Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

1

Nr 154.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering; given Stockholms slott den 8 mars
1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i lagen den
20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 154.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Förslag

till

Lag

om tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732)
med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Härigenom förordnas, att till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939
med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering skola fogas
de bestämmelser som nedan angivas.

Denna lag---Svensk författningssamling.

Där beslut, som innefattar tillstånd till tillfällig vattenreglering enligt denna
lag, meddelats innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, skall,
ändå att beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft, vad i lagen stadgas alltjämt
äga tillämpning med avseende å regleringen. Har, innan tiden för meddelat
tillstånd gått till ända, ansökan inkommit om tillstånd till reglering enligt
3 kap. vattenlagen, åge vattendomstolen, på ansökan som inkommit inom
samma tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig reglering, dock ej för längre
tid än till dess tre år förflutit från det förordnandet upphörde att gälla.

Har i annat fall ansökan om tillstånd enligt denna lag inkommit till vattendomstolen
innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, åge vattendomstolen
jämväl därefter meddela tillstånd i enlighet med vad i lagen stadgas,
om det finnes vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen, och
skola lagens bestämmelser alltjämt äga tillämpning å reglering, vartill tillstånd
sålunda gives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen
och t. f. chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Danielson,
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga
om den fortsatta tillämpningen av gällande bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser.

Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av krigsutbrottet
vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering. Enligt 1 § i denna lag äger Konungen vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden för viss tid eller tills vidare förordna, att vad i lagen
är stadgat om meddelande av tillstånd till tillfällig vattenregering skall
äga tillämpning. Förordnande må dock, under tid då riksdagen är samlad, ej
meddelas utan dess samtycke. Meddelas förordnande då riksdagen ej är
samlad, kräves för att det fortfarande skall gälla, att det godkännes av nästföljande
riksdag. I samband med lagens utfärdande har Kungl. Majit med
riksdagens samtycke genom särskild kungörelse meddelat dylikt förordnande
att gälla tillsvidare.

Syftet med ifrågavarande lagstiftning var att snabbt bereda möjlighet till
ökat tillgodogörande av vattenkraft och därigenom till besparingar i förbrukningen
av kol och annat bränsle. Lagen innefattar av denna anledning betydande
lättnader i förhållande till vattenlagens regler beträffande förutsättningarna
och villkoren för sådan vattenreglering som avses med lagen liksom
rörande förfarandet.

Vid lagens tillkomst förutsattes, att åtgärder, som skulle medföra varaktiga
olägenheter eller som skulle vara förenade med större kostnader, icke
komme att vidtagas, då genom lagen åsyftades att vinna endast en tillfällig
ökning av vattenkraften. Lagen erhöll emellertid en i vissa hänseenden vidare
tillämpning än sålunda förutsatts. Med stöd av lagen företogos även mera
betydande regleringsåtgärder beträffande mycket stora vattenmagasin. Med

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

hänsyn härtill skedde genom lag den 17 juni 1943 vissa ändringar i lagen
för att bättre tillgodose de allmänna och enskilda intressen som kunde bliva
lidande genom dylika större regleringsföretag. Därefter ha i samband med
överarbetning av vattenlagens stadganden örn s. k. regleringsavgift motsvarande
bestämmelser i 1939 års lag undergått ändring genom lag den 12 maj
1944. I sin nuvarande lydelse ha de materiella bestämmelserna i 1939 års lag
i huvudsak följande innebörd.

Enligt 2 § i 1939 års lag må — utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första
stycket vattenlagen stadgas — för bättre utnyttjande av vattenkraft tillstånd
meddelas till tillfällig reglering av avriiiningen ur sjö eller annan vattensamling
eller i vattendrag, därest sådan åtgärd prövas ur allmän och enskild synpunkt
medföra fördel som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.
Tillståndet gives av vattendomstol och skall enligt 3 § i 1939 års lag meddelas
för viss tid, högst tre år. Efter framställning därom äger vattendomstolen
ändra övriga villkor för tillståndet eller föreskriva nya villkor, när det
finnes påkallat. I fråga om tillfällig reglering som berör någon av de största
sjöarna eller eljest är av synnerlig omfattning skall emellertid frågan örn
företagets tillåtlighet underställas Kungl. Maj:ts prövning under samma förutsättningar
som eljest gälla enligt 4 kap. 13 § vattenlagen.

Beträffande villkoren för vattenregleringen i övrigt stadgas i 4 § i 1939 års
lag, att örn vattenregleringen kan antagas medföra avsevärt men för fisket,
fiskeavgift skall utgå enligt vad i 2 kap. 10 § vattenlagen sägs. Avgiften skall
erläggas från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk.

Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för den bygd som
beröres av företaget eller är den båtnad som vinnes av stor betydelse, skall
enligt 7 § i 1939 års lag s. k. regleringsavgift utgå för företaget med skäligt
belopp, minst tvåtusen och högst femtontusen kronor för år, från och med
det halvår då tillståndet först tages i anspråk. Avgiften skall enligt nämnda
lagrum utgå för tillgodoseende av sådant allmänt ändamål beträffande bygden
som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen. Detta innebär att medlen skola användas
för tillgodoseende av allmänna behov beträffande den bygd som beröres
av företaget, såsom jordbrukets främjande eller beredande av tillgång
till elektrisk kraft eller eljest för befolkningens behov.

För skada och intrång genom vattenregleringen skall ersättning utgå enligt
9 kap. vattenlagen. För icke tillgodogjord vattenkraft, som på grund av
1939 års lag tillfälligt tages i anspråk, behöver dock i regel ersättning ej
lämnas.

Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat om vattenreglering med tvångsdelaktighet
skall jämlikt 6 § i 1939 års lag icke äga tillämpning på tillfällig reglering,
men är regleringen uppenbart till nytta för annan som utnyttjar vattenkraft,
är denne dock pliktig att lämna skäligt bidrag till kostnaden för
regleringen.

I processuellt hänseende stadgas i 8 §, att vattendomstolen, där det kräves
för undvikande av dröjsmål med vattenregleringen, äger att vid meddelande
av tillstånd därtill uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

senare tidpunkt. Jämväl fastställandet av fiskeavgift och regleringsavgift må
uppskjutas till lämplig tidpunkt. Kan det antagas, att någon sakägare kommer
att lida skada eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna
sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning
till honom helt eller delvis fastställas på förhand. Beloppet kan således
bestämmas preliminärt. Härjämte har föreskrivits, att vattendomstolen
även eljest i avbidan på närmare utredning må utdöma belopp, som med
hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på det skadestånd
som slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse, att
ersättning bestämmes så snart ske kan. Ersättning, som bestämmes i penningar,
må fastställas att utgå för år eller del av ar, sa länge regleringen varar,
med rätt för vattendomstolen att höja eller sänka ersättningen, örn skäl
därtill äro. I överensstämmelse med den princip som ligger till grund för bestämmelserna
i 9 kap. 66 och 67 §§ vattenlagen har stadgats, att vattendomstolens
beslut i ersättningsfråga skall omedelbart gå i verkställighet som om
det vunnit laga kraft, därest sökanden begagnat sig av tillståndet till vattenreglering.
Vattendomstolen eller överinstans må dock förordna, att verkställighet
tills vidare ej skall äga rum. Vad som i enlighet med vattendomstolens
beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning må ej
återkrävas.

Beträffande innebörden av det provisoriska bestämmandet av ersättning
har under förarbetena till 1943 års ändringar i 1939 års lag framhållits, att
den preliminärt bestämda ersättningen ma avräknas allenast pa den ersättning
som slutligen bestämmes i anledning av den tillfälliga regleringen och
alltså icke på den ersättning som kan komma att bestämmas med anledning
av definitiv reglering. Då den tillfälliga regleringen åtföljes av definitiv reglering,
skall ersättning alltså utgå dels för all skada under tiden för den tillfälliga
regleringen dels ock för den bestående skadan till följd av den definitiva
regleringen.

I motiven till 1939 års lag har anmärkts, att det utan särskilt stadgande
syntes vara tydligt, att tillämpningen av vad ill kap. 27 § vattenlagen vore
stadgat örn ansökningshandlingarnas innehåll skulle i mål om tillfällig vattenreglering
enligt 1939 års lag anpassas etter målets beskaffenhet och att
eventuellt erforderlig komplettering av ansökningshandlingarna med hänsyn
till ersättningsfrågorna icke borde behöva föranleda dröjsmål med utfärdande
av tillstånd till regleringsåtgärden.

Anspråk på ersättning för skada eller intrång, som icke av vattendomstolen
förutsetts, skall för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattenrättsdomaren
eller av denne utsett särskilt biträde inom tom är fran det liden
för tillståndet gått till ända. Efterföres tillfällig reglering av definitiv reglering,
må anspråk med anledning av den förra regleringen framställas inom
den tid som bestämmes enligt 2 kap. 24 S vattenlagen. I motiven har lramhållits,
att örn den definitiva regleringen utföres av andra intressenter än
den tillfälliga regleringen, den sist omnämnda bestämmelsen icke innebär
någon överflyttning av skyldigheten ali gälda ersättningen.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

I övrigt stadgas bl. a. i 13 § första stycket i 1939 års lag, att befogenhet
att meddela interimistiska beslut, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts
vattenrättsdomaren för där angivna fall, iskall tillkomma honom jämväl i
fråga om tillfällig vattenreglering.

Framställning av vattenfallsstyrelsen.

Frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag har aktualiserats
av vattenfallsstyrelsen i skrivelse till Konungen den 27 augusti 1945. I denna
skrivelse har styrelsen hemställt örn ändringar i vattenlagen för att vinna
snabbare prövning av frågor om tillämnade utbyggnads- eller regleringsföretags
tillåtlighet. Styrelsen framhöll därvid önskvärdheten av att vattendomstolen
vid ett tidigt skede av domstolsbehandlingen kunde få vid större anläggningar
meddela preliminära byggnadslov med utdömande i förskott av
ersättning för de skador, som de i samband därmed medgivna byggnadsarbetena
beräknades medföra. I fråga om 1939 års lag yttrade styrelsen, att
kraftförsörjningen under åtskilliga år framåt komme att arbeta under trycket
av de svårigheter, som skapats genom kriget och den fortsatta bränslebristen.
Krafttillgången väntades med stor säkerhet bliva knapp under tiden
fran hösten 1946 till hösten 1948. Det vore därför av stor betydelse, att lagen
komme att kunna användas under åtminstone denna tid. För vårt lands
kraftförsörjning under krigsåren hade lagen i fråga varit av oerhörd betydelse.
Några nämnvärda olägenheter torde icke till följd av densamma ha åsamkats
kraftföretagen motstående intressen. Alla skäl syntes därför även tala
för att den tillfälliga lagen inarbetades i vattenlagen och därmed bleve en för
framtiden gällande beståndsdel av denna.

