Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

1

Nr 198.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom; given
Stockholms slott den 8 mars 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars
1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter förslag till bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom och anför därvid följande.

I anledning av proposition nr 54 medgav 1945 års riksdag (jordbruksutsk.
uti. nr 7, riksdagens skriv, nr 78), att Kungl. Majit finge under budgetåret
1945/46 utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta örn försäljning
av kronan tillhörig fast egendom, såframt taxeringsvärdet å egendomen
uppginge till högst 25 000 kronor, eller, där taxeringsvärde icke vore
åsatt, det vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet uppginge till högst
nämnda belopp. Kungl. Majit ägde därvid att i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig vid anmälan av propositionen angivna riktlinjer föreskriva de
former och villkor, under vilka försäljningarna skulle äga rum. Där så funBihang
till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 198.

1

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

nes lämpligt, skulle Kungl. Majit ha befogenhet att åt central förvaltningsmyndighet
överlämna beslutanderätten rörande försäljning av egendom, vars
taxerings- eller uppskattningsvärde icke överstege 20 000 kronor.

Vidare förklarade riksdagen, att vad sålunda medgivits rörande försäljning
av kronan tillhörig fast egendom skulle gälla jämväl beträffande byte samt
upplåtelse under åborätt och tomträtt av sådan egendom, ävensom beträffande
avstående utan ersättning av kronomark, som kunde erfordras till järnväg
eller allmän väg. Rätten att besluta om dylikt avstående finge dock av
Kungl. Majit överlämnas till central förvaltningsmyndighet endast i avseende
å obebyggt område av högst 5 hektars yta eller 2 000 kronors värde.

Genom cirkulär till statsmyndigheterna den 16 mars 1945 (nr 107) har
Kungl. Majit till kännedom meddelat vad riksdagen sålunda beslutat.

Befogenheten att, med viss begränsning beträffande egendomens värde, åt
central förvaltningsmyndighet överlämna försäljningsrätten har Kungl. Majit
tagit i anspråk genom försäljningsbemyndiganden för telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Genom beslut den 16 mars 1945 har Kungl. Majit bemyndigat nämnda affärsverksstyrelser,
envar i vad angår dess ämbetsområde, samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i avseende å styrelsens förrådsfond att under budgetåret
1945/46 försälja eller byta under deras förvaltning stående fastigheter, vilkas
taxerings- eller uppskattningsvärden icke överstiga 20 000 kronor.

Kungl. Majit har för dessa bemyndiganden meddelat följande föreskrifter,
att i huvudsak lända till efterrättelse vid försäljningarna.

Försäljning må endast ske av fastighet, som prövas icke vidare vara erforderlig
för vederbörande verks behov. Finnes med hänsyn till fastighetens
läge och beskaffenhet eller eljest sannolikt, att annan statlig myndighet kan
hava behov av densamma, skall före försäljningsfrågans avgörande samråd
med denna myndighet äga rum.

Från försäljningsmedgivandet undantagas fastigheter, vilka äro avsedda
att i huvudsak användas för jordbruksändamål.

I syfte att tillgodose såväl statens som samtliga eventuella spekulanters intressen
bör försäljning normalt ske å offentlig auktion, som blivit på betryggande
sätt kungjord. Om tillfredsställande pris därvid icke uppnås, äger myndigheten
utbjuda fastigheten under hand, exempelvis genom annonser i pressen
och genom förhandlingar med olika spekulanter. Därvid bör dock alltid
tillfälle beredas den, som avgivit högsta budet vid auktionen, att inkomma
med nytt bud, förutsatt att hans solvens är tillfredsställande.

Där med hänsyn till det ändamål, för vilket den till försäljning ifrågasatta
fastigheten är avsedd att användas, eller andra särskilda förhållanden försäljning
i nyss angiven ordning skulle ur vederbörande verks affärssynpunkter
eller eljest befinnas mindre ändamålsenlig, må försäljning ske i annan
ordning, som verkets styrelse kan finna lämplig. Ifrågasatta försäljningar
böra emellertid på ett betryggande sätt offentliggöras, därvid formerna för
offentliggörandet må anpassas efter vad som kan befinnas lämpligt under
olika förhållanden.

