Kungl. Majlis proposition nr 21.
1
Nr 21.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos
bin; given Stockholms slott den 12 januari 1946.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för denna dag vill Kungl. Majit föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Bihang tilt riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 21.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 21.
Förslag
till
Förordning
om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Denna förordning äger tillämpning å yngelröta (bipest) och nosemasjuka.
På framställning av statens växtskyddsanstalt eller länsstyrelse må Kungl.
Majit besluta, att förordningen helt eller delvis skall lända till efterrättelse
jämväl i fråga om annan smittsam sjukdom hos bin än i första stycket
nämnts.
2 §•
Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i denna förordning inträffar
inom länet eller skälig anledning förefinnes till antagande att dylik sjukdom
förekommer inom länet, förklara länet eller viss del därav smittat eller''misstänkt
för smitta.
Område som förklarats smittat skall, sedan två år förflutit från det inom
området sist inträffade sjukdomsfallet, av länsstyrelsen förklaras fritt från
smitta.
Har inom område som förklarats misstänkt för smitta därvid åsyftad sjukdom
befunnits icke förekomma, skall länsstyrelsen omedelbart förklara området
ej längre misstänkt för smitta.
3 §■
I län, där biodling av någon betydenhet bedrives, skall länsstyrelsen, efter
samråd med vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott och styrelserna
för större biodlarföreningar inom länet, utse erforderligt antal tillsyningsman
med uppgift att inom för var och en av dem bestämt tillsyningsdistrikt
verka för bekämpandet av sjukdomar som avses i denna förordning.
4 §•
Inträffar inom bisamhälle sjukdom, som är eller misstänkes vara någon
av de i denna förordning avsedda sjukdomarna, skall innehavaren av bisamhället
ofördröjligen därom underrätta tillsyningsmannen i det tillsyningsdistrikt,
inom vilket bisamhället är uppställt. Sådant meddelande må jämväl
lämnas till länsstyrelsen.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
5 §•
Har tillsyningsman grundad anledning misstänka förekomsten av sjukdom
som avses i denna förordning, skall han verkställa erforderlig undersökning
för fastställande av sjukdomens art.
Finner tillsyningsman, att bisamhälle smittats av sådan sjukdom, äger han
föreskriva innehavaren av bisamhället att vidtaga för sjukdomens bekämpande
nödiga åtgärder.
Föreskrift örn bisamhälles förintande må icke meddelas utan att medgivande
därtill inhämtats från statens växtskyddsanstalt. Sådant medgivande
erfordras dock ej, där innehavaren av bisamhället samtyckt till dess förintande
eller då fråga är om bisamhälle som tagit bostad i annat föremål än
därtill avsedd bibostad och den skada som uppkommer genom förintandet
är ringa.
6 §•
Det åligger innehavare av bisamhälle att skyndsamt verkställa av tillsyningsman
jämlikt 5 § föreskriven åtgärd och lämna tillsyningsmannen underrättelse
därom. Kan den, som av tillsyningsman förelagts att vidtaga viss
åtgärd, icke själv utföra densamma, må han påkalla biträde därtill av tillsyningsmannen.
Underlåter den, som av tillsyningsman förelagts att vidtaga viss åtgärd, att
utföra densamma, må den vidtagas av tillsyningsmannen.
8 §•
Inom område som förklarats smittat eller misstänkt för smitta må av bin
icke bebodda bibostäder, honung, vax eller avfall av honung eller vax icke
förvaras på sådant sätt att bin kunna få tillträde därtill. Från sådant område
må ej heller utan vederbörande tillsyningsmans medgivande utföras levande
bin, bibostäder, oförädlat vax eller biodlingsredskap.
Vad i första stycket stadgas skall icke hava avseende å bibostäder eller biodlingsredskap,
som icke förut använts för sitt ändamål eller eljest bevisligen
äro fria från smitta.
9 §•
Uppkommer skada genom avlägsnande eller förintande av bisamhälle, som
tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad, må den som drabbas
av skadan, därest bisamhället icke tillhörde honom, erhålla ersättning för
skadan av allmänna medel med belopp, som länsstyrelsen efter hörande av
vederbörande tillsyningsman bestämmer. Anspråk på sådan ersättning skall,
vid äventyr att rätten till ersättning anses förverkad, framställas hos länsstyrelsen
inom tre månader från det avlägsnandet eller förintandet ägde rum.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
10 §.
För åtgärd, som tillsyningsman vidtager på grund av bestämmelserna i 6
eller 7 §, är bisamhällets innehavare pliktig att ersätta tillsyningsmannen.
Annan ersättning till tillsyningsman gäldas av allmänna medel. Saknar
innehavare av bisamhälle medel till gäldande av ersättning, som i första
stycket angives, må länsstyrelsen tillerkänna tillsyningsmannen sådan ersättning
av allmänna medel.
11 §•
Innehavare av bisamhälle, som underlåter vad på grund av bestämmelserna
i 4 eller 6 § åligger honom eller lämnar veterligen oriktig uppgift i sådan
underrättelse som i 6 § avses, straffas med böter från och med tio till
och med tvåhundra kronor.
Till samma straff vare den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i 8 §
eller vägrar tillsyningsman tillträde till bisamhälle inom hans tillsyningsdistrikt
eller eljest reser hinder mot åtgärd, som tillsyningsmannen på grund
av bestämmelserna i denna förordning är berättigad att vidtaga.
12 §.
