Kungl. Metias proposition nr Ilo.

1

Nr 110.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56
s. 7) angående nationalparker, m. m.; given Stockholms
slott den 1 mars 19U6.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att dels jämlikt § 87 regeringsformen
antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen
den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker, dels ock bifalla det
förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

G. E. Sträng.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr Ilo.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7)
angående nationalparker.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Vad i---nödiga hundar.

Förorsakas inom nationalparks område av björn, järv, lo, varg eller örn
skada å renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att tillskriva
uppenbar vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av
statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Senaste lydelse, se 1938: 276.

Kungl. Majlis proposition nr 110.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8
februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler föredraganden, statsrådet Sträng fråga om ändring i lagen
angående nationalparker m. m. och anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 19 maj 1945, nr 264, hemställde riksdagen, under åberopande
av jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 43, i anledning
av de likalydande motionerna 1:10 oell 11:23, att Kungl. Maj:t i
enlighet med vad i utlåtandet förordats måtte låta verkställa utredning rörande
beredande av ersättning för skador å tamdjur, förorsakade av varg
och järv, samt för riksdagen framlägga de förslag i ämnet vartill utredningen
kunde föranleda. Med anledning härav tillkallades den 29 juni 1945 jämlikt
Kungl. Maj:ts samma dag givna bemyndigande dels ledamoten av riksdagens
första kammare, f. d. statssekreteraren B. Näsgård att såsom utredningsman
verkställa den av riksdagen begärda utredningen, dels ock filosofie
doktorn N. Dahlbeck, Stockholm, samt lappfogdarna H. Johansson
och K. E. Malmström att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga
i överläggningarna beträffande utredningen.

Med skrivelse den 31 december 1945 har utredningsmannen överlämnat
promemoria angående beredande av ersättning till ägare av tamdjur för
skador, som förorsakats av varg och järv. Över promemorian ha utlåtanden
avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen,
vetenskapsakademien, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län ävensom Svenska naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet,
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk
samt f. d. generaldirektören L. Berglöf i egenskap av utredningsman för utredning
av vissa frågor beträffande lapparna m. m. Vid lantbruksstyrelsens
utlåtande har fogats yttranden av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i nyssnämnda tre län. Domänstyrelsen har tillika överlämnat yttran -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

den av överjägmästama i de fem nordligaste distrikten, varjämte länsstyrelsen
i Jämtlands län bifogat yttrande av lappfogden i länet.

Innan jag närmare ingår på de i utredningsmannens promemoria framlagda
förslagen, torde jag få lämna en redogörelse för gällande bestämmelser
rörande ersättning för skador å tamdjur, förorsakade av rovdjur.

Ifrågavarande bestämmelser återfinnas i 27 § 2 mom. jaktstadgan den 3
juni 1938 (nr 279) samt 2 § andra stycket lagen den 25 juni 1909 (nr 56
s. 7) angående nationalparker. I förslnämnda lagrum stadgas, att förorsakas
av björn, lo eller örn skada å tamdjur, skall skadan ersättas av statsverket,
där ej densamma är att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning
eller djuren utsläppts å område, där de icke må för betning inkomma.
Det senare lagrummet innebär, att förorsakas inom nationalparks område
av björn, lo eller örn skada å renar, vilka där må föras på bete, och är
skadan icke att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid renarnas bevakning,
skall sådan skada ersättas av statsverket. Beslutanderätten i ärenden rörande
ersättning på grund av förevarande bestämmelser ankommer på Kungl.
Majit. Beviljade ersättningar bestridas från ett under nionde huvudtiteln
uppfört särskilt förslagsanslag till Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur.
Anslaget är för innevarande budgetår upptaget med 40 000 kronor. För
budgetåret 1946/47 har för ändamålet äskats ett anslag av samma storlek.

