Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

1

Nr lil.

Kungl. Mcij.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m.;
given Stockholms slott den 1 mars 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515)
örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr lil -

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

Förslag

till

Lag

om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förekommer å jordbruksegendom synnerligen grov vanhävd av den odlade
jorden eller för jordbruket nödiga byggnader och finnes med hänsyn till
vanhävdens omfattning och egendomens storlek eller av andra särskilda skäl
erforderligt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning
än som stadgas i lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd
av jordbruk, må Konungen förordna att egendomen eller, örn särskilda omständigheter
föranleda därtill, del av egendomen skall mot lösen avstås till
kronan.

2 §•

Fråga örn inlösen enligt 1 § må väckas av vederbörande jordbrukskommission
eller länsstyrelse. Innan frågan väckes skall utredning vara förebragt
örn de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågans bedömande.

I övrigt skola i avseende å inlösen i tillämpliga delar gälla de allmänna
bestämmelserna i lagen om expropriation.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall äga
giltighet till och med den 30 juni 1947; dock skall lagen tillämpas även
efter nämnda dag i avseende å fråga om inlösen, som väckts hos Konungen
före den 1 juli 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 30 juni 1912 (nr 515)
om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot
vanhävd av jordbruk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 §.

Vad i---tillhör kronan.

Angående tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8
februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga örn införande av
lagstiftning om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom samt anför
därvid följande.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallades såsom
utredningsmän för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning om uppsikt
å jordbruk f. d. häradshövdingen N. Wihlborg, tillika ordförande, ledamoten
av riksdagens första kammare O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna
av riksdagens andra kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson
i Löbbo, S. Janson i Frändesta och G. K. Hellbacken i Gräsberg, lantbrukaren
A. Nilsson i Steneberg samt hypoteksdirektören N. J. Falk i Lund. Sedan
i augusti 1945 till utredningsmännen från jordbruksdepartementet överlämnats
åtskilliga till departementet under en följd av år inkomna handlingar
angående vanhävd å Bogesunds fideikommissegendom i östra Ryds socken
i Stockholms län, lia utredningsmännen den 28 december 1945 framlagt
en promemoria angående lagstiftning örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.
Vid promemorian har fogats en redogörelse för innehållet i
nämnda handlingar och för iakttagelser i fråga om förhållandena å Bogesunds
fideikommissegendom som utredningsmännen gjort vid besök därstädes
den 17, den 18 och den 20 augusti 1945 ävensom beträffande en del andra
egendomen berörande omständigheter. Denna redogörelse torde såsom bilaga
A få fogas vid detta protokoll.

över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, justitiekanslersämbetet,
lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen,
riksantikvarieämbetet, samtliga länsstyrelser, jordbrukskommissioner
och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet landsbygdens folk. Länsstyrelsen i örebro län har överlämnat
av länsstyrelsen införskaffade yttranden från överlantmätaren i länet
samt domänintendenten i Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Örebro län.

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

5

Innan jag övergår till en närmare behandling av det i promemorian av
utredningsmännen framlagda förslaget och de däröver avgivna yttrandena,
torde jag få lämna en redogörelse för de bestämmelser, som äro av intresse å
ifrågavarande område.

Gällande bestämmelser.

Den före antagandet av lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd
av jordbruk gällande uppsiktslagstiftningen utgjorde ett komplement till den
sociala arrendelagstiftningen. Den avsåg ett ingripande mot vanhävd allenast
i fråga om sådana jordbruk, där vanhävd kunde befaras uppkomma till följd
av jordägarens ovillighet att underordna sig de skärpta arrendebestämmelser
som den sociala arrendelagstiftningen innebar. Härav följde också att uppsiktslagen
icke erhöll större räckvidd än som motsvarade tillämpningsområdet
för sagda arrendelagstiftning.

1942 års vanhävdslag, vilken trädde i kraft den 1 juli 1942 och gäller till
och med den 30 juni 1947, har däremot erhållit i det närmaste generell giltighet.
Enligt densamma skall beträffande varje brukningsdel, som innehåller
odlad jord till en vidd överstigande ett hektar, uppsikt hållas över att brukningsdelen
ej vanhävdas vare sig därigenom att jorden så vanskötes att dess
avkastningsförmåga äventyras eller, frånsett vissa undantagsfall, därigenom
att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. (1 §.)

För avhjälpande av vanhävd är ägaren av brukningsdelen ansvarig med
den inskränkning likväl att, örn brukningsdelen brukas av annan än ägaren,
ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd av jorden åvilar brukaren. (3 §.)
Finnes i sistnämnda fall brukaren vara på grund av medellöshet eller annan
giltig orsak urståndsatt att avhjälpa vanhävden, kommer ansvarigheten att
subsidiärt åvila ägaren. (8 §.)

Den i lagen föreskrivna uppsikten utövas, liksom förhållandet var enligt
tidigare lagstiftning, av för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde
tillsatta jordbrukskommissioner. (4 §.)

I fråga om förfarandet vid behandling av vanhävdsärenden gälla följande
regler.

Då på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommission finner
skälig anledning antaga att å brukningsdel förekommer vanhävd, skall
kommissionen på sätt den finner lämpligt verkställa utredning i saken. Sådan
utredning kan verkställas genom att kommissionen hos länsstyrelsen gör
framställning om syn å brukningsdelen av tre gode män. Om den för vanhävden
ansvarige påkallar syn, skall sådan alltid hållas. (5 §.) För den händelse
jordbrukskommissionen efter övervägande av den utredning som kan lia förebragts
finner att å brukningsdelen föreligger vanhävd, skall kommissionen
omedelbart söka med den som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden
träffa skriftlig överenskommelse, varigenom han åtager sig att inom viss lid
vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommel -

6 Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

sen skola angivas de särskilda åtgärder som skola vidtagas och i fråga om
varje särskild åtgärd utsättas tid inom vilken åtgärden skall vara verkställd.
Tiden bör i allmänhet bestämmas till högst två år men kan, då så anses oundgängligen
erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika kan i överenskommelsen
fastställas vite, dock högst 500 kronor, för underlåtenhet att fullgöra överenskommelsen.
Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej gjort åtagande,
skall kommissionen utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen
och därvid angiva de åtgärder som kommissionen finner nödiga för vanhävdens
avhjälpande. (6 §.) Har sådan anmälan skett, skall länsstyrelsen
höra den för vanhävden ansvarige samt, om denne påkallar syn och sådan
icke tidigare hållits eller länsstyrelsen eljest finner anledning därtill, förordna
om syn. Länsstyrelsen skall därefter föreskriva de åtgärder som erfordras
för vanhävdens avhjälpande samt förelägga den, som är därför ansvarig, för
en var av åtgärderna viss tid inom vilken åtgärden skall vara verkställd. Tiden
bestämmes i enlighet med vad förut sagts. Har i överenskommelse nied
jordbrukskommissionen fastställts vite, kan länsstyrelsen om skäl därtill föreligga
utdöma vitet. Försittes tid som nu nämnts, äger länsstyrelsen på yrkande
av jordbrukskommissionen giva det nya föreläggande i fråga om vanhävdens
avhjälpande som med avseende å brukningsdelens skick då kan finnas
erforderligt. Vid meddelande av föreläggande äger länsstyrelsen fastställa
vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse ävensom fälla
till sådant vite. (7 §.) Då det för sådd eller skörd å brukningsdel finnes oundgängligen
nödvändigt, kan länsstyrelsen efter anmälan av jordbrukskommissionen
förordna att för nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom
kommissionens försorg. Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av allmänna
medel och slutligen gäldas av brukaren. (9 §.)

Utredningsmännens förslag.

Utredningsmännens förslag innebär i huvudsak följande.

För att sådana vanhävdsfall, som icke kunna läggas till rätta med tilllämpning
av 1942 års vanhävdslag, skola kunna åtkommas skall jordbruksegendom
kunna tvångsinlösas till kronan. Såsom förutsättning härför skall
gälla, att enligt verkställd utredning jordbruksegendomen i dess helhet eller
till väsentlig del blivit utsatt för synnerligen grov vanhävd samt att det med
hänsyn till vanhävdens omfattning eller av annan grund anses erforderligt
att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning än som
stadgas i 1942 års vanhävdslag. Förordnande örn tvångsinlösen skall meddelas
av Kungl. Maj :t och bör omfatta jordbruksjorden med nödiga byggnader
jämte till egendomen hörande skogsmark ävensom, därest på grund av särskilda
omständigheter anledning därtill kan anses föreligga, vad i övrigt hör
till egendomen. Fråga örn tvångsinlösen bör kunna väckas av vederbörande
länsstyrelse eller jordbrukskommission. Innan frågan väckes, skall utredning
vara förebragt om de förhållanden, som kunna vara av betydelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

7

frågans bedömande. I övrigt skola i avseende å tvångsinlösen i tillämpliga
delar gälla bestämmelserna i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Den
föreslagna lagstiftningen bör äga giltighet allenast så länge 1942 års vanhävdslag
gäller.

Såsom allmän motivering till sitt förslag ha utredningsmännen
anfört, att 1942 års vanhävdslag befunnits brista i effektivitet och att det
redan nu, innan vanhävdsspörsmålet i dess helhet kunnat behandlas, vore
erforderligt att vanhävdslagstiftningen skärptes i en eller annan form så att
möjlighet erhölles att komma till rätta även med sådana vanhävdsfall som
icke kunde med tillräcklig verkan och i allt fall icke med tillräcklig snabbhet
åtkommas med användande av 1942 års vanhävdslag. Utredningsmännen
ha förklarat sig härvid avse sådana fall som i det allmänna medvetandet
framstode såsom särskilt stötande, nämligen de synnerligen grova vanhävdsfallen
då ingen som helst godvillig medverkan från den för vanhävdens avhjälpande
ansvarige vore att förvänta. En skärpning av vanhävdslagstiftningen
vore enligt utredningsmännens uppfattning erforderlig i all synnerhet
såvitt anginge större jordbruksegendomar, som utsattes för en mera omfattande
vanhävd, såsom förhållandet vore exempelvis med Bogesunds fideikommissegendom.
Med vanhävden å mindre gårdar, även om den vöre av
grov beskaffenhet, syntes man i allmänhet kunna komma till rätta med användande
av de medel som 1942 års vanhävdslag erbjöde. Utredningsmännen
lia härom anfört ytterligare följande.

Med de ändringar i uppsiktslagstiftningen, som genomfördes i och med
antagandet av lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk,
avsågs, förutom en av hänsyn till folkförsörjningen betingad utvidgning
av lagstiftningens tillämplighetsområde, även en förenkling och effektivisering
av själva förfarandet beträffande behandlingen av vanhävdsärenden.
I detta hänseende föreskrdves sålunda genom 1942 års lag att vanhävdsärendena,
för den händelse överenskommelse angående vanhävdens
avhjälpande ej kan träffas nied den för vanhävden ansvarige, skola behandlas
icke, såsom enligt förut gällande lag var bestämt, av domstol utan av
vederbörande länsstyrelse, som skall äga föreskriva de åtgärder som erfordras
för vanhävdens avhjälpande och förelägga viss tid därför, varvid länsstyrelsen
också äger fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet
till efterrättelse ävensom fälla till sådant vite. Genom de befogenheter,
sorn sålunda lämnades länsstyrelserna, hoppades man kunna komma till
rätta med vanhävdsfallen på ett enklare och snabbare sätt än vad förut varit
förhållandet då desamma skulle behandlas i vanlig domstolsordning.

Ehuruväl det material för bedömande av verkningarna av 1942 års lag
som utredningsmännen införskaffat ännu icke kunnat fullständigt bearbetas,
torde man dock redan nu kunna utsäga att de förhoppningar som hystes
beträffande den nya vanhävdslagstiftningens effektivitet icke i allo gått
i uppfyllelse. Från en del håll, bland annat från flera jordbrukskommissioner,
lia också till utredningsmännen framförts anmärkningar örn att den gällande
vanhävdslagen brister i effektivitet. 1 avseende härå har det framhållits
alt, därest den för vanhävden ansvarige visar ovillighet att biträda vid
vanhävdens avhjälpande, det ej kan undvikas att åtskillig tid förlöper innan
jordbrukskommissionen erhåller länsstyrelsens beslut, varigenom den skyldige
vid vite förelägges alt vidtaga nödiga åtgärder för vanhävdens avhjäl -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

pande. En viss tendens har även visat sig att vid träffande av överenskommelse
eller meddelande av föreskrift örn vanhävdens avhjälpande fastställa
tiden för åtgärds vidtagande till den enligt vanhävdslagen högst tillåtna eller
fyra år, varigenom stundom hävdens återställande onödigt uppskjutits. De
vitén som fastställts lia vidare ofta till sitt belopp ej stätt i rimlig proportion
tili de kostnader som varit förenade nied de föreskrivna åtgärderna för vanhävdens
avhjälpande, ett förhållande som helt naturligt inbjudit vederbörande
till att underlåta att ställa sig föreläggandet till efterrättelse. Genom
att även i sådana njäl, där myndigheterna varit ense örn att grov vanhävd
förelegat, överklaga länsstyrelsens beslut har en tredskande part haft möjlighet
att få det siutliga avgörandet uppskjutet ett år eller än längre tid med
ytterligare påföljd att tiden för vanhävdens avhjälpande framflyttats. Det
torde överhuvudtaget kunna fastslås att jordbrukskommissionen gentemot
en jordägare eller en brukare, som aldrig kail förmås till godvillig överenskommelse
och som överklagar varje föreläggande eller utdömande av vite, är
urståndsatt alt inom rimlig lid få rättelse till stånd. Så mycket betänkligare är
detta som ovilligheten att medverka till avhjälpande av vanhävd i all synnerhet
framträder i de fall då vanhävden är av grövre art. Under tiden griper
vanhävden allt vidare kring sig, fastighetens tillstånd försämras allt mera
och det rena förfallet kan befaras inträda redan innan ens ett slutgiltigt
föreläggande att avhjälpa vanhävden föreligger. Och ingalunda är det alltid
.visst att, sedan det slutgiltiga föreläggandet meddelats, detsamma skall leda
till det avsedda resultatet. Snarare kan man mer än en gång förvänta att
den mot vilken föreläggandet riktats fortfarande skall visa samma motvilja
att avhjälpa vanhävden som den han tidigare ådagalagt. Ett även aldrig så
kraftigt vite kan icke utan vidare antagas vara ägnat att framtvinga de åtgärder
som befunnits erforderliga för vanhävdens avhjälpande.

Vad nu sagts örn den bristande effektiviteten hos 1942 års vanhävdslag
gäller i särskilt hög grad, då vanhävden omfattar en större jordbruksegendom.
Det kan visserligen sägas att de fall äro få då en jordbruksegendom
av större omfattning utsättes för synnerligen grov vanhävd — för att sa skall
anses vara förhållandet måste helt visst vanhävden gälla en mera väsentlig
del av egendomen. Härvidlag torde dock antalet fall icke få vara det utslagsgivande.
Vad som är av vikt är att vanliävdslagstiftningen utformas sålunda,
att den giver det allmänna medel i sin hand att, då vanhävd föreligger, ingripa
på ett sätt som icke i någon mån lämnar rum för ett kringgående eller
ett motarbetande av lagstiftningen.

I fråga örn sättet för genomförande av en dylik skärpning
av vanhä vdslagstiftningen ha utredningsmännen övervägt
olika möjligheter.

Utredningsmännen ha därvid till en början diskuterat, om en skärpning
kunde ske genom sådan ändring av 1942 års vanhävdslag att länsstyrelse erliölle
befogenhet att vid fall av synnerligen grov vanhävd efter anmälan av
jordbrukskommissionen förordna att för vanhävdens avhjälpande nödig åtgärd
finge verkställas genom kommissionens försorg, varvid kostnaden för
åtgärden skulle förskjutas av allmänna medel och slutligen gäldas av den
som hade ansvaret för vanhävden. Mot en sådan lösning av problemet ha
utredningsmännen funnit flera skäl tala. Härom ha utredningsmännen anfört.

Då vanhävd gått så långt att den kan betecknas såsom synnerligen grov,
är det för densammas avhjälpande i regel icke tillräckligt med en eller annan
åtgärd utan kräves ett ingripande av helt annan vidd och omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

9

För de erforderliga åtgärdernas genomförande kan krävas en tidsrymd som
blir att räkna icke i månader utan i år. Det omfattande arbete, som ombesörjandet
av de mången gång skiftande åtgärderna medför, kan icke lämpligen
åläggas jordbrukskommissionerna. Vidare är att märka att i de fall
som avses situationen oftast är den att för vanhävdens avhjälpande kräves
en större kapitalinsats för nybyggnader, reparationer, dikningsföretag, anskaffande
av redskap o. d. Det kan vara att befara att statsverket, som ju
skulle ha att förskottera kostnaderna, icke alltid hade möjlighet att bliva
ersatt för förskotten av den som vore ansvarig för vanhävden. Härtill kommer
att för jordbrukskommissionerna, då de skulle fullgöra sina åligganden
i avseende å egendomen, ofta kunde uppstå konfliktsituationer, som
vore svåra att bemästra. Med hänsyn till det anförda finna utredningsmännen
sig icke kunna förorda att den antydda vägen för vinnande av det
avsedda ändamålet beträdes.

Såsom en annan tänkbar utväg för åstadkommande av en skärpning av
ifrågavarande slag ha utredningsmännen upptagit tvångsförvaltning genom
en syssloman, vilken skulle äga att vidtaga alla för vanhävdens avhjälpande
erforderliga åtgärder, varvid tvångsförvaltningen skulle fortfara till dess
fastigheten vöre satt i tillfredsställande skick. Under tiden skulle ägaren av
fastigheten vara skild från all befattning med densamma. Ej heller en sådan
lösning lia utredningsmännen ansett genomförbar då det gällde svåra
och omfattande vanhävdsfall. Utredningsmännen ha härom uttalat följande.

Vad förut anförts om erforderligheten av kapitalinsats för vanhävdens
avhjälpande gäller även vid en tvångsförvaltning. Att statsverket skulle förskjuta
för förvaltningen erforderliga medel torde icke böra ifrågakomma. 1
en formlig tvångsförvaltnings natur ligger att de medel som för förvaltningens
genomförande äro av nöden skola tagas av den tvångsförvaltade fastighetens
avkastning eller i allt fall ur fastigheten. Örn också sysslomannen
skulle kunna tillerkännas rätt att för förvaltningen upptaga lån mot tvångsinteckning
i den fastighet som omhändertagits, vore det ingalunda visst att
dylika inteckningslån skulle kunna uppbringas, överhuvudtaget skulle man
kunna riskera att sysslomannen ofta i brist på ekonomiska resurser bleve
maktlös eller i allt fall endast kunde åstadkomma mindre reformer så att
den uppryckning av jordbruket som varit avsikten med tvångsförvaltningen
ej ernåddes. Det bör ej heller förbises att för regleringen av sysslomannens
befogenhet och allmänna handlande ävensom för ordnandet av kontrollen
över förvaltningen skulle erfordras en nog så omfattande lagstiftning.
Vidare kan mot den nu tänkta lösningen invändas att därest den för
vanhävden ansvarige visar sig så fullständigt sakna förmåga att sköta jordbruket
eller intresse därför alt han låter detsamma råka i synnerligen grov
vanhävd, man måste hysa allvarliga betänkligheter att sedan vanhävden
en gång avhjälpts låta honom åter övertaga jordbruket. Vad sist sagts gäller
även i viss mån vid en tänkt lösning av det föreliggande problemet genom
lindring av gällande vanhävdslag.

Alt såsom den år 1918 tillsatta jordkommissionen föreslagit i sitt år 1923
avgivna betänkande, del VI, föreskriva alt örn jordägaren visat uppenbar
tredska ali fullgöra meddelat föreläggande örn avhjälpande av synnerligen
grov vanhävd, fastigheten skulle under vissa betingelser försäljas genom
överexekutors försorg, lia utredningsmännen ej heller funnit lämpligt.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Enligt utredningsmännens förmenande kunde en tillfredsställande lösning
av ifrågavarande problem icke vinnas med mindre den vanhävdade
egendomen överfördes i det allmännas, i detta fall statens ägo. Därest så
skedde, hade man anledning antaga att från statens sida allt skulle göras
för att den vanhävd, som föranlett att staten funnit sig böra övertaga egendomen,
skulle bliva avhjälpt så fort omständigheterna det medgåve, varjämte
det utan vidare kunde förutsättas att egendomen av staten ej överlätes
till annan än den som vore väl skickad att övertaga brukningen. överginge
egendomen i statens ägo, komme domänstyrelsen att övertaga förvaltningen
av densamma efter samma grunder som gällde för all annan
under domänstyrelsens förvaltning stående jordhruksegendom. Den sålunda
föreslagna skärpningen av vanhävdslagstiftningen innebure i själva verket
en tillämpning av expropriationsinstitutet å sådana egendomar som blivit
utsatta för synnerligen grov vanhävd.

Utredningsmännen, som förutsett att invändningar komme alt göras mot
en dylik utvidgning av expropriationsinstitutet, lia framhållit, att redan den
år 1901 tillsatta norrlandskommittén under omprövning haft frågan, om ej
för vanhävd borde stadgas det äventyr att fastigheten efter Kungl. Maj:ts
förordnande skulle exproprieras men funnit detta äventyr varken principiellt
riktigt eller praktiskt lämpligt. Kommittén hade sålunda yttrat, att det
knappast vore befogat att såsom ett slags straffpåföljd använda ett medel
som hörde hemma till ett helt annat rättsområde och vars användning borde
reserveras till de fall då ett visst bestämt stycke jord särskilt behövdes
för att tillgodose ett allmänt intresse. Det vore vidare opraktiskt att vid fall
av vanhävd använda expropriation, då det tydligen skulle vålla staten
högst betydliga utgifter att på alla håll, där vanhävd kunde konstateras,
expropriera den vanvårdade jorden samt man tillika därigenom inrättade
så gott som ett premium för vanvård. De flesta jordägare som gjort sig skyldiga
till dylik skulle nämligen säkerligen icke ogärna se, att expropriationen
verkligen komme till stånd och inbringade dem en summa för en egendom,
som de genom sitt föregående förfaringssätt visat sig anse så gott som
värdelös.

Vad norrlandskommittén salunda andragit mot användandet av expropriation
såsom påföljd för vanhävd lia utredningsmännen ansett numera knappast
ha skäl för sig. Till utveckling av denna ståndpunkt ha utredningsmännen
anfört.

Med den utformning som expropriationsmöjligheterna fått genom lagen
den 12 maj 191/ örn expropriation och de sedermera tillkomna ändringarna
i och tilläggen till^ denna lag torde vara i princip fastslaget att så snart ett
allmänt intresse sådant kräver den enskilda äganderätten måste giva vika i
den män det erfordras för tillgodoseende av nämnda intresse. Att det är ett
allmänt intresse att en vanhävdad jordbruksegendom försättes i ett ur jordbrukssynpunkt
tillfredsställande skick kan näppeligen av någon bestridas.
Vad angår kommitténs uttalade åsikt att det icke är praktiskt lämpligt att låta
expropriation komma till användning vid vanhävdsfall, torde detta vara fullt
riktigt om fråga vöre om vanhävdsfall i allmänhet. Utredningsmännen anse

11

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

emellertid, att en tvångsöverföring i statens ägo av en vanhävdad jordbruks -egenom skall ske endast i de fall då dels vanhävden fortskridit så långt, att
den kan betecknas såsom synnerligen grov och är av större omfattning, och
dels det belinnes utsiktslöst att för vanhävdens avhjälpande anlita det vanliga
förfarandet enligt gällande vanhävdslag. Mot en tvångsöverföring i statens
ägo av en fastighet i fall som nu nämnts kunna några betänkligheter,
som hänföra sig till lämpligheten, enligt utredningsmännens mening icke åberopas.
Visserligen skall ägaren ha ersättning för den fastighet han nödgats avstå,
men klart är att vid fastställandet av denna ersättning hänsyn bör tagas
till fastighetens vanhävdade tillstånd.

Då fråga nu uppstått örn en skärpning av gällande vanhävdslagstiftning i
den av utredningsmännen förordade riktningen, må erinras om att vanhävdslagstiftningen
såsom sådan från första stund da förslag därom framlades av
norrlandskommittén möttes med starkt motstånd och att detta motstånd ytterligare
framhävts så snart utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde
kommit på tal. Det har sålunda framhållits att en vanhävdslagstiftning överhuvudtaget
i allt för hög grad ingrepe i den enskilde fastighetsägarens rätt
att fritt förfoga över sin fastighet och att bruka densamma på sätt honom för
gott syntes. Redan genom antagande av 1909 års lag örn uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland och Dalarne — och för övrigt genom antagandet av
vissa andra av norrlandskommittén framlagda lagförslag på jordrättens område
— blev det dock fastslaget att äganderätten till en fastighet lika litet
som andra rättigheter må utövas på annat sätt eller i annan omfattning än
som överensstämmer med det allmännas intressen och att följaktligen staten
är berättigad att i avseende å denna äganderätt stadga de inskränkningar,
som betingas av dylika intressen. Hur långt dessa inskränkningar i äganderätten
skola gå, därom kunna helt naturligt delade meningar råda. Det må
emellertid utsägas, att vid den lagstiftning på jordrättens område som under
senare tider skett de allmänna intressena allt mera trätt i förgrunden såsom
reglerande faktor vid bestämmande av lagstiftningens innehåll. Det kan icke
anses obefogat att i konsekvens härmed vid ifrågavarande extrema fall av
vanhävd av jordbruksegendom i det allmännas intresse äganderätten till jorden
överföres till staten.

Rörande den ifrågasatta lagstiftningens närmare utformande
ha utredningsmännen anfört.

Utredningsmännen ha övervägt örn ej det riktigaste vöre, att bestämmelserna
örn skärpning av vanhävdslagstiftningen intoges i 1942 års lag om åtgärder
mot vanhävd av jordbruk. Som dock denna lag är föremål för omarbetning
i dess helhet, har det icke funnits lämpligt att till densamma göra
ett tillägg av så genomgripande art som det varom nu är fråga. Däremot vore
det måhända naturligt, då det är avsett att expropriationsinstitutet eller, vilket
är detsamma, tvångsinlösen skall komma till användning, företaga sådan
ändring av lagen den 12 maj 1917 örn expropriation, att densamma bleve
tillämplig även i de fall som nu avses. Det är emellertid utredningsmännens
mening att frågan om skärpning av vanhävdslagstiftningen skall bliva föremål
för ytterligare begrundande i samband med den fortsatta behandlingen
av vanhävdsspörsmålet i hela dess vidd och att följaktligen de skärpningsregler
som nu föreslås skola äga giltighet allenast intill dess den väntade nya
vanhävdslagstiftningen träder i kraft. Då ett införande i expropriationslagen
av bestämmelser av provisorisk art ej synes lämpligt, har det ansetts att lagstiftningen
i fråga bör ske genom en särskild lag.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Med hänsyn lill vad sålunda anförts lia utredningsmännen uppgjort förslag
till lag om tvångsinlösen av vanliävdad jordbruksegendom. Då denna lag
av utredningsmännen avselts utgöra ett komplement lill 1942 års vanhävdslag,
lia utredningsmännen funnit det erforderligt, att i sistnämnda lag intoges
en hänvisning till den nya lagen.

