Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
1
Nr 132.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anvisande av
vissa inve stering sanslag för uppförande av centrala
tvätt- och reparationsanstalter för försvaret; given
Stockholms slott den 1 mars 1946.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
mars 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen
anför statsrådet Sköld, i egenskap av särskilt förordnad föredragande
av vissa försvarsärenden följande.
På förslag av Kungl. Majit i proposition nr 179 beslöt 1943 års riksdag
(r. skr. nr 320), att den förbandsvis bedrivna tvätt- och reparationsverksamheten
i fråga örn intendenturmateriel vid försvaret skulle rationaliseras ge
Bihang
till riksdagens protokoll 19iG. 1 sami. Nr 132. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
nom koncentration av verkstadsdriften till ett fåtal centrala tvätt- och reparationsanstalter.
Tillika ställde riksdagen tillhopa 3 070 000 kronor till Kungl.
Maj:ts förfogande dels för uppförande av centrala dylika anstalter i Stockholm
och Boden samt på Gotland, dels ock för anskaffning av maskiner och
annan utrustning för anstalterna i fråga.
Vidare anvisade 1944 års riksdag på förslag av Kungl. Majit i proposition
nr 112 (r. skr. nr 327) tillhopa 3 570 000 kronor dels för uppförande av
centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret i Långsele, Herrljunga
och Mjölby, dels för visst markförvärv, dels ock för anskaffning av maskiner
och annan utrustning för anstalterna i fråga.
Slutligen medgav 1944 års höstriksdag (r. skr. nr 497) på förslag av Kungl.
Majit i proposition nr 288, att den av 1943 års riksdag beslutade centrala
tvätt- och reparationsanstalten i Boden finge för en ytterligare kostnad av
tillhopa 262 000 kronor dimensioneras för tillgodoseende jämväl av visst
civilt tvättbehov.
Av ifrågavarande anstalter är den för Gotland avsedda numera färdigställd
och tagen i bruk. För den för Stockholmsområdet avsedda anstalten har
Kungl. Majit genom beslut den 18 januari 1946 fastställt situationsplan och
ritningar ävensom meddelat byggnadstillstånd. Frågan om fastställelse av
situationsplan och meddelande av byggnadstillstånd för Boden-anstalten är
för närvarande beroende på Kungl. Majits prövning. Situationsplaner och
litningar för övriga anstalter äro under utarbetande inom försvarets fabriksstyrelse.
I skrivelse den 27 augusti 1945 rörande fabriksverkets anslagsbehov för
nästkommande budgetar har fabriksstyrelsen hemställt, att för uppförande
av de av riksdagen beslutade centrala tvätt- och reparationsanstalterna ävensom
för anskaffning av maskiner och annan utrustning för anstalterna måtte,
utöver redan anvisade medel, under försvarets fabriksfond anvisas ytterligare
(406 800 + 611 900 =) 1 018 700 kronor.
Rörande anslagsberäkningarna inhämtas av fabriksstyrelsens skrivelse i
huvudsak följande.
Byggnadskostnader.
Merkostnaderna för anläggningen i Visby hade uppskattats till 43 000 kronor.
Kostnadsökningen förorsakades av dels viss ändring med avsende å anstaltens
förläggning, dels tillkomsten av en särskild tjänstebostad, dels inträdd
stegring av byggnadskostnaderna, dels ock ökad belastning’å posten
till administrations- och oförutsedda kostnader.
I fråga om anläggningen i Stockholm uppvägdes merkostnaderna för tjänstebostad
och oförutsedda utgifter samt på grund av inträdd prisstegring av
en kostnadsminskning, sammanhängande med att någon pannanläggning
icke behövde utföras, enär anstaltens uppvärmningsbehov komme att tillgodoses
genom anknytning till Stockholms stads ångkraftverk vid Lövsta.
Den totala kostnadsminskningen beräknades till 22 200 kronor.
Vid anläggningen i Boden uppvägdes kostnadsökningarna genom en minskning
av anläggningskostnaderna vid övergång till elektrisk drift. Byggnadskostnaderna
beräknades med 17 000 kronor understiga anslagsberäkningarna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
3
För de återstående anstalterna hade från den tidpunkt, då beräkningarna
gjorts, en prisstegring av 5 % inträtt, motsvarande en kostnadsökning av
sammanlagt 117 000 kronor. De erfarenheter, som vunnits vid byggnadsentreprenaden
för den i prisläge med Långsele-anstalten jämförliga Bodenanstalten,
gåve även vid handen, att för Långsele-anläggningcn kunde förväntas
uppkomma en kostnadsökning uppgående till — utöver av inträdd prisstegring
förorsakad merkostnad — 56 000 kronor.
Kostnaderna för värme, sanitet och ventilation beräknades öka med 113 000
kronor, huvudsakligen sammanhängande med att vid varje anstalt ansetts
böra installeras två mindre ångpannor i stället för en större.
Kostnaderna för administration och oförutsedda utgifter, vilka ursprungligen
upptagits med omkring 6 % av byggnadskostnaden, hade befunnits
vara för lågt beräknade och borde i stället upptagas med ett till 10 %> av
byggnadskostnaderna förhöjt belopp, motsvarande sammanlagt 110 000
kronor.
Den sammanlagda ökningen av byggnadskostnaderna för samtliga sex anstalter
uppginge sålunda till (43 000 — 22 200 — 17 000 + 117 000 + 56 000
+ 113 000 + 110 000=) 399 800 kronor. Härtill komme, därest Stockholmsanläggningen
utbyggdes för att kunna mottaga tvätt från civila statsmyndigheter
i Stockholm, ytterligare 7 000 kronor, varvid den totala kostnadsökningen
uppginge till 406 800 kronor.
Maskinkostnader.
Vid de ursprungliga beräkningarna hade kostnaderna för brand- och luftskyddsutrustning,
verktygsutrustning, telefoninstallationer, vissa smärre maskiner
m. m. samt kontorsutrustning icke alls eller endast ofullständigt medtaga.
