Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

I

Nr 233.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder för
beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn;
given Stockholms slott den 29 .mars 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars
1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen
anför statsrådet Mossberg följande.

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 100 och 101, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1946/47 beräkna

dels till fria sommarresor för barn ett förslagsanslag av 1 250 000 kronor,
dels ock till bidrag för sommarkolonier ett reservationsanslag av 200 000
kronor.

Skälet till att berörda båda anslag i statsverkspropositionen upptogos med
allenast preliminärt beräknade belopp var, att det av 1941 års befolkningsutredning
den 11 december 1945 avgivna betänkandet arn åtgärder för bereBihang
till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 233.

1

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

dande av vila och rekreation åt mödrar och barn (SOU 1945: 55) vid tiden
för avlåtandet av nämnda proposition var föremål för remissbehandling.
Denna är numera avslutad.

Därvid hava yttranden över betänkandet avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, järnvägsstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, statens fritidsnämnd, Överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser med undantag av en (efter hörande av
vissa underlydande myndigheter m. fl.), socialvårdskommittén, ungdomsvårdskommittén,
flertalet landsting, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg,
Norrköping och Gävle, drätselkammaren i Malmö, barnavårdsnämnden i Hälsingborg,
samtliga hushållningssällskap utom ett, svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, vita bandets centralstyrelse, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, folkpartiets
kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sverges kommunistiska
partis kvinnosekretariat samt folkrörelsernas rese- och semesterorganisation
(Resö).

Jag anhåller nu att med utgångspunkt från betänkandets innehåll få upptaga
ifrågavarande spörsmål till fortsatt behandling.

Inledning.

Befolkningsutredningen inleder sin framställning örn åtgärder för vila och
rekreation åt mödrar och barn med ett allmänt konstaterande, att den s. k.
familjesemestern är den naturligaste semesterformen för alla familjemedlemmar.
Denna semesterform vore den för familjen billigaste. Vidare måste det
för familjelivet betraktas som en vinst, att icke familjen splittrades under
den tid, då familjemedlemmarna vore fria från sitt dagliga arbete och hade
tid och krafter över för sina gemensamma angelägenheter och intressen i en
utsträckning, som annars kanske ej alls vore fallet.

Även med en till alla samhällsgrupper utsträckt familjesemester — fortsätter
utredningen — komme otvivelaktigt behov av särskild husmoderssemester
att finnas. I vårt land funnes nämligen talrika hushåll, för vilka
gemensam familjesemester överhuvudtaget icke vore möjlig. Hit hörde alla
de lanthushåll, där vården örn husdjur och dylikt gjorde det omöjligt för
hela familjen att samtidigt vara borta från hemmet. I de barnrika familjerna
eller i familjer, där husmodern vore klen eller i övrigt i behov av fullständig
avkoppling från hushållsarbete, torde ej heller familjesemestern vara den
lämpligaste semesterformen. I antydda fall borde andra utvägar för beredande
av vila och avkoppling för barn och mödrar sökas.

Befolkningsutredningen erinrar härefter om att verksamhet för att bereda
sommarvistelse åt harn i enskilda hem eller vid kolonier och åt husmödrar
vid semesterhem sedan länge bedrives med stöd från det allmänna eller från
enskilda organisationer. I den mån dessa bani och husmödrar komma från

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

familjer, som skulle ha både kunnat och velat åt sig bereda en familjesemester,
därest samhällets hjälp härtill stått att få, bär enligt befolkningsutredningens
åsikt hjälpverksamheten letts in på oriktiga banor. Hittills
torde detta i betraktande av verksamhetens begränsade omfattning, icke
varit fallet. När samhällsåtgärderna för beredande av vila och rekreation åt
mödrar och barn icke längre begränsades till de fall där speciella hjälpåtgärder
äro motiverade aitan finge en mera generell syftning, borde emellertid
enligt utredningens uppfattning dessa åtgärder främst inriktas på lösandet
av familjesemesterns problem. Utredningen finner fria resor för
mödrar och barn vara i hög grad lämpade som stöd åt familjesemestem.
Utredningen framlägger även i förevarande betänkande förslag till en
betydlig utvidgning av möjligheterna till sådana resor. De i betänkandet föreslagna
åtgärderna för stöd åt husmoderssemestern och barnkoloniverksamheten
betraktas av utredningen såsom kompletteringar,
avsedda att tillgodose det hjälpbehov, som icke kunde fyllas genom de fria
resorna.

I likhet med befolkningsutredningen är jag av den uppfattningen att familjesemestern
är den naturliga och ur olika synpunkter lämpligaste semesterformen
för alla familjemedlemmar. Även efter semesterlagens tillkomst torde
emellertid de ekonomiska förutsättningarna för en lösning av semesterfrågan
saknas för ett stort antal familjer, särskilt de barnrika. En utvidgning av
rätten till fria resor för mödrar och barn skulle kunna dels befordra familjesemestems
utveckling, dels vara av väsentlig betydelse för genomförandet av
särskilda semesterformer för husmödrar och barn. Att semesterformer av
sist antytt slag äro behövliga vid sidan av och såsom komplement till familjesemestern
torde vara uppenbart.

Jag ämnar i det följande var för sig behandla frågorna om avgiftsfria resor
för barn och mödrar, örn stöd åt husmoderssemestern och örn stöd åt koloniverksamheten.

Avgiftsfria resor för barn och vårdare.

Tidigare åtgärder och nuvarande organisation.

Av staten bekostade sommarresor för barn ha anordnats etlvart av åren
1940 och 1942—1945. De fria barnresorna tilkommo i syfte att dels möjliggöra
en stärkande och hälsosam sommarvistelse på landet för barn från städer och
andra tätorter under en ur försörjningssynpunkt kritisk tid, dels underlätta
en evakuering, som av försvarspolitiska skäl kunde visa sig nödvändig. Efter
hand trädde evakueringssynpunktema tillbaka och de fria resorna motiverades
huvudsakligen med angelägenheten av att barnen bereddes en stärkande
och alltså ur hälsovårdssynpunkt betydelsefull lantvistelse. Beträffande de fria
resornas utformning åren 1940 och 1942—1944 torde få hänvisas lil! befolkningsutredningens
betänkande, s. 17—32.

Före draganden -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

Gällande normer för de fria barnresoma, vilka normer avse verksamheten
sommaren 1945, ha i huvudsak följande innehåll.

Generella förutsättningar för rätt till fri resa för so lii m arvistelse
i enskilt hem äro, att barnet är bosatt i samhälle med minst 8 000 invånare,
att barnet det år resan företages fyller högst 14 år saint att familjens
vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
belopp icke översteg 1 500 kronor och den skattepliktiga förmögenheten
icke översteg 10 000 kronor. Vad angår förutsättningen om viss bostadsort
äger socialstyrelsen utsträcka rätten till fria resor dels till mindre tätorter,
därest särskilda förhållanden påkalla detta, dels till landskommuner, där behovet
av fria resor är särskilt stort, främst norrlandskommuner. Vidare har
socialstyrelsen rätt att tilldela särskilt behövande barn och vårdare hemmahörande
i de mindre tätorterna eller på landsbygden förmånen av fri resa.
Därest sökanden kan visa, att familjens aktuella inkomslläge är sådant, att
fri resa enligt de generella bestämmelserna kan ifrågakomma, må fri resa
beviljas oavsett det senaste beskattningsbara beloppet.

Resorna skola avse lantvistelse under minst 4 veckor.

Mödrar till barn, vilka det år resan företages fylla högst 10 år, tiga också
erhålla fri resa. Örn särskilda skäl, såsom försenad utveckling eller klenhet
hos barnet, särskilt besvärlig resväg o. dyl., föreligga, kan modern medgivas
medfölja även äldre barn. Därest modern icke har möjlighet stanna borta
lika länge som barnet, kan hon erhålla fria tur- och returbiljetter både vid
barnets utresa och vid dess hemresa. Om modern är förhindrad medfölja barnet
och detta icke lämpligen kan ansluta till gruppresa, äger annan vårdare
än modem erhålla samma förmån som modern.

Möjlighet till gruppresa skall utnyttjas. För att kunna bereda barn, som
medfölja gruppresa en betryggande övervakning, ha grupperna reducerats till
3—4 barn per vårdare. Då det ansetts önskvärt att i viss mån tillgodose
många mödrars önskan att själva få medfölja sina barn, även örn dessa kunna
ansluta till gruppresa, har medgivits, att mödrarna få företaga sådan resa mot
rabatterad avgift, därvid kostnaden för fram- och återresa motsvarar priset
för enkel resa.

Fri resa medges endast för resa i lil klass å järnväg och motsvarande klass
å båt eller buss. Biljettpriset skall uppgå till minst 3 kronor. Den fria resan
är maximerad till 60 mil utom för barn hemmahörande i Västernorrlands
och Jämtlands län, där maximigränsen är 80 mil, och i Västerbottens och
Norrbottens län, där maximigränsen är 100 mil. Socialstyrelsen har rätt att
för barn från sistnämnda båda län medgiva dispens för fria resor utöver den
angivna gränsen. I övrigt skall vid resa utöver maximisträckan den enskilde
själv betala kostnaden härför med skillnaden mellan biljettpriset, nedsatt till
37,5 %>, för hela sträckan och för maximisträckan.

S. k. feriebarn äga oavsett hemortens storlek och struktur rätt till fri
resa. Förutsättning är dock att vederbörande feriebarnsinstitution i förväg
godkänts av socialstyrelsen. Härför fordras, att verksamheten bedrives på ett
ur ekonomisk synpunkt godtagbart sätt och i betryggande former med hänsyn
till sommarhemmets beskaffenhet och sättet för uttagning av barnen.

Även kostnaden för resor till kolonier bestrides helt av statsmedel,
oavsett om dessa kolonier taga emot barn från städer eller från landsbygden.
Både barn och personal lia rätt till en resa i vardera riktningen mellan kolonien
och hemorten. Någon begränsning av resans längd förekommer icke. I
allmänhet böra endast gruppresor ifrågakomma. Förmånen av fria resor
tillkommer såväl sommarkolonier som vår- och vinterkolonier men däremot
ej s. k. dagkolonier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 233. 5

Socialstyrelsen är centralmyndighet för de fria sommarresorna för barn och
vårdare. Den lokala ledningen i kommunerna handhas av respektive barnavårdsnämnder.

En utförlig redogörelse för de fria resornas nuvarande organisation lämnas
i betänkandet, s. 21—32 och 41—49.

Beträffande förhållandet mellan det beräknade och det verkliga utnyttjandet
av rätten till fria resor under sommaren 1945 må anföras följande.

I propositionen 1945: 210 räknade föredragande departementschefen med
cirka 80 000 resor, därav högst 15 000 från landskommuner efter av socialstyrelsen
medgiven dispens. Riksdagen utsträckte i skrivelsen 1945: 215 berörda
dispensresor till högst 25 000.

Av socialstyrelsen den 12 mars 1946 lämnad redogörelse för de fria resorna
år 1945 framgår, att sammanlagda antalet fria resor med undantag
av resorna för personal vid kolonier uppgått till 80 997. Av detta antal avsågo
32 117 barnresor och 19 221 vårdarresor till enskilda hem och 29 659
barnresor till kolonier. Anmärkas bör, att den år 1945 öppnade möjligheten
till fria resor från vissa av socialstyrelsen dispenserade landskommuner endast
utnyttjades beträffande 1 672 barn och 1 004 vårdare. På grund av de
stora svårigheterna att anordna gruppresor till enskilda hem ha dessa endast
omfattat 2 541 barn.

Befolkningsutredningens förslag.

Utredningen konstaterar, att numera fullständig enighet torde råda om att
verksamheten med de fria resorna för barn och vårdare är så betydelsefull,
att den bör fortsättas och ytterligare utbyggas. Härvid böra enligt utredningens
mening de fria resorna för barn, mödrar och vårdare samordnas med
övriga familjesociala åtgärder på detta område, såsom utbyggande av kolonierna
för barn i såväl skol- som förskolåldern, understödjande av feriebamsverksamheten,
lösandet av husmödrarnas semesterproblem etc., kort sagt åtgärder,
som syfta till att bereda barn och mödrar tillfälle till miljöbyte och
för deras hälsotillstånd välgörande vila och rekreation. Särskilt framhåller
utredningen de fria barn- och mödraresornas betydelse såsom ett medel
för lösandet av husmödrarnas semesterproblem.

Utredningen förordar, att i fråga örn rätten till fria resor skillnad
icke göres mellan stad och landsbygd, och anför som motiv
härför huvudsakligen följande.

De fria resorna äro numera, sedan evakueringssynpunktema bortfallit,
uteslutande avsedda att bereda nyttig vila och rekreation. Behovet härav
torde i vårt land med dess långa, påfrestande vintrar och i vissa landsdelar
ogynnsamma klimat kunna betraktas som allmänt. Även örn det skäl för fria
resor, som dessas infogande såsom ett led i en allmän hälsovårdande verksamhet
utgör, är mest markerat för våra stora städer och samhällen, torde
dock öppnandet av resemöjligheter även för landsbygdens barn vara av så
slör betydelse för deras hälsa och utveckling, att någon tvekan örn att de fria
resorna böra utsträckas att omfatta även barnen på landsbygden icke kan
råda.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

Av skilda uttalanden i betänkandet framgår tydligt, att utredningen icke
vill vidhålla kravet på lantvistelse utan vill, särskilt för landsbygdens barn,
medgiva fri resa ä v e n till tätort.