Utlåtanden över vattenfallsstyrelsens skrivelse avgåvos av ett antal myndigheter
och sammanslutningar. I flertalet utlåtanden tillstyrktes, att en utredning
verkställdes rörande lämpligheten av de i framställningen avsedda
lagändringarna. I dessa yttranden underströks mer eller mindre starkt behovet
av deldom för meddelande av preliminära byggnadslov, varvid framhölls,
att dröjsmål med meddelande av tillstånd till utbyggnads- eller regleringsföretag
uppenbarligen kunde medföra betydande olägenheter. Beträffande
lagen med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering
uttalades i de flesta remissyttrandena betänkligheter mot ett inarbetande i
vattenlagen av dessa bestämmelser. Det vitsordades, att lagen varit av stor
betydelse under de exceptionella förhållanden som rått under kriget, och i
allmänhet restes inga invändningar mot att lagen finge förbliva i tillämpning
till dess någorlunda normala förhållanden inträtt. Samtidigt framhölls dock,
att lagen varit förenad med icke oväsentliga olägenheter för motstående intressen.

Kammarkollegiet framhöll, att lagens bestämmelser syntes kunna göras
tillämpliga, så länge nuvarande importsvårigheter bestode för stenkol och
flytande bränsle på grund av brist på arbetskraft och transportmedel, vilka
vore en direkt följd av kriget. Den knapphet i krafttillgången, som vattenfallsstyrelsen
räknade med för tiden hösten 1946—hösten 1948, syntes däremot
härröra av andra orsaker och icke kunna motivera en fortsatt tillämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

7

ning av lagen. Denna vöre såväl i fråga om sitt sakliga innehåll som beträffande
de processformer, den tilläte, en typisk beredskapslagstiftning och erbjöde
icke det rättsskydd och den rättssäkerhet, vilka borde krävas under
fredliga förhållanden. Särskilt betänkligt syntes vara, att tillstånd till vattenreglering
kunde lämnas, innan skadeståndsfrågorna blivit prövade och utredda.
Kollegiet ansåge, att lagen borde sättas ur tillämpning, så snart förhållandena
i världen det medgåve. Örn trygghet skulle vinnas mot missbruk
av lagen, syntes den böra i sin helhet upphävas i samband därmed. Även
vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol — som anmärkte, att de
parter som berörts av de enligt 1939 års lag genomförda synnerligen omfattande
regleringarna av Indalsälvens och Lule älvs källsjöar förvisso icke delade
vattenfallsstyrelsens uppfattning, att nämnvärda olägenheter icke åsamkats
dem genom dessa regleringar — fann övervägande skäl tala för att lagen,
som alltigenom vore att karakterisera som en kristidslag, helt och hållet upphävdes.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhöll, att den lättnad i möjligheten
att få till stånd vattenreglering, som infördes genom 1939 års lag, tillkommit
under trycket av de svårigheter som kriget och bränslebristen skapat,
samt hävdade, att den rättsliga och sociala sidan av saken nu måste
skänkas större beaktande. Enligt länsstyrelsens förmenande borde domstolarna
få återgå till det arbetssätt som vattenlagen förutsatt som det normala.
Indals älvs flottningsförening, Ljunga älvs flottningsförening och Gimåns
flottningsförening förklarade sig anse det uppenbart, att såväl viktiga enskilda
intressen som det i det allmännas tjänst stående flottningsintresset utsattes
för fara att lida rättskränkning genom en fortsatt, av ett mer trängande
intresse icke längre motiverad tillämpning av 1939 års lag. Det kunde med
skäl befaras, att örn lagen bleve permanent, detta skulle leda till allt större
benägenhet hos kraftverksföretagare att undanskjuta ersättningsfrågor och
åsidosätta kravet på utredning om skador och olägenheter. Liksom andra
kristidsförfattningar borde 1939 års lag icke bibehållas sedan normala förhållanden
inträtt. Kalix åhs flottningsförening, Lule älvs flottningsförening
och Råne älvs flottningsförening instämde helt i de synpunkter som framförts
av nyssnämnda flottningsföreningar.

I fråga om den av vattenfallsstyrelsen ifrågasatta fortsatta tillämpningen
av 1939 års lag förklarade vattenöverdomstolen liksom även länsstyrelsen i
Jämtlands län, att det syntes betänkligt att utan tungt vägande skäl göra lagen
permanent.

I några yttranden framhölls önskvärdheten av att vid upphävande av 1939
års lag avbrott icke skulle behöva ske i tillfällig vattenreglering som vore avsedd
att bliva bestående.

Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar uttalade
i sådant hänseende, att den rätt till reglering för kraftändamål, som
för närvarande ägde rum i ett stort antal sjöar, grundade sig på tillstånd enligt
1939 års lag. I de allra flesta fallen torde det vara avsett att låta dessa
tillfälliga regleringar efterföljas av regleringar för all framtid. Ett avbrott i
regeringsrätten till följd av lagens upphävande, innan förslag till de för
framtiden bestående regleringarna hunnit utarbetas och prövas av vattendomstol,
skulle säkerligen vålla betydande olägenhet för kraftverkens ägare
utan motsvarande fördel för motstående intressen. Liknande uttalanden gjordes
av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, statens bränslekommission
och svenska vattenkraft föreningen.

Statens bränslekommission behandlade i sitt yttrande även kraft- och
bränslesiluationen under de närmast kommande åren.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

Enligt kommissionens uppfattning vore det att förvänta, att kostnaden
för bränsle i jämförelse med kostnaden för elektrisk kraft under denna
period komme att vara högre än före krigsutbrottet. Efterfrågan på elektrisk
kraft för värmeändamål kunde därför även framdeles beräknas bli större
än under förkrigsåren. Övervägande skäl syntes också tala för att totala efterfrågan
på elektrisk kraft under de närmaste åren komme att fortsätta att
stiga i ungefär samma omfattning som hittills. På grund härav och med
hänsyn till erforderlig byggnadstid för påbörjade och planerade vattenkraftverk
och sjöregleringar komme kraftlillgången att bliva knapp åtminstone
t. o. m. bränsleåret 1947/48.

Den 23 november 1945 anmälde jag, efter gemensam beredning med cheferna
för jordbruks- och handelsdepartementen, vattenfallsstyrelsens skrivelse
i statsrådet. Jag framhöll därvid, att det syntes böra övervägas, huruvida
icke 1939 års lag nu borde upphävas och en återgång sålunda ske till
förkrigsförhållandena på detta område. Det syntes emellertid föreligga skäl
för en översyn av vattenlagens bestämmelser för att utröna, örn icke medgivande
till utbyggnads- eller vattenregleringsföretag skulle kunna meddelas
efter ett snabbare förfarande utan att motstående intressen träddes för nära.
Härvid borde särskild uppmärksamhet ägnas möjligheten att tillämpa deldom
i ansökningsmål. I samband härmed borde även utredas ett av vattenöverdomstolen
upptaget spörsmål om deldom beträffande rättegångskostnad
i vattenmål. Vid utredningen borde jämväl prövas, huruvida en inarbetning i
viss utsträckning av 1939 års lag i vattenlagen kunde befinnas ändamålsenlig.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades härefter särskilda sakkunniga,
statssekreteraren A. G. Walin, tillika ordförande, ledamoten av
riksdagens andra kammare K. J. B. Andersson, advokaten N. C. W. Berggren,
ledamoten av riksdagens andra kammare N. O. Jönsson, direktören C. F.
Kleman, hovrättsasssessorn K. O. Riben, kraftverksdirektören J. A. Rusck och
ledamoten av riksdagens andra kammare G. T. Skoglund, för att biträda
med utredning av nu angivna frågor. Det skulle enligt statsrådsprotokollet
ankomma på de sakkunniga att i första hand till behandling upptaga frågan
örn upphävande av 1939 års lag jämte därav föranledda spörsmål samt att
utan dröjsmål framlägga särskilt förslag härom.

Till fullgörande av den uppgift, som i första hand ålagts dem, ha de sakkunniga
med skrivelse den 15 januari 1946 överlämnat en promemoria med
utkast till lag örn tillägg till slutstadgandet till 1939 års lag.

Promemorian.

I promemorian lämnas till en början en redogörelse för det aktuella
bränsle- och kraftläget.

I detta hänseende åberopa de sakkunniga vissa uppgifter från statens
bränslekommission (planläggningsavdelningen).

Kommissionen har erinrat om att elektrifieringsåtgärder under förra världskriget
medförde en väsentlig minskning av bränslebehovet. Beträffande
bränslebehovet under de närmast kommande åren har kommissionen uttalat
att— ehuru ökningen av produktionen av elektrisk energi varit väsentligt
större under det senare än under det förra världskriget — den totala bränsle -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

förbrukningen inom landet, då alla behov ånyo kunna täckas, ej torde komma
att minska på samma sätt som efter torra kriget. Såsom förklaring härtill
angives att, i den mån den ökade energiproduktionen funnit användning
för behov som annars behövt täckas med bränsle, detta till stor del skett
inom områden, där bränslebesparingen, mätt i ekvivalent kolmängd, ar tämligen
låg. För bränsleåret 1946/47 räknar man enligt kommissionen med
en i jämförelse med förkrigsåren i stort sett oförändrad eller något ökad
bränsleförbrukning. Närmare bestämt har förbrukningen av fasta bränslen
(inklusive olja i stationära anläggningar) under nämnda bränslear antagits
komma att uppgå till högst 12,24 och lägst 10,64 miljoner ekvivalenta stenkolston,
av vilka siffror den förra förutsätter goda konjunkturer och kall
vinter samt den senare sämre konjunkturer och varm vinter. För att tacka
detta bränslebehov har man enligt kommissionen raknat med följande

bränslemängder:

Svenska stenkol.................. 0.55 milj. ton = O.io milj. stenkolston

Torv............................ 1 » » = °''50

Ved............................ 25 » m3t = 3.85 » »

Koks, gas- och koksverk.......... 0.40 » ton = O.io »

Olja till industri, kraftverk, inrikes

sjöfart och hushåll ............ O.öo > » = 0.75 » »

Import av kol och koks ........................= 4-74~ 6.sa »_>-

10.64—12.24 milj. stenkolston

I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna har kommissionens planläggningsavdelning
anfört, att produktionen av svenska stenkol, torv och ved
antoges komma att kunna uppgå till nyssnämnda kvantiteter. Det ansages
även vara möjligt att eldningsolja skulle kunna tillföras i erforderliga mängder,
ehuru distributionen kunde komma att erbjuda vissa problem. Däremot
vore det ännu mycket ovisst, om importen av kol och koks skulle kunna bli
så stor, att behovet skulle kunna fyllas. Som jämförelse kunde nämnas, att
importen av kol och koks under förkrigsåren i medeltal uppgick till ca 8,25
milj. ton per år. Under 1945 hade däremot endast skeppats 0,44 milj. ton,
och skeppningarna läge avsevärt under avtalade kvantiteter.