Såsom förutsättningar för den ifrågasatta lagstiftningens
tillämpning lia utredningsmännen upptagit, att jordbruksegendom
i dess helhet eller till väsentlig del blivit utsatt för synnerligen grov
vanhävd och att det nied hänsyn till vanhävdens omfattning eller av annan
grund anses erforderligt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas
i annan ordning än som stadgas i 1942 års vanhävdslag. Härom ha utredningsmännen
anfört.

I första hand bör för lagens tillämpning fordras, att den ifrågavarande jordbruksegendomen
är utsatt för synnerligen grov vanhävd och att denna vanhävd
gäller egendomen i dess helhet eller en väsentlig del därav. Vad som
med synnerligen grov vanhävd skall förstås torde i det särskilda fallet utan
större svårigheter kunna avgöras, helst med hänsyn därtill att det förutsättes
att vanhävden skall omfatta örn också ej hela egendomen så dock i varje fall
en väsentlig del därav. Att anmärkningar även av svårare art kunna framställas
mot det tillstånd, vari någon av de å egendomen befintliga för jordbruket
nödiga byggnaderna eller något av egendomens åkerskiften befinner
sig, utgör ej tillräcklig förutsättning för lagens tillämpning å egendomen, utan
den synnerligen grova vanhävden skall gälla en större del av byggnadsbeståndet
eller en mera avsevärd del av den odlade jorden. Föreligger synnerligen
grov vanhävd i båda dessa hänseenden är helt naturligt förutsättning för
lagens tillämpning i än högre grad för handen. Det bör i detta sammanhang
nämnas att då utredningsmännen använt ordet »jordbruksegendom» och ej
»jordbruksfastighet» eller i överensstämmelse med 1942 års vanhävdslag
»brukningsdel», detta skett för framhävande att om fråga väckes örn tvångsinlösen
av en jordbruksegendom, som består av flera kameralt eller lantmäteritekniskt
skilda fastigheter, föreskrift örn tvångsinlösen av egendomen i
dess helhet bör, blott förutsättningarna i övrigt äro för handen, kunna meddelas
även om det ej kan påvisas att synnerligen grov vanhävd föreligger beträffande
samtliga de i egendomen ingående fastigheterna.

Såsom en ytterligare förutsättning för att tvångsinlösen av en vanhävdad
jordbruksegendom skall kunna ske bör uppställas, att det med hänsyn till
vanhävdens omfattning eller av annan grund anses erforderligt att åtgärder
till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning än som stadgas i 1942
års vanhävdslag. Härmed åsyftas såväl att redan träffad överenskommelse
enligt 6 § eller meddelat föreläggande enligt 7 § berörda lag ej lett till avsett
resultat som ock att det anses utsiktslöst att ens försöka att få till stånd överenskommelse
eller föreläggande eller att fortsätta med ett till äventyrs inlett
vanhävdsförfarande enligt vanhävdslagen. Då utredningsmännen använt uttrycket
vanhävdens omfattning, bär avsetts, att lagen, om ej »annan grund»
kan åberopas, må komma i tillämpning endast i fråga om större jordbruksegendomar,
som i sin helhet eller till väsentlig del utsatts för synnerligen
grov vanhävd. Att även i dessa fall ytterligare skäl för lagens tillämpning
kunna åberopas, såsom att jordägare visat motvilja mot att medverka till
vanhävdens avhjälpande, är givetvis ej uteslutet. Sådan motvilja är lätt påvisbar
just då vanhävden är av större omfattning. Mot tillämpning av lagen
även å mindre jordbruksegendomar, som utsatts för vanhävd i sådan ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

13

sträckning som nyss nämnts, möter visserligen enligt den föreslagna avfattningen
intet hinder. Då emellertid i sådant fall omfattningen i och för sig av
vanhävden icke kan åberopas såsom skäl för tvångsinlösen, erfordras här
alltid en annan grund för lagens tillämpning. Vilken grund som sålunda må
kunna åberopas får avgöras i det särskilda fallet. Det bör dock framhållas att
fråga om tvångsinlösen av en vanhävdad mindre jordbruksegendom ej må
anses aktuell förr än den väg till vanhävdens avhjälpande som nu gällande
vanhävdslagstiftning utstakar blivit beträdd utan att avsett resultat vunnits.
Då fråga är om en större jordbruksegendom bör detta däremot icke vara erforderligt
ulan kan utredning angående förutsättningarna för lagens tillämpning
ske jämväl i annan ordning. Örn en egendom skall anses vara större eller
mindre är en fråga som också får avgöras från fall till fall under beaktande
av alla de omständigheter som äro bestämmande för lagens tillämplighet.
Att lagen icke kan vinna tillämpning å en brukningsdel som icke innehåller
odlad jord till en vidd överstigande eif hektar följer av att lagen utgör
ett komplement till 1942 års vanhävdslag, därvid dock är att märka att om
en sådan brukningsdel utgör en del av en jordbruksegendom binder naturligtvis
icke möter mot att ett beslut om tvångsinlösen av egendomen i övrigt kan
omfatta även den särskilda mindre brukningsdelen.

I fråga om den myndighet åt vilken avgörandet av frågor
örn tvångsinlösen bör anförtros lia utredningsmännen anfört,
att det i enlighet med vad som gällde beträffande medgivande till expropriation,
syntes böra ankomma på Kungl. Majit att meddela föreskrift örn
tvångsinlösen. Enligt utredningsmännens mening borde frågor örn tvångsinlösen
icke prövas och avgöras av domstol dels enär detta icke skulle stå i
överensstämmelse vare sig med expropriationslagen eller med nu gällande
vanhävdslag, enligt vilken administrativ behandling av vanhävdsärendena
fullt genomförts, och dels enär ett domstolsförfarande skulle till men för den
föreslagna lagens effektivitet taga allt för lång tid i anspråk.

Rörande den omfattning ett beslut örn tvångsinlösen
må erhålla ha utredningsmännen anfört.

I första hand bör tvångsinlösen kunna ske av den odlade jorden och därtill
hörande byggnader, men därjämte bör efter Kungl. Maj :ts bestämmande
tvångsinlösen kunna ske ej blott av den till egendomen hörande jordbruksjord
som icke blivit odlad, såsom naturlig ängs- och hagmark, samt egendomens
skogsmark, utan även, därest på grund av särskilda omständigheter anledning
därtill kan anses föreligga, vad i övrigt till egendomen hör, såsom exempelvis
å egendomen befintliga byggnader eller andra anläggningar, som
icke äro nödiga för eller ha samband med jordbruket. Att tvångsmlösenbeslutet
må avse även ett eventuellt å egendomen befintligt område, på vilket jordägaren
eller andra tillhöriga sommarvillor anlagts, bör icke vara uteslutet. De
särskilda omständigheter som i enlighet med vad nyss nämnts kunna motivera
en sådan vidgad tillämpning av tvångsinlöseninstitutet som icke grundar
sig å de rena jordbrukshänsynen kunna vara av skiftande ari. Det synes
i varje fall höra fordras att det som skall tvångsinlösas utöver vad som hör
till jordbruket skall lia sådant samband med egendomen i övrigt, att dess
avskiljande från denna ej kan anses lämpligt.

I n i t i a t i v till tvångsinlösen bör enligt utredningsmännens
förslag kunna efter verkställd utredning tagas av vederbörande jordbruks -

14 Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

kommission eller länsstyrelse. Härom ha utredningsmännen anfört i huvudsak
följande.

Då den uppsikt över jordbruket, som är föreskriven i 1942 års vanhävdslag,
skall utövas av jordbrukskommissionerna, är det naturligt att initiativet
till användande i visst fall av det ytterligare instrument till avhjälpande
av vanhävd, som den föreslagna lagen örn tvångsinlösen innebär, skall då så
befinnes påkallat tagas av vederbörande jordbrukskommission, som torde
sitta inne med den största möjligheten att bedöma örn förutsättningar för
lagens tillämpning äro för handen. Men härjämte bör sådant initiativ kunna
tagas även av vederbörande länsstyrelse ej blott då vanhävdsfrågan hänskjuta
till dess prövning i enlighet med bestämmelserna i 6 och 7 §§ vanhävdslagen
utan även då länsstyrelsen eljest finner anledning föreligga för
tillämpning av tvångsinlösningsinstilutet. Framställning till Kungl. Maj:t om
tvångsinlösen av viss jordbruksegendom bör icke göras förrän fullständig
utredning föreligger, som kan bilda grundval för prövning av framställningen.
Att dock utredningen senare om så finnes nödigt kan kompletteras
är utan vidare klart.

Beträffande förfarandet vid tvångsinlösen och vad därmed
äger samband lia utredningsmännen anfört, alf i tillämpliga delar
samma regler borde gälla som för expropriation i enlighet med bestämmelserna
i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Utredningsmännen ha
härom anfört.

I lagen bör intagas föreskrift om att bestämmelserna i expropriationslagen
i tillämpliga delar skola gälla i avseende å tvångsinlösen. En dylik föreskrift
innebär i första hand, att för egendom som tvångsinlöses skall av kronan
erläggas löseskilling motsvarande egendomens fulla värde och vidare att denna
löseskilling, där överenskommelse örn densamma ej kan träffas, skall
bestämmas av expropriationsnämnd. Härigenom torde den säkraste garanti
vara given för att den, vars egendom tvångsinlöses, varder till fullo ersatt
för värdet av egendomen i hans hand, därvid dock hänsyn bör tagas till egendomens
vanhävdade tillstånd. Vad nyss sagts äger motsvarande tillämpning
beträffande särskild rätt till den egendom som skall avstås där ej sådan rätt
jämlikt utfästelse av kronan lämnas orubbad. Det förutsättes att Kungl.
Maj :t, då föreskrift om tvångsinlösen meddelas, uppdrager åt justitiekanslersämbetet
att vidtaga erforderliga åtgärder för tvångsinlösenmålets instämmande
till och bevakande vid domstol i överensstämmelse med vad som gäller
för den som vunnit rätt till expropriation.

Utredningsmännen ha förklarat, att spörsmålet om tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom komrne att göras till föremål för förnyad omprövning
i samband med den fortsatta utredningen örn den nya lagstiftning
om uppsikt å jordbruk, som vore avsedd att träda i kraft den 1 juli 1947.
Med hänsyn härtill syntes åt den nu föreslagna lagen böra givas giltighet endast
till och med den 30 juni 1947. Detta innebure att fråga örn tvångsinlösen
icke finge väckas hos Kungl. Maj:t efter sistnämnda dag. Hade åter
fråga om tvångsinlösen av viss jordbruksegendom väckts före den 1 juli
1947 men ej hunnit dessförinnan slutbehandlas, borde lagen, intill dess så
skett, beträffande den avsedda egendomen äga giltighet även efter den 30
juni 1947. I överensstämmelse härmed borde övergångsbestämmelserna till
lagen enligt utredningsmännens mening avfattas.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

15

Yttrandena.

Utredningsmännens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i flertalet av de avgivna yttrandena. Avstyrkande uttalanden ha gjorts
av allenast länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län, samma läns ävensom
Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro och Kopparbergs läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt jordbrukskommissionerna i
Kalmar läns södra, Älvsborgs läns södra och Västerbottens läns hushållningssällskaps
verksamhetsområden. Såsom skäl till avstyrkandet har huvudsakligen
åberopats antingen att vad till stöd för förslaget andragits icke syntes
motivera att detsamma lades till grund för lagstiftning i ämnet eller att
en lagstiftning av så genomgripande principiell innebörd som det av utredningsmännen
framlagda förslaget icke syntes erforderlig för den korta tid
som återstode till dess helt ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk utfärdades.
Även i några av de yttranden, vari lagstiftningen i princip tillstyrkts, ha
erinringar i vissa hänseenden framställts mot den utformning förslaget erhållit.
Justitiekanslersämbetet har i sitt yttrande uttalat sig endast örn förslaget
att ämbetet skulle lia att vidtaga erforderliga åtgärder för tvångsinlösenmålets
instämmande till och bevakande vid domstol, mot vilket förslag ämbetet
förklarat sig intet ha att erinra. Av yttrandena må här i övrigt återgivas
följande.

Rörande behovet av en skärpning av vanhävdslagstiftningen
har flertalet jordbrukskommissioner uttalat, att gällande vanhävdslagstiftning
icke under alla förhållanden erbjöde tillräckliga möjligheter för
att avhjälpa redan inträdd vanhävd och att en skärpning av denna lagstiftning
syntes påkallad för att giva det allmänna medel i sin hand att ingripa
på ett sätt som icke lämnade utrymme för kringgående eller motarbetande
av lagstiftningen. Jordbrukskommissionen i Östergötlands län har sålunda
anfört, att vanhävdslagstiftningen enligt kommissionens erfarenhet i sin nuvarande
utformning icke utgjorde ett tillräckligt effektivt medel för avhjälpade
av vanhävd samt att lagstiftningens brister särskilt framträtt i sådana
fall då det varit fråga om att råda bot mot synnerligen grov och omfattande
vanhävd och vederbörande jordägare vägrat följa myndigheternas anvisningar
till förhindrande av egendomens fortsatta förfall.

Jordbrukskommissionen i Stockholms län och stad har i detta hänseende
anfört.

I och med antagandet av 1942 års allmänna vanhävdslag ha möjligheterna
att råda bot mot vanhävd av jordbruksegendom i ej ringa mån förbättrats.
Erfarenheten visar emellertid, att lagen är behäftad med vissa brister, som
i avsevärd mån nedsätta dess verkningsgrad. Såsom utredningsmännen påpekat
kan sålunda inträffa, att den för vanhävden ansvarige visar uppenbar
tredska att biträda vid vanhävdens avhjälpande. Det nuvarande förfarandet
tillstädjer icke att med erforderlig snabbhet och fasthet ingripa för
att rätta till dylika påtagliga missförhållanden.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Denna svaghet i förevarande bestämmelse är kännbar framför allt vad
gäller grova vanhävdsfall å större jordbruk. För jordbrukskommissionens
del har densamma i skarp dager framträtt genom den allmänt kända, även
av utredningsmännen närmare undersökta och konstaterade vanhävden å Bogesunds
fideikommissegendom i Stockholms län. En skärpning av vanhävdslagen
i syfte att göra den effektiv d dylikt hänseende anser kommissionen
förty synnerligen angelägen.

Jordbrukskommissionen i Stockholms län och stad har vidare uttalat, att
vid den pågående över arbetningen av vanhävdslagstiftningen hänsyn säkerligen
komme att tågås till sådan extrem vanhävd, varom i detta sammanhang
vöre fråga, och att det därför måhända kunde förefalla mindre trängande
att för en kortare tid bringa i tillämpning provisoriska anordningar för undanröjande
av vanhävdslagens brister. Mot ett sådant resonemang kunde
emellertid enligt kommissionens mening invändas, att förekommande fall
av exceptionellt grov och omfattande vanhävd, som ännu icke kunnat läggas
till rätta och som för det allmänna medvetandet framträtt såsom höggradigt
stötande, obetingat krävde de omedelbara ingripanden, som utredningsmännen
avsett att möjliggöra. Kommissionen anslöte sig därför härutinnan helt
till utredningsmännens förslag.

Jordbrukskommissionen i Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps område
har uttalat, att inom kommissionens verksamhetsområde förekommit
vanhävdsfall, som icke kunnat nöjaktigt bemästras med tillhjälp av nuvarande
bestämmelser. Kommissionen har därför funnit det angeläget att möjlighet
till effektivare ingripande mot svårare och omfattande vanhävdsfall erbjödes
än som för närvarande stöde till buds. Enligt kommissionens uppfattning
skulle enbart förefintligheten av en dylik möjlighet komma att i
åtskilliga fall underlätta jordbrukskommissionens verksamhet.

Även åtskilliga länsstyrelser ha framhållit, att den nuvarande vanhävdslagstiftningen
bruste i effektivitet och att åtgärder för skärpning av densamma
syntes påkallade.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har yttrat.

Den omständigheten, att det lär vara ett förhållandevis ringa antal fall,
då en jordbruksegendom av större omfattning utsättes för anmärkningsvärt
grov vanhävd, synes icke i och för sig böra få vara utslagsgivande vid bedömande
av behovet och nödvändigheten av en omedelbar komplettering
av vanhävdslagstiftningen, som skulle skänka det allmänna legala möjligheter
till radikala men effektiva ingrepp mot former av särskilt prononcerad
vanhävd. Vid sådant förhållande och då av utredningsmännens uttalanden
framgår, att deras under utarbetande varande huvudförslag till ny
vanhävdslagstiftning torde komma att innebära betydande skärpningar i
förhållande till gällande rätt, finner länsstyrelsen för sin del icke anledning
till erinran mot en provisorisk skärpning av ifrågavarande lagstiftning.

, Å andra sidan lia i några yttranden uttalats, att 1942 års vanhävdslagstiftning
hittills i stort sett fyllt sin uppgift på sätt som avsetts med densamma
och att något behov av en skärpning av denna lag därför icke förelåge.
Sålunda har Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anfört.

Kanal. Maj:ts proposition nr lil.

17

Förekommande vanhävdsfall inom sällskapets område lia med tillämpning
av 1942 års vanhävdslag kunnat ordnas upp tillfredsställande i det att
vederbörande ställt sig av jordbrukskommissionen meddelade föreskrifter
till efterrättelse antingen genom försäljning eller utarrendering av jordbruket
eller ock genom upprättande av avtal om ledning och skötsel av detsamma,
vilket avtals fullföljande övervakats av jordbrukskommissionen. Erfarenheterna
inom hushållningssällskapets område tala alltså icke för behovet
av en ytterligare skärpning av gällande lagbestämmelser mot vanhävd.
Förvaltningsutskottet hyser för egen del den uppfattningen, att det
av utredningsmännen åberopade vanhävdsfallet, ehuru i och för sig anmärkningsvärt,
icke motiverar tillämpning av ett expropriationsförfarande,
varigenom äganderätten med tvång upphäves.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt om
ändring av nuvarande vanliävdslagstiftning vöre av så brådskande natur,
att en provisorisk lag borde tillgripas innan förslag örn helt ny vanhävdslagstiftning
bomme att framläggas. Liknande synpunkter ha upptagits i det
yttrande som avgivits av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Hallands län har förklarat sig icke ha något att i och för
sig erinra mot det av utredningsmännen framlagda förslaget men ifrågasatt
om icke behandlingen därav borde anstå i avbidan på vad 1942 års
jordbrukskommitté kunde föreslå i fråga om jordbrukets rationalisering.
Länsstyrelsen har härom anfört.

Enligt länsstyrelsens förmenande torde det icke kunna undvikas, att det
nuvarande vanhävdsbegreppet kommer att påverkas av de åtgärder, 1942
års jordbrukskommitté kan föreslå för att underlätta och befordra rationaliseringen
av brukningsdelarna. Örn med hänsyn till inriktningen av den
allmänna jordbrukspolitiken rationaliseringsprogrammet skulle innebära, att
det även ur allmänna synpunkter är önskvärt, att åkerjorden å vissa slag
av mindre lönsamma brukningsdelar icke brukas som åker utan utläggas
till beles- eller skogsmark, torde det vara uppenbart, att en omvärdering av
vanhävdsbegreppet måste komma till stånd från andra utgångspunkter än
nu gällande.

På grund härav och då kommitténs betänkande kan förväntas under våren
1946, vill länsstyrelsen starkt ifrågasätta, om icke den åt utredningsmännen
anförtrodda utredningen rörande vanhävdsspörsmålet i hela dess
vidd borde anstå i avvaktan på framläggandet och behandlingen av 1942
års jordbrukskommittés förslag rörande jordbruksdriftens rationalisering.
Vad nu sagts torde — ehuru måhända icke i lika hög grad som beträffande
det allmänna vanhävdsspörsmålet — gälla även den del därav, som beröres
av det av utredningsmännen framlagda förslaget till lag örn tvångsinlösen
av vanhävdad jordbruksegendom m. m. Lagförslaget motiveras visserligen
med att det bär gäller att tillgripa effektiva och snabba åtgärder
från det allmännas sida mot jordbruksegendomar, som utsättas för synnerligen
grov vanhävd, varför det under inga förhållanden skulle kunna anses
försvarligt alt uppskjuta ett ingripande från samhällets sida. Även örn länsstyrelsen
därför i och för sig icke har något att erinra emot att det beredes
möjlighet att i dessa fall avhjälpa vanhävden genom tvångsinlösen av den
vanhävdade egendomen, vill länsstyrelsen likväl ifrågasätta om icke utan
risk för större skada behandlingen av det föreliggande lagförslaget lämpligen
kunde anstå lill nästa år. Därest nämligen 1942 års jordbrukskom Bihang

till riksdagens protokoll lorits. 1 sami. Nr lil.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

mittés väntade förslag om inrättande av särskilda rationaliseringsorgan skulle
godtagas av nästa ars riksdag och dessa organ sålunda skulle kunna träda
i verksamhet under år 1947, vore det enligt länsstyrelsens förmenande
av stort värde, om rationaliseringsorganen redan från början kunde träda
i vederbörande jordbrukskommissions och länsstyrelses ställe såsom förslagsväckande
myndighet, när det gäller att påkalla tillämpning av den föreslagna
lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Rörande sättet för genomförande av en skärpning
av vanhävdslagstiftningen lia såsom förut nämnts delade meningar
kommit till synes i yttrandena. I det stora flertalet av yttrandena
har utredningsmännens förslag emellertid tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Egnahemsstyrelsen har uttalat att, därest i nuvarande läge skulle genomföras
en provisorisk lagstiftning med det ändamål, vartill utredningsmännen
syftade, styrelsen funne förslaget om en fristående lag om tvångsinlösen
av jordbruksegendom vara det lämpligaste av olika tänkbara alternativ.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört.

Vad angår frågan om den metod, enligt vilken skärpningen av vanhävdslagstiftningen
lämpligen bör genomföras för att åsyftat resultat skall vinnas
på smidigaste och effektivaste sätt, ha utredningsmännen, såvitt länsstyrelsen
kan finna, gjort ett gott val mellan de ifrågasatta ingreppsformerna.
Visserligen har man av skilda orsaker all anledning att framgå med särskild
försiktighet, då det gäller så djupa och ömtåliga ingrepp, varom här är fråga,
i den enskildes hävdvunna rätt att tämligen fritt förfoga över sin fasta egendom.
Å andra sidan har samhällsutvecklingen redan nu medfört, att hänsynen
till folkförsörjningen och andra allmänna intressen börjat tillmätas
allt större vikt vid den moderna jordrättens utformning. Härtill är att märka,
att den föreslagna provisoriska lagstiftningen förbehållits ett mycket
snävt avgränsat tillämplighetsområde. Länsstyrelsen delar sålunda utredningsmännens
uppfattning, att den kategori vanhävda de egendomar, som avses
med lagförslaget, lämpligen bör överföras i det allmännas ägo genom ett
expropriationsförfarande.

Jorclbrukskommissionen i Östergötlands län har yttrat.

Kommissionen bortser icke från de svårigheter, som äro förbundna med
den föreslagna lagens tillämpning, och finner det icke heller uteslutet, att
en tvångsöverföring till staten av en vanhävdad egendom kan komma att
medföra direkt vinst för ägaren därigenom att densamma vid exproprieringen
åsättes ett högre pris än som motsvarar det verkliga saluvärdet. De
farhågor av detta slag, som på vissa håll förorsakat en viss betänksamhet
mot den tillämnade lagstiftningen, minskas dock i vikt av det förhållandet
att vederbörande myndigheter numera måste anses vara på förhand medvetna
om dessa svårigheters existens, varför de också förmodas komma att rätta
sina åtgärder därefter. De invändningar mot den föreslagna lagen, sorn hittills
framförts, kunna icke anses såsom helt obefogade, men de böra dock
icke tillmätas sådant värde, att de tillåtas hindra tillskapandet av ett lämpligt
medel för att hävda statsmakternas auktoritet gentemot tredskande jordägare,
vilka genom uppenbart missbruk av äganderätten. utmana den allmänna
folkmeningen beträffande den svenska jordbruksjordens rätta användning.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

19

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att
utskottet, ehuru det hyste samma principiella betänkligheter mot ett expropriationsförfarande
för ifrågavarande ändamål som den år 1901 tillsatta
norrlandskommittén, funne tvångsinlösen av i högsta grad vanhävdad fastighet
vara den utväg, som på kortast möjliga tid kunde medföra en ändring
till det bättre.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett den av utredningsmännen föreslagna
lösningen vara den mest effektiva och i många fall den enda möjliga.
Länsstyrelsen har emellertid ifrågasatt lämpligheten av att alltid tillgripa en
så hård metod som ett inlösningsförfarande och förordat att vid sidan därav
skulle givas jordbrukskommissionerna möjlighet att vidtaga nödiga åtgärder
för vanhävds avhjälpande. Länsstyrelsen har vidare anfört.

Enligt länsstyrelsens uppfattning kan i många fall — särskilt när vanhävden
ytterst orsakas av ekonomisk oförmåga — tillfredsställande och bestående
resultat vinnas genom att jordbrukskommissionen vidtager för vanhävdens
avhjälpande nödiga åtgärder. Kostnaden härför bör förskjutas av
allmänna medel och sedermera uttagas av jordägaren eller brukaren. Givetvis
kommer statsverket mången gång att slutligen få vidkännas kostnaden
för åtgärden, men anser länsstyrelsen delta förhållande icke böra tillmätas
avgörande betydelse. Det av utredningsmännen rekommenderade förfaringssättet
med inlösen av egendomen kommer säkerligen icke att ställa sig billigare.
Särskilt beträffande mindre jordbruk kan det bliva fördelaktigare att
icke tillgripa inlösningsförfarande utan i stället låta jordbrukskommissionen
vidtaga de åtgärder för vanhävdens hävande, som kunna finnas påkallade.

Sveriges lantbruksförbund har yttrat, att av de olika lagstiftningsåtgärder
för effektivisering av vanhävdslagstiftningen, som utredningsmännen diskuterat,
det föreslagna expropriationsförfarandet syntes vara den lämpligaste,
ehuru generellt sett vissa skäl även talade för den år 1918 tillsatta jordkommissionens
förslag att den vanhävdade fastigheten skulle försäljas genom
överexekutors försorg. Även i sådant fall förelåge möjlighet för det allmänna
att förvärva de vanhävdade egendomar, som av en eller annan anledning
ansåges böra övergå i samhällets ägo.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har förklarat sig icke ha anledning motsätta
sig den föreslagna lagstiftningen såsom ett provisorium men för allmän
giltighet förordat tvångsförsäljning å allmän auktion. Härom har länsstyrelsen
anfört.