Åtal för förseelse, varom i 11 § förmäles, anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
13 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas
av Kungl. Majit.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag
förordningen den 15 juni 1934 (nr 277) angående åtgärder mot smittsamma
sjukdomar hos bin samt kungörelsen samma dag (nr 278) med tillämpningsföreskrifter
till sistnämnda förordning skola upphöra att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
5
Utdrag av protokollet över jordbrukscirenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
januari 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga örn ändrade bestämmelser
angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar hos bin samt anför
därvid följande.
I skrivelse den 27 oktober 1939 har Sveriges biodlares riksförbund hemställt,
att ändringar måtte vidtagas i förordningen den 15 juni 1934 (nr 277)
angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar hos bin i syfte att ernå större
anpassning till föreliggande behov. Vid framställningen har riksförbundet
fogat ett förslag till förordning i ämnet. Över riksförbundets framställning
ha yttranden angivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen
och statens växtskyddsanstalt. Lantbruksstyrelsen har överlämnat från samtliga
hushållningssällskaps förvaltningsutskott och från tre biodlarföreningar
inkomna yttranden. Vidare ha riksförbundet ävensom Sveriges fröodlareförbund,
Sveriges pomologiska förening, Sveriges frukt- och trädgårdsodlares
riksförbund samt Sveriges oljeväxtodlares centralförening i skrivelse den 16
juli 1945 hemställt bland annat om revision av nämnda bestämmelser.
Innan jag närmare ingår på innehållet i Sveriges biodlares riksförbunds
framställning av den 27 oktober 1939 och de däröver avgivna yttrandena,
torde jag få lämna en redogörelse för gällande bestämmelser i
ämne t.
Förenämnda förordning angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar
hos hin, som trädde i kraft den 1 juli 1934, innehåller i huvudsak följande
bestämmelser.
Förekommer inom hushållningssällskaps område Iliand där befintliga bisamhällen
yngelröta (bipest) eller nosemasjuka, må länsstyrelsen, om skäl
därtill anses föreligga, på framställning av hushållningssällskapet eller större
biodlarförening inom sällskapets område efter hörande av statens växtskyddsanstalt
förordna, att inom området eller viss del därav sådan sjukdom skall
bekämpas enligt bestämmelserna i förordningen. (1 §.) Dylikt förordnande
må återkallas på framställning av det hushållningssällskap eller den förening,
som påkallat förordnandet, eller då skäl därtill eljest är för handen. (13 §.)
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
Sedan förordnande, som avses i 1 § meddelats, skall hushållningssällskapets
förvaltningsutskott skyndsamt efter samråd med styrelserna för större
biodlarföreningar inom sällskapets område utse erforderligt antal tillsyningsman
att inom för envar av dem bestämd del av det i förordnandet avsedda
området verka för bekämpandet av sjukdom, som avses i förordnandet. Vid
utövandet av sin verksamhet äger tillsyningsman inhämta råd och upplysningar
av statens växtskyddsanstalt. Det åligger honom att ställa sig till efterrättelse
av anstalten lämnade föreskrifter rörande sättet för sjukdoms bekämpande.
(2 §.)
Har innehavare av bigård inom det ifrågavarande området kännedom om
eller skälig anledning misstänka att inom bigården förekommer sådan sjukdom
som avses i förordnandet, skall han ofördröjligen underrätta vederbörande
tillsyningsman därom. Tillsyningsman, som erhållit dylik underrättelse
eller eljest misstänker förekomsten av sjukdom, skall verkställa erforderlig
undersökning. Innehavare av bigård må icke hindra tillsyningsman att verkställa
undersökning. (3 §.) Finner tillsyningsman bigård smittad, äger han
föreskriva innehavaren av bigården att vidtaga den åtgärd, tillsyningsmannen
anser nödig för sjukdomens bekämpande. Föreskrift örn bisamhälles förintande
må dock meddelas först efter inhämtande av medgivande därtill av
statens växtskyddsanstalt utom då fråga är örn smittat bisamhälle som tagit
bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad och den skada som uppkommer
genom förintandet är ringa. (4 §.) Uppkommer skada genom förintandet
av sådant bisamhälle, som sist omförmälts, äger den av skadan
drabbade, om bisamhället icke tillhörde honom, erhålla ersättning för skadan
av allmänna medel med belopp som länsstyrelsen bestämmer. (8 §.)
Innehavare av bigård skall skyndsamt vidtaga av tillsyningsman föreskriven
åtgärd och lämna denne meddelande därom. Kan han icke själv vidtaga
viss åtgärd, må han påkalla biträde därtill av tillsyningsmannen. (5 §.) Underlåter
innehavare av bigård att vidtaga åtgärd, som förelagts honom av tillsyningsman,
må åtgärden vidtagas av denne. (6 §.) För åtgärd, som av tillsyningsman
vidtages på grund av bestämmelserna i 5 eller 6 §, är bigårdens
innehavare skyldig att ersätta tillsyningsmannen. Annan ersättning till denne
skall gäldas av det hushållningssällskap elier den biodlarförening, som påkallat
förordnande enligt 1 §. (9 §.)
Inom område, där förordnande enligt 1 § gäller, må av bin icke bebodda
bibostäder, honung, vax eller avfall av honung eller vax icke förvaras på
sådant sätt, att bin kunna få tillträde därtill. Utan vederbörande tillsyningsmans
medgivande må ej heller från sådant område utföras bisamhällen, bibostäder,
vax eller redskap, som användas för biskötsel. Vad sålunda stadgats
gäller dock icke bibostäder eller biredskap, som ej förut använts för sitt ändamål
eller eljest bevisligen äro smittfria. (7 §.)
