Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

1

Nr 12.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal
jord m. m.; given Stockholms slott den 4 januari 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord;
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 12.

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 12.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Upplåtes kommun tillhörig jord, som lill någon del ligger utom fastställd
stadsplan, på arrende för jordbruksändamål och avser arrendet brukningsdel,
som omfattar högst femtio hektar odlad jord, skola, utöver vad örn
jordbruksarrende i allmänhet är föreskrivet i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom, stadgandena i 2 kap. 50—66 §§ samma lag lända till efterrättelse,
med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna i 2 och 3 §§ här
nedan.

Med kommun förstås i denna lag landskommun, köping och stad samt
församling ävensom municipalsamhälle, landsting och annan, borgerlig eller
kyrklig, kommunal förvaltningsenhet.

Denna lag äger icke tillämpning å arrende, som regleras av ecklesiastika
arrendebestämmelser.

2 §•

I stället för den i 2 kap. 50 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom
angivna arrendetiden av minst fem år skall gälla en arrendetid av minst
ett år; och skall den vid utgången av varje arrendeperiod enligt 51 § samma
kap. inträdande optionsrätten avse nytt arrende för en tid av ett år.

3 §•

Tillkännagivande av arrendator enligt 2 kap. 52 § lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom att han ej vill tillgodonjuta nytt arrende skall ske senast
sex månader före arrendetidens utgång. Sker ej sådant tillkännagivande inom
föreskriven tid, skall arrendatorn anses hava åtagit sig nytt arrende för en
tid av ett år.

Vill kommun göra gällande att arrendatorns rätt till nytt arrende bör förfalla
på grund av något förhållande som avses i 2 kap. 53 § förenämnda lag,
skall kommunen lämna arrendatorn meddelande därom i enlighet med vad

1 sagda lagrum sägs senast sex månader före arrendetidens utgång.

Tillkännagivande att ändring av arrendevillkoren påkallas skall på sätt i

2 kap. 54 § första stycket samma lag sägs ske senast fem månader före
arrendetidens utgång. Sker ej tillkännagivande såsom nu är sagt eller varder

3

Kungl. Alaj.ts proposition nr 12.

ej frågan senast fyra månader före samma tids utgång hänskjuten till skiljemän,
skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

4 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal undantages
från tillämpning av något av stadgande^ i 2 kap. 50—61 §§ eller
63—65 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom, 50—54 §§ med de avvikelser
som angivas i 2 och 3 §§ denna lag, och innehåller avtalet förbehåll
att medgivande därtill må sökas, ankomme på jordbrukskommissionen att
medgiva sådant undantag. Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund
ansökningen, skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses
förfallet.

Undantag som i första stycket avses må medgivas även i fråga om tillämnat
arrendeavtal. Har sådant undantag medgivits, vare det dock ej gällande
med mindre erinran därom göres i avtalet.

över jordbrukskommissionens beslut i ärende som ovan sagts må besvär
anföras hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll
del av beslutet. Den som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut åge föra klagan
däröver i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Har arrendeavtal slutits före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna
i 2 kap. 51—54 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom, med iakttagande
av vad i 2 och 3 §§ denna lag finnes stadgat, ävensom 55 § andra stycket och
56 § nämnda kap. tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn
eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar brukat
fastigheten under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår före den
1 januari 1947, skall nytt arrende för en tid av ett år anses hava kommit till
stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på
sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med
avseende å nämnda arrende äge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren
med iakttagande därav att de i 3 § tredje stycket denna lag angivna
tiderna skola hänföra sig till utgången av den nya arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter
arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,
ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat
sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor
blivit bestämda, medgiva kommunen befrielse från de i 2 kap. 59 och
60 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande
fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där särskilda omständigheter
visas böra därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från
lagens ikraftträdande, över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras
i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom
skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

5

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

49 §.

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga
tillämpning å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst
femtio hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård
och tillhör enskild person eller fideikommiss; eller

ingår i häradsallmänning eller i sådan till socken hörande allmänning,
som avses i 63 § lagen den 13 maj 1932 örn häradsallmänningar, eller i allmänningsskog,
som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 örn allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna, eller utgöres av mark, som förvärvats av delägarna
i allmänning som nyss sagts men ej blivit med allmänningen införlivad;
eller

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller
å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter
fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst
av jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, av vilken anledning fastighet
besittes, i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring
eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet
betraktas såsom en fastighet.

Stadgandena i---huvudsakliga bärgning.

Vad i---eller fideikommiss.

Om arrende av viss kommunal jord är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Har arrendeavtal med avseende å sådan i 2 kap. 49 § första stycket angiven
brukningsdel, för vilken bestämmelserna i 51—56 §§ samma kap. enligt
vad nu stadgats äro avsedda att gälla, slutits före lagens ikraftträdande, skola
sagda bestämmelser, dock med undantag av 55 § första stycket, tillämpas å

1 Senaste lydelse se 1943:883.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock arrendatorn
samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten under sammanlagt
minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår under
första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt
arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit
till stånd, örn arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft
på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med
avseende å nämnda arrende åge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren
med iakttagande därav, att de i 2 kap. 54 § angivna tiderna skola
hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter
arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,
ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat
sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor
blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och
60 §§ avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse
må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 2 kap. 68 § avses
visas därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder,
dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från denna lags ikraftträdande.
över jordbrukskommissionens beslut må klagan förås i den ordning
2 kap. 68 § tredje stycket stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal,
som slutits före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

7

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 november 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om arrendebestämmelser
för viss kommunal jord och viss allmänningsjord samt anför därvid
följande.

I. Inledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 januari 1944 tillkallades, dels
samma dag till utredningsmän för verkställande av utredning rörande arrendebestämmelser
för kommunal jord m. m. häradshövdingen N. Wihlborg,
tillika ordförande, och stiftssekreteraren T. V. K. Gynnerstedt samt dels den
15 maj 1944 att såsom sakkunniga deltaga med utredningsmännen vid överläggningar
i ämnet arrendatorn E. Johnsson, Lagklarebäcks gård, agronomen
G. Lundgren i Stockholm, fastighetsdirektören F. Persson i Göteborg och
ledamoten av riksdagens andra kammare A. P. Pettersson i Dahl.

Med skrivelse den 16 februari 1945 ha utredningsmännen överlämnat promemoria
med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord (SOU
1945: 9). Vid förslaget fanns fogat ett särskilt yttrande av direktör Persson,
över förslaget ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen
och luftfartsmyndigheten, flertalet av jordbrukskommissionerna,
landstingens förvaltningsutskott och rikets städer ävensom av Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet landsbygdens folk (RLF).

Vidare ha utredningsmännen med skrivelse den 27 augusti 1945 överlämnat
promemoria angående de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning å upplåtelse
på arrende av viss allmänningsjord. Över denna promemoria ha yttranden
avgivits av lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser, flertalet jordbrukskommissioner,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands,
Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län, styrelserna för Norra Vedbo och Glanshammars
häradsallmänningar samt Vilhelmina övre sockenallmänning ävensom Hamra
kapellags, Orsa, Älvdalens, Lima, Transtrands, Särna och Idre, Svärdsjö, En -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

vikens och Svartnäs, Venjans, Arjeplogs, Arvidsjaurs och Gällivare socknars
allmänningsstyrelser, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens
folk (RLF).

II. 1943 års sociala arrendebestämmelsers innebörd.

Till 1943 års riksdag framlades genom proposition nr 346 förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom. Till grund för propositionen låg ett av 1936 års arrendeutredning
den 9 november 1938 avgivet betänkande (SOU 1938:38). Sedan
utlåtande över propositionen ävensom vissa i anledning av denna väckta
motioner avgivits av det vid riksdagen tillsatta tredje särskilda utskottet
(uti. nr 2), antog riksdagen i huvudsak propositionen. Den nya lagstiftningen
finnes upptagen i lagen den 22 december 1943 (nr 883) angående ändring
i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1944.

Andra kapitlet i nyttj anderattslagen innefattar efter antagandet av 1943
års lagändringar — liksom förhållandet var dessförinnan -—■ dels allmänna
bestämmelser om jordbruksarrende, gemensamma för alla under nyttjanderättslagen
hörande jordbruksarrenden, och dels huvudsakligen av sociala
hänsyn betingade särbestämmelser för vissa kategorier av arrendejordbruk.

Beträffande särbestämmelserna, vilka innehållas i 2 kap. 49—69 §§, är
att märka dels att desamma ersätta de sociala arrendebestämmelser, som
förut funnits upptagna i lagen örn arrende av viss jord i Norrland och vissa
delar av Svealand, och dels att även i övrigt bestämmelserna erhållit ett i
förhållande till förut gällande lag avsevärt vidgat tillämpningsområde. Specialregleringen
skall sålunda tillämpas, om den utarrenderade brukningsdelen
1) tillhör bolag, förening eller stiftelse eller 2) utgöres av gård, torp
eller annan jordbrukslägenhet som lyder under huvudgård och tillhör enskild
person eller fideikommiss eller 3) äges av enskild person, vilken icke
är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet som är i sambruk med densamma
och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att
bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket.

I likhet med äldre lag stadgar även nya lagen det villkor för de speciella
bestämmelsernas tillämplighet att brukningsdelens storlek ej överskrider en
viss maximiareal. Denna s. k. övre arealgräns, som enligt äldre lag var satt
vid tjugofem hektar, är nu bestämd till femtio hektar odlad jord.

Däremot har i den nya lagstiftningen, i motsats till vad förut gällt, för
specialregleringens tillämplighet icke fastställts någon s. k. nedre arealgräns.
Under denna reglering falla numera även de allra minsta arrendena; gränsen
nedåt för de sociala arrendena är sålunda bestämd på samma sätt som
gränsen mellan jordbruksarrende och hyra, varom avhandlas i 3 kap. 2 §
första stycket nyttjanderättslagen. Det bör dock i detta sammanhang anmärkas
att enligt bestämmelse i 2 kap. 49 § andra stycket nyttjanderättslagen de
i specialregleringen inrymda stadgandena angående minimiarrendetid, optionsrätt
och förköpsrätt, vilka stadganden innehållas i 50—57 och 67 §§,

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

9

icke skola äga tillämpning, om med arrendeupplåtelsen väsentligen åsyftas
att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för jordbruk, skogsbruk
eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre brukningsdel
(huggartorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe), där arrendatorn
icke av jordbuket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Beträffande innebörden av de sociala arrendebestämmelserna må lämnas
följande kortfattade redogörelse.

I 50 § föreskrives, att arrendeupplåtelse för viss tid skall ske för minst fem
år; om kortare arrendetid är avtalad, gäller upplåtelsen likväl för fem år.
— I 51 § stadgas, att arrendatorn vid utgången av arrende som gäller för
viss tid äger rätt till nytt arrende för en tid av fem år, och sådan rätt, i lagen
benämnd optionsrätt, tillkommer ånyo arrendatorn vid utgången av vart
femte år. Optionsrätten kan utövas hur länge som helst och den kan vid arrendatorns
frånfälle övergå till hans arvinge. Förbehåll enligt vilket arrendet
skall upphöra med arrendatorns död gäller icke. För det fall att arrendatorn
ej själv vill tillgodonjuta något nytt arrende stadgas i 52 §, att arrendatorn
skall tillkännagiva detta för jordägaren senast ett år före arrendetidens
utgång på sätt örn uppsägning är stadgat. Örn sådant tillkännagivande
ej sker inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses ha åtagit sig nytt
arrende för en tid av fem år. Under vissa förutsättningar kan, enligt stadgande
i 53 §, jordägaren bryta optionsrätten. Sålunda kan detta ske först
och främst om arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet.
Vidare kan optionsrätten brytas därigenom att jordägaren avser
att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans adoptivbarn
eller dess avkomling skall bruka fastigheten. Slutligen upptages såsom grund
för optionsrättens brytande att det på grund av särskilda förhållanden måste
anses medföra påtagligt men för jordägaren att arrendatorn kvarsitter å
fastigheten. Såsom exempel på fall då denna regel kan bliva tillämplig har
nämnts bl. a. det förhållandet att fastigheten förvärvats av kommun med
tanke på genomförande av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av samhälleliga
intressen vid fortskridande bebyggelse. Genom i 53 § intagna särskilda
bestämmelser regleras de formella betingelser som skola iakttagas för
att optionsrätten skall kunna brytas. —- Enligt bestämmelser i 54 och 55 §§
skall, därest vid arrendeperiodens utgång överenskommelse örn arrendevillkoren
ej kan ernås, frågan därom avgöras av skiljemän. Har skiljeavtal mellan
parterna ej träffats, skola ledamöterna i den jordbrukskommission inom
vars verksamhetsområde fastigheten är belägen vara skiljemän. — För det
fall att vid arrendetidens utgång tvist örn rätt till nytt arrende eller om ändring
av arrendevillkoren ännu icke avgjorts skola, enligt 5G §, så länge frågan
är svävande eller, örn rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrendatorn,
intill dess han blir skyldig att avflytta, de förut gällande arrendevillkoren
tillämpas. — Därest fastigheten eller del därav säljes, tillerkännes
arrendatorn örn han har optionsrätt, jämlikt 57 §, förköpsrätt enligt bestämmelserna
i en särskild den 22 december 1943 utfärdad lag örn förköpsrätt.
Denna rätt innebär att arrendatorn, då försäljningen sker lill någon utomstående,
äger lösa till sig fastigheten till det av köparen utfästa priset. För -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

köpsrätt må utövas endast om försäljningen omfattar hela det arrenderade
området eller om den odlade jord som ingår i den försålda fastigheten till
större delen omfattas av arrenderätten. Förköpsrätt må icke utövas allenast
i fråga örn en del av den försålda fastigheten. — I syfte att hindra jordägaren
från att kringgå lagen har i 67 § upptagits ett stadgande, som innebär
att örn optionsrätten förfallit på den grund att jordägaren avsett att
själv bruka fastigheten, jordägaren skall vara skyldig inhämta jordbrukskommissionens
tillstånd därest han vill sälja fastigheten innan två år förflutit
från arrendets upphörande. Brott häremot straffas med dagsböter.
—• 58 § föreskriver, att arrendeavgiften skall vara till sin storlek bestämd. —-Byggnadsskyldigheten vid sociala arrenden regleras i 59 och 60 §§. I avseende
härå gäller, att det åligger jordägaren att vid tillträdet avlämna ej mindre
bostadshus i det skick som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga
kräves än även för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så beskaffade,
att ej därå oundgängligen påkallas ombyggnad eller annan än mindre
reparation. Byggnadsskyldighetens omfattning bestämmes vid tillträdessyn.
Verkställer ej jordägaren honom vid synen ålagt byggnadsarbete inom utsatt
tid, äger arrendatorn utföra arbetet i jordägarens ställe med rätt till
gottgörelse därför av jordägaren. För den tid fastigheten är i bristfälligt
skick är arrendatorn berättigad ej blott till skälig nedsättning i arrendeavgiften
utan även till skadestånd. Nybyggnadsskyldighet föreligger även
med avseende å behov som kunna inställa sig efter tillträdet. Om under arrendetiden
erfordras, utan att vållande ligger arrendatorn till last, att nybyggnad
eller ombyggnad sker av hus som är att hänföra till nödig byggnad
eller att å sådant hus verkställes annan än mindre reparation, är
jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom besörja. Byggnadsföreläggande
i det hänseende nu sagts kan under arrendetiden meddelas
vid särskild syn. — Arrendatorns hävde- och underhållsskyldighet är enligt
61 § bestämd på det sätt, att det åligger arrendatorn att väl hävda jorden,
avhjälpa sådana brister å nödiga byggnader som föranleda blott mindre
reparation samt vårda och underhålla övriga fastighetens tillhörigheter
så att icke något under arrendetiden försämras. Beträffande jordens hävd
och andra till fastigheten hörande inrättningar än egentliga byggnader gäller
således samma regel som i fråga om arrenden i allmänhet, varemot i
fråga om egentliga byggnader underhållsskyldigheten är inskränkt till att
avse mindre reparationer, varmed förstås avhjälpande av smärre brister å
golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och
fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig
lagning. ■—- I 63 § upptages bestämmelse örn rätt för arrendatorn till husbehovsfiske,
och 64 § reglerar, vad norra delen av riket angår, arrendatorns
rätt till skogsfång och bete. — I 62 § föreskrives dels att, om å fastigheten
finnes hus som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är att hänföra
till nödig byggnad, det skall anses undantaget från arrendet och dels att, örn
byggnaden ingår i arrendet, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet
skall gälla vad örn nödig byggnad är stadgat. — Samtliga de sociala arrendebestämmelser
för vilka redogörelse nu lämnats, med undantag för reg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

11

lema i 62 §, äro av tvingande karaktär enligt vad som föreskrives i 65 §.
Denna paragraf innehåller även föreskrift därom att vissa uppräknade i
den allmänna avdelningen av arrendekapitlet upptagna stadganden skola
vara tvingande vid de arrenden för vilka specialregleringen är tillämplig.
De avsedda stadgandena äro upptagna i: 8 § andra stycket — som reglerat
arrendatorns rätt att lämna från sig arrendet då avtalet är slutet för viss
tid ej understigande tio år —; 9 § — som innehåller föreskrift örn vad i avseende
å arrendeavtalet skall gälla i händelse av arrendatorns död —; 12 §
sista stycket — som bestämmer att jordägaren och arrendatorn skola gemensamt
vidkännas kostnaden för tillträdes- och avträdessyn —; 17 § — som
reglerar arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten —; 18 § tredje
och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning — vilka lagrum
innehålla vissa föreskrifter i avseende å det fall att jordägaren ej vill inlösa
överloppshus m. m. —; samt 20 § första stycket -— som reglerar arrendatorns
rätt till nyodling —. Viktigast av de nu nämnda tvingande stadgandena
äro de som reglera arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten
(17 §). I detta hänseende tillerkännes arrendatorn under vissa i lagen angivna
förutsättningar rätt till ersättning för verkställd täckdikning och gödselstadanläggning,
för anläggning av markväg, inrättande av silo för konservering
av foder eller utförande av annan varaktig, för jordbruket nyttig
anläggning, som ej är att hänföra till åbyggnad eller elektrisk anläggning,
samt för nyodling, särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk eller annan
jordförbättring än sådan som avser bättrande av tillträdesbrist, för såvitt
fastighetens värde därigenom blivit på ett varaktigt sätt förökat. — Emellertid
kan, därest särskilda omständigheter visas böra föranleda därtill, dispens
erhållas från en eller flera av de tvingande lagbestämmelserna. Föreskrift
härom finnes upptagen i 68 §. För att dispens skall kunna erhållas förutsättes
att arrendeavtal upprättats och att i detta intagits förbehåll att medgivande
till dispens må sökas. Dispens sökes hos jordbrukskommissionen,
över vars beslut klagan kan föras hos länsstyrelsen. —- Slutligen må nämnas,
att det enligt stadgande i 66 § ankommer på jordbrukskommissionen att på
begäran av jordägaren eller arrendatorn granska dem emellan slutet arrendeavtal.
Örn jordbrukskommissionen vid granskningen finner, att avtalet innehåller
bestämmelse som enligt lagen är utan verkan, skall kommissionen därom
lämna jordägaren och arrendatorn skriftligt besked.

III. Arrendebestämmelser för kommunal jord.

1. Den sociala arrendelagstiftningens förhållande till arrenden av

kommunal jord.

1936 års arrendeulredning, vars betänkande såsom förut nämnts legat till
grund för den år 1943 antagna nya arrendelagstiftningen, hade i samband
med prövning av frågan örn vilka arrenden som borde falla under specialregleringen
under övervägande huruvida dit borde hänföras arrenden av
kommunal jord. I avseende härå yttrade emellertid arrendeutredningen att

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

något egentligt behov av skärpta regler för dylika arrenden ej torde föreligga
samt att det även skulle möta särskilda svårigheter att genomföra sådana
regler enär kommunernas arrendeupplåtelser mycket ofta vore av tillfällig
karaktär.

Lagrådet fann vad arrendeutredningen sålunda anfört icke kunna lämnas
utan beaktande och tilläde, att det av rättstekniska skäl icke syntes låta sig
göra att inom gruppen av kommunala arrenden utskilja sådana, vilka kunde
sägas vara permanenta, samt att ett överförande av alla arrenden å kommunal
jord till de speciella reglernas tillämpningsområde, med hänsyn till
behovet av dispens för de tillfälliga upplåtelserna, knappast torde te sig ändamålsenligt.

I propositionen nr 346 till 1943 års riksdag upptogos ej heller de kommunala
arrendeupplåtelserna bland de arrenden å vilka de sociala bestämmelserna
ansågos böra tillämpas. Tredje särskilda utskottet, som hade propositionen
till behandling, uttalade emellertid i sitt utlåtande, att utskottet
för sin del ansåge, att särskild utredning borde komma till stånd beträffande
bland annat sådana arrenden å kommunal jord vilka besutte en mera varaktig
karaktär. Utskottets utlåtande i denna del godkändes av riksdagen (r.
skr. 533).

2. Omfattningen av kommunala arrenden.

För erhållande av upplysning om i vilken omfattning arrenden av kommunal
jord förekomma lia utredningsmännen dels från samtliga städer införskaffat
vissa uppgifter enligt översända formulär angående städerna tillhörig
utarrenderad jordbruksjord och dels anmodat landstingens förvaltningsutskott
att till utredningsmännen inkomma med uppgift, om landstingen äro
ägare av jordbruksjord, som är upplåten på arrende, samt att, i händelse
så är förhållandet, meddela brukningsdelarnas antal m. m. Vidare ha utredningsmännen
i skrivelse till stiftsnämnderna anmodat dessa att till utredningsmännen
lämna uppgift å antalet klockarlönefastiglieter, som enligt Kungl.
Maj:ts beslut överlämnats till vederbörande församling för att av församlingen
disponeras på sätt om kommunal jord i allmänhet gäller. Uppgifter
i sistnämnda hänseende ha av utredningsmännen införskaffats, enär de ansett
det kunna antagas, att dylika förutvarande klockarlönefastigheter i den
mån de ännu innehavas av de församlingar till vilka de överlämnats i allmänhet
icke brukas av församlingarna själva utan äro upplåtna på arrende.
Utredningsmännen ha funnit det icke uteslutet, att det även funnes andra
kommunala fastigheter, som brukades av arrendatorer, än de som avsåges
med de begärda uppgifterna, men då dessas antal icke torde vara stort ha
utredningsmännen icke ansett erforderligt att införskaffa uppgift angående
dem. För erhållande av fullständig upplysning angående förekomsten avkommunala
arrenden vore det enligt utredningsmännens uppfatlning nödvändigt
att tillskriva, förutom städerna och landstingen, även samtliga landskommuner
i riket, vilket dock av nyss anfört skäl befunnits icke böra ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

13

De från städerna inkomna uppgifterna lia av utredningsmännen sammanställts
i de på s. 14 intagna två tabellerna, tabell 1 och tabell 2, av vilka
den förra upptar för hela riket antalet brukningsdelar och tiden för arrendeupplåtelserna
och den senare upptar länsvis arealen och värdet å den ut
arrenderade jordbruksjorden.

