Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

1

Nr 23.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms
slott den 12 januari 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 20 § förordningen den 28 september
1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. t sami. Nr 23.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 30 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Nuvarande lydelse:

30 §.

3 mom. För försäkringsrörelse,
som drivits av utländsk försäkringsanstalt.
skall såsom här i
riket skattepliktig nettointäkt upptagas
5 procent av anstaltens premieinkomst
av här bedriven sjö- och trafikförsäkringsrörelse,
6 procent av
anstaltens premieinkomst av här bedriven
brandförsäkringsrörelse, 15
procent av anstaltens premieinkomst
av här bedriven livförsäkringsrörelse
och 10 procent av anstaltens premieinkomst
av annan här bedriven försäkringsrörelse.

Föreslagen lydelse:

30 §.

3 mom. För försäkringsrörelse,
som drivits av utländsk försäkringsanstalt,
skall såsom här i
riket skattepliktig nettointäkt upptagas
5 procent av anstaltens premieinkomst
av här bedriven sjö- och trafikförsäkringsrörelse,
6 procent av
anstaltens premieinkomst av här bedriven
brandförsäkringsrörelse samt
10 procent av anstaltens premieinkomst
av annan här bedriven försäkringsrörelse.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen skall äga
tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 1946.

1 Senaste lydelse, se 1930:190.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

3

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 20 § förordningen den 28 september
1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 20 § förordningen den 28 september 1928 örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

20 §.

Varje år — — —- före taxeringsåret.

Vid bestämmandet av procenttalen
skall iakttagas att, även örn dessa
i övrigt bestämmas olika för de i
18 § 2 mom. under a) och de i samma
mom. under b) avsedda skattskyldiga,
procenttalet för svenska
försäkring sanstalter likväl skall, såvitt
avser i försäkringstekniskt hänseende
till livförsäkringsverksamhet
liänförlig inkomst, bestämmas lika
med procenttalet för fysiska personer.
Såsom till livförsäkringsverksamhet
hänförlig inkomst skall, örn försäkringsanstalt
driver jämväl annan försäkringsrörelse
än livförsäkringsrörelse,
anses den del av anstaltens beskattningsbara
belopp, som efter förhållandet
mellan den i försäkringstekniskt
hänseende till livförsäkringsverksamheten
hänförliga nettointäkten
och anstaltens sammanlagda nettointäkt
belöper å livförsäkringsrörelsen.

Föreslagen lydelse:

20 §.

Varje år ----— före taxerings året.

Vid bestämmandet av procenttalen
skall iakttagas att, även om dessa
i övrigt bestämmas olika för de i
18 § 2 mom. under a) och de i samma
mom. under b) avsedda skattskyldiga,
procenttalet för livförsäkringsanstalter
likväl skall bestämmas
lika med procenttalet för fysiska personer.
Driver försäkringsanstalt jämväl
annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse,
skall dock vad nu
sagts gälla, såvitt angår svensk anstalt,
allenast den del av anstaltens
beskattningsbara belopp som efter
förhållandet mellan den i försäkringstekniskt
hänseende till livförsäkringsverksamheten
hänförliga nettointäkten
och anstaltens sammanlagda nettointäkt
belöper å livförsäkringsrörelsen
och, såvitt angår utländsk anstalt,
allenast den del av nämnda belopp
som efter förhållandet mellan den
skattepliktiga nettointäkten av livförsäkringsrörelsen
och anstaltens sammanlagda
skattepliktiga nettointäkt av
försäkringsrörelse belöper å livförsäkringsrörelsen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse, se 1045:898.

Kungl. Maits proposition nr 23.

4

Utdrag au protokollet över finansärenden, hållet inför Flans Maj:t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 12 januari
1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Danielson, anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
fråga om ändrade bestämmelser rörande utländsk livförsäkringsanstalts beskattning
samt anför därvid.

Gällande bestämmelser.

I 30 § 3 mom. kommunalskattelagen — vilket stadgande enligt 2 § förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är tillämpligt jämväl
vid beräkning av skattepliktig inkomst enligt nämnda förordning — stadgas
bland annat, att för livförsäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt,
skall såsom här i riket skattepliktig nettointäkt upptagas 15 procent
av anstaltens premieinkomst av den här bedrivna rörelsen. Skatt påföres
sålunda icke som beträffande svensk livförsäkringsanstalt efter det verkliga
överskottet på rörelsen med tillägg av en tredjedel av räntan å vissa för
försäkringstagarnas räkning fonderade reserver, det s. k. ränteskatteunderlaget,
utan efter en schablonmässigt beräknad inkomst. Grundbeloppet
för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten fastställes därvid
jämlikt 18 § 2 mom. b) statsskatteförordningen till 10 procent av det beskattningsbara
beloppet och skatten utgår med det procenttal av det sålunda
fastställda grundbeloppet, som varje år jämlikt 20 § samma förordning bestämmes
att gälla för de i berörda författningsrum omförmälda skattskyldiga
(svenska aktiebolag m. fl.). Detta procenttal har alltsedan år 1940 utgjort
200, medan procenttalet för de i 18 § 2 mom. a) och c) omförmälda
skattskyldiga, däribland fysiska personer, utgjort 150. I fråga örn fastställande
av nyssnämnda procenttal gällde samma regler för inländsk som för utländsk
livförsäkringsanstalt till år 1943, då i 20 § statsskatteförordningen infördes
ett tillägg av innehåll att vid bestämmande av skatteprocenttalen
skulle iakttagas att, även om dessa tal i övrigt bestämdes olika för de i 18 §
2 mom. under a) och de i samma mom. under b) avsedda skattskyldiga, procenttalet
för svenska försäkringsanstalter likväl skulle, såvitt avsåge i för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

5

säkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst,
bestämmas lika med procenttalet för fysiska personer. I följd härav har inländsk
livförsäkringsanstalt haft att betala skatt med 150 procent av det
för anstalten fastställda grundbeloppet, medan utländsk livförsäkringsanstalt
haft att erlägga skatt med 200 procent av motsvarande grundbelopp.

