Kungl. Maj:ts proposition nr 156
1
Nr 156.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om
avbrytande av havandeskap, m. m.; given Stockholms
slott den 8 mars 1946.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbrytande
av havandeskap; och
2) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 156.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 156-
Förslag
till
Lag
angående alldring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap.
Härigenom förordnas, att 1, 2 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938 om avbrytande
av havandeskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Havandeskap må enligt denna lag avbrytas:
1) när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets
tillkomst skulle medföra allvarlig fara
2) när kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 15 kap. 12,
13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2,
3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet
ägt rum under omständigheter
som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen
samt inneburit ett grovt åsidosättande
av kvinnans handlingsfrihet;
3) när med skäl kan antagas att
kvinnan eller det väntade barnets fader
genom arvsanlag kommer att på
avkomlingar överföra sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom.
Avbrytande av havandeskap på annan
grund än sjukdom eller kroppsfel
hos kvinnan må ej företagas efter
havandeskapets tjugonde vecka.
för hennes liv eller hälsa;
2) när med hänsyn till kvinnans
levnadsförhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antagas, att hennes
kroppsliga eller själsliga krafter skulle
allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst
och vården örn barnet;
3) när kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 15 kap. 12,
13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2,
3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet
ägt rum under omständigheter
som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen
samt inneburit ett grovt åsidosättande
av kvinnans handlingsfrihet;
å) när med skäl kan antagas att
kvinnan eller det väntade barnets fader
genom arvsanlag kommer att på
avkomlingar överföra sinnessjukdom
eller sinnesslöhet eller ock svårartad
sjukdom eller svårt lyte av annat slag.
Avbrytande av havandeskap på annan
grund än sjukdom eller kroppsfel
hos kvinnan må ej företagas efter
havandeskapets tjugonde vecka. Medi
-
1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1941: 283.
Kungl. Maj.ts proposition ni 156-
3
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
cinalstyrelsen må dock, dd särskilda
skål äro därtill, medgiva ingreppets
utförande jämväl därefter intill utgången
av tjugufjärde veckan.
2 §.
Har kvinnan-----till åtal.
Avbrytande av-----tala därför.
Havandeskap må ej avbrytas pa
grund av arvsanlag hos kvinnan, varom
i 1 § 3. förmäles, med mindre jämväl
sterilisering å henne företages, utan
så är att sådan åtgärd av särskilda
skäl finnes olämplig.
4
Havandeskap må ej avbrytas, med
mindre den läkare som utför ingreppet
samt annan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt
utlåtande, på grunder som i utlåtandet
angivas, förklarat förutsättningarna
för åtgärden vara förhanden.
Avbrytande av havandeskap på den
i 1 § 3. angivna grund må ske endast
efter prövning av medicinalstyrelsen.
Lag samma vare, där kvinnan på
grund av rubbad själsverksamhet saknar
förmåga att lämna giltigt samtycke
till åtgärden.
Havandeskap må ej avbrytas på
grund av arvsanlag hos kvinnan, varom
i 1 § l. förmäles, med mindre jämväl
sterilisering å henne företages, utan
så är att sådan åtgärd av särskilda
skäl finnes olämplig.
§.
Havandeskap må ej avbrytas, med
mindre den läkare som utför ingreppet
samt annan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt
utlåtande, på grunder som i utlåtandet
angivas, förklarat förutsättningarna
för åtgärden vara förhanden eller
ock medicinalstyrelsen lämnat tillstånd
därtill.
Avbrytande av havandeskap på den
i 1 § 4. angivna grund må ske endast
efter prövning av medicinalstyrelsen.
Lag samma vare, där kvinnan på
grund av rubbad själsverksamhet saknar
förmåga att lämna giltigt samtycke
till åtgärden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.
4
Kungl. Maj-.ts proposition nr 156-
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 14 kap. 26 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
26 §.
Havande kvinna, som genom att Havande kvinna, som genom att
nyttja invärtes eller utvärtes medel nyttja invärtes eller utvärtes medel
uppsåtligen dödar sitt foster, straffes uppsåtligen dödar sitt foster, straffes
för fosterfördrivning med fängelse. för fosterfördrivning med fängelse.
Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, vare hon fri från straff.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.
1 Senaste lydelse, se SFS 1942: 378.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 156.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 februari 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga angående ändrade
bestämmelser om avbrytande av havandeskap
m. m.
Föredraganden anför följande.
Den 12 september 1941 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga att inom socialdepartementet
verkställa utredningar rörande vissa befolkningspolitiska spörsmål. Med stöd
av sagda bemyndigande tillkallades samma dag såsom sakkunniga ledamoten
av riksdagens andra kammare, statssekreteraren, numera statsrådet Tage Erlander,
docenten, numera professorn Curt Gyllenswärd, e. o. byråchefen Alf
Johansson och numera ledamoten av riksdagens första kammare, professorn
Sten Wahlund. De sakkunniga antogo benämningen 1941 års befolkningsutredning.
Utredningen som i enlighet med det givna utredningsuppdraget upptog
bl. a. abortfrågan avgav den 22 november 1944 betänkande härom med förslag
till lag angående tillägg till lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbrytande
av havandeskap, förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§
lagen den 19 maj 1939 (nr 171) örn förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av trolovning eller äktenskap m. m., förslag till kungörelse örn
ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 396) angående statsbidrag
lill förebyggande mödra- och barnavård samt förslag till kungörelse
om statsbidrag till rådgivande verksamhet för havande kvinnor (SOU
1944: 51).
över betänkandet lia efter remiss yttranden avgivits av bl. a. medicinalstyrelsen
(efter börande av bl. a. medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd professor Nils von Hofsten), socialstyrelsen, Överståthållarämbetet
(efter hörande av stadsfullmäktige, polismästaren och förste stadsfiskalen i
Stockholm), samtliga länsstyrelser, socialvårdskommittén, ungdomsvårdskommittén,
flera landsting, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund,
Sveriges praktiserande läkares förening, svenska arbetsgivareföreningen,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, svenska
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund,
föreningen Sveriges landsfiskaler, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm,
Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
riksförbundet för sexuell upplysning, svensk kuratorsförening, svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
högerns centrala kvinnoråd, folkpartiets kvinnoförbund, svenska landsbygdens
kvinnoförbund, handelns arbetsgivarorganisation samt kvinnliga läkares
klubb.
Sedan ärendet därefter, såvitt angår lagen om avbrytande av havandeskap
jämte vissa i samband därmed stående frågor, varit föremål för överväganden
inom justitiedepartementet, anhåller jag att nu få upptaga dessa frågor
till behandling.
Gällande rätt.
Avbrytande av havandeskap är enligt svensk rätt utom i vissa undantagsfall
förbjudet och belagt med straff. Gällande straffbestämmelser
återfinnas i 14 kap. strafflagen. Enligt 26 § nämnda kapitel straffas
havande kvinna, som genom att nyttja invärtes eller utvärtes medel uppsåtligen
dödar sitt foster, med fängelse. Annan som, med kvinnans vilja, fördriver
hennes foster på sätt i 26 § sägs, skall enligt 27 § straffas med straffarbete
från och med sex månader till och med två år eller med fängelse i
minst sex månader. Förövar någon fosterfördrivning vanemässigt eller för
att därmed bereda sig vinning, utgör straffet enligt andra stycket i samma
paragraf straffarbete från och med ett till och med sex år. 28 § stadgar straff
för den som, utan kvinnans vilja, förövar fosterfördrivning på sätt i 26 §
sägs. Straffet utgör straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick
kvinnan av gärningen svår kroppsskada, utgör straffet straffarbete på livstid
eller i tio år. Om kvinnan av gärningen fick döden, skall gärningsmannen dömas
till straffarbete på livstid. Försök till brott, som avses i 26, 27 eller 28 §,
skall enligt 28 a § straffas efter ty i 3 kap. stadgas. Har kvinnan avlidit till
följd av försök till brott, som omförmäles i 28 §, må dömas till straffarbete
på livstid.
På grund av allmänna rättsregler har utan särskilt stadgande ett avbrytande
av havandeskap ansetts vara straffritt, om åtgärden var nödvändig för
att rädda kvinnans liv eller för att undanröja en allvarlig fara för hennes
hälsa (medicinsk indikation). Däremot ha andra skäl icke utan stöd av lag
ansetts kunna föranleda, att fosterfördrivning är tillåten. Numera är denna
fråga reglerad genom lagen den 17 juni 1938 om avbrytande
av havandeskap, vilken upptager medicinska, blandat social-medicinska,
vissa humanitära och eugeniska indikationer som kunna föranleda att
havandeskap må avbrytas. En erinran om nämnda lag har upptagits i 14
kap. 28 b § strafflagen. För tillkomsten och innehållet i lagen må här lämnas
följande redogörelse.
År 1934 tillsatte chefen för justitiedepartementet efter givet bemyndigande
Kungl. Maj-.ts proposition nr 156.
7
en kommitté med uppdrag att, på grundval av en inom medicinalstyrelsen
verkställd utredning i ämnet, utarbeta förslag till lagstiftning örn rätt i vissa
fall till avbrytande av havandeskap ävensom förslag till ändrad lagstiftning
om straff för fosterfördrivning. Sedan kommittén, som senare vanligen kallats
abortkommittén, upprättat preliminära författningsförslag med tillhörande
motiv, remitterades dessa för yttrande till vissa myndigheter och sammanslutningar.
De inkomna yttrandena befordrades jämte berörda förslag
till trycket (SOU 1935: 13). 1 maj 1935 avgav kommittén slutligt betänkande
med förslag bland annat till lag örn avbrytande av havandeskap och lag om
ändrad lydelse av 14 kap. 26, 27 och 28 §§ strafflagen.
Enligt kommitténs förslag till lag örn avbrytande av havandeskap (1 §
första stycket) skulle havandeskap få avbrytas på humanitära, sociala och
eugeniska indikationer. Humanitär indikation ansåg kommittén
föreligga, när havandeskapet uppkommit av våldtäkt eller av könsumgänge
mellan personer i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller
mellan syskon, eller när kvinnan vid hävdandet ej fyllt femton år eller var
sinnessjuk eller sinnesslö, eller när kvinnan eljest hävdats med grovt åsidosättande
av hennes handlingsfrihet. Social indikation ansågs vara
förhanden, när barnets tillkomst skulle ådraga kvinnan varaktig nöd eller
ofärd som funnes icke kunna på annat sätt avvärjas. Enligt kommitténs motivering
innefattades under den sociala indikationen huvudsakligen tre typfall.
I första hand skulle under bestämningen ingå sådana fall där det förelåge
— icke såsom vid de medicinska indikationerna en påvisbar fysisk eller
psykisk sjukdom — men en fysisk eller psykisk svaghet hos kvinnan samt
barnets tillkomst med hänsyn till denna svaghet skulle medföra allvarlig fara
för kvinnans liv eller hälsa. Under denna indikation, som plägar betecknas
såsom blandat social-medicinsk indikation eller utvidgad medicinsk indikation,
inginge —- framhåller kommittén — företrädesvis de så kallade »utsläpade
mödrarna». Vidare skulle bestämningen omfatta de fall där på grund
av havandeskapet ett varaktigt ekonomiskt nödläge skulle uppstå för kvinnan.
Ytterligare skulle bestämningen omfatta sådana fall då en ogift kvinna
på grund av havandeskapet skulle bliva utsatt för »social vanära». E u g en
i s k indikation ansågs föreligga, när med skäl kunde antagas att
kvinnan eller det väntade barnets fader genom arvsanlag konnne att på avkomlingar
överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom.
— För samtliga nu angivna fall gällde att ingreppet ej skulle få företagas
efter havandeskapets tjugonde vecka. Den föreslagna lagen skulle ej
äga tillämpning på avbrytande av havandeskap som företoges på medicinska
skäl. Ingrepp på denna grund lämnades liksom tidigare oreglerade.
Utan kvinnans begäran skulle havandeskapet få avbrytas allenast där
kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga att lämna giltigt
samtycke till åtgärden.
Prövningen av frågan, huruvida förutsättningarna för avbrytande av havandeskap
förelåge, skulle enligt förslaget verkställas av två legitimerade
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
läkare. Den ene av dessa skulle vara av Kungl. Maj:t förordnad att pröva
ärenden av detta slag. Prövningen kunde emellertid även verkställas av medicinalstyrelsen.
Prövning av medicinalstyrelsen skulle vara obligatorisk i
två fall nämligen då fråga vore om abortframkallning på eugenisk indikation
och då kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga
att lämna giltigt samtycke till åtgärden. — Avbrytande av havandeskap skulle
få verkställas endast av legitimerad läkare och skulle utföras å lasarett eller
därmed jämförlig allmän anstalt eller ock å sjukstuga. Därest medicinalstyrelsen
så prövade erforderligt, kunde styrelsen medgiva att ingreppet
finge utföras å annan anstalt.
Enligt kommitténs förslag till lag örn ändrad lydelse av I-i kap. 26, 27 och
28 §§ strafflagen gällde, att straff för fosterfördrivning enligt 14 kap. samma
lag icke skulle inträda då havandeskapet avbrutits med stöd av nyss angiven
prövning (14 kap. 28 §). Hade prövning ej ägt rum, inträdde däremot
straff för fosterfördrivning även om indikation varit förhanden. I övrigt
föreslogs inga andra ändringar i 14 kap. strafflagen än att kvinnan själv
kunde frias från straff eller i visst fall straffet nedsättas till böter, om omständigheterna
vöre synnerligen mildrande, saint att kvinnan själv bleve
straffri, örn havandeskapet avbrutits av legitimerad läkare, även om föreskriven
prövning icke ägt rum (14 kap. 26 §). Förutom vissa andra straffbestämmelser
upptogs i förslaget till lag om avbrytande av havandeskap en
särskild bestämmelse örn straff för den som efter behörig prövning utan att
vara legitimerad läkare avbröte eller sökte avbryta havandeskap å annan.
Sedan Kungl. Maj:t förordnat att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
de av kommittén utarbetade lagförslagen, avgav lagrådet den 30 oktober
1935 yttrande över dessa. Lagrådet uttalade bland annat, att frågan i vad
mån det borde vara tillåtet eller åtminstone lämnat utan straffrättslig påföljd
att avbryta havandeskap utan tvivel vore förtjänt av lagstiftarens synnerliga
uppmärksamhet icke blott på grund av den oroväckande ökningen
av de kriminella aborternas antal utan ock i betraktande av att ökningen
kunnat ske utan någon kraftigare reaktion från de rättsvårdande myndigheternas
sida. Vidare uttalade lagrådet, att riktigheten av kommitténs mening
att även i andra fall än då kvinnans liv eller hälsa vore i fara kunde
föreligga en intressekollision, som borde göra abortingripande tillåtet, näppeligen
kunde förnekas. Emot kommitténs förslag, såvitt däri avsåges möjlighet
att avbryta havandeskap på eugeniska indikationer, fann
lagrådet icke anledning till erinran. Likaså delade lagrådet i huvudsak kommitténs
uppfattning beträffande abort på humanitära skäl. Däremot
ansåg lagrådet, att i en blivande lag av de sociala indikationerna borde upptagas
endast de blandat social-medicinska och att i samband därmed även
de medicinska indikationerna borde göras till föremål för lagstiftning. Till
stöd för sin ståndpunkt att havandeskap icke borde få avbrytas vid rent
sociala indikationer åberopade lagrådet bland annat, att vid dessa
indikationer — i motsats till vad fallet vore vid de övriga indikationerna
— i verklig mening fasta och objektiva hållpunkter såväl för indikationer
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
9
nas beskrivande i lag som för deras beaktande vid rättstillämpningen nästan
helt och hållet saknades. Man kunde därför icke värja sig för den bestämda
farhågan att utvecklingen komme att glida ut i en allt större, av kommittén
icke åsyftad efterlåtenhet. Sannolikt skulle de rent sociala indikationerna i
den form de föreslagits även komma att försämra läget för mången kvinna,
vilken, örn det berodde uteslutande på henne själv, skulle vilja bära fram
sitt barn. ity att lagen kunde komma att åberopas till stöd för hennes omgivnings
måhända av själviska motiv förestavade övertalningsförsök i motsatt
riktning. Lagrådet framhöll vidare, att man i det stora flertalet av de
från läkarhåll avgivna yttrandena över kommitténs preliminära förslag mer
eller mindre kraftigt motsatt sig, att en för läkare i allmänhet så fräne
mande uppgift som utredning och prövning angående förekomsten av
sociala indikationer ålades läkarna. Lagrådet påpekade även, att den omständigheten
att just de, vilkas medverkan vore nödvändig för lagens lyckliga
genomförande i praktiken, ställde sig så avvisande som skett utgjorde
ett tungt vägande skäl mot godtagande av de sociala indikationerna. Beträffande
den blandat social -medicinska indikationen uttalade
lagrådet, att på det hela taget mot denna indikation icke syntes kulma
göras gällande de invändningar, som lagrådet riktat mot de rent sociala indikationerna,
under förutsättning att man vid angivandet av den blandat
social-medicinska indikationens innehåll fasthölle vid att såsom förutsättning
skulle ingå en vid tiden för abortfrågans prövning förefintlig så betydande
kroppslig eller själslig svaghet hos kvinnan att en samvetsgrann läkare
måste säga sig att, med hänsyn jämväl till de förhållanden, under vilka
kvinnan vore hänvisad att leva, hon icke kunde utan allvarlig och påtaglig
tära för hälsan utstå den påfrestning, som skulle föranledas av havandeskapet
och förlossningen samt det späda barnets vård. — I fråga om det av
kommittén föreslagna prövnings förfarandet anmärkte lagrådet,
att detsamma icke i tillräcklig mån tillgodosåge kravet på att en så grundlig
och objektiv prövning erhölles som möjligt vore med beaktande av praktiska
synpunkter. Lagrådet förordade därför, att havandeskap ej skulle få
avbrytas med mindre de båda läkarnas förklaring att förutsättningarna för
åtgärden vore förhanden stadfästs av medicinalstyrelsen. Då fråga vore örn
abort på eugeniska skäl borde emellertid kommitténs förslag bibehållas.
Däremot funnes, i händelse lagrådets förslag örn efterprövning godtoges,
icke anledning att låta ärenden örn abort, då kvinnan ej vore kapabel att
giva samtycke, gå direkt till medicinalstyrelsen, utan torde i dylika fall den
vanliga proceduren böra användas. — De av kommittén föreslagna ändringarna
i 14 ka]), st r a f f lage n, av innebörd att kvinnan alltid
skulle vara straffri örn aborten framkallats av legitimerad läkare och att,
därest omständigheterna vore synnerligen mildrande, kvinnan skulle kunna
frias från straff eller i visst läll straffet nedsättas till böter, avstyrktes av
lagrådet. Lagrådet framhöll bland annat, att man även efter genomförande
av en ändrad lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén
förordat torde nödgas räkna med att enstaka läkare av olika motiv skulle
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
befinnas villiga att sträcka sin medverkan till abort utom lagens råmärken.
En bestämmelse sådan som den först angivna skulle säkerligen leda till att
kvinnor i ökad omfattning komme att vända sig till dylika läkare, särskilt
i fall då andra läkare förut ställt sig avvisande. En bestämmelse om strafffrihet
för kvinnan vid synnerligen mildrande omständigheter skulle vidare
beträffande visst slag av brott innebära godkännande av en för svensk strafflag
helt ny princip, vilken icke syntes utan tvingande skäl böra upptagas annat
än i samband med en mera omfattande reform av vår strafflagstiftning.
Ej heller syntes anledning föreligga att, utan samband med upptagande av
sist angivna bestämmelse, i straffskalan införa böter.
Sedan lagrådets utlåtande avgivits, anbefallde Kungl. Majit befolkningskommissionen
att avgiva yttrande över de sociala och eugeniska indikationerna
sådana desamma bestämts i kommitténs förslag. I januari 1937 avgav
kommissionen det anbefallda yttrandet (SOU 1937:6). Kommissionen tillstyrkte
däri i princip de av kommittén föreslagna eugeniska indikationerna.
Beträffande de sociala indikationerna framhöll kommissionen
i likhet med kommittén angelägenheten av att omfattande åtgärder
från samhällets sida vidtoges för att motverka uppkomsten av sådana situationer,
i vilka kvinnor av fara för nöd eller ofärd dreves att framkalla abort.
Dessa samhälleliga åtgärder innefattade dels en vex-ksamhet på det socialpedagogiska
fältet och dels socialekonomiska reformer. I fråga örn de närmare
riktlinjerna för detta socialpedagogiska och socialekonomiska reformarbete
hänvisade kommissionen till ett flertal förslag som kommissionen redan framlagt
eller hade under utarbetande. Under förutsättning att detta omfattande
reformprogram genomfördes avstyrkte kommissionen kommitténs förslag
att havandeskap skulle få avbrytas på grund av rent sociala indikationer
(ekonomisk nöd, »social vanära» och dylikt). Däremot förordade kommissionen
att abortframkallning skulle vara medgiven vid blandat socialmedicinska
indikationer (»utsläpade mödrar» och dylika fall).
Därest i överensstämmelse med kommissionens uppfattning abortframkallning
icke medgåves på rent sociala utan blott på blandat social-medicinska
indikationer, borde det — framförallt med hänsyn till svårigheterna att draga
en bestämd gräns mellan medicinska och blandat social-medicinska indikationer
— övervägas, huruvida icke jämväl tillåtligheten av abortframkallning
på medicinska indikationer borde lagfästas. I lagen om avbrytande
av havandeskap borde då såväl de medicinska som de blandat social-medicinska
indikationerna inbegripas i ett enhetligt stadgande om abortframkallning
av hälsoskäl.
Kommissionen framhöll slutligen, att det borde övervägas huruvida icke
en särskild ställning lämpligen kunde beredas sådana kvinnor, som trots de
förutsatta sociala reformerna faktiskt genom nödställd belägenhet förts till
losterfördrivning. I detta avseende framhöll kommissionen, att det kunde
ifrågasättas huruvida man ej kunde medgiva åklagarmyndigheten rätt att
diskretionärt pröva, örn i det särskilda fallet åtal mot kvinnan borde anställas
eller icke.