I fråga om barnens ålder såsom förutsättning för rätt till fri resa
föreslår utredningen, att liksom hittills sådan rätt skall tillkomma barn, som
under året uppnår högst 14 års ålder. Utredningen finner lämpligt, att, vid
en eventuell framtida utökning av skolplikten, fria resor medgivas till och
med det år, då skolplikten upphör.

Utredningen övergår härefter till behandling av frågan örn viss inkomstoch
för mogen hetsgräns för rätt till fria resor. Utredningen anser
starka ekonomiska och psykologiska skäl tala för att nämnda rätt begränsas
genom ett inkomst- och förmögenhetsstreck. Ifrågavarande förmån borde icke
föranleda till att å statsverket överfördes resekostnader, som familjer i god
ekonomisk ställning i annat fall skulle ha betraktat som en normal utgift.
A andra sidan vore utredningen av den uppfattningen, att den inkomstgräns,
som uppställdes, skulle möjliggöra för barn och mödrar från ett övervägande
flertal av våra barnfamiljer att tillgodogöra sig den förmån, som de fria
resorna utgjorde. Skulle detta icke bli fallet, förfelades i icke ringa grad
syftet med denna åtgärd, vilket vore att föra frågan om möjliggörandet av
miljöbyte, vila och rekreation för barn och mödrar ett avsevärt steg mot sin
lösning. Den sommaren 1945 tillämpade inkomst- och förmögenhetsgränsen
hade allmänt ansetts alltför låg för att de fria resorna skulle få den avsedda
effekten. Endast tillfälliga av kriget orsakade svårigheter hade motiverat
dess tillkomst (jfr riksdagens skrivelse 1945:216). Utredningen föreslår, att
rätten till fria resor till enskilda hem inträder, då familjens till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt beskattningsbara belopp ej överstiger 2 500
kronor och den skattepliktiga förmögenheten ej överstiger 20 000 kronor.
Därest det beskattningsbara beloppet icke överstiger 500 kronor, bör enligt
utredningens uppfattning rätt till fri resa föreligga oavsett den skattepliktiga
förmögenheten.

Utredningen finner ur allmän hälsovårdssynpunkt önskvärt, att det nuvarande
kravet på bortavarons längd — minst 4 veckor — bibehålies
så långt möjligt. Utredningen påpekar emellertid, att kravet på 4 veckors
bortavaro skulle i hög grad försvåra möjligheten särskilt för landsbygdens
barn att utnyttja de fria resorna. Enligt utredningens uppfattning
torde även en kortare vistelse i ny miljö vara till stor nytta och glädje för
barnen. Vidare skulle möjligheten att för en kortare tid låta barnen resa till
släkt eller vänner kunna väsentligt bidraga till att frigöra husmodern från
hushållsarbetet, vilket vore ett av de svåraste problemen i samband med husmoderssemestern.
Med hänsyn till det anförda önskar utredningen icke kategoriskt
fasthålla vid den tidigare fixerade fyraveckorsgränsen. Utredningen
föreslår, att den lokala myndighet som prövar vederbörandes rätt till fri
resa erhåller möjlighet att på egen hand avgöra över hur lång tid barnets
bortavaro bör sträcka sig. Dock borde vederbörandes uppmärksamhet riktas
på att i sådana fall, då barnet utan större svårigheter kunde beredas 4 veckors
bortavaro, vistelsen borde omfatta minst denna tidrymd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

7

Utredningen ser i de fria resorna för vårdare en möjlighet
att förhjälpa mödrarna till en tids vila och rekreation och således ett bidrag
till lösningen av husmödrarnas semesterproblem. Av denna anledning är utredningen
icke benägen att anlägga restriktiva synpunkter på vårdarresorna.
Utredningen föreslår, att liksom hittills fria resor för vårdare till barn under
10 år alltjämt medgivas.

De rabatterade resorna för mödrar till barn, som kunna
ansluta till gruppresa, böra enligt utredningens mening bibehållas.

Beträffande fria resor för barn och personal vid kolonier
samt för feriebarn föreslår utredningen, att såsom hittills
alla barn, som beredas vistelse på kolonier, dock ej s. k. dagkoloni, samt
personal vid kolonierna erhålla fria resor och att för feriebarnens resor gällande
bestämmelser alltjämt skola tillämpas.

Utredningen finner, att nuvarande regler beträffande de fria resornas
längd och beträffande prissättningen på anslutningsbiljetter böra
bibehållas.

Vad angår tidpunkten för resan erinrar utredningen om att de
fria resorna hittills med undantag av vissa resor till vår- och vinterkolonier
varit knutna till sommarmånaderna. Utredningen anser angeläget, att resorna
även framgent i regel företagas under sommaren. Med hänsyn till att de
fria resorna nu öppnades för landsbygdens barn och att fria resor för
barnen kunde komma att få betydelse för lösning av husmödrarnas semesterproblem
vore det emellertid enligt utredningens mening önskvärt, att fria
resor även kunde få företagas vid annan tid på året i sådana fall, då skäl
härför förelåge. Utredningen föreslår därför, att möjlighet till fria resor
ställes till förfogande under hela året med de inskränkningar, som organisatoriska
och trafiktekniska skäl nödvändiggöra.

Befolkningsutredningen övergår härefter att behandla frågan om de fria
resornas organisation. Beträffande den centrala ledningen framhåller
utredningen, att det vore av största betydelse att även i fortsättningen
kunna räkna med socialstyrelsens medverkan i detta avseende. Utredningen
föreslår därför, att socialstyrelsen alltjämt skall fungera som centralmyndighet
för de fria resorna. I sådan egenskap borde socialstyrelsen även i
fortsättningen anförtros att giva de föreskrifter rörande de fria resornas
organisation, som styrelsen finner lämpliga. För de ökade administrativa
uppgifter, som bliva en följd av bifall till utredningens förslag örn utvidgning
av rätten till fria resor, bör enligt utredningens mening i socialstyrelsen
anställas en byråsekreterare, förslagsvis placerad i lönegrad Eo 21. — Vad
härefter angår den lokala ledningen anför utredningen följande.

Ledningen av de fria resorna i kommunerna bar hittills varit uppdragen
åt barnavårdsnämnderna. Utredningens förslag innebär en väsentlig ökning
av antalet resor. Utredningen är av den åsikten, att barnavårdsnämnderna
i längden icke rimligtvis kunna betungas med den väsentligt ökade arbetsbörda,
som den lokala ledningen av de fria resorna innebär. Barnavårdsnämnderna
lia tillkommit för belt andra uppgifter och äro ej sammansatta
med hänsyn till de krav, som ledningen av en så omfattande apparat som

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

de fria resornas lokala organisation kräver. Ledningen av det lokala arbetet
med de fria resorna bör enligt utredningens uppfattning i framtiden anförtros
åt ett organ, vars uppgift bör vara att handlägga alla de famil.jesociala ärenden,
som omvårdnaden örn barnen och familjerna helt visst kommer att
aktualisera. Utredningen har för avsikt att i annat sammanhang framlägga
förslag om ett sådant organ. I avvaktan härpå har det synts utredningen
nödvändigt, att den lokala ledningen av arbetet med de fria resorna tills
vidare ligger kvar hos barnavårdsnämnderna.

Befolkningsutredningen företager slutligen följande uppskattning
av de kostnader, som skulle uppkomma vid bifall till utredningens
förslag till fria resor.

Med ledning av visst siffermaterial i 1940 års folkräkning uppskattar utredningen
det sammanlagda antalet till fria resor enligt förslaget berättigade
till 1 200 000 barn och 450 000 vårdare. Genomsnittliga kostnaden för resor
till enskilda hem beräknar utredningen med ledning av erfarenheterna under
åren 1942—1944 till 12 kronor per person. Avgörande för statsverkets kostnader
för de fria resorna är i vilken grad de komma att utnyttjas. Vid olika
utnyttjandeintensitet beräknas kostnaderna sålunda.

Nedanstående % av Kostnad

de berättigade reser miJj. kronor

100 19,70

75 14,73

50 9,85

40 7,88

30 5,91

Det finnes anledning antaga, att även ett beräknat utnyttjande av de fria
resorna upp till 50 °/o kommer att visa sig för högt. Befolkningsutredningen
håller för sannolikt, att ett utnyttjande upp till omkring 30 % torde väl
motsvara vad man under de närmaste åren bör räkna med. Under sådana
omständigheter finner utredningen sig böra beräkna kostnaden för de fria
resorna för barn och mödrar (vårdare) till enskilda hem till 6 miljoner kronor
per år.

För de föreslagna rabatterade vårdarresoma uppskattar utredningen den
årliga kostnaden till högst 50 000 kronor.

Kostnaderna för fria resor för barn och personal vid kolonierna uppgingo
år 1943 till 215 000 kronor, avseende 470 kolonier med sammanlagt 29 200
barn. Motsvarande kostnader för år 1944 voro 206 800 kronor, avseende
478 kolonier med omkring 27 200 barn. Utredningen förutser, att koloniverksamheten
under de närmaste åren kommer att öka i avsevärd grad.
Kostnaderna för resor till kolonier komma givetvis att påverkas av denna
ökning. Utredningen anser sig böra beräkna de framtida kostnaderna för
fria resor åt barn och personal vid kolonier till 500 000 kronor. För nästa
budgetår beräknar utredningen kostnaderna till 250 000 kronor.

Yttranden över befolkningsutredningens förslag.

Den principiella inställningen till utredningens förslag
angående fria resor för barn och vårdare är i det övervägande flertalet yttranden
positiv. Allmänt hållna erinringar förekomma dock. Sålunda finner

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

9

statskontoret utredningen bristfällig i fråga om dels de ekonomiska betingelserna
för förslagets genomförande, dels möjligheterna att bereda plats på
lämpliga semesterorter åt de stora skaror barn och mödrar, vilka enligt förslaget
skola erhålla fria resor, och dels kommunikationsmedlens kapacitet.
Statskontoret finner redan av anförda skäl välbetänkt att låta verksamheten
nied fria resor tills vidare bli mindre omfattande för att sedermera med utnyttjande
av vunnen erfarenhet och under hänsynstagande till vad som kan
befinnas ekonomiskt och ur praktiska synpunkter möjligt gradvis utbygga
verksamheten inom ramen för det stora socialvårdsprogrammet. Med likartad
motivering anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att verksamheten
borde i huvudsak ordnas enligt de regler som tillämpades år 1945.
Länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Älvsborgs och Kopparbergs län
anmäla betänkligheter mot förslaget med hänsyn till kostnaderna. — Med
hänsyn till den beräknade trafiksituationen å järnvägarna under den närmaste
tiden avstyrker järnvägsstyrelsen åtgärder för en avsevärd ökning av
de fria resorna särskilt under sommaren 1946 och möjligen även under sommaren
1947.

Vad härefter angår enskildheterna i förslaget har länsstyrelsen i Värmlands
lån i anledning av den förordade utsträckningen av rätten till
fria resor att gälla även mindre tätorter och landsbygd
ifrågasatt, huruvida icke för landsbygdens barn fria skolresor vore
att föredraga. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner, att rätten till fri resa bör
göras beroende av individuell prövning med hänsyn till hälsotillstånd och
sociala förhållanden möjligen med tillägg, att sådan rätt generellt bör tillkomma
dels barnen i samhällen med minst 8 000 invånare, dels barnen i
familjer med 3 eller flera barn. Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar,
att de fida bamresorna förbehållas tätorter ned till 3 000 invånare och att som
absolut krav för statsbidrag uppställes, att barnen komma till en ur hälsosynpunkt
bättre miljö. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län och länets barnavårdsförbund
uttala, att principen om resornas hälsovårdande syfte måste
upprätthållas och att därför barn bör tilldelas fri resa till tätort endast örn
modern ej på annat sätt kan få semestermöjlighet.

I fråga om den ålder hos barnet intill vilken fri resa kan ifrågakomma
anser Sverges kommunistiska partis kvinnosekretariat, att åldersgränsen
borde sättas till 18 år. Flertalet ungdomar upp till 18 år, även de
förvärvsarbetande, hade nämligen så små inkomster, att de icke själva kunde
bestrida kostnaden för en semesterresa. Stockholms stadsfullmäktige föreslå,
att rätten till fri resa skall tillkomma ungdom upp till 18 år, som idkar
regelbundna skolstudier.