Om de från landstingens förvaltningsutskott inkomna uppgifterna ha utredningsmännen
lämnat följande redogörelse.

Stockholms läns landsting vore ägare av tre utarrenderade jordbruksfastigheter
med sammanlagt värde av 83 800 kronor. Arrendet hade uppgivits
vara tillfälligt för en av fastigheterna men permanent för de båda
andra. — Södermanlands läns landsting ägde en jordbruksfastighet, som
vore utarrenderad på sju år. Värdet vore 41 300 kronor. Arrendet uppgåves
vara permanent. — Östergötlands läns landsting ägde en jordbruksfastighet,
värderad till 41 900 kronor, vilken utarrenderades permanent. — Kronobergs
läns landsting ägde en under styrelsens för en lantmannaskola förvaltning
stående jordbruksfastighet med ett värde av 151 600 kronor. Den vore tillfälligt
utarrenderad i avvaktan på att den .skulle användas till skoljordbruk.

— Kalmar läns norra landsting ägde sex mindre utarrenderade jordbrukslägenheter
belägna på ett landstinget tillhörigt skogskomplex. — Gotlands
läns landsting ägde en jordbruksfastighet med ett värde av 79 500 kronor.
Den vore tillfälligt utarrenderad i avvaktan på att användas för en ny lantmannaskola.
— Kristianstads läns landsting ägde tre utarrenderade brukningsdelar
med ett sammanlagt värde av cirka 13 200 kronor. Arrendetiden
vore för alla brukningsdelarna ett år i sänder. — Malmöhus läns landsting
vore ägare av tolv utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde
av 194 400 kronor. Arrendeupplåtelserna uppgåves vara permanenta. — Hallands
läns landsting ägde tre utarrenderade jordbruksfastigheter. Arrendena
uppgåves vara tillfälliga. — Älvsborgs läns landsting vore ägare av två jordbruksegendomar,
vilka för närvarande vore upplåtna på tillfälliga arrenden.

— Värmlands läns landsting ägde två jordbruksfastigheter, vilka för tillfället
vore upplåtna på arrende men vilka landstinget hade för avsikt att
försälja. — Örebro läns landsting ägde en till 44 300 kronor värderad jordbruksfastighet,
vilken för närvarande disponerades genom tillfällig arrendeupplåtelse.
— Västmanlands läns landsting vore ägare av en jordbruksfastighet,
värderad till 6 700 kronor. Fastigheten vore tillfälligt utarrenderad i
avvaktan på dess användning på annat sätt. — Jämtlands läns landsting ägde
två utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde av 26 700 kronor.
Arrendeupplåtelserna uppgåves vara permanenta. — Västerbottens läns
landsting ägde fyra utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde
av 10 000 kronor. Arrendeupplåtelserna vore tillfälliga enär »ingen vill binda
sig på längre tid». — övriga landsting vore icke ägare av någon utarrenderad
jordbruksjord.

Av de av stiftsnämnderna insända uppgifterna beträffande till församlingar
upplåtna klockarlönefas tighet er framgår enligt vad utredningsmännen
uppgivit, att antalet dylika fastigheter vore 585, därav i Uppsala ärkestift
105, Linköpings stift 59, Skara stift 59, Strängnäs stift 18, Västerås
stift 47, Växjö stift 12, Lunds stift 206, Göteborgs stift 28, Karlstads stift 16,
Härnösands stift 8, Visby stift 4 och Stockholms stift 23.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Tabell 1. Uppgifter angående städernas utarrenderade jordbruksjord.

Antal brukningsdelar
nied en

Försedda med för jordbruksdriften
erforderliga byggnader

Obebyggda brukningsdelar

Utarrenderade för en tid av

åkerareal av

1 år
eller
där-under

över
i—5
år

över

5-10

år

över

10

år

S:a

1 år
eller
där-under

över

1—5

år

över

5—10

år

över

10

år

Sta

0,26— 1

har____

35

10

10

9

64

530

126

145

34

835

Över 1— 2

> ....

41

19

9

18

87

248

110

104

14

476

» 2- 5

T> ....

93

35

11

23

162

266

163

189

15

633

» 5— 10

) ....

74

61

20

11

166

95

59

81

9

244

> 10- 20

J ....

55

41

20

11

127

28

41

23

3

95

» 20- 30

» ....

23

49

16

3

91

5

8

10

1

24

> 30— 50

> ....

28

26

20

11

85

4

2

6

_

12

> 50—100

> ....

14

13

25

5

57

1

—

2

_

3

» 100

> ....

3

13

27

1

44

3

1

—

—

4

Summa

366

267

15S

92

883

1180

510

560

76

2 326

Tabell 2. Uppgifter angående städernas utarrenderade jordbruksjord.

Sam-

man-

lagda

arealen

Hektar

Samman-

lagda

värdet

Kronor

Stockholms stad........

2 473

4 000

000

Städerna i:

Stockholms län ......

664

1885

500

Uppsala län.........

1002

2 537

000

Södermanlands län ...

1140

1 627

800

Östergötlands län ....

4019

7 714

800

Jönköpings län.......

1399

‘20 807

800

Kronobergs län......

122

272

000

Kalmar län..........

1342

2 682

154

Gotlands län.........

120

352

600

Blekinge län.........

650

1261

500

Kristianstads län.....

1181

1844

000

Malmöhus län........

5 055

14 711

686

Hallands län.........

878

1878

600

Sam-

man-

lagda

arealen

Hektar

Samman-

lagda

värdet

Kronor

Städerna i:

Göteborgs och Bohus län .
Älvsborgs län ............

2 032
871

3 838 000
2 393 346

Skaraborgs län...........

993

1 839 500

Värmlands län...........

562

1514 000

örebro län...............

1181

3 525 726

Västmanlands län........

810

742 800

Kopparbergs län.........

207

407 500

Gävleborgs län...........

753

820 600

Västernorrlands län......

207

1 127 300

Jämtlands län...........

54

2

Västerbottens län.........

27

60 000

Norrbottens län..........

109

350 000

Summa

27 851

78 244212

1 Häri ingår för Jönköpings stad ett belopp av cirka 20 000 000 kronor som uppgives vara
värdet å stadens utarrenderade jordbruksjord, upptagen till cirka 960 hektar.

2 Värdet har icke kunnat angivas.

Anm. För de flesta städer ha såväl arealen som värdet angivits endast approximativt.

För vinnande av vissa upplysningar i fråga om de kommunala arrendena
ha utredningsmännen införskaffat utredning från fastighetsnämnden i Stockholm
och drätselkammaren i rikets övriga städer ävensom från landstingens
förvaltningsutskott. Beträffande denna utredning hänvisas till betänkandet

Kungl. Majlis proposition nr 12.

15

s. 15—19. Därjämte ha utredningsmännen inhämtat yttrande från städerna
rörande dessas uppfattning om vilka bestämmelser som lämpligen borde gälla
för de kommunala arrendena (betänkandet s. 19—31).

3. Utredningsmännens förslag.

Förslagets huvudsakliga innebörd.

Utredningsmännen ha funnit det å ena sidan principiellt berättigat att de
kommunala jordbruksarrendena fördes inom tillämpningsområdet för de sociala
arrendebestämmelserna och å andra sidan att icke obetydliga avvikelser
från de för sociala arrenden i allmänhet gällande bestämmelserna borde göras
såvitt anginge kommunala arrenden.

Den lagstiftning beträffande sådana arrenden som i anledning härav bleve
erforderlig har synts utredningsmännen icke lämpligen kunna ske på det sätt
att kommun upptoges bland de i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen angivna jordägarkategoriema
samt de anmärkta avvikelserna från sociala arrenden i allmänhet
infördes under respektive paragrafer i 2 kap. nyttjanderättslagen.
Detta skulle nämligen medföra, att lagtexten komme att lida av vidlyftighet
och bliva alltför svåröverskådlig. Utredningsmännen ha därför funnit det ändamålsenligt,
att de ifrågakomna bestämmelserna angående kommunala arrenden
upptoges i en särskild lag, som hänvisade till den redan gällande sociala
arrendelagstiftningen.

I enlighet härmed ha utredningsmännen utarbetat förslag till lag med
vissa bestämmelser angående arrende av kommunal jord, varjämte uppgjorts
ett av detsamma betingat lagförslag örn visst tillägg till 2 kap. 49 § lagen den
14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom. Lagförslagen torde såsom
bilagor (Bilaga A och B) få fogas till detta protokoll.

Utredningsmännen ha föreslagit, såvitt angår kommunala arrenden av jord
utom stadsplan, å ena sidan att den sociala arrendelagstiftningen icke skulle
göras tillämplig å arrenden av brukningsdelar, som icke innehölle odlad jord
till större vidd än ett hektar, samt å andra sidan att under sagda lagstiftnings
tillämpningsområde skulle inbegripas även de största arrendena, varmed då
förstodes arrenden av brukningsdelar, som innehölle odlad jord till en vidd
av mer än femtio hektar. Därjämte ha utredningsmännen med avseende å den
sociala arrendelagstiftningens tillämplighet på kommunal jord föreslagit åtskilliga
jämkningar av lagstiftningen för att undanröja eller mildra vissa olägenheter
för städerna.

Motiveringen till utredningsmännens förslag.

Utredningsmännen ha i den allmänna motiveringen för sitt förslag
erinrat att, medan de i 2 kap. av nyttjanderättslagen upptagna allmänna arrendebestämmelserna
även efter 1943 års lagändringar i det stora hela vore
uppbyggda på grundvalen av principen örn avtalsfrihet mellan jordägaren och
arrendatorerna, de särskilda bestämmelserna för vissa jordbruksarrenden,

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

vilka innehölles i 50—69 §§ i berörda kapitel, väsentligen kännetecknades därav
att de så gott som undantagslöst vore av tvingande natur. Då huvudsyftet
med arrendelagstiftningen i dess helhet uppenbarligen vore jordbruksnäringens
befrämjande, hade givetvis, enligt vad utredningsmännen vidare yttrat,
både de allmänna och de särskilda arrendereglerna utformats på det sätt som
funnits vara mest förenligt med nämnda huvudsyfte. Men därjämte hade vad
särbestämmelserna anginge socialpolitiska synpunkter varit i hög grad medbestämmande
vid sidan av de rent nationalekonomiska grunderna. De kategorier
av arrendatorer för vilka dessa särbestämmelser gällde hade ansetts i
sitt rättsförhållande till jordägaren böra komma i åtnjutande av ett särskilt
stöd från lagstiftningens sida. Med hänsyn härtill hade å jordägaren lagts vissa
förpliktelser, som eljest icke ansetts böra genom lag åläggas honom och om
vilka sålunda vid arrenden i allmänhet avtalsfrihet rådde, och hade även i övrigt
åt arrendatorn beretts vissa fördelar i förhållandet till jordägaren, huvudsakligen
ägnade att tillförsäkra arrendatorn en mera tryggad och varaktig besittningsrätt
än som följde av de allmänna arrendebestämmelserna. Härom ha
utredningsmännen vidare anfört följande.

Att på ett fullt tillfredsställande och rationellt sätt fastslå vilka arrendatorer
som böra komma i åtnjutande av de med de sociala arrendebestämmelserna
förenade förmånerna lärer knappast vara möjligt. 1 avseende härå
ha, så snart frågan om införandet i nyttjanderättslagstiftningen av dylika särbestämmelser
kommit på tal, väsentligen skilda åsikter gjort sig gällande. Från
början har såsom huvudmotiv beträffande erforderligheten för vissa kategorier
arrendatorer av särskilda tvingande arrendebestämmelser åberopats den
omständigheten, att de avsedda arrendatorerna skulle befinna sig i en ställning
av underlägsenhet i förhållande till jordägarna, en ställning som vore ägnad
att försvåra deras möjlighet att på egen hand hävda sina befogade önskemål
vid avtalets avslutande. Det kan härutinnan vara tillräckligt att erinra om att
den norrländska arrendelagen av den 25 juni 1909, vilken lag tillkom på initiativ
av den år 1901 tillsatta norrlandskommittén, motiverades huvudsakligen
av en förefintlig oförmåga hos arrendatorer av trävarubolagens och skogsspekulanternas
fastigheter att utan stöd av lagstiftningen uppnå arrendevillkor,
som satte dem i stånd att med intresse ägna sig åt en tillfredsställande skötsel
av arrendegårdarna. Den anförda synpunkten hade vid norrlandslagens
tillkomst säkerligen sitt fulla berättigande. Den sammanhängde med det förhållandet,
att arrendatorerna i allmänhet icke kunde erhålla sin fulla försörjning
av jordbruket utan för sitt uppehälle även voro hänvisade till arbete
i bolagsskogarna, varför de för att vara säkra om sådant arbete kunde
bliva nödsakade att i allt finna sig i de arrendevillkor som bolagen bjödo.

Vid uppbyggandet av den arrendelagstiftning som nu gäller och som fick
sin utformning genom de år 1943 genomförda lagändringarna synes för
gränsdragningen mellan de allmänna och de särskilda bestämmelserna, även
om därvid naturligtvis sociala synpunkter spelat in, någon avgörande betydelse
icke ha tillmätts en antagen underlägsenhet från arrendatorernas
sida i deras förhållande till jordägarna. Det har i detta hänseende framhållits
att en dylik underlägsenhet kunde tänkas förekomma jämväl inom andra
grupper av arrenden än dem som kunde ifrågakomma att föras in under särbestämmelserna,
varjämte det erinrats att arrendatorerna numera såsom följd
av organisationsväsendets utveckling och tidsomständigheterna i övrigt måste
antagas besitta större möjlighet att hävda sina befogade intressen gentemot
jordägarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

17

Vid den genom 1943 års lagändringar företagna utvidgningen av specialregleringens
tillämpningsområde synes huvudsynpunkten för gränsdragningen
lia varit åtskillnaden mellan tillfälliga och permanenta arrenden. Medan
de förra skola regleras endast av de allmänna bestämmelserna, synes det vara

1 princip avsett, att arrenden av fastigheter, vilkas brukande genom arrendatoi
är det normala, skola vara underkastade specialreglering. Att gränsdragningen
skett just på det angivna sättet har funnits motiverat såväl av samhällsekonomiska
som av sociala intressen, ehuruväl de senare icke torde ha trätt i förgrunden
i samma grad som då frågan örn behovet av en särlagstiftning med
tvingande bestämmelser för bolagsarrendena i Norrland först bragtes på tal.

Med hänsyn till den förut angivna av lagstiftningen antagna åtskillnaden
mellan arrenden i allmänhet och s. k. sociala arrenden uppstode —- enligt vad
utredningsmännen vidare anfört — spörsmålet huruvida de kommunala arrendena
kunde anses vara av så varaktig natur, att de borde inbegripas bland
de arrenden, för vilka bestämmelserna i 50—69 §§ av 2 kap. nyttjanderättslagen
vore tillämpliga. Utredningsmännen lia i anslutning härtill yttrat.

I svar som å verkställda rundfrågor inkommit till utredningsmännen uttalas
från städernas sida allmänt den uppfattningen att städernas arrendeupplåtelser
i de flesta fall äro att anse såsom varande av tillfällig art. Man
åberopar härvid att den övervägande huvudparten av den av städerna innehavda
jord, som kan ifrågakomma till utarrendering, av städerna förvärvats
ingalunda för att brukas såsom jordbruksjord utan för tillgodoseende av
stadskommunala intressen av olika art, därvid såsom exempel angivas bostadsbebyggelse,
uppförande av industrianläggningar och sociala eller hygieniska
inrättningar såsom vårdanstalter, vattenverk, renhållningsverk m. m.,
anläggning av idrottsplatser, koloniträdgårdar, friluftsbad, friluftsreservat,
flygplatser o. d„ och uttalas det nied utgångspunkt härifrån, att utarrendering
av den kommunala jord som är avsedd att användas för något av nämnda
ändamål sker endast i avvaktan på att frågan om jordens exploatering
för det ena eller andra av dessa ändamål varder aktuell. När detta kan ske,
utsäges det vidare, kan icke på förhand beräknas. Med hänsyn härtill förmena
städerna, att det för dem rent av är ett livsintresse att i avseende å
arrendeupplåtelserna inga sådana bestämmelser varda gällande som hindra
städernas användande av deras jordar för de ändamål för vilka de egentligen
äro avsedda. I arrendekontrakten tillförsäkra sig också städerna i allmänhet
rätt att när så anses påkallat bryta arrendeförhållandet för jordens disponerande
på annat sätt. Från vissa städer upplyses det dock, att de även äro
ägare av utarrenderade jordbruksegendomar, som antingen alldeles icke eller
ock inom avsevärd tid framåt icke kunna komma i fråga att disponeras för
något rent stadskommunalt ändamål.

Utredningsmännen lia under erinran örn den förut återgivna tabellen 1
med vissa uppgifter angående städernas utarrenderade jordbruksjord anfört
följande.

Antalet utarrenderade brukningsdelar tillhörande städerna uppgår till 3 209,
därav 883 äro försedda med för jordbruksdriften erforderliga byggnader och

2 326 äro obebyggda. För de bebyggda brukningsdelar som icke innehålla
större vidd än 20 hektar, uppgående till ett antal av 606, är arrendetiden 1 år
eller därunder för 298, över 1 till och med 5 år för 166, över 5 till och med
10 år för 70 och över 10 år flir 72. Av de större bebyggda brukningsdelarna
äro 68 utarrenderade på t år eller därunder, 101 på tid över 1—5 år, 88 på tid

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 .sami. Nr 12. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

över 5—10 år och 20 på tid över 10 år. Av de obebyggda brukningsdelarna
med en vidd av högst 20 hektar äro 1 167 utarrenderade på tid icke överstigande
1 år, 499 på tid över 1—5 år, 542 på tid över 5—10 år och 75 på tid
över 10 år. Övriga obebyggda brukningsdelar, till antalet endast 43, fördela
sig beträffande arrendetiden ungefär lika på de olika tidsperioderna till och
med 10 år; endast för en brukningsdel överstiger arrendetiden 10 år.

Av de återgivna siffrorna kan utläsas, att en avsevärd del av städernas utarrenderade
brukningsdelar, som innehålla jordbruksjord av jämförelsevis
liten vidd, är upplåten på korttidsarrende. Vad angår de obebyggda brukningsdelarna
framträder detta särskilt markant så till vida som för jämnt
hälften av dem arrendetiden ej överstiger ett år. Det anförda förhållandet
torde otvivelaktigt giva belägg för att det icke saknas skäl att till en viss
grad betrakta städernas arrendeupplåtelser såsom varande av mera tillfällig
natur än de arrenden som åsyftas i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen. Det torde
nämligen få antagas, att de så ofta förekommande korta arrendeperioderna
ha sin grund däri, att fastigheterna beräknas inom en nära framtid komma
att disponeras på annat sätt än genom upplåtelse på arrende. Men å andra
sidan giva siffrorna i tabell 1 också vid handen, att det icke är ett obetydligt
antal brukningsdelar som utarrenderas på jämförelsevis lång tid. Beträffande
de sistnämnda torde det i allt fall knappast kunna med fog påstås, att arrendeupplåtelserna
äro tillfälliga. Det medgives också från några städers sida att
vissa av deras jordbruksarrenden äro att betrakta som permanenta.

Om också de kommunala arrendena till icke obetydligt antal ej kunde
anses vara permanenta i den bemärkelsen, att avtalen avslutades för längre
tidsperioder, förefunnes dock, enligt vad utredningsmännen framhållit, mellan
kommunala arrendefastigheter och de fastigheter som avsåges i 2 kap. 49 §
nyttjanderättslagen den likheten, att det endast i sällsynta undantagsfall förekomme,
att fastigheterna brukades av ägarna själva. Upphörde utarrenderingen
av en kommunal jordbruksfastighet, berodde detta icke på att kommunen
ämnade själv övertaga jordbruksdriften. Anledningen till upphörandet
vore, att kommunen avsåge att disponera fastigheten för tillgodoseende
av något allmänkommunalt ändamål, antingen genom försäljning av fastigheten
eller med bibehållande av densamma i kommunens ägo. Med hänsyn
därtill ha utredningsmännen funnit, att det med fog torde kunna påstås, att
arrendena av kommunal jordbruksjord, även om de i viss mån kunde betraktas
som tillfälliga, i det hänseende varom nu vore fråga vore att anse
såsom likställda med de sociala arrendena.

På grund av det nu sagda har det synts utredningsmännen vara principiellt
berättigat att de kommunala jordbruksarrendena fördes inom tilllämpningsområdet
för de sociala arrendebestämmelserna. Härav följde dock
ingalunda med nödvändighet att nämnda bestämmelser skulle till alla delar
utan inskränkning varda tillämpliga å alla kommunala arrenden. Den sociala
arrendelagstiftningen borde uppenbarligen icke fattas såsom en odelbar
enhet, så att om någon av dess bestämmelser skulle befinnas mindre lämplig
för arrende av kommunal jord samtliga dessa arrenden av sådan anledning
skulle ställas helt utanför sagda lagstiftning. Det borde helt naturligt undersökas
huruvida särbestämmelserna i sin nuvarande avfattning lämpade sig
för den nu ifrågavarande kategorien arrenden. Befunnes det vid denna under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

19

sökning att så icke vore förhållandet, borde bestämmelserna underkastas
erforderlig omarbetning eller till någon del sättas ur funktion såvitt den
nya arrendegruppen anginge.

Till en början torde undantag från särbestämmelserna enligt
utredningsmännens mening böra göras för alla arrenden av sådan k o mmunal
jord som ingi n ge i fastställd stadsplan. Utredningsmännen
ha härom yttrat.

Den omständigheten att fastställelse av stadsplan för visst område utverkats
tyder i och för sig på att den jord som ingår i planen, även om den
för tillfället disponeras genom utarrendering, dock inom en nära framtid
kommer att användas för annat ändamål än jordbruk, nämligen det i stadsplanen
angivna. Det vore med hänsyn härtill att befara att en tillämpning å
dylika arrenden av de sociala arrendereglerna skulle bliva till hinder för
stadens eller samhällets ändamålsenliga utveckling. Därför torde det icke böra
ifrågakomma, att den sociala arrendelagstiftningen göres tillämplig å arrende
av sådan jord. Då i infordrade uppgifter icke gjorts åtskillnad mellan brukningsdelar
inom och utom fastställd stadsplan, kan icke angivas vilken omfattning
det nu omförmälda undantaget kommer att få. Troligen torde det
dock förhålla sig så, att antalet arrendefastigheter som ligga inom stadsplan
icke är stort.