Det hade bland annat förutsatts, att vid förbandens underhållstjänst
utnyttjade maskiner i viss utsträckning skulle kunna överflyttas till de nya
anstalterna. Enär dessa maskiner numera så förslitits, att de icke längre vöre
lämpliga för installerande i de nya anstalterna, bleve nyanskaffning av maskiner
i högre grad erforderlig än som ursprungligen förutsatts. Det ökade
anslagsbehovet för de nu nämnda ändamålen uppginge till sammanlagt
317 400 kronor, varav omkring 130 000 kronor vore att hänföra till ersättningsanskaffning
för förslitna maskiner.
I fråga om kostnader, sammanhängande med planerade rationalisering sätil
arder, upp singe kostnadsökningen till 119 565 kronor. Den vid rationaliseringsåtgärderna
uppkommande kostnadsbesparingen beräknades uppgå till
lågt räknat 25 000 kronor årligen.
I fråga om anläggningen i Visby uppkomme en kostnadsökning av 7 800
kronor, förorsakad av att den ringa omfattningen av maskinleveranser till
denna anstalt icke möjliggjort ett utnyttjande av marknadsläget.
För administrationskostnader borde, enligt vad erfarenheten givit vid handen,
upptagas en särskild post, motsvarande mellan 5 och 6 % av maskinanläggningskostnaden.
Med utgångspunkt härifrån skulle dessa kostnader sammanlagt
uppgå till 119 135 kronor.
Den sammanlagda kostnadsökningen för maskinanskaffningarna utgjorde
således (317 400 + 119 565 + 7 800 + 119 135 =) 563 900 kronor. Därest
Stockholmsanstalten skulle dimensioneras för tillgodoseende av tvättbehovet
at civila myndigheter i Stockholm, ökades beloppet med 48 000 kronor till
611 900 kronor.
överbefälhavaren har i anledning av fabriksstyrelsens anslagsäskanden anfört,
att de uppkomna kostnadsökningarna syntes vara ägnade att i viss män
rubba de beräkningar, på vilka centraliseringsplanen grundats. Härtill korn
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
me att man icke kunde bortse från sambandet mellan behovet av centrala
tvätt- och reparationsanstalter och den förändrade försvarsorganisation,
som kunde komma att framgå av 1945 års försvarskommittés utredning. Vidare
kunde framhållas, att på erfarenhet grundad kännedom saknades om
de fördelar i ekonomiskt och annat avseende, som eventuellt vore att förvänta
som resultat av den beslutade centraliseringen. Slutligen borde icke
förbises, att den väntade nedgången i värnpliktskontingentemas storlek under
de närmaste åren kunde beräknas medföra, att tvätt- och reparationsverksamheten
i icke ringa mån minskade i omfattning. Nu angivna omständigheter
syntes överbefälhavaren tala för att en viss återhållsamhet iakttoges
i fråga om det fastställda programmets genomförande. Överbefälhavaren
ansåge sig därför böra ifrågasätta, örn icke tills vidare borde anstå med
uppförande av en utav de beslutade anstalterna. Härigenom frigjorda, redan
anvisade medel skulle därigenom kunna tagas i anspråk för bestridande
av kostnadsökningarna för de övriga anstalterna.
I anledning av de utav överbefälhavaren framförda erinringarna må nämnas,
att redan tidigare i olika sammanhang viss kritik riktats mot ett genomförande
i full utsträckning av den beslutade centraliseringen av tvätt- och
reparationstjänsten vid försvaret.
Sålunda anhöll aktiebolaget Eric Andersson & C:o skofabriker, Hallsberg,
i skrift den 11 december 1944 till chefen för försvarsdepartementet, att undersökning
måtte verkställas rörande fördelarna av att utföra reparationer
av skodon för försvarets räkning vid privata skofabriker i stället för vid de
beslutade centralanstalterna.
Vidare framhöll försvarsverkens civila personals förbund i skrift den 7
februari 1945 till chefen för försvarsdepartementet, hurusom under beredskapstiden
åtskilliga åtgärder vidtagits i syfte att rationalisera driften vid
förbandsverkstäderna. På en del gamisonsorter med flera förband hade sammanslagning
av verkstäderna skett, vilket medfört ur driftssynpunkt goda
resultat. Genom vissa effektiviseringar syntes ytterligare förbättringar kunna
ernås för en jämförelsevis obetydlig kostnad. Intendenturverkstädernas arbete
hade städse kännetecknats av högsta möjliga kvalitet. Jämväl efter den
gamisonsvis genomförda centraliseringen av verkstadsdriften hade arbetets
höga kvalitet kunnat upprätthållas. Även med bortseende från kvalitetskravet
syntes underhållstjänsten vid de planerade centralanstalterna icke kunna
ombesörjas lika effektivt som vid förbandsverkstäderna. Enligt förbundets
åsikt borde den beslutade centraliseringen begränsas till de för Stockholm,
Boden och Gotland avsedda anläggningarna; i övrigt borde centraliseringen
genomföras garnisonsvis.
Förbundets framställning utmynnade i en hemställan om att utredning
malte ske rörande fördelarna av en centralisering av underhållstjänsten enligt
det av statsmakterna beslutade programmet.
I över ifrågavarande framställningar infordrade yttranden framkommo
olika synpunkter på frågan om underhållstjänstens centralisering. Arméför
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
5
valtningens intendenturavdelning uttryckte tvivel, huruvida de planerade centralanstalterna
skulle komma att visa sig konkurrenskraftiga gentemot den
privata industrien, samt ifrågasatte hållbarheten av de ekonomiska kalkyler,
på vilka beslutet om centraliseringen grundats. Den försöksverksamhet, som
alltsedan år 1941 bedrivits i intendenturavdelningens regi, hade visat, att
väsentliga besparingar stöde att vinna genom ökad mekanisering och förbättrade
arbetsmetoder vid gamisonsvis eller förbandsvis anordnade verkstäder.