Beträffande kraftförsörjningen under de närmaste åren åberopas i promemorian
uppgifter från centrala driftledningens riksdriftbyrå. Härom anföres
i promemorian:

Enligt de lämnade uppgifterna hade belastningen under de fem åren närmast
före kriget ökat med i genomsnitt 580 miljoner kWh (MkWh) per ar Efter
den stagnation, som inträtt genom västspärren i april 1940, hade medelokningen
under krigsåren varit 750 MkWh per år. Denna stegring i belastningsökningen
sammanhängde med att den elektriska kraften under kriget
fått nya användningsområden och i större utsträckning än tidigare tagits
i anspråk för exempelvis elektriska ugnar och liknande termiska ändamål.
Krigets slut hade ej medfört någon avmattning i belastningsutvecklingen.
Ökningen sedan i maj 1945 hade i stället varit större än vid något tillfälle
under kriget. Belastningsnivån under hösten 1945 hade legat 10 procent över
nivån vid motsvarande tid 1944 och motsvarade en ökning i arsbelastningen
av 1 100 MkWh. Man räknade för närvarande, vad anginge utvecklingen
under de närmaste åren, nied en belastningsökning av 500 MkWh tor ar
1946, 440 MkWh för år 1947 och 400 MkWh för efterföljande ar. Bedömd

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

efter det aktuella läget syntes denna prognos dock ligga i underkant och
sannolikt komma att överskridas.

I fråga örn vattenkrafttillgången har centrala driftledningen uppgivit, att
de utbyggnader som voro färdigställda vid krigsutbrottet motsvarade en total
produktionsförmåga vid normal vattentillgång av cirka 8 300 MkWh per år
Genom den forcerade utbyggnadsverksamheten under krigsåren hade produktionsförmågan
ökats högst väsentligt och utgjorde för närvarande omkring
12 300 MkWh per år. Regleringsmagasinen hade år 1939 motsvarat
en energimängd av 1 800 MkWh per år och utgjorde för närvarande 3 900
MkWh per år. Produktions tillskotten hade till ej ringa del åstadkommits genom
ökade regleringar, vilka i stor utsträckning genomförts med stöd av
1939 års lag.

Centrala driftledningen har erinrat örn att krafttillgången trots de omfattande
vattenkraftutbyggnaderna under kriget för närvarande vöre knapp
Detta berodde visserligen delvis på att vattentillgången under hösten 1945
varit ovanligt dålig, men även vid normal vattentillgång skulle den tillgängliga
vattenkraften ej ha givit någon större marginal i förhållande till nu rådande
belastning. Under år 1946 komme endast två större krafttillskott att
erhållas, nämligen från det andra aggregatet i Alfta och det första aggregatet
i Namforsen, vilka tillsammans skulle giva 200 MkWh per år. Under 1947
skulle följa nya aggregat i Gammelänge, Järpströmmen, Krångede och Landsen
samt det andra aggregatet i Nämforsen med tillsammans 260 MkWh
per år. Dessa produktionstillskott vore dock ej tillräckliga för den för samma
tidrymd förutsedda belastningsökningen. Först under år 1948, då ytterligare
tillskott erhölles från nya kraftstationer i Mörsil, Hölleforsen och Skedviforsen
om sammanlagt 575 MkWh per år, komme balansen mellan vattenkrafttillgång
och belastning att bliva återställd till en någorlunda normal
relation.

Den brist, som sålunda beräknats komma att föreligga under de närmaste
två åren, mäste, enligt vad centrala driftledningen uttalat, i huvudsak täckas
med ångkraft. Eftersom ångkraften bleve dyr och därjämte innebure ett
ovälkommet ianspråktagande av landets bränsletillgångar, måste man dock så
långt möjligt söka begränsa användningen av densamma. Stora ansträngningar
måste därför fortfarande göras för att utbygga produktionsapparaten
för vattenkraft, bl. a. genom ökade regleringar.

Enligt uppgifter som av de sakkunniga inhämtats från svenska vattenkraftföreningen
utgör för närvarande totalvolymen av de regleringsmagasin
som tillkommit med stöd av 1939 års lag cirka 5 600 miljoner kubikmeter.
Denna myckenhet motsvarar, under ett normalår och under förutsättning att
85 procent av magasinsvolymen kommer till effektiv användning, en vid befintliga
vattenkraftverk uttagbar mängd högvärdig energi av omkring 1 600
MkWh per år. Dessutom ha tillstånd enligt 1939 års lag erhållits till korttidsregleringar,
genom vilka under ett normalår över 200 MkWh omvandlas
från lågvärdig till högvärdig energi.

För närvarande äro vidare enligt vattenkraftföreningens uppgifter under
domstolsbehandling ansökningar örn tillstånd till tillfälliga vattenregleringar
vilka, sedan regleringarna genomförts, komma att öka magasinsvolymen med
cirka 2 100 miljoner kubikmeter. Dessa regleringar komme att giva omkring
200 MkWh per år i nu utbyggda kraftverk men få sin huvudsakliga betydelse
först sedan nu under utbyggnad eller utvidgning varande kraftverk får -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

digställts. De konville då att giva en väsentligt mycket större mängd energi
än den nyss angivna.

Det framhålles tillika i promemorian, att regleringarna under torrår äro av
avsevärt större betydelse än vad här anförda siffror för ett normalår utvisa.

Sina allmänna synpunkter på frågan om fortsatt
tillämpning av 1 9 3 9 års lag lia de sakkunniga härefter utvecklat
sålunda:

1939 års lag tillkom för att möta de svårigheter som med krigets utbrott
uppstodo för vår bränsleförsörjning och avsåg, såsom inledningsvis omnämnts,
att genom vissa avsteg från vattenlagens bestämmelser bereda möjlighet
att snabbt vidtaga åtgärder för ökat tillgodogörande av vattenkraft och
därigenom minska konsumtionen av kol och annat bränsle. Lagen har alltså
karaktär av beredskapslagstiftning, och av 1 § i lagen framgår också, att sådana
tillstånd till vattenreglering som avses nied lagen skola få meddelas allenast
vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Sedan kriget nu upphört, bör frågan örn lagens fortsatta
tillämpning upptagas till prövning. För allmänheten måste det medföra
en känsla av rättsosäkerhet, att regleringsföretag, som medföra skada och
intrång, enligt lagen kunna komma till stånd innan ersättningsfrågorna blivit
lösta. Det bör också erinras örn att de med stöd av lagen anhängiggjorda
regleringsmålen ha medfört och alltjämt medföra en extra arbetsbelastning
för vattendomstolarna, särskilt genom de ofta återkommande skadeuppskattningar
som äro förenade med dessa mål. Även ur arbetsekonomisk synpunkt
är det därför ett önskemål att målen örn tillfällig reglering försvinna.

För att såvitt möjligt möta konsumenternas krav på vattenkraftproduktionen
har under kriget skett en forcerad utbyggnad av vattenkraftverk jämte
regleringsmagasin, och verksamheten fortgår alltjämt i samma uppdrivna
takt. Redan före kriget ökade kraftkonsumtionen årligen med stora kraftbelopp,
men den årliga belastningsökningen under krigsåren har varit väsentligt
större. Såsom förklaring härtill har centrala driftledningen uppgivit,
att den elektriska kraften under kriget fått nya användningsområden och i
större utsträckning än tidigare tagits i anspråk särskilt för industriella behov,
såsom för elektriska ugnar och liknande termiska ändamål. Att situationen
kunnat bemästras så som skett kan till avsevärd del tillskrivas de tillfälliga
regleringar som kunnat genomföras med hjälp av 1939 års lag. Trots den under
kriget starkt stegrade utbyggnaden av vattenkraftverk och tillskapandet
av nya regleringsmagasin är läget emellertid alltjämt mycket ansträngt. Till
detta förhållande har för innevarande säsong också i sin mån bidragit den
i vissa delar av landet sparsamma nederbörden under hösten 1945 med därav
följande ringa vattentillgång. Denna olägenhet kommer att göra sig kännbar
en viss tid framåt.

De sakkunniga vilja understryka, att kraftbehovet enligt vad man med
visshet kan förutse kommer att även framgent kontinuerligt stegras och att
kraftproduktionen måste ökas i samma mån för att icke allvarliga olägenheter
för näringslivet och allmänheten skola uppkomma. Stegringen av kraftbehovet
kan beräknas till mellan 400 och 500 MkWh per år. De tillskott
till vattenkraftproduktionen, vilka erfordras för att normal balans skall kunna
beräknas bliva i huvudsak uppnådd mellan valtenkrafltillgång och belastning,
kunna enligt centrala driftledningen icke antagas lia tillförts valtenkrafproduktionen
förrän tidigast är 1948. Härvid lörutsättes, ali redan beviljade
tillfälliga regleringar få bestå och att de nya regleringar snabbt kunna ge -

12

Kungl. Majlis proposition nr 154.

nomföras som äro nödvändiga för eli rationellt tillgodogörande av vattenkraften.
Särskilt i fråga om Indalsälvens och Ångermanälvens vattensystem
skulle stor nationalekonomisk förlust inträda, om ej redan beviljade tillfälliga
regleringar skulle få bestå eller nya sådana regleringar genomföras för
att skapa regleringsmagasin åt befintliga, påbörjade eller projekterade kraftstationer.

Under normala förhållanden brukar ångkraft anlitas för att avlyfta toppbelastning
och såsom reserv under vattenfattiga år. Vår import av bränsle är
alltjämt starkt begränsad och motsvarar icke tillnärmelsevis behovet. Örn
detta förhållande kommer att bestå en tid framåt, blir kraftproduktionen uppenbarligen
särskilt beroende av tillgängliga vattenmagasin. Vilka möjligheter
som inom den närmaste tiden kunna yppa sig i fråga om importen av
kol och andra fossila bränslen är alltjämt ovisst, och det synes därför ej
möjligt att nu bedöma, när sådana förhållanden åter kunna ha inträtt att
1939 års lag kan sättas ur tillämpning.

