskild sammansättning av
häradsrätt vid handläggning av ägotvister mellan härad, län eller landskap.
Denna bestämmelse torde, såsom den i rättstillämpningen uppfattats, avse
såväl ägotvister i egentlig mening mellan de angivna menighetema som ock
fastställande av gräns mellan dem såsom administrativa enheter. Lagrummet
hade sålunda i jämförelsevis sen tid tillämpats för fastställande av länsgräns,
varom osäkerhet förelegat.

Beredningen framhåller, att frågan örn ordningen för bestämmande av
administrativ gräns vid flera tillfällen varit under övervägande. Enligt gällande
kommunala lagstiftning tillkomme det Kungl. Majit, då osäkerhet rådde
örn gränsen för landskommun eller stadskommun, att förordna om gränsens
rätta sträckning. I ett den 26 oktober 1918 avgivet förslag till lag örn
delning av jord å landet hade skifteslagskommissionen, liksom senare även
jordstyckningskommissionen, förordat ett allmänt stadgande av innebörd, att
Kungl. Majit skulle äga bestämma rätta sträckningen av gräns för förvaltningsområde.
Till stöd för sitt förslag hade skifteslagskommissionen åberopat
en ingående historisk utredning. Kommissionen framhöll såsom resultat av
denna, att avgörandet av frågan örn sträckningen av länsgräns icke på något
sätt vore av betydelse för bestämmande av fastighetsgränserna. Även jordstyckningskommissionen
uttalade i anslutning lill sitt förslag örn upphävande
av 12 kaj). 5 § JB, att det utan något stadgande vore klart att sträckningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

administrativ gräns icke hade någon inverkan på äganderättsförhållandena
rörande fast egendom. Vid avgivande av yttrande över jordstyckningskommissionens
förslag den 4 oktober 1922 anförde lagrådet vid 23 kap. 10 § i förslaget,
att då gräns varom i denna paragraf vore fråga vore av rent administrativ
natur, syntes bestämmelsernas införande i jorddelningslagen endast
vara ägnat att hålla vid makt den sammanblandning av begreppen, som sedan
länge rått i fråga örn å ena sidan privaträttslig och å andra sidan publik
gränsbestämning. I det förslag, som den 21 augusti 1924 remitterades till lagrådet,
hade bestämmelserna uteslutits.

Enligt beredningen finge av det anförda anses framgå, att det bestämmande
av administrativ gräns, som kunde ha avsetls i 14 kap. 5 § JB, icke vore
av privaträttslig betydelse oell att all anledning numera saknades, att denna
rent administrativa angelägenhet gjordes till föremål för behandling i domstolsväg.
Även för det fall, då verklig ägotvist förelåge, finge stadgandet numera
anses sakna betydelse. Jämväl 5 § borde därför kunna upphävas.

Av andra äldre bestämmelser, som här äro att beakta, angå några sättet
för besvärsinlagors och andra handlingars undertecknande och ingivande
till domstolar och andra myndigheter. Enligt kungl, brev den 24 juli 1741
böra under parternas rättegångsinlagor och andra skrifter, som inkomma
till domstolarna, utsättas för- och tillnamn ävensom karaktär och titel
m. m., och i kungörelserna den 29 juni 1773 och den 1 oktober 1812 ha meddelats
föreskrifter örn antecknande av uppgift å författare till besvärs- och
ansökningsskrifter i vissa fall. Beträffande undertecknande av rättegångsinlagor
meddelas föreskrifter i nya RB. Den uppgiftsskyldighet, som åligger
part i fråga örn namn, yrke, hemvist och postadress, framgår av stadgandet i
33 kap. 1 § nya RB. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande äldre bestämmelser
i ämnet icke längre ansetts äga någon betydelse, har beredningen föreslagit
deras upphävande (2 §).

I kungörelse den 19 maj 1845 ha bestämmelser meddelats örn besvärsskrifters
och ansökningars ingivande. Dessa bestämmelser innebära, att fullmakt
för den som inger skriften ej erfordras, om skriften egenhändigt undertecknats
av sakägaren. Stadganden av enahanda innehåll ha upptagits i
33 kap. 3 § nya RB, som vad angår inlagor i rättegång alltså ersätter bestämmelserna
i nämnda kungörelse. Då emellertid dessa bestämmelser alltjämt
vore av stor betydelse i fråga örn skrifters ingivande till andra myndigheter,
har beredningen ansett att de icke borde i detta sammanhang upphävas.

Enligt förslaget (2 §) upphäves lagen den 20 juni 1905 örn särskild sammansättning
av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål. Med
nämnda lag avsågs att öppna möjlighet för handelskunniga lekmäns deltagande
i avgörandet av handelsmål. Bestämmelserna härom lia emellertid visat
sig vara praktiskt taget utan betydelse. Härtill torde ha medverkat, att
deltagandet av sakkunniga ledamöter enligt lagen gjorts beroende av att part
framställt begäran därom. Som framgår av beredningens betänkande (motiven
s. 9 och 449) hade beredningen utarbetat ett preliminärt förslag till lag

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

om handläggning vid vissa rådhusrätter av handels- och sjöfartsmål. Enligt
detta förslag skulle i handläggningen av sådana inål deltaga även handelseller
sjöfartskunniga lekmän. Av inhämtade yttranden över förslaget har
emellertid beredningen funnit, att för närvarande saknades erforderliga förutsättningar
för framläggande av förslag i ämnet. Som en följd därav och då
den nu gällande lagen funnits vara utan betydelse, har beredningen ansett
sig böra föreslå upphävande av sistnämnda lag.

Ett särskilt stadgande har i förslaget meddelats med avseende å vissa edgång
sbestämmelser (7 §). Enligt vad i betänkandet angivits, kunde ed i där
åsyftade fall förekomma såväl i som utom rättegång. Såvitt bestämmelserna
angå ed utom rättegång har icke avsetts att göra någon ändring. Då i nya
RB parts ed icke bibehållits bland bevismedlen, har däremot föreslagits, att
ed i rättegång icke vidare skall kunna medges med stöd av förevarande bestämmelser.

Vissa edgångsbestämmelser som avse endast rättegång återfinnas i 12 kap.
3 § HB och i 16 § 5 punkten promulgationsförordningen till SL. Dessa stadganden
kunde enligt beredningen helt upphävas. De ha därför medtagits
bland övriga lagrum, som skola upphöra att gälla (2 §).

Även i författningar, beträffande vilka beredningen avgivit särskilda ändringsförslag,
förekomma stadganden örn ed i rättegång. I dessa förslag ha
sådana edgångsbestämmelser uteslutits. En särställning intar, enligt vad beredningen
framhållit, ed i mål örn fastställande av faderskap till barn utom
äktenskap. Till frågan huruvida ed bör tillåtas i sådant mål har beredningen
ej tagit ståndpunkt. Beredningen uttalar, att denna fråga torde böra avgöras
i samband med den allmänna revisionen av lagstiftningen på detta område.

Ytterligare må beröras ett i förslaget upptaget stadgande örn vittnesmål av
vakter och andra som förrätta offentligt tjänsteärende (11 §).

För närvarande må enligt 17 kap. 11 § äldre RB vakter och de, som rättens
eller Konungens befallningshavandes bud och ärende gå, själva edligen vittna
örn det som dem i ty fall händer så ock om det de uträttat, örn ej andra vittnen
till äro. I särskilda författningar har detta stadgande förklarats avse även
åtskilliga andra personer i deras utövning av offentligt tjänsteuppdrag, såsom
fångvaktare och fångförare, kronolotsar, tulltjänstemän och personer, som
ha att taga befattning med tillsyn å lagen om arbetarskydd eller skogshärbärges-
och flottledshärbärgeslagarna. Beredningen framhåller, att dessa stadganden
innefattade undantag från jävsregeln i 17 kap. 7 § äldre RB att angivare
ej må vittna. Såsom framginge av rättsfall förelåge jåvsfrihet även för
det fall, att misshandel eller annat brott förövats mot sådan person under
hans tjänsteutövning, dock icke örn den förlördelade samtidigt förde talan i
målet.