För en revidering av de planerade centraliseringsåtgärderna talade bl. a. tillkomsten
av förenklade reparationsmetoder samt konstruktionen av slitstarkare
skodon. Med hänsyn till att ett flertal för frågans bedömande betydelsefulla
faktorer tillkommit efter det beslutet om underhållstjänstens centralisering
fattats understödde intendenturavdelningen den av försvarsverkens civila
personals förbund gjorda framställningen örn förnyad undersökning rörande
fördelarna av centraliseringen. Svenska skofabrikantföreningen framhöll, att
de privata skofabrikernas prissättning av reparationsarbetena understigit reparationskostnaderna
vid förbandsverkstäderna. Försvarets fabriksstyrelse
påpekade, att den vid marinens centrala beklädnadsverkstad tillämpade prissättningen
vid skoreparationer utvisat, att en rationellt driven statlig reparationsverkstad
vore i stånd att utföra reparationsarbeten till priser, understigande
dem som tillämpades inom den privata industrien. Vad kvalitetsfrågan
beträffade syntes förutsättningarna för ett gott arbete i varje fall icke vara
mindre vid en större anstalt än vid en liten verkstad. Centraliseringsfrågan
vore helt en ekonomisk fråga. Centraliseringen borde drivas så långt, att den
sammanlagda kostnaden för reparationer och transporter bleve den minsta
möjliga. Storleksordningen av de beslutade reparationsverkstäderna för textilier
och skodon anslöte sig för övrigt nära till intendenturavdelningens försöksverkstäder.
Såvitt fabriksstyrelsen kunnat finna, hade de till grund för
beslutet örn underhållstjänstens centralisering liggande beräkningarna i stort
sett visat sig vara riktiga. Den av personalförbundet gjorda framställningen
borde fördenskull icke föranleda någon åtgärd.
I syfte att få de mot centraliseringsplanens fullföljande framställda anmärkningarna
allsidigt och sakkunnigt belysta uppdrog Kungl. Majit den
29 juni 1945 på min hemställan åt generaldirektören C. T. Sällfors att, med
beaktande av föreliggande erfarenheter rörande driftsresultatet vid de genom
intendenturavdelningens försorg garnisonsvis centraliserade reparationsanstalterna,
verkställa översyn av föreliggande beräkningar rörande de vinster
i ekonomiskt hänseende, som kunde uppkomma vid genomförandet av 1944
års riksdags beslut i jämförelse med motsvarande vinster vid centralisering
i enlighet med av intendenturavdelningen angivna riktlinjer, samt att till
Kungl. Majit inkomma med redogörelse i ämnet.
Generaldirektören Sällfors — i det följande benämnd utredningsmannen
— har till fullföljande av det honom givna uppdraget den 21 december 1945
till chefen för försvarsdepartementet överlämnat ekonomisk utredning angående
viss centralisering av under hållst jönsten för intendenturmateriel m. m.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
Den sålunda verkställda utredningen har i stort sett bekräftat riktigheten
av de tidigare beräkningar, på vilka den av statsmakterna beslutade centraliseringen
av underhållsjänsten grundats, samt har givit ytterligare belägg
för att en centralisering av tvätt- och reparationstjänsten för försvaret inom
mellersta Norrland samt västra och östra Götaland till tre större centralanstalter
i Långsele, Herrljunga och Mjölby kommer att medföra en betydande
besparing i jämförelse med det förslag till garnisonsvis ordnad centralisering,
vars genomförande förordats av inlendenturavdelningen. Kostnadsberäkningarna
ha givit till resultat, att de årliga driftskostnaderna för de olika
grenarna av underhållstj änsten enligt nämnda båda alternativ skulle gestalta
sig på följande sätt.
V erksamhetsg ren |
Årskostnad vid |
Årskostnad vid |
Vattentvätt.................... |
743 200 |
1 028180 |
Kemisk tvätt.................. |
144 230 |
148 190 |
Textilreparationer.............. |
349 340 |
677 250 |
Skoreparationer................ |
523 850 |
1 024 210 |
Summa |
1760 620 |
2 877 830 |
Den årliga besparingen vid en helt genomförd centralisering till omförmälda
tre centralanstalter har således beräknats till omkring 1 115 000 kronor
vid jämförelse med årskostnaderna vid garnisonsvis genomförd centralisering.
Utredningsmannen har vidare funnit, alt vid ett bibehållande av befintliga
mindre tvätt- och reparationsanstalter i Umeå och Karlstad — vilka med
hänsyn till nämnda garnisonsorters från närmaste centralanstalt avskilda belägenhet
enligt 1944 års riksdagsbeslut avsetts skola bibehållas även efter
genomförd centralisering — den angivna besparingen skulle komma att
minskas med i runi tal 135 000 kronor till omkring 980 000 kronor årligen.
Utredningsmannen har med stöd av de verkställda beräkningarna föreslagit,
att försvarets tvätt- och reparationstjänst för mellersta Norrland samt
västra och östra Götaland i sin helhet koncentreras till de tre anstalterna i
Långsele, Herrljunga och Mjölby och att således tvätt- och reparationsanstaltema
i Umeå och Karlstad nedläggas. Ur ekonomisk synpunkt förordar
utredningsmannen även nedläggande av de till Falun och Gävle förlagda anstalterna
för vattentvätt och reparation av vattentvättgods, vilka anstalter avsetts
skola bibehållas jämväl efter genomförd centralisering.
Jag anser mig här icke kunna ingå på en uttömmande redogörelse för de
tekniska beräkningar, på vilka utredningsmannen grundat de ekonomiska
kalkylerna. Härutinnan torde jag få hänvisa till handlingarna i ärendet, vilka
komma att tillställas vederbörande riksdagsutskott. Följande ur utredningsmaterialet
hämtade uppgifter torde dock böra här återgivas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
i
Genomsnittskostnaden per kilogram vattentvättgods vid nuvarande prisläge
har beräknats till 21.1 öre vid helt centraliserad drift och till 29,3 öre
vid garnisonsvis anordnad drift. För textilreparationer har genomsnittliga
kostnaden beräknats till 40,7 öre, respektive 77.9 öre per kilogram. För skoreparationer
har genomsnittskostnaden uträknats till 2 kronor 80 öre, respektive
5 kronor 47 öre per par skodon.
För varje verksamhetsgren lia beräkningarna baserats på följande kostnadsslag,
nämligen direkta och indirekta arbetslöner, förmanslöner, anstaltsledning,
sociala omkostnader, transportkostnader, tvättmedel, vatten och avhårdningsmedel,
elektrisk energi, värmekostnad, lokalhyra, maskin- och inventariehyra
samt förvaltningskostnader.
Arbetslönerna lia uträknats under hänsynstagande till gällande dyrortsgruppering
och på grundval av gällande avtal. Erforderliga transporter till
och från anstalterna samt förekommande transportbehov inom desamma ha
ingående studerats. Det i varje särskilt fall billigaste och för förefintliga
transportbehov ändamålsenligaste transportsättet har därvid beräknats. Detaljerade
uträkningar för varje anstalt ha upprättats.