Det förefaller länsstyrelsen lämpligare såsom en sista åtgärd mot en tredskande
i ett vanhävdsfall att låta genom offentlig myndighet tvångsförsälja
egendomen i fråga. Förslag i denna riktning framlades år 1923 av den då
arbetande jordkommissionen. Utredningsmännen avvisa nu denna utväg utan
närmare motivering.

En uppenbar olägenhet med det remitterade förslaget är, att staten utan
tvivel kommer att få nedlägga stora kostnader på de övertagna vanhävdade
egendomarna, kostnader som staten sedermera har små utsikter att få täckning
för genom försäljning eiler upplåtande på arrende. Vid en försäljning
på auktion till enskild komme de nödiga förbättringsarbetena sannolikt att
kunna utföras för lägre kostnad vartill komme fördelen att en enskild köpare
från början kunde inrätta byggnader och brukningssätt efter egen öns -

20

Kungl. Maj:ts proposition ni lil.

kan. Sedan lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet trätt i kraft, har det allmänna möjligheter att pröva
en enskild köpares avsikter och kvalifikationer på ett sätt som tidigare icke
varit möjligt. Risken att vanhävden skulle fortsätta kan sålunda förebyggas.

I stort sett liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Skaraborgs
län. Även Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
förordat försäljning å offentlig auktion av synnerligen grovt vanhävdad egendom.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört.

Utskottet delar helt uppfattningen, att åtgärder från det allmännas sida
erfordras till förhindrande av grov vanvård av jordbruk. Det oaktat anser
sig utskottet icke kunna biträda utredningsmännens förslag örn tillämpning
av expropriationslagen för tvångsinlösen från statens sida av dylikt jordbruk.
Utskottet delar nämligen härutinnan den av norrlandskommittén uttalade
uppfattningen, att det knappast vore befogat att såsom ett slags straffpåföljd
använda ett medel, som hörde hemma till ett helt annat rättsområde
och vars användning borde reserveras till de fall, då ett visst bestämt stycke
jord särskilt behövdes för att tillgodose ett allmänt intresse. Såsom norrlandskommittén
påpekat skulle för övrigt expropriation i förevarande fall
snarast vara ett premium för vanvård. De flesta jordägare, som gjort sig
skyldiga till dylik skulle nämligen säkerligen icke ogärna se, att expropriationen
verkligen komme till stånd och inbringade dem en summa för en
egendom, som de genom sitt föregående förfaringssätt visat sig anse så gott
som värdelös. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig utskottet böra
avstyrka genomförandet av föreliggande lörslag.

Även Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit
det av utredningsmännen återgivna uttalandet av den år 1901 tillsatta
norrlandskommittén. Utskottet har vidare yttrat.

Det kan icke anses tillrådligt att stifta en lag, som åtminstone i verkligheten
skulle avses ha tillämpning endast för större gårdar, låt vara att man
i själva verket måhända åsyftar tillämpning för endast ett särskilt fall. En
lag av i promemorian föreslagen natur kan tänkas nödvändig. Som underlag
för ett lagförslag lär emellertid erfordras ett närmare utredande örn innebörden
av vanhävdsbegreppet såväl för jordbruket som skogsbruket. Det
är uppenbart att ett vanhävdsbegrepp i viss mån blir beroende av riktlinjerna
för en framtida jordbrukspolitik. Om denna politik t. ex. skärper kravet
på jordbrukets avkastningsförmåga lära flera åkrar i små oregelbundna, friliggande
figurer, särskilt å sämre marker, komma att övergivas utan att härmed
några erinringar kunna eller böra göras ur vanhävdssynpunkt. Givetvis
vore önskvärt örn dylik åker omfördes till ordnad betesäng eller också skogsodlades.
Förvaltningsutskottet anser att man i en framtida vanhävdslagstiftning
så vitt möjligt skulle kunna t. o. m. skärpa kraven i sistnämnda avseende.
Men dessförinnan kräves, som nämnts, främst överhuvudtaget klara
linjer för den framtida politiken både för jordbrukets och skogsbrukets del.

Vad utredningsmännen anfört angående förutsättningarna för
den ifrågasatta lagstiftningens tillämpning har lämnats
utan erinran i flertalet yttranden. I vissa hänseenden lia emellertid erinringar
framställts, varjämte ytterligare förutsättningar för lagstiftningens tillämpning
förordats. Sålunda ha länsstyrelsen i Jämtlands län, samma läns hus -

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

21

hållningssällskcips förvaltningsutskott och jorclbrukskommissionen i Skaraborgs
län uttalat, att tvångsinlösen borde få tillgripas endast då detta vore
påkallat av ett påtagligt allmänt intresse. Värmlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har föreslagit, alt tvångsinlösen skulle få förekomma
endast i fråga om jordbruksegendomar, varå funnes otvetydiga förutsättningar
för drivandet av ett lönsamt jordbruk.

Sveriges lantbruks förbund har anfört, att den föreslagna lagstiftningens utformning
icke med önskvärd klarhet avgränsade de förhållanden, varunder
tvångsinlösen skulle få tillgripas. En noggrannare fixering av bestämmelserna
vöre enligt förbundets mening så mycket mera eftersträvansvärd som
lagen icke skulle tillämpas av domstolarna utan av de administrativa myndigheterna.
Förbundet har vidare anfört.

Utredningsmännen använda begreppet synnerligen grov vanhävd utan att
detta närmare definierats. I motiven har endast sagts, att vad som skall förstås
därmed i det särskilda fallet utan större svårighet kan avgöras. Även
örn vissa svårigheter säkert föreligga att definiera ifrågavarande begrepp,
måste dock uppmärksammas det stora utrymme för en subjektiv tolkning
av den avgörande termen för lagstiftningens tillämpning, som härigenom
lämnas. I vart fall bör det, om ifrågavarande begrepp lämnas odefinierat,
framstå så mycket nödvändigare, att övriga bestämmelser örn när det föreslagna
expropriationsförfarandet må användas icke samtidigt få en vag avfattning.

Expropriationsförfarandet skall användas om det anses erforderligt, att
åtgärder tillgripas i annan ordning än 1942 års vanhävdslag stadgar. När
detta är fallet har sålunda också i stort sett överlämnats åt ett skönsbedömande.
Visserligen skall vanhävdens omfattning eller annan grund giva ledning
vid ett sådant bedömande, men vad som avses med annan grund har
endast obetydligt vidrörts i motiven och än mindre angivits i lagtexten. I
motiven har vanhävdens omfattning angivits innebära, att endast större jordbruksegendomar
kunna exproprieras, såvida icke även en annan grund kan
åberopas, då jämväl mindre jordbruk kunna komma i fråga. Utredningsmännen
lia icke ansett lämpligt, att resultaten av ett försök att åstadkomma
rättelse skulle behöva inväntas.

Häremot måste förbundet framhålla, att vanhävd i dess egentliga bemärkelse
sällan kommer så hastigt över en jordbruksegendom. Å den för utredningen
mest aktuella vanhävdade egendomen, Bogesund, har tydligen ett ingripande
enligt 1942 års lag och den nu föreslagna lagen, örn lagarna vid
den tiden varit gällande, kunnat äga rum för 20—30 år sedan. Det synes därför
i rättssäkerhetens intresse påkallat och ur synpunkten av effektiv vanhävdskontroll
ej heller alltför hindersamt, att i lagtexten angives, alt det
skall ha visat sig att åtgärd enligt 1942 års lag ej medfört önskvärd rättelse
beträffande vanhävden, innan expropriation kan tillgripas.

Om man dock beträffande större egendomar skulle anse, att det är möjligt
att med full säkerhet bedöma om förfarande enligt 1942 års vanhävdslag
kan förväntas medföra rättelse eller ej utan att dylikt förfarande försökts, så
torde dock detta sällan vara fallet beträffande mindre jordbruk. Skulle sålunda
icke kunna bestämmas, att förfarande enligt 1942 års lag alltså måste
prövas, borde i allt fall lagen utformas så att expropriationsförfarande finge
tillgripas endast om med hänsyn till den vanhävdade egendomens storlek
funnes erforderligt, att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtoges i
annan ordning än sorn stadgades i 1942 års vanhävdslag eller alt förfarande
enligt nämnda lag icke visat sig lia medfört åsyftat resultat.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

Även egnahemsstyrelsen har ifrågasatt, att tvångsinlösen icke skulle få
ske utan att dessförinnan försök gjorts att avhjälpa vanhävden med tillämpning
av vanhävdslagens regler. Styrelsen har härom yttrat.

Det måste anses betänkligt att få grunda eif direkt tvångsingripande på ett
så rent subjektivt skäl som ett antagande att det skulle vara utsiktslöst att
ernå rättelse med hjälp av vanhävdslagen. Frågan huru i ett visst fall ägaren
av en vanhävdad joi''dbruksegendom kommer att reagera inför de medel
för vinnande av rättelse, som vanhävdslagen erbjuder, torde näppeligen
kunna anses enbart eller ens huvudsakligen bero på vanhävdens omfattning
eller egendomens storlek utan lär väl mera hänföra sig till personliga egenskaper
hos ägaren. Det av utredningsmännen påstådda behovet att kunna
igångsätta ett tvångsinlösenförfarande, utan att man dessförinnan försökt
komma till ändrade förhållanden med anlitande av vanhävdslagens möjligheter,
synes vidare förutsätta att synnerligen grov vanhävd skall kunna ha
uppstått utan att vederbörande jordbrukskommission observerat förhållandet
och — sin plikt likmätigt — ingripit i enlighet med vanhävdslagens föreskrifter.
Såvitt egnahemsstyrelsen kan finna måste emellertid den naturliga
utvecklingsgången i ett dylikt ärende vara den att, när vanskötseln av en
egendom fortskridit så långt att vanhävd kan sägas föreligga, frågan om
åtgärder — såsom ock i vanhävdslagen förutsättes — av jordbrukskommissionen
upptages till undersökning och utredning samt vidare prövas i den
ordning vanhävdslagen anvisar. Först när denna väg visat sig resultatlös
och örn fråga är om synnerligen grov vanhävd synes användning av tvångsinlösenförfarande
böra upptagas till övervägande. Egnahemsstyrelsen kan
icke finna annat än att nu antydda ordning bör vara den normala och därför
i varje fall bör iakttagas i en blivande bestående vanhävdslagstiftning.
Därest emellertid omständigheterna i förevarande speciella fall äro sådana,
att det må anses uteslutet att i annan ordning komma till rätta med missförhållandena
— styrelsen anser sig icke på grundval endast av den föreliggande
utredningen och utan besiktning å platsen härutinnan kunna göra något
bestämt uttalande — vill styrelsen icke motsätta sig, att man i den nu
ifrågasatta provisoriska lagstiftningen väljer den av utredningsmännen förordade
linjen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört, att lagstiftningen borde endast
i undantagsfall få tillämpas innan försök till rättelse med hjälp av vanhävdslagen
gjorts.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att tvångsinlösen borde få äga rum endast
i de fall, då det visat sig omöjligt att på annan väg åstadkomma vanhävdens
avhjälpande.

Gentemot utredningsmännens uttalande att med uttrycket vanhävdens omfattning
avsetts, att lagen, därest annan grund icke kunde åberopas, finge
komma i tillämpning endast i fråga örn större jordbruksegendomar, som i
sin helhet eller till väsentlig del utsatts för synnerligen grov vanhävd, har
länsstyrelsen i Kronobergs län uttalat, alt uttrycket vanhävdens omfattning
varken i språkligt avseende eller genom sin placering i sammanhanget måste
innebära, att fråga endast kunde vara örn en särskilt betydande utsträckning
av vanhävden över stora arealer eller beträffande byggnadsbeståndet å större
egendomar. Uttrycket syntes länsstyrelsen även kunna tolkas såsom innebärande
en total eller till arten synnerligen svår vanhävd å en mindre egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil. 23

Samma synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Malmöhus län, som därjämte
yttrat.

Länsstyrelsen kan för sin del icke finna någon principiell skillnad föreligga
i vanhävdshänseende mellan större och mindre jordbruksegendomar i
annan mån än att i det förra fallet vanhävden ofta väcker betydande allmänt
uppseende, medan den i det senare fallet endast blir bekant för en mindre
krets. Bortsett från denna skiljaktighet, som icke synes äga någon relevans,
lär ur det allmännas synpunkt vara lika starka skäl att inlösa en grovt vanhävdad
mindre egendom som att inlösa en grovt vanhävdad större egendom,
så snart man icke genom mindre ingripande åtgärder kan komma till rätta
med vanhävden. För nationalhushållningen torde ju vara av lika stort intresse
att hålla produktionen uppe på de mindre egendomarna som på de
större. Den enda omständighet, som — efter vad länsstyrelsen kan finna —
utredningsmännen åberopat för sin ståndpunkt att man bör gå mindre strängt
fram, när det gäller mindre jordbruksegendomar är den, att man i allmänhet
skulle kunna komma till rätta även med grov vanhävd å sådana egendomar
med användande av de medel, som 1942 års vanhävdslag erbjuder. Eftersom
den föreslagna lagen klart upptager just den förutsättningen för tvångsinlösen
beträffande alla slags vanhävdade jordbruksegendomar att vanhävden
skall vara av beskaffenhet, att den icke kan avhjälpas med stöd av bestämmelserna
i sistnämnda lag, synas utredningsmännen sakligt föga ha motiverat
sin ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ytterligare anfört.

Förslaget har uttryckligen angivits vara ett komplement till vanhävdslagen.
Som en följd härav ha utredningsmännen uttalat, att den föreslagna lagen
ej kan vinna tillämpning å en brukningsdel, som icke innehåller odlad
jord till en vidd överstigande ett hektar. Huruvida lagen i analogi härmed
skall vara utesluten från tillämpning även då den för vanhävden ansvarige
på grund av medellöshet eller annan giltig orsak är urståndsatt att själv avhjälpa
vanhävden, i vilket fall jämlikt 8 § vanhävdslagen ingrepp enligt
5—7 gg samma lag icke mot honom må företagas, framgår däremot icke
klart. Önskvärt vore dock, att det allmänna jämväl i dylika fall ägde möjlighet
till tvångsinlösen.

I fråga om den myndighet åt vilken avgörandet av frågor
om tvångsinlösen bör anförtros ha länsstyrelsen i Östergötlands
län och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat, att
det kunde ifrågasättas örn det icke ur utredningssynpunkt vore lämpligare att
frågor örn tvångsinlösen prövades av domstol i stället för i administrativ ordning.

Beträffande den omfattning ett beslut örn tvångsinlösen
må erhålla har Sveriges lantbruksförbund anfört, att — även om det i
visst fall kunde föreligga skäl för att expropriationen skulle få omfatta icke
blott jordbruksjorden med nödiga byggnader jämte till egendomen hörande
skogsmark utan också vad i övrigt till egendomen hörde — förbundet funne
det oberättigat att i förevarande ordning generellt öppna möjlighet för expropriering
av till jordbruksegendom hörande fristående anläggningar, under det
att sådan expropriering ej kunde ske örn anläggningarna, ehuru kanske vanhävdade,
icke hade samband med vanhävdad jordbruksegendom.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har härutinnan anfört.

Utredningsmännens förslag giver staten tvångsinlösningsrätt i en utsträckning,
som icke kan anses motiverad av en vanhävdslagstiftnings egentliga
syfte. Det kan i varje fall icke anses befogat att, om man allenast har detta
syfte för ögonen, utsträcka inlösningsrätten till sådana fristående områden
av en egendom, där anmärkning ifråga om hävden icke kan göras, ej heller
till vad i övrigt till egendomen hör, vilket av utredningsmännen exemplifieras
med å egendomen befintliga byggnader eller andra anläggningar, som icke
äro nödiga för eller lia samband nied jordbruket. Det framhålies visserligen,
att särskilda omständigheter skola föreligga för att motivera en sådan vidgad
tillämpning av tvångsinlöseninstitutet utöver de rena jordbrukshänsynen,
varvid såsom minimikrav uppställes att anläggningen skall lia sådant samband
med egendomen i övrigt, att dess avskiljande från denna ej kan anses lämpligt.
I övrigt säges endast, alt de särskilda anledningarna kunna vara av skiftande
art. En så vag formulering av lagtext och motiv giver ej den garanti mot
maktmissbruk och godtycke från statens sida, som icke bör förmenas ens
en mycket försumlig jordägare. Med den utformning, som lagförslaget erhållit,
finnes intet hinder för att, örn till en vanhävdad egendom hör värdefull
tomtmark elier för industrianläggningar lämpat område, jämväl ett sådant
område blir föremål för tvångsinlösen. Sett ur statens synvinkel skulle ett
dylikt förfarande visserligen kunna anses »lämpligt», då härigenom möjligheter
yppas till en lönande affär, men ur den synpunkt, som legat till grund
för vanhävdslagstiftningen, kan förfarandet icke anses försvarbart.

I fråga örn förfarandet vid tvångsinlösen har länsstyrelsen i
Västernorrlands län anfört, att det syntes önskvärt, att kronan finge tillträda
egendomen tidigare än enligt expropriationslagen i allmänhet medgåves.
Länsstyrelsen har ansett det lämpligt, att stadgandena i nämnda lag om besittningstagandet
av mark, som exproprierats till allmänna vägar, tillämpades
även i förevarande fall.

Jordbrukskommissionen i Stockholms län och stad har understrukit vikten
av att vid bestämmandet av expropriationsersättningen egendomens vanhävdade
tillstånd vederbörligen beaktades.

Domänintendenten i Stockholms m. fl. län har anfört i huvudsak följande.

Enligt för expropriationer gällande bestämmelser skall expropriationsnämnd
åsätta den exproprierade fastigheten det högsta skäliga värde, den
kan antagas äga vid tiden för avträdesdagen. Utredningsmännen anföra visserligen
att hänsyn bör tågås till fastighetens vanhävdade tillstånd. Men eftersom
säljaren äger rätt att förebringa sina krav inför expropriationsnämnden
och till och med tillätes att anlita biträde, har enligt min mening säljaren,
som ju låtit sin gård förfalla till vanhävd och alltså gjort den praktiskt taget
värdelös, givits alldeles för stora rättigheter. Expropriationsbestämmelserna
komma därför i själva verket att innebära ett premierande av vanhävden.

Man bör därför eftersträva att nå ett annat sätt för värdesättningen. Så
vitt jag vet finns för närvarande då endast taxeringsvärdet att tillgå såsom
en rättvis, opartisk och tendensfri värdemätare. Hänsyn skall dock givetvis
tagas till både att taxeringsvärdet kan vara lägre än ett saluvärde, att det normalt
förflyter 5 år mellan varje gång egendomar åsättas taxeringsvärden, att
nybyggnad kan ha förekommit sedan sista taxeringsvärdet bestämdes, att
tomt- och industrivärde kanske förefinnes utan att detta återspeglas i taxeringsvärdet
o. s. v. Det kan icke heller innebära någon orättvisa mot säljaren

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

25

om en lämpligt avvägd justering av taxeringsvärdet skall få utgöra ersättning
till honom, enär lian ju delgivits taxeringsnämndens beslut med rätt att överklaga
örn lian härtill funnit skäl.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har yttrat.

En tillämpning av expropriationslagen kommer att medföra att nyttjanderätter
till delar av en inlöst egendom utslockna, därest kronan icke finner för
gott att lämna dem orubbade. Då det i de fall, där lagen kan tänkas komma
att tillämpas, ej sällan har berott på jordägarens inställning och försumlighet
att även utarrenderade delar av egendomen befinna sig i undermålig hävd
vill det synes obilligt att ej i förevarande inlösenfall bereda arrendatorer
ett något starkare rättsskydd än expropriationslagen medgiver. Skäl synas
härjämte tala för att även den avvikelsen från expropriationslagens bestämmelser
göres, att expropriationsnämnd städse skall pröva ersättningsfrågan
i dessa fäll av tvångsinlösen.

I stort sett liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Jönköpings
län.

Den av utredningsmännen föreslagna övergångsbestämmelsen
har länsstyrelsen i Älvsborgs län funnit giva anledning till erinran. Länsstyrelsen
har ansett det knappast skäligt att, därest den kommande vanhävdslagstiftningen
bleve mindre rigorös än utredningsmännens förslag, enbart
den omständigheten att fråga om tvångsinlösen väckts före den 1 juli 1947
skulle vara tillräcklig anledning för att giva förslagets bestämmelser giltighet
även efter nämnda dag.

Departementschefen.

Den provisoriska lagstiftning rörande åtgärder mot vanhävd av jord som
tillkom år 1942 har till syfte alt giva myndigheterna större och förbättrade
möjligheter att ingripa mot vanhävd. Såsom framgår av flertalet yttranden
från länsstyrelser och jordbrukskommissioner synes emellertid 1942 års
lagstiftning icke under alla förhållanden erbjuda tillräckliga möjligheter att
få redan inträdd vanhävd avhjälpt. Myndigheterna torde sålunda understundom
ha svårigheter att gentemot jordägare eller brukare, som icke kunna
förmås till godvillig överenskommelse och som på alla sätt söka tredskas
mot givna förelägganden, få till stånd rättelse i fråga örn vanhävden. I vissa
fall torde vitesförfarandet icke vara ett tillräckligt effektivt medel för att
framtvinga ett avhjälpande av vanhävden inom rimlig tid. Vad nu anförts
gäller såsom utredningsmännen framhållit i särskilt hög grad, då vanhävden
omfattar en större jordbruksegendom. Ett typiskt sådant fäll utgör Bogesunds
fideikommissegendom i Östra Ryds socken av Stockholms län. Såvitt
framgår av den av utredningsmännen upprättade redogörelsen för förhållandena
på denna egendom, befinner sig egendomen i ett tillstånd av höggradig
vanhävd och förfall, ett förhållande, som varit rådande under en
lång följd av år och som kan förväntas komma att ytterligare förvärras,
därest icke kraftiga åtgärder mot vanhävden skyndsamt vidtagas. Ingripande
har i viss mån redan skett med anlitande av de möjligheter som 1942

26

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

års lag erbjuder men dessa åtgärder ha uppenbarligen icke åstadkommit
någon påtaglig förbättring av egendomens tillstånd. Ytterligare åtgärder synas
därför vara påkallade. Givet är, att de fall äro förhållandevis få, då en
jordbruksegendom av större omfattning utsattes för synnerligen grov vanhävd.
Härvidlag bör emellertid såsom utredningsmännen framhållit antalet
fall icke få vara det utslagsgivande. Det måste för det allmänna rättsmedvetandet
framstå såsom stötande, att — trots förefintligheten av en vanhävdslagstiftning
— jordbruksegendomar skola kunna utsättas för den mest uppenbara
vanhävd och misskötsel utan att statsmakterna äga möjligheter att få
till stånd en rättelse i förhållandena. Enligt min mening bör därför vanhävdslagstiftningen
ha den utformningen, att den giver statsmakterna medel
i händerna att vid vanhävd av synnerligen grov beskaffenhet ingripa på ett
sådant sätt, att en tredskande jordägare eller brukare icke kan kringgå
eller sätta lagstiftningen ur kraft. Med hänsyn till det anförda finner jag
det erforderligt att ifrågavarande lagstiftning skärpes för att förhindra missförhållanden
av nu antydd art.

I några av de avgivna yttrandena har uttalats, att en dylik partiell översyn
av lagstiftningen lämpligen kunde uppskjutas i avbidan på den fullständiga
revision av vanhävdslagstiftningen, varom utredning pågår. Det
synes emellertid, såsom ock jordbrukskommissionen i Stockholms län och
stad framhållit, nödvändigt att förekommande fall av grov och omfattande
vanhävd göras till föremål för ett omedelbart ingripande. Jag finner mig
därför böra förorda att en skärpning av vanhävdslagstiftningen snarast
kommer till stånd.

I fråga om det sätt, varpå en dylik skärpning bör genomföras, ha utredningsmännen
övervägt olika möjligheter och därvid funnit att en tillfredsställande
lösning av ifrågavarande problem icke kunde vinnas med mindre
den vanhävdade egendomen överfördes i det allmännas ägo. Att de rådande
missförhållandena, vilka särskilt kommit till synes i fråga örn större jordbruksegendomar,
icke torde kunna undanröjas genom införandet av tvångsförvaltning
genom syssloman eller möjlighet för jordbrukskommissionen att
själv vidtaga för vanhävdens avhjälpande nödiga åtgärder torde vara uppenbart.
Det synes även stötande att låta den för vanhävden ansvarige, sedan
vanhävden avhjälpts genom det allmännas försorg, åter övertaga jordbruket.
Ej heller torde det vara lämpligt att såsom i några yttranden föreslagits den
vanhävdade egendomen skulle säljas genom överexekutors försorg. Mot en
sådan lösning av problemet talar bland annat att det vid exekutiv auktion,
särskilt å större egendomar, icke alltid är säkert att man erhåller ett anbud
som något så när svarar mot egendomens värde. Påsk föreligger även att
egendomen skulle kunna inköpas av en bulvan för den som är ansvarig för
vanhävdens avhjälpande. Tvångsinlösen till staten synes således vara den
ur praktiska synpunkter bäst framkomliga vägen då det gäller att komma
till rätta med fall av synnerligen grov vanhävd. Å andra sidan ingiver den nu
ifrågasatta lösningen av förevarande lagstiftningsfråga ur principiella synpunkter
vissa betänkligheter. Med hänsyn till att lagstiftningen endast avses

27

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

såsom ett provisorium, tillkommet för att råda bot på uppenbara missförhållanden,
och då man kan utgå från att densamma kommer att användas
med den största försiktighet och endast i fall av nyss angiven beskaffenhet
finner jag mig kunna bortse från dessa principiella betänkligheter mot lagstiftningen.