Innehavare av bigård, som underlåter vad på grund av bestämmelserna i
3 eller 5 § åligger honom eller lämnar veterligen oriktig uppgift i underrättelse,
som avses i 5 §, eller bryter mot föreskrifterna i 7 § eller vägrar tillsyningsman
tillträde till bigård inom bans tillsyningsområde eller eljest reser
hinder mot åtgärd, som tillsyningsmannen är berättigad vidtaga, skall straffas
med böter. (10 §.)
Kungl. Majit äger förordna örn tillämpning av förordningen även å andra
smittsamma bisjukdomar än yngelröta och nesemasjuka. (14 §.)
I kungörelse den 15 juni 1934 (nr 278) lia meddelats särskilda föreskrifter
rörande verkställigheten och efterlevnaden av förordningen angående åtgärder
mot smittsamma sjukdomar hos bin. Däri stadgas bland annat, att ersättning
enligt 8 § förordningen skall utgå från det å riksstaten under nionde
Kungl. Maj.ts proposition nr 21.
7
huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till övriga utgifter till förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, att ersättning till tillsyningsman
skall utgå enligt taxa, som fastställes av statens växtskyddsanstalt,
samt att hushållningssällskap, inom vars område förordningen bragts i tilllämpning,
skall årligen till anstalten avgiva berättelse om de inom området
vidtagna åtgärderna för bekämpande av smittsamma bisjukdomar.
Till skydd mot spridande av smittsamma bisjukdomar genom bin, som importeras
till riket, har i kungörelsen den 14 november 1941 (nr 884) angående
införsel av levande bin föreskrivits, att levande bin må införas till riket
endast från biodlare, som blivit godkänd av statens växtskyddsanstalt.
Sveriges biodlares riksförbunds framställning innebär i
huvudsak, att bestämmelserna i förordningen angående åtgärder mot smittsamma
sjukdomar hos bin skulle erhålla obligatorisk karaktär och att de
kostnader för smittbekämpandet, som hittills bestritts av hushållningssällskap
och biodlarföreningar, i stället skulle gäldas av statsmedel.
I sin motivering till denna framställning har riksförbundet anfört, att förordningens
fakultativa karaktär syntes ha betingats av uppfattningen att biodlingen
icke hade så stor allmän betydelse, att statsmedel borde tagas i anspråk
för förordningens tillämpning, samt att behov av och önskan örn lagstadgat
skydd i förevarande hänseende förelåge blott inom enstaka delar av
landet. Denna uppfattning vore emellertid enligt riksförbundets åsikt vederlagd
av utvecklingen å ifrågavarande område. Riksförbundet har vidare anfört
i huvudsak följande.
På grund av att förordningen har fakultativ karaktär kan den tillänipas
omedelbart intill verkliga pesthärdar, utan att dessa äro åtkomliga. Så har
t. ex. en tid varit fallet i Halland. De kostnader och det arbete, som i sådana
fall nedläggas, måste betraktas som bortkastade. Från landets lika väl som
från den enskilde biodlarens synpunkt är det lika nödvändigt att bekämpa
sjukdomarna, vare sig de uppträda på den ena eller andra sidan av läns-,
härads- eller sockengränsen. Det synes därför vara ett ofrånkomligt krav, att
förordningen erhåller obligatorisk karaktär, så att berörda sjukdomar bekämpas,
varhelst de uppträda, oberoende av om någon lokal institution ställer
behövliga medel till förfogande eller ej. Det skulle då ankomma på vederbörande
länsstyrelse, eventuellt statens växtskyddsanstalt, att förklara det
eller de tillsyningsdistrikt inom ett län smittade, där sjukdom yppat sig, samt
att efter viss tid förklara området fritt från smitta. Därigenom kunde bekämpningsarbetet
sättas in med mera kraft just på infekterade områden.
Förordningens effektivitet skulle därigenom med all säkerhet bliva större,
liksom också möjligheterna att hålla kostnaderna för tillämpningen nere
skulle ökas.
Konsekvensen av att förordningen erhåller obligatorisk karaktär blir dock
den, att de kostnader, som nu åvila den som påkallat förordningens tillämpning,
böra gäldas av allmänna medel. Även om förordningen fortfarande
skulle vara fakultativ, måste frågan om bestridandet av ifrågavarande kostnader
upptagas till förnyad prövning. Antalet biodlare i Sverige uppgick vid
husd jursräkningen 1932 lill över 41 500. Av dessa tillhörde knappt 12 500
riksförbundet. Även örn proportionerna sedan dess förskjutits, visar dock
statistiken rörande arbetet med de smittsamma bisjukdomarna, att detta berör
de utom nämnda organisation stående biodlama, de s. k. oorganiserade,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
i mycket hög grad. Under åren 1936 och 1937 lia tillsyningsmännen undersökt
39 483 samhällen, av vilka 19 774 tillhörde oorganiserade biodlare. Härvid
ha 6 270 samhällen befunnits angripna av i förordningen berörda sjukdomar.
Band tillsyningsmännen råder allmänt den uppfattningen, att sjukdomen
oftare förekommer hos oorganiserade biodlare, vilket torde vara rätt
förklarligt icke blott på grund av dessas större antal utan också till följd av
mindre rationell vård av samhällena. Riksförbundets och dess lokalavdelningars
sammanlagda kostnader för bekämpandet av bisjukdomarna uppgingo
under år 1936 till 14 626 kronor och under år 1937 till 17 977 kronor.
Medlen ha utgivits utan hänsyn till örn det gällt medlemmar eller andra.
