Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

1

Nr 224.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utbyggnad av
reumatikervården; given Stockholms slott den 29 mars
1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars
1946.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- oell ecklesiastikdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Inledning.

Genom beslut den 17 oktober 1941 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
socialdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga med uppdrag att inom
nämnda departement biträda med fortsatt utredning av frågan om reumatikervårdens
utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumaBihang
till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 224.

1

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

tiska sjukdomarnas bekämpande. På grund av detta bemyndigande tillkallades
såsom sakkunniga generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen
J. Axel Höjer, tillika ordförande, docenten i reumatologi och fysikalisk
terapi vid Lunds universitet Gunnar Edström, dåvarande ledamoten av riksdagens
andra kammare, numera landshövdingen Elof Lindberg, Umeå, dåvarande
ledamoten av riksdagens första kammare, f. d. domänintendenten
Bernhard Nilsson, Landeryd, ordföranden i Uppsala läns landstings hälsooch
sjukvårdsberedning, medicine doktorn Axel Petterson och professorn i
medicin vid karolinska institutet Nanna Svartz. De sakkunniga antogo benämningen
1941 års reumatikervårdssakkunniga.

I enlighet med de direktiv, som i statsrådsprotokollet angivits för utredningen,
borde denna i första hand undersöka lämpligheten av att anordna
en eller två, med erforderlig utrustning försedda specialavdelningar för reumatiskt
sjuka i anslutning till undervisningssjukhus eller annat lämpligt
sjukhus. Till fullgörande härav hava de sakkunniga den 24 februari 1942
framlagt betänkande, del I, med förslag om inrättande av kliniska reumatologiska
avdelningar i Stockholm och Uppsala samt en ortopedisk avdelning
i Uppsala, avsedda att tjäna utom sjukvården även undervisning och forskning.
Nämnda förslag är för närvarande föremål för beredning inom ecklesiastikdepartementet.

Med vederbörligt medgivande hava de sakkunniga vidare föranstaltat om
utredning rörande de reumatiska sjukdomarnas frekvens och det totala
behovet av sluten vård för dessa sjukdomar. Denna utredning, vilken främst
syftat till att klarlägga, i vilken utsträckning ytterligare sjukhusplatser för
kvalificerad vård av reumatiker, s. k. A-platser, kunna komma att krävas
utöver de föreslagna nya kliniska avdelningarna, och den lämpligaste formen
för en sådan utbyggnad, har numera slutförts och förslag i ämnet framlagts
i ett den 26 september 1945 dagtecknat betänkande (SOU 1945: 41).

Samtidigt med igångsättande av nu nämnda utredning upptogo de sakkunniga
till prövning frågan örn inrättande av enklare och billigare vårdplatser
för sådana reumatiskt sjuka, som utan att vara i behov av vård å
A-platser erfordra sluten vård. På framställning av de sakkunniga — som
ansågo det vara mindre lämpligt att taga ställning till olika möjligheter att
tillgodose behovet av efterbehandling och konvalescentvård för de reumatiskt
sjuka såsom ett från övrig efterbehandling och konvalescentvård skilt
problem — medgav Kungl. Maj:t den 27 mars 1942, att de sakkunnigas uppdrag
finge utvidgas till att avse utredning och förslag rörande behovet av
och formen för statligt understöd till utbyggande av efterbehandling och konvalescentvård
i allmänhet (den s. k. B-vården). I detta ämne ha de sakkunniga
framlagt ett den 10 juni 1944 dagtecknat betänkande (SOU 1944:28).

Sistnämnda betänkande — som utmynnade i förslag örn dels ökade statsbidrag
till utbyggande och drift av hem för kroniskt sjuka, dels ock statligt
stöd till anordnande och drift av särskilda s. k. efterbehandlingsavdelningar
(E-avdelningar) för uppegående sjuka vid lasaretten och därmed jämförliga
sjuka — har i vad det avser vården för kroniskt sjuka upptagits till behand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

3

ling i Kungl. Majlis proposition nr 113 till 1945 års riksdag och föranlett
ändrade grunder för statens bidrag till denna vårdgren. Frågan om statsunderstöd
till efterbehandlingsavdelningar vid lasaretten ansågs med hänsyn
till de skiljaktiga uppfattningar, som vid betänkandets remissbehandling i
denna del kommit till uttryck, böra göras till föremål för fortsatt beredning
under beaktande av vissa utredningsresultat, som kunde förväntas bli framlagda,
bl. a. av statens sjukhusutredning.

I förevarande sammanhang avser jag närmast att till behandling anmäla
frågan om reumatikervårdens tillgodoseende med platser för kvalificerad
vård. Med prövning av frågan om statsbidrag till utbyggande av efterbehandlingsavdelningar
vid lasaretten och därmed jämförliga sjukhus torde
i anslutning till den ståndpunkt, som jag i det följande in.ager beträffande
A-vården, böra anstå ännu någon tid.

Reumatikervårdens nuvarande organisation och omfattning.

Reumatiskt sjuka vårdas för närvarande i stor utsträckning på lasarettens
och sjukstugornas allmänna avdelningar samt å vanföreanstalterna. Vid sidan
härav har genom pensionsstyrelsens försorg i anslutning till centrallasaretten
i Lund, Norrköping, Lidköping, Västerås och Umeå samt garnisonssjukhuset
i Boden inrättats särskilda avdelningar för vård av reumatiskt
sjuka, omfattande sammanlagt 344 vårdplatser. Å dessa avdelningar mottagas
endast patienter, som ditremitterats av pensionsstyrelsen. I Malmö och
Vänersborg finnas avdelningar av motsvarande typ, ehuru de närmast tillkommit
för vård av neurospatienter. Pensionsstyrelsen disponerar för sitt
reumatikerklientel även sammanlagt ett 60-tal vårdplatser å den ortopediska
avdelningen vid Lunds lasarett samt å vanf öreanstalt en och Broströmslca
vårdanstalten för barn i Göteborg. Ett relativt stort antal reumatiskt sjuka
mottages jämväl å pensionsstyrelsens fristående kuranstalter i Nynäshamn,
Åre och Tranås, vilka anstalter inrymma omkring 550 vårdplatser. Dessa
äro dock till väsentlig del avsedda för neurospatienter samt vissa andra sjuka,
för vilka tillfredsställande vårdmöjligheter icke kunna på annat sätt ordnas.
Slutligen vårdas åtskilliga fall av reumatiskt sjuka å hem för kroniskt
sjuka och enskilda sjukhem samt under sommarmånaderna å brunns- och
badanstalter.

Till belysande av den slutna reumatikervårdens omfattning och fördelning
å olika anstaltstyper må åberopas följande i de sakkunnigas betänkande intagna
sammanställning, vilken grundar sig på uppgifter i den officiella statistiken.
Klientelet har därvid indelats i fyra grupper, avseende grupp I
fall av akut ledgångsreumatism (akut artrit eller polyartrit), grupp II
fall av kronisk ledgångsreumatism (kronisk artrit eller polyartrit), grupp
III fall av s. k. degenerativ ledsjukdom (artros) samt g r u p p I V fall av
ischias, ryggskott, rygginsufficiens, muskelreumatism och liknande sjukdomstillstånd.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Antal intagna civila reumatikerfall å olika slag av sjukvårdsanstalter
åren 1936—1941 oell år 1943.

Sjukvårdsanstalter

Grupp-

diag-

Antal intagna civila reumatikerfall
under nedanstående år

noser

1936

1937

1938

1939

1940

1941

1943®

Lasarett, sjukstugor och vanföre-

anstalter1......................

i

4 075

4 367

4 550

4 574

4 707

4 204

4 047

ii

3 626

3 681

3 843

3 601

3 878

4 218

4 152

ni

4168

4 564

5 028

4 526

4 216

4 795

3 872

IV

3 287

3 383

3 895

4 038

4 302

4 229

7 039

Tillhopa

15 156

15 995

17 316

16 739

17103

17 446! 19 110

Pensionsstyrelsens lasarettsavdel-

ningar och kuranstalter........

I

150

124

168

238

198

241

411

II

1592

1575

1783

1959

2155

2 327

2 580

III

258

315

356

280

304

340

216

IV

316

252

436

479

715

679

455

Tillhopa

2 316

2 266

2 743

2 956

3 372

3 587

3 662

| Brunns- och badanstalter ........

I

337

436

518

420

221

236

_

II

2 221

2 410

2 261

2 266

1642

1732

- 1

III

1172

1207

1332

1307

914

1 073

—

IV

1872

1623

1785

1839

1303

1 245

—

Tillhopa

5 602

5 676

5 896

5 832

4 080

4 286

— !

Enskilda sjukhem och hem för

kroniskt sjuka ................

I

156

172

194

114

222

230

— !

II

1051

1026

1033

930

1087

980

—

III

486

529

447

451

582

518

—

IV

252

240

243

203

212

219

—

Tillhopa

1 945

1967

1917

1698

2103

1947

—

Samtliga sjukvårdsanstalter ......

I

4 718

5 099

5 430

5 346

5 348

4 911

_

II

8 490

8 692

8 920

8 756

8 762

9 257

III

6 084

6 615

7163

6 564

6 016

6 726

—

IV

5 727j

5 498

6 359!

6 559

6 532

6 372

_ 1

Tillhopa

25 019j 25 904

27 872 27 225

26 658

27 266

—

1 I denna grupp ingå även militärsjukhus.

2 År 1943 har även medräknats reumatiska fall bland militärpersonalen å garnisonssjukhus.
Detta år avser vidare antalet utskrivna reumatikerfall i stället för antalet intagna, vilket dock
torde föga inverka på jämförbarheten med siffrorna från föregående år.

Av tabellen framgår bland annat, att de akuta fallen av ledgångsreumatism
i huvudsak vårdas å lasarettens och sjukstugornas allmänna avdelningar, medan
pensionsstyrelsens lasarettsavdelningar och fristående kuranstalter koncentrerat
sig på vården av den kroniska ledgångsreumatismen. Sistnämnda
förhållande gäller, såsom väntat är, även de enskilda sjukhemmen och hemmen
för kroniskt sjuka. Åtskilliga fall av kronisk ledgångsreumatism emottagas
dock, som synes, på lasarettens och sjukstugornas allmänna avdelningar,
där även större delen av det till grupperna III och IV hörande klientelet
erhåller vård. Att märka är emellertid, att den genomsnittliga vårdtiden per

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

fall och år varit betydligt längre å pensionsstyrelsens anstalter och avdelningar
än å lasarettens och sjukstugornas allmänna avdelningar (för ledgångsfallen
64—67 dagar mot respektive 42—43 dagar samt för övriga fall
51—54 dagar mot respektive 22—24 dagar).

Till grund för de speciella reumatikeravdelningarna vid centrallasaretten,
vilka tillkommo under åren 1927—31, ligga särskilda avtal mellan pensionsstyrelsen
och vederbörande huvudman, vilka innehålla i huvudsak följande.

1. Landstinget förbinder sig att uppföra och med erforderlig apparatur
utrusta kuranstalten samt där intill det antal, som anstalten normalt rymmer,
till undersökning, observation och vård emottaga patienter, vilka ditsändas
enligt pensionsstyrelsens beslut eller i enlighet med av styrelsen lämnade
föreskrifter. Lagen örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus den
22 juni 1928 samt Kungl. Maj:ts stadga samma dag angående lasarett m. m.
skola därvid vara gällande i tillämpliga delar såväl beträffande sjukvård som
ekonomisk förvaltning, försåvitt icke annan överenskommelse träffas mellan
styrelsen och lasarettsdirektionen.

2. Läkarvården å kuranstalten bestrides, därest ej annan överenskommelse
träffas, av överläkaren å lasarettets medicinska avdelning med hjälp
av en biträdande läkare i underläkares tjänsteställning. Före nytillsättning av
någon av dessa befattningar skall styrelsen beredas tillfälle att yttra sig.

3. Pensionsstyrelsen förbinder sig att från pensionsförsäkringsfonden
söka utverka, att landstinget beviljas två amorteringslån, det ena till belopp
motsvarande kostnaderna för anstaltens uppförande samt dess beräknade
andel i lasarettets gemensamma undersöknings-, behandlings-, bad- och ekonomilokaler
jämte erforderliga personalbostäder, och det andra avsett för bestridande
av kostnaderna för anstaltens möblering och utrustning. Båda lånen
löpa i regel med 4,3 procent årlig ränta.

4. Pensionsstyrelsen betalar för vården av sina patienter dels en fastighetsavgift
och dels en dagavgift.

Fastighetsavgiften utgår för år med den annuitet, som erfordras för att
med tillämpning av i punkt 3 angivna räntefot under 50 år förränta och
amortera nyssnämnda fastighetskostnad.

Dagavgiften avser i första hand ersättning för undersökning, observation,
behandling och annan vård, kost, värme, tvätt, belysning, betjäning, viss
transport av patienterna och deras effekter samt andel i lasarettets centrala
administrationskostnader. I dagavgiften inberäknas även kostnaden för underhåll
av gård, parker och vägar. Till grund för dagavgiftens beräknande
skall i princip läggas lasarettets självkostnad för styrelsens patienter. Som
sådan självkostnad skall —• örn och i den mån icke annorledes överenskommes
— anses lasarettets dagkostnad för lasarettets egna avdelningar och kuranstalten
gemensamt, däri dock icke inbegripet kostnaderna för lasarettets,
inklusive kuranstaltens, uppförande, underhåll och första uppsättning inventarier.

Under vart och ett av de femton första åren betalar pensionsstyrelsen därjämte
ränta och amortering å den engångskostnad, landstinget iklätt sig för
den första uppsättningen inventarier å kuranstalten. Denna kostnad lägges
vanligen som en del till dagavgiften. Vid kontraktets upphörande skall värdering
äga rum av samtliga då befintliga inventarier i kuranstalten, varefter
det beiopp, som därvid fastställes, skatt till styrelsen inbetalas.

5. Pensionsstyrelsen är berättigad alt laga kännedom örn förhållandena å
kuranstalten oell genom ombud taga del av lasarettets räkenskaper, när styrelsen
så finner erforderligt. En av styrelsen utsedd representant skall ock

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

äga rätt närvara vid lasarettsdirektionens sammanträden, då''ärenden förekomma,
som angå styrelsens patienter, och därvid deltaga i överläggningarna,
men icke i besluten. Kallelse angående dylikt sammanträde skall delgivas
styrelsen.

6. Avtalen gälla för en tid av femtio år. Pensionsstyrelsen är dock, örn
statsmakterna icke skulle bevilja densamma erforderliga medel för bedrivande
av individuell sjukvårdsverksamhet, berättigad att tidigare uppsäga avtalet.
Skulle avtalet till följd härav upphöra före avtalstidens utgång, skall räntan
å fastighetslånet för den då återstående delen nedsättas till 3 procent. Styrelsen
är ock berättigad att överlåta avtalet på annan statlig myndighet.

Landstinget äger rätt alt efter tjugufem år uppsäga avtalet, i vilket fall då
återstående belopp av fastighetslånet skall vara till betalning förfallet, därest
pensionsstyrelsen så påfordrar.

7. Skulle mellan kontrahenterna uppstå meningsskiljaktighet rörande den
vård och behandling, som styrelsens patienter erhålla, skall tvistefrågan hänskjutas
till medicinalstyrelsens avgörande. Vid annan tvist rörande tolkningen
eller tillämpningen av avtalen eller rörande förhållanden, som äga sammanhang
med avtalen, hänskjutes frågan till en särskild nämnd, av vilken
pensionsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott utse var sin ledamot
och chefen för justitiedepartementet ordföranden. Beslut av denna nämnd
är ovillkorligen bindande.

Pensionsstyrelsens fristående kuranstalter i Nynäshamn och Åre förvaltas
av aktiebolaget Kurortsverksamhet, i vilket aktiemajoriteten äges av folkpensioneringsfonden.
Anstalten i Tranås förvaltas av aktiebolaget Tranås
kuranstalt, vars aktiekapital till större delen innehaves av aktiebolaget Kurortsverksamhet.

Den av pensionsstyrelsen bedrivna sjukvårdande verksamheten tager närmast
sikte på att i folkpensioneringens intresse förebygga eller häva invaliditet
och sålunda förhindra eller uppskjuta den tidpunkt, då rätt till invalidpension
inträder. Med hänsyn härtill emottagas främst kroniskt sjuka, vilka
eljest kunna befaras inom en nära framtid bliva invalider. Akut sjuka omhändertagas
mera sällan, likaså sjuka, vilka överskridit 60 års ålder eller
vilkas sjukdom är svårartad eller långt framskriden, enär möjligheterna att
förebygga eller häva arbetsförmågan vanligen icke äro stora i dessa fall.
Personer, som befinna sig i god ekonomisk ställning, kunna i allmänhet icke
heller bliva föremål för .sjukvårdande åtgärder i förevarande ordning, även
örn alltför snäva gränser härvid icke tillämpats.

Beslut örn sjukvårdande åtgärder i de individuella fallen fattas i regel efter
ansökan, som vederbörande pensionsnämndsordförande insänt till pensionsstyrelsen.
Emellertid förekommer i viss omfattning, att styrelsen i anledning
av ingiven pensionsansökan själv tager initiativ till sådana åtgärder. Innan
beslut om hjälp fattas, har styrelsen att taga under omprövning, huruvida
icke bidrag bör kunna påräknas av kommun, sjukkassa eller enskild person
och göras till villkor för pensionsstyrelsens ingripande. I regel påkallas
bidrag med viss del av kostnaden för sökandens uppehåll och behandling å
anstalten, motsvarande lägst en avgift av kronor 2: 30 per dag. Alltefter patientens
ekonomiska ställning kan avgiften höjas upp till kronor 7:30 per
dag. Återstående vårdkostnader bestridas av pensionsstyrelsen. I de fall då

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

sökandens ekonomiska ställning är så god, att pensionsstyrelsen nied hänsyn
härtill icke anser sig kunna bestrida någon del av vårdkostnaden, kan sökanden
i vissa fall beredas vård å styrelsens anstalter till självkostnadspris, för
närvarande varierande mellan kronor 9 och 14: 50 per dag och patient.
Dessutom finnes för bemedlad patient möjlighet att erhålla vård å särskild
avdelning vid kuranstalten i Tranås.

Reumatikervårdssakkunuigas utredning och förslag.

Riktlinjer för vårdens utbyggande.