Vad angår de förutsättningar under vilka tvångsinlösen av vanhävdad egendom
bör kunna ske, kan jag i huvudsak biträda vad utredningsmännen föreslagit.
För tvångsinlösen synes böra erfordras, att å den jordbruksegendom
varom fråga är eller väsentlig del därav förekommer synnerligen grov vanhävd
och att det i betraktande av vanhävdens omfattning och egendomens
storlek eller av andra särskilda skäl anses erforderligt att åtgärder till vanhävdens
avhjälpande vidtagas i annan ordning än som stadgas i 1942 års vanhävdslag.
Anmärkningar mot det tillstånd, vari allenast någon av egendomens
byggnader eller något av dess åkerskiften befinner sig, skola icke utgöra
tillräcklig förutsättning för tvångsinlösen, utan synnerligen grov vanhävd
skall föreligga i fråga örn en större del av byggnadsbeståndet eller en mera
väsentlig del av den odlade jorden eller i båda dessa hänseenden. I några
yttranden har anmärkts, att tvångsinlösen icke borde få äga rum utan
att dessförinnan förfarande enligt vanhävdslagen ägt rum och visat sig icke
leda till åsyftat resultat. Jag anser det emellertid icke böra vara uteslutet,
att ingripande skall kunna få ske utan att ett dylikt förfarande inletts
eller fullföljts. Fall kunna förekomma då det med hänsyn till den för
vanhävden ansvariges ådagalagda oförmåga att sköta jordbruket eller
bristande vilja förefaller meningslöst att börja med ett vitesföreläggande
eller att fortsätta ett redan påbörjat vitesförfarande. Där tvångsinlösen
kan komma att ifrågasättas, torde även, redan då fråga om tvångsinlösen
väckes, ha förekommit att försök till rättelse gjorts med anlitande av vanhävdslagens
regler. Då vanhävdens omfattning åberopas såsom grund för
bedömandet örn åtgärder böra vidtagas i annan ordning än i vanhävdslagen
stadgas, torde vanhävdens absoluta omfattning böra vara avgörande. I fråga
om mindre jordbruksegendomar bör således icke vanhävdens omfattning
i och för sig kunna åberopas såsom skäl för tvångsinlösen. För att utmärka
detta och 1 syfte att framhäva att ingripande i den föreslagna ordningen
endast skall ske undantagsvis torde bedömandet örn andra åtgärder skola
vidtagas än i vanhävdslagen stadgas uttryckligen böra hänföras till vanhävdens
omfattning och egendomens storlek eller andra särskilda skäl.

Avgörandet av frågor örn tvångsinlösen torde böra anförtros åt Kungl.
Majit i likhet med vad som gäller i fråga örn medgivande till expropriation.
Att såsom i några yttranden föreslagits frågor om tvångsinlösen skulle prövas
och avgöras av domstol skulle icke stå i överensstämmelse med vanhävdslagen.
Därtill kommer att ett domstolsförfarande skulle taga alltför
lång tid i anspråk och därigenom minska åtgärdens effektivitet.

Även beträffande den omfattning ett beslut örn tvångsinlösen må erhålla
finner jag mig kunna i huvudsak biträda vad utredningsmännen förordat.
Ett dylikt beslut bör således kunna omfatta ej blott jordbruks jorden med

28

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

nödiga byggnader jämte till egendomen hörande skogsmark utan även, där
På grund av särskilda omständigheter anledning därtill kan anses föreligga,
egendomen i övrigt.

Då jordbrukskommissionema och länsstyrelserna ha att handlägga ärenden
enligt vanhävdslagen, synes det böra ankomma på dem att taga initiativet
till användandet av det ytterligare medel mot vanhävd, som tvångsinlösen
innebär. I övrigt torde i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmännens
förslag i avseende å förfarandet vid tvångsinlösen och vad därmed
äger samband böra i tillämpliga delar gälla de allmänna bestämmelserna i
lagen den 12 maj 1917 örn expropriation. Delta innebär bland annat att kronan
för egendom som tvångsinlöses skall erlägga löseskilling motsvarande
egendomens fulla värde. Det torde emellertid vara uppenbart att vid löseskillingens
bestämmande egendomens vankavdade tillstånd bör tagas i beaktande.
Även i fråga om särskild rätt till den egendom som skall avstås böra
expropriationslagens bestämmelser äga motsvarande tillämpning. Att tillbörlig
hänsyn icke skulle komma att tagas till innehavare av dylik rätt torde
ej behöva befaras.

De av mig sålunda förordade bestämmelserna örn tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom synas böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.
Då spörsmålet örn tvångsinlösen av dylik egendom enligt vad utredningsmännen
uttalat kommer att göras till föremål för ytterligare överväganden
i samband med den fortsatta utredningen angående den nya lagstiftning
örn uppsikt å jordbruk, som är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1947,
torde bestämmelserna böra givas giltighet endast till och med den 30 juni
1947. Detta medför att fråga om tvångsinlösen ej må väckas hos Kungl.
Majit efter sistnämnda dag. Har åter fråga om tvångsinlösen av viss egendom
väckts hos Konungen före den 1 juli 1947 men icke slutbehandlats dessförinnan,
böra bestämmelserna intill dess så skett äga giltighet beträffande
den avsedda egendomen även efter den 30 juni 1947.

Bestämmelserna om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom torde
böra upptagas i en särskild lag. Som denna är avsedd att vara ett komplement
till 1942 års vanhävdslag, torde i sistnämnda lag böra intagas en hänvisning
till den föreslagna lagen. I överensstämmelse med vad jag sålunda
anfört ha inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till lag om tvångsinlösen
av vanhävdad jordbruksegendom samt lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515) örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Uppenbart är att en lagstiftning av nu förordad art kommer att medföra
kostnader för staten, då fråga blir om inlösen av egendom. Emellertid anser
jag att statsmakterna böra ikläda sig dessa kostnader med hänsyn till de
skäl som legat till grund för lagstiftningen. För närvarande synas icke böra
äskas några medel för ändamålet. Jag torde emellertid framdeles, sedan
medelsbehovet bättre kunnat överblickas, få återkomma till denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

29

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda
två lagförslag, av den lydelse bilagorna 1 och 2 till detta protokoll
utvisa, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Einar Herlitz.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förekommer å jordbruksegendom eller väsentlig del därav synnerligen
grov vanhävd av den odlade jorden eller för jordbruket nödiga byggnader
och anses det med hänsyn till vanhävdens omfattning och egendomens storlek
eller av andra särskilda skäl erforderligt att åtgärder till avhjälpande
av vanhävden vidtagas i annan ordning än som stadgas i lagen den 30 juni
1942 örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk, må Konungen förordna att
jordbruks jorden med nödiga byggnader jämte till egendomen hörande skogsmark
ävensom, därest på grund av särskilda omständigheter anledning därtill
kail anses föreligga, egendomen i övrigt skola tvångsinlösas till kronan.

2 §.

Fråga om tvångsinlösen enligt 1 § må väckas av vederbörande jordbrukskommission
eller länsstyrelse. Innan frågan väckes skall utredning vara förebragt
örn de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågans bedömande.

I övrigt skola i avseende å tvångsinlösen i tillämpliga delar gälla de allmänna
bestämmelserna i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall äga
giltighet till och med den 30 juni 1947; dock att, därest fråga örn tvångsinlösen,
som väckts hos Konungen före den 1 juli 1947, ej blivit slutbehandlad
före sistnämnda dag, lagen intill dess så skett skall såvitt angår den egendom
frågan gäller äga giltighet även efter den 30 juni 1947.

Kungl. Maits proposition nr lil.

31

Bilaga 2.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515)
om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd
av jordbruk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Finnes å —--utan underhåll.

Angående tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Bilaga A.

Redogörelse

för vissa fideikomissegendomen Bogesund berörande förhållanden.

Fideikommissegendomen Bogesund som bildar en halvö är belägen nordost
örn Stockholms stad. Från stadens centrum utgör avståndet fågelvägen till
Bogesunds slott ungefär 14 kilometer. Landvågen över Stocksund och Rydboholm
är avståndet till egendomens gräns omkring 29 kilometer; därifrån
fram till slottet är avståndet ytterligare 6 kilometer. Till egendomen som
har en strandlinje av cirka 55 kilometer hör ett flertal öar, holmar och skär.
Genom en bro över det s. k. Pålsundet står egendomen i förbindelse med
Vaxholm.

I handlingarna till en av lantmätare år 1873 verkställd arealavmätning angles
Bogesund omfatta två säterier, 22 hemman och 23 torp med en sammanlagd
ägovidd av 6 823 tunnland 1,5 kappland.

I beskrivning till rikets allmänna kartverks ekonomiska karta över östra
Ryds socken, upprättad åren 1905—1912, upptages Bogesunds fideikommissegendom
med 20 bebyggda brukningsdelar och 103 bebyggda lägenheter till
en total ägovidd av 3 363,4 hektar, därav

byggnadstomter och trädgårdar...... 14,4 hektar

åker och annan odlad jord.......... 678,7 »

naturlig äng ...................... 58,5 »

mossar och kärr .................. 37,9 »

skogsmark (hagmarker inräknade) . . 2 524,3 »
kala berg och dylika impedimenter . . 5,8 »

vägar ............................ 23,3 »

sjöar och vattendrag .............. 20,5 »

I den totala ägovidden ingå ägorna till säterierna Bogesund och Frösvik
samt hemmanen Askrike, Bogsätra, Broknäs, Bullerholm, Ernvik, Gåsvik,
Haga, Holminge, Illeboda (Ellboda), Ladvik, Långvreta, Nible, Norrkulla,
Nässeldal, Röskär, Sandvreten, Sundby, Söderby, Söderkulla, Tenö, Tornboda
och Ut-Eke samt därjämte en del skattlagda lägenheter, bland dem
Södra Ådalen. Härtill komma åtskilliga byggnadstomter belägna på det till
fideikommisset hörande torpet Karlsudd samt på området Tenöudd.

Vid 1945 års fastighetstaxering åsattes jordbruksfastigheterna ett taxeringsvärde
av 1978 400 kronor, därav

jordbruksvärde ................. 850 500 kronor

skogsvärde ..................... 687 900 » och

tomt- och industrivärde ......... 440 000 » ,

samt den fasta egendomen i övrigt ett taxeringsvärde av 1 618 800 kronor,
därav

markvärde ...................... 1 519 700 kronor och

byggnadsvärde .................. 99100 »

eller sålunda egendomen i dess helhet ett taxeringsvärde av 3 597 200 kronor.

Kunut. Maj.ts proposition nr lil.

33

Egendomen inuehaves sedan år 1908 av friherre Nils von Lantingshausen
von Höpken, som å egendomen erhållit lagfart den 14 mars 1910.

Närmast att efterträda friherre von Höpken i fideikommissrätten till
Bogesund äro enligt uppgift hans syster Clotilde von Höpken och därefter
greve Nils Fredrik Wachtmeister.

Enligt ett av inskrivningsdomaren i Södra Roslags domsaga den 22 augusti
1945 utfärdat gravationsbevis besväras fideikommissegendomen icke av
annan inteckning än den, som den 29 januari 1900 under § 58 fastställts i 2
mantal Bogesund l1 och 1/4 mantal Tenö l1 till säkerhet för beståndet av arrendekontrakt
den 25 mars 1899, varigenom N. von Lantingshausen von
Höpken till Arrendeaktiebolaget Carlsudd på 50 år från den 14 mars 1900
upplåtit nyttjanderätten till torpet Karlsudd samt Stora och Lilia Styrmansholinarna.

Skötseln av Bogesunds fideikommissegendom var redan för nära 30 år
sedan föremål för myndigheters, tidningspressens och enskildas uppmärksamhet.

Sålunda kan anmärkas alt redaktören Nils Hall år 1916 till jordbruksdepartementet
inkom med anmälan att vissa områden å fideikommisset vore
utsatta för vanhävd, bestående bland annat däri att där anlagts s. k. betescentraler
varigenom icke obetydliga arealer av förut odlad mark utlagts till
betesmark. I anledning av berörda anmälan skedde år 1917 ingripande från
det allmännas sida. Sålunda verkställdes på föranstaltande av länsstyrelsen
i Stockholms län på våren 1917 av jordbrukskonsulent besiktning å en del
under fideikommisset hörande gårdar. Såsom sammanfattning av undersökningen
uttalade besiktningsmannen att ordet vanhävd kunde användas i sin
fullaste utsträckning för ej obetydliga områden jord samt att denna vanhävd
utövats under en lång följd av år. Att de besiktigade gårdarna skulle vara
lagda under rationell beteskultur vore missuppfattning, ty inga åtgärder hade
vidtagits som hörde samman med sådan kultur. Jorden hade lagts för fäfot
och vad den avkastade hade frambringats endast genom naturens krafter. —
I detta uttalande instämde dåvarande kronofogden i fögderiet.

Länsstyrelsen synes därefter ha förbjudit alt den odlade jorden finge användas
till betesmark, varefter å de anlagda betescenlralerna brödsäd odlats.

Någon mera påtaglig förbättring av jordbrukshävden å Bogesund har dock
uppenbarligen icke skett under tiden mellan de båda världskrigen. Tvärtom
synes nedläggande av förut självständiga brukningsdelar lia förekommit i allt
mera ökad omfattning, varvid odlad jord kommit att utläggas till betesmark.
— Någon möjlighet till ingripande mot vanhävden ä egendomen medförde
dock icke 1927 års uppsiktslag, vilken endast gällde för fastigheter tillhöriga
bolag, ekonomiska föreningar och s. k. skogsspekulanter. Först sedan den
22 juni 1939 utfärdats en allmän förfogandelag, innebärande möjlighet för
det allmänna att i och för folkförsörjningen förfoga över vanhävdad jordbruksegendom,
blev Bogesunds fideikommissegendom åter föremål för uppmärksamhet
på grund av de där rådande missförhållandena beträffande
jordbrukets skötsel.

1 en till jordbruksdepartementet den 17 oktober 1940 inkommen skrivelse
erinrade redaktören Hall örn sin framställning år 1916 angående missförhållandena
å Bogesund samt tilläde: Fideikommissarien hade bestritt avseende
vid framställningen i fråga under förklaring alt inskränkningen av jordbruket
å Bogesund inginge som led i en ny plan för godsets skötsel, vars genomförande
av honom ansetts såsom mera förmånlig ur ekonomisk synpunkt.
Länsstyrelsen hade dock funnit sig föranledd anbefalla åtskilliga åtgärder till
förbättring, varigenom en del jordbruksmark återförts i kultur och vanhävden

Bihang till riksdagens protokoll I!)''i6. 1 sand. Nr lil. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

begränsats. Enligt vad som under de följande åren vid olika lillfällen framkommit
i tidningspressen och Hall vid besök på platsen själv kunnat konstatera,
hade dessa rättelser tyvärr ej blivit av större betydelse för den följande
utvecklingen. Med den nuvarande fideikommissinnehavarens teorier vore det
oförenligt alt den jordbruksbefolkning som förjagats skulle återföras. Inga
byar, gårdar eller ens torplägenheter hade återuppförts. Tvärtom hade odlingsmarken
undan för undan ytterligare förminskats och allteftersom åren
gått hade åkrarna förvandlats lill betesmark med risiga skogsgläntor. Hall
hemställde därför alt Kungl. Maj:t snarast loge saken under övervägande
och anbefallde åtgärder sorn därvid kunde anses ifrågakomma för att få
slut på vanhävden av Bogesunds fideikommiss och få dess bördiga jordområden
åter förnuftigt och gagneligt brukade.

Över Halls framställning hördes jordbrukskommissionen i Stockholms län
och stad, som i yttrande den 6 november 1940 anförde bland annat: Kommissionens
iakttagelser vid besiktning av fideikommisset överensstämde med
innehållet i Halls anmälan. Det vore för kommissionens ledamöter upprörande
att se en så stor egendom ligga i fullständig vanhävd i en tid då varje
kvadratmeter mark behövde nyttjas för säkerställande av landets livsmedelsförsörjning.
Kommissionen tillstyrkte därför att åtgärder snarast vidtoges för
vinnande av rättelse i förhållandena å Bogesund.

I skrivelse till kristidsstyrelsen i länet, dagtecknad den 4 juli 1941, påtalade
kristidsnämnden i östra Ryds socken förhållandena vid Bogesund. Kristidsnämnden
upplyste att den företagit inspektion av Bogesund med underlydande
gårdar och torp den 11 juni 1941 samt anförde bland annat: Såsom
en sammanfattning av inspektionen kunde uttalas att brister rådde i fråga
om jordbrukets .skötsel å såväl huvudgården sorn en del arrendegårdar. Det
vore förty önskvärt att kristidsstyrelsen gjorde en framställning till jordbrukskommissionen
örn undersökning på ort och ställe för vidtagande av
kraftiga åtgärder mot fideikommissinnehavaren, örn intet åtgjordes, bomme
förhållandena allteftersom åren ginge att bliva ännu sämre och bomme på så
sätt halva kommunen att helt ödeläggas. ^

Kristidsstyrelsen inhämtade yttrande från jordbrukskommissionen, som i
skrivelse den 13 augusti 1941 uppgav bland annat: Kommissionen hade upprepade
gånger företagit inspektion av Bogesunds fideikommissegendom för
att söka komma till rätta med de missförhållanden som vore rådande icke
endast på huvudgården utan även på en del till egendomen hörande utgårdar
men bristande lagstiftning hade här legat hindrande i vägen. Vid inspektion
som kommissionen företagit den 12 augusti 1941 hade konstaterats att i stort
sett samma missförhållanden vore rådande som iakttagits vid närmast föregående
besiktning i november 1940. Såväl på huvudgården som på en stor
del av utgårdarna förekomme en rent bedrövlig gödselvård. En hel del hö
som volmats stöde fortfarande ute, diskesrenar, släntor och en del naturlig
äng vore oslagna. På många ställen såge man här och där små höstackar
vittnande örn brist på nödiga uthus. Även vägar och broar vore i ett bedrövligt
skick och skulle örn några år säkert bliva helt ofarbara örn intet åtgjordes.
Med anledning av de iakttagelser sorn gjorts vid denna och föregående
besiktningar föresloge kommissionen att hela egendomen Bogesund toges i
beslag och sattes under administration.

Kristidsstyrelsen överlämnade därefter ärendet till statens livsmedelskommission.
På anmodan av livsmedelskommissionen företog kristidsstyrelsens
spannmålsombud godsägaren B. Gädeman en undersökning av förhållandena
å Bogesunds slott och huvudgård samt Askrike, Bogsätra, Frösvik, Gåsvik,
Holminge, Ladvik, Nässeldal, Röskär, Sandvreten och Ut-Eke, och avgav däröver
redogörelse i rapport av den 13 september 1941. I rapporten anfördes

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

35

bland annat: Gademans intryck vid inspektion av förhållandena å Bogesund
sammanfölle och överensstämde med de iakttagelser kristidsnämnden och
jordbrukskommissionen gjort. Några förändringar till det bättre syntes ej ha
inträffat och komme ej heller alt inträffa så länge nuvarande fideikommissarie
och arrendatorer hnge handla efter eget gottfinnande.

Under åberopande av vad som i saken förekommit hemställde livsmedelskommissionen
i skrivelse den 19 september 1941, att Kungl. Maj:t måtte med
stöd av allmänna förfogandelagen förordna att Bogesund jämte övriga i Gademans
rapport omförmälda fastigheter skulle tagas i anspråk för kronans
räkning.

Sedan fideikommissarie!! och de berörda arrendatorema bereus tillfälle att
yttra sig över livsmedelskommissionens framställning, anförde Gädeman med
anledning av innehållet i en av fideikommissarie!! avgiven förklaringsskrift
bland annat följande: Vid granskning av skötseln av arrendegårdarna å Bogesund
hade Gädeman funnit att arrendatorema på grund av fideikommissariens
sällsynta likgiltighet för sin jord saknade möjligheter att rationellt
bruka sina arrendegårdar. Arrendekontrakten innehölle sålunda förbud mot
syn och mot ut.stämpling av virke till nödiga reparationer eller nybyggnader
utan jordägarens samtycke samt uttrycklig bestämmelse örn att allt vad som
gjordes för att förbättra byggnader och jord skulle utan ersättning tillfalla
jordägaren. När därtill komme att jordägaren vägrat införa elektrisk kraft å
egendomen och fullständigt låtit vägnätet å densamma förfalla, måste man
anse att fideikommissarien icke rätt fattat sin uppgift som jordägare. Fideikommissariens
intresse för sin egendom franninge även därav att han enligt
uppgift icke på åtskilliga år salt sin fot på slottet. Sammanfattningsvis kunde
om resultatet av Gademans undersökning sägas att den vanvård som konstaterats
helt och uteslutande kunde läggas fideikommissarien till last.

I infordrat utlåtande av den 4 november 1941 över livsmedelskommissionens
framställning uppgav länsstyrelsen i länet, att förutsättning för tillämpning
av allmänna förfogandelagen i varje fall torde föreligga beträffande
huvudgården samt gårdarna Askrike, Frösvik, Holminge, Ladvik och Ut-Eke
men framhöll att örn de i framställningen avsedda fastigheterna eller vissa
av dem på grund av de framställda anmärkningarna mot deras hävd funnes
böra tågås i anspråk för kronans räkning syftet härmed i de fall där anmärkningarna
hänförde sig till förefintliga byggnaders beskaffenhet icke torde
kunna ernås utan betydande reparations- och ombyggnadskostnader samt
beträffande Frösvik, där ekonomibyggnaderna brunnit ned, icke utan att nödiga
byggnader åter uppfördes å gården.

Sedan lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk trätt
i kraft och härigenom berett» möjlighet till ingripande mot vanhävd å jordbruksfastigheter
i allmänhet, förordnade länsstyrelsen efter framställning
av jordbrukskommissionen örn syn jämlikt nämnda lag å Bogesunds huvudgård
samt gårdarna Frösvik, Ladvik och Ut-Eke.

Syn hölls den 7 augusti 1942. Enligt det över synen upprättade protokollet,
dagtecknat den 11 i samma månad, funno synemännen att uppenbar vanhävd
förelåge endast å en del av det s. k. Askrikegärdet, till vilken del arrendatorn
av huvudgården hade betesrätten men som i övrigt icke ingick i dennes
arrendekontrakt.

På uppdrag av jordbrukskommissionen avgav därefter jordbrukskonsulenten
hos Stockholms läns och stads hushållningssällskap J. V. Hagman ett den
3 december 1942 dagtecknat utlåtande över jordbruksdriften vid huvudgården
och Frösvik.

I skrivelser av den 4 december 1942 till fideikommissarien och arrendatorn

3G

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

av huvudgården meddelade jordbrukskommissionen att den funnit vissa åtgärder
böra vidtagas till förbättring av hävden å huvudgården, Frösvik och
det s. k. Askrikegärdet. Då någon överenskommelse om åtgärder för vanhävdens
avhjälpande emellertid icke kunde träffas, anmälde jordbrukskommissionen
i skrivelse den 9 december 1942 förhållandet för länsstyrelsen jämlikt
6 § vanhävdslagen för den vidare åtgärd länsstyrelsen kunde anse vara
påkallad.

I resolution den 15 november 1943 fann länsstyrelsen jordbrukskommissionens
anmälan föranleda därtill att fideikommissarien vid vite av 3 000
kronor ålades att före den 1 juni 1945 hava avhjälpt vanhävden å viss del
av Askrikegärdet.

Sedan fideikommissarien anfört besvär över länsstyrelsens beslut, fastställdes
detsamma med smärre jämkningar av Kungl. Majit genom resolution
den 14 september 1944.

Kristidsnämnden lät verkställa inspektion av egendomen den 22 september
1944. Över inspektionen upprättades en rapport till jordbrukskommissionen,
i vilken rapport åtskilliga anmärkningar riktades mot jordens skötsel.

Genom beslut den 10 februari 1945 förordnade hälsovårdsnämnden i
Östra Ryds socken — sedan extra provinsialläkaren T. Bjernestam i
februari 1945 verkställt inspektion av bostäderna å godset — att bostäderna
å 13 arrendegårdar skulle iståndsättas, att bostäderna å 4 arrendegårdar
skulle utdömas samt att bristlalligheter å åtskilliga till gårdarna hörande
brunnar skulle avhjälpas, allt inom vissa tider och i ett fall vid vite i
penningar.

Över hälsovårdsnämndens beslut anförde fideikommissarien besvär hos
länsstyrelsen. I besvären yrkades att hälsovårdsnämndens beslut måtte undanröjas
i allt vad anginge tiden för utförandet av föreskrivna arbeten och
lägenheternas beboende samt därför utsatt vite, varjämte tillädes att det icke
vöre fideikommissariens mening att på minsta sätt motsätta sig eller underlåta
att utföra de reparationer och ändringar som påkallats.

Länsstyrelsen har genom den 3 november 1945 meddelat utslag prövat besvären.
För innehållet i utslaget redogöres här nedan vid behandlingen av
förhållandena å de olika gårdarna.

Den 17 och den 18 maj 1945 företog jordbrukskommissionen ny besiktning
å fideikommisset.

Den 15 juni 1945 inkommo till jordbruksdepartementet framställningar
från jordbrukskommissionen och från Vaxholms stadsfullmäktige, vilka båda
framställningar avsågo förhållandena å fideikommisset.

I jordbrukskommissionens framställning anfördes: Sådana förhållanden
hade nu inträtt vid fideikommisset att kommissionen såge sig nödsakad att
ännu en gång anhålla att hela egendomen toges i beslag under längsta möjliga
tid då nuvarande innehavaren visat sig fullständigt oförmögen att handhava
vården av godset. Från den 14 mars 1944 utarrenderades godset — med
undantag av trädgården och de jordområden som handhades av fideikommissarien
och helt vilade i vanvård — sålunda till endast åtta arrendatorer.
Då dessa gårdar utom huvudgården saknade nödiga uthus och dessutom
vore belägna på stora avstånd från varandra (ända upp till 6 kilometer),
stöde det klart att ingen möjlighet funnes att kunna bruka på sådant sätt
uppkonstruerade enheter. Fideikommissariens tanke tycktes lia varit att
sammanslå gårdar till arealer överstigande 50 hektar för att på så sätt komma
undan den sociala arrendelagen.

Kungl., Maj:ts proposition nr lil.

37

Vaxholms stadsfullmäktige hemställde i sin skrivelse att Kungl. Majit måtte
vidtaga sådana åtgärder med avseende å fideikommisset att dess stora värden
kunde utnyttjas på ett sätt som bättre överensstämde med gängse seder
och bruk i landet.

Samtliga förut omnämnda handlingar lia i augusti 1945 överlämnats till
de utredningsmän som tillkallats för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning
örn uppsikt å jordbruk. Utredningsmännen lia därefter under den
17, den 18 och den 2Ö augusti 1945 verkställt besiktning av Bogesunds fideikommissegendom.
För de iakttagelser som utredningsmännen därvid gjort
ävensom för vad i de till jordbruksdepartementet inkomna handlingarna utöver
vad förut återgivits kan vara av betydelse lämnas här nedan redogörelse
i samband med behandlingen av förhållandena å de olika gårdarna.

