Kungl. Majas proposition nr 148.
1
Nr 148,
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr
467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare,
m. m.; given Stockholms slott den 8 mars 1946.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogat förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) om viss begränsning
av legitimation som tandläkare,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1946.
1 sami. Nr 148.
1
Kungl. .Majus proposition nr lin
*>
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) om viss
begränsning av legitimation som tandläkare.
Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 om viss begränsning av
legitimation som tandläkare, vilken gäller till och med den 30 september
1946, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1948.
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 februari
1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, fråga angående tillgodoseende i fortsättningen av behovet av tandläkare
inom folktandvården samt anför därvid följande.
I syfte att tillgodose behovet av tandläkare inom folktandvården vidtogos
år 1943 särskilda åtgärder. Sålunda stadgades genom lagen den 30 juni 1943
(nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, att medicinalstyrelsen,
där tandläkare icke äro att tillgå för tjänstgöring inom folktandvården,
vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare äger begränsa
legitimationen att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare
av eller vikarie å tjänst inom sådan tandvård. Dylik begränsning
må dock ej gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring inom
folktandvården under ett år. Tandläkare, för vilken legitimationen är på nu
nämnt sätt begränsad, skall äga att vid uppehållande av tjänst inom folktandvården
åtnjuta de förmåner, som utgå till distriktstandläkare inom det
tandvårdsdistrikt, vartill tjänsten hör. Lagen upphör att gälla med utgången
av september 1946.
Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 645) örn stipendier för blivande
distriktstandläkare m. fl. föreskrevs vidare, att studerande vid tandläkarinstitutet
må av medicinalstyrelsen tilldelas stipendium å 1 000 kronor årligen
under högst fyra år, på villkor bland annat, att han förbinder sig att efter
det han vunnit legitimation, som icke är begränsad i enlighet med förenämnda
lag, tjänstgöra inom folktandvården under samma antal år som stipendium
innehafts. Fullgöres icke dylik tjänstgöring eller fullföijas icke studierna till
tandläkarexamen, skola uppburna slipendiebelopp jämte ränta därå återbetalas,
där ej i särskild ordning befrielse därifrån medgives. Antalet stipendier
var under budgetåret 1943/44 begränsat till högst 80. Under eltvart av
-1
Kungl. Maj:ts proposition nr 14ö.
budgetåren 1944/45 och 1945/46 har emellertid medicinalstyrelsen erhållit
bemyndigande att utdela intill 150 stipendier.
Medicinalstyrelsen framlade i skrivelse den 31 augusti 1945 beräkningar
rörande anslagsbehovet för nyssnämnda ändamål för nästa budgetår. Under
hänvisning till den alltjämt bestående bristen på tandläkare inom folktandvården
och det ökade antalet tandläkarstuderande samt med förmälan att
under sistförflutna läsår 172 sökande anmält sig till stipendier, förklarade
styrelsen, att den funne det önskvärt att stipendier under nästa budgetår
utginge i något ökad omfattning, samt föreslog anvisande av 170 000 kronor
för ändamålet.
Genom beslut den 19 september 1945 uppdrog Kungl. Maj:t sedermera åt
medicinalstyrelsen att, efter hörande av de myndigheter och sammanslutningar
vilkas hörande styrelsen funne lämpligt, verkställa utredning huruvida
1943 års lag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare vore
behövlig jämväl för tid efter den 30 september 1946 samt, därest så vöre
fallet, om och i vad mån ändringar i lagen borde genomföras. Sedan medicinalstyrelsen
i anledning härav inhämtat yttranden från Sveriges tandläkarförbund,
odontologiska föreningen, Sveriges tandvårdsinspektörsförening,
svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, har styrelsen
i skrivelse den 29 november 1945 föreslagit, att lagen förlänas förlängd
giltighet till och med utgången av september månad år 1949. Styrelsen har
tillika hemställt, att ifrågavarande stipendier må utgå med 2 000 kronor
årligen samt att såsom en följd därav för ändamålet må anvisas — i stället
för av medicinalstyrelsen tidigare föreslagna 170 000 kronor — ett förslagsanslag
å 340 000 kronor eller, därest från och med vårterminen 1946 ett ökat
antal tandläkarstuderande kommer att antagas, 420 000 kronor. Härjämte
har styrelsen anhållit, att Kungl. Majit ville uppdraga åt 1944 års utredning
rörande tandläkarutbildningen m. m. att skyndsamt utreda frågan om nedbringande
av studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet.
över medicinalstyrelsens skrivelse den 29 november 1945 ha genom remiss
yttranden inhämtats från statskontoret och tandläkarinstitutets lärarråd, varjämte
de av medicinalstyrelsen tidigare i ärendet hörda sammanslutningarna
beretts tillfälle att ånyo yttra sig. Vidare har tjänstemännens centralorganisation
inkommit med en skrift i ämnet, varjämte norrlandskommittén i skrivelse
den 16 januari 1946 framfört vissa synpunkter i fråga örn tillgodoseendet
av folktandvårdens behov av tandläkare i de nordligaste delarna av
landet.
I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 189) har Kungl.
Majit på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. för
budgetåret 1946/47 beräkna ett förslagsanslag av 150 000 kronor.
Jag anhåller nu att få närmare redogöra för detta ärende, därvid jag först
behandlar spörsmålet örn förlängd giltighet av 1943 års lag.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr li8.
I. Förlängd giltighet av 1943 års lag.
Folktandvårdens organisation.
De huvudsakliga bestämmelser, som reglera folktandvården, återfinnas i
kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 358) angående statsbidrag till folktandvård
(ändrad genom kungörelser nr 351/1940, 1058/1940, 422/1942 och 333/1945).
Uppgiften att organisera och handha folktandvården är anförtrodd åt landstingen
respektive städerna utanför landsting. Ledningen av folktandvården
skall inom varje landstingsområde utövas av den hälsovårdsberedning, varom
stadgas i lagen örn landsting. Landstingsområde skall för folktandvårdens
ombesörjande vara indelat i tandvårdsdistrikt i enlighet med en av medicinalstyrelsen
godkänd plan. I varje distrikt skall finnas minst en fast tandpoliklinik,
där som regel behandling meddelas såväl barn som vuxna. Vid varje
sådan poliklinik skola vara anställda minst en tandläkare (distriktstandläkare)
och en tandsköterska (distriktstandsköterska). I distrikt, där med
hänsyn till ytvidd, kommunikationsförhållanden eiler andra särskilda omständigheter
så erfordras, må tillika anordnas en eller flera polikliniker för
ambulatorisk tandvård. Såsom komplement till distriktstandpoliklinikerna
skall finnas en för varje landstingsområde gemensam central tandpoliklinik.
Dess föreståndare skall närmast under hälsovårdsberedningen såsom tandvårdsinspektör
utöva inspektion av distriktstandvården, där ej åt annan
tandläkare uppdragits att vara tandvårdsinspektör.
Distriktstandläkarna äro anställda av landstingen. Örn ordningen för
tandläkartjänsts tillsättande äro närmare bestämmelser meddelade i kungörelsen.
Avlöningen till distriktstandläkare utgår med antingen enbart fast
lön, som då skall vara lägst 7 800 kronor för år, eller ock fast lön av minst
7 200 kronor för år jämte andel, ej understigande tio procent, av inflytande
taxeavgifter. Därjämte är tandläkare tillförsäkrad tre ålderstillägg, vart och
ett å 500 kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring. Samtliga
landsting torde betala distriktstandläkarna högre löner än nyssnämnda
minimibelopp.
De avgifter, som inom folktandvården upplagas för meddelad tandvård,
äro bestämda olika för barn och vuxna. Tandvård för barn, som anmälts till
regelbundet deltagande i folktandvård, meddelas mot en avgift av fem kronor
för barn och år. För fall, där två eller flera barn tillhörande samma familj
äro anmälda till tandvård samtidigt, nedsättas avgifterna för andra barnet
till tre och för tredje barnet till två kronor; för ytterligare barn uttagas icke
några avgifter. I andra fall meddelas tandvård mot avgift enligt en av Kungl.
Maj:t fastställd taxa. I de tandvårdsavgifter, som sålunda äro fastställda
för vuxna, kan lindring erhållas, om vederbörande är obemedlad eller mindre
bemedlad. De närmare bestämmelserna härom äro meddelade i särskild författning,
nämligen förordningen den 3 juni 1938 (nr 36) örn lindring i obemcdlades
och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m. (ändrad genom
förordning 423/1942).
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
Statsbidrag utgår till vissa av kostnaderna för folktandvården. I den mån
sådant bidrag ej utgår ha landstingen respektive städerna utanför landsting
såsom folktandvårdens huvudmän att ansvara för kostnaderna.
Tillkomsten av 1943 års lag.
Vid folktandvårdens införande år 1938 beräknades densamma vara fullt
genomförd i hela landet inom loppet av 10 år. Tidsförhållandena medförde
emellertid alltifrån början en långsammare utbyggnadstakt än den ursprungligen
avsedda. Avsevärda svårigheter för utbyggnadsprogrammets genomförande
vållades särskilt av bristen på tandläkare, villiga att tjänstgöra inom
folktandvården.