Utredningsmännen ha vidare behandlat spörsmålet om särbestämmelserna
borde gälla i avseende å arrende av all övrig kommunal jord utan hänsyn
till brukningsdelarnas storlek, samt härom anfört följande.

I 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, vilket lagrum fastslår vilka fastigheter
som skola falla under de sociala arrendebestämmelserna, uppsättes icke
någon s. k. nedre arealgräns, varav följer att specialregleringen numera är
tillämplig även å de allra minsta arrendena, med den inskränkning likväl
som föranledes av stadgandet i andra stycket, vilket stadgande dock icke
torde ha någon nämnvärd relevans beträffande kommunala arrenden.

Vad angår den kommunala jord som nu är i fråga, torde det icke vara
lämpligt att även de minsta arrendena indragas under de sociala arrendebestämmelsernas
tillämpningsområde. Det torde utan vidare kunna antagas
att en sådan till ytterlighet driven utvidgning av nämnda bestämmelsers
tillämpningsområde beträffande kommunal jord skulle från kommunernas
och i all synnerhet från städernas sida betraktas som i högsta grad oförmånlig
för kommunerna. Beträffande de minsta brukningsdelarna äro också
de skäl, som av städerna åberopats mot den ifrågavarande lagstiftningens
utsträckande överhuvud taget till att avse även den kommunala arrendejorden,
helt visst värda särskilt beaktande, och detta så mycket mera som jordbruket
å de avsedda små brukningsdelarna uppenbarligen icke är av någon
större betydelse. Någon mera vägande grund för behövligheten av ett socialt
skydd för arrendatorerna av de minsta kommunala brukningsdelarna torde
ej heller kunna åberopas. Den inadvertens i lagstiftningen beträffande de
sociala arrendena som onekligen uppkommer därigenom att såvitt angår den
kommunala jord som skall falla under nämnda lagstiftning undantag göres
för de minsta brukningsdelarna, under det att något motsvarande icke gäller
för andra arrenden, torde icke vara av den art att man på grund därav bör
tveka att godtaga olikheten. Principen att de sociala arrendebestämmelserna
skola gälla även för kommunala arrenden bör helt naturligt icke tillämpas
i vidsträcktare omfattning än som är av behovet påkallat. Uteslutandet av

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

arrendena av de minsta brukningsdelarna är betingat av lämplighetsskäl och
innebär icke något avkall på den omförmälda principen.

Om sålunda det synes av omständigheterna betingat att i det hänseende
nyss nämnts inskränka på de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning
såvitt angår kommunala arrenden, uppstår frågan var gränsen bör dragas
för de arrenden som skola anses såsom »de minsta». Härom kunna
helt naturligt olika meningar göra sig gällande. Utredningsmännen hålla
för sin del före, att gränsen bör ansluta sig till en viss areal å de utarrenderade
brukningsdelarna och att denna areal bör bestämmas till ett hektar
odlad jord. Godtages denna gräns, komma 899 utarrenderade brukningsdelar
i städerna eller mer än en fjärdedel av alla dylika brukningsdelar att vara undantagna
från tillämpningen av de sociala arrendebestämmelserna. Härvid
bortses från att vissa av brukningsdelarna kunna vara undantagna redan på
den grund att de ligga inom fastställd stadsplan.

Beträffande den övre arealgränsen uttalade föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet, då beslut fattades om utredningens igångsättande
att anledning icke syntes föreligga att vid arrenden av ifrågakomna slag
upprätthålla den för de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning stadgade
arealgränsen av femtio hektar. Denna departementschefens uppfattning står
otvivelaktigt i full överensstämmelse med syftemålet med specialregleringen,
vilket ej blott ligger på det socialpolitiska planet utan även hänför sig till det
nationalekonomiska intresset av jordbrukets förkovran på de utarrenderade
fastigheterna. I det förslag som utredningsmännen finna sig böra framlägga
har också någon övre arealgräns för de utarrenderade fastigheter som ansetts
böra specialregleras icke upptagits. Det må anmärkas att då antalet städerna
tillhöriga utarrenderade brukningsdelar, som innehålla åkerjord med en
areal överstigande femtio hektar, endast uppgår till 108 den olikhet mellan
kommunala arrenden och sociala arrenden i allmänhet som uppkommer därigenom,
att någon övre arealgräns icke finnes för de förra arrendena, ej spelar
någon betydande roll såvitt stadsjorden angår. Beträffande annan kommunal
jord torde olikhetens betydelse uppenbarligen vara än mindre.

Ehuruväl det enligt utredningsmännens mening kunde antagas, alt åtskilliga
av de olägenheter som städerna i sina svar till utredningsmännen framhållit
skola uppstå, därest de kommunala arrendena lades under den sociala arrendelagstiftningen,
bleve borteliminerade genom de föreslagna undantagen
dels för arrenden av jord som läge inom fastställd stadsplan dels ock för de
minsta arrendena av annan jord, vore dock alltjämt de av städerna framförda
erinringarna mot den ifrågasatta lagstiftningen överhuvud taget ovedersägligen
av den räckvidd att de icke kunde utan vidare avvisas. Utredningsmännen
ha därför tagit under övervägande örn icke genom ytterligare
jämkningar av lagstiftningen de av städerna framhållna
olägenheterna kunde undanröjas eller åtminstone mildras. 1 detta hänseende
lia utredningsmännen anfört följande.

Städernas anmärkningar rikta sig med skärpa mot de sociala bestämmelserna
om optionsrätt och förköpsrätt. Det har i avseende härå framhållits,
att de sålunda arrendatorn tillerkända rättigheterna skulle kunna helt omintetgöra
en tilltänkt exploatering av den utarrenderade jorden för något kommunalt
ändamål. Emellertid synes härvid från städernas sida icke tillräckligt
ha beaktats de möjligheter till optionsrättens brytande som föreligga enligt 2
kap. 53 § nyttjanderättslagen. Jämlikt stadgande i nämnda lagrum kan, då på

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

21

grund av särskilda förhållanden arrendatorns kvarstånde skulle för .jordägaren
medföra påtagligt men, arrendet bringas att upphöra med löpande
arrendeperiods utgång. Ett sådant särskilt förhållande torde uppenbarligen
föreligga för det fall att frågan om en exploatering av den utarrenderade jorden
för något kommunalt ändamål blivit aktuell. Det kan i detta sammanhang
förtjäna anmärkas, att 1936 års arrendeutredning i sin motivering till
stadgandet i fråga såsom exempel på dess tillämpning anförde, att utarrenderad
jord erfordrades för någon anläggning som jordägaren kunde visa sig
ha för avsikt att utföra. Vad angår förköpsrätten är att märka, att densamma
kan göras gällande endast under förutsättning att arrendatorn är förvarad
vid sin optionsrätt.

Emellertid åligger det enligt bestämmelse i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen
jordägare, som gör gällande att rätten till nytt arrende förfallit, att
senast ett år före arrendetidens utgång lämna meddelande därom till arrendatorn.
Med hänsyn till de speciella förhållanden som råda vid utarrendering
av kommunal jord måste det för kommunerna framstå såsom eji allvarlig
olägenhet, därest denna möjlighet att bryta optionsrätten skulle avskäras
på så tidigt stadium som angivits. Det är ofta mycket svårt för en
kommun att på förhand beräkna den tidpunkt då frågan om en exploatering
blir aktuell. A andra sidan är läget ej sällan det att när nämnda
fråga väl uppkommit den kräver ett snabbt avgörande. För tillgodoseende av
de kommunala intressena i denna del synes den tid inom vilken kommun
skall lämna arrendatorn sådant meddelande som nyss omförmälts kunna
förkortas. Dock måste härvid tillbörlig hänsyn tagas till arrendatorn, så
att denne inom en ej alltför kort tid före arrendeperiodens utgång kan förvänta
meddelande av kommunen, att enligt dess mening arrendeförhållandet
ej skall fortfara. Vid den avvägning mellan å ena sidan kommunens och
å andra sidan arrendatorns intressen som utredningsmännen sålunda funnit
böra äga rum har det ansetts, att den förut angivna tiden av ett år skäligen
kan förkortas till sex månader. Ehuru den föreslagna tidsbegränsningen närmast
har avseende å det fall att kommun gör gällande, att ett fortsatt arrendeförhållande
skulle vara till påtagligt men för kommunen, synes av praktiska
skäl samma tid böra gälla även för övriga i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen
angivna fall, då kommun skulle ha möjlighet att bryta optionsrätten.
Någon annan ändring av bestämmelserna i nämnda lagrum än den nu
förordade har icke ansetts påkallad. Kommunens meddelande till arrendatorn
skall sålunda innehålla uppgift att denne, därest han icke åtnöjes med
att avflytta, har att inom en månad instämma talan örn bibehållande av rätten
till nytt arrende. Och instämmes ej sådan talan skall detta tolkas såsom
ett medgivande från arrendatorns sida att avflytta.

Jämlikt stadgandena i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen äger part att med
avseende å nytt arrende, som uppkommer genom optionsrättens utövande,
påkalla ändring av arrendevillkoren och i händelse överenskommelse ej kan
ernås hänskjuta frågan till skiljemän. Det åligger i så fall part att för motparten
tillkännagiva sin önskan örn nya arrendevillkor senast åtta månader
före arrendetidens utgång ävensom att hänskjuta frågan därom lill skiljemän
senast sju månader före samma tids utgång. Den ifrågasatta förkortningen
från ett år till sex månader av den tid inom vilken kommun skall
lämna arrendatorn meddelande, att enligt kommunens åsikt rätten lill nytt
arrende förfallit, synes böra föranleda jämkning även av de i 2 kap. 54 §
nyttjanderättslagen angivna tidsfristerna. I detta hänseende förorda utredningsmännen
sådan ändring av stadgandena i sistnämnda lagrum, att de omförmälda
tidsfristerna bestämmas till sex respektive fem månader före arrendetidens
utgång.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

Enligt de sociala arrendebestämmelserna har arrendatorns underhållsskyldighet
beträffande nödiga byggnader å den arrenderade .jorden bestämts
till att avse avhjälpandet av sådana brister som föranleda blott
mindre reparation. Vid angivandet av riktlinjerna för förevarande utredning
uttalade föredragande departementschefen att det, i varje fall såvitt
anginge något större fastigheter, borde övervägas att i viss mån begränsa
jordägarens skyldigheter i fråga om underhållet av åbyggnader på sådant
sätt, att arrendatorn skulle svara för det normala underhållet. Utredningsmännen
hålla också före, att beträffande byggnaderna å sådana kommunala
fastigheter som innehålla mer än femtio hektar odlad jord — vilka fastigheter
i motsats till vad som gäller för övriga sociala arrenden även funnits
böra falla under speciallagstiftningen — skäl saknas att ålägga kommunerna
såsom en tvingande förpliktelse samma stränga underhållsskyldighet som
gäller för övriga sociala arrenden. Vid dessa större och mera affärsmässiga
arrenden — det rör sig för övrigt om endast ett mindretal fastigheter —-synes avtalsfrihet i avseende å underhållsskyldigheten böra råda.

I 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen äro upptagna dispensregler för sociala
arrenden i allmänhet. Enligt dessa regler kan, då särskilda omständigheter
visas böra föranleda därtill, beträffande visst arrendeavtal dispens erhållas
från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 eller 63—65 §§ av
sagda kapitel. Én förutsättning för beviljande av dispens är, att i avtalet
gjorts förbehåll att dispens må sökas. Dispensansökan prövas i första hand
av vederbörande jordbrukskommission. Klagan över kommissionens beslut
föres hos länsstyrelsen och över dess beslut hos Kungl. Maj:t. Avslås dispensansökan
skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

Särskilt vad städernas utarrenderade jord beträffar torde de omförmälda
reglerna icke vara tillfyllest för tillgodoseende av dispensbehovet. Med hänsyn
till vad av städerna åberopats särskilt därom, att arrendeupplåtelserna
vad den kommunala jorden angår i så många fall äro tillfälliga och tillgripas
endast i avvaktan på att jorden skall användas för ändamål som icke
ha med jordbruk att göra, böra dispensreglerna icke begränsas till att avse
endast visst ingånget arrendeavtal, i vilket gjorts förbehåll att dispens må
sökas, utan böra dispensmöjligheterna utsträckas sålunda, att tillfälle herodes
kommunerna att få ansökan örn dispens prövad redan innan upplåtelse
på arrende skett. Med en dylik utvidgning av dispensreglerna torde
garanti kunna vinnas för att ett lagbud örn de tvingande arrendebestämmelsernas
tillämpning å kommunala arrenden icke skall träda kommunernas
berättigade intressen för nära. Förmenar sålunda kommun, att viss jord av
större eller mindre omfattning, som den har för avsikt att upplåta på arrende,
inom den närmaste tiden kan bliva behövlig exempelvis för genomförande
av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av samhälleliga intressen vid fortsatt
bebyggelse eller ock för något annat allmänt kommunalt ändamål samt
att förty de tvingande arrendebestämmelserna örn minimitid, optionsrätt,
byggnadsskyldighet m. m. icke lämpligen böra bliva gällande i avseende å
arrendeupplåtelserna, bör kommunen äga söka dispens i den mån så finnes
av förhållandena påkallat. Intet hindrar att en dispensansökan avser all den
jord som kommun har för avsikt att upplåta på arrende.

Vad angår de i 2 kap. 67 § nyttjanderättslagen upptagna bestämmelserna
örn inhämtande av jordbrukskommissionens tillstånd till försäljning eller
utarrendering av jordbruk, som jordägaren efter föregående utarrendering
själv övertagit till brukande, torde desamma sakna betydelse vid kommunala
arrenden. Förty bör icke sagda lagrum liksom ej heller den därmed
sammanhängande 69 § göras tillämplig å dylika arrenden.

Kunc/1. Maj-.ts proposition nr 12.

23

Utöver vad utredningsmännen sålunda anfört i fråga om dels tiden för
lämnande av meddelande örn jordägarens avsikt att bryta optionsrätten och
den därmed sammanhängande ändringen av de i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen
angivna tidsfristerna, dels underhållsskyldigheten beträffande byggnaderna
å större fastigheter, dels dispensmöjligheten, dels ock undantagandet
av 2 kap. 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen från tillämpningen å de
kommunala arrendena torde såvitt dessa arrenden angår några ytterligare
jämkningar i de sociala arrendebestämmelserna, sådana de utformats genom
den år 1943 genomförda lagstiftningen, icke vara av förhållandena påkallade.

I en specialmotivering till sitt förslag till lag med vissa bestämmelser
angående arrende av kommunal jord ha utredningsmännen framhållit
i huvudsak följande.

Den sociala arrendelagstiftningen skulle enligt 1 § helt naturligt gälla endast
beträffande upplåtelser på arrende för jordbruksändamål. Frågan huruvida
den föreslagna lagen eller de allmänna arrendebestämmelserna i nyttjanderättslagen
i ett givet fall skulle tillämpas vore beroende på förhållandena
vid arrendeavtalets tillkomst. Därest kommun förvärvade en utarrenderad
fastighet, å vilken dittills de allmänna arrendebestämmelserna tillämpats,
bleve nämnda bestämmelser gällande även under den återstående delen
av löpande arrendetid. Likaledes kunde den omständigheten att kommun
under arrendeperioden försålde fastigheten till enskild person, som icke vore
att hänföra till någon av de i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen angivna jordägarkategorierna,
icke beröva arrendatorn förmåner, som han i enlighet med
den nya lagen genom avtalet förvärvat. Arrendatorn hade sålunda i sistnämnda
fall optionsrätt vid löpande periods utgång, varemot det genom optionsrättens
utövande uppkomna arrendeförhållandet reglerades av de allmänna
arrendebestämmelserna. Efter nu angivna grunder skulle ock bedömas den
verkan som en fastställelse av stadsplan å utarrenderad jord utövade å gällande
arrendeavtal.

Utredningsmännen lia vidare framhållit såsom självfallet, att för alt en dispensansökan
skulle vinna beaktande fullgiltiga skäl för densamma måste föreligga.
Tillförlitlig utredning, ägnad att för dispensmyndigheten klarlägga att
och i vad mån dispens vore erforderlig, borde av kommunen förebringas. För
att ärendet skulle vinna snabbare behandling borde denna utredning lämpligen
bifogas dispensansökan. Att dispensmyndigheten, därest den funne utredningen
ofullständig, borde äga rätt att på sätt den funne lämpligt låta komplettera
densamma vore utan vidare klart. Då fråga vore örn dispens beträffande
ännu icke utarrenderad jord syntes det ej kunna undvikas, att ett dispensmedgivande
som vid viss tidpunkt varit fullt motiverat senare med hänsyn
till vunnen erfarenhet örn exploateringsmöjligheter och dylikt kunde
framstå såsom oriktigt eller mindre lämpligt. Det torde förty böra stå dispensmyndigheten
fritt att, örn den funne anledning därtill, modifiera räckvidden
av sitt dispensmedgivande genom tids- och ändamålsbestämmelser.
Örn arrendeavtal redan slutits utan att däri intagits förbehåll att dispens skulle
sökas, vore möjligheten för kommun att mot arrendatorns bestridande erhål -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

la dispens i den ordning som i 4 § sägs utesluten. Däremot torde det böra stå
kommunen fritt att med avseende å sådant nytt arrende som uppkomme genom
arrendatorns utövande av optionsrätt under åberopande av 2 kap. 54 §
nyttjanderättslagen hos skiljemän påkalla sådan ändring i arrendevillkoren
för den nya arrendeperioden att i desamma infördes förbehåll att dispens
skulle sökas. Därest ej mellan parterna träffats skiljeavtal, bleve det jordbrukskommissionens
ledamöter, som konnne att taga ställning till såväl frågan
om införande av förbehåll i arrendeavtalet som frågan om dispensens beviljande.
Med anlitande av nu angivna förfarande kunde kommun, som vid
arrendeperiodens utgång icke ansåge sig kunna binda sig för en femårsperiod
på grund av utsikten till en snar exploatering av den utarrenderade jorden,
få det jämlikt 2 kap. 51 § nyttjanderättslagen förnyade arrendet bestämt till
en kortare tid än fem år. Att bereda kommun möjlighet att dispensvägen få
de i 2 § bestämda tiderna ytterligare förkortade hade icke ansetts erforderligt.

övergångsbestämmelserna hade utformats i anslutning till de stadganden
som reglerade övergångsförhållandena vid 1943 års sociala arrendelagstiftning.

En av de sakkunniga, fastighetsdirektören F. Persson, har i särskilt yttrande
förklarat sig icke kunna giva sin anslutning åt utredningsmännens förslag
samt anfört i huvudsak följande.

Enligt vad som framginge av 1936 års arrendeutrednings betänkande vore
det avsett, att de strängare och tvingande särbestämmelserna skulle tillämpas
endast å sådana arrenden, vilka kunde betraktas såsom permanenta, medan
i motsats härtill tillfälliga arrenden skulle falla utanför särbestämmelserna
och regleras uteslutande genom de allmänna arrendebestämmelserna. Arrendeutredningens
motiv och exemplifiering utvisade, att begreppet tillfällig hänfördes
till orsaken till markens utarrendering: det förelåge en tillfällig orsak
till utarrenderingen och denna utarrendering komme att upphöra så snart
den tillfälliga orsaken ej längre förelåge. I motsats härtill folie inom de permanenta
arrendena alla sådana arrenden, beträffande vilka jordägarens avsikt
vore, att marken allt framgent skulle förbliva utarrenderad.

Med den innebörd som sålunda inlagts i begreppen tillfälliga respektive permanenta
arrenden måste givetvis arrenden av kommunal jord, bortsett från
vissa undantagsfall, betraktas såsom tillfälliga arrenden och icke rimligen
hänföras till arrenden av permanent natur.

Utredningsmännen hade helt naturligt icke sett sig i stånd att förklara de
kommunala arrendena vara av så varaktig natur, att de borde inbegripas
bland de arrenden, för vilka de sociala arrendebestämmelserna gälla, utan
lagt upp problemet efter en annan linje. Av de båda i och för sig ostridiga
förhållanden, att städernas jordbruksfastigheter endast i sällsynta undantagsfall
brukades av ägarna själva och att upphörandet av utarrendering icke
berodde på att kommunen själv ämnade övertaga jordbruksdriften, hade utredningsmännen
ansett sig kunna draga den slutsatsen, att arrenden av kommunal
jordbruksjord vore att anse som likställda med de sociala arrendena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

25

De nämnda båda omständigheterna kunde enligt direktör Perssons mening
emellertid icke tillmätas någon som helst betydelse i den av utredningsmännen
angivna riktningen. De torde tvärtom få anses utgöra ett stöd för uppfattningen
att de kommunala arrendena utom i enstaka undantagsfall måste
anses vara av rent tillfällig natur.

Sedan en kommun förvärvat viss jordbruksmark i avsikt att utnyttja den
för något speciellt kommunalt ändamål, hade de näringspolitiska och socialpolitiska
synpunkter, vilka förestavat de tvingande särbestämmelserna, icke
längre någon aktualitet med avseende å denna mark. Det gällde icke längre
att främja jordbrukets produktionskraft och höja jordens hävd och kultur
eller att tillförsäkra arrendatorn en mera tryggad och varaktig besittningsrätt.
Städernas arrenden vore avsedda att upphöra så snart tiden vore inne
för realiserandet av det med markens förvärvande avsedda syftemålet. Utarrenderingen
skedde endast till undvikande av att jorden komme i vanhävd
innan den toges i anspråk för att tillgodose kommunens fortsatta utveckling.
Arrendatorerna vore som regel fullt införstådda med de förhållanden som
betingade jordens utarrendering.