Något som framstår såsom särskilt anmärkningsvärt beträffande skötseln
av jordbruket å Bogesunds fideikommissegendom är den sammanslagning av
brukningsdelar som under de senaste tre årtiondena skett i allt större omfattning.
Till en början synes sammanslagningarna allenast lia bestått däri
att jämförelsevis små torp och lägenheter sammanförts med varandra till
större brukningsenheter eller förenats med närliggande mantalssatta hemman.
Så länge sammanslagningarna höllö sig inom denna ram, torde knappast
någon berättigad anmärkning mot företeelsen i fråga kunnat framställas.
Så småningom har emellertid den ena brukningsdelen efter den andra även
om densamma i och för sig varit fullt bärkraftig försvunnit såsom självständig
enhet och sammanslagits med annat eller andra bärkraftiga hemman.
I all synnerhet är att märka att dessa sammanslagningar tagit ökad fart och
omfattat åtskilliga större fastigheter sedan de år 1943 genomförda ändringarna
i och skärpningarna av de sociala arrendebestämmelserna trätt i kraft.
Det är säkerligen ingen tillfällighet att så blivit förhållandet utan synes det
tämligen uppenbart att sammanslagningarna skett till undgående av de sociala
arrendebestämmelsernas tillämpning å de nybildade brukningsenheter -na. De närmare detaljerna vid sammanslagningarna skola här nedan klarläggas.
Här må endast anföras att på fideikommisset i augusti 1945 förekomma
endast åtta brukningsenheter, nämligen:

1. Huvudgården med Askrike,

2. Nya Ådalen,

3. Nya Sandvreten,

4. Nya Röskär,

5. Nya Gåsvik,

6. Nya Norrkulla,

7. Nya Sundby och

8. Nya Söderby.

I fråga om dessa åtta brukningsenheter lämnas här följande redogörelse.

1. Huvudgården.

I 1945 års fastighetslaxeringslängd för Östra Ryds socken upptages huvudgården
eller Bogesund l1 om 2 mantal jämte delar av Askrike med en sammanlagd
areal av 126,5 hektar åker; dess taxeringsvärde utgör 101 900 kronor.
Gården är utarrenderad och innehaves sedan 1932 av samme arrendator.

Byggnaderna å huvudgården utgöras av — förutom slottet och därtill hörande
byggnader — arrendatorsbostad, två statarbyggnader, mejeribyggnad,
ladugård, en länga inrymmande stall och vagnbod samt logbyggnad.

Mot byggnadernas tillstånd lia riktats åtskilliga anmärkningar. Sålunda

38

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

påtalade jordbrukskommissionen i sitt yttrande den 6 november 1940 att
uthusen till huvudgården ej vore underhållna.

Gädeman uppgav i sin rapport av den 13 september 1941: Ladugården och
stallet vore på grund av bristande underhåll av taken i färd att ruttna ned,
då regnvatten trängde in litet varstans. Gårdssmedjan vore obrukbar och raserad.
Arbetarbostäderna trotsade all beskrivning och borde ej få användas
till bostäder i sitt nuvarande skick. På grund av bostädernas dåliga beskaffenhet
försvårades möjligheten att erhålla tillräcklig arbetskraft för gårdens
drift. Enligt arrendatorns uppgift hade upprepade framställningar gjorts till
fideikommissarien om erhållande av reparationsvirke ehuru utan resultat.

I sitt yttrande över livsmedelskommissionens framställning den 19 september
1941 anförde länsstyrelsen den 4 november 1941: I syfte att vinna en
mera omedelbar uppfattning om brukningsförhållandena å fideikommisset
hade landshövdingen och landssekreteraren den 29 oktober 1941 besökt ett
flertal av fideikommissets gårdar. De iakttagelser som därvid gjordes befäste
i allt väsentligt det intryck ett studium av Gademans rapport vore ägnat
giva. Emellertid konstaterades på ett par håll vissa förändringar sedan
Gademans besök. Sålunda befunnes att reparationsarbeten igångsatts vid huvudgården
dels å ladugården och dels å arbetarbostäderna. Enligt vad som
uppgåves verkställdes dessa reparationer icke av arrendatorn utan fideikommissarien
hade själv gått i författning om desamma.

Vid synen den 7 augusti 1942 antecknades att husen vore tillräckligt stora
för gårdens behov, försedda med tegeltak och underhållna med undantag
av en körbro, samt att en del virke forslats fram för reparation av körbanan.

Hagman anförde i sitt utlåtande den 3 december 1942 bland annat: Ladugården
borde genomgå en genomgripande reparation. I samband därmed
borde gödselstad med brunn anläggas. Häststallet kunde lämpligen inredas i
den del av ladugården som ej nyttjades för nötkreaturens uppställning. Vidare
borde förbindelse mellan ladan och ladugården för transport av foder
till djuren ordnas på ett effektivare sätt. Vissa omändringar i ladan syntes
ock böra tagas under övervägande och medtagas i reparationsplanen. I samband
med hästarnas överflyttande till ladugårdsbyggnaden borde nuvarande
stallbyggnaden rivas och användbart virke nyttjas vid reparation av ladugården.
Tillgången på arbetarbostäder vore knapp. Då flertalet befintliga bostadslägenheter
för arbetarna icke motsvarade nutida krav på utrymme m. m.,
borde en sanering av bostadsbeståndet företagas.

I skrivelse till länsstyrelsen den 25 februari 1943 framhöll jordbrukskommissionen
att ladugården vore i sådant skick att den särskilt vintertid ej
kunde godkännas för det i förhållande till densammas storlek alltför ringa
kreatursantalet med därav följande uppvärmningssvårigheter samt att den
borde avbalkas och även i övrigt iordningställas och anpassas efter det kreatursantal
som kunde komma att födas på gården.

Länsstyrelsen fann i resolutionen den 15 november 1943 med hänsyn till
vad synemännen anfört rörande byggnaderna å huvudgården jordbrukskommissionens
anmälan i vad anginge ladugården icke föranleda till någon länsstyrelsens
åtgärd.

Provinsialläkaren Bjernestam uppgav i sitt utlåtande i februari 1945 efter
inspektion av bostäderna å huvudgården: Mejeribyggnaden: En bostad för
underlydande vore inredd i övre våningen. Nedre botten i byggnaden rymde
tvättstuga, vedbod m. m. Fönster i denna våning saknades delvis, varför
utrymmena här bleve mera utkylda än nödvändigt. Av bostadens tre rum användes
endast två. Köket vore litet och försett med mycket dålig vedspis.
Det rum som användes såsom sovrum vore försett med kakelugn. I det andra
rummet vore provisoriskt insatt en liten kombinerad vedspis-kamin. Golven

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

39

verkade dåliga, dragiga och kalla och isolerade ej tillräckligt mot de underliggande
utkylda utrymmena. Fönstren vore otäta. Stark fukt kunde tidvis
förmärkas i bostaden. Garderob och skafferi kunde på grund av sitt läge direkt
under yttertaket ej användas. — Nya statarbyggnaden: Vardera våningen
innehölle två bostäder örn ett rum och kök. 1 nedre västra bostaden,
som vore bebodd av en estnisk familj med två minderåriga barn, vore belysningen
god. Vedspisen i köket vore dålig. Golven vore dåliga och kändes
kalla. Kakelugn funnes i rummet. Taken vore otäta; i köket hade i sprickorna
instoppats bomull och tygtrasor. Skafferi och garderob funnes. — I
östra bostaden på nedre botten saknade köket spis, endast en stor pannmur
funnes. Ytterdörren ginge ej att stänga. Innanför köket läge rummet, som
beboddes av en ensam man. Golvet vöre dåligt och otroligt smutsigt. Rummet
vore försett nied kakelugn. Lägenheten betecknades som kall och dragig. —
I västra bostaden på övre botten som beboddes av en estnisk familj örn två
personer vore belysningen god. Vedspisen i köket vore dålig. Golven verkade
dåliga. Kakelugn funnes i rummet. Bostaden betecknades som kall. Garderob
och skafferi funnes. — Den återstående bostaden å övre botten stöde
obebodd.

Med anledning av Bjernestams anmärkningar beslöt hälsovårdsnämnden
den 10 februari 1945 att bristerna å mejeribyggnaden och nya statarbyggnaden
skulle avhjälpas och bostäderna iståndsättas i överensstämmelse med
gällande hälsovårdsstadga samt att arbetena därmed skulle vara påbörjade
den 1 maj 1945 och vara färdiga och avslutade den 31 december 1945.

Efter besvär av fideikommissarie!! över hälsovårdsnämndens beslut återförvisade
länsstyrelsen genom utslaget den 3 november 1945 målet i denna
del till hälsovårdsnämnden för ny behandling enär i överklagade beslutet
icke angivits i vilka avseenden bostäderna i mejeribyggnaden och nya statarbyggnaden
vöre behäftade med bristfälligheter.

Vid den av utredningsmännen den 17 augusti 1945 företagna besiktningen
av byggnaderna konstaterades följande:

Beträffande den stall och vagnbod inrymmande längan: Byggnaden, vars
tak var belagt med tegelpannor, befann sig i sin helhet betraktat i ett synnerligen
dåligt skick. Takstolen syntes ej ha varit byggd för tegeltak, varför
en svacka uppstått. Spiltorna i stallet, 18 till antalet, voro mycket illa underhållna
och delvis uppruttna. I golvet som var av cement förekomino sprickor
och håliglieter. Vagnbodens väggar voro alldeles förfallna; dess tak befann
sig i jämmerligt skick.

Beträffande ladugården: Denna syntes från början lia varit väl byggd, men
dess underhåll hade i hög grad eftersatts. I väggarna funnos här och var stora
sprickor, golven voro söndriga och innertaket delvis uppruttet. Gödselrännorna
voro öppna. I ladugården, som var byggd för 120 djur, uppställdes numera,
enligt vad som uppgavs, endast ett 70-tal, därav 40 mjölkkor. Den för
dessa djur använda delen av ladugården hade avskilts från ladugården i övrigt
medelst upphängda papperssäckar stoppade med halm, dock nied stora
mellanrum, vadan något verkligt skydd mot kylan i den ej använda delen
av ladugården ej åstadkoms. Överhuvudtaget verkade etet som örn de i ladugården
uppställda kreaturen vintertiden skulle fara mycket illa till följd av
drag och kyla. Del kumle rent av ifrågasättas om icke förbud borde meddelas
mot hållandet av djur i ladugården i dess nuvarande skick.

Vid sidan av ladugården lanns en mjölkkammare, vars dåliga beskaffenhet
trotsade all beskrivning såväl vad angick väggar och golv som inredning.
Dess användande borde förbjudas ur hälsovårdssynpunkt. En i rummet
befintlig fotogenmotor, som användes för drivande av mjölkningsmaskinen,
spröd en stark fotogenlukt. Utanför mjölkkammaren och i det närmaste

40

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

i jämnhöjd med dess golv stod en samling av gulbrun illaluktande vätska,
möjligen kreatursurin från ladugården.

Utanför ladugården låg en stor gödselstack överväxt med ogräs. Gödseln
hade säkerligen ej utkörts på flera år, vilket tydde på uppenbar vanhävd.

Beträffande logbyggnaden: I denna hade insatts nya träbjälkar efter jordbrukskommissionens
påpekande vid dess senaste besök å gården.

Beträffande arbetarbostäderna: En sådan bostad om ett rum och kök var
inrymd i övre våningen av mejeribyggnaden. Ej annan eldstad fanns än en
liten kamin. Köket var mörkt och mycket dystert. Det upplystes att den arbetarfamilj,
som för närvarande bebodde lägenheten, .skulle flytta en av de
närmaste dagarna. Någon annan arbetarbostad i mejeribyggnaden var icke
bebodd. Såvitt utrönas kunde hade några reparations- eller ändringsarbeten i
anledning av hälsovårdsnämndens beslut den 10 februari 1945 icke utförts.

En äldre statarbyggnad upplystes vara utdömd såsom människobostad och
stod för närvarande obebodd.

En nyare statarbyggnad innehöll bostäder örn ett ruin och kök för fyra familjer,
vartill kom ett enkelrum. I ett par av rummen syntes nya golv ha
inlagts. Eldstäderna voro otillräckliga. Panelen på huset var dålig liksom även
en veranda och en ingångsbro.

Beträffande jordens skötsel å huvudgården lia från olika håll framförts
anmärkningar:

Jordbrukskommissionen fann sålunda i ritt yttrande den G november 1940,
att å huvudgården förelåge vanhävd, att ägorna närmast gården mest utgjordes
av mångåriga, starkt mossbeväxta vallar samt att en grönskande
gödselhög vittnade om att gödselstaden icke på mycket länge blivit rörd.

Efter inspektion den 11 juni 1941 anförde kristidsnämnden: Å gården,
som enligt uppgift innehölle 100 hektar läge 60 hektar i vall och s. k. beten
medan 32 V2 hektar vore vårsådda och 7 72 hektar i träda. Någon höstsäd
odlades icke emedan som arrendatorn uppgåve »det icke lönar sig». Förutvarande
arrendatorer hade dock fått utmärkta höstsädesskördar å egendomen.
Vallarna vore gamla och dåliga samt bestode mest av naturligt gräs
och ogräs. Gran och tallplantor växte långt ut på åkrarna, vilket ju icke
tydde på någon hög jordbrukskultur. Betesvallarna bestode till övervägande
del av kvickrot och hade nog aldrig varit igensådda med kulturgräs.

I sitt yttrande den 13 augusti 1941 uppgav jordbrukskommissionen, att
kommissionen efter inspektion den 12 augusti 1941 kunde konstatera i stort
sett samma missförhållanden som iakttagits vid närmast föregående besiktning
i november 1940, ehuru dock en areal av 12—15 hektar upplöjts och
delvis brukats för höstsådd samt att kommissionen kunde bekräfta riktigheten
av de iakttagelser i fråga om vallarna som gjorts av kristidsnämnden.

Gädeman upplyste i sin rapport till livsmedelskommissionen den 13 september
1941: Någon förbättring hade icke inträtt utan den otroliga vanhävden
fortginge i samma stil. Enligt ortsbornas uppgift vöre jorden av god
beskaffenhet och hade förut, när den skötts rationellt, givit goda såväl sädessom
höskördar. Nu läge åkerjorden till största delen i gamla och mossbelupna
betesmarker, där skogen flerstädes började göra sitt intåg. Någon
cirkulation mellan de olika växtslagen kunde man ej tala om. Brödsäd odlades
icke med undanlag av vårvete å ett område örn ungefär 5 tunnland,
vilket område vore oslaget och i bästa läll komme att lämna samma totalmängd
i skörd som utsädesmängden. Den från flera år lagrade och ej ut -

Kungl. J\laj:ts proposition nr lil.

41

körda gödseln (representerande ett betydligt större värde än ladugårdsbyggnaden)
skulle säkerligen vara nyttig för den mindre väl skötta åkerjorden.

1 en skrift av den 21 oktober 1941 tilläde Gädeman: Jorden vore icke
rationellt brukad. Örn brukningen vore lagd på mjölkproduktion, skulle
egendomen kunna föda dubbla antalet kor. Gården skulle normalt kunna
avkasta cirka 100 000 kg mjölk och dessutom spannmål å omkring 100 tunnland.
Bruksresultatet utgjorde därför intet bevis på att egendomen sköttes rationellt.

I sitt yttrande den 4 november 1941 anförde länsstyrelsen: Mot den kritik
som Gädeman riktat mot brukningen av huvudgården hade fideikommissaren
vänt sig med särskild skärpa under påpekande att den brukningsform
som tillämpades icke toge sikte på spannmålsproduktion utan direkt
inriktade sig på en ur folkförsörjningssynpunkt minst lika viktig mjölkproduktion
samt att denna inriktning för en egendom med Bogesunds läge och
avsättningsförhållanden framstode såsom den naturligaste och lämpligaste.
Länsstyrelsen hade ingen anledning ifrågasätta riktigheten av dessa synpunkter
och enligt vad Gademans promemorior gåve vid handen syntes icke
heller Gädeman vilja bestrida deras berättigande. Hans anmärkningar torde,
såvitt länsstyrelsen kunde förstå, mindre gälla brukningsformen såsom sådan
än konstaterade brister i dess tillämpning. Sålunda hade han påvisat att
odlad jord, som för kreatursuppfödning lagts till vall och beten, i stor
omfattning misskötts genom att icke göras till föremål för gödsling och frösådd.
Och vidare hade han gjort uttalanden, av vilka syntes framgå att
arealerna av den till vall och beten utlagda jorden proportionsvis vida överstege
vad som betingades av storleken av kreatursbesättningen. A huvudgården
medgåve ekonomibyggnaderna möjlighet till en ökning av kreatursstammen
ehuru denna möjlighet icke tillvaratagits. Enligt länsstyrelsens mening
tydde de förhållanden å vilka Gädeman sålunda riktat uppmärksamheten
på en betänklig misshushållning med jorden. Huruvida en dylik misshushållning
i allmänhet ansåges falla under begreppet »uppenbar vanhävd» kunde
måhända vara ovisst. Då den emellertid till sina verkningar icke nämnvärt
syntes skilja sig från rena underlåtenheten att bruka den odlade jorden
och vidmakthålla dess växtkraft, torde skäl finnas för att hänföra den under
nyssnämnda vanhävdsbegrepp.

Vid synen den 7 augusti 1942 anmärktes, att den till bele använda åkerarealen
vore alltför stor, da rikliga naturliga beten funnes att tillgå, samt att
jordens hävd vore mindre god.

Jordbrukskommissionen anförde i skrivelsen till länsstyrelsen den 25 februari
1943: Kommissionen hade icke ansett sig äga rätt att föreskriva viss
produktionsinriktning för gården utan endast föreskrivit sådana åtgärder att
befintlig vanhävd avhjälptes. Fideikommissarien gjorde gällande att animalisk
produktion vore det enda möjliga å egendomen. Även örn kommissionen
funne en sådan uppfattning väl ensidig hade den intet att erinra häremot
under förutsättning att åkerjord och byggnader sköttes så att produktionen
av livsmedel bleve tillfredsställande, vilket för närvarande ingalunda vore
fallet. Tvärtemot fideikommissariens uppfattning hade kommissionen konstaterat
att mjölkproduktionen å såväl huvudgården som Frösvik med tillhörande
gårdar vore abnormt låg i förhållande till arealen även örn gårdarna
vore lagda i normalt växelbruk med såväl animalisk som vegetabilisk produktion.
Med den ensidiga produktionsinriktning som fideikommissarien ansågc
vara den riktiga framträdde detta missförhållande ännu tydligare som
en uppenbar följd av vanhävden. — Utöver den vanhävd som synemännen
konstaterat hade kommissionen för sin del funnit sådan föreligga i avsevärt
större utsträckning men icke ansett sig böra påyrka dess avhjälpande annat

42 v Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

än i de fall då den direkt äventyrade gårdens normala produktionsmöjligheter.

I besiktningsinstrument av maj 1945 anmärke jordbrukskommissionen, att
huvudgården företedde en örn möjligt sorgligare anblick av vanhävd och
förfall än vid tidigare besiktning samt att vissa till gården hörande åkrar
läge oplöjda.

I detta sammanhang antecknades:

att mjölkproduktionen på huvudgården enligt arrendatorns uppgift utgjort
98 709 kg under tiden V. 1940—31/= 1941, 70 584 kg under tiden VT 1941—3%
1942 och 112 409 kg under tiden V* 1944—:% 1945;

att kristidsnämnden beträffande skördeuppskattningen den 11 augusti 1944
på huvudgården lämnat följande uppgift: Ett område örn 25 hektar fodersäd
hade uppskattats giva en skörd av 32 500 kg. Enligt tröskrapporten hade utbytet
dock blivit endast 13 100 kg. Den stora skillnaden mellan uppskattad
och verklig skörd berodde på dåliga bärgningsmetoder. Av vårvete försåldes
under år 1944 600 kg; detta parti vore den enda brödsäd som kommit från
Bogesund regleringsåret 1944—1945 och för övrigt den enda kvarndugliga
brödsäd som gården avkastat under hela krisen:

att arrendatorn å huvudgården i föreskriven anmälan till kristidsstyrelsen
uppgivit: Under sommaren 1945 användes åkerarealen 100 hektar på så sätt:
att vårvete funnes å 1, blandsäd å 25, matärter å \''2. potatis å 1/2, grönfoder
av säd och baljväxter å 3, vall till slåtter å 37, vall avsedd till fröskörd å 3
och vall till bete och grönfoder å 30 hektar. Den 1 juni 1945 funnes på gården
följande kreatursbesättning: 4 hästar, 1 tjur, 39 kor, 26 kvigor och 14 kalvar.
Under år 1944 producerades å gården 100 865 kg mjölk, varav 91 040 kg levererades
till mejeri;

samt att vid skördeuppskattning den 9 augusti 1945 25 hektar blandsäd
beräknats giva en skörd av 32 500 kg.

Beträffande den under huvudgården brukade delen av Askrikegärdet kan
anmärkas följande:

Enligt uppgift av Gädeman i dennes rapport av den 13 september 1941 låg
jorden i fråga huvudsakligen i betesvall, på vilken gran- och tallplantor börjat
göra intåg.

Vid länsstyrelsens besiktning den 29 oktober 1941 uppgav arrendatorn av
huvudgården att å de delar som nyttjades till betesmark endast förekomme
självsådd.

Synemännen konstaterade den 7 augusti 1942 att ett område örn 43 tunnland,
som utgjorde en av Bogesunds bästa jordar, back- och stenfri med god
ägofigur legat i vanhävd sedan år 1932 i det att området varken brukats eller
besåtts. Synemännen föreslogo att fideikommissarie!! förpliktades att omedelbart
bruka området i fråga t. ex. genom upplöjning genast för sådd med
höstsäd eller möjligen vårsäd år 1943.

I sin skrivelse till länsstyrelsen den 25 februari 1943 anförde jordbrukskommissionen:
Askrikegärdet, vilket sedan år 1932 icke varit föremål för brukning,
gödsling eller dikning utan fått helt sköta sig självt, måste för att lämna
tillfredsställande avkastning snarast dikas, upplöjas och gödslas samt besås
med säd, i vilken därest området fortfarande skulle användas till mångårig
betesvall insåning med lämplig fröblandning borde ske. Enligt kommissionens
mening vore arealen såsom enbart betesmark dock för stor i förhållande till
huvudgården i övrigt och dessutom belägen alltför långt bort från densamma
för att på detta sätt kunna tillfredsställande nyttjas, varför Askrikegärdet med
den goda jord, som där funnes i stora skiften, hellre borde inläggas i vanligt
växelbruk. Dess utnyttjande till enbart bete torde även nödvändiggöra upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

43

förande av sommarladugård med mjölknings- och vattningsanordningar. Med
anledning härav funne kommissionen för sin del lämpligare att viss del på
vanligt sätt användes till produktion av spannmål och foder men ville som
framhållits icke motsätta sig Askrikegärdets utnyttjande till bete under ovan
angivna förutsättningar.

I resolutionen den 15 november 1943 förpliktade länsstyrelsen som av
syneutlåtandet fann vara styrkt, att 43 tunnland av Askrikegärdet vore föremål
för sådan vanskötsel att jordens avkastningsförmåga äventyrades, fideikommissarien
att vid vite av 3 000 kronor för underlåtenhet därutinnan före
den 1 juni 1945 ha satt ifrågavarande jord i kultur genom rationell brukning
och växtodling.

Sedan fideikommissarien anfört besvär över länsstyrelsens berörda beslut,
inkom länsstyrelsen med utredning utvisande dels att det i överklagade resolutionen
avsedda Askrikegärdet jämte däri ingående del av den s. k. Knäviksängen
i areal innehölle — frånsett ett område om 0,48 hektar som vore
upplåtet till militärförläggning —- 20,06 hektar eller 40,65 tunnland, dels ock
att jordbrukskommissionen beträffande vanhävdens avhjälpande föreslagit
vissa alternativa åtgärder, däribland att ett genom Askrikegärdet och Knäviksäng
löpande utfallsdike skulle bottnas och släntas och andra diken därstädes
iståndsättas samt att sagda område skulle plöjas, gödslas och besås
nied lämpligt frö och skyddsäd för användande till bete.

I resolution den 14 september 1944 fann Kungl. Majit fideikommissa -riens besvär icke föranleda annan ändring i länsstyrelsens resolution än att
tiden för vidtagande av föreskrivna åtgärder för avhjälpande av vanhäyden
bestämdes till senast den 1 juni 1946 och skulle fideikommissarien, därest
han fortfarande önskade nyttja sagda område om 20,06 hektar för grässlätter
och bete, beträffande åtgärder för vanhävdens avhjälpande å området
förfara i huvudsaklig överensstämmelse med jordbrukskommissionens förut
omförinälda förslag.

Vid den av utredningsmännen verkställda besiktningen av huvudgården
konstaterades beträffande jordens brukning, att de anmärkningar i detta
hänseende som enligt den förut lämnade redogörelsen från skilda håll framställts
hade sitt fulla berättigande. Om också de till vall och bete utlagda åkrarna
åtminstone delvis, såsom föidiållandet vore med det s. k. Tallaröskiftet,
befunne sig i jämförelsevis gott tillstånd — säkerligen i viss mån beroende
på den gynnsamma väderleken under 1945 års sommar — måste dock det
brukningssätt som sedan flera år tillämpades anses såsom i hög grad oekonomiskt
och irrationellt. 1 detta hänseende borde framhållas, dels att de arealer
som utlagts till beten finge anses vara alltför stora i förhållande till de
arealer som användes för sädesodling, helst som riklig tillgång på naturliga
betesmarker funnes, dels att någon gödsling av betesmarken eller insåning
av gräsfrö i den uppenbarligen ej skedde och dels att indelning av betesmarken
i fållor ej förekomme, till följd varav djuren under betestiden finge
gå lösa över hela den stora betesarealen. Vidare vöre det tydligt att därest
såsom från fideikommissariens sida gjorts gällande, huvudvikten skulle läggas
på deri animaliska produktionen, misshushållning förelåge så tillvida att
kreatursbesättningen på gården vore alltför liten i förhållande till omfattningen
av slåttervallama och betesmarkerna. Mest rationellt skulle emellertid
vara att avsevärda delar av betesmarkerna plöjdes upp och intoges i cirkulationsbruk,
varigenom sädesproduktionen på gården kunde betydligt ökas.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

2. Nya Ådalen

omfattar 81,25 hektar åker och har år 1945 åsalts ett taxeringsvärde av 89 700
kronor. Brukningsenheten tiar uppkommit genom sammanslagning år 1944
av de forna brukningsdelarna Tenö l1 örn 1\i mantal och fastigheten Södra
Ådalen samt brukas nu av den tidigare arrendatorn å Södra Ådalen med
sistnämnda gård såsom huvudgård. Avståndet mellan de båda gårdarna är
cirka sju kilometer och enda förbindelsen mellan dem utgöres av en väg, som
till större delen befinner sig i miserabelt skick.

Hemmanet Tenö örn 21 hektar åker innehades under åren 1908—1938 aven
och samme arrendator och under påföljande år fram till 1944 av en anförvant
till denne. I arrendeavgäld utgick då 2 000 kronor örn året. Enligt
uppgift skulle det sista arrendekontraktet beträffande Tenö lia utlöpt först
år 1948. Emellertid hade fideikommissarien under år 1943 begärt att arrendatorn
skulle lämna arrendet redan den 1 januari 1944, därvid fideikommissarien
erbjudit för den återstående kontraktstiden en årlig kontant ersättning
av 420 kronor jämte fri dispositionsrätt till åbyggnaderna och rätt att
hålla en häst och en ko jämte smådjur. Arrendatorn som funnit sig böra antaga
fideikommissariens förslag hade på nämnda villkor frånträtt arrendet
den 1 januari 1944, varefter jorden lagts till Södra Ådalen. År 1943 hade å
Tenö lotts 3 hästar och 18 nötkreatur, varjämte arrendatorn hållit traktor.