Tanken att tillgodose folktandvårdens behov av tandläkare genom att
ålägga nyexaminerade tandläkare skyldighet att tjänstgöra inom sådan tandvård
framfördes först av medicinalstyrelsen i utlåtande den 7 mars 1942 över
ett av tandläkarinstitutets lärarråd i samråd med representanter för besparingsberedningen
avgivet förslag till omorganisation av tandläkarinstitutet
i syfte att höja dettas examinationskapacitet och därigenom i ökad utsträckning
tillgodose främst folktandvårdens men även den militära tandvårdens
behov av tandläkare. Medicinalstyrelsen föreslog i sitt nämnda utlåtande,
under förutsättning att studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet avsevärt
minskades, att för erhållande efter avlagd tandläkarexamen av legitimation
som tandläkare och tillstånd att utöva självständig tandläkarverksamhet
skulle fordras assistenttjänstgöring å distriktstandpoliklinik eller inom annan
för ändamålet godkänd tandvårdsverksamhet under viss av medicinalstyrelsen
bestämd tid, högst ett år.
I infordrade remissyttranden över medicinalstyrelsens förslag gingo meningarna
starkt isär rörande lämpligheten av den ifrågasatta obligatoriska
tjänstgöringen. Förslaget avstyrktes helt av Sveriges tandläkarförbund och
svenska tandläkarsällskapet under åberopande av principiella betänkligheter
mot en tvångslagstiftning av ifrågavarande art.
Vid remiss till lagrådet av ett i huvudsaklig överensstämmelse med medicinalstyrelsens
förslag inom socialdepartementet upprättat lagförslag i ämnet
framhöll jag, att förslaget om införande av ett obligatoriskt praktikår för
nyexaminerade tandläkare måste bedömas såsom ett led i de allmänna strävandena
för folkhälsans höjande, samt att någon annan åtgärd av egentlig
betydelse för förbättring av förhållandena inom folktandvården under de
närmaste åren icke syntes kunna anvisas. Jag förklarade vidare, att behovet
ur utbildningssynpunkt av ett dylikt provtjänstgöringsår icke av den föreliggande
utredningen vore tillräckligt dokumenterat för att kunna ensamt
eller ens huvudsakligen motivera genomförande av förslaget samt att det
med hänsyn härtill vore naturligt, att principiella betänkligheter under remissbehandlingen
anförts mot detsamma. Med hänsyn till förhållandena
Kungl. Maj-.ts proposition nr 146.
inom andra yrkesgrupper förmenade jag emellertid, att landläkarkåren icke
genom införande av ett obligatoriskt praktikår komme att bliva försatt i en
faktiskt ogynnsammare ställning än åtskilliga andra yrkesgrupper. Jag fann
mig sålunda — huvudsakligen på grund av det bekymmersamma läge, vari
folktandvården skulle råka, om ej effektiva åtgärder för att förse densamma
med tandläkare vidtoges — böra i princip biträda medicinalstyrelsens förslag
örn ett obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare, men uttalade
samtidigt att jag icke vore beredd att på den föreliggande utredningen grunda
något omdöme om behovet av ett sådant praktikår såsom en definitiv anordning,
varför förslaget borde genomföras endast såsom ett provisorium.
Inom lagrådet yppades betänkligheter mot det framlagda förslaget. Lagrådet
yttrade bland annat:
Det remitterade förslaget innebär, att vid sidan av den tjänsteplikt som kan
ifrågakomma jämlikt 1939 års lagstiftning örn tjänsteplikt stadgas en särskild
sådan för dem vilka avlägga tandläkarexamen. En dylik lagstiftning,
varigenom en mindre grupp medborgare, utan att förhållandet direkt nödvändiggöres
av det rådande allmänna krisläget, ålägges att utföra arbete i det
allmännas intresse, är naturligen ägnad att väcka betänkligheter av principiell
natur. Någon motsvarande anordning lärer heller icke tidigare ha förekommit
i vårt land. Emellertid är det uppenbarligen av största betydelse för
folkhälsan att den beslutade folktandvården skall kunna behörigen upprätthållas.
Utredningen i ärendet giver även vid handen att detta önskemål knappast
kan uppnås annorledes än genom åtgärder i förslagets riktning. Den
uppkomna situationen torde också i viss mån stå i samband med de av krig
föranledda förhållandena; dels äro åtskilliga tandläkare inkallade eller eljest
skyldiga att tjänstgöra inom den militära tandvården, dels lärer den ökade
köpkraften föranleda att tandläkare anlitas i större utsträckning än under
normala tider. Med hänsyn till dessa omständigheter och då de avlöningsförmåner
som utgå för tjänstgöring vid folktandvården måste anses förhållandevis
goda för en nyutexaminerad tandläkare — i allt fall vid jämförelse
med vad andra yrkesgrupper med akademisk utbildning kunna påräkna omedelbart
efter avlagd examen — synes det ej alltför obilligt att tandläkarna,
innan tillfälle gives dem att fritt utöva sitt yrke, nödgas underkasta sig sådan
tjänstgöring under någon kortare tid. En förutsättning härför är naturligen
att, på sätt ock föreslagits, anordningen skall gälla allenast såsom ett provisorium.
Lagrådet fann sig icke kunna tillstyrka förslaget i den utformning det fått
— innebärande en obligatorisk provtjänstgöring före legitimations erhållande
— men ville ej motsätta sig en provisorisk lagstiftning av den huvudsakliga
innebörd att vid meddelande av legitimation som tandläkare legitimationen
skulle kunna begränsas att avse tjänstgöring inom folktandvården.
Vad lagrådet sålunda invänt beaktades i huvudsak i den proposition (nr
299), som förelädes 194.3 års riksdag i ämnet. Propositionen behandlades av
andra lagutskottet som i sitt utlåtande (nr 52) i anledning av propositionen
underströk att betänkligheter otvivelaktigt kunde rosas mot den föreslagna
lagstiftningen. Då emellertid den uppkomna situationen innebure ett verkligt
8
Kungl. Majas proposition nr 148.
nödläge för folktandvården, som knappast kunde undanröjas annat än genom
åtgärder i förslagets riktning, och betänkligheterna förlorade i bärkraft även
med hänsyn till de goda löneförmåner, som folktandvården erbjöde, anslöt
sig utskottet i princip till Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet ville emellertid
särskilt starkt understryka vikten av att den föreslagna lagstiftningen endast
bleve ett provisorium, och att densamma alltså icke borde förnyas, om icke
trängande behov därav förelåge.
Jämväl under kamrarnas debatter i frågan framfördes från flera håll
principiella betänkligheter mot den ifrågasatta lagstiftningen. Utskottets hemställan
bifölls emellertid av båda kamrarna.
Av medicinalstyrelsen infordrade yttranden.
I de yttranden, medicinalstyrelsen nu infordrat från vissa sammanslutningar,
ha de vid lagens tillkomst yppade principiella betänkligheterna ånyo understrukits.
Sveriges tandläkarförbund, som avstyrkt förlängning av lagens giltighetstid,
har sålunda förklarat, att lagen innebure ett avsteg från de rättsgrundsatser,
på vilka svensk rätt hittills vilat, och ett åsidosättande av principen
om arbetskraftens frihet genom att samhället utnyttjade sina maktmedel
för tillgodoseende av sina intressen som arbetsgivare. Jämväl odontologiska
föreningen har hävdat, att lagen vöre främmande för svensk rättsuppfattning
och att den saknade motsvarighet inom andra områden; förefintliga
bestämmelser om värnplikt och tjänsteplikt avsåge allmänt medborgerliga
förpliktelser, som i princip åvilade varje svensk medborgare och icke
endast en viss grupp av yrkesutövare. Föreningen bär därjämte anfört, att
den orättvisa som lagen innebure gentemot de unga tandläkarna framstodc
än tydligare mot bakgrunden därav att medicinalstyrelsen vid lagens tillkomst
angav som en uttrycklig förutsättning för sitt förslag örn obligatorisk
praktiktjänstgöring att studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet skulle avsevärt
minskas. Någon sådan minskning hade icke åvägabragts, frånsett de
i förhållande till studiekostnadernas totala belopp synnerligen blygsamma
stipendier, som kunde erhållas mot förbindelse att tjänstgöra inom folktandvården.
Stipendierna motsvarade emellertid icke ens den ökning som studiekostnaderna
undergått sedan stipendiernas tillkomst. Kostnaderna för utbildningen
till tandläkare hade enligt en utredning, som föreningen för ett
antal år sedan låtit utföra, då uppgått till minst 23 000 kronor. Sedan dess
hade kostnaderna ökat så att de numera uppginge till omkring 30 000 kronor.
Rörande lagens hittillsvarande verkningar har Sveriges tandläkareförbund
i sitt yttrande anfört följande.
De flesta privatpraktiserande tandläkare ha egna praktiker som äro inarbetade.