Enligt direktör Perssons uppfattning kunde varken näringspolitiska eller
socialpolitiska synpunkter rimligen anses motivera, att man nu med avseende
å de kommunala arrendena i allmänhet frånginge den så sent som år
1943 allmänt omfattade gränsdragningen för de strängare särbestämmelsernas
tillämpningsområde. Örn man emellertid, i överensstämmelse med tredje
särskilda utskottets hemställan, ansåge åtgärder påkallade beträffande sådana
kommunala arrenden som besutte en mera varaktig karaktär, vore principiellt
icke något att invända däremot, men man ställdes då inför det såväl
praktiskt som rättstekniskt svårbemästrade problemet att bland de kommunala
arrendena till särbehandling bryta ut de fåtaliga arrenden vilka kunde
anses jämförbara med dem, som nu vore underkastade särbestämmelserna.
Man kunde tänka sig den utvägen, att genom lämpliga tilläggsbestämmelser
till nuvarande arrendelagstiftning möjlighet infördes för vederbörande att
beträffande ett visst arrende, vilket vore underkastat allenast de allmänna
arrendebestämmelserna, efter prövning av den myndighet, som kunde finnas
lämplig för ändamålet, utverka förordnande därom, att å arrendet i fråga
jämväl skulle tillämpas någon eller några av de för de permanenta arrendena
gällande särbestämmelserna. Löstes problemet efter denna linje, skulle
man vinna den fördelen, att de allra flesta av de kommunala arrendena
skulle som hittills kunna i samförstånd mellan kommunen och vederbörande
arrendator regleras genom frivilliga överenskommelser enligt de allmänna
arrendebestämmelserna. Endast för det fall, då det med hänsyn till föreliggande
förhållanden vore mer eller mindre uppenbart, att det vore fråga
om ett arrende, som måste karakteriseras såsom något mera än ett rent tillfälligt
arrende och följaktligen borde underkastas en mera långfristig reglering,
skulle en särskild mvndighetsprövning med allt vad därmed sammanhängde
behöva tillgripas.

Att som utredningsmännen föreslagit hänföra samtliga arrenden av kom -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

munal jord såsom varande permanenta eller i varje fall i berörda avseende
fullt likställda med permanenta arrenden under de sociala arrendebestämmelsernas
tillämpningsområde, visserligen med vissa inskränkningar och
jämkningar, och samtidigt medgiva ett allmänt dispensförfarande från samma
bestämmelser vore otillfredsställande. En lag i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningsmännens förslag skulle rättstekniskt framstå som en
oformlighet, då den skulle till allmän princip upphöja vad som i verkligheten
allenast utgjordes av ett ringa antal undantagsfall samt till undantagsfall
från denna fiktiva princip hänföra vad som i realiteten framstode
som allmänna regeln. Redan detta förhållande måste väcka betänkligheter,
men viktigare vore, att en dylik lag skulle medföra olyckliga konsekvenser
för städerna. Alla detaljinvändningar mot utredningsmännens förslag kunde
synbarligen mötas med en hänvisning till de föreslagna dispensmöjligheterna.
Dispensförfarandet innebure emellertid stora olägenheter för städerna.
Med hänsyn till det mycket stora antal ärenden, som skulle ankomma
på varje jordbrukskommission, måste man räkna med att en avsevärd
tid skulle behöva förflyta, innan kommissionen kunde fatta ett avgörande.
För att tillgodose sina intressen skulle vidare kommunerna utan tvivel bliva
nödsakade att i åtskilliga fall överklaga jordbrukskommissionernas beslut.
Man måste därför räkna med en betydande tidsutdräkt, innan kommunerna
skulle kunna taga slutlig ställning till frågor, som ofta krävde ett snabbt avgörande.

Beträffande de framlagda lagförslagens detaljer har direktör Persson riktat
anmärkning dels mot att begreppet brukningsdel icke kommit till användning
i 1 § av förslaget till lag med vissa bestämmelser angående arrende
av kommunal jord, dels ock mot att den för närvarande gällande övre arealgränsen
av femtio hektar icke skulle upprätthållas med avseende å sådant
arrende. Härom har den sakkunnige anfört i huvudsak följande.

Bestämmelserna i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen bygger på begreppet
brukningsdel, vilket begrepp även utredningsmännnen synas i princip ha
lagt till grund för sina överväganden. Vid utformningen av 1 § i den föreslagna
speciallagen, vilken paragraf i förevarande hänseende motsvarar 49 § i
nyttjanderättslagen, har emellertid brukningsdel icke kommit till användning.
Oavsett vilken innebörd, som rätteligen bör inläggas i begreppet brukningsdel
— och härom synas meningarna vara delade — kommer nämnda förhållande
att medföra otillfredsställande konsekvenser. I fråga om nu gällande
arrendelag kommer säkerligen en viss rättspraxis att utbildas på grundval
av begreppet brukningsdel, vilken praxis emellertid, därest utredningsmännens
förslag på denna punkt godtages oförändrat, icke kommer att gälla beträffande
kommunala arrenden. Av helt naturliga skäl är det av vikt, att en
och samma praxis blir gällande för alla arrenden, vare sig de hänföra sig till
jord i enskild ägo eller till kommunal jord. I 1 § i lagförslaget bör därför vidtagas
härav påkallad ändring.

Bestämmelserna i 1 § i lagförslaget innebära vidare, att den för närvarande
gällande övre arealgränsen av femtio hektar icke skall upprätthållas med
avseende å arrende av kommunal jord. Till stöd för denna anmärkningsvärda
åtskillnad vid behandlingen av kommunal jord och jord i enskild ägo ha ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

27

redningsmännen nöjt sig med att erinra om syftemålet med specialregleringen,
vilket ej blott ligger på det socialpolitiska planet utan även hänför sig
till det nationalekonomiska intresset av jordbrukets förkovran på de utarrenderade
fastigheterna. Några bärande skäl, varför kommunerna på denna
punkt skulle komma att intaga en annan ställning än övriga jordägare, synas
icke föreligga. Genom en arealgräns av tidigare tjugofem hektar, numera
femtio hektar odlad jord, har man velat tillgodose kravet på det större
mått av smidighet och rörlighet, som påkallas av den mera affärsbetonade
karaktären i kontrahenternas uppgörelse rörande större arrendefrågor.
Detta krav gör sig gällande med minst samma styrka, när det är fråga örn
kommunal jord. Konsekvensen av ett bifall till utredningsmännens förslag
på denna punkt skulle för övrigt bliva det märkliga förhållandet, att, så
snart en kommun förvärvade ett mera än femtio hektar odlad jord omfattande
jordbruk, som enligt nuvarande lagstiftning regleras enbart av de allmänna
arrendebestämmelsema, detta jordbruk uteslutande av den anledning,
att det kom i en kommuns ägo, omedelbart skulle bliva underkastat
även särbestämmelserna. Något sakskäl för en sådan åtskillnad synes icke
föreligga, varför den gällande övre arealgränsen även bör gälla de kommunala
arrendena.

4. Yttranden över förslaget till arrendebestämmelser för kommunal jord.

Bland de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget
till arrendebestämmelser för kommunal jord, ha rått delade meningar
örn behovet och lämpligheten av den föreslagna lagstiftningen.

Förslaget har tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran av statskontoret,
lantbruksstyrelsen, jordbrukskommissionerna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, norra Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,
landstingens förvaltningsutskott i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands,
Värmlands, örebro och Jämtlands län, drätselkammaren i Boden, Motala
och Norrtälje, stadsfullmäktige i Mjölby, Skänninge, Säter och Vaxholm
samt Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk (RLF).
Av dessa har dock statskontoret framhållit, att såvitt kunde bedömas utredningen
knappast ådagalagt, att verkligt behov förefunnes av sociala särbestämmelser
jämväl för arrende av kommunal jord. I vart fall syntes enligt
ämbetsverkets mening böra övervägas, om icke ifrågavarande intressekonflikt
skäligen borde lösas i enlighet med det av direktören Persson skisserade
förslaget på så sätt, att bestämmelserna i princip icke gjordes tillämpliga å
kommunal jord men att efter prövning av myndighet kunde föreskrivas, att
de skulle gälla beträffande visst arrende. I ett par andra yttranden (av RLF
och en jordbrukskommission) har framhållits, att de föreslagna bestämmelserna
snarare borde skärpas än tvärtom.

Avstyrkande yttranden lia avgivits av luftfartsmyndigheten såvitt angår
mark avsedd till flygplats, jordbrukskommissionerna i Jönköpings och Hallands
län, Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott såvitt angår

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

landsting tillhörig jord, stadsfullmäktige eller drätselkammaren i 72 av rikets
städer, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.
Av städerna har flertalet åberopat direktören Perssons skiljaktiga mening
och bestämt uttalat sig mot lagförslagets genomförande. Därvid har i huvudsak
framhållits, att något behov av särbestämmelser för kommunernas
del icke förelåge samt att lagförslaget icke tillgodosåge städernas berättigade
behov att utan svårighet kunna disponera över sin jord för kommunala ändamål.
I några yttranden har antytts att, då en lagstiftning i enlighet med
förslaget uppenbart korame att strida mot kommunernas intressen, kommunerna
bleve nödsakade finna möjligheter att undgå verkningarna av densamma.

Ur yttrandena må här återgivas följande.

Frågorna om behovet och lämpligheten av den föreslagna
lagstiftningen.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att kommunernas jordinnehav i vissa
fall vore av den omfattning att en del av jorden icke under den närmaste tiden
kunde förväntas komma att tagas i anspråk för speciella kommunala
ändamål utan under avsevärd tid torde komma att utnyttjas för jordbruksändamål.
Härpå tydde jämväl det förhållandet, att arrendena i ej obetydlig
utsträckning avsåge längre tidsperioder. För drygt en tiondel av de utav städerna
utarrenderade bebyggda brukningsdelarna gällde sålunda en arrendetid
av över tio år. Det syntes därför skäligt, alt arrendatorer av kommunal
jord icke försattes i ogynnsammare ställning än innehavare av andra jämförliga
arrenden. Lantbruksstyrelsen ville fördenskull principiellt förorda utredningsmännens
förslag angående införande av vissa bestämmelser av .social
natur vid arrende av kommunal jord.

Jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra del har anfört bland annat.

Det är ganska vanligt att sådana jordbruk, som ägas av kommuner eller
landsting, brukas av samma släkt i generationer och de äro i regel väl skötta.
De torde därför utan olägenhet kunna ställas under samma bestämmelser som
gälla i 1943 års arrendelag.

Något annorlunda är förhållandet med de jordegendomar som ägas av städer.
I regel torde sådana ha inköpts för att trygga stadens behov av jord för
tomtmark och framtida utvecklingsmöjligheter för industriell verksamhet
m. m. Det kan mycket väl tänkas att det kunde vålla ägarna olägenheter och
förlust om de ej skulle mera fritt, än vad arrendelagen medgiver, få förfoga
över sin egendom. Men med bestämmelsen örn att lagen ej skall gälla för
jord inom fastställd stadsplan och med de möjligheter som föreslagits, att
dispensvägen kunna erhålla befrielse från lagens tillämpning för sådana jordar,
kan lagförslaget även i denna del tillstyrkas.

Jordbrukskommissionen i Älvsborgs läns norra del har framhållit följande.

Arrendatorer av kommunal jord stå som regel i en mycket svag rättslig
ställning gentemot jordägaren. Av de enquétesvar som avgivits av olika städer
framgår att dessa icke blott förbehålla sig vidsträckt dispositionsrätt över
den jord de utarrendera utan även på olika sätt söka förhindra förbättringsarbeten
å sådana jordbruk. Med avseende på jord, som inom relativt snar
framtid kommer att tagas i anspråk för bostadsbebyggelse e. d. är måhända

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

29

icke så mycket att säga därom, men då det torde förekomma att kommuner
förvärva jord, som forst i en avlägsnare framtid kommer att tagas i anspråk
för kommunala ändamål ävensom egendomar som endast delvis komma att
tagas i anspråk härför, synes även varaktiga jordbruk i betydande omfattning
komma att finnas i kommunal ägo. Med hänsyn till att numera hela
folkrika kommuner av ren landsbygdskaraktär inkorporeras torde kunna
förutses, att stadskommunernas förvärv av jord kommer att öka. Då arrenden
av stadsplanelagd jord föreslås undantagen från tillämpningen av de
sociala arrendebestämmelserna och stadsplaner i regel upprättas långt innan
bebyggelse sker, torde de föreslagna reglerna ej lägga hinder i vägen för en
lämplig samhällsbebyggelse.

Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län har med hänsyn till de speciella
förhållanden som vore rådande beträffande kommunala jordbruk ansett det
tveksamt om de sociala arrendebestämmelserna borde utsträckas att gälla för
arrendeavtal rörande kommunal jord. Då emellertid i förslaget företagits en
uppmjukning av bestämmelserna, varigenom de väsentligaste olägenheterna
borteliminerats, hade jordbrukskommissionen icke något att erinra emot att
förslaget lades till grund för lagstiftning. Lagstiftningen borde dock begränsas
att avse brukningsdelar om 1—50 hektar.

Jordbrukskommissionen i Örebro län har uttalat den uppfattningen, att
skälen för en utvidgning av ifrågavarande lagstiftning icke vore så bärande
att man kunde bortse från de invändningar, som anförts mot densamma.
Med hänsyn till den avsevärda inskränkning som skulle gälla vid lagens tilllämpning
och till dispensmöjligheterna syntes fördelarna icke kunna anses
uppväga det merarbete som ur administrativ synpunkt skulle bliva en följd
av lagförslagets genomförande. Kommissionen ville dock icke motsätta sig lagstiftningen,
om därigenom nåddes syftet att få kontroll över att kommuner
och därmed jämställda icke lade sig till med mera jord än som kunde anses
oundgängligen nödvändigt och icke utarrenderade densamma under förhållanden,
som ur arrendatorernas synpunkt vore mindre betryggande. Ur allmän
synpunkt syntes dock angeläget, att lagstiftningen icke alltför mycket
bunde kommunernas rörelsefrihet i vad avsåge deras planläggning för sociala
och kulturella ändamål.

Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) har anfört bland annat följande.

Kommunerna lia i sina svar på utredningsmännens rundfråga allmänt hävdat
sin rätt att utan några restriktioner få disponera sin jord. Icke i något
svar framskymtar den känsla av ansvar för jordens skötsel och vård, som
man numera kräver av varje jordägare. I vissa svar framgår detta särskilt
tydligt, till exempel då man bortsätter nytt arrende medelst anbud eller auktion
till den högst bjudande eller då jordägaren säger ifrån, att varje av arrendatorn
utförd förbättring tillfaller jordägaren utan ersättning. Det framgår
också av många av svaren, att arrenderegler tillämpas, som även på annat
sätt kränka vedertagna rättsbegrepp. Med anledning därav har förbundet
den uppfattningen, att den allmänna arrendelagens bestämmelser icke äro
tillräckliga, då del gäller kommunala arrenden.

Så gott som alla kommuner lia framhållit, att de komma alt tillfogas ett
allvarligt avbräck i sin jordpolitik, örn de ej få fritt disponera sin jord. Det
verkar på svaren, som örn kommunerna mycket snabbt ur exploateringssyn -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

punkt hade behov av sin jord samt alltså icke läge med större reserver. Det
förefaller emellertid som örn i verkligheten så icke vore fallet, utan att jorden
ligger så att säga i lager relativt lång tid. Därmed försvagas i hög grad
den motivering för handlingsfrihet, som kommunerna presterat. Det föreslagna
dispenssystemet kommer säkerligen att efter en tid avslöja detta.

Kommunerna förutsätta, att en »lagerhållning av jord» skäligen bör ske
utan kostnader, d. v. s. utan byggnadsskyldighet och utan skyldighet att inlösa
av arrendator gjorda förbättringar. Förbundet bestrider riktigheten av
detta samt vill i stället påpeka, att kommunerna på grund av jordvärdestegringen
å deras välplacerade jord ha större förutsättningar än de flesta andra
jordägare att uppfylla de skyldigheter, som åligga varje annan jordägare i
vårt land.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att några vägande skäl mot att
principiellt hänföra den kommunala jorden under tillämpningsområdet för
de sociala arrendebestämmelserna icke torde föreligga.

Jorclbrukskommissionen i Jönköpings lein har avstyrkt förslaget och som
skäl härför anfört i huvudsak följande. Då det gällde att söka tillämpa 1943
års arrendelags sociala bestämmelser på kommunala arrenden uppstode svårigheter
om man icke ville på ett alltför rigoröst sätt beskära de intressen
som kommunerna främst avsåge att tillgodose genom förvärvandet av jordbruksfastigheter
i sin närhet, nämligen att tillse att kommunens framtida utveckling
icke måtte försvåras genom brist på utrymme. Även med de undantag
och dispensbestämmelser som föreslagits kunde det ifrågasättas om icke
lagstiftningen komme att visa sig alltför stel för en rimlig anpassning efter
de förhållanden som kunde uppkomma inom en kommun med starka expansionsmöjligheter.
Utredningsmännen hade framhållit, att det vore mycket
svårt för en kommun att på förhand beräkna den tidpunkt då frågan örn
exploatering bleve aktuell och att å andra sidan läget ej sällan vore det att,
när nämnda fråga väl uppkommit, det krävdes ett snabbt avgörande. Därest
icke meddelande örn optionsrättens brytning givits arrendatorn innan den nya
arrendetidens ingång, komme det emellertid enligt förslaget att dröja fem år
innan avgörandet kunde ske. Det syntes knappast rimligt att på detta sätt
kringskära den rörelsefrihet som kommunerna kunde ha legitima skäl att få
behålla. Vidare måste kommissionen göra sig frågan, vilket syfte som kunde
vinnas genom att inrama de obebyggda fastigheterna i lagstiftningen. Den
sociala arrendelagens bestämmelser syftade främst till att trygga arrendatorns
besuttenhet på gården, byggnadernas skäliga förnyelse och underhåll samt
annat som vore knutet till trivselns och hemkänslans stärkande. En arrendetor,
som endast innehade jorden men vore bosatt på annat, eget eller arrenderat
ställe, kunde näppeligen göra anspråk på sådana sociala bestämmelser
som här vore i fråga. Om man av de i tabell 1 redovisade fastigheterna undantoge
de 2 326 obebyggda brukningsdelarna och de 64 under 1 hektar av
de bebyggda, återstode 819 brukningsdelar, för vilka lagen skulle ha egentlig
betydelse. Om av dessa ett 100-tal läge inom stadsplanerat område återstode,
enligt kommissionens mening, ett så ringa antal att det syntes föga motiverat
att för denna lilla grupp kommunala arrenden tillgripa en lagstiftning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

31

det slag utredningsmännen föreslagit. Kommissionen förordade en ny utredning
örn möjligheterna att på andra vägar söka åstadkomma bestämmelser
för kommunala arrenden, för vilka behov av social innebörd verkligen kunde
anses föreligga.

Jordbrukskommissionen i Hallands län har framhållit följande. Man måste
räkna med att det icke vore utan anledning som en stor del av städernas
fastigheter utarrenderats på kortare tid än fem år. Tillämpning av bestämmelserna
om byggnadsskyldighet och optionsrätt m. m. vore olämplig i fråga
örn brukningsdelar, som snart skulle disponeras för annat ändamål. Dispens
skulle säkerligen komma att få beviljas i så stor utsträckning att hela lagens
andemening därigenom äventyrades. Kommissionen kunde därför icke
biträda det föreliggande förslaget men hade icke något att erinra mot att
de sociala arrendebestämmelserna bleve tillämpliga på mera permanenta arrenden
av kommunal jord.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott har uttalat, att det syntes
som om tillräcklig hänsyn icke tagits till den egenart som präglade av
landsting innehavd jord med avseende å de särskilda allmänna intressen
som landstingen företrädde i sin sjukvårdande och hälsovårdande uppgift.
Sålunda syntes ur landstingets synpunkt starka skäl tala för ett bibehållande
av ägarens relativa handlingsfrihet och dispositionsrätt till fastigheter,
som avsetts eller reserverats för sjukvårdande ändamål, så mycket mer som
landstingen i denna sin verksamhet icke kunde sägas företräda vare sig enskilda
eller företagsmässiga intressen. Landstingen hade icke intresse av
att vidtaga andra åtgärder, varigenom arrendatorns möjligheter att skaffa
sig säker bärgning beskures, än som kunde anses nödvändigt för tillgodoseende
av sjukvårdens och hälsovårdens behov. Den föreslagna arrendetiden
av fem år syntes alltför lång evad det gällde en stor del av den kommunala
jorden. Då utarrenderingen av kommunal jord ofta tillgrepes som
en tillfällig åtgärd i väntan på övergång till en uppgjord plans förverkligande,
borde icke en social arrendelag med bestämmelser om fem års arrendetid
få lägga hinder i vägen för en sådan utveckling. Beträffande byggnadsskyldighet
för jordägaren vore det synnerligen tveksamt örn dylik borde
förordas. Många av de kommunala jordar som komme att inrymmas i den
sociala arrendelagen hade dåliga byggnader. Genom byggnadsskyldighet
komme kommunerna i vissa fall att fråntagas rätten att bestämma om
byggnaderna skulle restaureras, nyuppföras eller helt rivas. Under senaste
åren hade kommunerna i många fall ansett det vara mera ekonomiskt att
utarrendera jorden utan åbyggnader, särskilt med hänsyn lill att jorden inom
en snar framtid kunde komma att användas för kommunalt ändamål t. ex.
exploateras för byggnadstomter. En i arrendelagen intagen bestämmelse örn
optionsrätt för arrendatorn torde icke få lägga hinder i vägen härför.

Svenska stadsförbundet har förklarat sig vilja på det bestämdaste avstyrka
den föreslagna lagstiflningen. Denna skulle medföra svåra olägenheter
för städerna, den vore icke påkallad för att avhjälpa några missförhållanden
och den vore därför både olämplig och onödig. Förbundet har
vidare yttrat bland annat följande.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Städernas mark förvärvas icke för jordbruk utan för exploatering. Även
mark som till synes icke behöver exploateras förrän i framtiden, kan komma
att tagas i anspråk för exploatering långt tidigare än beräknat. Städernas
arrendeupplåtelser äro sålunda praktiskt taget alla tillfälliga. Någon anledning
att på dem tillämpa regler avsedda att utveckla bärkraftiga jordbruk
finnes icke. Däremot finnes all anledning att underlätta försöken att
utnyttja marken till jordbruk i avvaktan på dess exploatering. Detta sker
bäst genom att i minsta möjliga utsträckning betunga städerna med föreskrifter
av de sociala arrendebestämmelsernas karaktär. Något behov att
trygga stadsarrendatorernas ställning kan icke anses föreligga. Dä städerna
icke behöva lägga ensidigt ekonomiska synpunkter på sina arrenden,
föreligger här icke den motsatsställning mellan jordägare och arrendator
som kan tänkas, när jordägaren är en privatperson, vilken betraktar sitt
jordbruk som en inkomstkälla. Det förhåller sig säkerligen tvärtom så, att
städerna regelmässigt behandla sina arrendatorer väl och äro generösa när
det gäller att reglera uppkommande ekonomiska mellanhavaliden.

Det skall ej bestridas att i ett litet antal fall städernas arrendeupplåtelser
kunna betecknas som permanenta och man skulle kunna tänka sig, att de
sociala arrendebestämmelserna, såsom fastiglietsdirektören Persson föreslagit,
gjordes tillämpliga på sådana arrenden. Örn en undersökning visar, att
det av honom härför anvisade tillvägagångssättet icke skulle vara framkomligt,
torde emellertid ingen skada vara skedd, om man även här avstår
från att tillämpa de sociala bestämmelserna.