Bakgrunden till bestämmelsen om schablonberäkning av utländsk försäkringsanstalts
inkomst av livförsäkringsrörelse framgår av det vid propositionen
nr 102 till 1927 års riksdag fogade statsrådsprotokollet (s. 389—395).
I ett där återgivet yttrande framhöll försäkringsinspektionen, att utländsk
försäkringsanstalts beskattningsbara inkomst tidigare brukat uppskattas till
viss procent av anstaltens premieinkomst för egen räkning å dess rörelse i
Sverige. En sådan regel vore enkel att tillämpa och ledde till resultat, som ej
syntes obilliga, om man bestämde procentsatsen efter de svenska försäkringsbolagens
erfarenhet om vad dessa bolags överskott i medeltal utgjorde i procent
av premieinkomsten för egen räkning inom olika försäkringsgrenar. Enligt
inspektionens beräkning hade detta procenttal, avrundat till närmaste 5-eller 10-tal, för livförsäkring under åren 1921—1923, örn ingen annan ränteinkomst
medräknades än räntan på försäkringsfonden, beräknad efter 4 procent
eller den lägre räntefot, som vore gällande för fondens beräkning, utgjort
10. Denna beräkning kunde ej vara annat än ungefärlig, men torde dock
kunna bliva användbar för det ändamål, varom här vore fråga. Därför syntes
man, örn man i princip ville bibehålla den förutvarande regeln för beräkning
av utländsk livförsäkringsanstalts beskattningsbara inkomst, för det dåvarande
kunna bestämma, att den skulle beräknas till 10 procent av anstaltens
premieinkomst för egen räkning å dess rörelse i Sverige. Det syntes böra ankomma
på Kungl. Majit att efter försäkringsinspektionens hörande bestämma
de procentsatser, som tid efter annan skulle tillämpas.

Departementschefen anslöt sig i princip till försäkringsinspektionens förslag
men ansåg, att som grund för beräkningen borde läggas de utländska
försäkringsanstalternas premieinkomst utan avdrag för återförsäkringspremier
samt att procentsatsernas fastställande vore en beskattningsfråga, som
borde prövas av riksdagen. Skulle erfarenheten sedermera visa, att de fastställda
procentsatserna icke vore lämpliga, finge desamma enligt departementschefens
mening ändras i den för ändring av kommunalskattelagen gällande
ordning. Med hänsyn till att ränleskatt föresloges skola uttagas av
svenska livförsäkringsbolag borde procenttalet för utländsk livförsäkringsrörelse
därvid omedelbart sältas till 15.

Anledningen till det år 1943 gjorda tillägget till 20 § statsskatteförordningen
framgår av del vid propositionen nr 172 till 1943 års riksdag fogade
statsrådsprotokollet. Enligt vad där anföres hade svenska livförsäkringsbolags
förening hos Kungl. Majit hemställt örn vissa lättnader i de svenska livförsäkringsanstalternas
beskattning. Därvid anförde föreningen bland annat,
att vid kommunalskattelagens tillkomst en beskattning hos försäkringsgivaren,
lämpligt avvägd i förhållande lill den som eljest skulle åvilat försäkringstagarna,
ansetts kunna vinnas genom att ränteskatteunderlaget bestämts till

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Va av räntan å premiereserv och premieåterbäringsreserv, men att förhållandena
sedermera förändrats. För att återföra livbolagens räntebeskattning till
det läge i förhållande till beskattningen av enskilda personer, vilket rått vid
lagens tillkomst, borde ränteskatteunderlaget nedsättas till 1/i av räntan å
nämnda reserver. Alternativt ifrågasatte emellertid föreningen ett annat förfaringssätt,
som skulle leda till i stort sett samma resultat. Härom anförde
föreningen:

Enligt 18 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt utgår
inkomst- och förmögenhetsskatt med viss i särskild ordning bestämd procent
av ett för den skattskyldige fastställt grundbelopp. Detta grundbelopp var
tidigare för försäkringsanstalts inkomst i den mån den icke belöpte på aktieägarna,
d. v. s. för ömsesidiga försäkringsbolag hela inkomsten och för försäkringsaktiebolagen
i det närmaste ali inkomst av livförsäkringsrörelse, bestämt
till 6 procent av det beskattningsbara beloppet, medan det för försäkringsaktiebolagens
inkomst i övrigt var bestämt på samma sätt som för aktiebolag
i allmänhet efter en varierande skala med ett maximum av 12 procent.
Vid ändring av lagrummet år 1938 borttogs emellertid denna skillnad och
grundbeloppet fastställdes för alla försäkringsanstalter till 10 procent av det
beskattningsbara beloppet. För fysiska personer bestämdes maximum för
bottenskattens grundbelopp samtidigt till 6,5 procent av det beskattningsbara
beloppet.

Därest man nu återgår till en i huvudsak likartad uppdelning av försäkringsanstalternas
inkomst som före år 1938, skulle viel det årliga bestämmandet
enligt 20 § statsskatteförordningen av det procenttal av grundbeloppet,
efter vilket bottenskatt skall uttagas, detta procenttal för försäkringstagarnas
inkomst inom livbolagen sättas lika med det för enskilda personer
bestämda. Härigenom skulle olägenheterna av den olikformiga utvecklingen
av skatteprocenten för livbolagen i jämförelse med skatteprocenten för enskilda
i stort sett neutraliseras.

För egen del anförde jag till det vid propositionen nr 172 till 1943 års riksdag
fogade statsrådsprotokollet, att år 1938 en formell likställighet i beskattningshänseende
genomförts mellan försäkringsanstalter och aktiebolag i allmänhet,
i det att bottenskattens grundbelopp för båda kategorierna fastställts
till 10 procent av det beskattningsbara beloppet, men att därmed icke åsyftats
någon ändring av principen att ränteskatten erlades av livbolagen i försäkringstagarnas
ställe. Anledningen till att man likväl ansett sig kunna fastställa
bottenskattens grundbelopp lika för försäkringsanstalter och aktiebolag
i allmänhet hade varit den, att i fråga om försäkringsanstaiter det beskattningsbara
beloppet ansetts utgöra endast omkring hälften av det belopp, som
enligt grunderna i ämnet egentligen bort beskattas, varför den effektiva skattesatsen
endast bleve 5 procent eller något högre än skattesatsen för fysiska
personer i det lägsta inkomstskiktet. Den grundtanke, på vilken föreningens
förslag byggde — eller att livbolagens skattebörda i princip borde återföras
till den relation till fysiska personers skattebörda, som rådde vid bestämmelsernas
tillkomst — hade i avgivna remissyttranden godtagits. För egen del
hade jag funnit mig kunna vitsorda behovet av en omarbetning av ifrågavarande
bestämmelser, vilka utformats med utgångspunkt från helt andra skattesatser
än de som för det dåvarande gällde. Denna omarbetning, som emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

7

lertid måste ställas något på framtiden, borde icke taga sikte enbart på frågan
till vilken kvotdel av räntan ränteskatteunderlaget skulle bestämmas, utan
vore det fast hellre önskvärt att hela frågan om livbolagens beskattning bleve
föremål för omprövning. Jag hade emellertid ansett de rådande förhållandena
nödvändiggöra att vissa ändringar omedelbart vidtoges, därvid rubbning dock
borde undvikas av de grundläggande principer på vilka beskattningen av
livbolagen vilade. Förslaget örn sänkning av ränteskatteunderlaget från Vs till
1li av räntans belopp hade jag funnit mig icke kunna tillstyrka, men föreningens
alternativa förslag hade jag ansett kunna godtagas såsom ett provisorium
i avbidan på en mera fullständig omarbetning av hithörande regler. Detta förslag
borde icke uppfattas såsom innebärande ett principiellt avsteg från gällande
regler för livbolagens beskattning utan tvärtom såsom ett återställande
av den likformighet i beskattningshänseende mellan livbolagen och fysiska
personer, på vilken gällande regler byggde.