Inledningsvis ha de sakkunniga sökt belysa de reumatiska sjukdomarnas
betydelse ur social synpunkt. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle samhällets
årliga förlust på grund av tillfällig arbetsoförmåga genom reumatiska
sjukdomar kunna uppskattas till minst 50 miljoner kronor och den årliga
förlusten till följd av den bestående reumatiska invaliditeten till ungefär 90
miljoner kronor. Samhällets ekonomiska förluster till följd av de reumatiska
sjukdomarna uppskattas således, dödstallen oräknade, till nära 150 miljoner
kronor örn året. De sakkunniga fästa särskilt uppmärksamheten vid att den
reumatiska invaliditeten i arbetsföra åldrar i det stora flertalet fall betingas
av följdtillstånden efter akut och kronisk ledgångsinflammation. Övriga reumatiska
sjukdomstillstånd spela en ringa roll tor uppkomsten av invaliditet i
dessa åldrar och äro dessutom svåra alt avgränsa från ett flertal andra sjukdomstillstånd.
De sakkunniga lia därför vid sina undersökningar inriktat sitt
huvudsakliga intresse på ledgångsfallen (artriterna).

De sakkunniga ha i fortsättningen lämnat en utförlig redogörelse för sina
undersökningar i syfte att få ett i möjligaste mån tillförlitligt grepp örn
platsbehovet för de reumatiskt sjuka (bet. s. 19—60). Med utgångspunkt
från en erforderlig vårdtid av i genomsnitt 60 dagar för de akuta artriterna,
90 dagar för de kroniska artriterna samt 40 dagar för övriga reumatiska
fall ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att för artriterna skulle
behövas ungefär 2 000 nya platser och för övriga fall ytterligare cirka 850
platser. Därvid ha de sakkunniga räknat med att av redan befintliga vårdplatser
omkring 2 100 platser alltjämt skulle stå till förfogande för vård av
reumatiker. De sakkunniga framhålla, att något mindre än hälften av de nya
vårdplatserna skulle krävas för dem, som år 1943 icke erhöllo någon vård
alls på anstalt, medan något mer än hälften av platserna skulle åtgå för att
de, som under detta år intogos på anstalt, skulle lia kunnat beredas vård
under den lid, som de sakkunniga funnit såsom medelvårdtid vara den
minsta godtagbara.

Sedan de sakkunniga sålunda beräknat utbyggnadsbehovet till nära 3 000
vårdplatser, anföra de olika skäl för att för närvarande icke söka anskaffa
hela detta platsantal utan i första hand koncentrera ansträngningen på de
2 000 platser, som erfordras för de akuta och kroniska artriterna. Såsom
sådana skäl åberopas bland annat artriternas större betydelse för dödlighet
och invaliditet samt ovissheten örn möjligheten att behålla patienterna på

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

sjukhus så länge deras tillstånd det fordrar. De sakkunniga framhålla tillika,
att ett genomförande av deras förut framlagda förslag angående utbyggnad
av eftervården och vården av kroniskt sjuka kunde väntas medföra, att upp
mot 1 000-talet nya vårdplatser för reumatiskt sjuka bleve tillgängliga. De
sakkunniga komma därmed fram till att antalet A-platser för reumatiskt
sjuka, som nu borde nyanskaffas, uppgår till minst 1 000. Enligt de sakkunnigas
beräkningar erfordrades av dessa platser omkring 200 för akuta artriter
och 800 för kroniska artriter.

Betiäffande sättet för utbyggandet av reumatikervården erinra
de sakkunniga till en början om att denna fråga tidigare varit föremål för
behandling av såväl statens sjukvårdsutredning i dess år 1934 avgivna betänkande
(SOU 1934: 22) som särskilda därefter tillkallade sakkunniga i ett
år 1937 avgivet betänkande (1937:23). De sakkunniga konstatera, att inom
dessa utredningar och vid den därtill anslutna remissbehandlingen enighet
i stort sett rått om att de reumatiska ledfallen principiellt böra vårdas å
avdelningar inom större sjukvårdsinrättningar, bl. a. med hänsyn till önskvärdheten
att för konsultation lia tillgång till olika specialister. I fråga örn
vårdens utbyggande i övrigt hade åter olika meningar gjort sig gällande, i
det att somliga ansett vardén av de reumatiska sjukdomarna principiellt
böra ankomma på de allmänna medicinska och kirurgiska (ortopediska) avdelningarna,
medan andra förordat inrättande av särskilda avdelningar för
ändamålet i anslutning till den praxis, som pensionsstyrelsen inlett, dock
med den jämkningen att sådana avdelningar i större utsträckning än dittills
borde förestås av egna överläkare eller av biträdande överläkare. Sedan de
sakkunniga vidare framhållit, att nyssnämnda båda utredningar, vilka närmast
tagit sikte på vården av de kroniska fallen, anslutit sig till speciallinjen,
yttra de för egen del i huvudsak följande.

De sakkunniga anse det vara en primär angelägenhet att tillse, att de
a.„ ^.a ledsjukdomarna och de initiala stadierna av de kroniska artriterna få
tillräckligt tidig och tillräckligt långvarig vård. Denna vård bör företrädesvis
äga rum pa invärtesmedicinska avdelningar. Det är ytterst
sällan endast lederna, som äro angripna. Det rör sig om en invärtes allmänsjukdom,
där även hjärtat och kärlsystemet, digestionsapparalen och de blodbildande
organen förete rubbningar. Väl utbildade invärtesmedicinska läkare
böra lia ansvaret för vården av dylika fall. Instrumentariema samt undersökningsmetoderna
vid ifrågavarande sjukdomstillstånd skilja sig icke metodologiskt
från dem, som användas vid andra invärtes sjukdomar. För vården
är ingen annan utrustning behövlig än den, som bör finnas på varje väl
utrustad invärtesmedicinsk avdelning.

De invärtesmedicinska avdelningarnas möjligheter att mottaga ett större
antal av dessa patienter äro emellertid för närvarande mycket begränsade.
Detta sammanhänger med att utvecklingen inom invärtesmedicinen, som
under de senaste årtiondena och särskild under det allra senaste varit utomordentligt
livlig, ännu icke följts av en utbyggnad av antalet invärtesmedicinska
platser i en utsträckning, som motsvarar behovet. En mångfald olikartade
sjukdomstillstånd, som tidigare endast kunde obetydligt eller ej alls påverkas
av tillgängliga metoder, kunna nu tack vare framstegen på olika grundlag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

9

gande områden från första insjuknandet erhålla en kausal invärtesmedicinsk
behandling. Denna behandling med nyupptäckta medel är emellertid av sådan
natur, att den åtminstone i allvarliga fall icke hör ske annat än på
sjukhus. Detta tarvar ökat antal sjukhusplatser. Vidare ha förbättrade undersökningsmöjligheter
genom nya kemiska, fysiologiska och serobakteriologiska
metoder givit den nutida medicinen väsentligt ökade möjligheter till
tidig diagnos samt möjlighet att bedöma och följa resultatet av använda
behandlingsmetoder. Även dessa framsteg lia medfört behov av ett väsentligt
större antal invärtesmedicinska vårdplatser.

Genom av de sakkunniga föreslagen utbyggnad av E-vården (efterbehandlingsavdelningar)
skulle åvägabringas en viss avlastning av de invärtesmedicinska
avdelningarna, men behovet av ökat antal vårdplatser å dessa
måste likväl till väsentlig del täckas genom nybyggnad. För närvarande bör
man enligt de sakkunnigas mening huvudsakligen inrikta sig på att söka
erhålla det behövliga antalet nya invärtesmedicinska vårdplatser genom delning
av de odelade lasaretten, en åtgärd som även av allmänt medicinska
skäl är högeligen påkallad. Redan lia nio landsting fattat principbeslut om
uppdelning av tolv odelade lasarett. På flera andra håll är en liknande uppdelning
under allvarlig diskussion.

Även örn en så väsentlig utbyggnad av den invärtesmedicinska vården
skulle äga mim under de närmaste åren, att ett par tusen platser och kanske
flera skulle tillföras denna, men samtidigt beläggningsprincipema bli oförändrade,
så att liksom för närvarande ett mindretal (enligt statistikerns
beräkning ca 8 °/o) av totala platsantalet bleve belagt med artriter, skulle
hela den omtalade utbyggnaden icke komma att betyda mer än några
hundra vårdplatser för artritvården. Härigenom skulle de akuta artriterna
tillgodoses, men icke några vårdplatser erhållas för de kroniska.

För att ifrågasatt utvidgning av den invärtesmedicinska vården i större
utsträckning skall komma reumatikervården till godo, föreslå de sakkunniga,
att särskilda delar av de utbyggda eller nybyggda invärtesmedicinska avdelningarna
reserveras för reumatikervård, huvudsakligen för artriter, och
att för byggande av sådana reserverade vårdplatser utgå statsbidrag enligt
grunder, vartill de sakkunniga återkomma senare. Dylika artritavdelningar
kunna enligt de sakkunnigas mening förläggas även till andra invärtesmedicinska
avdelningar än dem vid centrallasaretten.

Mot tidigare förslag att ansluta reumatikeravdelningar till invärtesmedicinska
avdelningar under en gemensam överläkare har riktats den anmärkningen,
att denne överläkare skulle erhålla en alltför stor arbetsbörda. För
att undvika denna svårighet och även av andra skäl För man begränsa
en sådan ansluten reumatikeravdelnings storlek till 30, möjligen i något fall
högst 40 vårdplatser och hela den gemensamma avdelningen under den
gemensamme överläkaren till 120. Under sådana förhållanden kan man icke
upprätthålla en fordran på reumatikeravdelningens förläggande i en särskild
byggnad. Reumatikeravdelningens huvudsakliga särkaraktär kommer
att betingas därav, att vårdplatserna å densamma äro reserverade för reumatikervård,
d. v. s. att garantier finnas för att de komma denna till godo,
vilket naturligtvis icke alltid är fallet i fråga örn de platser å invärtesmedjcinsk
avdelning, som endast med statistisk sannolikhet äro upplåtna åt
reumatikerpatienterna. Detta är en mycket viktig synpunkt i fråga örn vården
av de kroniskt sjuka, som enligt erfarenhet lätt bli undanträngda av
andra patienter.

Enligt av de sakkunniga verkställda beräkningar skulle cirka 550 vårdplatser
på detta sätt kunna vinnas för reumatikerfallen. Därigenom skulle våi''d -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

platsbehovet för alla akuta fall samt upp mot hälften av de kroniska artritfallen
bli tillgodosett.

Återstående platsbehov bör enligt de sakkunniga tillgodoses genom utbyggande
av specialavdelningar. Till stöd härför anföra de sakkunniga
bl. a. följande.

När de sakkunniga gå att för egen del fatta ståndpunkt till dessa s. k.
specialavdelningar för reumatikervård, vilja de betona, att de icke därigenom
att de använda detta vedertagna ord taga ställning till frågan om reumatologien
bör anses såsom en från invärtesmedicinen avskild självständig
specialitet. Ej heller anse de sakkunniga lämpligt att nu närmare söka fixera
vissa speciella kompetenskrav såsom villkor för anställning såsom överläkare
på en sådan avdelning. Det må ankomma på medicinalstyrelsen att
som hittills med hjälp av sina vetenskapliga råd under hänsynstagande till
alla de ganska olikartade meriter, som hos de sökande kunna förekomma
och böra skänkas hänsyn, upprätta sitt förslag, varvid givetvis fordran på
den grundläggande utbildningen i invärtesmedicin måste upprätthållas.

Med specialavdelning avse de sakkunniga särskild sjukhusavdelning, helt
avsedd för vardén av reumatiska fall och i främsta rummet för långvariga
och ur ledsynpunkt komplicerade fall av kroniska artriter, för vilkas behandling
utom invärtesmedicinsk även viss ortopedisk utrustning och sakkunskap
erfordras. Denna mellangrupp mellan sådana fall, som fordra en
rent intern, och dem, som behöva en rent ortopedisk behandling, är den
grupp, som med nuvarande vårdmöjligheter har svårast att erhålla en tillfredsställande
vard. Härför fordras nämligen utom goda invärtesmedicinska
anordningar för undersökning och behandling även specialutrustning för
konservativ ortopedi med gipsningssal, bandageverkstad, korrektionsapparater
m. m. och därjämte en tillfredsställande utrustning inom den fysikaliska
terapin — för rörelse, bad, värmebehandling m. m. Om sådana avdelningar
äro helt avsedda för reumatiska fall, kunna de även. såsom i de båda
föregående, utredningarna rörande reumatikervården framhållits, i fråga örn
sjukavdelningarna planläggas enklare än invärtesmedicinska avdelningar. Å
andra sidan behöva de större utrymmen för arbetsterapi, och då patienterna
i större utsträckning än a en invärtesmedicinsk avdelning äro uppegående,
större dagrum och matsalar.

Det är uppenbart, att koncentrationen på ett större material av enbart
hållnings- och rörelseorganens invärtes sjukdomar bör kunna ge vederbörande
läkare en större erfarenhet inom detta speciella område samt även
göra vårdpersonalen mera tränad, vilket kan vara av särskild betydelse vid
medicinsk rörelse- och badbehandling. Det torde även få betraktas som en
fördel för reumatikervården, att ett antal läkare helt ägnar sig åt densamma.

Såsom framgår av det föregående bedömas de s. k. specialavdelningarna
för reumatikervård på mycket olika sätt. Somliga anse dem vara överflödiga,
då deras uppgifter kunna fördelas på invärtesmedicinska och ortopediska
avdelningar, andra betrakta dem som viktiga organ inom reumatikervården
med uppgift att utöva en kombinerad intern och ortopedisk
terapi. De sakkunniga betrakta dem av olika skäl såsom nödvändiga. Utbyggandet
av såväl efterbehandlingsavdelningar och nya invärtesmedicinska
avdelningar som ock av ortopediska avdelningar, när frågan om dem blir
aktuell, äro omfattande företag, vilkas genomförande i full utsträckning
måste ta avsevärd tid och vilkas resultat endast delvis komma reumatikervården
till godo. Vill man inom överskådlig lid uppnå ett mera avsevärt resultat
i fråga om förbättrade vårdmöjligheter för de kroniskt reumatiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

11

sjuka, måste därför i organisationsplanen ingå specialavdelningar, som helt
tjäna reumatikervården.

De sakkunniga framlägga härefter en plan för special vårdens utbyggande,
innefattande åtta specialavdelningar med var sitt upptagningsområde. Planens
innebörd framgår närmare av följande tabell:

Ifrågasatta specialavdelningar för renmatikervården.

pia

Vård-

Vard

t s e i

plats

per

100 000

Inv.

S:a

Tidi-

Räjong Län

1000

1000

Avdelningar

Be-

Nu

S:a

S:a

invå-

t.

t.

fint-

gare

före-

slagna

disku-

avdel-

för

nare

liga

terade

ning

räjong

för

räjong

I. Norrbottens ......

226

Boden

48

60

48

Västerbottens......

226

Umeå

60

120

Jämtlands ........

143

168

19

Västernorrlands____

276

871

II. Gävleborgs........

274

Kopparbergs......

252

Västerås

56

56

Västmanlands.....

175

130

Uppsala1 2..........

141

842

Uppsala

74

74

15

III. Stockholms stad1 ..

634

Karolinska

sjukhuset

2

69

69

Södersjukh.

64

64

Stockholms län ....

30 L

133

14

Gotlands..........

59

994

IV. Södermanlands ....

196

56

56

112

Östergötlands......

326

Norrköping

112

14

232

754

V. Jönköpings........

248

Jönköping

100

100

Kronobergs........

153

Värnamo
eller Växjö

100

16

229

630

VI. Blekinge..........

147

68

136

Malmöhus1........

539

Lund

68

136

15

251

937

153

Göteborgs1 och

495

Göteborg

120

120

120

15

Älvsborgs södra del

167

815

VIII. Älvsborgs norra del

167

56

44

100

Skaraborgs........

243

270

6S0

Lidköping

100

15

Hela riket ........

6 523

40S

143

448

999

15

1 För undervisningssjukhus kommer räjongens platsantal att något minskas, då där kan behöva
intagas patient från annan räjong av betydelse för undervisningen.

2 Av dessa äro 48 ordinarie.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Såsom kommentar till denna plan yttra de sakkunniga följande.

Vid full utbyggnad skulle inom varje räjong komma att finnas en specialavdelning,
varvid man för områdena n:ris II och III räknat med de två i
de sakkunnigas betänkande del I tidigare föreslagna avdelningarna vid undervisningssjukhusen,
akademiska sjukhuset i Uppsala och karolinska sjukhuset
i Stockholm, samt en delvis såsom reumatologisk disponerad invärtesmedicinsk
avdelning å södersjukhuset i Stockholm^ Vidare upptar förslaget
utökning av de nuvarande reumatikeravdelningarna i Lidköping, Lund, Norrköping
och Umeå till ungefär dubbla storleken, givetvis med anställandet av
egna överläkare, samt nyanläggning av en avdelning inom vardera av räjongerna
n:ris V och VII om respektive 100 och 120 patienter, eventuellt förlagda
i Jönköping, Värnamo eller Växjö respektive Göteborg.

Det är tveksamt, örn i denna översikt avdelningarna i Boden och Västerås
bort medtagas, då de mera överensstämma med typen reserverad del av invärtesmedicinsk
avdelning.

Uppförandet av de ifrågasatta specialavdelningarna måste föregås av undersökningar
örn de lokala betingelserna. De sakkunniga ha under hand inhämtat,
att sådana möjligheter och intresse för frågan från huvudmännens
sida flerstädes föreligger. Givetvis äro i fråga örn räjonguppdelning och specialavdelningars
placering alternativ tänkbara.

Det antal platser, som skulle vinnas genom realiserandet av ovannämnda
eller likvärdig plan, utgör 448 eller tillsammans med de tidigare föreslagna
platserna vid undervisningssjukhusen (74 + 69) 591. Härifrån torde dock
möjligen böra avräknas 30 platser vid vanlöreanstalten i Göteborg och 24
platser vid ortopediska avdelningen i Lund, som varit upplåtna till reumatikervård
och vid en nyorganisation eventuellt återfordras av sjukhusförvaltningama.
Nettovinsten skulle i sådant fall utgöra 537 platser.

Rörande behovet av ortopedisk sakkunskap vid reumatikerfallens
behandling råder enligt de sakkunniga full enighet om att mera
svårbedömda och tekniskt mera krävande fall fordra konsultation med en
fackman på området samt att operativa ingrepp och framställningar av
mera komplicerade bandage böra överlämnas åt denne. Efter att ha upplyst
att för närvarande ett icke ringa antal reumatiker vårdas å ortopediska
anstalter (omkring 600) samt att väntetiden vid dessa anstalter under år 1943
varierat mellan 1—5 månader, anföra de sakkunniga.