En till tre anstalter centraliserad verkstadsdrift medför i jämförelse med
gamisonsvis ordnad verkstadsdrift besparingar inom i regel samtliga kostnadsslag
med undantag av transportkostnadskontot. Besparingarna i arbetslöner,
vilka relativt sett äro betydande, sammanhänga huvudsakligen med
den längre gående mekanisering och specialisering av arbetsoperationerna,
som blir möjlig att genomföra vid centralanstalterna.
Ur kvalitetssynpunkt kan underhållsarbetet förväntas bliva minst lika bra
utfört vid centralanstalterna, vilka komma att förfoga över bättre teknisk
expertis än mindre anstalter.
Löpande mindre reparations- och ändringsarbeten beträffande kommisspersedlar
vid förbanden förutsättas skola utlämnas på entreprenad till civila
skräddare. Enklare pressning av plagg, påsyning av gradbeteckningar o. dyl.
böra dock utföras vid förbandspersedelförråden såsom deltidsarbete för
därstädes i övrigt anställd personal.
En eventuell övergång till skoreparationer enligt den s. k. Ago-metoden —
innebärande att ersättningssulan anbringas å skodonet genom klistring —
anses icke böra inverka på frågan örn centralisering av underhållstjänsten,
enär även vid fullständig övergång till nämnda skolagningsmetod centraliseringen
skulle innebära betydande årliga driftkostnadsbesparingar i jämförelse
med garnisonsvis ordnad verkstadsdrift.
Verkställd undersökning har givit vid handen, att skoreparationspriset vid
centralanstalterna kommer att understiga reparationspriset vid privata skofabriker.
Förefintliga möjligheter att kombinera en omfattande årlig reparationsvolym
av skodon för försvaret med övriga tvätt- och reparationsarbeten
för intendenturmateriel, varigenom såväl transport- som administrationskostnader
kunna hållas nere för samtliga verksamhetsgrenar, tala för att skoreparationerna
förläggas till centrala statliga anstalter.
Utbildningen av värnpliktiga skomakare och skräddare förutsättes skola
förläggas till centralanstalterna.
över utredningen lia yttranden inhämtats från överbefälhavaren, arméförvaltningens
intendenturavdelning och försvarets fabriksstyrelse. Därjämte lia
försvarets civila tjänstemannaförbund, försvarsverkens civila personals förbund,
1945 års skoutredning och svenska skofabrikant föreningen begagnat
sig av erhållet tillfälle alt yttra sig över utredningen. Ur de avgivna yttrandena
må följande återgivas:
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
Överbefälhavaren: Lönekostnaderna, som i genomsnitt belöpte sig till omkring
V3 av de totala kostnaderna, uppginge till högre belopp för den s. k.
garnisonsplanen än för centralplanen. Till en del syntes detta bero på att
de nuvarande anstalterna i vissa fall vore förlagda till högre dyrorter. Då
inom en icke alltför avlägsen framtid en ny dyrortsgruppering kunde förväntas
bliva genomförd, varigenom skillnaden mellan de olika dyrorterna
torde komma att avsevärt reduceras, syntes den beräknade vinsten härigenom
komma att i viss grad beskäras. 1 fråga örn utförande av smärre reparationsarbeten
ägde en organisation med egna serviceorgan vid förbanden
företräde framför den av utredningsmannen förordade. En i huvudsak garnisonsvis
anordnad tvätt- och reparationstjänst vore ur krigsberedskapssynpunkt
att föredraga framför en till ett fatal anstalter centraliserad underhållstjänst.
Om emellertid efter omprövning av de ekonomiska beräkningarna
centralplanen ansåges böra givas företräde, borde frågan om servicetjänsten
vid förbanden först bli föremål för ytterligare övervägande.
Intendenturavdelningen: Ur militär synpunkt bleve förbanden otvivelaktigt
bättre betjänade av garnisonsvis anordnade anstalter än av centrala
sådana. Intendenturavdelningen ville visserligen icke göra gällande, att underhållsarbetet
vid de centrala anstalterna skulle bli sämre utfört än vid
de under avdelningen sorterande verkstäderna, men alla med reparationstjänsten
i övrigt förknippade omständigheter ställde sig enklare vid garnisonsplanen.
Omloppstiden för reparationerna ökades på grund av försändningarna
av tvättgodset, och detta krävde i sin tur en ökning av persedelstocken.
Intendenturavdelningen kunde icke biträda förslaget örn utlämnande
till civila entreprenörer av vissa mindre arbeten. En dylik servicetjänst skulle
ställa sig dyrbar. Likaså måste tanken ali en del enklare arbetsuppgifter
skulle uppdragas åt icke yrkeskunnig förrådspersonal betecknas som verklighetsfrämmande.
Erfarenheten talade för att sadan personal snart framställde
krav på avtalsenlig skräddaren. Vid varje förband, som saknade
egen verkstad eller verkstad i omedelbar närhet, borde finnas en mindre
serviceverkstad med en skrädderi- och en skomakeriarbetare. Till förslaget
om att yrkesutbildningen av värnpliktiga skomakare och skräddare skulle
förläggas till centralanstalterna måste intendenturavdelningen ställa sig frågande.
Tjänstgöring som tempoarbetare vid en specialmaskin skapade icke
några för fältbruk dugliga hantverkare. Ur beredskapssynpunkt vore det
otillfredsställande att ersätta de lokala verkstäderna med centrala sådana,
vilkas möjligheter att expandera vore begränsade. Transportproblemen bleve
svåra att bemästra i krigstid. Vad anginge de ekonomiska beräkningarna,
kunde dessa icke anses hållbara. En väsentlig del av besparingarna hade
framkommit genom att för centralanstalternas del räknats med billigare orter
än för garnisonsverkstäderna. Transportkostnaderna vore genomgående
upptagna till för låga belopp. Löne jämförelserna vöre i vissa delar grundade
på osäkra faktorer. I kvalitativt hänseende vore det hantverksmässigt utförda
arbetet värdefullare än det fabriksmässiga. I händelse av ett genomförande
av Ago-metoden vöre det oekonomiskt alt uppföra stora fabriksanläggningar
med dyrbar maskinutrustning, som måhända aldrig behövde komma lill användning.