De erfarenheter, som vunnits under den tid förordningen varit i kraft, giva
möjlighet till en relativt säker uppfattning örn storleken av de kostnader,
som följa med dess allmänna tillämpning. För varje budgetår kunde lämpligen
visst belopp anslås till Sveriges biodlares riksförbund såsom bidrag till
dess kostnader för arbetet med bisjukdomarnas bekämpande. Genom sin omfattning
och över hela landet väl utbyggda organisation torde riksförbundet,
såsom fallet är i Danmark, väsentligt kunna bidraga till ett billigare och
effektivare bekämpningsarbete, än om detta ledes direkt genom statsverket
eller hushållningssällskapen. I samma mån, som sjukdomarna inom ett län
eller del därav övervunnes, kunde genom riksförbundets åtgöranden tillgängliga
medel tagas i anspråk för arbetets intensifiering på orter, som äro svårare
hemsökta. Denna praxis har förbundet redan tillämpat för att med
minsta möjliga medel nå bästa möjliga resultat.
Det av riksförbundet framlagda förfaltningsförslaget, vilket uppgjorts i
enlighet med det anförda, innebär i huvudsak följande ändringar i de nu gällande
bestämmelserna.
Förekommer inom hushållningssällskaps område bland där befintliga bisamhällen
yngelröta eller nosemasjuka, skall länsstyrelsen efter hörande av
statens växtskyddsanstalt förklara området eller lämplig del därav smittat
av sådan sjukdom.
Vid smittförklaring av ett område, gränsande till ett annat län, må även
närliggande områden inom detta län kunna smittförklaras av vederbörande
länsstyrelse.
Område, som förklarats smittat, skall sedan två år förflutit från sist inträffat
sjukdomsfall efter hörande av statens växtskyddsanstalt av länsstyrelsen
förklaras fritt från smitta.
Varje hushållningssällskaps förvaltningsutskott skall efter samråd med styrelserna
för större biodlarföreningar inom sällskapets område utse erforderligt
antal tillsyningsman samt, så vitt möjligt, suppleanter för dem att inom
för var och en av dem bestämt tillsyningsdistrikt verka i syfte att förebygga
och bekämpa yngelröta och nosemasjuka.
Oberoende av örn smittförklaring meddelats eller ej skall innehavare av bisamhälle,
som har kännedom örn eller skälig anledning misstänka förekomsten
av förenämnda sjukdomar, ofördröjligen därom underrätta tillsyningsmannen
i det tillsyningsdistrikt inom vilket bisamhället är uppställt eller
vederbörande hushållningssällskap, vilka ofördröjligen ha att ingiva anmälan
till länsstyrelsen.
Tillsyningsman skall äga rätt att innan smittförklaring meddelats vidtaga
åtgärder mot smitta.
Har bisamhälle tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad,
skall innehavaren av föremålet vara skyldig att underrätta vederbörande tillsyningsman
därom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
9
Innehavare av bisamhälle, som dött under vintern, skall vara skyldig att
därom ofördröjligen underrätta vederbörande tillsyningsman.
Tillsyningsman skall vara skyldig inhämta medgivande till bisamhälles
förintande endast om innehavaren av samhället så påfordrar.
Inom område, som förklarats smittat, skola levande bin, bibostäder eller
biredskap icke få flyttas eller sändas längre än högst 1 000 meter utan vederbörande
tillsyningsmans medgivande.
Riksförbundets framställning att förordningens bestämmelser skulle erhålla
obligatorisk karaktär och kostnaderna för dess tillämpning bestridas av
statsmedel utom i de fall då de enligt nu gällande förordning gäldas av biägarna
har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden
med undantag av dem som avgivits av statskontoret och Kopparbergs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Mot detaljbestämmelserna i
det av riksförbundet framlagda författningsförslaget ha vissa erinringar
gjorts.
Statskontoret har förklarat sig avstyrka riksförbundets framställning, enär
biodlingen enligt ämbetsverkets uppfattning icke ägde sådan betydelse för
folkförsörjningen, att ökat ekonomiskt stöd åt densamma kunde anses motiverat.
Redan med hänsyn till att förordningen nu tillämpades inom alla delar
av riket, där biodling av någon betydenhet bedreves, har ämbetsverket
funnit anledning saknas alt giva förordningens bestämmelser obligatorisk
karaktär.
Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hav uttalat, att
utskottet icke funnit tillräckliga skäl ha framförts för de ifrågasatta ändringarna.
Statens växtskgddsanstalt har såsom motivering för sitt tillstyrkande av
riksförbundets framställning anfört i huvudsak följande.
Riodlingens betydelse för lanthushållningen är mycket större än som
framgår av de årliga skörderesultaten av honung och vax. Noggranna undersökningar
utomlands och i vårt land åren 1936—1939 rörande befruktningen
av rödklöver, vitklöver och alsikeklöver samt äpple, päron, plommon,
körsbär, hallon och jordgubbar ha bekräftat, att bina äro de utan jämförelse
viktigaste frömjölsöverförande insekterna. I ett flertal kontrollerade
fall har binas betydelse för frukt- och fröskörden kunnat direkt konstateras,
och det kan icke bestridas, att värdet av binas verksamhet som blombesökare
i trädgårdar och fröodlingar mångdubbelt överstiger värdet av deras direkta
honungs- och vaxproduktion. På grund härav måste bekämpandet av de
smittsamma bisjukdomarna, vilka utgöra ett allvarligt hot mot landets biodling,
anses vara av stor nationalekonomisk betydelse särskilt för landets
försörjning med frukt och vissa fröslag. Rinas verksamhet har sålunda betydelse
icke blott för biodlarna själva utan i stor utsräckning även för
andra näringsidkare, såsom frukt- och fröodlare.
