Kungl. Majlis proposition nr 190.
1
Nr 190.
Kungl. Marits proposition till riksdagen angående lån med statlig
kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller
därmed jämförlig examen; given Stockholms slott
den 8 mars 1946.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Tage Erlander.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 mars 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,
Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Erlander.
Den 26 november 1945 överlämnade 1941 års befolkningsutredning betänkande
om akademikernas amorteringsproblem (stat. off. utr. 1945: 51).
Jag anhåller nu att till behandling få upptaga utredningens förslag.
Befolkningsutredningen har tillsammans med representanter för de yngre
akademikerna övervägt skilda åtgärder i syfte att stimulera till en tidigare
familjebildning bland akademikerna. Därvid har uppmärksamheten främst
riktats på denna grupps ekonomiska förhållanden. Utan att taga ställning till
frågan örn studietidens ekonomi har befolkningsutredningen funnit sig böra
pröva utvägar att lätta de ekonomiska bekymren för den kategori av akademiker,
som redan avlagt akademisk examen och alltså befinner sig ute i för
Bihang
till riksdagens protokoll 19liG. 1 sami. Nr 100.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
värvsarbete. Det har nämligen visat sig, att de ekonomiska svårigheterna för
akademikerna icke sällan bliva större under de första åren efter avlagd
examen än under själva studietiden.
Studietidens ekonomi och studiernas finansiering ha varit föremål för en
omfattande uppmärksamhet under årens lopp. En systematisk och allsidig
undersökning av de vid universitet och högskolor studerande svenska studenternas
sociala och ekonomiska förhållanden utfördes åren 1933—36 av
Sven Wicksell, Tor Jerneman och Tage Larsson (stat. off. utr. 1935: 52,
1936:34). Sedermera har statens arbetsmarknadskommission 1943 framlagt
en undersökning rörande militärtjänstgöringens inverkan på universitetsoch
högskoleungdomens studier och ekonomiska förhållanden (stat. off. utr.
1943:17).
Beträffande de yngre akademikernas ekonomiska förhållanden efter avlagd
examen föreligger icke samma tillgång på material. Under senare år ha specialundersökningar
rörande mindre grupper dock kommit till utförande på initiativ
av olika fackliga akademikerorganisationer. Sålunda utförde 1937 Sveriges
yngre läkares förening en undersökning rörande de yngre läkarnas möjligheter
till arbete och försörjning; 1944 utfördes av Sveriges yngre juristers
förening en undersökning rörande de yngre juristernas arbetsmarknads- och
levnadsvillkor och samma år utförde statsvetenskapliga intresseförbundet en
löne- och arbetsmarknadsundersökning för de politices magistrarnas vidkommande.
Det framgår av det anförda, att det befintliga materialet till belysning av
akademikernas ekonomiska förhallanden a ena sidan är tämligen inaktuellt
och å andra sidan, i de fall då nyare undersökningar föreligga, är tämligen
sparsamt. Även om det sålunda är svårt att skapa en tillförlitlig bild av den
aktuella skuldsättningen bland de yngre akademikerna, erbjuder det dock
ingen svårighet att konstatera att en betydande skuldsättning existerar och
att denna uppenbarligen medför allvarliga konsekvenser för vederbörandes
möjligheter till familjebildning o. s. v.
Då en omfattande ny utredning rörande akademikernas sociala och ekonomiska
förhållanden nyligen igångsatts, har det icke synts befolkningsutredningen
lämpligt att insamla ett särskilt material till belysande av de faktorer,
som påverka akademikernas familjebildning. Å andra sidan har utredningen
ansett frågan om underlättandet av de yngre akademikernas amorteringsproblem
icke vara av den storleksordningen att resultatet av den nyligen igångsatta
utredningen torde behöva avvaktas. Det av akademikerorganisationerna
understrukna behovet av åtgärder inom en nära liggande framtid talar dessutom
enligt utredningens uppfattning för att denna fråga nu upptages till
behandling.
Utredningen refererar de nyss nämnda tidigare undersökningarna i vad det
gäller giftermålsfrekvens, barnantal och ekonomiska förhållanden inom skilda
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 190. 3
akademikergrupper. Beträffande dessa undersökningar hänvisas till kapitel I
och II i utredningens betänkande.
I kapitel III lämnar utredningen en redogörelse för hittillsvarande statliga
åtgärder i syfte att ekonomiskt underlätta studier vid universitet och högskolor.
I anslutning till en på befolkningsutredningens initiativ utförd undersökning
rörande statens räntefria studielån åren 1919—1940 lämnar utredningen
i kapitel IV en redogörelse för erfarenheterna av den statliga
kreditgiv ningen genom räntefria studielån åt akademi
k e r. Av redogörelsen inhämtas följande.
Antal lån m. m. Under 22-årsperioden 1919—1940 har utdelats lån till
1 136 akademiker. Av dessa voro mer än % studerande vid universitet och
fria högskolor och de övriga studerande vid fackhögskolor. Endast 9 procent
av samtliga låntagare voro kvinnor. Det under perioden utlånade beloppet
uppgick till 4 415 425 kronor eller i medeltal 3 884 kronor per person.
Amorteringar och avskrivningar. Återbetalningen av lånen sker enligt
de nu gällande bestämmelserna under loppet av 15 år räknat från det år, då
studielån senast beviljats. Ränta beräknas på oguldet belopp årligen från och
med tredje året efter det låntagaren varit berättigad lyfta sista delen av
honom senast tilldelat lån.
Av de under åren 1919—1940 utlämnade lånen på tillhopa 4 415 425 kronor
ha vid utgången av år 1944 återbetalats 2 700 006 kronor, varjämte
74 924 kronor ha fått avskrivas. De gjorda avskrivningarna ha föranletts av
låntagarens död och i några fall av sinnessjukdom och uppgå till omkring
1,7 procent av det ursprungliga lånebeloppet. Härtill kommer ett mindre antal
fall, där det är osäkert, huruvida låntagarna kunna fullgöra sina återbet
alningsskyldigheter.
Vid undersökningen av hur återbetalningen av de utlämnade 1 136 lånen
verkställts fram till den 1 jaunari 1945 visade det sig, att nära hälften eller
534 lån hade helt återbetalats, medan återstående 602 lån ännu icke guldits,
varav 141 icke till någon del.
Beträffande de återbetalda lånen har betalningen med få undantag skett
inom föreskriven tid. Den genomsnittliga amorteringstiden för dessa 534 lån
utgör 8år. Endast 3 låntagare ha behövt längre tid än 15 år för att avbörda
sig studieskulderna, medan ytterligare 60 ha behövt 11 år eller mera.
Av de 141 lån, som icke till någon del betalats, voro vid undersökningstillfället
58 sådana lån, för vilka första amorteringen skulle erläggas 1945. Antalet
låntagare, som 15 år eller mera efter det amorteringarna skulle påbörjas
icke slutgiltigt likviderat studielånen, utgör 28, av vilka emellertid 5 avlidit.
Av de återstående 23 ha 8 icke till någon del avbetalat studielånen.
Av låntagarna ha 29 stycken avlidit under 25-årsperioden. Av dessa hade
8 hunnit helt återbetala sina lån, under det att 12 icke gjort någon amortering.
Uppskov med amortering. Generalpoststyrelsen äger medgiva anstånd
med fullgörande av amortering och ränteinbetalning och kan även bevilja
ändring av amorteringsplanen. Lånen skola dock återbetalas inom 15 år från
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
det sista delen av lånet beviljades. Dock kan ytterligare förlängning av
amorteringstiden medgivas.
Av låntagarna ha ungefär en tredjedel eller 380 stycken begärt och erhållit
uppskov under ungefär 3 år med amortering av lån. Det stora antalet
beviljade uppskov bör ses mot bakgrunden av att amorteringstiden före år
1937 var bestämd till högst 10 år. Efter den detta år genomförda förlängningen
till 15 år har antalet uppskovsansökningar väsentligt nedgått. Anledningarna
till att uppskov begärts ha varit åtskilliga. De vanligast förekommande
äro inkallelser till militärtjänstgöring 71 fall, fortsatta studier 59 fall,
låg lön efter examen 55 fall, familjebildning 40 fall och arbetslöshet i 23 fall.
Skuldsättningen utöver statens räntefria studielån. De belopp, som utlämnats
till låntagarna i form av räntefria studielån, äro som framgår av
ovanstående redogörelse förhållandevis små. Det fanns därför grundad anledning
att antaga, att dessa belopp endast delvis täckt studiekostnaderna, vilka
alltså i många fall måst finansieras med ytterligare upplåning.
I syfte att belysa denna för vederbörandes betalningsförmåga ingalunda
oväsentliga detalj tillställdes samtliga nu levande 1 107 låntagare ett frågeformulär.
Trots svårigheten att med de ofta inaktuella adressuppgifterna nå
de äldre låntagarna, besvarade dock 700 låntagare eller 63 procent frågeformuläret.
Skuldsättningens fördelning på statens räntefria studielån respektive andra
studielån förhåller sig för de 700 akademiker, som besvarat enquéten, sålunda:
Kronor
Medeltal
kronor
Statens räntefria studielån .................... 2 785 253 3 979
Övriga studielån ............................. 4 734 633 6 764
Samtliga lån 7 519 886 10 743.
De lån, utöver statens räntefria studielån, som dessa akademiker varit nödsakade
upptaga, uppgå sålunda till belopp, som väsentligt överstiga de utlämnade
räntefria lånen. Detta förhållande bör hållas i minnet vid bedömandet
av låntagarnas förmåga till ränte- och amorteringsinbetalningar. Självfallet
måste det förhållandet, att låntagarna uppenbarligen tillhöra det ekonomiskt
sämst lottade skiktet bland akademikerna, menligt inverka på den
framtida betalningsförmågan.
Sammanlagt 615 studerande eller 87,9 procent av samtliga som besvarat
enquéten ha upptagit lån utöver de räntefria studielånen med belopp varierande
mellan 100 och 42 000 kronor. Endast 85 personer ha fullföljt studierna
utan andra lån. Av dessa ha många haft förvärvsarbete och andra bott i
hemmet under studietiden, andra åter ha fått hjälp av släktingar.
Amorteringen av andra lån än statens räntefria studielån. 297 akademiker
av de 700, som besvarat enquéten, lia meddelat, att de upprättade amorteringsplanerna
kunnat följas. 44 lia uppgivit att amorteringsplan icke finnes
och 13 att amorteringen icke påbörjats. Uppgifter saknas från 39 personer
och 85 personer hade som tidigare uppgivits inga andra skulder än de
räntefria studielånen. Återstoden, 222 personer, har förklarat sig icke kunna
fullgöra amorteringarna i enlighet nied upprättade planer. Orsaken härtill
har uppgivits vara densamma som beträffande de räntefria studielånen.
5
Kungl. May.ts ''proposition nr 190.
Årsinkomsten. Rörande sin nuvarande årsinkomst har 634 låntagare lämnat
uppgift. Deras medianinkomst var 10 541 kronor. Inkomsterna uppvisade
emellertid avsevärda variationer. Sålunda saknade 13 låntagare inkomst,
29 låntagare hade under 4 000 kronor i årsinkomst, 42 låntagare hade
under 5 000 kronor i årsinkomst, 57 låntagare hade under 6 000 kronor i årsinkomst
och icke mindre än 288 av låntagarna hade inkomster mellan
8 000—13 000 kronor per år. Inkomsterna äro mycket varierande framför
allt med hänsyn till utbildningskostnaderna. Sålunda ha civilingenjörer och
tandläkare för närvarande uppenbarligen ett avsevärt högre löneläge än t. ex.
lärare, präster och jurister. Den jämförelsevis höga medianinkomsten torde
därför åtminstone delvis böra tillskrivas det förhållandevis oproportionerligt
stora antalet civilingenjörer och tandläkare, som ingå i undersökningen.
De räntefria studielånens betydelse. Det framgår av det ovanstående, att
de räntefria studielånen äro ett värdefullt stöd för dem, som komma i åtnjutande
av lånen. Beloppen äro emellertid icke tillräckligt stora för att ytterligare
skuldsättning skall kunna undvikas. Sådan äger också rum, ofta i en
avsevärd omfattning. Vid bedömandet av den betalningsförmåga, som det
undersökta klientelet ådagalagt bör hänsyn tagas härtill, i all synnerhet som
de här förekommande låntagarna synas vara så illa ekonomiskt lottade, att
deras sammanlagda skuldsättning ligger väsentligt högre än den genomsnittliga
skuldsättningen hos akademiker med studieskulder.
Det stora antal akademiker, som nödgats begära uppskov med amorteringarna,
bör ses mot bakgrunden av den omfattande förekomsten av dessa
banklån, vilka i regel måste amorteras under några få år. Vidare påverkar
självfallet kostnaderna för det försäkringsskydd, som de flesta låntagare se
sig nödsakade att hålla sig med, deras betalningsförmåga.
I kapitel V diskuterar utredningen skuldsättningens konsekvenser
och framhåller, att den av statens arbetsmarknadskommission utförda
undersökningen (stat. off. utr. 1943: 17) rörande bland annat universitets-
och högskoleungdomens ekonomiska förhållanden visar, att en icke ringa
del av de studerande uppenbarligen kommer från hem, som av allt att döma
äro i stånd att genom understöd eller lån helt bestrida kostnaderna för universitets-
och högskolestudierna. Utredningen anför vidare:
Örn man medräknar skulder till föräldrar, ha 60,5 procent av männen och
37,.''i procent av kvinnorna uppgivit sig vara skuldsatta vid undersökningstillfället.
Utgår man från att samma skuldsättning föreligger för de studerande,
som icke ingå i undersökningen, som för det undersökta klientelet,
skulle skuldsumman för samtliga studerande vid universitet och högskolor
belöpa sig till omkring 35 å 40 miljoner kronor. Omkring 46 procent av detta
belo])]) beräknas vara skulder till föräldrar, 17,2 procent skulder till andra
enskilda personer, 4,3 procent skulder till staten, 2,9 procent skulder till fonder
och 29,2 procent skulder till banker och studentkårs kreditkassa. Niist
skulder till föräldrar liro alltså bankskulderna de största och ej mindre än
38,7 procent av de skuldsatta männen hade vid undersökningstillfället bankskulder.
Det i vårt land praktiserade systemet med i vissa fall omfattande studiekrediter
har förvisso många goda sidor, konstaterar utredningen. Med de höga
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
utbildningskostnader, som en akademisk examen drar med sig, ha studielånen
i bank ofta varit den enda möjlighet, som stått öppen för de akademiker,
som icke genom släktingar eller på annat sätt erhållit ekonomisk hjälp. Ur
samhällets synpunkt har detta system medfört vissa möjligheter att tillvarataga
begåvning och duglighet. Men skuldsättningen har även betydande
avigsidor, vilka framträda redan under studietiden, medan upplåningen pågår,
men vars konsekvenser torde bliva mest påtagliga under åren närmast
efter avlagd examen.
Utredningen påpekar hurusom akademikernas familjebildning på grund
av den långa utbildningstiden blir avsevärt fördröjd, vilket i sin tur medför
ett i vissa grupper påfallande lågt barnantal i familjerna. Icke enbart den
långa utbildningstiden torde medverka härtill. Den omfattande skuldsättningen
förstärker självfallet effekten ytterligare särskilt under åren närmast
efter examen, då inkomsterna ännu äro relativt små och ojämna. Utredningen
framhåller vidare:
Aven örn de ekonomiska förhållandena kunna vara pressande redan under
studietiden, råder det inget tvivel örn, att situationen under åren närmast
efter examen är ändå ogynsammare. De under studieåren tagna lånen, vilka
i allmänhet äro amorteringsfria omkring 3—4 år, skola nu amorteras på
några få år, samtidigt som den under studietiden uppskjutna familjebildningen
vanligtvis äger rum. Det är icke någon onormal företeelse att en akademiker,
som nyligen kommit ut i förvärvsarbete, måste göra nya lån för att kunna
inlösa de gamla och skaffa sig ytterligare några amorteringsfria år. På detta
sätt uppskjutas amorteringarna till en tidpunkt, då den normala familjens
barnkostnader bör lia vuxit på ett sätt, som ytterligare försvårar skuldbördans
amortering. Uppenbart är att situationen mäste inrymma ett kraftigt
incitament till en långt driven barnbegränsning.
Redan den normala amorteringen av studielånen blir med rådande korta
amorteringstid pressande för låntagaren. Till de löpande ränte- och amorteringskostnaderna
komma så de kostnader, som nödvändigheten av att ha
ett betryggande försäkringsskydd åsamkar den skuldsatte. Vid upptagandet
av lån i studentkårernas kreditkassor uppställes som villkor, att vederbörande
placerar en livförsäkring som säkerhet för lånet och även om övriga
kreditinstitut icke kräva detta, så hör det säkerligen numera till undantagen,
att en skuldsatt akademiker icke skyddar sina borgensmän genom ett betryggande
försäkringsskydd. Samtidigt med att studieskulderna skola amorteras,
tvingas sålunda vederbörande till en form av sparande, som i den situation
i vilken han befinner sig ytterligare försvårar hans ekonomiska läge.
De studielån, som utlämnas, äro så gott som undantagslöst borgenslån.
Det torde vara vanligt, att de tidigaste studielånen upptas i hembygdens
sparbanker mot borgen av släktingar. De vid en senare tidpunkt upptagna
lånen torde i allmänhet ha en annan karaktär och borgen av studiekamrater
är här vanligt förekommande. En icke ovanlig företeelse är att det uppstår
studentkretsar, där man inbördes går i borgen för varandra. Det betyder, att
de i ekonomiskt avseende illa lottade, för att skaffa sig den nödvändiga studiekrediten,
måste ikläda sig ett borgensansvar, som ofta uppgår till mycket
betydande belopp, för lika illa ställda kamrater. Även örn konsekvenserna
av detta förfarande icke i allmänhet torde bli så katastrofala för vederöd
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
rande, som beloppens storlek och borgensansvarets omfattning skulle kunna
föranleda någon att tro, känns dock inträffade borgensförluster mycket hart.
De drabba nämligen borgensmän med svag ekonomisk bärkraft, vilka själva
ha betydande studieskulder och svåra amorteringsproblem.
Det har tidigare framhållits, att det icke hör till ovanligheterna, att en
skuldsatt akademiker måste dra nya lån för att kunna inlösa gamla och pa
så sätt få en något längre amorteringstid. Den situation, i vilken detta sker,
inträffar i allmänhet under de tidigaste åren efter avlagd examen, då vederbörande
alltså befinner sig ute i förvärvsarbete. Anskaffandet av borgen pa
dessa nya lån erbjuder problem av en delvis annan art än de tidigare studie
lånen. Icke endast det förhållandet, att det anses naturligt att en studerande
behöver låna pengar, under det att det icke för den oinitierade kan förefalla
lika självklart, att en man i 30—40 årsåldern med fast anställning och
alltså regeibundna inkomster befinner sig i samma predikament, skapar nya
svårigheter. Det är självfallet även ur borgensmännens synpunkt en något
annan sak att ikläda sig borgen för ett långfristigt lån, då låntagaren är i
20—30 årsåldern än då han är en tio ä femton år äldre familjeförsörjare.
För låntagarens vidkommande kan man svårligen förbise den ur åtskilliga
synpunkter svåra situationen för en människa, som i sina bästa ar, trots
kanske hårt arbete, måste uppträda som supplikant hos tilltänkta borgensmän
för att kunna hålla ihop sin ekonomi. Den beroendeställning, som vederbörande
dessutom kan tvingas in i gemmi att han ofta nödgas välja sina
borgensmän i den begränsade krets inom vilken han i sin yrkesutövning rör
sig, torde ur såväl hans egen som ur samhällets synvinkel vara mindre önsk
värd.
.
Under studietiden har upplåningen i regel skett i man av behov. Den samlade
skuldbördan vid examens avläggande är därför ofta placerad i ett antal
lån av varierande ålder, storlek och amorteringstid. Detta bidrager icke endast
till att göra vederbörandes ekonomiska ställning mera svåröverskådlig,
utan medför även, i den mån omläggningar och omskrivningar av äldre lån
mäste ske, att detta blir en tidsödande och invecklad procedur, som nödvändiggör
en omfattande skriftväxling med banker, borgensmän och försäkringsbolag.
Befolkningsutredningen konstaterar, att åtskilliga yngre akademiker pa
grund av sin ansträngda ekonomi icke kan ägna tillbörlig tid åt att följa med
utvecklingen inom sina respektive fack och hålla önskvärd kontakt med de
kulturella intressesfärer, där deras medverkan vore önskvärd. I vissa fall är
det klart påvisbart, att skuldbördan verkar hindrande på individens möjlighet
att använda sig av de fortbildningsmöjligheter, som ofta samhället självt
ställer till förfogande. Utredningen anför härom följande.
