Kungl. Majlis proposition nr 232.
1
Nr 232.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reglering av
priserna å vissa slag av fisk m. m.; given Stockholms
slott den 5 april 1946.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksar enden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
GUSTAK
G. E. Strång.
Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 april 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och t. f.
chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Danielson, anmäler
statsrådet Sträng fråga örn reglering av priserna å vissa slag av fisk m. m.
och anför därvid.
I skrivelser den 27 mars och den 5 april 1946 har statens livsmedelskommission
framlagt förslag i fråga örn reglering av priserna å vissa slag av
saltvattensfisk för tiden till och med den 30 juni 1947. Förslagen i den förstnämnda
skrivelsen avse regleringen på västkusten samt på Skånes och Blekinges
kuster, medan skrivelsen av den 5 april gäller regleringen av priset
å strömming. Innan jag närmare ingår på kommissionens förslag, torde jag
i anslutning till av kommissionen lämnade uppgifter få redogöra för huvuddragen
av de i Sverige med statligt stöd anordnade prisregleringarna
på fisk.
Bihang till riksdagens protokoll 19iG. 1 sami. Nr 232.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Den första statliga regleringen av priserna på saltvattensfisk anordnades
under sommaren 1934. Den omfattade endast Göteborgs fiskauktion och avsåg
allenast tre fiskslag. Den följdes emellertid så småningom av mera vittgående
prisregleringar. Från och med år 1939 gällde prisregleringarna praktiskt
taget hela året samt omfattade samtliga viktigare slag av västkustfisk
och samtliga dåvarande auktionsplatser på västkusten.
Prisregleringarna inneburo i stort sett, att de olika fiskslagen åsattes minimipriser
och att fisk, som vid auktion icke uppnådde minimipriset, inköptes
av vederbörande länsstyrelse för att avyttras till fiskmjölsfabrikation
eller till konservering. Som regel skulle minimipriset utgöra inköpspris men
ibland gällde ett lägre inköpspris.
Som ett led i prisregleringarna ingick, att västkustfiskarena inom sin organisation
skulle genomföra fångstbegränsningar i den mån så behövdes för
att hålla fisköverskotten inom skäliga gränser. Deltagandet i prisregleringarna
var frivilligt men praktiskt taget alla fiskare på västkusten hade så
småningom anslutit sig.
Prisregleringarna finansierades delvis genom avgifter, som erlades av i
regleringarna deltagande fiskare och som i regel utgjorde 2 procent av försäljningsbeloppet
för fisk. Dessutom anvisades vissa statsanslag.
Då det år 1940 ansågs angeläget, att det fisköverskott, som inköptes vid de
pågående prisregleringarna, omhändertogs och lagrades för att på bästa sätt
komma folkhushållet tillgodo, fick livsmedelskommissionen övertaga befattningen
med prisregleringarna. Kommissionen lät hos befintliga företag salta
eller konservera fisköverskotten för att sedan avyttra dem till konsumtion
inom landet.
Som följd av att sillimporten, vilken före kriget var betydande, efter krigsutbrottet
så småningom upphörde, uppkom en alltmera kännbar knapphet
på fisk. Trots att från statens sida åtgärder vidtogos i syfte att stimulera
till ökade fiskfångster var det ej möjligt att förhindra en kraftig stegring av
fiskprisema.
Det befanns då nödvändigt att införa en fullständig fiskprisreglering, varvid
livsmedelskommissionen bemyndigades att i samråd med priskontrollnämnden
fastställa normalpriser å fisk. Härav följde att de toppriser, som
hade kunnat noteras tidigare under krisen, icke längre blevo möjliga. För att
kompensera fiskarena för förlusten av topprisema och för att stimulera dem
att föra iland så mycket fisk som möjligt befanns det samtidigt lämpligt att
bygga ut den statliga avsättningsgarantien för fisk. Det var då också, ännu
mera än tidigare, ett försörjningsintresse att i största möjliga utsträckning
taga till vara fisköverskott genom saltning eller annan konservering.
I och med det att normalpriser sattes på saltvattensfisken blev det nödvändigt
att införa en reglering av handeln med fisk, en reglering, vars handhavande
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 6 mars 1942 uppdrogs åt livsmedelskommissionen.
I rådande knapphetsläge var det angeläget att förbehålla
handeln med fisk åt de redan existerande företagen för att garantera en något
så när »normal» spridning av fisken. Då de bundna priserna ju omöjlig
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
3
gjorde en fri konkurrens, blev det också nödvändigt att efter bestämda regler
fördela, »kvotera», fisken mellan olika företag och grupper av företag.
Handelsregleringen blev även ett led i uppbörden av de avgifter, som ansågos
erforderliga för prisregleringens upprätthållande och som med stöd
av Kungl. Maj:ts beslut den (5 mars 1942 och vissa senare beslut av Kungl.
Maj:t upptogos inom ramen för en prisclearing i vidsträckt mening å saltvattensfisk.
På andra platser än auktionsplatserna befanns det nämligen
lämpligt att uppbära avgifterna genom auktoriserade fiskhandlare. För fiskaren
innebar handelsregleringen bland annat, att fiskaren — med vissa
undantag — icke kunde sälja till annan återförsäljare eller beredare av
fisk än sådan, som erhållit auktorisation för inköp av fisk. Även för fiskarens
försäljning till enskild konsument meddelades vissa restriktioner.
Praktiskt taget alla de normalpriser och garantipriser, som tillämpats vid
försäljning från fiskare, lia fastställts efter överläggningar mellan å ena .sidan
livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden och å andra sidan
vederbörande fiskaresammanslutningar (på västkusten Svenska västkustfiskarenas
centralförbund och Sveriges ångtrålareförening, på sydkusten de
olika kuststräckornas havsfiskeföreningar och, under de senaste åren, Svenska
sydkustfiskarnas centralförbund samt pä ostkusten Svenska ostkustfiskarnas
centralförbund). Godkännande av normalpriserna och garantipriserna
har också, ehuru i vissa fall i efterhand, i allmänhet erhållits från fiskareorganisationerna.
Fiskarerepresentanterna ha efter överenskommelser
också åtagit sig att arbeta enligt myndigheternas intentioner i fråga örn minimimåtten
på fisk och beträffande fångstbegränsningar. Under den värsta
knappheten på fisk bestämde man på detta sätt mycket låga minimimått.
Då var också överenskommet, att någon fångstransonering icke skulle upprätthållas.
När sedan fisköverskotten blevo alltmer besvärande, träffades
däremot överenskommelser om erforderlig fångstbegränsning. Från myndigheternas
sida ha överenskommelserna inneburit utfästelse, att vissa priser —
framförallt gäller detta garantipriserna — under bestämd tid skulle upprätthållas.