Åbyggnaderna å Tenö utgöras av mangårdsbyggnad av trä i två våningar,
ladugård under tak av tegel med plats för 18 kor, stall med 4 spinor och loge
sammanbyggda i en länga samt drängkammare och vedbod.

Brukningsdelen Södra Ådalen utgjordes ursprungligen av ett torp, omfattande
enligt 1873 års arealavmätning 9 tunnland 19 kappland. Genom sammanslagning
med angränsande torp och lägenheter utökades arealen till omkring
25 hektar. Under arrendet lades därefter även ett område örn 12 hektar
åker från det F/2—2 kilometer öster örn Södra Ådalen belägna Askrikegärdet.
Sedan ladugård, stall och loge till den väster örn Södra Ådalen liggande
arrendegården Frösvik l1 örn 2 mantal nedbrunnit år 1935, lät fideikommissarien
uppdela den till Frösvik hörande odlade jorden i ungefär tre lika stora
skiften örn 23 hektars storlek, av vilka ett skifte lades till envar av arrendegårdarna
Södra Ådalen, Sandvreten och Röskär.

I arrendeavgäld för hela den nybildade brukningsenheten Nya Ådalen utgår
enligt uppgift av arrendatorn endast 1 500 kronor örn året. Djurbesättningen
å gården utgjorde den 1 juni 1945 4 hästar, 1 tjur, 19 mjölkkor och
3 ungdjur.

Å Södra Ådalen finnas följande byggnader: mangårdsbyggnad i två våningar,
ladugård med plats för 18 djur och loge sammanbyggda i en länga, stall
med 5 spiltor och arbetarbostad.

Vid utredningsmännens besök å Nya Ådalen antecknades följande:

Beträffande byggnaderna å Tenö: Mangårdsbyggnaden som var från 1700-talet men senare tillbyggts var i tämligen gott stånd. Golvet i stallängan var
dåligt. Innertaket i svinhuset som var beläget vid ladugården var uppruttet
och i behov av omläggning.

I fråga om byggnaderna å Södra Ådalen: Ladugården med loge var dåligt
underhållen; den kunde anses motsvara behovet för en gård på högst 15
hektar. Stallet var synnerligen mörkt och även i övrigt bristfälligt både utoch
invändigt; sålunda voro väggbrädema till stor del uppruttna. Arbetarbostaden
var något så när underhållen. Maskiner och redskap belamrade gårdsplanen,
då redskapsskjul saknades. En grönskande gödselstack som låg intill
ladugården innehöll gödsel från åtskilliga år.

Kiuvjl. Maj.ls proposition nr lil.

45

Beträffande jordens skötsel: Av åkerarealen som av arrendatorn uppgavs
lill 70 hektar användes 5 hektar till höstvete, 8 hektar till havre, 10 hektar till
blandsäd, V2 hektar till matärter, 1 V2 hektar tilt potatis, 27 hektar till slättervall,
2 hektar till vall för fröskörd, 10 hektar till betesvall och 6 hektar till
bekläda eller obrukad åkerjord. Under är 1914 hade till mejeri levererats
20 600 kg oskummad mjölk.

Den förut omnämnda uppdelningen av Frös viks jorden har pä grund av avståndet
till de olika huvudgårdarna, de dåliga vägföi-bindelserna och de otillräckliga
ekonomibyggnaderna å huvudgårdarna redan frän början medfört
synnerligen stora olägenheter vid brukandet av jorden i fråga med därav följande
vanhävd. Detta förhållande har också påtalats i olika sammanhang.
Redogörelse härför lämnas här nedan även såvitt angår de delar av Frösviksjorden
som lagts under Sandvreten och Röskär.

Sålunda uppgav jordbrukskommissionen i sitt yttrande den 6 november
1940 att beteshagarna å Frösvik i stor utsträckning vore obetade och ängarna
oslagna samt att dikena vore helt eller delvis igengrodda.

Kristidsnämnden anförde i skrivelsen den 4 juli 1941 att, sedan Frösviks
gård samt många torp lagts som sidobruk till andra ännu bebodda gårdar
hade följden blivit att jorden ej alltid skötts som den borde. Någon naturlig
gödsel finge den väl aldrig och knappast någon konstgödsel heller.

Gädeman uppgav i sin rapport till livsmedelskommissionen den 13 september
1941: De tre mindre granngårdar, på vilka Frösviks åkerjord uppdelats,
läge på alltför långt avstånd för alt jorden i fråga skulle kunna rationellt
brukas. Följden hade därför blivit att åkerjorden till större delen läge i gamla
rallar som aldrig erhölle någon gödsel, då de nya brukarnas ursprungliga
djurantal ej kunnat ökas på grund av för små stallutrymmen.

I eli senare yttrande anförde Gädeman: Till Sandvreten å vilken gård uppförts
ekonomibyggnader efter en areal av 22 tunnland hade jordägaren utan
att öka ekonomibyggnaderna lagt dels från Frösvik 47 tunnland och dels från
andra utgårdar 28 tunnland. Härigenom och då avståndet till jorden på Frösvik
utgjorde cirka 3 km hade sistnämnda jord blivit helt vanvårdad. Samma
förhållande rädda beträffande Röskär. Denna gård hade ekonomibyggnader
efter 36 tunnland och hade från Frösvik erhållit ytterligare 47 tunnland. Röskär
del av Frösvik läge cirka 6 km från ekonomibyggnaderna. Jämväl här
vöre brukandet av Frösviks 47 tunnland eftersatt och vanvård förelåge. Frösådd
å slåttervallarna hade tydligen icke ansetts behövlig, utan den växtlighet
som funnes hade kommit genom självsådd.

I syneprotokollet av den 11 augusti 1942 uttalade synemännen om Frösvik
bland annat, att de ansåge att fideikommissarien borde åläggas bygga upp
erforderliga uthus i stället för dem som förstörts genom branden och brukaren
förpliktas att ha full ladugårdsbesättning och hästar. Pä gården funnes
mycket stora och rikliga beteshagar med ymnig betesväxt. Dessa betesmarker
gånge ned mot saltvatten men användes endast till ringa del. Synemännen
trodde sig kunna påstå ali betesmarkerna skulle kunna räcka för omkring
50 nötkreatur i minst 4 månaders betesgång årligen. Någon vanhävd i lagens
mening ansåge synemännen sig ej för det dåvarande kunna konstatera på
Frösvik — delta kunde dock till stor del bero på alt årets rika nederbörd givit
eli sä gott skörderesultat — men då jorden ej kunde tillföras naturgödsel
neli då tillgängen på konstgödsel vore synnerligen begränsad kunde med nuvarande
brukningssystem fullgod skörd ej förväntas under kommande år.

Hagman yttrade i sitt utlåtande den 3 december 1942: Då ekonomibyggnaderna
vid samtliga tre gårdar Ådalen, Sandvreten och Röskär ej vore av
sådan storlek ali de medgåve utökning av djurbestånden, bleve följden helt
visst all Frösviksjorden icke tillfördes någon kreatursgödsel, varför mari där

46

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

måste räkna med årligen minskade grödor. Visserligen knöde man lill en tid
genom att påföra konstgödsel uppehålla jordens avkastningsförmåga, men
då konstgödseltillgången vore mycket knapp, torde Frösviksjorden bliva mycket
vanlottad vad sådan gödning anginge. Omsorgen örn jordbruket och dess
rationella utnyttjande bjöde att Frösviks gård brukades som en enhet för sig.
Ladugården borde därför snarast återuppföras. Underhållet av diken och
vägar hade eftersatts sedan flera år och även häri borde rättelse ske.

Jordbrukskommissionen uttalade den 4 december 1942 alt till Frösviks gård
hörande öppen jord skulle genom erforderlig avdikning, brukning och gödsling
bringas i sådan hävd att den normala produktionen icke äventyrades.

I skrivelsen till länsstyrelsen den 25 februari 1943 anförde jordbrukskommissionen:
Normal produktion syntes kunna åstadkommas endast genom återuppförande
av erforderliga ekonomibyggnader å Frösvik eller ock genom
utökning till erforderlig storlek av ekonomibyggnaderna å de arrendegårdar
till vilka Frösviksjorden blivit upplåten. I intetdera fallet funne sig kommissionen
befogad alf ingripa utan finge förorda de åtgärder som Hagman i
sitt utlåtande föreslagit.

I resolutionen den 15 november 1943 yttrade länsstyrelsen: Vidkommande
Frösviks gård funne viii länsstyrelsen jordbrukskommissionens anmälan såtillvida
befogad som av vad synemännen upplyst om därstädes rådande brukningsförhållanden
syntes framgå, att den lill gården hörande jordens avkastningsförmåga
äventyrades på grand av otillräcklig gödsling. Då emellertid
förebyggandet därav syntes förutsätta åtgärder som det enligt vanhävdslagen
icke torde kunna åläggas vare sig jordägaren eller brukarna att vidtaga, funne
länsstyrelsen kommissionens anmälan vad denna gård anginge icke föranleda
någon länsstyrelsens ytterligare åtgärd.

Av kristidsnämnden ntsedda besiktningsmän anmärkte i rapport till jordbrukskommissionen
den 25 september 1944 beträffande den del av Frösviksjorden
som tillagts Sandvreten att omkring 4 hektar av 1943 års träda som
delvis plöjts på hösten 1943 för övrigt varken brukats eller besätts år 1944
samt att 5 hektar av första årets vall endast vore beväxt med ogräs.

Vid sitt besök å Bogesundshalvön kunde utredningsmännen på vägen
Södra Ådalen—Frösvik iakttaga att åtskillig till Frösvik hörande under
Södra Adalen brukad jord, som tidigare varit åker, utlagts till betesmark.
På vissa ställen voro dikena fulla med lövsly och skogen fick obehindrad
tränga in på skiftena. Enligt utredningsmännens åsikt måste vanhävd här
anses föreligga. Jorden borde — sedan dikena röjts — plöjas upp, gödslas
och indragas i c i rk u 1 a t i on slira ket.

Utredningsmännen besiktigade härjämte åtskilliga skiften norr om huvudbyggnaderna
å Frösvik. På flera ställen var hävden anmärkningsvärt
dålig; åkerjord bade utlagts till betesmark. På större vallområden var gräset
ännu oslaget, och ifrågasättas kunde örn det någonsin bleve skördat. Ren
vanhävd förelåg.

Beträffande den verkställda sammanslagningen av Tenö, Södra Adalen
och 1/1 av Frösviksjorden uttalade utredningsmännen såsom sin bestämda
mening att denna så långt ifrån medförde några fördelar för jordbruksdriften
att den tvärtom måste anses vara i allra högsta grad irrationell, detta på
grand av det långa avståndet mellan de olika gårdarna och de jämmerliga
vägförbindelserna dem emellan ävensom med hänsyn därtill att å Södra
Adalen som vore huvudgård ej funnes byggnader tillnärmelsevis tillräckliga
att rymma en mot jordarealen svarande kreatursbesättning. Det syntes uppenbart
att den år 1944 skedda sammanslagningen av Tenö och Södra Ådalen
bomme att giva ökad fart åt den redan tidigare inträdda vanhävden å

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

47

Frösviksjorden, varjämte med hänsyn till svårigheten för alt icke säga omöjligheten
av ett förnuftigt brukningssätt på de olika gårdarna vanhävden
även på andra områden än Frösviksjorden måste befaras alltmera gripa omkring
sig.

3. Nya Sandvreten

omfattar 71,25 hektar åker och har år 1945 åsatts ett taxeringsvärde av
74 000 kronor. Brukningsenheten har uppkommit genom sammanslagning
år 1944 av de forna brukningsdelarna Sandvreten l1 örn 1/4 mantal och Holminge
l1 om 72 mantal samt arrenderas nu av den tidigare arrendatorn å
Holminge. Jordbruket å Sandvreten skötes av en son till arrendatorn för
dennes räkning. Avståndet mellan Sandvreten och Holminge uppgår till omkring
2 kilometer.

Hemmanet Sandvreten omfattade enligt uppgift ursprungligen omkring
11 hektar åker men utökades senare med 14 hektar åker från andra utgårdar.
Såsom förut nämnts Indes till hemmanet år 1935 en tredjedel av den
till Frösvik hörande jorden. Sandvreten utarrenderades därefter för 1 550
kronor örn året.

Byggnaderna å Sandvreten utgöras av mångå nybyggnad inrymmande
ett rum och kök, stall och ladugård sammanbyggda i en länga samt loge.

I sin rapport den 13 september 1941 till livsmedelskommissionen påtalade
Gädeman, att ehuru åkerarealen till Sandvreten ökats från 22 till 97
tunnland åbyggnaderna icke undergått någon utvidgning, varjämte han
framhöll att byggnaderna vore i mycket dåligt skick.

Hagman påpekade i sitt utlåtande den 3 december 1942, att byggnaderna
i fråga inom en nära framtid behövde genomgripande repareras.

Beträffande mangårdsbyggnaden och brunn anförde Bjemestam i sitt utlåtande
till hälsovårdsnämnden i februari 1945: Bostaden utgjordes av reveterad
timmerstuga med dålig grund och spruckna väggar. Byggnaden rymde
kök och ett litet lågt rum. Fönstren vore otäta och virket i bågarna uppvisade
röta. Rummet vore försett med kakelugn. Bostaden vore kall och fuktig
samt ytterst dragig. Skafferi och garderob saknades. Bostaden vore nu
sådan att man ej kunde kalla den människovärdig. Genomgripande reparation
och värmeisolering vore nödvändig. Brunnen läge lågt och i markens
nivå, varigenom ytvattnet från omgivningen runne direkt ned i brunnen.
Brunnsvattnet vore också orent med mycket grumligt ytskikt.

Vid sammanträde den 10 februari 1945 beslöt hälsovårdsnämnden att
mangårdsbyggnaden skulle utdömas då den vore i sådant skick att den icke
kunde repareras samt att bostaden skulle vara utrymd senast den 15 augusti
1945 och de som därefter begagnade byggnaden som bostad skulle ådömas
ett vite av 1 000 kronor.

Genom utslag den 3 november 1945 fann länsstyrelsen skäligt sålunda ändra
hälsovårdsnämndens ovannämnda beslut att fideikommissarien ålades att
senast den 1 oktober 1947 ha avhjälpt vissa i eli till länsstyrelsen ingivet besiktningsutlåtande
av den 30 juli 1945 påvisade bristfälligheter å mangårdsbyggnaden.

I fråga örn den del av Frösviksjorden som brukas under Sandvreten hänvisas
till vad förut anförts under Nya Ådalen.

Byggnaderna å Holminge utgöras av mangårdsbyggnad innehållande tre
runi och kök, ladugård med plats för 18 klavbundna djur, stall med fem spiltor
och loge.

I sin rapport den 13 september 1941 uppgav Gädeman beträffande Holminge:
Nuvarande arrendatorn hade brukat gården i 14 år. Något arrende -

48

Kimot. Majlis proposition nr lil.

kontrakt vore ej upprättat och arrendeavgäld hade ej erlagls under alla år.
Vid Gademans besök i september 1941 hade gödsling och plöjning påbörjats
av trädan, vilken legat orörd hela sommaren och mest bestode av en enda
ogräshärd. Alla byggnader vore i beklagansvärt skick och otillräckliga. Gödselstaden
vore fullbelagd och de flytande beståndsdelarna trängde åter in i
stallet. Taken vore bristfälliga och regnvattnet hotade att fullständigt förstöra
väggar och inredning. Bostaden vore i synnerligen bristfälligt och hälsovådligt
skick. Enligt arrendatorns uppgift hade golvytan för 14 år sedan blivit
uppmätt av godsets skogvaktare i och för inläggning av nya golv men hade
sedan dess ej mera blivit åtgjort.

Länsstyrelsen uppgav efter besiktning i yttrande den 4 november 1941 att
såvitt länsstyrelsen kunde finna uppenbar vanhävd torde föreligga å Holminge
och förutsättning finnas för tillämpning av förfogandelagen.

Av kristidsnämnden utsedda besiktningsmän uppgåvo i rapport den 25
september 1944 till jordbrukskommissionen beträffande förhållandena å Holminge:
Ett område om lV2 hektar hade legat i träda sedan år 1943 med gödsel
utkörd i strängar som legat över ett år. Två hektar vårsäd hade kreaturen
avbetat. På ett annat område örn 1 hektar som läge i träda hade upplagts ett
par gödselhögar. En del hade plöjts på hösten 1943 men i övrigt hade området
varken brukats eller besätts under år 1944.

Bjernestam anmärkte efter inspektion å Holminge i februari 1945: Bostaden
vore inrymd i en låg reveterad timmerstuga och beboddes av åtta personer,
därav en minderårig. Hela bostaden vore mörk och ett av rummen hade
en takhöjd av endast 174 cm. I två av rummen funnes kakelugn men i endast
en kakelugn kunde eldas. I det tredje rummet funnes öppen spis. Golven
i bostaden vore delvis dåliga. Innanfönster till rummen saknades. Garderob
saknades och skafferiet vore dåligt. Yttertaket till bostaden vore dåligt
och överallt i detsamma funnes läckor. Nockbeläggning saknades. Bostaden
vore i trängande behov av en genomgripande reparation. Väggar och golv behövde
värmeisoleras och eldstäderna iståndsättas. — Brunnen som läge lågt
vore belägen cirka 10 meter från gödselstacken och avträdet. Den saknade hell
skydd för ytvattnets nedträngande. Hela brunnen vore uttapetserad med alger
och mossor. Djupet vore lV2 meter. Hela bottnen vore täckt av döda maskar.
Vattnet i brunnen vore trots allt klart och utan lukt. Man avstode från smakprov.
Brunnen borde med hänsyn lill grannskapet fyllas igen och ny sådan
uppföras å lämplig plats där tillräckligt med vatten kunde erhållas.

Hälsovårdsnämnden fattade den 10 februari 1945 följande beslut: Med
hänsyn till bostadens dåliga beskaffenhet skulle byggnaden för att kunna användas
såsom bostad iståndsättas i sådant skick som angåves i hälsovårdsstadgan
för landet och skulle arbetet påbörjas senast den 1 maj 1946 och
vara fullständigt färdigt och avslutat den 30 april 1947. Den nuvarande vattenbrunnen
finge icke användas utan den skulle enligt Bjemestams utlåtande
senast den 1 juni 1945 igenstenas och en ny brunn upptagas, som skulle
förses med cementringar och vara fullt iordningställd för godkännande den
1 augusti 1945.

Genom utslaget den 3 november 1945 fann länsstyrelsen skäligt dels återförvisa
målet såvitt anginge bostadshuset å Holminge till hälsovårdsnämnden
för ny behandling, enär i överklagade beslutet icke angivits i vilka avseenden
bostaden vore behäftad med bristfälligheter dels ock på det sätt ändra beslutet
i övrigt att fideikommissarien ålades, att senast den 1 juni 1946 lia låtit
upptaga ny brunn å fastigheten.

Vid utredningsmännens besök å Nya Sandvreten antecknades: Åkerarealen
användes sommaren 1945 enligt arrendatorns uppgift så att vårvete fanns å

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

49

1 V2 hektar, havre å 18 hektar, blandsäd å 2 hektar, matärter å V2 hektar,
potatis å 1/2 hektar, grönfoder å 1 hektar, vall till slåtter å 15 hektar, vall till
fröskörd å 1 hektar, vall till bete å 301l2 hektar och helträda å 4 hektar. Å
fastigheten föddes den 1 juni 1945 3 hästar, 1 tjur, 29 mjölkkor och 12 ungdjur.
— Åkerarealen såväl å Sandvreten som å Holminge var så stor att den
väl motiverade att varje gård brukades för sig såsom självständig enhet,
varför sammanslagningen av nämnda gårdar liksom sambruket med V3 av
Frösvik uppenbarligen voro synnerligen olämpliga.

Vid besiktningen å Sandvreten konstaterades att mangårdsbyggnaden fortfarande
användes som bostad utan att något ändringsarbete såvitt iakttagas
kunde utförts. Vidare befanns att stall och ladugård voro dåliga och att uthusen
överhuvud måste anses fullständigt otillräckliga redan för en gård på
25 hektar.

Å Holminge konstaterades: Ladugården var synnerligen mörk och otidsenlig.
Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas örn ej dess användande som
stall för kreatur kunde anses som djurplågeri. Härtill kom att såväl ladugården
som logen voro mycket dåligt underhållna, delvis förfallna. Byggnaderna
på gården överhuvud taget kunde betecknas såsom varande av »femte
graden». Vad brunnen beträffade så användes denna fortfarande, vilket måste
anses i hög grad upprörande med hänsyn till dess närhet till gödselstaden
och det snuskiga avträdet, invid vilket exkrementer och använt toalettpapper
lågo i öppen dager endast några meter från brunnen.

4. Nya Röskär

omfattar 65 hektar åker och har år 1945 åsatts ett taxeringsvärde av 73 900
kronor. Brukningsenheten har uppkommit genom sammanslagning år 1944
av de forna brukningsdelarna Röskär, Ernvik och Hellsund samt brukas nu
med Röskär som huvudgård.

Till hemmanet Röskär l1 om 1U mantal lädes såsom förut nämnts år 1935
en tredjedel av den till Frösvik hörande jorden. Byggnaderna å Röskär utgöras
av mangårdsbyggnad, ladugård med plats för 13 kor och stall samt loge
under halmtak.

I sin rapport den 13 september 1941 till livsmedelskommissionen framhöll
Gädeman, att arrendatorn å Röskär som ursprungligen brukat 18 hektar
genom tillkomsten av 23 hektar från Frösvik fått alldeles för stor åkeareal
i förhållande till byggnadernas storlek.

Beträffande mangårdsbyggnaden och brunnen å Röskär anmärkte Bjernestam
i februari 1945: Bostaden bestode av fyra rymliga rum och kök i reveterad
byggnad och beboddes av sex personer, därav två minderåriga. Endast
i ett av rummen funnes kakelugn men det vöre ej möjligt att elda i densamma.
Två av de övriga rummen uppvärmdes med kamin. I det fjärde rummet
funnes öppen spis. Ett av rummen som vore förbyggt med en veranda saknade
direkt dagsljus. Bostaden vore kall och under vintern även fuktig. Skafferi
saknades och garderobsutrymmena vore dåliga. Genomgående reparation och
värmeisolering av bostaden vore nödvändiga. — Brunnen läge långt från gården
uppe i skogen.

Vid sammanträdet den 10 februari 1915 beslöt hälsovårdsnämnden att med
hänsyn till mangårdsbyggnadens beskaffenhet densamma för att kunna användas
till bostad skulle iordningställas i sådant skick som angåves i hälsovårdsstadgan
för landet och att arbetet skulle påbörjas senast den 1 maj 1946
och vara avslutat den 30 april 1947.

Genom utslaget den 3 november 1945 fann länsstyrelsen skäligt återförvisa
målet i denna del till hälsovårdsnämnden för ny behandling, enär i överkla Bihang

till riksdagens protokoll 1046. 1 samt. Nr lil. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

gade beslutet icke angivits i vilka avseenden bostaden vöre behäftad nied
bristfälligheter.

Hemmanet Ernvik l1 om V4 mantal brukades av en och samme arrendator
under 35 års tid fram till 1944. Ehuru den sista arrendeperioden utlöpte
först år 1946, hade arrendatorn på fideikommissariens begäran frånträtt arrendet
två år tidigare. Enligt uppgift hade arrendatorn resterat för arrendeavgifter
— arrendet hade år 1921 höjts från 600 till 1 300 kronor årligen
— och fideikommissarie!! hade i samband med avträdet 1944 efterskänkt sin
arrendefordran och förbundit sig att låta arrendatorn och hans hustru utan
ersättning disponera åbyggnaderna kontraktstiden ut. Å hemmanet som omfattade
20 hektar odlad jord hade år 1943 fötts 9 kor, 1 kviga och 2 hästar.

Beträffande byggnaderna å Ernvik kan anmärkas att Hagman i sitt utlåtande
den 3 december 1942 yttrade, att byggnaderna i fråga inom en nära
framtid behövde genomgripande repareras.

Bjernestam uppgav i sitt utlåtande i februari 1945: Mangårdsbyggnaden bestode
av en reveterad timmerstuga med låg sockel, innehållande fyra rum och
två kök, varav tre rum med kök utgjorde bostad för arrendatorn. Rummen
vore stora och ljusa, golven emellertid otäta med dåliga trossbottnar. I samtliga
rum funnes kakelugnar men dessa vore så dåliga att man ej litade på deras
eldsäkerhet. Bostaden vore mycket kall och under kalla vintrar kunde
högre temperatur inomhus ej ernås än + 9 å 10 grader; vättnet i köket fröse
o. s. v. Skafferi och garderob saknades. Bostaden vore i stort behov av reparation
och måste värmeisoleras för att ej vara hälsovådlig.

Hälsovårdsnämnden meddelade vid sammanträdet den 10 februari 1945
beträffande mangårdsbyggnaden å Ernvik beslut av samma innehåll som
beträffande mangårdsbyggnaden å Röskär.

I sitt utslag den 3 november 1945 fann länsstyrelsen skäligt återförvisa
målet jämväl i denna del till hälsovårdsnämnden för ny behandling.

Torpet Hellsund med omkring 3 hektar odlad jord utarrenderades såsom
särskild brukningsdel fram till år 1944. Beträffande byggnadsbeståndet å
Hellsund kan anmärkas, att hälsovårdsnämnden genom sitt beslut den 10
februari 1945 dels med hänsyn till att mangårdsbyggnaden vöre i sådant skick
att den icke kunde repareras utdömt densamma, dock med föreskrift att den
siste arrendatorn å Hellsund ägde bebo byggnaden under återstående kontraktstid,
dels ock beträffande vattenbrunnen å gården förordnat att densamma
skulle upprensas och förses med cementringar samt avdikas för ytvattnet
ävensom att marken kring brunnen skulle höjas, vilka arbeten skulle
igångsättas omedelbart. I utslaget den 3 november 1945 prövade länsstyrelsen
skäligt dels fastställa hälsovårdsnämndens beslut att utdöma bostadshuset
å Hellsund dels ock på det sätt ändra beslutet beträffande avhjälpandet av
vissa bristfälligheter å brunnen att detta arbete skulle vara utfört senast
den 1 juni 1946.

Vid utredningsmännens besiktning av Nya Röskär antecknades följande.

Beträffande byggnaderna å Röskär: Ladugården var mycket dåligt underhållen
med röta i innertaket och otätt yttertak; byggnaden visade ett framskridet
förfall. Logen var mycket olämpligt placerad, 150—200 meler från
ladugården. Redskap och maskiner voro uppställda i det fria, då vagnslider
saknades. Byggnaderna vörö knappt tillräckliga för Röskär med dess
ursprungliga areal av cirka 18 hektar och givetvis fullkomligt för små för
den nuvarande brukningsdelen örn ungefär 65 hektar åker.