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
11
Chefen för justitiedepartementet anmodade härefter medicinalstyrelsen
att, efter hörande av de myndigheter och sammanslutningar som styrelsen
funne erforderligt, avgiva yttrande i frågan huruvida eif bestämmande av
indikationerna i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet förordat
borde medföra en omläggning av det prövningsförfarande beträffande indikationernas
förhandenvaro som av kommittén föreslagits samt, därest en sådan
omläggning funnes böra företagas, utarbeta förslag därtill. Medicinalstyrelsen
avgav —- efter att hava infordrat yttranden från vissa läkarorganisationer
— i december 1937 utlåtande i frågan. I sitt yttrande
framhöll medicinalstyrelsen till en början, att den av lagrådet givna utformningen
av indikationerna måste anses ägnad att i väsentliga delar
häva de betänkligheter styrelsen tidigare hyst mot en lagreglering av frågan
om abortframkallning. Styrelsen föreslog, att de blandat social-medicinska
indikationerna i den blivande författningstexten skulle sammanlöras med de
rent medicinska indikationerna. Enligt styrelsens uppfattning skulle i de medicinska
indikationerna ingå de fall, i vilka på grund av sjukdom eller kroppsfel
hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv
eller hälsa, och i de blandat social-medicinska de fall, i vilka nied hänsyn till
.svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra sådan fara. Beträffande
prövnings förfäran det fann styrelsen en prövning av lokal instans
erbjuda tillräckliga garantier, om den förenades med underställning
hos styrelsen i vissa tveksamma fall samt med rapportskyldighet till styrelsen
om utförda ingrepp. Styrelsen ansåg den lokala prövningsinstansen böra
bestå av den läkare, i vanliga fall sjukhusläkare, som skulle verkställa ingreppet,
samt därjämte av en läkare i tjänsteställning, såsom förste provinsialläkare,
provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpingsläkare
eller municipalläkare. Därutöver borde i vissa fall tillkomma de specialutbildade
läkare med vilka samråd betingades av fallets medicinska ari.
Föreskrift i sistnämnda hänseende borde emellertid icke intagas i lagen. Åt
tjänsteläkaren borde anförtros att, där så befunnes påkallat, till kvinnan meddela
upplysningar örn till buds stående sociala hjälpmöjligheter samt att
verkställa utredning på det förberedande stadiet. Funne läkarna att indikation
förelåge, måste de omedelbart sammanfatta resultatet av prövningen i ett
skriftligt utlåtande, enligt av styrelsen lämnade anvisningar avfattat å av styrelsen
utfärdat formulär. Beträffande frågan i vilka fall den lokala prövningsinstansens
tillstånd till abortframkallning skulle underställas medicinalstyrelsen
för stadfästelse föreslog styrelsen en underställning vid fall av social-medicip.
sk
där havandeskapet uppkommit av blodskam. Medicinalstyrelsens stadlästelse
av den lokala instansens medgivande till abortframkallning borde vidare
fordras i fall, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga
alt lämna giltigt samtycke till ingreppet. Slutligen föreslog styrelsen, alt
vid eugeniska indikationer prövningen skulle verkställas centralt av styrelsen.
Vidare fann styrelsen angeläget framhålla, att ingreppets verkställande
borde få äga runi endast å lasarett eller därmed jämförlig an
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
stalt eller å sjukstuga och utföras endast av där anställd läkare. Bestämmelse
därom borde kompletteras med en regel att styrelsen ägde, därest styrelsen så
prövade erforderligt, medgiva viss läkare att utföra sådan åtgärd även å annan
anstalt. Vad slutligen beträffar den tidsgräns efter vilken abort ej
finge företagas ansåg styrelsen, att den tjugufjärde veckan borde utgöra gräns
utom vid fall av medicinsk indikation, för vilka någon gräns ej borde uppställas.
Sedan kommitténs förslag varit föremål för överarbetning inom justitiedepartementet,
avlät Kungl. Majit till 1938 års riksdag proposition (nr 136)
med förslag till, bland annat, lag örn avbrytande av havandeskap och lag örn
ändring i 14 kap. strafflagen. Till grund för propositionen låg den uppfattning
beträffande lagstiftningens grunder varåt lagrådet i sitt yttrande givit
uttryck. Därjämte beaktades i propositionen vissa av de synpunkter sorn
befolkningskommissionen och medicinalstyrelsen framlagt i sina yttranden.
Första lagutskottet hemställde i utlåtande nr 42 örn godkännande av förslagen
med vissa ändringar i förslaget till lag om avbrytande av havandeskap.
Utskottets hemställan godkändes av riksdagen. Sedan lagrådet lämnat det av
riksdagen antagna förslaget till lag örn avbrytande av havandeskap i vad det
skilde sig från propositionen utan erinran, utfärdades den 17 juni 1938 lag
örn avbrytande av havandeskap och lag örn ändring i 14 kap. strafflagen.
Lagen örn avbrytande av havandeskap medgiver, såvitt
angår sociala indikationer, abortframkallning allenast vid blandat socialmedicinska
indikationer (»utsläpade mödrar» och liknande fall) men däremot
icke vid rent sociala indikationer (ekonomisk nöd, »social vanära» och dylikt).
För vinnande av en betryggande prövning av frågan örn förhandenvaron
av medicinska indikationer regleras jämväl dessa indikationer i lagen.
I 1 § 1) upptages sålunda ett stadgande av innehåll, att havandeskap må avbrytas,
när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets
tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Därvid
åsyftas enligt departementschefens uttalande med uttrycken »sjukdom»
och »kroppsfel» fall av rent medicinsk indikation och med »svaghet» fall av
blandat social-medicinsk indikation. 1 § 2) innehåller ett stadgande om
humanitära indikationer, som i huvudsak överensstämmer med kommitténs
förslag. Enligt stadgandet medgives avbrytande av havandeskap, när kvinnan
hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12, 13, 15 eller
15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet ägt rum
under omständigheter som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen samt inneburit
ett grovt åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet. Beträffande de
eugeniska indikationerna upptages det av kommittén föreslagna stadgandet
oförändrat i 1 § 3), enligt vilken bestämmelse havandeskap må avbrytas, när
med skäl kan antagas att kvinnan eller det väntade barnets fader genom
arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller svår kroppslig sjukdom.
Enligt 1 § andra stycket må avbrytande av havandeskap på annan grund
än sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan ej företagas efter havandeskapets
Kungl. Maj.ts proposition nr 1-56.
13
tjugonde vecka. I 3 § stadgas i överensstämmelse med kommittéförslaget
att utan kvinnans begäran havandeskapet må avbrytas allenast där kvinnan
på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke
till åtgärden.
Vad särskilt angår prövningen av förutsättningarna för avbrytande av
havandeskap framhöll departementschefen, att spörsmålet i viss mån kommit
i ändrat läge genom att å ena sidan de rent sociala indikationerna uteslutits
och å andra sidan de medicinska indikationerna reglerats. Vidare anförde
departementschefen:
Det torde vara lämpligt att här till en början upptaga frågan huru prövningsförfarandet
bör vara anordnat vid medicinska och blandat medicinsksociala
indikationer. I första hand ankommer det härvid på prövningsinstansen
att undersöka huruvida kvinnan kan hjälpas på annat sätt än genom
havandeskapets avbrytande. Är fråga om blandat medicinsk-sociala indikationer,
kommer denna undersökning väl oftast att avse frågan huruvida
icke genom till buds stående sociala lijälpåtgärder av något slag konfliktläget
kan undanröjas. Prövningsinstansen måste alltså vara så sammansatt
att den blir väl skickad för denna del av sin uppgift. Därest det
skulle befinnas att kvinnans nödläge icke sålunda kan avhjälpas, ankommer
det på prövningsinstansen att avgöra huruvida fallet är sådant att abortframkallning
enligt lagen må företagas. Prövningen måste alltså läggas i
sådana händer att garantier erhållas för en grundlig och objektiv prövning
av indikationerna.
Departementschefen framhöll, att en prövningsinstans med dessa uppgifter
syntes kunna vara anordnad på tre olika sätt: central prövning, lokal
prövning eller förprövning av lokal instans, vilkens beslut, därest detsamma
innebure bifall till kvinnans framställning, för stadfästelse underställdes en
central instans. Sedan departementschefen härefter uttalat, att av dessa möjligheter
den centrala prövningen icke borde ifrågakomma, anförde han ytterligare:
Då
lagrådet och medicinalstyrelsen förordat en obligatorisk underställning
av den lokala instansens beslut, har skälet härför varit det att det ansetts
att ett lokalt prövningsförfarande icke innebure tillräckliga garantier
för en objektiv prövning av frågan örn förutsättningarna för ingrepp förelåge.
Emellertid synes med skäl kunna ifrågasättas, örn icke även med en
lokal prövningsinstans kan uppnås en tillförlitlig prövning, därest den lokala
instansen erhåller en tillfredsställande sammansättning och föreskrift
meddelas örn att rapport rörande verkställt avbrytande av havandeskap
omedelbart skall ske till medicinalstyrelsen. Mot ett underställningsförfarande
kan, oavsett de skäl av praktisk art som tala däremot, åberopas att
ett sådant förfarande kan vara ägnat att minska den lokala instansens
känsla av ansvar för prövningen och därför föranleda att framställningar
från kvinnor örn abort komma alt av den lokala instansen tillstyrkas i
större utsträckning än som överensstämmer med lagens mening. Och uppenbarligen
kommer den uppfattning som den förprövande instansen intager
i frågan att öva ett mycket stort inflytande vid den centrala instansens
slutliga ställningstagande. Äv nu angivna skäl finner jag att avgörandet bör
anförtros åt en lokal instans.
I fråga om prövningsförlärandel vid de humanitära indikationerna fann
departementschefen icke erforderligt all för dessa fall införa något annat
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
prövningsförfarande än det som förordats för de medicinska och blandat
social-medicinska indikationerna. Vid de eugeniska indikationerna åter syntes
prövningen böra verkställas centralt och av medicinalstyrelsen. Även i
de fall, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga
att lämna giltigt samtycke till avbrytande av havandeskapet, syntes prövningen
böra verkställas direkt av styrelsen.
Beträffande den lokala prövningsinstansens sammansättning uttalade departementschefen,
att han i valet mellan kommitténs förslag, enligt vilket
prövningen skulle företagas av kvinnans egen läkare jämte en av de läkare,
som av Kungl. Majit skulle förordnas att pröva ärenden av ifrågavarande
slag, samt den av medicinalstyrelsen förordade lösningen, att den lokala
instansen skulle bestå av den läkare som utförde ingreppet samt en tjänsteläkare,
stannat för sistnämnda lösning.
I enlighet härmed stadgas som huvudregel i 4 § första stycket, att havandeskap
ej må avbrytas, med mindre den läkare som utför ingreppet samt annan
läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande,
på grunder som i utlåtandet angivas, förklarat förutsättningarna för åtgärden
vara förhanden. I andra stycket i samma paragraf stadgas därjämte,
att avbrytande av havandeskap på den i 1 § 3) angivna grund må
ske endast efter prövning av medicinalstyrelsen samt att detsamma skall
gälla, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga
att lämna giltigt samtycke till åtgärden.
Enligt 6 § skall avbrytande av havandeskap utföras å lasarett, därmed
jämförlig allmän anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare. Utan hinder
härav må medicinalstyrelsen, där styrelsen så prövar erforderligt, medgiva
viss läkare att utföra sådan åtgärd å anstalt som nyss är sagt eller å annan
anstalt.
Kan, då fråga är örn avbrytande av havandeskap på grund av sjukdom
eller kroppsfel hos kvinnan, prövning i den ordning 4 § angiver eller utförande
av ingreppet å anstalt som i 6 § sägs icke utan våda äga rum med
hänsyn till dröjsmål eller annan olägenhet som därigenom skulle uppstå,
må enligt 7 § havandeskapet av legitimerad läkare avbrytas utan iakttagande
av nämnda stadganden.
Lagen föreskriver vidare i 10 § att straff enligt 14 kap. 26, 27 eller 28 §
strafflagen ej må ådömas, om någon efter prövning som avses i 4 eller 7 §
avbrutit havandeskap eller gjort försök därtill och åtgärden skett med iakttagande
av de i 1 § andra stycket samt 3 § givna föreskrifter. Därjämte innehåller
11 § en straffbestämmelse för den som i fall som avses i 10 § utan
att vara legitimerad läkare avbryter havandeskap å annan eller gör försök
därtill.
De av kommittén föreslagna ändringarna i 14 kap. strafflagen genomfördes
icke. I nämnda kapitel upptogs endast en bestämmelse (nuvarande 28 b §)
med erinran om att enligt lagen örn avbrytande av havandeskap i vissa fall
ej finge dömas till straff för handling som i 26, 27 eller 28 § sägs.
Den 9 september 1938 utfärdades en kungörelse (nr 571) med tillämpningsföreskrifter
till lagen om avbrytande av havandeskap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
15
1941 gjordes vissa smärre ändringar i lagen om avbrytande av havandeskap
med anledning av den då antagna nya steriliseringslagen. Påföljande år
vidtogos därjämte i samband med den nya lagstiftningen om straff för försök
till brott vissa redaktionella jämkningar i lagen samt i straffbestämmelserna
för fosterfördrivning, varvid straffbestämmelsen för försök upptogs såsom
28 a §.
Befolkningsutredningens förslag- i vissa huvuddrag.
För att få en överblick av ämnet torde här till en början böra lämnas en
kortfattad redogörelse för vissa delar av befolkningsutredningens år 1944 avgivna
betänkande som icke direkt beröras av nu föreliggande lagstiftningsfråga.
Befolkningsutredningen framhåller, att abortfrågan äger ett nära samband
med befolkningsfrågan. Den framkallade aborten vore en metod för medveten
barnbegränsning vid sidan av andra metoder. Aborter av denna art intoge
emellertid en särställning bland de nativitetssänkande faktorerna beträffande
såväl orsaker som konsekvenser. Härom anför utredningen, att det som ur
befolkningspolitisk synpunkt gjorde de framkallade aborterna till ett mycket
allvarligare problem än övriga former av barnbegränsning vore de bestående
risker, som aborterna medföra för kvinnans liv, hälsa och framtida fruktsamhet.
Dessa risker vore i synnerhet framträdande vid de illegala aborterna
d. v. s. vid det övervägande flertalet av aborter. Framför allt vore sterililetsrisken
härvid betydande. Utom det att aborterna vore direkt nativitetsminskande
hade de sålunda genom dessa risker även indirekt nativitetsminskande
verkan, då de ökade antalet sterila kvinnor. Även andra följdåkommor
än sterilitet kunde verka i nativitetsminskande riktning. Redan detta förhållande
satte aborterna i en särställning och motiverade ur befolkningspoli
fisk synpunkt särskilda åtgärder för deras bekämpande.
Befolkningsutredningen har inriktat sitt studium av abortfrågan främst på
frågans sociala aspekter och har därvid sökt giva en allsidig belysning av
den psykologiska och sociala situation, i vilken de abortsökande kvinnorna
befinna sig. I anledning härav har utredningen låtit verkställa ett antal undersökningar
rörande dessa kvinnors sociala förhållanden och de hjälpbehov,
som föreligga för dem. Dessa undersökningar ha såsom bilagor fogats vid
betänkandet.
Innan utredningen ingår på frågan örn abortklientelets psykologiska och
sociala situation upptager den till behandling abortens medicinska aspekter
och aborlfrekvensen i Sverige. Härvid har utredningen huvudsakligen kunnat
bygga på äldre undersökningar.
Aborten ur medicinsk synpunkt. Beträffande riskerna vid legal och illegal
abort jämförda nied riskerna vid fullföljt havandeskap och normal förlossning
samt vid spontan abort lämnar utredningen följande sammanfattande
omdöme.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
Dödsfrekvensen är viel legal abort på friska människor troligen icke högre
än vid vanlig förlossning, möjligen lägre, i varje fall då en skicklig läkare
utför ingreppet. Däremot är den säkerligen högre vid illegal abort än vid
spontan abort eller vanlig förlossning.
Sjukdomsfrekvensen i omedelbar anslutning till ingreppet synes vara påtagligt
högre vid illegal abort än vid spontan abort eller vanlig förlossning.
Vid legal abort synes sjukligheten vara jämförelsevis låg men dessa erfarenheter
basera sig när det gäller friska kvinnor praktiskt taget uteslutande på de
ofullständigt prövade ryska siffrorna. Den större sjukligheten vid illegal abort
framträder särskilt i fråga om feberfallsfrekvensen, vilken vid illegal abort
troligen är omkring 50 % mot vid legal abort 1 å 3 %>.
Risken för senkomplikationer synes vara högst väsentligt större efter illegal
abort än efter spontan abort eller vanlig förlossning. Detta gäller exempelvis
underlivsbesvär av olika slag samt sterilitet, vilken från flera synpunkter
är att anse som den allvarligaste komplikationen. Enligt de refererade undersökningarna
följer sterilitet i 20—25 °/o efter en illegal abort mot i högst
7 % efter en första förlossning. Beträffande de psykiska skadorna samt eventuella
hormonala rubbningar kan ännu intet säkert omdöme fällas. Anmärkningsvärt
är att senkomplikationerna icke alltid måste ha föregåtts av ett
omedelbart på ingreppet följande sjukdomstillstånd. Även sterilitet kan inträda
utan att aborten företett några påtagliga komplikationer. Ä andra sidan
händer det att patienter med utbredda inflammatoriska processer i samband
med aborten vid efterundersökning visat sig belt symtomfria.
Abortfrekvensen. Befolkningsutredningen redogör å s. 53—68 i betänkandet
för olika försök till uppskattning av abortfrekvensen i Sverige. Angående
uppskattningsresultaten må här sammanfattningsvis följande anföras. Antalet
legala aborter, vilket under åren 1936 -1938 varierade mellan 438 och
454, steg under åren 1939—1943 från 439 till 703. Antalet legala aborter på
blandat social-medicinsk indikation under sistnämnda fem år utgjorde allenast
55, vartill emellertid torde böra läggas ett mindre antal fall, som redovisats
under andra rubriker. Beträffande antalet illegala aborter påpekar
utredningen, att varje försök till en exakt beräkning av detta antal enligt sakens
natur måste misslyckas. Utredningen hänvisar emellertid till en av medicinalstyrelsen
verkställd undersökning rörande förekomsten av aborter under
år 1930, vilken undersökning statistiskt bearbetats av framlidne byråchefen
K. A. Edin. Enligt Edin är det icke otroligt att antalet framkallade aborter
under angivna år varit åtskilligt högre än 10 000. Att söka uppställa några
som helst grundade beräkningar över hur stort det verkliga antalet kunde
antagas lia varit ansåg Edin dock omöjligt. Under hänvisning till vissa utländska
uppgifter uppskattade Edin emellertid antalet till högst 20 000. Utredningen
uttalar att de siffror från senare år, som kunna giva en antydan
örn antalet aborter, bestämt tala mot antagandet örn en fortskridande ökning
av abortfrekvensen men icke heller tyda på att någon väsentlig nedgång i
denna frekvens ägt runi under 1930-talet. Med utgångspunkt från de av Edin
anförda siffrorna uppskattar utredningen det antal kvinnor, som årligen genom
illegal abort bliva sterila, till mellan 2 000 och 5 000.
Abortklientelets motiv och miljöförhållanden m. lii. Befolkningsutredningen
framhåller, att det vid försöket att klarlägga angreppspunkterna be
-
Kungl. Majlis proposition nr 156.
17
träffande abortproblemet är av värde att så ingående som möjligt beskriva
den konkreta situation, i vilken abortklientelet befinner sig, den s. k. abortsituationen.
Vad angår de subjektiva motiven påpekar utredningen, att en analys
av dessa motiv ingalunda besvarar frågan om orsakerna till aborterna,
enär felkällorna ur psykologisk synpunkt äro för stora.
I betänkandet behandlas följande motivgrupper, nämligen ekonomiska,
personliga och konventionella motiv, vidare motiv, som hänföra sig till
barnantal respektive sjukdom, samt eugenislta motiv.
Beträffande de ekonomiska motiven anför utredningen, att enligt
alla tillgängliga undersökningar dessa motiv vore de utan jämförelse vanligaste
särskilt för de gifta kvinnorna. I vissa fall vore kvinnans allmänna
standai-d så låg och befunne bon sig i sådan misär, att det, oavsett havandeskapet,
både ur mänsklig och allmänt social synpunkt tarvades omedelbar
och omfattande hjälp. 1 andra fall åter vore det fråga om mera villkorliga
brister. Kvinnan kunde ha vant sig vid en viss standard och godtoge
ogärna en sänkning av denna. Åtskilliga kvinnor hade en tendens att överdriva
sina ekonomiska svårigheter. Vid sidan av en allmänt låg inkomstnivå
vore osäkerhet i levnadsförhållandena, särskilt risken för arbetslöshet,
det vanligast förekommande ekonomiska motivet. Särskilt starkt verkade
detta motiv inom s. k. ömtåliga yrken såsom lärarinne- och sjuksköterskeyrket.
Under beteckningen personliga motiv sammanfattar utredningen de
motiv, som huvudsakligen äro dikterade av den personliga situationen för
och den individuella läggningen hos klientelet. Hit höra sådana motiv som
olämplig ålder hos kvinnan eller olämplig åldersrelation mellan henne och
mannen, ovillighet att förändra vanor samt erotiska eller andra komplikationer
mellan parterna.
De konventionella motiven äro, framhåller utredningen, så gott
som uteslutande att finna bland ogifta kvinnor. Enligt vissa undersökningar
förekomme detta motiv hos praktiskt taget alla sådana kvinnor, enligt andra
undersökningar åter endast hos en mindre del. Det som ofta bleve avgörande
för de ogifta kvinnornas inställning voi-e relationerna mellan dem och föräldrarna.
Undersökningarna visade emellertid att det jämförelsevis sällan
funnes objektivt fog för den rädsla kvinnorna hyste för föräldrarna. Särskilt
intresse erbjöde frågan örn ömtåliga yrken och ställningar såsom skäl
för abortönskan. Gång på gång mötte man vid undersökningarna lärarinnor,
sjuksköterskor och sjuksköterskeelever samt skolflickor och lärjungar vid
olika utbildningsanstalter, vilka önskade abort enär de riskerade att av konventionella
hänsyn tvingas lämna sina platser eller avbryta sin utbildning.
Vad angår de motiv, som hänföra sig till barnantalet, uttalar utredningen,
att många kvinnor lill stöd för sin önskan örn abort åberopa det
väntade barnets öde sådant de föreställa sig detta och därvid göra gällande,
att det vore bättre för barnet att det aldrig bleve fött. Med stigande barnskara
tillkomme ett nytt motiv nämligen hänsynen till de tidigare barnens
intressen. I en familj med ett ringa antal barn motiverades aborten jämförelsevis
ofta med en önskan att sprida förlossningarna. I familjer med
många barn inträffade att man, under hänvisning till den redan förut orimliga
arbetsbördan, sade sig icke under några omständigheter vilja ha flera
barn.