Det hör vidare till saken, att en akademisk utbildning icke bör eller anses
vara avslutad i och med avläggandet av respektive examina. I medvetande
härom har ett betydande antal stipendier inrättats för akademiker med avlagd
examen. Hit hör bland annat en rad stipendier för vidare utbildning viel
utländska universitet och högskolor. Det bör bär framhållas, att den del av
akademikerna, som har finansierat sina .studier med lån, i realiteten är beri'',
vad varje möjlighet alt söka ett sådant stipendium för längre utomlandsvistelse.
Ställda inför den hopplösa uppgiften att från utlandet sköta sin ekonomi
mäste nämligen de mera skuldsatta bland akademikerna avsta Irån att
konkurrera örn dessa stipendier med sina bättre ställda kolleger.
8
Kungl. Majlis proposition nr 190.
Befolkningsutredningens förslag.
Utredningen har funnit sig böra taga sikte på åtgärder som direkt äro
ägnade att påverka de skuldsatta akademikernas situation. Det har emellertid
icke varit utredningens avsikt att taga upp alla de frågor, som en kostnadskrävande
utbildning aktualiserar. Däremot har utredningen funnit sig
böra taga ställning till förslag, ägnade att omedelbart bistå skuldsatta akademiker,
utan att därför vara av den omfattningen, att de föregripa den omgestaltning
av den kostnadskrävande utbildningens organisation, som utredningen
ur demokratiska synpunkter finner vara en angelägen uppgift.
Utredningen har koncentrerat sig på problemen kring studieskulderna i
den man dessa aktualiseras för akademiker med avlagd examen åren närmast
efter utträdet i förvärvsarbete. Det har synts uppenbart, att en avsevärd
lättnad skulle kunna beredas de av studieskulder pressade genom en ordning,
som dels möjliggör en kontinuerlig amortering av studieskulderna under en
längre tid än för närvarande, varigenom behovet av ny upplåning för amortering
av gamla skulder skulle upphöra, dels möjliggör lättnader i det kostnadskrävande
försäkringsskyddet, dels befriar vederbörande från de skiftande
problem, som en ofrånkomlig känsla av beroende visavi borgensmännen
otvivelaktigt kan ställa en läntagare inför, och dels slutligen även möjliggör
en lämpligare placering av den, oftast i ett stort antal smärre lån på
skiftande villkor, uppdelade studieskulden.
Statlig kreditgaranti för akademiker med
avlagd examen.
Mot bakgrunden av de uppgifter rörande de yngre utexaminerade akademikernas
förhållanden, som befolkningsutredningen återgivit i sitt betänkande,
har utredningen föreslagit en statlig kreditgaranti för vissa kategorier av akademiker
såsom ett medel avsett att råda bot på vissa här förut skildrade svårigheter.
Utredningen har i sitt förslag helt bortsett från skulder till föräldrar
och därmed jämförliga skulder ävensom från andra skulder, som icke kunna
hänföras till studieskulder. Den föreslagna kreditgarantien bör nämligen enligt
utredningens uppfattning ej innefatta sådana skulder.
Utredningen framhåller, att ett av de viktigaste önskemål, som förslaget
avser att tillmötesgå, är önskvärdheten av att bereda möjlighet till en planmässig
och under lämplig tid pågående amortering av studieskulderna. Detta
syntes knappast utan avsevärda svårigheter kunna realiseras, utan att den nu
oftast på många smärre lån uppdelade studieskulden för vilken kreditgarantien
avser att gälla sammanfördes i ett enda lån, placerat i sparbank eller
kreditkassa.
Utredningen föreslår att sedan sålunda skuldsumman sammanförts i ett
lån, detta lån utan omskrivning får löpa tills skulden är helt betald, även
9
Kungl. Maj:ts -proposition nr 190.
örn ändringar i amorterings villkoren skulle ske under tiden. Härigenom bleve
det möjligt att avpassa amorteringarna till vederbörandes ekonomiska bärkraft
och till andra eventuella önskemål, som kunna aktualiseras under
amorteringstiden.
Utredningen föreslår, att lånen förses med statlig garanti, som
gör ytterligare säkerhet i form av borgen överflödig.
Det har tidigare framhållits, att det nuvarande borgenssystemet otvivelaktigt
har vissa påtagligt ogynnsamma verkningar främst för låntagaren,
inell även under olyckliga omständigheter för borgensmännen, vilka för övrigt,
som påpekats, ofta själva i sin tur äro låntagare. I anslutning till den
syn på borgenssystemet, som utredningen utvecklat,har utredningen ansett
det vara av största l ikt, att i samband med övriga ågärder även taga under
övervägande under vilka former ett slopande av borgenskravet skulle kunna
ske för de låntagares vidkommande, som det här är fråga om. Utredningens
uppfattning är, att en avlagd examen, som fyller uppställda krav, i de fall
då vederbörande i övrigt är en normalt skötsam person med normala förutsättningar
för sin yrkesverksamhet, bör kunna betraktas som en tillräcklig
säkerhet för ett lånebelopp, som avses bliva avpassat efter de grunder, som
erfarenhetsmässigt kunna anses vara normala för respektive examina. I anslutning
härtill föreslår utredningen att lånen måtte förses med en statlig
garanti, som gör ytterligare säkerhet i form av borgen överflödig.
Lånen böra enligt utredningens förslag utlämnas utan kr a v på fö rsäkringsskydd.
Det har tidigare påpekats, att en normal studieskuld även medför en
ibland obligatorisk och under alla förhållanden moralisk skyldighet för
låntagaren att genom ett försäkringsskydd säkerställa sina borgensmän. Enligt
utredningens uppfattning vore det för låntagaren lyckligast, om denna
form av försäkringsskydd kunde undvaras. Det åsamkar honom icke endast
betydande utgifter under en period i hans liv, då hans ekonomi är ansträngd.
Det är dessutom ägnat att bortskymma det faktum, att livförsäkringens uppgift
framför allt bör ses som ett skydd för hem och familj. Storleken av de
livförsäkringar, som vederbörande bör hålla sig med, bör normalt avpassas
efter det skydd, som familjen bedömes behöva och icke framtvingas av en i
ungdomen ådragen studieskulds storlek vid det tillfälle, då inga amorteringar
ännu skett. Självfallet innebär slopandet av försäkringsskyddet, att staten i
egenskap av garant för lånen kommer i en sämre ställning och vid eventuellt
inträffande dödsfall kan åsamkas förluster, mot vilka de nuvarande borgenärerna
äro skyddade. Befolkningsutredningen vill emellertid trots detta förorda,
att lånen utlämnas utan krav på försäkringsskydd. Utredningen anser
nämligen, att detta innebär en så avsevärd fördel för den skuldsatte och hans
familj, som därigenom bland annat sättes i tillfälle att åtnjuta det försäkringsskydd,
som den tidigare ofta saknat, då ekonomiska förutsättningar för
ett försäkringsskydd utöver det av skuldsumman framtvingade endast undantagsvis
torde ha förekommit, att samhället bör taga de kostnader, som kunna
bli en följd härav.
Beträffande räntan å lånen anför utredningen:
Det ligger i linje med utredningens allmänna syn på den kreditgivning,
varom det här rör sig, att den lägsta möjliga räntesats bör eftersträvas. De
10
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 190.
föreslagna lånen, som liro försedda med en statsgaranti, torde ur bankteknisk
synpunkt få betraktas som en mycket säker penningplacering. Kreditanstalterna
stå i själva verket ingen risk utan denna tar staten pä sig genom
den föreslagna kreditgarantien. Ej heller i övrigt torde denna långivning
komma att åsamka bankerna några större kostnader. Verksamhetens omfattning
kan ej väntas bli större än att den utan besvär torde kunna skötas utan
personalförstärkningar.
För de räntefria studielån, som nu utlämnas, utgår ränta från och med
tredje året efter det då låntagaren varit berättigad att lyfta sista delen av
honom senast tilldelat studielån i enlighet med vad som stadgas i kungörelsen
den 31 december 1943 (nr 937) angående ränta å lån från statens utlåningsfonder.
Räntan på lån ur lånefonden för universitetsstudier och ur allmänna
studielånefonden har där fixerats till 2,5 procent.
Då enligt förslaget vederbörande kreditanstalter skola bestrida långivningen
med egna medel, föreligger det vissa svårigheter att, på sätt som skett med
ovannämnda lån, fastställa en viss stående räntesats. Räntan torde böra fastställas
av den lånenämnd, som i enlighet med utredningens förslag avses
komma att handhava denna kreditgivning. Men den bör enligt utredningens
uppfattning icke tillåtas överskrida den lägsta vid utlåning från sparbankerna
förekommande räntesatsen för lån mot prima botteninteckningar. För
närvarande torde denna vara 3 procent.
Beträffande lånens storlek framhålles i betänkandet huvudsakligen
följande.
Örn syftet med det föreslagna kreditsystemet skall fullt nås bör en avsevärd
del av sökandens totala skuldsumma ingå i länet. I annat fall skulle
den avsedda lättnaden i fråga om amorteringar, borgen och försäkringsskydd
åtminstone delvis icke uppnås. Risk skulle också föreligga att det med statlig
garanti försedda lånet skulle sättas i efterhand i fråga örn amorteringar och
räntebetalningar. Beträffande storleken av de belopp, som i respektive fall
kunna komma i fråga för utlåning, erbjuder det vissa svårigheter att avpassa
dessa med hänsyn till sökandens examen och ekonomiska situation i övrigt.
Något absolut maximibelopp för respektive examina har utredningen icke ansett
lämpligt fastställa.
Ä andra sidan bör det i regel icke komma i fråga, att den föreslagna kreditgarantien
omfattar ett större skuldbelopp än det, som hänför sig till de verkliga
studiekostnaderna. Utredningen insel- svårigheten att avgöra, vilket belopp
av en lånesökandes skuldbörda, som hänför sig till studieskulder och
vad som är att hänföra till annan skuldsättning. Utredningen förutsätter att
såväl det centrala som de lokala organ, som föreslås handhava verksamheten
i förekommande fall, skola inhämta alla de upplysningar, som stå att få i
sådana fall, då tveksamhet kan råda. Efter ett ingående studium av den nuvarande
skuldsättningen, anser sig utredningen dock ha anledning förutsätta,
att antalet fall, då tveksamhet kan uppstå, huruvida hela sökandens skuldbörda
är att hänföra till studiekostnader eller ej, i förhållande till antalet
akademiker med studieskulder, är förhållandevis ringa.
Åtskilliga undersökningar lia utförts rörande kostnaderna för avläggandet
av respektive akademiska examina. Vidare har såväl i den Wicksell-Larssonska
undersökningen som i arbetsmarknadskommissionens undersökning
utförts beräkningar över den slutgiltiga skuldsättningen vid avläggandet
11
Kungl. Majlis proposition nr 190.
av respektive examina. Nedanstående tabell utvisar skuldsättningens medium
i 1 000 kronor för de skilda examina.
Examen |
Uppsala universitet |
Lunds universitet |
Stockholms högskola |
Göteborgs högskola |
||||
1930 |
1941 |
1930 |
1941 |
1930 |
1941 |
1930 |
1941 |
|
FKh...... |
5,0 |
5,4 |
6,2 |
5,1 |
(5,0) |
5,7 |
(4,0) |
4,1 |
FKn...... |
7.5 |
5,6 |
8,8 |
5,4 |
(5,0) |
b,0 |
— |
— |
FMh...... |
8,2 |
6,6 |
8,7 |
8,3 |
(3,0) |
7,0 |
6,2 |
5,0 |
FMn...... |
8,7 |
6,7 |
8,7 |
6,4 |
(8,3) |
bl |
— |
— |
FLh ...... |
10,6 |
12,2 |
13,4 |
11,6 |
(12,5) |
12,9 |
(7,8) |
9,3 |
FLn ...... |
11,1 |
— |
10,3 |
— |
(10,0) |
— |
— |
— |
JK....... |
8,1 |
7,9 |
8,3 |
9,0 |
(5,0) |
8,0 |
— |
— |
TK....... |
9.5 |
8,6 |
9,2 |
8,5 |
— |
— |
— |
— |
MK....... |
— |
5,7 |
10,7 |
7,3 |
— |
— |
— |
— |
ML....... |
18,5 |
15,9 |
18,8 |
20,2 |
— |
— |
— |
— |
Ett bedömande av den skäliga studiekostnaden måste grunda sig bland
annat såväl på undersökningar rörande den studietid, som beräknas för respektive
examina — självfallet med hänsynstagande till ämneskombination
och betyg — som rörande kostnaderna per termin. Då dessa faktorer ständigt
torde undergå förändringar, framhåller utredningen vikten av att i framtiden
hänsyn härtill tages, så att de tillämpade normerna för kreditgivningen
anpassas till den aktuella studiekostnaden.
Utredningen betonar att de nämnda undersökningarna kunna tjäna som
ledning för lånenämnden vid bedömandet av såväl de skilda sökandenas ekonomiska
ställning som storleken av det belopp, som kan utlånas i respektive
fall.
Utredningen understryker, att vare sig kraven på utbildning eller storleken
av det belopp, som vederbörande anses kunna få låna, böra fastlåsas. Den
lånenämnd, åt vilken ledningen av den föreslagna kreditgivningen föreslås
uppdragen, torde beredas möjlighet att efter noggrann prövning av ansökningarna
tillgodose berättigade önskemål, även då dessa icke låta sig inpassas
bland de »normala» fallen.
I fråga örn förhållandet mellan statens räntefri a st udielån
och den föreslagna låne formen anföres följande.
I sådana fall då en akademiker, som önskar begagna sig av den föreslagna
låneformen, bland sina lån även har statens räntefria studielån, förefaller det
icke finnas anledning att överföra dessa till den nya låneformen. De lättnader
i fråga örn såväl borgen som försäkringsskydd, som den nya låneformen avser
att bereda, erbjuda redan nu de räntefria studielånen. Utredningen finner
därför skäligt föreslå, att de räntefria studielånen icke skola beröras av den
här föreslagna låneformen. Emellertid finner utredningen det önskvärt att
i sådana fall då låntagaren även innehar statens räntefria studielån vederbörande
lånenämnder inleda samarbete vid uppgörande av amorteringsplaner
m. m.
Beträffande amorteringsvillkoren yttrar utredningen följande.
A m ort eri ngspl aner n a för utlämnade lån böra upprättas av respektive lokala
kreditinstitut i samråd med låntagaren och fastställas av den centrala lane
nämnden. Vid upprättandet bör hänsyn tagas såväl till inkomstförhållan
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
dena och inkomstutvecklingen inom sökandens fack och skuldsummans storlek
som till sökandens familjestorlek och annat, som kan påverka amorteringsförmågan.
Utredningen förordar att den längsta medgivna amorteringstiden
måtte fixeras till 15 år, med möjlighet för lånenämnden att i fall då
speciella omständigheter anses föreligga gå över denna gräns. Skulle någon
låntagare vid en senare tidpunkt önska ändrade amorteringsvillkor, som
medföra förlängd amorteringstid, bör motiverad framställning därom göras
till vederbörande kreditinstitut, som underställer saken lånenämnden för avgörande.
Låntagare, som önskar amortera lånet snabbare än amorteringsplanen
medgiver, bör vara berättigad härtill efter anmälan till den kreditanstalt,
som utlämnat lånet. Amorteringstiden synes — med hänsyn till erfarenheterna
från den nuvarande låneverksamheten, där ansökningar om
uppskov med återbetalning varit talrika —- böra beräknas så, att uppskovsansökningar
i möjligaste mån kan undvikas. Skulle emellertid uppskov bli
nödvändigt synes detta böra få medges av respektive kreditanstalter i de fall,
då uppskovet icke innebär att amorteringsplanen påtagligt förändras, vilket
enligt.befolkningsutredningens uppfattning kan anses vara fallet, då amorteringstiden
genom uppskovet förlänges mera än ett år. I sådant fall bör avgörandet
hänskjutas till lånenämnden.
Det normala bör enligt utredningen för framtiden vara, att en skuldsatt akademiker,
som önskar använda sig av den föreslagna låneformen, ansöker härom
omedelbart efter det examen avlagts. Vid den tidpunkt, då låneformen för
första gången blir tillgänglig, föreligger det emellertid enligt utredningens mening
anledning tillämpa speciella övergångsbestämmelser.
För de skuldsatta akademiker, som under de senare åren utexaminerats,
skulle möjligheten att begagna sig av den föreslagna låneformen betyda ett
effektivt stöd i den bekymmersamma situation de för närvarande ej sällan
befinna sig i. Syftet med de föreslagna lånen synes vara helt förenligt med
önskan att även i viss utsträckning låta redan nu utexaminerade akademiker
genom dessa lån komma i tillfälle att sanera sin ekonomi. Att uppställa några
generella regler för i vilka fall man bör medgiva sådan kredit torde icke låta
sig göra. Vederbörande lånenämnd torde här få taga hänsyn till de mycket
varierande befordringsmöjligheterna inom de olika yrkena. När det inom
vissa fack först efter mångårig tjänstgöring är möjligt att erhålla en någorlunda
tillfredsställande och jämn inkomst måste självfallet hänsyn härtill
tågås. Befolkningsutredningen får därför föreslå, att under en övergångstid
möjlighet öppnas för akademiker, som under de senare åren avlagt examen,
att komma i åtnjutande av de föreslagna lånen.
Kreditgivningens organisation.
Den statliga kreditgivning, som sker i form av de räntefria studielånen, är
uteslutande avsedd för dem, som bedriva studier. Den låneform, som befolkningsutredningen
föreslår, tar, som framgår av förslagets motivering, sikte
på dem, som redan avlagt examen. Även denna form av kreditgivning skulle
man, framhåller utredningen, kunna tänka sig organiserad efter de räntefria
studielånens mönster d. v. s. med ett centralt ansökningsförfarande och med
de bankmässiga transaktionerna uppdragna åt postsparbanken.
Kungl. Majda ''proposition ur 190. 13
Av skilda skäl har emellertid utredningen valt en annan form för organisationen.
De bankskulder, som vederbörande har, när examen avlagts, ligga som
redan nämnts huvudsakligen hos sparbanker och kreditkassor belägna
dels i hembygden, dels i de städer där vederbörande studerat. Dessa sparbanker
och kreditkassor, som bevilja lån under vederbörandes studietid, ha
självfallet ett intresse av att dessa lån icke uppsägas omedelbart efter det att
låntagaren avlagt examen och alltså ur banksynnunkt bör vara en bättre
låntagare än vid den tidpunkt då lånet utlämnades. En organisationsform,
som centraliserade den föreslagna kreditgivningen till ett enda kreditinstitut,
skulle för sparbankerna och kreditkassorna medföra den konsekvensen, att
de lån, som beviljats studerande, som sedermera avlägga examen, skulle
omedelbart därefter uppsägas, under det att hos kreditinstituten skulle få
kvarligga de lån, som beviljats åt studerande, som aldrig avlägga examen.
Uppenbart är att förfaringssättet skulle öka bankernas risktagande beträffande
studielån. Utredningen befarar, att ett sådant förfarande skulle inverka
menligt på sparbankernas vilja att utlämna lån som studiekrediter och möjligen
även medföra en risk för höjning av räntan på studielån. Beträffande
kreditkassorna, vars enda verksamhet består i utlåning till studerande, skulle
förfarandet självfallet kunna få mindre önskvärda verkningar. En centralisation
av den planerade kreditgivningen till en bank torde dessutom icke kunna
ske utan att personalförstärkningar där måste äga rum.
Många skäl tala alltså enligt utredningens uppfattning för att kreditgivningen
organiseras så, att lånen i största möjliga utsträckning komma att
ligga kvar i den sparbank eller kreditkassa, som ursprungligen beviljat dem.
Kravet på att skuldsumman sammanföres i ett enda lån kan dock ej uppges.
Det medför, att låntagaren endast anlitar en kreditanstalt, vilket då naturligen
oftast blir den, där huvudparten av hans skuldsumma redan är placerad
eller den anstalt, där vederbörande av en eller annan anledning finner det
lämpligast att ha lånet placerat. Det förefaller utredningen uppenbart, att
ett sådant arrangemang erbjuder stora fördelar såväl för det allmänna som
för sparbankerna och låntagaren. Det blir möjligt att utnyttja den organisation,
som sparbankerna och kreditkassorna redan utbyggt, varför fördyrande
organisationskostnader undvikas, samtidigt som låntagaren får möjlighet
att vända sig till den sparbank eller kreditkassa han önskar, för att
komma i åtnjutande av den föreslagna kreditformen.
Utredningen förordar alltså, att lånen måtte utlämnas genom sparbankernas
och studentorganisationernas kreditkassors försorg.
Den lokala organisationen.
I fråga om den lokala organisationen innebär befolkningsutredningens förslag
i huvudsak följande.