Mot befolkningsutredningens förslag lill inkomst-och förmögenhe
Isgräns för rätt till fria resor lia i ett antal yttranden erinringar
framförts, vilka i en del fall avse sänkning, i andra fall höjning av gränsen.
Länsstyrelsen i Jönköpings län finner således, att 1945 års bestämmelser alltjämt
böra gälla. Stadsfullmäktige i Göteborg, drätselkammaren i Malmö och

10

Kunell. Maj:ts proposition nr 233.

barnavårdsnämnden i Borås anse, att förmögenhetsgränsen icke bör sättas
högre än 10 000 kronor. Göteborgs och Bohus läns landsting och hushållningssällskapet
i Östergötlands län ifrågasätta helt allmänt, om icke inkomstoch
förmögenhetsgränsen bör sättas något lägre än den föreslagna. Å andra
sidan finna Stockholms stadsfullmäktige med hänsyn till eljest uppkommande
orättvisor, att höjning av inkomststrecket för samhällen i de högre
dyrortsgrupperna bör ske. Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår, att inkomstgränsen
skall höjas med 200 kronor för varje barn utöver det första.
Jönköpings läns hushållningssällskap finner synnerligen tveksamt om någon
inkomstgräns alls skall bestämmas. —- Statskontoret och statens fritidsnämnd
uttala, att även man och kvinna, som utan att vara gifta sammanbo och lia
barn med varandra, böra behandlas som en familj och att alltså vid prövning
av frågan örn barnets rätt till fri resa hänsyn bör tagas till föräldrarnas
sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Utredningens förslag, att den hittills tillämpade fyraveckorsregeln i fråga
om bortavarons längd skall slopas, avstyrkes av medicinalstyrelsen,
statskontoret, länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Värmlands,
Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, socialvårdskommittén,
Norrbottens läns landsting, Stockholms stadsfullmäktige, svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet, högerns centrala kvinnoråd, stadsfullmäktige i
Linköping och barnavårdsnämnden i Luleå. Nämnda instanser förorda, att
fyra veckors bortavaro alltjämt skall vara regel men att undantag härifrån
vid särskilda skäl skall kunna medgivas. Länsstyrelserna i Älvsborgs och
Kopparbergs lån, Västerbottens läns hushållningssällskap samt barnavårdsnämnderna
i Borås, Karlskoga och Östersund påyrka, att viss minimigräns
i fråga örn bortavarons längd fastställes, även örn denna sättes lägre än fyra
veckor.

Stadsfullmäktige i Malmö framhålla, att föreskriften örn gruppresor,
i den mån den tillämpas, är besvärande och kan befaras minska allmänhetens
lust att använda sig av de fria resorna. Fullmäktige anse därför, att kravet
på anordnande av gruppresor icke längre bör vidhållas.

Socialvårdskommittén och barnavårdsnämnden i Borås förorda, att de
fria resorna för barn och personal vid kolonier skola
avse även dagkolonier. Statskontoret avstyrker förslaget örn fria personalresor,
därest kolonierna komma i åtnjutande av driftbidrag. Även järnvägsstyrelsen
avstyrker detta förslag.

I fråga om de fria resornas längd förordar järnvägsstyrelsen, att
de fria resorna från andra län än de fyra nordligaste under månaderna juniaugusti
begränsas till 40 mil. Medan länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar,
att de fria resorna i södra och mellersta Sverige kunna väsentligen förkortas
i förhållande till utredningens förslag, och Kristianstads läns landsting och
hushållningssällskap finna fria resor av högst 30 mil tillräckliga, föreslår
barnavårdsnämnden i Jukkasjärvi socken, att maximiavståndet för övre
Norrland borttages eller väsentlig höjes. Länsstyrelsen i Norrbottens län för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

11

ordar 150 mil för hela Norrbottens län. Socialstyrelsen finner lämpligt, att
100 mil fastställes som maximigräns för alla de fyra nordligaste länen.

Utredningens förslag till organisation av de fria resorna föranleder
det uttalandet av socialstyrelsen och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
att de barnavårdsnämnder, som tidigare icke handhaft verksamhet
med fria resor, till en början torde få svårt att klara den nya uppgiften.

I fråga örn sin egen organisation framhåller socialstyrelsen att ett genomförande
av de föreslagna åtgärderna för vila och rekreation åt mödrar och
barn nödvändiggör en förstärkning även av personalen å styrelsens registrator-
och kassakontor. Styrelsen föreslår att den nuvarande tjänsten som
registrator och kassör placerad i lönegrad A 14 ersättes med en kamrerarbefattning
i lönegrad A 20 och en kansliskrivartjänst i A 11.

Vad slutligen angår kostnaderna för de fria resorna finner järnvägs
styrelsen av befolkningsutredningens beräkningar framgå att dessa kostna
der baserats på att järnvägarna fortfarande skulle erhålla gottgörelse för
resorna med ett belopp per person, som endast motsvarade 37,5 % av den för
person över 12 år gällande avgiften för enkel resa i vardera riktningen. Styrelsen
anser emellertid, att järnvägarna böra gottgöras för barnresor till enskilda
hem med 50 % av nämnda avgift, för vårdarresor och de i det följande
omförmälda husmodersresorna med 75 %, för kolonibarns och dessas vårdares
resor med 37,5 Y« och för kolonipersonals resor med 100 %.

Föredraganden.

De fria resorna för barn lia hittills närmast haft karaktären av ett provisorium.
De tillkommo år 1940 för att möjliggöra en ur försvars- och försörjningspolitiska
synpunkter angelägen utflyttning till landet av barn från
större städer och samhällen. Härefter gjorda begränsningar i rätten till fria
resor ha i huvudsak föranletts av den statsfinansiella och beträffande år
1945 den trafiktekniska situationen. Trots dessa begränsningar har verksamheten
med fria resor för barn fått en betydande omfattning. Härvid
vunna erfarenheter synas klart ådagalägga betydelsen av de fria resorna
såsom ett led i den sociala omvårdnaden örn barnen och familjerna. En mera
definitiv reglering av ifrågavarande verksamhet synes därför nu böra ske.

Befolkningsutredningens förslag till fria resor för barn och vårdare innebär
i två avseenden en väsentlig utvidgning av rätten till fria resor i förhållande
till de för år 1945 gällande bestämmelserna. Sålunda förordar
utredningen full likställighet mellan landsbygdens barn och barnen från tätorter.
I den offentliga diskussionen har vid skilda tillfällen under de senaste
åren vitsordats det principiellt berättigade i att landsbygden i fråga örn denna
förmån likställes med städerna. Att principen icke blivit genomförd har
berott av vissa med kristiden sammanhängande förhållanden. Jag biträder
utredningens förslag i denna del. Utredningen föreslår vidare en sådan höjning
av den för rätt till fri resa uppställda inkomst- och förmögenhets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

1 2

gränsen, att det övervägande flertalet av barnfamiljerna skall komma i åtnjutande
av denna rätt. Förutsättningen för rätt till fri resa till enskilt
hem är enligt utredningens förslag antingen att familjens till statlig inkcmstoch
förmögenhetsskatt beskattningsbara belopp och dess skattepliktiga förmögenhet
icke överstiga 2 500 respektive 20 000 kronor eller att det beskattningsbara
beloppet icke överstiger 500 kronor, varvid hänsyn icke tages
till den skattepliktiga förmögenheten. Den av utredningen förordade inkomstoch
förmögenhetsgränsen finner jag väl avvägd med hänsyn till syftet med
de fria resorna och tillstyrker därför även detta förslag. Givetvis bör liksom
hittills fri resa kunna beviljas barn i familjer, vilkas aktuella ekonomiska
situation motsvarar de familjers som direkt enligt de angivna bestämmelserna
kunna erhålla fri resa.

Med anledning av järnvägsstyrelsens uttalande, att järnvägarnas kapacitet
icke vore tillräcklig för en mera avsevärd ökning av de fria resorna
i vart fall under år 1946, vill jag i likhet med befolkningsutredningen framhålla,
att rätten till fria resor enligt de nya bestämmelserna torde under de
närmaste åren komma att utnyttjas endast till en del. Trafiksituationen torde
därför icke komma att lägga oöverstigliga hinder i vägen för bestämmelsernas
ikraftträdande redan under sommaren 1946.

Fri resa synes hädanefter böra få ske även till tätort.

De skäl som av befolkningsutredningen anförts för förslaget att icke längre
kategoriskt fasthålla vid kravet på 4 veckors bortavaro utan uppdraga åt
den lokala myndighet som prövar vederbörandes rätt till fri resa att bestämma
angående bortavarons längd synas i och för sig beaktansvärda. Med
hänsyn till det även av utredningen starkt framhållna önskemålet att bortavaron
omfattar minst 4 veckor torde emellertid syftet med förslaget på ett
lämpligare sätt ernås genom att fyraveckorsregeln bibehålies och möjlighet
öppnas för lokalmyndigheten att medgiva undantag från regeln, när särskilda
skäl föranleda härtill. För att stävja missbruk härav torde myndigheten
böra åläggas att för sig själv skriftligen ange de omständigheter som
föranlett medgivande av undantag och att till tillsynsmyndigheten för varje
år lämna upplysning örn antalet fall, då kortare bortavaro än 4 veckor tilllåtits.

Utredningens förslag i fråga om den högsta ålder hos barnet vid vilken
fri resa kan ifrågakomma, fria resor för vårdare samt fria resor för barn
och personal vid kolonier och för s. k. feriebarn innebära ett bibehållande
av nuvarande regler och förordas av mig. Det relativt begränsade statliga
driflbidrag som kolonierna vid bifall till i det följande framlagt förslag
skulle komma i åtnjutande av torde icke böra föranleda någon begränsning
av rätten till fria resor till kolonier.

Med hänsyn till de olägenheter som därmed äro förenade torde kravet
på anordnande av gruppresor till enskilda hem icke längre böra upprätthållas.
Gruppresor böra sålunda hädanefter anordnas endast i de fall, då
barns rätt till fri resa icke kan på annat sätt utnyttjas.

Befolkningsutredningens förslag, att nuvarande bestämmelser i fråga örn

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

de fria resornas längd skola bibehållas, föranleder icke annan erinran fran
min sida än att maximigränsen för de fria resorna från Norrbottens län
bör sättas till 120 mil och att socialstyrelsen beträffande särskilt avlägsna
orter i de fyra nordligaste länen bör lia möjlighet medgiva utsträckning
av de fria resorna utöver den för länet generellt bestämda gränsen.

I enlighet med utredningens förslag torde fria resor böra i princip stå till
förfogande under hela året.

De fria resornas organisation finner jag i likhet med utredningen böra så
anordnas, att den centrala ledningen och tillsynen alltjämt utövas av socialstyrelsen
och att verksamheten lokalt tills vidare handhaves av barnavårdsnämnderna.
För fullgörande av de nya och vidgade arbetsuppgifter
som vid bifall till förevarande förslag till åtgärder för beredande av vila
och rekreation åt mödrar och barn komma att anförtros socialstyrelsen
synes denna vara i behov av personalförstärkning. Detta behov torde i avbidan
på närmare erfarenheter av arbetsuppgifternas omfattning få tillgodoses
genom att Kungl. Maj:t medgiver socialstyrelsen rätt att anställa erforderlig
amanuens- och biträdespersonal samt i viss omfattning mera kvalificerad
personal, vilken tills vidare får avlönas med arvode. Härav eventuellt
föranlett behov av förstärkning för nästa budgetår av styrelsens ickeordinariepost
torde i särskild ordning få anmälas för riksdagen.

Den av järnvägsstyrelsen väckta frågan om ändrade regler för ersättning
till järnvägarna för ifrågavarande resor föranleder det uttalandet, att ersättningen
bör täcka järnvägarnas enligt affärsmässiga grunder beräknade
kostnader. Då jag icke är beredd att nu taga ställning härtill, torde det få
ankomma på Kungl. Majit att senare till prövning upptaga frågan örn eventuell
revision av gällande ersättningsregler.

Stödet åt husmoderssemestern.

Fritidsutredningens försöksverksamhet och förslag.

I enlighet med sina direktiv avgav fritidsutredningen den 26 februari 1942
betänkande med utredning och förslag angående semester för husmödrar
(SOU 1942: 19). Till grund för detta betänkande lågo de erfarenheter, som
vunnits av en av fritidsutredningen sedan 1938 bedriven försöksverksamhet
på området. Denna försöksverksamhet hade vid tiden för betänkandets avgivande
huvudsakligen avsett anordnande av semestervistolse vid folkhögskolor,
lantmannaskolor och lanthushållsskolor i olika delar av landet. Verksamheten
hade ytterligare omfattat dels i ett fall semeslervistelse för husmödrar,
vilka lingö medtaga sina spädbarn, dels utdelande av ett mindre antal stipendier
lill husmödrar såsom hjälp till självordnad semester och dels bidrag till
av vissa organisationer bedriven semesterhemsverksamhet för husmödrar.
Fritidsutredningen har även åren 1942—1945 handhaft av stalén understödd
husmoderssemesterverksamhet, vilken enbart avsett semestervistelse vid in -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

ternatskolor och liknande anläggningar samt bidrag till semesterhemsorganisationer.

Fritidsutredningen föreslog i berörda betänkande, att husmoderssemestern
skulle bedrivas dels och huvudsakligen i form av semesterhemsverksamhet,
dels i form av stipendiegivning. Det allmännas ekonomiska stödjande av husmoderssemestem
skulle främst avse dess driftkostnader, d. v. s. kostnaderna
för drivande av semesterhem och för stipendiegivningen. Kostnaderna för semesterhemsverksamhet
för obemedlade och mindre bemedlade husmödrar
skulle i princip fördelas mellan staten, landsting (stad utom landsting) och
husmodem själv. Stipendiegivningen skulle helt bekostas av staten. Intill dess
ett särskilt anslag till husmoderssemestern anvisades å riksstaten, borde enligt
fritidsutredningens mening de på staten fallande kostnaderna för ändamålet
bestridas av tipsmedel. Husmoderssemestern borde handhavas centralt
av ett nytt organ, förslagsvis benämnt statens husmoderssemestemämnd, och
lokalt av särskilda nämnder med landstingen och städerna utom landsting
som verksamhetsområden.