De motiv, som hänföra sig lill sjukdom, åberopas enligt utredningen
av ett mycket stort antal kvinnor, framförallt gifta. Det vore härvid mindre
liihang lill riksdagens protokoll IDAG. I sami. Nr 156. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
fråga om påtagliga organiska sjukdomar än örn asteniska tillstånd av olika
slag, klenhet, nervositet, trötthet och dylikt.
Beträffande slutligen de eugeniska motiven finner utredningen, att
dessa sällan återkomma i motivskildringarna. I viss utsträckning vore motiven
rationellt grundade men det förekomme även att kvinnorna vore rädda
för att icke ärftliga sjukdomar såsom tuberkulos eller kräfta skulle gå i arv
eller att alkoholism skulle återverka på barnen.
Beträffande abortklientelets objektiva miljöförhållanden anför
utredningen i huvudsak följande.
Civilståndet vore den demografiska faktor, som oftast gjorts till föremål
för undersökningar i abortfrågan. I Sverige under senare år verkställda
undersökningar hade samtliga givit vid handen, att gifta och ogifta kvinnor i
ungefär lika grad vore representerade i abortklientelet. Sattes abortfallen i
relation till antalet barnaföderskor i olika civilstånd, funne man emellertid,
att den relativa abortfrekvensen vore avsevärt högre bland ogifta än bland
gifta kvinnor. Bland de ogifta kvinnorna vore numera abortfrekvensen på
vissa håll så stor, att det vore vanligare att havandeskapet avbrötes än att
det fullföljdes.
Åldersfördelningen hos abortklientelet varierar, framhåller utredningen,
i olika undersökningar. Enligt en undersökning i Stockholm syntes
abortfrekvensen bland gifta kvinnor stiga jämnt med tilltagande ålder.
Beträffande ogifta kvinnor gåve samma undersökning med viss reservation
vid handen, att frekvensen skulle vara betydligt lägre bland kvinnor under
20 år än bland kvinnor mellan 20 och 30 år för att åter sjunka något bland
kvinnor över 30 år.
De olika undersökningarna giva, påpekar utredningen, en ganska växlande
bild av aborternas fördelning på olika yrkesgrupper. Enligt de
flesta undersökningar dominerade bland de ogifta kvinnorna hembiträden
och bland de gifta arbetarhustrur. För Stockholms vidkommande hade vissa
beräkningar givit vid handen, att abortfrekvensen vore avsevärt högre bland
yrkesutövare än bland hemmakvinnor. Bland yrkesutövarna hade restaurantpersonal
och hårfrisörskor den högsta abortfrekvensen, enligt vad det förefölle
närmast följda av affärsbiträden. Hembiträden och fabriksarbeterskor
visade en abortfrekvens, som endast föga avveke från genomsnittet. Lägst
vore enligt samma beräkningar abortfrekvensen bland kontorister och vissa
fria yrkesutövare. Anledning funnes dock till antagande att sistnämnda båda
yrkeskategorier varit underrepresenterade.
Frågan örn abortklientelets försörj ningsför hållanden är enligt
utredningen icke tillräckligt utredd för att tillåta bestämda slutsatser.
En undersökning, som avsåge Stockholm, visade dock att abortklientelet hade
en genomsnittligt lägre inkomst än motsvarande yrkesgrupper i den tillgängliga
statistiken. Samma undersökning, vilken avsåge slutet av lågkonjunkturen
under 1930-talet, gåve även ett starkt intryck av abortklientelets osäkerhet
i försörjningen.
Bostadsfrågan spelar, uttalar utredningen, stor roll i diskussionen
kring abortproblemet. Olika undersökningar bekräftade, att det förefunnes
en faktisk trångboddhet bland klientelet. Vad slutligen anginge barnantalet
utvisade företagna undersökningar, att aborten vore vanlig bland
ogifta förstföderskor. I fråga om de gifta aborlerande kvinnorna vore deras
barnantal icke lägre än genomsnittligt.
Beträffande barnafaderns och föräldrarnas betydelse
som abortfaktorer framhåller utredningen, att den situation, i vilken
barnafadern befunne sig, direkt påverkade kvinnans läge. Jämförelsevis
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
19
stor roll för kvinnan spelade även hänsynen till mannens framtid. Det vore
tydligt att ju lösare förbindelsen vore, desto större risk förelåge för att kvinnan
skulle frestas till abort. I dylika fall torde i regel även mannen önska
att havandeskapet avbrötes. Det vore emellertid ej alldeles ovanligt att mannen
vore djupt upprörd över kvinnans önskan örn abort, ängslig för konsekvenserna
och benägen att på allt sätt hjälpa henne. Föräldrarnas förnämsta
roll som abortpåverkande faktor visade sig i dotterns föreställning om
deras reaktion vid erhållen kännedom örn hennes graviditet.
Befolkningsutredningen inleder sin redogörelse beträffande abortörern
a med att konstatera, att kunskapen om i vilken utsträckning abortingreppet
utföres av kvinnan själv, av en tillfällig hjälpare eller av en yrkesabortör
vore mycket begränsad.
Beträffande yrkesabortörerna framhåller utredningen, att en sammanställning
av uppgifter rörande de personer, som under åren 1940—1942 dömts för
fosterfördrivning å annan person eller för delaktighet däri nämligen 69 män
och 51 kvinnor, visade alt de flesta varit relativt fast yrkesverksamma, enstaka
rentav framstående inom sitt område. Tydliga asociala drag framträdde
dock hos dem. Enligt en av med. lic. W. Svedelius år 1941 gjord sammanställning
av 19 rättspsykiatrisk! undersökta abortörer och granskning
av akterna över ytterligare 44 dömda abortörer vöre ett stort antal av dessa
sinnessjuka, intellektuellt efterblivna eller psykopater. Åtskilliga hade tidigare
varit straffade för egendomsbrott, kriminell sprithantering eller föregående
fosterfördrivningar. Flera missbrukade sprit eller narkotika, voro sexuellt
abnorma, hypersexuella eller asexuella. Gemensamt för dem alla syntes
vara att de totalt saknade specialutbildning av något slag för den uppgift
de åtagit sig. Deras hygieniska försiktighetsmått vore i regel synnerligen
bristfälliga och ett stort antal av dem hade icke en aning örn de enklaste
aseptiska och antiseptiska åtgärder.
Abortsituationen. Befolkningsutredningen lämnar härefter följande sammanfattande
analys av abortsituationen.
Då en kvinna mot sin vilja blivit gravid eller fått misstankar härom reagerar
hon nästan alltid med en skräckbetonad affekt. Hon gripes av en mer
eller mindre väl behärskad havandeskapsskräck. Till följd av det omdömeslösa
tillstånd, i vilket hon ofta befinner sig, ser hon sällan någon annan möjlighet
— aborten blir den enda lösningen för henne och hon söker den ofta
med stor energi, blind för alla andra utvägar.
En komplicerad orsakskedja ligger bakom skräcken och de handlingar till
vilka den driver. Hela den sociala miljö, i vilken kvinnan befinner sig, och
den uppfostran hon fått är en av betingelserna, hennes egen konstitution och
dennas reaktion på havandeskapets biologiska omvälvning i kroppen är en
annan. Det är att märka att donna havandeskapets rent fysiologiskt betingade
psykiska depression är den icke oviktigaste faktorn. Skräcken sätter in tidigt
hos de gravida kvinnorna. Oftast uppkommer redan strax efter regleringens
första uteblivande lanken på fosterfördrivning. Enligt gjorda erfarenheter
utföras de flesta illegala aborter i tredje månaden, därnäst i andra
och sedan i fjärde månaden. I regel börja de gifta något tidigare med sina
fördrivningsförsök än de ogifta. Kommer den abortsökande kvinnan väl över
de första månaderna brukar hon återvinna sin balans. Hon blir åter tillgänglig
för skill och ser och erkänner andra möjligheter än almrten. När en kvinna
råkat in i det förstadium lill abortsituationen, som här kallats havandeskapsskräck,
heror inriktningen av hennes försök att komma ur det svåra
läget i hög grad på den miljö, i vilken hon befinner sig. Det finnes vissa mil
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
jöförhållanden, som direkt underlätta valet av aborten som utväg. Särskilt
i de större städerna och för förvärvsarbetande kvinnor är det numera bekant,
att fosterfördrivning förekommer i mycket stor omfattning och att det finnes
personer som mot betalning företaga abort eller att man i nödfall kan
göra det själv.
Denna relativa lätthet alt få till stånd fosterfördrivning måste medföra att
de starka dynamiska krafter, vilka i abortsituationen verka som abortstimuli,
snabbt kunna omsättas i handling. Härtill kommer den bristande kunskapen
om de med aborterna förenade riskerna.
Den praktiska isolering, i vilken kvinnan ofta befinner sig i abortsituationen,
har även stor betydelse för hennes beslut. Till kvinnans isolering bidrar
även det förhållandet, att hon i regel icke har någon att vända sig till
för att få hjälp i sin nödställda belägenhet. Hennes okunnighet om och kanske
framför allt bristande vana vid samhällets socialpolitiska maskineri gör
det i regel omöjligt för henne att på egen hand upptäcka de hjälpmöjligheter,
som samhället kan erbjuda.
De flesta av de kvinnor som abortera illegalt äro säkerligen tämligen
lika den genomsnittlige medborgaren i samhället. Men socialpsykologiskt
sett kan ingen människa vara oberoende av de sedvänjor som förekomma
i samhället. I den sociala gruppen utbildas alltid vissa bestämda beteendemönster
som gruppens medlemmar följa. Samhällets första och mest angelägna
uppgift i det abortprofylaktiska arbetet måste därför vara att söka
bryta denna isolering och åstadkomma kontakt med den abortsökande kvinnan
för att få tillfälle att ge henne den hjälp och vägledning hon i så hög
grad behöver.
JBefolkningsutrcdningens förslag och rekommendationer av ekonomisk
oell social natur samt därav föranledda åtgärder. Befolkningsutredningen
framhåller att åtgärder, som avse att nedbringa antalet illegala aborter, aldrig
kunna få ta sikte på endast en sida av detta mångskiftande problem.
Utredningen behandlade till en början de ekonomiska och sociala
hjälpåtgärder, vilkas genomförande kunde anses vara av särskild
betydelse ur abortprofylaktisk synpunkt. Sålunda föreslog utredningen en
utvidgning av förbudet mot arbetstagares avskedande i anledning av barnsbörd.
Beträffande förmedling av anställning åt s. k. obemärkta utgick utredningen
från att den specialförmedling för partiellt arbetsföra och annan
svårplacerad arbetskraft, som vore under uppbyggnad inom den offentliga
arbetsförmedlingen, skulle kunna betjäna även blivande mödrar. I övrigt rekommenderade
utredningen, som härutinnan icke framlade några konkreta
förslag, följande hjälpåtgärder nämligen ersättning för inkomstbortfall under
ledighet för havandeskap eller barnsbörd, utökning och differentiering
av mödrahemsverksamheten samt tillhandahållande av bostäder och daghem
för ensamstående mödrar.
Såsom ett av de viktigaste abortprofylaktiska hjälpmedlen betraktade befolkningsutredningen
en allmän sexual-hygienisk upplysningsverksamhet.
Utredningen föreslog därför, att ett årligt anslag ställes till
skolöverstyrelsens förfogande för anordnande inom folkbildningsorganisationerna
av upplysningsföredrag i sexualfrågor. Vidare fann utredningen av
behovet påkallat, att individuell rådgivning beträffande förebyggande
födelsekontroll anordnas för vuxna. För vinnande avsyftet
med preventivrådgivningen föreslog utredningen därjämte, att densamma
kombineras med åtgärder för en prisreduktion beträffande preventivmedel.
Än vidare förordade utredningen upplysningsverksamhet
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
21
angående de nied illegal abort förenade riskerna oell
o m samhällets hjälpåtgärder till förmån för blivande
mödrar.
Befolkningsutredningen framhöll att det vore angeläget att kvinnorna på
ett så tidigt stadium av havandeskapet som möjligt komme i kontakt med
samhällets abortförebyggande verksamhet. Utredningen förordade därför
kostnadsfri havandeskap sdiagnos.
Slutligen förordade befolkningsutredningen alt särskilda organ tillskapas
med uppgift att på ett personligt sätt taga sig an kvinnorna, nämligen k uratorsinstitutioner.
Befolkningsutredningen skisserar sambandet mellan den läkare, som —
väl regelmässigt i samband med havandeskapsdiagnosen — kommer i kontakt
med en kvinna med mer eller mindre tydligt framträdande abortönskan,
och kuratorsinstitutionen samt institutionens uppgifter sålunda:
De fall, där läkaren finner förutsättningar föreligga för legal abort på
medicinsk, eugenisk eller humanitär indikation, behandlar läkaren i enlighet
med författningsbestämmelserna i ämnet. I övriga fall med undantag av
dem, där abort på blandat social medicinsk indikation kan tänkas möjlig,
bör det ankomma på läkaren att avgöra, huruvida han själv kan hjälpa den
abortsökande till rätta eller örn kvinnan bör remitteras till kuratorsinstitutionen.
Utredningen räknar med att sådan remiss i flertalet fall kommer att
ske, därest medicinalstyrelsen i cirkulär till landels alla läkare framhåller
önskvärdheten härav. Beträffande de kvinnor för vilka abort på blandat
social-medicinsk indikation är tänkbar fäster utredningen sådan vikt vid att
de ekonomiska och sociala förhållandena bli tillfredsställande utredda, att
utredningen förordar skyldighet för läkaren att hänvisa dem till kuratorsinstitutionen.
Vid denna institution, som skall bestå av en läkare, den s. k.
abortspecialisten, och en eller flera kvinnliga kuratorer, skall kvinnan mottagas
av läkaren för en första undersökning. Därest uppenbara indikationer
för legal abort saknas, hänvisas kvinnan vidare till kuratorn. Denna skall
taga sig an kvinnan, reda ut och söka avhjälpa hennes svårigheter, i samråd
med den offentliga arbetsförmedlingen söka skaffa henne anställning
eller ombyte av sådan, förmedla olika former av samhällshjälp och med
till kuratorns förfogande ställda särskilda medel tillgodose tillfälliga hjälpbehov.
Kuratorn skall genom personlig påverkan och med anlitande av de
hjälpmedel i övrigt som kunna stå henne till buds söka förmå kvinnan att
avstå från sin abortönskan.
De av befolkningsutredningen framlagda förslagen till lättande av de
blivande mödrarnas sociala och ekonomiska svårigheter ha redan föranlett
flera åtgärder från statsmakternas sida.
Genom lagen den 21 december 1945 (nr 841) örn förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. har sålunda
dessa kvinnors rättsliga ställning såsom arbetstagare avsevärt förbättrats. Sedan
1945 års riksdag i anledning av proposition nr 369 beviljat härför erforderliga
anslag, har vidare den 21 december 1945 utfärdats kungörelse (nr
862) örn ändrad Igdelse av 1 § kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 896) angående
statsbidrag till förebgggande madra- och barnavård. Enligt förstnämnda
kungörelse skall numera till förebyggande mödra- och barnavård hänföras
även havandeskapsdiagnos och rådgivning beträffande förebyggande födelsekontroll.
Därjämte har likaledes den 21 december 1945 utfärdats en kungörelse
(nr 868) angående statsbidrag till viss verksamhet för stöd och råd
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
givning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte. Enligt denna kungörelse
må till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, utgå statsbidrag
för anordnande och upprätthållande av med kungörelsen avsedd verksamhet.
Verksamhet, för vilken statsbidrag må utgå, skall vara anordnad
enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan samt utövas vid särskilda rådgivningsbyråer,
som skola stå under ledning av legitimerad läkare med biträde
av kvinnlig kurator. Statsbidrag utgår dock allenast för det antal byråer,
som upptagits i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för verksamheten,
och under förutsättning, att avgift icke uttages vare sig för meddelande
av råd eller utfärdande i samband därmed av intyg. Det förutsättes att
statsbidragsgivningen i ett första utbyggnadsskede begränsas till tio institutioner,
envar med en läkare och en kvinnlig kurator. Beträffande arbetets
uppdelning mellan läkaren och kuratorn stadgas att den förre företrädesvis
bör handhava frågor om tillämpning av lagen om avbrytande av havandeskap
och den senare huvudsakligen giva råd och anvisningar i fall, då tilllämpning
av nämnda lag finnes icke böra ifrågakomma.
1945 års riksdag har vidare dels anvisat anslag till bidrag till folkbildningsorganisationerna
för anordnande av allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet
ävensom till utgivande av en folkskrift i abortfrågan dels ock godkänt
i propositionen framlagt förslag om försäljning av preventivmedel genom
apoteken.
Befolkningsutredningens förslag till ändring i lagen om
avbrytande av havandeskap.
Ehuru befolkningsutredningen anser att de illegala aborterna böra bekämpas
i främsta rummet genom positiva åtgärder av ekonomisk och social natur
till förbättring av de blivande mödrarnas läge, har utredningen funnit
sig icke kunna underlåta att upptaga abortfrågan till förnyad granskning
jämväl ur rättslig synpunkt.
Vid denna granskning behandlar befolkningsutredningen till en början
frågan huruvida indikation sområdet för legal abort
bör utvidgas till att omfatta jämväl abort på sociala
indikationer.
Utredningen förklarar sig härvid icke vilja föreslå någon lagändring i syfte
att medgiva abort jämväl på sociala indikationer. Till motivering av denna
ståndpunkt anför utredningen:
I sitt arbete med abortproblemet har utredningen i likhet med abortkommittén
tagit som utgångspunkt att det viktigaste dock icke är att nedbringa
den illegala abortfrekvensen utan att det först och sist gäller att så långt
möjligt minska antalet aborter överhuvud taget genom att avlägsna deras
orsaker. Man gagnar icke detta syftemål genom att medelst införande av
sociala indikationer möjliggöra att ett antal aborter kunna utföras legalt i
.stället för illegalt. Utredningen önskar även instämma med befolkningskommissionen
i dennas yttrande, att medgivande av legal abort på sociala indikationer
skulle innebära en i själva vår lagstiftning inskriven inkompetensförklaring
beträffande vårt samhälles möjligheter att komma till rätta med
allvarliga sociala missförhållanden. Det har på sina håll sagts att införande
av sociala indikationer endast behövde vara en temporär åtgärd och att de
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
23
återigen kunde avskaffas, då reformarbetet fullföljts. Utredningen vill härtill
genmäla att medgivande av sociala indikationer med ali sannolikhet skulle
verka som en konserverande kraft beträffande de ekonomiska och sociala
brister i samhället, som det här gäller att med det snaraste få avlägsnade,
och splittra uppmärksamheten på det angelägna reformarbetet.
Utredningen har fullt klart för sig att man icke än en gång kan avböja de
sociala indikationerna utan att samtidigt kunna peka på att sociala reformer
verkligen inom en snar framtid komma till stånd. Emellertid kan utredningen
hänvisa till att konkreta förslag till åtgärder för förbättrande av de
abortsökande kvinnornas situation redan framlagts eller i cn relativt nära
framtid komma att framläggas. Därtill vill utredningen foga att de befolkningspolitiska
åtgärder, som utredningen föreslagit eller kommer att föreslå,
i de flesta fall även ha en abortprofylaktisk effekt, då den illegala aborten i
väsentliga delar är betingad av samma allmänna omständigheter som den
förebyggande barnbegränsningen.
Utredningen vill alltså bestämt framhålla skyldigheten för samhället att
vidtaga kraftiga och effektiva åtgärder för avhjälpande av de blivande mödrarnas
ekonomiska och sociala svårigheter. Samtidigt härmed önskar utredningen
påpeka, att den speciella rådgivningsverksamhet för abortsökande
kvinnor på därför inrättade kuratorsinstitutioner, varom förslag framläggas
i kap. 15, möjliggör en fortlöpande översyn och kontroll av de samhälleliga
hjälpåtgärderna från abortprofylaktisk synpunkt. Sedan man under någon
tid samlat erfarenhet från denna verksamhet, bör man med ledning härav
kunna bedöma, huruvida man lyckats i den avsikt, åt vilken vdredningen
här ovan givit uttryck.
Samtidigt som befolkningsutredningen sålunda avvisar tanken på indikationsområdets
utvidgande förordar utredningen emellertid ett mera effektivt
utnyttjande av möjligheten till abort på blandat social-medicinska indikationer.
Utredningen anför:
Vid en granskning av gällande lagstiftning och dess tillämpning, sådan
denna framgår av medicinalstyrelsens rapporter över de legala aborterna,
har utredningen ej kunnat undgå intrycket att tillämpningen i ett avseende
ej blivit sådan som lagstiftarna tänkt sig. Utredningen åsyftar härvid den
blandat social-medicinska indikationen för legal abort. Under diskussionerna
på 1930-talet rådde allmän enighet örn det berättigade i företagandet av lega]
abort där ett fullföljande av havandeskapet på grund av sociala missförhållanden
skulle medföra påtaglig risk för kvinnans fysiska eller psykiska
hälsa utan att dock något direkt sjukdomstillstånd kunde påvisas. De viktigaste
av dessa fall utgjorde de s. k. utsläpade mödrarna. Om dessa genom
kombinationen av barnrikedom, hårt arbete och svåra ekonomiska omständigheter
utgjorde det klarast definierbara exemplet på den kategori kvinnor,
som vid lagens tillkomst förutsattes få sina möjligheter till legalt havandeskapsavbrott
prövade och därför oftast nämndes i diskussionerna, ansågs det
dock att även andra sociala förhållanden viii kunde tänkas motivera en legal
abort på blandat social-medieinsk indikation. Antalet legala aborter under
åren efter abortlagstiftningens genomförande, som kunna hänföras till denna
indikation, tyder emellertid icke på att den kommit att tillämpas i den utsträckning,
som tvivelsutan varit lagstiftarnas avsikt. Sorn framgår av kap.
5 redovisades under åren 1939—1943 sammanlagt 55 fall av legal abort, som
uppenbart verkställts på grund av social-medieinsk indikation. Denna siffra
är överraskande låg, då det måste finnas ett mycket större antal kvinnor i
denna situation i vårt land, vilka man genom abortlagen velat ge möjlighet
till legal abort. En orsak till det låga antalet antages vara alt läkarna ej lia
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
möjlighet att på ett tillfredsställande sätt pröva det sociala momentet i denna
indikation och därför bli benägna att förringa den hälsorisk som fullföljandet
av havandeskapen medför för kvinnorna. En annan orsak torde
vara att läkarna ofta föra dessa fall under rent medicinsk indikation, även
örn sociala faktorer varit utslagsgivande vid deras beslut alt bifalla abortframställningen.