I nya RB upptages icke någon motsvarighet till äldre bestämmelser örn
vittnesjäv. I brottmål må dock målsägande icke vittna. Detta gäller även örn
han ej för talan i målet. Beredningen anmärker, att den omständigheten att
någon angivit ett brott till åtal alltså ej i och för sig hindrade att han hördes

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

som vittne, såframt ej det åtalade brottet förövats mot honom. I sistnämnda
fall kunde väl målsäganden höras i målet men hans hörande skedde i stort
sett enligt reglerna för hörande av part i brottmål.

Enligt beredningen kunde till stöd för att i större omfattning än de nya
bestämmelserna medgåve tillåta vittnesförhör med vakter och andra, som
förrättade offentligt tjänsteärende, anföras särskilt det förhållandet, att den
som förövade ett brott mot sådan befattningshavare i vissa fall kunde komma
i åtnjutande av en oberättigad processuell förmån och därigenom avsiktligt
minska rättsskipningens effektivitet. Av enahanda skäl hade också i nya
RB stadgats, att jäv mot domare ej förelåge, om parten sökt sak med domaren
för att göra honom jävig, samt vad anginge åklagare eller polismyndighet,
att jäv ej finge grundas å åtgärd, som åklagaren eller polismyndigheten vidtagit
å tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot dem i eller för deras
tjänst. Då behovet av den i 17 kap. 11 § äldre RB upptagna bestämmelsen
kunde anses bestyrkt genom senare lagstiftning, hade beredningen ansett
motsvarande bestämmelser alltjämt böra bibehållas.

I enlighet härmed stadgas i förslaget, att i stället för vad i äldre RB eller
särskild lag eller författning är föreskrivet örn vittnesmål av vakter och
andra som förrätta offentligt tjänsteärende skall örn deras hörande som vittne
gälla, att hinder mot vittnesmål ej må grundas å gärning som i eller för ärendets
utförande förövats mot dem, med mindre de föra talan som målsägande.

Beredningen anmärker, att förslaget avfattats i anslutning till den uppfattning
som i rättstillämpningen gjort sig gällande angående de äldre bestämmelsernas
innebörd. Sålunda borde vittnesmål icke i något fall tillåtas, om
befattningshavaren samtidigt förde talan i målet såsom målsägande, detta
vare sig talan avsåge ansvar eller enskilt anspråk. Den nuvarande bestämmelsen,
att vittnesmål finge avläggas endast för det fall att andra vittnen
ej vore att tillgå, syntes icke stå i god överensstämmelse med reglerna om fri
bevisprövning. I senare rättstillämpning torde den ej heller lia upprätthållits.
Sagda bestämmelse hade därför ej medtagits i förslaget.

Yissa fristående frågor.

Pa sätt förekommit jämväl i andra promulgationslagar, såsom förordningarna
om införande av SL och UL samt promulgationslagen till 1901 års lag
om ändringar i RB, ha i förslaget upptagits även stadganden vilka icke äro
att hänföra till övergångsbestämmelser utan åsyfta en mera definitiv reglering
av fristående frågor.

Det första av de lagrum som här avses innehåller bestämmelser om förfarandet
i vissa fall, då fråga är om egendoms förverkande till det allmänna
eller annan sådan påföljd (17 §).

I betänkandet erinras att med brott vore i stor utsträckning förenad påföljd
av egendoms förverkande till det allmänna. Sådan påföljd kunde vara
betingad av egendomens farliga beskaffenhet eller dess användning för brot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

tets förövande. Förverkande kunde också vara ägnat att motverka vinning
av brott. Förverkandepåföljden kompletterades i sådana fall ofta av föreskrift,
att örn egendom som skulle dömas förverkad ej funnes i behåll, egendomens
värde i stället skulle gäldas. I viss mån jämförlig med förverkande
vore en sådan påföljd som föreskrivits i fråga örn förfalskning. Enligt därom
meddelade bestämmelser skulle med verktyg som vore ämnade till förfalskning
så ock med vad genom förfalskning tillkommit förfaras så, att missbruk
därav ej kunde ske.

Beredningen framhåller, att talan örn egendoms förverkande eller därmed
jämförlig påföljd i allmänhet fördes i samband med åtal och att påföljden
vanligen drabbade endast den tilltalade. Några särskilda bestämmelser angående
rättegången i sådant fall torde enligt beredningen icke vara erforderliga.
I den mån talan hänförde sig till den särskilda påföljden gällde i tilllämpliga
delar samma regler som beträffande åtalet i övrigt. Stundom kunde
emellertid påföljden drabba annan än den som förövat brottet. Vid olovlig
varuinförsel kunde sålunda dömas till förverkande även örn godset införts av
annan än ägaren. Likaså torde förverkande enligt 8 kap. 30 § andra .stycket
SL kunna inträda utan att egendomens ägare gjort sig skyldig till brottslig
gärning. Beredningen erinrar, alt bestämmelser om förfarandet i fall då påföljden
riktade sig mot annan än den i målet tilltalade nu funnes meddelade
i vissa specialförfattningar. I åtskilliga hänseenden avveke dessa bestämmelser
sinsemellan. Med hänsyn till den betydelse, som detta ämne ägde beträffande
strafflagstiftningen i allmänhet, har beredningen funnit övervägande
skäl föreligga för att de därmed sammanhängande spörsmålen gjordes till
föremål för en allmän reglering ur processuell synpunkt. Det kunde enligt beredningen
ifrågasättas, örn ej en sådan reglering borde erhållit plats i nya
BB. Då emellertid de frågor, som därvid mötte, vore av ganska speciell karaktär
och deras behandling i nya BB även vore förenad med vissa formella
svårigheter, bär beredningen ansett övervägande skäl tala för att de behandlades
i promulgationslagen till nya BB.

Vad angår innehållet av de bestämmelser, som sålunda kunna anses erforderliga,
anför beredningen att med hänsyn till ifrågavarande påföljders natur
torde vara uppenbart, att även då påföljden anginge någon som ej vore tilltalad,
målet borde behandlas i den för brottmål stadgade ordningen. De i nya
BB meddelade bestämmelserna för brottmål vore emellertid i vissa avseenden
olika alltefter det straff som kunde följa å brottet. Vissa förenklingar vore
medgivna för det fall, att å brottet icke kunde följa svårare straff än böter.
Beredningen bar ansett, att vad sålunda gällde med avseende å ansvarstalan
för brott, varå icke kunde följa svårare straff än böter, borde erhålla motsvarande
tillämpning även då talan fördes örn förverkande eller annan sådan
påföljd.

I betänkandet framhålles härefter, att en hänvisning till reglerna för åtal
innebure, att talan skulle föras mot den som skulle drabbas av påföljden, f
rättspraxis torde för närvarande icke någon ovillkorlig fordran härå uppställas.
Beredningen omnämner, alt stralfrättskoinmittén för SL:s del an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

sett sig böra förorda bestämmelser angående förverkande av innebörd bland
annat att yrkande örn sådan påföljd skulle delges ägare ävensom annan som
enligt vad känt vore hade rätt till egendomen. Till denna ståndpunkt hade
beredningen anslutit sig.

I enlighet med det nu anförda har i förslaget till en början föreskrivits,
att örn fråga rörande egendoms förverkande till det allmänna eller annan
sådan påföljd angår någon som ej är tilltalad, talan därom skall föras mot
honom samt att örn sådan talan i tillämpliga delar skall gälla vad i nva
RB är föreskrivet angående atal för brott, varå icke kan följa svårare straff
än böter. Vissa kompletterande bestämmelser ha emellertid ansetts erforderliga.

