Kungl. Majds proposition nr 202.

1

Nr 202.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående lån till
Aktiebolaget Stadsholmen; given Stockholms slott den
8 mars 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Torsten Nilsson.

Utdrag av protokollet Över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1946.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Molder, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anför chefen för kommunikationsdejiartementet, statsrådet
Nilsson.

I skrivelse den 14 november 1945 har samfundet Sd Erik i Stockholm
hemställt, att staten på närmare angivet sätt skulle ekonomiskt stödja saneringen
av Staden mellan broarna i Stockholm.

Samfundet har till en början upplyst, att samfundet, som enligt sina
stadgar sökte bevara för Stockholm ur konstnärlig, kulturell och historisk
synpunkt värdefulla minnesmärken och verka för tillgodoseende av historiska
och konstnärliga krav vid stadens omdaning, sedan länge sökt medverka till
en aktiv kulturminnesvård i huvudstaden. Framför allt hade samfundets
intresse inriktat sig på Stockholms gamla centrum, Staden mellan broarna,
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 202.

489 46

2

Kungl. May.ts proposition nr 202.

vars ålderdomliga bebyggelse genom samfundet gjorts till föremål för såväl
inventerings- och uppmätningsarbete som vetenskapliga utredningar. Redan
tidigt hade därvid uppmärksammats de sociala och stadsplanetekniska problem,
som funnes i stadsdelen och som framför allt berodde på att gårdshus,
trånga gränder och dåliga sociala och hygieniska förhållanden samverkade
till att skapa ett slumdistrikt i hjärtat av huvudstaden.

Samfundet erinrar härefter örn att samfundet varit representerat i juryn
för den stora stadsplanetävlan, som Stockholms stad 1923 anordnade förjutrönande
av principerna för en sanering inom Staden mellan broarna. Några
direkta resultat av denna stadsplanetävlan hade dock icke kunnat skönjas
på annat sätt, än att staden söder örn Tyska kyrkan anordnat en lekplats
i enlighet med de planer, som framkommit vid tävlingen. I stället hade
bortflyttandet av Mälartrafiken och andra förändringar i stadsdelens liv väckt
starka farhågor för att slumbildningen där skulle ytterligare påskyndas.
Samfundet hade därför omkring 1930 beslutat igångsätta en utredning, huruvida
en sanering av bostadsbebyggelsen i Staden mellan broarna skulle
vara tekniskt och ekonomiskt utförbar, utan att de kulturhistoriskt märkliga
byggnaderna och stadsplanen spolierades.

Beträffande det saneringsarbete, som genom samfundets försorg utförts
i anslutning till denna utredning, har samfundet anfört:

Sedan det visat sig, att en sanering, för att kunna bli någorlunda effektiv,
på åtskilliga håll måste medföra kapitalförluster och att dessa förluster
drabbade de skilda fastigheterna mycket olika, uppstod frågan hur saneringen
praktiskt skulle kunna genomföras. En självsanering kunde endast
förutsättas i de fåtal fall, där den medförde kapitalvinst. För att utjämna
förlusterna i övrigt måste saneringen tänkas utföras gemensamt av flera
fastigheter och örn möjligt kvartersvis. Vissa bidrag från stadens sida i
form av subventionslån ansågos nödvändiga och ställdes i utsikt. Diskussioner
fördes med olika grupper av fastighetsägare i staden för att utröna
intresset för ekonomiskt samgående, eventuellt genom bildandet av ett bolag,
något som dock av ekonomiska och tekniska skäl visade sig vara ogenomförbart.
Resultatet blev, att samfundet i stället beslöt inbjuda till bildandet
av ett bolag, som utan tanke på ekonomisk vinning skulle ha till uppgift att
verkställa saneringsarbete i Staden mellan broarna. De kapitalförluster, som
bolagets verksamhet skulle komma att medföra, skulle täckas dels genom
bolagets eget aktiekapital, dels genom lån från Stockholms stad. På sammanträde
den 18 november 1935 beslöto stadsfullmäktige, att det blivande
bolaget skulle få disponera ett anslag av 500,000 kronor för ändamålet.