Såsom framgår av det anförda omfatta ifrågavarande bestämmelser icke
skador, förorsakade av varg och järv. Någon möjlighet för ägare av tamdjur
att erhålla ersättning av statsverket för skador, som förorsakats av dessa
rovdjur, föreligger sålunda för närvarande icke. Det torde emellertid böra
anmärkas att särskilda belöningar utgå för dödande av varg och järv. Jämlikt
10 § 2 mom. jaktstadgan erhåller sålunda den som dödar nämnda djur
en belöning av 100 respektive 20 kronor. Tillika har Kungl. Majit genom beslut
den 23 mars 1945 medgivit, att inom Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län finge under
åren 1945—1947 — utöver nyssnämnda belöningar — utdelas särskilda belöningar
med 200 kronor för dödande av varg och 100 kronor för dödande
av järv. Förutom nu omförmälda belöningar utgår även ersättning ur lappkassoma.

Jag torde i detta sammanhang även få erinra därom, att varg och järv
icke äro fridlysta, under det att björn, lo och örn jämlikt bestämmelser i
jaktstadgan samt kungörelsen den 22 juni 1945 (nr 399) angående tillfälliga
ändringar i fridlysningstiderna för vissa djurslag gjorts till föremål för
fridlysning i större eller mindre utsträckning. Örnen är sålunda fridlyst hela
året. I fråga örn björn gäller, att detta djur är fridlyst i Norrbottens och
Västerbottens län, landskapet Jämtland samt Västernorrlands län från och
med den 1 november till och med den 31 augusti, samt i övriga delar av
riket å kronomark hela året. Fridlysningstiden för lo är beträffande hela riket
från och med den 1 februari till och med den 30 november. Härjämte
gäller enligt en år 1943 genomförd ändring av 11 § jaktstadgan i fråga örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 110

5

björn och lo den bestämmelsen, att därest genom angrepp av något av dessa
djur tamdjur dödats eller skadats och skälig anledning finnes att antaga, att
angreppet skall upprepas, den som äger tamdjuret eller eljest har det under
sin vård må förfölja och döda det angripande djuret, under förutsättning att
han äger rätt till jakt å området i fråga.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannens förslag innebär i huvudsak, att rätten till ersättning
av statsmedel för skador å tamdjur, som förorsakas av rovdjur, från och
med budgetåret 1946/47 skulle utsträckas till att gälla även skador vållade
av varg och järv. De merkostnader som förslagets genomförande skulle komma
att åsamka statsverket, har utredningsmannen föreslagit böra gäldas från
anslag under nionde huvudtiteln. Utredningsmannen har framhållit, att i
anslutning till förslaget i 27 § 2 mom. jaktstadgan samt 2 § andra stycket
lagen angående nationalparker borde vidtagas den ändringen, att till de i
nämnda lagrum uppräknade rovdjuren •—• björn, lo och örn — fogas även
varg och järv.

Utredningsmannen har i promemorian till en början lämnat en redogörelse
för förekomsten av varg och järv i Sverige ävensom
Norge och Finland under senare tider. I fråga örn vargens utbredning har utredningsmannen
anfört i huvudsak följande.

Sverige. Man torde kunna säga, att vargen efter 1870 endast förekommit
inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Under perioderna 1910
—1919 och 1920—1929 dödades i landet i medeltal respektive 39 och 13 vargar
per år, medan motsvarande siffror för perioderna 1930—1939 och 1940
—1944 voro 15 och 11. De under tioårsperioden 1935—1944 dödade vargarna
fördela sig å nyssnämnda län med respektive 8, 23 och 115 djur. Under
tiden 1930—1944 utbetalades skottpenningar för 201 vargar, fördelade på de
tre nämnda länen med respektive 9, 32 och 160.