Den noggranna genomgång av rapporterna för år 1942 som
verkställts visade även sammanlagt 31 fall av legal abort under detta år, där
sociala skäl anfördes som bidragande orsak, mot endast 10 fall, som förts
under blandat social-medicinsk indikation. Även örn alltså siffrorna för legala
aborter på blandad indikation tydligen måste anföras med reservation
för viss marginal uppåt, anser utredningen dem ändock vara alltför låga.
Ett förfaringssätt, som tilläte en verkligt sakkunnig prövning av de abortsökande
kvinnornas sociala och ekonomiska förhållanden, skulle troligen
komma att medföra en ökning av antalet social-medicinska aborter. Det
skulle måhända även medföra en utjämning av skillnaderna olika delar av
landet emellan beträffande möjligheten att erhålla legal abort och därmed
åstadkomma större rättvisa i detta avseende. Helt kunna emellertid skiljaktigheterna
icke upphävas, då deras yttersta orsak är själva den lokala prövningsapparaten
vid de legala aborterna. Utredningen anser icke att en sådan
förmodad ökning av de social-medicinska aborterna skulle innebära en oroande
utveckling, då man ju dock genom abortlagstiftningen avsett att bereda
tillfälle till sådana aborter och då ökningen troligen mer än väl komme
att uppvägas av att de abortsökande kvinnorna med ökat förtroende skulle
vända sig till samhällets organ.
Befolkningsutredningen framhåller att genom de föreslagna kuratorsinstitutionerna
en sakkunnig och omsorgsfull prövning av de abortsökande kvinnornas
ekonomiska och sociala förhållanden kunde beräknas komma till
stånd. På dessa institutioner komme en läkare oell en kurator att samarbeta.
Denne läkare jämte en annan läkare i föreskriven tjänsteställning vore enligt
lagen om avbrytande av havandeskap behöriga att förklara förutsättningar
för legal abort på blandat social-medicinsk indikation vara förhanden.
Kuratorsinstitutionerna vore emellertid avsedda ali till en början endast
utplaceras på vissa håll, där särskilt stort behov därav förelåge, och de
kunde blott så småningom, måhända efter lång tid, tänkas omfatta hela landet.
Även i fortsättningen komme alltså på många håll möjligheterna tili
legal abort på blandad indikation att liksom hittills bedömas av två läkare,
som icke hade speciell social sakkunskap. Den av utredningen påtalade olikformigheten
i bedömningen inom olika delar av landet kunde därför icke
tänkas bli upphävd inom den närmaste framtiden.
För att i möjligaste mån skapa garantier för ett likformigt bedömande av
abortansökningarna har befolkningsutredningen övervägt möjligheten att beträffande
de social-medicinska aborterna hänskjuta avgörandet till en central
instans på grundval av ett lokalt utredningsförfarande. Utredningen har
emellertid funnit sig böra avstå från att framlägga förslag härom, enär en
central prövning skulle medföra påtagliga praktiska nackdelar, i varje fall
innan kuratorsinstitutionen nått sin fulla utbyggnad. Utredningen föreslår
i stället att i lagen örn avbrytande av havandeskap skall införas en ny paragraf,
betecknad 8 a §, av innehåll att, därest läkare efter prövning av förutsättningarna
för avbrytande av havandeskap vägrat utfärda utlåtande, som
Klindt. Maj.ts proposition nr 156.
25
i 4 § första stycket samma lag avses, kvinnan må genom skriftlig framställning
hänskjuta frågan till medicinalstyrelsens prövning. Vid klagorättens utövande
borde kvinnan, uttalar utredningen, kunna söka biträde av kurator
för abortsökande eller av läkare.
Beträffande den centrala instansens sammansättning framhåller befolkningsutredningen,
att ansökningar om abort ofta torde komma att gälla fall,
där social-medicinska indikationer kunde tänkas föreligga, och att det därför
vore av stor vikt att inom nämnda instans den sociala sakkunskapen bereddes
vederbörligt inflytande. Utredningen föreslår därför, att det inom medicinalstyrelsen
skall finnas en särskild nämnd för avgörande av klagoärenden
rörande legal abort. I denna nämnd borde, förutom medicinsk sakkunskap,
även den sociala sakkunskapen vara företrädd med två representanter.
Det borde tillkomma medicinalstyrelsen att uppgöra förslag till nämndens
sammansättning i övrigt samt upprätta arbetsordning för nämnden.
I fråga om straffpåföljden för kvinnan anför befolkningsutredningen:
En
i synnerhet under 1930-talet livligt diskuterad sida av abortproblemet
var huruvida icke principiell straffrihet borde införas för de fosterfördrivande
kvinnorna. De som yrkat härpå ha anfört flera skäl, för vilka redogjorts
i abortkommitténs betänkande. Förutom det rent teoretiska motivet,
att en kvinna även efter befruktningen bör lia rätt att själv bestämma örn
hon skall sätta ett barn till världen eller icke, åberopas även att kvinnorna
skulle bli mera benägna att angiva en kvacksalvarabortör till åtal, örn deras
egen gärning vöre straffri. Det påpekas att abortörerna för närvarande helt
säkert i viss utsträckning undgå upptäckt och åtal därigenom att de hota de
inblandade kvinnorna med det straff, som väntar även dessa vid gärningens
upptäckande och beivrande.
Den principiella inställning utredningen intagit till fosterfördrivningarna,
nämligen att huvudsyftet måste vara att nedbringa antalet fosterfördrivningar
överhuvud taget, gör att utredningen även måste avböja straffrihet för kvinnan
själv, då fosterfördrivningens principiellt kriminella karaktär dock
måste bevaras. Det praktiska skäl för straffrihet, som här ovan anförts, synes
utredningen även sakna egentlig betydelse. Redan nu erhålla sa gott som
undantagslöst i fosterfördrivningsmål inblandade kvinnor villkorlig dom.
Det torde ej heller så mycket vara straffet, som kan avhålla en kvinna från
att angiva én abortör till åtal, utan snarare det avskräckande i att överhuvud
taget behöva figurera i ett fosterfördrivningsmål. Införande av straffrihet
kan emellertid icke förbättra kvinnans situation i detta hänseende, då hon
under sådana förhållanden ändå måste inställa sig inför domstol som vittne
mot den åtalade abortören.
I augusti 1943 väckte poliskammaren i Hälsingborg, med huvudsakligen
samma praktiska motivering som ovan anförts beträffande straffrihet, förslag
örn att möjlighet till eftergift av åtal mot i fosterfördrivningsmål inblandade
kvinnor skulle givas. Emellertid kan samma skäl åberopas häremot
som mot straffriheten, nämligen afl en åtalseftergift icke .skulle befria
kvinnan från det hon mest fruktar vid samhällsingripande mot abortören,
nämligen polisutredning och domstolsinställelse. Även örn sedan 1 juli 1944
möjlighet finnes till eftergift av åtal mot ungdomar under 18 år, måste synnerligen
starka motiv åberopas för införande av åtalseftergift beträffande
en speciell brottskategori, motiv som utredningen för sin del icke kunnat
finna i detta fall. En synpunkt, som tvärtom på ett sätt talar för nuvarande
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
förfaringssätt med villkorlig dom, är att kvinnorna därigenom bli ställda
under övervakning med de genom den nya lagen om villkorlig dom, som
trädde i kraft den 1 januari 1944, ytterligare förbättrade möjligheter till
positiv hjälp som denna innebär.
Om utredningen sålunda ej anser sig kunna föreslå vare sig principiell
straffrihet eller åtalseftergift för i fosterfördrivningsmål inblandade kvinnor,
avböjer utredningen å andra sidan även att föreslå någon straffskärpning.
Förutom humanitära skäl talar för en sådan ståndpunkt även det förhållandet,
att upptäcktsprocenten beträffande de illegala aborterna är så
ytterst låg — abortkommittén beräknade antalet beivrade fall till ett på
500 1 000 — att straffhotet måste anses ha en mycket låg avskräckande
effekt och att det därför vore ändamålslöst att ytterligare skärpa straffet.
Befolkningsutredningen upptager härefter till diskussion frågan om mannens
straffrättsliga ansvar vid fosterfördrivning. Sedan
utredningen konstaterat, att dylikt ansvar finnes stadgat, förutom i delaktighetsreglerna
i 3 kap. strafflagen, jämväl — i fråga om utomäktenskapliga
förbindelser — i 14 kap. 35 § samma lag, anför utredningen:
I de flesta fall då denna lagparagraf tillämpats torde det ha gällt barnamord,
vilket ju av naturliga skäl blir upptäckt och beivrat betydligt oftare
än illegal abort till följd varav mannens medansvar för handlingen fastställes.
Enligt uppgift från det danska justitieministeriet har motsvarande danska lagparagraf
icke någon gång tillämpats sedan lagens ikraftträdande den 1 oktober
1939.
Givetvis vore det önskvärt örn denna lagbestämmelse verkligen i tillämpliga
fall kunde komma till användning, om inte annat så för att inför allmänna
opinionen klargöra, att svensk lag stadgar straff för den man, som
underlåter att fylla sina förpliktelser mot den ogifta kvinna, med vilken
han väntar ett barn och kvinnan till följd härav låter framkalla abort. Detta
torde emellertid i praktiken endast ytterst sällan låta sig göra. Fastställande
av mannens medansvar för aborten kan så gott som alltid ske endast om
kvinnan önskar få honom straffad härför, och lämnar sin medverkan till
fastställandet av hans delaktighet, och i de flesta fali har troligen kvinnan
ingen sådan önskan. Det ligger nämligen oftast icke i hennes intresse att
även få mannen fälld, varför man har att räkna med att hon i det längsta
söker skydda honom för någon påföljd. Endast i händelse av allvarlig konflikt
mellan mannen och kvinnan beträffande aborten kan man räkna med
medverkan av kvinnan i detta avseende.
Dock är utredningen av den uppfattningen att man på grund av klara
rättsskäl bör söka att vid abortmål i större utsträckning än hittills fastställa
huruvida ansvar kan yrkas på barnafadern enligt ovan berörda paragraf
i strafflagen. Det är även angeläget att förekomsten av denna paragraf
i opinionsbildande syfte kommer till allmänhetens kännedom.
Befolkningsutredningen har icke funnit sig böra föreslå någon höjning
av straffsatserna för yrkesabortörer. Såsom skäl härför andres,
att den synnerligen påtagliga disproportionen mellan det sannolika
antalet abortörer och det antal, som upptäcktes och åtalades, medförde att
straffhotets preventiva verkan vöre mycket ringa och att ytterligare förhöjda
straff knappast kunde åstadkomma någon förbättring härvidlag. Likaledes
har utredningen avböjt tanken på att göra lösdrivarlagen tillämplig
å denna kategori abortörer. Utredningen framhåller härvid, att undersök
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
27
ningar, som företagits angående sakfällda abortörers förhållanden, yrkesutbildning,
yrkestillhörighet m. m., visade att de flesta abortörer vore kunniga i
ett hederligt yrke och hade jämförelsevis stabil yrkesutövning.
Yttranden.
I det stora flertalet yttranden har befolkningsutredningens ståndpunkt att
icke medgiva abort på rent sociala indikationer lämnats utan erinran.
Utredningens ståndpunkt i denna del har uttryckligen biträtts av medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, socialvårdskommitten, svenska stadsförbundets
sjukvård sdelegation, vars yttrande åberopas av förbundet, Sveriges läkarförbund,
högerns centrala kvinnoråd, länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, förste provinsialläkarna
i Stockholms, Malmöhus och örebro län, t. f. förste provinsialläkaren i
Kopparbergs län samt stadsläkaren i Örebro. Svenska landstingsförbundet
uttalar, att förebyggande åtgärder, som syftade till undanröjande av abortanledningarna,
vore att föredraga framför ett höjande av straffsatserna för
illegala aborter eller utökande av indikationsgrunderna för legala aborter.
I förbundets yttrande instämma Uppsala, Södermanlands, örebro, Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.
I vissa yttranden har emellertid föreslagits, att indikationsområdet för legal
abort skall utvidgas till att gälla sociala indikationer i allmänhet.
Landsorganisationen anför sålunda:
Ett medgivande av läkarabort i viss utsträckning på sociala och personliga
indikationer efter prövning av en samhällelig instans skulle omedelbart
dra fram tusentals fall i dagsljuset, vilka nu »klaras upp» genom kvacksalvares
eller andras ingripande, trots att möjligheterna till räddning i många
fall skulle vara näraliggande. Genom den närmare kontakten med den stora
massan av abortönskningar, vanligen med ekonomiska svårigheter som bakgrund,
och genom att i varje särskilt fall ställas inför valet att antingen
finna en acceptabel lösning eller medge legal abort skulle samhället på ett
helt annat sätt än hittills tvingas vidtaga verkligt effektiva åtgärder. I antalet
fall med positiv respektive negativ utgång skulle man härigenom få ett
realistiskt uttryck för samhällets faktiska kompetens i kampen mot aborterna.
Ifall även detta till en början resulterar i en »inkompetensförklaring»
betyder detta att mera långtgående sociala och upplysningsåtgärder måste
vidtagas. Den metod som hittills tillämpats för att undgå den nämnda inkompetensförklaringen,
nämligen att helt enkelt icke inskriva den i lagen,
måste betraktas som otillfredsställande. Hittills bär den påtagligen bidragit
till att hålla detta frågekomplex utanför uppmärksamheten i de instanser,
som lia avgörandet om den sociala lagstiftningen och dennas praktiska genomförande.
Den Ilar därför verkat konserverande på de bakomliggande
sociala missförhållandena, vilka i stor utsträckning »avhjälpts» i det tysta
med de illegala aborternas hjälp.
Svensk kuratorsförening framhåller att, även örn verkligt genomgripande
ekonomiska och sociala förbättringar inom en snar framtid komme att genomföras,
det likväl alltid komme alt kvarstå situationer, där en barnsbörd
innebure så stora och personligen katastrofala konsekvenser för modern, att
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
de ej kunde lösas med några stödåtgärder. Någon annan utväg funnes ej
här än att medgiva abort på sociala indikationer.
Föreningen anför vidare:
Varje fall skulle givetvis bli föremål för en ytterst noggrann utredning och
prövning. Abortmedgivandet bör lämnas av en central nämnd, exempelvis
medicinalstyrelsen, förstärkt med social sakkunskap. Visserligen anser föreningen,
att en sådan möjlighet ur individuell och humanitär synpunkt vore
av synnerligen stor betydelse för det mycket begränsade antal kvinnor, som
kunde komma i fråga. Sin största betydelse skulle emellertid en sådan lagändring
få därigenom att man på detta sätt möjbggjorde för samhället att
komma i kontakt med abortklientelet. Ty detta sistnämnda är ju dock och
förblir hela abortproblemets kärna. Genom att göra denna möjlighet till laglig
abort allmänt känd skulle man alltså få dem, som nu söka sig till abortörer,
att i stället söka kontakt med läkare och kuratorer i hopp om att genom
deras medverkan få en laglig abort utförd. Enligt i betänkandet anförd
statistik har det ju visat sig, att trots bristerna i samhällets nuvarande hjälpåtgärder
dock c:a 58 °/o av de fall, som sökt den sociala kuratorsmottagningen
för abortklientel i Stockholm, kunnat förmås att avstå från abort. Härvid är
då också att beakta, att besöksfrekvensen vid denna byrå är mycket liten i
förhållande till det beräknade antalet kriminella aborter. Kunde man således
genom en lagändring på denna punkt nå kontakt med flertalet kvinnor i
abortsituation, skulle detta Ira oöverskådliga konsekvenser för abortfrågan i
sill helhet.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund uttalar, ali de av befolkningsutredningen
föreslagna ekonomiska åtgärderna vore otillräckliga och att de ej i någon
högre grad kunde bidraga till minskning av de illegala aborterna. En legalisering
av abort på social grund vore därför ofrånkomlig. För att i största möjliga
utsträckning nedbringa antalet aborter måste snabba och effektiva ekonomiska
åtgärder vidtagas av samhället. De myndigheter som komme att pröva
abortansökningar på social grund måste ha långtgående resurser för att vid
avslag kunna undanröja den sökandes motiv till abort. Huvudmålet vore en
begränsning av antalet aborter. Fredrika-Bremer-förbundet framhåller under
hänvisning till sitt yttrande över abortkommitténs preliminära förslag till
lagstiftning om avbrytande av havandeskap, att det i undantagsfall kunde
finnas sådana sociala indikationer som motiverade abort. Det gällde fall,
som stöde på gränsen till att kunna bedömas efter social-medicinsk indikation
men där det sociala momentet övervägde. Riksförbundet för sexuell
upplysning uttalar, att vissa möjligheter till abort på sociala indikationer
skulle leda de abortsökande kvinnorna till läkare, sjukhus och den föreslagna
kuratorsinstitutionen. Samhällets tjänstemän skulle få känning av problemet
på ett helt annat sätt än nu, varjämte man skulle komma till bättre och
allmän insikt om frågans oerhörda omfattning och stimuleras till effektiva
åtgärder för att finna mera positiva utvägar än aborten.
Direktören i Svenska fattigvårds- och barnavdrdsförbundet E. Wahlberg
förklarar sig betvivla, att de av befolkningsutredningen föreslagna eller omnämnda
sociala åtgärderna skulle komma att mera väsentligt minska det nuvarande
antalet illegala aborter. Under sådana omständigheter och då det
syntes orimligt att samhället även i framtiden årligen skulle driva tiotusen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
29
tals kvinnor, gifta och ogifta, i händerna på kvacksalvarabortörer med uppenbar
fara för deras liv och hälsa, borde under alla förhållanden indikationsområdet
utvidgas att även inrymma sociala indikationer.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, huruvida icke abort
borde kunna medgivas på sociala indikationer under förutsättning att dessa
vore synnerligen starka. Det kunde särskilt i de så kallade »ömtåliga yrkena»
förekomma, att kvinnan, därest hon ej hade möjlighet till abort, tillskyndades
ett lidande som måste betraktas som orimligt stort. Länsstyrelsen i Kronobergs
län förordar, att möjlighet lämnas medicinalstyrelsen att efter utredning
och framställning från vederbörande kuratorsinstitution genom sin
föreslagna nämnd bevilja tillstånd till abort jämväl på annan grund än lagen
nu medgåve när synnerligen tvingande skäl därtill i det särskilda fallet förelåge.
För medgivande av abort på enbart sociala indikationer uttala sig jämväl
statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i sjätte distriktet och t. f. stadsläkaren
i Umeå. T. f. förste stadsläkaren i Östersund framhåller, att den tid
förr eller senare måste komma då abort borde medgivas på mer eller mindre
avgränsade sociala indikationer.
En minoritet inom socialstyrelsen (byråcheferna Åman och Berggren,
med vilka professorn Kinberg och barnavårdsinspektrisen Rosén förklarat sig
ense) framhåller, att om det vore vanligt att en normal, socialt välanpassad
svensk kvinna innerst inne ansåge sig ha rätt att befria sig från en icke önskad
grossess, det vore fåfängt att vänta sig en verklig förbättring av abortsituationen
med mindre man medgåve abort på sociala indikationer. En kompletterande
utredning som gåve uttryck för en dylik kvinnas uppfattning i
abortfrågan borde därför komma till stånd och till väsentlig del utföras av
kvinnor. Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län och t. f. förste provinsialläkaren
i Uppsala län finna frågan örn medgivande av abort på sociala indikationer
böra göras till föremål för förnyade överväganden.
T. f. stadsläkaren i Gävle förordar en väsentlig utvidgning av de socialmedicinska
indikationerna. Ett stort antal abortsökande representerades av de
»utsläpade mödrarna», vilka efter kanske 5—8 barnsbörder under slit och
fattigdom måste anses ha uppfyllt sin plikt mot samhället. Råd om födelsekontroll
vore här till ingen nytta och råd örn sterilisering uppfattades enligt
vad erfarenheten visade som ett ingrepp i den personliga friheten. Rätten till
barnbegränsning genom legal abort på nu angivna social-medicinska indikationer
framstode här som en profylaktisk åtgärd av stor betydelse. Medvetandet
örn att en abortsökande kvinna verkligen kunde få sin ansökan beviljad
på dylika indikationer skulle underlätta kontakten mellan kvinnorna och kuratorsinstitutionerna.
Genom att en sådan kontakt vunnes vore halva målet
nått.
I några yttranden uttalas att frågan om indika!ionsområdets utvidgande
till att avse jämväl rent sociala indikationer bör upptagas lill förnyad prövning
sedan erfarenhet vunnits örn möjligheten att genom sociala och ekonomiska
reformer nedbringa antalet illegala aborter. Yrkanden i denna riktning
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
ha framställts av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, majoriteten
inom en av svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet för yttrandets avgivande
tillsatt kommitté, ungdomsvårdskommittén och Stockholms stads barnavårdsnämnd.
Borgarrådsberedningen, vars yttrande åberopas av stadskollegiet
och stadsfullmäktige i Stockholm, förordar i likhet med barnavårdsnämnden,
att frågan om möjlighet till legal abort på enbart sociala indikationer
göres till föremål för ytterligare utredning.
I två yttranden föreslås en sådan omformulering av bestämmelsen i 1 § 1)
lagen örn avbrytande av havandeskap, att abort medgives då barnets tillkomst
skulle medföra allvarlig fara för kvinnans kroppsliga eller själsliga hälsa.