Med hänsyn till det anförda ha de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda
någon bestämd tidpunkt, då Kungl. Maj:ts förordnande den 20 oktober
1939, att vad i lagen är stadgat örn meddelande av tillstånd till tillfällig
vattenreglering tillsvidare skall äga tillämpning, bör upphöra att gälla. Det
torde kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t kommer att med uppmärksamhet
följa utvecklingen samt att förordnandet upphäves, så snart förhållandena
det medgiva.

Med avseende å tillämpningen av 1939 års lag under den tid, som ännu
kan återstå till dess Kungl. Maj:ts ovannämnda förordnande upphäves, vilja
de sakkunniga erinra örn att 1943 års ändringar i lagen inskärpt, alt vid dess
tillämpning tillbörlig hänsyn måste tagas till motstående intressen. Nämnda
ändringar torde också ha tillgodosett den berättigade kritik sorn tillämpningen
i det kritiska läget vid början av kriget icke kunde undgå att framkalla.
Naturligtvis är även i fortsättningen försiktighet påkallad, och en avvägning
bör ske mellan de krav som ur allmän synpunkt framställas för att
kunna tillgodose kraftbehovet, å ena sidan, och olägenheterna av ett mera
summariskt förfarande, å andra sidan. Det ligger i sakens natur, att vattendomstolen,
örn läget förbättrats, har anledning kräva mera ingående utredning,
innan tillstånd som avses i lagen meddelas, för att därigenom få tillfälle
att bättre bedöma vilka skadeverkningar som kunna befaras uppkomma
och i större omfattning än eljest skulle vara möjligt bestämma förskottsersättning.
Givetvis få därvid icke så stränga krav uppställas att syftet med
lagen förfelas. Erforderliga upplysningar örn det aktuella bränsleläget och
kraftförsörjningen i landet kan vattendomstolen erhålla av bränslekommissionen
och centrala driftledningen.

Ehuru de sakkunniga icke i nuvarande läge velat föreslå, att 1939 års lag
sättes ur tillämpning, ha de sakkunniga ansett behövligt att uppmärksamma
vissa spörsmål, som bliva aktuella då detta skall ske. I fråga örn redan beviljade
provisoriska regleringar komme det sålunda med säkerhet att i åtskilliga
fall visa sig önskvärt att kunna förlänga deras giltighetstid i avbidan
på att tillstånd enligt 3 kap. vattenlagen skulle kunna meddelas. Dessutom
syntes man vara nödsakad räkna med att det ur nationalekonomisk synpunkt
kunde bli angeläget att i viss utsträckning snabbt fullfölja en del regleringsprojekt
som vid tiden för förordnandets upphävande alltjämt befunne sig på
ansökningsstadiet. I syfte att förebygga, att med hänsyn till dylika förhållanden
hinder skulle anses möta att överhuvud upphäva förordnandet den 20

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 1Ö4.

oktober 1939, oaktat en betydande begränsning av lagens tillämpning skulle
vara möjlig, lia de sakkunniga ansett sig böra framlägga förslag till vissa särskilda
övergångsbestämmelser.

Till närmare motivering av detta förslag anförde de sakkunniga följande.

Vad först angår sådana tillfälliga regleringar, med avseende å vilka tillstånd
enligt 1939 års lag meddelats innan Kungl. Maj:ts förordnande örn
lagens tillämpning upphävts, må framhållas, att upphävandet av förordnandet
icke i och för sig medför att redan meddelade tillstånd upphöra att gälla.
Kungl. Maj:ts förordnande jämlikt 1 § innebär enligt ordalagen, »att vad i
denna lag är stadgat om meddelande av tillstånd till tillfällig reglering skall
äga tillämpning». Tillstånd skall enligt 3 § meddelas för viss tid, högst tre
år. Härav följer, att örn ett tillstånd gives t. ex. omedelbart innan förordnandet
häves, dess giltighetstid kan komma att sträcka sig intill tre år därefter.
Det synes också vara rimligt att en sökande, som erhållit tillstånd enligt
lagen och nedlagt kostnader för att utnyttja detsamma, under den tid
tillståndet avser skall kunna tillgodonjuta därmed åsyftad förmån. Tvekan
kan dock råda, hur det ställer sig örn beslutet ej vunnit laga kraft innan förordnandet
upphör att gälla. Talan kan tänkas ha fullföljts eller komma att
fullföljas till högre instans, och denna kan då måhända finna sig nödsakad
att undanröja utslaget. Detta bör icke komma i fråga, helst som vattendomstolens
utslag regelmässigt i mål av förevarande beskaffenhet innehålla föreskrift
örn att verkställighet omedelbart må äga rum. De sakkunniga vilja
därför föreslå en bestämmelse av innebörd att, där beslut, innefattande tillstånd
till tillfällig vattenreglering, meddelats innan förordnande jämlikt 1 §
upphört att gälla, vad i lagen är stadgat alltjämt skall äga tillämpning med
avseende å regleringen, även örn beslutet vid nämnda tidpunkt ännu icke
vunnit laga kraft. Det må i detta sammanhang anmärkas, att åtminstone vid
en av vattendomstolarna tillämpats den praxis, att tillstånd till tillfälliga regleringar
begränsats ej endast till viss bestämd tid utan även så, att tillståndet
skulle upphöra att gälla, när lagen ej längre finge tillämpas. Bakom
sistnämnda begränsning torde ligga den uppfattningen, att lagstiftaren avsett,
att regleringar som medgivits med stöd av ifrågavarande lag icke skulle
få fortfara längre än förordnande jämlikt 1 § ägde bestånd. Såsom av det
redan anförda framgår är detta emellertid icke lagens mening. En bestämmelse
av nyss angivet innehåll bör vara ägnad att undanröja varje tvekan om
att de beviljade regleringstillstånden må tillämpas sin tid ut, utan avseende
å den antydda särskilda begränsningen.

De sakkunniga lia framhållit, att stadgandena om befogenhet för vattendomstolen
att efter därom gjord framställning ändra villkoren för tillståndet
eller föreskriva nya villkor, när det funnes påkallat, eller att höja eller sänka
fastställd ersättning, när skäl därtill förelåge, självfallet skulle äga tillämpning
även sedan Kungl. Maj:ts förordnande upphört att gälla. Detsamma
vore förhållandet med lagens bestämmelser rörande tiden och sättet för anmälan
av anspråk på ersättning för skada eller intrång som icke förutsetts
av vattendomstolen. Uppkomna ersättningsfrågor, vilkas prövning blivit av
vattendomstolen uppskjuten, skulle av vattendomstolen vid lämplig tidpunkt
upptagas lill behandling i enlighet med lagens bestämmelser, även örn Kungl.
Maj:ts förordnande örn lagens tillämpning då blivit upphävt. Detsamma
gällde, där vattendomstolen uppskjutit fastställandet av fiske- eller rcgleringsavgift.
I flera av de hänseenden, som nu angivits, kunde det tydligen

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

bliva fråga om att tillämpa lagen även efter det tiden för medgiven reglering
gått till ända.

I promemorian behandlas härefter frågan, örn och på vad sätt tillfälliga
regleringar skulle ersättas av regleringar enligt vattenlagen. Härom anföres
följande.

De tillfälliga vattenregleringar som genomförts med stöd av 1939 års lag
torde i de flesta fall vara avsedda att ersättas av regleringar enligt vattenlagen.
I mångå fall torde för övrigt ansökan örn reglering enligt vattenlagen
ha ingivits samtidigt med eller kort efter ansökan örn reglering enligt 1939
års lag. Ett avbrott till följd av att 1939 års lag sättes ur tillämpning skulle
uppenbarligen kunna vara synnerligen olägligt för de kraftverk som äro
beroende av regleringsmagasinet i fråga. Med hänsyn härtill bör bland
övergångsbestämmelserna upptagas en regel, som medgiver att tillstånd enligt
1939 års lag förnyas jämväl efter det att Kungl. Maj:ts förordnande om
lagens tillämpning blivit upphävt. Såsom villkor för dylikt tillstånd till fortsatt
tillfällig reglering bör gälla ej mindre att ansökan om tillstånd till reglering
enligt 3 kap. vattenlagen inkommit till vattendomstolen, innan tiden för
det tillstånd som meddelats enligt 1939 års lag gått till ända, än även att inom
samma tid hos vattendomstolen gjorts ansökan om tillstånd till fortsatt
tillfällig reglering. Liksom regleringstillstånd enligt 1939 års lag överhuvud
bör sådant förnyat tillstånd som nu sagts få gälla allenast för viss
begränsad tid. Denna tid bör så avpassas alt förslag till de regleringar, som
äro avsedda att bliva för framtiden bestående, hinna utarbetas av sökanden
och prövas^ av vattendomstolen. För att emellertid tillfälliga regleringar icke
skola bestå alltför lång tid efter det lagen satts ur tillämpning synes en
yttersta gräns böra bestämmas, utöver vilken fortsatt tillfällig reglering i nu
avsedda fall överhuvud taget icke må beviljas. Med hänsyn till det anförda
torde böra stadgas, att sådant tillstånd till fortsatt tillfällig reglering varom
nu är fråga icke må meddelas för längre tid än till dess tre år förflutit från
det Kungl. Maj:ts förordnande enligt 1 § i lagen upphörde att gälla. Det är
visserligen tänkbart, särskilt när det gäller företag av stor omfattning, att ansökan
om tillstånd till permanent reglering icke hinner slutbehandlas före
treårsfristens utgång. De sakkunniga se emellertid icke häri tillräcklig anledning
att nu föreslå någon bestämmelse om möjlighet att ytterligare förlänga
meddelade tillstånd till tillfällig regelering. Skulle behov av en sådan bestämmelse
yppa sig, torde de sakkunniga — som komma att hålla sig underrättade
om hur avvecklingen av de tillfälliga regleringarna fortskrider — få
tillfälle att inkomma med förslag härom. Beträffande det föreslagna stadgandet
örn rätt för vattendomstolen att meddela tillstånd till fortsatt tillfällig
reglering må slutligen anmärkas att, då syftet med stadgandet blott är att
möjliggöra, att tillfällig vattenreglering ersättes av reglering enligt vattenlagen
utan att avbrott däremellan behöver ske, den genom stadgandet medgivna
förlängningen icke bör få innebära att befogenheten att reglera vattnets
avrinning ökas till förfång för motstående intressen. Det bör, såsom i
den föreslagna lagtexten angivits, vara fråga om en fortsatt tillfällig reglering,
där identitet med den föregående kan sägas föreligga, även om vissa
smärre jämkningar ej få anses uteslutna.