En fullständig utredning av platsbehovet på de ortopediska avdelningarna
och uppgörandet av en plan för organisationen av denna vård i dess
helhet faller utanför reumatikervården och det uppdrag, som lämnats 1941
års reumatikervårdssakkunniga. Ortopedvården omfattar stora delar av ryggradens
och extremiteternas kirurgi och berör utom hållnings- och rörelseorganens
defekter och deformiteter många olika sjukdomar, olycksfall m. fl., som
ej heller ha något att göra med reumatikervården. Ortopedvårdens sammankoppling
med den sociala vanförevården är ett komplicerande moment.
Reumatikervardens ortopediska sida utgör därför endast en bråkdel av ortopedvården
i dess helhet och bör därför icke bli beroende av ett fullständigt
ordnande av denna senare. Ortopedvården står inför ett utbyggande, som
ännu icke funnit sina former. Det skulle i hög grad fördröja den lösning av
reumatikervårdens problem, vilken icke bör få undanskjutas, örn den skulle
göras beroende av ett slutgiltigt ståndpunktstagande till ortopediens utbyggnad,
dess förhållande till extremitetskirurgi, vanförevård m. m. Detta bör ej
heller vara nödvändigt, då man bör kunna finna formen att tillgodose

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

reumatikervårdens behov av ortopedisk sakkunskap genom relativt enkla
åtgärder, som icke behöva i väsentlig mån inverka på utvecklingen av ortopedvården
för övrigt. De sakkunniga vilja här endast beröra sådana frågor,
som lia direkt sammanhang med det förslag till reumatikervårdens organisation,
som i detta betänkande framlägges.

Samtliga ortopeder, som uttalat sig inför de sakkunniga, ha framhållit att
sådana specialavdelningar, som avses för vården av de svåraste reumatikerfallen,
böra vara samorganiserade med ortopediska avdelningar, d. v. s. utgöra
del av sådana centrallasarett, där ortopedisk avdelning finnes inrättad
eller där ortopedisk anstalt finnes i samma stad. Detta villkor är uppfyllt
vad beträffar Stockholm, Göteborg och Lund (samt Borås). Det redan avlämnade
förslaget till uppförande av en reumatologisk klinik i Uppsala upptar
jämväl förslag till en därmed sammanbyggd ortopedisk klinik.

I Umeå, Norrköping, Lidköping och för den planerade Smålandsanstalten
saknas ortopediska avdelninger. De sakkunniga förutsätta, att behovet av
fackortoped på dessa ställen i varje fall tills vidare tillgodoses därigenom,
att en sådan anställes vid lasarettet med rätt att disponera över ett. visst antal
sängar å dess vårdavdelningar. För att möjliggöra hans arbete inom den
konservativa ortopedien måste lasarettets utrustning kompletteras med en
bandageverkstad samt eventuellt bättre möjligheter för fysikalisk terapi
(flera sjukgymnaster etc.). Härjämte böra tillräckliga mottagnings- och
operationslokaler ställas till ortopedens disposition.

Även för den enkla ortopediska behandling, som kräves vid de medicinska
avdelningarna, där akuta och tidiga kroniska reumatikerfall vårdas, bör,
såsom framhållits i svenska läkaresällskapets yttrande över 1937 års betänkande,
möjlighet finnas till erforderlig konsultation med ortoped eller
kirurg, helst ortopediskt utbildad. Närmast lill hands är här läkaren vid
lasarettets kirurgiska avdelning. I övrigt har det föreslagits, att behovet av
ortopedisk sakkunskap vid dessa lasarett skulle tillgodoses genom anställandet
vid centrallasarettet av en ortopedisk konsult, som ett pär gånger i
månaden skulle besöka de nämnda lasaretten i och för konsultation. I sådana
fall, där komplicerad ortopedisk behandling är nödvändig, bör denna utföras
å ortopedisk anstalt.

De sakkunniga finna för sin del, att denna tankes genomförbarhet i praktiken
sammanhänger med den utformning, som den ortopediska sjukvården
kan komma att erhålla i utbyggt skick, och föreslå, att en översyn av ortopedvården
snarast verkställes genom en särskild utredning.

I fortsättningen framhålla de sakkunniga, att landstingen och städerna
utanför landsting böra lämnas frihet alt inom vissa gränser verkställa utbyggnaden
i den ordning, de finna lämpligast. Detta synes de sakkunniga
vara den enda möjligheten att på kort tid komma upp till det antal vårdplatser
för reumatici, som de finna nödvändigt. Vidare skulle genom en
uppdelning av platser belägna å invärtesmedicinska avdelningar och å specialavdelningar
vårdkraven hos de olika stadierna av artriter tillgodoses.
Slutligen skulle en lösning efter sådana linjer få en väsentlig betydelse för
deli efterföljande kontrollen och den öppna vården. Till grund för utbyggnaden
förutsättes dock ligga en av medicinalstyrelsen godkänd
plan.

De sakkunniga lia även berört vissa spörsmål angående förebyggande
oell öppen vård av reumatiskt sjuka men ansett tiden ännu icke vara

14

Kunni. Maj:ts proposition nr 224.

inne för framläggande av konkreta förslag till denna vårds ordnande (bet
s. 90—97).

I anslutning härtill betona de sakkunniga, att det för den fortsatta utbyggnaden
av reumatikervården är av intresse att statistiskt kunna följa
sjukdomsfrekvensen. Anmälningsplikt föreslås därför införd för alla
läkare beträffande fall av akut artrit samt pågående förut icke anmälda fall
av kronisk artrit. Ehuru de reumatiska sjukdomarna icke äro i egentlig mening
smittsamma, anses denna anmälan kunna ske på de rapportkort över
smittsamma sjukdomar, som ingivas till tjänsteläkare och av dem var fjortonde
dag via förste provinsialläkarna insändas till medicinalstyrelsen.

Huvudmannaskap och finansiering.

De sakkunniga erinra om att pensionsstvrelsens nuvarande lasarettsavdelningar
formellt stå under vederbörande landstings respektive stads utanför
landsting huvudmannaskap, ehuru huvudmännen icke fritt förfoga
över vardplatserna, vilka beläggas enligt direktiv från pensionsstyrelsen. De
sakkunniga ansluta sig i detta hänseende till de förslag, som framlagts av de
båda föregående utredningarna och innebära, att pensionsstvrelsens reumatikeravdelningar
vid lasaretten böra överlåtas till landstingen respektive Norrköpings
stad, varvid dessa avdelningar även framgent skulle behålla sin
karaktär av avdelningar med räjongplatser. De sakkunniga förutsätta, att
samma principer rörande beläggningen komma att tillämpas jämväl för nytillkommande
speciella reumatikeravdelningar. Denna begränsning i huvudmännens
dispositionsrätt över vårdplatserna finna de sakkunniga lämplig
dels för att förhindra, att de län, där specialavdelningarna äro förlagda, bli
otillbörligt gynnade, och dels för att pensionsstyrelsen skall få till hemorten
närliggande placeringsmöjlighet för de pensionssökande, som av styrelsen
befinnas vara i behov av anstaltsvistelse för observation eller behandling.

I fråga örn reumatikervårdens finansiering lämna de sakkunniga
först en redogörelse för de förslag härutinnan, som framlagts av de båda
föregående utredningarna (bet. s. 102—104). Härefter yttra de sakkunniga
för egen del följande.

De sakkunniga lia under sina överväganden av fråsan örn hur reumatikervarden
skall finansieras icke kunnat undgå att taga starkt intryck av att
landstingen hittills icke behövt bära någon kostnad för den reumatikervård
som i ratt stor omfattning lämnats vid de särskilda reumatikeravdelningama.
Det har stått klart för de sakkunniga, att landstingens villighet att
taga vard om det klientel, åt vilket pensionsstyrelsen hittills ägnat sina
omsorger, blir beroende av att staten verksamt bidrager lill täckande av
kostnaderna för reumalikervården i allmänhet. Då statens sjukvårdskommitté
föreslog, att staten skulle bära hela byggnadskostnaden och hela driftkostnaden
för de av denna kommitté föreslagna speciella reumatikeravdelnmgarna,
låg däri ett medgivande att det var ett statsintresse av mycket stor
vikt, att de reumatiskt sjuka erhölle bättre vårdmöjligheter. När sedermera
1936 ars sakkunniga framlade förslag örn en fördelning av kostnaderna för
reumatikervården mellan stat och landsting med den större delen lagd på
landstingen, mötte detta som redan framhållits en stark kritik. 1941 års
sakkunniga ha försökt att finna en linje, som skulle kunna förena de motsatta
intressena, och lia därvid intagit den ståndpunkten, att staten borde på -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 224.

15

taga sig hela kostnaden för inrättande av vårdplatser för ledgångsreumatiskt
sjuka, medan driftkostnaderna borde bäras gemensamt av staten och landstingen.

I konsekvens med denna ståndpunkt föreslogo de sakkunniga i sitt första
betänkande (del I), att staten skulle ikläda sig hela kostnaden för inrättandet
av kliniska reumatologiska avdelningar vid undervisningssjukhusen i Stockholm
och Uppsala samt en ortopedisk avdelning i sistnämnda stad. I sitt
andra betänkande (del II), lia de sakkunniga vidare föreslagit, att byggnadskostnadema
för inrättande av reumatikervårdplatser å efterbehandlingsavdelningar
skulle i princip bäras helt av staten, varvid kostnaden för sådan
plats uppskattats till högst 5 000 kronor. Såsom en annan konsekvens av förenämnda
ståndpunkt föreslå de sakkunniga nu, att de genom pensionsstyrelsens
ingripande uppförda reumatikeravdelningama i Lidköping, Lund,
Norrköping, Umeå och Västerås ej blott formellt utan även reellt överlåtas
på vederbörande landsting respektive stad genom att nu gällande kontrakt
mellan pensionsstyrelsen och vederbörande landsting respektive stad uppsägas
till viss tidpunkt och byggnadslånen hos folkpensioneringsfonden annulleras
utan något ekonomiskt vederlag från landstingen respektive Norrköpings
stad men under förbehåll, att vederbörande huvudman förklarar
sig villig att medverka till den utvidgning av avdelningen, som kan befinnas
önskvärd för tillgodoseende av reumatikervårdens behov. Kostnaderna för
dessa avdelningars utvidgande till specialavdelningar liksom för nyanläggning
av dylika föreslå de sakkunniga i enlighet med sin principiella ståndpunkt,
att staten skall bära, likväl med viss begränsning, som närmare behandlas
i anslutning till de sakkunnigas förslag örn statsbidragens storlek. I
samtliga dessa fall är det fråga örn så kallade räjongplatser, det vill säga
vårdpatser, till vilka patienter komma från ett visst område, större än ett
län, och eventuellt även från andra delar av riket.

De sakkunniga ha funnit det varken önskvärt eller möjligt, att alla ledgångsreumatiker
bli vårdade å för dem särskilt reserverade vårdplatser.
De invärtesmedicinska avdelningarna ha mycket stor betydelse för vården
av de för behandling mest tillgängliga akuta och subakuta stadierna av
ledgångsreumatism. A dessa avdelningar böra därför fortsättningsvis som
hittills mottagas reumatiker. Någon form för byggnadsbidrag till inrättande
av vanliga invärtesmedicinska avdelningar ha de sakkunniga dock
icke funnit vara möjlig. Om sådant bidrag lämnades skulle detta innebära
en favorisering av landsting, som kommit efter med tillgodoseende av invärtesmedicinens
behov av vårdplatser och uppkalla berättigad kritik från
andra landsting. Däremot synes intet vara att invända mot att ett landsting
erhåller statens ekonomiska stöd enligt samma princip, som gäller för
specialavdelning, örn landstinget vid nybyggnad av invärtesmedicinsk avdelning,
utöver behövligt antal andra invärtesmedicinska vårdplatser, inrättar
en för vård av artritfall avsedd särskild mindre avdelning. Dessa
mindre avdelningar erbjuda jämförelsepunkter med dem av pensionsstyrelsens
reumatikeravdelningar, som icke förutsättas utbyggda till specialavdelningar,
således avdelningarna i Boden och Västerås, därigenom att de
skulle erbjuda samma garantier sorn dessa, att vårdplatserna vore reserverade
för reumatiskt sjuka. För statsbidrag bör emellertid uppställas det
villkoret, att avdelningen ingår såsom en del i en av medicinalstyrelsen
fastställd plan för reumatikervårdens ordnande, uppgjord med hänsyn till
behovet av reumatikervårdplatser för länet och angränsande områden. För
intagningen, som skötes av vederbörande överläkare, bör gälla samma
praxis som hittills för andra landstingsplatser, alt i mån av platstillgång
även utomlänspatienter emollagas.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

De sakkunniga förbise icke, alt detta förslag innebär en viss risk, att på
sina håll nu ifrågasatt utbyggnad av odelade lasarett med invärtesmedicinska
avdelningar kan komma att fördröjas under avvaktan på statsmakternas
ställningstagande till förslaget. Förutsättningen för att denna olägenhet
blir så liten som möjligt är därför, att de sakkunnigas förslag bli
föremål för en snabb behandling och ett snart avgörande.

De sakkunniga övergå så till frågan om hur driftkostnaden för reumatikervården
skall täckas. Som redan framhållits anse de sakkunniga, att
denna kostnad skall bäras gemensamt av staten och landstingen. Det förslag
de sakkunniga framlägga avviker väsentligt från tidigare förslag. Medan
statens sjuk vå r dskomm i t té och 1936 års sakkunniga tänkte sig, att staten
skulle bära vårdkostnad endast för reumatiker, som erhålla vård å särskild
reumatikeravdelning, och att övrig vårdkostnad skulle bäras helt av landstingen,
anse 1941 års sakkunniga, att statligt driftbidrag bör utgå till vårdkostnaden
för ledgångsreumatiskt sjuka, oberoende av om vården lämnas å
reumatikeravdelning eller å invärtesmedicinsk avdelning, odelat lasarett eller
sjukstuga.

De sakkunniga ha tidigare i detta betänkande utvecklat, att de anse det
vara en primär angelägenhet att tillse, att de akuta ledsjukdomarna och de
iniliala stadierna av de kroniska artriterna få tillräckligt tidig och tillräckligt
långvarig vård och att denna med största fördel lämnas å de invärtesmedicinska
avdelningarna och andra för invärtesmedicinska fall avsedda vårdplatser.
Det kan då icke vara rimligt att begränsa driftbidraget för vård av
reumatiker lill de speciella reumatikeravdelningarna. En sådan begränsning
skulle medföra risk för att reumatikerna sattes i efterhand vid ansökan om
plats å de vanliga sjukvårdsinrättningarna och hänvisades att i första hand
söka plats å reumatikeravdelningarna. Vidare är att märka, att landstingen
skola pålaga sig vårdkostnad för det klientel, vars vård pensionsstyrelsen
nu bekostar. Det är ett fullt rättmätigt anspråk, att landstingen på något
sätt bli kompenserade, och en god form härför vore, att de finge åtnjuta
statsbidrag till driften även för vårdplatser, som de ställa till förfogande
utanför reumatikeravdelningarna. Den av de sakkunniga således uppställda
principen ligger till grund såväl för förslaget i de sakkunnigas betänkande,
del II, örn statsbidrag till reumatikervården å efterbehandlingsavdelningar
som för det förslag de sakkunniga bär framlägga.

I anslutning till vad sålunda och i övrigt anförts föreslå de sakkunniga,

att de genom pensionsstyrelsens ingripande uppförda reumatikeravdelningarna
i Lidköping, Lund, Norrköping, Umeå och Västerås ej blott formellt
utan också reellt skola överföras på vederbörande landsting respektive
stad genom att nu gällande kontrakt mellan pensionsstyrelsen och vederbörande
landsting respektive stad uppsägas till viss tidpunkt och byggnadslånen
Iros folkpensioneringsfonden annulleras under förbehåll, att vederbörandc
huvudman förklarar sig villig medverka till den utvidgning av avdelningen,
som kan befinnas önskvärd för tillgodoseende av reumatikervårdens
behov,

att till dessa avdelningars utvidgande liksom till nyanläggning av specialavdelning
ävensom till vårdplatser, som inretts i direkt anslutning till
invärtesmedicinska avdelningar och helt ställas till reumatikervårdens disposition,
skall utgå statligt byggnadsbolag, som principiellt omfattar hela
kostnaden, dock att statens kostnad i allmänhet icke skall beräknas överstiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

17

för plats å specialavdelning 15 000 kronor och för plats å reumatikeravdelning,
ansluten till invärtesmedicinsk avdelning, 10 000 kronor, Kungl. Maj :t
obetaget att efter särskild prövning, där kostnaderna väsentligt överstiga
dessa belopp, medgiva högre bidrag,

att statligt driftbidrag skall utgå till vård av reumatikerpatient, som
vårdas på specialavdelning eller reserverad del av invärtesmedicinsk avdelning
ävensom till patient med reumatisk artrit, som vårdas å övrig del av
invärtesmedicinsk avdelning eller vid odelat lasarett eller sjukstuga, med
ett belopp, som i allmänhet utgör 3 kronor för vårddag, men för utomlänspatient,
som vårdas å specialavdelning eller reserverad del av invärtesmedicinsk
avdelning, med 4 kronor, allt under förutsättning att högre vårdavgilt
icke avkräves patienten än 2 kronor; för utomlänspatient skall det landsting
patienten tillhör bidraga med lika stort belopp som statsbidraget, samt

att såsom förutsättning för byggnads- och driftbidrag till reumatikervården
skall fordras, att huvudmannen uppgjort plan för reumatikervårdens
ordnande, som blivit av medicinalstyrelsen godkänd.

De sakkunniga framhålla vidare, att den tidpunkt, vid vilken pensionsstyrelsens
reumatikeravdelningar vid lasaretten reellt överlämnas till landstingen
bör av praktiska skäl vara densamma för hela riket och sammanfalla med
tidpunkten, då de statliga driftbidragen till vården av reumatiska artriter å
såväl A-plats som E-plats enligt de sakkunnigas förslag börja utgå. Vid samma
tidpunkt bör regleringen av byggnadslånen från folkpensioneringsfonden
ske med erforderliga belopp (c:a 2 000 000 kronor). Innan denna tidpunkt
böra länsplaner för reumatikervårdens utbyggande lia hunnit utarbetas
och av medicinalstyrelsen behandlas. De sakkunniga föreslå för sin del
den 1 juli 1 94 7 såsom lämplig sådan tidpunkt. Från denna tidpunkt
skulle då även pensionsstyrelsens ekonomiska understöd till reumatikervården
upphöra.