I fråga om byggnaderna å Ernvik: Ladugård och loge voro mycket dåligt
underhållna för att icke säga förfallna samt för små för en gård om 20 hektars
storlek. Vattnet i brunnen befanns odrickbart.

Beträffande jordens skötsel: En del av åkerjorden vid Ernvik låg obrukad.

Kungl. Maj. ts proposition nr lil.

51

Enligt uppgift av arrendatorn användes åkerarealen sommaren 1945 på så
sätt att höstvete fanns å 2 hektar, havre å 7 hektar, blandsäd å 4 hektar,
matärter å 1I2 hektar, potatis å 1U hektar, vall till slåtter å 26 hektar, vall till
vete och grönfoder å 20 hektar samt helträda och obrukad åkerjord å 5
hektar. Djurbesättningen den 1 juni 1945 utgjordes av 5 hästar, 2 unghästar,
1 tjur, 11 kor och 1 kviga. Mjölk hade icke levereratsi till mejeri under år
1944.

I fråga om den del av Frösviks jorden som brukas under Nya Röskär hänvisas
till vad därom anförts under Nya Ådalen.

5. Nya Gåsvik

omfattar 51.25 hektar åker med ett år 1945 åsatt taxeringsvärde av 53 100
kronor. Brukningsenheten har uppstått genom sammanslagning år 1944 av
de forna brukningsdelarna Gåsvik, Nible och Ladvik samt arrenderas av
den tidigare arrendatorn å Gåsvik. Jordbruket å Nible skötes av en anförvant
till arrendatorn för dennes räkning. Avståndet mellan Gåsvik och Ladvik är
omkring 4 kilometer och vägen mellan dessa gårdar är mycket dålig, knappast
framkomlig med bil.

Hemmanen Gåsvik l1 och 21 vartdera om 1/2 mantal och med en sammanlagd
åkerareal av omkring 25 hektar brukas av arrendatorn sedan år 1915.
Enligt uppgift undergick arrendeavgiften för Gåsvik 1 500 kronor örn året icke
någon höjning i samband med att arrendet utökades med Nible och Ladvik.
Byggnaderna å Gåsvik utgöras av två mangårdsbyggnader av timmer i en
våning, ladugård med plats för 18 djur, stall och loge.

I sin rapport den 13 september 1941 yttrade Gädeman beträffande Gåsvik:
Byggnaderna vore i dåligt skick och bostaden hälsovådlig. Arbetarbostaden
d. v. s. den ena mangårdsbyggnaden som vore mycket dålig uthyrdes till
sommarnöje men vore ej användbar för sitt egentliga ändamål. På grund härav
kunde arbetshjälp ej erhållas och gårdens skötsel bleve lidande. Gården
sköttes av arrendatorn med hjälp av hustru och dotter. En egen häst och två
kronan tillhöriga hästar funnes.

Gädeman tilläde i en skrivelse av den 21 oktober 1941: Då byggnaderna
vore i synnerligen bristfälligt skick, saknade arrendatorn möjlighet att anskaffa
nödig arbetskraft till gården. Det vore uppenbart att man icke kunde
rationellt bruka 25 hektar med en personal av en man och två kvinnor.

Länsstyrelsen anförde i yttrande den 4 november 1941, att länsstyrelsen
funne det tveksamt huruvida de av Gädeman påpekade bristerna å byggnaderna
kunde giva anledning att beteckna gården såsom uppenbart vanhävdad.

Beträffande den av arrendatorn bebodda mangårdsbyggnaden och brunnen
å fastigheten anmärkte Bjernestam vid besiktning i februari 1945: Bostaden
vore inrymd i en låg envåningsbyggnad, innehållande två rum och
kök, och beboddes av tre personer, därav en minderårig. I köket funnes järnspis,
i det ena rummet kakelugn och i det andra rummet öppen spis. I det
sistnämnda rummet vore ytterväggarna delvis ruttna, särskilt i hörnen och
under fönstren, taket vore trasigt och genom defekterna runne trossbottenfyllningen
ned i rummet. Golven i bostaden vore dåliga och otäta. Fönstren
vore små, otäta och dragiga. Bostaden vore kall. Skafferi saknades. En provisorisk
garderob vore inredd i ett av rummen. Yttertaket vore otätt och
starkt sviktande. Omdömet om bostaden vore att den vöre ytterst dålig och
i sitt nuvarande skick ej människovärdig. — Brunnen läge lågt i markens
nivå. Dess väggar vore satta med stora sprängslenar ulan cement mellan
stenarna, överslå delen vore försedd med träram.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Hälsovårdsnämnden beslöt den 10 februari 1945 dels att den av arrendatorn
bebodda byggnaden skulle nied hänsyn till sin dåliga beskaffenhet iståndsättas
i sådant skick som angåves i hälsovårdsstadgan för landet och dels
att vattenbrunnen skulle förses med cementringar och markytan samtidigt
höjas kring brunnen för att hindra ytvattnet att rinna till brunnen, vilka
samtliga arbeten skulle börja senast den 1 maj 1945 och vara avslutade den
30 april 1946.

I sitt beslut den 3 november 1945 fann länsstyrelsen skäligt på det sätt
ändra hälsovårdsnämndens beslut att fideikommissarie!! ålades att dels senast
den 1 april 1948 ha avhjälpt bristfälligheterna å bostaden i enlighet med
ett av byggmästaren J. H. Magnusson den 30 juli 1945 upprättat, av hälsovårdsnämnden
åberopat besiktningsuilåtande dels ock senast den 1 juni 1946
ha utfört de för avhjälpande av bristfällighetema å brunnen erforderliga
arbetena.

Hemmanet Nible l1 om 1U mantal, till vilket år 1922 lades hemmanet Tornboda
l1 örn likaledes V4 mantal, omfattade en gemensam ägovidd av omkring
19 hektar. Den siste arrendatorn å Nible och Tornboda, som erlagt ett årligt
arrendebelopp av 1 500 kronor och vilkens tioåriga arrendekontrakt skolat
utgå den 14 mars 1946, hade på fideikommissariens begäran frånträtt arrendet
två år i förtid, därvid fideikommissarien dels efterskänkt arrendefordran,
enligt uppgift uppgående till 8 500 kronor, dels ock förbundit sig
att lämna arrendatorn nied familj fri bostad å Nible under återstående kontraktstid.
Å gården hade under år 1943 fötts 2 hästar samt 10—12 kor. —
Byggnaderna å Nible utgöras av mangårdsbyggnad av timmer i två våningar
under tak av tegel, ladugård, stall och loge samt nio småhus.

Bjemestam anmärkte efter sin besiktning i februari 1945: Mangårdsbyggnaden
utgjordes av ett lågt tvåvåningshus som innehöllc två rum och kök i
vardera våningen. Ä nedre botten vore takhöjden mycket låg, i ett av rummen
endast 185 cm. Rummen vöre små och mörka till följd av de små
fönstren. Bostaden vore kali; endast ett av rummen hade kakelugn; det
andra rummet vore försett med öppen spis, som icke kvarhölle någon värme
utan endast gåve strålningsvärme. Under kalla vintrar uppgåves temperaturer
på — 5° ha förekommit i bägge rummen. Klädgarderob saknades. Skafferi
vore provisoriskt inrymt i förstugan. — I våningen en trappa upp vöre uppvärmningsanordningama
ytterst dåliga med spis i köket men för övrigt endast
en järnkamin som ej kvarhölle värmen sedan elden i densamma slocknat.
Ytterväggarna vöre mycket tunna och ej tillräckligt isolerande. Det
syntes som om övre våningen tillkommit genom påbyggnad av den ursprungliga
undre våningen. Bostaden beboddes av fem personer, därav tre minderåriga
barn. Byggnaden vore i sitt nuvarande skick icke lämplig som bostad.
Genomgripande reparation och värmeisolering eller ännu hellre fullständig
ombyggnad vore här av nöden. — Brunn med användbart vatten saknades.
Dricksvattnet måste hämtas från brunn vid torpet Eriksberg, som läge 700—
800 meter från bostaden. Brunnsfrågan måste även tillfredsställande ordnas.

Hälsovårdsnämnden beslöt vid sammanträde den 10 februari 1945: Med
hänsyn till mangårdsbyggnadens dåliga beskaffenhet skulle densamma för
att kunna användas till bostad iståndsätta» i sådant skick som angåves i
hälsovårdsstadgan för landet. Som det saknades vattenbrunn till bostaden,
skulle sådan upptagas på lämplig plats, därvid den skulle förses med cementringar
och byggas så att ytvattnet ej förorenade vattnet. Samtliga arbeten
skulle påbörjas senast den 1 maj 1945 och vara avslutade den 30 april
1946.

I sitt utslag den 3 november 1945 prövade länsstyrelsen skäligt i så måtto
ändra hälsovårdsnämndens beslut att fideikommissarien ålades att dels se -

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

53

nast den 1 april 1948 ha avhjälpt bri sif älligh e l e rn a å bostaden i enlighet
nied ett av byggmästaren J. H. Magnusson den 30 juli 1945 upprättat, av
hälsovårdsnämnden åberopat besiktningsutlåtande dels ock senast den 1 juni
1946 lia låtit upptaga ny brunn.

Av kristidsnämnden utsedda besiktningsmän vilka besökt Nible den 22
september 1944 uppgåvo att ett område örn 4 hektar läge i träda som ej
brukats under sommaren och troligen ej bleve sått år 1944.

Hemmanet Ladvik l1 om V« mantal med en åkerareal av omkring sex hektar
arrenderades enligt uppgift fram till år 1939 eller 1940 såsom särskild brukningsdel
men brukades därefter av arrendatorerna av intilliggande gårdar.

Jordbrukskommissionen fastslog i yttrande den 13 augusti 1941 att vanhävd
förelåge å Ladvik.

Även Gädeman ansåg i rapporten den 13 september 1941 att ren vanhävd
förelåge samt tilläde: Några djur funnes ej på gården. Stall- och ladugårdsinredningen
vore uppriven. Jorden vore mycket dåligt skött.

Länsstyrelsen fann i yttrande den 4 november 1941 att uppenbar vanhävd
förelåge å Ladvik och att förfogandelagen vore tillämplig i detta fall.

Kristidsnämnden anmärkte efter besiktning i september 1944, att vid Ladvik
en tredjedel av arealen läge i gamla vallar medan resten ej alls brukades
utan ogräset där frodades.

Vid utredningsmännens besök å Nya Gåsvik antecknades följande:

Beträffande byggnaderna: Ä Gåsvik syntes några förbättringsarbeten ännu
icke vara utfärda på den av arrendatorn bebodda mangårdsbyggnaden. Den
andra mangårdsbyggnaden (arbetarbostaden) å gården var uthyrd till sommargäster.
En fiskarstuga var obebodd och helt förfallen. Ladugården var
mörk och otidsenlig men underhölls nödtorftigt; det inre av ladugården hade
under sommaren kalkputsats. -—- Vid Nible befunnos samtliga hus vara dåligt
underhållna. Bebyggelsen med de mångå småhusen verkade planlös.
Några förbättrings- eller reparationsarbeten å mangårdsbyggnaden hade icke
påbörjats. Fortfarande fanns ingen brunn på närmare avstånd än 700—800
meter. — Mangårdsbyggnaden å Ladvik som uthyrdes till sommarbostad
var nödtorftigt underhållen. Ekonomihusen företedde begynnande förfall.
Gården gav ett övergivet och öde intryck. Inga människor påträffades och
några djur syntes icke till.

I fråga om jordens skötsel: Enligt uppgift av arrendatorn användes sommaren
1945 åkerarealen å Nya Gåsvik så att höstvete fanns å 4 hektar, havre
å 11 hektar, matärter å V2 hektar, potatis å 1 hektar, vall till slåtter å 14
hektar, vall avsedd till frösådd å 2 hektar, vall till bete och grönfoder å 7
hektar och helträda eller obrukad åkerjord å 5 hektar. Under år 1944 levererades
till mejeri 12 000 kg oskummad mjölk. På Gåsvik och Nible höllos
inalles 5 hästar och 30 nötkreatur medan några djur icke voro uppställda
vid Ladvik. Åtskilliga skiften vid Ladvik voro obesådda eller oskördade; på
ett skifte hade såtts vete som dock i hög grad var bemängt med ogräs. Jorden
å Ladvik låg i uppenbar vanhävd.

0. Nya Norrkulla

omfattar 59 hektar åker och har 1945 åsatts ett taxeringsvärde av 65 900
kronor. Brukningsenheten bär uppkommit genom sammanslagning år 1944
av de forna brukningsdelarna Norrkulla, Nässeldal och Bullerholm samt
brukas nu med Norrkulla såsom huvudgård. Norrkulla med därunder brukade
Söderkulla ligger på Kullön och skiljes från det på fastlandet belägna
Nässeldal genom ett sund som är några hundra meter brett. Bullerholm utgöres
av en ö som ligger ännu längre bort från Nässeldal.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Hemmanen Norrkulla l1 och Söderkulla l1 om vartdera Vi mantal ha en
gemensam åkerareal av omkring 22,5 hektar. Byggnaderna å Norrkulla utgöras
av mangårdsbyggnad av timmer i två våningar med två rum och kök i
vardera våningen, ladugård, stall samt loge under tegeltak.

Bjemestam uppgav i sitt utlåtande av februari 1945 beträffande Norrkulla:
Mangårdsbyggnadens rum å nedre botten vore synnerligen mörka och
hade en takhöjd av 190 cm. I övre våningen sviktade innertaken betänkligt
på grund av alltför svaga bjälkar. Bostaden som beboddes av fyra personer
därav två barn under fyra år, vore kall och dragig. Rummen i övre våningen
saknade innanfönster. Golven vöre överallt dåliga och otäta samt uppvisade
röta. Genomgripande reparations- och värmeisolerande arbeten vore nödvändiga
för att bostaden skulle kunna bliva människovärdig. — Brunnen läge i
markens nivå. Det nu förefintliga träkaret uppvisade röta och borde utbytas
mot exempelvis cementringar.

Den 10 februari 1945 beslöt hälsovårdsnämnden dels att med hänsyn till
mangårdsbvggnadens dåliga beskaffenhet byggnaden för att kunna användas
till bostad skulle iståndsättas i sådant skick som angåves i gällande hälsovårdsstadga,
vilket arbete skulle påbörjas senast den 1 maj 1945 och vara
fullständigt färdigt och avslutat den 30 april 1946, dels beträffande vattenbrunnen
att den skulle förses med cementringar, samtidigt som markytan
kring brunnen höjdes för att förhindra ytvattnets nedrinnande i brunnen, vilket
arbete även skulle vara utfört inom angiven tidrymd, dels ock att om
dåvarande bostadsinnehavaren Algot Håkansson avflyttade, ingen finge där
inflytta förrän de ålagda reparationerna vore avslutade.

Byggmästare J. H. Magnusson uppgav i ett den 30 juli 1945 på hälsovårdsnämndens
begäran avgivet intyg: Byggnaden vore i sin helhet i så dåligt
skick att den under inga förhållanden kunde repareras. Allt vore ruttet
och dåligt och det funnes inga utsikter att kunna göra något åt byggnaden.
Det vore bäst att uppföra en ny byggnad.

I sitt utslag den 3 november 1945 återförvisade länsstyrelsen målet, i vad
anginge bostaden, till hälsovårdsnämnden för ny behandling, varjämte tiden
för iordningställande av brunnen bestämdes till den 1 juni 1946.

Till hemmanet Nässeldal l1 örn V* mantal lades enligt uppgift dels år 1922
huvudsakliga delen av jorden till torpet Vreten dels ock år 1933 hemmanet
Bogsätra l1 om V2 mantal, varefter brukningsdelen kom att omfatta ungefär
30 hektar. För Nässeldal hade år 1943 utgått en arrendeavgift av 1 000
kronor om året; å gården hade nämnda år fötts 3 hästar och 15—18 kor
jämte ungdjur. Den sista arrendatorn å Nässeldal, vilkens arrendekontrakt
skolat utgå den 14 mars 1948, hade på fideikommissariens begäran frånträtt
arrendet redan den 14 mars 1944. Fideikommissarien hade därvid dels efterskänkt
en arrendefordran på cirka 4 000 kronor dels ock förbundit sig att
låta arrendatorn utan ersättning kvarbo på gården i fyra års tiel. En son till
arrendatorn hade därefter övertagit arrendet av den sammanslagna fastigheten
men hade på grund av de svårigheter som varit förenade med fastighetens
brukande lämnat arrendet redan efter ett år.

Byggnaderna å Nässeldal utgöras av mangårdsbyggnad, ladugård, stall och
loge.

Gädeman uppgav i sin rapport den 13 september 1941: Nässeldal vore den
ursprungliga brukningsdelen. Efter hand som byggnaderna å Vreten och
Bogsätra förfallit eller delvis rivits, hade jorden lagts under Nässeldal. Ä
denna brukningsdel sköttes jorden bättre än å de övriga av Gädeman besökta
gårdarna men byggnaderna vore otillräckliga, dragiga och kalla. Bostaden
å Nässeldal utdömdes redan år 1925 av hälsovårdsnämnden men beboddes
förfarande av arrendatorn i samma skick. Jordägaren påbörjade

Kungl. Majlis proposition nr lil.

55

uppförandet av ny bostad för 15 år sedan men denna fullbordades ej, varför
den nu hotades av fullständigt förfall innan den ännu tagits i bruk.

Gädeman beriktigade senare sina ovan lämnade uppgifter i så måtto att
de förfallna byggnaderna funnes å Vreten och ej å Högsätra.

Bjernestam anmärkte vid sin besiktning i februari 1945 beträffande Nässeldal:
Bostaden utgjordes av en låg stuga, vilande på en låg stensockel, och
innehölle kök och två små rum som beboddes av fem personer, därav ett
barn på tre år. Köket vore försett med spis. I det ena rummet funnes en som
värmekälla omöjlig öppen spis; det andra rummet saknade helt eldstad.
Rummen vore låga och mörka med en takhöjd av endast 190 cm. Golven
vore dåliga och otäta med murkna tiljor som ej ens förmådde uthärda trycket
från möblerna utan dessa sjönke rätt igenom golvet. Fönstren vöre låga
och otäta samt oerhört dragiga. Bostaden vore i sitt nuvarande^ skick icke
tjänlig som människobostad. För att här erhålla en god bostad måste genomgående
reparation och värmeisolering eller ännu hellre fullständig nybyggnad
utföras. Brunnen, som läge 200—300 meter från bostaden, vore cirka en
meter djup och helt beklädd med trä. Vid inspektionstillfället användes den
till kylning av mjölk, varvid flaskorna, som tydligen tagits direkt från ladugården,
nedsattes i brunnen.

Hälsovårdsnämnden fattade därefter den 10 februari 1945 följande beslut:
Med hänsyn till att byggnaden vöre i så dåligt skick att den icke kunde repareras
utdömdes bostaden, dock med det förbehållet att de där boende
gamla makarna Håkansson finge bebo bostaden under den tid deras kontrakt
varade. Efter denna tid finge byggnaden icke användas till människobostad.

I sitt utslag den 3 november 1945 fann länsstyrelsen ej skäl att göra ändring
i hälsovårdsnämndens beslut att utdöma bostadshuset å Nässeldal.

Bullerholm l1 om 1U mantal, innehållande sex hektar åker, hade med tillhörande
fiske arrenderats av en och samme person under 23 års tid fram
till 1944. I arrendeavgift utgick ett kontant belopp av 1 000 kronor om
året, varjämte arrendatorn var skyldig att årligen till fideikommissarien leverera
52 kilogram gädda eller abborre. På fideikommissariens begäran hade
arrendatorn frånträtt arrendet redan den 14 mars 1944, ehuru arrendetiden
utgått först den 14 mars 1948. Fideikommissarien hade därvid skriftligen
förbundit sig att låta arrendatorn utan ersättning få disponera bostaden å
Bullerholm till år 1948. Muntligen hade arrendatorn blivit lovad att även få
utöva fisket under samma tid utan särskilt vederlag. På gården hade år 1943
fötts en häst och fem kor.

Byggnaderna å Bullerholm utgöras av mangårdsbyggnad av timmer under
tak av tegel, ladugård sammanbyggd med loge samt svinhus.

Bjernestam anmärkte vid sin besiktning av mangårdsbyggnaden i februari.
1945: Den låga stugan innehölle kök och litet rum. Lägenheten vöre kall
och kunde endast hjälpligt hållas varm från köket. Bostaden vore i stort
behov av värmeisolering i fråga om väggar, golv och fönster. . o

Hälsovårdsnämnden beslöt den 10 februari 1945 att bostaden skulle istandsättas
i sådant skick som angåves i hälsovårdsstadgan och att arbetet därmed
skulle påbörjas senast den 1 maj 1945 och vara fullständigt färdigt och avslutat
den 30 april 1946.

I sitt utslag den 3 november 1945 ändrade länsstyrelsen så till vida hälsovårdsnämndens
beslut att fideikommissarien ålades alt senast den 1 april
1948 lia avhjälpt bristfälligheterna å bostaden i enlighet med ett av byggmästaren
.1. IL Magnusson den 30 juli 1945 upprättat, av hälsovårdsnämnden
åberopat besiktningsutlåtande.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Vid utredningsmännens besök å nya Norrkulla antecknades beträffande
de särskilda gamla brukningsdelarna följande:

Mangårdsbyggnaden å Norrkulla var förfallen: väggbräderna voro uppruttna
och virket som med lätthet kunde bortplockas med fingarna hade på
somliga ställen fallit av så att stora hål uppstått i väggarna. Det måste anses
utsiktslöst att reparera byggnaden. Ladugården var utvändigt i mycket dåligt
skick; här och var saknades bräder. Även stallet var dåligt, särskilt invändigt.
Logen var försvarligt underhållen. Byggnaderna kunde vad anginge
storleken anses någorlunda tillfredsställande för den ursprungligen till Norrkulla
brukade arealen, enligt uppgift omkring 22,5 hektar, men voro fullständigt
otillräckliga för det genom tillkomsten av Nässeldal och Bullerholm
utökade jordbruket. Djur, redskap och foder måste nu medelst färja forslas
från huvudgården till ^gårdarna, vilket naturligtvis var till stor olägenhet.
Vid den förfallna bryggan till Norrkulla låg en tämligen stor flatbottnad
färja, delvis fylld med vatten, vilken tydligen var avsedd att användas vid
forsling av kreatur, maskiner, säd och foder mellan Kullö och fastlandet. —
Å Norrkulla lågo trädor på flera tunnlands storlek obrukade och fullbeväxta
med ogräs.

Mangårdsbyggnaden å Söderkulla var totalt förfallen: taket å densamma
hade rasat in. Logen var fallfärdig och stöddes med bjälkar. Större delen av
jorden syntes vara oplöjd sedan flera år tillbaka. Det därå växande gräset
var ännu oslaget. En del av jorden hade utlagts till träda, som emellertid
var alldeles igenväxt.

Ä Nässeldal befanns den i Gademans rapport av den 13 september 1941
omnämnda, av fideikommissarien år 1925 påbörjade bostadsbyggnaden ännu
sta kvar i oiullbordat skick. Enligt uppgift hade kommunalnämnden i sin
egenskap av hälsovårdsnämnd år 1924 utdömt arrendatorbostaden och förbjudit
dess användande såsom bostad vid vite av 1 000 kronor. Arrendatorn
hade då flyttat till torpet Damsta och fideikommissarien hade påbörjat uppförandet
av den nya bostadsbyggnaden. Sedan arrendatorn av den anledning,
att torpet Damsta legat på för långt avstånd från ekonomibyggnaderna å
Nässeldal flyttat tillbaka till den gamla bostaden, hade kommunalnämnden
återtagit sitt vitesbeslut och hade fideikommissarien i samband därmed avbrutit
uppförandet av den nya bostaden. Vid utredningsmännens besök konstaterades
att den gamla arrendatorsbostaden alltjämt befann sig i underhaltigt
skick och att den år 1925 påbörjade nya bostadsbyggnaden numera höll på
att alldeles förfalla.

Å Bullerholm syntes några reparationsarbeten å mangårdsbyggnaden ej
vara utförda. Å uthusbyggnaden, inrymmande ladugård och loge, hade en
del väggbräder lossnat; i övrigt var byggnaden något så när underhållen.
Någon säd odlades ej å gårdens ägor utan all mark låg i bete och vall. Höskörden
hade ännu den 18 augusti ej slagits. Nötkreatur eller hästar funnos
ej på gården.

Vidare antecknades: Enligt arrendatorns uppgift användes åkerarealen å
Nya Norrkulla sommaren 1945 så, att höstvete fanns å 4 hektar, havre å
7 hektar, blandsäd å 8 hektar, potatis å V4 hektar, vall till slåtter å 21 hektar,
vall till fröskörd å 1 hektar, vall till bete å 6 hektar och helträda å likaledes
6 hektar. Djurbesättningen utgjordes av 3 hästar och 5 kor. Arrendeavgiften
uppgick till 1 200 kronor om året. — För utredningsmännen framstod det
såsom fullständigt huvudlöst att till en brukningsdel sammanslå de på Kullö
belägna gårdarna Norrkulla och Söderkulla med gårdar på fastlandet och
detta så mycket mer som åtminstone Nässeldal utgjorde ett fullt bärkraftigt
jordbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

57

7. Nya Sundby

omfattar 77,25 hektar åker med ett år 1945 åsatt taxeringsvärde av 77 800
kronor. Brukningsenheten har uppkommit genom sammanslagning år 1944
av de forna brukningsdelarna Sundby, Broknäs och Ut-Eke samt brukas nu
med Sundby såsom huvudgård.

Hemmanet Sundby l1 örn 1 mantal innehållande omkring 28 hektar var
i tjugo års tid fram till år 1944 utarrenderat till en och samme brukare mot
ett årligt arrende av 1 500 kronor. Den sista arrendeperioden skulle ha utlöpt
den 14 mars 1948. Då fideikommissaiäen önskat attt arrendatorn från och
med den 14 mars 1944 skulle övertaga jämväl arrendet av Broknäs och UtEke
men arrendatorn funnit detta ogörligt, hade han frånträtt sitt arrende
av Sundby redan år 1944 och därvid av fideikommissarien medgivits fri bostad
å ett hus på torpet Stensängen under återstående kontraktstid. Å Sundby
hade år 1943 fötts 5 hästar och 20 nötkreatur.

Byggnaderna å Sundby utgöras av mangårdsbyggnad örn fem rum och
kök, ladugård, stall och loge.