Utredningsmännens förslag betyder emellertid att dispens kommer att få
sökas för så gott som alla upplåtelser av stadsjord. Detta dispensförfarande
kommer att förorsaka städerna mycket besvär och ge upphov till en mängd
skriverier och administrativt arbete. En sådan byråkratisering är av ondo
och bör undvikas.

Svenska landskommunernas förbund har likaledes bestämt avstyrkt förslaget
samt framhållit, att utredningsmännen borde i sitt förslag lia begränsat
tillämpningen av särbestämmelserna till sådana kommunala arrenden,
som verkligen vore av permanent beskaffenhet. Förbundet bär vidare yttrat
bland annat följande.

Någon undersökning av förekomsten och naturen av de kommunala arrendena
på landsbygden lia utredningsmännen icke utfört och tiden har
icke medgivit förbundet att komplettera utredningen på denna punkt. Även
örn de kommunala arrendena icke äro av samma betydelse för landskommunerna
som för städerna, tala även för landskommunernas del starka skäl
mot det framlagda förslagets upphöjande till lag. Detta förslag innebär ju ett
klart och till synes helt omotiverat avsteg från den princip, att de sociala
arrendebestämmelserna endast skola tillämpas på permanenta arrenden,
som låg till grund för 1943 års lagstiftning. Landskommunerna lia lika stor
anledning som städerna att fråga sig varför denna diskriminering av kommunerna
såsom jordägare skall vara av behovet påkallad. Regeln att även
större jordområden än femtio hektar skola föras under de sociala arrendebestämmelserna
kommer att försätta vederbörande kommun i ett sämre läge
än enskild jordägare. I regel ha landskommunerna samma intresse som städerna
av att snabbt kunna ändra sina dispositioner rörande dem tillhörig
mark. För sådana arrendefastigheter, som förvärvats för att i sinom tid ge
plats åt kommunala byggnader, anstalter, inflyttande industrier eller ökad
bebyggelse i utkanterna av inom kommunerna befintliga tätorter ligger detta
i sakens natur. Men även beträffande annan arrendejord skulle bestäm -

Kungl. Majlis proposition nr 12.

33

melsor av det slag, som utredningsmännen föreslagit, bliva hindersamma.
För en landskommun eller församling, som på ett eller annat sätt genom
testamentsförvärv, gåva eller annan överlåtelse, vartill initiativet icke tagits
av kommunen respektive församlingen, blivit ägare till mark, som måste
utarrenderas tor jordbruksändamål, blir förvaltningen av fastigheterna redan
nu ofta nog ett besvärligt och föga lönande företag. Ofta har kommunen-församlingen
med hänsyn till svårigheterna att få ett tillfredsställande
ekonomiskt utbyte av marken ingen högre önskan än att, där detta låter
sig göra och icke donationsbestämmelser lägga hinder i vägen, sälja jorden,
om ett förmånligt anbud skulle yppa sig. Såvitt styrelsen förstår skulle emellertid
en lagstiftning av det slag, som här avses, med optionsrätt och förköpsrätt
för arrendatorn ytterligare försvåra försäljningar i dylika fall.

Av samma skäl som fastighetsdirektör Persson anser styrelsen den dispensregel,
som utredningsmännen föreslagit, icke tillräcklig för tillgodoseende
av kommunernas berättigade intressen. Denna dispensregel förutsätter för
att vara effektiv icke endast en kunskap om gällande författningar, som
man icke alltid kan vänta att finna hos de förtroendemän, som styra våra
kommuner, utan även en vidsynthet från myndigheternas sida, som tyvärr
icke heller alltid kan antagas vara för handen. Anses en lagstiftning för
kommunala arrenden av den innebörd, som här planeras, böra genomföras,
synes dispensregeln böra utformas enligt de grunder, som herr Persson
antytt. Vidare bör från lagens tillämpning undantagas, förutom stadsplanelagd
mark och jordparceller av mindre storlek än ett hektar, mark för
vilken byggnadsplan upprättats ävensom fastigheter med större jordareal än
femtio hektar.

Drätselkammaren i Borås har uttalat sin bestämda gensaga mot förslaget
samt vidare anfört i huvudsak följande.

Av arrendatorerna till Borås stads 72 arrendeegendomar med en areal
överstigande 0,25 hektar utgöras ungefärligen fyra femtedelar av sådana,
som lia sin huvudsakliga bärgning från annan förvärvskälla än den arrenderade
jorden. Något mera än hälften av arrendatorerna bruka egendomar,
som alls icke äro bebyggda. De verkliga arrendegårdarnas antal utgör icke
flera än 15. En mångfald olika yrken äro representerade bland arrendatorerna.
Talrikast förekommande äro åkare, boskapshandlare, slaktare, arbetare
inom olika företag samt jordbrukare, vilka sistnämnda av staden endast
arrendera viss tillskottsjord, som oftast nyttjas för slåtter eller beten. Under
angivna betingelser utarrenderade jordar ha ofta, för att icke säga merendels,
utnyttjats på ett sätt, som icke står i överensstämmelse med ett tidsenligt
och rationellt bedrivet jordbruk. Ur stadens synpunkt har detta varit
av underordnad betydelse, då staden förvärvat jorden med tanke på annat
användande än för jordbruk och nyttjanderätten till densamma dessutom
varit kortvarig.

De obebyggda brukningsdelarna inom landets samtliga städer äro enligt
utredningsmännens statistik i det närmaste tre gånger så många som de, vilka
äro försedda med för jordbruksdriften erforderliga byggnader. Att denna
omständighet icke påtagligt återspeglas i det lagförslag, som de sakkunniga
framlagt, förefaller i hög grad anmärkningsvärt. För alt säkerställa sig
mot byggnadsskyldigheten sådan som densamma utformats i den sociala
arrendelagstiftningen skulle kommunerna vara tvungna att använda sig av
ett dispensförfarande. Detta skulle säkerligen med den omsättning på arrendatorer,
som råder beträffande städernas jordar, visa sig synnerligen betungande.
För städernas vidkommande synes det till grund för den sociala

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 12. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

arrendelagstiftningen bland annat åberopade motivet att bibehålla arrendatorerna
och deras familjer vid hem och härd till övervägande del sakna betydelse.

Beträffande nu angivna typer av jordbruksarrenden torde näppeligen kunna
anföras skäl, som motivera arrendenas inordnande under en kommunaltsocial
arrendelagstiftning. Här kan icke såsom vid övriga mindre arrenden
göras gällande sådana rent sociala önskemål som förbättring av en viss grupps
ställning i socialt hänseende. Kommunerna ha ett helt annat intresse än en
enskild fastighetsägare att icke blottställa sina arrendatorer, då dessa eljest
i sista hand skulle falla det allmänna till last. En lagstiftning beträffande
utarrendering av kommunal jord skulle vara till föga nytta för de kommunala
arrendatorerna men till mycken skada för kommunerna, speciellt städerna.

Drätselkammaren i Enköping har uppgivit, att dess jord vore utarrenderad
i 27 större och 142 mindre lotter. Staden hade strävat efter att få arrendekontrakten
på de mindre brukningsdelarna löpande för ett år i taget med
rätt för staden att vid behov taga marken i anspråk för tomtförsäljning. De
nu föreslagna lagbestämmelserna försvårade en smidig anpassning efter den
ofta konjunkturbetonade efterfrågan på tomter för industri- och bostadsändamål.
De komme att gynna privata markexploatörer runt omkring staden
samtidigt som de för staden medförde stora olägenheter och skador ur såväl
sanitär som social synpunkt.

Drätselkammaren i Halmstad, som bestämt avstyrkt lagförslaget, har
framhållit, att utredningsmännen som skäl för att tillämpa de sociala arrendebestämmelserna
på kommunernas jord icke kunnat åberopa annat än de
helt naturliga och självfallna omständigheterna, att kommunerna endast i
undantagsfall själva brukade sin jord och att utarrendering icke upphörde
på grund av att kommunen ämnade själv övertaga jordbruksdriften. För
en sådan beskärning som detta innebure i fråga om kommunernas förfogande
över den till allmänt ändamål avsedda jorden för enskild arrendators
intressen borde fordras sakskäl av helt annan styrka. När det gällde städernas
jord kunde intresset av jordbrukets förkovran icke tillgodoses utan skada
för städerna och förfång för tyngre vägande allmänna intressen. För att
undgå olägenheterna av en sådan lagstiftning komme städerna att, i den
mån det vore möjligt, underlåta att utarrendera sina fastigheter, varigenom
åstadkommes motsatsen mot vad man velat vinna med lagstiftningen. Enligt
utredningsmännens förslag skulle kommun kunna göra gällande, att arrendatorns
rätt till nytt arrende förfallit, när frågan om exploatering av jorden
för något kommunalt ändamål blivit aktuell. Därvid vore dock att märka,
att arrendatorn enligt 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen ägde rätt att inom
en månad efter erhållen underrättelse instämma talan till domstol örn bibehållande
av rätten till nytt arrende. Sålunda kunde arrendatorn genom att
inleda rättegång i saken, fördröja avgörandet av frågan om stadens rätt att
taga jorden i anspråk för det aktuella behovet på sådant sätt, att den i lagen
angivna möjligheten för staden att tillgodose det ifrågavarande behovet bleve
helt illusorisk. Här finge i stället arrendatorn ett tillfälle att utnyttja sta -

Kungl. Majlis proposition nr 12.

35

dens trångmål till egen vinning på ett obehörigt sätt. Detta borde enligt
drätselkammarens mening ovillkorligen uppmärksammas vid ifrågavarande
lagstiftning, om denna ansåges böra komma till stånd. För prövningen av
stadens behov att komma åt sin jord för allmänna ändamål borde ej domstolsvägen
beträdas, utan det vore nödvändigt, att en sådan ordning för behovsprövningen
i stället stadgades, att denna kunde skyndsamt avgöras på
ett definitivt sätt.

Liknande synpunkter ha framhållits av drätselkammaren i Malmö.

Drätselkammaren i Hälsingborg har anfört, bland annat, att några skäl
för införande av särbestämmelser icke förelåge. I en av drätselkammaren
åberopad, vid yttrandet fogad promemoria av stadskamreraren W. Nektman
och stadsombudsmannen Helge Ericsson har betecknats såsom underligt, att
skärpta arrendebestämmelser för kommunerna ifrågasattes samtidigt som
Kungl. Maj:t i enlighet med riksdagens hemställan (r. skr. 1944:415) igångsatt
utredning om möjligheterna att tillerkänna kommunerna vidgad rätt att
mot ägares vilja inlösa mark för bostadsbebyggelse och industriändamål.
Det syntes bliva för städerna fullständigt meningslöst att tvångsvis förvärva
jord för samhällsplanering, om man sedan vid utarrendering av jorden i avbidan
på dess slutliga användning skulle bliva underkastad sådana bestämmelser,
att kommunen förutom en dryg löseskilling för jorden skulle nödgas
till arrendatorn utgiva betydande ersättning för att komma åt jorden vid
lämplig tidpunkt.

Drätselkammaren i Kungälv har uttalat, att staden hade i omedelbar närhet
av det stadsplanelagda området 10 arrendelotter om vardera något över
1 hektar, utarranderade på ett år, samt något längre bort 16 lotter av liknande
storlek, utarrenderade på fem år. Lotterna hade arrenderats av jordbrukare,
vilka haft dem i sambruk med egen jord. Några byggnader hade
aldrig funnits på lotterna. Enligt lagförslaget torde staden bliva skyldig att
bebygga dem. Vidare skulle den föreslagna lagstiftningen bliva fullständigt
katastrofal för stadens framtida utveckling i det att staden icke skulle ha
möjlighet att för byggnadsverksamhet upplåta något som helst område utom
stadsplanen och det endast återstode några få tomter inom denna till bebyggelse.

Drätselkammaren i Linköping har framhållit, att mellan kommunernas intresse
att kunna disponera sin jord för bebyggelse och jordbruksnäringen
hade utredningsmännen föreslagit en avvägning, som ingalunda syntes svara
mot verkligheten. Då tiden närmade sig för exploatering av jordbruksjord,
holle sig dess värde som tomtmark i varje fall i Linköping 5 till 10 gånger
över värdet som åkerjord. Jordbruksvärdet vore sålunda obetydligt gent emot
tomtvärdet. Om kommunerna skulle påtvingas långfristiga arrendekontrakt,
bleve det därför ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare att icke alls utarrendera
jorden. Skulle utredningsmännens förslag upphöjas till lag, bleve säkerligen
följden, att kommunerna sökte utnyttja en del av sin jordbruksjord
för något tillfälligt ändamål i avvaktan på dess användning för bebyggelse

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

eller dylikt och sålunda undandraga marken från jordbruksnäringen utan
att detta i och för sig vore nödvändigt. Man måste också komma ihåg, att
arrendatorer av centralt belägen kommunal jord, som innehade långa kontrakt,
kunde genom stadens utveckling göra sig icke obetydliga förtjänster
genom att uthyra mark till upplagsändamål, kiosker, bensinstationer m. m.,
förtjänster som rätteligen borde tillfalla staden.

Drätselkammaren i Norrköping har påpekat, att för stadens del kunde endast
omkring 10 av 99 arrenden hänföras till permanenta arrenden. Stadsplanegränsen
kunde ej betraktas som gräns mellan permanenta och tillfälliga
arrenden och endast i undantagsfall utgjorde den gräns mellan egendomar
eller brukningsdelar, varför, om lagförslaget antoges, det egendomliga förhållandet
skulle uppstå, att ett arrende delvis bleve permanent och folie under
lagens bestämmelser och delvis vore att betrakta som tillfälligt. Staden
instämde till alla delar i vad fastighetsdirektören Persson yttrat och avstyrkte
sålunda förslaget men hade icke något att erinra mot att särbestämmelserna
gjordes tillämpliga på de fåtaliga permanenta arrendena, om det vore
rättstekniskt möjligt att utbryta dessa.

Stockholms stadskollegium, som avstyrkt förslaget, har yttrat bland annat
följande.

Även den föreslagna begränsade tillämpningen av de sociala arrendebestämmelserna
ger anledning till allvarliga betänkligheter ur stadskommunal
synpunkt. I första hand är härvid att märka, att det i en växande stad alltid
måste bliva utomordentligt svårt att med någon säkerhet avgöra, huruvida
och vid vilken tidpunkt ett visst jordområde kan behöva tagas i anspråk
för exploatering eller för något allmänt förvaltningsändamål. Att — såsom
föreslagits — hänskjuta avgörandet i dylika svårbedömliga frågor till de för
helt andra uppgifter länsvis inrättade jordbrukskommissionerna eller andra
icke-kommunala organ synes icke godtagbart. Överhuvudtaget synes man
från städernas sida med fog kunna göra gällande, att de uppgifter, som städernas
markpolitik har att tillgodose, äro av den stora allmänna sociala betydelse,
att stadsförvaltningarna vid fullgörandet av dessa uppgifter icke böra
påläggas andra inskränkningar än sådana, som äro av ett starkt dokumenterat
behov motiverade. Att något sådant behov i nu förevarande hänseende
skulle föreligga har icke påvisats.

Även i de relativt sällsynta fall, där kommunala jordegendomar på längre
sikt upplåtas för jordbruksdrift, kunna motsättningar befaras uppkomma
mellan de föreslagna sociala arrendebestämmelserna och det förvaltningsbehov,
som egendomen är avsedd att trygga. Enligt nämnda bestämmelser är
sålunda exempelvis en arrendator berättigad till ersättning för vissa av honom
utförda, för jordbruket nyttiga anläggningar, även om jordägaren ej
därtill givit tillstånd, men sakkunniga, t. ex. jordbrukskonsulent och två synemän,
godkänna anläggningen. Stadgandet gäller även andra arrenden än
de sociala, men bestämmelserna äro endast för de sociala arrendena tvingande.
Beträffande de av staden för tryggande av vattentäkt förvärvade Bornsjöegendomarna
har vattenledningsverket hittills i arrendekontrakten kunnat
inskränka arrendatorns befogenhet att verkställa dylika anläggningar, sorn
visserligen kunna vara till gagn för jordbruket, men också kunna strida mot
verkets intresse av att bibehålla vattnets renhet i Bomsjön och i dess tillflöden.
Skulle Bornsjöegendomarna hänföras till socialarrenden, betyder det -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

37

ta, att en arrendator därstädes ej endast kan få utföra vägar, avloppsledningar,
siloanläggning och dylikt, även om det strider mot vattenledningsverkets
intressen, utan också får rätt till full ersättning härför.

Endast i undantagsfall torde i själva verket en tillämpning av de sociala
arrendebestämmelserna kunna ske i fråga om kommunal jord utan att därav
följer olägenheter för tillgodoseendet av olika allmänna behov och syftemål.
Att genomföra en särskild lagstiftning för dylika undantagsfall synes icke
böra ifrågakomma, helst som något påtagligt behov av sådan lagstiftning icke
visats föreligga.

Luftfartsmyndigheten har hemställt, att mark, som reserverats eller bleve
reserverad för framtida utbyggnad av flygplatser, undantoges från den föreslagna
lagstiftningens tillämpningsområde, samt vidare anfört.

De större till städerna förlagda flygplatserna ägas i allmänhet av respektive
städer. Dessa ha till luftfartsmyndigheten upplåtit erforderlig mark, medan
kronan svarar för flygplatsernas utbyggnad och drift.

Vid utbyggnad av flygplatserna pläga städerna, på inrådan av luftfartsmyndigheten,
utanför de för flygplatserna erforderliga markområdena inköpa
mark för att säkerställa eventuell ytterligare utbyggnad. Dylik mark utarrenderas
i allmänhet för jordbruksändamål. Därest luftfartens utveckling så
kräver, måste emellertid sådan mark kunna upplåtas för luftfartsändamåi
utan större uppskov. Ett dröjsmål på flera år skulle kunna medföra allvarliga
olägenheter för luftfarten samt onödiga kostnader för såväl stat som
kommun. De föreslagna undantagsbestämmelserna synas icke luftfartsmyndigheten
ägnade att tillräckligt trygga den civila luftfartens intressen.

Med avseende å lagförslagets detaljer ha i yttrandena gjorts i huvudsak
följande erinringar.

Sveriges lantbruksförbund har funnit det icke enbart lyckligt att så kort
tid efter den nya arrendelagens tillkomst genom en särskild lag öka antalet
tvingande lagbestämmelser utöver de som redan gälla för de s. k. sociala
arrendena, men den motivering som i utredningen lämnats för avvikelserna
från de sociala bestämmelserna syntes vara så vägande, att nämnda avvikelser
torde få anses nödvändiga.

Det föreslagna undantaget från särbestämmelserna för alla arrenden av sådan
kommunal jord som ingår i fastställd stadsplan har
enligt vad från flera håll framförts icke ansetts tillräckligt omfattande.
Undantag även för jord, som ingår i fastställd byggnadsplan, har påyrkats
av jordbrukskommissioncn och landstingets förvaltningsutskott i
Jämtlands län, drätselkammaren i Gävle samt Svenska landskommunernas
förbund. Enligt nämnda jordbrukskommissions mening borde
eventuellt även område, för vilket fastställts utomplansbestämmelser, undantagas
från särbestämmelserna. Drätselkammaren i Kristinehamn har ansett
jämväl jord inom stomplan böra undantagas. Drätselkammaren i Borås har
under vidhållande i första hand av sin anslutning lill fastighetsdirektören
Perssons förslag såsom eli alternativ föreslagit, all i princip sådana i planläggningar
i vidsträcktare bemärkelse (stomplancr, avstyckningsplaner samt
s. k. general- och regionplaner) ingående områden, som vore avsedda för bebyggelse
eller andra speciella ändamål, undantoges från lagstiftningen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Drätselkammaren i Malmö har för det fall, att den utarrenderade jorden
läge delvis inom och delvis utom fastställd stadsplan, ansett särbestämmelserna
icke böra vara tillämpliga på avtalet utan endast de allmänna arrendebestämmelserna.
I fråga örn jord, som icke vid arrendets tillkomst läge inom
stadsplan men som sedermera intoges i sådan plan, syntes i blivande lagtext
böra föreskrivas att de särskilda bestämmelserna icke vidare skulle tillämpas
vid den arrendeperiods utgång, som läge närmast efter den tidpunkt, då
stadsplanen blivit fastställd. Detta innebure bland annat, att vid arrendeperiodens
slut optionsrätt icke skulle förekomma.

Beträffande den föreslagna nedre arealgränsen har jordbrulcskommissionen
i Älvsborgs läns södra del framhållit, att det syntes innebära en
alltför stor eftergift för kommunintresset att undantaga alla brukningsdelar
med mindre areal odlad jord än ett hektar; vore en sådan brukningsdel försedd
med åbyggnader, borde den vara undei-kastad särbestämmelserna.
Stockholms läns landstings förvaltningsutskott har ansett det icke påkallat
att undantaga arrenden omfattande mindre areal än ett hektar. Drätselkammaren
i Gävle har uttalat, att gränsdragningen vid ett hektar föi’efölle helt
godtycklig men att om däremot gränsen dragits vid exempelvis 8 hektar, det
skulle blivit någon mening därmed, enär man i allmänhet torde räkna med
denna areal för att ett självständigt jordbruk skulle kunna bära sig. Drätselkammaren
i Halmstad har ansett lagstiftningen, om den skulle komma till
stånd, icke böra tillämpas på jord av så obetydlig areal som föreslagits utan
begränsas till jordbruksarrenden av sådan omfattning, att arrendatorn därå
kunde ha sin huvudsakliga försörjning. I annat fall komme denna lagstiftning
att vålla städerna så många hinder och besvärligheter att den komme att
framstå som en sannskyldig tvångströja.

Emot förslaget att vid de kommunala arrendena icke upprätthålla den för
de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning stadgade övre arealgränsen
femtio hektar har invändning gjorts i några yttranden. Sålunda
ha jordbruksko,nimissionerna i Skaraborgs och Västmanlands län, drätselkammaren
i Norrköping och Svenska landskommunernas förbund ansett anledning
icke föreligga till avvikelse från den regel som i förevarande avseende
gäller för enskilda tillhörig jord.

I fråga om optionsrätten ha, som förut berörts, drätselkamrarna i
Halmstad och Malmö uttalat betänkligheter mot att frågan om arrendatorns
rätt till nytt arrende skulle kunna bliva föremål för prövning av domstol,
varigenom en långvarig process kunde hindra kommunen att inom rimlig
tid komma i besittning av sin jord.