På våren 1936 bildades Aktiebolaget Stadsholmen, som snart därefter
kunde förvärva fastigheterna 4, 5, 6, 11, 15, 16, 17 och 18 i kvarteret Cepheus.
Två fastigheter inom kvarteret, 9 och 10, hade tidigare inköpts av en av
bolagets stiftare, framlidne konsul Hjalmar Wicander. Efter den 1 oktober
1936 kunde ombyggnadsarbeten igångsättas inom samtliga fastigheter. Jämlikt
Kungl. Majrts beslut den 30 oktober 1936 fick byggnadsstyrelsen riva
uthuslängorna till kontrollstyrelsens fastighet i kvarteret, och därigenom
kunde en för hela kvarteret gemensam gård iordningställas i stort sett efter
den uppgjorda saneringsplanen. Under år 1937 var byggnadsarbetet färdigt,
de moderniserade lägenheterna fylldes av nya hyresgäster och den rymliga
gården planerades och planterades.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Samma år förvärvade bolaget kvarteret Cygnus vid Tyska brunnsplan. I
detta lilla kvarter skapades genom rivningar en öppen gård mot Tyska solgrand,
och i de kvarstående byggnaderna inreddes moderna lägenheter.
Denna ombyggnad blev färdig hösten 1939. Sedan dess har bolaget på
grund av krisen icke kunnat fortsätta sin verksamhet.

Redan från början visade sig lägenheterna i de moderniserade fastigheterna
vara synnerligen begärliga, något som bidragit till att vissa enskilda
fastighetsägare följt exemplet från kvarteret Cepheus och på likartat sätt
satt i stånd sina egendomar; så har skett bland annat vid Stortorget och
Köpmantorget. I de genom privat initiativ ombyggda fastigheterna äro dock
hyrorna relativt höga. Av detta skäl synes det vara önskvärt, att bolagets
verksamhet kunde bli av sådan omfattning, att den påverkade hyrorna i
stadsdelen.

Det bör påpekas, att bolagets ombyggnader hela tiden följts av kulturhistoriska
kontrollanter och att viktiga undersökningar kunnat göras rörande
den medeltida bebyggelsen i nämnda kvarter. Resultaten härav äro delvis
publicerade i samfundets årsbok 1939. En hel del äldre inredningsdetaljer,
såsom väggdekorationer, snickerier och kakelugnar, ha kunnat tillvaratagas
och ge nu en särskild charm åt bostäderna i de gamla husen. Sålunda
ha flera dekorerade tak påträffats och restaurerats, bl. a. ett bjälktak från
1598, det för närvarande äldsta kända i Stockholm.

Bolagets aktiekapital har varit synnerligen blygsamt. Det uppgick vid
stiftandet till 61 100 kronor. Men bolaget har dock, såsom framgår av ovanstående,
kunnat genomföra ganska betydande arbeten. Inköp och ombyggnad
av ovannämnda fastigheter i kvarteret Cepheus lia dragit en kostnad
av 1 258 000 kronor. Fastigheternas sammanlagda taxeringsvärde efter ombyggnaden
är 945 000 kronor. Kapitalförlusten, som alltså kan beräknas till
313 000 kronor, täckes genom stadens lån och bolagets aktiekapital. Av stadens
lån äro 235 000 kronor placerade inom taxeringsvärdena, och detta belopp
skall amorteras på 30 år. Den ovanför liggande delen av stadens lån skall
förräntas i den mån hyresavkastningen ger möjligheter därtill. För bolagets
samtliga fastigheter ha inköps- och ombyggnadskostnaderna uppgått till
1 837 000 kronor.

Bolaget har strävat att hålla nere hyrespriserna, vilka för moderniserade
lägenheter variera mellan 21, 25 och 30 kronor per kvadratmeter.

Samfundet anför härefter, att kriget och liyresregleringslagstiftningen tills
vidare stoppat bolagets verksamhet. Men erfarenheterna visade, att den inslagna
vägen lett till goda och bestående resultat. Det fortgående förfall och
den långsamma slumbildning, som ännu för tio år sedan kunde märkas i Staden
mellan broarna och särskilt dess centrala delar, hade åtminstone delvis stoppats.
Stockholms gamla kärna hade ännu en gång blivit eftersökt och omtyckt
såsom bostadsläge. Att Staden mellan broarna med sin medeltida stadsplan
och sina många minnesrika byggnader måste bevaras och pietetsfullt vårdas,
hade alltmera gått upp för stockholmarna. Under den sist förflutna vintern
hade bolaget ökat sitt aktiekapital till 111400 kronor, och bolaget hade
kunnat förvärva ytterligare några fastigheter mellan Köpmangatan och
Finska kyrkan, vilka skulle saneras och ombyggas, så snart förhållandena
det medgåve. Svårigheten för bolagets fortsatta verksamhet vore emellertid,
att det relativt blygsamma aktiekapitalet icke medgåve inköp av fastigheter
annat jin i ganska begränsad omfattning och att saneringsarbetet därför torde