Beredningen framhåller, att den föreslagna hänvisningen till åtalsreglerna
medförde att stämning å den mot vilken talan fördes i allmänhet vöre erforderlig.
Enligt nya RB kunde stämning i brottmål ej delges annorledes än
genom handlingens överlämnande till den tilltalade. Såvitt anginge talan om
förverkande av egendom som tagits i beslag syntes enligt beredningen ett
undantag från denna regel erforderligt. Sedan egendomen omhändertagits för
det allmännas räkning borde den omständigheten, att ägaren ej vore känd
eller att han eller annan mot vilken talan fördes ej hade känt hemvist inom
riket eller att eljest delgivning på sätt örn stämning i brottmål vore stadgat
ej kunde ske här i riket, icke utgöra hinder för ett avgörande huru med
egendomen skulle slutligen förfaras. Härvid finge beaktas, att ägaren inför
utsikterna att drabbas av straff ofta torde föredraga att förbli okänd eller
eljest hålla sig undan. I vissa specialförfattningar hade också befunnits erforderligt
att meddela bestämmelser, enligt vilka fråga örn beslagtagen egendoms
förverkande kunde avgöras sedan vederbörande genom kungörelse lämnats
tillfälle att bevaka sin rätt. I överensstämmelse med det nu anförda har
beredningen ansett det böra medges, att under nyss angivna förutsättningar
stämning finge kungöras på sätt i 33 kap. 12 § nya RB sägs.

För vissa fall ha ytterligare lättnader ansetts erforderliga. Enligt sistnämnda
lagrum skall rätten förordna, att handlingen skall anslås i dess
kansli, varjämte meddelande därom skall införas i allmänna tidningarna och,
örn det kan antagas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan
tidning. Beredningen framhåller, att då värdet av beslagtagen egendom
i många fall kunde vara ringa, det syntes olämpligt att för de mål varom
här vore fråga i varje fall uppställa krav på meddelandets införande i tidning.
Beredningen erinrar att enligt 18 § lagen angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin i fråga om där avsett förverkandeförfarande gällde,
att kungörelse i tidning ej erfordrades, om den beslagtagna egendomens värde
ej uppginge till 100 kronor. En motsvarande regel syntes böra upptagas även
för här ifrågavarande fall. Uppginge värdet av beslagtagen egendom uppenbart
ej till 100 kronor, borde sålunda vara tillräckligt, att stämningen ansloges
i rättens kansli.

Bestämmelser av nu angiven innebörd lia upptagits i förslaget.

Föreskrifter ha även meddelats om verkan av svarandens utevaro, då stämning
delgivits genom kungörelse. Beredningen framhåller i detta hänseende,

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

att enligt nya RB skulle i regel tilltalad i kallelse till rätten föreläggas vite.
När såsom här för vissa fall föreslagits stämningen skulle kungöras på sätt
i 33 kap. 12 § nya RB vore föreskrivet, kunde icke anses lämpligt att svaranden
kallades vid äventyr av vite. Enligt de olika specialförfattningar, där
kungörelseförfarande nu vore medgivet, vore underlåtenhet från ägarens
sida att ge sig till känna i vissa fall förbunden med påföljd av egendomens
förverkande. Särskilt med hänsyn till att svaranden i mål av förevarande
beskaffenhet ofta torde vara obenägen att låta sig avhöra ansåge beredningen
lämpligt att i anslutning till nyss berörda specialförfattningar föreskreves,
att svarandens utevaro skulle medföra att den mot honom förda talan i regel
skulle bifallas. En tillämpning av denna påföljd borde dock icke under alla
förhållanden följa. Därest av omständigheterna framginge att talan om förverkande
vore ogrundad, borde den lämnas utan bifall.

I betänkandet framhålles, att av förslaget föranleddes ändring i sådana
specialförfattningar enligt vilka nu ett extrajudiciel!! förverkandeförfarande
vore medgivet. Med de lättnader som föreslagits i avseende å delgivning och
utredning, då ägaren icke vore känd eller icke kunde anträffas, torde enligt
beredningen behovet av dylika bestämmelser i stort sett bortfalla. Som regel
borde alltså gälla att fråga om förverkande skulle prövas av domstol på talan
av åklagaren. I vissa fall då fråga vore örn egendom av ringa värde torde
dock för vinnande av arbetsbesparing ett extrajudiciellt förfarande kunna
anses motiverat. I förslaget har intagits förbehåll för giltigheten av de särskilda
bestämmelser, som sålunda kunna ifrågakomma.

Det må framhållas, att bestämmelser av här avsedd innebörd kunna väntas
erhålla särskild betydelse, då egendom, som på grund av brott eller förseelse
bör vara förverkad, tagits i beslag men åtal ej kan anställas därför att
den brottslige är okänd eller ej kan anträffas för stämnings delgivning. I
den mån ej i särskild författning bestämmelser därom äro meddelade, föreligger
för närvarande i sådana fall icke någon möjlighet att få egendomen
förklarad förverkad. Överståthållarämbetet har i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 9 mars 1945 framhållit, a!t under dessa omständigheter och då ägaren
ej heller senare låtit sig avhöra egendom, som på sin tid tagits i beslag, kunde
år efter år bli kvarliggande i den beslagtagande myndighetens vård. För sin
del har Överståthållarämbetet för dessa och andra liknande fall ifrågasatt
en särskild lagstiftning, varvid bestämmelserna örn hittegods borde tjäna som
förebild. Egendomen borde sålunda efter viss tid kunna säljas, om ägaren
ej läte sig avhöra.

I förslaget ha tiven upptagits bestämmelser om förfarandet, då talan föres
särskilt om utdömande au förelagt vite (18 §).

Beredningen erinrar att då vite förelagts av administrativ myndighet, som
icke själv ägde utdöma vi tet, erfordrades att talan om föreläggandets tilllämpning
fördes vid rätten. I nya RB lia icke meddelats bestämmelser för det
fall att sålunda i särskilt mål föres talan örn utdömande av vite. Beredningen
Ilar ansett lämpligt att föreskrift meddelades örn de regler som därvid .skulle
gälla. 1 sådant hänseende borde stadgas, att vad i nya RB vore föreskrivet

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

angående åtal för brott, varå icke kunde följa svårare straff än böter, skulle
äga motsvarande tillämpning.

I en annan paragraf (19 §) ha föreslagits särskilda bestämmelser, avseende
bland annat förfarandet i brottmål mot tilltalad, som berövats sin frihet annorledes
än genom häktning.

I första hand åsyftas de fall, då någon på grund av ett icke lagakraftvunnet
utslag intagits i fångvårdsanstalt eller allmän uppfostringsanstalt eller
i avbidan på sådant intagande hålles i förvar. Sådan verkställighet kan ifrågakomma,
vad angår vanligt frihetsstraff, på grund av nöjdförklaring eller
i anledning av underlåten fullföljd från den dömdes sida samt i övrigt, såsom
beträffande ungdomsfängelse, tvångsuppfostran eller förvandlingsstraff för
böter, på grund av särskilda bestämmelser som medge verkställighet av icke
lagakraftvunna utslag.

I betänkandet framhålles, att i dylika fall det hinder för utförande av talan,
som frihetsberövandet utgjorde, måste undanröjas. Beträffande häktad meddelades
i nya RB i sådant syfte särskilda bestämmelser. När tilltalad vore
häktad i målet, skulle sålunda rätten förordna om hans inställande genom
vederbörlig myndighet. Offentlig försvarare skulle alltid förordnas, om den
tilltalade begärt det. Överklagade den tilltalade underrätts eller hovrätts dom
eller beslut, skulle kostnad för delgivning i fullföljdsinstansen gäldas av statsverket.
Då fråga vore örn fullföljd till högsta domstolen vore han befriad från
skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift eller belopp till säkerhet för motparts
kostnadsersättning. Slutligen hade åtskilliga föreskrifter meddelats i ändamål
att påskynda avgörandet. Det vore enligt beredningen uppenbart, att
dessa bestämmelser borde tillämpas även då någon för brott ådömts frihetsstraff
eller skyddsåtgärd och domen på grund av nöjdförklaring eller särskilt
lagstadgande börjat verkställas innan målet slutligen avgjorts.

I enlighet härmed stadgas i förslaget, att om för brott tilltalad genom dom,
som må verkställas ehuru den icke äger laga kraft, dömts till straff eller
annan påföljd för brottet och hail för sådan verkställighet är intagen i straffanstalt,
allmän uppfostringsanstalt eller säkerhetsanstalt eller i avbidan på
verkställighet tagen i förvar, han vid fullföljd av talan i målet skall anses
som häktad för brottet.