Vid försäljning bör tillses, att köpeskillingen blir så fördelaktig för staten
som möjligt och i varje fall icke understiger det värde, som egendomen kan
anses hava. Därest vid avhändelse av mark för jämvägsändamål eller för all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

3

män väg fråga uppkommer örn att ersättningen skall nedsättas under nämnda
värde eller helt slopas, skall ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Vid försäljning till bostadsegnahem må köpeskillingen fastställas i anslutning
till de försäljningsvillkor, som gälla för statens egnahemsorganisation.

Beträffande köpeskillingens erläggande äger vederbörande styrelse utan
eftersättande av kronans rätt och skäliga anspråk på säkerhet besluta efter
vad i vax-je särskilt fall prövas lämpligt.

På sätt vid utverkande av försäljningsbemyndigandet har förutsatts skall
riksdagen årligen erhålla en redogörelse för de försäljningar, som med stöd
av bemyndigandet verkställts under närmast föregående kalenderår. I sådant
syfte ha upprättats sammanställningar departementsvis över de under
kalenderåret 1945 försålda fastigheterna. Dessa sammanställningar torde få
överlämnas till vederbörande riksdagsutskott.

I avseende å försäljningsbemyndigandet för nästa budgetår får jag anmäla
en framställning av järnvägsstyrelsen, åsyftande viss vidgning av det åt Kungl.
Maj :t lämnade bemyndigandet.

I skrivelse den 8 februari 1946 har järnvägsstyrelsen anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen en höjning av värdegränsen för det ål Kungl.
Maj:t givna försäljningsbemyndigandet från nuvarande 25 000 kronor till
50 000 kronor. Samtidigt borde Kungl. Maj:ts befogenhet att åt central förvaltningsmyndighet
överlämna beslutanderätten rörande försäljning av kronan
tillhörig fast egendom vidgas, varvid för järnvägsstyrelsens vidkommande syntes
lämpligt att gränsen droges vid egendomar med ett taxerings- eller uppskattningsvärde
av 40 000 kronor.

Järnvägsstyrelsen ifrågasätter örn icke en utsträckning av sagda bemyndigande
kunde tillämpas redan före ingången av budgetåret 1946/47.

I detta sammanhang har jag vidare att anmäla en till socialdepartementet
inkommen framställning från statens byggnadslånebyrå rörande den av statliga
m. fl. myndigheter bedrivna markförsäljningspolitiken.

Inledningsvis må i korthet erinras om de regler, som för närvarande gälla
beträffande prissättningen vid fastighetsförsäljningar med stöd av förevarande
bemyndigande. Dessa regler underställdes riksdagen år 1942, då ett
generellt försäljningsbemyndigande av detta slag första gången utverkades
(prop. nr 241; skriv, nr 388). Beträffande formerna och villkoren vid fastighetsförsäljningama
förutsattes vid bemyndigandet att bland annat följande
allmänna riktlinjer skulle tillämpas (se nyssnämnda prop. sid. 50 ff.).

Sättet för försäljningen bör vara sådant, att det behörigen tillgodoser både
statens och alla eventuella spekulanters intressen. Såsom riksräkenskapsverket
anfört, synes försäljning på offentlig auktion, som blivit på betryggande
sätt kungjord, böra vara det förfarande, som i första hand kommer i
fråga. Örn icke tillfredsställande pris därvid uppnås, bör myndigheten äga
utbjuda fastigheten under hand, exempelvis genom annonser i pressen och
genom förhandlingar med olika spekulanter. Dock bör alltid den, som avgivit
högsta hudet vid auktionen, beredas tillfälle att inkomma med nytt bud, försåvilt
hans solvens är tillfredsställande I likhet med riksräkenskapsverket

4

Kungl. Majlis proposition nr 198.

anser jag önskvärdheten av ett i första hand formbundet förfarande icke böra
hindra att i undantagsfall tillämpas ett enklare förfarande, exempelvis vid
avyttring av smärre områden av helt ringa värde.