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

korama att draga en mycket lång tid, även om man finge förutsätta, att
vissa privata fastighetsägare, såsom hittills varit fallet, ombyggde sina fastigheter
enligt liknande principer. Med anledning härav hade bolaget låtit företaga
en utredning, hur stort aktiekapital som skulle behövas för att bolaget
skulle bli i stånd att sanera hela den inre delen av Staden mellan broarna.
Med ledning av de erfarenheter, som hittills gjorts, hade det därvid förutsatts,
att ungefär hälften av fastighetsbeståndet inom området skulle förvärvas
och saneras genom bolagets försorg, medan den övriga delen även i
fortsättningen skulle ägas av privata fastighetsägare. De fastigheter, som
bolaget därvid skulle behöva förvärva, beräknades komma att kosta i runt
tal 4,8 miljoner kronor. Förutsatte man samma proportion mellan inköpsocli
ombyggnadskostnaden som hittills, kunde totalkostnaden kalkyleras till
omkring 10 miljoner kronor, medan fastigheternas taxeringsvärde efter ombyggnaden
kunde beräknas bli omkring 8,6 miljoner kronor. Örn denna
kapitalförlust skulle täckas på samma sätt som hittills, skulle bolaget behöva
öka sitt aktiekapital med i runt tal 500 000 kronor. Då det torde vara
omöjligt att genom bidrag från privatpersoner och intresserade institutioner
erhålla en så stor aktieteckning, som här krävdes, hade det inom samfundet
diskuterats, huruvida icke möjligheter skulle finnas att genom offentliga
anslag få ett bidrag till detta samhällsnyttiga arbete. Stockholms stad hade
genom subventionslån kraftigt bidragit till det hittills genomförda saneringsarbetet,
och med det intresse, som stadens myndigheter alltjämt visade för
saken, kunde man förmoda, att staden på liknande sätt i framtiden skulle
stödja bolagets verksamhet. Stadens blivande insats skulle, örn man förutsatte
samma proportioner som tidigare, kunna beräknas till 4 ä 5 miljoner
kronor och alltså vara nära tio gånger så stor som aktiekapitalet.

Av praktiska skäl hade det, fortsätter samfundet, ansetts mindre lämpligt
att staden skulle inträda som aktieägare i bolaget. Eftersom en pietetsfull
sanering av Staden mellan broarna måste anses vara icke blott ett stockholmsintresse
utan av mycket stor betydelse för hela landets kulturminnesvård,
hade samfundet hela tiden haft intim kontakt med riksantikvarieämbetet,
och riksantikvarien hade alltsedan bolagets stiftande varit ordförande
i dess styrelse. Utan tvivel skulle det vara av värde för arbetets fortsatta
pietetsfulla bedrivande, örn de kulturminnesvårdande myndigheterna hade
ett direkt inflytande på bolagets verksamhet. Inom samfundet hade därför
den tanken väckts, huruvida icke vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
skulle kunna tänkas inträda som aktieägare i bolaget. Därmed skulle
statens högsta kulturminnesvårdande myndighet vid sidan av samfundet och
stadsantikvarien i Stockholm utöva den kontroll, som hehövdes för att arbetet
skulle kunna fortsättas med ett ur kulturhistorisk och vetenskaplig synpunkt
tillfredställande resultat.

Under framhållande av, att en pietetsfull sanering av Staden mellan
broarna måste anses såsom ett betydande riksintresse, hemställer samfundet,
att till stödjande av saneringsarbetet ett anslag, förslagsvis på 500 000 kronor,
måtte anvisas av statsmedel, av vilket belopp 250 000 kronor skulle över -

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

lämnas till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och återstoden
till samfundet för att användas för aktieteckning i Aktiebolaget Stadsholmen.

Över framställningen ha yttranden avgivits av vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien, byggnadsstyrelsen och statskontoret samt av Överståthållarämbetet
efter hörande av Stockkolms stadsfullmäktige.