På grundval av det material, som hopbragts av 1942 års bjömutredning,
ävensom uppgifter insamlade av lappfogdarna under år 1945 anser sig utredningsmannen
kunna påstå, att vargen numera endast förekommer i Lappland
samt Jämtlands och Härjedalens fjällområde. Den synes av uppgifterna
för år 1945 att döma för närvarande blott yngla inom Torne lappmark.
Sammanlagda antalet vargar torde under förhösten 1945 icke ha överstigit
25. Med tanke på den ständiga uppmärksamhet de renskötande lapparna
ägna vargen, torde denna siffra vara tämligen exakt. Den aktuella situationen
förändras dock snabbt. Dels företager vargen mycket vidsträckta vandringar
och en invandring från Finland kan icke anses utesluten, och dels
sätter vargen stundom mycket stora kullar, vilket gör att vargtillgången
lokalt kan öka kraftigt. Sålunda uppträdde i medio av december 1945 en
flock om 7 vargar inom Gällivare socken och vid jultiden 1945 kom en
flock om 11 vargar till Karesuando socken.

Norge. Enligt uppgift från Landsforbundet for naturfredning i Norge utbetalades
under åren 1928—1932 skottpenningar för cirka 5 dödade vargar
årligen. Under de senaste sju åren — efter 1932 föreligger icke någon officiell
statistik över antalet dödade rovdjur i Norge — ha något flera dödats årli -

6

Kanal. Maj:ts proposition nr 110.

gen, då stammen synes ha varit på uppgående. En fast stam av varg finnes
i gränstrakterna i Nordland och norrut, men enstaka strövare uppträda även
på andra håll.

Finland. Finska statens naturskyddsinspektör har meddelat, att vargarnas
antal i Finland minskat starkt. Varg förekommer numera nästan endast i
finska Lappland samt i de östligaste gräns socknarna.

Ungefär år 1930 hörde man knappast någonting alls örn förekomst av
varg men i mitten av 1930-talet började den åter dyka upp. Det skedde vid
denna tid tydligen en invandring från den ryska sidan och i Lappland och
där speciellt i Petsamo uppträdde flockar på upp till 10 vargar. Dessa vargar
dödade hundratals renar. Mycket kraftiga åtgärder vidtogos för att
minska vargstammen och under vintern 1938—39 dödades 17 vargar och under
vintern 1941 dödades ett 40-tal vargar. På grund av kriget kunde de
bästa vargjägarna dock icke deltaga i jakten. Varg finnes därför alltjämt i
finska Lappland och man anser att den åter ynglar på finskt område.

Beträffande järvens förekomst har i promemorian anförts följande.

Sverige. Under perioderna 1916—1925 och 1926—1934 dödades sammanlagt
639 respektive 496 järvar. De under tioårsperioden 1935—1944 dödade
järvarna uppgingo till 494 varav 85 inom Jämtlands län, 39 inom Västerbottens
län och 340 inom Norrbottens län. Skottpenningar ha under åren
1930—1944 utbetalats för sammanlagt 773 järvar, vilka fördelade sig å nämnda
län med respektive 124, 76 och 573. Efter år 1920 förekommer järven
sålunda endast inom nyssnämnda län. Den synes alltjämt yngla inom Jämtlands
och Norrbottens fjälltrakter samt Sorsele och Tärna i Västerbottens
län. De inom Västerbotten under senare år fällda järvarna synas i övrigt
vara från angränsande områden invandrande exemplar. Den totala järvstammen
inom landet torde icke överstiga 200 djur.

Norge. Landsforbundet för naturfredning har upplyst, att järven är allmän
i de inre delarna av nordliga Norge och även finnes i andra högfjällstrakter
i landet. Stammen har under de senaste åren ökat.

Finland. Enligt vad finska statens naturskyddsinspektör uppgivit påträffas
järven i de nordligaste delarna av landet, och möjligen även vid östgränsen
vid Korpiselkä och Suistamo. Under vintermånaderna kan den även
vandra längre söderut. Under femårsperioden 1931—1935 dödades i medeltal
20 järvar per år, medan motsvarande siffra för åren 1936—1940 var 19.
Från de allra senaste åren föreligger icke någon statistik.