Bjernestam anmärkte vid besiktning i februari 1945: Trots att mangårdsbyggnaden
i jämförelse med övriga beskrivna bostäder vore relativt nybyggd,
vore den dåligt isolerad och därför kall och fuktig. Hela bostaden borde värmeisoleras.
— Brunnen läge utanför gårdsområdet i en sänka, där särskilt
på våren och hösten mycket vatten bleve stående. Den läge vidare i markens
nivå och vöre fullständigt oskyddad gentemot omgivningen. Ytvattnet måste
med lätthet tränga ned i brunnen. Den borde förses med skyddande väggar
t. ex. av cement och kar av samma material.

Hälsovårdsnämnden beslöt den 10 februari 1945 dels att bostaden skulle
repareras enligt Bjernestams utlåtande, dels ock att vattenbrunnen skulle
förses med cementringar, marken omkring brunnen dikas för avledande av
ytvattnet och marken kring brunnen höjas, vilka samtliga arbeten skulle
vara färdiga och avslutade den 31 december 1945.

I sitt utslag den 3 november 1945 fann länsstyrelsen skäligt ändra hälsovårdsnämndens
beslut i så måtto att fideikommissarien ålades dels att senast
den 1 april 1948 ha låtit avhjälpa bristfälligheterna å bostaden i enlighet
med ett av byggmästaren J. H. Magnusson den 30 juli 1945 upprättat, av
hälsovårdsnämnden åberopat besiktningsutlåtande dels ock att senast den
1 juni 1946 ha utfört arbetena för avhjälpande av bristfälligheterna å brunnen.

Hemmanet Broknäs l1 om J/4 mantal hade under åren 1918—1943 arrenderats
av en och samma brukare mot ett årligt arrende av 1 600 kronor. På
fideikommissariens förslag hade arrendatorn frånträtt arrendet den 1 januari
1944, därvid fideikommissarien förbundit sig att till arrendatorn utbetala
en gottgörelse för arrendets upphörande av 2 000 kronor om året under
fyra år. Å Broknäs som omfattade ungefär 26 hektar åker hade år 1943 fötts
3—4 hästar och 15 kor.

Byggnaderna å Broknäs utgöras av mangårdsbyggnad av timmer under
tak av tegel, inrymmande två rum och kök, ladugård, stall och loge samt arbetarbostäder.

Hälsovårdsnämnden beslöt den 10 februari 1945 att bostaden med hänsyn
till sin dåliga beskaffenhet icke finge användas till arrendators- eller arbelarhostad
eller uthyras till vinterbostad förr än den vore i sådant skick att den
kunde godkännas av hälsovårdsnämnden.

Byggmästaren J. H. Magnusson, som på hälsovårdsnämndens begäran besiktigat
mangårdsbyggnaden, uppgav i ett den 30 juli 1945 dagtecknat intyg:

58

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Källare saknades; byggnaden vöre i sin helhet mycket dålig. Grunden av
gråsten vore alldeles förintad. Golven vore ruttna saint bjälklagen liksom
eldstäderna mycket dåliga. Takhöjden vöre cirka två meter. Ytterväggar,
bjälklag och golv vore ruttna. Skorstensstocken måste rivas och muras örn
samt grunden gjutas om. Byggnaden syntes icke kunna repareras så att den
kunde användas till bostad.

I sitt utslag den 3 november 1945 fann länsstyrelsen ej skäl göra ändring
i hälsovårdsnämndens beslut.

Hemmanet Ut-Eke l1 om 1 mantal, som omfattade ungefär 20 hektar, utarrenderades
år 1937 på tio års tid mot ett årligt arrendebelopp av 1 500
kronor. Arrendatorn hade emellertid kommit på rest med arrendet för 3 000
—4 000 kronor. På fideikommissariens förslag hade arrendatorn frånträtt
arrendet redan den 14 mars 1944, därvid fideikommissarien efterskänkt sin
arrendefordran samt förbundit sig att låta arrendatorn bo kvar utan ersättning
å Ut-Eke med rätt till fritt bränsle och potatisland under återstående
kontraktstid. År 1943 hade å gården fötts 3 hästar och 15 kor.

Byggnaderna å Ut-Eke utgöras av mangårdsbyggnad om två rum och kök,
ladugård, stall och loge.

Kristidsnämnden påtalade i sin skrivelse den 4 juli 1941, att nämnden på
egen bekostnad måst anskaffa utsäde och arbetskraft år 1941 så att jorden
å Ut-Eke bleve brukad.

I sitt yttrande den 13 augusti 1941 konstaterade jordbrukskommissionen
att vanhävd förelåge å gården.

Gädeman yttrade i sin rapport den 13 september 1941: Åkerjorden vore i
högsta grad vanhävdad. I skörd erhölles icke den mängd spannmål som vore
utsådd. Trädan vöre obrukad och någon gödsel hade säkerligen ej utkörts
på flera år. Gödseln vöre utkastad runt ladugården och läge meterhög intill
timmerväggarna, fullständigt blockerande en av dörrarna så att denna ej
ginge att öppna. För att komma in i ladugården måste man balansera på
några brädbitar, flytande i gödseln.

Vid länsstyrelsens besiktning den 29 oktober 1941 anmärktes: En stor del
av trädan hade blivit plöjd samt delvis gödslad och besådd. Å ett av trädesskiftena
hade plöjning påbörjats samma dag besöket ägde rum. — Uppenbar
vanhävd syntes föreligga. De sena och delvis ofullständiga brukningsåtgärder
som arrendatorn numera företagit torde näppeligen kunna betaga detta
omdöme dess giltighet. Förutsättning för tillämpning av allmänna förfogandelagen
torde föreligga.

Bjemestam anmärkte vid besiktning i februari 1945: Bostaden vore kall
och dragig. Innanfönster saknades. Yttertrappan vore i ett miserabelt skick
och måste justeras (olycksfallsrisk). Bostaden borde ordentligt värmeisoleras
och repareras. —- Brunnen vore urusel. Den läge mycket lågt endast ett
tiotal meter från den sänka sjöstranden. När vattenståndet i sjön ökade,
ginge sjövattnet därför direkt in i brunnen. Dessutom runne i omedelbar närhet
av brunnen ett avloppsdike från gården och de ovanför liggande åkrarna;
även från detta dike kunde föroreningar komma. Brunnen utgjordes
egentligen endast av en grop, delvis utklädd med fragment av ruttet trävirke.
Vattnet vore starkt grumligt samt företedde dålig smak och lukt. Ny
brunn vore ett absolut nödvändigt villkor.

I beslut den 10 februari 1945 yttrade hälsovårdsnämnden: Mangårdsbyggnaden
skulle för att kunna användas till bostad iståndsättas i sådant skick
som angåves i hälsovårdsstadgan för landet och skulle arbetet påbörjas senast
den 1 maj 1945 och vara fullständigt avslutat den 30 april 1946. Vattenbrunnen
skulle med hänsyn till sin dåliga beskaffenhet omedelbart iordningställas
och förses med cementringar och marken kring brunnen höjas så

59

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

att ytvattnet ej runne in i brunnen. Detta arbete skulle vara avslutat senast
den 1 juni 1945.

I sitt utslag den 3 november 1945 prövade länsstyrelsen skäligt så lill vida
ändra hälsovårdsnämndens beslut att fideikommissarien ålades att dels senast
den 1 april 1948 ha avhjälpt bristfällighetema å bostadshuset i enlighet
med ett av byggmästaren J. H. Magnusson den 30 juli 1945 upprättat, av
hälsovårdsnämnden åberopat besiktningsutlåtande dels ock att senast den 1
juni 1946 ha utfört arbetet med avhjälpandet av bristerna å brunnen.

Vid utredningsmännens besök å Nya Sundby antecknades följande.

Beträffande byggnaderna: Å boningshuset på Sundby hade vissa reparationsarbeten
påbörjats i köket. Stallet som rymde fem spinor var mycket
mörkt och dragigt och måste om vintrarna vara olidligt kallt; golvet i stallet
var i mycket dåligt skick. I ladugården bestod golvbeläggningen till största
delen av cement; väggarna där hade nyligen kalkats. Utredningsmännen funno
här som på andra ställen att ekonomihusen möjligen kunde anses tillräckliga
för den ursprungliga brukningsdelens behov men absolut otillräckliga
för den sammanslagna fastigheten. —- Mangårdsbyggnaden å Broknäs
befanns vara obebodd och förfallen; arbetarbostäderna uthyrdes till sommarnöje.
Ladugård och stall vilka icke användes underhöllos dåligt och vörö på
väg att förfalla. — Ladugården å Ut-Eke befanns vara i försvarligt skick.
Taket till logen var dåligt men i övrigt kunde några anmärkningar ej göras
beträffande denna byggnad.

I fråga örn jordens skötsel: Enligt uppgift av arrendatorn användes åkerarealen
sommaren 1945 på så sätt att höstvete fanns å 2*/2 hektar, höstråg å
lVjj hektar, vårvete å 21/2 hektar, havre å 22 hektar, matärter å 1I2 hektar, potatis
å 1 hektar, vall till slåtter å 25 hektar, vall till fröskörd å 3 hektar, vall
till bete och grönfoder å 10 hektar, samt helträda och obrukad åkerjord å
9 hektar. Å gården funnos 4 hästar, 1 tjur, 20 kor och 5 kalvar. Under år
1944 levererades till mejeri 36 320 kg oskummad mjölk. -— Å Broknäs kunde
iakttagas, att gödselstacken vid ladugården var täckt av växtlighet; gödsel
därifrån hade tydligen ej utkörts på flera år. Åkerjorden syntes vara av god
beskaffenhet och delvis väl skött; särskilt havrefälten lovade god skörd. På
ett skifte var dock havren i stor utsträckning bemängd med tistlar som fröade
av sig med risk för spridning till kringliggande åkerskiften. Några kreatur
funnos ej på gårdens betesvallar.

Enligt uppgift erlade arrendatorn av Nya Sundby ett årligt arrende av
2 000 kronor.

8. Nya Söderby

omfattar 62,73 hektar åker med eli år 1945 åsatt taxeringsvärde av 71 400
kronor. Brukningsenheten har uppkommit genom sammanslagning år 1944
av de forna brukningsdelarna Söderby och fileboda samt brukas nu med Söderby
som huvudgård av den förutvarande arrendatorn av denna gård.

Hemmanen Söderby 1\ 21 och 31 ett vart örn V-, mantal arrenderades sedan
år 1939 av den nuvarande brukaren mot ett årligt arrende av 1 600 kronor
med skyldighet för arrendatorn att gälda å fastigheten belöpande skatter och
brandförsäkringspremier. Efter sammanslagningen med Pieboda höjdes arrendet
till 2 100 kronor örn året, därvid arrendatorn dock fritogs från skyldigheten
att i fortsättningen gälda skatterna för arrendefastigheterna.

Byggnaderna å Söderby utgöras av två bostadsbyggnader, ladugård med
plats för 28 djur, stall och loge.

Beträffande bostadsbyggnaderna och brunn anmärkte Bjernestam i sitt

60

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

utlåtande i februari 1945: Bostad 1: Dålig grund för boningshuset som innehölie
två rum och kök. Golven vöre dåliga och otäta på grund av ålder och
röta samt läge så nära marken att bergsyra trängde in på virket. Kakelugn
funnes i bägge rummen men då det vore svårt att elda i eldstäderna vore
bostaden kall och fuktig. Väggarna i köket vore panelade och i det ena rummet
beklädda med masonitplatttor. Lägenheten beboddes av tre personer,
därav en minderårig. Garderob saknades och skafferiet vore dåligt. Grundlig
reparation och värmeisolering av bostaden vore nödvändig. — Bostad 2: Innehölle
rum och kök samt beboddes av tre Dersoner, därav en minderårig.
Bostaden vöre förhållandevis ljus. Den öppna spisen i rummet gåve emellertid
dåligt reglerbar värme, varför lägenheten måste uppvärmas genom spisen
i köket. Garderob saknades och skafferiet vore dåligt. — Brunnen som vore
stensatt vore belägen inom den del av gårdsområdet som läge lägst. Karbyggnad
saknades, ''idvattnet måste rinna direkt ned i brunnen.

Hälsovårdsnämnden yttrade i beslut den 10 februari 1945 dels beträffande
bostaden 1 att byggnaden med hänsyn till sin dåliga beskaffenhet skulle för
att kunna användas till bostad iståndsättas i sådant skick som angåves i hälsovårdsstadgan
för landet, dels beträffande bostaden 2 att byggnaden skulle
iordningställas i sådant skick som hälsovårdsstadgan för landet angåve, dels
ock beträffande vattenbrunnen att densamma skulle förses med cementringar
samtidigt som markytan kring brunnen höjdes för att hindra ytvattnet
rinna till brunnen, vilka samtliga arbeten skulle påbörjas senast den 1 maj
1946 och vara avslutade den 30 april 1947.

I sitt utslag den 3 november 1945 återförvisade länsstyrelsen målet såvitt
anginge bostadshusen till hälsovårdsnämnden för ny behandling, enär i beslutet
icke angivits i vilka avseenden bostäderna vore behäftade med bristfälligheter.
Därjämte ändrades beslutet i övrigt i så måtto att fideikommissarien
ålades att senast den 1 juli 1946 ha utfört arbetet för avhjälpandet av bristerna
å brunnen.

Kristidsnämndens besiktningsmän anmärkte efter besiktning den 22 september
1944: Å Söderby med en areal av 60 hektar hade under år 1944 1572
hektar burit stråsäd, medan resten utgjordes av gamla vallar, därav l1/*
hektar som användes såsom betesmark aldrig varit igensådd. Två gödselhögar
läge där sedan tre år tillbaka. Å Ellbodamyran under Söderby funnes ett
område örn 3V2 hektar som ej varit brukat år 1944 men varit höstplöja varför
det icke borde ha varit någon svårighet att slå området i fråga.

Hemmanet fileboda l1 om 1j2 mantal innehades på arrende i fyrtio års tid
fram till 1944 av en och samme brukare. I arrende erlade denne 1 000 kronor
örn året, varjämte arrendatorn var skyldig att gälda å fastigheten belöpande
skatter och brandförsäkringspremier. Den sista arrendeperioden skulle
ha utlöpt den 14 mars 1948. Emellertid hade arrendatorn efter fideikommissariens
önskan frånträtt arrendet redan den 14 mars 1944. Fideikommissarien
hade därvid förbundit sig att låta arrendatorn kvarbo å fastigheten med
tillgång till potatisland och vedbrand utan särskild ersättning under återstående
kontraktstid. Å gården som omfattade 22,5 hektar åker hade fötts 3
hästar och 12 kor.

Byggnaderna å Illeboda utgöras av mangårclsbyggnad örn två rum och kök
samt ladugård, stall och loge sammanbyggda i en länga.

Beträffande mangårdsbyggnaden och brunn anmärkte Bjernestam i februari
1945: Mangårdsbyggnaden utgjordes av en låg stuga som beboddes av
fem personer, därav en minderårig. Takhöjden vore 210 cm. Väggarna vore
tunna. Golven vore beklädda med korkmattor. Golvtiljorna uppvisade röta
och läge delvis lösa. Eldstäder funnes i samtliga inni men trots detta vore
bostaden fuktig, dragig och mycket kall, särskilt vintertid. Samtliga ruin vore

Kungl. Majlis proposition nr lil.

61

mörka till följd av de små fönstren som genomsläppte otillräckligt med dagsljus.
Överallt i taken funnes gamla intorkade fuktfläckar till följd av otätt
yttertak. Skafferi liksom garderob saknades. Bostaden vore i stort behov av
grundlig reparation och måste ordentligt värmeisoleras. — Brunnen läge lågt
och vore otillfredsställande skyddad gentemot omgivningen. Tidvis vore dess
vatten ej användbart på grund av tillflöde av ytvatten. Brunnen måste skyddas
t. ex. med cementringar.

Hälsovårdsnämnden yttrade i beslut den 10 februari 1945: Med hänsyn till
att byggnaden vore i sådant skick att den icke kunde repareras utdömde hälsovårdsnämnden
densamma, dock med förbehåll att de där boende gamla
makarna Eriksson finge bebo byggnaden under den tid deras kontrakt varade.
Efter denna tid finge byggnaden ej användas till människobostad.

1 sitt utslag den 3 november 1945 fann länsstyrelsen ej skäl att göra ändring
i hälsovårdsnämndens beslut att utdöma bostadshuset.

Vid utredningsmännens besök å Nya Söderby antecknades följande.

Beträffande byggnaderna: Arrendatorsbostaden å Söderby var försedd med
elektrisk belysning, därvid strömmen kom från en vindmotor. Vagnslider av
tillräcklig storlek saknades; redskap och maskiner stodo ute i det fria. Ekonomihusen
voro över lag otillräckliga och dåligt underhållna. I stallet voro
väggarna här och var uppruttna och golvet var i mycket dåligt skick. Då stallet
låg högre än den i närheten uppförda ladugården rann gödselvatten från
stallet ned till ladugården. Ladugården befanns vara relativt rymlig och ljus
men golvet var dåligt och foderbordet utgjordes av uppruttna bräder. En fristående
källarbyggnad var försedd med cementgolv; vatten trängde dock in
i källaren. — Å fileboda voro ekonomihusen små och otidsenliga men någorlunda
underhållna. Vagnslider saknades.

I fråga om jordens skötsel: Enligt arrendatorns uppgift brukades åkerarealen
å Nya Söderby sommaren 1945 på så sätt att liöstvete fanns å 5 hektar,
havre å 3 hektar, blandsäd å 11 hektar, potatis å V2 hektar, vall till slåtter å
257, hektar, vall till bete och grönfoder å 10 hektar samt helträda å 5 hektar.
Under år 1944 levererades till mejeri 24 884 kg oskummad mjölk. Djurbesättningen
utgjordes av 5 hästar, 1 tjur, 20 kor och 10 kalvar. För jordbrukets
drift fanns dessutom en traktor. — Å fileboda iakttogs ett område örn
ungefär 9 hektar som enligt uppgift höstplöjts år 1943 men icke blivit besått
år 1944 och ej heller brukats år 1945.

Vanvården å Bogesund har berört ej blott arrendegårdarna utan även i ej
mindre grad den å egendomen befintliga slottsbyggnaden med tillhörande
trädgård och park samt de villabyggnader som en gång uthyrts såsom sommarbostäder.

I avseende å slottsbyggnaden kan anmärkas följande:

Jordbrukskommissionen, som besökte Bogesund i november 1940, anförde
i yttrande över Halls ovannämnda framställning: Det yttre av slottet jämte
parken och trädgården företedde en bild av förfall och vanhävd som trotsade
all beskrivning. Slottet torde örn intet åtgjordes inom några få år sannolikt
utgöra en ruin.

I yttrande över kristidsnämndens anmälan till kristidsstyrelsen angående
förhållandena på Bogesund uppgav jordbrukskommissionen, att kommissionen
vid inspektion i augusti 1941 funnit att trädgården vittnade om en
rent otrolig vanhävd och att endast några småbitar i densamma blivit uppplöjda.

Gädeman uppgav i sin rapport till livsmedelskommissionen den 13 september
1941: Slottet och den stora trädgården företedde en förfärlig vanvård.
Trädgårdsmästarebostaden vöre obebodd och mycket förfallen. Villabvgg -

62

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

naden i slottsparken som till det yttre vore i gott skick men stått obebodd
många år visade även tecken till begynnande förfall. De vid föregående besiktning
omnämnda småbitar i trädgården som blivit upplöjda företedde vid
Gademans besök antagligen samma utseende som innan plöjningen utfördes,
en frodigt växande kvickrotsmassa.

I yttrande till länsstyrelsen den 25 februari 1943 anförde jordbrukskommissionen:
Den förhållandevis stora trädgården torde under en erfaren och
duglig trädgårdsmästares ledning kunna lämna en god avkastning. Trädgården
läge i fullständig vanhävd vilken syntes lämpligast kunna avhjälpas
genom att densamma utarrenderades.

I jordbrukskommissionens besiktningsinstrument av maj 1945 uppgavs:
Trädgården jämte därtill hörande åkerjord som icke vore utarrenderad hade
sjunkit ned i allt djupare vanhävd. För några år sedan plöjdes mindre
delar av trädgården och åkern men nu finge det hela ligga. Tyrolervillan som
använts av den sista trädgårdsmästaren stöde nu färdig att ramla ihop och
detsamma vore förhållandet med magasinet ovan källarbyggnaden.

Vid den av utredningsmännen företagna besiktningen konstaterades följande: Den

stora magnifika slottsbyggnaden, som uppförts av Per Brahe den
yngre sannolikt i slutet av 1600-talet och tillbyggts på 1860-talet med fyra
hörntorn, företedde den otroligaste vanvård. Stora delar av altaner och ytterväggar
hade vittrat sönder och rasat ned. På ett ställe hade yttertaket fallit
ned: för avhjälpande härav hade företagits en provisorisk lagning, vilken
dock uppenbarligen ej hindrade att regnvatten trängde in och fullföljde det
redan långt framskridna förstörelseverket, överhuvudtaget gav hela slottsbyggnaden
det sorgligaste intryck; och var det uppenbart att örn ej snart
ingripande mot den sedan länge pågående förstörelsen skedde, hela byggnaden
skulle förvandlas till ruin.

Då alla dörrar till slottet voro väl igenbommade och insyn genom fönstren
var omöjliggjord medelst nedfällda rullgardiner eller på annat sätt, kunde
utredningsmännen ej konstatera slottets invändiga tillstånd. Det kunde emellertid
antagas att det bristande yttre underhållet och förfallet motsvarades
även av förfall innanför slottsmurarna.

Det syntes utredningsmännen ofrånkomligt att skyndsamma åtgärder i en
eller annan form måste vidtagas för att icke det förnämliga byggnadsverk,
delvis från 1600-talet, som Bogesunds slott utgjorde, alldeles skulle falla i ruiner.

Den till slottet hörande trädgården och parken företedde — såsom jordbrukskommissionen
redan år 1940 konstaterat — det sorgligaste förfall. Att
här tala örn vanhävd var för lindrigt. I trädgården växte ej annat än manshöga
tistlar samt massor av maskrosor och annat ogräs, utom på ett mindre
område där man satt potatis. En del gamla fruktträd funnos kvar, men de
voro antingen förtorkade eller alldeles mossbelupna.

En i trädgården uppförd byggnad, som använts såsom trädgårdsmästarebostad,
befanns vara någorlunda underhållen, men till trädgården hörande
källare och förrådshus voro fullkomligt förfallna. Av växthusen funnos endast
stengrunderna kvar.

Den s. k. Tyrolervillan, som uppförts inom parkområdet och som synbarligen
någon gång varit en prydnad för detta, var också till ytterlighet
vanvårdad och förfallen. Inga fönster funnos och virket hängde löst.

På Tenö udd, som ligger söder örn Tenö gård invid det s. k. Tenösundet,
finnas åtta av fideikommissarien uppförda större sommarvillor av trä. Dessa
ha från början varit uthyrda till sommargäster men ha samtliga sedan ett

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

63

tiotal år stått obebodda. I utredningsmännens protokoll över besöket å Bogesund
har beträffande villorna, som ha ett utmärkt vackert läge vid havsstranden,
antecknats följande: Anblicken av villorna var sorglig och det föreföll
rent otroligt att fideikommissarien kunnat lämna dessa en gång förnämliga
sommarbostäder helt utan underhåll. På en villa hade myrorna byggt
en större stack på huvudtrappan och verandan. I en annan villa hade taket
till köket störtat in. På de övriga villorna visade sig förfallet på olika sätt.
Inom något år äro säkerligen, villorna alldeles värdelösa.

Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas att det söder om Tenö belägna
torpet Karlsudd jämte Stora och Lilla Styrmansholmama genom kontrakt
år 1899 av fideikommissarien utarrenderats till Arrendeaktiebolaget Carlsudd
för en tid av femtio år från den 14 mars 1900. Enligt bestämmelse i kontraktet
äger fideikommissarien, om han så önskar, vid arrendetidens slut
tillösa sig de å området efter tillträdet uppförda boningshusen för ett pris
som örn överenskommelse ej kan träffas skall motsvara 60 °/o av det värde
som vid tiden för avträdet kan åsättas husen av skiljenämnd. De hus som
jordägaren ej vill lösa äger bolaget bortföra inom ett år från arrendetidens
slut; örn något eller några av husen då ej äro bortförda, tillfalla de utan
ersättning fideikommissarien. Bolaget har enligt uppgift låtit å området utlägga
45 tomter, vilka utarrenderats på enahanda villkor som upptagas i
1899 års kontrakt med fideikommissarien. Å tomterna ha under årens lopp
uppförts omkring 40 villabyggnader. — Vid samtal med företrädare för
villaägarna ha dessa för utredningsmännen omnämnt, att de med anledning
av arrendetidens utgång örn fem år hos fideikommissarien förhört sig angående
en förlängning av arrendetiden men att fideikommissarien svarat, att
frågan härom vore för tidigt väckt. Med hänsyn härtill hyste villaägarna farhågor
för att någon förlängning ej skulle komma till stånd. Detta skulle enligt
villaägarnas åsikt kunna medföra att villorna å Karlsudd — i den mån det
bleve för kostsamt för villaägarna att bortföra desamma och de därför tillfölle
fideikommissarien — komme att gå samma öde till mötes som villorna
å Tenö udd.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd den 26 februari
1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 23 februari 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 8
februari 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom samt lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder
mot vanhävd av jordbruk.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
t. f. byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet E. H. Kling.

Lagrådet yttrade:

Enligt förslaget till lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom
må Kungl. Majit i beslut om sådan inlösen förordna, att jordbruksjorden
med nödiga byggnader jämte till egendomen hörande skogsmark ävensom,
därest på grund av särskilda omständigheter anledning därtill kan anses
föreligga, egendomen i övrigt skola tvångsinlösas till kronan.

En jordbruksegendom med därtill hörande byggnader utgör i allmänhet
en sådan enhet, att inlösen av hela egendomen i de flesta fall ter sig såsom
den naturliga påföljden av ett ingripande enligt den föreslagna lagen; endast
örn särskilda skäl tala för att del av egendomen avstås till kronan, synes
åt förordnandet böra givas begränsad omfattning. På grund härav hemställes
örn sådan ändring i 1 §, att det förordnande, varom här är fråga, kommer
att avse egendomen eller, om särskilda omständigheter föranleda därtill, del
av egendomen.

Det i förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni
1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk upptagna stadgandet
torde erhålla en lämpligare placering, örn det insättes såsom ett andra stycke
i 15 §.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj-.ts proposition nr lil.

65

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 26 februari
1946 avgivna utlåtande över de den 8 i samma månad till lagrådet remitterade
förslagen till dels lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, dels
ock lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515)
örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Efter redogörelse för utlåtandet anför departementschefen.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i lagförslagen har jag ansett mig
böra biträda. Därjämte ha i förslaget till lag om tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom företagits vissa jämkningar av redaktionell art.

Föredraganden hemställer härefter, att förslag till

1) lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom samt

2) lag örn ändrad lydelse av 15 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder
mot vanhåvd av jordbruk

måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:ts Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr lil.

5