I betänkandet anmärkes vidare, att under vissa omständigheter kunde,
sedan någon blivit dömd för brott, vid domstol väckas fråga örn ändrad behandling
av den dömde. Salunda kunde domstol i vissa fall förordna örn böters
förvandling till fängelse. Stundom hade domstol att meddela beslut om förening
av straff, som tidigare ådömts genom skilda utslag. Dom å ungdomsfängelse
skulle under viss förutsättning anses förfallen, varvid målet skulle
återupptagas för utmätande av annat straff i stället för ungdomsfängelse.
Liknande bestämmelser gällde beträffande tvångsuppfostran. Under vissa förhållanden
kunde vidare den, som underginge frihetsstraff eller tvångsuppfostran,
av domstol dömas till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället
för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstode. Slutligen kunde enligt
lagen örn villkorlig dom fråga om ändrade bestämmelser med avseende å

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

sådan dom väckas vid domstol, förutom i samband med nytt atal mot den
dömde, även då denne, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, åsidosatte
sina åligganden enligt den villkorliga domen eller då eljest anledning
därtill förekomme.

Beredningen erinrar, att beträffande förfarandet vid domstolen och den
dömdes processuella befogenheter i här avsedda lall fullständiga bestämmelser
meddelats endast i lagen örn verkställighet av bötesstraff. För övriga
fall funnes endast i särskilda hänseenden bestämmelser meddelade. Det kunde
enligt beredningen övervägas att för samtliga ifrågavarande lall föreskriva
handläggning i den för brottmål i allmänhet stadgade ordningen. Med hänsyn
till prövningens begränsade omfattning syntes emellertid icke erforderligt,
att huvudförhandling gjordes obligatorisk. Rätten borde liksom för närvarande
äga viss frihet att avgöra saken i den dömdes frånvaro. I övrigt torde
emellertid den dömde i processuellt hänseende böra likställas med den som
tilltalats för brott. Han syntes sålunda böra äga rätt att erhålla biträde av
offentlig försvarare enligt de för tilltalad gällande reglerna. Om han vore
intagen i fängelse eller därmed jämförlig anstalt för att undergå straff eller
annan påföljd, som ålagts honom genom den tidigare domen, borde han
uppenbarligen anses som häktad i målet. Vad anginge skyldighet för den
dömde att till statsverket återgälda kostnad för offentlig försvarare framhåller
beredningen, att en analogisk tillämpning av nya RB:s bestämmelser
skulle medföra att återbetalningsskyldighet i vissa fall, såsom vid förening av
straff, bleve obligatorisk. Detta skulle ofta vara obilligt. Den dömde kunde
vara utan skuld till att saken mot honom måste upptagas på nytt. Beredningen
har ansett övervägande skäl tala för att arvode och ersättning till
offentlig försvarare alltid borde gäldas av statsverket.

Även i nu angivna hänseenden ha bestämmelser meddelats i förslaget.

Ytterligare innehåller förslaget stadganden om rättegången i mål, däri enligt
lag talan å det allmännas vägnar skall föras av allmän åklagare eller annan
myndighet, oaktat i målet ej är fråga örn allmänt åtal (20 §).

I betänkandet nämnas ett flertal exempel på dylika fall. Sålunda kan enligt
GB ifrågakomma, att allmän åklagare är pliktig att yrka äktenskaps återgång.
Enligt patentförordningen och lagen örn skydd för vissa mönster och
modeller äger allmän åklagare under närmare angivna förutsättningar föra
talan om ogillande av patent eller om upphävande av registrering av mönster.
På talan av allmän åklagare kan enligt lagarna örn bulvanförhållande i
fråga örn fast egendom eller aktier i vissa Sjölag domstol förordna om åtgärder
till upplösning av sådant bulvanförhållande. Enligt gruvlagen äger allmän
åklagare väcka klandertalan, örn inmutningsrätt beviljats i strid mot
vissa i lagen angivna bestämmelser, ävensom i motsvarande fall föra talan
mot utmålsförrättning. Vidare kommer i betraktande talan örn vitesföreläggande
i vissa fall. Enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. kan talan
örn förverkande av koncession å sådan fyndighet föras av kronans ombudsman.
Talan om föreläggande av åtgärder till betryggande av återväxt m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

föres enligt skogsvårdslagen av skogsvårdsstyrelsen. Och enligt lagen angå''
ende uppsikt å vissa jordbruk tillkommer det jordbrukskommissionen att
föra talan om åtgärder till förebyggande av vanhävd.

Enligt vad i betänkandet framhålles kunde i vissa fall talan, som här avses,
föras i samband med åtal. Även för det fall, att talan fördes utan samband
med ansvarstalan, gällde emellertid stundom på grund av särskild föreskrift,
att målet skulle behandlas som brottmål. Stadganden av dylik innebörd
vore meddelade i lagen om uppsikt å vissa jordbruk ävensom bulvanlagarna.
I övriga här omförmälda lagar vore liknande föreskrifter ej meddelade.

Beredningen anför, att den likartade beskaffenheten av här berörda mål
föranledde, att såvitt möjligt enhetliga bestämmelser borde gälla beträffande
rättegången. Att, såsom nu i vissa fall vöre föreskrivet, i allo likställa dessa
mål med brottmål syntes under den nya rättegångsordningen icke vara lämpligt.
De i nya RB meddelade bestämmelserna för rättegången i brottmål förutsatte
i allmänhet, att någon vore misstänkt eller tilltalad för brott, och bestämmelserna
vore i vissa fall olika allt efter brottets beskaffenhet. Under
dessa omständigheter kunde stundom vara tveksamt vilka regler skulle tilllämpas,
när talan om ansvar ej fördes. Det kunde även ifrågasättas, örn exempelvis
reglerna angående förundersökning, försvarare och omröstning i brottmål
överhuvud vore lämpade för de förhållanden, som här avsåges. De i nya
RB för brottmål stadgade inskränkningarna i reglerna om editionsplikt borde
ej vinna tillämpning, när fråga ej vore örn ansvar.

Enligt beredningens uppfattning talade därför övervägande skäl för att
ifrågavarande mål närmast behandlades som tvistemål. Den omständigheten,
att kärandetalan skulle utföras av åklagare eller annan myndighet å det allmännas
vägnar, medförde å andra sidan, att icke heller tvistemålsreglerna till
alla delar borde komma till användning. I stället för vad i fråga om tvistemål
stadgades örn föreläggande för part och parts utevaro borde beträffande
den, som förde talan å det allmännas vägnar, gälla vad örn åklagare vore
föreskrivet. Föreläggande för honom att komma tillstädes vid äventyr, att
hans talan eljest förfölle, borde sålunda icke ifrågakomma. Vad anginge fullföljd
av målet i högre rätt syntes enligt beredningen en ytterligare anknytning
till brottmålsreglerna påkallad. För samtliga mål, varom här vore fråga,
borde gälla, att rätten att å det allmännas vägnar fullfölja eller eljest föra
talan i högsta domstolen skulle bedömas efter de regler, som i nya RB meddelats
beträffande åklagartalan i brottmål. Detta innebure bland annat, att
stadgandena om prövningstillstånd icke skulle tillämpas såvitt anginge det allmännas
talan samt att denna talan i högsta domstolen i princip skulle fullföljas
och utföras av justitiekanslern. Med hänsyn till det anförda och då
kravet på vadeanmälan vore utan betydelse för dessa mål borde enligt beredningen
kunna uppställas som regel, att i fråga örn ordningen för fullföljd i
högre rätt vad i nya RB vore stadgat örn allmänt åtal skulle äga motsvarande
tillämpning. Även frågan om skyldighet för svaranden att ersätta statsverkets
utgifter i rättegången samt skyldighet för statsverket eller käranden att gälda

Kungl. Majlis proposition nr 262.

kostnader i rättegången borde bedömas efter samina grunder som örn åklagare
mot svaranden fört talan om ansvar.

Bestämmelser av nu angiven innebörd ha intagits i förslaget.