Utredningsmannen har härefter redogjort för omfattningen av de
av varg och järv förorsakade skadorna. Härom har utredningsmannen
yttrat väsentligen följande.

De tamdjur, som förorsakas skador av varg och järv, utgöras numera huvudsakligen
av renar. Det kan emellertid förekomma, att även andra tamdjur
skadas av dessa rovdjur. Sålunda hände det hösten 1943 vid Klimpfjäll
i Vilhelmina socken, att några får troligen revos av varg.

Man hade kunnat vänta, att förevarande slags skador i förhållande till tidigare
perioder, då stammarna av varg och järv voro betydande i jämförelse
med nutiden, skulle ha minskat avsevärt även beträffande renarna. Skadegörelsen
på renarna har emellertid icke sjunkit i förhållande till minskningen
av varg- och järvstammen. Detta torde få ses mot bakgrunden av de förändringar
i renskötseln som skett under denna tid. Förut, då renskötseln bedrevs
genom att renarna vallades intensivt, kunde de större rovdjuren bättre hållas
borta från renarna. Numera, då man övergått till att låta renarna i stor utsträckning
ströva omkring fritt under vistelsen i fjällområdena och då man

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

7

endast vallar renflockarna under kortare perioder, lia de större rovdjuren
lättare att komma åt att riva. Under vintern förekomma sålunda normalt
smärre flockar av strövrenar uppe i fjällen. Lapparna äro visserligen angelägna
om att få med sig alla renar ned i skogslandet, men det kan icke med
nuvarande renskötselmetoder undgås att enstaka renar eller smärre flockar
bliva kvar uppe i fjällen. De huvudsakliga skadorna på renarna av varg och
järv drabba just dessa strövrenar. Vissa år kunna lapparna på grund ^ av
klimatiska orsaker och de därav följande betesförhållandena tvingas att hålla
renarna kvar uppe i fjället under hela vintern. Under sådana förhållanden
bliva skadorna stundom betydande. Under vintern 1944—45 voro till exempel
renarna i nordligaste Västerbotten och sydliga Norrbotten kvar i fjällen
kring trakterna av Vindelkroken och på Svaipa. Under tiden november till
januari uppehöllo sig här två vargar. Man beräknar att dessa vargar under
denna tid revo ett lÖO-tal renar inom området och en renägare förlorade på
detta sätt 30 renar. Såsom ytterligare exempel må nämnas, att tre vargar,
vilka för närvarande finnas på Ultevisområdet inom Sirkas lappby, under
tiden oktober—november 1945 beräknats lia rivit ett 100-tal renar. Risken
för att dylika masslakter lämna inträffa finnes alltid där vargen förekommer,
även örn man icke får draga den slutsatsen att vargen som regel river
på detta sätt.

Vad angår järven river denna i regel enstaka renar, men under för renarna
olyckliga omständigheter kan det även inträffa alt järven dräper flera
renar på en gång, såsom då snön är djup och skaren så tunn att den bär
järven men renarna trampa igenom. Det finnes även bestyrkta uppgifter på
hur järven — liksom vargen — drivit renskockar, så att dessa i panik störtat
ned för branter.

Såsom framgår av det anförda inträffa ifrågavarande skador huvudsakligen
under vintern uppe i fjällen, medan desamma under sommaren synas
vara tämligen obetydliga. Detta förhållande gör, att manga fall av skadegörelse
icke upptäckas och andra åter först så sent, att man icke kan fastställa
orsakerna därtill. Att beräkna storleken av de skader, som orsakas av
varg och järv, bjuder därför givetvis på mycket stora svårigheter. Vid samtal
med dem, som äga de största förutsättningarna att bedöma dessa frågor,
nämligen lapparna själva och yrkesjägare bland den bofasta fjällbefolkningen,
har tämligen samstämmigt framgått att ^ skadorna på renarna av
varg och järv för närvarande anses vara dubbelt så stora som de skador som
sammanlagt orsakas av björn, lo och örn. Denna uppfattning bestyrkes även
av lappfogdarnas erfarenheter.