Myndigheterna böra tillse, att försäljningarna i prishänseende bli så fördelaktiga
för staten som möjligt, och försäljning till underpris bör icke få äga
rum. Principen om full affärsmässighet bör sålunda gälla för försäljningarna.
Undantag härifrån torde i huvudsak få göras endast vid avhändelser av mark
för vissa i det föregående angivna expropriationsändamål —• anläggande av
järnväg eller allmän väg, där ersättningen liksom för närvarande bör kunna
få nedsättas efter vad som befinnes skäligt eller helt slopas — samt vid möjligen
förekommande försäljningar för egnahemsändamål och för komplettering
av ofullständiga jordbruk.

I skrivelse den 15 juni 1945 har byggnadslånebyrån anmärkt på att vissa
myndigheter, vilka förvalta kronan och kyrkan samt Uppsala universitet tillhörig
jord, vid försäljning och värdering av mark tillämpade principer, som
icke stöde i överensstämmelse med statsmakternas intresse av att underlätta
bostadsproduktionen och förhindra stegring av hyresnivån.

Byggnadslånebyrån erinrar i skrivelsen om att riktlinjerna för prissättning
å tomtmark, avsedd för bostadsbyggande under statens finansiella medverkan,
uppdragits i Kungl. Maj:ts proposition nr 251 till 1941 års riksdag. Härvid uttalade
sig chefen för socialdepartementet i princip för en tomtprisnivå högst
motsvarande den år 1935 gällande nivån.

Beträffande tillämpningen av de sålunda uppdragna riktlinjerna anför byggnadslånebyrån
följande.

De sålunda uppdragna riktlinjerna för prissättning å tomtmark ha varit
bestämmande för statens byggnadslånebyrå vid de tomtmarksvärderingar byrån
haft att företaga i samband med prövning av ansökningar örn tertiärlån och
tilläggslån. Byråns erfarenheter låta emellertid förmoda, att vissa av de myndigheter,
vilka förvalta kronan och kyrkan tillhörig jord, vid markförsäljningar
betingat sig högre priser än den år 1935 gällande tomtprisnivån motiverar.
Samma förhållande torde gälla beträffande av Uppsala universitet
företagna markförsäljningar. En sådan försäljningspolitik torde ha medfört
svårigheter vid finansiering av bostadshus, uppförda å dylik mark. Statlig
subvention i form av tilläggslån, avseende den ökning i anskaffningskostnaderna,
som föranledes av tomtkostnader överstigande de enligt 1935 års
tomtprisnivå normala, kan nämligen med hänsyn till de av departementschefen
uppdragna riktlinjerna för prissättning å tomtmark icke beviljas av
byggnadslånebyrån. Därest ett byggnadsföretag, vars tomtkostnad är för hög
i förhållande till 1935 års tomtprisnivå, skall finansieras med tertiär- och
tilläggslån, torde företaget således få bära den förlust, som föranledes av den
högre tomtkostnaden. I det fall att byggnadsföretaget finansieras utan anlitande
av statliga lån, ha hyresnämnderna i enlighet med av statens hyresråd
utfärdade direktiv att pröva tomtkostnadernas skälighet.

Efter att ha lämnat några exempel till belysande av det senast anförda
framhåller byggnadslånebyrån, att vissa myndigheters försäljningspolitik hade
föranlett missförhållanden som vore ägnade att skapa irritation mellan å ena
sidan byggnadslånebyrån samt å andra sidan kommuner och enskilda, vilka
av myndigheterna i fråga förvärvat mark till högre pris än byrån kunnat
godtaga. Byggnadslånebyrån hemställer därför örn utredning avseende dels

Kungl. Majlis proposition nr 198.

5

frågan om en översyn av statliga myndigheters försäljningspolitik i syfte att
skapa en bättre överensstämmelse mellan denna och de av statsmakterna uppdragna
riktlinjerna för den statliga bostadspolitiken, dels ock frågan om tilllämpning
av rationellare grunder vid värdering av utav statliga myndigheter
förvaltad jord.