Beredningen erinrar, att då i förslaget angivits att talan skulle föras å det
allmännas vägnar, därigenom torde uteslutas mål, däri kronan vore part,
d. v. s. mål, däri kronan hade att omedelbart tillvarataga sitt eget intresse,
såsom då kronan gjorde gällande bättre rätt till fast egendom eller yrkade
skadestånd på grund av fel i leverans eller förde talan i mål örn klander av
utmätning, som ägt rum för uttagande av skatt. Om talan å det allmännas
vägnar vore ej heller fråga, då det ålåge offentlig myndighet att genom särskilt
förordnad företrädare tillvarataga enskilda intressen, t. ex. i mål som
avsåges i lagen om tillsyn över stiftelser.

Slutligen anmärker beredningen, att även vid talan å det allmännas vägnar
tillämpning av de föreslagna bestämmelserna stundom kunde vara utesluten
på grund av särskild föreskrift. Särskilda bestämmelser funnes sålunda
meddelade angående bevakandet av det allmännas talan i vattenmål. I förslaget
har gjorts förbehåll för giltigheten av dylika särskilda bestämmelser.

I anledning av att vittnesjäven icke bibehållits i nya RB ha bestämmelser
i olika avseenden ansetts erforderliga. Vad angår vittnen vid avtal eller andra
rättshandlingar av privaträttslig natur har beredningen utarbetat ett särskilt
lagförslag. I här förevarande lag ha bestämmelser ansetts böra upptagas
dels såvitt angår vittnen vid offentliga förrättningar, dels ock för vissa fall,
då enligt lag eller författning ojävig person skall anlitas för besiktning, uppskattning
eller annat sådant uppdrag (24 §).

Beredningen framhåller beträffande vittne vid offentlig förrättning, att
vittnes anlitande i sådant fall enligt rättspraxis ansetts avse allenast säkerställande
av bevisning angående vad vid förrättningen förekommit och alltså
ej berörde förrättningens giltighet. I nya RB hade för motsvarande fall
föreskrivits, att till vittne skulle tagas trovärdig person. I överensstämmelse
härmed har i förslaget stadgats, att om enligt lag eller författning vittne
skall närvara vid offentlig förrättning, trovärdig person bör anlitas.

Med avseende å besiktning, uppskattning eller annat uppdrag av beskaffenhet
att böra handhas av opartiska personer förekomma, enligt vad i betänkandet
framhålles, i lagar och författningar — förutom bestämmelser
däri närmare anges vad i jävsavseende skall gälla — även stadganden som
endast utsäga, att den som anlitas för uppdraget skall vara ojävig. I betänkandet
lämnas ett flertal exempel på dylika stadganden. Här må endast
erinras, att besiktning eller syn, värdering eller uppskattning genom ojäviga
personer kan utgöra villkor bland annat för beviljande av panträtt i spannmål,
utbekommande av ersättning ur älgskadefond, rätt för strandägare
m. fl. att upptaga sjunkvirke eller rätt för upplagshållare att sälja i upplagshus
inlagda varor, som äro utsatta för förskämning Öller snar förstörelse
eller fordra alltför kostsam vård. Beredningen framhåller, att åtgärder av
ifrågavarande slag stundom vore beroende av sakägarens initiativ och att det

Bihang till riksdagens protokoll Hitli. 1 sunil. Nr 262.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

då ankomme på honom att utse personer för uppdragets fullgörande. I andra
fall utsåges förrättningsman av myndighet eller av förrättningsman som
förordnats av myndighet. För samtliga fall torde enligt beredningen gälla,
att den omständigheten att för uppdraget anlitats jävig person kunde inverka
på åtgärdens giltighet. Beredningen uttalar, att i saknad av uttryckliga bestämmelser
kunde vara ovisst, vilka omständigheter som skulle grunda jäv
mot de för uppdraget utsedda. Ibland läge det närmast till hands att tilllämpa
reglerna för domarjäv. I andra fall åter syntes med fog kunna ifrågasättas,
om ej bestämmelserna angående vittnesjäv varit åsyftade. Beredningen
nämner i detta hänseende bland annat, att enligt jaktlagen i vissa fall för
rätt att tillvarataga djur, som fällts inom annans jaktområde, fordrades,
att bortförandet skedde i närvaro av ojäviga personer. Med hänsyn till den
tvekan, som sålunda kunde föreligga, och då vittnesjäven icke bibehållits
i nya RB, vore enligt beredningen lämpligt, att bestämmelse meddelades örn
vad i detta avseende skulle gälla.

Härutinnan uttalas i betänkandet, att det kunde övervägas att uppställa
samma krav på opartiskhet som i nya RB gällde beträffande sakkunnig.
För uppdraget skulle alltså ej få anlitas någon som till saken eller uppdragsgivaren
stöde i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kunde
anses förringad. För enskilda sakägare och förrättningsmän kunde emellertid
stundom möta svårighet att rätt bedöma innebörden av en dylik regel.
I vissa fall vore också på grund av uppdragets art lämpligast, att den som
skulle anlitas för uppdraget vore underkastad bestämmelserna örn domarjäv.
Med hänsyn därtill och då en enhetlig reglering borde eftersträvas, hade
beredningen funnit övervägande skäl tala för att reglerna örn domarjäv skulle
lända till efterrättelse. I överensstämmelse härmed har förslaget i denna
del avfattats.

Departementschefens yttrande.

Då nya RB antogs av 1942 års riksdag, kunde tidpunkten för dess ikraftträdande
icke närmare bestämmas. Genom nya RB reglerades den allmänna
processen i tvistemål och brottmål. Ändringar erfordrades därutöver beträffande
olika slag av specialprocess, liksom i fråga örn de författningar, som
innehålla bestämmelser angående domstolarnas sammansättning och det processuella
förfarandet i vissa särskilda slag av mål tillhörande den allmänna
processen. Även i övrigt påkallades i skilda avseenden nya bestämmelser.
Avsikten var, att med dessa ändringar och övriga följdförfattningar skulle
anstå, till dess statsmakterna fattat ståndpunkt till frågan örn rättegångsväsendets
gestaltning i den allmänna processen. Då den tid, som kunde åtgå
för det fortsatta lagstiftningsarbetet, icke kunde överskådas, stadgades i nya
RB i fråga om dess ikraftträdande allenast, att Konungen med riksdagen
hade att förordna därom.

Det lagstiftningsarbete, som alltså återstod vid nya RB:s antagande, har nu
fortskridit så långt, att tiden torde vara inne för framläggande av förslag örn
nya RB:s införande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

Bestämmelser i detta ämne ha upptagits i processlagberedningens förevarande
lagförslag. Däri meddelas sålunda stadgande om ikraftträdande av nya
RB ävensom övergångsbestämmelser i olika hänseenden. På sätt förekommit
även i andra promulgationslagar, upptar förslaget därutöver vissa stadgande^
som icke äro att hänföra till övergångsbestämmelser, utan åsyfta en mera
definitiv reglering av fristående frågor.

De sakliga anmärkningar, som inom lagrådet riktats mot förslaget, angå
endast detaljfrågor. I stort sett har förslaget lämnats utan erinran av lagrådet.
Även jag finner förslaget vara ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Med hänsyn till lagrådets yttrande har dock förslaget ansetts böra undergå
någon överarbetning inom justitiedepartementet. I samband därmed lia även
i övrigt vissa redaktionella jämkningar vidtagits. Jag skall nu ingå på anmärkningarna
mot förslaget och de ändringar, som i anledning därav eller
eljest ansetts påkallade.

Processlagberedningen har erinrat, att före nya RB:s ikraftträdande erfordrades
ett stort antal förberedande åtgärder, särskilt på domstolsväsendets
område. Enligt förslaget skall det tillkomma Kungl. Maj :t att förordna i dessa
ämnen. Med hänsyn till den tid, som kunde beräknas åtgå för dessa åtgärder,
hade beredningen utgått från att den nya rättegångsordningen kunde träda i
kraft den 1 januari 1947.