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien tillstyrker på det livligaste
bifall till framställningen. Resultaten av de genom Aktiebolaget Stadsholmen
hittills utförda arbetena visade, att det vore möjligt att omdana de gamla
byggnaderna till mycket goda bostäder för moderna människor, utan att deras
karakteristiska värden förstördes. Staden mellan broarna, som varit på väg
att förslummas, hade fått ett nytt liv och en delvis ny befolkning. Långt
ifrån att hava lagt någon »död hand» på stadsdelen hade saneringen i stället
bidragit till att återgiva densamma dess bästa sociala traditioner. De av
bolaget följda riktlinjerna hade visat sig vara synnerligen ändamålsenliga.
Därest ekonomiska förutsättningar härför kunde skapas, torde det därför
utan tvivel vara mest praktiskt och ändamålsenligt att genom bolaget fullfölja
saneringen i en allt större skala. Ur antikvarisk och kulturhistorisk
synpunkt måste det betraktas såsom ett utomordentligt viktigt önskemål
att bolaget erliölle möjlighet att fortsätta sin verksamhet i betydligt utvidgad
skala. Detta vore icke blott ett stockholmskt lokalintresse utan även ett
klart riksintresse.

Såsom villkor för anslagets beviljaude torde enligt akademien böra föreskrivas,
att utfästelse erhölles från Stockholms stad, att densamma även i
fortsättningen lämnade bolaget ekonomiskt stöd i samma former och i samma
proportioner som hittills kommit bolaget till del från stadens sida. Föreskrift
torde även böra lämnas, att bolaget skulle vara skyldigt att låta registrera
de genom bolagets försorg förvärvade och sanerade byggnaderna såsom
kulturminnesmärken enligt lagen den 12 juni 1942 örn skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att en i större skala fortsatt pietetsfull
sanering inom Staden mellan broarna skulle utgöra ett viktigt led i strävandena
att söka bevara denna stadsdel genom att underlätta dess fortsatta
praktiska användning. Ehuru detta vore en uppgift, som i första hand torde
tillkomma Stockholms stad, finge den dock anses vara av det allmänna intresse,
att den borde stödjas även av statsmakterna.

Beträffande formen för ett dylikt stöd syntes det tveksamt, huruvida på
sätt i ansökningen föreslagits åt samfundet S:t Erik, som vore en enskild
lokal sammanslutning, borde överlämnas att jämte vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien handhava det statsanslag, som kunde komma att beviljas,
då ju Kungl. Maj:t därmed bleve utan närmare kontroll över medlens
användning. Det syntes därför kunna ifrågasättas, örn icke hellre ett
statsbidrag borde givas i form av statens aktieteckning i det bolag, Aktiebolaget
Stadsholmen, som enligt ansökningen vore avsett att bedriva den

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

åsyftade saneringen, varigenom Kungl. Majit finge möjlighet att utse lämpligt
antal ledamöter i bolagets styrelse.

I allt fall ville byggnadsstyrelsen understryka vikten av att blivande saneringsåtgärder
vidtoges med den största hänsyn till karaktären av ifrågavarande
stadsparti och att även arkitektoniska synpunkter och krav därvid
tillgodosåges. Därest statsanslag beviljades, borde därför föreskrivas, att
ritningsförslag till förändringar och nyanordningar skulle underställas byggnadsstyrelsens
prövning, innan arbetena utfördes, och detta oberoende av
eventuell registrering som kulturminnesmärken av de fastigheter, som för
sanering kunde komma att förvärvas.

Med hänvisning till vad byggnadsstyrelsen sålunda anfört tillstyrker styrelsen,
att statsanslag på lämpliga villkor lämnas för det begärda ändamålet.

Statskontoret uttalar, att den saneringsverksamhet, som Aktiebolaget Stadsholmen
påtagit sig, enligt statskontorets mening måste betraktas såsom en
kommunal uppgift. Statskontoret kunde därför — med beaktande även av de
konsekvenser, som kunde föranledas av ett tillmötesgående av framställningen
— icke tillstyrka, att statsmedel ställdes till förfogande för verksamheten.

Därest en medverkan i förevarande hänseende från statens sida emellertid
skulle anses påkallad, syntes, anför statskontoret, i varje fall den ordning
härför, som samfundet S:t Erik föreslagit, icke lämplig. Möjligen skulle
kunna övervägas att tillhandahålla Aktiebolaget Stadsholmen de önskade
medlen såsom räntefritt lån från fonden för låneunderstöd. Häremot talade
dock, att förutsättningar icke torde föreligga för bolaget att vare sig ställa
godtagbar säkerhet eller inom överskådlig tid återbetala lånet. Yid sådant
förhållande syntes det ändamålsenligt, att ett statsunderstöd lämnades i
form av årligt statsbidrag med lämpligt belopp.