Befolkningsutredningen lämnar i sitt nu ifrågavarande betänkande å s. 65
—94 en utförlig redogörelse för den av fritidsutredningen bedrivna försöksverksamheten,
innehållet i fritidsutredningens betänkande i ämnet och de
över betänkandet avgivna yttrandena. Till denna redogörelse torde hänvisning
få ske.

Befolkningsutredningens förslag.

Fria resor för husmödrar.

Befolkningsutredningen erinrar örn att utredningen motiverat sitt förslag
lill fria vårdarresor i samband med barnens resor till enskilda hem med att
vårdarresorna innebära en möjlighet att förhjälpa mödrama till en tids vila
och rekreation. Utredningen anser det emellertid vara angeläget, att fria resor
ställas till förfogande för semestrande husmödrar även i annan form än vårdarresor.
Ett stort behov av semestervistelse och hel avkoppling från alla
omsorger om barn och familj torde nämligen enligt utredningens uppfattning
föreligga för många husmödrar. I sådana fall borde semesterresan icke sammankopplas
med barnens resor utan kunna företagas fullt oberoende härav
och till den ort den resande önskade. Utredningen anser det därför angeläget,
att möjlighet till fria resor öppnas för ett så stort antal som möjligt av
landets husmödrar. Ekonomiska skäl syntes emellertid nödvändiggöra en begränsning
av husmödrarnas rätt till fria resor. Utredningen anser, att för
denna rätt samma inkomst- och förmögenhetsgräns bör tillämpas som för de
fria resorna för barn. Vidare borde husmödrar med barn främst bli tillgodosedda.
Utredningen finner därför lämpligt, att fri resa beredes i första hand
husmödrar i familjer med två eller flera hemmavarande minderåriga barn.
Emellertid har utredningen icke förbisett att även andra husmödrar — främst

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

de som av annan anledning än barnantalet ha stor arbetsbörda och de som
äro klena —- kunna vara i behov av det stöd till semester, som den fria resan
innebär. Fråga örn sådan husmoder skall beredas fri semesterresa skall enligt
utredningens mening avgöras av den husmoderssemestemämnd, som utredningen
föreslår skola inrättas i varje landstingsområde och stad utom landsting.

Befolkningsutredningen föreslår alltså fria resor till sj älvor dnad
semester för husmödrar i familjer med minst två hemmavarande
minderåriga barn samt husmödrar, som i enlighet med vad nyss sagts beviljats
fri resa av husmoderssemestemämnden, allt under förutsättning att familjens
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara belopp ej
överstiger 2 500 kronor och den skattepliktiga förmögenheten ej överstiger
20 000 kronor. Om det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet ej överstiger 500 kronor, bör vederbörande enligt utredningens
förslag oavsett den skattepliktiga förmögenheten erhålla fri resa,
därest förutsättningarna i övrigt föreligga. Utredningen finner, att husmodem
som regel bör erhålla endast en fri resa varje år. Om sålunda en moder medföljt
sina barn som vårdare under en sommarresa, borde hon senare icke erhålla
fri husmodersresa i annat fall än då det vöre uppenbart, att vårdarresan
icke av modem kunnat utnyttjas för egen semestervistelse.

Utredningen upptager till särskild behandling frågan om fria resor
till semesterhem och föreslår, att alla husmödrar som beredas vistelse
vid permanenta eller tillfälliga semesterhem skola erhålla fria resor till
och från semesterhemmet samt att fria resor skola tillkomma fast anställd
personal vid nämnda anläggningar enligt samma principer, som föreslagits
för kolonierna. Som skäl härför framhåller utredningen följande.

Erfarenheten visar, att de husmödrar, som beretts tillfälle tili! vistelse på
semesterhem, icke utan stora svårigheter kunna betala sina resekostnader.
Dessa kostnader lia därför icke sällan kommit att belasta semesterverksamheten.
För semesterhemmen torde fria resor för de husmödrar, vilka där beredas
semestervistelse, innebära en avsevärd ekonomisk lättnad.

Enligt utredningens uppfattning torde semesterhemsverksamheten böra
jämställas md koloniverksamheten i fråga örn såväl behovet som organisationen
av de fria resorna. Härav följer att utredningen anser sig böra föreslå
fria resor även för personal vid semesterhem enligt samma regler, som föreslagits
för koloniverksamheten.

Utredningen föreslår, att diar lia form av stöd åt semesterhemsverksamhelen
skall stå öppen för alla semesterhem för husmödrar, oavsett om de erhålla
i det följande angivet bidrag till driftkostnaderna eller icke. En förutsättning
för att komma i åtnjutande av förmånen vore emellertid, att semesterhemmet
godkänts av socialstyrelsen, som föreslås vara tillsynsmyndighet
för semesterhemsverksamheten. Utredningen förordar, att semesterhemsorganisation,
som erhållit sådant godkännande, får rätt att för gästernas räkning
utfärda rekvisition av fri resa på samma sätt som barnavårdsnämnderna i
övriga fall.

16

Kungl: Maj.ts proposition nr 233.

1 fråga om semester vistelsens längd framhåller utredningen
den erfarenhetsmässigt påvisade vikten av att semestervistelsen icke blir alltför
kortvarig, om avsedd effekt skall ernås. Utredningen är medveten om svårigheten
för många husmödrar att under längre tid vara borta från hemmet.
Att driva kravet på en semestervistelse av viss längd alltför hårt skulle därför
enligt utredningens uppfattning innebära, att man försvårade möjligheten
till semestervistelse för många husmödrar. Emellertid hade det visat sig,
att man numera med framgång kunnat förlänga semestervistelsen vid åtskilliga
semesterhem från 7 till 10 dagar, utan att detta medfört svårigheter för
husmödrarnas vidkommande. Utredningen är av den uppfattningen, att förståelsen
för värdet av en längre sammanhängande ledighet och möjlighet till
vila och rekreation år från år ökas. Utredningen ser i ett stipulerat villkor om
bortavaro en viss tid för erhållande av fria resor icke ett medel att påtvinga
husmödrarna en längre semestervistelse än de önska utan huvudsakligen ett
skydd mot missbruk av de fria resorna. Utredningen föreslår såsom allmänt
villkor för fri resa, att bortavaron omfattar minst 10 dagar. I sådana fall då
vederbörande lokala organ, som handha de fria resorna, finna bärande skäl
föreligga borde dock fria resor kunna medgivas, därest bortavaron icke understiger
7 dagar.

Beträffande de fria resornas längd föreligger enligt utredningens
uppfattning anledning att tillämpa samma bestämmelser rörande begränsningen
av avståndet och sättet för beräkning av tilläggsbiljetter, som föreslås
för de fria resorna för barn och vårdare.

Vad slutligen angår tidpunkten för fri resa anser utredningen
det vara av största vikt, då det gäller att tillgodose icke minst landsbygdens
husmödrar, att all möjlig frihet beredes husmödrarna vid valet av tidpunkt
för semestern. Utredningen föreslår därför, att fri husmoderssemesterresa
skall få företagas vid valfri tid på året.

Stödet åt semesterhemsverksamheten.

Befolkningsutredningen finner semesterhemsverksamheten vara ett viktigt
led i strävandena att lösa husmödrarnas semesterproblem. Även om det varken
vore möjligt eller ens önskvärt att bereda varje husmoder tillfälle till
semesterhemsvistelse, råder enligt utredningens mening ingen tvekan om att
det alltjämt finns ett stort behov dels av nya semesterhem, dels av ett såvitt
möjligt intensivare utnyttjande av de redan befintliga hemmen.

I syfte att möjliggöra bedömandet av de ekonomiska förhållanden, under
vilka de av enskilda organisationer drivna semesterhemmen arbeta, sökte utredningen
genom en sommaren 1944 utförd undersökning införskaffa uppgifter
härom från semesterhemsorganisationerna. Utredningen sammanfattar
undersökningsresultaten sålunda.

Det framgår av undersökningen, att de ekonomiska förutsättningarna för
de enskilda semesterhemmen i vissa avseenden äro likartade. Driften finansieras
sålunda dels genom smärre avgifter från ett i allmänhet litet antal av
gästerna, dels genom insamlingar, lotterier, basarer och anslag från skilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

17

organisationer. Att i framtiden basera en utvidgad semesterhemsverksamhet
av önskad omfattning på denna bräckliga grund torde vara otänkbart. De
ekonomiska resurserna äro redan med verksamhetens nuvarande omfattning
på sina håll så små, att de icke tillåta hemmen att hålla öppet ens under
den tid, som säsongen normalt borde sträcka sig över. Varje möjlighet till
en utvidgning av rörelsen utan ett ekonomiskt stöd är självfallet i sådana
fall otänkbar. I stort sett torde det nuvarande semesterhemsbeståndet vara
ett representativt uttryck för vad som på frivillighetens väg kan åstadkommas.
Att gå längre, att utvidga de befintliga semesterhemmen, att anskaffa
medel till driften av nya hem o. s. v. torde överstiga, vad som på frivillighetens
väg och med anlitande av enskilda människors offervilja och entusiasm
för uppgiften kan åstadkommas.

Med hänsyn härtill finner utredningen ekonomiskt stöd från det allmänna
till den enskilda semesterhems verksamheten vara önskvärt.

Befolkningsutredningen framhåller, att det såväl av den av utredningen
verkställda undersökningen som av en av fritidsutredningen företagen lokalinventering
framgår dels att för semesterhemsverksamhet ''lämpliga och tillgängliga
lokaler finnas i betydande omfattning utan att dock användas annat
än undantagsvis, dels att de permanenta semesterhem för husmödrar som
finnas i regel endast hållas öppna några månader under sommaren. Under
dessa omständigheter finner befolkningsutredningen i likhet med fritidsutredningen,
att det allmännas bidragsgivning till semesterhemsverksamhet för
husmödrar främst bör ske på sådant sätt, att den stimulerar till ett bättre
utnyttjande av de resurser som redan finnas. Även om visst behov av b idrag
från det allmänna till anordnande av semesterhem
kan föreligga, har befolkningsutredningen icke ansett sig böra avgiva
förslag till sådan bidragsgivning utan hänvisar till förefintliga möjligheter att
erhålla ekonomiskt stöd för ändamålet (fonden för friluftslivets främjande,
lotterimedelsfonden, pensionsstyrelsen, vissa enskilda stiftelser och fonder).

Befolkningsutredningen meddelar, att vid de konferenser med representanter
för semesterhemsrörelsen, som utredningen anordnat, från alla håll betonats,
att det effektivaste stödet åt de enskilda semesterhemmen
vore ett driftbidrag. Utredningens undersökning visade
även, att åtskilliga semesterhem brottades med stora ekonomiska svårigheter
och att ett fullt utnyttjande av anläggningarna på sina håll förhindrades därav
att semesterhemsföreningarna icke vore i stånd att ekonomisera en mera
omfattande verksamhet. Utredningen har med hänsyn till det anförda till behandling
upptagit frågan under vilka former och med vilka belopp driftbidrag
till semesterhemsverksamheten bör utgå. Härom anför utredningen i huvudsak
följande.

Trots olikheter semesterhemmen emellan i fråga om ekonomiska resurser
anser utredningen skäl föreligga för att fastställa ett enhetligt driftbidrag för
semesterhemmen.

Landstingen lia i åtskilliga fall visat sitt intresse för husmoderssemesterverksamheten
genom ali bevilja bidrag till semesterliemsorganisationema.
Beträffande det av utredningen ifrågasatta driftbidraget till semesterhemmen,
torde landstingens respektive stadsfullmäktiges i stad utom landsting med Bihang

lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami Nr 233. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

verkan vara oumbärlig, om icke de centrala organen skola belastas med omfattande
kontrolluppgifter, vilka dels måste kännas besvärande för semester -hemsorganisationerna, dels bliva av vansklig och komplicerad natur. Örn
däremot den vid anslagsbeviljandet nödvändiga kontrollen över verksamheten
i huvudsak kunde uppdragas åt respektive landsting (stadsfullmäktige),
skulle enligt utredningens uppfattning en möjlighet finnas att konstruera
ett driftbidrag åt semesterhemmen, som icke behövde kännas som en besvärande
inskränkning i den handlingsfrihet, som semesterhemsorganisationerna
enligt utredningens uppfattning äro i behov av för sin framtida utveckling.

Utredningen har därför funnit sig böra förorda ett driftbidrag per vårddag
till semesterhemmen, som är så konstruerat, att staten och landstinget
respektive stadsfullmäktige i städer utom landsting bidraga med viss del vardera.
Det statliga driftbidraget föreslås utgå endast under förutsättning, att
landstinget ( stadsfullmäktige) beviljat bidrag. Med hänsyn till de kostnader,
som semesterhemmen redovisa i den av utredningen utförda undersökningen
av semesterhemmen och med hänsyn till erfarenheterna från fritidsutredningens
försöksverksamhet förordar befolkningsutredningen, att driftbidraget
fixeras till 3 kronor per vårddag, varav staten föreslås bidraga med 2
kronor och landstinget (stadsfullmäktige) med 1 krona.

Huruvida driftbidrag skall utgå blir sålunda i princip beroende på landstingens
(stadsfullmäktiges) prövning av semesterhemmens behov. Dock bör
socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet i fall, då semesterhem erbjuder
uppenbart otillfredsställande vårdförhållanden eller då givna föreskrifter
åsidosättas, ej medgiva att statsbidrag utgår. Härigenom blir det
möjligt att utnyttja den kännedom örn de lokala semesterhemmen, som
landstingen förvärvat i samband med sin hittillsvarande bidragsgivning.