Vidare må här erinras om, att samtidigt med införandet av det förut angiv
na tillägget till 20 § statsskatteförordningen utfärdades en förordning örn begränsning
av skatt för svensk livförsäkringsanstalt (Svensk författn.-saml.
1943 nr 265). Enligt sistnämnda förordning äger sådan anstalt åtnjuta avkortning
av anstalten påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt
eller restitution av redan erlagd dylik skatt med belopp, varmed anstalten
på grund av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt samt allmän kommunalskatt sammanlagt överstiga
den för anstalten samma år enligt statsskatteförordningen taxerade inkomsten
ökad med det belopp, varmed avdrag för erlagda allmänna skatter jämlikt 4 §
sistnämnda förordning vid taxeringen medgivits, men minskad dels med ränteskatteunderlaget
och dels med anstalten för samma år påförd krigskonjunkturskatt,
dock att avkortningen och restitutionen sammanlagt högst må omfatta
summan av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten.
Syftet med denna skattebegränsning, som sålunda icke gäller för utländsk
livförsäkringsanstalt, var att skapa en garanti för att livbolagen icke skulle
behöva betala större belopp i stats- och kommunalskatt än som motsvarade
överskottet å deras verksamhet.

Framställning i ämnet.

I en den 31 december 1943 dagtecknad, till finansdepartementet ingiven
skrift har det förenade danska lif försäkringsaktiebolaget Hafnia, svenska
avdelningen, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder
för åvägabringande av

1. att det år 1943 utfärdade tillägget till 20 § förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt utsträcktes att gälla även för utländsk livförsäkringsanstalt; 2.

att utländsk livförsäkringsanstalts inkomst av fastighet icke gjordes
till föremål för kommunal eller statlig inkomstbeskattning, i den mån fastigheten
tillhörde försäkringsrörelsen;

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Departements chefen.

3. att den i 30 § 3 mom. kommunalskattelagen stadgade procentsatsen,
efter vilken utländsk livförsäkringsanstalts skattepliktiga nettointäkt beräknades
i förhållande till premieinkomsten, nedsattes från 15 till 5 procent; samt

4. att, om framställningen i sistnämnda del ej vunne bifall, tillämpningsområdet
för den år 1943 utfärdade förordningen om begränsning av skatt
för svensk livförsäkringsanstalt utvidgades så att förordningen bleve tilllämplig
även å utländsk livförsäkringsanstalt.

Över framställningen ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten
och försäkringsinspektionen samt av Överståthållarämbetet, som därvid såsom
eget utlåtande åberopat ett av t. f. taxeringsintendenten E. B. Lundquist till
ämbetet avgivet yttrande.

Vid anmälan av propositionen nr 172 till 1943 års riksdag framhöll jag,
att det vore önskvärt att frågan om de svenska livbolagens beskattning bleve
föremål för omprövning, men att detta vore en arbetsuppgift av tidskrävande
art, varför denna fråga finge ställas något på framtiden. Vid den revision av
gällande bestämmelser, som sålunda är avsedd att komma till stånd, bör
även frågan om de utländska livförsäkringsanstalternas beskattning tagas
under övervägande.

I nämnda proposition framlades emellertid förslag till vissa omedelbara
ändringar av gällande beskattningsregler rörande de svenska livbolagen, vilka
förslag av riksdagen godtogos. Det synes befogat, att även i fråga om de
utländska livförsäkringsanstalterna vissa ändringar i gällande beskattningsregler
omedelbart vidtagas. Dessa ändringar böra i princip avse att återställa
den tidigare relationen mellan de svenska och de utländska anstalternas beskattning.
Jag vill understryka att jämväl de ändringar, som jag i enlighet
härmed kommer att föreslå, böra betraktas som ett provisorium i avbidan
på en mera fullständig omprövning av bestämmelserna om livförsäkringsanstalternas
beskattning.

Skatteprocenttalet för utländsk livförsäkringsanstalt.

Till stöd för sitt yrkande, att 1943 års tillägg till 20 § statsskatteförordningen
måtte utsträckas att gälla även för utländsk livförsäkringsanstalt, har det
danska bolaget anfört, att man vid tillkomsten av de nuvarande reglerna om
beskattning av livförsäkringsrörelse utgått från att utländsk försäkringsanstalt
skulle erlägga samma skatt som en svensk anstalt skolat betala, om rörelsen
drivits av denna, men att den sålunda från början införda pariteten
mellan de svenska och de utländska livbolagens beskattning genom 1943
års ändring av ifrågavarande lagrum definitivt brutits. Det hjälpte icke längre
att beräkna den skattepliktiga inkomsten för de utländska livbolagen efter en
sådan procentsats av premieintäkten att den komme att motsvara det belopp,
å vilket ett svenskt bolag under samma förhållanden skulle ha att erlägga
skatt. Skattebördan för det utländska bolaget bleve likväl avsevärt
tyngre.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

9

Det danska bolagets framställning har på förevarande punkt tillstyrkts i
samtliga remissyttranden.

Kammarrätten anför till motivering av sin ståndpunkt i denna del:

Jämväl de utländska livförsäkringsbolagen torde så som skatteunderlagsschablonen
bestämts få anses erlägga skatt i försäkringstagarnas ställe. Det
kan tilläggas, att i 1928 års inkomstskatteförordning i dess ursprungliga lydelse
(373/1928) hänfördes utländska bolag, vilket begrepp givetvis omfattar
jämväl utländska försäkringsbolag, i fråga örn grundbeloppets bestämmande
till samma grupp som fysiska personer. Själva skatteprocenten bestämdes
då för varje år enhetligt för samtliga skattskyldiga. Därtill kommer emellertid,
att huvudprincipen för de utländska försäkringsbolagens beskattning såsom
ovan påpekats just är den, att skattebördan skall avvägas efter de svenska
bolagens. Flera och starka skäl synas således tala för att Hafnias framställning
på denna punkt bör bifallas.