Det torde under nu nämnda förhållanden icke kunna anses befogat, att enskilda
sammanslutningar av biodlare skola bestrida kostnaderna för bekämpandet
av de smittsamma bisjukdomarna, vilket för närvarande är fallet. Därtill
kommer, alt biodlarföreningarna få bekosta tillämpningen av förordningen
hos biodlare, som icke tillhöra någon förening. Av tillsyningsmännens rapporter
framgår, att ungefär hälften av de omkring 40 000 under åren 1936
och 1937 undersökta samhällena tillhört sådana biodlare, som icke varit med
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
lemmar i någon organisation och således icke bidragit till att gälda kostnaderna
för förordningens allmänna tillämpning. Under den tid, då nu gällande
förordning varit i tillämpning i större delar av landet, ha sålunda medlemmarna
av Sveriges biodlares riksförbund fått bekosta tillämpningen av en
förordning, som visserligen för dem själva medfört stor nytta men i icke
mindre grad gagnat de nära tre gånger så talrika oorganiserade biodlarna och
dessutom i måhända än större omfattning sådana yrkesgrupper, som icke
själva bedriva biodling.
Den nuvarande anordningen av bekämpandet av de smittsamma bisjukdomarna
kan ej heller anses ägnad att skapa trygga förhållanden för landets
biodlare, eftersom åtgärderna för smittbekämpandet äro beroende av enskilda
organisationer. Den situationen kan lätt uppstå, att en lokal förening icke ser
sig i stånd att i fortsättningen bära de med förordningens tillämpning inom
länet förenade kostnaderna och därför anhåller att tillämpningen upphäves,
trots att sjukdomarna fortfarande härja inom länet. Detta skulle givetvis
vara till stort förfång för bekämpningsarbetet.
Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uppgivit, att i
de från sällskapet till statens växlskyddsanstalt insända rapporterna för åren
1936, 1937 och 1938 anmälts respektive 43, 55 och 47 fall av ifrågavarande
sjukdomar samt att 40 av de år 1938 anmälda fallen konstaterats i bisamhällen
tillhörande s. k. oorganiserade biodlare.
Medicinalstyrelsen har anfört, att frågan, huruvida de kostnader som icke
ersattes av biägarna skulle gäldas av statsmedel, undandroge sig styrelsens
bedömande men att styrelsen tillstyrkte riksförbundets framställning i övrigt,
enär ändringsförslagen överensstämde med principerna för bekämpandet av
smittsamma husdjurssjukdomar.
Av de mot förslagets detaljbestämmelser framställda erinringarna må här
anföras följande.
Statens växtskyddsanstalt har ansett, att länsstyrelsernas och hushållningssällskapens
befattning med bekämpandet av smittsamma bisjukdomar borde
upphöra och i tillämpliga delar överflyttas på anstalten. Enligt anstaltens
mening borde sålunda icke erfordras smittförklaring för tillämpning av förordningen
i dess helhet. Vidare skulle utseendet av tillsyningsman ankomma
på anstalten, som även borde handhava bestämmandet och utbetalningen av
ersättning för skada, som uppkommit genom förintande av bisamhälle, vilket
tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad. Därest innehavare
av bisamhälle saknade medel till sådan ersättning åt tillsyningsman, som
det ålåge honom att gälda, borde han efter framställning till anstalten kunna
utverka att ersättningen utginge av allmänna medel.
Malmöhus och Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
lia förordat, att tillsyningsmännen skulle utses av länsstyrelsen efter förslag
av vederbörande biodlarorganisation samt att anmälan örn förekomsten av
smittsam bisjukdom skulle lämnas till tillsyningsmännen eller länsstyrelsen
och icke till hushållningssällskapet.
Beträffande riksförbundets förslag att biodlare skulle vara skyldig att underrätta
vederbörande tillsyningsman, örn bisamhälle dött under vintern, har
statens växtskyddsanstalt anfört, att en bestämmelse av dylik innebörd skulle
i hög grad öka tillsyningsmännens arbetsbörda och föranleda mycket stora
kostnader utan annat resultat än att den viktigaste orsaken till vinterförlusterna
skulle befinnas vara brister i odlingstekniken.
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
11
Riksförbundets förslag att, därest bisamhälle tagit bostad i annat föremål
än därför avsedd bibostad, innehavaren av föremålet skulle vara skyldig att
underrätta tillsyningsmannen därom har avstyrkts av Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.
I överensstämmelse med sin förut omförmälda åsikt angående förordningens
tillämpning har statens växtskyddsanstalt ansett, att bestämmelserna om
förvaring av bibostäder m. m. borde ersättas av en generell och oberoende
av smittlörklaring gällande föreskrift av innehåll, att av bin icke bebodda bibostäder,
honung, vax eller avfall av honung eller vax skulle förvaras på sådant
sätt, att bin ej kunde få tillträde därtill. Vidare bolde enligt anstaltens
mening levande bin, bibostäder eller biodlingsredskap och under tiden den
1 mars—31 oktober icke smittrenat vax ej få utföras från tillsyningsdistrikt
utan medgivande av vederbörande tillsyningsman. Honung, som härrörde
från smittat bisamhälle, borde icke utan föregående smittrening få försäljas
eller användas för utfodringsändamål.
Beträffande kostnaderna för bekämpandet av de smittsamma bisjukdomarna
och sättet för utbetalning av tillsyningsmännen tillkommande ersättning
har statens växtskyddsanstalt anfört.