Systemet med normalpriser och med utvidgad avsättningsgaranti infördes
beträffande sill enligt Kungl. Majlis beslut den 5 december 1941, beträffande
strömming med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 23 januari 1942
och beträffande viktigare slag av västkustfisk (annan än sill) enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 6 mars 1942, vilken sistnämnda prisreglering trädde i kraft
den 26 i samma månad. Normalprisregleringen har sedan dess handhafts
av livsmedelskommissionen i samråd med statens priskontrollnämnd och
avsättningsgarantin av livsmedelskommissionen. Under lörsta hälften av år
1943 voro normalpriser satta på all fisk. Avsättningsgarantien omfattade samtidigt
även en hel del fiskslag av underordnad betydelse, vilka aldrig varit inbegripna
i förkrigstidens prisregleringar. Under liden därefter genomfördes
en successiv nedskärning av regleringarna. En icke obetydlig sänkning av
normalpriserna kom till stånd, varjämte icke blott garantiprisema på prisgaranterad
fisk kraftigt nedskuros, utan även tillämpningsområdet för
4
Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.
prisgarantien betydligt inskränktes. Vintern 1943/44 tillämpades för ett flertal
fiskslag ett system med normalpris allenast vid försäljningar till konsument,
s. k. partiell reglering. Under tiden april—oktober 1944 var prisbildningen
uppåt på färsk fisk icke bunden av några normalpriser. Från oktober
1944 fram till mitten av mars 1946 gällde ett system med normalpriser
i alla försäljningsled och med garantipriser för de viktigare slagen av
saltvattensfisk, medan prisbildningen var helt fri för andra fiskslag. Från
och med den 16 mars 1946 upphävdes samtliga kvarstående normalpriser
på fisk, med undantag dock för normalpriset på färsk och frusen strömming.
Statlig prisgaranti för de viktigaste slagen av saltvattensfisk avses
däremot alltjämt skola kvarstå tills vidare till den 14 april 1946.
Livsmedelskommissionen har under fyraårsperioden 1942—45 utbetalat
sammanlagt i runt tal 45 400 000 kronor för inköp och beredning m. m. av
fisk. Den ojämförligt största delen av den av kommissionen övertagna fisken
har varit avsättningsgaranterad överskottsfisk. Försäljningsvärdet å den av
kommissionen inköpta fisken har utgjort i runt tal 29 400 000 kronor, varför
kommissionens förlust å denna verksamhet alltså utgjort omkring
16 000 000 kronor. Härvid har hänsyn icke tagits till kommissionens lagringskostnader,
sammanlagt 1 700 000 kronor, vilka bestridits från anslaget
till omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet.
Till täckande av förlusterna har 1944 års riksdag (prop. nr 275, bil. 7;
r. skr. nr 440) anvisat ett anslag av 8 550 000 kronor. I den mån förlusterna
icke kunnat täckas av detta anslag skola de enligt Kungl. Maj:ts medgivande
belasta clearingkassan för fisk. Denna kassa har bildats dels genom tillskott
av regleringsavgifter (clearingavgifter) å inhemsk färskfisk, dels genom inbetalningar
i samband med sillsaltning för Sveriges sill- och fiskimportörförenings
räkning och dels genom tillskott av clearingavgifter och vissa andra
inbetalningar, som av vederbörande importörer verkställts i samband med
import av fisk. Kassans behållning per den 1 april 1946 beräknas efter reglering
av kända eller uppskattade förluster uppgå till omkring 2 100 000 kronor,
varav omkring 1 300 000 kronor motsvara inbetalningar i samband med
fiskimport.
Beträffande de statliga åtgärderna för reglering av priserna på strömming
må här lämnas följande redogörelse.
Strömmingsfisket tillerkändes redan innan prisreglering i egentlig mening
genomfördes för detta fiskes vidkommande ett särskilt statligt stöd i form
av handelsreglering med speciella företrädesrättigheter för fiskarenas ekonomiska
organisationer. Denna handelsreglering grundade sig ursprungligen på
en av Kungl. Majit, i överensstämmelse med riksdagens beslut, den 15 juni
1934 utfärdad förordning (nr 282), vilken trädde i kraft den 1 mars 1935.
Med stöd av denna förordning erhöllo av strömmingsfiskare bildade ekonomiska
föreningar, s. k. auktoriserade producentföreningar, genom olika av
Kungl. Majit meddelade beslut, ensamrätt att för återförsäljning mottaga
färsk strömming från fiskare. Dylik ensamrätt har efter hand tillerkänts producentföreningar
efter hela östersjökusten med undantag för Norrbottens
Kungl. Majlis proposition nr 232.
5
län samt för Skåne och Blekinge. Dessa föreningar ha i sin tur bildat en gemensam
ekonomisk sammanslutning —- Ostkustfisk, centralförening u. p. a.
— med uppgift bland annat att verka för avsättningen av sådan strömming,
som icke kan avyttras direkt från produktionsområdena.
Regleringen av handeln med strömming infogades, jämlikt en av Kungl.
Maj:t, efter riksdagens hörande, den 12 juni 1942 utfärdad kungörelse (nr
411) från och med den 1 juli 1942 i den sedan mars månad samma år genomförda
handelsregleringen för annan saltvattensfisk. Bestämmelserna örn auktoriserade
producentföreningar kommo emellertid att kvarstå i huvudsak
oförändrade. De äro för närvarande intagna i kungörelsen den 6 november
1942 (nr 862) angående reglering av handeln med vissa slag av fisk.
Prisreglering i egentlig mening genomfördes för strömmingens vidkommande
från och med den 1 januari 1938 med stöd av förordningen den 30
juni 1937 (nr 646) om viss reglering av priset å färsk strömming och sill.
Förordningen hade tillkommit i överensstämmelse med beslut av 1937 års
riksdag (prop. nr 295; r. skr. nr 335) och grundades i huvudsak på förslag
av 1935 års fiskeriutredning. Förordningen av den 30 juni 1937 ersattes från
och med den 1 juli 1941 av ny förordning i ämnet (1941: 487), vilken, sedan
livsmedelskommissionen övertagit prisregleringen å strömming, enligt förenämnda
kungörelse den 12 juni 1942 upphävdes från utgången av juni 1942.
Den enligt nyssnämnda förordningar anordnade prisregleringen å strömming
innebar ett system med dels minimipriser för konsumtionsströmming
och dels statliga prisutjämningsbidrag å överskottsströmming. Dessa senare
finansierades av prisregleringsavgifter, vilka senaste tiden motsvarade 2 procent
av förstahandspriset, ävensom av särskilda statsanslag. Av anslagsmedel
tillsköts sålunda under vart och ett av åren 1938, 1939 och 1940 respektive
96 507, 104 488 och 41 532 kronor. För tiden därefter intill upphörandet
av ifrågavarande regleringssystem den 1 juli 1942 lia anslagsmedel icke behövt
tagas i anspråk. De före sistnämnda dag upplupna behållna regleringsavgifterna
för strömming, tillhopa 335 168 kronor, lia enligt ett av Kungl.
Maj:t den 28 augusti 1942 meddelat beslut reserverats hos livsmedelskommissionen
för att i en framtid användas för utdelning av prisutjämningsbidrag
till fiskare utmed ost- och sydkusten.
Ett förslagsanslag med formellt belopp av 100 kronor har, för den händelse
en återgång skulle ske till det tidigare prisregleringssystemet för strömming,
anvisats för varje budgetår från och med 1942/43.