Befolkningsutredningen föreslår alltså, att ett driftbidrag beräknat per
vårddag skall kunna utgå till semesterhemsverksamheten för husmödrar.
Driftbidraget till respektive organisationer föreslås utgå med 3 kronor per
vårddag, varav statsverket bidrager med 2 kronor och respektive landsting
(stadsfullmäktige) med 1 krona per vårddag. Därest landsting (stadsfullmäktige)
icke ansett sig böra bevilja driftbidrag, utgår sålunda med vissa — i
det följande nämnda —- undantag icke heller statsbidrag. — Utredningen
förordar, att driftbidrag skall utgå enligt samma principer till semesterhemsverksamhet
av det slag, som hittills bedrivits av fritidsutredningen vid internatskolor
och motsvarande anläggningar.

Befolkningsutredningen upplyser, att under de senaste åren riksorganisationer
av skilda slag visat intresse för semesterhemsverksamheten. Vid a v
riksorganisationer drivna semester hem mottagas gäster
från olika delar av landet. Man kan förvänta, att de föreslagna fria resorna
till semesterhem ytterligare komma att stimulera till uppkomsten av flera
dylika hem. Detta slag av semesterhem bedriver en verksamhet som icke är
begränsad till det landstingsområde, där hemmet är beläget. Under sådana
omständigheter synes detta slag av semesterhem icke kunna i fråga örn driftbidragets
konstruktion jämställas med övriga enskilda semesterhem. Enligt
befolkningsutredningens uppfattning bör semesterhem av denna typ emellertid
åtnjuta statsbidrag till driften i samma omfattning som enskilda semesterhem
i övrigt. Ehuru något landstingsbidrag ej gärna synes kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

19

komma i fråga, föreslår utredningen, att socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet
för semesterhemsverksamheten skall avgöra, huruvida semesterhemmet
kan tilldelas statsbidrag till driftkostnaderna. I fråga örn
driftbidragets storlek har utredningen funnit skäligt förorda, att samma bidrag
från staten skall utgå till dessa hem, som utgår till övriga semesterhem,
d. v. s. 2 kronor per vårddag.

Utredningen föreslår vidare, att av kommuner drivna eller understödda
semesterhem skola, därest det av kommunen lämnade
driftbidraget icke understiger i det föregående förordat landstingsbidrag,
kunna erhålla statsbidrag till driften med 2 kronor per vårddag, oaktat
landstingsbidrag icke utgår.

Slutligen upplyser utredningen, att vid dess behandling av frågan om ett
stöd åt semesterhemsverksamheten framförts den uppfattningen, att ett behov
av en mera kvalificerad vård än den, som kan erbjudas
inom ramen för den vanliga semesterhemsverksamheten, skulle föreligga i
vissa fall. Det gäller här närmast husmödrar, som ej anses vara i behov av
sjukhusvård men som dock på grund av överansträngning eller annan anledning
äro i behov av för deras situation lämpligt anpassade vårdformer.
Enligt utredningens uppfattning är det ett önskemål, att de olika vårdbehov,
som kunna uppstå i sammanhang med husmoderssemestern, bliva allsidigt
tillgodosedda och att lämpliga vårdformer erbjudas husmödrarna. I
den utsträckning som speciella semesterhem för husmödrar med kvalificerat
vårdbehov komma att anses lämpliga och önskvärda bör, anför utredningen,
möjlighet öppnas för dessa hem att erhålla ett med hänsyn till driftkostnaderna
och verksamhetens ekonomiska förutsättningar i övrigt lämpligt
avpassat driftbidrag. Utredningen föreslår därför, att socialstyrelsen efter
Kungl. Maj:ts medgivande måtte få utanordna ett driftbidrag av högst
4 kronor per dag till semesterhem med antydda uppgifter.

Stipendieglvning för underlättande av husmoderssemestern.

Befolkningsutredningen uttalar, att det utan tvivel finns ett betydande
hjälpbehov i samband med husmoderssemesterns realiserande, som icke tillgodoses
genom de berörda hjälpformerna. Detta hänförde sig, förutom till
den egentliga semesterkostnaden, till utgifter för sådana ändamål som hemhjälp,
inackordering av barnen och klädutrustning åt husmodem. I fråga örn
tillgodoseendet av förevarande hjälpbehov anför utredningen följande.

Genom de föreslagna stödformerna åt lnismoderssemesterverksamheten
bör enligt utredningens uppfattning en väsentlig del av de medel, som årligen
insamlas av enskilda och organisationer och som anslås av föreningar
och klubbar som stöd åt husmoderssemestern kunna disponeras för andra
ändamål än för närvarande, då de åtgå för att bestrida direkta driftkostnader.
De av utredningen påpekade hjälpbehoven äro ej sällan av den karaktären,
att de viii lämpa sig för en bidragsgivning genom de enskilda personer
och organisationer, som för närvarande stödja husmoderssemesterverksamhcten.
Åtskilliga av de skiftande behov, som kunna aktualiseras, då man
söker bereda en husmoder en tids semestervistelse, äro nämligen av den ar -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

ten, att ett ingripande genom samhällets hjälpapparat endast med viss svårighet
torde kunna ske.

I likhet med fritidsutredningen finner emellertid befolkningsutredningen
att utöver det stöd från det allmänna åt husmoderssemesterverksamheten,
som redan föreslagits, möjligheten att erhålla ett kontant belopp att användas
i samband med semestern kan innebära ett avgörande stöd, särskilt för
de husmödrar, som resa på självordnad semester, och för husmödrar, som
av skilda anledningar icke kunna erhålla de föreslagna förmånerna men
dock anses vara i behov av hjälp till semestervistelse.

Befolkningsutredningen vill därför i likhet med fritidsutredningen föreslå,
att möjlighet till stipendiegivning i samband med husmoderssemestem öppnas
för de semesternämnder i de skilda landstingsområden, som enligt utredningens
förslag skola inrättas.

Utredningen vill i detta sammanhang ytterligare understryka, att endast
ett mindre antal husmödrar kunna beredas plats på semesterhem. Flertalet
äro hänvisade till att själva ordna sin semestervistelse. För de husmödrar,
som kunna tillbringa semestern hos släktingar eller vänner, torde de
fria resorna vara ett gott stöd, men för dem, som icke lia denna utväg fordras
i många fall ytterligare hjälp till ordnande av semestern. Med hänsyn till
samhällets för närvarande bristfälliga utrustning för beredande av rekreationsmöjligheter
åt husmödrarna anser utredningen, att ett betydande behov
av den föreslagna stipendiegivningen föreligger. De utdelade beloppens storlek
böra enligt utredningens uppfattning ej fastställas utan böra göras beroende
på prövning av de husmoderssemesternämnder, som enligt utredningens
förslag skola finnas i landstingsområden och städer utom landsting.
Stipendiebeloppet torde dock böra maximeras till 50 kronor för varje husmoder.

Befolkningsutredningen föreslår, att för stipendiegivning i samband med
husmoderssemesterverksamhet ett belopp av 500 000 kronor årligen fördelas
av Kungl. Majit mellan husmoderssemestemämnderna med hänsyn till beräknat
behov i de olika landstingsområdena respektive städerna utom landsting.
Kontrollen över stipendiernas rätta användning skall enligt utredningens
mening utövas av nämnderna.

Organisationen av stödåtgärderna till förmån för husmoderssemestem.

För de fria husmodersresorna föreslår utredningen å s. 112—-116 i betänkandet en organisation, som nära ansluter sig till de organisatoriska
anordningarna för fria resor för barn och vårdare. Socialstyrelsen skulle
således vara centralmyndighet och lokalt skulle verksamheten, i avbidan på
tillskapandet av ett familjesocialt organ, handhavas av barnavårdsnämnderna.
I övrigt torde hänvisning få ske till betänkandet.

Även för se mesterhemsverks arn heten skall enligt utredningens
förslag den centrala ledningen utövas av socialstyrelsen. Styrelsen skall följa
semesterhemsrörelsens utveckling och förhållanden, vid behov utfärda råd
och anvisningar beträffande verksamheten samt besluta angående de driftbidrag
som de särskilda semesterhemmen kunna vara berättigade till.

Vad angår den lokala organisationen föreslår utredningen, att husmoderssemesterverksamheten
anknytes till landstingsområdena och städerna utom

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

21

landsting. Skälet härtill är bland annat, att utredningen såsom av det föregående
framgått tänkt sig kontrollen av verksamheten i huvudsak anförtrodd
organ i sagda områden och städer. Utredningen finner angeläget, att dessa
organ besitta speciella förutsättningar såväl för bidragsgivning och kontroll
som för främjande av semesterhemsrörelsens utveckling. Då härtill kommer
att fortsättandet och utvecklingen av den av fritidsutredningen bedrivna husmoderssemesterverksamheten
förutsätter organisatoriska åtgärder, föreslår
befolkningsutredningen, att i varje landstingsområde och stad utom landsting
utses en husmoderssemesternämnd, bestående av ordförande och fyra
ledamöter jämte fem suppleanter. Ordföranden och suppleant för honom samt
en ledamot och suppleant för honom utses av Kungl. Majit, övriga ledamöter
jämte suppleanter för dem väljas av landstinget för en tid av fyra år i
sänder. I fall då så befinnes lämpligt bör enligt utredningens uppfattning
fiusmoderssemestemämndens och hemhjälpsstyrelsens arbetsuppgifter kunna
uppdragas åt en och samma nämnd. Beträffande husmoderssemestemämndens
uppgifter i övrigt torde hänvisning få ske till utredningens redogörelse
härför å s. 117—-119 i betänkandet.

Kostnadsberäkning.

Med ledning av vissa siffror från 1940 års folkräkning uppskattar befolkningsutredningen
antalet fria husmodersresor till enskilda hem enligt utredningens
huvudförslag till maximalt 120 000 per år. Den genomsnittliga kostnaden
för resa beräknar utredningen till omkring 17 kronor. I fråga om statsverkets
kostnader vid olika intensivt utnyttjande av de föreslagna resorna
hänvisar utredningen till följande tabell.

Nedanstående % av de Kostnad

berättigade reser: milj. kronor

100 .............................. 2,04

75 .............................. 1,53

50 .............................. 1,02

40 .............................. 0,82

30 .............................. 0,61

Utredningen anser, att man här liksom vid övriga fria resor bör utgå från
att ett utnyttjande av förmånen upp till omkring 30 % torde komma att väl
motsvara frekvensen under de närmaste åren. Till kostnaden vid en sådan
reseintensitet, 610 000 kronor, borde läggas ett belopp av 75 000 kronor, i
första hand avseende fria resor efter av husmoderssemestemämnderna meddelade
dispenser.

Beträffande kostnaderna i övrigt anför utredningen i huvudsak följande.

Antalet resor för husmödrar och personal inom semesterhemsverksamheten
torde under de närmaste åren icke komma att överstiga 20 000. Kostnaden
för dessa resor, vilka i regel komma att ske inom landstingsområdena, beräknar
utredningen bliva i genomsnitt 8 kronor per resa. Statsverkets kostnader
för dessa resor torde alltså komma att uppgå till 160 000 kronor.

Statsverkets kostnader för driftbidrag till semesterhemmen uppskattas till

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

omkring 400 000 kronor efter ett antal vårddagar av 200 000 och ett bidrag av
2 kronor för vårddag.

Vidare har utredningen föreslagit, att 500 000 kronor årligen skulle fördelas
i form av stipendier till underlättande av husmödrars semestermöjligheter.

Befolkningsutredningen beräknar alltså de totala kostnaderna för ett stöd
åt husmoderssemestem i enlighet med utredningens förslag sålunda.

Kronor.

Fria resor för husmödrar till enskilda hem .................. 685 000

Fria resor för husmödrar och personal till semesterhem ...... 160 000

Driftbidrag till semesterhem ................................ 400 000

Stipendier ................................................ 500 000

Summa kronor 1 745 000

Yttranden över befolkningsutredningens förslag.

I yttrandena anföras inga principiella erinringar mot att åtgärder
i anslutning till befolkningsutredningens förslag vidtagas till stöd åt husmoderssemestern.
Däremot framhåller ett stort antal remissinstanser, att en
förutsättning för att sådana stödåtgärder skola få avsedd effekt är, att h e mhjälpsfrågan
i stort löses. Hushållningssällskapen, som huvudsakligen
yttra sig för lanthusmödrarnas del, framföra vissa förslag till frågans lösning,
såsom kvinnlig samhällstjänst, överenskommelse mellan två närboende husmödrar
att turvis se till de båda hemmen under semestern och medverkan
från jordbrukets ungdomsföreningar.