Enligt intendenturavdelningens beräkningar utgjorde årskostnaderna
för centralplanen 1 939 589 kronor och för garnisonsplanen 2 144 390
kronor, vadan den vid centralisering uppkommande vinsten begränsades till
204 801 kronor. Med hänsyn till de med en centralisering av underhållstjänsten
förknippade olägenheterna borde en centralisering av verksamheten till
anstalterna i Långsele, Herrljunga och Mjölby anstå i avbidan på resultatet
av verksamheten vid anstalterna i Stockholm och Boden.
Försvarets
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
9
nadsjämförelsen byggde såvitt styrelsen kunnat bedöma på objektivt riktiga
kalkyler och utvisade klart, att ur ekonomisk synpunkt den längre gående
centraliseringen borde genomföras.
Försvarsverkens civila personals förbund: Kostnadsberäkningarna i vad
anginge centralplanen vore i många avseenden alltför optimistiska. Å andra
sidan hade i beräkningarna för garnisonsplanen vissa poster enligt förbundets
uppfattning upptagits till för höga belopp. Av de beräknade kostnadsbesparingarna
i fråga örn lönerna vore en del förorsakad av dyrortsskillnaderna
mellan de orter, där de centrala anstalterna skulle förläggas, och de orter,
där garnisonsverkstäderna nu läge. Då de senare orterna vore förhållandevis
högt placerade, hade här uppkommit en ganska betydande vinst. Denna
vore emellertid illusorisk, då det kunde förutses, att dyrortsgrupperingen
inom en snar framtid komme att ändras, vilket medförde, att lönerna i exempelvis
Herrljunga (A-ort) helt automatiskt komme att höjas. En annan
och högst väsentlig del av centralplanens vinst i fråga örn löneomkostnaderna
hade i utredningen tillkommit därigenom, att ackordspriserna för garnisonsplanen
beräknats enligt nu gällande kollektivavtal för arméns intendenturverkstäder
och för centralplanen efter vissa ackordspriser, som gällde vid
arméns och marinens centrala beklädnadsverkstäder, varvid utredningen syntes
ha utgått från att de vid arméns nuvarande intendenturverkstäder gällande
ackordsprislistorna utan ändringar skulle komma att tillämpas vid verkstäderna
enligt garnisonsplanen och att de för de centrala beklädnadsverkstäderna
gällande prislistorna helt automatiskt skulle kunna överflyttas till
centralplanens verkstäder. Dessa båda förutsättningar sedda tillsammans
gåve det intrycket, att möjligheterna att vid en fortlöpande rationalisering av
gamisonsplanens verkstäder verkställa därav föranledda justeringar av ackordspriserna
bedömts synnerligen försiktigt. Så mycket större fördomsfrihet
vidlådde den andra förutsättningen, som, utan att ifrågasätta, huruvida förhållandena
vid de centrala beklädnadsverkstäderna vore likartade med dem,
som komme att bliva gällande för centralplanens verkstäder, utginge från att
den enda räkneoperation, som vore erforderlig, vore att anpassa ackordspriserna
till respektive lägre dyrorter. Bland löneomkostnaderna syntes också
de kostnader, som å gamisonsplanen upptagits för anstaltsledning, kunna reduceras.
Den administrationspersonal, som för dessa verkstäder upptagits, vore
icke erforderlig. En förändring av löneomkostnaderna i den riktningen, att
de minskade för garnisonsplanen och ökade för centralplanen, förefölle förbundet
sannolik. En sådan förändring inverkade också på beräkningen av
de sociala förmånerna, vilka i utredningen gjorts proportionella icke med
antalet anställda utan med den utbetalda lönesumman, vilket inverkade ofördelaktigt
på beräkningarna av garnisonsplanens omkostnader. 1 fråga örn
transportkostnader finge förbundet anföra, att det syntes, som om utredningen
förbigått det merarbete, som måste uppkomma därigenom att förrådspersonal
i större utsträckning måste tagas i anspråk för packning och uppackning av
tvätt- och reparationspersedlar samt skor. Härigenom uppstode ökade omkostnader
för centralplanen. I utredningen hade föreslagits, att de löpande
mindre reparationsarbetena samt ändringsarbeten vid nyinryckning av värnpliktiga
och stammanskap, kommendering till skolor etc. skulle utlämnas på
entreprenad till civila skräddare. De i delta avseende föreslagna åtgärderna
vore icke tillfredsställande. Entreprenadförfarandet syntes komma att medföra
svårigheter av olika slag. Det kunde förutsättas, att arbeten av ifrågavarande
slag vöre brådskande, varför krav örn snabbt ut förande måste ställas. Skulle
arbetet överlåtas lill entreprenör, mäste denne sta lill respektive lörhands förfogande
och vid påkommande arbeten åsidosätta sin civila verksamhet. Del
kunde med hänsyn härtill pä fullgoda skäl förmodas, alt entreprenören beling
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
ade sig ett pris för utförda reparationer, som väsentligt överstege de kostnader,
som uppstode, örn arbetet utfördes vid egna verkstäder. Då den verkställda
utredningen enligt förbundets uppfattning icke gåve ett rättvisande resultat
i fråga om kostnadsskillnaden mellan garnisons- respektive centralplanen och
då förbundet ansåge garnisonsplanen erbjuda avsevärda praktiska fördelar
hemställde förbundet, att garnisonsplanen genomfördes.
7945 ars skoutredning: Kostnadssynpunkterna, liksom även transport- och
administrationssynpunkter, gåve företräde åt statliga centrala skoreparationer,
^löjlighet till fortsatt rationalisering förelåge också vid de centrala anstalterna,
vilka dessutom kunde utnyttja erfarenheter från en mycket stor reparationskvantitet.