Över byggnadsstyrelsens skrivelse ha utlåtanden avgivits av domänstyrelsen,
kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, universitetskanslern (efter hörande
av drätselnämnderna och de större konsistorierna vid universiteten i Uppsala
och Lund), djurgårdskommissionen och svenska kommunal-tekniska föreningen.

Domänstyrelsen meddelar, att den först våren 1944 uppmärksamgjordes
på uttalandena i propositionen nr 251 till 1941 års riksdag. Samtliga försäljningsfrågor
av här förevarande slag ha därefter beretts i samråd med byggnadslånebyrån,
och i överensstämmelse härmed har också samförstånd uppnåtts
med vederbörande lokala myndigheter angående försäljningsvillkoren.

Styrelsen anför härefter följande.

Genom ett dylikt samarbete mellan den försäljande myndigheten och statens
byggnadslånebyrå torde garantier skapas för att den av försäljningsmyndigheten
bedrivna prispolitiken bringas i överensstämmelse med den av statsmakterna
bedrivna bostadspolitiken. Å andra sidan kan det icke förnekas, att
genom avsaknaden av direktiv för bedömningen av områdenas värde uppskattningen
av marken blir omständlig och tidsödande. Skulle man kunna
lämna några enhetliga grunder för markens värdering och därigenom erhålla
ett enklare uppskattningsförfarande, komme säkerligen arbetet med dessa
försäljningar att underlättas och i jämförelse med nuvarande förhållanden
att medföra en önskvärd tidsvinst.

Domänstyrelsen förordar därför för sin del en utredning.

Kammarkollegiet finner det, med hänsyn till den stora sociala och ekonomiska
betydelse som bostadsproduktionen äger, självfallet, att genomförandet
av statsmakternas bostadsprogram icke bör motverkas genom den kyrkliga
eller statliga försäljningspolitiken utan att programmets genomförande
bör underlättas, i den mån hinder icke möter i lag eller eljest. Dock framhåller
kollegiet, att de i anslutning till statsmakternas bostadspolitik uppdragna
riktlinjerna för tomtpolitiken icke äro tillämpliga vid försäljning av
kyrklig jord. Härvid gälla enligt den kyrkliga försäljningslagen den 4 januari
1927 särskilda regler, enligt vilka vid utbyte eller försäljning av kyrklig jord
skall iakttagas, att avhändelsen icke är till olägenhet för det allmänna samt
att vederlaget motsvarar jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris.

Beträffande begreppet 1935 års tomtprisnivå framhåller kollegiet följande.

Den utredning, varur begreppet framkommit, har omfattat de kommunala
tomtförsäljningarna i vissa större och medelstora städer. Att få något grepp
om förändringarna i tomtprisnivån på den privata tomtmarknaden i de städer,
som utredningen berört, har däremot icke varit möjligt. Det material,
utredningen omfattat, är därför icke fullständigt. Härtill kommer att, vilket
år man än väljer, tomtpriserna kunna uppvisa stora variationer beroende på
samtliga de faktorer, som kunna inverka på en tomts värde såsom byggnads -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

Departements chefen.

plats. Ett påstående från byggnadslånebyråns sida, att ett tomtpris icke är
överensstämmande med 1935 års tomtprisnivå, rymmer därför ett stort subjektivt
och godtyckligt moment. Fråga borde, synes det kollegiet, icke så
mycket vara, huruvida ett tomtpris överensstämmer med 1935 års prisnivå
eller icke, utan mera, örn ett givet tomtpris är så högt, att en önskvärd bostadsproduktion
förhindras.

Byggnadsstyrelsen, som ansluter sig till byggnadslånebyråns hemställan
örn en samordning av det statliga bostadsbyggnadsprogrammet och myndigheternas
försäljningspolitik, anför följande.