Det kapital en sådan inarbetad praktik representerar vill en sådan
privatpraktiserande tandläkare i allmänhet icke låta gå till spillo för att i
stället söka en tjänst. Det är därför till ojämförligt största delen ur de yngsta,
nyutexaminerade tandläkarnas led folktandvårdens tandläkare skola komma.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
Genom det tvång som ligger i föreskrifterna om obligatorisk tjänstgöring
speciellt för tandläkare bibringas emellertid dessa nyutexaminerade tandläkare
ofta motvilja mot folktandvårdstjänsterna. Vidare har det icke kunnat
undgås, alt den obligatoriska tjänstgöringen lett till en prestigeförlust för
folktandvården i allmänhetens ögon. Ofta påträffar man bland allmänheten
den uppfattningen, att de tandläkare som fullgöra sin obligatoriska tjänstgöring,
icke äro färdigutbildade tandläkare, utan att det är kandidater och
»lärlingar» som tjänstgöra på folktandvårdspoliklinikerna. En sadan uppfattning
är icke ägnad att hos allmänheten befästa förtroendet för folktandvården.
Den obligatoriska tjänstgöringen medför, i de fall då den fullgöres
på s. k. enmanspoliklinik, ofta speciella icke önskvärda följder. Den linge
tandläkaren är å ena sidan i arbetet hänvisad så gott som helt och hållet
till sig själv och enbart till de kunskaper han förvärvat på institutet och utan
möjlighet att erhålla stöd av någon äldre kollega. Å andra sidan är han
mestadels överlupen med arbete, varför tiden ofta icke medger den omsorgsfullhet
och noggrannhet som framför allt under den första tiden, innan han
ännu förvärvat större rutin, är av synnerlig vikt. Härav torde med tillräcklig
tydlighet framgå, att utbildningshänsyn icke kunna anföras som bärande
motivering för den obligatoriska tjänstgöringen. Tvärtom länder denna
då den fullgöres å enmanspoliklinik till skada icke blott för tandläkaren utan
även framför allt för folktandvården. Genom de av lagen föranledda alltför
ofta återkommande ombytena av tandläkare erbjuder det även svårigheter
att upplägga behandlingsplaner på längre sikt. Härigenom medför lagen olägenheter
icke minst för skoltandvården. Man får också räkna med att en
oproportionerlig tid av den nyutexaminerade tandläkarens ettåriga tjänstgöring
åtgår till rent organisatoriska uppgifter, då det tager avsevärd tid för
honom att sälta sig in i folktandvårdens organisation och då dessutom, på
grund av hans bristande erfarenhet, mera tid än eljest åtgår för utarbetande
av rapporter och dylikt. Den korta tjänstgöringstiden medför vidare att den
yrkeserfarenhet, som tandläkaren efter hand förvärvar och som ackumuleras
ar från år, icke kommer folktandvården till godo, till men för patienterna
som ånyo få nöja sig med en ny oerfaren tandläkare. Det är förbundets
uppfattning, att folktandvården i stället måste förvärva så yrkesskicklig och
välmeriterad arbetskraft som möjligt för att den tandvård som där erhålles
skall bliva den bästa möjliga.
Sveriges tandvårdsi ns [sektor s förening har rörande lagens verkningar anfört
följande.
Ett visst antal vakanta distriktstandläkartjänster lia med hjälp av lagen
kunnat besättas. Emellertid är det främst distriktstandpolikliniker i Stockholms
närhet samt i städerna, som erhållit arbetskraft. Då endast ett begränsat
antal nyexaminerade landläkare funnits att tillgå, ha vakanta tjänster
vid de mindre poliklinikerna ute i landet blott i undantagsfall lockat de unga
tandläkarna. Följaktligen lia de områden, där tandvårdsbehovet är störst
och där möjligheten att erhålla privat tandvård är minst, alltjämt blivit utan
tandläkare. Lagens syftemål har alltså i viss utsträckning ej uppnåtts.
Beträffande de nyexaminerade tandläkarnas arbetsprestationer ha dessa
icke sällan, särskilt i fråga om barntandvården och främst i kvantitativt avseende,
varit mindre tillfredsställande. Det synes, som örn många av de av
denna lag berörda tandläkare icke lägga i dagen samina arbetsglädje och
ansvarskänsla som de ordinarie distriktslandläkarna, vilket givetvis såväl
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
klientelet som folktandvårdens huvudmän bli lidande på. Bristande rutin i
arbetet jämte de krävande förhållandena inom folktandvårdsarbetet spela
här en stor roll, men man kan ej bortse från, att arbetets karaktär av tvångsarbete
— låt vara under goda arbetsförhållanden och med en för en nyexaminerad
tandläkare god lön — synes inverka på arbetsresultatet.
Tandvårdsinspektörerna såväl som poliklinikföreståndarna vid större
distriktstandpolikliniker ha ständigt bekymmer för de tjänster, som uppehållas
av dessa unga tandläkare, vilka, sedan de väl blivit insatta i folktandvårdens
speciella arbetsförhållanden, efter praktikårets slut eller tidigare
lämna sin anställning och måste ersättas med ny, oprövad arbetskraft. Det
tåtal, som fullgör sitt praktikår på enmanspolikliniker, fordrar en skärpt
övervakning av tandvårdsinspektören och assistens av en rutinerad distriktstandsköterska,
om arbetet skall gå någorlunda friktionsfritt. Det är tydligt,
att folktandvårdens renommé kan sättas på spel under sådana förhållanden.
Det finns till och med tandvårdsinspekiörer, som ifrågasätta, huruvida det
ej vore bättre att hålla poliklinikerna stängda än att riskera folktandvårdens
goda anseende genom att besätta dem med tandläkare, som på grund av
arbetets tvångskaraktär motvilligt fylla sin plikt som distriktstandläkare.
Slutligen bör även påpekas att folktandvårdsarbetet i stor utsträckning
utsättes för störningar och extra kostnader genom de ständiga ombytena av
tandläkare i förening med att tjänsterna ofta längre eller kortare tid måste
stå vakanta. Man måste ifrågasätta, huruvida en lagåtgärd, som icke synes
stödja folktandvården i avsedd riktning, bör bibehållas.
På grund av vad sålunda anförts har föreningen ansett sig icke kunna tillstyrka
en förlängning av lägen samt förklarat, att i allt fall en förlängning
borde avse endast ett år i avvaktan på hur det allt snabbare växande antalet
nyexaminerade tandläkare komme att påverka den normala rekryteringen
inom folktandvården.
Enahanda asikt har uttalats av svenska stadsförbundets styrelse, som
yttrat, att lagen tillkommit i ett krisläge och icke vöre tillfredsställande för
den allmänna tandvårdens renommé. Därest lagen ej ansåges kunna avvecklas,
borde den därför givas förlängd giltighet under endast ett år.
Svenska landstingsförbundets styrelse har funnit lagen i stort sett ha fyllt
sitt syfte. Tack vare densamma hade folktandvården hjälpligt kunnat hållas
i gång, även örn utbyggnadsplanerna i regel måst ställas på framtiden. Då det
alltjämt rådde stor brist på tandläkare, vore det obetingat nödvändigt att
lagen erhölle fortsatt giltighet. Skulle så ej bliva fallet komme flera av de
nu verksamma tandpoliklinikerna att bliva nödsakade att upphöra med sin
verksamhet, vilket skulle vara till allvarlig olägenhet och äventyra folktandvårdens
fortbestånd och lyckliga utveckling. Styrelsen vore emellertid väl
medveten om att lagen utgjorde en nödfallsutväg, som man, när tillgången
på tandläkare bleve mera tillfredsställande, borde söka komma ifrån. Med
hänsyn härtill syntes den förlängda giltighetstiden böra begränsas till tre år.
Det må anmärkas, att Sveriges tandläkarförbund i sitt yttrande rekommenderat
en rad åtgärder för att för framtiden säkerställa rekryteringen av
tandläkare till folktandvården. Utöver en ökning av utbildningskapaciteten
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
11
och en minskning av studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet har förbundet
sålunda ifrågasatt vissa åtgärder för beredande av bättre befordringsmöjligheter
inom folktandvården, såsom differentiering av tjänsterna, viss företrädesrätt
för tandläkare som tjänstgjort å avsides belägna orter vid sökande
av befattningar å mera centralt belägna platser, införande av särskilda tilllägg
för tjänstgöring å avlägset belägna orter och centralisering av tillsättningsförfarandet.
Därjämte har ifrågasatts beredande av möjlighet till halvdags-
eller deltidstjänstgöring inom folktandvården för exempelvis kvinnliga
tandläkare ävensom tandläkare, som önskade agna sig åt lärarverksamhet,
vetenskapligt arbete eller dylikt. Vidare har föreslagits minskning av arbetstiden
för tandläkare, som syssla med enbart barntandvård. Såsom ett medel
att stimulera rekryteringen lill folktandvården har jämväl förordats en höjning
av distriktstandläkarnas pensionsförmåner, varjämte önskemål uttalats
örn ordnande av tjänsteläkarnas bostadsfråga, om beredande av tjänstledighet
för genomgående av fortbildningskurser m. m. Förbundet har slutligen framhållit,
att antalet nyexaminerade tandläkare under de senaste åren varit
exceptionellt lågt beroende på inkallelser till militärtjänstgöring, tandläkarinstitutets
ombyggnad m. m. Då dessa hinder numera upphört kunde man
framdeles räkna med betydligt större årlig examinationskapacitet.