Ansökan örn att komma i åtnjutande av den nya låneformen föreslås kunna
inlämnas till varje sparbank och studentorganisations kreditkassa, som är
villig lämna sin medverkan i de former, som ovan föreslagits. Vid ansökan
skall, oavsett var denna inlämnas, användas ett speciellt för ändamålet avsett
frågeformulär. Respektive kreditanstalt förutsättes därefter utföra en utredning
av sökandens kreditvärdighet, studieresultat och övriga omständigheter,
som äro av vikt vid avgörandet av hans ansökan om lån.
14
Kungl. Maj:ts proposition, nr 190.
Tillsammans med utredning och yttrande över ansökan från det lokala
kreditinstitutet översändes låneansökan för avgörande till den lånenämnd,
som föreslås komma att inrättas. Sedan lånenämnden behandlat ansökan och
lånet därvid beviljats underrättas respektive kreditanstalt samt låntagaren
härom.
Sedan lånet alltså beviljats har låntagaren att uppsäga de berörda studielånen,
vilka därefter inlösas genom det kreditinstituts försorg, där det nya
lånet placerats.
Därest låntagarens ekonomiska ställning sedan lånet upptagits skulle motivera
ändring i amorteringsvillkoren innebärande att amorteringstiden förlänges,
bör framställning härom göras genom det kreditinstitut, där lånet är
placerat. Kreditanstalten föreslås därefter avgiva ett motiverat av- eller tillstyrkande
yttrande över anhållan, varefter anstalten vidarebefordrar denna
till lånenämnden.
Den centrala organisationen.
Enligt nyssnämnda förslag komma lånen att utlämnas genom ett avsevärt
antal sparbanker och kreditkassor. Det är enligt utredningens uppfattning av
vikt att garantier skapas för ett enhetligt förfarande vid bedömandet av låneansökningarna.
Det vore vanskligt att ge sig in på ett bedömande av i vilken
utsträckning den föreslagna kreditformen kunde komma att utnyttjas. Med ledning
av det antal examina, som normalt numera avläggas per läsår vid universiteten
och högskolorna och förutsatt att förekomsten av bankskulder hos
alla deni, som avlägga examen, är ungefär densamma, som framgår av arbetsmarknadskommissionens
förut nämnda undersökning, uppskattar utredningen
antalet utexaminerade akademiker med bankskulder till omkring 400—450 per
år. Av dessa kunde endast en del beräknas vilja använda den här föreslagna
låneformen. I de fall då vederbörandes skulder vore obetydliga torde man ej
böra räkna med något större intresse för denna låneform. Även om antalet
ansökningar per år skulle komma att uppgå till omkring 400 har befolkningsutredningen
icke ansett detta vara något hinder för att låneansökningarnas
definitiva avgörande uppdrages åt en särskild av Kungl. Majit utsedd lånenämnd.
Härigenom skulle skapas säkerhet för en så vitt möjligt likformig behandling
av alla ansökningar. Utredningen fortsätter:
Tidigare har föreslagits att respektive kreditinstitut skola åläggas att till
lånenämnden inkomma med behövlig utredning och yttrande över varje insänd
låneansökan. Har den lokala instansen tillstyrkt och lånenämnden finner
sig kunna bevilja lånet, underrättas vederbörade kreditinstitut härom,
varefter lånet utlämnas på sätt, som ovan föreslagits. Finner sig den centrala
instansen böra avslå en tillstyrkt ansökan förfaller saken. Därest lånenämnden
finner en anhållan, som avstyrkts av vederbörande kreditinstitut, dock
böra beviljas, blir situationen något mera komplicerad. Det bör understrykas,
att detta fall huvudsakligen har teoretiskt intresse. Därest den lokala kreditanstalten
finner sig icke kunna tillstyrka en ansökan, kan man säkerligen utgå
från att välgrundade skäl härför föreligga. Det torde komma att höra till sällsyntheterna,
att den centrala instansen finner sig böra bevilja ett lån mot den
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
lokala instansens avstyrkande. Skulle emellertid så vara fallet finner utredningen,
att vederbörande kreditanstalt i vanlig ordning bör utlämna lånet.
Den av Kungl. Majit utsedda lånenämndens sammansättning bör enligt
utredningens uppfattning vara sådan att den inom sig rymmer personer, som
äga förtrogenhet med de problem, som kreditgivningen aktualiserar för de av
densamma berörda parterna, nämligen statsverket, kreditanstalterna och akademikerna.
Å andra sidan torde det vara lämpligt att antalet ledamöter icke
blir alltför stort. Med anledning härav anser sig utredningen böra förorda, att
nämnden får sex ledamöter och sex suppleanter. Utredningen framhåller vikten
av att bland lånenämndens ledamöter finnas såväl personer, som äga
erfarenhet av studiekreditgivning, som personer med god kännedom om akademikernas
speciella problem. I detta sammanhang understryker utredningen
även vikten av att lånenämnden håller kontakt med akademikernas fackorganisationer.
Lånenämnden föreslås ha ordinarie sammanträde två gånger — i oktober
och mars — årligen. Lånenämndens beslut skulle vara avgörande för respektive
kreditanstalters utlämnande av lån med den föreslagna statsgarantien.
Uppsägning av lån.
I sådana fall, då låntagaren icke fullgör sina amorteringar och räntebetalningar
enligt planen för lånet och då anledning till ändrade amorteringsvillkor
icke synes föreligga, förutsättes vederbörande kreditinstitut i vanlig ordning
genom påminnelser o. s. v. söka förmå vederbörande att fullgöra sina förpliktelser.
Skulle emellertid låntagaren trots detta på grund av uppenbart slarv eller
nonchalans ej fullgöra sina betalningsförpliktelser inom rimlig tid, föreslås
vederbörande kreditinstitut kunna hos lånenämnden göra framställning om
att lånet i vanlig ordning får uppsägas. Vederbörande berövas alltså rätten
att inneha lån av föreslagen karaktär och har att inbetala lånet vid risk att
i annat fall utmätning företas eller vederbörande försättes i konkurs. Utredningen
förutsätter, att detta förfaringssätt handhaves med öppen blick för
att icke i något fall större våld brukas än nöden kräver. Ett ingripande enligt
nyssnämnda förslag bör alitsa endast ske, da det år uppenbart att betalningsförmåga
föreligger, meji betalning dock uteblir.
Överflyttning av lån till postsparbanken.
Enligt vad förut föreslagits skulle i fall, då låntagaren icke fullgör sina arnord
teringar och räntebetalningar enligt den uppgjorda planen för lånet, lånet
under vissa omständigheter — huvudsakligen da den uteblivna betalningen
beror på slarv eller bristande vilja — kunna uppsägas. Erfarenheterna från
den statliga kreditgivningen i form av riintefria studielån ge enligt utredningens
mening emellertid vid handen, att en låntagare oförskyllt kan råka i temporära
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
betalningssvårigheter, som han vid en senare tidpunkt kan väntas övervinna.
Det har, anför utredningen vidare, visat sig, att man i fråga örn de räntefria
studielånen icke utan framgång i sådana fall har avstått från den nära till
hands liggande utvägen att avskriva lånen för att i stället avvakta den tidpunkt,
då låntagarens ekonomiska läge förbättrats; förnyad överenskommelse
angående en kontinuerlig amortering av skulden har då träffats.
Enligt utredningens uppfattning är ett liknande tillvägagångssätt att rekommendera
beträffande de fall, då betalningssvårigheter eventuellt komma
att uppstå för någon låntagare, som kommit i åtnjutande av sådant lån, som
här föreslås. Frågan om ett sådant lån bör ligga kvar hos kreditinstitutet eller
ej, bör enligt utredningens uppfattning överlämnas åt respektive kreditanstalter
att aktualisera. Sannolikt torde åtskilliga kreditanstalter med fördel
kunna åtaga sig ett framtida bevakande av dylika lån. För andra åter torde
det innebära en lättnad att befrias från lånen. Enligt utredningens uppfattning
böra kreditanstalterna beredas möjlighet att hos lånenämnden anhålla
örn att bli befriade från dessa lån. Det bör ankomma på lånenämnden att
avgöra, när en sådan ansökan skall anses på grund av nyss antydda förhållanden
böra tillmötesgås.
Utredningen har tagit under övervägande, hur man lämpligast bör förfara
med dessa lån, som icke längre anses böra ligga kvar hos de lokala kreditanstalterna.
Utredningen har därvid observerat det smidiga och effektiva sätt,
varpå postsparbanken har handhaft lån av samma karaktär, som utlämnats
av studielånefonden. Postsparbanken hade lyckats bevaka dessa lån på ett
sätt, som nedbringat avskrivningarna till ett minimum. Utredningen anser,
att det vore lyckligt, örn postsparbankens erfarenhet på detta område i framtiden
vid behov kunde utnyttjas även beträffande de lån, varom det här är
fråga.
Utredningen förordar, att sådana lån, som efter beslut av lånenämnden
icke längre skola ligga kvar hos de lokala kreditanstalterna, flyttas till postsparbanken.
Härvid bör enligt utredningens uppfattning förfaras så, att
sedan nämnden fattat sitt beslut, meddelas den lokala kreditanstalten, postsparbanken,
statskontoret och låntagaren härom. Den kreditanstalt, där lånet
ligger, begär därefter hos postsparbanken att få lånet inlöst. Postsparbanken
äger därefter att hos statskontoret rekvirera de medel, som erfordras för inlösen
av lånet, att utgå ur den för denna kreditgivning avsedda lånefonden.
Det ankommer sedan på postsparbanken att i framtiden bevaka lånet.
Fondbildning för avslcrivningar m. m.
För tillgodoseendet av det medelsbehov, som kan komma att uppstå dels
vid den föreslagna överflyttningen av lån till postsparbanken och dels vid
reglerandet av de krav, som från lokala kreditanstalter komma att ställas på
statsverket på grund av den garanti, som staten iklätt sig för lån, som enligt
17
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 190.
utredningens förslag avses komma att utlånas, föreslår utredningen, att en
särskild fond, benämnd akademikerlånefonden och förvaltad av statskontoret,
inrättas.
Då låntagare av en eller annan anledning icke längre kan väntas fullgöra
sin betalningsskyldighet, skulle på grund av den föreslagna kreditgarantien
betalningsskyldighet för statsverket inträda.
Utredningen föreslår, att i sådana fall vederbörande kreditanstalt skall hos
lånenämnden göra framställning örn att lånet måtte avskrivas. Sedan lånenämnden
prövat ärendet och därest lånet icke befunnits höra till den kategori
av lån, som enligt vad som föreslagits av lånenämnden böra överföras till
postsparbanken för framtida bevakning, borde lånenämnden hos Kungl. Maj:t
göra framställning örn att lånet måtte avskrivas. Bifaller Kungl. Maj:t
denna framställning, äger den kreditanstalt, som utlämnat lånet, att från
statskontoret ur den föreslagna fonden utfå det belopp, som erfordras för
skuldens gäldande.
Kostnader.
Innan någon erfarenhet vunnits beträffande efterfrågan på den föreslagna
lånetypen, finner utredningen det vara vanskligt att beräkna de kostnader,
som dess förslag kan medföra för statsverket.
Erfarenheterna från kreditgivningen i form av räntefria studielån ge dock
vissa anvisningar beträffande omfattningen av de risker, som den föreslagna
kreditgarantien kan väntas medföra för statsverket. Av de under åren 1919—
1940 utlånade beloppen på tillsammans omkring 4,5 miljoner kronor ha omkring
75 000 kronor fått avskrivas och 2,7 miljoner kronor redan återbetalts
av låntagarna. Avskrivningarna — gjorda främst på grund av dödsfall och
sinnessjukdom — uppgå sålunda till omkring 1,7 procent av ursprungliga
lånebeloppet. Verksamheten har sålunda under de tjugo år undersökningen
omfattar medfört mycket blygsamma förluster för staten i förhållande till de
utlånade bejoppens storlek och låneverksamhetens stora sociala betydelse.
I den tidigare refererade undersökning (stat. off. utr. 1943:17), som utförts
av arbetsmarknadskommisisonen, uppskattas den sammanlagda skuldsumman
för dels de akademiker, som under tiden höstterminen 1936—vårterminen
1942 avlagt examen, och dels de studerande, som icke avlagt examen
men vårterminen 1942 bedrevo studier, till 35 å 40 miljoner kronor. Av detta
belopp beräknades 23,3 procent vara bankskulder och 5,9 procent skulder till
studentkårs kreditkassa.
Utredningen understryker att alla förutsägelser beträffande efterfrågan på
de föreslagna lånen måste bliva otillförlitliga. Oavsett detta framhåller befolkningsutredningen,
att det knappast finnes anledning att vänta, att den föreslagna
låneformen rätt brukad kommer att åsamka statsverket större förluster
än de, som uppstått på de räntefria studielånen. Omfattningen av de
Bihang till riksdagens protokoll lOIfO. 1 sami. Nr 190.
18
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 190.
förluster, som statsverket under sådana omständigheter genom avsättning till
den föreslagna fonden har att täcka, framginge av de tidigare anförda siffrorna,
som visade, att av utlånade omkring 4,5 miljoner kronor omkring 1,7 procent
fått avskrivas på grund av låntagarens dödsfall, sjukdom eller av annan anledning.
Kostnaderna för den föreslagna lånenämndens verksamhet har av befolkningsutredningen
ansetts böra beräknas till 10 000 kronor per år.
Yttranden.
Över befolkningsutredningens förslag ha yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, statskontoret, generalpoststyrelsn, sparbanksinspektionen,
försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen, universitetskanslern
efter hörande av vederbörande universitets- och högskolemyndigheter, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna, styrelsen för svenska bankförningen, styrelsen
för svenska sparbanksföreningen, styrelsen för Uppsala studentkårs
kreditkassa, styrelsen för Lunds studentkårs kreditkassa, styrelsen för Stockholms
högskolas studentkårs kreditkassa, styrelsen för Sveriges yngre akademikers
centralorganisation efter hörande av anslutna organisationer samt
styrelsen för Sveriges förenade studentkårer efter hörande av anslutna kårer.
Allmänna principer.
Beträffande frågan huruvida ett statligt stöd i princip utformat i enlighet
med befolkningsutredningens förslag bör lämnas, tillstyrkes detta av ett
övervägande flertal av remissinstanserna.
Avstyrkande yttrande föreligger endast från länsstyrelsen i Kopparbergs
län, varjämte starkt kritiska synpunkter framförts av Stockholms högskolas
rektorsnämnd.
Kritiska synpunkter av principiell innebörd ha vidare framförts av länsstyrelserna
i Jönköpings och Göteborgs och Bohus län samt av styrelsen för
Lunds studentkårs kreditkassa.
Fullmäktige i riksbanken betraktar förslaget som ett provisorium i avvaktan
på en mera definitiv lösning och kan som sådant i princip godtaga förslaget.
Styrelsen för svenska bankföreningen, som icke finner något vara att erinra
mot förslagets allmänna tendens och ej heller vill göra gällande, att icke
huvudprincipen är väl ägnad att verka underlättande på akademikernas ekonomiska
förhållanden, anför dock kritiska synpunkter delvis av en vidare
räckvidd.
19
Kungl. Majlis proposition nr 190.
Fullmäktige i riksbanken anför:
Det erbjuder svårigheter att på grundval av den utredning, som förebragts
i betänkandet, bilda sig en bestämd uppfattning örn de spörsmål, befolkningsutredningen
här upptagit till behandling. Det förslag, betänkandet utmynnar
i, synes emellertid fullmäktige böra betraktas blott som ett provisorium. En
mera definitiv lösning av det av utredningen behandlade problemet kan icke
gärna ske annat än i ett större sammanhang, vid vilket beaktande skänkes
även de allmänna kreditfrågor, som äro föremål för prövning inom bankkommittén.
Bedömt som ett provisorium kan förslaget av fullmäktige i princip
godtagas. Fullmäktige kunna emellertid icke underlåta att framhålla, att
den lösning på akademikernas amorteringsproblem, som föreslås, innebär en
risköverföring från enskilda borgensmän etc. på det allmänna, vars lämplighet
i och för sig kan diskuteras och vilken i varje fall bör begränsas så långt
detta är möjligt utan att förslagets sociala syfte eftersättes.
Statskontoret, som anser ändamålet med förslaget behjärtansvärt, har icke
funnit sig böra göra någon erinran mot dess huvuddrag, varemot i fråga om
enskildheterna flera invändningar synts ämbetsverket befogade.
Sparbanksinspektionen yttrar:
Den omständigheten, att föreliggande fråga angående åstadkommande av
ekonomiskt bistånd i visst hänseende till skuldsatta akademiker upptagits till
behandling av befolkningsutredningen, torde såsom i föreliggande betänkande
även antytts ha sin grund i befolkningspolitiska skäl. Sparbanksinspektionen
kan därför icke underlåta göra den reflexionen, att det varit naturligt, örn
såsom en förutsättning för utlämnande av ifrågavarande krediter villkor örn
familjebildning uppställts. Så har emellertid icke skett och om anledningen
härtill har befolkningsutredningen icke gjort något uttalande. Sparbanksinspektionen
har därför ansett sig böra behandla de föreslagna åtgärderna
med bortseende från sistnämnda synpunkt, enär inspektionen ej ansett sig
ha möjlighet pröva hela den serie frågor, som kunna uppkomma i ett sådant
sammanhang.
Tillströmningen till universitet och högskolor har i stort sett ansetts för
stor. Det finnes emellertid enligt sparbanksinspektionens förmenande anledning
antaga, att de av befolkningsutredningen nu ifrågasatta åtgärderna till
underlättande av akademikernas amorteringsproblem skulle komma att få
till följd att sagda tillströmning ökar. Därest detta skulle bero på att det
blivit lättare för obemedlade studiebegåvningar att anskaffa medel för sina
studier, måste ökningen så till vida anses vara av godo. Om emellertid en
framtida reglering av skulderna komme att framstå såsom i viss mån garanterad,
är det dock att förmoda, att icke enbart nyssnämnda kategori akademiker
— eller ens studiebegåvningar över huvud taget — komme att få lättare
att under studietiden erhålla lån.
Rent principiellt måste det dessutom väcka vissa betänkligheter att ge en
viss grupp, som — visserligen med betydande egna uppoffringar — i avsevärd
omfattning på grund av det allmännas åtgärder berctts förmånen inhämta
för dess försörjning betydelsefulla kunskaper, ytterligare ekonomisk
hjälp utan några obligatoriska motprestationer. Härtill kan befaras, att ett
sådant stöd lätt kan leda till att även andra grupper komma att göra anspråk
på motsvarande förmåner.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
När sparbanksinspektionen likväl nu i princip tillstyrker föreliggande förslag,
sker detta med hänsyn till den allvarliga omfattning ömsesidiga borgensåtaganden
nått vid åtminstone ett av våra universitet. Det torde icke kunna
bestridas, att dylika förbindelser för redan hårt skuldsatta akademiker i åtskilliga
fall måste befaras kunna medföra alltför tunga bördor.
Bank- och jondinspektionen anför:
Från olika synpunkter framstår det som en angelägen uppgift att förbättra
akademikernas och de därmed likställdas ekonomiska ställning. Denna är
ofta särskilt svår åren närmast efter avlagd examen, då amorteringen av
studieskulderna skall börja, och det förefaller därför naturligt, att, såsom
här skett, i första hand överväga sådana stödåtgärder, varigenom amorteringen
underlättas. Den av utredningen härför föreslagna anordningen synes
i stort sett ändamålsenlig. Emellertid torde knappast kunna bestridas, att förslaget,
sådant det utformats, innebär en viss risk för ökad skuldsättning hos
de studerande. Benägenheten att skriva på för närstående och kamrater måste
givetvis ökas genom vetskapen att låntagaren efter avlagd examen har möjlighet
att erhålla ett statsgaranterat lån, som avlyfter de tidigare förbindelserna.
Detta kan i sin tur innebära en frestelse för den studerande att upplåna
medel, som icke äro direkt erforderliga för studiernas bedrivande.
Universitetskanslern uttalar:
Befolkningsutredningens förslag synes innebära en praktisk och effektiv
åtgärd till lättande i visst avseende av de förutvarande akademikernas ekonomiska
betryck. Jag gillar därför grundtankarna i förslaget och de huvudlinjer,
som skola följas vid förslagets genomförande.
Efter att ha uttryckt önskemål örn ändring av vissa detaljer i förslaget
framhåller kanslern:
På samma gång jag tillstyrker det i förevarande betänkande framlagda
förslaget anser jag mig böra understryka, att den utan tvekan effektivaste
åtgärden för att befrämja en tidigare familjebildning bland akademikerna
består i en förkortning av akademikernas för närvarande på de flesta studieområden
alltför långa studietid.
Större akademiska konsistoriet i Uppsala yttrar:
Konsistoriet har med tillfredsställelse konstaterat, att 1941 års befolkningsutredning
även uppmärksammat frågan om akademikernas ekonomiska förhållanden
och föreslagit åtgärder i syfte att lätta de ekonomiska bekymren
för de akademiker, som redan avlagt examen. Konsistoriet kan för sin del i
princip ansluta sig till föreslagna åtgärder att på ett mera rationellt sätt än
hittills ordna akademikernas amorteringsproblem.