Rörande formen för reumati k eranstalter nas beläggande
efter den 1 juli 1947 anföra de sakkunniga bland annat.

I och med att pensionsstyrelsens ekonomiska understöd av reumatikervården
upphör, förfaller även främsta motivet till att ansökningar om sjukvård
på grund av reumatisk sjukdom vid de speciella reumatikervårdsanstalterna
centralt handläggas av denna myndighet. Skulle central handläggning
av dessa sjukvårdsärenden anses lämplig även i fortsättningen, bör den
i så fall uppdragas åt statens ordinarie sjukvårdande myndighet, medicinalstyrelsen,
genom vilken statsbidragen till reumatikervården framdeles
komma att utgå.

I detta sammanhang bör dock ifrågasättas, huruvida central prövning av
dessa sjukvårdsansökningar överhuvudtaget bör i fortsättningen utövas. Vid
central handläggning av patientens intagning kunna vissa olägenheter
knappast undvikas. Bedömandet av sjukdomstillstånd endast ifrån pappersgranskning
utan kontakt med patienten eller den inremitterande läkaren
medför risk för felbedömning av fallets karaktär och vårdbehovets grad.
Vidare medför en central granskning förlängning av tiden mellan läkarens
konstaterande av vårdbehovet och patientens intagande på anstalten, en
förlängning, som alltid är olämplig och många gånger kan vara direkt farlig

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 224. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

för möjligheten att förebygga invaliditeten. Hittills har dock denna tidsutdräkt
delvis förorsakats av de fordringar på ekonomiska garantier i fråga
örn patientavgifternas erläggande, som pensionsstyrelsen ansett sig böra uppställa.
Sedan landstingen övertagit anstalterna, böra dessa fordringar givetvis
mildras i likhet med de villkor, som tillämpas vid lasarett och sjukstugor.

Ett viktigt motiv för den centrala prövning av dessa sjukvårdsfrågor inom
^>?ns*?nss^re^sen’ som ägt rum alltsedan år 1915, har varit den stora bristen
på vårdplatser, i här föreliggande fall för reumatikervården. Då alla reumatiskt
sjuka med de sjukvårdsresurser, som funnits, ej kunnat beredas
anstaltsvård, har pensionsstyrelsen ansett, att man ur försäkringsteknisk
synpunkt på sådana patienter, som i främsta rummet borde intagas, borde
uppställa vissa fordringar rörande ålder, ekonomi och läkningsutsikter, varför
enhetlig handläggning genom central prövning ansågs förmånlig. Ifrågavarande
fordringar kunna självfallet efter anvisningar från medicinalstyrelsen
tillämpas även vid perifer beläggning av anstalterna, till dess att en
mera väsentlig utökning av vårdplatsernas antal för reumatiskt sjuka hinner
komma till stånd. I viss utsträckning tillämpas de redan.

o Enligt de sakkunnigas mening föreligger sålunda icke ens under övergångsskedet,
innan reumatikervården hunnit utbyggas, något hinder att tilllämpa
en decentraliserad intagning av det klientel, som nu vårdas genom
pensionsstyrelsens försorg, dock med ett undantag, till vilket de sakkunniga
återkomma.

Sedan reumatikervården utbyggts med tillräckligt antal vårdplatser bör
den perifera beläggningen av vårdsplatserna, som ur sakliga synpunkter är
att föredraga, kunna tillämpas utan inskränkande direktiv. Härigenom komme
huvuddelen av pensionsstyrelsens nuvarande klientel att bli jämställd
med den större delen av det reumatiska klientel, som i fråga örn vårdbehov
icke skiljer sig från detta men icke sökt eller kunnat erhålla vård genom
pensionsstyrelsens försorg.

biyssberörda undantag avser det reumatikerklientel, som söker pension
och av denna anledning blir föremål för centralt bedömande men som enligt
pensionsstyrelsens uppfattning bör beredas anstaltsvistelse för observation
eller behandling. Da hela den nuvarande speciella reumatikervården
tillkommit genom pensionsstyrelsens initiativ och ekonomiska understöd,
synes det vara berättigat, att pensionsstyrelsen för detta till antalet jämförelsevis
obetydliga klientel herodes förtursrätt, så länge Kungl. Majit finner
en sådan ordning behövlig, ej blott vid pensionsstyrelsens fristående kuranstalter
utan även vid de av de sakkunniga föreslagna avdelningarna med
räjongpiatser. Förbehåll beträffande dessa patienters förtursrätt bör göras,
när förenämnda reumatikeravdelningar överlämnas till vederbörande landsting
respektive stad.

De sakkunniga sammanfatta sin ståndpunkt härutinnan sålunda,

att beläggningen av pensionsstyrelsens fristående anstalter och, där så
av topografiska skäl anses önskvärt, av övriga räjongplatser bör ske centralt
endast för sådana fall, som söka pension hos pensionsstyrelsen och av denna
befinnas för observation eller vård böra intagas på anstalt, dock ej under
längre tid än Kungl. Majit finner en sådan ordning behövlig, samt

a f t under en övergångstid, innan reumatikervården hunnit utbyggas och
särskilt de kroniska artriterna kunna finna vard i tillräcklig utsträckning,
de av pensionsstyrelsen tillämpade synpunkterna i fråga örn företräde vid

Kungl. Majlis proposition nr 224.

19

konkurrens om plats för personer, som synas ha större utsikter att genom
behandlingen återvinna arbetsförmåga, böra tillämpas vid perifer beläggning
genom vederbörande överläkare för de med statligt understöd uppförda
räjongplatserna efter av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar.

Pensionsstyrelsens fristående kuranstalter beröras av de sakkunnigas
förslag, allenast i vad de mottaga reumatiskt sjuka. Med hänsyn till att
dessa anstalter fortfarande till största delen komma att vara belagda med annat
klientel än reumatiskt sjuka, anse de sakkunniga, att någon ändring i
dessa anstalters administrativa ställning i övrigt ej nu bör göras. Frågan örn
en fullständig avveckling av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
bör enligt de sakkunniga göras till föremål för fortsatt utredning, eventuellt i
samband med neurosvårdens ordnande i riket. Då rättigheten att belägga en
sjukvårdsanstalt ej nödvändigtvis behöver vara förenad med skyldigheten att
driva densamma, anses dock frågan örn samtliga pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalters
administrativa ställning kunna redan nu, örn så anses lämpligt,
göras till föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Nämnas må vidare, att sommarkuranstalter, som av pensionsstyrelsen anlitats
förf vård av dess klientel, föreslås i fortsättningen skola efter prövning
av medicinalstyrelsen erhålla statsbidrag efter vissa grunder. Frågan om statligt
understöd till den öppna reumatikervården anse de sakkunniga böra hänskjutas
till den inom medicinalstyrelsen pågående utredningen rörande den
öppna sjukvårdens organisation i allmänhet.

Slutligen betona de sakkunniga vikten av att parallellt med förbättrade
vårdåtgärder en intensiv folkupplysning om de reumatiska sjukdomarna,
deras förlopp och behandling igångsättes. Liksom på andra hälsovårdsområden
borde medicinalstyrelsen ha ansvaret för denna upplysningsverksamhet.
De sakkunniga föreslå, att till styrelsens förfogande ställes ett
årligt belopp av förslagsvis 30 000 kronor att användas för sådan upplysning.

Kostnaderna för genomförande av nu föreliggande förslag ha de sakkunniga
uppskattat sålunda.

Statens utgifter för byggnadsbidragen beräknas komma att uppgå till (550
X 10 000) 5 500 000 kronor för platser å invärtesmedicinsk avdelning samt
till (448 X 15 000) 6 720 000 kronor för platser å specialavdelning, frånsett undervisningssjukhusen,
eller alltså sammanlagt omkring 12 200 000 kronor.
Denna summa tänkes fördelad på en utbyggnadsperiod av 6 år.

Statens årliga utgifter för driftbidragen beräknas vid full utbyggnad uppgå
till omkring 1 525 000 kronor för platser å specialavdelningar utom undervisningssjukhusen
samt 1 400 000 kronor för övriga platser av A-karaktär samt
200 000 kronor för platser å sommarkurorter eller alltså sammanlagt i runt
tal 3 100 000 kronor.

Härifrån bör enligt de sakkunniga frånräknas ett belopp av inemot
2 000 000 kronor, motsvarande pensionsstyrelsens nuvarande kostnad för
driften av cirka 700 reumatikerplatser.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

För landstingens och icke-landstingsstädemas del beräknas den årliga utgiftsökningen
stanna vid omkring 320 000 kronor.

Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle staten och de lokala huvudmännen
komma att i stort sett svara för hälften vardera av den kostnad för reumatikervården,
som icke bäres av den enskilde patienten. I sak skulle detta
innebära, att en icke oväsentlig del av nuvarande kostnader för vård av reumatiskt
sjuka skulle överflyttas från de lokala huvudmännen till staten.

Särskilda yttranden.

Till betänkandet ha fogats särskilda yttranden av ett flertal ledamöter.

Ledamöterna Edström och Lindberg lia sålunda anfört bland annat.

Den primära uppgiften för de för sjukvården ansvariga myndigheterna
måste vara att se till att antalet vårdplatser för reumatiskt sjuka utan
dröjsmål ökas. Örn dessa platser i främsta rummet skola inrättas å invärtesmedicinska
avdelningar eller å specialavdelningar, är en fråga av
mindre vikt. Å båda typerna kunna reumatiskt sjuka erhålla en kvalificerad
vård. När vi haft att bedöma på vilket sätt man snabbast och tillika till rimligaste
kostnad kan åstadkomma ett väsentligt ökat antal vårdplatser, lia vi
funnit det uppenbart, att detta bäst sker genom att dels öka kapaciteten å
redan befintliga lasarettsavdelningar genom inrättande av efterbehandlingsavdelningar
— varom utredningen framlagt enhälligt förslag — och att dels
— vid sidan av föreslagna undervisningskliniker — öka kapaciteten å flertalet
av redan befintliga, av pensionsstyrelsen inrättade reumatikeravdelningar
vid lasaretten genom att utvidga desamma. Då det största behovet av nya
vårdplatser enligt utredningens resultat förefinnes för de kroniska artriterna,
sorn till alldeles övervägande delen utgör dessa avdelningars klientel, synes
det för det föreliggande vårdbehovet vara mest rationellt att utvidga just
dessa. Genom en sådan utvidgning vinner man dessutom, att dessa reuinatikeravdelningar
uppnå en storlek, som ännu mer än nu motiverar, att de
ställas under särskilda överläkare, varigenom man får ett antal läkare i
landet med speciellt intresse för reumatikervården, vilket otvivelaktigt blir
till gagn för denna vårds intensifiering i olika avseenden.

Genom vår anslutning till de i detta betänkande framlagda förslagen ha
vi markerat, att vi icke äro motståndare till att reumatikervårdplatser inrättas
genom tillbyggnad vid redan befintliga invärtesmedicinska avdelningar
eller vid nyinrättande av sådana genom delning av odelade lasarett. Vi
finna det emellertid föga välbetänkt att ställa frågan örn reumatikervårdens
utbyggnad i beroende av landstingens villighet att påtaga sig de mycket stora
kostnaderna för en utbyggnad av den invärtesmedicinska sjukvården. De beräkningar,
som göras i betänkandet om det antal vårdplatser för reumatiker,
som skulle kunna vinnas i anslutning till de invärtesmedicinska avdelningarna
— nuvarande och nya — anse vi mycket problematiska och till dem
knutna förväntningar svagt grundade.

Örn statsmakterna besluta enligt de sakkunnigas förslag att lämna statsbidrag
till utvidgning av nuvarande reumatikeravdelningar, kan däremot
redan inom ett eller annat år ett så betydande tillskott av vårdplatser för
reumatiker, främst kroniska artriter, påräknas, att en märkbar förbättring
av nuvarande förhållanden beträffande vänte- och vårdtider kan förväntas
inträda.

Det blir sedan beroende på landstingens initiativ, i vilken omfattning ytterligare
vårdplatser skola inrättas. De av de sakkunniga föreslagna stätsbi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

21

dragen ha så tillmätts, att landstingen säkert ej skola undandraga sig att
vid en ur allmänna sjukvårdssynpunkter motiverad utbyggnad av sin invärtesmedicinska
sjukvård även i tillbörlig grad tillgodose vårdplatsbehovet
för reumatikerna.

Ledamoten Edström har härutöver för egen del framfört vissa medicinska
synpunkter till belysande av frågan om reumatikervårdens utbyggande,
varvid han särskilt betonat sin tveksamhet ur vårdsynpunkt gentemot förslaget
att i samband med utbyggande av invärtesmedicinska avdelningar reservera
vissa smärre delar därav för vård av reumatiker. På vilket område
av medicinen det än gällde bleve nämligen sådana avdelningar lätt en sekunda
vårdform.

Ledamoten Svartz åter rekommenderar i första hand en snabb utbyggnad
av invärtesmedicinska avdelningar genom delning av odelade lasarett och
sammanfattar sin ståndpunkt i följande punkter.

1. En snabb ökning av antalet invärtesmedicinska avdelningar i landet är
av största betydelse för reumatikervården liksom även för andra invärtesmedicinska
sjukdomstillstånd.

2. På grund av den höga procent, i vilken ledgångsreumatism leder till
invaliditet, bör denna sjukdomsgrupp lämnas ett visst företräde vid inrättandet
av nya invärtesmedicinska avdelningar. Detta kan lämpligen ske
genom att, såsom reumatikervårdssakkunniga föreslagit, på nyuppförda avdelningar
reservera ett antal platser, t. ex. 20—40 stycken, för reumatikerklientelet.
Redan förefintliga medicinska avdelningar, vilkas sängantal avsevärt
understiger 120, kunna dessutom på de platser, där detta visar sig vara
praktiskt genomförbart, utökas med en mindre reumatikeravdelning.

3. Som de sakkunniga anfört i del I av sitt betänkande, är det önskvärt,
att reumatologiska specialavdelningar snarast uppföras i Stockholm och
Uppsala, vilka avdelningar utom sjukvård även skola tjäna undervisning
och forskning. Avdelningen i Stockholm får sin särskilda betydelse genom
att den är avsedd att uppföras i anslutning till Konung Gustaf V:s forskningsinstitut
för invalidiserande sjukdomar. I planerna för avdelningen i
Uppsala ingå särskilda anordningar för såväl undervisning som forskning.
En specialavdelning bör dessutom uppföras i Göteborg. Också denna avdelning
skulle få till uppgift att utom sjukvården bereda goda möjligheter
för undervisning och forskning.

4. I föreliggande betänkande framlägges förslag örn utbyggnad av fem
självständiga reumatologiska specialavdelningar utöver de tre nyssnämnda.
På anförda skäl bör det enligt min åsikt anstå med inrättandet av dessa avdelningar
tills erfarenhet vunnits angående effekten av övrig utbyggnad.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

över betänkandet ha efter remiss yttranden inkommit från medicinalstyrelsen,
pensionsstyrelsen efter hörande av styrelsens överläkare samt överläkarna
vid styrelsens fristående kuranstalter och lasarettsavdelningar, universitetskanslern
efter hörande av de medicinska fakulteterna i Uppsala och
Lund samt karolinska institutets lärarkollegium, socialstyrelsen, statskontoret,
samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbörande förste provinsialläkare
och därmed jämställd stadsläkare, vidare landstingens förvaltnings -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

utskott och stadsfullmäktige i städerna utanför landsting, svenska landstingsförbundet,
stadsförbundet, landskommunernas förbund, fattigvårds- och barnavårdsförbundet
och sjukkasseförbundet, läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund,
svenska lasarettsläkarföreningen, provinsialläkarföreningen och
stadsläkarföreningen ävensom statens sjukhusutredning av år 1943 och socialvårdskommittén.

Härjämte har den nybildade riksföreningen för bekämpande av de reumatiska
sjukdomarna inlämnat en skrift i ämnet.

Praktiskt taget alla nu nämnda myndigheter och sammanslutningar vitsorda,
att behov föreligger av vidgade vårdmöjligheter för de reumatiskt sjuka,
och åtskilliga hava även betonat angelägenheten av att snara åtgärder vidtagas
för tillgodoseende av detta behov. De sakkunnigas platsbehovsberäkningar
ha jämväl i allmänhet godtagits; ett flertal remissinstanser har dock
funnit desamma ligga i underkant eller vara osäkra. Beträffande sättet för
vårdens utbyggande och finansiering ha däremot — frånsett de i planen upptagna
specialavdelningarna i Stockholm, Uppsala och Göteborg, vilka främst
avses tjäna undervisnings- och forskningsändamål — betydande meningsskiljaktigheter
gjort sig gällande, såsom framgår av följande översiktliga sammanställning.

Reumatikervårdens utbyggande.

I denna fråga ha remissyttranden, såvitt angår den slutna vårdens
utbyggande, i allmänhet anknutit antingen till sakkunnigmajoritetens ståndpunkt
eller till de särskilda yttranden, som avgivits av ledamöterna Edström
och Lindberg (speciallinjen) eller av ledamoten Svartz (internlinjen).

Medicinalstyrelsen förordar i princip ett utbyggande efter internlinjen.
Styrelsen yttrar.

Styrelsen finner för sin del den av professorn Svartz framförda åsikten
ha så starkt fog för sig, att styrelsen anser sig böra förorda, att tills vidare
icke några självständiga reumatikeravdelningar utom de i Stockholm, Uppsala
och Göteborg föreslagna inrättas, förrän tillräcklig erfarenhet därifrån
vunnits. Därvid förutsätter emellertid styrelsen, att särskilt svårbedömda och
elakartade fall av reumatiska sjukdomar skola kunna remitteras till dessa
specialavdelningar från hela landet, varigenom man efter några års verksamhet
synes kunna bättre än nu överblicka det ytterligare behov av dylika
specialplatser, som kan förefinnas. Även de sakkunniga synas för övrigt ha
ansett, att många fall av reumatiska sjukdomar kunna vårdas av läkare utan
mera omfattande specialutbildning inom detta fackområde, eftersom de föreslå
statsbidrag till samma belopp för reumatikerpatienter, som vårdas såväl
på sjukstugor och odelade lasarett som på invärtesmedicinska avdelningar,
något som enligt styrelsens mening stöder uppfattningen att tre specialavdelningar
inom den närmaste framtiden borde vara tillräckliga. Förhållandet
är ju nämligen det, att vissa sjukstuguläkare sakna invärtesmedicinsk utbildning,
medan för behörighet till befattning såsom lasarettsläkare vid odelat
lasarett endast erfordras atta manaders tjänstgöring vid medicinsk avdelning
efter vunnen legitimation. De sakkunniga hysa vidare den åsikten, att läkarna
vid de ifrågasatta specialavdelningarna böra äga tillgång till konsultation
med ortoped. Även detta talar för att med inrättande av specialavdel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224

23

ningar utöver de i Stockholm, Uppsala och Göteborg föreslagna, dar ortopediska
avdelningar antingen finnas eller beslutats, lämpligen bör anstå
till dess sådana avdelningar samtidigt bliva inrättande eller eljest tillgången
på ortopedisk specialvård för landet i dess helhet organisatoriskt tryggats.