Riksförbundet har uppgivit, att kostnaderna för bekämpandet av de smittsamma
bisjukdomarna uppgått till 14 626 kronor under år 1936 och till 17 977
kronor under år 1937. Så vitt växtskyddsanstalten kunnat finna, torde i dessa
belopp ingå även utgifter för andra ändamål än del direkta sjukdomsbekämpandet,
t. ex. upplysnings- och propagandaverksamhet beträffande biodlingen
i dess helhet. Enligt en av förste assistenten G. Notini verkställd utredning
rörande kostnaderna för förordningens tillämpning under år 1939
ha arvoden och ersättningar till tillsyningsmännen jämte vissa kostnader för
utbildning av tillsyningsman tillsammans uppgått till 11 522 kronor 72 öre.
Detta belopp torde till storleken ungefär motsvara det årliga statsanslag, som
skulle erfordras, örn kostnaderna för bekämpandet av de smittsamma sjukdomarna
skulle komma att åvila statsverket. Därvid är dock att marka, att
större delen av det statsbidrag, som beviljats för biodlingens befrämjande
och till större delen torde användas just för bisjukdomarnas bekämpande,
synes kunna indragas, därest staten själv övertager bekostandet av sistnämnda
åtgärder.
Riksförbundet har föreslagit, att finansieringen av förordningens tillämpning
skulle ordnas så, att ett visst belopp skulle för ändamalet årligen ställas
till riksförbundets förfogande. Statens växtskyddsanstalt kan icke finna,
att detta förfarande skapar tillräcklig garanti för att medlen komma att användas
på mest ändamålsenligt sätt. Det torde icke vara lämpligt att åt en
enskild sammanslutning anförtro ett sådant uppdrag, vilket berör personer,
som till det övervägande antalet stå utanför denna organisation. Det synes
ej heller vara önskvärt, att de fungerande tillsyningsmännen alltför hårt bindas
till denna enskilda organisation, vilket otvivelaktigt blir följden, örn riksförbundets
förslag genomföres. Det synes visserligen önskvärt, att riksförbundet
ville verkställa utbetalningarna till tillsyningsmännen genom sina över
hela landet spridda länsförbund och lokalavdelningar, men kontroll över alt
de utbetalade medlen kommit det direkta bekämpningsarbetet lill godo och
att utbetalningarna i övrigt skeft enligt fastställda grunder torde böra utövas
av växtskyddsanstalten i samråd med kassören i riksförbundet eller annan
av riksförbundet utsedd förtroendeman. Sådan granskning torde böra 1 öretagas
minst två gånger årligen. För verkställande av utbetalningarna erforderligt
förskott torde böra i mån av behov ställas lill riksförbundets förfogande.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
Dtpartements
chejen.
I fråga om vissa av de spörsmål, som för närvarande regleras i förenämnda
kungörelse nr 278/1934, har statens växtskyddsanstalt anfört i huvudsak följande.
Därest förordningen kommer att tillämpas obligatoriskt överallt där biodling
bedrives samt länsstyrelsernas och hushållningssällskapens befattning
med bekämpandet av de smittsamma bisjukdomarna upphör, torde en för
hela riket gällande enhetlig taxa för tillsyningsmännens ersättningar böra
tillämpas. Denna taxa synes böra fastställas av Kungl. Majit efter hörande
av anstalten och riksförbundet.
Enligt gällande bestämmelser har hushållningssällskap att årligen till anstalten
avgiva berättelse över de inom sällskapets verksamhetsområde under
nästföregående år vidtagna åtgärderna för bekämpandet av smittsamma bisjukdomar.
Då anstalten icke varit betjänt alt erhålla endast ett sammandrag
av tillsyningsmännens rapporter utan måste ha tillgång till hela det primärmaterial,
som dessa rapporter utgöra, har hushållningssällskapens uppgift
härvidlag blivit att endast mottaga dubbla exemplar av rapporterna och utan
bearbetning vidarebefordra det ena till anstalten. För tillsyningsmännen har
denna ording inneburit en avsevärd ökning i deras arbete, i det att varje rapport
måst utskrivas i tre exemplar: ett för dem själva, ett för hushållningssällskapet
och ett för växtskyddsanstalten. Detta har föranlett krav från lillsyningsmännen
på särskild ersättning och i flera fall lett till avsägelser av tillsyningsmannauppdrag.
Sällskapets medverkan i detta fall har således icke
haft minsta praktiska betydelse, och det synes därför ur alla synpunkter lämpligast,
att tillsyningsmännen åläggas att insända sina rapporter direkt till anstalten
och att hushållningssällskapen således befrias från all befattning därmed.
Även Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat,
att tillsyningsmännens rapporter skalle insändas direkt till statens växtskyddsanstalt.
För den svenska lanthushållningen har biodlingen stor betydelse. Genom
densamma tillföres landsbygdsbefolkningen ett icke oväsentligt tillskott till
sina inkomster. Under senare år synes biodlingens omfattning även ha ökat
i avsevärd grad. Enligt 1937 års jordbruksräkning uppgick antalet bisamhällen
till omkring 160 000 fördelade på 48 000 biodlare. Vid 1944 års husdjursräkning
uppskattades antalet bisamhällen till ungefär 353 000, Ännu större
betydelse än såsom inkomstkälla har biskötseln emellertid för frukt- och fröodlingen.
Såsom statens växtskyddsanstalt framhållit i sitt yttrande över Sveriges
biodlares riksförbunds förevarande framställning äro bina de viktigaste
frömjölsöverförande insekterna.
