Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
1
Nr 193.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit; ginen Stockholms slott den 1
mars 1916.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gunnar Myrdal.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
mars 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Myrdal:
Statsgaranti för exportkredit har här i landet meddelats alltsedan budgetåret
1933/34 och har grundats pä tid efter annan av riksdagen givna bemyndiganden
samt av Kungl. Majit i enlighet därmed utfärdade författningar.
Dessa bemyndiganden och författningar lia haft växlande innehåll, särskilt
vad avser maximibeloppet av statens sammanlagda betalningsansvar för
lämnade exportkrediter. Prövning och avgörande av frågor örn statsgaranti
för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden, för vilken instruktion
utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430).
Bihang lill riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 193. ,
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
Enligt nu gällande bestämmelser (kungörelser den 26 maj 1939, nr 214,
den 19 juni 1942, nr 425, och den 1 juni 1945, nr 216) äger exportkreditnämnden
att under tiden till och med den 30 juni 1946 till den svenska exportens
främjande bevilja statsgaranti för den kredit, som av svensk exportör
eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare lämnas vid försäljning
till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske. I särskilda
fall kan statsgaranti även beviljas för entreprenadarbeten, som utföras
i utlandet, i förening med industrileveranser ävensom för till utlandet levererade
alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik
verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantien må
högst avse, att ett belopp uppgående till 75 procent eller, i fråga om alster
av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 85 procent
av den lämnade krediten kommer att inflyta, eller ock att, där slutlig förlust
å krediten uppstår, av sådan förlust ej mer än 25 procent eller, i fråga örn
alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 15 procent
skall drabba exportören eller kreditgivaren. Garantien, vars närmare
omfattning i de särskilda fallen bestämmes av exportkreditnämnden, må icke
avse utebliven betalning av annan anledning än köpares insolvens eller sådana
statliga åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr eliel
dylikt. För beviljad garanti skall den, som erhåller garantien, erlägga en
premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter, såsom
kredittidens längd, förhållandena i importlandet, andra förefintliga riskmoment
och varans art. Premien skall sa beräknas, att den innefattar bidiag
till täckande av administrationskostnaderna för exportkreditnämnden. I beloppet
av gällande exportkreditgarantier — vilket ej får överstiga 300 miljoner
kronor — skall inräknas vad exportkreditnämnden fått utgiva på grund
av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke täckas av återbetalningar
eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet
guldits.
Erinras må vidare, att i enlighet med beslut av 1933 ars riksdag exportkreditnämndens
premieinkomster skola överföras till en av riksgäldskontoret
förvaltad fond, från vilken skola täckas såväl förluster å verksamheten
som nämndens administrationskostnader, samt att riksgäldskontoret skall,
i den mån fonden icke därtill förslår, förskottera medel för bestridande av
utgifterna för verksamheten.
Under tiden från och med den 1 juli 1933, då exportkreditnämnden började
sin verksamhet, till och med den 31 december 1945 ha utfärdats garantier
för krediter å 738,6 miljoner kronor, varav statens ansvar omfattat
474,1 miljoner kronor. Under år 1945 har garantigivningen, icke minst till
följd av den direkta statliga kreditgivningen till olika länder, varit av liten
omfattning och avsett krediter å enbart 12,7 miljoner kronor, varav det garanterade
beloppet utgjort 8,7 miljoner kronor. Sedan den 1 juli 1933 har
intill utgången av år 1945 i premier influtit 13,1 miljoner kronor och i räntor
å överskottsmedel 0,1 miljoner kronor. Nämndens sammanlagda inkomst har
alltså utgjort 13,2 miljoner kronor. Utbetalade skadeersättningar under sam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
3
ma tid lia uppgått lill 33,2 miljoner kronor, varav 0,6 miljon kronor kunnat
återvinnas. Nettoutbetalningarna för skador lia alltså utgjort 32,6 miljoner
kronor. Omkostnaderna lia uppgått till 0,9 miljon kronor. Den å verksamheten
per den 31 december 1945 uppkomna förlusten utgör alltså 20,3
miljoner kronor. Förlusten per den 31 december 1944 utgjorde 1 miljon kronor.