Pensionsstyrelsen ansluter sig jämväl till internlinjen och anför bland
annat.

En effektiv utbyggnad av reumatikervården är av synnerligen stor betydelse
icke minst ur de synpunkter, som företrädas av pensionsstyrelsen. Efter
vilka principer en sådan utbyggnad bör ske är emellertid mycket svårbedömt,
vilket även framgår av de olika meningar, som yppats såväl bland de sakkunniga
som bland de läkare vid styrelsens kuranstalter, vilka yttrat sig i
frågan. Pensionsstyrelsen vill redan nu framhålla, att man vid ett utbyggande
av reumatikervården icke utan tvingande skal bör genombryta den nuvarande
organisationen av landstingens sjukhusväsen. Principiellt bör enligt
styrelsens uppfattning sjuka i behov av lasarettsvård i möjligaste mån beredas
sådan vård så nära hemorten som möjligt. Särskilt beträffande personer, lidande
av reumatiska sjukdomar, är det av betydelse att så sker, då vårdtiden
för dessa sjuka som regel blir lång. En av de sakkunniga, professor Nanna
Svartz, har i sitt särskilda yttrande närmare motiverat betydelsen härav.
Enligt styrelsens erfarenhet är en ökning såväl av antalet medicinska lasarettsavdelningar
som av antalet vårdplatser å redan befintliga sådana avdelningar
mycket önskvärd. Styrelsen har kunnat konstatera, att pensionssökande, vilka
för undersökning eller vård hänvisats till närmaste liemortslasarett med
medicinsk avdelning, ofta fått vänta mycket lång tid, mången gång ända
upp till ett halvt år. innan undersökningen eller vården kommit till stånd.
Det har även ej sällan förekommit att personer med ledgångsreumatism i
tidigt skede av vederbörande lasarettsläkare remitterats till någon av styrelsens
kuranstalter, innan behandlingen å lasarettet kunnat anses avslutad,
under motivering att den sjuke på grund av platsbrist icke längre kunnat
vårdas å lasarettet. Behovet av ökat antal vårdplatser framgår även av det
förhållandet, att väntetiderna för intagning av reumatiker å styrelsens kuranstalter
numera äro jämförelsevis långa. Styrelsen anser således att ett
snabbt och tillräckligt omfattande utbyggande och nybyggande av medicinska
lasarettsavdelningar, vilket för närvarande är en landstingens angelägenhet,
i första hand bör ifrågakomma för att tillgodose behovet av vårdplatser för
akuta och tidiga kroniska fall av ledgångsreumatism liksom för övriga invärtesmedicinska
fall. En sådan ny- och tillbyggnad torde också av de sakkunnigas
uttalande att döma kunna beräknas komma till utförande genom
landstingens försorg i tämligen stor omfattning under de närmaste åren.

Styrelsen har i ett den 28 april 1942 avgivit utlåtande angående inrättande
av de förut omförmälda avdelningarna vid karolinska sjukhuset i Stockholm
och akademiska sjukhuset i Uppsala anfört, bland annat, att med hänsyn till
tidsläget och å pensionsstyrelsens kuranstalter då rådande platstillgång förslaget
om uppförande av avdelningarna i fråga för det dåvarande icke måtte
föranleda någon åtgärd. Styrelsen finner numera, sedan antalet vårdsökande
till styrelsens kuranstalter kraftigt ökats och efter världskrigets upphörande
mera normala förhållanden börjat inträda, skäl tala för att ifrågavarande
avdelningar uppföras. Likaledes synas skäl kunna anföras för att ytterligare
någon specialavdelning uppföres, till exempel i Göteborg.

Vad beträffar de övriga fem av de sakkunniga föreslagna självständiga
reumatologiska specialavdelningarna synas såväl bland de sakkunniga själva
som bland de kuranstaltsläkare, som yttrat sig i ärendet, delade meningar

24

Kungl. Majlis proposition nr 224.

racin angående det lämpliga i att dessa anstalter för närvarande komma till
stånd. Mot styrelsens befattning med reumatikervården har under årens lopp
den kritiken riktats, att räjongerna för denna vård icke varit desamma som
för den invärtesmedicinska vården i övrigt i landet. Enligt styrelsens mening
bör man, då man nu försöker omorganisera reumatikervården, gå fram efter
sådana linjer att denna vård i en framtid kan på ett smidigt sätt inordnas
i respektive landstings sjukvårdsorganisation. Det synes styrelsen därför
synnerligen välbetänkt, att man, såsom professor Svartz i sitt förutnämnda
särskilda yttrande framhållit, avvaktar resultatet av den erfarenhet, som
vinnes genom utbyggnad av de medicinska lasarettsavdelningarna och av förberörda
tre specialanstalter. Genom att ställa frågan om inrättande av de av
de sakkunniga ytterligare föreslagna fem specialavdelningarna på framtiden
har man även möjlighet att vid bedömandet av det framtida vårdbehovet
för reumatiskt sjuka taga hänsyn till att nya behandlingsmetoder kunna
komma att minska platsbehovet. Det nu antörda synes enligt styrelsens
mening utgöra vägande skäl för att uppskjuta inrättandet av dessa fem specialavdelningar.
Redan nybyggandet av medicinska lasarettsavdelningar, utökningen
av antalet vårdplatser vid nu befintliga sådana samt inrättandet
av de sist berörda tre specialanstalterna innebär en betydande utbyggnad av
reumatikervården. Därest vidare de i de sakkunnigas betänkande, del 11, å
hem för kroniskt sjuka samt efterbehandlingsavdelningar föreslagna platserna,
vilkas inrättande och drift beräknas medföra betydligt lägre kostnader
för det allmänna än A-platser, komma till stånd, torde i varje fall det
för närvarande mest trängande behovet av platser för den slutna reumatikervården
bliva tillgodosett.

I anslutning härtill framhåller styrelsen, att hela frågan om utökning av
antalet vårdplatser överhuvudtaget är i hög grad beroende av att tillgången
på arbetskraft, framför allt sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden, säkras.
Styrelsen varnar för att påskynda utökandet av antalet vårdplatser i snabbare
takt än att personalbehovet samtidigt kan tillgodoses, så att de nya
platserna därefter också kunna till fullo beläggas och icke stå outnyttjade på
grund av personalbrist.

Frågan om reumatikervårdens behov av ortopedisk sakkunskap bör enligt
styrelsens mening, i avvaktan på den förordade översynen av ortopedvården
i dess helhet, lösas från fall till fall till dess erfarenhet vunnits angående
lämpligheten av olika tillvägagångssätt. I södra och mellersta Sverige kan
måhända en anordning med konsulterande ortopeder visa sig lämplig, men
om ett sådant förfaringssätt är tillräckligt även för Norrland med dess långa
avstånd synes styrelsen tvivelaktigt. Anordningen med konsulterande ortopeder
har hittills använts vid styrelsens kuranstalt i Nynäshamn, som erhållit
ortopedisk konsultation i tillräcklig utsträckning genom samarbete med vanföreanstalten
i Stockholm.

Medicinska fakulteten i Uppsala förordar för sin del, att reumatikervården
i första hand utbygges efter speciallinjen. Fakulteten yttrar sålunda.

Det synes fakulteten självklart, att vissa reumatiskt sjuka alltfort kunna
och böra vårdas å invärtesavdelning. Det gäller framför allt de mera akuta
formerna av ledgångsreumatism och fall med komplikationer. Men när sjukhommer
över i ett mera kroniciterande stadium, synas de bästa vårdmöjligheterna
kunna skapas å specialavdelningar. Det måste sålunda för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

25

utsättas ett samarbete även i fortsättningen mellan invärtesavdelningar och
reumatologiska specialavdelningar.

Som tidigare framhållits, böra åtgärder snarast vidtagas för att förbättra
vårdmöjligheterna för de reumatiskt sjuka. På grund av den stora osäkerhet,
som vidlåder utredningens bedömande av de reumatiska sjukdomarnas frekvens
och det föreliggande behovet av sjukhusvård, synes det fakulteten vara
lämpligt att i första hand de av de sakkunniga föreslagna nya reumatikeravdelningarna
i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Småland komma till
stånd, samt att de redan förefintliga avdelningarna i Lidköping, Lund, Norrköping
och Umeå utvidgas i enlighet med de sakkunnigas förslag. Betydelsefullt
synes det vara, att dessa självständiga reumatikeravdelningar placeras
i anslutning till centrallasarett. Härigenom vinnes den stora fördelen, att andra
specialavdelningar lätt kunna konsulteras. Framför allt kan man här peka
på betydelsen av att ha ortopedisk sakkunskap lätt tillgänglig. Ortopediska
specialavdelningar böra därför särskilt förläggas till de centrallasarett, till
vilka reumatikeravdelningar äro anslutna.

De åtta specialavdelningarna böra enligt fakultetens mening skötas av
självständiga överläkare, vilket även föreslagits av de sakkunniga. Skulle
såsom fakulteten håller för sannolikt behovet av A-platser för reumatiskt
sjuka ej bli fyllt genom dessa avdelningar, bör räjongerna minskas och nya
specialavdelningar upprättas. Det på mångå håll synnerligen trängande behovet
av sjukhusplatser för invärtesmedicinsk vård vid landstingslasaretten
bör enligt fakultetens mening tillgodoses utan att på sätt de sakkunniga föreslagit
sammankopplas med frågan örn reumatikervårdens utbyggande.

Medicinska fakulteten i Lund anser, att fall av akut ledgångsreumatism
böra vårdas på invärtesmedicinsk avdelning och en stor del av de kroniska
fallen på ortopedisk avdelning. Det viktigaste vore därför enligt fakultetens
mening, att snarast möjligt utbygga den invärtesmedicinska och den ortopediska
vården samt att inrätta efterbehandlingssjukhus och vårdhem för kroniskt
sjuka. Med inrättandet av speciella reumatikeravdelningar borde anstå,
till dess erfarenhet vunnits angående effekten av övrig utbyggnad på sjukvårdsområdet.
För den medicinska undervisningen och sannolikt även för
forskningen vore det dock en fördel, örn särskilda avdelningar för reumatiskt
sjuka inrättades vid de tre medicinska läroanstalterna.

Karolinska institutets lärarkollegium framhåller, att vårdplatsbehovet, frånsett
forskningsklinikerna, i första band borde tillgodoses genom beredande av
erforderligt antal invärtesmedicinska och pediatriska platser. I detta .sammanhang
har kollegiet understrukit, att den akuta reumatiska infektionen till
väsentlig del vore ett problem, som folie inom pediatriken. Kollegiet har jämväl
förordat, att det ortopediska vårdplatsbehovet göres till föremål för allsidig
statlig utredning.

Universitetskanslern förordar — under hänvisning till de skiljaktiga meningar,
som bland den medicinska sakkunskapens företrädare göra sig gällande
i föreliggande fråga — att samtliga utvägar, som de sakkunniga föreslagit,
anlitas.

Stfdens sjukhusutredning yttrar bland annat.

I betänkandet har från de sakkunnigas sida starkt understrukils^vikten av
att de reumatiskt sjuka för förebyggande av framtida invaliditet på ett tidigt

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

stadium omhändertagas för vård. Den kanske säkraste garantien för att så
skall kunna ske, torde skapas, om inom varje sjukvårdsområde anskaffas det
för ändamålet erforderliga antalet vårdplatser. En centralisering av reumatikervården
i den utsträckning, de sakkunnigas majoritet föreslagit, till vissa
lör tre eller fyra sjukvårdsområden avsedda specialavdelningar anser utredningen
redan av denna anledning vara mindre lycklig. En dylik indelning av
hela landet i räjonger, var och en med sin för vård av reumatiskt sjuka avsedda
specialavdelning under särskilda invärtesläkares ledning, synes utredningen
jämväl i övrigt vara mindre lämplig av den anledning, att den i onödan
bryter sönder det eljest landstingsområdesvis uppbyggda sjukvårdssystemet.
Det torde enligt sjukhusutredningens uppfattning kunna ifrågasättas,
huruvida det icke ur såväl den slutna kroppssjukvårdens i dess helhet synpunkt
som jämväl för reumatikervårdens del vore lyckligare och ändamålserrligare,
att det ökade platsbehovet för reumatiskt sjuka i stället tillgodosåges
dels genom anordnandet av särskilda ortopedkliniker, varav för närvarande
uppenbarligen föreligger ett akut behov inom flertalet sjukvårdsområden,
dels ock genom ytterligare utbyggnad av de invärtesmedicinska vårdplatserna.
Säkerligen skulle sjukvården inom de flesta landstingsområden
vara mer betjänt av att ha tillgång på såväl invärtesmedicinsk som ortopedisk
sakkunskap än av att till dess förfogande ställes tvenne representanter
för invärtesmedicinen, den ene överläkare vid en medicinsk klinik, den
andre vid en reumatologisk specialavdelning.

Sjukhusutredningen understryker i anslutning härtill vikten av att frågan
örn platsbehovet för ortopedvården samt övriga med denna vårds organisation
sammanhängande spörsmål snarast klarläggas.

Svenska läkarsällskapet ansluter sig i princip till internlinjen men betonar
tillika nödvändigheten av en snar utbyggnad av specialavdelningar för såväl
barn som ortopediska fall.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund yttrar för sin del.

Enligt läkarförbundets mening framhålla de sakkunniga med rätta, att det
är en primär angelägenhet att tillse, att de akuta ledsjukdomarna och de initiala
stadierna av de kroniska artriterna få tillräckligt tidig och tillräckligt
långvarig vård. Denna vård bör enligt förbundets mening i första hand meddelas
på invärtesavdelningar i likhet nied alla andra invärtesmedicinska sjukdomsfall.
Därvid böra emellertid de reumatiska fallen icke vårdas på särskilda
små avdelningar, anslutna till de medicinska avdelningarna, ty erfarenheten
har klart visat risken för att dylika annexavdelningar kunna komma
i efterhand för intresset från medicinöverläkarens sida. Denne tvingas nämligen
alltid att i första hand ägna sig åt den krävande vården av akuta sjukdomsfall
och hinner många gånger först i sista hand ägna sig åt de mera kroniska
fall, som finnas sammanförda i en särskild avdelning av sjukhuset.
Detta är omvittnat även av mycket samvetsgranna och skickliga överläkare
på medicinska avdelningar med reumatiska annexavdelningar. Målet är därför,
att de niedicinska avdelningarna utbyggas i så stor utsträckning, att
reumatiskt sjuka kunna utan omgång beredas vanlig vårdplats jämsides med
andra sjuka. Då detta av ekonomiska skäl icke torde gå att genomföra inom
överskådlig tid, synes det — i avvaktan på en nödvändig allmän utbyggnad
av de medicinska^ avdelningarna — vara ofrånkomligt, att de reumatiskt sjuka
beredas andra vårdmöjligheter. Och detta bör lämpligen kunna ske genom
att de av de sakkunniga föreslagna åtta specialavdelningarna för reumatiskt
sjuka snarast möjligt komma till utförande. Att man härvid i första hand företar
en utvidgning av redan befintliga reumatiska annexavdelningar vid läsa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

27

rehen till sådan storlek, lämpligen 120 platser vardera, att de kunna ledas av
självständiga överläkare med speciell kompetens i invärtesmedicin och reumatologi
synes tämligen självklart. Ett dylikt utbyggande skulle nämligen:

1) vara den ojämförligt snabbaste och billigaste utvägen att få nya A-platser
för fall av kronisk polyartrit,

2) det säkraste sättet att förskaffa de sjuka en kvalificerad och förstklassig
vård,

3) medföra att ett större antal läkare genom underläkartjänst på dylika
avdelningar få klinisk utbildning i reumatologi, vilket för närvarande endast
kan ske på några få ställen i landet, samt

4) tillföra lasaretten specialutrustade sjukvårdsavdelningar, vilka, om så
framdeles skulle visa sig nödvändigt, utan vidare kostnad eller svårigheter
kunna tagas i anspråk som medicinska eller andra avdelningar.

Slutligen tillstyrker centralstyrelsen, att frågan om ortopedvårdens framtida
organisation snarast göres till föremål för fortsatt utredning.

Styrelsen för svenska lasarettslåkarföreningen anser, att en fullt tillfredsställande
vård av de reumatiska artriterna kan ordnas såväl vid specialavdelningar
som vid smärre artritavdelningar inom invärtesmedicinska avdelningar.
En förutsättning för att sistnämnda alternativ skall kunna godtagas
anser styrelsen emellertid vara, att internavdelningen ingår i ett centrallasarett
med ortopedisk avdelning samt att artritavdelningen förestås av en biträdande
lasarettsläkare.

Av de två återstående hörda läkarsammanslutningarna uttala sig svenska
provinsiallåkarföreningens styrelse för speciallinjen och svenska stadsläkarföreningens
styrelse för internlinjen.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet yttrar.

I betänkande har starkt understrukits vikten av att de reumatiskt sjuka på
ett tidigt stadium omhändertagas för vård. Detta kan ske, endast om reumatikervården
är starkt decentraliserad. Flertalet av de reumatiska åkommor,
som erfordra sjukhusvård, vårdas redan nu å lasarett och sjukstugor.
Det förefaller då naturligt, att gå vidare på denna väg och att alltså varje
sjukvårdsområde ombesörjer vården av sina reumatiskt sjuka på sätt, som
med hänsyn till de lokala förhållandena kan befinnas lämpligast. Styrelsen
håller sålunda före, att anordnande av vårdplatser för reumatiskt sjuka bör
ingå som ett led i den allmänna kroppssjukvårdens utbyggnad inom respektive
sjukvårdsområden.