Försäkringsinspektionen framhåller liknande synpunkter.

T. f. taxering sintendenten vid Överståthållarämbetet anför att, då den
schablon, efter vilken utländsk försäkringsanstalts skattepliktiga nettointäkt
av här i riket bedriven livförsäkringsrörelse fastställdes, beräknats medföra
en med de inländska livförsäkringsanstalternas i stort sett lika skattebelastning,
det torde vara uppenbart, att det år 1943 gjorda tillägget till 20 § statsskatteförordningen
borde utsträckas att gälla även för utländsk livförsäkringsanstalt.

I likhet med de hörda myndigheterna och på av dem anförda skäl förordar
jag, att det år 1943 gjorda tillägget till 20 § förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt utsträckes att gälla även i fråga om utländsk
livförsäkringsanstalt.

Utländsk livförsäkringsanstalts inkomst av fastighet.

I denna del anför det danska bolaget:

Ett utländskt bolag beskattas i princip liksom ett svenskt förutom för inkomst
av rörelse även för inkomst av fastighet. Om det svenska bolaget placerar
en del av rörelsens medel i fastigheter, minskas inkomsten av rörelsen
och därmed skatten på rörelsen i motsvarande grad. Om däremot det utländska
bolaget inköper en fastighet, som icke direkt användes i rörelsen (d.
v. s. ej till kontorslokaler eller dyl.), och beskattas för fastighelsinkomsten,
medför detta ej någon minskning av skatten å rörelsen. Detta torde icke vara
rättvist. Från fastighet härflytande inkomst, som kan anses falla inom rörelsen
men ändå skall taxeras som inkomst av fastighet, synes icke böra göras
till föremål för särskild kommunal eller statlig inkomstbeskattning utan få
anses ingå i den genom den schablonmässiga 15-procentsberäkningen deducerade
inkomsten.

I anslutning till det sist sagda får bolaget meddela, att bolaget under de senare
åren funnit sig nödsakat att förvärva två större hyresfastigheter för att
få skälig ränta å sina fondmedel. Till en början deklarerade bolaget överskottet
å fastigheterna som inkomst och blev vederbörligen beskattat därför. Från
och med inkomståret 1940 har bolaget dragit konsekvenserna av det förhål -

Depariements chejen.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

landet, att hela överskottet avsatts till bolagets fonder och gjort avdrag för
avsättningen såsom för ränta å gäld (därvid medgivna avdrag för värdeminskning
å fastigheterna framkommit som underskott å dessa,--—).

Detta förfarande har godtagits av taxeringsmyndigheterna åren 1941 och 1942
men ej 1943. I år (1943) lia vi sålunda beskattats för överskott å fastigheterna
till ungefär samma belopp som år 1940 (80 361 kronor).

I remissyttrandena ha framförts vissa erinringar mot det danska bolagets
förslag i denna del.

Kammarrätten vitsordar det danska bolagets uppgift, att beskattningsmyndigheterna
vid 1941 och 1942 års taxeringar tagit hänsyn till de av bolaget
påpekade förhållandena och genom medgivande av vissa avdrag underlåtit
att beskatta bolaget för inkomst av fastighet. Kammarrätten anför vidare: Vid

1943 och 1944 års taxeringar hade Hafnia däremot icke fått någon
motsvarande skattelättnad. Enligt vad som framgår av Stockholms stads
prövningsnämnds protokoll —--hade 1943 års vederbörande taxerings nämnd

— under uttalande att taxeringsnämnden vid beräkning av bolagets
inkomst av fastighet »i princip» icke fann bolaget berättigat till avdrag för
andra gäldräntor än sådana, som belöpte å upplånat, i fastigheterna nedlagt
kapital — likväl därutöver beviljat avdrag för gäldräntor beräknade efter 3
procent å 2/3 av fastigheternas taxeringsvärden d. v. s. för beräknade räntor
å inteckningar i fastigheterna, vilka inteckningar deponerats för täckande av
bolagets skuld till försäkringstagarna.

Prövningsnämnden, där bolaget på anförda skäl yrkade avdrag för beräknade
gäldräntor efter högre norm än den av taxeringsnämnden godkända,
ansåg bolaget överhuvud icke avdragsberättigat för beräknade gäldräntor.

Prövningsnämndens beslut har av Hafnia överklagats i kammarrätten.

Kammarrätten kan givetvis icke här föregripa vederbörande dömande avdelnings
beslut genom att i detta sammanhang taga ställning till spörsmålet
huruvida en jämkning av beskattningen i sådan riktning, Hafnia begärt, redan
är möjlig enligt gällande lag. Då det genom åtskilliga rällsfall fastslagits,
att fastigheter inköpta för i framställningen angivet ändamål tillhöra
rörelsen (se t. ex. reg:ns årsbok 1938 ref. 60), synes det emellertid vara utom
ali tvekan, att här föreligger ett missförhållande. Måhända torde därför en
åtgärd från lagstiftarens sida, varigenom rättelse därutinnan vinnes, få anses
påkallad oberoende av utgången av berörda taxeringsmål.

Att därvid gå så långt, som Hafnia föreslagit, eller att utan vidare fastslå,
att utländsk livförsäkringsanstalts inkomst av fastighet icke skall göras till
föremål för kommunal eller statlig inkomstbeskattning, i den mån fastigheten
tillhör försäkringsrörelsen, lärer få anses mindre lämpligt. Den rätta avvägningen
härutinnan får emellertid bero på en kommande utredning.

Vid en lagändring i förevarande syfte, vilken givetvis bör avse alla utländska
försäkringsbolag, för vilka motsvarande förhållande föreligger, bör
man emellertid se till att någon skattelättnad icke beredes de utländska bolagen
för inkomst av andra fastigheter än sådana, som verkligen kunna anses
ingå i anstalternas svenska rörelse. Missbruk kunna eljest lätt tänkas uppkomma.