Större akademiska konsistoriet i Lund. anför:
Det är tydligt att en tidigare familjebildning bland akademiker i högst
väsentlig grad är beroende av deras ekonomiska förhållanden. En genomgående
förbättring av dessa kan väntas medföra höjd äktenskapsfrekvens och
är ägnad att möjliggöra tillkomsten av ett större antal barn. Bland de åtgärder,
som synas önskvärda, torde främst böra framhållas en allmän höjning
av lönerna för i allmän tjänst anställda akademiker, i synnerhet i yngre
åldersklasser. Vidare kunna ifrågakomma direkta stödåtgärder för att lätta
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
bördan av en familjs försörjning, antingen genom avlöningstillägg för dem
som ha maka och barn att försörja eller genom skattelättnader eller särskilda
premier åt dem. Det föreliggande betänkandet tager icke sikte på sådana
åtgärder utan inskränker sig till att söka underlätta amorteringsbördan för
dem, vilka för sina studier ådragit sig skulder. Även sådana åtgärder äro, i
den mån de medföra ekonomisk lättnad av verklig betydelse, ägnade att underlätta
familjebildning och överhuvud förbättra deras läge, som bliva föremål
för deni. Konsistoriet hälsar därför befolkningsutredningens initiativ med
stor tillfredsställelse.
Det bör emellertid framhållas, att en skuldbördas kännbarhet till mycket
väsentlig del beror på huru mycket av gäldenärens inkomster som måste användas
för dess förräntning och amortering. En förbättring av inkomstläget
gör skuldbördan mindre tryckande. Och direkta åtgärder till minskning av
skuldbördans tryck böra främst bedömas med hänsyn till den kostnadsbesparing,
som därigenom åstadkommes. En mycket effektiv kostnadsbesparing
skulle t. ex. kunna ernås genom beviljande av skattefrihet för sådant inkomstbelopp,
som använts till amortering av studieskulder.
Stockholms högskolas rektorsnämnd yttrar:
Delade meningar torde knappast råda om önskvärdheten att råda bot på
de olägenheter, som befolkningsutredningen andragit, och att underlätta
möjligheterna för akademikerna att göra sin för samhället viktiga insats.
Befolkningsutredningen har i sitt betänkande utgått från att detta, skall ske
genom statliga åtgärder. Rektorsnämnden är icke i tillfälle att diskutera,
huruvida andra utvägar till äventyrs äro för handen. Befolkningsutredningens
ståndpunkt är måhända den enda möjliga om man endast vill framlägga
»förslag ägnade att omedelbart och påtagligt bistå skuldsatta akademiker».
Frågan om akademikernas amorteringsproblem är eljest endast
ett av de många stora och svårlösta spörsmål, som akademikernas ekonomiska
förhållanden utgöra.
Det förefaller emellertid rektorsnämnden som om den anordning befolkningsutredningen
föreslagit icke vore den mest ändamålsenliga.
Efter en del detaljanmärkningar framhålles vidare:
Rektorsnämnden vill understryka vikten av att dylika lån endast utlämnas
åt personer, som gjort sig kända både för begåvning och skötsamhet. Det
finnes icke något skäl att använda statsmedel för att hjälpa en person, som
på grund av bristande begåvning först efter åtskilliga år lyckas pressa sig
fram till en akademisk examen. Det är också av vikt, att låntagarna äro
skötsamma personer, enär mången skuldsatt akademiker säkerligen icke tager
samma hänsyn till en opersonlig statlig organisation som till borgensmän,
med vilka han har personliga relationer. Därest befolkningsutredningens förslag
genomfördes skulle resultatet med all säkerhet bliva, att antalet medelmåttiga
eller klena examina ökades.
Göteborgs högskolas lärarråd finner det uppgjorda förslaget vara av synnerligen
stort värde och dess genomförande av den största betydelse för landets
studerande. Efter att ha framfört vissa förslag till utvidgning av den
föreslagna kreditgarantien fortsätter rådet:
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Under hänvisning till sålunda föreslagna jämkningar tillstyrker lärarrådet,
att befolkningsutredningens förslag angående akademikernas amorteringsproblem
snarast genomföres.
Förutom länsstyrelsen i Kopparbergs län, som avstyrkt, och länsstyrelserna
i Jönköpings och Göteborgs och Bohus län, vilka framställt erinringar av
principiell räckvidd, ha samtliga länsstyrelser anslutit sig till de synpunkter,
som varit avgörande för befolkningsutredningens förslag. Som exempel på
länsstyrelsernas motivering härför må anföras.
Överståthållarämbetet yttrar:
1941 års befolkningsutrednings syfte med förevarande betänkande är nu
att anvisa en utväg till effektivt bistånd åt akademiker, som vid inträdet i
förvärvsarbete ha att dragas med tyngande studieskulder.
Vad befolkningsutredningen föreslår till bemästrande av besvärligheterna,
torde enligt ämbetets förmenande kunna förväntas innebära en i huvudsak
tillfredsställande lösning av frågan.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:
Uppenbarligen skulle man genom den föreslagna anordningen kunna avsevärt
lätta de yngre akademikernas ekonomiska bekymmer, vilket i sin tur
sannolikt skulle stimulera till tidigare familjebildning och skänka dem arbetsro
med förbättrade arbetsresultat som följd. Då förslagets genomförande
icke synes komma att medföra några mera betydande förlustrisker för statsverket
och kostnaderna för den organisatoriska verksamheten torde bliva ganska
begränsade, vill länsstyrelsen varmt förorda förslaget.
Länsstyrelsen i Kronobergs län hälsar med tillfredsställelse de åtgärder, som
befolkningsutredningen i syfte att stimulera en tidigare familjebildning och
ökad nativitet rekommenderat för underlättande av skuldsatta akademikers
möjligheter att komma till rätta med amorteringen av sina studielån. Efter
en redogörelse för utredningens förslag fortsätter länsstyrelsen:
Det synes länsstyrelsen, som om utredningen på ett fyndigt sätt löst frågan
att med små medel samt relativt obetydliga risker och kostnader för
statsverket vinna förhållandevis stora resultat vid sin strävan att bereda av
studieskulder tyngda akademiker välbehövlig ekonomisk lättnad.
I sitt avstyrkande yttrande anför länsstyrelsen i Kopparbergs län:
Motivet för särskilda samhällsåtgärder för att underlätta akademikernas
skuldamortering anges vara önskvärdheten att för sagda samhällsgrupp befordra
en tidigare familjebildning. Länsstyrelsen vill uttala starka tvivel huruvida
det föregivna syftet kan nämnvärt främjas genom befolkningsutredningens
förslag. Därest orsaken till de sena äktenskapen är att söka i ekonomiska
svårigheter, förbättras icke vederbörandes möjligheter i nå"on
väsentlig grad genom att staten inträder som långivare i stället för enskilda.
Såväl amortering som ränta komma att kvarstå som tyngande utgiftsposter i
den skuldsattes budget.
Sannolikt är det åtskilliga andra faktorer som verka hämmande i fråga örn
familjebildningen för de utexaminerade akademikerna. I främsta rummet
hindras de genom den ambulatoriska tillvaro som ofta förekommer bland de
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
yngre i de yrken varom här är fråga. Länsstyrelsen håller för troligt, att åtgärder
för att stabilisera anställningsförhållandena för yngre akademiker skulle
verka mer befrämjande för en tidig familjebildning inom dessa kretsar än
förbättrade lånemöjligheter. Denna uppfattning stödjes av erfarenheterna
rörande de samhällsgrupper, som i ekonomiskt hänseende ha det sämre ställt
än akademikerna, men som det oaktat uppvisa hög frekvens av tidiga äktenskap.
Jordbrukare och industriarbetare bilda ofta familj vid unga år, tack
vare vetskapen om att vara bofasta på en plats och ha en någorlunda säker
förvärvsverksamhet.
Därest särskilda åtgärder skola vidtagas för att underlätta akademikernas
lånemöjligheter förefaller det dock onödigt att för ändamålet tillskapa en
ny form av statslån. Det synes ligga närmare till hands att utbygga systemet
ined statens räntefria studielån, så att denna form av statlig hjälp täckte
jämväl de behov, som befolkningsutredningen velat tillgodose genom sitt förslag
i föreliggande betänkande.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län konstaterar, att den betydande
skuldsättningen bland de yngre akademikerna medför allvarliga konsekvenser
för deras möjligheter till familjebildning och att ett underlättande av amorteringsproblemets
lösning skulle vara av stor betydelse. Åtgärder av föreslagen
art måste därför i och för sig anses önskvärda. Svårigheten att praktiskt
lösa problemet torde närmast hänga samman med frågan örn lämplig kontroll.
Länsstyrelsen anför vidare:
Det synes nämligen länsstyrelsen uppenbart, att denna möjlighet kommer
att för de studerande underlätta erhållandet av studielån på ett sätt, som kan
inbjuda till lättsinnig upplåning. Under tider av god penningtillgång i sparbanker
och andra kreditanstalter ligger det för dessa nära till hands att visa
frikostighet med långivningen och att, med tanke på den framtida statsgarantien,
låta beviljade lån under studietiden stå utan att ens kräva ordentlig
räntebetalning. Den statliga kreditgarantien kan på detta sätt indirekt verka
på sådant sätt, att studieskuldernas normala totalsumma ökas och att vederbörande
i det långa loppet snarast får olägenhet av en åtgärd, som åsyftat att
hjälpa honom.
Skall åtgärden lända till verklig nytta, torde därför krävas, att lå.neverksamheten
redan under studietiden följes på ett sätt, som hindrar missbruk.
Att först när studierna avslutas, och det gäller att omsätta studielånen i ett
statsgaranterat amorteringslån, fastställa, huruvida det är fråga om verklig
studieskuld av rimlig storlek, måste nämligen bliva en ytterst vansklig sak.
Med hänsyn till dessa förhållanden vill länsstyrelsen tillstyrka förslaget, i
vad det gäller studielån upptagna efter det att ett system med. statlig
kreditgaranti införts, endast under förutsättning att lämpliga garantier mot
missbruk av här berörd beskaffenhet kunna utfinnas.
Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att förslagets syfte är att .stimulera
familjebildningen bland akademikerna. Det råder icke något tvivel örn att
detta är ett samhällsintresse understryker länsstyrelsen.
Enligt länsstyrelsens åsikt står den långa utbildningstiden främst bland1 orsakerna
till den sena familjebildningen. Den därefter viktigaste torde vara
svårigheten för nyexaminerade akademiker att erhålla en lön tillräcklig att
24
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 190.
försörja en familj på. Först i tredje rummet torde enligt länsstyrelsens åsikt
studieskulderna komma.
I fråga om möjligheterna att minska utbildningstidens längd understyrker
länsstyrelsen önskvärdheten av att frågan om studietidens effektiva utnyttjande
sorgfälligt prövas.
Länsstyrelsen anför vidare, att en ökning av inkomsterna verkar mera
stimulerande för familjebildningen än motsvarande utgiftsminskning. Den
sistnämnda måste för att lia någon verkan vara ganska avsevärd. Betraktar
man de förmåner, som enligt förslaget skulle tillfalla de skuldtyngda akademikerna
finner man, att de i stort sett utgöras av dels möjligheten till ett
15-årigt amorteringslån med en ränta som med ungefär en procent understiger
räntan på borgenslån, dels befrielse från skyldigheten att för detta lån ställa
borgen och att genom försäkring på eget liv skydda från förluster.
Länsstyrelsen konstaterar, att på en studieskuld på 15 000 kronor blir
rån tebesparingen 150 kronor per år samt en ungefär dubbelt så stor utgiftsminskning
i fråga örn försäkringsskyddet. I många enskilda fall komma dessa
förmåner att vara till god hjälp konstaterar länsstyrelsen men det är en
illusion att föreställa sig, att de i nämnvärd grad skola kunna påverka
familjebildningen. I sin nuvarande utformning är förslaget allenast en stödåtgärd
åt skuldtyngda akademiker.
Man måste gå längre än vad befolkoingsutredningen föreslagit, örn man
vill nå det angivna mäki, framhåller länsstyrelsen:
Befolkningsutredningen framhåller i sitt förslag svårigheten för akademikerna
att under de första åren efter avlagd examen verkställa amorteringar å
studieskulderna. Utredningen synes emellertid hava förbisett ett annat förhållande
av stor betydelse för akademikerna, nämligen den förändring i låntagarnas
läge, som orsakats av den starka skärpning av skattetrycket, som
inträtt under de senaste åren. Betalningen av studieskulderna är i dag långt
svårare än före krigsutbrottet. Ränteläget är visserligen för närvarande detsamma,
men så mycket svårare trycker amorteringarna låntagarna. Amorteringarna
få ju ej i likhet med räntorna avdragas vid inkomsttaxeringen.
Länsstyrelsen framhåller, att en reform, som innebure att akademikerna
medgåves rätt att under en viss tidrymd efter examen årligen vid inkomsttaxeringen
avdraga visst belopp skulle vara av större betydelse än den av
befolkningsutredningen föreslagna.
Svenska bankföreningen anför:
Det syftemål som befolkningsutredningen genom det framlagda förslaget
velat verka för — ökade möjligheter för akademiker, som avlagt examen,
att snabbt amortera sina studieskulder — är tvivelsutan behjärtansvärt och
förtjänt av all uppmärksamhet. Påtagligast gör sig måhända denna angelägenhet
gällande ur den synpunkt, som ligger befolkningsutredningens uppdrag
nära, underlättandet av en tidigare familjebildning bland akademikerna. Men
även ur mera allmän social synpunkt synes det vara av vikt, att åtgärder
vidtagas för att i möjligaste mån motverka den under de senare årtiondena
25
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 190.
alltmera framträdande försvagningen i förhållande till andra samhällsklasser
av den ekonomiska ställningen hos den betydelsefulla medelklass, som omfattar
större delen av de s. k. lärda yrkena.
Emot den allmänna tendensen i det av befolkningsutredningen framlagda
förslaget synes sålunda intet vara att erinra. Bankföreningen vill icke heller
göra gällande, att icke förslagets huvudprincip, att akademikernas under studietiden
gjorda studieskulder vid examens avläggande skola kunna sammanföras
till ett statsgaranterat lån med låg ränta och fördelaktiga amorteringsvillkor,
är väl ägnat att verka underlättande på akademikernas ekonomiska
förhållanden efter examens avläggande.
Förslaget synes dock lida av vissa svagheter. Man lärer till en början kunna
befara, att den allmänna utfästelse från statens sida att framdeles ordna akademikernas
studieskulder på ett fördelaktigt sätt, som ett genomförande av
det framlagda förslaget skulle innebära, kan komma att inbjuda unga studerande
till en skuldsättning för studier utöver vad som eljest skulle hava kommit
ifråga.
Bankföreningen påpekar vidare^ att den avsedda ekonomiska lättnaden blir
ofullständig, då vederbörande förskaffat sig skulder vid sidan av de verkliga
studieskulderna.
De nu anförda erinringarna, anför bankföreningen vidare, sammanhänga
med det förhållandet, att den utfästelse från statens sida, som förslaget innebär,
samtidigt som den är obestämd till sitt innehåll, icke motsvaras av
någon annan utfästelse från den studerandes sida än att han i sinom tid
skall avlägga en examen. Att denna uppläggning i vissa fall kan medföra, att
den föreslagna anordningen motverkar sitt eget syftemål synes vara otvivelaktigt.
Bankföreningen anser det dock kunna ifrågasättas, huruvida icke en framkomlig
väg att med eliminerande av de nyss anförda betänkligheterna nå de
av befolkningsutredningen åsyftade fördelarna kunde finnas i en anordning
av innebörd, att en studerande vid studiernas början kunde erhålla en individuell
utfästelse från statens sida, att han vid sin examens avläggande kommer
att erhålla statens garanti för ett visst lånebelopp för studieskuldernas
sanering, om han då kan visa, att han icke har skulder av annat slag och till
högre belopp än som i utfästelsen angivits. Att en dylik anordning skulle på
ett psykologiskt riktigare sätt vädja till den studerandes ansvarskänsla och
sparsamhetsintresse än den allmänna utfästelse, som den föreslagna lagstiftningen
innebär, förefölle uppenbart.
Styrelsen för svenska sparbanksföreningen yttrar:
Styrelsen har i huvudsak icke något att erinra mot befolkningsutredningens
förslag. Från sparbankernas sida har under senare år bedrivits en upplysningsverksamhet
inriktad på att för låntagare, som lida under tryck av smålån
och växellån, framhålla betydelsen av att samla sådana skulder i ett
enda lån, ställt på lämplig amortering. Men för låntagaren är det ofta svårt
att anskaffa den säkerhet, som sparbankerna enligt sparbankslagen äro skyldiga
att kräva. Säkerhetsfrågan spelar såsom befolkningsutredningen närmare
utvecklat en stor praktisk roll, icke minst av personliga skäl på låntagarens
26
Kungl. Marits ''proposition nr 190.
sida. Det vore därför av stor betydelse, om denna fråga kunde lösas genom
statlig garanti för länen i enlighet med det föreliggande förslaget. Även från
statens synpunkt synes förslaget lämpligt såsom ägnat att befria den statliga
administrationen från de arbetsuppgifter, som sparbankerna äro beredda att
för sin del påtaga sig.
Styrelsen får Upphala studentkårs hreditkassa anför:
Befolkningsutredningens förslag innebär enligt styrelsens mening ett synnerligen
värdefullt uppslag till ett förnuftigt ordnande av de skuldsatta akademikernas
amorteringsproblem.
En utredning av relationen mellan akademikernas löner och deras utbildningskostnader
och utbildningstid är starkt av nöden; endast efter en sådan
utredning kan möjlighet vinnas att klart se vad som kan göras för en tidigare
och sundare familjebildning hos akademikerna än den nuvarande.
Ett sammanförande av en skuldsatt akademikers samtliga studielån efter
studiernas avslutande till ett enda statsgaranterat amorteringslån med omkring
15 års amorteringstid är synnerligen önskvärt.
Statsgarantien för dessa lån bör helt särhållas från de understöd i form
av statsstipendier och räntefria studielån under studietiden, som staten medgiver
åt väl kvalificerade men ekonomiskt svagt situerade studenter.
Styrelsen för Lunds studentkårs kreditkassa yttrar:
Den kan starkt ifrågasättas, huruvida det främst är akademikernas skuldsättning,
som förorsakar deras relativt sena familjebildning. Skall dennas problem
lösas, erfordras säkerligen ett betydligt djupare grepp på frågan, än det
utredningen i sitt betänkande tagit. Även örn greppet begränsas till akademikernas
ekonomiska förhållanden, synes utredningen ha tagit alltför ytligt på
problemet. Uppenbart är, att en radikal lösning av problemet om de examinerade
akademikernas ekonomi och familjebildning främst är beroende av
dessa akademikers inkomster och över huvud möjlighet att ekonomiskt
utnyttja sin examen.
Frågan örn åtgärder från samhällets sida för främjande av akademikernas
familjebildning är enligt kassans åsikt, om problemet begränsas till den ekonomiska
sidan, främst frågan om skäliga inkomster, örn skälig säkerhet i anställningen
och över huvud om skäliga möjligheter till sådan anställning som
motsvarar den utbildning akademikerna hava underkastat sig. Redan en
ökning av inkomstnivån med något 100-tal kronor årligen motsvarar eller
överstiger, såsom nedan utvecklas, hela den ekonomiska innebörden av utredningens
förslag. Därnäst i betydelse kommer enligt kassans mening problemet
om nedbringande på olika sätt av utbildningskostnaderna, ett problem,
som utredningen, såsom ovan antytts, i detta sammanhang skjuter ifrån sig.
Den stora kostnaden, t. ex. för tryckningen av doktorsavhandling, har säkerligen
föranlett mer än ett uppskov av familjebildning.
De åtgärder, utredningen föreslagit för förbilligande av de examinerade
akademikernas studieskulder, något lägre ränta respektive slopande av livförsäkringsskyddet,
innebära givetvis för dem en ekonomisk lättnad, ehuru säkerligen
av vida mindre dimensioner, än utredningen synes ha tänkt sig (»avsevärd1
lättnad»). Enligt utredningens tabell sid. 35 stannar skuldsättningens
medium för kandidatexamina av olika slag och magisterexamina vid cirka
7 000 kronor. En räntereduktion härå av (/> å 1 procent innebär för ett år
35 ä 70 kronor. En livförsäkring å motsvarande belopp kan, förutsatt s. k.
normal risk, i de åldrar varom här i regel är fråga, f. n. i de svenska liv
-
27
Kungl. Marits ''proposition, nr 190.
försäkringsbolagen erhållas för en kostnad av cirka 50 kronor för 1 år. Den
sammanlagda ekonomiska lättnaden enligt utredningens förslag är alltså för
ifrågavarande akademiker i genomsnitt 85 ä 120 kronor under första året efter
examen. I genomsnitt under hela avvecklingstiden för studieskulden blir lättnaden
i runt tal hälften härav eller cirka 50 ä 60 kronor för år. Vid högre
examina och vid högre skuldsummor över huvud blir lättnaden i motsvarande
män högre, vid lägre skuldsummor lägre.