Stockholms stadsfullmäktige ha tillstyrkt framställningen och förbundit sig
att vid bifall till densamma stödja Aktiebolaget Stadsholmens saneringsverksamhet
med lån i samma former och samma proportioner som hittills intill
ett sammanlagt belopp av 4 000 000 kronor.

Körande Stockholms stads insatser för den hittills skedda saneringen
torde följande uppgifter få lämnas, vilka hämtats ur handlingar, som bifogats
stadsfullmäktiges yttrande.

Enligt de kalkyler, som lågo till grund för stadsfullmäktiges beslut år
1935 örn lånestöd för sanering av kvarteret Cepheus, beräknades kostnaderna
för inköp och ombyggnad av de fastigheter det då gällde till cirka 1 134 000
kronor. Under förutsättning att bottenlån och sekundärlån i de ombyggda
fastigheterna skulle kunna erhållas upp till Ib % av de blivande taxeringsvärdena,
beräknades ett ytterligare kapital på 560 000 kronor bliva erforderligt.
Härav skulle 60 000 kronor täckas av bolagets aktiekapital, medan
återstoden, 500 000 kronor, skulle lämnas såsom lån från staden. De medel
staden ställde till förfogande förutsattes skola uppdelas på två lån, det ena
liggande mellan 75 och 100 % av det sammanlagda blivande taxeringsvärdet,
och det andra liggande över taxeringsvärdet men under bolagets egen insats.
Det förstnämnda lånet, vilket beräknades uppgå till 192 000 kronor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

7

skulle förräntas efter stadens självkostnadsränta oell amorteras på 30 år.
Pä det sistnämnda lånet, beräknat till 308 000 kronor, skulle under de första
30 åren endast utgå den ränta, som bolaget med hänsyn till inkomsterna
från fastigheterna kunde betala. I den mån det förstnämnda lånet amorterades,
skulle det över taxeringsvärdet placerade lånet nedflyttas, och efter
30 år skulle en amortering av sistnämnda lån kunna påbörjas. Enligt kalkylerna
räknade man med att under de första 30 åren kunna förränta det
över taxeringsvärdet placerade lånet efter cirka 2,3 %. Med utgångspunkt
från att staden borde lia haft 3,5 % ränta, utvisade alltså förhandskalkylerna
en ränteförlust för staden av cirka 1,2 % å 308 000 kronor under 30 år, motsvarande
ett kapitalvärde av omkring 70 000 kronor.

Enligt den ursprungliga finansieringskalkylen beräknades taxeringsvärdet
för de ifrågavarande fastigheterna efter ombyggnad bliva cirka 770,000 kronor.
Vid den år 1938 verkställda taxeringen fastställdes emellertid ett totalt
taxeringsvärde av 945 000 kronor. Då stadens lån skulle ligga närmast över
75 % av taxeringsvärdet, innebar detta, att stadens 30-åriga amorteringslån
kunde höjas från nämnda 192 000 kronor till 235 000 kronor, medan det
amorteringsfria lånet på motsvarande sätt kunde sankas fran beräknade
308 000 kronor till 265 000 kronor. Saneringsföretaget gav sålunda i detta
hänseende bättre resultat än som ursprungligen kunde förutses.

För stadens lån fastställdes en räntesats av 33/s %, d. v. s. något lägre
än den kalkylerade. Förräntningen av stadens lån över taxeringsvärdet har
emellertid hittills skett efter 1,5 %. Denna ränta har bolaget kunnat betala
alla år utom 1941, då skyddsrumsanläggningar drogo kostnader, som togo
i anspråk det årets överskottsmedel.

Den av Aktiebolaget Stadsholmen år 1936 påbörjade saneringsverksamheten
fortsattes år 1938 genom förvärv av tre fastigheter i kvarteret Cygnus, lill
företagets finansiering beviljade stadsfullmäktige lån till ett sammanlagt
belopp av 165 000 kronor, varav 127 500 kronor ha lämnats som ett 30-årigt
amorteringslån med 3 % ränta och återstoden, 37 500 kronor, som ett amorteringsfritt
lån, varå hittills erhållits 1,5 % ränta. Även i detta fall erhölls
ett högre taxeringsvärde och därmed följande förmånligare placering av stadens
lån än vad man kalkylerat med, medan förräntningen av lånet över
taxeringsvärdet även här blivit sämre än den kalkylerade.