Förslaget till fria resor för husmödrar föranleder i huvudsak
samma uttalanden från remissinstansernas sida som förslaget till fria resor
för barn och vårdare. Vad angår de fria resorna till enskilt ordnad semester
avstyrker statskontoret den förordade möjligheten till dispens från villkoret
om två hemmavarande minderåriga barn. Statens fritidsnämnd, länsstyrelsen
i Östergötlands län och stadsfullmäktige i Norrköping finna det svårt att rättvist
bedöma, när förutsättningen för sådan dispensgivning i form av stor
arbetsbörda eller klenhet föreligger. Älvsborgs läns norra hushållningssällskap
ifrågasätter, om icke vid beräkning av förmögenhetsgränsen ett belopp av förslagsvis
15 000 kronor, nedlagt i familjens yrkesverksamhet, bör få undantagas.
— För de fria resorna till semesterhem böra enligt av statskontoret,
länsstyrelsen i Östergötlands län samt Södermanlands och Östergötlands läns
hushållningssällskap uttalad mening samma villkor gälla som för resa till enskilt
ordnad semester. Statskontoret, järnvägsstyrelsen och statens fritidsnämnd
avstyrka förslaget om fria resor för personalen vid semesterhemmen.
— I fråga örn semestervistelsens längd vid fri husmodersresa äro socialstyrelsen
och pensionsstyrelsen tveksamma om dispens bör beviljas från villkoret
örn 10 dagars bortavaro. Länsstyrelsen i Blekinge län, Västerbottens läns
hushållningssällskap och vita bandets centralstyrelse uttala, att 14 dagars bortavaro
bör utgöra ett minimum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

23

Beträffande förslaget om stöd åt semester hemsverksamheten
uttala stadsfullmäktige i Stockholm och Gävle samt Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, att behov föreligger av bidrag till kostnaderna
för anordnande av semesterhem. -—- Statskontoret, statens fritidsnämnd samt
länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Ostergötlands lån anse, att rätten
till bidrag till driften av semesterhem bör begränsas att avse sådana besökare,
som enligt de allmänna reglerna lia rätt till fri resa. Enligt fritidsnämndens
mening bör såsom villkor för driftbidrag gälla, att verksamheten
drives utan förvärvssyfte, att visst maximipris för husmoder och dag fastställes
och att fråga icke är om konvalescenthem. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län uttalar, att landstingen icke böra belastas med uppgiften att vara
huvudmän för och lämna bidrag till semesterverksamheten för husmödrar.
Tveksamhet i detta avseende anföres även av Malmöhus låns landsting. Stockholms
stadsfullmäktige förorda, att driftbidraget begränsas att avse husmödrar
med minst två barn; eventuellt kunde ett mindre bidrag utgå tor andra
husmödrar. Högre statsbidrag än av utredningen föreslagna 2 kronor för
dag är enligt fullmäktiges uppfattning motiverat dels för semesterhem i närheten
av större städer med hänsyn till de där uppkommande högre kostnaderna,
dels för anläggningar, vid vilka ett semesterhem är kombinerat med
spädbamshem för omhändertagande av gästernas på semesterhemmet späda
barn. Stadsfullmäktige i Göteborg finna det mindre tillfredsställande att till
visst enhetligt belopp fixera statsbidraget, enär semesterhemmen ha mycket
varierande standard och självkostnader. Under en försökstid kunde individuell
prövning tillämpas. Därest man ginge in för enhetliga belopp, vöre det
tveksamt, örn de föreslagna vore tillräckliga. — Resö föreslår i stället för ett
system med driftbidrag till semesterhemmen, att stipendier i form av checkar
utlämnas till de husmödrar som prövas böra få hjälp till semestern. Dessa
checkar skulle kunna användas som delbetalning vid valfri semesteranläggning.
Härigenom skulle vissa semesterhems inriktning på enbart mindre bemedlade
husmödrar undvikas. —- Statskontoret, statens fritidsnämnd samt
länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Östergötlands län avstyrka förslaget
om driftbidrag till semesterhem för husmödrar med kvalificerat vårdbehov,
då här vore fråga om vilo- eller konvalescenthem. Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund vitsordar behovet av sådana specialsemesterhem
men framhåller, att dessa närmast böra ha karaktären av konvalescenthem.

Stipendiegivning för underlättande av husmoderssemestern,
vars ändamålsenlighet kraftigt vitsordas i ett stort antal yttranden,
avstyrkes av statskontoret och statens fritidsnämnd. Som skäl härför
anför statskontoret, att säkra garantier för ernående av åsyftat resultat icke
finnas, att ett rättvist urval av stipendiaterna vore mycket svårt och alt någon
utväg till effektiv kontroll av stipendiernas rätta användning icke anvisats.
Socialstyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län, nämnda läns landsting
och hushållningssällskap, Norrbottens läns landsting och Älvsborgs läns
norra hushållningssällskap, anse att stipendiets föreslagna maximibelopp, 50
kronor, bör i särskilda fall få överskridas.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

Remissinstansernas uttalanden beträffande organisationen av
stödåtgärderna till förmån för hus moderssemestern hänföra
sig huvudsakligen till förslaget om inrättande av en husmoderssemesternämnd
för varje landstingsområde och stad utom landsting. Pensionsstyrelsen,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Kalmar, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västernorrlands och Jämtlands
län, svenska landstingsförbundet, Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands och Älvsborgs läns landsting, stadsfullmäktige i
Stockholm, Göteborg och Norrköping, Kristianstads läns hushållningssällskap,
Sverges kommunistiska partis kvinnosekretariat samt barnavårdsnämnderna
i Borås och Östersund förorda, att de uppgifter som avsetts för liusmoderssemesternämnden
i stället skola anförtros åt något redan existerande organ,
såsom hemhjälpsstyrelse, landstingets hälsovårdsberedning, mödrahjälpsnämnd
med lämplig utbyggnad eller, beträffande städer utom landsting,
barnavårdsnämnd. Ett antal hushållningssällskap hemställer, att vederbörande
hushållningssällskap måtte få utse en ledamot jämte suppleant i den
föreslagna husmoderssemestemämnden. — Länsstyrelsen i Västernorrlands
län och Jämtlands läns landsting finna, att de uppgifter som enligt befolkningsutredningens
förslag skola ankomma på socialstyrelsen böra kunna anförtros
länsorgan. Även svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet avstyrker
förslaget, att socialstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet och utfärda
råd och anvisningar för semesterhemsverksamheten.

Föredraganden.

Inledningsvis har jag framhållit, att särskilda semesterformer för husmödrar
äro behövliga vid sidan av och såsom komplement till familjesemestern.

Av befolkningsutredningen förordade åtgärder för stöd åt husmoderssemestern
avse dels fria resor för husmödrar, dels bidrag till semesterhemsverksamhet
och dels stipendiegivning.

För rätt till fri resa till av husmodern enskilt ordnad semester skola enligt
utredningens förslag samma förutsättningar beträffande familjens inkomst-
och förmögenhetsförhållanden föreligga som i fråga om de fria bamresoma.
Utredningen föreslår såsom ytterligare villkor för fri husmodersresa,
att husmodern skall ha omvårdnaden om minst två minderåriga barn eller
på grund av stor arbetsbörda eller klenhet efter särskild prövning befinnas
vara i behov av semester. Förslaget i denna del finner jag mig böra biträda
med det tillägget, att barn skall i detta sammanhang anses såsom minderårigt,
därest barnet under det år då resan företages fyller högst 14 år. Utredningen
föreslår vidare, att alla husmödrar för vilka beredes vistelse vid semesterhem,
godkända av den centrala tillsynsmyndigheten (socialstyrelsen),
och fast anställd personal vid sådana hem skola erhålla fria resor till och
från hemmet enligt samma principer som föreslagits beträffande barn och
personal vid kolonier. Då det bör ankomma på de husmoderssemesternämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

25

der i landstingsområden och städer utom landsting, vilkas inrättande jag i det
följande föreslår, att utöva tillsyn över att uttagningen av husmödrarna till
semesterhemmen sker med hänsyn till rekreationsbehov och sociala förhållanden,
finner jag risk för missbruk av berörda anordning icke föreligga. Jag
biträder därför även detta utredningens förslag. Mot vad utredningen anfört
beträffande bortavarons och de fria resornas längd samt tidpunkten för fri
resa har jag intet att erinra.

Med anledning av befolkningsutredningens förslag om driftbidrag till semesterhem
för husmödrar förordar Resö, att dessa driftbidrag böra ersättas
med stipendier till husmödrar i form av checkar, vilka kunna användas som
delbetalning vid valfri semesteranläggning. Den av Resö sålunda föreslagna
anordningen bär uppenbarligen vissa fördelar, bland annat såtillvida att härmed
en inriktning av semesterhemmen enbart på mindre bemedlade husmödrar
skulle undvikas. Emellertid torde de av befolkningsutredningen förslagna
driftbidragen till semesterhemmen få uppfattas såsom ett stöd åt en fortsatt
och i viss mån vidgad försöksverksamhet på området. Sedan ytterligare erfarenheter
av denna verksamhet vunnits, torde husmoderssemesterfrågan
böra upptagas till ny behandling och härvid torde det av Resö framförda förslaget
böra beaktas. Jag förordar alltså i princip att semesterhemmen erhålla
stöd genom bidrag till driften. Befolkningsutredningen föreslår, att driftbidraget
skall utgå med enhetligt belopp per gästdag. Med hänsyn till vad jag
tidigare anfört beträffande husmoderssemestemämndemas tillsyn över uttagningen
av husmödrar såsom ett medel att förhindra missbruk av en generell
bidragsgivning och då man torde kunna utgå från att de ekonomiskt bättre
ställda semesterhemmen komma att använda eventuella överskott å driftbidragen
till att öka antalet friplatser och på annat sätt underlätta för obemedlade
husmödrar att erhålla semester, finner jag mig böra förorda ett enhetligt
bestämt driftbidrag. Enligt utredningens förslag skall efter prövning av
tillsynsmyndigheten — socialstyrelsen — ett statligt driftbidrag av 2 kronor
för gästdag utgå till enskilda semesterhem under förutsättning att vederbörande
landsting (stad utom landsting) bidrager med minst 1 krona per gästdag.
Vidare föreslår utredningen, att — oavsett bidrag från landsting (stad
utom landsting) — statsbidrag med 2 kronor per gästdag skall utgå dels till
semesterhem, som drivas av riksorganisationer och äro öppna för husmödrar
från olika delar av landet, dels till av kommuner drivna eller understödda
semesterhem, därest det av kommunen lämnade bidraget icke understiger
1 krona för gästdag. Berörda förslag finner jag mig böra förorda. Givetvis bör
statligt driftbidrag enligt motsvarande normer kunna utgå även till semesterhem,
drivna av landsting och städer utom landsting. Vad angår utredningens
förslag örn särskild statsbidragsgivning till semesterhem för husmödrar
med kvalificerat vårdbehov finner jag, att därest fråga är örn ett vårdbehov
liknande det, som tillgodoses genom verksamheten vid vilo- och konvalescenthem,
spörsmålet bör i annat sammanhang upptagas till behandling.
Bortsett härifrån kan det vara önskvärt att så anordna statsbidragsgivningen
till driften av semesterhem, att en differentiering av verksamheten vid

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

sådana hem möjliggöres. Emellertid är jag ännu icke beredd att taga ställning
till denna fråga. Ytterligare erfarenhet på området torde böra avvaktas.
Skulle socialstyrelsen finna en differentierad statsbidragsgivning vara ur angivna
synpunkter erforderlig, förutsätter jag, att styrelsen inkommer med
förslag i ämnet.

I detta sammanhang torde få anmälas, att regeringsrätten genom utslag
den 15 januari 1946 upphävt ett kommunalfullmäktiges beslut att anvisa
medel till semesterbidrag till mindre bemedlade husmödrar med motivering,
att medelsanvisningen avsåge ett ändamål, som icke kunde anses utgöra en
kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet, och att därför fullmäktige
genom beslutet överskridit sin befogenhet. Vid ett genomförande av nu
framlagda förslag beträffande husmoderssemestem synes denna komma i ett
nytt läge. Förslagen avse nämligen en mera definitiv reglering av husmoderssemesterverksamheten.
Jag har i det föregående utgått från att kommun
skall kunna driva eller ekonomiskt stödja semesterhem för husmödrar. Det
synes naturligt, att kommun även på annat sätt bidrager till lösandet av
semesterfrågan för husmödrarna i kommunen. Med hänsyn till det anförda
torde åtgärder till beredande av semester för husmödrar hädanefter få anses
tillhöra kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter.

Såsom en ytterligare åtgärd till underlättande av husmoderssemestem föreslår
befolkningsutredningen, att statsmedel skola ställas till husmoderssemesternämndernas
i landstingsområden och städer utom landsting förfogande
för utdelning av stipendier örn högst 50 kronor till husmödrar, som äro i behov
härav för tillgodoseende av olika, med en semester sammanhängande
ändamål. Enligt förslaget skall ett belopp av 500 000 kronor årligen av Kungl.
Maj:t fördelas mellan husmoderssemestemämnderna. Denna stipendiegivning
synes, trots de av statskontoret anförda betänkligheterna mot densamma,
vara en så ändamålsenlig form för underlättande i olika avseenden av husmoderssemestern,
att jag finner mig böra biträda förslaget härom. Emellertid
synes angeläget, att vissa garantier erhållas för stipendiernas rätta användning.
Sålunda böra i stipendieansökningen angivas de utgifter av olika slag
som äro avsedda att bestridas med stipendiet. Vidare bör utbetalning av stipendiebeloppet
till husmodern handhavas av något kommunalt organ, tills
vidare lämpligen barnavårdsnämnden, och ske i relativt nära anslutning till
den tidpunkt, då stipendiebeloppet skall komma till användning.