Medicinalstyrelsens utlåtande.
Medicinalstyrelsen har i sin skrivelse den 29 november 1945 inledningsvis
upplyst, att av styrelsen godkända folktandvårdsplaner numera föreligga för
samtliga 25 landstingsområden ävensom för städerna Malmö, Hälsingborg
och Gävle samt att enligt dessa planer skola finnas sammanlagt 587 distriktstandpolikliniker
(och 67 annextandpolikliniker), vid vilka skola tjänstgöra
sammanlagt 968 distriktstandläkare. Styrelsen har därefter anfört följande.
Den 1 oktober 1943 hade verksamheten påbörjats vid 103 distriklstandpolikliniker,
vid vilka arbetade 143 ordinarie distriktstandläkare och 13 vakansvikarier.
Antalet obesatta tjänster var 63 och hela antalet vakanser alltså 76.
Den 20 november 1945 hade 181 distriktstandpolikliniker, med sammanlagt
365 distriktstandläkartjänster, trätt i verksamhet. Av dessa innehades
144 av ordinarie befattningshavare, 106 av tandläkare med begränsad legitimation,
7 av tandläkarstuderande med särskilt av medicinalstyrelsen utfärdat
tillståndsbevis och 57 av utländska tandläkare med särskilt tillstånd
av Kungl. Majit. Antalet obesatta tjänster var 51 och totala antalet vakanser
alltså 221.
Såsom framgår av dessa siffror har vakansernas antal nästan tredubblats
under de gångna två åren. Utan tillgång till nyexaminerade tandläkare och
utländsk arbetskraft skulle utbyggandet av folktandvården helt stagnerat
och befattningshavare saknats vid eli mycket stort antal polikliniker. Att
situationen trots alla vidtagna åtgärder likväl är mycket allvarlig torde böra
tillskrivas bland annat den omständigheten, att ombyggnaden av tandläkarinstitutet
i många fall verkat fördröjande å studierna vid institutet och därigenom
antalet utexaminerade tandläkare minskats främst under år 1944.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
Antalet nyexaminerade tandläkare, som erhållit till folktandvård begränsad
legitimation, utgjordes under tiden den 1 oktober—31 december 1943 av 39, år
1944 av 40 och under tiden den 1 januari—29 november 1945 av 92 eller sammanlagt
171. Härtill komma under år 1945 13 tandläkare, vilka utan föregående
tjänstgöring i folktandvården erhållit oinskränkt legitimation i och
för upprätthållande av amanuenstjänst å tandläkarinstitutet.
Till komplettering av de av medicinalstyrelsen sålunda lämnade uppgifterna
må nämnas, att norrlandskommittén i sin inledningsvis omnämnda
skrivelse den 16 januari 1946 anfört, att av de 97 distriktstandpolikliniker med
sammanlagt 190 tandläkare som enligt av medicinalstyrelsen godkända planer
skulle finnas i de fyra nordligaste länen, i november 1945 endast 27 kliniker
kunnat börja sin verksamhet och att antalet tandläkare vid dessa kliniker
var 35, därav 5 voro ordinarie, 18 fullgjorde tjänstgöring med begränsad
legitimation och 12 voro utlänningar.
Medicinalstyrelsen har mot bakgrunden av de nyss återgivna, av styrelsen
lämnade uppgifterna till bedömande upptagit frågan om folktandvårdens
rekryteringsproblem för de närmast följande åren till och med år 1949. Därvid
har styrelsen anfört, att antalet nyexaminerade tandläkare kunde förväntas
komma att uppgå till år 1946 92, år 1947 88, år 1948 118 och år 1949
120, samt att av dessa respektive 62, 52, 72 och 16 på grund av erhållna stipendier
enligt kungörelsen den 29 juli 1943 vore skyldiga att tjänstgöra viss
tid inom folktandvården. Styrelsen har anmärkt, att ett mindre antal stipendier
eller lån på liknande villkor beviljats tandläkarstuderande av olika huvudmän
för folktandvården, men att därigenom tillgången på tandläkare för
folktandvården under de närmaste åren icke påverkades i nämnvärd grad.
Med beaktande av att ett stort antal tandläkarstuderande innehaft stipendium
under flera år och för den skull vore skyldiga att tjänstgöra däremot
svarande antal år inom folktandvården har medicinalstyrelsen härefter sökt
beräkna det antal tandläkare som komme att vara skyldiga att tjänstgöra i
folktandvården under åren 1946—1949. Under förutsättning att 1943 års lag
örn begränsning av legitimation icke erhölle fortsatt giltighet har styrelsen
funnit, att antalet tandläkare med skyldighet att fullgöra stipendietjänstgöring
skulle komma att uppgå till
År.................... 1946 (4:e kvartalet) 1947 1948 1949
Antal ................ 62 152 70 25
Därest 1943 års lag erhölle fortsatt giltighet, skulle för tjänstgöring inom
folktandvården kunna påräknas följande antal tandläkare
År............................................ 1946 (4:e kvartalet) 1947 1948 1949
Antal tandläkare med skyldighet att fullgöra stipendiet]
änstgöring............................ 22 80 92 56
Antal tandläkare med begränsad legitimation .... 120 88 118 120
Summa
142
168 210 176
Kungl. Maj:ts proposition nr 1AS.
13
Med utgångspunkt från de sålunda erhållna siffrorna har medicinalstyrelsen
därefter anfört följande.
Av de 106 tandläkare, som för närvarande fullgöra »praktikåret», hava
66 troligen avslutat detsamma den 30 september 1946. Återstående 40 tandläkare
jämte de under mellanperioden nytillkommande (med undantag av
amanuenser på tandläkarinstitutet) torde vid sistnämnda tidpunkt utgöra
omkring 120 tandläkare.
Örn lagen upphör att gälla, komma dessa tandläkare att sluta sin ditlillsvarande
tjänstgöring, dock med undantag av 62 stipendiater. Därför torde på
en gång uppkomma (120—62) 58 nya vakanser. Ställningen skulle då bliva
144 ordinarie befattningshavare, 64 vikarier och 62 stipendiater eller sammanlagt
270 tandläkare. Antalet vakanser skulle bliva (365—270) 95. Under
år 1947 ökas antalet tandläkare med stipendium från 62 till 152, varigenom
vakanserna nedbringas lill 5. År 1948 och 1949 komma 70 respektive 25
stipendiater att tjänstgöra och vakanserna att utgöra 87 respektive 132. Det
har därvid förutsatts, att intet utbyggande av folktandvårdsorganisationen
ägt rum.
Vid ett bibehållande av »praktikåret» efter den 1 oktober 1946 skulle under
år 1947 förutom 144 ordinarie befattningshavare och 64 vikarier tjänstgöra
88 tandläkare med begränsad legitimation och 80 stipendiater, d. v. s. tillhopa
376 befattningshavare. Härigenom gives möjlighet till ett utbyggande
med (376—-365) 11 nya tjänster. År 1948 beräknas antalet tandläkare med
begränsad legitimation stiga till 118 och antalet stipendiater till 92, varigenom
tandläkareantalet skulle ökas till 418 och ett ytterligare utbyggande
med (418 — 376) 42 tjänster skulle möjliggöras. Är 1949 torde tjänstgöra
120 tandläkare med begränsad legitimation och 56 tandläkare med stipendium.
På grund av minskningen i antalet stipendiater skulle 32 distriktstandläkartjänster
bliva obesatta under året. Enligt denna beräkning har
således antalet distriktstandläkartjänster under åren 1946—1949 kunnat ökas
med (11 + 42) 53 nya tjänster.
Beträffande de sålunda verkställda beräkningarna har medicinalstyrelsen
anfört följande.
Det är givet att alla dessa siffror äro tämligen osäkra. Det må ock framhållas
att även en mångfald andra faktorer äro av betydelse vid bedömandet
av denna fråga, t. ex. möjligheterna att få ordinarie befattningshavare och
frågan om de utländska tandläkarnas fortsatta tjänstgöring i Sverige. I fråga
om de manliga stipendiaterna föreligger en speciell svårighet, nämligen i avbrytandet
av deras tjänstgöring i folktandvården för fullgörande av värnplikt.