Försäkringsinspektionen anför:

Frågan om beskattning av utländsk försäkringsanstalts fastighet — •—- —-erbjuder vissa svårigheter. I fråga örn svenska försäkringsanstalter gäller, att
kapitalplacering betraktas som ett led i verksamheten, varför inkomst av ka -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23-

11

pital anses ingå i rörelseinkomsten, dock icke om kapitalet placerats i fastighet,
som icke användes i rörelsen. Anledningen till att sådan fastighet betraktas
såsom en särskild förvärvskälla torde framför allt vara uppfattningen, att
inkomst av fastighet bör beskattas inom den kommun, där fastigheten är belägen.
För ett svenskt försäkringsbolag får uppdelningen på olika förvärvskällor
ingen annan följd än att, om fastigheten är belägen i annan kommun
än där rörelsen bedrives, kommunalskatten å den del av inkomsten, som härrör
från fastigheten, kan komma att beräknas enligt annan skattesats än örn
nämnda del av inkomsten hänförts lill inkomst av rörelse. Örn däremot en utländsk
försäkringsanstalt placerar medel i fastighet, som icke användes i rörelse,
minskas icke härigenom, såsom i fråga örn svensk anstalt, den skattepliktiga
nettointäkten av rörelse, enär denna intäkt beräknas schablonmässigt
till viss procent av premieinkomsten. Genom att fastigheten betraktas som
särskild förvärvskälla blir anstalten på så sätt dubbelbeskattad.

I fråga om den kommunala fastighetsskatten gälla i viss mån likartade förhållanden.
Om för en svensk försäkringsanstalt den sammanlagda nettointäkten
av rörelse och fastighet icke understiger den inkomst, som enligt 45 § kommunalskattelagen
skall anses beskattad genom fastighetsskatten, medför fastighetsskatten
ingen merbeskattning av anstalten. I motsatt fall blir däremot
en merbeskattning följden. För en utländsk anstalt medför fastighetsskatten
alltid en merbeskattning. Alt befria utländsk försäkringsanstalt från fastighetsskatt,
vore dock enligt inspektionens mening icke lämpligt, enär utländska
anstalter härigenom i vissa fall skulle bli gynnsammare ställda än svenska
anstalter.

Beträffande beskattningen av utländska försäkringsanstalters inkomst av
fastighet vill inspektionen förorda, att ändring vidtages. Generell skattefrihet
för dylik inkomst bör dock icke komma i fråga, enär sådan skattefrihet kunde
obehörigen utnyttjas genom att större belopp än som erfordrades för rörelsen
placerades i fastigheter här i riket. Ej helier synes det lämpligt alt medgiva
skattefrihet endast av den anledningen att fastigheten tillhör anstalts här i riket
bedrivna försäkringsrörelse. Skattefriheten torde böra knytas till vissa
särskilda i det följande omnämnda förhållanden.

Enligt 8 § lagen den 24 juli 1903 (nr 94) örn utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse här i riket, sådant detta lagrum lyder enligt
lagen den 2 mars 1934 (nr 37), är utländsk försäkringsanstalt, vars rörelse här
i riket omfattar livförsäkring, skyldig att redovisa försäkringsfonden för livförsäkring
jämte visst tillägg i värdehandlingar av den i 215 § under 1)—6)
lagen örn försäkringsrörelse omförmälda beskaffenhet eller ock i vissa andra
tillgångar, om vilka emellertid i detta sammanhang ej är fråga. Värdehandlingarna
skola förvaras här i riket avskilda från anstaltens övriga tillgångar antingen
under kontroll av ett av inspektionen förordnat ombud eller ock på visst
annat av inspektionen godkänt sätt. Bland nämnda värdehandlingar kunna
förekomma även skuldförbindelser, för vilka anstalten äger säkerhet genom
inteckning i anstalten tillhörig fast egendom. Tnteckningsbeloppet skall i regel
ligga inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, men kan i
visst, i 215 § omförmält fall uppgå lill fulla taxeringsvärdet. Därest anstalt
till fullgörande av omförmälda depositionsskyldighet använder inteckningar i
egen fastighet, föreligger enligt inspektionens mening skill att medgiva anstalten
viss skattefrihet beträffande inkomst av fastigheten i fråga.

De ovan återgivna bestämmelserna beträffande livförsäkring äga motsvarande
tillämpning i fråga örn viss annan personförsäkring. Förevarande skattefråga
är emellertid i fråga örn sådan försäkring av mindre betydelse.

Enligt 21 § lagen den 11 juni 1943 (nr 338) örn krigsansvarighet för livoch
invaliditelsförsäkring skall utländsk försäkringsanstalt, som här i riket

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Departements chefen.

driver liv- eller invaliditetsförsäkring, upprätta och hos försäkringsinspektionen
söka fastställelse å grunder för lagens tillämpning, varvid inspektionen
äger påfordra införande av bestämmelse om skyldighet för anstalten att
här i riket nedsätta tillgångar till säkerhet för fullgörande av anstaltens förbindelser
enligt grunderna. Även vid sådan nedsättning kunna skuldförbindelser
med säkerhet av inteckning i anstalten tillhörig fast egendom ifrågakomma.
I vidare mån än nu sagts kan för närvarande ej nedsättning av sådana
skuldförbindelser förekomma.

Örn en utländsk försäkringsanstalt för sådan redovisning och nedsättning
som ovan avses använder skuldförbindelser med säkerhet av inteckning i egen
fastighet å belopp, vilket utgör endast en mindre del av fastighetens taxeringsvärde,
synes det icke rimligt, att anstalten helt befrias från skatt å inkomsten
av fastigheten. En befrielse av sådan omfattning skulle kunna obehörigen utnyttjas.
Enligt inspektionens mening bör anstalten befrias från skatt för så
stor del av inkomsten av fastigheten, som motsvarar förhållandet mellan å ena
sidan sammanlagda beloppet av de skuldförbindelser, vilka godkänts för ovan
avsedd redovisning och nedsättning, samt å andra sidan fastighetens taxeringsvärde.

Hafnia har icke berört frågan örn beskattning av den i fastighet nedlagda
förmögenheten. Denna fråga bör emellertid enligt inspektionens mening lösas
efter linjer motsvarande dem som ovan föreslås beträffande beskattning av
inkomsten.

T. f. taxeringsintendenten vid Överståthållarämbetet framhåller att då någon
sådan divergens, som den vilken nu förekommer i fråga örn beskattningen då
svensk respektive utländsk försäkringsanstalt åtnjuter inkomst av fastighet,
icke varit avsedd, de nu gällande bestämmelserna i detta avseende icke kunna
anses tillfredsställande. Det danska bolagets framställning torde sålunda i denna
del få anses motiverad. De författningsbestämmelser, som erfordrades för
de utländska livförsäkringsanstalternas frikallande från den särskilda skattskyldigheten
för inkomst av till försäkringsrörelse hörande fast egendom,
varom här vore fråga, borde emellertid avfattas att gälla icke blott utländska
livförsäkringsanstalter utan även inom andra branscher här i riket verksamma
utländska försäkringsanstalter, då ju även dessas skatteunderlag för härstädes
bedriven rörelse beräknades efter schablonmässiga grunder.