Förslaget om förkortande för de kommunala ai-rendena av den i 2 kap. 53 §
nyttjanderättslagen angivna uppsägningstiden från ett år till sex månader
har föranlett erinringar av lantbruksstyrelsen och Stockholms läns landstings
förvaltningsutskott. Lantbiuksstyrelsen, som tillika motsatt sig förkortning
av de i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen angivna tidsfiåsterna har uttalat,
att icke minst med hänsyn till arrendetidens omfattning det kunde ifrågasättas,
om en förkortning av nämnda tidsperioder vore av den betydelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

39

kommunerna, att den motiverade en avvikelse från vad som eljest gällde,
samt att en dylik förkortning av uppsägningstiden uppenbarligen innebure
olägenheter för ifrågavarande grupp arrendatorer, vilka därigenom skulle
komma i en sämre ställning än innehavare av andra jämförliga arrenden.

Drätselkammaren i Malmö har ansett det samhällsekonomiskt oriktigt, att
städerna i enlighet med den föreslagna lagstiftningen kunde bliva ålagda
ersättningsskyldighet för sådana förbättringar å
utarrenderade fastigheter, som väl kunde vara av betydelse för jordbruksändamål
men som icke vore till nytta för fastigheternas användning t. ex.
för bostadsbebyggelse.

I fråga om det föreslagna dispensförfarandet Ilar drätselkammaren
i Borlänge framhållit, att detta icke utmärkte sig för enkelhet och
klarhet. Stadsfullmäktige i Mjölby, som icke ansett sig böra avstyrka lagförslaget,
har ifrågasatt förenkling av dispensproceduren till förmån för
kommun. Drätselkammaren i Nyköping och Svenska stadsförbundet ha ansett
dispensförfarandet bliva omständligt och besvärligt, särskilt som det
komme att behöva anlitas ideligen och för större delen av städernas jord.
Även drätselkamrarna i Borås, Gävle och Linköping ha uttalat starka betänkligheter
mot förslaget till dispensförfarande, därvid särskilt framhållits,
att jordbrukskommissionema saknade nödig erfarenhet av städernas exploateringsproblem.
Drätselkammaren i Malmö har funnit det nödvändigt
att sådan ändring vidtoges i jordbrukskommissionemas sammansättning att,
då ärenden angående stadsförhållanden handlades, ledamöterna utgjordes
av personer, som vore väl insatta i sådana förhållanden. Drätselkammaren
i Halmstad har ansett lagförslaget böra omarbetas så att dispens kunde
medgivas kommun utan att förbehåll örn rätt att söka sådan behövde vara
intagen i kontraktet.

Emot utredningsmännens förslag till övergångsbestämmelser
ha drätselkamrarna i Malmö, Borås och Halmstad riktat anmärkning på
grund av att därigenom lagens bestämmelser skulle erhålla retroaktiv verkan.
Sistnämnda drätselkammare har framhållit, att det ej kunde vara med
rättvisa överensstämmande, att ett redan slutet avtal genom lagstiftning
skulle få ett annat innehåll än parterna avsett vid dess ingående. Övergångsbestämmelserna
borde omarbetas så att nu gällande arrendeavtal lämnades
helt oberörda av lagstiftningen.

IV. Arrendebestämmelser för viss allmänningsjord.

1. Lägenheter å häradsallmänningar.

I lagen den 13 maj 1932 (nr 107) örn häradsallmänningar meddelas bestämmelser
om förvaltningen av dylika allmänningar, varmed
enligt lagen avses av ålder bestående häradsallmänningar.

Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet vilka
äro satta i mantal eller med vilka enligt vad som bestämts vid jorddelning

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

är förenad rätt till delaktighet i allmänning. Ägarna av omförmälda fastigheter
äga del i samfälligheten efter fastigheternas oförmedlade mantal eller
i fråga om fastigheter för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning
efter den grund som därvid stadgats. Häradsallmänning förvaltas av
en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse. I några fall har häradsallmänning
enligt Kungl, Maj:ts medgivande delats mellan socknarna i häradet
under villkor att den varje socken tilldelade allmänningslotten ej finge skiftas
mellan hemmanen i socknen. Enligt stadgande i 63 § häradsallmänningslagen
skall denna lag i tillämpliga delar gälla även för dylik till socken hörande
allmänning.

I den s. k. skogslagstiftningskommitténs år 1918 avgivna betänkande uppgives
att häradsallmänningarnas antal uppgår till 55, därav
i Uppsala län 10, i Södermanlands län 8, i Östergötlands län 13, i vartdera
av Örebro och Västmanlands län 6, i vartdera av Stockholms och Skaraborgs
län 4, i Älvsborgs län 2 samt i vartdera av Jönköpings och Kalmar län en.

I samband med en utredning rörande lägenhetsägarnas å allmänningama
rättsliga ställning infordrades under år 1926 uppgifter från vederbörande
allmänningsstyrelser och jägmästare rörande antalet och beskaffenheten av
de å häradsallmänningama belägna jordbruks- och bostadslägenheterna.
Enligt dessa uppgifter funnos å sagda allmänningar sammanlagt
353 dylika lägenheter, därav 234 jordbrukslägenheten Cirka hälften
av lägenheterna disponerades såsom boställen för skogvaktare, tillsyningsmän
eller skogsarbetare eller för annat ändamål avseende delägarnas gemensamma
intressen. Allenast 4 lägenheter innehades enligt uppgifterna med ständig
eller ärftlig besittningsrätt under det att övriga lägenheter, med undantag av 2,
som vid tiden för uppgifternas avlämnande ej disponerades för något ändamål,
upplåtits under nyttjanderätt för bestämd eller obestämd tid. Lägenheterna
uppgåvos i regel vara försedda med boningshus; 49 lägenheter saknade
dock dylika hus. Beträffande äganderätten till boningshusen å lägenheterna
uppgavs att dessa hus tillhörde å 205 lägenheter allmänningsdelägama, å 90
lägenhetshavama och å 9 kronan.

År 1942 verkställdes inom jordbruksdepartementet utredning rörande dispositionen
av kronoskogvaktarboställena å häradsallmänningama. Av denna
utredning framgick, att boställena voro 83 till antalet. Sammanlagda taxeringsvärdet
för boställena uppgick till ungefär 625 000 kronor. Boställenas areal
utgjorde tillhopa omkring 2 300 hektar. Av boställena hade 25 inägor till en
vidd av högst 5 hektar, 24 till en vidd av över 5 men ej över 10 hektar,
29 till en vidd av över 10 men ej över 20 hektar och 5 slutligen till en
vidd av över 20 hektar. De voro belägna: 18 i Östergötlands län, 19 i Uppsala
län, 15 i Södermanlands län, 1 i Örebro län, 10 i Västmanlands län,
9 i vartdera av Stockholms och Skaraborgs län samt 2 i Jönköpings län.
Vid 1942 års riksdag beslöts i enlighet med en då framlagd proposition att
på vissa villkor å vederbörande häradsallmänningsdelägare överlåta statens
rätt till de å eller invid häradsallmänningama belägna kronoskogvaktarboställena.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

41

För erhållande av närmare upplysning om den omfattning i vilken numera
å häradsallmänningarna finnas jordbrukslägenheter som äro
upplåtna på arrende lia utredningsmännen införskaffat vissa uppgifter
från Sveriges häradsallmänningförbund. Enligt vad utredningsmännen
anfört har förbundet därvid upplyst, att samtliga förenämnda skogvaktarboställen
för närvarande vore utarrenderade samt att därutöver å allmänningama
funnes 216 utarrenderade jordbrukslägenheter, varav 97 i Östergötlands
län, 13 i Uppsala län, 69 i Södermanlands län, 17 i Örebro län, 12
i Västmanlands län, 3 i Stockholms län, 2 i Skaraborgs län och 3 i Jönköpings
län. Av nämnda 216 lägenheter hade 121 en åkerareal av högst 5
hektar, 62 en åkerareal av över 5 men ej över 10 hektar, 24 en åkerareal
av över 10 men ej över 20 hektar samt 9 en åkerareal av över 20 hektar.
Häradsallmänningförbmodet hade vidare lämnat följande upplysningar: Delägarna
i allmänningarna hade under senare år inköpt ett betydande antal
hemman och hemmansdelar. Dessa fastigheter, vilka inginge i ovannämnda
216 jordbrukslägenheter, hade alla ännu icke blivit införlivade med häradsallmänningarna.
Ett flertal ansökningar om införlivning av mark nied allmänning
torde sålunda vila hos länsstyrelserna. Lägenheterna utarrenderades
i allmänhet för tillgodoseende av allmänningamas behov av arbetskraft.
Arrendetiden vore vanligtvis 10 år. Det vore brukligt, att arrendatorerna vid
arrendeperiodernas utgång finge sina avtal förnyade. Några försäljningar av
lägenheter hade ej förekommit. Nybyggnader bekostades i allmänhet av allmänningsdelägama
medan underhållsskyldigheten för byggnaderna så gott
som alltid åvilade arrendatorerna, dock ej i större omfattning än lagen föreskreve.

2. Lägenheter å sockenallmänningar.

Beträffande andra sockenallmänningar än sådana som avses i 63 § häradsallmänningslagen
stadgas i 16 kap. 1 § byggningabalken, att de må nyttjas
av dem som i socknen äro. Utövandet av denna nyttjanderätt samt tillsynen
över och förvaltningen av allmänningarna ha närmare reglerats genom bestämmelser
i skogsordningarna. Enligt 1805 års skogsordning synes man
räkna det såsom normalt att sockenallmänningarna uppdelades mellan delägarna
och därmed försvunne. En sådan uppdelning synes också ha ägt rum
i stor utsträckning, men fortfarande finnes, enligt vad utredningsmännen
framhållit och såsom framgår av det följande, en del sockenallmänningar av
den art som avses i 16 kap. 1 § byggningabalken.

I fråga om förekomsten av sockenallmänningar lia utredningsmännen till
en början redogjort för de uppgifter därom som lämnats dels av den kommitté,
som tillsattes den 20 juni 1855 med uppdrag att avgiva utlåtande och
förslag örn åtgärder till förekommande av förödelse utav skogarna i landet
och lill befrämjande av en förbättrad skogshushållning i allmänhet, dels
ock av skogslagstiftningskommittén i dess förut omnämnda betänkande av
år 1918. För utrönande huruvida de av nämnda kommittéer uppräknade

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

sockenallmänningarna alltjämt ägde bestånd och i så fall om å desamma
funnes några utarrenderade jordbrukslägenheter ha utredningsmännen
gjort förfrågningar hos skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads,
Östergötlands, örebro, Kopparbergs, Skaraborgs och Södermanlands län
ävensom Kalmar läns södra skogsvårdsstyrelse och hos länsstyrelsen i Gotlands
län. Av de inkomna svaren framginge, enligt vad utredningsmännen
anfört, följande.

Sockenallmänningarna inom Kristianstads och Gotlands liin hade blivit
skiftade. — På Öland funnes numera ej några sockenallmänningar. — Å
sockenallmänningarna i örebro och Södermanlands län dreves ej något jordbruk.
— T Kopparbergs län funnes fastigheter som syntes vara av sockenallmännings
natur i Stora Skedvi. Hedemora. Malung. Rättvik och Säter,
men på ingen av dessa allmänningar funnes utarrenderade jordbro kslägenheter.
— I Östergötlands län ägdes Hällemons IHulemons) allmänning inom
Stora Åby .socken av i mantal satta hemman i Heda och Västra Tollstads
socknar samt Snavens allmänning i Stjernorps socken av hemmansägarna
i Stjernorps och Vreta Klosters socknar, medan Vårdsbergs sockenallmänning,
från vilken avkastningen uppbures av Vårdsbergs kommun, syntes tillhöra
hemmansägarna i samma socken. Å Hällemons allmänning, som huvudsakligen
bestode av skogsmark, brukades befintlig åkerjord utan ersättning
av skogsbevakaren. Å Snavens allmänning utarrenderades lägenheten
Klastorp på fem års tid mot ett arrende av 225 kronor; underhållsskyldigheten
av å lägenheten befintliga byggnader ålåge styrelsen för allmänningen.
Å Vårdsbergs sockenallmänning funnes en lägenhet som utarrenderades på
tio år för 480 kronor; för underhållet av lägenhetens åbyggnader svarade
kommunen. — Skogsvårdsstvrelsen i Skaraborgs län hade, då några uppgifter
örn i länet förekommande sockenallmänningar icke kunnat erhållas
vare sig hos länsstyrelsen eller å lantmäterikontoret, låtit verkställa undersökning
av det ekonomiska kartverket för länet från 1880-talet. Härefter
hade skogsvårdsstvrelsen tillskrivit kommunalnämndsordförandena i de 22
socknar, för vilka kartverkets beskrivningar upptoge anteckningar örn sockenallmänning.
med begäran om uppgift huruvida allmänning av ifrågavarande
slag alltjämt förefunnes och därest så vore fallet om närmare upplysningar
rörande densamma. Från 20 socknar hade inkommit svarsskrivelser
till skogsvårdsstyrelsen. Svaren utvisade, att sockenallmänningar förekomme
inom Leksbergs, Amnehärads, Borgunda, Slöta, Lyrestads, Götlunda,
Älgarås, Brunnhems, Öglunda och Flistads socknar. A Leksbergs, Amnehärads,
Brunnhems och Öglunda sockenallmänningar funnes ej några jordbrukslägenheter.
Allmänningen i Borgunda socken, som vore belägen å fastigheten
Hjälsbo 181 och ej vore försedd med åbyggnader, hade en areal av
omkring 0,5 hektar och vore för närvarande utarrenderad mot 10 kronor om
året men skulle inom den närmaste tiden avyttras av delägarna. Å Slöta
sockenallmänning funnes sex lägenheter, som vore utarrenderade, en tills
vidare och de övriga antingen på fem eller tio år mot arrendebelopp från 3
till 50 kronor årligen. Å de lägenheter som vore bebyggda tillhörde byggnaderna
arrendatorema. Lyrestads sockenallmänning utgjordes av tre mossar,
Hässlemossen, Råglandsmossen och Håmossen. Å Hässlemossen funnes några
mindre åkerlappar, som utarrenderades mot 15 kronor om året. Grässlåttem
å Råglandmossen vore likaledes utarrenderad. Å Götlunda sockenallmänning,
benämnd Digerö, vöre den odlade jorden eller omkring 3 hektar
åker utarrenderad på tio år för ett årligt arrende av 62 kronor; åbyggnader
saknades. Älgarås sockenallmänning utgjordes av Myrhults mosse örn cirka

Kungl. Majlis proposition nr 12.

43

800 tunnland samt fyra mindre fastigheter. De i utkanterna av mossen befintliga
fastmarkerna vore utarrenderade tills vidare för 41 kronor 50 öre
örn året; några åbyggnader funnes icke. De övriga fastigheterna, som hade
en areal av 3A—2 tunnland och samtliga vore obebyggda, vore upplåtna på
nyttjanderätt, en mot 25 kronor och två mot 10 kronor årligen samt en utan
särskild ersättning. I Flistads socken funnes dels en allmänning, som utgjordes
av skogsmark och mossjord, och dels en allmänning i Blackekärr, benämnd
Perstorp, vilken innehölle bland annat 15 hektar åker och 0,5 hektar
trädgård och tomt. Sistnämnda allmänning, som åsatts ett taxeringsvärde
av 9 500 kronor, vore utarrenderad mot ett årligt arrende av 700 kronor
med skyldighet för arrendatorn att svara för åbyggnademas underhåll ävensom
för skatter.

Utredningsmännen lia uppgivit, att de till fullständigande av den sålunda
åstadkomna utredningen angående förekomsten av sockenallmänningar infordrat
vissa uppgifter från överlantmätama i länen, därvid undantag dock
gjorts för Skaraborgs län med hänsyn till från nämnda län redan föreliggande
utförliga uppgifter. Upplysning hade sålunda begärts örn inom länen
funnes sådana av ålder bestående allmänningar som enligt 16 kap. byggningabalken
finge nyttjas av dem som i socknen äro. överlantmätama hade
därvid i regel svarat, att såvitt de kunnat utröna allmänningar av sådan art
ej längre förekomme.

3. Lägenheter å allmänningsskogar, som avses i lagen den 17 juni 1938.

De allmänningsskogar, som avses i lagen den 17 juni 1938 (nr 297) örn
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äro belägna inom Kopparbergs,
Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län. Vid storskiftet inom förstnämnda
två län avsattes inom åtskilliga socknar på grund av särskilda beslut
av Kungl. Majit vissa delar av de socknarna tilldelade skogsanslagen såsom
allmänningar eller besparingsskogar för vederbörande jordägande socknemän.
På detta sätt bildades besparingsskogar inom följande socknar av
Kopparbergs län: Svärdsjö, Lima, Transtrand, Särna och det därmed då
förenade Idre kapellag, Älvdalen och Orsa samt vidare i Hamra kapellag
av Gävleborgs län. Därjämte utbrötos och avsattes inom de särskilda
skifteslagen i Venjans socken av Kopparbergs län, jämväl med
föranledande av Kungl. Maj:ts beslut, vissa delar av skifteslagens avrösningsjord
till besparingsskogar för vederbörande jordägare inom skifteslagen.
De skifteslag inom Venjans socken för vilka besparingsskogar sålunda bildades
voro elva, nämligen Gävunda, Finngruvans, Johannisholms, Knås, Kättbo,
Landbobyns, Nybodarnas, Ogsjöängarnas, Stutts, Tibergets och Västbygge
skifteslag. — Inom Västerbottens län, där i stort sett trakterna ovan och
nedom odlingsgränsen var för sig gjordes till föremål för allmän avvittring,
avsattes allmänningsskogar allenast vid avvittringen ovan odlingsgränsen eller
inom Dorotea, Vilhelmina, Stensele, Tärna och Sorsele socknar. — I samband
med den allmänna avvittringen i Norrbottens län utlades inom samtliga socknar
i länets lappmark samt i en socken i dess kustland särskilda allmän -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

ningar eliel'' allmänningsskogar för vederbörande jordägares räkning. Därjämte
avsattes vid den särskilda avvittring som efter den allmänna avvittringens
slutförande verkställdes i fråga örn nybyggen å odisponerade överloppsmarker
inom vissa socknar av länet dels allmänningar för respektive
nybyggares räkning dels ock — på det nybyggarna skulle erhålla delaktighet
i de vid den allmänna avvittringen avsatta allmänningsskogarna — vissa områden
av nybyggarnas skogsanslag, vilka områden tillädes berörda skogar.
De allmänningsskogar som sålunda avsattes vid den allmänna och särskilda
avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens län vörö följande: inom
Västerbottens län Dorotea övre, Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt
Sorsele övre allmänningsskogar och inom Norrbottens län Arvidsjaurs, Arjeplogs,
Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar, Pajala, Junosuando
och Tärendö socknars allmänningsskogar samt nybyggarnas särskilda
allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar.

Enligt 1 § i förberörda lag den 17 juni 1938 tillhöra allmänningsskogarna
ägarna av de fastigheter för vilka skogen vid storskifte eller avvittring blivit
avsatt eller med vilka enligt vad som bestämts vid jorddelning är förenad
rätt till delaktighet i skogen. Allmänningsskogarna förvaltas i det stora hela
efter samma grunder som häradsallmänningarna.

För utredning om i vilken utsträckning å allmänningsskogarna i fråga
finnas utarrenderade jordbrukslägenheter och huru a rrendevillkoren
för dessa lägenheter äro reglerade ha utredningsmännen
införskaffat vissa upplysningar från ordförandena i vederbörande allmänningsstyrelser.

För de inkomna svaren ha utredningsmännen lämnat följande redogörelse.

Kopparbergs län.

Beträffande Lima sockens besparingsskog upplyses: Å allmänningen finnas
icke några utarrenderade jordbrukslägenheter i egentlig mening. Dock ha
för odling av myrmark upplåtits lägenheter på 50 års avgiftsfritt nyttjande
med rätt för innehavarna under viss förutsättning till fortsatt nyttjande vid
nämnda tids utgång. Sådana upplåtelser ha sedan år 1907 skett i omkring
50 fall, varav icke alla fullföljts. Lägenheternas areal växlar mellan 1 och
6 hektar men är i de flesta fall 2 eller 3 hektar.

I fråga om Transtrands sockens besparingsskog uppgives: Å skogen finnas
icke några jordbrukslägenheter. En del småbrukare har dock medgivits rätt
till odlingslägenheter avgiftsfritt under en tid av 50 år. Efter arrendetidens
utgång kunna avtalen förnyas. Lägenheterna, som icke äro taxerade, äro icke
bebyggda på annat sätt än att å dem i vissa fall uppförts lador för foderskörden;
odlingarna tjäna endast som stöd för jordbruk i bygden.

Å Orsa sockens besparingsskog finnas tolv utarrenderade jordbrukslägenheter
med en areal åker och slåtteräng växlande mellan 18,74 och 0,24 hektar.
Lägenheterna bruka utarrenderas på en tid av 5 eller 15 år. I allmänhet
tillförsäkras arrendatorerna rätt till nytt arrende vid löpande arrendeperioders
utgång. Arrendeavtalen innehålla ej några bestämmelser om nybyggnadsskyldighet
för arrendatorerna; däremot skola dessa enligt avtalen utföra
smärre reparationer å byggnaderna.

Å övriga besparingsskogar inom länet finnas ej några utarrenderade jordbrukslägenheter.

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Gävleborgs län.

Beträffande Hamra besparingsskog upplyses följande: Å allmänningen förekomma
ej några utarrenderade jordbrukslägenheten Hamra kapellags jordägare
ha dock inköpt fem nu utarrenderade jordbrukslägenheten vilka de ej
ha för avsikt att tillföra besparingsskogen. Dessa lägenheter, vilka ha en
åkerareal av 3—8 hektar, utarrenderas på 5 år. Arrendena förlängas automatiskt,
därest arrendatorn fullgör sina förpliktelser. Föreskrift därom är
dock icke intagen i avtalen. Lägenheterna äro försedda med åbyggnader, som
underhållas av ägaren, utom såvitt angår mindre reparationer, vilka dock inskränka
sig till ett minimum.

Västerbottens län.

Beträffande Vilhelmina övre allmänningsskog uppgives, att hittills två lägenheter
med en storlek av 2 respektive 21U hektar upplåtits med nyttjanderätt
på 50 år dock utan arrendeavgift.

I fråga om de övriga allmänningsskogarna inom länet upplyses, att några
utarrenderade jordbrukslägenheter icke förekomma.

Norrbottens län.

Å Arvidsjaurs allmänningsskog finnas åtta arrendelägenheter med en totalareal
växlande mellan 6,5 och 2,72 hektar, till största delen odlingsbar mark.
Ängsmark eller s. k. ströängar få i regel disponeras å allmänningsskogens
mark utanför arrendegårdarna. Arrendatorernas behov av skogsprodukter till
lägenheterna tillgodoses genom kostnadsfria utsyningar från allmänningsskogen.
Arrendetiden utgör för fyra lägenheter 50 år och för de övriga 20 år,
därvid i samtliga fall arrendatorn tillförsäkrats förtursrätt till nytt kontrakt
vid arrendeperiodens utgång. Samtliga lägenheter äro bebyggda genom arrendatoremas
försorg. Frågan örn nybyggnads- eller underhållsskyldighet är ej
reglerad i arrendeavtalen.