Livsmedelskommissionens befattning med prisregleringen å strömming började
vid ingången av år 1942, från vilken tidpunkt kommissionen med stöd
av vissa av Kungl. Maj:t den 23 januari 1942 och dessförinnan meddelade
bemyndiganden, efter samråd nied priskontrollnämnden, fastställt normalpriser
å strömming och lämnat avsättningsgaranti för överskot tsströmming,
som användes för saltning.
Normalpriserna för strömming lia efter överläggning med strömmingsfiskarenas
organisationer fastställts i enlighet med ett system, som innebär
en anpassning av priserna efter fångsternas storlek ävensom en indelning av
6
Kungl. Majlis proposition nr 232.
landet i prisområden för underlättande av distributionen från fångstortema.
Det för partiförsäljning avsedda normalpriset har på detta sätt i lägsta prisområdet
varierat mellan 60 öre och 1 krona 10 öre per kilogram.
Livsmedelskommissionens garanti för överskottsströmming utgjorde ursprungligen
40 öre per kilogram färsk vara. Under de två senaste åren Ilar
garantien i stället avsett hos producentföreningarna uppkommande överskott
av salt strömming, vilka överskott inlösts till ett pris, som per kilogram färsk
vara motsvarat 35 å 37 öre per kilogram. Med salt överskottsströmming har
härvid förståtts salt vara, som efter lagring i minst sex månader alltjämt
varit av fullgod kvalitet. Å vissa partier saltströmming, som på förhand beräknats
komma att gå i överskott, har emellertid kommissionen utbetalat förskott
med cirka s/4 av det garanterade priset.
Den till grund för senaste normalprissättning på strömming vid fångster
av olika storlek liggande prisskalan har följande utseende:
Genomsnittlig dags-fångst vid de auk-toriserade produ-centföreningarnas |
Normalpriser vid |
— 75......... |
........ 95 |
75-100......... |
........ 85 |
100—125......... |
........ 75 |
125-150......... |
........ 65 |
150— ......... |
........ 60 |
Från närmast föregående prissystem kvarstår en skyldighet för producentföreningarna
att nedsätta partiprisnoteringen åtminstone till 50 öre per
kilogram vid tillfällen, då fullgod strömming måste avyttras till djurföda eller
för beredning av gödningsämnen.
Till täckande av livsmedelskommissionens kostnader och förluster å garantiverksamheten
har genom producentföreningama (och det fåtal handlande,
som fått köpa strömming direkt från fiskare) upptagits en avgift av 1 öre
per kilogram färsk eller rökt strömming. I dylika avgifter har kommissionen
under tiden från och med den 1 juli 1942 hittills uppburit tillhopa omkring
900 000 kronor, varå efter täckande av kommissionens förluster och
kostnader å överskottsströmming i samband med nu gällande reglering beräknats
komma att kvarstå ett belopp av i runt tal 208 000 kronor.
Genom beslut den 20 oktober 1944 uppdrog Kungl. Majit åt livsmedelskommissionen
att verkställa utredning angående den prisregleringsverksamhet
inom fiskerinäringen, som borde genomföras efter avvecklingen av
kommissionens uppdrag på området. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31 juli
1945 överflyttades detta utredningsuppdrag sedermera till 1945 års fiskeriutredning,
vars arbete alltjämt pågår.
I förenämnda skrivelse den 27 mars 1946 har livsmedelskommissionen efter
samråd med priskontrollnämnden och efter förhandlingar med fiskarenas
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
organisationer på västkusten och sydkusten framlagt förslag avseende annan
saltvattensfisk än strömming till ett nytt system för den fortsatta prisregleringen,
vilket skulle träda i kraft elter den 13 april 1946 och äga bestånd
intill utgången av juni månad 1947, vid vilken tidpunkt beräknats att statsmakterna
skola lia fatlat beslut rörande ett mera permanent prisregleringssystem
i anledning av det förslag som framlägges av 1945 års fiskeriutredning.
Det av livsmedelskommissionen föreslagna systemet innebär bland annat,
att väsentliga delar av regleringsverksamheten överflyttas på fiskarenas
egna organisationer. Kommissionen har ansett det angeläget, att kommissionen
— vilken förutsättes komma att tills vidare kvarstå som centralorgan
på ifrågavarande område — i fortsättningen befrias från den synnerligen
betungande och riskfyllda uppgiften med omhändertagande och försäljning
av fisköverskott. Kommissionen har i anslutning härtill överenskommit med
fiskareorganisationerna på västkusten och sydkusten att dessa, därest de
i fortsättningen påkalla statligt prisstöd, skola själva genom egna ekonomiska
företag av de enskilda fiskarena inlösa uppkommande fisköverskott
och därefter i möjlig mån nyitiggöra överskottsfisken. För genomförande av
denna uppgift vöre enligt vad kommissionen anför för närvarande under
bildning, för den egentliga västkusten (västkustens prisregleringsområde)
en prisregleringsförening, förslagsvis benämnd Västkustfisk, förening u. p. a.,
däri Svenska västkustfiskarenas centralförbund och Sveriges ångtrålareförening
skulle ingå såsom huvuddelägare, samt för Skåne och Blekinge (sydkustens
prisregleringsområde) en prisregleringsförening, förslagsvis benämnd
Sydkustfisk, förening u. p. a., däri samtliga på sydkusten verksamma större
fiskareorganisationer ställt sig som stiftare. Den förstnämnda föreningen
.skulle bildas med ett eget kapital av minst 250 000 kronor och den senare
med ett eget kapital av omkring 25 000 kronor.
Livsmedelskommissionen har beträffande de allmänna grunderna för
prisregleringen anfört.
Prisregleringens främsta uppgift bör vara alt medverka till en utjämning
av de förluster, som i överskotlssituationer eljest kunna drabba enskilda
fiskare. Genom det system av minimipriser, som synes böra utgöra en nödvändig
beståndsdel av prisregleringen, och genom det tillskott till betalningen
å överskottsfisk, som möjliggöres genom densamma, kan prisregleringsverksamheten
även bidraga till att tillförsäkra fiskarekåren såsom helhet
en skälig inkomst. Ett prisstöd till fisket kan i nuvarande läge även
anses starkt motiverat med hänsyn till önskvärdheten av att fisk i största
möjliga utsträckning tillvaratages för export till humanitära och dylika
ändamål. Det bör dock självfallet undvikas, att stödet gives sådana dimensioner
alt det uppmuntrar till icke rationaliserat fiske.
Prisstödet har ansetts böra anordnas på sådant sätt, alt livsmedelskommissionen,
i samråd med priskontrollnämnden, på förslag av vederbörande
fiskareorganisationer, fastställer minimipriser å de viktigaste fiskslagen
och ali kommissionen beträffande dylik fisk, i den mån den icke kan säljas
till lägst minimipriset, (överskottsfisk) genom visst ekonomiskt bidrag möjliggör
utbetalande av ett, i princip lägre än minimipriset liggande stödpris.
Minimipriset synes laira ligga på sådan höjd, ali det medverkar lill upp -
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 232.
rätthållande av en genomsnittlig prisnivå på fisken, som ger fiskaren en
skälig bärgning. Å andra sidan bör minimipriset sättas så pass lågt, att den
normala inhemska fiskkonsumtionen (möjligen med undantag för några
speciella konserver) och exporten till mera normala marknader, i full utsträckning
kunna tillgodoses genom inköp till minimipriset eller högre pris.