Socialstyrelsen framhåller sålunda, att en gravid kvinnas fruktan för de
personliga konsekvenserna för hennes del av en barnsbörd kunde ha blivit
så överväldigande stark, att den övergått i ett neurotiskt själstillstånd. I en
dylik situation tedde sig aborten som den enda utvägen; inga som helst överväganden
kunde i dylika fall hindra kvinnan från att fullfölja sin avsikt
att avbryta havandeskapet i trots av lagens förhud. Det neurotiska, stundom
sinnessjukdom närliggande psykiska tillstånd, som havandeskapet i dessa fall
förorsakat, betecknade i sig själv en avsevärd hälsofara, som aktualiserades
om icke abortbeslutet fullföljdes. Bestämmelsen i 1 § 1) lagen örn avbrytande
av havandeskap vore klart tillämplig för de utsläpade mödrarnas kategori
men icke lika klart i fråga om de fall av höggradigt och hälsovådligt
psykiskt sjukdomstillstånd som här avsåges. Förslaget om införande av klagorätt
för den händelse en ansökan om legal abort avsloges av vederbörande
läkare vore, ehuru i och för sig anbefallningsvärt, icke tillfyllest i förevarande
avseende. Styrelsen anför vidare beträffande 1 § 1) i lagen:
Det måste ifrågasättas, huruvida icke den ringa tillämpningen av bestämmelsen
i viss utsträckning är att tillskriva dess snäva formulering. »Fara för
hennes liv eller hälsa» är ett uttryck, som torde vara ägnat att ingiva föreställningen,
att bestämmelsen ej är avsedd att tillämpas annat än när direkt
fara för livet anses föreligga. Uttrycket för vidare icke tanken till det psykiska
hälsotillståndet, vilket här vore av så stor betydelse. Styrelsen vill erinra
örn att motsvarande formulering tidigare förekom i 22 § a) barnavårdslagen,
enligt vilken såsom förutsättning för skyddsuppfostran gällde, att barnet
skulle vara utsatt för »fara till liv eller hälsa». Denna formulering ansågs
emellertid i alltför hög grad beskära barnavårdsnämndernas möjligheter
att omhändertaga ett barn för skyddsuppfostran och genom en lagändring
vid 1942 års riksdag utbyttes de citerade orden mot »fara till sin kroppsliga
eller själsliga hälsa». En motsvarande ändring i abortlagen skulle säkerligen
vara väl ägnad att medföra en generösare prövning av den socialmedicinska
indikationen. Styrelsen får därför föreslå, att i abortlagen 1 § 1) orden
»fara för hennes liv eller hälsa» utbytas mot »fara för hennes kroppsliga
eller själsliga hälsa».
Socialvårdskommittén uttalar, att det antal fall då abort medgivits på social-medicinsk
indikation vore överraskande lågt. Delvis kunde detta bero
på en viss knapphet i ordalagen vid bestämmandet av den »fara», vars förhandenvaro
vore en förutsättning för legal abort. Kommittén ville därför —
ehuru dess förslag i denna del knappast i realiteten hade materiell innebörd
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
31
— föreslå att 1 § 1) lagen om avbrytande av havandeskap ändrades så att
abortindikation förelåge, när av angivna skäl allvarlig fara för kvinnans
kroppsliga eller själsliga hälsa vore förhanden.
Enligt 1 § 3) lagen om avbrytande av havandeskap må havandeskap avbrytas,
när fara föreligger för överförande av sinnessjukdom, sinnesslöhel
eller svår kroppslig sjukdom. I 1 § steriliseringslagen stadgas, att sterilisering
må ske, när fara förefinnes för överförande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet
eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag. Professor
von Hofsten föreslår att, då denna inkongruens mellan de båda lagarna
kunde tänkas vålla missförstånd, förstnämnda lag måtte så ändras, att full
överensstämmelse i förevarande avseende vinnes med steriliseringslagen.
Enahanda yrkande framställes under åberopande av samma skäl av medicinalstyrelsen.
I vissa yttranden föreslås införande i lagen örn avbrytande av havandeskap
av en motsvarighet till steriliseringslagens sociala indikation: uppenbar
olämplighet att handhava vårdnaden om barn på grund av rubbning av själsverksamheten
eller asocialt levnadssätt.
Professor von Hofsten, vars yttrande åberopas av medicinalstyrelsen, uttalar
att ifrågavarande indikation hade stor betydelse dels därigenom att abnorma
personer, som utan tvekan borde förhindras att få barn, kunde steriliseras
även när abnormiteten uppkommit genom yttre skada eller infektion och
således ej vore ärftlig, dels ock därigenom att i ett avsevärt antal fall, i vilka i
stort sett en betydande arvsrisk funnes, ingreppet kunde företagas utan en ofta
svår och till resultatet osäker utredning angående abnormitetens orsak. Avsaknaden
av denna indikation i lagen om avbrytande av havandeskap medförde
det stötande förhållandet att abort ej kunde företagas å vissa bevisligen
genom förlossningsskada eller annan yttre skada djupt sinnesslöa eller
på annat sätt defekta kvinnor. En ogift sinnesslö eller sinnessjuk kvinna
kunde under alla förhållanden erhålla abort på humanitär indikation. Motsvarande
möjlighet funnes ej för en gift sådan kvinna vars defekt ej vore
ärftlig. Härtill komme att kvinna lidande av icke ärftlig psykopati eller
annan rubbning, som ej kunde betecknas såsom sinnessjukdom, icke kunde
erhålla abort på humanitär indikation. Ett införande i lagen örn avbrytande
av havandeskap av ifrågavarande sociala indikation skulle lia bestämda fördelar
och inga nackdelar. Erfarenheten av steriliseringslagen visade, att det
icke funnes den ringaste risk för en alltför vidsträckt tillämpning av nämnda
indikation. Den vida omfattning den erhållit genom att olämpligheten alt
vårda barn finge ha sin grund icke blott i rubbning av själsverksamheten
utan även i asocialt levnadssätt hade praktisk betydelse framför allt därigenom
att i många fall, där abnormiteten sannolikt sammanhängde med en
psykisk defekt, den ofta vidlyftiga utredning som skulle krävas för påvisande
härav vore obehövlig.
Socialvårdskommittén framhåller, att möjlighet till legal abort borde finnas
i de fall, diir nuvarande eugeniska indikationer icke gåve stöd för en sådan
åtgärd men diir barnets blivande miljö vöre olämplig på grund av psy
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
kiska defekter eller utpräglad asocialitet hos fadern eller modern. Kommittén
kunde emellertid icke bedöma, huruvida detta syfte borde nås genom en
utvidgning av de så kallade blandade medicinska och sociala indikationerna
eller genom införande av en ny indikationsgrupp.
Beträffande den i 1 § andra stycket lagen örn avbrytande av havandeskap
stadgade begränsningen av den tid, inom vilken havandeskapet
må avbrytas, föreslår professor von Hofsten, att nämnda tid utsträckes
till utgången av havandeskapets tjuguljärde vecka, von Hofsten påpekar,
att ett påfallande stort antal ansökningar inkomme till medicinalstyrelsen
kort tid, ej sällan blott någon dag före utgången av den tjugonde veckan.
Detta medförde uppenbara svårigheter för ingreppets utförande inom
den stadgade tiden. Därest fallen vore oklara, kunde en grundligare utredning
ej ske, varför medicinalstyrelsen då nödgades antingen bifalla en otillräckligt
motiverad ansökan eller avslå en måhända starkt befogad. En del
ansökningar inkomme vidare först något efter utgången av den tjugonde
veckan. Det läge i sakens natur, att därest den avgörande tidpunkten framflyttades
antalet i sista stund eller för sent inkomna ansökningar komme att
starkt minska; om ytterligare fyra veckor stöde till förfogande skulle de flesta
abortfall aktualiseras och hinna behandlas. Den nuvarande gränsdragningen
mellan aborter med och utan tidsbegränsning hade egendomliga konsekvenser.
En djupt sinnesslö eller på annat sätt undermålig kvinna kunde icke
erhålla abort efter utgången av tjugonde veckan även om arvsrisken för
hennes barn bevisligen vore mycket stor. Detta förhållande framstode som
nära nog groteskt vid en jämförelse med en stor grupp av de fall för vilka
ingen tidsbegränsning gällde. Sistnämnda grupp omfattade fall, där kvinnan
befunne sig i ett tillstånd av psykisk depression i samband med och ej
sällan helt förorsakat av ett ovälkommet havandeskap; i dessa fall ansåges
ofta risken för självmord göra en abort befogad. Då många av dessa fall,
särskilt på grund av svårigheten att bedöma allvaret av denna risk, hörde
till de mest tveksamma, vöre det knappast helt tilltalande, att de beträffande
den medgivna tiden för abort vore fullt jämställda med fall av kroppslig
sjukdom, där ett fullföljande av havandeskapet kunde omedelbart äventyra
kvinnans liv. Med nuvarande tidsbegränsning vore detta dock sannolikt befogat
men om tiden utsträcktes bleve läget ett annat. Under alla omständigheter
vore det orimligt att så mycket strängare bestämmelser skulle finnas för
abort å bland annat sinnesslöa kvinnor, von Hofsten funne således tungt
vägande skäl tala för en utsträckning av den tid, inom vilken havandeskap
finge avbrytas. En utsträckning av tiden till utgången av havandeskapets
tjugufjärde vecka skulle innebära stora fördelar utan att medföra några
olägenheter. Beaktansvärda skäl syntes också kunna anföras för att en sålunda
förlängd tid för havandeskapets avbrytande erhölle vidgad giltighet
och att blott fall av kroppslig sjukdom och kroppsfel undantoges.
Medicinalstyrelsen förordar på de av von Hofsten anförda skälen en utsträckning
av tiden för ingreppets utförande till utgången av havandeskapets
tjugufjärde vecka. Alternativt skulle man, framhåller styrelsen, kunna bibe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
33
hålla den nuvarande bestämmelsen men lämna styrelsen befogenhet att i
trängande fall medgiva abort jämväl efter utgången av tjugonde veckan.
Den föreslagna bestämmelsen om klagorätt över läkares utlåtande enligt
4 § lagen om avbrytande av havandeskap har av det övervägande antalet
remissinstanser lämnats utan erinran. Förslaget härom har uttryckligen biträtts
av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, högerns centrala kvinnoråd,
länsstgrelserna i Stockholms, Uppsala, Hallands och Skaraborgs län,
kriminalpolisintendenten i Stockholm, vars yttrande åberopas av polismästaren
därstädes, förste provinsialläkarna i Malmöhus, Örebro och Norrbottens
län, t. f. förste stadsläkaren i Norrköping samt Göteborgs sjukhusdirektion,
vars yttrande åberopas av drätselkammaren, stadskollegiet och stadsfullmäktige
därstädes.
Socialstyrelsen uttalar, att det borde ankomma på styrelsen att uppgöra
förslag å de personer, som i den föreslagna nämnden skola representera den
sociala sakkunskapen. Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Kristianstads
län framhålla, att av de två socialt sakkunniga i sagda nämnd minst
en bör vara kvinna. T. f. förste provinsialläkaren i Gävleborgs län föreslår,
att bestämmelsen örn klagorätt kompletteras med en bestämmelse om skyldighet
för läkaren att upplysa den abortsökande kvinnan om denna rätt.
Svenska läkaresällskapet uttalar, att det icke ansåge sig kunna hysa någon
mening om huruvida verkligen den social-medicinska indikationen ej
bereus tillräcklig plats i den allmänna indikationsställningen för legal abort.
Osannolikt vore dock icke att läkarna inför den ofta ytterst svårbedömliga
tyngden av det sociala inslaget i indikationsställningen i viss utsträckning
förskjutit indikationen åt den medicinska sidan i det särskilda fallet och
detta därför blivit registrerat som abort på medicinsk indikation. Skulle utredningens
förmodan vara riktig att kvinnor blivit förvägrade abort på social-medicinsk
indikation, där de varit berättigade till sådan, vore besvärshänvisning
på sin plats och sällskapet hade intet att erinra mot befolkningsutredningens
förslag i detta avseende.
Sveriges läkarförbund har intet att erinra mot införande av den föreslagna
klagorätten. Med anledning av befolkningsutredningens uttalande att
beträffande den blandat social-medicinska indikationen lagtillämpningen ej
blivit sådan som lagstiftaren tänkt sig anför förbundet:
Den sociala indikationen bär avvisats som grund för havandeskapsavbrott.
Inga tydliga anvisningar hava lämnats örn i vilken utsträckning sociala hänsyn
skola få tillåtas förstärka den medicinska indikationen. De exempel befolkningsutredningen
lämnat äro icke övertygande. Utredningen hänvisar
främst till s. k. utsläpade mödrar. Det torde dock i högre grad vara sociala
missförhållanden än täta barnsängar, sorn äro orsaken till den svaghet enligt
lagens mening, som tänkes utmärkande för en utsläpad moder. En dylik
moder bör enligt förbundets mening genom sociala åtgärder förhjälpas
på sådant sätt att hon utan allvarlig fara för liv eller hälsa förmår bära fram
sitt barn. Det är icke tillfredsställande, om läkaren tager sådan hänsyn till
sociala omständigheter, vilka han såsom regel icke bär någon särskild sakkunskap
att bedöma eller än mindre möjlighet alt avhjälpa, att han på den
grund föranledcs företaga abort i fall där den medicinska indikationen icke
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Sr ISO. •!
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
befunnits till fyllest. Förbundet är mera böjt för antagandet att lagtillämpningen
låtit det sociala momentet i allt för många fall erhålla större inflytande
än som varit tillbörligt. Förbundet, som ställer sig avvisande mot abort
på social indikation, måste likaledes ställa sig avvisande mot tanken att läkaren
tillgriper sociala skäl för motiverande av havandeskapsavbrott där
de medicinska indikationerna icke äro fullviktiga.
Fredrika-Bremer-förbundet ansluter sig visserligen till befolkningsutredningens
förslag om ett centralt prövningsförfarande men påpekar, att man
torde kunna befara att ett dylikt förfarande komme att medföra en väl lång
tidsutdräkt för klaganden.
I vissa yttranden föreslås en sådan ändring av prövningsförfarandet att ansökningar
örn abort i större utsträckning än nu är fallet bliva direkt prövade
av central myndighet.
Medicinalstyrelsen anför till en början angående den hittillsvarande tilllämpningen
av den blandat social-medicinska indikationen:
Utredningen anser, att abort på s. k. social-medicinsk indikation förekommit
i mindre utsträckning än vad abortlagen velat ge möjlighet till. Huruvida
detta omdöme är fullt riktigt, må lämnas därhän. Det synes styrelsen
emellertid som om utredningen särskilt framhållit den sociala sidan av saken
utan att tillräckligt beakta den medicinska. Det är icke den ekonomiska belägenheten
eller antalet redan födda barn, som i och för sig motiverar bifall
till en abortansökan, utan den grad, i vilken de sociala förhållandena påverka
kvinnan, så att allvarlig fara hotar hennes liv eller hälsa. En av naturen
med mindre motståndskraft utrustad kvinna kan, även vid gynnsamma sociala
förhållanden, redan efter ett par tätt på varandra följande barnsbörder
vid det tredje havandeskapet vara psykiskt och fysiskt så nedsatt till sina
krafter, att en abort är väl motiverad, under det att en annan kvinna med
större motståndskraft kan ha genomgått flera eller många havandeskap utan
att ändå komma i samma situation som den förra. Avgörande för huruvida
en kvinna bör få legal abort på ifrågavarande indikation äro alltså ytterst
rent medicinska skäl. 1 många av dessa fall träder kvinnans svaghetstillstånd
så i förgrunden, att indikationen i själva verket blir rent medicinsk. Särskilt
under de senaste två åren lia i många sådana fall framställningar bifallits av
medicinalstyrelsen.
Härefter anför medicinalstyrelsen vidare:
Det framlagda förslaget till besvärsinstitut synes ur flera synpunkter, särskilt
i fråga örn den praktiska tillämpningen, icke tillfredsställande. När läkare
avslagit en kvinnas framställning örn avbrytande av havandeskap, böra
de väl, då ärendena skola lia karaktär av besvärsärenden, enligt vanlig administrativ
praxis beredas tillfälle att yttra sig över besvären. Detta skulle
komma att medföra en både onödig och hindersam omgång för ärendenas
skyndsamma behandling. Det framgår icke av förslaget, huruvida utredningen
avsett, att framställningen skall göras i den av Konungen i tillämpningskungörelsen
till abortlagen föreskrivna ordningen. Det framhålles endast,
att den abortsökande kvinnan kan söka biträde av kurator för abortsökande
eller av läkare. Den utredning, som skulle föreläggas medicinalstyrelsen,
måste naturligtvis vara tillräckligt ingående och utföras efter vissa fastställda
normer samt givetvis omfatta även den medicinska sidan av saken. Enklast
och mest praktiskt vore det då, att ansökningshandlingar enligt redan förefintliga
formulär insändas till styrelsen. Dessa formulär äro, örn de omsorgs
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 156-
35
fullt ifyllas, fullt tillräckliga för en allsidig belysning av fallen, detta även
ur social synpunkt. Det kan då icke vara lämpligt att utfärda ytterligare
formulär för detta speciella ändamål. Läkare och andra socialfunktionärer
lia redan så många formulär att ifylla vid tillämpning av olika lagar och författningar,
att man icke i onödan hör öka antalet formulär.
Beträffande den föreslagna nya nämnden inom medicinalstyrelsen kan det
icke anses rationellt att splittra handläggningen av abortärenden på två olika
nämnder, helst som de ärenden, varom här är fråga, endast komma att utgöra
en mindre del av samtliga. Alt utöka den rättspsykiatriska nämnden kan
icke heller vara rationellt med hänsyn till den skyndsamhet, varmed abortärendena
alltid måste behandlas. Att speciell social sakkunskap medverkar
vid den lokala utredningen synes däremot erforderligt. Det må i detta sammanhang
framhållas att det enligt 1941 års steriliseringslag ankommer
på medicinalstyrelsen att avgöra när sterilisering skall få företagas på
social-medicinsk indikation. Medicinalstyrelsens kompetens härutinnan har
veterligen icke ifrågasatts och någon olägenhet av ifrågavarande bestämmelse
har icke försports. Däremot är det en olägenhet, att beslutet om
tillstånd till abort på social-medicinsk indikation hos rättskapabel kvinna
enligt nuvarande bestämmelser endast tillkommer två läkare under det att
beslutet om sterilisering på samma indikation tillkommer medicinalstyrelsen.
Enligt det föreslagna tillägget till abortlagen skulle kvinna uppenbarligen
kunna få besvärsrätt hos medicinalstyrelsen även beträffande rent medicinska
och humanitära indikationer. Detta har av motiveringen att döma
icke varit avsikten. Någon anledning att härutinnan ändra nuvarande bestämmelser
synes icke heller föreligga. Tillägget till abortlagen bör därför ges
en mera preciserad formulering, förslagsvis följande: önskar kvinna, som
själv är i stånd att lämna giltigt samtycke till åtgärden, få sitt havandeskap
avbrutet på grund av svaghet, må hon även därom i föreskriven ordning göra
framställning hos medicinalstyrelsen, som utan hinder av bestämmelserna i
4 § första stycket äger att i ärendet besluta. Med svaghet avses här såväl
kroppslig som själslig svaghet hos kvinnan. Genom en bestämmelse av denna
innebörd medgives medicinalstyrelsen prövningsrätt oberoende av örn ärendet
har besvärskaraktär eller icke, vilket måste anses vara rationellt.
Professor von Hofsten uttalar, att den nuvarande begränsningen av medicinalstyrelsens
prövningsrätt medförde stora olägenheter. Då läkarnas inställning
till icke helt klara indikationer starkt växlade, bleve följden en icke avsedd
olikformighet i lagens tillämpning. Grundtanken i förslaget till ändring
av prövningsförfarandet vore utan tvivel riktig men förslaget syntes
icke desto mindre omöjligt att realisera i denna form. En läkare, som icke
ville medgiva abort, meddelade ej sin vägran i någon handling över vilken
klagan kunde förås. Kvinnans uppgift att läkare vägrat henne abort kunde
icke heller utgöra grund för besvär. Bortsett från svårigheten eller sannolikt
omöjligheten att finna en form för besvärsrätten funnes reella betänkligheter
mot det föreslagna förfarandet. Medicinalstyrelsen kunde sålunda förväntas
hysa en viss obenägenhet mot den desavuering av läkaren, som ett
bifall till en av honom avstyrkt abort skulle innebära. Under alla förhållanden
kunde en sådan desavuering i allmänhet svårligen företagas enbart på
grundval av den utredning kvinnan presterade; en remiss för grundligare
utredning och inhämtande av yttrande från läkaren skulle ofta bliva nödvändig.
Med hänsyn till abortärendenas mycket ofta brådskande natur skulle
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
en sådan utredning emellertid i många fall ej vara möjlig. Redan nödvändigheten
av en snabb behandling talade därför för att ärendena omedelbart
skulle kunna hänskjutas till medicinalstyrelsen. Ett ytterligare skäl för
upphävande av den nuvarande begränsningen av medicinalstyrelsens prövningsrätt
vore, att den alltför dominerande och i viktiga hänseenden olyckliga
roll som rättskapacitetsfrågan spelade vid abortärendenas behandling
därigenom skulle i huvudsak bortfalla. Läkarnas uppfattning av vad som
konstituerade rättsinkapacitet i lagens mening varierade inom vida gränser.
På grund härav inkomme mångå rapporter angående av två läkare verkställda
aborter, där det kunde ifrågasättas om rättskapacitet förelegat men
som dock stundom efter remiss godkändes. Därjämte inkomme, åtföljda av
utlåtande av läkare med annan uppfattning, ansökningar om abort i fall,
där kvinnan med avsevärt större skäl skulle kunna betraktas som rättskapabel.
När ett sådant fall hänskjutits till medicinalstyrelsen, funnes dock
ofta starka skäl för styrelsen att icke visa det från sig. Det skulle utan tvivel
medföra en lättnad både för läkarna och medicinalstyrelsen, om den nuvarande
onaturliga gränsen för styrelsens prövningsrätt borttoges. Den enda
väg, på vilken en ändring av nuvarande missförhållanden kunde vinnas,
syntes alltså vara en återgång till abortkommitténs förslag om prövning
alternativt av två läkare eller av medicinalstyrelsen.
Beträffande frågan, huruvida samtliga abortärenden borde kunna prövas
av medicinalstyrelsen eller örn en begränsning borde göras, framhåller von
Hofsten, att det vore uteslutet att begränsa medicinalstyrelsens prövning till
att avse enbart social-medicinska indikationer. Samtliga fall av psykisk sjukdom
borde med hänsyn till omöjligheten att draga en gräns gentemot psykisk
svaghet och psykisk depression kumla underställas styrelsen. Även gränsen
mellan kroppslig sjukdom och kroppslig svaghet vore ofta svår att draga och
skäl kunde därför anföras för att samtliga fall av sådan sjukdom skulle
kunna hänskjutas till medicinalstyrelsen. Emellertid kunde det tänkas fall
som vore svåra att bedöma vid central prövning. Det kunde därför icke anses
omöjligt att från medicinalstyrelsens prövning undantaga fall av kroppslig
sjukdom. Vad anginge de humanitära indikationerna syntes övervägande
.skäl tala för bibehållande av nuvarande prövningsförfarande.
von Hofsten uttalar vidare, att inrättandet av en särskild nämnd inom
medicinalstyrelsen för avgörande av klagoärenden rörande legal abort skulle
medföra betydande olägenheter. En sådan utökning av den nu fungerande
nämnden skulle försvåra den snabba handläggning av abortärendena, som
på grund av deras ytterst brådskande natur vore nödvändig. Representanterna
i nämnden för den sociala sakkunskapen måste uppenbarligen deltaga i
behandlingen av samtliga ärenden, då det vore omöjligt att alltid draga en
gräns mellan de olika indikationerna. När ärendena inkomme till medicinalstyrelsen,
borde för övrigt föreligga en fullständig utredning. Därest en social
utredning icke tidigare gjorts, kunde den ej med bästa vilja förebringas av
de sociala ledamöterna i nämnden. Erfarenheten vederläde misstanken, att
medicinalstyrelsen skulle vara benägen att underskatta sociala skäl. I de fall
Kungl. Majlis proposition nr 156.