Ur kapacitetssynpunkt skulle ett utläggande av skoreparationema
å den privata skoindustrien icke få någon större betydelse, enär redan i och
med inrättandet av de utav 1943 års riksdag beslutade centralanstalterna den
för den fria sektorn disponibla reparationsvolymen bomme att nedgå, varjämte
reparationsfrekvensen icke bleve av samma omfattning som under krigsårens
höga beredskap. Icke heller ur sysselsättningssynpunkt talade skäl för ett avstående
från centraliseringsidén. Skokommittén hade emellertid ansett skäligheten
tala för att behandla ett företag fristående och oberoende av principfrågan,
nämligen firman Eric Andersson & C:o i Hallsberg, vilket företag
år 1943 uppfört en särskild anläggning för skoreparationer tydligen i syfte att
även efter kriget erhålla reparationsarbeten för kronan. Företagets kapacitet
hade uppgivits till 200 par skodon per dag. Därest centralanstalterna helt
skulle omhändertaga försvarets skoreparationer, måste denna rörelse nedläggas
eller en övergång ske till nytillverkning. Undersökas borde måhända därför,
huruvida företaget lämpligen kunde inordnas i det statliga reparationsarbetet.
Vid ett genomförande av centraldrift syntes böra övervägas att, för den händelse
företaget så önskade, i lämplig utsträckning överföra viss maskinutrustning
till centralanstalt. För det fall att arbetskraft frigjordes, borde förutsättningarna
för en överföring av arbetskraften till centralanstalt undersökas. Då
företaget även sysselsatte sig med experiment för arméförvaltningens räkning
med skor tillverkade enligt den s. k. Ago-metoden, syntes även detta sammanhang
förtjänt att observeras. Vad slutligen anginge frågan huruvida vid anlitande
av privata skofabriker några särskilda tekniska fördelar erbjöde sig,
som kunde tänkas motverka de nackdelar som i övrigt uppstode, kunde en
fördel sägas ligga i att vid en kombinerad anläggning de erfarenheter som
vunnits vid utförda skoreparationer kunde utnyttjas vid skofabrikationen och
salunda omsättas i förbättrade skotyper. Emellertid vore centralanstalterna
tillförsäkrade erfarenheterna från en sådan kombinerad driftsform genom
den statliga skofabriken i Karlskrona. Icke heller ur denna svnpunkt torde
sålunda lämplighetsskäl tala för att förlägga reparationerna till andra verkstäder
än centralanstalter.
Tua reservanter i 1945 års skoutredning (herrar Bahrke och Byhlén): Uppslag
till ändrade konstruktionsprinciper i avsikt att nedbringa reparationsarbetet
kunde framkomma endast genom noggranna fortlöpande undersökningar
av högt kvalificerad teknisk personal. Dessa undersökningar kunde
enligt reservanternas mening verkställas tillfredsställande endast vid de skofabriker,
vilka utförde saväl nytillverkning som reparation av militärskodon.
Ärendet borde fördenskull hänvisas till ny allsidig utredning.
Svenska skofabrikantföreningen: Föreningen hade funnit, att det skäl, varpå
utredningsmannen huvudsakligen grundat sina slutsatser i denna del, nämligen
att kostnadsjämförelsen mellan reparationer vid de privata fabrikerna och de
planerade centralanstalterna utfölle till de förras nackdel, icke vore tillräckligt
styrkt, enär en sådan jämförelse överhuvud taget icke kunde göras med
sådana beräkningsgrunder som använts. Föreningen hemställde därför, att
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
11
frågan om den militära skoreparationstjänstens överförande till de planerade
centralanstalterna bleve föremål för en förnyad eller kompletterande utredning,
där de privata fabrikerna lämnades tillfälle att inkomma med kalkyler.
Försvarets civila tjänstemannaförbund har riktat i stort sett samma erinringar
mot centraliseringens fullföljande, som framkommit i intendenturavdelningens
yttrande.
Utredningsmannen har av mig beretts tillfälle taga del av de invändningar
mot den verkställda utredningen, som framkommit från speciellt intendenturavdelningens,
personalförbundens och industriens sida. I särskilda promemorior
har utredningsmannen punkt för punkt granskat de sålunda framförda
invändningarna, vilka funnits icke kunna nämnvärt påverka utredningens
slutomdöme. Då det skulle föra för långt att i detalj ingå på dessa
spörsmål, som i stor utsträckning äro av teknisk natur, hänvisar jag för
frågans närmare belysning till handlingarna i ärendet. Av promemoriorna
lämnas dock här följande sammandrag.
Efter att ha konstaterat att den av intendenturavdelningen framförda kritiken
av de utförda årskostnadsberäkningarna icke är riktig och i vissa fall är
grundad på i praktiken ogenomförbara antaganden, går utredningsmannen in
på ett bedömande av intendenturavdelningens kostnadskalkyler i deras olika
delar och framhåller bl. a., att man vid lönekostnadernas beräkning icke kan
bortse från rådande dyrortsgruppering men att besparingen i lönekostnader
självfallet kan komma att minska vid en eventuell sammanträngning av löneskalan
för högsta och lägsta dyrorter. Skulle spännvidden mellan den högsta
och lägsta dyrorten minskas från för närvarande omkring 25 °/o till exempelvis
18 %, kommer detta att medföra en minskad besparing för centralplanen
i jämförelse med garnisonsplanen av endast omkring 15 000 kronor per år.
De minskade kostnaderna för direkta löner, som den genomförda centraliseringen
av underhållstjänsten kommer att medföra, förklaras i huvudsak av
centralplanens rationaliserade och mekaniserade stordrift, som medgiver att
en större arbetsvolym kan avverkas per arbetare. Detta förhållande möjliggör
erhållandet av lägre ackordspriser för varje arbetsmoment.
Utredningsmannen påvisar vidare, att behovet av egna serviceorgan vid
truppförbanden icke kan ekonomiskt eller praktiskt motiveras. De vid förbanden
för ändamålet anställda arbetarna skulle sålunda icke kunna ekonomiskt
sysselsättas annat än under en obetydlig del av arbetstiden. Den arbetsvolym,
som enligt intendenturavdelningens mening borde påläggas dessa arbetare,
är nämligen av ringa storleksordning och av sådan natur, att densamma
såsom regel måste utföras i ett sammanhang och under en begränsad tidsperiod.