Det må emellertid i detta sammanhang framhållas, att det mycket ofta
kan vara svårt att avgöra, huruvida en skada förorsakats av varg eller järv
eller av andra rovdjur såsom björn, lo eller örn. Särskilt gäller detta, när
skadan upptäckes först efter en längre tid. En följd härav har blivit, att eftersom
ersättning av statsmedel utgår för skador, förorsakade av sistnämnda
tre rovdjur, det för närvarande finnes en benägenhet att skylla inträffade
skador på enbart dessa rovdjur. Under utredningen har sålunda kunnat konstateras,
alt man i vissa fall gjort gällande att skada tillfogats av björn i
stället för järv och lo i stället för varg. Därest ersättning även utbetalades
för skador av varg och järv, komma dock troligen dylika förväxlingar att
i stort sett upphöra.

Utredningsmannen har såsom allmän motivering till sitt förslag
anfört i huvudsak följande.

Skador genom varg och järv drabba huvudsakligen de renägande lapparna,
ehuru skador å andra tamdjur än renar ibland också förekomma. Det

8

Kungl. Majlis proposition nr ilo.

torde vara en årligen återkommande företeelse, att ett mindre antal i fjällen
under vintern kvarblivna strövrenar rivas av varg och järv. Härvid uppstår
alltså spörsmålet örn enskilda lappar och bofasta inom de områden, där
varg och järv förekomma, ensamma skola bära de förluster som orsakas av
rovdjuren eller om staten skall träda hjälpande emellan. Man kan nämligen
i* allmänhet icke förutsätta, att de som lida förluster genom rovdjurens härjningar
kunna erhålla kompensation genom de jämförelsevis höga premierna
för dödande av varg och järv. Dessa premier äro för övrigt icke heller avsedda
som kompensation för ifrågavarande rovdjurs skadegörelse på renarna
utan utbetalas för att rovdjursstammarna genom intensiv jakt skola kunna
hållas inom tillbörliga gränser, ur vilken synpunkt premierna komma att
behövas även örn ersättning för skadorna utbetalas.

Enligt utredningsmannens och de sakkunnigas mening är det icke rimligt,
att djurägaren skall stå för ifrågavarande förluster, särskilt då skadorna äro
stora. Starka skäl tala fördenskull för att möjlighet till ersättning av statsmedel
beredes även för skador, som vållats av varg och järv. En dylik utsträckning
av rätten till ersättning behöver heller icke möta större svårigheter
utan torde uteslutande vara en kostnadsfråga för statsverket.

För erhållande av den sålunda föreslagna ersättningen har utredningsmannen
ansett böra fordras viss utredning rörande skadorna samt
föreslagit utfärdande av särskilda direktiv rörande denna utrednings omfattning
med mera. Enligt utredningsmannens mening syntes härvid böra föreskrivas
samma regler vare sig fråga vore om skador av varg och järv eller
björn, lo och örn. På så sätt vunnes även möjlighet till enhetlig behandling
av ersättningsärendena, vilket givetvis borde eftersträvas. I fråga örn den
ifrågasatta utredningens närmare omfattning och innehåll har utredningsmannen
yttrat följande.

Man får som regel förutsätta att den som lidit skada hos vederbörande
länsstyrelse ansöker örn ersättning genom skriftlig framställning. I vissa fall
kan man dock alltjämt få räkna med att nomadiserande lappar från de nordligaste
lappbyarna på allmänna sammanträden med lappbyarna komma att
anmäla skador och att dylika anmälningar alltfort böra kunna läggas till
grund för framställningar om ersättning.

Då ansökan örn ersättning inkommit är det av största vikt att en så fullständig
utredning som möjligt kommer till utförande. Denna utredning synes
lämpligen böra verkställas av såväl polismyndighet som lappväsende. Däremot
torde det vara onödigt att remittera dylika ärenden till domänverkets
representanter, därest icke i något fall särskilda omständigheter göra detta
önskvärt.