Det synes kassan uppenbart, att en ekonomisk lättnad av denna storleksordning,
ehuru givetvis i och för sig välkommen för den skuldsatte, saknar
varje som helst avgörande betydelse för frågan örn akademikernas familjebildning.
Efter en ingående granskning av förslagets detaljer anför styrelsen sammanfattningsvis
följande.
Såsom sammanfattning av det nu anförda får kassan i första hand förorda
en fördjupad utredning av problemet örn underlättande av akademikernas
familjebildning enligt bland annat de olika vägar, som berörts i inledningen till
detta yttrande.
Därest utredningens förslag om lån med statsgaranti anses böra genomföras
såsom en fristående åtgärd, förklarar sig kassan med tillfredsställelse vara
beredd att efter förmåga medverka vid den föreslagna kreditgivningen, men
hemställer, att de erinringar och förslag, som i det föregående blivit framställda,
måtte vinna beaktande vid reformens slutliga utformning.
Styrelsen för Stockholms studentkårers kreditkassa yttrar:
Styrelsen vill för sin del tillstyrka befolkningsutredningens förslag, som ur
skilda synpunkter torde underlätta en lösning av amorteringsproblemen för
de akademiker, som avlagt examen och befinna sig ute i förvärvslivet. I detta
sammanhang vill styrelsen framhålla att dess erfarenhet giver vid handen, att
från akademikernas sida föreligger ett klart behov att efter avlagd1 examen
sammanföra sina på flera lån uppdelade studieskulder till ett lån med planmässig
amortering under längre tidrymd. För sådant ändamål har också kreditkassan
sedan år 1939 utlämnat lån med en amorteringstidi av högst 10 år
»för att möjliggöra igångsättandet av den livsverksamhet, mot vilken vederbörligen
avlagd slutexamen syftat» (kreditkassans § 2 i stadgarna). Denna
möjlighet till omplacering av skuldbördan har med fördel utnyttjats i åtskilliga
fall, dock ej i sådan omfattning, som kreditkassans styrelse räknat
med, delvis beroende på svårighet med anskaffandet av borgen.
Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer anför till en början följande.
Inom studentkretsar har under senare år diskussionen rörande de olika
vägar, på vilka man kan nå fram till en demokratisering av den högre utbildningen
i vårt land, tagit ny fart. Studieskuldproblemet har därvid'' helt
naturligt trätt i förgrunden. På olika håll i utlandet ha exempelvis studenterna
rest krav på fullt underhåll under studietiden i form av studielön. Sveriges
förenade studentkårer har ännu icke tagit ställning till denna och därmed sammanhängande
frågor.
Oavsett hur detta problem löses, måste under tiden alla möjligheter tillvaratagas
att berecia de nu studerande och redan färdiga akademiker, som måst
åsamka sig skulder för sin utbildning, lindring i deras mången gång svåra läge.
Som en möjlighet hade Sveriges förenade studentkårer i skrivelse till Kungl.
28
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 190.
Majit den 31 juli 1943 föreslagit skattefrihet för inkomstbelopp, som användas
för amortering av studieskulder. Denna framställning avslogs av Kungl. Majit
den 28 april 1944. För de nyssnämnda gruppernas del torde vara mest ändamålsenligt.
, örn de såsom nyutexaminerade akademiker erhölle en sådan
lönestiillning, att de vore i stånd att så snart som möjligt amortera ådragna
studieskulder utan att därför behöva nedpressa sin levnadsstandard under
vad som kan anses rimligt samt avstå från familjebildning. Emellertid måste
även åtgärder av mera begränsad räckvidd såsom de av befolkningsutredningen
föreslagna hälsas med glädje såsom ett bidrag till förbättring av
akademikernas ställning. Styrelsen är emellertid angelägen understryka, att
ett genomförande av det föreliggande förslaget ej kan anses innebära en slutgiltig
lösning av akademikernas familjebildningsfrågor, än mindre av studieskuldproblemet.
Såsom befolkningsutredningen framhållit, bör det föreliggande
förslaget ej anses vara av den omfattning, att det föregriper den angelägna
omorganisationen av den kostnadskrävande utbildningen. Tvärtom
böra vidare enligt styrelsens mening studiekostnaderna snarast minskas eller
helt elimineras, samt åldern för utträde i förvärvslivet sänkas genom en förkortning
av den sammanlagda studietiden, åstadkommen genom ändamålsenligare
skolundervisning, rationalisering av studierna m. m. Det föreliggande
förslaget får sålunda icke undanskymma övriga stora problem, som
kräva en snar lösning.
Befolkningsutredningen har rimligtvis framlagt det föreliggande förslaget
huvudsakligen med utgångspunkt från befolkningspolitiska överväganden. Utredningen
har genom att minska akademikernas ekonomiska svårigheter vid
utträdet i förvärvslivet velat skapa ökade möjligheter till familjebildning.
Efter en redogörelse för innebörden av befolkningsutredningens förslag anför
styrelsen vidare:
Huruvida de föreslagna åtgärderna komma att medföra större vinning ur
befolkningspolitisk synpunkt synes styrelsen svårt att avgöra. Med all sannolikhet
kommer dock den omedelbara lättnaden i den ekonomiska ställningen
närmast efter examen att kunna verka stimulerande på familjebildningen och
även på barnalstringen.
Alldeles oavsett den roll förslaget kommer att spela ur befolkningspolitisk
synpunkt, är detsamma emellertid väl motiverat genom de nyss angivna betydande
förmånerna, vilka dess realiserande omedelbart skulle medföra för
akademikerna.
Styrelsen är emellertid för sin del av den uppfattningen, att förslaget har
betydelse även i ett helt annat hänseende än det utredningen från sina utgångspunkter
haft anledning behandla (att bringa akademikerna ekonomisk
lättnad). Sålunda är styrelsen övertygad, att förslaget kommer att spela en
icke oväsentlig roll för den högre utbildningens demokratisering. Det torde
nämligen vara ställt utom allt tvivel, att det efter förslagets genomförande
kommer att bliva mycket lättare att erhålla borgensmän för studielån, enär
dessa äro medvetna att deras borgensansvar endast varar tills låntagaren
tagit sin examen. På så sätt kan förslaget väntas medföra en icke obetydlig
utvidgning av de skötsamma mindre bemedlade studerandes kreditmöjligheter.
Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att den skulle med största
tillfredsställelse se, att systemet med statsgaranti för studielån kunde utbyggas
till att avse även dem, som just skola påbörja eller äro sysselsatta med sina
akademiska studier. Kunde en sådan ordning genomföras, skulle ingen be
-
29
Kungl. Marits proposition nr 190.
hova avstå från högre studier endast på grund av bristande möjligheter att
erhålla kredit. Befolkningsutredningen har med hänsyn till direktiven för sin
verksamhet icke kunnat inlåta sig på överväganden av detta slag. Angeläget
är, att det av utredningen tagna initiativet snarast föres vidare och den
föreslagna låneformens användbarhet vidgas nedåt till att gälla för alla studenter.
Styrelsen för Sveriges yngre akademikers centralorganisation yttrar:
Organisationen vill först uttala sin tillfredsställelse över det framlagda förslaget,
som, därest det genomföres, kommer att utgöra ett naturligt komplement
till andra statliga stödåtgärder för befrämjande av den högre utbildningen.
Förslaget synes vara ägnat att lösa de skuldsatta akademikernas amorteringsproblem
på ett sätt, som utan att åsamka det allmänna större kostnader
likväl gör det möjligt även för den skora mängden av lågt avlönade akademiker
att genomföra studieskuldens amortering utan de psykologiska och sociala
olägenheter, som äro förbundna med det nuvarande kreditsystemet. Förslagets
realiserande skulle följaktligen medföra stora vinster ur såväl akademikernas
som samhällets synpunkt. Det är även sannolikt, att den befolkningspolitiskt
gynnsamma effekt, som befolkningsutredningen eftersträvar,
skulle uppnås.
Förslagets praktiska huvudlinjer äro ur teknisk synpunkt smidiga och enkla
samt ge icke någon anledning till erinringar. Därest den föreslagna lånenämnden
erhåller den sammansättning, som avses i betänkandet, synas akademikerna
även bliva i tillfälle att på ett rimligt sätt göra sina synpunkter gällande
vid lösningen av de mångskiftande detaljproblem, vilka uppkomma vid ett
genomförande av förslaget. Organisationen anser sig fördenskull kunna avstå
från att i detta sammanhang upptaga dessa till behandling. I
I vårt land ha vi ännu icke kommit så synnerligen långt i strävandena att
rasera de ekonomiska hinder, som möta den obemedlade eller mindre
bemedlade studeranden. Den kreditgivning i form av räntefria studielån
och den statliga stipendiegivning, som för närvarande förekommer,
är till sin omfattning tämligen blygsam och har i vad det gäller stipendiegivningen
snarast karaktären av försöksverksamhet. Örn man eftersträvar att
ställa utbildningsmöjligheter till förfogande för de därför mest lämpade, kan
man icke tolerera att höga utbildningskostnader spärra vägen till studier och
utbildning för någon grupp i samhället. Efterhand som det pågående utredningsarbetet
på såväl skolans som den högre utbildningens område slutföres,
torde det emellertid bliva möjligt att framlägga förslag syftande till att väsentligt
reducera utbildningskostnaderna.
För dem, som redan fullbordat sina studier eller inom en nära framtid väntas
göra detta, erfordras emellertid åtgärder av annan art. Det har redan
tidigare varit väl känt och bekräftas såväl av befolkningsutredningens föreliggande
förslag som av de därav föranledda yttrandena från remissinstanserna,
att de studieskulder, som en dyrbar utbildning ej sällan drar med sig,
skapa betydande ekonomiska svårigheter för låntagarna.
Befolkningsutredningen har efter överläggningar med representanter för de
yngre akademikernas fackliga organisationer funnit akademikernas problem
Departe
mentschefen.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
såväl ur ekonomiska som sociala synpunkter kräva ett fördjupat studium och
har därför medverkat vid tillkomsten av den inom statistiska centralbyrån pågående
akademikerundersökningen.
Utredningen har emellertid i likhet med de nyssnämnda akademikerrepresentantema
kommit till den slutsatsen, att frågan om studieskuldernas amortering
vore ett specialproblem, vars lösning skulle innebära betydande
omedelbara fördelar för de unga skuldsatta akademikerna och icke
torde erfordra belysning med ytterligare material, varför ett avvaktande av
den pågående akademikerundersökningens resultat ej ansetts vare sig behövligt
eller med hänsyn till den tidsförlust, som skulle uppstå, ens önskvärt. Jag
delar befolkningsutredningens åsikt att frågan örn beredande av lämpliga
amorteringsvillkor för skuldsatta akademiker och vissa med dem jämställda
är ett specialproblem, som redan på basis av nu tillgängligt material på tillfredsställande
sätt kan överblickas. Ytterligare utredning av denna fråga
fyller enligt min uppfattning ingen förnuftig funktion, varför ärendet nu bör
upptagas till prövning.
Frågan om vilken angelägenhetsgrad med avseende på önskemålet att främja
en tidigare familjebildning bland akademikerna det föreliggande projektet har,
i jämförelse med vissa andra i remissvaren aktualiserade åtgärder, synes icke
här böra tillmätas en alltför stor betydelse, speciellt som vissa av de i remisssvaren
ifrågasatta åtgärderna såsom minskning av studietidens längd, minskning
av studiekostnaderna genom rikligare stipendier under studietiden o. s. v.
icke på något sätt äro ägnade att påverka situationen för de redan utexaminerade
och dem som inom de närmaste åren väntas avlägga examen, d. v. s. just
de grupper, vars aktuella situation motiverat det föreliggande förslagets framläggande.
Frågan örn skattefrihet för inkomstbelopp, som användas för amortering
av studieskulder, har även i detta sammanhang aktualiserats. Med hänsyn
till att intet torde ha inträffat, som motiverar en ändring av den avvisande
hållning, som Kungl. Maj:t så sent som den 28 april 1944 intog till en framställning
härom, torde åtgärder i denna riktning icke vara att vänta inom den
närmaste tiden. Men även örn så skulle vara fallet, kvarstår behovet av ordnade
amorf eringsförhållanden för de skuldsatta.
Kritiken mot det föreliggande förslagets allmänna principer synes i övrigt
främst följa tvenne riktlinjer. Å ena sidan anses förslaget icke medföra några
mera avsevärda ekonomiska fördelar för akademikerna och å andra sidan anses
det kunna föranleda en större skuldsättning än vad som är motiverat.
Örn man enbart ser till vad förslaget tillför akademikerna i form av räntelättnader
och inbesparade försäkringspremier, blir beloppet förvisso icke utan
betydelse för en skuldsatt akademiker med små inkomster, men dock jämförelsevis
blygsamt. Detta ligger ju också i själva principen för förslaget, som
icke är avsett att vara. en subvention, utan en hjälp till självhjälp från statsmakternas
sida. Att se förslaget enbart ur synvinkeln vad1 det innebär för lån
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
tagarna omräknat i kontanter är emellertid enligt min uppfattning att förbise
dess väsentligaste innehåll.
Befolkningsutredningens förslag är ägnat att skänka stadga och ryggrad åt
vederbörandes ekonomi. Hans skulder samlas i ett lån, för vilket en amorteringsplan
uppgöres sträckande sig över i allmänhet högst 15 år, i vissa undantagsfall
dock längre, han befrias från borgensbekymrem och en kostsam
överförsäkring undvikes. Enligt min mening skapas härigenom hos låntagaren
icke blott förutsättningar för en sund ekonomi; det förödmjukande borgenssystemets
slopande är dessutom ägnat att skänka vederbörande en friare och
mera oberoende ställning än han i annat fall skulle kunna intaga. Ur samhällets
synvinkel är detta en avsevärd fördel, som erhålles mot ett, med all
sannolikhet ringa, risktagande från samhällets sida.
Det förhållandet, att förslaget avser att vara en hjälp för låntagarna i deras
strävan att betala sina skulder och alltså icke medför annat än blygsamma
fördelar omräknat i kontanter, är enligt mitt förmenande en garanti för att
någon skuldsättning utöver vad som eljest skulle äga rum icke kommer att
föranledas av de föreslagna åtgärderna. Någon generell utfästelse från samhällets
sida att lån med statlig garanti skall erhållas av var och en som avlagt
viss examen innebär icke befolkningsutredningens förslag. Varje ansökan om
lån förutsättes bliva noga granskad i två instanser, där låntagarens kvalifikationer
för lån grundligt prövas. Enligt min uppfattning tillgodoser detta alla
rimliga krav, som från samhällets sida kunna ställas, på kontroll över den
föreslagna kreditgivningen.
Tilli de allmänna principerna för befolkningsutredningens förslag kan jag
sålunda ansluta mig.
Borgen.
Befolkningsutredningens förslag, att ytterligare säkerhet i form av borgen
för de här ifrågavarande lånen ej skall krävas, ha remissinstanserna i den mån
de särskilt yttrat sig härom med ett undantag tillstyrkt.
Styrelsen för Lunds studentlcårs kreditkassa anser, att förslaget för många
akademiker, som i annat fall skulle ha drabbats av borgensförluster, kommer
att innebära ett undvikande av en ekonomisk belastning, som ej sällan
medfört en försämrad ekonomi vid mognare år och säkerligen mer än en
gång menligt inverkat på familjebildning och barnantal. Örn staten vill övertaga
sådana förluster, yttrar styrelsen, måste detta vara mycket välkommet
och anför vidare:
Emellertid bör framhållas, att anskaffande av borgen för ett samlat studielån
efter avlagd examen i regel icke bör möta alltför stora svårigheter för
låntagaren. Borgen finnes ju nämligen så gott som alltid redan för hela
lånebeloppet. I många fall torde det då icke vara svårt att hos borgensmännen
just vid studietidens slut vinna förståelse för en omläggning och
rationalisering av studieskulden. Visserligen torde mänga borgensmän för
Departe
mentschefen.
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
särskilda lån vara ovilliga att tillsammans med nya kanske för dem okända
borgensmän, ikläda sig ansvar för hela beloppet av ett samlat lån. Men en
sådan utvidgning av ansvaret skulle, med en lämplig form för borgensförbindelserna,
icke vara erforderlig.
Från allmän synpunkt och på längre sikt möta vissa betänkligheter mot
eftergivande av alla krav på borgen för ett lån med statsgaranti, även bortsett
från den kostnad det måste medföra för det allmänna. Anordningen
medför icke någon direkt hjälp för de i ekonomiskt hänseende sämst ställda
bland de studerande och bland dem, som skulle önska att bedriva studier,
om de kunde finansiera dem. Ty eftersom borgen alltjämt måste ställas
vid upptagande av studielån, komma de, som ej kunna uppdriva godtagbar
borgen, alltjämt att sakna möjlighet att erhålla lån, för vilkas belopp senare
statsgaranti kunde erhållas. Visserligen kan det antagas, att dessa svårigheter
komma att minskas på grund av utsikten till statsgaranti. Den antagliga
ökade lättheten att erhålla studielån är å sin sida förenad med vissa
risker. Den kan nämligen, då stiftandet av de skulder som framdeles kunna
bli föremål för statsgaranti icke i någon mån är ställt under kontroll eller tili
beloppet begränsat, i en del fall leda till minskad återhållsamhet vid sökandet
av studielån med ty åtföljande ökad skuldbörda för ifrågavarande akademiker.
Häri ligger enligt kassans mening en fara.
Ett accepterande i princip av befolkningsutredningens förslag om lån med
statlig garanti innebär enligt min mening även ett accepterande av vad
befolkningsutredningen föreslagit angående borgenskravets slopande. Mot
utredningens förslag i denna del har jag sålunda intet att erinra.
Försäkringsskyddet.
Ett antal remissinstanser har gjort uttalanden med anledning av befolkningsutredningens
förslag att lånen skola utlämnas utan krav på försäkringsskydd.
Under hänvisning till att de föreslagna åtgärderna innebära en risköverföring
från enskilda borgensmän etc. på det allmänna, vars lämplighet i och
för sig kan diskuteras och vilken bör begränsas så långt möjligt utan att
förslagets sociala syfte eftersättes, anse fullmäktige i riksbanken i motsats
till befolkningsutredningen det rimligt att principiellt uppställa krav på försäkringsskydd.
Fullmäktige anföra vidare:
De låntagare, det här är fråga om, torde för övrigt i samband med upptagandet
av lån under studietiden i allmänhet hava lämnat livförsäkringar som
tilläggssäkerhet för lånen. Denna ståndpunkt bör icke utesluta dispensmöjlighet
för lånenämnden beträffande låntagare, som på grund av nedsatt hälsotillstånd
skulle få vidkännas särskilt betungande premieutgifter.
Statskontoret yttrar:
Befolkningsutredningen har föreslagit, att de statsgaranterade lånen skola
utlämnas utan försäkringsskydd. Därest statskontorets förslag om begränsad
statsgaranti antages, lära sparbankerna och kreditkassorna komma att
fordra sådant skydd för den icke statsgaranterade delen av lånet. Enligt
33
Kungl. Marits ''proposition nr 190.
statskontorets mening saknas även anledning att utan vidare eftersätta kravet
på försäkringsskydd beträffande den statsgaranterade delen. För vinnande
av det med förslaget avsedda syftet, torde det vara tillräckligt, att
den skuldsattes familj erhåller prioritetsrätt till åtnjutande av försäkringsskyddet.
Så länge låntagaren lever ogift, bör däremot staten — lånegarantin
— skäligen kunna göra anspråk på att stå som förmånstagare vid försäkringens
utfallande. Statskontoret får därför föreslå, att bestämmelser härom
intagas i kungörelsen. För det fall att en låntagare icke redan innehar livförsäkring,
som täcker hela lånesumman, och det med hänsyn till omständigheterna
icke skäligen kan påfordras, att han anskaffar sådan försäkring,
synes rätt böra medgivas lånenämnden att meddela erforderlig dispens.
Sparbanksinspektionen uttalar en viss tveksamhet beträffande förslaget
örn att de ifrågavarande lånen skola utlämnas utan krav på försäkringsskydd.
Inspektionen anför vidare:
. Enligt utredningen synes det främsta skälet till avskrivningar å de statliga
räntefria studielånen vara dödsfall bland låntagarna. Men icke endast
för staten såsom garant för krediten utan även med tanke på låntagarens
och dennes familjs bästa är ett lämpligt avpassat försäkringsskydd önskvärt.