Den svenska biodlingen vållas emellertid stort avbräck genom de smittsamma
bisjukdomarna. I syfte att främja bekämpandet av dessa sjukdomar
utfärdades år 1934 bestämmelser om åtgärder mot smittsamma sjukdomar
hos bin och år 1941 föreskrifter angående införsel av levande bin. Såsom av
den föregående redogörelsen framgår äga emellertid 1934 års bestämmelser
icke ovillkorlig giltighet för hela landet utan äro för sin tillämpning beroende
på förordnande därom av vederbörande länsstyrelse. Sådant förordnande
kan meddelas endast på framställning av hushållningssällskap eller större
Kungl. Majlis proposition nr 21.
13
biodlarförening inom sällskapets område. En följd härav är, alt bestämmelserna
kunna komma att tillämpas inom ett område, medan intilliggande områden,
ehuru de äro smittade av ifrågavarande sjukdomar, kunna vara oåtkomliga
för smittbekämpandet. Härigenom kunna de inom förstnämnda område
uppnådda resultaten lätt äventyras. Därtill kommer, alt kostnaderna för
smittbekämpandet till större delen bestridas av enskilda sammanslutningar
av biodlare. Någon garanti finnes följaktligen icke för att ett påbörjat smittbekämpande
bedrives till dess sjukdomarna utrotats inom området i fråga.
Vissa olägenheter äro sålunda förknippade med den nuvarande anordningen
av bekämpandet av de smittsamma bisjukdomarna. I syfte att undanröja
dessa olägenheter och ytterligare effektivisera smittbekämpandet finner
jag mig böra förorda en omarbetning av de nu gällande bestämmelserna på
detta område. Därvid torde i huvudsaklig överensstämmelse med det av Sveriges
biodlares riksförbund framlagda förslaget ifrågavarande bestämmelser
böra givas obligatorisk karaktär så att de kunna tillämpas överallt där smittsamma
bisjukdomar uppträda oberoende av om framställning därom gjorts
eller ej. Därest bestämmelserna göras tvingande, torde emellertid de kostnader
för smittbekämpandet, som nu bestridas av enskilda organisationer, böra gäldas
av allmänna medel. Detta synes vara så mycket mera påkallat som de i
smittbekämpande syfte vidtagna åtgärderna i avsevärd grad gagna yrkesgrupper,
vilka ej själva bedriva biskötsel, och enligt vad utredningen i ärendet
giver vid handen till stor del avse biodlare, vilka icke äro anslutna till de
organisationer som nu lia att bestrida de huvudsakliga kostnaderna för smittbekämpandet.
Efter att sålunda ha angivit min principiella inställning till den föreliggande
frågan torde jag närmare få ingå på de särskilda bestämmelser, som synas
böra gälla för bekämpandet av smittsamma sjukdomar hos bin.
I likhet med vad för närvarande är fallet böra bestämmelserna avse
yngelröta (bipest) och nosemasjuka, vilka torde vara de mest utbredda bisjukdomarna
av smittsam karaktär. Därjämte bör emellertid Kungl. Majit
kunna på framställning av statens växtskyddsanstalt eller länsstyrelse besluta
att bestämmelserna skola helt eller delvis tillämpas på annan smittsam
bisjukdom.
Såsom jag förut anfört böra bestämmelserna äga tillämpning överallt
där någon av ifrågavarande sjukdomar uppträder. Detta innebär emellertid
icke, att alla bestämmelserna skola utan vidare kunna tillämpas. Jag syftar
häi''vid på bestämmelserna örn förvaring och transport av bibostäder m. m.
För att resultaten av smittbekämpandet icke skola äventyras torde det vara
erforderligt att dylika bestämmelser bibehållas. De skulle emellertid, om de
i enlighet med vad statens växtskyddsanstalt föreslagit erhölle generell räckvidd,
kunna bliva alltför betungande för biodlarna. Det torde därför vara
nödvändigt att tillämpningen av dessa bestämmelser begränsas. Denna begränsning
synes lämpligen kunna ske så att bestämmelserna skola gälla allenast
inom områden, som av offentlig myndighet uttryckligen förklarats smittade
eller misstänkta för smitta av någon av ifrågavarande sjukdomar. Det
14
Kanal. Maj:ts proposition nr 21.
torde böra ankomma på länsstyrelse att meddela dylik förklaring. I anslutning
till vad i motsvarande hänseende gäller i fråga om bekämpandet
av smittsamma husdjurssjukdomar synes böra föreskrivas, att länsstyrelse
skall, då någon av förenämnda ^sjukdomar inträffar inom länet eller skälig
anledning förefinnes till antagande att dylik sjukdom förekommer där,
förklara länet eller viss del därav smittat eller misstänkt för smitta. En
dylik förklaring bör givetvis icke vara gällande längre tid än som är oundgängligen
nödvändigt. Länsstyrelsen bör därför, därest inom område som
förklarats misstänkt för smitta därvid åsyftad sjukdom befunnits icke förekomma,
omedelbart förklara området ej längre misstänkt för smitta. Vidare
bör område som förklarats smittat, sedan viss tid förflutit från det inom
området sist inträffade sjukdomsfallet, förklaras fritt från smitta. I överensstämmelse
med vad Sveriges biodlares riksförbund föreslagit synes denna
tid kunna bestämmas till två år.