Vad angår den av befolkningsutredningen förordade organisationen för
husmoderssemesterverksamheten synes endast förslaget om inrättande i varje
landstingsområde och stad utom landsting av en husmoderssemesternämnd
behöva upptagas till närmare behandling. I likhet med befolkningsutredningen
är jag av den meningen, att den speciella sakkunskap som erfordras för
ett rätt handhavande av husmoderssemestem i regel icke är företrädd inom
existerande organ för sagda områden och städer. Därest särskild hemhjälpsstyrelse
finnes, torde emellertid denna, med hänsyn till att dess arbetsuppgifter
ligga husmoderssemestem nära, kunna få fungera som husmoderssemesternämnd.
I annat fall torde särskild husmoderssemesternämnd böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

27

inrättas. Denna bör få enahanda sammansättning som hemhjälpsstyrelsen
och alltså bestå av fem ledamöter, alla utsedda av landstinget (staden utom
landsting). Utredningens organisationsförslag i övrigt beträffande husmoderssemestem
finner jag mig böra biträda.

I anledning av befolkningsutredningens beräkning av kostnaderna för stödet
åt husmoderssemestern vill jag i detta sammanhang framhålla, att de
statliga driftbidragen till semesterhem under nästa budgetår torde komma
att uppgå till relativt blygsamma belopp, då dessa bidrag beträffande landstingsområdena
förutsätta visst bidrag från landstinget och beslut härom som
regel icke kunna meddelas förrän vid landstingens sammanträden i september
1946. Det skall anmärkas, att fritidsutredningen från fonden för friluftslivets
främjande erhållit ett bidrag av 100 000 kronor för fullföljande under
år 1946 av den semesterhemsverksamhet för husmödrar som utredningen under
senare år bedrivit.

Stödet åt koloniverksamheten.

Tidigare åtgärder.

Utbyggandet av koloniverksamheten har under senare år till väsentlig del
möjliggjorts genom anläggningsbidrag från allmänna arvsfonden.
Numera beviljas bidrag till kostnaderna för uppförande av sommarkolonier
med högst 2/3 av sagda kostnader, vilket på senaste tid betytt 1 200—1 300
kronor per plats.

Till koloniernas driftkostnader har, örn man bortser från
de fria resorna för barn och personal vid kolonierna, statsbidrag i allmänhet
icke utgått. Under åren 1943—1945 har emellertid bedrivits försöksverksamhet
med statliga driftbidrag avsedda att i första hand utnyttjas till förmån
för klena barn från landsbygden, där koloniverksamheten är svag. Under
år 1943 anvisades för ändamålet 100 000 kronor och under 1944 och 1945
årligen 200 000 kronor. Beloppen ha fördelats av socialstyrelsen med hänsyn
till de olika kommunernas behov av koloniverksamhet. För erhållande
av bidrag ha även ifrågakommit kolonier, som mottaga barn från större områden
än en kommun, exempelvis län eller del av län. Driftbidrag ha ej utgått
till s. k. vår- och vinterkolonier. Däremot ha vissa dagkolonier kunnat
erhålla bidrag. Driftbidraget, som utgått med varierande belopp per vårddag,
har endast i ett, av Kungl. Majit medgivet fall (specialkoloni) överstigit 1
krona per dag och barn.

Befolkningsutredningens förslag.

Allmänna synpunkter.

Enligt befolkningsutredningens uppfattning är de angeläget, att den hittillsvarande
utvecklingen i riktning mot alltmer vidgade möjligheter till miljöbyte
och rekreation för barnen fullföljes. Den enskilda och kommunala

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 233-

verksamheten tiar huvudsakligen inriktats på upprättandet av sommarkolonier.
De statliga åtgärderna ha, bortsett från stödet i form av fria resor, anläggningsbidrag
och försöksverksamhet med driftbidrag till sommarkolonier,
huvudsakligen inriktats på att främja sommarvistelse i enskilda hem genom
att bereda fria resor till sådan sommarvistelse. Utredningen behandlar härefter
frågan om sommarkoloniernas för- och nackdelar samt anför härom
följande.

Sommarvistelse tillsammans med föräldrarna måste i allmänhet ur barnens
synpunkt vara att föredraga framför andra former. Någorlunda jämställd
med denna vistelseform kan sommarvistelse hos anhöriga och bekanta
på landsbygden anses vara. Under en sådan sommarvistelse kan i regel påräknas
ett individuellt omhändertagande, som icke är möjligt på förläggningar
för ett flertal barn. överhuvudtaget har sommarvistelsen i enskilda
hem i jämförelse med sommarkolonierna samma fördelar, som ett hem alltid
måste anses äga framför en anstalt, när det gäller vårdnad örn friska
barn. Av särskild vikt är, att barnets möjligheter att komma i nära kontakt
med bygdens liv i de flesta fall äro större vid vistelse i ett enskilt hem. Denna
pedagogiska sida av sommarvistelsen måste tillmätas stort värde.

Sommarkolonierna ha motsvarande nackdelar. Sammanförandet av ett
större antal barn i en förläggning kan i och för sig icke vara önskvärt, då det
alltid måste förutsättas ett mera schematiskt omhändertagande av barnen.
Medicinska och hygieniska risker måste vidare vara förknippade med en dylik
förläggning. För något äldre barn spelar också den omständigheten in,
att kolonierna mera sällan kunna bereda tillfälle till passande och pedagogiskt
värdefullt arbete. Den nödtvungna sysslolösheten utgör en icke obetydlig
olägenhet. Slutligen kan emot koloniformen anföras, att den är oekonomisk,
i det att den förutsätter ett bindande av betydande kapital i tomter
samt byggnader och andra anordningar, som vanligen endast användas under
sommarmånaderna.

Å andra sidan kan anföras, att på en rätt skött sommarkoloni de anförda
olägenheterna kunna avsevärt reduceras. En sådan koloni erbjuder också i
vissa hänseenden betydande fördelar framför sommarvistelse i enskilda hem.
Sommarkoloniernas läge är sålunda vanligen bestämt av hälsoskäl, i det att
tillgång till skogs- eller havsluft samt bad särskilt eftersträvas. Personalen
har vidare vanligen särskilda kvalifikationer för sin uppgift och kontinuerlig
läkarkontroll hör till regeln. En förstklassig sommarkoloni kan därför
särskilt för klena och sjukliga barn erbjuda en miljö och en vård, vartill
motsvarighet icke alltid kan bjudas i de enskilda hemmen. En förutsättning
härför är dock, såsom framgår av det sagda, att kolonien fyller vissa krav
på° standard i olika avseenden. Dess läge måste vara hälsosamt, lokalerna
måste vara lämpliga för sitt ändamål, tillgång till bad och gott dricksvatten
måste finnas. Personalen måste vara kunnig och dess hälsa kontrollerad.
Kosthållet måste vara ändamålsenligt, barnens hälsotillstånd måste stå under
läkarkontroll o. s. v. Anhopningar av kolonier på en och samma ort böra om
möjligt undvikas. Varje enhet bör vara avsedd för högst 35 barn, när det
gäller bani i skolåldern, och högst 25 i fråga om barn i förskolåldem. Anstaltsmässigheten
måste undvikas.

Utredningen finner klart, att därest angivna förutsättningar uppfyllas koloniverksamheten
har sådana förtjänster att den bör understödjas av staten
vid sidan av sommarvistelse i enskilda hem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

29

Statligt stöd åt koloniverksamheten.

Sådant stöd bör enligt befolkningsutredningens mening syfta till att åstadkomma
både expansion av verksamheten genom nyanläggning av kolonier
i den utsträckning som kan befinnas önskvärd och en i vissa fall behövlig
standardförbättring av de redan existerande anläggningarna.

Utredningen konstaterar, att bidragsgivningen från allmänna
arvsfonden till förmån för anordnande av kolonier för
närvarande torde motsvara efterfrågan. Vid sådant förhållande finner utredningen
icke anledning framlägga förslag till ändring av reglerna för anläggningsbidrag
till kolonierna.

Utredningen finner önskvärt, att drift b idraget till koloniern
a får en sådan utformning, att det dels kommer orter med mindre utvecklad
koloniverksamhet och sämre förutsättningar för verksamhetens utbyggnad
till godo, dels kommer sådana kommuner till godo, där behovet på
grund av folktäthet, klimat o. s. v. är särskilt stort, dels möjliggör en önskvärd
standardhöjning för den koloniverksamhet, som redan existerar, och
dels erbjuder ett tillfredsställande stöd åt de s. k. specialkolonierna.

Enligt befolkningsutredningens uppfattning äro emellertid erfarenheterna
av ett statligt driftbidrags verkningar på koloniverksamhetens utveckling
ännu alltför otillräckliga för att kunna bilda ett tillförlitligt underlag för
konstruktionen av ett efter generella principer utgående driftbidrag. Utredningen
anser det därför lämpligt och önskvärt, att möjligheter skapas för
samlande av en rikare fond av erfarenheter av hur stödet åt koloniverksamheten
lämpligen i framtiden bör utformas. Även övriga problem i samband
med koloniverksamheten torde, sedan socialstyrelsen genom den 1 januari
1946 ikraftträdd revision av barnavårdslagstiftningen satts i tillfälle att följa
koloniverksamhetens utveckling, förväntas kunna inom en nära framtid belysas
med ett omfattande material.

Utredningen föreslår, att bidragsgivningen till driften av kolonier tills vidare
sker efter i stort sett samma principer som gällt för den sedan år 1943
bedrivna försöksverksamheten på området. Även med denna anordning borde
driftbidraget kunna bli effektivt och efter behovet differentierat. Till närmare
utformning av förslaget anför utredningen följande.

Verksamheten bör handhavas av socialstyrelsen. Vid fördelningen av för
ändamålet tillgängliga medel bör styrelsen främst fästa avseende vid kolonianordnarnas
ekonomiska situation, ortens behov av koloniverksamhet och
koloniernas allmänna standard. Driftbidrag föreslås även komma att utgå
till kolonier, som mottaga barn från ett större område, exempelvis ett län
eller större delen av ett län. Driftbidraget bör utgå med visst belopp för
vårddag. Kostnaderna för vårddag vid kolonierna torde i allmänhet variera
mellan 2: 50 och 3 kronor. Utredningen har icke funnit sig böra föreslå någon
undre gräns för driftbidraget, men utredningen anser sig böra förorda,
att driftbidrag, då behovet är synnerligen stort, må utgå med högst 2 kronor
per vårddag.

Vid övervägande av storleken av det belopp, som årligen i enlighet med
förslaget bör ställas till socialstyrelsens förfogande alt fördelas i form av

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

driftbidrag till kolonianordnarna, har utredningen utgått från dels det faktiska
antalet vårddagar vid kolonierna sommaren 1944 — 1,3 miljoner —■ dels
ett genomsnittligt bidrag av 1 krona för vårddag till samtliga kolonier. Statsverkets
årliga kostnader skulle under sådana omständigheter komma att uppgå
till omkring 1,3 miljoner kronor.

Tillsyn och kontroll av koloniverksamheten.

I 41 § barnavårdslagen enligt den 1 januari 1946 ikraftträdd ändrad lydelse
göres åtskillnad i fråga om kontrollen vid upprättandet av å ena sidan
barnhem och å andra sidan bamkolonier, varmed förstås barnavårdsanstalter
för sluten vård och uppfostran av barn under sommaren eller eljest under
viss begränsad del av året, och anstalter för halvöppen barnavård. Beträffande
barnhem måste tillstånd att upprätta ett sådant sökas hos Konungen
eller, efter Konungens bestämmande, hos socialstyrelsen, men beträffande
kolonier och anstalter för halvöppen barnavård skall endast en anmälan
göras hos socialstyrelsen samt hos barnavårdsnämnden i den kommun,
där anstalten är avsedd att drivas, innan verksamheten första gången
påbörjas. I motiveringen till denna åtskillnad mellan barnhem och kolonier
synes tyngdpunkten vara förlagd till den ogynnsamma inverkan som ett
koncessionstvång förmodas ha på de frivilliga krafter, som arbeta inom koloniverksamheten.

Enligt befolkningsutredningens mening äro vissa olägenheter förknippade
med den anordning, som tillsynen av koloniverksamheten fått i 41 § barnavårdslagen.
Även beträffande kolonierna synes nämligen anledning föreligga
att såsom för barnhemmen uppställa kravet, att kolonierna i fråga om belägenhet,
utrymme och inredning äro så beskaffade, att där intagna barn
kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, ävensom att med hänsyn
till ledning och personal trygghet finnes för koloniernas ändamålsenliga
skötsel. Detta ger — framhåller utredningen — ett visst stöd för en lagändring
i syfte att i fråga örn koncessionstvång jämställa kolonierna med
barnhemmen. Utredningen har emellertid avstått från att framlägga förslag
om en sådan lagändring dels på grund av att utredningen örn möjligt önskar
undvika en byråkratisering av koloniverksamheten, dels på grund av
att den önskvärda tillsynen och kontrollen över verksamheten i stort sett
synes kunna åvägabringas genom att vid statsbidragsgivningen knytas vissa
villkor beträffande koloniernas standard. Härom anför utredningen följande.

Beträffade anläggningsbidrag till kolonier får utredningen föreslå, att tillsynsmyndigheten
— socialstyrelsen — skall granska och godkänna alla planer
i flaga örn kolonier, för vilka anläggningsbidrag sökas. Tillsynsmyndighetens
godkännande bör enligt utredningens uppfattning vara ett oeftergivligt
villkor för att statsbidrag skall kunna utgå. Vid granskningen av planerade
anläggningar bör därvid främst tillses, att anläggningarna ha tillfredsställande
belägenhet, utrymme, utrustning och standard i övrigt.