Den skillnad, som tänkts skola finnas mellan minimipriset och stödpriset,
kommer att tvinga den enskilde fiskaren att i möjlig mån undvika uppkomsten
av överskott å visst fiskslag och alt därför anpassa sina fångster av
olika fiskslag och sina landningar efter handelns och marknadens önskemål.
Det tvingar honom även att sköta sin fisk på bästa sätt, enär den sämre
fisken givetvis i första hand går i överskott och sålunda nedklassas från
minimiprisnivån till garantiprisnivån. I de fall då intresse föreligger av att
större kvantiteter överskottsfisk ilandföras och tillvaratagas, bör givetvis
skillnaden mellan minimipriset och garantipriset i motsvarande mån nedbringas.
Såsom allmänna principer för bestämmandet av det statliga stödet till överskottsfisken
synes böra gälla, att stödet skall utgå endast för fisk, som är
av fullgod beskaffenhet för konsumtion i färskt skick, ävensom att de stödpriser
å överskottsfisken, som möjliggöras genom statsstödet, avvägas så att
de högst giva en nödtorftig täckning för de rörliga kostnaderna å en fiskeresa.
Därest stödpriset vid särskilda tillfällen eller under särskilda perioder
anses böra erhålla även andra uppgifter än den förenämnda utjämningen ifråga
örn avsättningsriskerna, bör det lämpligen sättas något högre än vad som
motsvarar nyssnämnda kostnader. Ett särskilt skäl för att stödpriserna i
början av här ifrågavarande period icke sättas så låga, att de endast motsvara
de rörliga kostnaderna för en fiskeresa, har ansetts vara att stödpriserna
redan före krigsutbrottet — då benämnda minimipriser — legat relativt
högt.
Avsevärda variationer i såväl minimipriserna som stödpriserna och de
statliga bidragen till dessa ha förutsatts komma att äga rum under här ifrågavarande
tidsperiod i anslutning till säsongväxlingarna.
Det statliga stödet torde böra inskränkas till att tillhandahålla fiskareorganisationerna
behövligt rörelsekapital ävensom det ekonomiska bidrag
av fiskregleringsavgifter eller andra medel, som — utöver vad organisationerna
kunna få ut vid försäljning av överskottsfisken — beräknas vara erforderligt
för att organisationerna skola vara i stånd att för överskottsfisken
erlägga en betalning, motsvarande ett skäligt stödpris. Dylikt bidrag
bör såsom »pristillägg» per kilogram bevisligen uppkommen överskottsfisk,
efter organisationens hörande, av kommissionen bestämmas i förväg för fiskesäsong
med utgångspunkt från ett såsom skäligt ansett stödpris och med
hänsynstagande till beräknade försäljningsmöjligheter för överskottsfisken
(lägst fiskmjölsvärdet). Organisationerna böra själva få tillgodogöra sig de
extra vinster eller få bära de förluster, som kunna uppstå på grund av inträffande
avvikelser från de gjorda beräkningarna.
Organisationerna böra icke utan kommissionens medgivande äga sälja
överskottsfisk på färskmarknaden eller eljest till ändamål, som kommissionen
anser böra tillgodoses genom inköp till samma priser, som färskfisken
betingar. Det bör även tillses, att organisationerna icke driva en osund prispolitik
på exportmarknaderna.
Livsmedelskommissionen har i samråd med representanter för västkust- och
sydkustfiskarena verkställt vissa beräkningar angående storleken av de medel,
som kunna komma att erfordras för utbetalande av pristillägg å över
-
Kunni. Maj.ts proposition nr 232.
9
skottsfisk under tiden 13 april 1946—30 juni 1947 och till täckande av kostnaderna
för prisregleringen under nämnda tid.
Såsom ett sannolikt totalbelopp för dessa pristillägg för såväl västkusten
som sydkusten har därvid framkommit en summa av 2 500 000 kronor,
varav 2 000 000 kronor för västkustens vidkommande.
Till täckande av förlusterna på och kostnaderna för prisstödet under nyssnämnda
tid, åtminstone i den mån stödet avser en utjämning av den enskilde
fiskarens avsättningsrisker, har livsmedelskommissionen ansett skäligt,
att fiskregleringsavgifter alltjämt upptagas från fiskerinäringen själv.
I fråga om upptagandet av regleringsavgifter har livsmedelskommissionen
yttrat följande.
Fiskhandlare och andra fiskets avnämare synas — liksom nu är fallet
— böra medverka vid avgiftsinbetalningen, då ju även avnämarna lia intresse
av att prisförstörande fisköverskott bliva avlyftade ur den allmänna
marknaden. Avgiftens belopp, vilken liksom hittills lämpligen synes kunna
bestämmas i procent av fiskens värde vid förstahandsförsäljningen, bör icke
sättas så högt att fisken nämnvärt fördyras i detaljhandeln. För den tidsperiod
varom nu är fråga torde en avgilt av högst 5 procent ur olika synpunkter
få anses skälig.
Regleringsavgiftema å inhemsk fisk ha hittills uppburits med formellt
stöd av ett auktorisationstvång för vederbörande fiskuppköpare enligt kungörelsen
den 6 november 1942 (nr 862) angående reglering av handeln med
vissa slag av fisk. Då detta auktorisationstvång numera icke fyller någon
självständig uppgift, har livsmedelskommissionen ansett lämpligt, att stadganden
härom ersättas med en särskild författning om regleringsavgift å
fisk.
I den mån så erfordras för prisregleringens genomförande bör avgift utgå
även för importerad färsk (eller frusen) fisk. För närvarande ligga priserna
på färsk fisk i våra grannländer i regel lägre än marknadspriserna
på sådan fisk i Sverige. Därest regleringsavgift skulle upptagas endast för
svenskfångad fisk, skulle importfisken ställas i ett gynnsammare ''läge än den
svenska, och detta är självfallet icke avsikten. Kommissionen bör emellertid
ha möjlighet att avpassa regleringsavgiften å importerad färsk fisk efter
marknadsläget i Sverige. Föreligger knapphet på fisk inom landet eller är
det inhemska fiskpriset högre än vad som kan anses skäligt, bör regleringsavgift
icke uttagas på import fisken.
Under de senaste åren har i anslutning till Kungl. Maj:ts beslut den 6
mars 1942 importerad fisk varit föremål för s. k. prisclearing. Denna har
inneburit, att för särskilda fiskslag fastställts clearingpriser, i förhållande till
vilka den faktiska importkostnaden utjämnats genom inbetalning till eller
utbetalning från den inom kommissionen inrättade clearingkassan för lisk.
I samband med att det skisserade prisregleringsförfarandet börjar tilllämpas
torde den nu nämnda prisclearingen böra avvecklas. Detta innebär
bland annat att clearingavgifter från och med ikraftträdandet av den
omförmälda särskilda författningen örn prisregleringsavgift å fisk icke längre
böra tvångsvis uttagas vare sig å importerad eller svenskfångad fisk. Hinder
bör däremot givetvis i fortsättningen icke föreligga för kommissionen
att genomföra prisutjämning mellan olika partier importerad saltad eller
annan fisk med hjälp av frivilliga inbetalningar från vederbörande importörer.