Då de otillfredsställande vårdmöjligheterna för de reumatiskt sjuka i första
hand torde bero på bristen på allmän-medicinska vårdplatser, är det angeläget,
att dylika vårdplatser utan dröjsmål i ökad omfattning komma till
stånd. Förslag föreligga redan örn delning av ett stort antal odelade lasarett,
och tendensen går för närvarande .starkt mot en ökning av antalet medicinska
vårdplatser. Det är sålunda att vänta, att man på denna väg relativt
snabbt skall nå fram till ökade vårdmöjligheter för de reumatiskt sjuka, samtidigt
som man erhåller en smidig, efter olika förhållanden lätt anpassbar
vårdorganisation. Självfallet bör det dock stå varje huvudman fritt, örn han
i stället vill samla de reumatiskt sjuka till en särskild avdelning under specialistutbildad
läkare, därest så är motiverat av lokala förhållanden eller andra
skäl.

Under sådana omständigheter förefaller något större behov av de av sakkunniga
för flera sjukvårdsområden avsedda specialavdelningarna knappast
föreligga. Att indela hela landet i räjonger, var och en med sin specialavdel -

28

Kungl. Majlis proposition nr 224.

ning, är ägnat att bryta sönder det nuvarande sjukvårdssystemet, och styrelsen
har svårt att inse, att beträffande de reumatiskt sjuka sådana speciella
förhållanden föreligga, att deras sjukvårdsbehov icke kan tillgodoses efter
samma linjer som övrig specialvård, som landstingen har sig anförtrodd.
Dock böra dylika specialavdelningar under alla förhållanden komma till
stånd vid universitetssjukhusen för tillgodoseende i första hand av den medicinska
undervisningens krav, och platserna å dessa böra i viss utsträckning
hava rikskaraktär.

Styrelsen finner tillika uppenbart, att behov föreligger av viss decentralisering
av ortopedvården.

Styrelsen för svenska stadsförbundet åberopar ett av förbundets sjukvårdsdelegation
avgivet yttrande, vari huvudsakligen anläggas samma synpunkter
som i landstingsförbundets yttrande.

Av landstingens förvaltningsutskott har inemot hälften tillstyrkt ett utbyggande
av reumatikervården i huvudsaklig överensstämmelse med majoritetsförslaget.
Tre förvaltningsutskott ha icke tagit ställning till de allmänna principerna
för reumatikervårdens utbyggande. Av återstående förvaltningsutskott
ha sex närmast uttalat sig för en utbyggnad efter internlinjen, medan
ett (Kalmar läns norra) förordat speciallinjen.

Härjämte har landstingets förvaltningsutskott i Värmlands län framhållit,
att ortopedvården utgör en så betydande del av reumatikervården, att densammas
organisation måste utredas, innan ställning tages till de reumatologiska
specialavdelningarnas utbyggande. Enahanda uppfattning har framförts
av landstingets förvaltningsutskott i Skaraborgs län.

Landstingets förvaltningsutskott i Västernorrlands län slutligen påyrkar
omprövning av de sakkunnigas förslag, i vad detsamma avser de fyra nordligaste
länen. Förvaltningsutskottet erinrar om att de sakkunniga upprepade
gånger betona, att reumatikervården och ortopedvården intimt sammanhänga
med varandra och att det är för vården av de reumatiskt sjuka nödvändigt
att ha tillgång till i ortopedi utbildade läkare. Det vore därför ägnat att förvåna,
att de sakkunniga icke närmare beaktat de möjligheter härutinnan,
som vanföreanstalten i Härnösand erbjöde. Enligt utskottets mening borde
de sakkunnigas uppfattning om sambandet mellan reumatikervård och ortopedi
givit till resultat ett förslag örn inrättande av en reumatikeravdelning
i Härnösand i anknytning till vanföreanstalten eller landstingets lasarett därstädes.
Förvaltningsutskottet framhåller i detta sammanhang, att frågan om
en delning av lasarettet i Härnösand vore aktuell och att utredning ävenledes
påginge örn att förlägga vanföreanstaltens ortopediska avdelning till lasarettet.

De sakkunnigas förslag örn inrättande av en reumatikeravdelning i Umeå,
avsedd för de fyra nordligaste länen med undantag för viss del av Norrbottens
län, finner förvaltningsutskottet kunna ifrågasättas även ur kommunikationssynpunkt.
Utskottet påpekar, att förbindelserna mellan Västernorrlands
och Västerbottens län vore de sämsta tänkbara. Inom Västernorrlands län
ginge samtliga järnvägs- och landsvägsförbindelser mot Härnösand och
Sundsvall; från Jämtland komme man likaledes utan större svårigheter till

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

29

Sundsvall och Härnösand. Ur kommunikationssynpunkt vore sålunda den
föreslagna anstalten i Umeå för Västernorrlands och Jämtlands befolkning
föga lämplig.

Stadsfullmäktige i Göteborg, Norrköping, Hälsingborg och Gävle ha tillstyrkt
majoritetsförslaget eller lämnat detsamma utan väsentlig erinran, medan
stadsfullmäktige i Stockholm ej tagit ställning till förslaget beträffande
formen för vårdens utbyggande.

Stadsfullmäktige i Malmö ha åberopat ett av stadens sjukhusdirektion avgivet
yttrande, vari bestämt avrådes från ytterligare ny- och tillbyggnader av
reumatologiska specialavdelningar. I stället för en organisation, som bygger
på reumatikervårdens fördelning på invärtesmedicinska kliniker, reumatologiska
specialavdelningar och B-avdelningar, anser direktionen, att man bör
välja en sådan, som bygger på vårdens fördelning mellan invärtesmedicinska
kliniker, ortopediska kliniker och B-avdelningar.

Flertalet länsstyrelser har i allt väsentligt tillstyrkt majoritetsförslaget.
Från några håll har dock påkallats omprövning av förläggningen eller
räjongindelningen för vissa specialavdelningar. Sålunda har länsstyrelsen
i Blekinge län, vilket län enligt förslaget skulle tillhöra Lundaanstaltens
räjong, ansett kommunikationsförhållandena tala för att länet i stället hänfördes
till den planerade småländska anstalten, därest denna förlädes till
Växjö, medan länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalat sig för en utbyggnad
av pensionsstyrelsens lasarettsavdelning i Vänersborg, vilken närmast är avsedd
för vård av neurosfall. Länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands
län anse vägande skäl föreligga för inrättande av specialavdelningar
i Karlstad respektive Härnösand i stället för utbyggnad av pensionsstyrelsens
nuvarande reumatikeravdelningar i Lidköping respektive Umeå.

Av övriga länsstyrelser förorda fem närmast internlinjen och två speciallinjen,
medan några förklarat sig icke kunna taga ställning till utbyggnadsfrågan.
Ett flertal av länsstyrelserna har samtidigt givit uttryck åt den uppfattningen,
att rådande meningsskiljaktigheter beträffande sättet för vårdens
utbyggande icke längre böra få stå hindrande i vägen för ett tillgodoseende
av föreliggande oavvisliga platsbehov.

Det övervägande antalet förste provinsialläkare och därmed jämställda
stadsläkare uttalar ävenledes sin anslutning till majoritetsförslaget. Av de
återstående förordar flertalet internlinjen med en eller annan modifikation.
I några yttranden uttalas tveksamhet mot förslaget att reservera smärre
delar av invärtesmedicinska avdelningar för vård av reumatiker.

Slutligen må nämnas, att socialvårdskommittén — utan att för egen del
taga bestämd ställning till föreliggande spörsmål —- understrukit nödvändigheten
av att åtminstone en viss utbyggnad omedelbart kommer till stånd.
Kommittén yttrar bland annat.

Enligt kommitténs mening är det av största vikt, att åtgärder skyndsamt
vidtagas för utökning av antalet vårdplatser för reumatiskt vårdbehövande.
Kommittén vill med skärpa framhålla, att vårdbehovet på detta
sjukvårdsområde är så trängande och så betydelsefullt, alt de olika uppfatt -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

ningar, soln göra sig gällande om huru frågan slutgiltigt bör ordnas, icke längre
bör få stå hindrande för oundgängligen erforderliga åtgärders vidtagande.
Såvitt kommittén kan finna, föreligga bland de sakkunniga icke några delade
meningar om behovet av särskilda specialanstalter i Stockholm, Uppsala
och Göteborg. De sakkunniga synas även i stort sett vara ense om utvidgning
av reumatikervården vid länslasaretten. Den fråga, där meningarna
bryta sig, är spörsmålet örn behovet av en utvidgning av pensionsstyreisens
lasarettsavdelningar till särskilda specialvårdsanstalter. Det synes
därför kommittén, som om ett omedelbart beslut örn uppförande av specialanstalter
i Stockholm, Uppsala och Göteborg, samt uppförande av särskilda
för reumatiskt sjuka avsedda vårdplatser vid länslasaretten icke för nämnda
frågas slutliga lösning skulle bli av prejudicerande betydelse. Kommittén
föreslår sålunda, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för utökning på nämnda
sätt av antalet reumatikervårdplatser.

I åtskilliga yttranden har betonats angelägenheten av att profylaktiska
åtgärder vidtagas och att den öppna vården för reumatikerna
effektiviseras.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund förmenar, att inrättandet av
ett organ för den öppna vården av de reumatiskt sjuka är av så stor betydelse,
att frågan om de reumatiska dispensärerna bör lösas i samband
med utbyggandet av den slutna vården. Erfarenheten visade att de resultat,
som uppnåddes vid vård av de reumatiskt sjuka å pensionsstyrelsens kuranstalter,
i stor utsträckning äventyrades genom att de sjuka under tiden
mellan två vårdperioder, som kunde sträcka sig över en tidrymd av upp
till ett år eller mera, ofta helt lämnades åt sig själva utan råd eller tillsyn.
Genom en dispensärverksamhet, som toge vid där en period av sluten
vård upphörde, skulle vårdresultaten på ett effektivt sätt kunna bibehållas
och ytterligare förbättras.

Pensionsstyreisen framhåller, att styrelsen i sin invaliditetsförebyggande
verksamhet i möjligaste mån sökt att genom olika åtgärder befästa ett genom
kurortsvård vunnet resultat. Sålunda utövade styrelsen i stor utsträckning
kontroll över å kuranstalterna vårdade reumatikersjuka i avsikt att
bereda förnyad kurortsvård, där detta visade sig nödvändigt för att uppnå
en varaktig förbättring. Då arbetsförhållandena många gånger hade en avgörande
inverkan på de reumatiska sjukdomarna, vidtoge styrelsen i samverkan
med kommunala myndigheter åtgärder för att bereda reumatikersjuka
lämpligt arbete, eventuellt efter omskolning. Enligt styrelsens uppfattning
kunde syftet med en utökning av antalet sjukvårdsplatser icke
vinnas, örn man icke samtidigt, i den mån det vore möjligt, vidtoge åtgärder
för att förhindra att patientens tillstånd försämrades genom olämpligt arbete
och dylikt.

Socialvårdskommittén anför liknande synpunkter och betonar särskilt vikten
av att ökad uppmärksamhet ägnas åt de reumatiskt sjukas bostadsförhållanden.

Stadsförbundets sjukvårdsdelegation finner en utbyggnad av den öppna
och profylaktiska vården nödvändig icke minst med hänsyn till den demo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

31

grafiska förskjutningen i vårt land. Delegationen upplyser, att enligt gjorda
kalkyler komme om ett tiotal år de produktiva åldrarna att reduceras så,
att var 25 :e flicka i åldern 20—21 år måste söka inträde i sjuksköterskeskola
för att möjliggöra ett bibehållande av nuvarande sjukvårdsstandard
mot för närvarande var 40:e flicka. Man riskerade att framdeles komma att
stå med sjukvårdsplatser, som helt enkelt ej kunde tagas i anspråk på grund
av brist på personal.

Ett stort antal länsstyrelser och förste provinsialläkare understryker också
nödvändigheten av profylaktiska åtgärder och ökade resurser för omhändertagande
av de reumatiskt sjuka utanför sjukhusen i form av dispensärvård,
kuratorsverksamhet m. m. I en del yttranden framhålles tillika angelägenheten
av fortsatt forskning samt allmän upplysningsverksamhet på området.

Mot den föreslagna anmälningsplikten för läkarna ha framställts
erinringar från olika håll.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund avstyrker förslaget i denna del,
enär det endast skulle innebära en onödig belastning av läkarkrafterna till
men för sjukvården. Sjukvårdsinrättningarnas årsrapporter utgöra enligt
centralstyrelsens mening ett fullt tillräckligt statistiskt material för följande
av de reumatiska artriternas frekvens.

Enahanda ståndpunkt intages av styrelsen för svenska lasar ett slåkar förening
en.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser det tämligen meningslöst att rapportera
de många fallen med kronisk ledgångsreumatism, som förefinnes
hos personer över 60 år. Sjukhusvårdsbehov torde varken från social eller
individuell synpunkt föreligga för ett stort antal av dem. På grund av dessa
och andra skäl anser sig fakulteten ej kunna helt biträda förslaget om införande
av anmälningsplikt för de reumatiska sjukdomarna. Endast de sjukhusvårdbehövande
borde rapporteras. Denna anmälan borde åter omfatta
icke blott artriterna utan även artroserna.

Tveksamhet mot förslaget i denna del har även uttalats av styrelserna för
svenska landstings- och stadsförbunden ävensom av statens sjukhusutredning.

Å andra sidan har ett flertal förste provinsialläkare bestämt hävdat nödvändigheten
av en dylik anmälningsplikt, låt vara med vissa modifikationer.

Styrelserna för svenska provinsialläkarföreningen och svenska stadsläkarföreningen
lia förklarat sig intet ha att erinra mot förslaget i detta hänseende.

Huvudmannaskap och finansiering.

De sakkunnigas förslag att anförtro huvudmannaskapet för reumatikervården
åt landstingen och stiiderna utanför landsting har icke mött
någon gensaga vid remissbehandlingen.

Däremot lia de sakkunnigas förslag till reumatikervårdens finansiering
föranlett åtskilliga erinringar, varav en del är av betydelsefull princi -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

piell innebörd. Den följande redogörelsen begränsas huvudsakligen till de
principiella invändningarna; beträffande övriga erinringar hänvisas till handlingarna.

Statskontoret är tveksamt om huruvida statsbidrag överhuvud hör utgå
till reumatikervården. Ämbetsverket yttrar bland annat.

Vårdbehovet för reumatiker är enligt utredningens uppskattningar tydligen
så omfattande, att vården bör ordnas länsvis. Undersökningsmetoder och instrumentarier
synas icke heller skilja sig från dem, som användas vid andra
invärtesmedicinska sjukdomar. Det skulle därför innebära ett betydande avsteg
från hittills tillämpad ordning, örn staten beträffande reumatikerna bekostade
anordnande av specialavdelningar samt lämnade driftbidrag ej endast
för å specialavdelningar intagna sjuka utan även för reumatikerfall å
— reserverade eller icke reserverade — platser å vanliga invärtesmedicinska
avdelningar. Dessa avvikelser äro ägnade att ingiva särskilda betänkligheter,
då dessa skulle kunna komma att leda till att vid intagningen av patienter å
sjukhus för vård å invärtesmedicinsk avdelning reumatikerna erhölle företräde
framför övriga inträdessökande, för vilka senare några statsbidrag icke
skulle utgå. Härigenom skulle regeln, att intagning å sjukhus bör grundas
uteslutande på läkarens uppfattning angående vårdbehovet, bliva åsidosatt.
Ett förebyggande av icke önskvärda konsekvenser av de sakkunnigas förslag
torde förutsätta, att bidragsrätten utsträckes till samtliga invärtesmedicinska
platser.

Redan med hänsyn till det nu anförda synes det statskontoret synnerligen
tveksamt, huruvida statsbidrag bör utgå till reumatikervården. Ämbetsverket
hyser emellertid vidare den uppfattningen, att en allmän översyn av de bestämmelser,
som gälla beträffande statsunderstöden på kroppssjukvårdens
område, bör komma till stånd. Hithörande bestämmelser hava tillkommit
vid vitt skilda tillfällen och hava på grund därav kommit att brista i enhetlighet.
Ur skatteutjämningssynpunkt torde systemet icke kunna anses tillfredsställande.
Av kommunalskatteberedningen föreslogs ock i dess år 1943
avgivna betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen
m. m., att åt sakkunnig myndighet skulle uppdragas att verkställa en
revision av statsbidragen till hälso- och sjukvården. Reumatikervårdssakkunnigas
förslag synas i sin mån ägnade att understryka framkomna tvivelsmål
rörande lämpligheten av nuvarande system. Vid en översyn av detsamma
synes böra tagas i övervägande, huruvida icke i stället för nuvarande
bidrag till olika speciella sjukvårdsändamål ett allmänt sjukvårdsbidrag —
måhända differentierat efter landstingens bärkraft — borde utgå. I avbidan
på resultatet av denna översyn bör enligt statskontorets mening statsunderstöd
för nya ändamål icke införas.

För den händelse emellertid de sakkunnigas förslag skulle finnas påkalla
omedelbara åtgärder från statens sida, vill statskontoret uttala, att statsbidraget
synes böra inskränkas till de för reumatikerna avsedda specialavdelningarna.
Vidare böra landstingen själva bidraga till byggnadskostnadema.
Ämbetsverket vill erinra örn att enligt gällande bestämmelser angående understöd
åt tuberkulos-, epidemi- och förlossningsvården byggnadsbolag utgår
med högst hälften av den verkliga kostnaden.

Pensionsstyrelsen finner det för sin del principiellt icke riktigt, att, så
länge nuvarande ordning för sjukhuskostnadernas bestridande i allmänhet
gälla, staten skall bära hela kostnaden för inrättande vid lasaretten av vårdplatser
för personer, lidande av akut eller kronisk ledgångsreumatism. Då

Kungl. Maj.ts proposition nr 224

33

emellertid reumatikervårdens snara utbyggande i erforderlig omfattning
skulle i hög grad främjas genom statsbidrag, har styrelsen ej något att erinra
emot ett sådant bidrag av lämplig storlek.

Det synes pensionsstyrelsen jämväl tveksamt, huruvida staten för närvarande
bör lämna driftbidrag till vården av de ledgångsreumatiskt sjuka,
vilka äro intagna å landstingens respektive städernas sjukhus, helst som dessa
sjuka icke utgöra någon klart avgränsbar grupp från övriga invärtesmedicinska
fall. Därest statsmakterna likväl skulle anse att driftbidrag bör utgå,
bör man enligt pensionsstyrelsens uppfattning eftersträva en enklare form
för bidraget än den av de sakkunniga föreslagna.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet yttrar.