Skadeutbetalningarna under år 1945 lia praktiskt taget helt haft samband
med garantier av extraordinärt slag, vilka av olika anledningar ansetts
önskvärda.
I en den 20 februari 1946 dagtecknad skrivelse, ur vilken de nyss lämnade
uppgifterna beträffande garantigivningens omfattning till och med den 31
december 1945 äro hämtade, har exportkreditnämnden — under erinran att
giltighetstiden för bestämmelserna angående statsgaranti för exportkredit utlöper
med utgången av innevarande budgetår — till behandling upptagit frågan
rörande fortsatt bemyndigande att bevilja dylik garanti. Nämnden säger
sig ha funnit att sådant bemyndigande vore av behovet påkallat samt anför
till stöd härför bland annat följande.
Inledningsvis får exportkreditnämnden erinra om att statsmakternas uppfattning
rörande grunderna för behovet av statlig exportkreditgarantigivning
undergått avsevärda förskjutningar, sedan exportkreditgarantisystemet infördes
genom beslut vid 1933 års riksdag. Systemets tillkomst motiverades
sålunda närmast av det då föreliggande brydsamma läget för vår export, och
garantigivningen var avsedd att ingå som ett led i åtgärderna för arbetslöshetens
bekämpande. Att det statliga exportkreditgarantisystemet kom af t bibehållas
även efter det situationen för flertalet exportindustrier väsentligt förbättrats,
motiverades av de för affärer på många marknader besvärande valutarestriktionerna
och de, särskilt vid försäljning av den tunga industriens
produkter, anmärkningsvärt långa kredittider, som blivit en följd av stegrad
internationell konkurrens, oftast stödd av alltmera utbyggda statliga exportkreditgarantisystem.
Under krigsåren koni exportindustriens behov av garanti
mot risken av förlust på grund av valutarestriktioner att än mer ökas.
Under denna tid kom därjämte exportkreditgarantisystemet, i samband med
handelsavtal med Finland och Tyska riket, att av staten tilldelas en ny uppgift,
nämligen såsom ett handelspolitiskt instrument.
För bibehållande av det statliga exportkreditgarantisystemet kunna anföras
ett flertal skäl. såsom oförminskat behov hos exportindustrien av skydd mot
förlust till följd av valutahinder, systemets betydelse såsom social försvarsåtgärd
med tanke på eventuella avsättningssvårigheter för exportindustrien
jämte önskvärdheten för statsmakterna att för handelspolitiska ändamål kunna
förfoga över ett statligt exportkreditgarantisystem. Vad som emellertid, enligt
exportkreditnämndens mening, framstår såsom det tyngst vägande skälet
för systemets bibehållande är den omständigheten, att de i utlandet tillämpade
statliga exportkreditgarantisystemen visa tendens till ytterligare utbyggnad,
och att det i den utomordentligt hårda konkurrens, som torde vara att
förvänta på marknaderna över hela jorden, måste anses vara av .största vikt,
att den svenska exportindustrien herodes ungefär motsvarande stöd i form
av exportkreditgarantier som dess utländska konkurrenter.
Nämnden framhåller vidare, att bestämmelserna angående statsgaranti för
exportkredit enligt nämndens erfarenhet varit lämpligt utformade med hänsyn
till såväl statens som näringslivets intressen. Det förelåge enligt nämn
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 193.
dens mening icke någon anledning att för närvarande i något avseende frångå
de grundläggande principer, som nu gällde för det svenska exportkreditgarantisystemet.