Det föreslagna entreprenadförfarandet lör dessa arbeten är därför avsevärt
billigare och är dessutom för vissa slag av arbeten ofrånkomligt även
vid genomförande av gamisonsplanen. Merkostnaden per år för anställandet
av särskilda skräddare och skomakare för åsyftade servicearbeten vid enskilt
förlagda truppförband under garnisonsplanen har lågt beräknats till 41 000
kronor årligen. Anlitas i stället privata entreprenörer skulle kostnaden endast
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
Före
draganden.
uppgå till en del av detta belopp. Att vissa arbeten därjämte kunna uppdragas
åt icke yrkeskunnig förrådspersonal och att detta redan nu tillämpas
på vissa håll har jämväl av utredningsmannen påvisats. Den av intendenturavdelningen
framlagda beräkningen, enligt vilken årskostnadsbesparingen för
centralplanen skulle utgöra endast omkring 200 000 kronor, finner utredningsmannen,
efter att i varje enskild detalj ha granskat beräkningen, följaktligen
ohållbar.
Utredningsmannen framhåller även, att underhållstjänsten icke gärna kan
utföras på ett enklare och smidigare sätt än vad som förutsatts för centralplanen.
Sålunda avhämtas varje vecka tvätt- och reparationsgodset genom
centralanstaltens försorg vid förbandets förråd, där det sedermera avlämnas
helt och rent samtidigt som nytt reparationsgods avhämtas. Intet skäl talar
för att omloppstiden i de centrala anstalterna skulle bli längre än i garnisonsanstalterna.
Yrkesutbildningen för värnpliktiga skräddare och skomakare finner utredningsmannen
slutligen kunna ordnas fullt tillfredsställande vid de centrala
anstalterna. Denna utbildnings förläggande till centralanstalterna medför emellertid
vissa merkostnader för utspisning och förläggning utanför respektive
kaserner. Merkostnaden beräknar utredningsmannen till omkring 5 000 kronor,
vilket belopp alltså bör påläggas centralplanen, varigenom årsbesparingen
skulle komma att minska med motsvarande belopp.
Oavsett att centralanstalterna i första hand äro avsedda för att uppnå största
möjliga ekonomi i underhållstjänsten under fredstid, framhåller utredningsmannen
därjämte, att anstalterna böra uppföras på sådana orter, att anstalterna
jämväl ur beredskapssynpunkt och under krig kunna fylla för dem
avpassade uppgifter. Trots att en större anstalt alltid har lättare att svälla ut
än en mindre, måste man städse under ett beredskapsläge räkna med, att den
privata industrien måste träda in för att underhållsbehoven skola kunna tillgodoses.
Berörda industriföretag ha ingen svårighet att på kort tid ställa om
till reparationsarbeten för militära behov. Risken för att centralanstalterna
skola komma att förstöras genom anfall från luften torde icke vara större
än för gamisonsanstalterna, som förutsatts förlagda inom truppförbandens
kaserner.
Den av 1943 och 1944 års riksdagar godkända planen för centralisering av
försvarets ifrågavarande underhållstjänst innebär, att verksamheten skall
koncentreras till sju centrala anstalter, förlagda till Stockholm, Boden, Visby,
Långsele, Herrljunga, Mjölby och Hässleholm. Med uppförande av anstalten
i Hässleholm skall dock enligt riksdagens beslut anstå; de till södra delen av
landet förlagda truppförbanden skola tills vidare betjänas av den vid förutvarande
tvångsarbetsanstalten i Landskrona befintliga tvättinrättningen, vilken
för ändamålet ställts under fabriksstyrelsens förvaltning. Åt fabriksstyrelsen
har i samband härmed uppdragits att till Kungl. Majit inkomma med
förslag till ordnandet av underhållstjänsten för till landets södra delar förlagda
truppförband. Hittillsvarande ordning för underhållstjänstens hedli
-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 132.
13
vande har vidare ansetts böra bibehållas vid ett antal från närmaste centrala
anstalt avsides belägna militära enheter ävensom i Karlskrona.
Centraliseringen har hittills fortskridit så långt, att Visbyanstalten färdigställts
och tagits i bruk. För Stockholmsanläggningen ha nyligen fastställts
situationsplan och ritningar, varjämte byggnadstillstånd meddelats. Frågan
örn fastställelse av situationsplan och meddelande av byggnadstillstånd för
Bodenanläggningen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. För anstalterna
i Långsele, Herrljunga och Mjölby äro situationsplaner och ritningar under
utarbetande inom fabriksstyrelsen.
Bland annat på grund av inträdd prisstegring men även för möjliggörande
av ytterligare rationalisering av driften vid de beslutade anläggningarna har
fabriksstyrelsen för nästkommande budgetår hemställt cm anvisande av
tilläggsanslag för byggnadsändamål samt för anskaffning av maskiner och
teknisk utrustning. Anslagsäskandena sluta på sammanlagt omkring en miljon
kronor. Överbefälhavaren har med hänsyn härtill ifrågasatt, örn icke
med uppförande av en utav anstalterna i Långsele, Herrljunga och Mjölby
borde anstå och härigenom frigjorda medel användas för fullföljande av
byggnadsprogrammet i övrigt.
Emellertid ha även ur andra synpunkter betänkligheter framkommit mot
ett fullföljande i full utsträckning av centraliseringsplanen. Sålunda har försvarsverkens
civila personals förbund ansett, att centraliseringen borde begränsas
till de tre anstalterna i Boden, Stockholm och Visby men att i övrigt
underhållstjänsten borde ombesörjas garnisonsvis. Från skoindustriens sida
har vidare uttryckts önskemål om att skoreparationer för kronans räkning
måtte fortsättningsvis liksom under beredskapstiden utläggas på de privata
skofabrikerna. I sammanhang härmed ha tvivelsmål yppats rörande de planerade
centralanstalternas ekonomiska bärighet, varvid såväl intendeniuravdelningen
som personalförbundet företrätt den uppfattningen, att en garnisonsvis
genomförd centralisering, vartill avdelningen tagit initiativ under
de gångna beredskapsåren, ur olika synpunkter vore att föredraga framför
en längre gående koncentration av verkstadsdriften.
Vad sålunda anförts ger vid handen att en förskjutning i uppfattningen
på dessa håll skett under övervägandena i den föreliggande frågan. Sålunda
lia både intendenturavdelningen och personalförbundet ursprungligen varit
inriktade på ett bibehållande av den förbandsvis bedrivna underhållstjänslen,
dock med gemensam anstalt på orter med mer än ett förband. Sedan
det visat sig, att en dylik decentraliserad organisation är i ekonomiskt hän
seende orimlig, förorda avdelningen och förbundet numera el t sammanförande
garnisonsvis av driften vid de nuvarande förbandsverkstädema, varigenom
dock ett flertal truppförband komma att sakna reparationsverkstäder på sina
förläggningsorter. Till stöd härför åberopas det oaktat i huvudsak samma
skäl som tidigare anförts för ett bibehållande i princip av den truppförbandsvis
bedrivna underhållstjänsten.