Enligt de nuvarande bestämmelserna åligger det vederbörande hushållningssällskap
att, sedan förordnande örn smittbekämpning meddelats, utse
erforderligt antal tillsyningsman. Därest, såsom av mig förordats, åt bestämmelserna
gives obligatorisk karaktär, böra åtminstone i de län, där biodling
av någon betydenhet bedrives, tillsyningsman utses oberoende av örn
någon av de förenämnda sjukdomarna konstaterats eller ej. I överensstämmelse
med vad Malmöhus och Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
föreslagit, synes det böra ankomma på länsstyrelsen att
utse tillsyningsmännen och bestämma tillsyningsdistriktens omfattning. En
dylik anordning ansluter sig till de gällande bestämmelserna rörande epizootibekämpandet
hos husdjuren. Länsstyrelsen bör vid fattande av sina beslut
samråda med hushållningssällskapets förvaltningsutskott och styrelserna föi
större biodlarföreningar inom länet.
I fråga om skyldigheten för innehavare av bisamhälle att göra anmälan
om sjukdom, som är eller misstänkes vara någon av förenämnda sjukdomar,
torde annan ändring icke böra göras än att — med hänsyn till länsstyrelsens
befattning med ifrågavarande ärenden —- sådan anmälan bör få
ställas ej blott till vederbörande tillsyningsman utan även till länsstyrelsen.
Av skäl som statens växtskyddsanstalt anfört synes det emellertid icke
böra åläggas innehavare av bisamhälle, som dött under vintern, att därom
underrätta tillsyningsmännen. Det synes också onödigt att betunga innehavare
av föremål, vari s. k. vilt bisamhälle tagit bostad, med skyldighet
att göra anmälan därom.
I anslutning till vad som gäller beträffande andra epizootiska sjukdomar
synes böra föreskrivas, att därest tillsyningsman har grundad anledning
misstänka förekomsten av någon av ifrågavarande bisjukdomar, han skall
verkställa erforderlig undersökning för fastställande av sjukdomens art.
Nuvarande bestämmelser om tillsyningsmans befogenhet att föreskriva åtgärder
i smittbekämpande syfte torde böra jämkas endast såvitt avser rätten
att föreskriva bisamhälles förintande. Enligt de nuvarande bestämmelserna
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
15
äger tillsyningsman meddela föreskrift örn bisamhälles förintande först
efter inhämtande av medgivande därtill av statens växtskyddsanstalt utom
då fråga är om smittat bisamhälle som tagit bostad i annat föremål än
därtill avsedd bibostad och den skada som uppkommer genom förintandet
är ringa. För att undvika onödig omgång torde emellertid böra föreskrivas,
att sådant medgivande ej heller skall erfordras där innehavaren av bisamhället
samtyckt till dess förintande.
Såsom jag förut framhållit torde det vara erforderligt, att bestämmelser
örn transport och förvaring av bibostäder m. m. bibehållas i fråga om områden,
som av länsstyrelse förklarats smittade eller misstänkta för smitta. Bestämmelserna
härom synas emellertid böra ändras så att förbudet att utan
tillsyningsmans medgivande från sådant område utföra vissa föremål och
produkter kommer att avse levande bin, bibostäder, oförädlat vax och biodlingsredskap.
Det torde utan uttrycklig föreskrift därom vara uppenbart,
att tillsyningsman icke må vägra att lämna tillstånd till utförsel i de fall då
fråga är örn bin eller produkter som bevisligen äro fria från smitta. Anledning
synes icke föreligga att på sätt Sveriges biodlares riksförbund föreslagit
stadga förbud mot transport av bin, bibostäder och biodlingsredskap
inom område, som förklarats smittat. Att honung, som härrör från smittat
bisamhälle, icke försäljes eller användes för utfodringsändamål utan föregående
smittrening torde svårligen låta sig kontrolleras. Med hänsyn härtill
finner jag mig icke böra förorda vad statens växtskyddsanstalt i detta
hänseende föreslagit.
Vad angår de kostnader för bestämmelsernas tillämpning, som nu bestridas
av enskilda organisationer, torde dessa kostnader såsom jag förut framhållit,
sedan bestämmelserna erhållit obligatorisk karaktär, böra gäldas av
allmänna medel. Det är här fråga om sådan ersättning till tillsyningsmannen,
som det icke åligger innehavare av bisamhälle att utgiva. I viss överensstämmelse
med vad statens växtskyddsanstalt föreslagit torde emellertid
möjlighet böra finnas att, därest innehavare av bisamhälle saknar medel till
fullgörande av honom åvilande ersättningsskyldighet, tillerkänna tillsyningsmannen
gottgörelse av statsmedel jämväl för sådan ersättning, som innehavare
av bisamhälle skolat bestrida. Grunderna för bestämmandet av ersättning
till tillsyningsmännen torde liksom övriga föreskrifter rörande tilllämpningen
av de av mig förordade bestämmelserna böra meddelas av
Kungl. Maj :t. Sannolikt komma ifrågavarande kostnader icke att uppgå till
några mera avsevärda belopp. I likhet med vad fallet är beträffande ersättning
för skada, som uppkommit genom förintande av bisamhälle vilket
tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad, synes ersättningen
till tillsyningsmännen lämpligen kunna utbetalas av länsstyrelserna och
utgå av det å riksstaten under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga
utgifter.
Med hänsyn till omfattningen av de ändringar i gällande bestämmelser
jag sålunda förordat finner jag lämpligt att desamma ersättas med en hell
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 21.
ny förordning. I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till förordning örn bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin. Den nya förordningen torde böra träda i kraft
den 1 juli 1946.
Härefter hemställer föredraganden, att nämnda förslag till förordning om
bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Majit Konungen bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Einar Herlitz.
467057. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.