37
av ansökningar om sterilisering, som gjorts av utsläpade mödrar och i därmed
jämförliga fall av svaghet, hade medicinalstyrelsen alltid utan ringaste
tvekan bifallit framställningarna. Vad som ytterligare krävdes, därest medicinalstyrelsen
erhölle prövningsrätt, vore alltså endast ett ökat antal initiativ
till »social-medicinska» aborter. Först örn ökningen bleve stor och sådana
förhållanden visade sig, som motiverade en ändring av nuvarande prövningsförfarande,
funnes skäl att överväga en sådan ändring.
Socialvdrdskommittén finner huvudanledningen till den hittillsvarande begränsade
användningen av möjligheten till legal abort vara anordningen
med lokal prövning av fallen. En lämpligare anordning än den av kommittén
föreslagna klagorätten vore emellertid, att prövningen av abortansökningar
behandlades icke lokalt utan av en särskild nämnd inom medicinalstyrelsen.
I denna nämnd borde den sociala sakkunskapen vara företrädd.
Svensk kurators!örening framhåller att, då den tid inom vilken havandeskap
finge avbrytas vore relativt kort, möjligheten att genom överklagande
vinna ändring i ett tidigare beslut bleve illusorisk. Föreningen ansåge därför,
att ansökningar om abort på blandat social-medicinska indikationer borde
hänskjutas till en central nämnd. Yrkeskvinnors samarbetsförbund kan icke
finna, att de med en central prövning förenade praktiska nackdelarna vore
av någon väsentlig betydelse i jämförelse med de fördelar en sådan prövning
skulle medföra. Förbundet framhåller att, därest abort på rent sociala indikationer
legaliserades, även prövningen av ansökningar härom borde ske
centralt. Riksförbundet för sexuell upplysning uttalar, att i fall, då abort
ifrågasattes på social-medicinska indikationer, en direkt hänvändelse till medicinalstyrelsen
vore tillrådlig. En bättre garanti för likformig behandling av
fallen över hela landet skulle härigenom vinnas liksom även tid. Härtill
komme att abort å så kallade utsläpade mödrar ofta borde kombineras med
sterilisering som förutsatte medgivande av medicinalstyrelsen. Den avgörande
instansen i styrelsen borde förstärkas med lekmän, bland vilka kvinnorna
borde vara starkt representerade.
Ungdomsvårdskommittén anser det önskvärt, att varje kvinna, som fått
avslag på begäran örn abort, erhåller rätt att klaga hos högre myndighet och
tillstyrker i så måtto förslaget härom. En dylik klagorätt förutsatte dock, att
läkaren skriftligen meddelade kvinnan sin vägran att utföra ingreppet. Han
borde även upplysa kvinnan örn att hon ägde rätt alt överklaga beslutet.
Kommittén framhåller emellertid, att läkarna under inga förhållanden borde
avgöra örn social-medicinska indikationer förelåge, enär de hittills icke visat
sig intresserade av dessa indikationer. Därest de erhölle kuratorer vid sin
sida, avhjälptes visserligen deras brist på social sakkunskap. Det torde emellertid
komma att dröja innan det funnes kuratorer överallt och risk komme
även framdeles att föreligga för ett olikformigt bedömande av ärendena i
olika landsändar. Det vore därför bättre, att alla ärenden, där det kunde
tänkas föreligga social-medicinska indikationer, avgjordes av medicinalstyrelsen
i likhet med de fall där eugeniska indikationer förelåge. Att några
påtagliga praktiska nackdelar skulle vara förenade med en sådan central
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
prövning hade kommittén svårt att inse. I samma riktning uttalar sig Stockholms
stads barnavårdsnämnd. Barnavårdsnämnden förordar såsom centralt
prövningsorgan vid alla ansökningar örn abort på social-medicinska indikationer
den föreslagna nämnden inom medicinalstyrelsen samt framhåller, att
i denna nämnd även kvinnlig sakkunskap borde vara tillräckligt företrädd.
I några yttranden ifrågasättes huruvida icke prövningen av abortansökningar
bör anförtros åt förste provinsialläkarna eller eventuellt länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som finner den föreslagna klagorätten
motiverad, ifrågasätter sålunda huruvida kravet på ärendenas snabba
avgörande bleve tillgodosett, därest prövningen av abortansökningarna centraliserades
till medicinalstyrelsen. Det borde därför undersökas, om ej prövningen
skulle kunna, särskilt för varje län, anförtros åt förste provinsialläkaren
i samråd med en särskilt utsedd person, som besutte erfarenhet av och
intresse för sociala frågor. Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län föreslår
på i huvudsak enahanda grunder, att klagoinstansen förlägges perifert,
exempelvis till länsstyrelserna, samt att inspektion av verksamheten utövas
av medicinalstyrelsen.
För ett bibehållande av det nuvarande prövningsförfarandet uttalar sig
förste provinsialläkaren i Västmanlands län. I dennes yttrande framhålles
att, därest man önskade att de blandat social-medicinska indikationerna skulle
i större utsträckning godtagas av läkarna, detta kunde utan någon ändring
i lagen ernås därigenom att medicinalstyrelsen bemyndigades utfärda
ett cirkulär till samtliga läkare med angivande huru bestämmelsen om de
medicinska indikationerna borde tolkas.
Sveriges praktiserande läkares förening framhåller, att ett mycket stort
antal abortsökande kvinnor i första hand vända sig till privatpraktiserande
läkare. Det vore önskvärt att kvinnorna fasthölle vid denna vana, då just
dessa läkare hade de största förutsättningarna att påverka dem i positiv riktning
och vore närmast till att giva råd i fall, då avbrytande av havandeskapet
förefölle tillrådligt. Under nuvarande förhållanden måste emellertid de
privatpraktiserande läkarna visa kvinnorna från sig även när fråga vore om
rent medicinska indikationer. Lagen borde därför ändras därhän, att dessa
läkare erhölle rätt att deltaga i prövningen av förutsättningarna för havandeskapets
avbrytande liksom även att utföra själva ingreppet.
Befolkningsutredningens ståndpunkt i fråga om straffpåföljden
för kvinnan delas av det ojämförligt största antalet remissinstanser. I
vissa yttranden föreslås emellertid att kriminaliseringen skall upphävas såvitt
angår handlingar företagna av kvinnan själv.
Landsorganisationen anför:
De siffror beträffande kriminalaborternas omfattning, som befolkningsutredningen
uppskattningsvis framlägger, tyda på att 20 å 30 procent av kvinnorna
någon gång under sitt liv genomgår en kriminell abort, att en fjärdedel
av dessa bli utsatta för sterilitet och att åtskilliga åsamkas följdsjukdomar
av olika slag. Ytterligare ett okänt antal kvinnor göra mer eller mindre energiska
försök att erhålla fosterfördrivning utan att lyckas i sitt uppsåt. Detta
visar att abortfrågan är en social fråga av oerhörd vikt, vilken ännu inte bli
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
39
vit föremål för samhällets ingripande i en omfattning, som tillnärmelsevis
motsvarar dess för många människor ödesdigra betydelse. Det visar också,
att hefolkningsutredningen i mycket hög grad saknar stöd i folkets faktiska
värderingar, då den med en enkel hänvisning till »en traditionell etisk ståndpunkt»
tar principiellt avstånd från tanken att ens i någon mån föreslå legalisering
av aborterna. Det har visserligen varit vanligt, att offentligt uttryckta
åsikter på sexualfrågomas område stått i uppenbar strid med de faktiska handlingsnormer,
som i verkligheten varit gällande för den enskilde och för samhällsklasserna.
Men åtminstone i de folklager, som landsorganisationen representerar,
torde någon mera utbredd förståelse för aborternas nuvarande kriminalisering
icke förefinnas. Även med hänsyn till att denna kriminalisering
otvivelaktigt starkt bidrar till att hålla hela det s. k. aborteländet utanför
samhällets insyn och kontroll får landsorganisationen därför i motsats till
hefolkningsutredningen förorda upphävande av bestämmelserna örn straff
för de aborterande kvinnornas del.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund uttalar, att det rudiment från
en tidigare rättsuppfattning, som straffpåföljden för kvinnan utgjorde, borde
slopas. Straffet saknade önskad avskräckande effekt och verkade direkt skadligt
därigenom, att det avhölle en mängd kvinnor från att söka sjukhusvård
efter abort. Liknande synpunkter framföras av Yrkeskvinnors samarbetsförbund,
riksförbundet för sexuell upplysning och svensk kurators förening.
Kvinnliga läkares klubb framhåller, att ett effektivt bekämpande av aborterna
icke kunde komma till stånd så länge aborthandlingen i och för sig
vore kriminaliserad. Straffets avskräckande inverkan på kvinnorna vore mycket
ringa. Redan legaliseringen av vissa nödvändiga aborter innebure en olägenhet,
då den omständigheten, att lagen angåve aborthandlingen såsom under
vissa förhållanden tillåtlig, vore ägnad att i det allmänna medvetandet
avtrubba uppfattningen om ingreppet som en ofysiologisk handling. Men än
mera förvirrande, direkt skadligt och moraliskt nedbrytande verkade kriminaliseringen
av en del av abortfallen. För allmänheten och särskilt för »kvinnan
i abortsituation» vore det icke lätt att förstå, var den svårdefinierbara
gränsen ginge mellan tillåten och otillåten abort. Det måste ofta te sig såsom
en slump, att den ena bleve hjälpt medan den andra förklarades ha begärt
något som vöre en kriminell handling. Därest aborten ofta och till synes
ganska godtyckligt stämplades såsom kriminell, kastades ett sken av olaglighet
över sexualliv och moderskap på det hela taget. En dylik tendens till
sexuallivets kriminalisering vöre synnerligen samhällsskadlig. Det vore även
olämpligt att bibehålla lagbestämmelser som ej svarade mot den allmänna
rättsuppfattningen. Den nödvändiga kampen mot obehöriga aborter borde
samhället kunna föra med hjälp av de bestämmelser, som redan funnes i
lagen örn avbrytande av havandeskap, steriliseringslagen och kvacksalverilagstiftningen.
T. f. förste provinsialläkaren i Kronobergs län uttalar att det, med hänsyn
till att för fosterfördrivning åtalade kvinnor oftast erhölle villkorlig dom, vöre
bättre ali avstå från straff. Straffrihet för kvinnorna skulle dessutom medföra
den fördelen, att abortörerna, sorn då ej längre kunde lila på kvinnornas
tystnad, bleve mera betänksamma inför konsekvenserna av sina handlingar.
40
Kunni. Mnj:ts proposition nr 156.
Direktören i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet E. Wahlberg
framhåller, att det måste anses felaktigt att bestraffa en gärning, som de flesta
medborgare icke ansåge vara brottslig. Utredning borde därför skyndsamt
verkställas beträffande frågan om straffpåföljdens avskaffande utom i vad
avsåge kvacksalvarabortörerna. Åtgärden borde sålunda vara tillåten för
kvinnan själv och legitimerad läkare. Ett villkor för att läkare skulle få vidtaga
åtgärden borde dock vara, att kvinnan förut varit i kontakt med social
kurator. Ett upphävande i denna omfattning av straffpåföljden syntes icke
göra de av befolkningsutredningen föreslagna åtgärderna överflödiga. I synnerhet
gällde detta förslaget om upplysningsverksamhet.
Stockholms stads barnavårdsnämnd framhåller, att befolkningsutredningen
bort intaga en mera positiv inställning till frågan örn införande av straffrihet
för kvinnorna. Borgarrådsberedningen, vars yttrande åberopas av stadskollegiet
och stadsfullmäktige i Stockholm, föreslår att frågan om straff för kvinnor,
som låtit å sig utföra abort, göres till föremål för ytterligare utredning.
Kriminalpolisintendenten i Stockholm, vars yttrande åberopas av polismästaren
därstädes, förordar att frågan om åtalseftergift upptages
till förnyad prövning.
Kriminalpolisintendenten anför:
Den av utredningen fullt riktigt konstaterade ytterst låga upptäcktsprocenten
i fråga om illegala och kriminella aborter är från kriminalpolisens
synpunkt sett av särskilt intresse. De åtgärder av preventiv natur, som polisen
har möjlighet att företaga, äro intimt förknippade med de abortsökande
kvinnornas kontakt med abortörerna. Försvåras möjligheterna att av de
abortsökande kvinnorna själva erhålla underrättelse om abortörernas verksamhet,
försvåras även möjligheterna att upptäcka och oskadliggöra denna
verksamhet. Enligt den erfarenhet man inom kriminalpolisen vunnit är det
icke polisutredningen och domstolsinställelsen utan förundersökningen för
den villkorliga domen som kvinnorna mest frukta för. Genom förundersökningen
bringas nämligen deras fall till nära anförvanters och ofta till arbetsgivares
och bekantas kännedom. Och övervakningen efter meddelandet av
en villkorlig dom betraktas säkerligen av de flesta som en tung börda, vilken
ytterligare äventyrar sekretessen kring fallet. De förbättrade möjligheter
till positiv hjälp, som övervakningen innebär, spelar säkerligen en obetydlig
roll vid det bedömande kvinnan i det särskilda fallet har att göra.
Däremot är risken för en vidare publicitet genom polisutredningen och
domstolsinställelsen faktiskt minimal. Av denna anledning synes det tidigare
framförda förslaget om möjlighet till eftergift av åtal mot i fosterfördrivningsmål
inblandade kvinnor vara värt allt beaktande. Härigenom rubbas
icke den principiella inställning i straffrättsligt hänseende till fosterfördrivningen,
som utredningen -—■ för övrigt med fullt fog —- intagit, och fosterfördrivningens
principiellt kriminella karaktär bevaras även. 1 den mån möjlighet
till åtalseftergift vid fosterfördrivning öppnades och komme till mera
allmän kännedom, skulle polismyndigheternas arbete för efterspanande och
upptäckande av abortörerna och deras kriminella verksamhet väsentligt underlättas.
Överståthållarämbetet finner befolkningsutredningen hava förebragt starka
skäl för att ej föreslå införande av åtalseftergift för kvinnan. Emellertid
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
förordar ämbetet under åberopande av kriminalpolisintendentens yttrande,
att frågan om åtalseftergift göres till föremål för ytterligare överväganden.
Örn en rätt till åtalseftergift i praktiken icke skulle leda till samma resultat
som generell straffrihet för kvinnan, mäste emellertid förutsättas att den ej
begagnades slentrianmässigt utan med anpassning efter utvecklingen. Så länge
de abortsökande kvinnorna som regel kunde förutsättas befinna sig i en
mer eller mindre nödställd belägenhet kunde ett mera allmänt utnyttjande
av en dylik rätt framstå såsom skäligt. Sedan de av befolkningsutredningen
föreslagna åtgärderna för underlättande av dessa kvinnors situation börjat
verka, måste däremot ett mera sparsamt begagnande av rätten vara påkallat.
Örn rätten en gång införts och börjat allmänt begagnas, torde emellertid en
obenägenhet att genomföra en sådan åtstramning kunna förväntas. Ämbetet
ansåge därför nödvändigt att det noga angåves under vilka särskilda förutsättningar
rätten finge begagnas.
I åtskilliga yttranden beröres frågan om straffet för yrkesmässiga
abortöre r. Länsstyrelsen i Östergötlands län och förste provinsialläkaren
därstädes ifrågasätta, huruvida icke straffet för yrkesabortörer, som
gjort sig skyldiga till återfall i förevarande brott, borde skärpas. T. f. förste
provinsialläkaren i Gävleborgs län och förste stadsläkaren i Västerås uttala
sig likaledes, utan begränsning till återfallsförbrytare, för straffskärpning.
Drätselkammaren i Malmö, vars yttrande åberopas av stadsfullmäktige därstädes,
framhåller att en höjning av straffet för yrkesabortörerna borde kombineras
dels med en sådan skärpt polisövervakning, som kunde utövas utan
alltför kännbart tryck mot de kvinnor som låtit å sig företaga abort, och
dels med internering av de abortörer, som gjort sig skyldiga till återfall i
brottet. Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, om ej lösdrivarlagen borde
göras tillämplig på asociala vaneabortörer eller ock internering träda i stället
för frihetsstraffet. Stadsläkaren i örebro uttalar, att i fråga om yrkesabortörerna
en tillämpning av interneringsförfarandet i vissa fall borde övervägas.
Fredrika-Bremer-förbundet framhåller angelägenheten av att yrkesabortörerna
ställas under övervakning samt framhåller, alt man borde söka
finna en annan form för övervakningen än den lösdrivarlagen erbjöde.
Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter, huruvida icke i 14 kap. 27 §
strafflagen borde införas en särskild strängare straffskala för den som med
kvinnans vilja å henne företoge abort som medförde svår kroppsskada eller
döden.
I vissa yttranden föreslås en omarbetning av 14 kap. 35 § strafflagen
i syfte alt vidga tillämpningsområdet för detta lagrum. I sin nuvarande
lydelse stadgar lagrummet ansvar för den man som, sedan han
genom olovlig beblandelse avlat bani, undandrager sig att giva kvinnan nödig
hjälp i anledning av havandeskapet eller barnets födelse, därest kvinnan
under inflytande av den övergivna eller nödställda belägenhet, vari hon
till följd härav befinner sig, begår brott, varigenom fostret eller barnet dödas
eller dess liv utsättes för fara. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
förordar, alt lagrummet göres tillämpligt jämväl i fall då havandeska
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
pet uppkommit genom könsumgänge i äktenskap. Yrkanden i enahanda riktning
framställas av Stockholms stads barnavårdsnämnd och landsfogden i
Jämtlands län, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen därstädes.
Några remissinstanser såsom folkpartiets kvinnoförbund, riksförbundet
för sexuell upplysning och landsfogden i Jämtlands län framhålla önskvärdheten
av ett mera effektivt utnyttjande från åklagarnas sida av ifrågavarande
bestämmelse i 14 kap. strafflagen.
Departementschefen.
Det har länge stått klart, att abortfrågan utgör ett socialt problem av den
allra största betydelse. Abortfrekvensen är uppenbarligen mycket stor, om
det också icke är möjligt att med någon högre grad av visshet beräkna det
årliga antalet illegala aborter. Att det rör sig örn mer än 10 000 om året
torde nog få anses utrett och det kan icke anses uteslutet att antalet är det
dubbla. De direkta och indirekta verkningarna av de illegala aborterna, genom
fostrens avlägsnande och ofta inträdande sterilitet hos kvinnorna, utgöra
tillsammans en mycket betydelsefull negativ faktor ur befolkningspolitisk
synpunkt. Ur humanitära och medicinska synpunkter böra framförallt
uppmärksammas de fysiska och psykiska lidanden, som så ofta följa av de
okunnigt och under miserabla hygieniska förhållanden företagna illegala
aborterna. Ej sällan förorsaka de kvinnans död.
Med anledning av befolkningsutredningens betänkande blev, efter beredning
inom socialdepartementet, frågan med vilka medel de illegala aborterna
borde bekämpas föremål för behandling i propositioner till 1945 års
riksdag (nr 368 och 369). Chefen för socialdepartementet uttalade vid anmälan
av frågan i statsrådet den 19 oktober 1945 inledningsvis — efter
redogörelse för betänkandet — att de icke önskade havandeskapen i regel
medförde mycket svåra problem för kvinnan, vilka icke restlöst kunde lösas
genom samhällets hjälpåtgärder. 1 likhet med befolkningsutredningen ansåg
han därför, att huvudlinjen i kampen mot aborterna vore att motverka de
icke önskade havandeskapen genom att individernas ansvarskänsla stärktes
och genom sexuell upplysning. Jag delar denna uppfattning. Såsom chefen
för socialdepartementet jämväl framhöll, äro emellertid även andra åtgärder
synnerligen angelägna.
Bedömandet av vad härvid bör göras förutsätter inblick i orsakerna till de
illegala aborterna och befolkningsutredningen har också sökt giva en ingående
analys härav. Denna har givit vid handen, att det i flertalet fall är de
ekonomiska faktorerna, som dominera i det kraftspel som leder en kvinna att
söka abort, ehuru även rent personliga och känslomässiga faktorer ha sin
betydelse. Befolkningsutredningen framlade från denna utgångspunkt i sitt
betänkande — förutom förslag om sexuell upplysningsverksamhet och rådgivning
beträffande förebyggande födelsekontroll — flera förslag örn eller
rekommendationer av sociala och ekonomiska hjälpåtgärder, vilkas genom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
43
förande skulle vara av särskild betydelse ur abortprofylaktisk synpunkt. Sålunda
föreslog utredningen en utvidgning av förbudet mot arbetstagares avskedande
i anledning av barnsbörd. Beträffande arbetsförmedling utgick utredningen
från att den specialförmedling för partiellt arbetsföra och annan
svårplacerad arbetskraft som vore under utbyggnad skulle kunna betjäna
även blivande mödrar. Utredningen behandlade vidare frågor örn ersättning
för inkomstbortfall vid havandeskap eller barnsbörd, utökning och differentiering
av mödrahemsverksamheten, anordnande av bostäder och daghem
åt ensamstående mödrar, kostnadsfri havandeskapsdiagnos samt kuratorsverksamhet
för abortsökande. Vissa av dessa spörsmål upptogos — såsom
framgår av den förut lämnade redogörelsen —- i nyssnämnda propositioner
till 1945 års riksdag. Detta var förhållandet med förslaget angående utvidgning
av förbudet mot arbetstagares avskedande i anledning av barnsbörd
samt förslagen om kostnadsfri havandeskapsdiagnos, rådgivning beträffande
förebyggande födelsekontroll och kuratorsverksamhet för abortsökande. Beträffande
ersättning för inkomstbortfall liksom rörande mödrahem, bostäder
och daghem uttalade chefen för socialdepartementet, att dessa hjälpåtgärder
uppenbarligen vore värda beaktande ur abortprofylaktisk synpunkt men till
en del borde behandlas i större sammanhang och till en annan del vore föremål
för utredning genom sakkunniga eller försöksverksamhet, varför han
tills vidare icke framlade förslag i dessa ämnen.