Regleringsavgift torde, såsom redan berörts, tills vidare böra upptagas endast
för svenskfångad och för färsk eller frusen importfisk. Emellertid kan
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 232.
den möjligheten icke uteslutas, att den inhemska beredningen av fisk
kommer i ett ogynnsamt konkurrensläge gentemot utlandet genom att den
färska varan belastas med reg leri ngsa vgift. Med hänsyn härtill torde Kungl.
Majit böra bemyndigas att, då så finnes påkallat, förordna om upptagande
av regleringsavgift även å saltad, torkad eller på annat sätt beredd vara,
som införes till riket. Ifrågavarande avgift bör dock ej få sättas högre än
vad som erfordras för alt konkurrensläget gentemot utlandet skall bli detsamma
som det skulle ha varit örn den färska fisken ej belagts med någon
avgift.
Livsmedelskommissionen bar förutsatt att kommissionen skall uppbära
regleringsavgifter även såvitt angår importerad fisk. Denna uppbörd har
kommissionen icke ansett skola föranleda några större svårigheter så länge
importen av fisk vore underkastad licensiering från kommissionens sida.
Skulle importlicensieringen upphöra, erfordrades särskilda föreskrifter rörande
uppbörden. Det borde få ankomma på Kungl. Majit att i dylikt fall
utfärda sådana föreskrifter.
För kontroll av avgiftsuppbörden har livsmedelskommissionen ansett sig
för den tid varom nu är fråga liksom för kontroll av anmälda fisköverskott
vara i behov av lokala ombud på ett antal orter vid kusterna.
Regleringsavgifterna vid västkusten och sydkusten ha av kommissionen under
den nu avsedda tiden uppskattats kunna inbringa sammanlagt omkring
1 500 000 kronor. Härvid har räknats med en genomsnittlig avgift å cirka
4 procent (för den närmaste liden har dock avsetts att på västkusten upptaga
en avgift å 5 procent). Under förutsättning att denna uppskattning vore riktig
skulle alltså till täckande av återstoden av kostnaderna för prisregleringen
(2 500 000 — 1 500 000) komma att för västkustens och sydkustens vidkommande
erfordras ett särskilt tillskott av sammanlagt 1 000 000 kronor. Detta
belopp har kommissionen föreslagit skola täckas ur clearingkassan för fisk.
Härom har kommissionen vidare yttrat.
I och med genomförandet av det av kommissionen föreslagna prisregleringssvstemet
och upphävandet av prisclearingen på fisk synes den inom
kommissionen inrättade clearingkassan för fisk, till den del densamma bildats
genom inbetalning av avgifter för annan fisk än strömming, icke längre
i samma omfattning som tidigare behöva tagas i anspråk för täckande av
kostnader å fiskregleringen och icke heller behöva anlitas för prisclearing
å färsk eller frusen fisk. Behållningen i nämnda clearingkassa beräknas
den 13 april 1946 komma att — efter avdrag för influtna regleringsavgifter
för strömming (208 000 kronor) samt efter avsättning för täckande av förluster
å ännu icke realiserat varulager och för reglering av övriga för clearingkassan
tidigare uppkomna engagemang — uppgå tili cirka 1 900 000 kronor.
Kommissionen vill föreslå, att 1 000 000 kronor få användas för täckande
av den del av kostnaderna för den nya prisregleringsverksamheten,
som enligt de verkställda uppskattningarna ej kan bestridas genom upptagande
av prisregleringsavgifter. I den mån det skulle visa sig, att nyssnämnda belopp
den 1 juli 1947 icke behövt tagas i anspråk, torde vad som inbesparats av
beloppet efter närmare bestämmande av Kungl. Majit få utbetalas till regleringsföreningarna
till fondering för täckande av å rörelsen eventuellt uppkommande
förluster eller användas till fortsatt prisregleringsverksamhet eller
ock, örn prisregleringsverksamheten ej skulle fortsätta i samma eller liknande
form efter ingången av juli 1947, användas såsom bidrag lill avsättning och
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
11
beredning av fisk. De belopp, som fiskarena själva eller deras organisationer
insatt såsom eget kapital i regleringsföreningarna mäste nämligen
anses såsom låga i förhållande till de förlustrisker, som äro förbundna nied
den verksamhet föreningarna skola driva. Det kan därför komma att visa
sig angeläget, att föreningarna, om verksamheten skall fortsätta även efter
ingången av juli 1947, erhålla ett tillskott till detta kapital. En lämplig form
härför synes vara, att föreningarna under första tiden, då avsättningsmöjligheterna
för fisk till följd av livsmedelsknappheten i allmänhet äro relativt
goda, nöja sig med något mindre bidrag för överskottsfisken och i stället
få möjlighet att bilda en fond av härigenom inbesparade medel. Ur det
allmännas synpunkt synes häremot icke vara så mycket att erinra, då
fiskarena samtidigt avstå från möjligheten att med anlitande av medlen
hålla prisnivån på fisk högre än som skulle kunnat ske, om inbesparingen
ej gjorts.
Clearingkassans återstående medel har kommissionen ansett böra under
tiden intill den 1 juli 1947 få av kommissionen användas som clearingmedel
i samband med utjämning av divergerande importpriser vid införsel av beredd
fisk från olika länder ävensom för prisclearing i övrigt i samband med
importen av livsmedel. Skulle denna återstod icke behöva tagas i anspråk
för nämnda ändamål, syntes den böra inlevereras till statsverket.
Med hänsyn till storleken av de fisköverskott, som kunna väntas uppstå
särskilt under vår- och sommarmånaderna, har livsmedelskommissionen
förordat, att av de under bildning varande prisregleringsföreningama framställda
önskemål att statliga rörelsemedel måtte ställas till föreningarnas förfogande,
skulle tillgodoses. Västkustens prisregleringsförening hade begärt
anvisandet av ett rörelsekapital å 2 500 000 kronor och sydkustens prisregleringsförening
anvisandet av rörelsekapital å intill 500 000 kronor. Båda föreningarna
hade på grund av väntade ekonomiska begynnelsesvårigheter hemställt
om räntefrihet under längsta möjliga tid. Kommissionen har sålunda
föreslagit, att Kungl. Maj:t för utlämnande genom statskontoret av lånemedel
till prisregleringsföreningarna hos riksdagen för innevarande budgetår
måtte utverka ett kapitalanslag å sammanlagt 3 000 000 kronor. Kommissionen
har ansett att lånen böra utan uppsägningstid från statens sida
få åtnjutas till den 1 juli 1947 nied rätt för staten att uppsäga desamma till
återbetalning senast sådan dag efter ingången av juli 1947, som infaller sex
månader efter uppsägningen, samt att lånen böra få innehavas räntefritt
under tiden till deli 1 juli 1947 och därefter, i den mån icke annat överenskommes
mellan staten och vederbörande regleringsförening, löpa med 3 procents
ränta. Som villkor för lånen har livsmedelskommissionen funnit böra
föreskrivas, att kommissionen skall äga utse en eller två revisorer i vardera
föreningen. Kommissionen har ansett, alt såsom säkerhet för lånen bör godtagas
förlagsinteckning i föreningarnas lager.