Vad angår driftbidragen bör enligt utredningens uppfattning tillsynsmyndigheten
— socialstyrelsen — beträffande varje koloni, som i enlighet med
utredningens förslag till organisation av driftbidragsgivningen till koloni -

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

31

.verksamheten hos tillsynsmyndigheten ansöker om driftbidrag, företaga en
ingående prövning av förhållandena vid kolonien i vad det gäller barnens
vård och uppfostran, ledning, personal, lokalernas beskaffenhet och övriga
förhållanden, som äro avgörande för att trygghet för verksamhetens bedrivande
i lämpliga former skapas.

Utredningen förutsätter, att det övervägande flertalet kolonier komma att
ansöka om driftbidrag och att i förekommande fall sådana förbättringar av
koloniernas standard åvägabringas, som äro nödvändiga för att tillsynsmyndigheten
skall medgiva driftbidrag. Beträffande kolonier, som av en eller
annan anledning icke ansöka om driftbidrag, anser befolkningsutredningen
det vara angeläget, att tillsynsmyndigheten även i dessa fall försäkrar sig
om att förhållandena vid kolonierna fylla angivna krav. Därest sådana kolonier
erhålla fria resor, synes prövningen av koloniernas standard böra äga
rum, då avgörandet av ansökan om fria resor sker. Koloni, som ej erhållit
anläggningsbidrag, ej ansöker örn driftbidrag och ej heller åtnjuter fria resor,
bör enligt utredningens uppfattning dels bliva föremål för socialstyrelsens
granskning i avseende på anläggningens allmänna standard vid det tillfälle,
då jämlikt 41 § barnavårdslagen anmälan göres, att kolonien första
gången trätt i verksamhet, och dels senare bliva föremål för en kontinuerlig
kontroll av socialstyrelsen.

Yttranden över befolkningsutredningens förslag.

I anledning av vad befolkningsutredningen anför beträffande de allmänna
fordringarna på barnkolonier framhålla Stockholms
stadsfullmäktige, att det i fråga om kolonier för storstädernas barn i förskolåldem
är ofrånkomligt att medgiva större förläggningar, därest nödvändiga
betingelser i övrigt skola kunna uppfyllas, såsom närhet till storstaden, goda
kommunikationer, fritt och ostört läge samt tillgång till skogsluft och bad.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser, att två eller flera enheter
om 25—35 barn böra kunna sammanföras till en koloni under förutsättning
att de hygieniska anordningarna äro tillfredsställande.

Vad angår förslaget till statligt stöd åt koloniverksamheten
uttalar svenska stadsförbundet, att vid strävan att både utvidga och förbättra
barnkolonierna arvsfondens medel icke äro tillräckliga för lämnande av anläggningsbidrag.
Stockholms stadsfullmäktige finna särskilt statsanslag för
ändamålet erforderligt. — I fråga om den föreslagna bidragsgivningen till
driften uttalar statskontoret, att bidrag bör liksom hittills utgå med 1 krona
för barn och dag med möjlighet för Kungl. Majit att, när skäl därtill föreligga,
höja bidraget till 2 kronor. Svenska stadsförbundet anser, att driftbidraget
bör bestämmas till visst minimibelopp för dag och att socialstyrelsen
skall kunna höja bidraget. Stockholms stadsfullmäktige framhålla, att
vid bidragsgivningen ortens behov av koloniverksamhet bör i främsta rummet
beaktas. Västerbottens läns landsting och drätselkammaren i Malmö föreslå,
att i synnerhet kolonier för barn i förskolåldern och kolonier, som
drivas i anslutning lill semesterhem, skola komma i åtnjutande av driftbidrag.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund förordar högre driftbidrag

32

Kungl. Majda proposition nr 233.

till småbamskolonierna. Länsstyrelsen i Örebro län och länets barnavårdsförbund
uttala, att driftbidrag bör utgå även till höst- och vårkolonier, och
länsstyrelsen i Västmanlands län finner det självklart, att driftbidrag skall
kunna utgå även till vinterkolonier.

Utredningens förslag om tillsyn och kontroll av koloniverksamheten
beröres i ett mindre antal yttranden. Sålunda anser medicinalstyrelsen,
att central medicinsk kontroll av sommarkoloniernas standard är
behövlig och att härför läkarsakkunskap bör knytas till socialstyrelsen.
Stockholms stadsfullmäktige ifrågasätta, om icke tillstånd eller godkännande
bör vara förutsättning för rätt att anordna bamkoloni. Stadsfullmäktige i
Göteborg däremot motsätta sig bestämt kontrollåtgärder beträffande koloniverksamheten,
vilka gå utöver de i barnavårdslagen bestämda, då sådana
åtgärder skulle kunna förkväva det kommunala och enskilda initiativet.
Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och
svenska stadsförbundet.

Föredraganden.

I likhet med befolkningsutredningen finner jag, att koloniverksamheten
bör vid sidan av barnens rekreationsvistelse i enskilda hem understödjas av
staten. Det statliga stödet bör syfta till utbyggnad av koloniverksamheten i
den omfattning som kan anses önskvärd och erforderlig standardförbättring
av befintliga anläggningar. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning,
att det bör anstå med en mera definitiv reglering av bidragsgivningen till
koloniverksamheten, till dess ytterligare erfarenhet vunnits beträffande denna
verksamhet. Utredningen föreslår, att behovet av bidrag till anordnande av
kolonier alltjämt skall tillgodoses från allmänna arvsfonden och att bidragsgivningen
till driften av kolonier skall anordnas såsom en fortsättning och
utvidgning av den försöksverksamhet på området, som bedrivits sedan år
1943. Härvid tillämpade normer skola alltså enligt utredningens mening i
huvudsak fortfarande gälla utom såtillvida, att driftbidraget i särskilda fall
skall kunna utgå med högst 2 kronor mot tidigare högst 1 krona för barn
och dag. Utredningens förslag i dessa delar biträdes av mig.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Majit förut denna dag
med anledning av framställning av befolkningsutredningens socialpedagogiska
delegation uppdragit åt skolöverstyrelsen att i samråd med socialstyrelsen
verkställa utredning av frågan om vinterkoloniverksamhet för s. k.
kontrollbam. Därest det skulle visa sig angeläget att under nästa budgetår
anordna av staten understödd och kontrollerad försöksverksamhet beträffande
vinterkolonier, torde Kungl. Majit böra ha möjlighet att för ändamålet
disponera det anslag, som må komma att anvisas för driftbidrag åt kolonier.

Vad angår befolkningsutredningens förslag om tillsyn och kontroll av koloniverksamheten
synes detta innebära en lämplig avvägning mellan å ena
sidan det allmännas krav på att koloniverksamheten bedrives i betryggande

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

33

former och å andra sidan kolonianordnarnas intresse av att verksamheten
medgives så stor rörelsefrihet som möjligt.

Befolkningsutvecklingen kommer otvivelaktigt att inom några få år ställa
oss inför problemet att bereda ett väsentligt större antal barn än för närvarande
är fallet sommarvistelse på landet. Icke endast ekonomiska synpunkter
utan även den redan nu fullt märkbara svårigheten att rekrytera lämplig
personal till sommarkoloniverksamheten kommer därvid att aktualiseras.
Jag har i detta sammanhang uppmärksammat de möjligheter feriebarnsverksamheten
erbjuder för utplacering i enskilda hem av barn, vilka icke kunna
bli delaktiga av familjesemester och icke heller kunna på annat sätt komma
i åtnjutande av sommarvistelse på landet genom föräldrarnas förmedling.
Därest urvalet av sommarhem sker med omsorg, torde sommarvistelse i feriehem
vara ur barnens synpunkt fullt ut lika bra som kolonivistelse. Härtill
kommer att feriebarnsverksamheten är betydligt mindre kostnadskrävande
än koloniverksamheten och icke förorsakar några personalsvårigheter. Enligt
min mening vöre det därför lyckligt om jämsides med koloniverksamheten
även andra vägar prövades. Möjligheten att anskaffa ett ökat antal
feriehem torde därvid främst böra undersökas. Det kan emellertid knappast
ifrågasättas att landsbygdens befolkning i större utsträckning än som för
närvarande sker utan ersättning skall taga på sig arbete och kostnader för
beredande av sommarvistelse för barnen. Ökade möjligheter för feriebarnsorganisationerna
att betala inackorderingsavgifter för barnen torde vara
ofrånkomliga, örn man avser att åstadkomma någon mera betydande ökning
av antalet feriehem. Hittills har stödet till feriebarnsverksamheten inskränkt
sig till fria resor för barn och vårdare enligt samma regler som gällt
för andra barn- och vårdarresor till enskilda hem. Förutsättning härför har
varit, att feriebarnsinstitutionen i förväg godkänts av socialstyrelsen. Antalet
godkända feriebarnsinstitutioner var sommaren 1945 endast 10. Rätt till
fria resor av detta slag skall enligt vad jag i det föregående förordat alltjämt
bestå. — Av det anförda torde framgå, att en utbyggnad av feriebarnsinstitutionen
skulle vara ett värdefullt komplement till andra åtgärder för att i
större omfattning bereda sommarvistelse för barn. Det kan därför ifrågasättas,
örn icke denna verksamhet i likhet med koloniverksamheten bör komma
i åtnjutande av statligt stöd även i annan form än fria resor. Jag förordar,
att på försök statsbidragsgivning till förmån för feriebarnsverksamhet
anordnas under nästa budgetår. Denna bidragsgivning bör handhavas
av socialstyrelsen. För ändamålet bör för nästa budgetår ett belopp av högst
100 000 kronor ställas till förfogande. Bidragen torde böra maximeras till 1
krona för barn och dag. Samma förutsättningar böra gälla för åtnjutande av
bidrag som för rätt till fria resor, nämligen att socialstyrelsen finner verksamheten
bedrivas på ett ur ekonomisk synpunkt godtagbart sätt och i betryggande
former med hänsyn till sommarhemmets beskaffenhet och sättet
för uttagningen av barnen.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 233.

a

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

Anslagsberäkning oell hemställan.

Befolkningsutredningen beräknar kostnaderna under nästa budgetår för
avgiftsfria resor för barn och vårdare i enlighet med utredningens förslag till
sammanlagt 6 300 000 kronor. Av detta belopp hänföra sig 6 000 000 kronor
till fria resor till enskilda hem efter en beräknad utnytljandeintensitet av
30 %>, 50 000 kronor till rabatterade resor för mödrar, som önska medfölja
sina barn ehuru dessa kunna ansluta till gruppresa, och 250 000 kronor till
fria resor för barn och personal vid kolonier. Då kravet på gruppresa enligt
min mening icke längre bör vidhållas, kommer visserligen kostnaden för rabatterade
resor att bortfalla men större kostnader att uppkomma beträffande
de fria resorna för vårdare. Emellertid håller jag icke för sannolikt, att redan
under nästa budgetår rätten till fria resor kommer att utnyttjas i den av befolkningsutredningen
angivna omfattningen. Med hänsyn härtill upskattar
jag kostnaderna för ändamålet under nästa budgetår till 3 000 000 kronor.
Under rubriken Fria resor för barn torde alltså böra äskas ett förslagsanslag
å sistnämnda belopp.

Vad härefter angår kostnaderna för det av befolkningsutredningen framlagda
och av mig i huvudsak biträdda förslaget till stöd åt husmoderssemestern
torde av motsvarande skäl, som anförts vid behandlingen av kostnaderna
för de fria bamresorna, utgifterna för fria resor för husmödrar till enskilda
hem samt för husmödrar och personal till semesterhem kunna för nästa
budgetår uppskattas till 400 000 respektive 100 000 kronor mot av utredningen
angivna 685 000 respektive 160 000 kronor. Tidigare har jag framhållit,
att statsbidragsgivningen till driften av semesterhem under nästa budgetår
torde komma att få en relativt begränsad omfattning. Härför torde böra upptagas
ett från 400 000 kronor enligt utredningens förslag till 100 000 kronor
begränsat belopp. Jag har i det föregående förordat, att för stipendiegivning
för underlättande av husmoderssemestern ett belopp av 500 000 kronor årligen
skall ställas till förfogande. De sammanlagda kostnaderna för det statliga
stödet åt husmoderssemestern under nästa budgetår skulle alltså kunna
beräknas till (400 000 + 100 000 + 100 000 + 500 000) 1 100 000 kronor.

Till bestridande av dessa kostnader torde under rubriken Bidrag till husmoderssemestern
ett förslagsanslag å detta belopp böra äskas.

Medelsbehovet för statsbidrag till driften av barnkolonier och till feriebarnsverksamhet
torde för nästa budgetår kunna uppskattas till 1 000 000
kronor. Jag förordar, att för ändamålet under rubriken Bidrag till driften
av barnkolonier m. m. anvisas ett reservationsanslag å detta belopp.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

dels godkänna de förslag till åtgärder för beredande av vila
och rekreation åt mödrar och barn som i det föregående
framlagts,

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

35

dels medgiva, att Kungl. Majit eller den myndighet Kungl.
Majit bestämmer må utfärda de föreskrifter som kunna bliva
erforderliga för genomförandet av de framlagda förslagen,
dels ock under femte huvudtiteln för budgetåret 1946/47

anvisa

till Fria resor för barn ett förslagsanslag

av .................................. kronor 3 000 000

till Bidrag till husmoderssemestern ett

förslagsanslag av...................... kronor 1 100 000

och till Bidrag till driften av barnkolonier
m. m. ett reservationsanslag av.... kronor 1 000000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hans Bergström.