Länsstyrelsen bör först överlämna ärendet till den myndighet, som har de
största förutsättningarna att verkställa en fyllig, grundläggande utredning
av frågan. Denna grundutredning bör därefter av länsstyrelsen överlämnas
till den andra myndigheten för yttrande samt för, örn denna så finner erforderligt,
ytterligare utredning. I regel kommer den grundläggande utredningen
av skador, som inträffat i skogsbygden, att utföras genom landsfiskalerna under
det alt den grundläggande utredningen av skador, som inträffat i fjällen,
kommer alt utföras genom lappfogdarna. Fjärdingsmännens och lapptillsynsmännens
lokalkännedom bär vara avgörande för frågan örn vilken myndighet
som bör utföra den grundläggande utredningen.

I denna utredning bör vidare klart angivas vilken djurart som anses vara
den som orsakat skadan. För att få möjlighet att avgöra effekten av de olika

Kline}!. Majlis proposition nr 110.

9

åtgärder som vidtagits för att minska eller bibehålla respektive djurstammar
är det nämligen av avgörande betydelse att de olika djurarternas andel i
skadorna kommer till ett klart uttryck. I beslut angående ersättning bör därför
i varje särskilt fall även angivas den djurart, som förutsattes ha vållat
skadan.

I fråga örn bevisningen är det av betydelse dels att anmälan om skada sker
så snart som möjligt, och dels att i utredningen vittnesmålen göras så detaljerade
som möjligt. En ansökan örn ersättning, som inkommer till länsstyrelsen
mer än ett år efter det skadan skett, bör sålunda icke bifallas så vida
icke särskilda omständigheter föranleda annat beslut. I frågor av denna
art kan man emellertid givetvis icke fordra samma bindande bevisning, som
annars brukar vara fallet. Skadeersättning bör således i regel utbetalas, därest
med viss sannolikhet kunnat göras gällande att björn, lo, järv, varg eller örn
vållat skadan.

Beträffande storleken av den föreslagna ersättningen har
utredningsmannen uttalat följande.

Såvitt utredningsmannen har sig bekant har i fråga om ersättning på grund
av skador av björn, lo eller örn hittills tillämpats den praxis, att ersättningen
anslutits till den lidna förlustens verkliga värde, där detta med nöjaktig
noggrannhet kunnat fastställas. I andra fall synas vissa medelvärdesberäkningar
ha tillämpats. Det synes icke föreligga anledning att ifrågasätta ändring
härutinnan. Ersättning har hittills icke lämnats för sådana kostnader,
som förorsakats av sökandet efter förlorade djur. I dylika fall torde icke
heller i fortsättningen böra utgå någon ersättning, då man måste förutsätta
att djurägaren nödgas söka kortare eller längre tid efter alla förlorade
djur, antingen dessa dödats av rovdjur eller omkommit på annat sätt.
Däremot synes ersättning böra lämnas i sådana fall, då ägaren måst ikläda
sig utgifter för exempelvis anskaffande av intyg av opartisk person. På grund
av de vanligen betydande avstånden i de trakter det gäller kan det icke skäligen
väntas, att de undersökningar som äro erforderliga för skadornas fastställande
skola göras utan ersättning, när icke polispersonal eller lappväsendets
tjänstemän kunna anlitas. Ersättning för kostnader av detta slag
torde redan nu lämnas, när så befinnes skäligt och framställning härom göres.

Utredningsmannen har slutligen beträffande kostnaderna för statsverket
vid ett genomförande av förevarande förslag anfört följande.