Livsmedelskommissionen har slutligen framhållit, att örn det av kommissionen
föreslagna prisregleringssystemet genomfördes, det senast för budgetåret
1941/42 under nionde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget till
främjande av beredning och avsättning av fisk lii. m., vilket före år 1942
huvudsakligen anlitades för prisreglering å fisk, endast till en mindre del
behövde tagas i anspråk under nästa budgetår. Behållningen å delta anslag
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
utgjorde vid ingången av budgetåret 1945/46 359 809 kronor. Det syntes
emellertid kommissionen lämpligt, att anslaget linge kvarstå i avvaktan på
förslag från 1945 års fiskeriutredning rörande fiskets problem.
Under åberopande av vad livsmedelskommissionen anfört har kommissionen,
efter samråd med priskontrollnämnden, hemställt, bland annat, att
kommissionen måtte bemyndigas alt för tiden från och med den 15 april
1946 tills vidare till och med den 30 juni 1947 inom västkustens och sydkustens
prisregleringsområden anordna prisreglering å annan saltvattensfisk än
strömming i huvudsaklig överensstämmelse med av kommissionen föreslagna
grunder, att kommissionen under prisregleringen måtte bemyndigas att tills
vidare besluta i fråga örn minimipriser och pristillägg, såvitt avser minimipriser
i samråd med priskontrollnämnden, att kungörelse angående regleringsavgift
a färsk fisk måtte utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med
vad kommissionen föreslagit, att kommissionen måtte bemyndigas att besluta
i fråga örn uppbörden av regleringsavgifter å inhemsk och importerad fisk,
att prisclearingen å fisk måtte avvecklas från och med ikraftträdandet av
förena milda kungörelse, att å tilliiggsstat för budgetåret 1945/46 mätte anvisas
ett anslag å 3 000 000 kronor för utlämnande av lån till fiskregleringsföreningar,
samt att kommissionen måtte bemyndigas att bevilja lån till prisregleringsföreningar
till belopp och på villkor, som kommissionen i det föregående
angivit.
I sin skrivelse denna dag har livsmedelskommissionen meddelat, att kommissionen
med representanter för ostkustfiskarenas organisationer efter i
samråd med priskontrollnämnden bedrivna överläggningar träffat en preliminär
överenskommelse beträffande reglering av priserna på strömming att,
under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande, gälla under tiden intill
den 1 juli 1947. Kommissionen har i fråga om regleringens innebörd anfört
följande.
Statlig prisgaranti skall icke gälla för strömming, som fångats efter ingången
av april 1946. Någon prisgaranti skall från och med den 14 april
1946 icke heller tillämpas för annan fisk vid här ifrågavarande kuststräckor.
Prisregleringsavgift skall vid ostkusten norr om Blekinge från och med
den 14 april 1946 icke utgå a annan fisk än strömming. Prisregleringsavgifter
å strömming — med 1 öre per kilogram — förutsättas skola upptagas av
livsmedelskommissionen även i fortsättningen, dock att sådana avgifter från
lämplig dag under den närmaste tiden skola erläggas endast av de auktoriserade
producentföreningarna. Dessa avgifter skola tills vidare fonderas
genom kommissionens försorg lör att sedermera i mån av behov användas
som bidrag till täckande av de auktoriserade producentföreningarnas eller
deras centralorganisations förluster och kostnader å salt överskottsströmming
under tiden 1 april 1946 30 juni 1947. Såsom centralorganisation för pro
ducentföreningarna
skall i förevarande avseende fungera antingen föreningen
Ostkustfisk eller den särskilda förening, som för ändamålet kan komma att
bildas av producentföreningarna. De i fortsättningen uppkommande avgiftsmedlen
skola av kommissionen för ifrågavarande ändamål utbetalas till
vederbörande centralorganisation, i den mån det visar sig, att strömmingsfiskarenas
organisationer icke kunna eller kunnat täcka förluster och kostnader,
som nyss sagts, med anlitande av de medel, vilka omedelbart skola
ställas till organisationernas förfogande.
Kuni/l. Maj.ts proposition nr 232.
13
Till vederbörande centralförenings omedelbara förfogande för anordnande
av erforderliga prisregleringar å strömming skola ställas dels ett belopp av
335 168 kronor, utgörande jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 augusti 1942
reserverade prisregleringsavgifter, och dels behållningen den 1 april 1946 å
de av livsmedelskommissionen uppburna regleringsavgifterna å strömming,
ca 208 000 kronor, tillhopa i runt tal 543 000 kronor. Dessa medel, vilka
praktiskt laget helt bildats genom inbetalningar från producentföreningarna
själva, skola av producentföreningama eller deras centralorganisation få användas
för bekostande av prisreglering å strömming enligt av livsmedelskommissionen
godkända riktlinjer.
Nyssnämnda belopp av ca 543 000 kronor har i betraktande av de jämförelsevis
begränsade egna rörelsemedel som för ändamålet stå till hithörande
fiskareorganisationers förfogande och till storleken av de strömmingsöverskott,
som kunna väntas uppstå under tid varom här är fråga,
icke ansetts täcka organisationernas behov av rörelsemedel för överskottens
omhändertagande. Livsmedelskommissionen har under ett vart av de två
senaste åren disponerat över 1 000 000 kronor såsom förlagsmedel för omhändertagande
av salt överskottsströmming. Den preliminära överenskommelsen
förutsätter därför även, att statliga låneunderstöd för ifrågavarande
tid skola kunna utanordnas till de auktoriserade producentföreningarna eller
deras centralorganisation på tillhopa intill 500 000 kronor.
Normalprissättningen på strömming skall liksom prisstoppet på färsk och
frusen strömming upphävas inom den närmaste tiden. Överenskommelsen
förutsätter emellertid, att strömmingsfiskarenas organisationer icke skola tilllämpa
högre utförsäljningspriser å strömming än som motsvarar prissättningen
å strömming enligt senast tillämpade normalprissystem (alltså med
skyldighet för organisationerna bland annat att vid vissa tillfällen nedsätta
partinoteringen åtminstone till 50 öre per kilogram).
Livsmedelskommissionen har förordat, att statslån till auktoriserade producentföreningar
eller deras centralförening skulle utlämnas på samma villkor,
som av kommissionen föreslagits beträffande lån till regleringsföreningarna
på västkusten och sydkusten. Beträffande upphävande av normalprissättningen
har kommissionen uttalat, att kommissionen och priskontrollnämnden
för sin del ansett, att en friare prisbildning å strömming med
hänsyn bland annat till de rikliga fiskfångster, som kunde väntas i fortsättningen,
icke behövde innebära några allvarligare olägenheter för allmänheten.
Inom priskontrollnämnden hade dock viss betänksamhet uppstått
med hänsyn till att i samband med upphävandet av normalpriserna på
västkustfisk en tendens till ökning av fiskhandelns förtjänstmarginaler
framträtt.