Av det sagda framgår att meningsskiljaktigheterna väsentligen gälla graden
av centralisering. Sedan numera truppförbandsvis bedriven underhålls
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
tjänst icke av någon förordas, står valet mellan garnisonsverkstäder och
centralanstalter. Ehuru beslut från statsmakternas sida redan föreligger om
anordnande av centralanstalter, har jag — med beaktande av att de mot
centralanstaltsplanen riktade invändningarna delvis tagit sikte på de ekonomiska
kalkyler, vilka legat till grund för statsmakternas ställningstagande -—
ansett mig böra föranstalta örn en närmare undersökning rörande den ekonomiska
vinsten av ett sammanförande av underhållstjänsten till de beslutade
centralanstalterna i Långsele, Herrljunga och Mjölby i jämförelse med
den vinst, som skulle uppkomma vid garnisonsvis genomförd centralisering
för motsvarande delar av försvaret. Den för detta ändamål tillkallade utredningsmannen
har på grundval av en synnerligen ingående undersökning, som
bygger på förutsättningar, vilka under undersökningens gång godtagits av
intendenturavdelningens experter, kommit till det resultatet, att garnisonsplanen
medför en årskostnad som med 980 000 kronor — eller med mer
än 50 % — överstiger motsvarande kostnad för centralanstaltsplanen. Undersökningen
har dessutom i allt väsentligt bekräftat riktigheten av tidigare
verkställda beräkningar rörande fördelarna i övrigt av en övergång till central
drift. Intendenturavdelningen har uppskattat motsvarande kostnadsskillnad
— till förmån för centralanstaltsplanen — till omkring 200 000
kronor, innebärande en kostnadsökning med endast något över 10 % för
garnisonsplanen.
Om ock de ekonomiska kalkyler, som framlagts av utredningsmannen,
kunna på en eller annan punkt diskuteras, synes det ställt utom varje tvivel,
att ett fullföljande av den av statsmakterna beslutade centralanstaltsplanen
kommer att medföra ett ekonomiskt sett avsevärt gynnsammare driftsresultat
än garnisonsvis ordnad verkstadsdrift. Även örn vinsten beräknas till så
lågt belopp som i intendenturavdelningens kalkyl skett — denna kalkyl
synes mig emellertid icke kunna vara ekonomiskt hållbar —- blir dock besparingen
av den storleksordningen att den bör tillvaratagas. Likaså finner
jag av den gjorda undersökningen framgå, att ekonomiska skäl icke kunna
motivera att den privata industrien under fredsförhållanden anlitas för någon
eller några grenar av denna underhållstjänst, detta så mycket mindre som
frågan härom för industriens vidkommande ur kapacitets- och sysselsättningssynpunkt
knappast är av större vikt. De invändningar som från andra
än ekonomiska utgångspunkter framförts mot centralanstaltsplanen voro redan
vid statsmakternas beslut åren 1943 och 1944 föremål för övervägande
och kunna nu icke medföra ett ändrat ställningstagade. Det synes mig vara
att antaga, att de blivande centralanstalterna skola visa sig vara fullt i stånd
att tillfredsställande lösa de med underhållstjänsten förenade problemen såväl
i tekniskt hänseende som med hänsyn till rent militära önskemål och bedömanden.
Jag saknar således anledning att ifrågasätta ändring i det byggnadsprogram
som av statsmakterna redan beslutats. Jag förutsätter emellertid, att
Kungl. Maj:t skall äga frihet att inom ramen för tillgängliga medel vidtaga
de dispositioner med avseende å underhållstjänstens ändamålsenliga ordnan
-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 132.
15
de som må befinnas påkallade. Skulle det sålunda finnas lämpligt att — såsom
redan skett vad beträffar den för södra Sverige avsedda anläggningen —
utnyttja redan befintliga anläggningar för centralanstaltsplanens genomförande,
synes hinder härför icke böra föreligga i den mån kostnaderna härigenom
kunna nedbringas. Huruvida, såsom i ärendet ifrågasatts, några särskilda
åtgärder från statens sida böra vidtagas för att kompensera aktiebolaget
Eric Andersson & C:o skofabriker i anledning av eventuell förlust genom
uteblivna reparationer för kronans räkning synes böra få bli beroende
av övervägande inom fabriksstyrelsen.
Däremot är jag icke beredd att nu förorda ett nedläggande av verksamheten
vid de mindre tvätt- och reparationsanstalter, som förutsatts skola
alltjämt ombesörja underhållsverksamheten vid därav berörda delar av försvaret.
Icke minst med tanke på möjligheten av en nedgång i omsättningen
vid centralanstalterna i samband med blivande förändringar i försvarsorganisationen
eller uppkommande minskningar i värnplikts- och manskapskontingenterna
synes det mig välbetänkt, att den sysselsättningskapacitet,
som verksamheten vid dessa mindre anläggningar representerar, tills vidare
behandlas såsom en från den centraliserade verkstadsdriften fristående verksamhet,
som framdeles i mån av utrymme kan överflyttas till central anstalt.
Härutinnan lärer det få ankomma på Kungl. Maj:t att i sinom tid besluta.
De av fabriksstyrelsen framlagda beräkningarna rörande det ytterligare
medelsbehov, som erfordras för centraliseringsprogrammets genomförande,
ha icke givit mig anledning till erinran. Jag har härvid utgått från att Stock -holmsanläggningen dimensioneras för tillgodoseende av vissa civila statsmyndigheters
tvättbehov. Jag räknar således med ett medelsbehov av i avrundade
tal 410 000 kronor för uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter
och 610 000 kronor för anskaffning av maskiner och annan utrustning
för dessa anstalter.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att under Försvarets fabriksfond för budgetåret 1946/47
anvisa
dels till Uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter
ett investeringsanslag av 410 000 kronor;
dels ock till Anskaffning av maskiner och annan utrustning
för centrala tvätt- och reparationsanstalter ett investeringsanslag
av 610 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erland Kock.