Det förberedande arbete av administrativ natur, som sålunda åsyftats, har
på grund av sin omfattning visat sig kräva längre tid än som från början
beräknats. Redan av denna anledning torde hinder föreligga att genomföra
rättegångsreformen till den tidpunkt, som beredningen förutsatt. Härtill kommer
att även vissa byggnadsfrågor kräva sin lösning innan reformen kan
träda i kraft. Jag åsyftar härvid främst anskaffande av lokaler för de nya
hovrätterna i Göteborg och Sundsvall, övriga hovrätter behöva ökat utrymme.
I fråga om Svea hovrätt och Göta hovrätt är detta behov så trängande
att det måste tillgodoses innan reformen genomföres. Det nya förfarandets
gestaltning har också ansetts kräva att högsta domstolen erhåller andra lokaler.
De lokaler, som domstolen för närvarande disponerar på Stockholms slott,
medgiva icke anordnande av muntliga huvudförhandlingar.

Det är min avsikt att under nästa år låta slutföra arbetet med de administrativa
följdförfattningarna. Under år 1947 böra även byggnadsfrågor^
ha erhållit sin lösning. Hovrätterna i Göteborg och Sundsvall böra lämpligen
träda i verksamhet någon tid, förslagsvis tre månader, före reformens genomförande.
Dåres! byggandet av hovrättshus i dessa båda städer igångsättes
så snart medel stå till förfogande — erforderliga anslag lia beviljats
av årets riksdag, se skrivelse nr 53 — böra byggnaderna kunna vara färdiga
den 1 oktober 1947. Arbetena på inredande av nya lokaler åt högsta domstolen
och på utvidgning av Svea hovrätts lokaler lia i viss utsträckning redan
påbörjats. Ombyggnadsarbetena för Göta hovrätt torde inom kort kunna
taga sin början.

Med hänsyn till det nu anförda torde — på sätt även förutsatts då förevarande
förslag remitterades till lagrådet — den nya rättegångsordningen böra

Kungl. Maj.ts proposition nr262.

träda i kraft den 1 januari 1948. I de förslag till följdändringar, som genom
olika propositioner förelagts detta års riksdag, har också som dag för följdändringarnas
ikraftträdande angivits den 1 januari 1948.

I detta sammanhang må erinras, att sedan processlagberedningen avgav
sitt betänkande, särskilda åtgärder vidtagits i syfte att förbereda rättegångsreformen.
dag avser härvid i första hand de direktiv, som genom cirkulär
den 13 oktober 1944 meddelats rikets allmänna underrätter och åklagare för
åstadkommande av anpassning av det processuelia förfarandet vid underrätterna
efter principerna i nya RB. Med ledning av dessa direktiv föreligger
möjlighet att närma det nuvarande förfarandet vid underrätt lill det rättegångssätt,
som där skall tillämpas enligt nya RB. Övergången till den nya
rättegångsordningen kan därigenom väsentligt underlättas. A andra sidan är
att beakta, att denna övergångsordning endast avser en anpassning inom ramen
av gällande lagbestämmelser. Det är alltså icke möjligt att på denna
väg fullt tillvarataga de fördelar, som inrymmas i den nya rättegångsordningen.
Pi-aktiska svårigheter kunna även inställa sig, då det gäller att sålunda
förena grundsatser, tillhörande skilda rättegångsordningar. Alt söka avhjälpa
dessa olägenheter genom partiella ändringar i gällande lagstiftning torde icke
vara lämpligt. För att genom upplysningsverksamhet och liknande åtgärder
underlätta övergången till den nya ordningen har nyligen inom justitiedepartementet
tillsatts en särskild nämnd. De nyss antydda olägenheterna utgöra
emellertid en särskild anledning att icke låta anstå med nya RB:s ikraftträdande
längre än som oundgängligen kräves.

Jag torde härefter först få uppehålla mig vid de bestämmelser, som angå
förhållandet mellan ny och äldre lag i avseende å rättegångar som pågå vid
tiden för nya RB:s ikraftträdande. Frågan härom behandlas i beredningens
förslag väsentligen i 12 §. Inom lagrådet har framhållits vikten av att stadgandena
i denna del gjordes så enkla som möjligt. Eftersträvas borde därjämte
att de nya bestämmelserna snarast möjligt bragtes i tillämpning. Tre av lagrådets
ledamöter ha ifrågasatt, om dessa önskemål blivit i erforderlig mån
tillgodosedda. I beredningens förslag har såsom huvudregel angivits, att mål
vari rättegång inletts före nya RB:s ikraftträdande skall behandlas enligt äldre
lag. Ganska vittgående undantag, innefattande tillämpning av de nya reglerna,
ha dock föreskrivits för mål, som vid sagda tidpunkt ännu icke avgjorts av
underrätten. Enligt nämnda tre lagrådsledamöter förtjänade övervägas, örn ej
en lämpligare ordning stöde att vinna genom att den nya rättegångsordningen
i princip gjordes tillämplig å redan anhängiga mål. I förevarande paragraf
behövde därvid endast angivas i vilka hänseenden äldre lag skulle lända till
efterrättelse. Huru lagrummet beträffande detaljerna borde avfattas enligt
detta alternativ, har närmare angivits i yttrandet. En ledamot av lagrådet har
funnit sig böra godtaga den i beredningens förslag upptagna huvudregeln
såsom utgångspunkt för övergångsordningen men för sin del förordat viss inskränkning
beträffande den omfattning, i vilken nya RB skulle tillämpas i
äldre mål. För den händelse den av beredningen valda uppställningen bibe -

Kanyl. Maj.ts proposition nr 262. 53

hölles oförändrad, ha samtliga ledamöter hemställt om vissa jämkningar i
lagtexten.

Mellan det alternativ, som i första hand förordats av lagrådets majoritet,
samt beredningens förslag föreligger i sak ingen nämnvärd skillnad. Endast
på några punkter av jämförelsevis underordnad betydelse skulle enligt nämnda
alternativ ifrågakomma utsträckt tillämpning av nya RB. Vad angår underrättsförfarandet
skulle sålunda även enligt majoritetens förslag äldre RB
alltjämt i stort sett äga tillämpning, och mål, som av underrätt avgjorts före
nya RB:s ikraftträdande, skulle i högre rätt behandlas helt enligt äldre lag.
1 flertalet fall torde alltså sakligt sett tillämpningen av äldre lag komma att
framstå såsom huvudregel beträffande äldre mål. Med hänsyn lill det anförda
och då majoritetens förslag ej heller i fråga om överskådlighet synes
äga något avgjort företräde, har jag icke ansett tillräckliga skäl föreligga
att frångå den eljest vid en ny processordnings införande så gott som undantagslöst
antagna huvudregeln örn tillämpning av äldre lag.

Denna ståndpunkt har, som redan nämnts, biträtts även av en ledamot
inom lagrådet. Denne ledamot bär emellertid förordat viss begränsning i
fråga örn tillämpningen av ny lag. Beredningens förslag innebär bland annat,
att de nya reglerna om tvångsmedel i brottmål i viss utsträckning skola tilllämpas
även i äldre mål. Då i nya RB häktningsreglerna stöde i nära samband
med förhandlingsreglema, har nämnda ledamot ansett, att för underrätternas
del svårigheter kunde befaras under övergångstiden, detta tydligen
med hänsyn till alt nuvarande regler om förfarandet i stor utsträckning
komma att gälla beträffande äldre mål. Därest av denna anledning de nya
häktningsreglerna uteslötes från tillämpning vid underrätt, borde detsamma
gälla även om övriga föreskrifter angående tvångsmedel i brottmål.

Enligt beredningens förslag lia i 16 § meddelats särskilda föreskrifter för
det fall, att tvångsmedel i brottmål anlitats redan före nya RB:s ikraftträdande.
De i 12 § givna bestämmelserna komma därigenom, såvitt nu är i fråga,
att avse endast de säkerligen sällsynta fall, då efter nya RB:s ikraftträdande
vid underrätt ifrågakomma att i ett tidigare anhängiggjort mål anlita
häktning eller annat tvångsmedel. Även om förslaget medför att förfarandet
i dessa fall kan bliva något mera komplicerat än för närvarande, torde därför
olägenheter härav endast undantagsvis giva sig till känna. Då det skulle kunna
leda till stötande resultat, örn äldre lag i dessa hänseenden finge gälla,
och svårigheterna vid de nya reglernas tillämpning, om så erfordras, kunna
avhjälpas genom allmänna anvisningar eller tillämpningsföreskrifter, som i
allt fall torde komma att utfärdas för underlättande av övergången till nya
RB, har jag icke heller i denna del funnit skäl att frångå beredningens förslag.
I anledning av de erinringar, som framställts mot olika detaljbestämmelser
i förevarande paragraf, har däremot förslaget på några punkter underkastats
omarbetning.