Under åberopande av vad livsmedelskommissionen anfört har kommission
elter samråd med priskontrollnämnden hemställt, bland annat, att kungörelse
örn reglering av handeln nied strömming måtte utfärdas i huvudsaklig
överensstämmelse nied vad kommissionen föreslagit, att regleringsavgifter
å strömming, som ilandfördes under tiden 1 april 1946—30 juni 1947,
mätte, i enlighet nied kommissionen förslag, användas till prisreglering å
salt överskottsströmming, samt alt å tilläggsstat för budgetåret 1945/46
måtte anvisas ett anslag å 500 000 kronor såsom kapitalinvestering i fonden
för låneunderstöd för utlämnande av lån lill strömmingsfiskarenas producentorganisationer.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 232.
Lantbruksstyrelsen har i infordrat utlåtande den 1 april 1946 över livsmedelskommissionens
framställning av den 27 mars 1946 förordat bifall till
denna. Styrelsen har därvid uttalat, att enligt vad styrelsen inhämtat kommissionens
förslag i flera väsentliga punkter överensstämde med ett förslag
till mera permanent prisreglering, som varit föremål för överläggning inom
1945 års fiskeriutredning. Det syntes därför önskvärt, att kommissionens förslag
finge prövas i praktiken, så att erfarenheter kunde vinnas, huruvida en
reglering enligt föreslagna grunder vore lämplig.
I remissutlåtande den 4 april 1946 över livsmedelskommissionens förslag
till reglering av priserna på annan saltvattensfisk än strömming har statskontoret
förklarat sig ej kunna biträda detsamma. Statskontoret har därvid
anfört bland annat följande.
Enligt statskontorets mening tala övervägande skäl för att den statliga
prisregleringsverksamheten på fiskets område snarast avvecklas och återgång
sker till fri prisbildning. Först härigenom synes konsumentpriset å fisk
kunna nedbringas. Med hänsyn till prisbildningen anser ämbetsverket särskilt
betänkligt, att prisregleringsavgift skulle kunna uttagas även för importerad
färsk fisk eller beredd vara, vilken avgift uppenbarligen alltid drabbar
konsumenterna. Den föreslagna kontrollen av uppbörd och fisköverskott
torde dessutom komma att medföra åtskilliga kostnader utan att därför
kunna beräknas bliva fullt effektiv. Statskontoret anser sig därför ej kunna
biträda livsmedelskommissionens förslag till prisreglering genom statlig medverkan.
Därest prisregleringsverksamheten ändock kommer till stånd bör enligt
statskontorets uppfattning samtliga kostnader och förluster i samband med
verksamheten helt täckas av de föreslagna prisregleringsavgifterna. Disponibel
behållning i den nuvarande clearingkassan, 1 900 000 kronor, skulle därigenom
kunna användas för att i första hand täcka prisregleringsföreningarnas
behov av rörelsekapital. Nämnda belopp borde föreningarna erhålla såsom
räntefritt lån. Återstående behov av rörelsemedel torde böra utgå i
form av statslån från investeringsanslag anvisat under »Fonden för låneunderstöd».
För lånens åtnjutande skulle i tillämpliga delar gälla samma bestämmelser,
som i kungörelsen den 11 maj 1934 (nr 138) meddelats angående
lån av statsmedel för främjande av beredning, förvaring och avsättning
av fisk. Räntefoten skulle alltså utgöra 3,6 procent. Någon temporär räntefrihet
torde ej böra medgivas.
Beträffande villkoren för nämnda lån bär livsmedelskommissionen föreslagit,
att såsom säkerhet bör godtagas förlagsinteckning i föreningens lager.
Enligt vad statskontoret under hand inhämtat från kommissionen torde emellertid
de berörda prisregleringsföreningarna icke komma att bedriva någon
industriell verksamhet. Den uppköpta fisken är nämligen avsedd att för föreningarnas
räkning behandlas av andra företag. Under sådana förhållanden
torde några säkerheter i form av förlagsinteckningar icke kunna erhållas av
föreningarna.
Jag torde få erinra därom, att Kungl. Majit i anledning av livsmedelskommissionens
skrivelse av den 27 mars 1946 förut denna dag beslutat dels
godkänna de åtgärder, som för tiden efter den 15 mars 1946 tills vidare
vidtagits av ej mindre livsmedelskommissionen rörande upphävande av normalpriserna
å annan fisk än strömming än även priskontrollnämnden rörande
upphävande av stoppriserna å sådan fisk, dels godkänna omförmälda
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 232.
överenskommelse angående bibehållande för tiden 16 mars -13 apiil 1946-av gällande system för prisgaranti å annan saltvattensfisk än strömming,
dels bemyndiga livsmedelskommissionen att för tiden intill dess kungörelse
angående regleringsavgift å färsk fisk kan komma att träda i kraft upptaga
clearingavgifter för fisk efter i huvudsak de grunder, som för närvarande
tillämpas, dels bemyndiga livsmedelskommissionen att för tiden från och
med den 15 april 1946 tills vidare inom västkustens och sydkustens prisregleringsområden
anordna prisreglering å annan saltvattensfisk än strömming
i huvudsaklig överensstämmelse med i ärendet föreslagna grunder, dels bemyndiga
livsmedelskommissionen att under förevarande prisreglering tills
vidare besluta i fråga om minimipriser och pristillägg, beträffande minimipriser
dock endast i samråd med priskontrollnämnden, dels förklara, att regleringsavgifter
som efter den 13 april 1946 upptagas a importerad fisk, skola
tills vidare användas till pristillägg å inhemsk fisk, ävensom att regleringsavgifter
å fisk, som under samma tid ilandföres inom respektive prisregleringsområde,
skola, förutom till täckande av livsmedelskommissionens kostnader
för prisregleringen, användas till utbetalande av pxistillägg inom området,
dels bemyndiga livsmedelskommissionen att disponei-a i clearingkassan
för fisk kvarstående behållning, med undantag för behållna regleringsavgifter
för strömming, till ett belopp av 1 000 000 kronor såsom bidrag till
täckande av kostnaderna för förevarande prisreglering och till återstående
belopp för prisclearing i samband med import av fisk och andra livsmedel,
dels bemyndiga livsmedelskommissionen att från clearingkassan för fisk utbetala
erforderliga förskott å förut angivna lån till fiskprisregleringsföreningar
för västkustens och sydkustens prisregleringsområden.
1 anledning av kommissionens skrivelse den 5 april 1946 har Kungl. Maj:t
tillika bemyndigat livsmedelskommissionen dels att i samråd med priskontrollnämnden
meddela beslut örn upphävande av normalpriserna och stoppriserna
på färsk och frusen strömming, dels att jämväl i fortsättningen tills vidare
intill den 1 juli 1947 besluta i fråga örn uppbörden av regleringsavgifter
å strömming i huvudsaklig överensstämmelse med i ärendet uppdragna riktlinjer,
dels att till producentföreningarnas centralorganisation, för anordnande
enligt av kommissionen i ärendet föreslagna grunder av prisreglering å strömming,
utbetala såväl det belopp av 335 168 kronor, utgörande hos kommissionen
reserverade prisregleringsavgifter, som den till ett belopp av omkring
208 000 kronor beräknade behållningen å till kommissionen inbetalda
avgiftsmedel för upprätthållande av garantiverksamheten rörande övei-skottsströmming.