Bestämmelser av nu föreslaget innehåll innebära bland annat, att den som
erhållit regleringstillstånd enligt 1939 års lag icke har utsikt att, sedan förordnandet
om lagens tillämpning upphävts, få tillståndet förnyat, örn han icke
innan det utlöper inger ansökan om tillstånd till reglering enligt vattenlagen.
Örn han har för avsikt att begära sådant tillstånd, bör han därför i god
tid förbereda ansökningen härom. Kungl. Majit å sin sida synes vid utfär -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 154.

15

(landet av den författning, varigenom förordnandet om lagens tillämpning
upphäves, böra medgiva ett icke alltför kort anstånd med ikraftträdandet. Då
iordningställandet av en ansökan om tillstånd till reglering enligt vattenlagen
ofta kräver avsevärd tid, kan det eljest lätt inträffa, att innehavaren av ett
tillstånd enligt 1939 års lag, vilket utlöper kort efter ikraftträdandet av nämnda
författning, icke hinner inkomma med dylik ansökan och därför icke heller
kan få förnyat tillstånd enligt 1939 års lag.

I promemorian uppmärksammas jämväl sådana tillstånd enligt 1939 års
lag som ej meddelats av vattendomstolen utan av vattenrättsdomaren. Härom
uttalas följande.

Då det i det föregående talas om regleringstillstånd, meddelat enligt 1939
års lag, avses därmed i första hand tillstånd, meddelat av vattendomstol eller
högre rätt. Enligt vad de sakkunniga inhämtat har det emellertid i ganska
stor utsträckning förekommit, att regleringar igångsatts och under kortare
eller längre tid utövats med stöd allenast av ett tillstånd, som vattenrättsdomaren
meddelat under hänvisning till 13 § första stycket i lagen. Det är måhända
tvivelaktigt, om en dylik tillämpning av nämnda lagrum verkligen varit
avsedd. I den mån regleringar, som sålunda icke ha annan laglig grund
än ett beslut av vattenrättsdomaren, pågå vid tiden för upphävandet av förordnandet
örn lagens tillämpning vore det emellertid knappast rimligt att
i här berörda hänseenden behandla dem annorlunda än regleringar till vilka
tillstånd givits av vattendomstolen. Övergångsbestämmelserna böra därför
formuleras på ett sätt som icke ger anledning antaga, att en sådan åtskillnad
skulle vara åsyftad.

För att mildra övergången, då 1939 års lag sättes ur kraft, förordas i promemorian
också att lagen skulle alltjämt tillämpas på ansökningar av större
betydelse som inkommit medan lagen var i kraft. I detta hänseende anföres:

När Kungl. Maj:ts förordnande enligt 1 § i 1939 års lag upphör att gälla,
kunna givetvis ansökningar ha inkommit till vattendomstolen vilka då ännu
icke prövats. Då beslut givits, att vad i lagen är stadgat örn meddelande av
tillstånd till tillfällig vattenreglering icke vidare skall gälla, är tydligen grunden
härtill, att bränsle- och kraftläget icke längre är så ansträngt. Med denna
tankegång skulle måhända bäst överensstämma att anhängiggjorda men icke
prövade ansökningar örn tillfälliga vattenregleringar icke finge bifallas. Å
andra sidan skulle ett avskärande av all möjlighet att vidare få dylika ansökningar
prövade enligt lagens bestämmelser kunna medföra kännbara olägenheter.
Kraftproducenterna kunna ha räknat med sökta tillfälliga regleringar
såsom väsentliga faktorer i kraftförsörjningen. Ett abrupt kullkastande av
dessa beräkningar skulle kunna vålla kraftförsörjningen allvarligt avbräck.
Från denna synpunkt synes det vara angeläget alt överväga en mera successiv
avveckling av lagens tillämpning. Det kan även från arbetsekonomisk
synpunkt framstå som irrationellt, att en ansökan, å vilken sökanden nedlagt
avsevärt arbete och som kanske redan föranlett utfärdande av kungörelse,
skriftväxling och sammanträden vid vattendomstolen, därefter måste lämnas
utan vidare prövning, enär den till stöd för ansökningen åberopade lagstiftningen
satts ur tillämpning. Visserligen kan utredningen måhända i viss utsträckning
tillgodogöras för mål örn tillstånd till permanent reglering, men
åtskilligt arbete torde dock ofta bliva bortkastat. Flir att mildra (ivergången
synes en möjlighet böra medgivas att med anledning av redan inkomna ansökningar
lämna tillstånd enligt 1939 års lag. Det skulle vara synnerligen

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-54.

önskvärt att kunna stadga en bestämd frist, inom vilken sådant tillstånd skall
ha meddelats. Men en bestämmelse härom torde bl. a. på grund av vattendomstolarnas
arbetsbörda icke kunna uppställas. I stället torde det, utöver
vad som föreskrives i ‘2 § i lagen om förutsättningarna för tillstånd — nämligen
att den ifrågasatta vattenregleringen prövas ur allmän och enskild synpunkt
medföra fördel som väsentligt överstiger därmed förenade olägenheter
— böra stadgas, att meddelande av tillfälligt regleringstillstånd finnes vara
av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen. För så vitt det eller de kraftverk
som äro beroende av regleringsmagasinet stå i förbindelse med riksnätet,
innebär nämnda uttryck, att regleringen skall vara av avsevärd betydelse
för kraftförsörjningen i riket, sedd som helhet. Därest i undantagsfall
skulle vara fråga örn ett regleringsmagasin för en isolerat belägen kraftstation
som förser eller är avsedd att förse viss byggd med kraft och cj är anknuten
till riksnätet, skall det emellertid vara tillfyllest att regleringen är av
avsevärd betydelse för kraftförsörjningen i den bygden. Där genomförandet
av den med ansökningen avsedda regleringen finnes kunna utan väsentlig
olägenhet anstå i avbidan på prövning enligt vattenlagen, skall regleringstillstånd
icke meddelas enligt 1939 års lag. Härigenom har sålunda bereus tillfälle
till en viss gallring, vilket även är av betydelse för vattendomstolarna
ur arbetsekonomisk synpunkt. I likhet med vad tidigare föreslagits beträffande
tillfällig vattenreglering, vartill tillstånd redan givits, då Kungl. Majus förordnande
örn lagens tillämpning upphör att gälla, böra uppenbarligen lagens
bestämmelser alltjämt äga tillämpning även i fråga örn tillfällig reglering,
varlin tillstånd lämnas efter nämnda tidpunkt.

De sakkunniga lia påpekat en skillnad som kommer alt föreligga mellan
de olika övergångsbestämmelserna samt härom anfört följande.

En jämförelse mellan de för olika fall föreslagna övergångsbestämmelserna
ger vid banden, att den som vid tidpunkten för upphävandet av det jämlikt
1 § i 1939 års lag meddelade förordnandet innehar ett gällande tillstånd
till tillfällig reglering icke kan få detta utsträckt längre än till tre år efter
nämnda tidpunkt, under det att däremot den som vid förordnandets upphävande
blott gjort ansökan om tillstånd till sådan reglering under vissa förutsättningar
bär utsikt att, sedan vattendomstolen behandlat ansökningen,
erhålla ett regleringstillstånd, gällande intill tre år från tillståndets meddelande.
Den senare kan alltså få tillstånd att fortfara med reglering enligt
1939 års lag till en mera framskjuten tidpunkt än den förre. Till stöd för
att göra en sådan skillnad vilja de sakkunniga framhålla följande.

Det är ett önskemål att vattendomstolarna först avarbeta de mål i vilka
tillfällig reglering redan börjat tillämpas när Kungl. Maj:ts förordnande enligt
1 § upphör att gälla. Sakägarna i dessa mål kunna ha fått vänta ganska
länge på att deras anspråk skola slutligen prövas, och det är därför befogat
att söka inrikta arbetet på att deras rätt i första hand tillgodoses. Den föreslagna
begränsningen av möjligheten att bevilja förlängt tillstånd till att avse
högst tre år från det nämnda förordnande upphörde att gälla är självfallet
ägnad att förmå sökandena och domstolarna att med tillgängliga arbetskrafter
först ägna sig åt att lösa frågan örn tillstånd till permanent reglering i de
fall. då tillfällig reglering redan kortare eller längre tid tillämpats när Kungl.
Maj:ts förordnande upphörde att gälla. Från sökandens synpunkt innebär
förslaget, att sökanden i dessa fall städse kan få tillgodonjuta förmånen avtillfällig
reglering minst tre år. Vanligen blir tiden sammanlagt åtskilligt
längre, kanske ända upp till ett tiotal år. Sökanden har alltså fått tid på sig
att avveckla den tillfälliga regleringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

17

För att, efter det Kungl. Maj:ts förordnande upphört att gälla, kunna tillgodose
det växande kraftbehovet är det emellertid nödvändigt ej blott att
förvandla åtminstone de viktigare av då bestående tillfälliga regleringar till
permanenta utan även att efter hand anordna nya regleringsmagasin. Det
är icke tänkbart att kunna tillgodose detta behov, örn man plötsligt vid viss
tidpunkt skulle bliva hänvisad enbart till att använda det ordinära förfarandet
enligt vattenlagen. Under en övergångstid måste en möjlighet finnas
att för tillgodoseende av det växande behovet i viss utsträckning alltjämt
medgiva nya tillfälliga regleringar, helst om tillgängliga arbetskrafter skola,
såsom nyss nämnts, i första hand koncentreras på att ersätta redan beviljade
tillfälliga regleringar med permanenta regleringar. Dessa nya tillfälliga regleringar
måste självfallet få tillämpas någon tid för att det skall vara någon
mening med dem. De komma enligt förslaget såtillvida i ett sämre läge än
förut beviljade tillfälliga regleringar som de aldrig skalle få tillämpas utöver
tre år. Medan de nya tillfälliga regleringarna äro i tillämpning kan man
hoppas, att det skall bliva möjligt att dels förbereda deras övergång till permanenta
regleringar dels oek på före kriget vanligt sätt förbereda de ytterligare
regleringar som behövas för att det stigande kraftbehovet skall kunna
tillgodoses. Måhända kan det visa sig att denna förhoppning slår fel och att
det blir nödvändigt att underlätta sökandenas och vattendomstolarnas svårigheter
under sistnämnda övergångstid, då en dubbel arbetsbörda väntar.
Det är möjligt att lättnaden kan till en del böra beredas genom ändringar i
vattenlagen. Ännu är det emellertid för tidigt att överblicka detta problem.
En viktig sida av saken är att vattendomstolarna förses med erforderliga arbetskrafter.