Lagrådet har i detta sammanhang även uttalat önskemål örn en omgruppering
av förslagets bestämmelser. I sådant hänseende har erinrats, att 12 §
inledde en grupp av stadgande!! (12—16 §§), som med undantag av 14 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

andra stycket andra punkten avsåge själva övergången till den nya rättegångsordningen.
Dessa stadganden, som alltså huvudsakligen vöre av betydelse
endast under en kortare tid, föreginges och efterföljdes av bestämmelser,
vilka skulle gälla även för framtiden. En sådan uppställning vore
enligt lagrådets mening mindre tillfredsställande, och en lämpligare ordningsföljd
skulle erhållas, därest de egentliga övergångsbestämmelserna finge sin
plats antingen i början av promulgationslagen eller i slutet av densamma.

Vad sålunda anförts kan icke frånkännas ett visst berättigande. Att åstadkomma
en ändrad uppställning stöter emellertid på särskilda svårigheter. Beredningens
förslag inledes med bestämmelser om ikraftträdandet. På vedertaget
sätt följa därefter stadganden rörande den omfattning i vilken äldre
lag skall förlora sin giltighet. I samband därmed meddelas vissa bestämmelser
av betydelse för frågan om nya RB:s tillämpningsområde m. m. Då dessa
bestämmelser i viss mån även innefatta förbehåll om fortsatt giltighet av
äldre lag, ha de sin naturliga plats i anslutning till de stadganden, som avse
upphävande av äldre lag. 1 förslaget följa därefter de av lagrådet åsyftade
övergångsbestämmelserna angående förfarandet i äldre mål (12—16 §§). På
sätt lagrådet alternativt ifrågasatt kunde ligga nära till hands, att dessa bestämmelser
erhölle sin plats efter de stadganden (17—24 §§ i beredningens
förslag), som avse att för framtiden reglera vissa fristående frågor. Mot en
sådan omflyttning möta emellertid betänkligheter från den synpunkten, att
sistnämnda grupp av bestämmelser i vissa fall bygger på de grundsatser angående
förhållandet mellan äldre och ny lagstiftning, som kommit till uttryck
särskilt i 12 §. Med hänsyn till del anförda har jag ansett förslagets
indelning böra bibehållas.

Ett annat stadgande, som varit föremål för delade meningar inom lagrådet,
är 11 § i beredningens förslag, avseende vittnesmål av vakter och andra
som förrätta offentligt tjänsteärende.

Som ett undantag från vissa vittnesjäv i äldre RB föreskrives i 17 kap.
11 § nämnda balk, att vakter och de, som rättens eller Konungens befallningshavandes
bud och ärende gå, må själva edligen vittna om det, som
dem i ty fall händer, så ock om det de uträttat, där ej andra vittnen äro
till. Detta stadgande, som är tillämpligt bland annat å polismän, skall enligt
föreskrifter i .särskilda författningar gälla även åtskilliga andra personer
i utövning av offentligt tjänsteuppdrag, såsom fångvaktare, kronolotsar,
tulltjänsteman och personer, som ha att utöva tillsyn enligt lagstiftningen
örn arbetarskydd. Enligt 36 kap. 1 § nya RB gäller som allmän
regel, att envar, som icke är part i målet, ina höras som vittne. Som undantag
från denna regel stadgas dock, att i brottmål målsägande ej må vittna,
även örn han ej för talan. Denna bestämmelse utesluter vittnesmål av den
som i förhållande till det åtalade brottet intager ställning av målsägande.
Örn vid förrättningar av hithörande slag någon förgripit sig mot förrättningsmannen,
kan alltså föreligga hinder att höra förrättningsmannen därom
såsom vittne. Detta utesluter visserligen ej, att han ändå höres i målet,
men förhöret sker då i stort sett enligt reglerna för hörande av part i

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

brottmål. Förhör under ed eller sanningsförsäkran kan i sådant fall icke
ifrågakomma. Beredningen har ansett påkailat att i detta avseende föreslå
bestämmelser som medgiva att förrättningsmannen under vissa förutsättningar
alltjämt kan höras såsom vittne. I förevarande paragraf har sålunda
stadgats, att i stället för vad i äldre RB eller särskild lag eller författning
är föreskrivet örn vittnesmål av vakter och andra, som förrätta offentligt
tjänsteärende, skall om deras hörande som vittne gälla, att hinder mot
vittnesmål ej må grundas å gärning, som i eller för ärendets utförande förövats
mot dem, med mindre de föra talan som målsägande.

Tre ledamöter av lagrådet ha avstyrkt förslaget i denna del. I sitt yttrande
lia dessa ledamöter framhållit bland annat, att frågan huruvida
målsägande borde tillåtas att vittna ingående övervägts under förarbetena
till nya RB. Även de s. k. polisvittnenas ställning hade därvid beaktats.
Den ståndpunkt, som i nya RB intagits till frågan örn målsägandens hörande
på vittnesed, syntes välgrundad. De äldre bestämmelserna i ämnet
hade tydligen förestavats av den äldre rättegångsordningens legala bevisregler.
Efter införandet av fri bevisprövning syntes särskilda undantagsbestämmelser
på detta område få en mycket ringa betydelse. Mot genomförande
av förslaget talade i övrigt, att den däri avsedda kategorien av
målsägande skulle tillsynes få en privilegierad ställning i processordningen
framför andra, som kunde vara lika trovärdiga. Målsägandes hörande som
vittne skulle vidare stå i mindre god överensstämmelse med föreskriften i
nya RB, att målsägande med rättens tillstånd ägde ställa frågor till den
tilltalade. Det kunde även befaras, att då det ej tillätes den tilltalade att
med ed eller sanningsförsäkran bekräfta sin berättelse örn händelseförloppet,
det föreslagna undantagsstadgandet skulle uppfattas som ett obehörigt
gynnande av den som, ändå att han ej förde talan i målet, framstode som
den tilltalades egentliga motpart.

En ledamot av lagrådet har i sak lämnat förslaget utan erinran samt därvid
särskilt framhållit, att oavsett den fria bevisprövningen fortfarande torde
komma att åt edfästa utsagor tillmätas större betydelse än åt andra
uttalanden, även om dessa härrörde från trovärdiga personer. Det finge
även beaktas, att polisman eller liknande befattningshavare med hänsyn
till sin tjänsteställning icke vore att jämställa med målsägande i allmänhet.
Han hade sålunda i regel icke sådant intresse i saken, att lämpligheten avhans
hörande såsom vinne behövde ifrågasättas på sätt som eljest kunde
vara påkallat i fråga örn målsägande.

Beredningens förslag innebär, som redan antytts, eif visst avsteg från den
i nya RB fastslagna regeln, alt målsägande i brottmål ej må höras som
vittne. Undantag från denna regel hade ifrågasatts även under förarbetena
till nya RB. Vid granskning av förslaget till nämnda balk hemställde sålunda
samtliga ledamöter i lagrådet örn modifikationer i förslaget som skulle
göra det möjligt bland annat att höra polismän och därmed jämställda befattningshavare
såsom vittnen, även då de vore målsägande. Liksom enligt
förevarande förslag .skulle detta dock ej tillåtas beträffande den som förde

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

talan i denna egenskap. Dessa ändringsförslag vunno emellertid icke beaktande
vid nya RB:s antagande.