Överståthållarämbetet framhåller, att bebyggelsen inom Staden mellan
broarna i betydande omfattning härrörde från länge sedan gången tid. Inom
de åldrigt bebyggda kvarteren torde för övrigt byggnaderna i linjen mot
de buktande gatorna och gränderna vara vida äldre än bebyggelsen å gårdarna,
vilka alltså skulle lia från början varit öppna, Bebyggelsen svarade
nu i åtskilligt icke mot rådande krav på bostadshygien och lämnade särskilt
i fråga örn ljusförhållanden mycket övrigt att önska, varför sanering av densamma
vore påkallad. Men ett önskemål av stor vikt vore, att den gamla
stadsbilden trots saneringen bleve lämnad i möjligaste mån orubbad. Val
av hus för rivning måste göras med sakkunnig urskiljning. Utan att sa
skedde, tillspillogåves till men för deli nuvarande generationen och för kommande
släkten kulturminnesmärken av utomordentligt värde för hela landet.
Förutseende och målmedvetet hade samfundet S:t Erik genom Aktiebolaget
Stadsholmen tagit sig före den erkiinnansvärda uppgiften att åvägabringa en
sanering så, att det väsentliga i den ursprungliga bebyggelsen pietetsfullt
bevarades och likväl goda oell trivsamma bostadsförhållanden efter nutida

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 202.

Departements chefen.

anspråk åstadkommes. I den omfattning, som den föresätta uppgiften kommit
till praktiskt utförande, vilket varit möjligt endast med verksamt ekonomiskt
bistånd från staden, Lade resultatet varit lyckosamt. Mycket återstode
emellertid ännu, innan stadsdelens sanering enligt samfundets målsättning
vore att betrakta som slutförd; och betydande belopp krävdes
härför. För sin del vore staden enligt stadsfullmäktiges yttrande i ärendet
beredd att även fortsättningsvis kraftigt stödja samfundet.

Den kulturminnesvård, det här gällde, måste, uttalar Överståthållarämbetet
slutligen, anses vara en angelägenhet, som rörde icke bara huvudstadens
utan hela landets befolkning. Påkallat vore därför, att statsmedel ställdes
till förfogande för denna vård. Det med ansökningen avsedda beloppet
syntes icke vara för högt tilltaget, och förslaget till disponering av det vore
gott. Överståthållarämbetet finge därför i likhet med vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien tillstyrka bifall till ansökningen.

Staden mellan broarna är ej blott Stockholms äldsta och på byggnadsminnen
rikaste stadsdel utan också ett av landets historiskt och arkitektoniskt
sett märkligaste stadspartier. Det får därför anses vara ett angeläget
kulturellt och historiskt intresse, att stadsdelens karaktär och särprägel
skyddas och bevaras. Detta intresse måste emellertid samordnas med
behovet av att förbättra de sociala och hygieniska förhållandena i stadsdelen,
vilka i stort sett för närvarande lämna mycket övrigt att önska. Därest så
ej sker torde stadsdelen komma att alltmera förslummas och så småningom
få karaktären mera av museiföremål än av en levande organism inom stadskroppen.
Strävandena synas sålunda böra inriktas på att giva de värdefullaste
delarna av den gamla bebyggelsen inom stadsdelen en sådan behandling,
att deras kulturhistoriska värden i möjligaste mån bevaras samtidigt
som de iordningställas till bostäder, som ur hygieniska och sociala synpunkter
uppfylla den moderna tidens krav. En sanering enligt dessa grunder
är emellertid förenad ej endast med praktiska svårigheter utan även med
svårigheter ur ekonomisk synpunkt. Dessa sammanhänga med de i förhållande
till bebyggelsens brister höga fastighetsvärdena inom stadsdelen
Det täta bebyggandet har nämligen föranlett, att även gamla, sedan lång
tid eljest rivningsfärdiga hus lämna en hyresavkastning som — ehuru låg
per kvadratmeter golvyta — dock förräntar ett ganska betydande fastighetsvärde.
Detta förhållande motverkar sålunda en självsanering av bebyggelsen.