En omprövning av gällande regler rörande beskattning av utländsk försök -ringsanstalts inkomst av fastighet torde få anses motiverad. Emellertid skulle
en reform enligt den linje, som föreslagits av det danska bolaget, icke innebära
allenast ett återställande av den tidigare relationen mellan de svenska och de
utländska anstalternas beskattning. En dylik reform skulle med andra ord
falla utanför den tidigare angivna ramen för de provisoriska ändringar, som
i detta sammanhang synas böra vidtagas. Redan av detta skäl lärer det alltså
vara befogat att, på sätt kammarrätten ifrågasatt, låta med omprövningen
i denna del anstå i avbidan på en blivande utredning i ämnet.

Även andra skäl tala emellertid för ett uppskov med det slutliga ställningstagandet
till nu förevarande spörsmål. Frågan örn beskattningen av utländsk
livförsäkringsanstalts inkomst av fastighet torde sålunda icke böra avgöras
utan att frågan örn utformningen av fastighetsbeskattningen och förmögen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

13

hetsbeskattningen, i vad angår fastigheter varom nu är fråga, samtidigt upptages
till omprövning. Detta kan emellertid icke ske utan ytterligare utredning.
Vidare är det önskvärt, att frågan örn de utländska livförsäkringsanstalternas
beskattning för inkomst av fastighet icke upptages isolerad utan i
samband med en omprövning av övriga utländska försäkringsanstalters skattskyldighet
för sådan inkomst.

Jag vill slutligen framhålla att, enligt vad jag inhämtat, frågan om det
danska bolagets inkomsttaxering åren 1943 och 1944 för närvarande — sedan
kammarrätten i det avseende, varom här är fråga, lämnat Stockholms
stads prövningsnämnds beslut utan ändring — är beroende på regeringsrättens
prövning. Jämväl sist berörda förhållande lärer tala för ett uppskov
med prövningen av det danska bolagets framställning om lagändring i nu
förevarande del.

15-procentsschablonen för inkomstberäkningen.

Det danska bolaget anför:

Den låga räntenivån under åren närmast före det nu pågående kriget medförde,
att den till grund för beräkning av livbolagens fonder liggande räntefoten
måste sänkas. Härigenom uppstod en fondbrist, som bolagen hade att
amortera med i deras rörelse uppkomna överskott. Detta föranledde i sin tur,
att överskotten sjönko så att bolagens inkomstförhållanden kommo att te sig
på ett helt annat sätt än tidigare. Den speciella konstruktionen av livbolagens
inkomstbeskattning gjorde, att skatterna icke sjönko i samma grad som överskotten,
vilket i sin tur medförde, att bolagens skattebörda i förhållande till
överskotten ökades. Denna utveckling har ytterligare tillspetsats genom de
under senare år starkt ökade skattesatserna. Särskilt synas de utländska livbolagen
ha blivit lidande av dessa förhållanden.

Frågan huruvida skattebördan för de utländska livbolagen för tillfället

är riktigt avvägd eller ej synes---få anses beroende av, hur de svenska

livbolagens beskattningsförhållanden utvecklats. Den skattepliktiga inkomsten
för dessa utgöres av överskottet å rörelsen samt V3 av räntan å för försäkringstagarnas
räkning avsatta reserver. Sistnämnda andel av den skattepliktiga
inkomsten, det s. k. ränteskatteunderlaget, är emellertid begränsad så att hela
den summa, varå skatt beräknas, ej får överstiga ett belopp motsvarande 4
gånger överskottet. Skatten är sålunda för ett svenskt livbolag delvis beroende
av överskottet. Visserligen ha skatterna för de svenska livbolagen under
de senare åren ökats, örn man ställer dem i proportion till överskotten, men
jämför man dem med premieinkomsterna, ha de icke förty under samma tid
minskats avsevärt, beroende på att överskotten på grund av de nödtvungna
fondavsättningarna nedgått och dragit skatterna med sig i denna riktning. I
själva verket torde förskjutningen härvidlag icke vara obetydlig, och skulle
pariteten mellan de svenska och de utländska livbolagen bibehållas, synes det
för de senare i förhållande till premieintäkterna bestämda skatteunderlaget
böra sänkas minst till V3 av det nu gällande.

T remissyttrandena lia framförts erinringar mot vad det danska bolaget i
denna del anfört.

Kammarrätten yttrar: _______

Det torde vara obestridligt, att under den tid, då de av räntefallet betingade
fondförstärkningarna pågingo, de svenska livbolagen genom gällande skatte -

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

lagsbestämmelser haft förmåner av väsentliga skattereduktioner, av vilka de
utländska bolagen icke kommo i åtnjutande. Det torde dock icke kunna
sättas i fråga att nu efteråt giva deni någon kompensation härför. En annan
sak är om, sedan nu jämviktsläget nied avseende å fondavsättningarna åter
uppnåtts eller i allt fall snart torde komma att uppnås, någon rubbning kan
anses hava inträtt i den relation mellan överskott och premiereserv från vilken
man utgick vid antagandet av de procenttal, som valts för schablonbeskattningen.
Även om av framställningen framgår, att, såvitt Hälmia rör,
procenttalet kan anses för högt, torde dock de mera allmänt hållna uttalanden,
på vilka bolaget grundat sin begäran om sänkning av skatteunderlaget,
icke vara tillräckliga för att kunna läggas till grund för en slutgiltig lagstiftning
i ämnet. Förrän en utredning i sådant hänseende föreligger, kan frågan
om skatteunderlagets reducering icke med säkerhet bedömas. Emellertid vill
kammarrätten med hänsyn till omständigheterna icke motsätta sig att i avbidan
på en kommande utredning en provisorisk nedsättning av procentsatsen
för livförsäkring förslagsvis till 10 procent omedelbart företages.

Vid en kommande utredning torde böra övervägas, huruvida man vid den
höjning av procenttalet, som betingas av ränteskatten, bör taga hänsyn till i
vilken utsträckning premier för pensionsförsäkringar ingå i bruttopremiebeloppet.
(Antalet pensionsförsäkringar utgör numera för Hafnia, enligt vad
kammarrätten under hand inhämtat, i jämförelse med förhållandet vid lagstiftningens
tillkomst väsentligt större del av hela anskaffningsbeståndet.) Då
ju ingen ränteskatt utgår för dylika försäkringar, kan denna omständighet tänkas
böra bli en modifierande faktor vid ifrågavarande avvägning.