Beträffande maxi mer ingen av exportkreditgarantierna
erinrar nämnden, att det sammanlagda beloppet av gällande sådana garantier
— däri inräknat vad nämnden fått utgiva på grund av beviljad garanti, i
den mån utbetalningarna icke täcktes av återbetalningar eller av inkomst av
premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet guldits — för närvarande
vore fastställt till 300 miljoner kronor. Nämnden fortsätter:
Det sammanlagda beloppet av nämndens ansvar för utfärdade garantier uppgick
den 31 december 1045 till 34,7 miljoner kronor, varjämte garantier beviljats,
men ännu ej utfärdats till ett belopp av 2,1 miljoner kronor. Samtidigt
hade nämnden för att kunna möta sina betalningsförpliktelser i samband
med skadefall å finska garantier från riksgäldskontoret rekvirerat 20,5
miljoner kronor, medan hos riksbanken och å postgirokonto tor nämndens
räkning innestode 0,2 miljon kronor. Av den författningsenligt möjliga garantigivningen,
300 miljoner kronor, hade alltså vid senaste årsskifte utnyttjats
57,1 miljoner kronor (34,7 + 2,1 + 20,5 — 0,2 miljoner kronor).
Att ens approximativt angiva, i vilken utsträckning det statliga exporlkreditgarantisystemet
kommer att utnyttjas under efterkrigstiden, är icke
möjligt. En ej oväsentlig tendens till ökad efterfrågan på garantier har emellertid
under senaste tiden framkommit. Sålunda beviljades under tiden 1
januari—15 februari 1946 garantier för 4,3 miljoner kronor, medan beloppet
för tiden 1 juli—31 december 1945 endast utgjorde 3,3 miljoner kronor. Denna
tendens till ökning av garantigivningen har väsentligen berott på att handeln
med Italien och Holland börjat komma i gång. Även en inom nämnden
ifrågasatt omläggning av garantigivningen från att såsom hittills avse enbart
garantier för enstaka försäljningar till att delvis omfatta en totalitet av
försäljningar under viss tidsperiod, varom utredning pågår, skulle emellertid
sannolikt föranleda ökad garantigivning.
Nämnden framhåller, att omfattningen av den kommande efterfrågan beträffande
garantigivning icke kunde förutses. Nämnden ansåge dock den
omständigheten, att marginalen mellan författningsenligt möjlig garantigivning
och nämndens aktuella garantiåtaganden alltjämt uppginge till närmare
240 miljoner kronor, icke böra föranleda nedsättning av nu gällande maximibelopp
å 300 miljoner kronor. Enligt nämndens mening torde nämligen under
nuvarande ovissa förhållanden försiktigheten bjuda, att en avsevärd reserv
av garantimöjligheter ställdes till nämndens förfogande. Det torde, framhåller
nämnden, knappast innebära någon olägenhet örn det senare skulle
visa sig, att reserven endast i begränsad omfattning skulle ha behövt tagas
i anspråk.
Vad beträffar frågan örn den tid, under vilken ett bemyndigande
att meddela exportkreditgarantier skulle
fortfara att gälla, erinrar nämnden till en början örn att bemyndigande
att utfärda garantier tidigare i allmänhet inskränkts till att avse ett
budgetår. Med hänsyn till osäkerheten såväl rörande utvecklingen inom den
internationella handeln och därmed förbundna problem som beträffande omfattningen
och arten av behovet av exportkreditgaranti syntes enligt nämn
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 193.
5
dens förmenande vad som sålunda tidigare varit regel alltjämt böra tillämpas
och det nya bemyndigandet alltså inskränkas till budgetåret 1946/47.
Nämnden framhåller slutligen beträffande innebörden av tidsbegränsningen
i tidigare givna bemyndiganden att nämnden -— även om bemyndigandet
skulle ha definitivt upphört — ansett anknytningen till visst budgetår icke
bort utgöra hinder för utfärdande av garanti efter budgetårets utgång, för
det fall att nämnden dessförinnan utfäst sig att för viss redan avtalad leverans
utfärda garantiförbindelse i samband med skeppning. Det vore emellertid
enligt nämndens mening synnerligen önskvärt, att en ännu något mera
vidsträckt tolkning av bemyndigandet medgåves. Örn nämligen nämnden
skulle kunna utfärda garantier täckande en exportörs hela försäljning till
visst land eller vissa länder under ett år — en garantiform som sannolikt
torde visa sig såväl motsvara statens intressen i egenskap av garantigivare
som vara ägnad att täcka behoven hos vissa grupper av exportörer -— måste
nämnden äga möjlighet att låta garantigivningen omfatta även avslut, som
gjordes efter budgetårets utgång, i den mån dessa vöre hänförliga till redan
utfärdade garantier. Skulle den formulering, som tidigare givits bestämmelsen
rörande tidsbegränsningen, anses utgöra hinder för en garantigivning
av nyssnämnda omfattning, hemställde nämnden örn erforderlig ändring av
bestämmelsen.