Samfundet S:t Erik, som söker bevara för Stockholm ur konstnärlig,
kulturell och historisk synpunkt värdefulla minnesmärken, har särskilt inriktat
sin verksamhet på Stockholms stads gamla centrum. Sålunda har
samfundet, bland annat, genom ett särskilt för ändamålet bildat fastighetsbolag,
Aktiebolaget Stadsholmen, förvärvat fastigheterna i två kvarter, nämligen
Cepheus och Cygnus. Med anlitande av sitt aktiekapital, ursprungligen
61 100 kronor, samt medel, som Stockholms stad lånat bolaget, har detta
kunnat genomföra förvärven och sanera kvarteren. Saneringen har i stort
sett inneburit, att med bibehållande i allt väsentligt av den medeltida stads -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

planen den inre gårdsbebyggelsen rivits och moderna lägenheter inretts i
de kvarstående byggnaderna. Vidare ha de efter rivningen erhållna öppna
och rymliga gårdarna försetts med planteringar av olika slag. Samstämmighet
råder därom, att saneringsarbetet utförts på ett ur kulturminnesvårdens
synpunkter betryggande och tillfredsställande vis samtidigt som bostadsmässigt
sett ett mycket gott resultat vunnits. Stockholms stads långivning
har skett på det sättet, att staden till bolaget lämnat dels 30-åriga amorteringslån,
till säkerhet för vilka ställts inteckningar liggande mellan 75 och
100 procent av fastigheternas taxeringsvärden efter saneringen, och dels
amorteringsfria lån mot säkerhet av inteckningar, liggande över taxeringsvärdena.
För de senare lånen, för vilka ränteskyldigliet föreligger endast i
den mån bolaget med hänsyn till inkomsterna av fastigheterna kan betala,
inträder amorteringsskyldighet först när de inom taxeringsvärdena liggande
lånen slutamorterats. Bolaget har hittills med undantag för ett år, då
kostnader för skyddsrumsanläggningar togo i anspråk årets överskottsmedel,
kunnat erlägga ränta å de amorteringsfria lånen med 1,6 procent. Stadens
insatser i de två kvarteren uppgå till sammanlagt 665 000 kronor, därav
362 500 kronor i form av amorteringslån.

Bolagets saneringsverksamhet har legat nere under kriget. Bolaget har
emellertid nu önskat återupptaga densamma och har undersökt förutsättningarna
för en sanering av hela den inre delen av Staden mellan broarna.
Bolaget har därvid kommit till den uppfattningen, att en självsanering borde
kunna förväntas i fråga om ungefär hälften av det ifrågavarande fastighetsbeståndet.
De återstående fastigheterna skulle däremot behöva förvärvas av
bolaget och genom dess försorg saneras, därvid i huvudsak skulle tillämpas
samma principer som i fråga örn fastigheterna i kvarteren Cepheus och Cygnus.
Kostnaderna för fastigheternas förvärvande och ombyggnad ha beriiknats
till omkring 10 000 000 kronor, medan de blivande taxeringsvärdena uppskattas
till omkring 8 600 000 kronor.

Den nu föreliggande framställningen från samfundet S:t Erik innebär,
att staten och staden gemensamt skulle skapa de ekonomiska förutsättningarna
för ett genomförande av den nyssnämnda saneringsplanen. Staden
skulle enligt samma principer som hittills lämna lån till bolaget, medan
staten skulle stidla ett belopp av 500 000 kronor till förfogande för aktieteckning
i bolaget. Staten skulle emellertid icke själv stå som aktietecknare,
utan av angivna belopp skulle för aktieteckning 250 000 kronor överlämnas
till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och 250 000 kronor
till samfundet S:t Erik.

Av de myndigheter som yttrat sig över samfundets framställning lia
samtliga med undantag av statskontoret anslutit sig till tanken, att jämväl
staten — med hänsyn till att en pietetsfull sanering av Staden mellan
broarna måste anses såsom ett riksintresse av betydenhet — borde i lämplig
form och omfattning medverka till en dylik sanering. Det är givet, att en
sanering i första hand måste betraktas såsom en Stockholms stads angelägenhet
inte minst med hänsyn till saneringens bostadspolitiska betydelse.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

Jag vill emellertid icke ställa mig avvisande till att staten i viss utsträckning
ekonomiskt medverkar till saneringen. Även för övriga delar av vårt land
torde det nämligen få anses önskvärt, att den stadsdel i möjligaste mån
bevaras, till vilken för liela vart folk betydelsefulla minnen av både historisk
och kulturell art liro så intimt förbundna.