Den under de senaste åren tillämpade regleringen av handeln med fisk
torde sedan kriget upphört och mera normala förhållanden på fiskets område
inträtt icke längre fylla sitt ändamål. Normalpriser och stoppriser på
annan fisk jin strömming lia därför redan upphävts från och med den 16
mars 1946, varjämte bemyndigande för livsmedelskommissionen att upphäva
normalpriserna och stoppriserna på strömming denna dag meddelats. I
Före
draganden.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
nuvarande läge synes icke heller det statliga garantisystem, enligt vilket livsmedelskommissionen
till vissa garantipriser inlöser överskottsfisk, böra bibehållas.
Såsom av det föregående framgår bar livsmedelskommissionens
inköps- och beredningsverksamhet på grund av de uppkomna stora överskotten
av fisk medfört vissa förluster, vilka delvis täckts av statsmedel. För
närvarande arbetar 1945 års fiskeriutredning med frågan örn den framlida
prisregleringsverksamheten på fiskets område. Då enligt livsmedelskommissionens
mening ett visst prisstöd till fisket alljämt synes böra lämnas bland
annat för att utjämna förluster som vid tillfällen av för stor fisktillförsel kunna
drabba enskilda fiskare, har kommissionen efter samråd med priskontrollnämnden
— i avbidan på slutförandet av fiskeriutredningens arbete — framlagt
förutberörda förslag till provisoriska regleringar av handeln med fisk. I
likhet med kommissionen finner även jag nödvändigt, att en viss reglering
av priserna å fisk tills vidare upprätthålles. Beträffande frågan efter vilka
grunder denna reglering bör ske kan jag i huvudsak ansluta mig till de nu
av kommissionen framlagda förslagen. Dessa anknyta i viss utsträckning till
de prisregleringar å saltvattensfisk, vilka gällde före krigsutbrottet och under
de första krigsåren.
I fråga om annan saltvattensfisk än strömming torde prisstödet böra anordnas
så att livsmedelskommissionen efter samråd med priskontrollnämnden
och på förslag av vederbörande fiskareorganisationer fastställer minimipriser
å de viktigaste fiskslagen. I den mån dylik fisk icke kan säljas till lägst
minimipriset, bör den övertagas av för ändamålet bildade prisregleringsföreningar
till ett i princip lägre än minimipriset liggande stödpris. För att möjliggöra
för prisregleringsföreningarna att utbetala stödpris, skola föreningarna
åtnjuta ekonomiska bidrag. Dessa skola utgå i form av pristillägg per kilogram
uppkommen överskottsfisk. Pristilläggens storlek bör i förväg fastställas
av livsmedelskommissionen. Eventuella beslut om fångstbegränsningar
torde böra underställas kommissionen för godkännande.
För att täcka kostnaderna för pristilläggen synas såsom kommissionen
föreslagit i första band böra anlitas fiskregleringsavgifter, som sålunda alltjämt
torde böra upptagas av fiskerinäringen. Dylika avgifter böra utgå, förutom
å svenskfångad fisk, å färsk eller frusen importfisk, därest icke livsmedelskommissionen
i fall av knapphet på fisk inom landet eller örn det
inhemska fiskpriset skulle ligga högre än som kan anses skäligt finner att
regleringsavgift icke bör uttagas å importerad fisk. För den händelse så befinnes
påkallat, synes Kungl. Maj:t dessutom böra kunna förordna om regleringsavgift
å beredd vara, som införes till riket. I enlighet med vad livsmedelskommissionen
föreslagit, synes regleringsavgift böra utgå med högst 5
procent av försäljningssumman. I samband med att ifrågavarande prisreglering
träder i kraft bör den nu gällande prisclearingen å importerad fisk
avvecklas. Clearingavgifter böra sålunda icke längre uttagas å vare sig importerad
eller svenskfångad fisk.
I regleringsavgifter lia beräknats under liden intill den 1 juli 1947 inflyta
omkring 1 500 000 kronor. Då kostnaderna för prisstödet under samma tid
uppskattats till 2 500 000 kronor erfordras ett särskilt tillskott av 1 000 000
Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.
17
kronor, för vilket clearingkassans behållning torde få anlitas. Jag har intet
att erinra mot livsmedelskommissionens förslag att, i den mån detta belopp
den 1 juli 1947 icke behövt tagas i anspråk, det efter Kungl. Maj:ts närmare
bestämmande får utbetalas till prisregleringsföreningama för fondering till
täckande av å rörelsen eventuellt uppkommande förluster eller användas till
fortsatt prisregleringsverksamhet eller ock, om prisregleringsverksamheten
ej skulle fortsätta i samma eller liknande form efter ingången av juli 1947,
användas såsom bidrag till avsättning och beredning av fisk. Därest Kungl.
Majit skulle besluta en dylik utbetalning till föreningarna, torde föreskrifter
böra meddelas för att säkerställa medlens användande för därmed avsett
ändamål.
Jämväl stödet åt strömmingspriserna torde böra utformas i enlighet med
de av livsmedelskommissionen angivna riktlinjerna. Sålunda torde de auktoriserade
producentföreningama eller deras centralorganisation böra övertaga
den garanti å salt överskottsströmming, som hittills lämnats av livsmedelskommissionen.
Prisregleringsavgifter å strömming — med ett öre per kilogram — torde
även i fortsättningen böra upptagas av livsmedelskommissionen. Avgifterna
böra fonderas hos kommissionen för att i mån av behov användas som bidrag
till täckande av de förluster, som beräknas uppkomma för nämnda föreningar
i anledning av garantiverksamheten. Såsom av det föregående framgår har
Kungl. Majit vidare bemyndigat livsmedelskommissionen att till föreningarna
utbetala tidigare reserverade prisregleringsavgifter och behållningen i
clearingkassan, såvitt den härrör av uppburna regleringsavgifter å strömming,
tillhopa omkring 543 000 kronor, för bestridande av kostnader för
prisregleringsverksamheten.
Med hänsyn till att prisregleringsföreningarnas respektive ostkustfiskarenas
producentföreningars egna kapital äro jämförelsevis begränsade i förhållande
till omfattningen av den verksamhet, som de nu skola utöva, torde
det vara nödvändigt att lån beviljas dem av statsmedel till de av livsmedelskommissionen
föreslagna beloppen, sammanlagt 3 500 000 kronor. Detta belopp
torde lämpligen böra anvisas å tilläggsstat II till riksstaten för löpande
budgetår under Fonden för låneunderstöd, statskontorets delfond. Jag förordar,
att föreningarna för liden intill den 1 juli 1947 medgives räntefrihet
för lånen. För tiden därefter torde det böra få ankomma på Kungl. Majit
att bestämma lånevillkoren. Enligt vad statskontoret upplyst kunna föreningarna
icke lämna förlagsinteckningar såsom säkerhet för statslånen, vilka
därför torde böra lämnas mot allenast skuldförbindelser av föreningarna.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
1) att medgiva alt för tiden till och med den 30 juni 1947
må, i huvudsaklig överensstämmelse med i det föregående
förordade grunder, anordnas reglering av priserna å saltvattensfisk;
Hiliana
till riksdagens protokoll 1916. I sami. A’r 232.
2
18
Kungl. Mctj:ts proposition nr 232.
2) att till Lån till fiskprisrcgleringsföreningar å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 under Fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av .................................. kronor 3 500 000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
C. M. Elgenstierna.
467650. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.