Med hänsyn bland annat till de positiva socialekonomiska åtgärder, som befolkningsutredningen
föreslog eller rekommenderade, har utredningen ansett
sig sakna anledning väcka förslag om ändringar i strafflagens bestämmelser
angående straff för fosterfördrivning eller örn några mera väsentliga ändringar
i lagstiftningen om avbrytande av havandeskap. I den principiella frågan,
om fosterfördrivning borde vara straffbar för kvinnan, har befolkningsutredningen
anfört, att den med hänsyn lill att huvudsyftet för utredningen
varit att nedbringa antalet fosterfördrivningar måste avböja straffrihet för
kvinnan, enär fosterfördrivningens principiellt kriminella karaktär måste
bevaras.
I några av de avgivna yttrandena har uttalats, att frågan örn ändring i
straffbestämmelserna mot fosterfördrivning borde upptagas till förnyad utredning.
Därvid har anförts, alt de nuvarande bestämmelserna icke efterlevdes
och saknade stöd i uppfattningen hos breda befolkningslager. Om straffet
för fosterfördrivning upphävdes för kvinnan, skulle väsentligt större möjligheter
föreligga att komma i kontakt med dem som önskade abort och i tid
avleda deras tankar därifrån eller, när bärande skäl förelåge, hänvisa dem
till läkare liksom att kunna hjälpa dem, som redan hos annan än läkare
underkastat sig eller själva utfört sådan åtgärd och lill följd därav behövde
läkarvård. Örn kvinnan ej riskerade straff, skulle det också vara lättare att
avslöja de talrika kvacksalvare som vore verksamma på området.
Dessa synpunkter kunna icke frånkännas betydelse. Särskilt är det uppenbart,
att straffhotet gentemot kvinnorna icke motsvarar den rådande uppfattningen
inom stora delar av befolkningen. Mängden av illegala aborter och de
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
allvarliga risker som äro förenade med dem göra det också mycket angeläget
att fördomsfritt pröva läget. Det är möjligt, att kriminaliseringen är till mer
skada än gagn. Emellertid har en rad olika positiva hjälpåtgärder nyligen
vidtagits och de allmänna sociala reformerna måste också bli av största
betydelse för abortfrågans bedömande. Det är självklart, att problemet
helst bör lösas genom en intensifierad upplysningsverksamhet, sociala
och ekonomiska hjälpåtgärder samt en ändring av människornas inställning
till dessa frågor. Det sistnämnda gäller icke minst beträffande vissa
befolkningsgruppers syn på en ogift moder, i fråga örn straffets bibehållande
eller avskaffande kan man icke heller bortse från de allvarliga betänkligheter,
som på många håll alltjämt resas mot en mera vidsträckt legalisering av
aborterna. I den mån samhället nu ställer ökade hjälpåtgärder till förfogande
och kunskapen härom blir spridd, kan även inom vidare kretsar en starkare
reaktion än den nuvarande komma att göra sig gällande gentemot obefogade
aborter. Jag är därför icke beredd att i denna både principiellt
och praktiskt utomordentligt betydelsefulla fråga överväga en helt ny ståndpunkt.
På grund härav har jag ansett mig ej böra ytterligare ingå på de olika
skälen för och emot ett upphävande eller en genomgripande omläggning av
straffbestämmelserna mot fosterfördrivning. Jag utgår alltså från att dessa
straffbestämmelser — som tillika utgöra bakgrunden till 1938 års lag om avbrytande
av havandeskap — skola tills vidare i princip bibehållas och inskränker
mig till att behandla de olika ändringsförslag av mindre räckvidd,
som framlagts av befolkningsutredningen i dess betänkande eller som framkommit
i yttrandena däröver.
Befolkningsutredningen har för sin del icke föreslagit amian lagändring i
nu förevarande ämnen än att den ansett, att till lagen om avbrytande av havandeskap
borde fogas en bestämmelse, enligt vilken kvinna som sökt abort
skulle kunna hänskjuta frågan härom till medicinalstyrelsens prövning, om
läkare vägrat att utfärda utlåtande att förutsättningarna för åtgärden vore
förhanden. Någon ändring eller utvidgning av indikationerna för
avbrytande av havandeskap har utredningen icke föreslagit men
med nämnda tillägg avses i främsta rummet att säkerställa att abort kommer
till stånd när den av social-medicinska skäl är motiverad. Av den redogörelse
för tillämpningen av lagen om avbrytande av havandeskap, som utredningen
lämnat, framgår att under åren 1939—1943 redovisats sammanlagt endast
55 fall av legal abort, som uppenbarligen verkställts på sistnämnda indikation.
Detta antal är, såsom utredningen påpekar, överraskande lågt. Utredningen
framhåller såsom en förklaring härtill — förutom en viss benägenhet
hos läkarna att föra ifrågavarande fall under rent medicinsk indikation —
att läkarna ej ha möjlighet att på ett tillfredsställande sätt pröva det sociala
momentet i den blandat social-medicinska indikationen. Antalet iegala
aborter på social-medicinsk indikation har sedermera ökat något. Under år
1944 redovisades sålunda tillhopa 28 fall. Motsvarande siffra för år 1945
kan ännu icke med bestämdhet angivas. Hela antalet legala aborter år 1945
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
45
utgjorde emellertid cirka 1 630 mot 1 088 under år 1944 och enligt vad som
uppgivits från medicinalstyrelsen torde relationen mellan antalet aborter
på social-medicinsk indikation och liela antalet legala aborter år 1945 vara
ungefär densamma som under år 1944.
Liksom utredningen har jag kommit tili den uppfattningen, alt lagen blivit
tillämpad endast i ett mindre antal av de fall, som åsyftats med nämnda indikation.
Detta är ägnat att ingiva betänkligheter ur flera synpunkter. Det är
troligt, att åtskilliga kvinnor blivit försatta i stora svårigheter och att många
av dem råkat i händerna på okunniga abortörer med stora risker för liv och
hälsa. Att så ringa hänsyn tagits till den social-medicinska indikationen kan
lätt medföra en minskad benägenhet hos det abortsökande klientelet att överhuvud
taget vända sig till läkare. De abortsökande kvinnorna måste känna,
att de vid sådana hänvändelser för prövning i den lagstadgade ordningen
verkligen möta förståelse för konfliktläget.
Om en ändrad praxis skall komma till stånd, synes emellertid ej tillfyllest
att vidtaga allenast en ändring i fråga om prövningsförfarandet. I likhet med
vad som uttalats i ett par yttranden anser jag, att lagens beskrivning av den
social-medicinska indikationen är altför knapphändig för att kunna tjäna
till verklig ledning. Ett förtydligande torde vara synnerligen önskvärt och
därvid torde även böra övervägas att något vidga nämnda indikation utöver
vad som närmast varit avsett vid tillkomsten av lagen.
Enligt gällande lydelse av 1 § 1) i lagen må havandeskap avbrytas, när
barnets tillkomst skulle på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos
kvinnan medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Därvid avses enligt
uttalanden i förarbetena med uttrycken »sjukdom» och »kroppsfel» fall av
medicinsk och med uttrycket »svaghet» fall av blandat social-medicinsk indikation.
Att frågan om förhandenvaron av en svaghet hos kvinnan av beskaffenhet
att medföra i lagrummet angiven fara rimligtvis icke kan bedömas
utan hänsyn till de sociala förhållanden, varunder hon lever, synes mig visserligen
uppenbart. Det kan dock icke förnekas att sammanförandet av den
medicinska och den blandat social-medicinska indikationen under en bestämning
samt avsaknaden av varje närmare beskrivning av sistnämnda indikation
kan föranleda åtskilliga läkare att förbise det sociala momentet i denna
oell att därför avslå en väl motiverad ansökan om abort på dylik indikation.
Jag vill särskilt framhålla, att orden »barnets tillkomst» närmast leda tanken
på att själva födseln förutsättes vara orsaken till den allvarliga fara
för kvinnans liv eller hälsa varom lagrummet talar, medan avsikten varit
alt även den framtida vården om barnet skulle komma i betraktande. Även
uttrycket »allvarlig fara för hennes liv eller hälsa» synes mig ägnat att
leda till alltför stränga krav på en mycket akut fara för kvinnan. Att en
mera långsam nedslitning av kvinnans krafter skulle inbegripas är icke
lätt alt utläsa.
Det synes mig påkallat alt, utöver den indikation som upptagits under 1 §
1), införa en särskild social-medicinsk indikation. Detta tillägg synes mig icke
böra föranleda alt ordet »svaghet» uteslutes ur det nuvarande stadgandet
under l). De fall av social-medicinsk indikation, sorn närmast motsvara den
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
nuvarande lydelsen av denna punkt, torde ofta stå de rent medicinska indikationerna
så nära, att det får anses vara en fördel att sammanhålla dem
under ett gemensamt stadgande. Nuvarande lydelsen av ifrågavarande punkt
ansluter också till lydelsen av motsvarande indikation i steriliseringslagen.
Det är därför olämpligt att i samband med införande av en tilläggsbestämmelse
inkräkta på tillämpningsområdet för den nuvarande första punkten
i 1 § lagen örn avbrytande av havandeskap.
Den särskilda bestämmelse, som jag ansett behövlig, bör söka karakterisera
sådana fall av social-medicinsk indikation, där tvekan nu kan råda örn
de gå in under lagen men möjlighet till abort synes böra finnas. Såsom jag
förut antytt, anser jag, att man härvid kan gå något utöver vad som närmast
varit avsett vid lagens tillkomst. De medicinska krav, som enligt den nuvarande
bestämmelsen uppställas, böra alltså något avtrubbas, samtidigt som
det sociala momentet understrykes starkare. I det förra hänseendet bar det
synts mig lämpligt att i den nya bestämmelsen undvika ett uttryck, som kan
anses innebära krav på någon akut fara för kvinnan, och i stället använda
någon bestämning, som direkt för tanken på en mera långsam nedslitning
av hennes krafter. Vidare har jag ansett behövligt utmärka, att man icke
skall taga hänsyn enbart till vad barnets födsel innebär lör kvinnan utan,
minst lika mycket, även till de omsorger och den arbetsbörda, som barnet
för framtiden kan antagas vålla henne. Vad åter angår de sociala skäl, som
skola motivera att avbrytande av havandeskapet må ske, trots att i och för
sig tillräckliga medicinska skäl ej föreligga, har jag ansett dem böra utmärkas
genom angivande att åtgärden skall framstå som motiverad när
hänsyn tages jämväl till kvinnans levnadsomständigheter. Genom införande
av en sådan särskild indikation som nu angivits vinner man självfallet samtidigt,
att tillåtligheten av havandeskapets avbrytande i de något mera medicinskt
betonade fall, som närmast avsetts med uttrycket »svaghet» i första
punkten, blir fullt tydlig.
I enlighet med dessa överväganden vill jag föreslå, att efter första punkten
i 1 § av lagen såsom andra punkt upptages ett stadgande att havandeskap
må avbrytas, när det eljest med hänsyn jämväl till kvinnans levnadsomständigheter
kan antagas, att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt
nedsättas genom barnets tillkomst och vården om detsamma. Det är
tydligt, att en sålunda bestämd social-medicinsk indikation ställer mindre
krav på att kvinnan redan vid tiden för ingreppet skall vara nedsatt till hälsan
än den första punkten i paragrafen. Uppmärksamheten har i stället riktats
mera på den framtida utvecklingen.
Jag har icke ansett det tillrådligt att i detta sammanhang upptaga någon
rent social indikation för avbrytande av havandeskap. Det synes ej lämpligt
att överväga en sådan åtgärd innan någon tids erfarenhet vunnits av de
social-ekonomiska välfärdsåtgärder, som på förslag av befolkningsutredningen
redan genomförts eller som komma att genomföras inom den närmaste
tiden. Jag vill nu endast framhålla, att det är förenat med särskilt stora
svårigheter att finna någon avgränsning av de fall, då avbrytande av havandeskap
skulle kunna anses motiverat av rent sociala skäl.
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
47
I detta sammanhang må upptagas en särskild fråga som berörts i yttrandena.
Enligt lagen örn sterilisering må sterilisering äga runi, om någon på
grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
eller ock på grund av asocialt levnadssätt prövas vara för framtiden
uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn. Beträffande personer
som föra ett asocialt levnadssätt motiveras denna bestämmelse därmed, att
ett dylikt levnadssätt ofta sammanhänger med psykisk undermålighet även
om denna icke alltid kan ådagaläggas. I de av medicinalstyrelsen och professor
von Hofsten avgivna yttrandena har nu framhållits, att det vore önskvärt,
att havandeskap kunde avbrytas på motsvarande indikation. De skäl,
som kunna åberopas härför, synas också beaktansvärda. Den psykiska abnormiteten
hos ifrågavarande kategori kvinnor torde ofta vara ärftlig. Där
så är fallet föreligger visserligen möjlighet att avbryta havandeskapet på
eugenisk indikation men det kan möta svårigheter att påvisa förhandenvaron
av dylika arvsanlag. Å andra sidan synes det vara förenat med vissa vådor
att medgiva abort endast på den grund att kvinnan är uppenbart olämplig
att handhava vårdnaden örn barn. Det är icke tilltalande att ställa dem som
föra ett asocialt levnadssätt i gynnsammare ställning när det är fråga örn att
erhålla abort, och samhället saknar icke möjlighet att omhändertaga barnet.
Beträffande sterilisering föreligger ej skäl till samma farhågor, då benägenheten
att frivilligt underkasta sig sterilisering är ganska ringa. Jag har därför
icke ansett mig böra biträda nu berörda önskemål.
Med anledning av den av mig förordade nya andra punkten i 1 § bör den
nuvarande andra punkten, som handlar om avbrytande av havandeskap av
humanitära skäl efter våldtäkt o. d., upptagas som tredje punkt i paragrafen.
Enligt den nuvarande tredje punkten i paragrafen, som bör upptagas som
fjärde punkt, må havandeskap avbrytas, när med skäl kan antagas att kvinnan
eller det väntade barnets fader genom arvsanlag kommer att på avkomlingar
överföra isinnessjukdom, sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom. I
sitt yttrande över abortkommitténs förslag, som upptog enahanda bestämmelse,
hemställde befolkningskommissionen, att kommittéförslaget på denna
punkt måtte undergå vissa jämkningar i syfte alt bringa lagen i överensstämmelse
med ett av kommissionen tidigare avgivet lagförslag rörande sterilisering,
vari arvshotet hänförts till sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller
annan sjukdom eller lyte av betydenhet. Dåvarande departementschefen
framhöll emellertid, alt den av kommissionen ifrågasatta jämkningen borde
anstå till en blivande reformering av steriliseringslagstiftningen. I den nya
lag örn sterilisering som genomfördes år 1941 upptogs ett stadgande, enligt
vilket sterilisering medgives örn någon med skäl kan antagas komma att
genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet
eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag.
Svåra kroppsliga missbildningar, vilka icke bruka räknas såsom sjukdomar
i vanlig mening, synas mig, under förutsättning att de kunna antagas
komma att genom arvsanlag överföras på avkomlingar, utan tvekan böra
inbegripas jämväl i den eugeniska indikationen för abort. Att dylika missbildningar
i förevarande avseende äro att jämställa med sjukdom torde även
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
lia varit abortkommitténs mening. För att tydligt utmärka detta synes, såsom
tidigare förutsatts och även framhållits i vissa yttranden över befolkningsutredningens
betänkande, stadgandet böra ändras så att överensstämmelse
vinnes med motsvarande stadgande i steriliseringslagen.
Beträffande den tid inom vilken havandeskapet må avbrytas
stadgas i 1 § andra stycket att ingreppet, när det sker på annan
grund än sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan, ej må företagas efter havandeskapets
tjugonde vecka. I abortkommitténs preliminära förslag drogs gränsen
för legalt avbrytande av havandeskap på däri upptagna indikationer vid
utgången av tjugufjärde veckan. Kommittén anförde till stöd härför bland
annat, att ingreppet givetvis icke finge göras vid en tidpunkt, då fostret hunnit
så långt i sin utveckling att det kunnat förbliva vid liv. Då den tidpunkt,
vid vilken fostrets livsduglighet inträdde, i allmänhet beräknades till slutet
av tjuguåttonde veckan, borde med beaktande jämväl av risken för misstag
i fråga om beräkningen av havandeskapstiden gränsen icke sättas senare än
vid utgången av tjugufjärde veckan. Förslaget biträddes av bland andra medicinalstyrelsen,
lärarkollegiet vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet
och svenska lasarettsläkareföreningen. Däremot uttalade sig medicinska fakulteten
vid universitetet i Lund för att gränsen skulle dragas vid tjugonde
veckan. Fakulteten framhöll, att man, därest förslaget godkändes, riskerade
att fostret vid tiden för ingreppet visade livstecken, örn det än ej vore
livsdugligt. Samma ståndpunkt intogs av Sveriges läkarförbund. Med hänsyn
till de erinringar som sålunda framförts mot förslaget stannade komittén
i sitt slutliga förslag för en gränsdragning vid utgången av tjugonde
veckan. Till denna ståndpunkt anslöt sig jämväl dåvarande departementschefen
utom såvitt angick de rent medicinska indikationerna.
I de yttranden, som medicinalstyrelsen och professor von Hofsten avgivit
över befolkningsutredningens betänkande, förordas, att ifrågavarande gräns
skall dragas vid utgången av den tjugufjärde veckan. Medicinalstyrelsen föreslår
alternativt, att styrelsen skall erhålla befogenhet att i trängande fall
medgiva ingreppet efter utgången av tjugonde veckan.
Även om gränsen skulle dragas vid tjugufjärde veckan, torde tillräcklig
trygghet föreligga mot att fostret vid tiden för ingreppet kunnat födas vid
liv. Såsom uttalades i yttranden över abortkommitténs preliminära förslag
kan emellertid fostret vid utgången av tjugufjärde veckan ha nått en sådan
utvecklingsgrad att det visar livstecken. Fostret kan till och med tänkas
föra en egen tillvaro en eller annan dag. Att på ett dylikt stadium verkställa
ingreppet bör såvitt möjligt undvikas. En generell utsträckning av tiden
för ingreppets utförande torde därför icke böra vidtagas. Jag vill särskilt
framhålla, att en sådan utsträckning av tiden kan befaras medföra en allmän
försening av åtgärden till inemot utgången av den längre tidsfristen. Å andra
sidan är det angeläget att skapa en möjlighet att göra undantag från huvudregeln.
Fall kunna otvivelaktigt förekomma, då skälen för avbrytande
av havandeskap äro så starka att ingreppet trots de anförda betänkligheterna
bör få företagas intill utgången av tjugufjärde veckan. Hit höra främst
vissa fall av eugenisk indikation, exempelvis då fråga är om sinnessjuka eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
49
sinnesslöa kvinnor. Beträffande dessa kvinnor tillkommer såsom ett ytterligare
skäl för gränsens framflyttande, alt havandeskapet icke sällan torde
vara långt framskridet, då frågan om abortframkallning uppkommer. Att
begränsa undantaget till dylika fall torde dock icke vara påkallat. Befogenheten
att medgiva undantag torde lämpligen böra anförtros medicinalstyrelsen.
På grund av vad nu anförts finner jag mig böra förorda, att till 1 § andra
stycket fogas en bestämmelse om rätt för medicinalstyrelsen att, då särskilda
skäl äro därtill, medgiva ingreppets utförande intill utgången av havandeskapets
tjugufjärde vecka.
Vad härefter angår prövnings för farandet finner jag, i likhet med
befolkningsutredningen, att medicinalstyrelsen bör erhålla större befogenheter
i fråga örn meddelande av tillstånd till avbrytande av havandeskap. Särskilt
i fråga om tillämpningen av den nya social-medicinska indikationen
torde det vara av betydelse att styrelsen får tillfälle att ingripa.
Befolkningsutredningens förslag örn införande av rätt för kvinnan att besvära
sig hos medicinalstyrelsen, därest läkare vägrat utfärda utlåtande att
förutsättningarna för avbrytande av havandeskap äro förhanden, torde dock
vara mindre lämpligt ur praktisk synpunkt. Tiden torde nämligen i allmänhet
icke medgiva att prövning äger rum i två instanser. De fördelar utredningen
velat ernå genom det föreslagna besvärsförfarandet synas lika väl
kunna vinnas, om man medgiver kvinnan rätt att direkt vända sig till medicinalstyrelsen.
Att kvinnan skulle få möjlighet att själv välja, huruvida hon
vill vända sig till styrelsen eller till läkare, synes mig icke kunna väcka några
betänkligheter. Jag vill alltså föreslå, att medicinalstyrelsen — som för närvarande
har att pröva frågor örn avbrytande av havandeskap på eugenisk
indikation och när kvinnan saknar förmåga att lämna giltigt samtycke —
erhåller befogenhet att direkt pröva ansökan örn abort även i andra fall.
Givetvis bör denna befogenhet föreligga även om kvinnan förut vänt sig till
läkare och därvid fått avslag. Jag vill påpeka, att genom den nu föreslagna
bestämmelsen skulle vinnas en särskild fördel av ganska stor betydelse. Såsom
påpekas i professor von Hofstens yttrande nödgas styrelsen för närvarande
visa ärendet från sig, om den vid prövning av abortansökan skulle
finna, att kvinnan äger förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden och
fråga ej är örn eugenisk indikation. Kvinnan tvingas härigenom att vända
sig till läkare för prövning av ärendet. Härav föranlett dröjsmål med ärendets
avgörande kan medföra, att den tid, inom vilken ingreppet må utföras,
försittes. Denna olägenhet skulle bortfalla, därest det av mig förordade förslaget
genomföres.
Det kan möjligen vara föremål för delade meningar, huruvida den föreslagna
utvidgningen av medicinalstyrelsens prövningsrätt bör avse endast
blandat social-medicinska fall eller jämväl rent medicinska och humanitära
indikationer. För egen del finner jag mig höra förorda det senare alternativet.
Gränsen mellan rent medicinska och blandat social-medicinska fall torde
nämligen, såsom jag tidigare anmärkt, ofta vara svår att draga. En olikhet
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 saini. Nr 160.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
i utformningen av prövningsförfarandet måste därför i dessa fall te sig
konstlad och i praktiken medföra stora olägenheter. Vad åter angår de humanitära
indikationerna synas dessa med hänsyn till arten av de omständigheter
som utgöra föremål för prövningen vara särskilt väl ägnade att
prövas av en central instans. Jag förordar alltså, att en ändring av denna
innebörd vidtages i 4 § första stycket.