För att stimulera till en snabb utbyggnad av erforderliga reumatikerplatser
lia de sakkunniga föreslagit, att, i förhållande till tidigare statsbidrag, relativt
rikligt tillmätta dylika bidrag skola utgå till såväl byggande som drift av
reumatikerplatser. Emellertid är den stimulerande effekten av statsbidrag
beroende på, till huru många vårdgrenar dylikt bidrag utgår. Med den utbyggnad
av det statliga bidragssystemet, som redan skett eller är ifrågasatt,
kan befaras, att betydelsen av ett statsbidrag icke blir densamma som tidigare.
Bättre än alt med olika belopp och under skiftande villkor i övrigt understödja
en rad vårdgrenar är, att staten lämnar ett effektivt stöd åt den
av landstingen bedrivna sjukvårdande verksamheten överhuvud. Man har
då möjlighet att komma fram till enkla och rationella bidragsgrunder.

Sakkunniga föreslå, att staten i princip bör bekosta inrättandet av vårdplatser
för reumatiskt sjuka vare sig dessa platser förläggas till specialavdelning,
vanlig invärtesavdelning eller efterbehandlingsavdelning, varvid
beloppen maximerats till resp. 15 000 kr., 10 000 kr., och 5 000 kr. Med hänsyn
till de för närvarande synnerligen dryga byggnadskostnaderna kommer
med denna maximering en ej obetydlig del av dessa att stanna på vederbörande
huvudmän. Det är enligt styrelsens mening naturligt, att staten helt,
utan någon maximering, bekostar inrättandet av de lill universitetssjukhusen
förlagda avdelningarna liksom även att så sker, därest för större områden
avsedda ytterligare specialavdelningar komma till stånd. Tveksamt är däremot,
örn statsbidrag i den form sakkunniga föreslagit skal! utgå till inrättande
av vissa för reumatiskt sjuka särskilt avsedda platser å vanliga invärtesavdelningar.
Frånsett att svårigheter kunna förväntas uppkomma att beräkna,
vad kostnaderna för en dylik vårdplats i verkligheten uppgå till, ligger
det onekligen något främmande i att statliga byggnadsbidrag skola utgå till
dylika platser, sorn äro insprängda i en vanlig medicinsk klinik. Med samma
skäl kan göras gällande, att statsbidrag bör utgå till anordnande av vårdplatser
även för andra sjuka å dylika avdelningar. Härtill kommer, att, örn statsbidrag
utgått för I. ex. 20 platser för reumatiskt sjuka, det kan visa sig,
alt alla dessa platser, åtminstone vissa tider, icke kunna beläggas med dylika
sjuka. Att låta platserna stå tomma, medan i övrigt ett stort platsbehov
föreligger, kan icke vara försvarligt. Skola de beläggas med andra patienter,
uppkomma lätt konfliktanledningar, och risker för att en rationell vårdorganisation
ej skall kunna upprätthållas torde föreligga.

Även i fråga örn driftbidragens utformning ställer sig styrelsen tveksam.
Dylika bidrag skulle nämligen utgå icke blott för dem, som intagits å specialavdelning,
utan liven för reumatiskt sjuka, sorn vårdas å invärlesavdelning,
odelat lasarett eller sjukstuga. Medan statsbidragen tidigare varit knutna
till en viss avdelning, blir enligt förslaget sjukdomens natur avgörande.

Bihang lill riksdagens protokoll 19W. 1 sami. Nr 224. 3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Att detta i betydande grad måste ytterligare komplicera de redan förut invecklade
statsbidragsbestämmelserna, ligger i öppen dag, då läkarintyg sannolikt
kommer att krävas för varje reumatiskt sjuk, för att statsbidrag skall
kunna utgå. Vidare torde i praktiken svårigheter komma att föreligga att
avgöra, huruvida och under vilka tider en reumatiskt sjuk hör till de kategorier,
för vilka statsbidrag skall utgå o. s. v.

Det är emellertid icke endast de nu föreslagna statsbidragsgrunderna, som
giva anledning till betänkligheter. Erinringar kunna fastmera riktas mot den
utformning det nuvarande statsbidragssystemet överhuvud fått. Allteftersom
detta system blir alltmera utbyggt, framträda olägenheterna av detsamma
med ökad styrka, och det framstår nu som ett trängande önskemål att få
till stånd en omläggning av grunderna för statens stöd åt landstingens sjukvårdande
verksamhet. Denna fråga var föremål för behandling vid förbundets
nyligen hållna åttonde ordinarie möte, och styrelsen kommer att i särskild
skrivelse framlägga sina synpunkter i detta ärende. I avvaktan på att en dylik
rationell omläggning av statsbidragssystemet kommer till stånd, anser sig
styrelsen emellertid såsom ett provisorium kunna acceptera de sakkunnigas
förslag, varvid styrelsen emellertid förutsätter, att alla möjligheter till förenklingar
av statsbidragsbestämmelserna komma att tillvaratagas.

Stadsförbundets sjukvårdsdelegation, som ävenledes är betänksam mot en
utvidgning av nuvarande statsbidragssystem, har sammanfattat sin ståndpunkt
till finansieringsfrågan sålunda.

Enligt sjukvårdsdelegationens uppfattning kunna åtskilliga invändningar
göras mot reumatikervårdssakkunnigas föreliggande förslag. Delegationen är
för sin del icke benägen tillstyrka den förordade utvidgningen av statsbidragssystemet
med därav följande ytterligare bundenhet. Med hänsyn till
mängden av statsbidragskungörelser för sjukvårdens del med sinsemellan
olikartade utformningar och villkor, torde en allmän översyn av statsbidragssystemet
vara av behovet påkallad. Därvid bör beaktas icke blott själva utformningen
av statsbidragsförfattningarna utan framför allt syftemålet med
de olika bestämmelserna — stimulans till nya anläggningar, skatteutjämning
eller kontroll av huvudmännen — och i vad mån den åstundade effekten
uppnåtts. En dylik översyn torde vara särskilt motiverad med hänsyn till
föreliggande planer örn generella statsbidrag till all sluten sjukvård i samband
med avskaffandet av sjukhusavgifterna och införandet av en fri sjukvård.

Skulle de nu anförda synpunkterna till trots ett statsbidragssystem för reumatikervården
komma att genomföras, förutsätter sjukvårdsdelegationen, att
dess huvudmän ej sättes i sämre läge än andra huvudmän. Därvid torde så
vitt möjligt de av delegationen anförda synpunkterna böra beaktas.

Statens sjukhusutredning framför i stort sett samma principiella betänkligheter
som landstingsförbundets styrelse gentemot statsbidrag till reumatikerplatser
å invärtesmedicinska avdelningar och ansluter sig till kravet
på en allmän översyn av statsbidragssystemet. Utredningen tillägger, att därest
beslut fattas örn bidrag till reumatikerplatser å invärtesmedicinska avdelningar,
synes det naturligt och i princip riktigt, att jämväl en utbyggnad
av ortopedvården stimuleras med statliga byggnads- och driftbidrag efter
i stort sett motsvarande grunder, som kunna komma att gälla beträffande
övriga vårdplatser, vilka tillgodose reumatikervårdens trängande behov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

35

Sjukhusutredningen ifrågasätter vidare lämpligheten av att till statens bidrag
knyta villkor om att länsplaner för vården skola uppgöras och fastställas
av medicinalstyrelsen. I detta hänseende anför utredningen:

Med beaktande icke minst av den oklarhet, som alltjämt vidlåder frågan
om de riktlinjer, efter vilka en slutlig utbyggnad av reumatikervården bör
ske och det intima inbördes samband, som präglar lasarettsvårdens olika
grenar, synes icke lämpligen kunna eller böra krävas, att man från de olika
huvudmännens sida för att erhålla statsbidrag överhuvudtaget skall behöva
upprätta en plan för reumatikervårdens framtida tillgodoseende inom området.
Dylika på lång sikt upprättade planer synas utredningen mindre lämpliga
bl. a. av den anledningen, att de snarare understundom kunna befaras
komma att på ett mindre lyckligt sätt binda utvecklingen och försvåra en
av inträdd befolkningsförskjutning eller andra orsaker eljest påkallad jämkning
av planen. Med hänsyn till de många svårbedömliga faktorer en huvudman
har att räkna med vid upprättande av en plan av den omfattning, som
i de sakkunnigas förslag förutsättes, finner sig sjukhusutredningen böra
förorda, att ifrågavarande planeringsförslag inskränkes till en redogörelse för
föreliggande behov och vederbörande huvudmans synpunkter på utvecklingen
i fråga örn reumatikervården inom sjukvårdsområdet. Några detaljuppgifter
utöver dem, som erfordras för att kunna bedöma det närmast aktuella
byggnadsbehovet, skulle förslaget icke behöva innehålla.

Styrelsen för svenska lasarettslåkarföreningen anser likaledes, att statens
bidrag bör begränsas till specialvården, samt utvecklar sina synpunkter härutinnan
sålunda.

Att omhändertaga de akuta artriterna och de tidiga eller akutiserade kroniska
artritfallen å lasarettens interna avdelningar är en landstingens uppgift
redan förelagd i sjukhuslagen. Att i fråga örn intagning genom en ekonomisk
åtgärd särskilt premiera de reumatiska artriterna bland de medicinska
avdelningarnas klientel synes icke vare sig ur medicinsk eller humanitär
synpunkt riktigt. Styrelsen kan vidare ej dela de sakkunnigas uppfattning,
att en begränsning av statsbidraget till driften av den egentliga specialvården
skulle medföra att de akuta reumatiska fallen sattes i efterhand
vid ansökan örn plats å lasarettsavdelningarna och hänvisades att i första
hand söka vård å »reumatikervårdavdelningarna». Om detta med nuvarande
otillräckliga tillgång på interna platser kunde befaras, torde den av så
mångå landsting redan beslutade utbyggnaden av invärtesvården undanröja
alla farhågor av berörda art. Utredningen anmärker vidare att landstingen
skulle behöva påtaga sig vårdkostnader för ett klientel, vars vård pensionsstyrelsen
nu bekostar, örn icke statsbidrag till vården å medicinska avdelningar
utginge för dessa fall. Detta synes styrelsen icke riktigt. Fall ined
de akuta intagningsindikationer, örn vilka här är fråga, förekomma nämligen
knappast på pensionsstyrelsens avdelningar. När de sakkunniga utvidga
driftbidraget till att gälla även odelat lasarett eller^ sjukstuga, är styrelsen
ännu mera bestämt avvisande och anser, att en sådan åtgärd är direkt
ägnad att motverka en förbättrad, det väll säga mera kvalificeiad reumatikervård.

Socialvårdskommittén medgiver för sin del, alt olika meningar kunna råda
i fråga örn spörsmålet, huruvida .staten skall lämna byggnads- och driftbidrag
till lasarettsvården. I detta fall anser kommittén likväl sådana särskilda

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

omständigheter föreligga, att statsbidrag är motiverat. Därest den föreslagna
lösningen av kostnadsbidragsfrågan skulle möta statsfinansiella svårigheter,
synes det kommittén kunna ifrågasättas, att hithörande byggnadskostnader
bestridas av folkpensioneringsfonden. Med hänsyn till de reumatiska
sjukdomarnas, särskilt ledgångsreumatismens, invalidiserande verkningar,
kan det nämligen enligt kommitténs mening anses motiverat, att av
fondmedel täckes en engångskostnad för en verksamhet, som har så stor betydelse
för folkpensioneringen.

Driftbidragen böra enligt kommitténs mening begränsas till specialavdelningar
och reserverade platser å invärtesmedicinska avdelningar.

Landstingens förvaltningsutskott lia i allmänhet tillstyrkt sakkunnigförslaget
med större eller mindre jämkningar. Från ett flertal håll har sålunda
framförts krav på högre maximibelopp för statsbidragen till såväl byggande
som drift. Ett flertal förvaltningsutskott har vidare ställt sig tveksamma till
förslaget, såvitt angår statsbidrag till platser å invärtesmedicinska avdelningar
och instämt i önskemålet om en översyn av gällande statsbidragssystem.
Ett förvaltningsutskott har härvid framhållit önskvärdheten av att statsbidragen
anpassades efter sjukvårdsområdenas folkmängd och skattekraft. Från
olika håll har även betonats, att kravet på ett centralt fastställande av planer
för skilda vårdgrenar visat sig medföra en icke önskvärd bundenhet och stelhet
beträffande sjukvårdens vidare utveckling i landstingsområdena samt
att tillräckliga motiv för upprätthållande av en sådan fordran knappast förelåge.

Beträffande städerna utanför landsting lia stadsfullmäktige i Stockholm
ansett, att en allmän översyn av statsbidragssystemet bör ske, innan slutlig
ställning till de sakkunnigas utbyggnadsförslag tages. Stadsfullmäktige i Göteborg
och Norrköping ha ävenledes funnit en omarbetning av förslagets finansiella
grunder erforderlig, bl. a. i syfte att eliminera vissa för ifrågavarande
städer ogynnsamma konsekvenser vid vård av patienter från andra sjukvårdsområden.
Stadsfullmäktige i övriga städer utanför landsting lia för sin
del godtagit förslaget, varvid dock från ett håll framförts önskemål om statsbidrag
även till reumatiker, som vårdas å ortopedavdelningar.

Länsstyrelserna ha i allmänhet lämnat förslaget i förevarande del utan erinran.
Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län anse dock
vissa jämkningar erfor delji ga.

I fråga om formen för de räjongbestämda platsernas
beläggande samt de fristående kuranstalternas framtida
administration ha jämväl delade meningar framträtt.

Pensionsstyrelsen anför sålunda bland annat.

Vad beträffar frågan om ett centralt eller perifert beläggningssystem för
reumatikeravdelningarna, vill styrelsen framhålla, att denna fråga enligt styrelsens
mening icke bör avgöras enbart på medicinska grunder. Jämväl sociala
skäl böra i detta fall tillmätas stor betydelse. Då de sakkunniga föreslagit, att,
därest central handläggning av sådana sjukvårdsärenden, som nu behandlas
i pensionsstyrelsen, ansåges fortfarande böra äga rum, denna skulle handhavas
av medicinalstyrelsen, synas de sakkunniga icke hava tagit tillräcklig

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

hänsyn till den centrala beläggningens och registreringens stora betydelse för
folkpensioneringen. Genom det nuvarande centrala beläggningssystemet har
hos pensionsstyrelsen samlats handlingar rörande de personer, som vid något
tillfälle vårdats å någon av styrelsens kuranstalter. Dessa handlingar äro av
stort värde för ett snabbt och riktigt avgörande av ansökningar om folkpension
eller förnyad sjukvård, då sådana ärenden många gånger kunna avgöras
på grund av redan befintlig utredning, varigenom man slipper det ökade arbete
och den tidsspillan, som en särskild utredning alltid medför. Ju mera
pensionsstyrelsens uppgifter öka, vilket torde vara att vänta, desto större blir
också betydelsen för styrelsen att äga tillgång till handlingar rörande de a
kuranstalterna vårdade. Härtill kommer att pensionsstyrelsen, där så befinnes
erforderligt, håller den vårdade under viss observation, vilket när det gäller
kroniskt sjuka är särskilt betydelsefullt. Styrelsen får därför såsom sin
mening framhålla, att central beläggning jämte en i samband därmed verkställd
registrering fortfarande bör äga rum, åtminstone till dess reumatikervården
blivit till fullo utbyggd, samt att den centrala beläggningen och registreringen
bör handhavas av pensionsstyrelsen. Styrelsen vill vidare framhålla,
att ansökningar örn kurortsvård inom styrelsen handläggas med förtur. Såsom
regel erfordras därför för handläggning och beslut så kort tid, att densamma
praktiskt taget saknar betydelse.

I anslutning till det nu sagda och med anledning av vad de sakkunniga anfört
beträffande av pensionsstyrelsen uppställda villkor för vård å styrelsens
kuranstalter vill styrelsen framhålla, att styrelsen numera vid fall av ledgångsreumatism
föranstaltar örn vard även örn vederbörande patient skulle
vara något äldre än 60 år.

Beträffande pensionsstyrelsens fristående kuranstalter i Åre, Nynäshamn
och Tranås framhåller pensionsstyrelsen, att förslaget icke synes avse någon
ändring av den centrala beläggningen för neurospatienterna. Dessa skulle
alltså såsom hittills ansöka om vård hos pensionsstyrelsen, som skulle hänvisa
dem till vård vid lämplig anstalt. De reumatiskt sjuka däremot, som
önskade vård vid nu ifrågavarande anstalter, skulle vända sig direkt till
vederbörande anstalt. Sålunda skulle på samma anstalt ett perifert beläggningsförfarande
tillämpas för reumatiska och ett centralt för övriga patienter.
Styrelsen tinner uppenbart, att ett sådant förfaringssätt är synnerligen
olämpligt för alt inte säga oanvändbart. Styrelsen fortsätter härefter.

Därest socialvårdskommitténs förslag beträffande invalidpensioner och
sjukbidrag genomföres samt allmän obligatorisk sjukförsäkring kommer
till stånd, komma ökade krav alt ställas på pensionsstyrelsen i dess egenskap
av beslutande myndighet i frågor rörande folkpension samt såsom tillsynsmyndighet
för sjukkassorna. Redan nu är det för styrelsens invahditetsprövande
verksamhet av utomordentligt värde, att styrelsen äger tillgång till
ett tillräckligt antal lämpligt belägna kuranstalter, till vilka pensionssökande
kunna hänvisas för undersökning, vård och eventuellt tillvänjning
till arbete. Å kuranstalterna i Nynäshamn, Tranås och Åre hava hittills
för undersökning eller vård mottagits huvudsakligen patienter med reumatiska
och nervösa sjukdomar samt astma och vissa former av ögon- och
magsjukdomar. Läkarna vid dessa kuranstalter måste hava en ingående
kännedom om pensionsstyrelsens praxis samt stor erfarenhet i socialmedicinska
frågor. Det torde därför vara lämpligt alt dessa anstalter stå under
styrelsens direkta överinseende och ledning. Styrelsen får därjämte hänvisa
till vad som anförts av överläkarna vid kuranstalterna i Tranås, Nynäshamn
och Åre.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Medicinalstyrelsen anför följande.