Det är att befara att, om det för närvarande av kreditanstalterna i
stor utsträckning upprätthållna kravet på försäkringsskydd släppes, alltför
mångå låntagare skulle komma att uppskjuta anskaffandet av för familjen
betryggande försäkring måhända till en tidpunkt efter det studieskulderna
slutbetajts, då sådana faktorer kunna ha tillkommit, som försvåra eller rent
av omöjliggöra erhållande av försäkring. Inspektionen vill även fästa uppmärksamheten
på att endast den del av försäkringspremien, som motsvarar
dödsfallsrisken, bör betraktas såsom låneomkostnad, medan återstoden i
huvudsak utgör en av den försäkrade gjord besparing, låt vara av tvångskaraktär.
Det bör vidare beaktas, att försäkringsskyddet för låntagarens
familj successivt ökar allt eftersom lånet återbetalas.
Försäkring sinspektionen yttrar:
Ehuru genom ett lämpligare val av försäkringsformer i fråga om de av
lånen föranledda försäkringarna de av utredningen omnämnda olägenheterna
sannolikt i väsentlig grad skulle kunna undanröjas, vill försäkringsinspektionen
likväl tillstyrka, att de av utredningen föreslagna lånen med
statlig garanti utlämnas utan säkerhet i form av försäkring. Utredningen
svnes emellertid avse, att, då en låntagare avlider, statens garanti skulle tagas
i anspråk endast i den mån långivaren icke kan erhålla, täckning för lånet
ur den avlidnes kvarlåtenskap. Enligt inspektionens mening vore det lämpligare,
att staten vid låntagares död obligatoriskt täckte den icke amorterade
delen av lånet. Kostnaden för en sådan anordning skulle säkerligen endast
obetydligt överstiga kostnaden för den anordning, som utredningen synes
avse.
Inspektionen anför vidare, att därest det anses lämpligt kunde för nämnda
förmån en avgift uttagas av låntagarna genom en relativt obetydlig förhöjning
av låneräntan. På grundval av inspektionen utförda beräkningar
synes en förhöjning med 0,35 procent vara tillfyllest.
Bihang lill riksdagens protokoll Villii. 1 sami. Nr 100.
34
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 190.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:
Utredningen har intagit den ståndpunkten, att de förluster, som kunna
uppstå i anledning av den statliga garantien — främst på grund av låntagares
död — böra helt bäras av staten. Ehuru såsom förut antytts kostnaderna
härför icke torde bliva av mera betydande storlek, har länsstyrelsen ansett
sig av principiella skäl böra upptaga förevarande spörsmål till behandling.
Redan det förhållandet att akademikerna för inlösen av sina utestående studieskulder
erhålla ett samlingslån med lång amorteringstid innebär en betydande
förmån, som i huvudsak torde undanröja deras mera överhängande
ekonomiska bekymmer. Räntans storlek synes däremot med de lånebelopp,
varom fråga är — i genomsnitt tusentals kronor — vara av ganska underordnad
betydelse. Utredningen förutsätter, att med hänsyn till nuvarande
ränteläge låneräntan skulle till en början kunna bestämmas till tre procent.
Därest till denna låneränta lades en låneavgift till staten på förslagsvis
14 procent, torde full täckning kunna erhållas för statens förluster i följd
av statsgarantien. Det ytterligare belopp, som varje låntagare härigenom
skulle nödgas erlägga årligen, skulle med utgångspunkt från de av utredningen
beräknade skuldsummornas storlek i genomsnitt komma att röra
sig om 10 ä 20 kronor och kan följaktligen icke anses bliva tyngande. Då
man beaktar, att ifrågavarande låntagare haft fördelen att åtnjuta så gott
som kostnadsfri undervisning vid universitet och högskolor och att de
inom icke alltför avlägsen framtid i regel nå upp till inkomster, som högst
avsevärt överstiga vad övriga medborgare kunna uppnå, anser länsstyrelsen
starka principiella skäl tala för att de själva gälda å kreditgivningen
uppkommande förluster. Såsom nyss anförts kan därigenom syftet med
ifrågavarande statliga garanti icke anses i någon mån bliva äventyrat.
Styrelsen för Lunds studentkårs kreditkassa yttrar:
Vad utredningen anfört härom synes kassan föråldrat samt nästan genomgående
ohållbart. Visserligen är det riktigt, att kravet på livförsäkring såsom
supplementär säkerhet för kreditgivare och, i förekommande fall, borgensmän
medför en ökad utgift för låntagaren. Denna motsvaras dock av befrielse
från amortering vid inträffat dödsfall. Av det av kassan under åren
1923—1944 på amorteringslån utlämnade beloppet, 7 667 510 kronor, har
hittills 90 624 kronor eller icke mindre än 1,2 procent amorterats genom
livförsäkring vid låntagarens död, belopp, som givetvis successivt komma
att ökas innan lånen avvecklats. Om kostnaden för försäkringsskyddet synes
emellertid utredningen ha en högst överdriven uppfattning. För de åldrar,
varom här i regel är fråga, kan i normala fall livförsäkring erhållas mot en
årlig kostnad av allenast 0,7 å 0,8 procent av det aktuella lånebeloppet.
För krediten under studietiden, vilken ju enligt utredningens förslag icke
omfattas av den statliga garantien, kommer givetvis kravet på försäkringsskydd
att bibehållas i huvudsakligen samma utsträckning som för närvarande.
Vid den föreslagna omläggningen av den samlade studieskulden förefinnas
alltså i regel redan de erforderliga livförsäkringarna. Slopas vid denna
tidpunkt kravet på livförsäkringsskydd, komma de förefintliga livförsäkringarna
säkerligen att i viss utsträckning annulleras, då försäkringarna ju
i regel icke omedelbart behövas för annat ändamål — endast undantagsvis
torde låntagaren-försäkringstagaren vid denna tidpunkt vara gift eller stå
i begrepp att ingå äktenskap. Genom annullationen tillfogas försäkringstagaren
alltid en förlust och, när han längre fram ånyo önskar teckna livför
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
säkring, nödgas han vidare alltid på grund av högre ålder och därjämte icke
sällan på grund av försämrad hälsa erlägga högre premier än för den annullerade
försäkringen. Bibehålies försäkringen vid oförändrat belopp, frigöres
den ju för övrigt successivt för bland annat det skydd för hem och familj,
för vilket utredningen vill reservera livförsäkringen. Enligt kassans mening
har kravet på livförsäkring vid studielånet ett icke obetydligt uppfostrande
och så att säga moraliskt värde och enligt kassans erfarenhet uttala låntagarna
ytterst sällan missnöje med kassans krav på livförsäkringsskydd.
Befolkningsutredningens förslag innebär, att de livförsäkringar, som vederbörande
låntagare har vid examens avläggande, i den mån de varit avsedda
som skydd för borgensmän, frigöras för andra ändamål. Låntagaren
kommer alltså i tillfälle att avgöra sitt behov av försäkringsskydd utan inverkan
av faktorer, som i normala fall ej torde påverka en försäkringstagares
uppskattning av sitt försäkringsbehov. Att detta skulle medföra anullering
av tidigare tagna livförsäkringar förefaller mindre troligt, snarare torde
en följd av förslaget bliva att låntagarna, vilka äro i den ålder, då familjebildning
vanligtvis sker, genom den föreslagna åtgärden kunna ställa ett tillfredsställande
försäkringsskydd till sin familjs disposition utan att därför
tvingas teckna ytterligare försäkringar. Att genom en mindre räntehöjning
påföra låntagarna de förluster, som kunna drabba statsverket, anser jag med
hänsyn till de obetydliga risker, som statsverket här tar, ej vara ändamålsenligt.
Jag ansluter mig alltså till befolkningsutredningens förslag.
I detta sammanhang har också frågan huruvida staten vid låntagares frånfälle
obligatoriskt skall täcka den icke amorterade delen av lånet aktualiserats.
Befolkningsutredningen har föreslagit, att frågan örn efterskänkande
av fordran på grund av utlämnat lån i varje fall skall hänskjutas till Kungl.
Maj:ts prövning. Vad befolkningsutredningen sålunda föreslagit har under en
följd av år tillämpats i fråga om statens räntefria studielån, varvid det visat
sig vara fördelaktigt att kunna avgöra frågan, i vilken utsträckning statens
fordran skall avskrivas, med hänsyn till den ekonomiska situationen i de
särskilda fallen. Att däremot göra en generell utfästelse från statens sida om
avskrivning av det icke amorterade beloppet torde vara mindre lämpligt.
Till utredningens nu ifrågavarande förslag kan jag således i huvudsak
ansluta mig. Emellertid finner jag det angeläget påpeka, att Kungl. Maj:ts
prövning i nyss berörda fall självfallet bör lämna rum för alla tillbörliga
hänsyn till de efterlevandes intressen.
Kreditgarantiens anordnande och giltighet.
I några av de avgivna yttrandena har befolkningsutredningens förslag i
vad det gäller kreditgarantiens omfattning och giltighet varit föremål för
uppmärksamhet.
Statskontoret föreslår, att den statliga kreditgarantien för erhållande av
säkerhet för att vederbörande kreditinstitut verkligen med omsorg full
-
Departe
mentschefen.
36
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
göra sina åligganden begränsas så, att den vid varje tillfälle omfattar förslagsvis
80 procent av den oguldna lånesumman.
Sparbanksinspektionen framhåller:
Inspektionen förutsätter, att med den nya låneformen utfäst garanti kommer
att i princip ordnas efter ungefär samma grunder, som gälla för de statliga
exportkreditgarantierna, och att alltså riksdagen har att taga ställning
till statsgarantiens omfattning. Endast ett anvisningsförfarande i likhet
med vad som sker beträffande andra statliga lånefonder skulle nämligen
få till följd, att medelsanvisningen komme att i huvudsak avse redan föreliggande
förluster, varigenom riksdagen icke skulle komma att bestämma
storleken av lånegarantien.
Inspektionen anför vidare:
I detta sammanhang kan inspektionen icke heller underlåta att något
beröra frågan örn hur länge statens garanti för visst lån skall anses gälla.
Örn man kan utgå från att den tioåriga preskriptionen aldrig skulle komma
att åberopas av staten, synas likväl bestämmelser vara av nöden angående
den tid, inom vilken långivare skall anmäla sitt krav mot staten på grund
av lån, som icke återbetalas i föreskriven ordning. Det kan knappast vara
lämpligt, att långivare trots uraktlåtna indrivningsåtgärder eller på eget
bevåg lämnade anstånd skall vara skyddad av statens garanti under obegränsad
tid.
Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:
Däremot synes det tveksamt huruvida summan av den garanti, som av
staten lämnas för ifrågavarande av lokala kreditanstalter utlämnade lån,
skall såsom förslaget synes förutsätta vara obegränsad. Det torde sålunda
kunna ifrågasättas, om ej den totala kreditgarantien bör av riksdagen bestämmas
till visst belopp, som ej må överskridas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har med instämmande hänvisat till ett av
Jämtlands läns sparbank avgivet yttrande rörande sådana lån, där låntagaren
icke fullgör sina förpliktelser:
I fråga örn dessa lån komma bankerna sålunda i viss mån i sämre ställning
än beträffande andra lån, försedda med proprieborgen, därvid bankerna
kunna direkt vända sig mot borgensmännen. Det kan därför ifrågasättas
örn icke den av utredningsmännen förespeglade möjligheten för bankerna
att bliva befriade från vissa lån bort utformas såsom en ovillkorlig rätt
för dem att, då låntagaren brister i fullgörandet av sina skyldigheter, få
lånet inlöst av staten.
En på förhand av riksdagen fastställd omfattning av den föreslagna kreditgarantien
synes medföra vissa svårigheter vid det föreliggande förslagets
realiserande. Utöver den prövning av låneansökningarna, som förutsättes
ske i enlighet med det föreliggande förslaget, torde, därest kreditgarantiens
omfattning på förhand fastställes, i sådana fall, då ansökningar om lån
föreligga till större sammanlagt belopp än den fastställda kreditgarantien
medger, en ytterligare prövning av låneansökningarna bliva erforderlig
med hänsyn till nödvändigheten att avvisa ett antal lånesökande, som
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
enligt de allmänna grunderna i annat fall skulle beviljats sökt lån. Å andra
sidan skulle en på förhand fastställd omfattning av kreditgarantien
för det fall att efterfrågan på lån vore ringa kunna tänkas uppmuntra till
en generösare kreditgivning än avsett är. Under alla omständigheter torde
vissa svårigheter att genomföra en likformig behandling av alla låneansökningar
vara att vänta, för den händelse kreditgarantiens omfattning på
förhand skulle fastställas.
Kravet härpå torde icke heller ha avsett att åstadkomma en inskränkning
av kreditgivningen utöver vad som följer av förslagets allmänna principer
utan snarast att bereda riksdagen tillfälle att följa denna kreditgivnings utveckling.
Detta önskemål torde emellertid få anses vara tillgodosett genom
att lånenämnden i likhet med vad som för närvarande är fallet med studielånenämnden
avlämnar årliga redogörelser för sin verksamhet.
Jag anser mig därför böra ansluta mig till vad befolkningsutredningen i
detta avseende föreslagit.
Mot befolkningsutredningens förslag att kreditgarantiens giltighet i vissa
fall skall vara beroende av lånenämndens beslut ha erinringar framställts.
Jag ansluter mig till den av länsstyrelsen i Jämtlands län framförda uppfattningen,
att vederbörande kreditinstituts rätt, att, då låntagaren brister
i fullgörandet av sina skyldigheter, få lånet inlöst av staten, bör vara ovillkorlig.
Frågan om hur länge statens garanti för visst lån skall anses gälla har
vidare berörts. Jag delar de av sparbanksinspektionen framförda synpunkterna
och anser, att befolkningsutredningens förslag i detta avseende bör
kompletteras med en bestämmelse örn att den anmälan, som enligt befolkningsutredningens
förslag av vederbörande kreditinstitut skall göras hos
lånenämnden i sådana fall, då låntagare ej fullgöra sina skyldigheter, skall
ske senast ett år från förfallodagen räknat, varefter i annat fall den statliga
garantien upphör att gälla.
Räntan.
Befolkningsutredningens förslag att räntan skall fastställas av lånenämnden
och ej tillåtas överskrida den lägsta vid utlåning från sparbankerna
förekommande räntan för lån mot prima botteninteckningar har berörts i
ett antal remissvar.
Sparbanksinspektionen yttrar:
Det är tveksamt örn den räntesats, som utgår för obundna bottenlån, kan
komma att visa sig tillräcklig för täckandet av kostnaderna för utlåningen.
Först sedan erfarenhet vunnits kan detta bedömas.
Det torde vara av vikt, att det kommer till klart uttryck, att den vid
Departe
mentschefen.
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
lånets utlämnande medgivna räntemarginalen icke under lånetiden kan minskas
utan den långivande sparbankens samtycke.
Styrelsen för Lunds studentkårs kreditkassa anför:
Kassan torde svårligen bliva i stånd att bestrida den nya rörelsen med
en marginalränta av endast % procent över sparbankernas inlåningsränta,
åtminstone i det fall att denna rörelsegren skulle bliva av jämförelsevis stor
omfattning. Och det vore icke rimligt att av övriga låntagare — dem, som
ännu studera vid universitetet — uttaga en förhöjd ränta för att erhålla
medel att bestrida omkostnaderna för de statsgaranterade lånen. Kassan får
därför hemställa att räntan för dessa får överskrida sparbankernas inlåningsränta
med intill % procent. — I detta sammanhang anmärkes, att kassans
förvaltningskostnader äro jämförelsevis låga.
Styrelsen för Uppsala studentkårs kreditkassa yttrar:
Sitt förlagskapital upplånar kassan av Uppsala sparbank för en ränta
som med :1/2 procent överstiger bankens inlåningsränta. Så vitt styrelsen
nu kan se måste kassan avstå från att förmedla statsgaranterade amorteringslån
därest den föreslagna räntefoten skulle tillämpas.
Sedan Uppsala sparbank med hänsyn till önskvärdheten att kreditkassan
åtager sig denna förmedling i stället för sparbanken förklarat sig villig sänka
sin ränta på kassans förlagslån till 14 procent över inlåningsräntan, anser
sig styrelsen kunna utlämna de föreslagna lånen, därest räntan fixeras till
% procent över sparbankernas inlåningsränta.
Styrelsen för svenska sparbanksföreningen anför:
Beträffande räntan på ifrågavarande lån har befolkningsutredningen föreslagit,
att räntan skall bestämmas av lånenämnden och ej överstiga »den
lägsta vid utlåning från sparbank förekommande räntesatsen för lån mot
prima botteninteckning». Styrelsen har intet att erinra mot detta förslag i
sak, men den föreslagna ordalydelsen synes giva anledning till en viss tveksamhet
vid tillämpningen.
För att nå det mål, som befolkningsutredningen åsyftar, är det riktigare
och lämpligare att formulera bestämmelsen så, att räntan ej med mer än
x/2 procent må överstiga sparbankernas vanliga inlåningsränta, vilken för
närvarande är 2,5 procent. Den angivna marginalräntan V2 procent är för
åtskilliga sparbanker alltför knapp för att den skall täcka deras utgifter men
är å andra sidan den vanliga för de obundna prima bottenlånen.
Även om de skäl, som från kreditkassornas sida framförts som motivering
för en högre marginalränta än den, som följer av det föreliggande förslaget,
icke äro utan betydelse för kassornas möjligheter att förmedla de föreslagna
lånen, anser jag mig icke enbart av denna anledning kunna medverka
till en höjning av räntan med % procent. Jag anser mig emellertid böra
förorda den av svenska sparbanksföreningen framförda uppfattningen, att
räntan skall bestämmas så, att den ej med mera än % procent må överstiga
sparbankernas vanliga inlåningsränta. I sak torde detta endast innebära
en anslutning till vad befolkningsutredningen anfört rörande den skäliga
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
räntan på dessa lån. Erforderliga direktiv rörande en räntesättning i huvudsaklig
överensstämmelse med här förordade grunder torde böra lämnas av
Kungl. Majit.
Lånens storlek.
Befolkningsutredningens förslag att lånebeloppens storlek skall avgöras
av lånenämnden i varje särskilt fall har föranlett uttalanden av ett antal
remissinstanser.
Statskontoret yttrar: .
Statskontoret kan icke biträda utredningens uppfattning härutinnan utan
får för sin del föreslå, att den vidsträckta fullmakt, som enligt utredningens
förslag skulle givas lånenämnden, begränsas genom en för de olika examina
lämpligt avvägd maximering av lånesumman, vilket väl torde låta sig göra
på grundval av vunna erfarenheter.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:
Det bör klart sägas ifrån, att lån endast då alldeles särskilda omständigheter
därtill föranleda må beviljas med högre belopp än den beräknade normala
kostnaden för avlagd examen.
Länsstyrelsen framhåller även, att lån icke böra beviljas personer med
onormalt stora skulder.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att en maximering av lånebeloppen
för de olika examina bör införas. Detta synes enligt länsstyrelsens mening
påkallat av önskvärdheten att de studerande från början planera sina
studier på lämpligt sätt och genomföra dem inom rimlig tid. Styrelsen för
Lunds studentkårs kreditkassa framhåller, att det i praktiken kommer att
bli mycket svårt för att icke säga i regel omöjligt att påvisa, att vissa lån
icke äro studielån. Risk för rena bulvanlån för annan person kan jämväl
befaras uppkomma. Bland annat av hänsyn till dessa svårigheter synes det
önskvärt för att icke säga nödvändigt att fastställa en övre gräns för det
lånebelopp, som för olika examina rimligen kan anses böra omfattas av
den statliga garantien.
Att på förhand fastställa vissa maximilånebelopp gällande för respektive
examina torde vara ägnat att inskränka lånenämndens möjligheter till individuell
behandling av de lånesökande. En sådan åtgärd förefaller även kunna
bidraga till att skapa den föreställningen, att en generell utfästelse förelåge
från statens sida att till var och en, som avlagt en viss examen, utfärda
kreditgaranti för ett visst bestämt belopp, vilket ingalunda är fallet. Med
hänsyn till att skuldsättningen kan vara mycket växlande även för en och
samma examen, beroende på exempelvis i vilken utsträckning lånesökanden
genom lån måst finansiera sina studier, om han bildat familj under studietiden,
örn han bedrivit specialstudier för erhållande av speciellt höga betyg
Departe
mentschefen.
40 Kungl. Marits proposition nr 190.
etc., vöre en maximering av beloppet utan möjlighet för lånenämnden att
taga hänsyn till föreliggande enskilda omständigheter vid fastställandet av
lånets storlek särskilt olycklig, därför att detta enligt min mening skulle
drabba många av de mest behövande och mest meriterade sökandena. Genom
att ej maximilånebelopp fastställes för de olika examina tvingas lånenämnden
till en ingående prövning av varje enskild ansökan örn lån. Även
den av vissa remissinstanser befarade tendensen till ökad skuldsättning
torde, därest risk för sådan överhuvudtaget finnes, genom vetskapen om
denna individuella prövning, komma att effektivt motverkas. Jag anser
mig sålunda böra ansluta mig till vad befolkningsutredningen i detta avseende
föreslagit.