Försäkringsinspektionen framhåller:

Minskningen i de svenska livförsäkringsanstalternas årsöverskott har förorsakats
av räntefallet under 1930-talet, vilket dels medfört minskade ränteinkomster
dels nödvändiggjort förstärkning av premiereserverna genom anlitande
av årsöverskotten. Efter hand som anstalterna genomfört förstärkningen
av premiereserverna till en storlek motsvarande 3 % räntefot, kan man
vänta sig en ökning av årsöverskotten. Dessa torde emellertid icke på länge
komma att återgå till den storlek i förhållande till premieinkomsten, som
gällde före räntefallet. De flesta anstalterna fortsätta förstärkningen av premiereserverna
till en storlek motsvarande räntefoten 2,75 °/o. Då denna förstärkning
fortgår i en långsammare takt än den tidigare, tager den årligen
mindre del av överskotten i anspråk än den sistnämnda men kan å andra
sidan i allmänhet icke väntas slutförd förrän i mitten eller slutet av 1950-talet. Även bortsett från denna fortsatta förstärkning skulle årsöverskotten vid
den nu rådande räntenivån i regel icke ha uppnått samma relativa storlek som
före räntefallet. Först efterhand som premiereserven för försäkringar, vilka
meddelats mot premier enligt nu gällande grunder, växer till en väsentlig
del av den totala premiereserven, kan man vid bibehållet ränteläge vänta sig,
att årsöverskottens relativa storlek närmar sig den nivå, som rådde före räntefallet.

Vad här sagts avser de överskott, som framkomma, innan avsättning av
premieåterbäring skett. Då nämnda avsättning får avdragas vid beräkning av
det skattepliktiga årsöverskottet, blir dettas storlek beroende av de grunder
för beräkning av premieåterbäring, som Kungl. Maj:t stadfäster. Under förutsättning
att i fortsättningen samma principer som hittills komma att tilllämpas
vid stadfästelse av grunder för beräkning av premieåterbäring, kunna
livförsäkringsanstalternas skattepliktiga årsöverskott väntas under avsevärd
tid bliva väsentligt mindre än under det skede, vars siffror ligga till grund
för bestämmelsen, att nettointäkten av utländsk försäkringsanstalts livförsäkringsrörelse
skall utgöra 15 % av premieinkomsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

15

Sistnämnda procenttal var avsett att leda till en beräknad nettointäkt, som
motsvarar icke blott överskottet utan även det s. k. ränteskatteunderlaget.
Detta skall enligt huvudregeln utgöra en tredjedel av den enligt grunderna beräknade
räntan å premie- och premieåterbäringsreserverna för direkt tecknad
kapitalförsäkring. Enligt vissa spärregler minskas emellertid ränteskatteunderlaget,
då överskottet understiger viss gräns. Detta har exempelvis medfört,
att i samband med premiereservförstärkningen ränteskatteunderlaget ofta varit
obetydligt eller helt försvunnit. För samtliga svenska anstalter, som bedriva
livförsäkringsrörelse, utgjorde för år 1943 ränteskatteunderlaget enligt huvudregeln
8,3 % av premieinkomsten för här i riket direkt bedriven livförsäkringsverksamhet.

Medan kvoten mellan ränteskatteunderlaget enligt huvudregeln och premieinkomsten
är ett tal, som förändras tämligen långsamt, är kvoten mellan det
skattepliktiga årsöverskottet och premieinkomsten underkastad starka växlingar
och dessutom, såsom ovan framhållits, beroende av de grunder för beräkning
ay premieåterbäring, som för varje gång stadfästas för blott ett eller
några få år framåt. Det är därför icke möjligt att med några anspråk på säkerhet
uppskatta de framtida årsöverskotten. Man torde emellertid icke för den
närmaste tiden böra uppskatta desamma till högre belopp än ett fåtal procent
av premieinkomsten. Med hänsyn till vad ovan sagts om ränteskatteunderlaget,
torde man kunna uppskatta den skattepliktiga nettointäkten av livförsäkringsrörelse,
d. v. s. summan av överskottet och ränteskatteunderlaget, till
mellan 10 och 15 % av premieinkomsten, under förutsättning att ränteskatteunderlaget
beräknas enligt huvudregeln. Skall procenttalet avrundas till närmaste
5- eller 10-tal, kan det vara tveksamt, huruvida 10 eller 15 % av premieinkomsten
bör väljas. Vid stadfästelse av premieåterbäringsgrunder har
hittills beaktats, att grunderna icke, såvitt kunnat förutses, skulle leda till en
avsättning av premieåterbäring, som tillsammans med övriga obligatoriska
avsättningar medförde, att spärreglerna vid ränteskattens beräkning trädde i
tillämpning. Emellertid kunna naturligtvis det oaktat spärreglerna träda i
tillämpning och ränteskatteunderlaget sålunda understiga det enligt huvudregeln
beräknade beloppet, varför det ovan angivna talet, 8,3 %, är för högt.
Detta förhållande kan utgöra skäl att välja procenttalet 10. Såsom eit bidragande
skäl härtill kan även anföras, att de utländska livförsäkringsanstalterna
under de senaste tio åren blivit mycket hårdare beskattade än de svenska anstalterna.
Då frågan om beskattning av livförsäkringsrörelse kan förutses
inom kort bliva föremål för förnyad uppmärksamhet, kan man betrakta en
nu företagen eventuell ändring av procenttalet såsom ett provisorium. Vid
sådant förhållande synes det befogat, att vid bestämmandet av procenttalet
taga hänsyn tili att under den senare tiden de utländska anstalternas livförsäkringsrörelse
beskattats väsentligt hårdare än de svenska anstalternas.
Med hänsyn lill det anförda har inspektionen intet att erinra mot att procenttalet
sänkes från nu gällande 15 till 10.

T. f. taxeringsintendenten vid Överståthållarämbetet avstyrker det danska
bolagets framställning i förevarande avseende. Ilan anför:

Till en början må i detta sammanhang framhållas, alt, förutom Hafnia,
vars årliga premieinkomst torde belöpa sig till mellan 1 500 000 och 2 000 000
kronor, endast en utländsk försäkringsanstalt för närvarande driver livförsäkringsrörelse
här i riket, samt att denna anstalts årliga premieintäkter uppgå
lill allenast mellan 275 000 och 300 000 kronor. Visserligen finnas härutöver
en del utländska försäkringsanstalter, vilka, ehuru de numera upphört
att härstädes teckna nya livförsäkringar, alltjämt uppbära premier för äldre
försäkringar, men dessas årliga premieinkomster röra sig örn relativt sett blyg -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

Departementschefen.

samma belopp och uppgå endast i ett undantagsfall till inemot 10 000 kronor.
Det är sålunda allenast ett fåtal skattesubjekt, som i högre grad beröras
av påtalade nackdelarna med de skilda grunderna för skatteunderlagens
beräknande.