De sakkunniga behandla ävenledes den framtida ställningen för pensionsstyrelsens
fristående anstalter och förorda därvid, att vårdplatserna
för de reumatiskt sjuka skulle beläggas från den räjong, inom vilken
vederbörande anstalt vore belägen, dock att pensionsstyrelsen skulle äga
rätt att fortfarande disponera de för neuroser avsedda platserna intill dess
neurosvården i riket blivit ordnad. Denna sammanblandning av intagningsrätten
dels för pensionsstyrelsen dels ock för läkaren måste enligt styrelsens
förmenande giva anledning till ständigt återkommande tvister. Sannolikt
komma jämväl i fortsättningen väntelistor att behöva finnas både för reumatiskt
sjuka och för neuroser. Avvägningen av de fall, som då höra intagas
före de andra, blir säkerligen mycket besvärlig. Medicinalstyrelsen vill därför
för sin del ifrågasätta, om icke den lyckligaste lösningen vore, att hela
beläggningsrätten i ifrågavarande fall liksom hittills tillkomme pensionsstyrelsen
till dess neurosvården ordnats. För detta talar även det förhållandet,
att de sakkunniga föreslagit förtursrätt för det reumatikerklientel, som
söker pension och anses böra beredas anstaltsvistelse, ej blott vid pensionsstyrelsens
fristående anstalter utan jämväl vid de av de sakkunniga föreslagna
avdelningarna med räjongplatser. Detta bleve ej nödvändigt, om
pensionsstyrelsen finge helt belägga sina fristående anstalter. I varje fall är
det erforderligt, att i en blivande kungörelse i ämnet bestämt angives, huru
stor del av vederbörande anstalt pensionsstyrelsen äger disponera för neurosklientel.

Socialvårdskommittén ställer sig jämväl mycket betänksam mot att pensionsstyrelsen
avkopplas från ledningen av styrelsens reumatikeranstalter,
innan reumatikervården blivit i erforderlig omfattning utbyggd. Kommittén
yttrar till stöd härför bland annat.

Ålderssammansättningen hos de reumatiskt sjuka, som vårdas på pensionsstyrelsens
lasarettsavdelningar och kuranstalter, är helt annorlunda än
beträffande samtliga reumatiskt sjuka. Pensionsstyrelsens vårdplatser, som
tillkommit i pensionsförsäkringens intresse, beläggas i första hand med
personer, som efter vården beräknas återvända till produktivt arbete. Därest
pensionsstyrelsens verksamhet för vård av reumatiskt sjuka avvecklas och
patienttilldelningen till sjukvårdsanstalterna lokaliseras till vissa räjonger,
innan ännu vårdplatser i tillräckligt antal anordnats, kan detta leda till att
vård icke inom rimlig tid skulle kunna beredas de patienter, som enligt den
nuvarande ordningen omhändertagas av pensionsstyrelsen. De sakkunniga
ha visserligen föreslagit, att de av pensionsstyrelsen nu tillämpade grunderna
i fråga om företräde för anstaltsvård åt personer, som synas lia större utsikter
att genom behandling återvinna arbetsförmåga, skulle tillämpas även
vid den perifera beläggningen. Såvitt kommittén kan bedöma, kommer det
emellertid att möta synnerligen stora svårigheter att, innan tillräckligt antal
vårdplatser finnas, verkställa ett urval enligt sådana synpunkter. Utan
central prövning av intagningen kan det knappast vara möjligt att i önskvärd
omfattning bereda vård åt patienter inom en räjong, som har brist på
vårdplatser, genom hänvisning till en annan räjong med bättre tillgång på
sådana platser. Såvitt kommittén kan finna, bär först sedan reumatikervården
i tillräcklig omfattning blivit utbyggd och det blivit möjligt att erhålla
vård utan allt för avsevärda väntetider, tiden vara inne att inordna
pensionsstyrelsens reumatikeranstalter i den allmänna sjukvården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

39

I fråga om den framtida administrationen av de fristående kuranstaltema
framhåller kommittén liknande synpunkter som pensionsstyrelsen och betonar,
att, därest kommitténs förslag rörande invalidpensionerna och sjukbidrag
samt allmän sjukförsäkring genomföres, pensionsstyrelsen mäste ha
möjlighet att kunna ta hand om vissa personer, som ansöka om invalidpension,
antingen för undersökning av vissa svårdiagnostiserade neuroser och
kroniska sjukdomar eller för vård i sådana fall, där lämplig vård icke kan
beredas på landstingens sjukvårdsanstalter. Kommittén kan icke inse vilka
fördelar, som skulle vinnas genom att ifrågavarande anstalters administration
överflyttas till annan myndighet. Såvitt kommittén kan finna, är det
däremot av särskild betydelse, att de kuranstalter, som skola tjäna förut angivna
ändamål, direkt handhavas av pensionsstyrelsen.

Beträffande frågan om tidpunkten för pensionsstyrelsens reumatikeravdelningars
överflyttande till vederbörande landsting lia tre ledamöter (Bexelius,
Hagård och Höjer) reserverat sig för ett genomförande av de sakkunnigas
förslag i detta avseende.

Två ledamöter (Bexelius och Höjer) kunna icke heller ansluta sig till
kommittémajoritetens uttalande om att pensionsstyrelsens fristående anstalter
av principen skäl böra kvarhållas under pensionsstyrelsen. De önskemåk
som pensionsstyrelsen kan ha beträffande urvalet av patienter och vård,,
bör enligt deras uppfattning lika väl kunna tillgodoses om huvudmannaskapet
för dessa anstalter överflyttas till medicinalstyrelsen. De praktiska synpunkterna
borde bli avgörande i denna fråga, som borde bli föremål för
närmare utredning på sätt de sakkunniga föreslagit.

Departementschefen.

Såsom av den föreliggande utredningen närmare belyses har på grund av
de reumatiska ledgångssjukdomarnas invalidiserande verkan frågan örn reumatikervårdens
tillgodoseende en vittgående betydelse icke blott ur humanitär
utan även ur social och nationalekonomisk synpunkt. Det har emellertid
visat sig vara förenat med avsevärda svårigheter att finna en lösning av denna
fråga, som kunnat vinna allmän anslutning inom den medicinska sakkunskapen
och tillika befunnits acceptabel i administrativt-ekonomiskt hänseende.
Icke mindre än tre sakkunnigutredningar lia sålunda haft spörsmålet
under ingående övervägande utan att enighet i väsentliga delar kunnat uppnås.
Med hänsyn till frågans vikt har jag emellertid ansett mig icke längre
kunna underlåta att anmäla densamma och förorda vissa åtgärder i syfte att
befrämja en snabb, om ock begränsad förbättring av vårdmöjligheterna för
de kategorier reumatiskt sjuka, vilkas vårdbehov är mest trängande.

Jag vill då till en början konstatera, att enighet bland sakkunskapen och
sjukvårdens huvudmän synes råda om att behov föreligger av en relativt betydande
utbyggnad av platstillgången för sådana reumatiskt sjuka, som kräva
kvalificerad vård, framför allt för fall av akut och kronisk ledgångs -

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

reumatism, att detta behov såvitt angår de akut sjuka i regel bör tillgodoses
å invärtesmedicinska lasareltsavdelningar samt att vid undervisningssjukhusen
i Stockholm och Uppsala samt eventuellt vid Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg böra inrättas särskilda reumatologavdelningar, avsedda för
såväl sjukvård som undervisning och forskning. I övrigt göra sig rent principiellt
olika meningar gällande, i det att vissa anse vården av de kroniska
fallen, allt efter deras beskaffenhet, böra ankomma på antingen invärtesmedicinska
eller ortopediska lasarettsavdelningar, medan andra förorda anordnande
av speciella reumatilceravdelningar under ledning av egna, för ändamålet utbildade
överläkare. Det förslag, som 1941 års reumatikervårdssakkunniga
framlagt, utgör närmast en kompromiss mellan dessa båda ståndpunkter. De
sakkunniga föreslå nämligen en utbyggnad av dels invärtesmedicinska avdelningar,
varvid i viss utsträckning smärre delar av desamma skulle reserveras
för reumatiker, dels ock självständiga reumatikeravdelningar under egna läkare
och med garanterad tillgång till ortopedisk specialist för konsultation
och behandling. Samtidigt förordas, att frågan om ortopedvårdens utbyggnad
och organisation göres till föremål för särskild utredning under beaktande av
det behov av ortopedisk konsultation, som föreligger även beträffande vissa
reumatikerfall å de invärtesmedicinska avdelningarna.

Enighet har dock icke kunnat ernås om detta kompromissförslagens inom de
sakkunnigas krets och än mindre vid remissbehandlingen. Sålunda ha, bland
andra, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinska fakulteten i Lund,
karolinska institutets lärarkollegium, statens sjukhusutredning, svenska läkaresällskapet,
landstings- och stadsförbunden samt sex av landstingens förvaltningsutskott
i huvudsak anslutit sig till en inom de sakkunniga reservationsvis
framförd uppfattning, att utbyggnaden av invärtesmedicinska avdelningar
bör komma i första hand och att med anordnande av specialavdelningar,
utom för undervisnings- och forskningsändamål, bör tills vidare anstå.
En del av dessa remissinstanser har samtidigt betonat nödvändigheten
av en snar utbyggnad av ortopedvården. Flera andra remissinstanser, såsom
medicinska fakulteten i Uppsala, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
samt styrelserna för svenska lasarettsläkarföreningen och svenska
provinsialläkarföreningen, vilja i likhet med två reservanter inom de sakkunniga
giva företräde åt utbyggandet av självständiga specialavdelningar
för reumatikerfallen under framhållande, att detta vöre den snabbaste
och billigaste vägen att få till stånd nya plaiser för kvalificerad vård av de
kroniskt ledgångssjuka. Anmärkningsvärt är, att centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund uttryckligen varnar för förslaget att för reumatiker reservera
smärre delar av invärtesmedicinska avdelningar, enär erfarenheten
klart visar risken av att dylika annexavdelningar kunna komma i efterhand
för intresset från den medicinske läkarens sida. Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen
synes även vara av samma uppfattning. Framhållas bör
också, att medicinska fakulteten i Uppsala anser behovet av invärtesmedicinska
vårdplatser böra tillgodoses utan sammankoppling med frågan om
reumatikervårdens utbyggande.

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Starka meningsskiljaktigheter råda även beträffande sättet för reumatiker -vårdens finansiering. Särskilt gäller detta de sakkunnigas förslag örn byggnads-
och driftbidrag till särskilda reumatikerplatser å invärtesmedicinska
avdelningar, vilket ansetts betänkligt ur såväl principiella som praktiska synpunkter.
Ett genomförande av förslaget i denna del anses nämligen dels
motivera liknande bidrag till andra sjuka å invärtesmedicinska avdelningar
och lill reumatiker, som vårdas å ortopedavdelningar, dels ock innebära risk
för ett mindre rationellt utnyttjande av platstillgången å de invärtesmedicinska
avdelningarna och ett obehörigt gynnande av reumatikerna vid konkurrens
med andra invärtesfall. Åtskilliga remissinstanser, såsom statskontoret,
pensionsstyrelsen, statens sjukhusutredning samt styrelserna för landstings-
och stadsförbunden, ställa sig överhuvud mycket tveksamma emot en
utvidgning av nuvarande statsbidragssystem till nya vårdgrenar och påyrka
en omprövning snarast möjligt av detta system. Begränsas statsbidragen till
de självständiga specialavdelningarna, anses dock konsekvenserna bliva mindre
betänkliga.

Vid övervägande av vad sålunda framkommit är jag för egen del icke beredd
att nu taga ståndpunkt till de sakkunnigas förslag i vidare mån än att jag
ansluter mig till uppfattningen, att de akuta fallen och vissa andra därför
lämpade fall böra framdeles, liksom hittills, i största möjliga utsträckning
emottagas för vård å vanliga invärtesmedicinska lasarettsavdelningar. Däremot
finner jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser, det ur skilda synpunkter
kunna starkt ifrågasättas, huruvida man genom statsunderstöd bör stimulera
till att vissa delar av de invärtesmedicinska avdelningarna reserveras för reumatiker,
däribland vissa fall av kronisk ledgångsreumatism. Innan ställning
till denna fråga tages, torde det nuvarande statsbidragssystemet böra underkastas
en översyn i syfte att åvägabringa enklare och mera rationella grunder
för statens bidrag till kroppssjukvården, varvid även spörsmålet örn bidragsverksamhetens
totala omfattning bör uppmärksammas. För ett uppskov med
prövningen av de sakkunnigas förslag talar även den omständigheten, att
formerna för reumatikervårdens utbyggande, såvitt angår de kroniska fallen,
nära sammanhänger med den även i övrigt aktuella fragan örn ortopedvardens
framtida organisation.

Det är min avsikt att, så snart lämpligen kan ske, utverka Kungl. Maj:ts
medgivande till igångsättande av utredningar i nu berörda hänseenden. Erfarenheten
bär emellertid visat vanskligheten av att pa förhand beräkna tidpunkten
för sakkunnigutredningars slutförande och omsättning i praktiken.
Det synes mig därför angeläget att redan nu framhålla, att direktiven för utredningen
rörande statsbidragsverksamheten böra så utformas, att den successivt
pågående planläggningen och utbyggnaden av den allmänna lasarettsvården
i länen icke hämmas i avbidan på statsbidragsfrågans lösning. Härjämte
torde åtgärder böra vidtagas för att tillgodose det mest trängande
platsbehovet inom reumatikervården, varvid givetvis bör beaktas, att ett föregripande
av det slutliga ställningstagandet till vårdens allmänna utbyggnad
i görligaste mån undvikes. .lag vill i detta sammanhang nämna, att enligt upp Bihang

lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 224. 4

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

lysningar som lämnats av pensionsstyrelsen väntetiden vid styrelsens reurnatikeravdelningar
för närvarande varierar mellan 7—14 veckor för män samt
9—20 veckor för kvinnor.

I första hand synes böra ifrågakomma att inrätta självständiga specialavdelningar
vid undervisningssjukhusen i Stockholm och Uppsala, en åtgärd,
varom full enighet råder inom sakkunskapen. Enligt vad jag inhämtat pågå
för närvarande undersökningar härom inom ecklesiastikdepartementet på
grundval av de sakkunnigas tidigare förslag i ämnet. Jämsides härmed torde
böra undersökas möjligheterna av att genom avtal mellan staten och vederbörande
lokala huvudmän få till stånd ett mindre antal självständiga reumatikeravdelningar
i anslutning till den plan, som framlagts i nu föreliggande
betänkande, varvid av remissinstanserna framförda erinringar rörande planens
närmare utformning torde böra skänkas skäligt beaktande. Antalet dylika
avdelningar torde tills vidare böra begränsas till 2 ä 3 med ett sammanlagt
platsantal av högst 250. Ifrågavarande avdelningar torde ekonomiskt sett
böra i huvudsak baseras på de principer, som tillämpats för gällande avtal
angående pensionsstyrelsens reumatikeravdelningar. Detta innebär, att vederbörande
huvudman erhåller lån från folkpensioneringsfonden för avdelningens
inrättande och utrustning, vilka lån sedan återbetalas genom avgifter, som
staten erlägger för vården av reumatikerpatienterna. Jag utgår härvid från
att avdelningarnas storlek så tillmätes, att anställande av en särskild överläkare
blir motiverat. Vidare förutsätter jag, att lånen så avvägas, att statens
ansvar för avdelningarnas inrättande, inklusive deras andel i sjukhusens gemensamma
lokaler, begränsas till det av de sakkunniga föreslagna maximibeloppet,
15 000 kronor per plats. Möjligen torde härjämte avtalstiden, som
för nuvarande avdelningar utgör 50 år, böra med hänsyn till omständigheterna
förkortas, förslagsvis till 25 å 30 år, med rätt för vardera parten att
dessförinnan uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet från statens sida till följd av
omläggning av reumatikervårdens organisation eller finansiering, bör huvudmannen
givetvis icke försättas i sämre situation än huvudmän, som icke
slutit liknande avtal. Avtalen böra ock, i likhet med de gällande, kunna överlåtas
på annan statlig myndighet än den avtalsslutande.

I sak innebär den sålunda skisserade lösningen allenast en fortsättning på
den väg, som redan beträtts av pensionsstyrelsen. Såvitt nu kan bedömas
utgör den intet hinder för ett inordnande vid lämplig tidpunkt av reumatikervården
i den allmänna lasarettsvården, därest detta sedermera skulle bli statsmakternas
beslut. Skulle därvid de reumatologiska specialavdelningarna som
sådana komma att upphöra, torde deras lokaler och inventarier utan större
omändringar kunna användas för annat sjuk vårdsändamål.

I princip delar jag de sakkunnigas uppfattning, att pensionsstyrelsens befattning
med reumatikeravdelningama vid lasaretten bör avvecklas. Tills
vidare torde emellertid undersökningarna örn reumatikervårdens utbyggande
avtalsvägen böra anförtros åt pensionsstyrelsen, som dock därvid bör samråda
med medicinalstyrelsen. Nya avtal böra underställas Kungl. Majit för
Provning och godkännande. Samtliga avtal kunna sedermera vid önskad tid -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

punkt överflyttas på medicinalstyrelsen, därest icke beslut fattas om deras
annullering i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Beläggningen av reumatikeranstalterna torde tills vidare, liksom hittills,
böra ske centralt genom pensionsstyrelsens försorg. Frågan om perifer beläggning
av dessa anstalter torde få upptagas till omprövning i samband med det
slutliga ställningstagandet till reumatikervårdens utbyggande.

Med prövningen av frågan örn anslag till särskild upplysningsverksamhet
på området torde ävenledes böra tills vidare ansta.

Vad slutligen angår den föreslagna anmälningsplikten rörande vissa fall
av reumatisk sjukdom synes denna böra underkastas en förnyad prövning
genom medicinalstyrelsens försorg under beaktande av vad vid remissbehandlingen
framkommit.

En utbyggnad av reumatikervården enligt av mig nu förordade grunder
kommer att i sinom tid medföra en stegrad årlig belastning av det under femte
huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till åtgärder till förebyggande och
hävande av invaliditet. Det är svårt att på förhand beräkna omfattningen av
denna merbelastning, men enligt verkställd approximativ uppskattning kommer
den med nuvarande prisläge sannolikt att uppgå till inemot 1 000 000
kronor, om alla 250 platserna inrättas. Med hänsyn till nu nämnda förhållande
torde ärendet böra underställas riksdagens prövning.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag i det föregående anfört låta träffa avtal
angående inrättande vid därför lämpade sjukhus av ytterligare
högst 250 vårdplatser för reumatiskt sjuka, dock att
statens ekonomiska ansvar för vårdplatsernas inrättande och
andel i vederbörande sjukhus’ gemensamma lokaler icke må
överstiga 15 000 kronor per plats.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Hans Bergström.