I detta sammanhang må även framhållas, att en viss tendens att vilja
återbetala bekomna stipendie- och lånebelopp i stället för att fullgöra åtagna
förbindelser förefinnes bland nyexaminerade tandläkare. Huruvida antalet
tjänstgörande stipendiater under år 1948 och 1949 kommer att bliva högre
än vad som vid styrelsens beräkning antagits, blir beroende av i vad mån
medel anslås lill utdelande av stipendier under kommande läsår och i vad
män stipendierna komma att sökas av studerande. Situationen kan ock förbättras
i den mån tandläkarna kvarstanna i folktandvården efter fullgjort
»praktikår». Till belysande härav må nämnas, att av de 65 tandläkare, som
hittills fullgjort »praktikårel» och erhållit oinskränkt legitimation, 23 eller
ungefär en tredjedel kvarstannat tills vidare inom folktandvården. Örn man
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
med ledning därav skulle kunna räkna med ett hundratal tandläkare vid
sidan av de i ovanstående beräkning medtagna skulle, om »praktikåret» bortfaller,
vakanserna år 1949 reduceras till ett trettiotal. Men något utbyggande
av folktandvårdsverksamheten bleve icke möjligt. Örn däremot »praktikåret»
bibehålies, skulle man kunna inrätta ytterligare (100 — 32) 68 nya
distriktstandläkartjänster, d. v. s. under åren 1946—1949 sammanlagt (53 +
68) 121 nya tjänster, motsvarande ungefär 30 nya sådana per år.
På grundval av det anförda har medicinalstyrelsen, såsom tidigare nämnts,
hemställt, att 1943 års lag förlänas fortsatt giltighet till och med utgången av
.september 1949. I anledning av innehållet i de av styrelsen infordrade yttrandena
har styrelsen anfört följande.
Medicinalstyrelsen beaktar de principiella betänkligheter som rests mot
det system, som införts genom lagen. Det tvångsläge i fråga om tillgången
på tandläkare som föranledde lagens tillkomst är emellertid alltjämt rådande.
Från olika håll har föreliggande spörsmål setts ur den synpunkten, att endast
nackdelar för de nyexaminerade föreligga. Det synes dock medicinalstyrelsen
uppenbart, att de unga tandläkarna kunna draga nytta av att inom folktandvården
erhålla en ytterligare erfarenhet främst beträffande barn- och
annan socialtandvård såsom ett värdefullt komplement lill den utbildning,
som meddelats vid tandläkarinstitutet. De komma därigenom på ett tidigt
stadium i intim kontakt med de stora sociala tandvårdsproblemen, samtidigt
som de erhålla rutin i yrket. Av 171 tandläkare, som fullgjort eller fullgöra
»praktikåret» inom folktandvården, ha 53 tjänstgjort å enmanspolikliniker
och 118 å två- eller flermanspolikliniker. Man finner här en tydlig tendens
hos de nyexaminerade att söka sig till de större poliklinikerna, trots att de
härigenom gå förlustiga det föreståndararvode (400 kronor), som utgår vid
enmanspolikliniker. Motiven härför torde åtminstone delvis säkerligen böra
sökas i den omständigheten, att de unga tandläkarna anse sig behöva äldre
kollegers stöd och ledning.
I Danmark har man alltjämt ansett det nödvändigt med en liknande ytterligare
skolning under två år efter avläggandet av tandläkarexamen, innan
fullständig legitimation, s. k. jus practicandi, erhålles.
I övrigt kan framhållas, att de nyexaminerade tandläkarna åtnjuta samma
löneförmåner som äldre, mera erfarna tandläkare vid första anställningen,
där ej fråga är örn ålderstillägg. Medelinkomsten för distriktstandläkarna
var under år 1944 12 284 kronor.
Yttranden över medicinalstyrelsens utlåtande.
Statskontoret har i sitt yttrande över medicinalstyrelsens skrivelse förklarat,
att mot en förlängning av lagens giltighetstid kunde anföras betänkligheter
av såväl principiell som annan art men att med hänsyn till vad
medicinalstyrelsen anfört statskontoret icke ville motsätta sig en sådan åtgärd.
Den enda tillfredsställande utvägen på längre sikt att erhålla ett tillräckligt
antal kvalificerade tandläkare för folktandvården syntes emellertid
vara en ökning av utbildningskapaciteten.
Tandläkarinstitutets lärarråd har erinrat, att andra lagutskottet vid 1943
Kungl. Maj:ts proposition nr 14ti.
15
års riksdag starkt betonat vikten av att den ifrågavarande lagstiftningen
endast bleve ett provisorium och att densamma icke borde förnyas, om icke
ett trängande behov därav förelåge. Lärarrådet har vidare förklarat sig vilja
understryka det betänkliga i att de nyexaminerade tandläkarna icke erhölle
full legitimation. För den enskilde innebure det ett kännbart hinder att under
den period, under vilken han med hänsyn till olika omständigheter hade den
största rörelsefriheten, icke kunna ordna sin framtida verksamhet på det sätt
han själv önskade. Därest ett trängande behov av en förlängd lagstiftning
förelåge, ville lärarrådet dock icke motsätta sig en förlängning för en ny
kortare tidsperiod.
Sveriges tandläkarförbund har i sitt förnyade yttrande i frågan vidhållit
sitt avstyrkande av att 1943 års lag erhölle förlängd giltighet. I anledning av
medicinalstyrelsens uttalanden har förbundet anfört, att något tvångsläge
i fråga örn tillgången på tandläkare icke i vanlig mening förelåge. Det rådande
läget hade skapats av medicinalstyrelsen och framför allt av landstingen
genom utbyggnad av folktandvården i snabbare takt än som motiverats
av tillgången på tandläkare. Detta förmenta tvångsläge underhölles alltjämt
genom fortsatt utbyggnad. Förbundet har vidare anfört, att medicinalstyrelsen
vid sina beräkningar angående det anta! nyexaminerade tandläkare,
som på grund av erhållet stipendium vore skyldiga att tjänstgöra i folktandvården,
utgått från det antal studerande, som i november 1945 tilldelats stipendier.
Man finge emellertid med hänsyn till folktandvårdens behov av
tandläkare och stipendiernas begärlighet räkna med att anslag till stipendier
tills vidare komme att årligen beviljas. Det verkliga antalet tandläkare som
under åren 1948 och 1949 bleve skyldiga att tjänstgöra inom folktandvården
kunde icke för närvarande beräknas, då man icke visste, hur många som
komme att söka stipendier och hur dessa komme att fördelas på de olika
årskurserna 1946—1948, eller i vilken utsträckning tidigare stipendiater
önskade komma i åtnjutande av fortsatt stipendium. Hittills hade tillgängliga
anslag till stipendier ej blott till fullo utnyttjats utan även överskridits. Anledning
saknades att förvänta, att stipendierna framdeles skulle bli mindre
begärliga, varför det funnes starka skäl att antaga att de av medicinalstyrelsen
för åren 1948 och 1949 beräknade vakanserna komme att bliva avsevärt
färre till antalet.
Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation, som avgivit yttrande å förbundets
vägnar, har i detta yttrande anfört, att det enda effektiva botemedlet
mot tandläkarbristen vore en ökning av antalet undervisningsplatser för
tandläkare. Därest redan hösten 1942, när spörsmålet örn en obligatorisk
tjänstgöring för tandläkare närmare diskuterades, omedelbara kraftåtgärder
vidtagits, hade frågan numera kunnat komma i ett helt nytt läge. I stället
syntes onödig tid ha försuttits; tillgången på tandläkare för folktandvården
hade t. o. m. blivit mindre än för tre år sedan. Delegationen ville därför
understryka behovet av skyndsamma åtgärder för en ökning av undervis
-
lti
Kungl. Majus proposition nr 148.
ningsplatserna. Beträffande »praktikårets» värde ur ulbildningssynpunkl
har delegationen anfört följande.
Även delegationen anser det naturligt, om vederbörande tandläkare efter
genomgången av tandläkarinstitutet skaffa sig ytterligare praktik, innan de
etablera sig som självständiga tandläkare. Delegationen har emellertid tidigare
bestämt avstyrkt, att en eventuell praktiktjänstgöring finge förläggas
till s. k. enmanspolikliniker. Den nyexaminerade tandläkaren måste hava
möjlighet att konsultera äldre kollegor. Betänkligt är därför att icke mindre
än 53 av 171 praktiktjänstgörande tandläkare varit knutna till enmanspolikliniker.
För den allmänna tandvårdens standard kan detta icke vara rekommendabelt.
Praktiken blir också ur utbildningssynpunkt ett slag i luften.
Delegationen vill därför bestämt avstyrka, att, därest lagen skulle prolongeras,
de nyexaminerade tandläkarna få tjänstgöra på enmanspolikliniker.
Liksom tidigare må för övrigt det påpekandet göras, att begränsningen om
att tjänstgöringen skall ske inom folktandvården bör bortfalla och bestämmelserna
i stället så utformas, att tjänstgöringen kan förläggas tili antingen
folktandvården eller annan socialtandvård, exempelvis skoltandvård eller
sådan vård, som meddelas vid Eastmaninstitutet i Stockholm.