Beträffande formen för de erforderliga övergångsbestämmelsernas meddelande
uttalas i promemorian följande.

De sakkunniga ha övervägt frågan, huruvida icke bestämmelser av nu föreslaget
innehåll lämpligen kunde i samband med upphävande av det jämlikt
1 § i 1939 års lag meddelade förordnandet utfärdas såsom övergångsbestämmelser
till förordnandets upphävande. Då bestämmelserna innebära,
att tillstånd till tillfällig vattenreglering skall kunna meddelas under en avsevärd
tid efter det Kungl. Majit funnit anledning upphäva förordnandet
och därigenom angivit, att de krisförhållanden som föranlett förordnandet
strängt taget icke längre äro för handen, synes dock den antydda utvägen innefatta
ett alltför långt gående utnyttjande av stadgandet i 1 ''§ i lagen. Ehuru
bestämmelserna egentligen icke ha karaktären av övergångsbestämmelser till
lagen, synas de i stället lämpligen, i analogi med vad som i motsvarande fall
skett i en del andra krislagar, kunna fogas till slutstadgandet i denna. De
torde böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.

Med den ståndpunkt sorn de sakkunniga intagit till frågan om fortsatt
tillämpning av 1939 års lag ha de sakkunniga ansett sig icke för närvarande
ha anledning att taga under närmare övervägande, huruvida och i så fall när
lagen bör upphävas. lill denna iråga förklara sig de sakkunniga vilja återkomma
vid avgivande av förslag, i vad mån lagens bestämmelser lämpligen
skola inarbetas i vattenlagen.

I övei ensstämmelse med vad salunda anförts lia de sakkunniga upprättat
utkast tilli lag om tillägg lill slutstadgandet till lagen den 20 oktober 1939 (nr
732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vidt enreglering.

bihang till riksdagens protokoll IDUS. 1 samt. Nr lii. o

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

1 detta förslag ha två nya stycken fogats till slutstadgandet i 1939 års lag.
Därvid har först angivits, att om beslut, som innefattar tillstånd till tillfällig
vattenreglering enligt denna lag, meddelats innan Kungl. Maj:ts förordnande
enligt 1 § i lagen upphört att gälla, vad i lagen stadgas alltjämt skall äga
tillämpning med avseende å regleringen i fråga, ändå att beslutet icke dessförinnan
vunnit laga kraft. Inkommer, innan tiden för tillståndet gått till
ända, ansökan örn tillstånd till reglering enligt 3 kap. vattenlagen, skall vattendomstolen
äga, på ansökan som inkommit inom nämnda tid, meddela
tillstånd till fortsatt tillfällig reglering enligt 1939 års lag, dock ej för längre
tid än till dess tre år förflutit från det förordnandet upphörde att gälla.
Vidare stadgas, att där ansökan oml tillstånd enligt denna lag inkommit till
vattendomstolen, innan förordnande som i 1 § sägs upphörde att gälla, vattendomstolen
jämväl därefter må meddela tillstånd i enlighet med vad i lagen
sägs, örn det finnes vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen,
och skola lagens bestämmelser alltjämt äga tillämpning jämväl å reglering,
vartill tillstånd sålunda gives.

Yttranden.

över promemorian med tillhörande lagförslag ha efter remiss utlåtanden
avgivits av vattenöverdomstolen, samtliga ordinarie vattenrättsdomare ävensom
den extra vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol, kammarkollegiet,
kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens
bränslekommission samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs,
Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län ävensom av Sveriges industriförbund,
svenska vattenkraftföreningen och Motala ströms regleringsförening
u. p. a. Dalälvens vattenregleringsföretag, Faxälvens regleringsförening u. p. a.
och Indalsälvens regleringsförening u. p. a., vilka jämväl erhållit tillfälle att
avgiva utlåtande, ha meddelat, att de ansluta sig till vad svenska vattenkraftföreningen
anfört. Lantbruksstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat yttranden
av fiskeriintendenterna i sötvattensdistrikten. Utlåtandet från länsstyrelsen i
Örebro län var åtföljt av yttrande från statens lantbruksingenjör i länet.

I den mån frågan om fortsatt giltighet för det enligt 1 §
i 1939 års lag meddelade förordnandet örn lagens tillämpning
beröres i yttrandena, godtages i allmänhet de sakkunnigas mening, att det
ännu icke är möjligt att angiva någon bestämd tidpunkt, då förordnandet
bör upphöra att gälla.

Kammarkollegiet beklagar emellertid, att de sakkunniga icke ansett sig
kunna framlägga något förslag i nämnda hänseende. Kollegiet anser, att de
tillfälliga vattenregleringama medföra sådana fördelar för vattenkraftindustrien
och att övergången till tillämpning av enbart vattenlagen är förknippad
med sådana olägenheter för vattendomstolarna, att det kan befaras att frågan
örn förordnandets upphävande aldrig upptages till behandling, örn man ej
redan nu inriktar sig på en viss tidpunkt, då förordnandet skall upphävas.
Kollegiet säger sig icke lia blivit övertygat örn att det skulle vara ogörligt att

Kunni. Maj:ts proposition nr 154.

19

redan nu bestämma sig i detta avseende. Under hänvisning till centrala driftledningens
av de sakkunniga återgivna uppgifter örn kraftförsörjningen under
de närmaste åren och till förslaget örn en treårsfrist för avveckling av
redan meddelade tillstånd till tillfälliga regleringar utvecklar kollegiet vidare
sin syn på frågan sålunda:

Då erforderlig överskottsmarginal för vattenelkraft beräknas komma att
finnas redan under år 1949 samt de tillfälliga vattenregleringama komma att
i flertalet fall bestå under tre år efter det 1939 års lag satts ur kraft, borde
det ur kraftförsörjningssynpunkt icke möta något hinder att upphäva Kungl.
Maj :ts förordnande från och med 1946 års utgång eller i varje fall före den
1 juli 1947. Om dylikt förordnande meddelas före den 1 juli 1946, måste
företagarna erhålla tillräcklig tid för att förbereda erforderliga ansökningar
om tillfälliga och permanenta vattenregleringar, medan lagen om tillfälliga
vattenregleringar ännu gäller. De svårigheter, som ett sådant beslut skulle
medföra för vattendomstolarna, lära kunna bemäsitras genom förstärkning
av arbetskrafterna. Kollegiet anser ett beslut så snart som möjligt om tidpunkten
för upphävandet vara att föredraga framför ett uppskov med frågan,
även örn åtgärden skulle medföra en ytterligare uppmjukning av övergångsbestämmelserna.

Med hänsyn till frågans betydelse och sammanhang med utformningen av
avvecklingsbestämmelsema ifrågasätter slutligen kollegiet, örn det ej vore
lämpligt, att riksdagens mening inhämtades i fråga om tidpunkten för upphävande
av Kungl. Maj:ts förordnande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anmärker, att de sakkunnigas ståndpunkt
beträffande fortsatt tillämpning av 1939 års lag synes ha föranletts lika mycket
av hänsyn till en väntad och av krigsförhållandena oberoende stegring
av kraftbehovet som av osäkerhet om tiden för återinträdande normala importmöjligheter
beträffande kol och andra fossila bränslen. Länsstyrelsen
tillägger:

Med de sakkunnigas inställning skulle, därest kraftbehovet under en längre
följd av år ytterligare stegras, vilket på grund av elkraftens alltmer utbredda
användning för olika ändamål icke är uteslutet, lagen kunna komma att
gälla ända till dess praktiskt taget alla regleringsmöjligheter utnyttjats.^Länsstyrelsen,
som anser att en utveckling i sådan riktning i möjligaste mån bör
förhindras, vill för sin del hävda, att lagens giltighet bör upphöra så snart
de förhållanden, för vilka lagen ursprungligen avsetts, icke längre äro för
handen. Länsstyrelsen har nämligen av lagens tillämpning inom länet fått
den uppfattningen, att olägenheterna av densamma för kraftförsörjningen
motstående intressen icke äro att underskatta, även om genom 1943 års lagändring
väsentligt bättre förhållanden skapats.

Länsstyrelsen i Västerbottens län hänvisar till sitt yttrande över vattenfallsstyrelsens
framställning av den 27 augusti 1945 och vidhåller, att 1939 års
lag snarast bör sättas ur tillämpning. Därvid anmärker länsstyrelsen, att
frågan örn vattenregleringar inom länet i hög grad aktualiserats elter det
länsstyrelsen avgav sitt nämnda yttrande. Länsstyrelsen säger sig nämligen
från vattenfallsstyrelsen ha erfarit, att ansökningar örn flera stora sådana
regleringar av icke tillfällig art inom den närmaste tiden komme alt ingivas
till vederbörande vattendomstol.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

Vattenrättsdomaren i Västerbggdens vattendomstol uttalar en förhoppning
att 1939 års lag icke måtte förbliva i kraft längre än som nödvändigtvis påkallas
med hänsyn till omständigheterna. Förutom olägenheter ur rättslig
synpunkt medförde lagens tillämpning en betydande belastning av vattendomstolarnas
redan därförutan stora arbetsbörda.

Liknande synpunkter anföras av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol.

Å andra sidan har det i flera yttranden hävdats, att 1939 års lag bör få
vara i tillämpning ännu under avsevärd tid.

Vattenfallsstyrelsen uttalar sålunda, att ett upphävande av det enligt 1 §
i lagen meddelade förordnandet icke under några förhållanden bör ske på
lång tid ännu. Även statens bränslekommission framhåller, att läget och utsikterna
på kraft- och bränsleförsörjningsområdet fortfarande äro sådana, att
förordnandet bör kvarstå. Svenska vattenkraftföreningen yttrar, att 1939 års
lag under krigsåren varit och under rådande bränslebrist och stora kraftefterfrågan
fortfarande är av stor betydelse. Så länge nuvarande svårigheter
vid bränsle- och kraftförsörjningen bestå kunde de provisoriska sjöregleringarnas
väsentliga bidrag till kraftbehovets täckande ej undvaras. På
liknande sätt uttalar sig Sveriges industriförbund.