Under de senare åren har behovet av tomtmark för olika statliga byggnader
i hög grad stegrats. Såväl i samband med förvärv av erforderlig sådan
mark som vid byte eller försäljning av kronan tillhörig mark har byggnadsstyrelsen
haft samråd med byggnad slånebyrån i syfte att i görligaste mån
tillse, att priset stått i rimligt förhållande till det pris, byggnadslånebyrån
anser sig kunna godtaga i samband med den statliga stödverksamheten inom
bostadsbyggandet.

I likhet med byggnadslånebyrån finner byggnadsstyrelsen angeläget, att
myndigheter, som förvalta kronan och kyrkan tillhörig jord, icke bedriva en
sådan tomtförsäljningspolitik, att statens strävan att underlätta och förbilliga
bostadsproduktionen motarbetas, varför styrelsen tillstyrker den begärda
utredningen.

Uppsala universitets drätselnämnd, till vars yttrande universitetskanslern
hänvisar, säger sig till fullo inse vikten av att tomtmark till rimliga priser står
till förfogande för bostadsproduktionen. Nämnden har dock städse ansett
det vara universitetets självklara plikt att vid försäljning av mark betinga
sig priser, som överensstämma med de i öppna marknaden rådande.

Djurgårdskommissionen, som icke har något att erinra mot bifall lill byggnadslånebyråns
hemställan, meddelar, att samtliga av kronan verkställda
tomtförsäljningar i Stockholm från och med år 1940 skett under hand och
till priser, som ansetts motsvara 1935 års tomtprisnivå. Tomtpriserna hade
under senare år satts efter samråd med statens byggnadslånebyrå.

Svenska kommunal-tekniska föreningen tillstyrker byggnadslånebyråns
hemställan.

I ärendet hava ytterligare inkommit tre inom statens byggnadslånebyrå
upprättade promemorior, dagtecknade den 28 september 1945, den 31 december
1945 och den 6 februari 1946. Härjämte har en promemoria i ärendet
inkommit från vattenfallsstyrelsen.

Det av 1945 års riksdag lämnade generella medgivandet för Kungl. Maj:t
att utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta om försäljning
m. m. av kronan tillhörig fast egendom avsåg budgetåret 1945/46. Nytt bemyndigande,
gällande för nästa budgetår, bör nu utverkas.

Vid anmälan av fjolårets proposition framhöll jag, att en höjning av värdegränsen
för Kungl. Maj:ts försäljningsbemyndigande kunde vara befogad,
därest vid den då pågående allmänna fastighetstaxeringen även de statliga
jordbruksfastigheternas taxeringsvärden komme att höjas. En formellt sett
oförändrad värdegräns av 25 000 kronor skulle i så fall i realiteten innebära

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

7

en begränsning av försäljningsbemyndigandet, som skulle föranleda atl ett
ökat antal smärre försäljningsfrågor måste föreläggas riksdagen. Jag förordade
dock, att värdegränsen för det dåvarande skulle bibehållas vid 25 000
kronor, vilket icke föranledde någon erinran från riksdagens sida.

Järnvägsstyrelsens nu framlagda förslag att värdegiänsen för det Kungl.
Maj:t givna försäljningsbemyndigandet skulle höjas till 50 000 kronor och i
samband därmed gränsen för den till central förvaltningsmyndighet delegerade
försäljningsrätten höjas till 40 000 kronor går avsevärt längre än den
av mig i fjolårets proposition antydda höjningen. Även om vissa praktiska
skäl onekligen kunna anses tala till förmån för styrelsens förslag, anser jag
mig icke nu böra biträda detsamma. Mot en mera begränsad höjning av
värdegränserna synes mig dock icke kunna göras någon erinran. En snabbare
och smidigare handläggning av åtskilliga försäljningsärenden, som nu
kunna taga relativt lång tid i anspråk före ett slutligt beslut, kunde därigenom
åstadkommas. Då emellertid riksdagen så sent som år 1942 begränsade
det av mig förordade försäljningsbemyndigandet från 40 000 till 25 000 kronor,
har jag icke ansett mig böra framlägga förslag örn en höjning.