Avsikten med de svenska statsgarantiema för exportkredit var under Departement».
åren närmast före kriget att stödja de svenska exportnäringarna, vilka chefm.
arbetade under skärpt konkurrens icke minst från länder, vilka å sin sida
tillgripit dylika statliga garantier som stöd för exporten. Det svenska garantisystemet
visade sig i stort sett lämpligt för vinnande av det avsedda syftet.
I det förändrade läge för utrikeshandeln, som förelåg under krigsåren, koni
garantigivningen jämväl till användning i olika handelspolitiska sammanhang,
i det att bestämmelser örn export på kommersiell kreditbasis med statlig
garanti upptogos i vissa med främmande makter träffade avtal. Vad beträffar
den tid, som förflutit efter krigets upphörande, har garantigivning
ägt rum endast i obetydlig omfattning. Att så varit fallet kan återföras på
förutom de hinder, sorn genom krigets utgång Indes i vägen för varuutbyte
överhuvud med åtskilliga av de tidigare krigförande — det förhållandet,
att kreditgivning från .svensk sida som bekant skett i annan ordning,
särskilt i form av direkta statliga krediter. Då det får förutsättas, att den
direkta statliga kreditgivningen icke kommer att fortsätta i tillnärmelsevis
samma omfattning som skett under den första efterkrigstiden, torde — särskilt
i betraktande av det ekonomiska läget i ett flertal importländer — i stället
en ökad kommersiell kreditgivning av enskilda exportörer i fortsättningen
komma alf visa sig nödvändig. Med hänsyn härtill synes det rimligt att antaga,
all behovet av och efterfrågan på .statlig garantigivning för .sådana krediter
åter skall komma att öka. Ehuru utvecklingen i detta hänseende givetvis
icke tillåter en bedömning på längre sikt, torde det under sådana omständigheter
få anses motiverat ali bereda exporten det stöd, som möjlig
-
6
Kungl. Majlis proposition nr 193.
heten till fortsatt garantigivning innebär och jag förordar därför att nu gällande
bestämmelser örn statsgaranti för exportkredit förlängas. Vad maximigränsen
för garantigivningen angår, ansluter jag mig till exportkreditnämndens
förslag om att gränsen även för budgetåret 1946/47 sättes vid
300 miljoner kronor.
Liksom exportkreditnämnden anser jag lämpligt, att ett fortsatt bemyndigande
att meddela exportkreditgarantier till tiden inskränkes till att gälla
endast under budgetåret 1946/47. Exportkreditnämnden har i sin skrivelse
upptagit spörsmålet, huruvida en sålunda begränsad giltighetstid skulle utgöra
hinder för nämnden att utfärda garanti, täckande en exportörs hela
försäljning till visst land eller vissa länder under ett år. Då gällande bestämmelser
icke torde få anses lägga hinder i vägen för en dylik garantigivning,
bör det vara nämnden obetaget att — i den mån den avsedda garantiformen
anses motiverad och intresse därför yppas på exportörhåll — utfärda
sådan garanti, även där de av garantien täckta leveranserna icke avtalats före
budgetårets utgång.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att svenska staten må under tiden till och med utgången
av budgetåret 1946/47 till belopp av högst 300 miljoner kronor
— däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats
eller före utgången av nu löpande budgetår beviljas — åtaga
sig betalningsansvar i enlighet med nu gällande bestämmelser
örn statsgaranti för exportkredit.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
J.-G. Nilsson.
467462. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.