Motala ströms regleringsförening anför:

Den under kriget rådande knappheten på fossilt bränsle har ännu icke
upphört. Tvärtom har den blivit än mer framträdande. De förhållanden, som
föranledde 1939 års lag örn tillfällig vattenreglering, kvarstå således alltjämt
och synas för närvarande till och med vara mera accentuerade än då lagen
infördes och sattes i kraft. Ett upphävande vid nuvarande eller närliggande
tidpunkt av förordnandet örn lagens tillämpning skulle för den skull vålla
landets kraftförsörjning svårt avbräck med allvarliga återverkningar på
andra områden av folkförsörjningen.

De sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser har i flertalet
yttranden lämnats utan anmärkning. Vissa erinringar ha dock framställts.

Sveriges industriförbund avstyrker sålunda förslaget att begränsa tiden för
avveckling av regleringstillstånd, som meddelats enligt 1939 års lag, till tre
år från det förordnandet om lagens tillämpning upphör att gälla. Förbundet
erinrar om att de sakkunniga själva framhållit såsom tänkbart, att ansökan
om tillstånd till permanent reglering icke hinner slutbehandlas före treårsfristens
utgång. De sakkunniga hade även förklarat, att de ämnade ha uppmärksamheten
riktad på denna fråga och sedermera framlägga förslag till
kompletterande lagstiftning, örn behov därav skulle yppa sig. I anslutning
härtill anför förbundet:

Frånsett den eventualiteten, att de sakkunnigas uppdrag måhända ej äger
bestånd vid berörda tidpunkt, torde det ej vara lämpligt, att lagstiftningen
på antytt sätt sker etappvis. Det ligger i såväl kraftverksinnehavares som
sakägares intresse, att redan nu bestämmelser givas i denna fråga, så att de
veta vad de framdeles ha att rätta sig efter.

Erfarenheten visar, att behandlingen vid vattendomstol av permanenta
vattenregleringar ofta tar väsentligt mer än tre år i anspråk. Om därtill
lägges behandlingen i högre instans, blir tidsutdräkten än större. Den i för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

21

slaget angivna tidsbegränsningen skulle sannolikt medföra, att flera större
regleringar skulle få avbrytas i avvaktan på tillstånd till permanent reglering,
och kan sålunda icke anses stå i överensstämmelse med de allmänna
intressen, som lagstiftningen avser att tillgodose. Ej heller synes något bärande
skäl finnas, varför tidsbegränsningen skulle genomföras.

Med hänsyn till det nu anförda vill förbundet föreslå den ändringen i förslaget,
att tillstånd till tillfällig vattenreglering må, även sedan förordnandet
om tillämpning av 1939 års lag upphört att gälla, beviljas med giltighet till
dess att permanent reglering enligt 3 kap. vattenlagen kan genomföras.

Även svenska vattenkraftföreningen vänder sig mot förslaget att på angivet
sätt begränsa tiden för avveckling av de enligt 1939 års lag meddelade regleringstillstånden.
Föreningen utvecklar härvid i huvudsak samma synpunkter
som Sveriges industriförbund. Till belysande av frågan örn tidsutdräkten
vid behandlingen av regleringsmål åberopar föreningen en sammanställning
av uppgifter örn sådana hittills enligt vattenlagen genomförda regleringar,
angående vilka föreningen haft tillgång till erforderliga sakuppgifter.
I sammanställningen hade ej medtagis sådana ärenden, där tidsutdräkten
enligt föreningens uppfattning icke berott enbart på domstolsbehandlingen
såsom sådan utan även i väsentlig grad på sökanden själv.
Tiden för målens behandling vid vattendomstolen hade enligt de redovisade
uppgifterna endast i några få fall varit mindre än tre år; i allmänhet holle
den sig omkring fyra år, och i enstaka fall hade den varit betydligt längre.
Med hänsyn till svårigheten att på förhand bedöma tidsutdräkten, ansåge
föreningen det därför vara motiverat, att tillfällig reglering finge utövas till
dess att ansökan örn den definitiva regleringen avgjorts. Enligt föreningens
mening kunde man sannolikt förutsätta att, därest i undantagsfall definitiv
reglering icke skulle kunna medgivas, ärendet komme att avgöras relativt
snabbt.

Vattenfallsstyrelsen yttrar, att det kunde förväntas bliva förenat med svårigheter
att få mera omfattande regleringsföretag slutbehandlade inom den
föreslagna treårsfristen. Emellertid framhåller vattenfallsstyrelsen, att frågan
härom naturligtvis sammanhängde med frågan örn den tidpunkt, då 1939
års lag komme att sättas ur tillämpning. Av de sakkunnigas uttalanden hade
vattenfallsstyrelsen funnit framgå, att detta icke enligt de sakkunnigas mening
borde vara mera nära förestående. Under sådana förhållanden och med
hänsyn dels till de sakkunnigas inställning, att möjlighet framdeles, därest
det visade sig av behovet påkallat, borde kunna beredas till ytterligare förlängning
av meddelade tillstånd, dels ock till att ifrågasatta ändringar i vattenlagen
måhända komme att underlätta de permanenta regleringarnas genomförande,
har vattenfallsstyrelsen icke funnit sig böra motsätta sig förslaget
i denna del.

Kammarkollegiet har, såsom redan i annat sammanhang blivit nämnt, icke
framställt någon erinran mot förslaget örn en treårsfrist för avveckling av
de tillfälliga regleringstillståndcn. Kollegiet understryker emellertid angelägenheten
av alt möjlighet bercdes vattendomstolarna att — jämsides med
den övriga arbetsbördan — avverka den anhopning av regleringsmål, som

22

Kungl. Majlis proposition nr 154.

korinne att finnas under övergångstiden. Om icke särskilda åtgärder vidtoges
till förstärkning av arbetskrafterna vid vattendomstolarna, syntes det
icke självfallet att de skulle gå i land med uppgifterna inom den av de sakkunniga
utmätta tiden.

Den föreslagna bestämmelsen, att, där ansökan om tillstånd till reglering
enligt 1939 års lag inkommit till domstolen innan Kungl. Maj:ts förordnande
örn lagens tillämpning upphörde att gälla, tillstånd jämväl därefter skulle
kunna meddelas enligt lagen, har kritiserats av vcittenrättsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol, som härom anfört följande.

Till vattendomstolen har under sista året inkommit ett flertal ansökningar
om tillstånd till tillfälliga regleringar. Dessa företag torde i flera fall vara
av den storleksordning, att det måste anses tvivelaktigt, om 1939 års lag enligt
förarbetena till densamma bör därå tillämpas. Detsamma kan givetvis
gälla ansökningar, som ännu ej inkommit men som kunna komma att inges
innan förordnande, som i 1 § i 1939 års lag sägs, upphör att gälla. Erfarenheterna
från tillämpningen av 1939 års lag å större företag äro vid denna
domstol icke gynnsamma utan motivera i stället en jämförelsevis snabb avveckling
av denna lag. Genom bestämmelserna i sista stycket i föreliggande
lagutkast synas de sakkunniga ha velat möjliggöra en fortsatt praxis med
en från förarbetena till 1939 års lag avsevärt avvikande rättstillämpning.
Lämpligheten härav kan starkt ifrågasättas. Övergångsbestämmelser vid
upphävande av 1939 års lag böra medge — förutom förlängning av redan
beviljade tillfälliga tillstånd, avsedda att avlösas av bestående regleringar
— fortsatt behandling enligt 1939 års lag av sådana ansökningar örn vilka
vattenrättsdomaren utfärdat kungörelse före utgången av förordnande som i
1 § i lagen sägs. De sakkunnigas förslag, att det vore tillräckligt för fortsatt
tillämpning av 1939 års lag att ansökan örn tillstånd enligt denna lag
—- oavsett i vilket skick ansökningen föreligger — inkommit före nyssnämnda
tidpunkt, synes gå allt för långt och medföra risk för att det uppstår
stark tillströmning till domstolen av mer eller mindre undermåliga ansökningar.

Även extra vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol — vars
verksamhetsområde i stort sett utgöres av Ångermanälvens och Ljungans
vattensystem — har framställt vissa anmärkningar mot ifrågavarande bestämmelse
i förslaget. Han erinrar till en början om att de sakkunniga under
hänvisning till det rådande bränsleläget förklarat sig anse, att det måste
dröja ännu någon tid innan 1939 års lag sättes ur tillämpning, och fortsätter:

Skulle situationen vid nämnda tidpunkt vara sådan, att behov av nya tillfälliga
tillstånd alltjämt föreligger, synes man kunna ifrågasätta örn icke
tidpunkten för förordnandets upphävande hlivit för tidigt vald och hellre
borde framflyttas. För den händelse bifall till nya regleringsansökningar anses
vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen, torde det nämligen
vara naturligare, att 1939 års lag får vara i tillämpning ännu någon tid. Det
synes i viss mån innebära en motsägelse att sätta lagen ur tillämpning därför
att behov av den ej längre anses föreligga samtidigt som kraftsituationen
fortfarande kräver nya tillfälliga tillstånd. Vad av de sakkunniga anförts
örn att kraftproducenterna kunna ha räknat med sökta tillfälliga regleringar
såsom väsentliga faktorer i kraftförsörjningen och att ett abrupt kullkastande
av dessa beräkningar skulle kunna vålla kraftförsörjningen allvarligt
avbräck synes bygga på den förutsättningen, att kraftproducenterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

23

i alltför hög grad skulle ha planerat sina utbyggnader och regleringar med
utgångspunkt från att 1939 års lag allt fortfarande skulle tillämpas.^ Inom
den mig anförtrodda delen av Norrbygdens vattendomstols domsområde ge
de för närvarande rådande förhållandena i varje fall icke anledning till dylika
farhågor.