Villkor för erhållande av lån.
Flera av remissinstanserna ha yttrat sig med anledning av befolkningsutredningens
förslag till villkor för erhållande av lån, varvid främst frågan,
örn lån skall erhållas även av dem som efter examen fortsätta studierna,
har uppmärksammats.
Statskontoret finner det kunna bliva föremål för tvekan hur vidsträckt
kravet på examen skall tolkas och föreslår att i den kungörelse, som kommer
att utfärdas, de utbildningsanstalter uppräknas, vid vilka avläggande
av examen skall berättiga till lån med statlig garanti.
Sparbanksinspektionen har uppfattat utredningens förslag så, att lån endast
skall beviljas den, som avslutat sina studier. Denna inställning delas av
inspektionen, som dock anser, att den bör komma klarare till uttryck.
Större akademiska konsistoriet i Lund yttrar:
Det torde erfordras bestämda anvisningar om att endast sådana akademiker
böra erhålla lån under statsgaranti, vilkas examensmeriter och övriga
förhållanden giva grund för att av dem vänta en verkligt framgångsrik
verksamhet.
Stockholms högskolas rektorsnämnd anser, att enbart avlagd akademisk
examen ej bör vara tillfyllest för att erhålla lån; härutöver bör krävas vissa
kvalifikationer. Examensbetygen, vilka väl eljest som regel äro en användbar
mätare av begåvningen, böra dock icke vara ensamt utslagsgivande; ett
medelmåttigt betyg i filosofisk ämbetsexamen kan exempelvis kompenseras
av ett utmärkt provårsbetyg.
Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:
Av motiveringen framgår, att en förutsättning för erhållande av lån skall
vara att studierna fullföljts till en utbildning, som normalt bör bereda vederbörande
möjlighet till försörjning. De föreslagna bestämmelserna böra
bringas i överensstämmelse härmed. Icke alla akademiska examina bereda
möjlighet till försörjning.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar:
En precisering av de föreslagna bestämmelserna är önskvärd, så att det
klart framgår, örn lån endast skall beviljas den, som utträtt i förvärvslivet
eller även gäller för den, som fortsätter studierna.
Beträffande frågan örn lån skall erhållas, då examen avlagts men vederbörande
fortsätter studierna, framhåller större akademiska konsistoriet i
Lund följande.
Här bör uppmärksammas det icke ovanliga förhållandet att en person,
som avlagt ämbetsexamen och utträtt i förvärvslivet, senare återvänder till
fortsatt högre utbildning. En sådan sökande bör uppenbarligen icke vara
avstängd från att efter avslutandet av den fortsatta utbildningen erhålla
lån med statsgaranti eller förhöjning av beloppet för ett tidigare erhållet
sådant lån.
Större akademiska konsistoriet i Uppsala framhåller, att det icke vore
rättvist, om de studerande, som efter avlagd lägre akademisk examen kvarstanna
vid universitet, icke komme i åtnjutande av samma förmåner som
de, som efter examen utträda i förvärvsarbetet. Konsistoriet föreslår därför
en modifiering i denna riktning.
Göteborgs högskolas lärarråd framhåller, att bestämmelserna i ämnet
böra utformas så, att man med studieskuld avser skulder fram till och med
gradualavhandlingen.
Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer:
Amnärkningsvärt är, att utredningen icke närmare berört akademikernas
lånebehov efter examen. För en mängd akademiker äro nämligen lönevillkoren
närmast efter examen sådana, att fortsatt skuldsättning är nödvändig.
Skall det i dessa talrikt förekommande fall finnas möjlighet att, sedan
statsgaranterat lån en gång bekommits, erhålla förhöjning av detsamma?
Besvaras frågan nekande, måste den skuldsatte vid sidan av det statsgaranterade
lånet upptaga andra lån. Liknande problem uppstår i de fall, då
någon efter att hava avlagt en examen och erhållit statsgaranterat lån återvänder
till högskola eller eljest fortsätter studierna för högre examen.
Vad beträffar frågan om vilka examenskrav, som skola uppställas som
villkor för erhållande av lån, har befolkningsutredningen besvarat den sålunda,
att varje akademisk eller därmed jämförlig examen, som normalt kan
väntas bereda vederbörande möjlighet till försörjning, bör öppna möjligheter
till erhållande av lån.
Befolkningsutredningen har icke velat binda lånenämnden genom att närmare
ange de examina, som kan komma i fråga, utan överlämnat åt nämnden
att avgöra de skilda examinas värde. Jag biträder den ståndpunkt befolkningsutredningen
här intagit men finner mig böra göra det förtydligandet,
att examina överskjutande studentexamens nivå i princip böra öppna
möjlighet till lån. Sålunda bör enligt min mening t. ex. de som avlagt folkskollärarexamen
kunna komma i fråga för erhållande av lån.
Departe
mentschefen.
42
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Bedömandet av frågan huruvida vederbörande examen kari väntas bereda
sökanden försörjning måste emellertid enligt men mening helt överlämnas
åt lånenämndens avgörande.
Vad beträffar frågan örn lån skall kunna erhållas även då examen avlagts,
men vederbörande fortsätter studierna i stället för att omedelbart
söka sig ut i förvärvsarbete, innebär befolkningsutredningens förslag, även
om det främst tillkommit med hänsyn till det vanligaste fallet — att lånesökanden
efter examen söker sig ut i förvärvsarbete — enligt min mening
inget hinder för dem, som bedriva studier för högre examina eller för doktorsdisputation,
att erhålla lån.
Det har framförts, att ett lånebehov efter examen även kan föreligga.
Enligt min mening bör i sådana fall, då detta lånebehov uppstått på grund
av kostnader för vidare utbildning som t. ex. viss underläkartjänstgöring,
provår o. s. v., möjlighet till förhöjning av det tidigare erhållna lånet beredas
vederbörande vid den tidpunkt, då denna vidareutbildning avslutats.
Skulder föranledda av familjebildning.
Frågan om skulder, som föranletts av att den studerande bildat familj
under studietiden, skola hänföras till de skulder, som den föreslagna kreditgarantien
avses böra omfatta, har aktualiserats av ett antal remissinstanser.
Större akademiska konsistoriet i Lund uttalar, att det bör klargöras om
skulder, som uppkommit genom att en sökande redan under studietiden
bildat familj, få anses som studieskulder i förslagets mening. Det vore önskvärt
att så finge ske.
Styrelsen för Lunds studentkårs kreditkassa framhåller, att skulder, som
föranletts av att en studerande redan under studietiden bildat familj, rimligen
måste hänföras till studieskulder i förevarande sammanhang.
Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer yrkar att skuld, som uppstått
på grund av tidig familjebildning skall medräknas i studieskulden.
Ett av skälen varför befolkningsutredningen ej föreslagit ett maximilånebelopp
för olika examina är önskan att vid bedömandet av respektive ansökningar
kunna taga hänsyn till alla de olika faktorer, som kunnat påverka
skuldbördans omfattning. Uppenbart är att tidig familjebildning är en av
de mest verksamma faktorerna härvidlag. Att de skulder, som föranletts
härav, skola hänföras till den skuldsumma, som den föreslagna kreditgarantien
är avsedd att omfatta, är enligt min mening självklart, och detta torde
även ha varit befolkningsutredningens åsikt.
Skulder till föräldrar.
Befolkningsutredningens förslag, att skulder till föräldrar och därmed
jämförliga skulder ej skola kunna inräknas i det belopp, för vilket lån med
statlig garanti kan erhållas, kritiseras av ett antal remissinstanser.
43
Kungl. Mårds proposition nr 190.
Länsstyrelsen i Jönköping förordar, att föräldraskulderna ej uteslutas från
den statliga kreditgarantien, då de föreslagna inskränkningarna härutinnan
lätt synas kunna kringgås.
Länsstyrelsen i Karlskrona anför att, i sådana fall, då långivarnas ekonomiska
situation gör det påkallat, böra även lån av föräldrar och därmed
jämförliga lån kunna ingå i det statligt garanterade lånet.
Styrelsen för Lunds studentkårs kreditkassa yttrar:
Det synes kassan rimligt, att studieskulder till föräldrar och dylikt jämställas
med studieskulder till kreditinrättningar etc. Ofta förhåller det sig
så, att fadern, som har lättare att erhålla lån än sonen och dottern, upptager
lån i sitt namn och sedan utlånar beloppet till sonen etc. för dennes
studier. Ofta utlånar fadern egna eller upplånade medel till en son eller
dotter, som studerar, med mer eller mindre tillfälligt åsidosättande av övriga
syskons intresse. Det synes kassan riktigt att jämställa dylika lån med
övriga studielån. Skulle utredningens förslag i denna del följas, komma de
sålunda diskvalificerade låneformerna att successivt försvinna för att ersättas
med sådana lån, som enligt utredningens förslag komma att omfattas
av de föreslagna lättnaderna.
Styrelsen för Sveriges yngre akademikers centralorganisation anför:
Det är icke möjligt att helt bortse från skulder till föräldrar och därmed
jämförliga skulder. I ett stort antal fall äro sannolikt föräldrar och syskon
i behov av det kapital, som utlånats. Det torde ej bereda oöverstigliga svårigheter
att vid ansökan endast utmönstra sådana skulder till föräldrar och
därmed jämförliga skulder, vilka med hänsyn till de allmänna grunderna
för de föreslagna åtgärderna icke böra medgivas statsgaranti.
Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer yttrar:
I kanske flertalet fall, då föräldraskulder finnas, kunna dessa betecknas
som förtida arv. I många fall ha föräldrarna däremot verkligen utlånat sparkapital,
som måhända skall användas till deras egen pensionering, för ett
annat barns utbildning eller dylikt. De äro då beroende av att återfå sina
utlånade medel. I sådana fall böra föräldrarna kunna återfå sina medel på
så sätt, att lånet omplaceras i ett banklån, för vilket statlig garanti lämnas
på vanligt sätt.
Ehuru ett frångående av befolkningsutredningens förslag torde innebära
en viss ökning av den ifrågasatta kreditgarantiens omfattning, kan jag dock
ansluta mig till vad som från ett flertal remissinstanser anförts angående
lämpligheten av att även skulder till föräldrar och därmed jämförliga
skulder skola kunna inräknas i det belopp, till vilket lån med statlig garanti
kan erhållas. I första hand böra dock bankskulder komma ifråga. Huruvida
dessutom skulder till föräldrar och därmed jämförliga skulder skola kunna
inräknas i det lån, som sökes, bör enligt min mening vara beroende på sökandens
totala skuldsättning, vilken icke bör överskrida, vad som erfarenhetsmässigt
kan anses skäligt med hänsyn till hans examensmeriter och de
övriga omständigheter, som föreligga.
Departe
mentschefen.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Tidpunkt för ansökan om lån.
Ansökan om lån skulle enligt befolkningsutredningens förslag ske i nära
anslutning till examens avläggande. Under en övergångstid skulle dock möjlighet
att söka de föreslagna lånen öppnas för dem, som efter den 1 januari
1940 avlagt examen. Flera remissinstanser ha yttrat sig med anledning av
detta förslag.
Statskontoret anser det böra vara tillräckligt, om låntagare, som avlagt
examen efter den 1 januari 1943, beredas den föreslagna lånemöjligheten.
De av beredskapen hårdast drabbade bleve då tillgodosedda.
Sparbanksinspektionen önskar ett förtydligande rörande dem, som genom
övergångsbestämmelserna skola få lån. En huvudregel borde uppställas. Vidare
borde föreskrivas, att lån skall sökas senast tre år efter avlagd examen.
Större akademiska konsistoriet i Lund yttrar:
Att döma av uttalanden i motiveringen och av de föreslagna övergångsbestämmelserna
avses att statsgaranti endast skall kunna erhållas under
åren närmast efter utträdet i förvärvsarbete. Konsistoriet vill starkt ifrågasätta,
örn en dylik begränsning är påkallad eller lämplig. Bedömandet huruvida
en viss person på grundval av en akademisk examen kan förväntas
göra en värdefull insats är ofta säkrare, sedan han under några år fått pröva
sig fram. De som gjort detta synas icke böra vara avskurna från det statliga
stödet blott därför att de icke önskat taga detta i anspråk så tidigt
som möjligt.
Göteborgs högskolas lärarråd anser, att lånen böra stå öppna för akademiker,
som avlagt examen eller disputerat för graden förslagsvis efter den
1 januari 1935.
Överståthållarämbetet yttrar:
Enligt ämbetets förmenande böra de föreslagna bestämmelserna kompletteras
med ett stadgande att en person för att kunna påräkna lån skall göra
framställning därom i nära tidsanslutning till avläggandet av examen och
inträdet i förvärvsarbetet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:
Åtskilliga skuldsatta akademiker, som tagit sin examen före den 1 januari
1940, torde genom upprepade inkallelser under senaste världskriget hava
hämmats i sina utkomstmöjligheter och därigenom hava kommit i en brydsam
ekonomisk situation. Det synes rimligt att möjlighet bereddes även
dessa att komma i åtnjutande av den föreslagna förmånen. Därest en fixerad
tidpunkt beträffande avlagd examen anses böra inflyta i övergångsbestämmelserna,
synes befogenhet böra tilläggas lånenämnden att, då synnerliga
skäl föreligga, bevilja lån även för akademiker med examen av äldre datum.
Styrelsen för Lunds studentkårs kreditkassa yttrar:
Utredningen föreslår, att den skuldsatte akademiker, som önskar använda
sig av den föreslagna låneformen, skall göra detta tämligen omedelbart efter
det examen avlagts. Blott då låneformen första gången blir tillgänglig, skulle
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
speciella övergångsbestämmelser tillämpas. Emellertid är ju förhållandet det,
att mången examinerad akademiker ofta först efter åtskilliga år kommer fram
till en inkomst, som gör det möjligt för honom att binda sig för en fixerad
amorteringsplan för studieskulderna. Kassan har svårt att inse, att icke omläggning
av studieskulderna skulle kunna generellt medgivas även vid senare
tidpunkt.
Styrelsen för Sveriges ''yngre akademikers centralorganisation anför:
Därest en tidsgräns skall fastställas, bör den gå längre tillbaka i tiden än
som föreslagits åtminstone till den 1 januari 1935. En differentiering av gränsen
för olika yrkesutövare är emellertid påkallad. Därför vore det lämpligast
att ej binda lånenämden vid någon bestämd tidsgräns.
Det förefaller ur åtskilliga synpunkter lämpligt att .ansökan örn lån ingives
i nära anslutning till examens avläggande. I regel bör enligt min mening sådan
ansökan göras senast inom sex månader efter examens avläggande. Något oavvisligt
krav härpå torde emellertid icke böra uppställas. Även vidi en senare
tidpunkt bör ansökan om lån alltså få göras. I vissa fall kan lånenämndens
möjligheter till bedömande av sökandens ''kreditvärdighet tänkas vara större
vid en senare tidpunkt t. ex. efter genomgånget provår, erhållen fast anställning
o. s. v. Men i allmänhet torde nämndens möjligheter att bedöma
en ansökan vara mindre, när lång tid förflutit sedan studierna avslutades
och alltså betydande svårigheter kunna föreligga att avgöra, huruvida sökandens
skulder tillkommit på sådant sätt, att han är förtjänt av att komma
i åtnjutande av den föreslagna kreditgarantien.
Avsikten med den föreslagna kreditgivningen är bland annat att underlätta
familjebildning genom att sätta låntagaren i tillfälle att planmässigt amortera
sina skulder. Det ligger i sakens natur att lånet under sådana förhållanden bör
tagas, medan ännu goda förutsättningar föreligga, att kreditgivningens syfte
skall nås.
I princip föreligger alltså intet hinder att ansökan örn lån göres vid den
tidpunkt, som förefaller sökanden mest lämplig. Ur denna synvinkel torde
också problemet örn i vilken utsträckning personer, som vid förslagets ikraftträdande
redan avlagt examen, skola komma i åtnjutande av lån, böra betraktas.
Jag ansluter mig emellertid till befolkningsutredningens uppfattning
att främst de som avlagt examen efter den 1 januari 1940 böra komma
ifråga till erhållande av lån, men finner mig icke böra förorda någon bestämd
tidsgräns, varför i enlighet med förslagets principer även andra sökande
böra kunna erhålla lån.
överflyttning av lån till postsparbanken.
Befolkningsutredningens förslag att lånet skall överflyttas till postsparbanken
för framtida bevakning, då låntagare råkat i betalningssvårigheter,
som i framtiden kunna väntas bliva övervunna, och den kreditanstalt som
Departe
mentschefen.
Departe
mentschefen.
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
utlämnat lånet ej önskar åtaga sig det framtida bevakandet av lånet, har
berörts i ett antal yttranden.
Statskontoret avstyrker utredningens förslag i denna del. Sparbankerna och
kreditkassorna kunna enligt statskontorets mening själva bevaka lånen.
Generalpoststyrelsen yttrar:
Styrelsen har intet att erinra mot att vissa lån skola övertagas av postsparbanken
men understryker att dessa äro de mest svårbehandlade fallen,
varför arbetet med dem blir krävande och kan komma att omspänna en lång
följd av år. Styrelsen ifrågasätter dock arn den ej som vid de s. k. räntefria
studielånen borde äga att utan lånenämndens hörande medge anstånd med
amortering och räntebetalning och medge förlängning av amorteringstiden
samt då så är motiverat kunna uppsäga lånet till betalning inom sex månader.
Beträffande postsparbankens ersättning för sitt bestyr med lånen föreslår
styrelsen att den i förekommande fall framdeles får återkomma till saken da
erfarenhet vunnits.
Styrelsen för svenska sparbanksföreningen anför:
Styrelsen vill framhålla, att även sparbankerna smidigt och effektivt handhava
lån av olika slag, även studielån, och att sparbankernas förluster på lån
hålla sig vid ett minimum. Styrelsen är därför övertygad örn att överflyttning
i enlighet med befolkningsutredningens förslag av nu ifrågavarande lån
från sparbankerna till postsparbanken icke skall behöva förekomma, i någon
nämnvärd omfattning.
Styrelsen för Lunds studentkårs kreditkassa finner den av utredningen föreslagna
överflyttningen av vissa nödlidande lån till postsparbanken fullständigt
obehövlig för att icke säga meningslös.
Erfarenheterna från den statliga kreditgivningen i form av räntefria studielån
ha som befolkningsutredningen framhållit visat, att man icke utan framgång
har kunnat avstå från att avskriva ''lån även då låntagaren råkat ut för en
längre tids betalningsoförmåga. Jag delar utredningens uppfattning att avskrivning
i sådana fall ej bör ske. I stället bör den tidpunkt avvaktas, då
låntagarens ekonomiska läge förbättrats, varefter ny överenskommelse om
fortlöpande amortering av skulden bör träffas.
Jag biträder befolkningsutredningens förslag att dessa, lån i de fall, då vederbörande
kreditinstitut så önskar, skola överflyttas till postsparbanken.
Organisatoriska spörsmål.
Frågan örn kreditgivningens organisation har berörts av ett antal remissinstanser.
I främsta rummet har därvid diskuterats huruvida kreditgivningen,
skall handhavas av en central lånenämnd, såsom befolkningsutredningen föreslagit,
och sammansättningen av denna nämnd. Även frågan örn den föreslagna
fondbildningen och örn affärsbankernas medverkan vid kreditgivningen
har emellertid aktualiserats. Vidare har uppmärksamheten riktats på de even
-
Kungl. Marits proposition nr 190. 47
tuella ändringar av sparbankslagen, som kunna bliva nödvändiga med anledning
av det framlagda förslaget.
Universitetskanslern yttrar:
Det skulle vara välbetänkt att, då fråga är örn personer, som utexaminerats,
från de 5 akademiska läroanstalterna, vid låneansökningarnas behandling
städse taga i anspråk den stora erfarenhet och sakkunskap, som finnes samlad
hos statsstipendienämnderna.
Styrelsen för Lumds studentkårs kreditkassa kan icke finna, att den av utredningen
föreslagna centrala lånenämnden är erforderlig eller önskvärd1. Ifrågavarande
sparbanker och kreditkassor torde vara så kvalificerade, att en
överinstans till dem för bedömande av krediterna ifråga icke torde vara behövlig.
Beträffande lånenämndens sammansättning framhåller styrelsen:
Det bör tillses, att lånenämnden innehåller sakkunskap rörande aktuella
förhållanden i olika delar av landet. Kassan vill särskilt framhålla angelägenheten
av att i nämnden finnes någon, som studerat i Lund och fortfarande har
hemvist i staden eller dess närhet.