Odontologiska föreningen har uttalat, att den framtida utbyggnaden av
folktandvården borde i större utsträckning än hittills skett inriktas på att
säkerställa tillgången på frivillig arbetskraft. En från början rätt lagd upplysning
och propaganda örn dels folktandvårdens ideella syfte och dels folktandvårdstjänsternas
fördelar för den unge tandläkaren ur utbildningstek -niska och ekonomiska synpunkter skulle lia skapat ett för folktandvården
gynnsammare läge än nu vore fallet. En upplysningsverksamhet efter dessa
linjer i förening med flera och större stipendier m. m. skulle sannolikt leda
till önskat resultat utan tillgripande av fortsatta tvångsåtgärder. På anförda
skäl har föreningen vidare anfört farhågor för att ett bibehållande av föreskrifterna
örn »tvångsåret» kunde menligt påverka rekryteringen av tandläkarestuderande.
Även Sveriges tandoårdsinspektörsförening har förklarat sig icke anse det
lämpligt att folktandvårdens vidare uppbyggande gjordes beroende av en
tvångslag samt att en vidare utbyggnad borde ske först när tjänsterna kunde
besättas med frivilligt sökande tandläkare. Föreningen ville därför uttala,
att om det vöre oundgängligen nödvändigt att giva lagen förlängd giltighetstid
för att kunna besätta de nu inrättade tjänsterna inom folktandvården, förlängningen
dock borde ske endast för ett år. Samtidigt borde emellertid
skyndsamma åtgärder vidtagas för att snarast möjligt avhjälpa de brister,
som vidlådde tandläkarnas anställnings- och avlöningsförhållanden i vissa
hänseenden. Detta skulle i så hög grad stimulera rekryteringen till folktandvården,
att lagen örn viss begränsning av legitimation som tandläkare skulle
visa sig vara obehövlig.
Tjänstemännens centralorganisation har i sin skrivelse i ämnet likaledes
ansett önskvärt, att andra åtgärder än en förlängning av tvångslagen till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
17
grepes för att möjliggöra en ökad rekrytering till folktandvården. Enligt
centralorganisationens mening vore det att slå in på en mycket farlig väg,
om erhållande av viss utbildning skulle medföra skyldighet att efter utbildningens
slut fullgöra vissa tjänster åt det allmänna. Det finge anses vara
något för svensk rättsuppfattning främmande att en viss grupp av medborgare
av statsmakterna ålades att fullgöra tjänsteuppgifter för det allmänna.
De enda undantag som i detta hänseende borde ifrågakomma vore den allmänna
värnplikten och tjänsteplikten vid krig eller krigsfara.
Departementschefen.
Redan i samband med tillkomsten av 1943 års lag om viss begränsning av
legitimation som tandläkare framhöll jag, att förverkligandet av tanken på
an allmän folktandvård måste anses som en angelägenhet av synnerlig vikt
samt att det ur allmän synpunkt vöre en allvarlig företeelse, att den bristande
rekryteringen av tandläkare till folktandvården i väsentlig utsträckning
omöjliggjorde förverkligandet av de anslagsbeviljande myndigheternas beslut
örn inrättandet av folktandvårdspolikliniker. Lagen tillkom i syfte att
råda bot på det nödläge som sålunda förelåg. Av den redogörelse medicinalstyrelsen
lämnat för den nuvarande situationen på folktandvårdens område
framgår också, att, därest icke lagstiftningen genomförts, utbyggnaden av
folktandvården skulle helt stagnerat. Antalet ordinarie distriktstandläkare
är sålunda för närvarande praktiskt taget detsamma som vid tiden för lagens
tillkomst. Den utbyggnad av folktandvården som sedan dess ägt rum är i och
för sig av relativt obetydlig omfattning och den har möjliggjorts endast tack
vare skyldigheten för nyexaminerade tandläkare att — till följd av legitimationens
begränsning eller på grund av erhållna stipendier — tjänstgöra viss
tid inom folktandvården i förening med den tillfälligheten att ett icke ringa
antal utländska tandläkare under de senaste åren såsom flyktingar sökt sig
hit till landet och kunnat tagas i anspråk för tjänstgöring inom folktandvården.
I vad mån man framdeles kan räkna med att på sistnämnda sätt
fylla vakanta tandläkartjänster inom folktandvården är uppenbarligen ovisst.
1943 års lagstiftning gäller till och med den 30 september 1946. Vid bedömande
av frågan huruvida lagens giltighetstid bör förlängas måste till en
början fastslås att man under de närmaste åren icke torde kunna räkna med
någon nämnvärt ökad frivillig rekrytering till folktandvården. Antalet nyexaminerade
tandläkare har under de senaste åren till följd av olika omständigheter
varit lägre än normalt. Värnplikts- oell beredskapstjänstgöring
har för många tandläkarstuderande fördröjt avläggandet av landläkarexamen,
och ombyggnaden av tandläkarinstitutet har därjämte medfört en tillfällig
minskning av examinationskapacitoten. Denna har dock numera utökats
från 90 till 120 nya tandläkare örn året. Enligt beslut vid 1945 års
riksdag skall vidare från och med den 1 januari 1948 inrättas ett nytt tand
Rihang
till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 148. 2
18
Kungl. Majus proposition nr 14-8.
läkarinstitut med en årlig examinationskapacitet av 80 tandläkare, i samband
varmed beslut fattats om antagande från och med vårterminen 1946 av ytterligare
40 tandläkarstuderande. Riksdagen bär vidare i princip beslutat inrättandet
framdeles av ytterligare ett tandläkarinstitut. De åtgärder som sålunda
vidtagits för att öka tillgången på tandläkare komma emellertid icke
att göra sig märkbara under de närmaste åren. Det årliga tillskottet av nyexaminerade
tandläkare kan först år 1948 förväntas uppgå till det antal
som motsvarar det hittillsvarande tandläkarinstitutets utökade examinationskapacitet
och de övriga åtgärderna komma att få någon verkan tidigast år
1950.
Medicinalstyrelsen har på grundval av gjorda beräkningar angående tillgången
på tandläkare för folktandvårdens behov under åren 1946—49 kommit
till den uppfattningen, att utan en förlängning av giltighetstiden för 1943
års lag verksamheten vid redan upprättade folktandvårdspolikliniker icke
kan upprätthållas i nuvarande omfattning och att även med en dylik förlängning
folktandvårdsverksamheten kan ytterligare utbyggas i endast obetydlig
omfattning.
Mot medicinalstyrelsens beräkningar har Sveriges tandläkarförbund invänt,
att styrelsen icke tagit hänsyn till den ökade skyldighet att tjänstgöra
inom folktandvården, som kunde komma att föreligga på grund av stipendier,
som komme att utdelas under de närmaste åren. I anledning härav har
medicinalstyrelsen under hand upplyst, att av de 88 tandläkarstuderande,
vilka beräknas avlägga tandläkarexamen under år 1947, 70 redan erhållit
stipendier ett eller flera år och att de övriga 18, oaktat de haft tillfälle söka
stipendium minst två gånger, underlåtit att begagna sig av denna möjlighet.
Av de studerande som beräknas avlägga examen år 1948 ha, trots att två
tillfällen att söka stipendier förelegat för dem, endast 16 velat binda sig för
stipendietjänstgöring. Styrelsen har vidare anmärkt, att antalet stipendiesökande
år 1945 varit lägre än år 1944, varför styrelsen ifrågasatt örn man
vågade räkna med något större antal stipendiesökande ur denna årsklass.
Vad slutligen anginge stipendiaternas antal i den årsklass, som komme att
utexamineras år 1949, har styrelsen ansett del för närvarande ej kunna göras
något säkert antagande härom.
Vad medicinalstyrelsen sålunda anfört synes mig giva vid handen, att man,
åtminstone beträffande åren 1947 och 1948, för folktandvårdens del måste
räkna med ett nödläge av samma art som förelåg vid genomförandet av
1943 års lagstiftning. Andra åtgärder för att råda bot på detta nödläge än
att bibehålla skyldighet för de nyexaminerade tandläkarna att under viss
tid tjänstgöra inom folktandvården torde icke stå till buds. De åtgärder som
av olika remissinstanser föreslagits för att stimulera rekryteringen av tandläkare
till folktandvården kunna uppenbarligen icke leda till någon förbättring
av läget förrän på ganska lång sikt. I detta sammanhang vill jag påpeka
att jag, såsom ock av mig framhållits i svar på en vid 1945 års riksdag fram
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 14-8.
19
ställd interpellation, har för avsikt att inom den närmaste framtiden söka
få till stånd en översyn av samtliga författningar och anordningar som beröra
folktandvården.
De betänkligheter som kunna föreligga mot att giva lagen fortsatt giltighet
synas böra ställas i belysning av de sålunda angivna förhållandena. Till den
del dessa betänkligheter äro av samma principiella innebörd som de, vilka
anfördes i samband med lagstiftningens tillkomst, saknar jag anledning att
gå in på desamma. Vad i övrigt anförts mot en förlängning av lagens giltighetstid
synes mig icke heller vara av den beskaffenhet att det kan uppväga
önskvärdheten av ett upprätthållande och fortsatt utbyggande av folktandvården.