Därest emellertid de av de sakkunniga anförda skälen skulle anses påkalla
införande av en övergångsbestämmelse av nu ifrågavarande slag, synes
bestämmelsens föreslagna utformning kunna göras till föremål för diskussion.
Enligt förslaget skall vattendomstolen äga meddela tillstånd på
grund av de ansökningar, som inkommit före lagens upphävande, om det
finnes vara av avsevärd betydelse för kraflförsörjningen. Något utöver att
själva ansökningen skall ha inkommit till domstolen kräves alltså icke, och
hinder torde därför icke möta att till bedömande jämlikt det föreslagna
stadgandet upptaga jämväl sådana vid tiden för upphävandet av lagen till
vattendomstolen inkomna ofullständiga ansökningar, som sedermera kompletterats.
De sakkunniga ha vidare anfört, att Kungl. Majit vid utfärdandet
av den författning, varigenom förordnandet om lagens tillämpning upphäves,
bör medgiva ett icke alltför kort anstånd med ikraftträdandet. Det
kan möjligen befaras, att det föreslagna övergångsstadgandet kommer att
utnyttjas på ett sådant sätt, att ansökningar komma att inges till vattendomstolen
strax före tidpunkten för lagens upphävande. För att förebygga en
dylik utveckling, som ju avsevärt skulle öka vattendomstolarnas arbetsbörda,
skulle man kunna tänka sig, att man skärpte kravet på att ansökan
skall vara ingiven till vattendomstolen exempelvis med att kungörelse skall
vara utfärdad om ansökningen eller med att ansökan skall vara inkommen
viss tid innan förordnandet om lagens tillämpning upphävdes. Detta skulle
möjliggöra en prövning av äldre ansökningar, som på grund av arbetsanhopning
hos domstolen icke hunnit prövas men som framdrivits av ett
trängande behov och ingått i kraftproducenternas kalkyler, samtidigt som
sådana ansökningar, som ingivits under den allra närmaste tiden före förordnandets
upphävande, automatiskt skulle falla bort. Härigenom skulle
man vinna det med den föreslagna övergångsbestämmelsen avsedda syftet
utan att samtidigt ge invit till ytterligare, tidigare kanske icke planerade
ansökningar.

I yttrandet anföres slutligen att det ur såväl vattendomstolarnas som enskilda
sakägares synpunkt skulle vara önskvärt, att samtliga tillfälliga regleringstillstånd
kunde vara avvecklade vid en viss tidpunkt exempelvis inom
tre år från det förordnandet örn lagens tillämpning upphörde att gälla. En
dylik begränsning hade även av de sakkunniga föreslagits för de tillstånd,
som löpte vid förordnandets upphörande. Det kunde ifrågasättas, örn några
olägenheter skulle uppstå genom att stadga samma begränsning för de nya
tillstånd, som därefter meddelades.

Departementschefen.

Såsom redogörelsen visar har 1939 års lag varit till utomordentlig nytta
för landets kraftförsörjning under krisåren. Den verkställda utredningen och
yttranden över promemorian giva också vid handen, att det icke ännu iir
möjligt att sätta lagen ur tillämpning. Det är emellertid uppenbart, att detta
bör ske så snart förhållandena det medgiva. Lagen är otvivelaktigt förknippad
med vissa olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt, även örn dessa

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

efter 1943 års ändringar reducerats i hög grad. Och för vattendomstolarna
medför lagen ett extra arbete som med hänsyn till deras arbetsbalans i övrigt
är menligt. Fragan örn att sätta lagen ur tillämpning torde dock kunna upptagas
till närmare övervägande tidigast under förra hälften av år 1947. Man
lärer därför få räkna med att det av Kungl. Majit med riksdagens medverkan
givna förordnandet örn lagens tillämpning måste få gälla åtminstone till
den 1 juli 1947.

För att mildra övergången när förordnandet upphäves och samtidigt möjliggöra
att förordnandet upphäves något tidigare än eljest skulle kunna ske
ha de sakkunniga i sin promemoria föreslagit vissa övergångsbestämmelser.

I förslaget behandlas först den verkan som, efter det förordnande enligt
1 § upphört att gälla, skall tillkomma ett tidigare meddelat tillstånd till
tillfällig vattenreglering, för vilken tiden vid nämnda tidpunkt ännu icke
gått till ända. I detta hänseende föreslås en bestämmelse, att lagen skall
gälla oaktat beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft. Bestämmelsen har
icke föranlett någon erinran i yttrandena och torde vara lämplig.

Vidare ha de sakkunniga föreslagit en särskild bestämmelse för det fall,
att den som erhållit regleringstillstånd enligt 1939 års lag tillika begär tillstånd
till permanent reglering enligt vattenlagen. Syftet med denna bestämmelse
är att möjliggöra sådan förlängning av förstnämnda tillstånd som
erfordras för att den tillfälliga regleringen utan avbrott skall kunna avlösas
av den permanenta. Enligt förslaget skall i dylikt fall tillstånd kunna lämnas
till fortsatt reglering enligt 1939 års lag, dock ej för längre tid än till
dess tre år förflutit från det förordnandet örn lagens tillämpning upphörde
att gälla. Sveriges industriförbund och svenska vattenkraftföreningen ha
hemställt om sådan ändring i förslaget på denna punkt, att möjligheten att
förlänga meddelade regleringstillstånd i de åsyftade fallen kommer att stå
öppen utan tidsbegränsning. Vad nämnda sammanslutningar anfört har
emellertid icke övertygat mig om lämpligheten av att frångå de sakkunnigas
förslag. Det är angeläget, att de tillfälliga regleringarna avvecklas och ersättningsfrågorna
slutgiltigt regleras inom rimlig tid, och sådan tidsbegränsning
som de sakkunniga föreslagit är otvivelaktigt ägnad att i sin mån
framtvinga en allvarlig strävan från sökandens sida att avsluta den utredning
som erfordras för att erhålla tillstånd till permanent reglering enligt
vattenlagen. Självfallet böra också vattendomstolarna vara försedda med
arbetskrafter sa att de kunna avdöma malen. En betydande förstärkning har
på senare tid ägt rum.

Till sist upptager de sakkunnigas förslag en bestämmelse, som ger vattendomstolen
möjlighet att jämväl i vissa fall, när ansökan enligt 1939 års
lag inkommit innan förordnandet om lagens tillämpning upphörde att gälla,
meddela tillstånd efter denna tidpunkt i enlighet med vad i lagen sägs!
Såsom en särskild förutsättning härför har utöver vad 1939 års lag innehåller
upptagits, att meddelande av tillstånd till tillfällig reglering skall vara av
avsevärd betydelse för kraftförsörjningen. Extra vattenrättsdomaren vid Norrbygdens
vattendomstol har mot förslaget i denna del anmärkt, att det syntes

Kungl. Majlis proposition nr 154.

25

innebära en motsägelse att vid en viss tidpunkt sätta 1939 års lag ur tillämpning,
därför att behov av densamma ej längre ansåges föreligga, och samtidigt
förutsätta, att kraftsituationen fortfarande kan kräva meddelande av nya
tillfälliga regleringstillstånd. Gentemot denna anmärkning må erinras, att
behovet av att låta förordnandet enligt 1 § alltjämt gälla försvinner, om lagen
innehåller erforderliga övergångsbestämmelser. Det föreligger sålunda i denna
del en växelverkan och knappast någon motsägelse. De sakkunnigas strävan
att åstadkomma en successiv avveckling av lagens tillämpning synes mig
välgrundad.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har hemställt örn den
ändringen i bestämmelsen, att — sedan det enligt 1 § i lagen meddelade förordnandet
upphört att gälla — fortsatt behandling av inkomna ansökningar
om tillstånd till tillfällig reglering skall medgivas endast beträffande ansökningar,
om vilka vattenrättsdomaren före nämnda tidpunkt utfärdat kungörelse.
Syftet med ändringen skulle vara att förebygga tillströmning av undermåliga
ansökningar under tiden närmast innan förordnandet upphör att
gälla. Den extra vattenrättsdomaren vid domstolen har — för den händelse
prövning av ansökningar om tillstånd till nya tillfälliga regleringar skall överhuvud
kunna ifrågakomma efter förordnandets upphävande — uttalat sig i
samma riktning, varvid han även framfört tanken, att man i stället för att
fordra, att kungörelse skall ha utfärdats före upphävandet, skulle kunna
kräva, att ansökningen skall lia inkommit viss tid dessförinnan. För min del
vill jag icke förorda någon ändring av de sakkunnigas förslag på denna punkt.
Mot tanken att göra möjligheten till fortsatt behandling av inkomna ansökningar
beroende av om de blivit kungjorda, innan förordnandet om lagens
tillämpning upphörde att gälla, vill jag framhålla, att en sådan ordning skulle
innebära, att möjligheterna för vattenrättsdomaren att med större eller mindre
skyndsamhet hinna behandla inkomna ansökningar skulle bliva avgörande
för frågan örn en sökande skulle kunna få sin ansökan sakligt prövad eller
ej, något som principiellt sett är föga tilltalande. De sakkunnigas ståndpunkt
att i stället låta betydelsen av tillfällig reglering i varje särskilt fall vara avgörande
synes mig vara bättre grundad. Risken för att vattendomstolarna, örn
övergångsbestämmelserna i denna del få det innehåll som de sakunniga föreslagit,
skulle bliva överlupna av undermåliga ansökningar torde vara ringa.
Några svårigheter för vattendomstolarna att utan nämnvärt besvär utmönstra
otillräckligt grundade ansökningar torde i allt fall icke uppkomma.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol bär yttrat, att de sakkunniga
genom sist berörda bestämmelse i lagutkastet syntes ha velat möjliggöra
en fortsatt praxis med en från förarbetena till 1939 års lag avsevärt avvikande
rättstillämpning. Härmed torde åsyftas det förhållandet, att lagen ursprungligen
— såsom framgår bl. a. av dåvarande departementschefens uttalanden
vid lagrådsremissen — huvudsakligen avsåg att möjliggöra provisoriska regleringar
med relativt begränsade verkningar. En vidsträcktare tillämpning
får emellertid anses lia blivit sanktionerad genom de år 1943 företagna ändringarna
i lagen. De uttalanden som gjordes i förarbetena till 1939 års lag

Juliany till riksdagens protokoll 1946. I saini. Nr 154.

3

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

i dess ursprungliga lydelse torde därför icke kunna åberopas mot de nu
föreslagna övergångsbestämmelserna.

Att såsom extra vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol ifrågasatt
begränsa giltighetstiden av de tillstånd, som här äro i fråga, till tre år
från det förordnandet om lagens tillämpning upphörde att gälla, synes mig
icke tillrådligt. För att tillstånden skola få praktisk betydelse måste de kunna
gälla viss tid från det tillstånd gives, vilket kan dröja något. Jag vill emellertid
framhålla, att den längsta tid för tillfällig reglering, som genom ett och
samma beslut kan medgivas, enligt lagen är tre år, och något beslut om förlängning
kan enligt förslaget icke meddelas i de fall som här avses.

Såsom av det anförda framgår ansluter jag mig i fråga om övergångsbestämmelsernas
sakliga innehåll helt till vad de sakkunniga föreslagit. I enlighet
härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om tillägg
till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering.

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur är lika lydande med
det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

27

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 mars
1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santes son.

Enligt lagrådet den 6 mars 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över
j ustitiedep ar temén tsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 1 mars 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn K. O. Riben.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet.
Bertil Crona.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch
handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det den 1 mars
1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag om tillägg till slutstadgandet i
lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering; därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som
av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

480938