De allmänna riktlinjer som hittills gällt beträffande förfarandet vid fastighetsförsäljningarna
och beträffande försäljningsvillkoren torde jämväl i huvudsak
böra erhålla fortsatt tillämpning under qästa budgetår. ''En viss uppmjukning
torde dock vara erforderlig i syfte att provisoriskt i möjlig mån
tillgodose de syftemål, som föranlett statens byggnadslånebyrås förut berörda
framställning. Byrån avser med sitt förslag att få till stånd en samordning
mellan prissättningen vid de statliga försäljningarna och de tomtpriser,
som av byggnadslånebyrån skola läggas till grund vid beviljandet av
subventionslån för bostadsbyggandet. Det av byrån upptagna spörsmålet är
enligt min mening av stor vikt. Det är givet, att staten icke bör driva en
försäljningspolitik, som motverkar eller försvårar den socialt motiverade bostadsförsörjningspolitiken.
Frågan örn på vad sätt och i vilka former en
anpassning skall kunna komma till stånd vid försäljning av olika slag av
kronojord och av kyrklig jord är emellertid relativt komplicerad och kan,
såsom byggnadslånebyrån förutsatt, icke lösas utan närmare utredning. I
avvaktan på resultatet av en sådan utredning vill jag förorda, att Kungl.
Majit tills vidare erhåller befogenhet att vid försäljning jämlikt förevarande
bemyndigande av fastigheter för bostadsbyggnadsändamål göra avsteg, där
så finnes av förut angivna skäl påkallat och garantier finnas för att det lägre
försäljningspriset icke föranleder enskild spekulationsvinst, från den allmänna
regeln, att priserna skola ur affärssynpunkt vara så fördelaktiga för staten
som möjligt. Det torde därvid böra förutsättas, att dylika försäljningar
icke må omfattas av den till central förvaltningsmyndighet delegerade rätten
att försälja fastigheter, utan att alla ärenden, som avse försäljning till
lägre pris än det aktuella marknadsvärdet, bli föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

Beträffande fastighetsförsäljningar, som ligga utanför nu ifrågavarande
försäljningsbemyndigande, torde en lösning av frågan väsentligen få bli be -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

roende av det resultat, vartill utredningen kan komma. Det må dock strykas
under såsom önskvärt, att samma synpunkter beaktas i den utsträckning
så finnes möjligt inom ramen av de bestämmelser, som gälla för respektive
slag av fastighetsförsäljningar.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att Kungl. Majit må under budgetåret 1946/
47 utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta örn
försäljning av kronan tillhörig fast egendom, såframt taxeringsvärdet
å egendomen uppgår till högst 25 000 kronor, eller,
där taxeringsvärde icke är åsatt, det vid särskild uppskattning
utrönta saluvärdet uppgår till högst nämnda belopp,
och i huvudsaklig överensstämmelse med av mig i det
föregående angivna riktlinjer föreskriva de former och villkor,
under vilka försäljningarna skola äga rum, med rätt för
Kungl. Majit att, där så befinnes lämpligt, åt central förvaltningsmyndighet
överlämna beslutanderätten rörande försäljning
av egendom, vars taxerings- eller uppskattningsvärde
icke överstiger 20 000 kronor;

dels förklara, att vad sålunda medgivits rörande försäljning
av kronan tillhörig fast egendom skall gälla jämväl beträffande
byte samt upplåtelse under åborätt och tomträtt
av sådan egendom, ävensom beträffande avstående utan ersättning
av kronomark, som erfordras till järnväg eller allmän
väg, därvid dock rätten att besluta om dylikt avstående
må av Kungl. Majit överlämnas till central förvaltningsmyndighet
endast i avseende å obebyggt område av högst 5 hektars
yta eller 2 000 kronors värde;

dels ock uttala att, oavsett de sålunda lämnade medgivandena,
i författning meddelade föreskrifter angående rätt för
Kungl. Majit eller förvaltningsmyndighet att försälja, byta
eller under åborätt eller tomträtt upplåta kronan tillhörig
fast egendom alltjämt skola gälla.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
W. Dickson.

467455. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.