I betraktande härav och då Ilafnia vid förfrågan upplyst, att de av räntefallet
nödvändiggjorda extraordinära fondavsättningarna för bolagets del beräknats
vara fullgjorda i och med bokslutet för år 1945, och avsättningarna
till krigsförsäkringsfonden torde upphöra i nära anknytning till fredsslutet,
kan här berörda relativt sett tillfälliga rubbning av pariteten mellan de inländska
och de utländska livförsäkringsanstalternas skattebelastning knappast
utgöra skäl för att nu av denna anledning till omprövning upptaga av
Hafnia under punkt 3 ifrågasatta korrigering av förenämnda schablon.

Den skattepliktiga nettointäkten av livförsäkringsrörelse, som härstädes
bedrivits av utländsk försäkringsanstalt, skall enligt nu gällande regler anses
utgöra 15 procent av premieinkomsten. Det danska bolaget har hemställt
att procenttalet måtte sänkas till 5.

För ett slutgiltigt ställningstagande till det framlagda ändringsyrkandet
erfordras ulan tvivel ett mera omfattande material än det nu föreliggande.
Med hänsyn till vad kammarrätten och försäkringsinspektionen anfört och
då frågan ur statsfinansiell synpunkt är av ringa betydelse anser jag mig emellertid
det oaktat icke böra motsätta mig, att procenttalet i enlighet med de
nämnda myndigheternas förslag — och i avbidan på en blivande utredning i
ämnet — nu nedsättes till 10.

Begränsning av skatt för utländsk livförsäkringsanstalt.

Det danska bolaget framhåller, att behovet av en maximering av skatteplikten
torde vara minst lika stort för de utländska bolagen som för de
svenska. Under åren 1934—1942 hade bolaget haft underskott å sin rörelse
varje år med undantag av år 1938, då det förelegat en kursvinst på främmande
valuta örn 424 347 kronor. Bolaget fortsätter:

Det har sålunda under åren 1934—1942 uppstått följande över- eller underskott: -

Överskott

Underskott

År 1934 ......

Kr.

112 929

—

» 1935 ......

T>

84 995

_

» 1936 ......

»

69 328

—

» 1937 ......

»

589 751

—

» 1938 ......

» 1939 ......

Kr. 143 982: —

»

89 612

» 1940 ......

427 307

—

» 1941 ......

»

150 813

—

» 1942 ......

37 189

—

Utöver de här angivna förlusterna, som framkomma direkt på den svenska
rörelsen och som äro täckta av huvudkontoret i Köpenhamn, har huvudkontoret
ytterligare lidit förlust genom att det icke har fått täckning för den
svenska avdelningens andel i centraladministrationen i Köpenhamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

17

Enligt senare lämnad uppgift har bolaget under åren 1941—1945 i uiskylder
erlagt respektive 105 499 kronor, 96 349 kronor, 120 751 kronor,
135 855 kronor och 137 672 kronor.

Det danska bolagets framställning i förevarande del avstyrkes av kammarrätten
och försäkringsinspektionen men tillstyrkes, under vissa förutsättningar,
av t. f. taxeringsintendenten vid Överståthållarämbetet.

Kammarrätten anför:

Vid övervägandet härav måste den omständigheten bringas i åtanke, att den
åsyftade spärregeln för de svenska livbolagens vidkommande tager sikte
på det förhållandet, att skatten, som för dessa skattskyldiga beräknas på
överskottet ökat med rä n t e s k a tt e u n d e r 1 a g e t, ansetts rimligen icke böra taga
mer än överskottet i anspråk. Då ju skatten för de utländska bolagen beräknas
allenast på ett schabloniserat rörelseöverskott, i förekommande fall ökal
med inkomsten av andra inkomstkällor, föreligger de två kategorierna skattskyldiga
emellan ett inkommensurabelt förhållande, som gör, att ifrågavarande
förordning örn skattebegränsning svårligen låter sig applicera på de utländska
bolagen.

I och för sig förefaller det visserligen rimligt, att icke mera än överskottet
— inklusive alltså inkomst av annan inkomstkälla — finge tagas i anspråk
för skatt.

En bevisning i strid med schablonen om vad som skall anses såsom verkligt
överskott är emellertid enligt grunderna för lagstiftningen utesluten.

Örn, såsom ovan förordats, en reduktion kommer till stånd i fråga örn
beräkningen av inkomsten för utländskt bolags i rörelsen nedlagda fastighet,
kan man vidare med nuvarande skattesatser näppeligen befara, att till gäldande
av skatt skall åtgå mer än vad som skäligen bör anses vara ifrågavarande
anstalters överskott.

Försäkringsinspektionen framhåller, att en bestämmelse av här ifrågasatt
art förutsätter, att överskottet på en utländsk försäkringsanstalts livförsäkringsrörelse
i Sverige på något sätt definieras. Örn en tillfredsställande sådan
definition kunde åstadkommas, vöre det otvivelaktigt lämpligast, att beskatt -ningen ordnades som för de svenska livförsäkringsanstalterna, nämligen genom
skatt å överskottet och ränteskatteunderlaget. Anledningen till det nu
tillämpade schablonmässiga förfaringssättet vore emellertid just svårigheten
att på tillfredsställande sätt definiera överskottet för de utländska anstalternas
rörelse här i riket. Då denna svårighet icke vore mindre nu än vid tiden för
lagens tillkomst, ansåge försäkringsinspektionen det olämpligt att i lagen
införa en definition av nämnda överskott.

T. f. taxeringsintendenten vid Överståthållarämbetet anser det på grund av
(leii avsedda likställigheten i fråga örn skattebördan mellan de inländska och
de utländska försäkringsföretagen ligga i öppen dag, att bestämmelserna örn
begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt bör utsträckas att gälla
även utländsk livförsäkringsanstalt, därest en sådan författningsändring låter
sig på ett ur kontrollsynpunkt och i tekniskt hänseende tillfredsställande sätt
genomföras.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 saini. AV 23 ~

18

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

Förslaget om utvidgning av den år 1943 utfärdade förordningen om begränsning
av skatt för svensk livförsäkringsanstalt till att gälla även i fråga
omi utländsk anstalt anser jag mig, på skäl som av kammarrätten och försäkringsinspektionen
anförts, icke kunna tillstyrka.

Departementschefens hemställan.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 30 § 3 morn. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) samt

2) förordning örn ändrad lydelse av 20 § förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

De sålunda föreslagna författningarna torde böra träda i kraft så snart som
möjligt och tillämpas redan med avseende å 1946 års taxering.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlatas proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Bucht.

407036. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.