I de fall då prövningen för närvarande ankommer på medicinalstyrelsen
skall enligt den för styrelsen gällande instruktionen ärendena prövas av
styrelsens rättspsykiatriska nämnd. Därest styrelsens prövningsrätt utvidgas
till att omfatta jämväl medicinska, social-medicinska och humanitära indikationer
oavsett vederbörandes rättskapacitet, synes det emellertid önskvärt med
en förstärkning av framförallt den sociala sakkunskapens inflytande på ärendenas
avgörande. Denna fråga lärer därför böra uppmärksammas i samband
med den omorganisation av medicinalstyrelsen varom utredning pågår.
Jag övergår härefter till frågan, i vad mån fosterfördrivning
bör vara kriminaliserad. Av vad jag förut anfört framgår, att jag
icke för närvarande är beredd att upptaga delta spörsmål i hela dess vidd.
Den klyfta, som otvivelaktigt förefinnes mellan lagens ståndpunkt och uppfattningen
inom breda befolkningslager, synes emellertid göra det angeläget
att undersöka, om icke en viss jämkning kan vidtagas i fråga om kvinnans
straffansvar, trots att fosterfördrivningens straffbarhet i princip bibehålies.
Att en dylik jämkning skulle motsvara den nuvarande rättsuppfattningen
får också starkt belägg i den nästan regelmässiga tillämpningen av villkorlig
dom för kvinnorna.
I några yttranden har förordats, att man skulle införa möjlighet till åtalseftergift
även i fråga om andra kvinnor än dem som vid brottets begående ej
fyllt 18 år och alltså omfattas av den särskilda lagstiftningen härom för unga
brottslingar. En sådan befogenhet kan måhända te sig naturlig. Vid närmare
övervägande torde man emellertid icke kunna undgå den slutsatsen, att det
här i själva verket är fråga om en straffrihetsregel. Det kan vid sådant förhållande
bliva stötande, om tillämpningen skulle helt ankomma på åklagarna
och domstolarna skulle vara utestängda från möjligheten att fria från
straff i de fall, då de finna skäl därtill. Väl lia i samband med den nya
lagstiftningen örn förmögenhetsbrotten införts bestämmelser, som låta åklagarmakten
ensam handhava tillämpningen av vissa regler, vilka i själva verket
ha samma syfte som en straffrihetsregel. Men det gällde i dessa fall att
från åtal utesluta mera obetydliga förseelser, som man icke genom själva
brottsbeskrivningama lyckats undantaga från straffbarhet. Att låta åklagarna
avskilja bagatellförseelser var icke förenat med några större betänkligheter.
I fråga om fosterfördrivning är förhållandet ett helt annat. Detta brott
är ju ur allmän synpunkt av den största betydelse, ehuru straffrihet med
hänsyn till konfliktläget och andra omständigheter kan vara motiverad. Om
prövningen likväl skulle läggas helt hos åklagarmakten, vore det önskvärt att
städse underställa frågan justitiekanslerns prövning för alt sålunda sörja för
en enhetlig praxis. En sådan centralisering torde dock av praktiska skäl icke
kunna genomföras. i
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
51
Jag har med hänsyn härtill i stället för att föreslå en regel om åtalseftergift
ansett mig böra upptaga det förslag, som abortkommittén på sin tid
framlade örn att straffrihet skulle kunna inträda vid synnerligen mildrande
omständigheter. Härigenom skulle domstolen erhålla befogenhet att diskretionärt
pröva, huruvida gärningen skall anses straffbar. Detta innebär, såsom
lagrådet anmärkte i sitt yttrande över abortkommitténs förslag, en för
svensk straffrätt ny princip. Jag vill emellertid framhålla, att i straffrättskommitténs
betänkande med förslag till lagstiftning örn brott mot staten
och allmänheten upptagits flera fall, där en i princip straffbar gärning skall
gå fri från straff, örn brottet är ringa. Mot en straffrihetsregel för vissa fall
av fosterfördrivning har anförts att kvinnorna genom prövningens förläggande
till domstol skulle utsättas för en offentlighet, som kunde tillfoga dem
ett onödigt lidande. Även örn denna invändning har ett visst berättigande,
får dess betydelse dock icke överdrivas. Till en början är nämligen att märka,
att ett beslut örn åtalseftergift också bör föregås av en undersökning av
kvinnans personliga förhållanden och att fallet redan härigenom erhåller en
viss publicitet. Men dessutom vill jag framhålla, att även en bestämmelse,
som stadgar straffrihet under vissa omständigheter, ger åklagaren viss rätt
att underlåta åtal. Om nämligen åklagaren är övertygad att domstolen skall
fria från straff, får han enligt allmänt processuella regler anses befogad att
underlåta att väcka ansvarstalan. Av vad nu sagts framgår å andra sidan,
att åklagaren icke äger att i strid mot den vid domstolarna rådande rättstillämpningen
underlåta åtal, därför att han personligen är av annan uppfattning
än den som vunnit burskap i rättspraxis. Det bör dock medgivas,
att omständigheterna i olika fall måste antagas vara så skiftande, att det icke
alltid är lätt att av föregående avgöranden draga några bestämda slutsatser.
För att åklagarnas tillämpning av sträffrihetsregeln skall bliva omdömesgill
torde den böra vara underkastad samma föreskrifter som prövningen av
åtalseftergift för ungdomliga lagöverträdare. Den bör alltså i regel omhänderhavas
av överåklagare och underkastas viss uppgiftsskyldighet till justitiekanslern.
Det är knappast möjligt att mera uttömmande beskriva de fall, då omständigheterna
böra anses vara synnerligen mildrande och straffrihet sålunda
enligt den nyss förordade bestämmelsen är motiverad. Man kan dock
framhålla vissa typfall, ehuru exemplifieringen måste bliva ofullständig. Till
en början torde kunna angivas sådana fall, då avbrytande av havandeskapet
varit motiverat enligt gällande lag, ehuru kvinnan icke haft kännedom
om denna eller trott sig icke kunna vinna framgång i den lagstadgade ordningen.
Att hon må lia utsatt sig själv för väsentligt större risk än örn aborten
utförts av läkare kan icke vara giltigt skäl att ådöma henne straff för fosterfördrivning.
Vidare är det enligt min mening klart, att en kvinna som sett
sig hotad av verklig ekonomisk nöd lior åtnjuta straffrihet, oavsett att lagstiftaren
med hänsyn till de samhällets hjälpåtgärder som stå eller komma
att stå lill buds icke velat generellt godkänna en sådan indikation. Erfarenheten
bär nämligen givit vid handen, ali det tar lång tid innan kunskapen
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
om hjälpmöjligheterna hinner tränga igenom, och för bedömande av kvinnans
straffbarhet är det givetvis av största betydelse vad hon själv i det särskilda
fallet haft för kunskap och uppfattning därom. En alman situation
som kan motivera straffrihet är, att kvinnan utsatts för påtryckningar av
mannen eller anhöriga som förmått henne att fördriva fostret. Det kan ofta
icke begäras, att kvinnan skall i de ömtåliga månaderna efter det hon blivit
havande kunna stå emot direkt påverkan till abort av sina närmaste. Man
kan till och med ifrågasätta, huruvida icke enbart likgiltighet hos hennes
omgivning och frånvaron av positivt stöd i hennes situation kan anses vara
så mildrande för henne att straffrihet är motiverad. Detta synes mig dock
i regel vara att gå för långt. I vad mån s. k. konventionella skäl för abort
kumla motivera straffrihet är tveksamt. Man torde emellertid icke kunna
bortse från att en kvinna som väntar barn utom äktenskap emellanåt kan
vara oförmögen att bära den psykiska press, som hon med rätt eller orätt
känner med anledning av havandeskapet. Sådana fall äro emellanåt så utpräglade
att de äro att hänföra under medicinsk indikation. Även örn depressionen
ej är så djup som härvid förutsättes, torde straffrihet stundom kunna
vara motiverad.
Vad särskilt angår det fallet att kvinnan är mycket ung — jag tänker
närmast på dem som äro under 18 år — kan det uppenbarligen vara välgrundat,
att hon befrias från det lidande som lagföringen innebär. Härvid
bör åklagaren emellertid noga överväga, huruvida icke åtalseftergift i verklig
mening i sådant fall bör komma till användning. Detta institut ger nämligen
vissa möjligheter att omhändertaga och påverka kvinnan i rätt riktning,
vilket den här föreslagna straffrihetsregeln icke ger. Ett omhändertagande
av kvinnan kan tydligen, när hon är mycket ung, vara av påtagligt
värde, medan det i regel icke torde vara varken påkallat eller ändamålsenligt
att med anledning av fosterfördrivning vidtaga några sådana åtgärder
mot kvinnor i mera mogen ålder.
Vissa skäl kunna anföras för att i ömmande fall utsträcka straffriheten till
att omfatta även vissa medhjälpare till kvinnan. Till denna kategori höra
de som handlat av medkänsla eller under inflytande av samma motiv som
kvinnan. De humanitära skäl, som motivera straffrihet för kvinnan göra
sig dock icke gällande med samma styrka beträffande dessa medhjälpare.
En regel örn straffrihet för medhjälpare synes mig också kräva en grundligare
omprövning av förutsättningarna för straffbarhet överhuvud enligt
14 kap. 27 §. Med hänsyn härtill lärer straffriheten för närvarande böra
begränsas till att avse endast kvinnan själv. Då straffrihetsregeln bör införas
i 14 kap. 26 § och medhjälpare åt kvinnan dömas enligt 27 §, torde något
missförstånd på denna punkt icke behöva uppkomma. Utan särskilt stadgande
lärer vara klart, att straffrihetsregeln är tillämplig jämväl vid försök till
brott mot 26 § (jfr 28 a §).
Enligt abortkommitténs förslag skulle kvinnan vara straffri i ytterligare
ett fall, nämligen då gärningen utfördes av legitimerad läkare. Till stöd härför
anförde kommittén, att en sådan bestämmelse skulle vara av betydelse
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
53
för att befordra hänvändelse till läkare av varje kvinna, som umgicks med
planer att avbryta sitt havandeskap. Tillika åberopades bland annat, att
kvinnan, sedan hon för utverkande av abort anlitat läkare, icke borde göras
ansvarig för de åtgärder, som i anledning därav företoges av denne. Även
om vad kommittén sålunda anfört icke kan frånkännas ett visst fog, anser
jag mig ej kunna förorda att en dylik bestämmelse upptages i lagen. Såsom
lagrådet anmärkte i sitt yttrande över kommitténs förslag torde man nödgas
räkna med att enstaka läkare av olika motiv kunna vara villiga att sträcka
sin medverkan till abort utom lagens råmärken och att en bestämmelse som
den föreslagna därför skulle leda till att kvinnorna i ökad omfattning komme
att vända sig till dessa läkare, särskilt i fall då andra läkare tidigare
ställt sig avvisande. Mot den föreslagna bestämmelsen kan vidare, såsom
lagrådet påpekade, ur principiell synpunkt anmärkas, att därest en kvinna,
i klart medvetande att hennes begäran örn abort saknar stöd av lag, hos
läkare utverkar åtgärdens företagande, straffrihet för henne ej kan anses
böra inträda av den anledningen att hon vänt sig till en läkare och ej till en
kvacksalvare.
Abortkommittén upptog i sitt förslag jämväl en bestämmelse om att i synnerligen
mildrande fall skulle få dömas till böter enligt 14 kap. 26 §, under
det att paragrafen eljest endast upptager fängelse i straffskalan. Tillräcklig
anledning härtill torde icke föreligga, då böter synas vara ett otjänligt straff
för ett sådant brott som fosterfördrivning. Jag har därför icke upptagit detta
förslag.
De ändringsförslag, som i övrigt framkommit i remissyttrandena, har jag
icke funnit böra föranleda någon åtgärd i detta sammanhang.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1946.
I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap; och
2) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 26 § strafflagen.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om arbetande
av havandeskap.
Härigenom förordnas, att 1, 2 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938 om avbrytande
av havandeskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §■
Havandeskap må enligt denna lag avbrytas:
1) när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets
tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa;
2) när kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 15 kap. 12,
13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2,
3, 7,8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet
ägt rum under omständigheter
som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen
samt inneburit ett grovt åsidosättande
av kvinnans handlingsfrihet;
3) när med skäl kan antagas att
kvinnan eller det väntade barnets fader
genom arvsanlag kommer att på
avkomlingar överföra sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom.
Avbrytande av havandeskap på annan
grund än sjukdom eller kroppsfel
hos kvinnan må ej företagas efter
havandeskapets tjugonde vecka.
2) när eljest med hänsyn jämväl
till kvinnans levnadsomständigheter
kan antagas, att hennes kroppsliga eller
själsliga krafter skulle allvarligt
nedsättas genom barnets tillkomst och
vården örn detsamma;
3) när kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 15 kap. 12,
13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2,
3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet
ägt rum under omständigheter
som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen
samt inneburit ett grovt åsidosättande
av kvinnans handlingsfrihet;
4) när med skäl kan antagas att
kvinnan eller det väntade barnets fader
genom arvsanlag kommer att på
avkomlingar överföra sinnessjukdom
eller sinnesslöhet eller ock svårartad
sjukdom eller svårt lyte av annat slag.
Avbrytande av havandeskap på annan
grund än sjukdom eller kroppsfel
hos kvinnan må ej företagas efter
havandeskapets tjugonde vecka. Medi
-
1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1941: 283.
Kungl. Maj.ts proposition nr 166.
55
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
cinalstyrelsen må dock, då särskilda
skäl åro därtill, medgiva ingreppets
utförande jämväl därefter intill utgången
av tjugufjårde veckan.
2 §•
Har kvinnan----— till åtal.
Avbrytande av —----— tala därför.
Havandeskap må ej avbrytas på Havandeskap må ej avbrytas på
grund av arvsanlag hos kvinnan, var- grund av arvsanlag hos kvinnan, varom
i 1 § 3. förmäles, med mindre järn- om i 1 § 4. förmäles, med mindre jämväl
sterilisering å henne företages, utan väl sterilisering å henne företages, utan
så är att sådan åtgärd av särskilda så är att sådan åtgärd av särskilda
skäl finnes olämplig. skäl finnes olämplig.
4
Havandeskap må ej avbrytas, nied
mindre den läkare som utför ingreppet
samt annan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt
utlåtande, på grunder som i utlåtandet
angivas, förklarat förutsättningarna
för åtgärden vara förhanden.
Avbrytande av havandeskap på den
i 1 § 3. angivna grund må ske endast
efter prövning av medicinalstyrelsen.
Lag samma vare, där kvinnan på
grund av rubbad själsverksamhet saknar
förmåga att lämna giltigt samtycke
till åtgärden.
Havandeskap må ej avbrytas, med
mindre den läkare som utför ingreppet
samt annan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt
utlåtande, på grunder som i utlåtandet
angivas, förklarat förutsättningarna
för åtgärden vara förhanden eller
ock medicinalstyrelsen lämnat tillstånd
därtill.
Avbrytande av havandeskap på den
i 1 § 4. angivna grund må ske endast
efter prövning av medicinalstyrelsen.
Lag samma vare, där kvinnan på
grund av rubbad själsverksamhet saknar
förmåga att lämna giltigt samtycke
till åtgärden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 14 kap. 26 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
26 §
Havande kvinna, som genom att Havande kvinna, som genom att
nyttja invärtes eller utvärtes medel nyttja invärtes eller utvärtes medel
uppsåtligen dödar sitt foster, straffes uppsåtligen dödar sitt foster, straffes
för fosterfördrivning med fängelse. för fosterfördrivning med fängelse.
Åro omständigheterna synnerligen
mildrande, må hon från straff fnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.
1 Senaste lydelse, se SFS 1942: 378.
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
57
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 mars
1946.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 28 februari 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 15 februari 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap; och
2) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn C. V. Bergström.
Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
om avbrytande av havandeskap. 1
1 §•
Den erfarenhet, som vunnits vid tillämpningen av 1938 års lag, synes ha
ådagalagt behov av ett förtydligande av lagtexten och någon utvidgning av
den social-medicinska indikationen för avbrytande av havandeskap. Mot de
riktlinjer, efter vilka föredragande departementschefen sökt lösa denna fråga,
är intet att erinra. Vissa svårigheter möta emellertid att avfatta ett stadgande
i ämnet så, att det lämnar erforderlig ledning vid lagtillämpningen.
Det är tydligen påkallat att angiva, att även sociala förhållanden skola beaktas
vid prövningen av förutsättningarna för det ingripande, som här avses.
Å andra sidan gäller det att begränsa stadgandet på sådant sätt, att det icke
kan tagas till intäkt för icke önskvärda åtgärder. De under 1 § 2) föreslagna
bestämmelserna synas i stort sett väl avvägda. Emellertid skulle de valda
ordalagen, som innefatta anslutning till föregående moment i paragrafen,
kunna tolkas så, att ingripande enligt 2) får ske endast örn sjukdom, kroppsfel
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
eller svaghet förefinnes hos kvinnan. En dylik tolkning skulle leda till en icke
åsyftad inskränkning av den social-medicinska indikationen under 2). Vad
nu anmärkts avhjälpes och ett förtydligande vinnes, om stadgandet finge
sådan avfattning, att havandeskap må avbrytas, när med hänsyn till kvinnans
levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas, att hennes
kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets
tillkomst och vården om barnet.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap, 26 § strafflagen.
Departementschefen har förklarat, att han icke är beredd att i hela dess
vidd upptaga frågan i vad mån fosterfördrivning bör vara kriminaliserad.
I stället föreslår han ett stadgande av innehåll, att kvinna, som gjort sig skyldig
till fosterfördrivning, må befrias från straff, när omständigheterna äro
synnerligen mildrande. Till ett stadgande av denna art finnes icke någon
motsvarighet i gällande rätt. Såsom i lagrådsremissen påpekats, lia väl i straffrättskommitténs
betänkande med förslag till lagstiftning örn brott mot staten
och allmänheten upptagits fall, där en i princip straffbar gärning skall gå fri
från straff, om brottet är ringa, men då det därvid väsentligen är fråga om
att från objektiva synpunkter bedöma brottshandlingens svårhetsgrad, kan
en sådan regel icke direkt jämföras med den nu föreslagna. Emellertid uppbäres
förslaget av så vägande skäl, att åt de principiella betänkligheterna ej
bör tillmätas avgörande betydelse. Departementschefen har närmare angivit
den innebörd, som det föreslagna stadgandet enligt hans mening bör äga. Till
vad sålunda anförts uttalar lagrådet sin anslutning. Det förtjänar understrykas,
att stadgandet icke bör tillämpas, med mindre omständigheterna med
fog kunna betecknas såsom synnerligen mildrande. Därest detta icke beaktas,
föreligger risk för att lagändringen leder till en utveckling, som undergräver
grundvalen för gällande lag och föregriper en framtida lösning av
spörsmålet örn fosterfördrivningens straffrättsliga behandling.
I motiveringen behandlas även frågan, huruvida vid fosterfördrivning möjlighet
bör finnas att eftergiva åtal även i fråga om andra kvinnor än dem,
som omfattas av den särskilda lagstiftningen örn åtalseftergift beträffande
unga förbrytare. Departementschefen har avvisat tanken på en vidgad användning
av åtalseftergift och i stället förordat det nyss omförmälda stadgandet,
att kvinna må frias från straff, därest omständigheterna äro synnerligen
mildrande. Härjämte har han framhållit, att även en bestämmelse, som
stadgar straffrihet under vissa omständigheter, gåve åklagaren viss rätt att
underlåta åtal. Om nämligen åklagaren vore övertygad, att domstolen skulle
fria från straff, finge han enligt allmänt processuella regler anses befogad att
underlåta att väcka ansvarstalan. Detta uttalande kan icke anses överensstämma
med vedertagen uppfattning. Svensk straffprocessrätt bygger alltjämt
på legalitetsprincipen. Åklagaren är således -—- bortsett från de fall, då
eftergift av åtal enligt särskilt stadgande kan förekomma — pliktig att väcka
åtal så snart sannolika skäl föreligga att den misstänkte gjort sig skyldig till
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
59
brottet. Däremot kan det ej tillkomma honom att pröva, huruvida den skyldige
med hänsyn till mildrande omständigheter bör frias från straff, önskar
man i fall, varom nu är fråga, bereda åklagaren möjlighet att underlåta åtal,
synes antingen åt bestämmelsen i förevarande paragraf böra givas det innehållet,
att kvinnan under synnerligen mildrande omständigheter skall vara
fri från straff, eller ock böra uttryckligen föreskrivas, att åklagaren, då dylika
omständigheter föreligga, äger eftergiva åtal. Det förra alternativet skulle få
större räckvidd än det framlagda förslaget, och en sådan utvidgning av det
straffria området kan icke tillstyrkas. Mot det senare alternativet kunna, såsom
departementschefen framhållit, resas sådana betänkligheter, att ej heller
denna lösning synes böra förordas.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets denna dag
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 februari 1946 remitterade förslagen
till
1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbrytande
av havandeskap; och
2) lag örn ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
Den av lagrådet förordade jämkningen i förslaget till lag angående ändring
i lagen om avbrytande av havandeskap torde böra vidtagas.
Med anledning av förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen,
enligt vilket kvinnan må frias från straff för fosterfördrivning därest
omständigheterna äro synnerligen mildrande, har lagrådet uttalat, att det
icke kunde anses överensstämma med vedertagen uppfattning att åklagaren
såsom jag antagit — skulle kunna underlåta åtal, örn han vöre övertygad
att domstolen skulle fria från straff. Om man önskade bereda åklagaren möjlighet
att underlåta åtal, syntes antingen åt bestämmelsen böra givas det innehållet,
att kvinnan under synnerligen mildrande omständigheter skulle
vara fri från straff, eller ock böra uttryckligen föreskrivas att åklagaren
ägde eftergiva åtal, då dylika omständigheter förelåge. Lagrådet har emellertid
ej velat förorda någotdera alternativet.
För egen del vill jag erinra, att såsom även lagrådet understrukit någon
sådan bestämmelse som den av mig föreslagna icke förut finnes i strafflagen.
Det är därför svårt att bestämt säga, om den ena eller andra tillämpningen
av åtalsreglema på detta nya fall är riktig. Då lagrådet icke för sin del velat
ansluta sig till den tolkningsregel som jag angivit, torde straffrihetsregeln
i stället böra jämkas så att den kommer att innehålla, ej att kvinnan må frias
utan att hon skall frias från straff under synnerligen mildrande omständigheter.
Med denna lydelse äger som nämnts åklagaren även enligt lagrådets
uppfattning underlåta åtal, när omständigheterna äro synnerligen mildrande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
61
Några betänkligheter mot den obetydliga utvidgning av det straffria området
som må ligga i den ändrade lydelsen hyser jag icke.
Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda ändrade lagförslagen
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Thore Wisén.