Medicinalstyrelsen har föreslagit att 1943 års lag gives förlängd giltighet
under ytterligare tre år. Med hänsyn till de omständigheter som föreligga
vill jag emellertid föreslå, att den förlängda giltighetstiden begränsas till
två år i avvaktan på den vidare utvecklingen och särskilt den omfattning i
vilken tandläkarstuderande genom sökande av stipendier — vare sig statliga
sådana eller stipendier beviljade av folktandvårdens huvudmän —
komma att för framtiden binda sig för tjänstgöring inom folktandvården.
Någon ändring i lagen i samband med förlängningen av dess giltighetstid
torde, såsom medicinalstyrelsen funnit, ej vara påkallad.
II. Stipendier och andra åtgärder.
Medicinalstyrelsen.
Utöver förlängning av 1943 års lag örn viss begränsning av legitimation
som tandläkare har medicinalstyrelsen, såsom tidigare nämnts, föreslagit att
i kungörelsen den 29 juli 1943 omförmälda stipendier för blivande distriktstandläkare
m. fl. måtte framdeles utgå med 2 000 kronor årligen, varjämte
styrelsen föreslagit en utökning av antalet stipendier för den händelse ett
ökat antal tandläkarstuderande komme att antagas från och med vårterminen
1946. 1 sistnämnda hänseende har styrelsen sålunda — under erinran
att styrelsen i skrivelse den 31 augusti 1945 föreslagit anvisande av anslag
lill 170 stipendier under nästkommande budgetår —- hemställt örn en utökning
av detta antal till 210. I enlighet med vad sålunda anförts har styrelsen
hemställt att för nästkommande budgetår måtte anvisas ett anslag till stipendier
för blivande distriktstandläkare å 340 000 kronor eller, därest ett
ökat antal tandläkarstuderande komme att antagas från och med vårterminen
1946, 420 000 kronor.
1 samband nied sitt förslag om höjning av stipendiebeloppen har styrelsen
uttalat att en dylik höjning i viss mån syntes betingad även av de höga
studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet. Styrelsen har vidare ansett önskvärt
att de sakkunniga för utredning rörande tandläkarundervisningens or
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
ganisation och därmed sammanhängande utbildnings- och lokalfrågor finge
skyndsamt utreda frågan om nedbringande av studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet.
I syfte att ytterligare stimulera rekryteringen av tandläkare
till folktandvården har styrelsen jämväl uttalat sig för en höjning av de för
närvarande fastställda minimilönerna för distriktstandläkare. Härutinnan
har styrelsen anfört, att den snabba utveckling på löneområdet som ägt rum
under senare år medfört att distriktstandläkarlönerna icke kunde anses tillfredsställande
för rekrytering av de mera kvalificerade tandläkarna.
Yttrandena,
Statskontoret har förklarat sig icke kunna på grundval av den föreliggande
utredningen förorda en höjning av stipendiebeloppen i enlighet med
vad medicinalstyrelsen föreslagit. Icke heller har ämbetsverket funnit bärande
skäl föreligga för vidtagande av speciella åtgärder för en sänkning av studiekostnaderna
för tandläkare samt därutinnan framhållit att tandläkarna —
även de som tjänstgjorde inom folktandvården — torde tillhöra en av de bäst
betalda av de vid universitet eller högskola utbildade yrkesgrupperna. Frågan
örn en allmän sänkning av utbildningskostnaderna för de akademiska
yrkena, för vilket givetvis kunde åberopas starka skäl, borde enligt statskontorets
mening upptagas till övervägande i ett sammanhang.
En höjning av stipendiebeloppens storlek och antal i enlighet med vad
medicinalstyrelsen föreslagit tillstyrkes däremot av svenska stadsförbundets
sjukvårdsdelegation, som även ansett, att den av medicinalstyrelsen föreslagna
särskilda utredningen angående studiekostnaderna för blivande tandläkare
skyndsamt borde komma till stånd.
Svenska landstingsförbundet har likaledes tillstyrkt medicinalstyrelsens nu
ifrågavarande förslag samt därvid anfört:
Det har ofta klagats över de höga studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet.
I syfte att underlätta även för mindre bemedlade att ägna sig åt tandläkareyrket,
synes det även enligt styrelsens mening påkallat, att åtgärder
vidtagas för att förbilliga utbildningen. Det torde vara dålig ekonomi för det
allmänna att upprätthålla höga undervisningsavgifter, för vilka de utbildade
tandläkarna sedan vilja tillfullo hålla sig skadeslösa genom krav på
ökade löner. Det förefaller därför vara ett rimligt önskemål, att terminsavgifterna
slopas. Även i övrigt bör denna utbildning stödjas genom stipendier
åt eleverna. Ur denna synpunkt finnes intet att erinra mot den av medicinalstyrelsen
föreslagna ökningen av de statliga stipendiernas såväl antal
som belopp.
Förbundet har vidare instämt i medicinalstyrelsens uttalande att de nuvarande
minimilönerna inom folktandvården vöre för låga för att säkerställa
en tillfredsställande rekrytering. Tandläkarnas löner läge enligt en mellan
landstingens centrala lönenämnd och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
år 1944 träffad överenskommelse väsentligt över minimilönen. Enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
21
gällande avlöningsgrunder torde man kunna räkna med att en tandläkare
med normal arbetskapacitet komme upp i en inkomst av omkring 15 000
kronor om året och exempel saknades icke på alt tandläkare uppnått inkomster
över 20 000 eller i undantagsfall 30 000 kronor om året. Denna löneförbättring
hade emellertid landstingen ensamma fått svara för. En höjning
av minimilönerna och en ökning i samband därmed av statens bidrag till
tandläkarnas avlöning vore sålunda påkallad.
Odontologiska föreningen har förklarat att en fördubbling av de årliga
stipendiebeloppen givetvis vöre ägnad att i sin mån stimulera intresset för
folktandvården bland de blivande tandläkarna. Föreningen ville för sin del
föreslå, att stipendier skulle kunna tilldelas även sådana nyexaminerade
tandläkare som vore villiga att kvarstanna i folktandvården och under studietiden
icke åtnjutit stipendium. En justering av distriktstandläkarnas löneförmåner
skulle otvivelaktigt också skapa ökad efterfrågan på folktandvårdstjänster.
Enligt föreningens uppfattning skulle speciellt de unga tandläkarnas
intresse för folktandvården öka genom en höjning och lämplig avvägning
av tantiemförmånerna så att den personliga dugligheten premierades
i högre grad än vad med nu tillämpade lönesystem vore fallet. Möjligheten
till efter hand mer ökade inkomster skulle säkerligen vinna många
av de unga tandläkare för folktandvården, vilka nu på grund av större utvecklingsmöjligheter
föredroge att ägna sig åt privat tandvård.
Med hänsyn särskilt till rekryteringen av tandläkare till distriktstandläkaretjänster
i Norrland har norrlandskommittén i sin i det föregående omnämnda
skrivelse ifrågasatt införande av vissa ytterligare föreskrifter angående
villkoren för åtnjutande av stipendier. Kommittén har sålunda erinrat
att behovet av en utbyggnad av folktandvården vöre mycket olika på olika
platser samt därvid anfört följande.
A ena sidan finnas åtskilliga platser där folktandvård saknas, men där
tandvårdsbehovet likväl blivit i avsevärd utsträckning tillgodosett på andra
vägar, exempelvis genom kommunal tandvård eller genom privatpraktiserande
tandläkare. Å andra sidan finnas platser, där behovet av en utbyggnad
av folktandvården är särskilt trängande därför att varje möjlighet att
erhålla tandvård inom överkomligt avstånd från hemorten saknas. Behovet
av en utbyggnad av folktandvården är vidare beroende av befolkningens
tandförhållanden samt av dess ekonomiska möjligheter att anlita privatpraktiserande
tandläkare etc. Kommittén erinrar även örn sådana orter som
på grund av avflyttning av tandläkare (i allmänhet tandläkare med obligatorisk
tjänstgöring) fått avbryta påbörjad skoltandvård och som därför äro
i behov av en kontinuerlig tandvård för att vidmakthålla de vunna resultaten.
Det synes givetvis särskilt angeläget, att folktandvården i första hand
utbygges i .sådana trakter, som nyss angivits. Det nuvarande stipendiesystemet
ger emellertid inga garantier för att så kommer att ske. Norrlandskommittén
vill med hänsyn till det anförda ifrågasätta, örn icke stipendiaterna i
första hand borde dirigeras till dylika platser. Detta synes enklast kunna ske
genom att de studerande såsom villkor för erhållande av stipendium fingo
förbinda sig alt i första hand fullgöra stipendiatljänstgöringen å någon av
22
Kungl. Majus proposition nr 148.
de platser där tandvårdsbehovet enligt medicinalstyrelsens prövning vore särskilt
trängande. Urvalet av de platser, som stipendiaterna skulle få välja
emellan, skulle givetvis justeras efter hand som folktandvården utbyggdes.