Styrelsen för Uppsala studentkårs kreditkassa yttrar:
Den vidgade borgensfria utlåningen till akademiker skulle avsevärt vinna
i säkerhet, örn utlåningen omhänderhades av studentkårer* och nationer jämte
kreditkassorna. Den nödvändiga kontrollen kunde ske genom att staten
beredde sig tillfälle att deltaga i förvaltningarna genom att utse en eller
två ledamöter och en revisor.
Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer förordar, att organisationen
förenklas så att lånens beviljande sker på de olika kårorterna av särskilda
nämnder, uppbyggda efter statsstipendienämndernas mönster.
Därest den centrala lånenämnden skulle bibehållas, understryker styrelsen
vikten av att kontakt hålles med studentorganisationerna.
Styrelsen anför vidare:
Därest det centraliserade förfarandet skulle bliva genomfört, är det angeläget,
att studentorganisationerna få tillfälle yttra sig över ansökningarna på
samma sätt som sedan många år skett vid utdelning av statsstipendier. Därigenom
skulle lånenämnden tillföras någon personlig kännedom om lånesökandena.
Beträffande den föreslagna fondbildningen anför statskontoret:
Den föreslagna fondbildningen är ej — med hänsyn till att, därest överflyttning
av lån till postsparbank ej sker, det uteslutande gäller att täcka
uppkomna förluster — ändamålsenlig eller i överensstämmelse med vedertagna
finansieringsprinciper. För lånemedelsförlusternas täckande bör ett särskilt
anslag på riksstatens driftbudget uppföras.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar:
Ytterligare må ifrågasättas, örn det verkligen skall vara behövligt och
lämpligt att för infriande av statens garanti för lånen upplägga en särskild
48
Kungl. Majlis ''proposition nr 190.
fond. Det synes tillfyllest, om i rikstaten i samband med anvisandet av medel
för uppehållande av nämndens verksamhet jämväl upptages ett årligt
förslagsanslag för bestridande av de eventuellt uppkommande förlusterna.
Fullmäktige i riksbanken anför:
Enligt förslaget skola garantilånen kunna utlämnas av sparbank eller studentorganisations
kreditkassa. I anslutning härtill vilja fullmäktige framhålla,
att riksbanken utlämnat ett betydande antal avbetalningslån, som avse
studiekostnader för akademisk eller därmed jämförlig examen. Sålunda ha
under åren 1944 och 1945 enbart vid huvudkontoret beviljats omkring 700
dylika lån på tillhopa omkring 2 200 000 kronor. Det kan framstå såsom
mindre önskvärt, att en stor del av dessa lån flyttas från riksbanken i samband
med ett genomförande av förslaget. Fullmäktige ha för sin del ingen
erinran mot att riksbanken — örn så anses lämpligt — upptages bland de
kreditanstalter, som skola kunna utlämna de statliga garantilånen. Om förslag
härom skulle framläggas, äro fullmäktige beredda att avlåta framställning
om de ändringar i bankoreglementet, som erfordras för låneverksamhetens
bedrivande.
Ett antal remissinstanser ha uppmärksammat frågan om affärsbankernas
ställning till den föreslagna kreditgivningen.
Bank- och fondinspekt i orien anför:
Något skäl varför icke även affärsbank skulle kunna fungera som lokal
kreditanstalt har, såvitt inspektionen kunnat finna, icke anförts av utredningen.
Inspektionen, som länge ägnat speciell uppmärksamhet åt affärsbankernas
kreditgivning för studieändamål, kan vitsorda att en betydande del av
de studerandes lån äro placerade just i dessa banker.
Vid sådant förhållande och då enligt vad utredningen själv framhållit
många skäl tala för att den statligt garanterade kreditgivningen organiseras
så, att lånen i största möjliga utsträckning komma att kvarligga i den kreditanstalt,
där de ursprungligen beviljats, torde även affärsbankerna böra beredas
tillfälle att medverka vid nämnda kreditgivning. På grund av återbetalningsvillkoren
förutsätter dock en sådan anordning ändring i bankernas
bolagsordningar.
Styrelsen för svenska bankföreningen har vidtagit en summarisk utredning
rörande omfattningen av affärsbankernas medverkan vid utlämnande av
studielån till akademiker. Utredningen har begränsats till Stockholm, Göteborg,
Uppsala och Lund. Styrelsen anför härom följande.
Undersökningens resultat utvisar, att dylika studielån för närvarande finnas
utlämnade från affärsbanker i Stockholm till 170 låntagare å sammanlagt
cirka 363 000 kronor, i Göteborg till 149 låntagare å sammanlagt cirka
306 000 kronor, i Uppsala till 1 885 låntagare å sammanlagt cirka 1 774 000
kronor samt i Lund till 820 låntagare å sammanlagt 874 000 kronor.
Styrelsen anför vidare:
Tyvärr hava sådana uppgifter icke varit för bankföreningen tillgängliga,
att en jämförelse kunnat göras med sparbankernas och studentkreditkassornas
motsvarande utlåning i de nämnda städerna, men i varje fall synes den
49
Kungl. Marits ''proposition nr 190.
slutsatsen kunna dragas av de anförda siffrorna, att affärsbankernas inedverkan
vid finansiering av akademiska och därmed jämförliga studier är
väsentligt större än som av utredningen antagits, då den vid utformandet av
sitt förslag ansett affärsbankerna böra uteslutas från kretsen av de kreditinstitut,
som skola äga utlämna de ifrågasatta garantilånen.
Bankföreningen vill sålunda för sin del bestämt hävda, att därest det befinnes
lämpligt att lösa det föreliggande problemet enligt de av utredningen
föreslagna principerna — med i författningsväg lämnad utfästelse om garantilån
efter avlagd examen — dylika lån böra kunna utlämnas jämväl av affärsbank.
Något annat skulle innebära en enligt bankföreningens mening obefogad
diskriminering av affärsbankerna.
Mot befolkningsutredningens förslag att förlägga beviljandet av krediterna
till en central lånenämnd har från ett antal remissinstanser kritik riktats
till förmån för en decentraliserad kreditgivning. Även örn den ifrågasatta kreditgivningen
inskränktes till att omfatta enbart akademiker, erbjuda de framförda
alternativen enligt min mening knappast några fördelar. Därest man
såsom i nu föreliggande förslag utsträcker kreditgivningen till att omfatta
även andra grupper med dyrbar utbildning, kan en organisation efter
de antydda linjerna tänkas medföra vissa risker, vilka synas kunna undvikas
vid den av befolkningsutredningen föreslagna anordningen. Jag biträder sålunda
vad befolkningsutredningen föreslagit i avseende på lånenämnden och
dess sammansättning.
För tillgodoseendet av det medelsbehov, som kan komma att uppstå, dels
vid överflyttningen av lån till postsparbanken och dels på grund av den föreslagna
kreditgarantien, har befolkningsutredningen föreslagit inrättandet av
en fond.
Jag ansluter mig till den av statskontoret och länsstyrelsen i Skaraborgs
län framförda uppfattningen, att fondbildning ej bör komma i fråga för detta
ändamål. För den föreslagna kreditgivningen genom postsparbanken bör enligt
min mening bankens medel komma till användning och för täckande av
lånemedelsförlusterna bör ett särskilt anslag på riksstatens driftbudget
uppföras.
Befolkningsutredningen har föreslagit, att utlämnandet av lånen skall kunna
ske genom sparbanker och studentkårernas kreditkassor. Fullmäktige i
riksbanken ha under hänvisning till det avsevärda antal studielån, som riksbanken
årligen utlämnar, funnit det mindre önskvärt, att dessa lån flyttas från
riksbanken i samband med förslagets genomförande. Jag delar denna uppfattning
och finner mig böra förorda att de föreslagna lånen skola kunna utlämnas
även genom riksbanken. Utredningen har vid framläggandet av sitt
förslag utgått från, att något intresse ej kunde väntas föreligga från affärsbankernas
sida för den föreslagna kreditgivningen. Då emellertid motsatsen
visat sig vara fallet och det enligt min mening icke förefinnes grundad anledning
att under sådana förhållanden inskränka rätten att utlämna de föreslagna
med statlig kreditgaranti försedda lånen till enbart riksbanken, sparBihang
till riksdagens protokoll lOlfi. 1 sami. Nr 100.
Departe
mentschefen.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
bankerna och studentkårernas kreditkassor, finner jag mig böra biträda
det av bank- och fondinspektionen och styrelsen för svenska bankföreningen
framförda yrkandet att dylika lån böra få utlämnas även av affärsbankerna.
Frågan om de ändringar av sparbankslagen, som må föranledas av förevarande
förslag, kommer statsrådet och chefen för finansdepartementet att
anmäla i annat sammanhang.
Förslagets ekonomiska konsekvenser.
Erfarenheterna från kreditgivningen i form av statens räntefria studielån
ge enligt befolkningsutredningens uppfattning vissa anvisningar beträffande
omfattningen av de risker, som den föreslagna kreditgarantien kan medföra
för statsverket. Avskrivningarna på dessa lån uppgå för närvarande till omkring
1,7 procent av ursprungliga lånebeloppet, d. v. s. av utlånade 4,5 miljoner
ha omkring 75 000 kronor avskrivits, 2,7 miljoner ha återbetalats.
Storleken av de belopp, som kreditgarantien kan väntas omfatta, kan ej
med någon säkerhet anges. I den undersökning (stat. off. utr. 1943:17), som
utförts av arbetsmarknadskommissionen, uppskattades den sammanlagda
skuldsumman för dels de akademiker, som under tiden höstterminen 1936—
vårterminen 1942 avlagt examen, och dels de studerande, som icke avlagt
examen men vårterminen 1942 bedrevo studier, till 35 å 40 miljoner kronor.
Av detta belopp beräknades 23,3 procent vara bankskulder och 5,9 procent
vara skulder till kreditkassor. Omkring 46 procent av beloppet beräknades
vara skulder till föräldrar.
Statskontoret framhåller hurusom förslaget torde ha en väsentligt större
ekonomisk räckvidd än som framgår av i betänkandet gjorda, på knapphändigt
och delvis ofullständigt siffermaterial grundade antaganden rörande den
sannolika lånefrekvensen.
Sparbanksinspektionen anser, att förlustriskerna även vid en noggrann
prövning bli större än vad befolkningsutredningen kalkylerat med.
Större akademiska konsistoriet i Lund yttrar:
Förslaget medför icke någon omedelbar utgift av statsmedel. Sådana utgifter
komma däremot att erfordras för att täcka de förluster, som efter hand
måste uppstå. Om storleken av dessa göras i betänkandet vissa antydningar.
Det förefaller antagligt, att man härvid underskattat förlustrisken.
De förbindelser, som staten enligt den föreslagna anordningen skall ikläda
sig, äro sålunda ganska svåröverskådliga. Med hänsyn härtill kunna naturligtvis
anföras statsfinansiella betänkligheter mot förslaget. Konsistoriet anser
sig icke böra tillmätas dessa en i och för sig avgörande betydelse vid förslagets
bedömande från de synpunkter, som konsistoriet närmast har att
företräda.
Styrelsen för Lunds studentkårs kreditkassa anför:
För den föreslagna lånenämnden beräknas av utredningen utan specifikation
en kostnad av 10 000 kronor för år. Även örn detta belopp skulle kom
-
51
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 190.
ma att visa sig tillräckligt, skulle, med utgångspunkt från det av utredningen
beräknade antalet låneansökningar, en kostnad av minst 25 kronor för varje
lån tillkomma utöver de lokala anstalternas kostnader.
Av större betydelse är frågan örn storleken av de förluster som komma
att drabba staten på grund av dess garanti. Utredningen synes uppskatta
statens förlustrisk å den föreslagna statsgarantien till 1,7 procent av det utlämnade
lånebeloppet. Enligt kassans mening är denna uppskattning mycket
starkt optimistisk.
Kassans material från åren 1923—1944, vilket dels är större än det som
utredningen baserar sig på, dels torde vara mera jämförbart med det, som
här avses, visade återbetalning hittills genom livförsäkring vid låntagarnas
död av 1,2 procent av det sammanlagda utlämnade lånebeloppet och inbetalning
hittills av borgensmännen vid låntagarnas oförmåga av 2,6 procent
av samma lånebelopp. Summan härav, 3,8 procent, som ju är vida högre än
de av utredningen antagna, 1,7 procent, kommer givetvis att ytterligare
.stiga, innan ifrågavarande låneportfölj helt avvecklats. Siffran 3,8 procent
är emellertid ingalunda tillräcklig för att angiva den sannolika förlustrisken.
Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer uppskattar på basis av tillgängligt
material den skuldsumma (exklusive föräldraskulder), som tynger
de nu studerande, till 25 miljoner kronor. Styrelsen anför:
Med utgångspunkt från en genomsnittlig skuldbelastning (alltjämt exklusive
föräldraskulder) — bland skuldsatta och icke skuldsatta — vid avläggande
av slutexamen av för man 4 000 kronor och för kvinna 1 500 kronor
kan, då antalet nyexaminerade akademiker under krigsåren årligen uppgått
till ungefär 1 400 män och 300 kvinnor, den sammanlagda skuldsättningen
för en årskull akademiker skattas till omkring 6 000 000 kronor.
Om förlusterna beräknas till 3 procent årligen, vilket är mycket lågt räknat,
skulle den årliga utgiften för förslagets genomförande, därest fonden till
fullo utnyttjades, bliva 180 000 kronor jämte administrationskostnader.
De här angivna beräkningarna äro, som redan nämnts, ytterligt osäkra,
men torde giva någon föreställning om storleksordningen av de tal, varom
är fråga.
I likhet med befolkningsutredningen anser jag, att den föreslagna kreditgarantiens
framtida omfattning är svår att på förhand bedöma. Därest utbildningskostnaderna
genom samhälleliga åtgärder inom den närmaste framtiden
kunna väntas bliva väsentligt reducerade, kommer detta självfallet att
avsevärt minska skuldsättningen hos de studerande, varför också den nu
föreslagna kreditgarantiens betydelse i motsvarande grad minskas. Mot bakgrunden
av de allmänt omfattade önskemålen örn en demokratisering av
utbildningsmöjligheterna genom ett avlägsnande av de ekonomiska spärrarna
vågar jag sålunda hävda den uppfattningen, att den nu föreslagna kreditgarantien
främst kommer att anlitas av dem, som under senare år avlagt
examen, och av dem, sorn inom de närmaste åren väntas avlägga examen. I
framtiden bör man däremot enligt min mening räkna med att statliga åtgärder
avsedda att minska utbildningskostnaderna leda till reducerade anspråk
på den föreslagna kreditgarantien.
Departe
mentschefen.
52
Kungl, Marits proposition nr 190.
Med hänsyn till att det föreliggande förslaget i avseende främst på de
s. k. föräldraskulderna går längre än befolkningsutredningens förslag, anser
jag mig dock böra påpeka, att kreditgarantiens aktuella omfattning kan väntas
bliva något större än vad befolkningsutredningen utgått från.
Styrelsen för Lunds studentkårs kreditkassa har beträffande förlustriskerna
vid den föreslagna kreditgivningen anfört, att befolkningsutredningen
väsentligt underskattat dessa. Styrelsen räknar med att knappast ens en förlustrisk
på 3,8 procent av kapitalet kommer att visa sig vara tillräcklig. Styrelsen
för Sveriges förenade studentkårer har uppskattat den sammanlagda
skuldsättningen för en årskull akademiker till omkring 6 miljoner kronor.
Styrelsen beräknar förlustrisken till 3 procent årligen, vilket den anser vara
mycket lågt räknat. Den årliga utgiften för ett genomförande av förslaget
skulle då bliva 180 000 kronor, bortsett från administrationskostnaderna.
Mot det material, som bildar underlaget för styrelsens för Lunds studentkårs
kreditkassa uppskattning av förlustriskerna, torde åtskilliga anmärkningar
kunna göras. Det är emellertid tillräckligt att framhålla, att materialet
omfattar kreditkassans hela utlåning, alltså även lån, som utlämnats till sådana
personer, som påbörjat studier utan att fullfölja dem fram till någon
examen. Under sådana förhållanden torde kreditkassans klientel i fråga om
betalningsförmåga icke vara fullt jämförbart med det utvalda låntagarklientel,
som avses erhålla den nu föreslagna kreditgarantien. De av styrelsen för
Sveriges förenade studentkårer gjorda uppskattningarna av förlustriskerna
basera sig också på ett material, som icke utan vidare kan betraktas som
normgivande för kreditgarantiens framtida omfattning.
En annan, ehuru även den osäker, utgångspunkt för bedömandet av de
framtida förlustriskerna kan erhållas, örn man utgår i stort sett från samma
utgångspunkter som befolkningsutredningen, nämligen från det tillgängliga
materialet angående avlagda examina vid samtliga universitet, högskolor och
fackhögskolor och från den uppskattning av förekomsten av bankskulder och
därmed jämställda skulder och dessa skulders genomsnittliga belopp, som
göres i arbetsmarknadskommissionens betänkande (stat. off. utr. 1943:17)
samt från den generaliseringen, att alla som ha bankskulder skulle erhålla
kreditgaranti. Antalet lånesökande kan under dessa omständigheter beräknas
till omkring 500 per år med en genomsnittlig skuld på 3 400 kronor,
varvid bortsetts från skulder till föräldrar. Den sammanlagda skuldsättningen
(exklusive föräldraskulder) för en årskull skulle alltså kunna uppskattas till
omkring 1 700 000 kronor. Detta belopp, som kreditgarantien sålunda förutsättes
omfatta, torde dock som mått på den skuldsumma, som årligen kan
väntas bli föremål för statsgaranti, ur vissa synpunkter vara för högt, ty dels
kunna inte alla skuldsatta erhålla kreditgaranti och dels torde de, som endast
ha skulder på mindre belopp, ej söka lån med statlig kreditgaranti. Å andra
sidan kan en ökning av kreditgarantiens omfattning komma att föranledas
av möjligheten att erhålla kreditgaranti även för den del av skulden, som
53
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 190.
utgöres av skuld till föräldrar. Att dessa skulder i någon större omfattning
skulle komma att överflyttas till lån med statlig garanti torde med hänsyn
till skuldernas karaktär ej vara att vänta. Det är omöjligt att exakt ange
verkningarna av de faktorer, som sålunda påverka kreditgarantiens omfattning.
Det torde emellertid icke vara orimligt att vänta sig, att de komma
att uppväga varandra.
Den föreslagna kreditgarantien skulle enligt dessa beräkningsgrunder komma
att omfatta skulder till ett belopp av 1 700 000 kronor för varje årskull,
som kommer i åtnjutande av garantien. Därest avskrivningarna bleve jämförliga
med dem, som uppstått på statens räntefria studielån eller 1,7 procent,
skulle den årliga utgiften för förslagets genomförande böra beräknas
till 28 900 kronor jämte administrationskostnader, förutsatt att skuldsättningen
bland de utexaminerade är av den anförda omfattningen.
Det förhållandet, att vissa redan utexaminerade personer föreslås kunna
komma i åtnjutande av den föreslagna kreditgivningen, kommer sannolikt
att medföra att denna redan under det första verksamhetsåret kan
väntas omsluta ett väsentligt högre belopp än det som motsvarar den normala
skuldbördan för en årskull akademiker. I samma mån som kreditgarantien
dessutom tas i anspråk av andra än akademiker minskas självfallet
det här framlagda materialets representativitet.
Det framgår av det nyss anförda, att förlustriskerna icke för närvarande
låta sig beräkna med den säkerhet, att en viss årlig förlust kan på förhand
fixeras. Förlustriskerna bedömas, som synes, högst olika beroende på från
vilket material man anser riktigast att utgå. Detta kan i sin tur med hänsyn
till de begränsade erfarenheter, som föreligga, knappast bliva föremål för
annat än ett subjektivt bedömande. Det förefaller enligt min mening ej
osannolikt, att den verkliga förlustrisken kan visa sig ligga emellan de här
anförda uppskattningarna. Oavsett hur förlustriskerna bedömas kan man
emellertid utgå från, att dessa under de närmaste åren kunna förväntas
bliva mycket begränsade. Jag anser mig under sådana förhållanden böra förorda,
att i avvaktan på att säkrare utgångspunkter skola föreligga för ett
bedömande av den föreslagna kreditgarantiens omfattning och de därav föranledda
förlusternas storlek ett förslagsanslag på 20 000 kronor anvisas för
täckande av under budgetåret 1946/47 uppstående förluster.
Beträffande kostnaderna för den föreslagna lånenämndens verksamhet förordar
jag, att dessa må gäldas av det under åttonde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig tillstyrkta grunder utfärda erforderliga
bestämmelser angående statlig kreditgaranti för lån åt
den som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen;
dels ock till Kostnader för statlig kreditgaranti för vissa
studielån under åttonde huvudtiteln för budgetåret 1946/47
anvisa ett förslagsanslag av..............kronor 20 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Sandberg.
Stockholm 1946 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.
400966