I fråga om Arjeplogs allmänningsskog upplyses: Å allmänningen förekommer
utarrendering endast av ett hemman örn 3Ut mantal med ett taxeringsvärde
av 6 000 kronor. Hemmanets areal är 235,70 hektar, varav 1 hektar
odlad jord, 0,30 hektar hårdvall-trädgård, 0,40 hektar annan betesäng, 78,30
hektar skogsmark och därutöver 155,70 hektar (huvudsakligen vatten). Arrendet
omfattar endast åbyggnader, odlad jord, hårdvall-trädgård och betesäng.
Arrendeavgiften utgör 150 kronor årligen. Värdet av skogen ingår i taxeringsvärdet
med 1 000 kronor. Av senare inkomna uppgifter framgår, att
arrendatorsskifte ägt rum den 14 mars 1945 samt att allmänningsstyrelsen
sannolikt kommer att utarrendera fastigheten på nytt på 5—10 års tid, därvid
verkliga nybyggnadsarbeten skola åvila jordägaren medan mindre underhållsarbeten
å befintliga byggnader åläggas arrendatorn.

Beträffande Gällivare sockenallmänning upplyses: Förutom ett område om
2 V2 hektar, å vilket arrendatorn uppfört bonings- och uthus samt uppodlat
en del av arealen till åker och potatisland, är inom allmänningsskogen endast
en del ängsslåtter utarrenderad. Denna ängsslåtler beslår så gott som uteslutande
av själv växande myr- och bäckängar, vilka samtliga sakna åbyggnader.

Å övriga allmänningsskogar inom länet finnas ej några utarrenderade jordbrukslägenheter.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

4. Utredningsmännens förslag till arrendebestämmelser för viss

allmännings jord.

Utredningsmännen ha kommit till den uppfattningen, att de sociala arrendebestämmelserna
böra göras tillämpliga på arrendeupplåtelser från fyra slag
av allmänningsjord, nämligen å arrende av brukningsdel, som ingår i häradsallmänning
eller i sådan till socken hörande allmänning, som avses i 63 §
lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar, eller i allmänningsskog, som
omförmäles i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna, eller ock utgöres av mark, som förvärvats av delägarna i allmänning
som nyss sagts utan att den blivit med allmänningen införlivad. Den härav
betingade lagändringen ha utredningsmännen ansett lämpligen kunna ske på
det sätt, att till 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen fogas ett nytt stycke av nu
angivet innehåll. Förslag till lag härom har uppgjorts av utredningsmännen
och torde få fogas som bilaga till detta protokoll (Bilaga C).

I anslutning härtill ha utredningsmännen anfört, att det föreliggande lagstiftningsspörsmålet
komme att i första hand avse frågan huruvida dessa
arrendeupplåtelser, som hittills fallit under nyttjanderättslagens allmänna arrendebestämmelser,
kunde anses vara av sådan permanent natur att de borde
likställas med de sociala arrendena och därför dragas under specialregleringens
tillämpningsområde. Vad anginge den tid, för vilken utarrendering
av den nu omförmälda allmänningsjorden brukade ske, utvisade de från liäradsallmänningförbundet
och styrelserna för allmänningsskogarna inkomna
svaren, att den sedvanliga arrendetiden för lägenheter å häradsallmänningarna
utgjorde tio år samt att arrendeavtalen för lägenheter å allmänningsskogarna
icke avsåge kortare tid än fem år men ofta inginges för längre tidsperiod.
Vidare hade i vissa svar uppgivits, att arrendatorerna brukade tillförsäkras
rätt till nytt arrende vid löpande arrendeperiods utgång. Med hänsyn till vad
sålunda framkommit örn de villkor, på vilka allmänningsjordtn plägade upplåtas,
syntes det kunna göras gällande, att förevarande arrendeupplåtelser
vore permanenta redan så till vida som avtalen slötes för längre tidsperioder.
Emellertid förelåge en ytterligare likhet mellan de fastigheter, som genom
bestämmelserna i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen hänföras under specialregleringen,
och jordbrukslägenhetema å den allmänningsjord varom nu vore
fråga. Beträffande förstnämnda fastigheter torde det nämligen regelmässigt
förhålla sig så, att de ej brukades av jordägarna själva utan att i stället utarrendering
framstode såsom den sedvanliga brukningsformen. Vad sålunda
sagts torde självfallet i ännu högre grad gälla den allmänningsjord som vore
lämpad för jordbruksdrift. Här framstode överhuvud taget arrendeformen såsom
det enda möjliga och användbara brukningssättet. I det hänseende som
nu nämnts vore de åsyftade arrendena otvivelaktigt att anse såsom permanenta.
De sålunda anförda synpunkterna på arrendeförhållandenas varaktighet
syntes i lika mån gälla beträffande utarrendering av sådan mark som av
delägare i allmänning som nyss sagts förvärvats för införlivning nied den -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

47

samma, ehuru införlivning ännu ej ägt rum, liksom ock beträffande arrende
av mark, vilken — såsom förhållandet vore med Hamra kapellags jordägares
nyinköpta fastigheter — förvärvats av delägarna utan att införlivning med
allmänningen skulle ske.

Utredningsmännen ha sålunda hållit före, att arrendeupplåtelser av mark
som nu berörts vore av så varaktig natur, att de borde likställas med de arrenden
som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen och att de därför borde,
under förutsättning att de utarrenderade brukningsdelarna omfattade högst
femtio hektar odlad jord, föras in under specialregleringen. Utredningsmännen
ha vidare uttalat, att anledning syntes saknas att i lagstiftningsväg undantaga
någon av särbestämmelserna från tillämpning å upplåtelserna i fråga. I
detta sammanhang ha utredningsmännen erinrat om att, för den händelse de
sociala arrendebestämmelsema gjordes tillämpliga jämväl å arrenden av allmänningsjord,
stadgandet i 2 kap. 68 g nyttjanderättslagen gåve allmänningsstyrelsen
såsom representant för jordägarna möjlighet att dispensvägen erhålla
befrielse från tillämpning å arrendeförhållande av eljest tvingande bestämmelser.
Vidare har anmärkts att därest, såsom ofta syntes vara förhållandet,
med arrendeupplåtelserna väsentligen åsyftades att tillförsäkra jordägarna
stadigvarande arbetskraft för skogsbruket å allmänningarna, stadgandena
om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt jämlikt bestämmelserna i 2
kap. 49 § andra stycket nyttjanderättslagen icke bleve tillämpliga å upplåtelserna
örn desamma avsåge sådana mindre brukningsdelar, därå arrendatorerna
icke av jordbruket kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Beträffande upplåtelse på arrende av jord å sådana sockenallmänningar som
ej avses i 63 § häradsallmänningslagen ha utredningsmännen ej ansett påkallat
att företaga ändring av gällande arrendebestämmelser. Såsom skäl för
denna sin uppfattning ha utredningsmännen anfört följande. Den förebragta
utredningen gåve vid handen, att dessa allmänningar i regel blivit föremål för
delningar och att numera allenast ett mindre antal allmänningar funnes kvar.
Det torde också endast vara en tidsfråga, när även de nu kvarstående sockenallmänningarna
försvunne genom skifte eller avyttring. Av de av utredningsmännen
införskaffade uppgifterna framginge vidare, att allmänningarna i
fråga huvudsakligen utgjordes av avrösningsjord. Där odlad jord förekomme,
rörde det sig i allmänhet örn mycket små arealer. I de fall där utarrendering
skett syntes upplåtelserna i regel avse tomtmark; jordbrukslägenheter i egentlig
mening förekomme i ytterst ringa antal å allmänningarna.

5. Yttranden över förslaget till arrendebestämnielser för viss

allniänningsjord.

Det av utredningsmännen framlagda förslaget lill arrendebestämnielser för
viss allniänningsjord har i nära nog samtliga inkomna yttranden blivit tillstyrkt
eller lämnat utan erinran. Hamra kapellags allmänningsstyrelse har
emellertid i vad avser mark, som förvärvats av delägarna i allmänning utan
att den blivit nied allmänningen införlivad, ansett lagstiftningen överflödig

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

med hänsyn till den ringa förekomsten av arrenden å sådan mark. Orsa
sockens allmänningsstyrelse har avstyrkt förslaget under framhållande att
de små jordbruken på allmänningarna upplätes i huvudsak för att tillförsäkra
skogsbruket en god arbetarstam samt att lagen därför ej fyllde något
praktiskt behov och skulle få ringa tillämpning.

V. Departementschefen.

Vid den revision av arrendelagstiftningen som företogs år 1943 genomfördes
bland annat en avsevärd utvidgning av de sociala arrendebestämmelsernas
tillämpningsområde. Samtidigt härmed gavs genom dessa bestämmelser åt
arrendatorerna en mera tryggad och förbättrad ställning. Sålunda infördes
bland annat en minsta arrendetid av fem år med options- och förköpsrätt
för arrendatorn. Efter denna lagstiftnings genomförande omfatta de sociala
bestämmelserna liksom tidigare jord, som äges av bolag, ekonomiska
föreningar och s. k. skogsspekulanter, men därjämte även jord tillhörig annan
förening ävensom stiftelse, enskild ägare till under huvudgård lydande gård,
torp eller annan jordbrukslägenhet samt enskild person, vilken icke är mantalsskriven
å den utarrenderade fastigheten och uppenbarligen besitter densamma
av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av
jordbruket. Vid gränsdragningen mellan arrenden som skulle falla under de
sociala bestämmelserna och dem, å vilka de allmänna bestämmelserna skulle
tillämpas, utgick man från att under de förra borde hänföras sådana arrenden
som hade mera permanent karaktär. Genom senare tillkomna författningar
ha arrendebestämmelser angående kronohemman och ecklesiastika jordbruksfastigheter
anslutits till de sociala bestämmelserna.

Vid 1943 års riksdags behandling av förslaget till nya arrendebestämmelser
ifrågasattes om icke även de kommunala arrendena borde underkastas de
sociala arrendebestämmelserna. Såsom framgår av vad förut anförts uttalade
tredje särskilda utskottet, som behandlade lagstiftningsfrågan, att särskild
utredning borde komma till stånd beträffande bland annat de arrenden
av kommunal jord vilka besutte en mera varaktig karaktär. Detta utskottets
uttalande godkändes sedermera av riksdagen.

I det nu föreliggande förslaget till reglering av de kommunala arrendena lia
samtliga sådana arrenden, som omfatta odlad jord till större vidd än ett
hektar, ansetts böra lyda under i stort sett samma bestämmelser som de sociala
arrendena.

Vid avgörandet av frågan om lämpliga lagbestämmelser för de kommunala
arrendena gäller det främst att söka få till stånd en skälig avvägning mellan
kommunernas och arrendatorernas intressen. I den mån de kommunala arrendena
äro av permanent natur torde någon bärande erinran icke kunna göras
mot att dessa underkastas i huvudsak samma reglering som de sociala arrendena.
Beträffande de arrenden som icke äro av sådan natur äro förhållandena,
såsom även utredningsmännen framhållit, något annorlunda. Den jord

Kungl. Majlis proposition nr 12.

49

som här är i fråga innehaves i de flesta fall av kommunerna för att vid behov
kunna utan större dröjsmål disponeras för ändamål, som kommunerna av
skilda orsaker lia att befrämja. Såsom utredningsmännen påpekat föreligga
emellertid, även örn arrendena icke äro permanenta, i viss mån likartade förhållanden
beträffande dessa arrenden samt de arrenden vilka nu äro underkastade
de sociala bestämmelserna. Att föreskriva skilda bestämmelser
för permanenta och icke permanenta kommunala arrenden torde, enligt vad
ock framgår av lagrådets yttrande över förslaget till 1943 års arrendelagstiftning,
icke vara möjligt. Den väg, som anvisats i den vid utredningsmännens
promemoria fogade reservationen, finner jag icke heller kunna beträdas.
Då här är fråga örn regler, vilka enligt statsmakternas uppfattning äro
av den vikt och betydelse, att de för arrenden av permanent natur principiellt
ansetts böra vara av tvingande natur, finner jag det oriktigt att, när det gäller
en viss kategori av sådana arrenden, låta reglernas tillämpning vara beroende
på åtgärd av den ena parten i arrendeförhållandet. En dylik anordning skulle
uppenbarligen ställa ifrågavarande arrendatorer i ett avsevärt sämre läge än
de arrendatorer, beträffande vilkas arrenden de sociala bestämmelserna utan
vidare gälla. Enligt min mening torde under sådana förhållanden någon annan
utväg icke stå öppen än att godtaga utredningsmännens förslag att samtliga
arrenden av kommunal jord i princip hänföras till de arrenden, som skola
vara underkastade de för sociala arrenden gällande bestämmelserna. Emellertid
bör vid det närmare utformandet av den ifrågavarande lagstiftningen all
möjlig hänsyn tagas till kommunernas berättigade intressen. Främst bör sålunda
åt stadgandena givas ett sådant innehåll, att kommunerna icke hindras
att i mån av behov tillräckligt snabbt kunna disponera över jord som erfordras
för kommunala behov. Såvitt jag kan finna torde denna fråga kunna lösas på
ett för såväl kommunerna som arrendatorerna tillfredsställande sätt genom
att minimitiden för arrende av kommunal jord bestämmes lägre än vad som
eljest gäller i detta hänseende. Emellertid synes även vissa andra jämkningar
i de sociala arrendebestämmelserna vara påkallade vid tillämpningen på kommunal
jord. Till dessa frågor återkommer jag i det följande.

Efter denna redogörelse för min allmänna inställning lill den föreliggande
lagstiftningsfrågan torde jag få närmare ingå på de särskilda bestämmelser
som böra gälla och dessas tillämpningsområde. I huvudsaklig anslutning till
vad utredningsmännen föreslagit anser jag, att ifrågavarande lagstiftning bör
avse arrende av jord, som tillhör kommun, municipalsamhälle, särskilt skoldistrikt
och fattigvårdssamhälle, kommunalförbund och landsting, ävensom
församling i den mån arrendet icke är underkastat de ecklesiastika arrendebestämmelserna.
Emellertid bör, med hänsyn till kommunernas intresse av att
fritt kunna disponera den jord som ligger inom stadsplanelagt område, sådan
jord i princip vara undantagen från tillämpning av bestämmelserna. I det
fall all arrendejorden ligger delvis inom och delvis utom stadsplan torde dock
av praktiska skäl enhetliga bestämmelser böra gälla för arrendet i dess helliot.
Vid övervägande av frågan vilka regler som i elt dylikt fall böra gälla
bär jag kommit till den uppfattningen, att arrendatorernas berättigade in Biliang

till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 12.

4

50

Kungl, ftlaj.ts proposition nr 12.

tressen kräva, att de sociala bestämmelserna gälla så snart någon del av den
utarrenderade jorden ligger utom stadsplan. Utsträckes stadsplan så att utarrenderad
brukningsdel kommer att i sin helhet ligga inom densamma, böra
de sociala arrendebestämmelserna upphöra att tillämpas vid utgången av
den arrendeperiod under vilken stadsplanen fastställes. Att från de nya bestämmelserna
undantaga jord, för vars bebyggande endast vidtagits mera
förberedande åtgärder såsom att stomplan eller byggnadsplan upprättats eller
utomplansbestämmelser meddelats, torde vara varken ändamålsenligt eller
av förhållandena påkallat. Genom att undantaga dylik jord från ifrågavarande
stadganden skulle nämligen uteslutas betydande områden, som säkerligen
under avsevärd framtid komma att nyttjas för jordbruk.

Med hänsyn till den inskränkning av minimitiden för utarrendering av
kommunal jord jag i det följande kommer att föreslå torde anledning icke
heller föreligga att från den nya lagstiftningens tillämpningsområde utesluta
jord, som avses skola användas till flygplats.

I fråga örn lagstiftningens omfattning med hänsyn till den utarrenderade
jordens storlek ha utredningsmännen föreslagit vissa avvikelser från vad
som gäller vid arrenden som nu äro underkastade de sociala arrendebestämmelserna.
Enligt utredningsmännens förslag lia de nya bestämmelserna ansetts
i princip böra tillämpas å alla kommunala arrenden som omfatta odlad
jord till större vidd än ett hektar. För de sociala arrendebestämmelserna i
nyttjanderättslagen gäller ingen nedre arealgräns men däremot har fastställts
en övre arealgräns så att stadgandena ej äro tillämpliga på brukningsdel med
mer än femtio hektar odlad jord. Otvivelaktigt tala vissa skäl för en reglering
i överensstämmelse med utredningsmännens förslag. Behovet av att uttryckligen
undantaga de minsta och att utsträcka lagstiftningen även till de
större arrendena synes mig dock icke vara så stort, att det överväger önskemålet
örn såvitt möjligt enhetliga regler för kommunal och annan jord. Med
hänsyn härtill har jag icke funnit skäl att i förevarande avseende föreslå
bestämmelser som avvika från de i nyttjanderättslagen upptagna.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört kan jag icke biträda utredningsmännens
förslag, att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser örn
arrendatorns besittningstid oförändrade skola tillämpas på kommunala arrenden.
Ehuru detta endast i förhållandevis få av yttrandena direkt framhållits,
torde det ha varit stadgandet, att arrendeupplåtelse för viss tid skall gälla för
minst fem år, som framkallat de allvarligaste betänkligheterna mot den ifrågasatta
lagstiftningens genomförande. Det synes icke heller kunna bestridas,
att en dylik föreskrift med avseende å kommunala arrenden skulle komma att
föranleda icke obetydliga olägenheter för kommunerna. Uppenbarligen kan
det ofta ställa sig svårt att på förhand med någon säkerhet avgöra, om viss
jord kan komma att inom de närmaste fem åren behöva tagas i anspråk för
sådana ändamål som kommunerna i första hand anse sig böra främja. Under
dessa förhållanden måste kommunerna helt naturligt ofta ställa sig tveksamma
till frågan om deras jordbruksjord bör utarrenderas eller ej, och icke
sällan torde då försiktigheten anses bjuda att jorden icke upplåtes på arrende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

51

I stället för att såsom avsett verka till jordbrukets befrämjande skulle lagstiftningen
då komma att leda till ett motsatt förhållande. Till undvikande av
dylika konsekvenser av lagstiftningen synes minimitiden för arrendeupplåtelse
av kommunal jord böra sättas till ett år. I följd härav bör arrendatorn
vid utgången av arrendetiden äga rätt till nytt arrende för en tid av endast
ett år samt sådan optionsrätt ånyo få utövas vid varje arrendeårs utgång. Därjämte
bör den i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen för jordägare, som önskar bryta
optionsrätten, föreskrivna uppsägningstiden av ett år före arrendetidens
utgång, såsom utredningsmännen föreslagit, förkortas till sex månader.

Med dessa avvikelser från de sociala arrendebestämmelserna synas mig
kommunernas berättigade anspråk på att snabbt kunna i sin besittning återfå
utarrenderad jord böra anses skäligen tillgodosedda. Såsom utredningsmännen
framhållit föreligger vid tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna
örn optionsrätt möjlighet för jordägaren att bryta optionsrätten, då på grund
av särskilda förhållanden arrendatorns kvarstånde skulle för jordägaren
medföra påtagligt men. Denna föreskrift torde bliva tillämplig för det fall
att kommun önskar använda utarrenderad jord för annat ur dess synpunkt
angeläget ändamål än jordbruk såsom för något kommunalt behov eller exploatering
till bostads- eller industribebyggelse.

Ehuru minimitiden för arrendatorns besittning vid ett genomförande av
vad jag nyss förordat sålunda skulle sättas lägre än den arrendetid, som hittills
i många fall enligt avtal varit den vanliga, torde det kunna förväntas, att
arrendeavtal rörande kommunal jord i viss utsträckning alltjämt komma att
avslutas för längre tid. Även för sådana fall lärer emellertid arrendatorns optionsrätt,
örn annat ej överenskommits, böra innefatta förlängning av avtalet
för en tid av endast ett år varje gång.

Den nu förordade förkortningen av minimitiden för arrende och av den
genom optionsrättens utövande inträdda nya arrendetiden medför, att bestämmelserna
i 2 kap. 52 § nyttjanderättslagen icke kunna oförändrade tillämpas
på de kommunala arrendena. Enligt dessa bestämmelser skall arrendatorn,
om han ej vill tillgodonjuta nytt arrende, giva jordägaren detta tillkänna senast
ett år före arrendetidens utgång på sätt örn uppsägning är stadgat. Sker
ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses lia
åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år. Vid de kommunala arrendena
torde tillkännagivande som nyss sagts böra ske senast sex månader före arrendetidens
utgång och åtagandet av nytt arrende avse en lid av ett år.

Utöver vad nu anförts synas ytterligare ett par jämkningar vara erforderliga
och lämpliga vid de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning på kommunala
arrenden. Sålunda torde, såsom utredningsmännen föreslagit, de i 2
kap. 54 § nyttjanderättslagen angivna tidsfristerna för påkallande av ändring
i arrendevillkoren och för hänskjutande av frågan därom till skiljemän
böra för kommunala arrenden jämkas till sex respektive fem månader före
arrendetidens slut. Bestämmelserna i 2 kap. 67 och 09 §§ nyttjanderättslagen
böra icke göras tillämpliga på kommunala arrenden.

Genom dispensreglerna i 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen herodes för kon -

52

Kunni Maj:ts proposition nr 12.

trahenterna möjlighet att erhålla godkännande av ett ingånget avtal om arrendevillkor,
som avvika från de tvingande lagbud specialregleringen innehåller.
En förutsättning för beviljande av dispens är att i avtalet gjorts förbehåll
örn att dispens må sökas. För kommunerna torde det ofta vara av vikt
att, innan beslut fattas örn utarrendering av jord, erhålla klarhet i frågan
huruvida sådana avvikelser från de sociala arrendebestämmelserna, som kommunen
i det särskilda fallet anser nödvändiga eller önskvärda, kunna bliva
godkända. Det torde också vara av betydelse för kommun att för alla arrenden
inom ett jordområde, som kanske avses snart skola användas för annat
ändamål än jordbruk, kunna uppställas enhetliga villkor, som i ett eller flera
avseenden avvika från de sociala arrendebestämmelserna. Det synes mig därför
lämpligt att, som utredningsmännen föreslagit, så utsträcka dispensmöjhgheterna
i fråga örn kommunal jord, att kommunerna erhålla möjlighet att
få ansökan om dispens prövad redan innan arrendeupplåtelse skett. Dispensmedgivande
bör genom tids- och ändamålsbestämmelser kunna modifieras till
sin räckvidd.