Då processlagberedningen nu sett sig föranlåten att framlägga ett förslag,
som innefattar undantag från den i nya RB upptagna regeln, torde detta
väsentligen bero på att behovet av en sådan undantagsbestämmelse funnits
mera framträdande vid den granskning, som beredningen efter nya RB:s
antagande haft att ägna speciallagstiftningen på skilda områden. I detta
hänseende må erinras att bestämmelser, motsvarande 17 kap. 11 § äldre
RB, återfinnas bland annat i tull- och jaktlagstiftningen samt lagstiftningen
angående arbetarskydd. Beredningen har även ansett erforderligt att föreslå
införande av liknande bestämmelser i krigsdomstolslagen. Förslaget därom
har granskats av lagrådet, som i utlåtande den 1 september 1944 utan
meningsskiljaktighet funnit sig böra godtaga den föreslagna ordningen.

Vad från lagrådets sida anmärkts mot det föreliggande förslaget kan icke
frånkännas betydelse. Det kan även förefalla anmärkningsvärt att man nu
skulle frångå den ståndpunkt, som intagits i nya RB. Å andra sidan får
beaktas, att förevarande spörsmål utgör endast en detalj i den större frågan
om rätt för målsägande att vittna samt att beredningens förslag grundats
på nya och mera omfattande undersökningar i denna del. Det förtjänar
även framhållas, att förslaget står i överensstämmelse med den uppfattning,
som tidigare i olika sammanhang företrätts av lagrådet.

Till stöd för förslaget har beredningen särskilt åberopat, att den som förövat
ett brott mot här avsedda befattningshavare skulle, örn nya RB:s regler
upprätthölles utan undantag, i vissa fall kunna komma i åtnjutande av en
oberättigad processuell förmån samt därigenom avsiktligt minska rättsskipningens
effektivitet. Örn en sådan utveckling kan befaras, är det tydligen
angeläget, att densamma motverkas. Även eljest synes ett ovillkorligt upprätthållande
av vittnesförbudet för målsägande i här avsedda fall kunna leda
till otillfredsställande resultat. Jag tänker härvid särskilt på att möjligheten
till vittnesförhör i vissa fall kommer att bero av omfattningen avåklagarens
ansvarstalan. Om en person åtalas för våldsamt motstånd vid
anhållande, föreligger enligt nya RB icke hinder att höra den polisman, som
verkställt anhållandet, såsom vittne. Skulle den anhållne vid tillfället ha
gjort sig skyldig till misshandel mot polismannen, är denne däremot såsom
målsägande hindrad att vittna i målet. På samma sätt skulle en tulltjänsteman
väl kunna vittna mot den som ertappats med smuggling, men om den
ertappade satt sig till motstånd och därvid rest livsfarligt vapen, skulle hinder
föreligga för vittnesmål. En sådan ordning kan knappast anses tillfredsställande.
Såsom anförts av en ledamot i lagrådet torde större avseende
alltjämt komma att fästas vid beedigade utsagor än vid de utsagor som utan
edsansvar avgivas av målsägande. Behov av att kunna höra vederbörande
på ed även då han själv blivit förfördelad kan därför antagas komma att
yppas.

Med hänsyn till vad nu anförts är jag icke beredd att biträda den ståndpunkt
som intagits av lagrådets majoritet. Det synes mig nödvändigt alt åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

minstone avvakta någon tids erfarenhet av det nya rättegångssystemet innan
man avstår från möjligheten att höra ifrågavarande personer på ed. Jag
vill framhålla, att den fria bevisprövningen väl kan å ena sidan sägas något
minska behovet av edligt förhör med dem, men att a andra sidan betänkligheterna
mot att de höras såsom vittnen förlorat i betydelse sedan domstolen
fått full frihet att värdesätta vittnesmålen. Det får emellertid anses
önskvärt att, även om någon definitiv ståndpunkt till frågan ej tages i detta
sammanhang, söka beakta de framställda invändningarna i görlig mån. En
framkomlig väg synes härvid vara, att åt rätten överlåtes att med hänsyn
till omständigheterna avgöra, örn befattningshavaren, då han ej för talan
som målsägande, må höras som vittne angående gärning, som vid uppdragets
utförande förövats mot honom (jämför 36 kap. 4 § nya RB). Vid den här
förutsatta prövningen torde främst böra vara vägledande, örn befattningshavaren
med hänsyn till brottets mer eller mindre grova beskaffenhet samt
omständigheterna i övrigt kan antagas äga sådant intresse i saken, att han
bör jämställas med annan målsägande och följaktligen ej får vittna.

Inom lagrådet har även berörts frågan, om ej bestämmelserna i ämnet
hade sin rätta plats i nya RB. För egen del har jag ansett, att de, i avbidan
på ett definitivt ståndpunktstagande, få inflyta i promulgationslagen. I beredningens
förslag har alltså i denna del endast ansetts böra vidtagas jämkningar
i den riktning som nyss angivits, varvid tillika beaktats vissa av lagrådet
i avseende å formuleringen framställda erinringar.

Vad angår övriga anmärkningar mot beredningens förslag har i anslutning
till lagrådets hemställan vidtagits en formell jämkning i 1 §, berörande
även 29 §. I 2 § lia tillägg och jämkningar skett i enlighet med vad lagrådet
förordat. Till 3 § har i överensstämmelse med lagrådets förslag fogats ett
förtydligande tillägg. Då bestämmelserna i 5 §, såsom redan antytts, äro av
viss betydelse för frågan om nya RB:s tillämpningsområde, har jag icke
ansett lämpligt att, såsom lagrådet ifrågasatt, utesluta dessa bestämmelser
ur förslaget eller överföra dem till 28 §. Icke heller i fråga örn lagrummets
avfattning har jag funnit skäl att frångå beredningens förslag. I 7 § ha vidtagits
de ändringar, varom lagrådet hemställt.

När före nya RB:s ikraftträdande anlitats tvångsmedel i brottmål, skall,
såsom förut antytts, enligt 16 § i beredningens förslag äldre lag i huvudsak
gälla i fråga örn verkan av den vidtagna åtgärden och dess fortsatta bestånd.
Inom lagrådet lia de ledamöter, som vid 12 § hemställt att nya lagen principiellt
gjordes tillämplig beträffande äldre mål, tillstyrkt viss ändring i 16 §
av innebörd att de nya reglerna erhölle utsträckt tillämpning i fråga örn
häktning, som företagits före ikraftträdandet. Därvid har erinrats, att enligt
gällande rätt häktning, om den ej företoges i en redan inledd rättegång, alllid
innefattade anhängiggörande av talan och att frågan örn häktningens
fortsatta bestånd inom kort tid skulle prövas av rätten. Det syntes riktigt,
att örn denna prövning företoges efter nya RB:s ikraftträdande, de nya reglerna
tillämpades. Den ledamot av lagrådet, som vid 12 § tillstyrkt sådan

Bihang lill riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 262. 5

Kungl- Maj.ts proposition nr 262.

ändring, att vid underrätt äldre bestämmelser alltid komme att gälla beträffande
tvångsmedel, då rättegång inletts före nya RB:s ikraftträdande, har
hemställt örn däremot svarande jämkning av 16 §.

En ändring i den riktning, som majoriteten förordat, kunde visserligen
synas ägnad att giva större utrymme för de farhågor om svårigheter vid
tillämpningen som berörts vid 12 §. Om, såsom föreslagits, de nya häktningsreglerna
i här avsedda fall skulle lända till efterrättelse först från och
med den tidpunkt, då målet kommer före vid rätten, lära några olägenheter
i detta hänseende dock icke vara att förvänta. Med hänsyn härtill och då
det från andra synpunkter måste anses som en fördel, att de nya häktningsreglema
snarast möjligt bringas i tillämpning, har jag ansett mig kunna
biträda majoritetens förslag.

Vad lagrådet anfört beträffande 19, 20, 24 och 28 §§ har i huvudsak beaktats.
Vid 19 § har lagrådet hemställt örn vissa av detta lagrum betingade
jämkningar i nya RB. Emellertid torde före nya RB:s ikraftträdande bliva
erforderligt att även på andra punkter vidtaga jämkningar i nämnda balk,
och frågan härom bör därför lämpligen upptagas till behandling i annat
sammanhang.

Föredraganden hemställer härefter, att det inom justitiedepartementet
överarbetade förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

460970