Det synes kommittén icke obilligt, att en studerande, som tillerkännes så
stora förmåner som medicinalstyrelsen föreslagit (2 000 kronor per år) får
under viss begränsad tid vid anställning i allmän tjänst finna sig i en sådan
inskränkning av sin valfrihet i fråga om arbetsplats. Man måste visserligen
som följd härav räkna med att stipendierna bliva mindre lockande, men kommittén
finner dock antagligt, att den avsevärda ökning av stipendiebeloppet,
som föreslagits (från 1 000 till 2 000 kronor) väl böra kunna uppväga den
minskade valfriheten. Det må för övrigt anmärkas, att de stipendiesökande
icke heller enligt gällande bestämmelser kunna med säkerhet räkna med
placering vid någon speciell klinik.
Kommittén har ytterligare anfört följande.
För att förebygga onödiga omflyttningar synes stipendiaterna böra förbinda
sig att fullgöra tjänstgöringen under det obligatoriska året på samma
ort som stipendiattjänstgöringen.
Graderingen i angelägenhetsgrader av de olika tjänsterna inom folktandvården
bör självfallet vidtagas i samråd med landstingen så att dessa i god
tid kunna iordningställa ett erforderligt antal kliniker på de platser där vid
nämnda samråd behovet befinnes vara särskilt trängande. Ett dylikt samarbete
synes erforderligt även med hänsyn till att vissa landsting bevilja
tilläggsstipendium eller lån eller bådadera till studerande, som förbinda sig
att tjänstgöra inom landstingets folktandvård. Därest en av statsmakterna
dirigerad stipendiattjänstgöring kommer till stånd synes nämligen landstingen
knappast böra bevilja dylika stipendier eller lån förrän de med medicinalstyrelsen
diskuterat sina aktuella utbyggnadsplaner. Det skulle eljest
runna tänkas förekomma, att en landstingsstipendiat, som samtidigt erhållit
statsstipendium, icke kan fullgöra sitt åtagande gentemot landstinget, emedan
ingen av landstingets tjänster placerats bland de aktuella tjänsterna på
medicinalstyrelsens lista, då stipendiaten avlägger examen.
Departementschefen,
Anslaget tili stipendier för blivande distriktstandläkare är i gällande riksstat
(femte huvudtiteln, punkt C 79) upptaget med 150 000 kronor. Enligt vad
jag inhämtat har under innevarande läsår ingivits ansökningar om stipendier
av omkring 155 vid tandläkarinstitutet inskrivna studerande. Under närmast
föregående läsår var antalet sådana ansökningar 172. Antalet har alltså nedgått
något, men överstiger alltjämt det antal stipendier för vilket medel beräknats.
För att stimulera de studerande att ansöka örn stipendier synes mig
vid sådant förhållande den av medicinalstyrelsen ifrågasatta fördubblingen
av stipendiernas storlek icke för närvarande erforderlig. Jag kan för den
skull icke förorda styrelsens ifrågavarande förslag. Däremot synes det mig
rimligt att på grund av att från och med innevarande vårtermin ytterligare
40 tandläkarstuderande antagits medel beräknas för ett något ökat antal stipendier,
förslagsvis 170. Jag förutsätter därvid att, därest antalet ansök
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
23
ningar om stipendier för läsåret 1946/47 kommer att överstiga 170, hinder
icke bör möta för Kungl. Majit att medgiva utdelande av ytterligare det antal
stipendier, som kan befinnas erforderligt. I enlighet med det anförda
torde alltså ifrågavarande anslag för nästkommande budgetår böra uppföras
med ett till 170 000 kronor förhöjt belopp. Att, såsom norrlandskommittén
ifrågasatt, förbinda stipendierna med särskilda villkor beträffande tjänstgöringsorten
synes mig icke för närvarande böra ifrågakomma.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår ha såväl medicinalstyrelsen
som vissa av remissinstanserna föreslagit särskilda åtgärder för att stimulera
rekryteringen av tandläkare till folktandvården. Medicinalstyrelsen har
i samband härmed förordat, att särskild utredning verkställes i syfte att nedbringa
studiekoslnaderna vid tandläkarinstitutet. I likhet med statskontoret
är jag av den uppfattningen att en dylik utredning bör ses i samband med
frågan örn en sänkning av utbildningskostnaderna för övriga studerande vid
universitet och högskolor. I allt fall torde resultatet av 1944 års tandläkarutbildningssakkunnigas
utredningsarbete böra avvaktas innan särskilda åtgärder
i förevarande hänseende vidtagas. Vad angår övriga åtgärder som
förordats i syfte att göra tjänsterna inom folktandvården mera lockande
ha åtskilliga synpunkter framkommit, som synas förtjänta av beaktande.
Utan närmare utredning i ämnet är jag dock icke beredd att taga ställning
till de framkomna förslagen utan torde dessa böra bliva föremål för övervägande
vid den allmänna översyn av folktandvårdsförfattningarna, som
jag enligt vad jag i det föregående omnämnt ämnar söka få till stånd.
Hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet lagrådets utlåtande måtte genom
utdrag av protokollet inhämtas över ett inom socialdepartementet upprättat
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467)
örn viss begränsning av legitimation som tandläkare av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.1
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Nils Hedfors.
1 Detta lagförslag, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
har här uteslutits.
24
Kungl. Majlis proposition nr 148
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad den 5 mars
1946.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 26 februari 1946 lillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 22
februari 1946, hade Kungl, Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943
(nr 461) om viss begränsning av legitimation som tandläkare.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet revisionssekreteraren
L. G. Ohlsson.
Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Guldberg och Santesson anförde:
Vid
antagandet av 1943 års lag örn viss begränsning av legitimation som
tandläkare framhölls nied styrka, att lagen, mot vilken kunde resas vägande
principiella betänkligheter, borde gälla endast såsom ett provisorium. Enligt
det remitterade förslaget skall lagen nu erhålla fortsatt giltighet till och med
den 30 september 1948, och av den förebragta utredningen framgår, att även
efter nämnda tidpunkt svårigheter komma att möta att tillgodose behovet av
tandläkare inom folktandvården. Vid sådant förhållande kan starkt ifrågasättas,
huruvida det är riktigt att nu förlänga lagens giltighetstid. Då vissa
av de omständigheter, som föranledde lagens antagande, ännu äro för handen
och ett upphörande av den på lagen grundade tjänstgöringsskyldigheten
skulle allvarligt äventyra folktandvården, synes dock förslaget icke böra avstyrkas.
Det är emellertid angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för att på
annat sätt bereda tillgång till erforderligt antal kvalificerade tandläkare för
folktandvårdens upprätthållande.
Justitierådet Ekberg yttrade:
Efter beredskapens avveckling ha förutsättningarna för ifrågavarande lagstiftning
så förändrats, att densamma, som innebär ett allvarligt avsteg från
gällande rättsgrundsatser, icke kan försvaras. Jag avstyrker fördenskull,
att förslaget upphöjes till lag.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Muj:ts proposition nr lis.
25
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 8 mars
1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,
Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och
ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, lagrådets den 5 mars 1946 avgivna utlåtande över det till lagrådet
den 22 februari 1946 remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som
tandläkare samt anför därvid följande.
Tre av lagrådets ledamöter ha ansett sig icke böra avstyrka det remitterade
förslaget. En ledamot har däremot avstyrkt, att förslaget upphöjes till lag,
under åberopande av att förutsättningarna för ifrågavarande lagstiftning
efter beredskapens avveckling så förändrats, att lagen, som innebure ett allvarligt
avsteg från gällande rättsgrundsatser, icke kunde försvaras. Även förstnämnda
ledamöter ha på anförda skäl ansett det kunna starkt ifrågasättas,
huruvida det vore riktigt att förlänga lagens giltighetstid, och funnit angeläget,
att åtgärder snarast vidtoges för att på annat sätt bereda tillgång till
erforderligt antal kvalificerade tandläkare för folktandvårdens upprätthållande.
Av vad jag förut anfört i delta ärende torde framgå, att jag funnit de principiella
betänkligheter, som otvivelaktigt kunna hysas mot den här ifrågavarande
lagstiftningen, böra vika för angelägenheten att upprätthålla och i
görlig mån utbygga folktandvården. Denna min uppfattning har delats av
lagrådets flesta ledamöter. I anledning av vad en skiljaktig ledamot av lagrådet
yttrat vill jag framhålla, att de återverkningar på utbildningen av nya
tandläkare, som förorsakats av beredskapsförhållandena, alltjämt äro i viss
mån kännbara och att denna omständighet endast var en bland dem, som
ledde till genomförandet av 1943 års lagstiftning.
Jag vill erinra örn att jag vid anmälan den 22 februari 1946 av förevarande
ärende förordat, att å riksstaten för nästa budgetår det under femte
huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Stipendier för blivande distriktstandläkare
m. fl. upptages med ett till 170 000 kronor förhöjt belopp.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. I sami. Nr lis.
3
26
Kungl. Majus proposition nr litt.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte genom proposition
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, till antagande förelägga
riksdagen förenämnda förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) om viss begränsning
av legitimation som tandläkare,
dels ock föreslå riksdagen att å riksstaten för budgetåret
1946/47 under femte huvudtiteln till Stipendier för blivande
distriktstandläkare m. fl. anvisa ett förslagsanslag
av ............................. kronor 170 000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Bengt Söderqvist.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm ISIG
616303