Med hänsyn till de möjligheter till dispens från de nu föreslagna arrendebestämmelserna,
som sålunda böra finnas, anser jag helt obefogade de i
några yttranden gjorda uttalandena, att den kommunerna enligt förslaget åvilande
byggnadsplikten och skyldigheten att ersätta förbättringar ur städernas
synpunkter skulle vara oskäliga. Likaså finner jag den i några av städer
avgivna yttranden framställda anmärkningen, att jordbrukskommissionerna
icke ägde förutsättningar att rätt bedöma behovet av dispens i fråga om
stadsjord, sakna grund. Erinras må ock att, till följd av den förkortning av
minimitiden för arrendeupplåtelser jag i det föregående förordat, det torde
kunna förutsättas, att dispens icke skall behöva förekomma annat än i ett
förhållandevis ringa antal fall.

Vad angår formen för ifrågavarande lagstiftning delar jag utredningsmännens
uppfattning att bestämmelserna rörande de kommunala arrendena
lämpligen böra upptagas i en särskild lag. Inarbetning av dessa stadganden
i nyttjanderättslagen torde nämligen komma att medföra att bestämmelserna
däri bleve mindre överskådliga. I

I fråga om de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning på arrenden
av viss allmänningsjord har jag funnit utredningsmännens
förslag väl avvägt. Jag vill därför förorda, att de sociala arrendebestämmelserna
göras tillämpliga å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som ingår
i häradsallmänning eller i sådan till socken hörande allmänning, som avses
i 63 § lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänning^!-, eller i allmänningsskog,
som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna, eller ock utgöres av mark som förvärvats av delägarna
i allmänning som nyss sagts utan att den blivit med allmänningen
införlivad.

Anledning synes mig icke föreligga att undantaga eller jämka någon av
särbestämmelserna vid dessas tillämpning på allmänningsjord. De nu ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

53

satta stadgandena synas utan större svårighet kunna inarbetas i nyttjanderättslagens
bestämmelser.

De föreslagna lagstiftningarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1946.
För då löpande arrendeavtal rörande kommunal jord och sådan allmänningsjord
som beröres av lagändringen synes, såsom utredningsmännen föreslagit,
böra meddelas övergångsbestämmelser av motsvarande innehåll som de
vilka tillämpades för att reglera övergångsförhållandena vid 1943 års sociala
arrendelagstiftnings ikraftträdande.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag

dels till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal
jord,

dels ock till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,
av den lydelse bilagorna nr 1 och 21 till detta protokoll utvisa, måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Bengt Holmgren. 1

1 Bilaga 2, vilken frånsett smärre redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid
propositionen fogade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom, har här uteslutits.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

med särskil4a»bestämmelser om arrende av viss kommunal jord.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Upplåtes kommun tillhörig jord, som till någon del ligger utom fastställd
stadsplan, på arrende för jordbruksändamål och avser arrendet brukningsdel,
som omfattar högst femtio hektar odlad jord, skola stadgandena i 2 kap.
50—66 §§ lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom lända
till efterrättelse, med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna i 2 och
3 §§ här nedan.

Med kommun skola vid tillämpningen av denna lag likställas municipalsamhälle,
särskilt skoldistrikt, fattigvårdssamhälle som avses i 6 § lagen örn
fattigvården, kommunalförbund och landsting ävensom församling, när fråga
är örn arrende, som icke regleras av ecklesiastika arrendebestämmelser.

2 §.

I stället för den i 2 kap. 50 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom i
fråga om upplåtelse för viss tid bestämda arrendetiden av minst fem år skall
gälla en arrendetid av minst ett år; och skall den vid utgången av varje arrendeperiod
enligt 51 § samma kap. inträdande rätten till nytt arrende avse
en tid av ett år.

3 §•

Tillkännagivande av arrendator enligt 2 kap. 52 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom att han ej vill tillgodonjuta nytt arrende, skall ske senast
sex månader före arrendetidens utgång. Det nya arrende, som arrendatorn
skall anses hava åtagit sig om sådant tillkännagivande ej skett inom tid som
nu sagts, skall avse en tid av ett år.

Vill kommun göra gällande att på grund av något förhållande som avses
i 2 kap. 53 § förenämnda lag arrendatorns rätt till nytt arrende bör förfalla,
skall kommunen lämna arrendatorn meddelande därom i enlighet med vad
i sagda lagrum sägs senast sex månader före arrendetidens utgång.

Tillkännagivande i enlighet med vad i 2 kap. 54 § första stycket samma
lag stadgas om påkallande av ändring av arrendevillkoren skall ske senast
sex månader före arrendetidens utgång. Sker ej tillkännagivande såsom nu

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

55

är sagt eller varder ej frågan senast feni månader före samma tids utgång
hänskjuten till skiljemän, skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej
annorledes överenskommes.

4 §■

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal som
slutits rörande kommun tillhörig jord undantages från tillämpning av något
av stadgandena i 2 kap. 50—61 §§ eller 63—65 §§ lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom, 50—54 §§ med de avvikelser som angivas i 2 och 3 §§
denna lag, och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill må sökas,
ankomme på jordbrukskommissionen att efter ansökning av kommunen
medgiva sådant undantag. Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund
ansökningen, skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses
förfallet.

Undantag som i första stycket avses må medgivas även i avseende å tillämnat
arrendeavtal.

Över jordbrukskommissionens beslut i ärende som ovan sagts må besvär
anföras hos Konungens befallningshavande inom en månad, räknat från det
klaganden erhöll del av beslutet. Den som ej nöjes åt Konungens befallningshavandes
beslut åge föra klagan däröver i den ordning som är bestämd
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Har arrendeavtal slutits före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna
i 2 kap. 51—54 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom, med iakttagande
av vad i 2 och 3 §§ denna lag finnes stadgat, ävensom 55 § andra stycket och
56 § nämnda kap. tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn
eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar brukat
fastigheten under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår före den
1 januari 1947, skall nytt arrende för en tid av ett år anses hava kommit till
stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på
sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med
avseende å nämnda arrende äge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren
med iakttagande därav att de i 3 § tredje stycket denna lag angivna
tiderna skola hänföra sig till utgången av den nya arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter
arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,
ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat
sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor
blivit bestämda, medgiva kommunen befrielse från de i 2 kap. 59 och
60 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande
fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där särskilda omständigheter
visas böra därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande
arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

lagens ikraftträdande. Över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras
i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom
skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande.

Kungl. Majlis proposition nr 12.

57

Bilaga A.

Utredningsmännens förslag till lag med vissa bestämmelser
angående arrende av kommunal jord.

1 §•

Upplåtes kommun tillhörig jord som icke ingår i fastställd stadsplan på
arrende för jordbruksändamål, skola, därest arrendet omfattar odlad jord
till större vidd än ett hektar, stadgandena i 2 kap. 50—66 §§ lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom lända till efterrättelse, med
den inskränkning som föranledes av bestämmelserna i 2—4 §§ här nedan.

2 §•

Vill kommun göra gällande att på grund av något förhållande som avses
i 2 kap. 53 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom arrendatorns rätt till
nytt arrende bör förfalla, skall kommunen lämna arrendatorn meddelande
därom i enlighet med vad i sagda lagrum sägs senast sex månader före arrendetidens
utgång.

Tillkännagivande i enlighet med vad i 2 kap. 54 § första stycket förenämnda
lag stadgas örn påkallande av ändring av arrendevillkoren skall ske senast
sex månader före arrendetidens utgång, och skall frågan därom senast fem
månader före samma tids utgång vara hänskjuten till skiljemän vid äventyr
att arrendevillkoren eljest skola förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

3 §.

Arrendator av kommunal jord må, om arrendet omfattar odlad jord till
större vidd än femtio hektar, tillförbindas underhållsskyldighet beträffande
fastighetens nödiga byggnader i vidsträcktare omfattning än som följer av
stadgandena i 2 kap. 60 och 61 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

4 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill att arrendeavtal som
slutits rörande kommun tillhörig jord undantages från tillämpning av något
av stadgandena i 2 kap. 50—61 §§ eller 63—65 §§ lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom, i den mån nämnda stadganden eljest skulle lända till
efterrättelse, och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill må sökas,
ankomme på jordbrukskommissionen att efter ansökning av kommunen
medgiva sådant undantag. Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund
ansökningen, skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses
förfallet.

58

Kungl. Mcij.ts proposition nr 12.

Undantag som i första stycket avses må efter ansökning av kommun av
jordbrukskommissionen medgivas även i avseende å tillämnade arrendeavtal.

Över jordbrukskommissionens beslut i ärende som ovan sagts må besvär
anföras hos Konungens befallningshavande inom en månad, räknat från det
klaganden erhöll del av beslutet. Den som ej åtnöjes åt Konungens befallningshavandes
beslut åge föra klagan däröver i den ordning som är bestämd
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Har arrendeavtal slutits före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna
i 2 kap. 51 och 52 §§, 53 och 54 §§ med iakttagande av vad i 2 § denna
lag finnes stadgat, 55 § andra stycket och 56 § lagen om nyttjanderätt till
fast egendom tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn
eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar brukat
fastigheten under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall varom i andra stycket är nämnt arrendetiden utgår under
första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt
arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit till
stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på
sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med
avseende å nämnda arrende åge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren
med iakttagande därav att de i 2 § andra stycket denna lag angivna
tiderna skola hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelser i andra eller tredje stycket arrendator efter
arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,
ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat
sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor
blivit bestämda, medgiva kommunen befrielse från de i 2 kap. 59 och
60 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande
fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där särskilda omständigheter
visas böra därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande
arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från
lagens ikraftträdande, över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras
i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom
skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

59

Bilaga B.

Utredningsmännens i SOU 1945:9 framlagda förslag till lag om
ändring av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn
nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas att till 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
sådant detta lagrum lyder enligt lag den 22 december 1943 (nr 883) skall fogas
ett nytt stycke av följande lydelse:

Angående upplåtelse på arrende av kommun tillhörig jord är särskilt
stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

60

Kungl. Mcij.ts proposition nr 12.

Bilaga C.

Utredningsmännens i promemorian den 27 augusti 1945 intagna
förslag till lag örn ändring av 2 kap. 49 § i lagen den 14 juni 1907
(nr 86 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas att till 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Beträffande upplåtelse på arrende av brukningsdel, som ingår i häradsallmänning
eller i sådan till socken hörande allmänning, som avses i
63 § lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar, eller i allmänningsskog,
som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 örn allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna, eller ock utgöres av mark, som förvärvats av delägarna i
allmänning som nyss sagts men ej blivit med allmänningen införlivad, skola
ock, därest brukningsdelen icke omfattar odlad jord till större vidd än femtio
hektar, bestämmelserna i 50—69 §§ med det undantag som angives i andra
stycket här ovan äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Har arrendeavtal med avseende å sådan i denna lag angiven fastighet, för
vilken bestämmelserna i 2 kap. 51—56 §§ lagen om nyttjanderätt till fast
egendom äro avsedda att gälla, slutits före lagens ikraftträdande, skola sagda
bestämmelser, dock med undantag av 55 § första stycket, tillämpas å avtalet,
därest vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock arrendatorn samt
före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten under sammanlagt
minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår under
första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt
arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit
till stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft
på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med
avseende å nämnda arrende åge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren
med iakttagande därav, att de i 2 kap. 54 § lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den
ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter
arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,
ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat
sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor
blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

61

60 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande
fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där sådana särskilda
omständigheter som i 2 kap. 68 § nyssnämnda lag avses visas därtill
föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock ej för
längre tid än intill dess femton år förflutit från denna lags ikraftträdande.
Över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras i den ordning 2 kap.
68 § tredje stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom
skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal, som slutits före lagens ikraftträdande.

62

Kunpl. Maj:ts proposition nr 12.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 2 januari
1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 5 december 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23
november 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

dels lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord,

dels ock lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren G. U. Schirén.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss

kommunal jord.

1 §•

Det remitterade förslaget har tydligen icke till uppgift att uttömmande
reglera de arrendeavtal, som däri avses, utan åsyftar — liksom de i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom meddelade särskilda bestämmelserna för
vissa jordbruksarrenden — allenast att i vissa avseenden giva speciella regler
utöver vad om jordbruksarrende i allmänhet är föreskrivet i nämnda lag.
Denna förslagets innebörd har emellertid icke kommit till klart uttryck genom
den avfattning, som förevarande paragrafs första stycke erhållit. En
komplettering i angivet hänseende bör fördenskull vidtagas.

Enligt andra stycket i paragrafen skola vid tillämpningen av den föreslagna
lagen med kommun likställas municipalsamhälle, särskilt skoldistrikt, fattigvårdssamhälle,
som avses i 6 § lagen om fattigvården, kommunalförbund

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

63

och landsting ävensom församling, när fråga är om arrende, som icke regleras
av ecklesiastika arrendebestämmelser. Uppräkningen, som nära ansluter
sig till stadgandena i 10 § lagen den 12 juni 1936 örn kommunal fondbildning
samt i lagen samma dag angående användning i vissa fall av kommun
eller annan samfällighet tillhörig egendom, inbegriper ej alla kommunala sammanslutningar.
Beträffande omfattningen av ifrågavarande lagstiftning funno
utredningsmännen i sin promemoria det vara klart, att därest en särskild reglering
av de kommunala arrendena ansåges böra företagas, denna reglering
borde gälla alla dylika arrenden, oavsett om ägaren av den arrenderade fastigheten
vore stadskommun, landsting, landskommun eller kommun av annan
karaktär såsom köping, municipalsamhälle eller dylikt. Vid remissen till lagrådet
anförde föredragande departementschefen emellertid, att han i huvudsaklig
anslutning till vad utredningsmännen föreslagit ansåge, att lagstiftningen
borde avse arrende av jord, som tillhör kommun, municipalsamhälle,
särskilt skoldistrikt och fattigvårdssamhälle, kommunalförbund och landsting
ävensom församling i den mån arrendet icke vore underkastat de ecklesiastika
arrendebestämmelserna. Tvekan kan råda örn lämpligheten av att sålunda
begränsa lagens tillämpningsområde. Visserligen torde den gjorda begränsningen
icke äga nämnvärd praktisk betydelse; men tillräckliga skäl att
från lagstiftningen utesluta andra kommunala arrenden än dem, som regleras
av ecklesiastika arrendebestämmelser, lära knappast föreligga. Då i lagen
den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
begreppet kommun avsetts innefatta samtliga kommunala sammanslutningar,
kan dessutom angelägenheten av att enhetlighet i största möjliga
omfattning vinnes inom den sociala jordlagstiftningens olika delar anföras
som stöd för att sagda begrepp får samma innehåll i förevarande lag. Anses
detta böra iakttagas, synes för tydlighets skull vara lämpligt, att uttrycket
kommun i lagen erhåller en sammanfattande beskrivning. Därvid kan stadgandet
i 1 § lagen den 17 maj 1940 örn förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän tjäna till förebild.

Finnes det erforderligt att begränsa tillämpningsområdet på sätt i förslaget
skett, är i allt fall att märka, att avfattningen av ifrågavarande bestämmelse
är mindre tillfredsställande. Av det sammanhang, vari begreppet kommun
här förekommer, framgår nämligen, att detta brukas i inskränkt bemärkelse
d. v. s. åsyftar landskommun, köping med egen kommunalförvaltning
samt stad. Till undvikande av alt nämnda ord här användes i annan mening
än i den besläktade lagen den 21 december 1945, bör avfallningen jämkas.
Lämpligen kan stadgas, alt med kommun förstås i denna lag landskommun,
köping och stad samt församling ävensom municipalsamhälle, särskilt skoldistrikt,
fattigvårdssamhälle som avses i 6 § lagen örn fattigvården, kommunalförbund
och landsting.

Vare sig det förra eller det senare alternativet väljes, bör i ett särskilt stycke
tilläggas, att lagen icke äger tillämpning å arrende, som regleras av ecklesiastika
arrendebestämmelser.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

2 §•

Stadgandet i 2 kap. 50 § nyttjanderättslagen innehåller i första punkten,
att upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år, samt i andra punkten,
att om kortare arrendetid är avtalad, upplåtelsen likväl skall gälla för tid
som nyss är sagd. Enligt förevarande paragraf skall i stället för den i nämnda
lagrum i fråga örn upplåtelse för viss tid bestämda arrendetiden av minst
fem år gälla en arrendetid av minst ett år. Med den lydelse, som sålunda
föreslagits, kan måhända tvekan uppkomma, huruvida hänvisningen avser
allenast första punkten i 50 § eller nämnda paragraf i dess helhet och således
huruvida en arrendeupplåtelse, som skett för kortare tid än ett år, skall
gälla för fem år eller, som meningen är, för ett år. Denna otydlighet kan
undvikas genom en mindre jämkning av ordalagen.

3 §•

Beträffande inträdet av optionsrätt stadgas i 2 kap. 52 och 53 §§ nyttjanderättslagen
bland annat, att nytt arrende skall anses ha kommit till stånd,
därest ej senast ett år före arrendetidens utgång tillkännagivande på sätt örn
uppsägning är stadgat gjorts av arrendatorn, att han ej vill tillgodonjuta
nytt arrende, eller av jordägaren, att han finner rätten till nytt arrende ha
förfallit. Vill någon av dem med avseende å det nya arrendet påkalla ändring
av arrendevillkoren, har han enligt 54 § i sagda kapitel att på samma sätt
giva det den andre tillkänna senast åtta månader före arrendetidens utgång;
har sådant tillkännagivande skett men kan ej överenskommelse träffas, skall
tvistefrågan hänskjutas till skiljemän senast sju månader före arrendetidens
utgång vid äventyr, att arrendevillkoren förbli oförändrade. Det sätt, varpå
de olika tidsfristerna sålunda avvägts mot varandra, medför den särskilt för
arrendatorn betydelsefulla fördelen, att den, som önskar, att arrendet förlänges
men att villkoren ändras, kan avvakta den tidpunkt, då det är klart,
att nytt arrende kommer till stånd, innan han framställer sitt ändringsanspråk.
Han behöver således icke utsätta sig för risken, att detta anspråk
mötes med yrkande från motsidan om optionsrättens upphävande. I anledning
av ett under riksdagsbehandlingen av 1943 års arrendelagstiftning motionsvis
framfört yrkande, att krav om ändrade arrendevillkor borde delgivas
andra parten senast ett år före arrendetidens utgång, åberopades också
nyss återgivna förhållande av vederbörande utskott som grund för dess sedermera
av riksdagen gillade hemställan örn avslag å yrkandet (se NJA
II 1944 s. 269). Förslaget inrymmer dock ej motsvarande fördel, eftersom
både fristen för uppsägning av optionsrätten och fristen för påkallande av
ändring i arrendevillkoren satts till sex månader före arrendetidens slut. Det
synes därför önskvärt att vidtaga ändring härutinnan i syfte att bringa förslaget
i överensstämmelse med den förut intagna ståndpunkten. Sådan ändring
kan lämpligen åstadkommas på det sätt, att de i förevarande paragrafs
tredje stycke angivna fristerna minskas med en månad till fem, respektive
fyra månader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

65

4 §.

Första stycket i denna paragraf innehåller, att det skall ankomma på jordbrukskommissionen
att efter ansökning av kommunen medgiva undantag
trän någon av de tvingande bestämmelserna. Härutinnan avviker förslaget
från 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen, enligt vilket stadgande jämväl arrendator
kan söka dispens. Då något sakligt skäl för denna avvikelse ej torde föreligga,
hemställes örn sådan jämkning, att förslaget i detta hänseende överensstämmer
med nyttjanderättslagen.

Enligt nyssnämnda stadgande i nyttjanderättslagen kan dispens ej beviljas,
med mindre arrendeavtalet innehåller förbehåll, att dispens må sökas.
Detta villkor, som tydligen tillkommit i arrendatorns intresse, innebär, att
innan tillstånd lill avvikelse fran en tvingande rättsregel må medgivas, arrendatorns
samtycke därtill måste föreligga. Förslaget har i första stycket i förevarande
paragraf upptagit en motsvarande föreskrift. Emellertid innehåller
andra stycket ett undantag härifrån. Enligt sistnämnda stycke får dispens
medgivas även i avseende å tillämnat arrendeavtal. Härigenom öppnas för
kommun, som avser att upplåta ett flertal brukningsdelar genom skilda arrendeavtal,
möjlighet att på en gång, innan avtalen slutas, erhålla dispens,
som gäller beträffande samtliga avtal. Denna möjlighet är uppenbarligen till
fördel för kommunerna och minskar i någon mån de olägenheter, som ifrågavarande
lagstiftning medför för dessa. Ur en annan synpunkt möta emellertid
vissa betänkligheter mot bestämmelsen i dess föreslagna lydelse. Det
kan nämligen icke förutsättas, att det undantag från de tvingande stadgandena,
som tillkommit under angivna förhållanden, alltid är känt för arrendatorn
vid arrendeavtalets slutande. För att skydda denne mot rättsförlust
synes därför erforderligt, att bestämmelsen förbindes med föreskrift, att örn
undantag, varom här är fråga, medgivits, det dock ej skall vara gällande,
med mindre erinran därom göres i avtalet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § Jagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 12.

f>

Kalml. Maj.ts proposition nr 12.

(5(5

Utdrag ao protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4
januari 1946.

N ii r varande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

dieten för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 2 januari 1946
avgivna utlåtande över de den 23 november 1945 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907
(nr .36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
följande.

De erinringar lagrådet framställt med avseende å förslaget till lag med särskilda
bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord ha synts mig böra
beaktas och lia följaktligen i förslaget vidtagits därav föranledda jämkningar.
Vad särskilt angår frågan om lagens tillämpningsområde torde, såsom
lagrådet framhållit, vid bestämmande därav hänsyn böra tagas till att i den
numera utfärdade lagen den 21 december 1945 örn inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet begreppet kommun begagnats i en mera omfattande
bemärkelse än i förevarande till lagrådet remitterade förslag. För att
åstadkomma överensstämmelse härutinnan ävensom största möjliga enhetlighet
i fråga örn dessa båda lagars tillämpningsområden har andra stycket
i t § blivit ersatt av två nya stycken med något ändrat innehåll. Bestämmelserna
om kommunala arrenden göras därigenom tillämpliga på arrendeupplåtelser
från kommunala förvaltningsenheter av alla slag, borgerliga och
kyrkliga, allenast med den begränsningen att undantag göres för arrenden,
som regleras av ecklesiastika arrendebestämmelser.

Utöver vad nu berörts lia i lagförslagen vidtagits vissa smärre jämkningar
av redaktionell innebörd.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande två lagförslag, med de ändringar
som angivits, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen lill antagande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

67

Med bifall lill denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:! Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
delta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt Holmgren.