En långivning från Stockholms stads sida till Aktiebolaget Stadsholmen
mot säkerhet av inteckningar, liggande inom de ifrågavarande fastigheternas
taxeringsvärden efter saneringen, kan knappast anses innebära någon direkt
uppoffring från stadens sida. Det kan nämligen antagas, att bolaget kommer
att kunna fullgöra sin ränte- och amorteringsskyldighet för dessa lån såsom
hittills skett i fråga örn motsvarande lån som lämnats för saneringen av
kvarteren Cepheus och Cygnus. Beträffande de inteckningslån, som skulle
komma att ligga närmast över fastigheternas taxeringsvärden men före bolagets
egen insats, kan stadens utgift antagas komma att inskränka sig till belopp,
motsvarande utebliven ränta å lånen under den tid av 30 år under vilken de
framförliggande lånen skola amorteras. Efter nämnda tid böra annuiteter
innefattande såväl ränta som amortering, kunna i full utsträckning erläggas
för de ursprungligen över taxeringsvärdena liggande inteckningslånen.

Därest det för sanering ifrågasatta fastighetsbeståndet i inköp och sanering
skulle, såsom samfundet antagit, draga en sammanlagd kostnad av
omkring 10 000 000 kronor, medan de nya taxeringsvärdena skulle uppgå
till 8 600 000 kronor, skulle vid ett bidrag från statens sida i form av aktier
till ett belopp av 500 000 kronor stadens långivning mot säkerhet i inteckningar,
liggande över fastigheternas taxeringsvärden, uppgå till (10 000000_

--8 600 000—500 000=) 900 000 kronor. Utgår nian från att bolaget icke kan
i någon man förränta detta belopp under tiden för amorteringen av stadens
inom taxeringsvärdena liggande inteckningslån, skulle räknat efter en räntefot
av 3 procent stadens årliga förlust under 30 år uppgå till 27 000 kronor
Skulle däremot bolaget kunna på sätt hittills skett förränta ifrågavarande
Ian efter 1,5 procent, skulle stadens årliga förlust icke uppgå till mera än
13 oOO kronor under angivna tid. För statens vidkommande skulle vid bidrag
i den form som förutsatts statens uppoffring för ändamålet uppgå till ett engångsbelopp
av 500 000 kronor, motsvarande en årlig ränteförlust för all framtid
av lo 000 kronor. Med hänsyn till att de ifrågasatta saneringsåtgärderna i
forsta hand tillgodose ett stockholmsintresse, anser jag, att en dylik fördelning
av statens och stadens insatser ställer sig för staten alltför ogynnsam.
Enligt min mening bör statens medverkan ej sträcka sig längre än att staten
mtill visst belopp lämnar fastighetsbolaget lån, därvid staten till säkerhet
haldor bor tillsammans med Stockholms stad erhålla inteckningar, liggande
omedelbart över fastigheternas efter saneringen åsätta nya taxeringsvärden
Banta och amortering å dessa lån förutsättas skola erläggas efter samma
grunder som galla for motsvarande, av staden hittills lämnade lån Detta
innebar att under en tid av 30 år ränteskyldighet föreligger endast i den
man bolagets inkomster därtill förslå och att först efter angivna tid bolaget
är förpliktat att erlägga såväl full ränta som amorteringar. För att bereda

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

11

bolaget möjlighet att finansiera en fastighetsaffär under tiden fram till dess
beloppen av inteckningslånen från staten och staden kunna slutgiltigt fixeras,
bör ett räntefritt förlagslån utan realsäkerhet tillfälligtvis kunna från statens
sida ställas till bolagets förfogande. Ett dylikt lån bör sedan kunna utan
direkt återbetalning omvandlas till ett inteckningslån ovan taxeringsvärdet.

Under här angivna förutsättningar är jag beredd förorda, att staten tillsammans
med Stockholms stad medverkar till de ifrågasatta saneringsåtgärderna.
Den statliga långivningen torde böra begränsas till 500 000 kronor.
För ändamålet torde å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd böra
anvisas ett anslag å angivna belopp. Anslaget torde böra disponeras i enlighet
med beslut av Kungl. Majit i varje särskilt fall. Jag förutsätter, att
såsom villkor för långivning uppställes utöver vad nyss angivits i fråga örn
säkerhet för lånen, dels att ritningsförslag till förändringar eller nyanordning
av fastigheterna skola underställas byggnadsstyrelsens prövning, innan
arbetena utföras, och dels att bolaget förbinder sig att låta registrera de
genom bolagets försorg förvärvade och sanerade byggnaderna såsom kulturminnesmärken
enligt lagen den 12 juni 1942 örn skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader.

Förvaltningen av lånen torde lämpligen böra omhänderhavas av statskontoret.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att till Lån åt Aktiebolaget Stadsholmen å kapitalbudgeten
under Fonden för låneunderstöd för budgetåret 1946/47 anvisa
ett investeringsanslag av .................................. kronor 500 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric lian-er man.