Någon tillförlitlig beräkning av kostnaderna för statsverket vid en utsträckning
av ersättningsrätten kan säkerligen icke göras i förvar. Ehuru det förefaller
sannolikt, att den på olika håll inom de berörda områdena uttalade
uppfattningen, att skadorna av varg och järv äro ungefär dubbelt så stora
som de skador på ren som förorsakas av björn, lo och örn, kan vara riktig,
torde dock kostnadsökningen för statsverket icke bli av ens tillnärmelsevis
så stor omfattning. Det är till exempel troligt, att en del av redan nu utbetalade
skadeersättningar i verkligheten hänföra sig till varg och järv, då det
såsom förut nämnts, mången gång kan vara svårt att fastställa vilket djurslag,
som förorsakat skadan. Dessutom torde långt ifrån alla varg- och järvskador
komma att bli ersatta även örn möjlighet till ersättning öppnas. Måhända kan
man räkna med att de årliga ersättningsanspråken komma att öka med ett
belopp av 20 000 å 30 000 kronor under den närmaste tiden. Vissa år kan
ökningen bii större, nämligen om masslakt av renar i fjällen skulle förekomma
pä grund av särskilda förhållanden, men dylika händelser kunna
dock beräknas bliva relativt sällsynta. För nästkommande budgetår torde
knappast någon mera avsevärd ökning vara att vänta, då det torde dröja

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

någon tid innan de nya ersättningsreglerna bli kända och då utredningarna
i vissa fall även komma att draga ut på tiden. För ändamålet synas emellertid
medel böra beräknas under nionde huvudtiteln för nämnda budgetår.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts
eller lämnats utan väsentliga erinringar, överjägmästama i övre Norrbottens
och nedre Norrbottens distrikt ha emellertid ansett, att någon generell
ersättning icke borde utgå för skador av varg och järv utan att ersättningen
borde begränsas till att gälla blott skador av större omfattning. F. d. generaldirektören
Berglöf har uttalat, att full ersättning icke syntes böra utgå för
ifrågavarande skador, samt för sin del föreslagit en begränsning av densamma
till två tredjedelar av skadornas uppskattade värde. Skogsstyrelsen samt
överjägmästarna i nyssnämnda distrikt ha framhållit, att jämväl skogsstatens
personal borde höras i ärenden rörande anspråk på ersättning av förevarande
slag. Samma synpunkt har framförts av Svenska naturskyddsföreningen.
I fråga örn tiden för ingivande av ansökning örn ersättning har skogsstyrelsen
ansett denna böra vara kortare än som i promemorian föreslagits, medan
länsstyrelsen i Norrbottens län velat ifrågasätta en utsträckning av densamma.
Nämnda länsstyrelse har tillika föreslagit, att ersättning skulle kunna
utgå retroaktivt. Endast statskontoret samt över jägmästarna i Skellefteå
och mellersta Norrlands distrikt ävensom Svenska jägareförbundet ha helt
avstyrkt de i promemorian framlagda förslagen, varjämte över jägmästaren i
Umeå distrikt ställt sig tveksam till lämpligheten av desammas genomförande.

Ur yttrandena må i övrigt återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Enligt lantbruksstyrelsens mening har utredningsmannen framlagt starka
skäl, som tala för att möjlighet till ersättning beredes för av varg och järv
förorsakad skada å tamdjur. Utredningsmannen har härvid till synes åsyftat
i första hand sådan skada, som orsakas tamdjur tillhörande lappar och
bofasta inom de områden, där varg och järv förekomma. Uppenbart är
emellertid, att även sådana tamdjur från andra trakter, vilka exempelvis
sammanförts till gemensamhetsbete inom dylikt område, kunna drabbas av
liknande skadegörelse. Det nu framlagda förslaget, som — oberoende av
djurens hemvist — möjliggör ersättning för alla tamdjur, vilka skadas av
varg och järv, torde därför komma att bidraga till ett effektivare utnyttjande
av de betesmarker, som förekomma inom ifrågavarande områden, genom
anordnande i ökad utsträckning av gemensamhetsbeten särskilt för får.
Sagda förhållande torde böra beaktas vid beräkning av medel för ändamålet.
Vidare finner lantbruksstyrelsen angeläget, att samma praxis tillämpas
vid utredning och bevisning i fråga om skada orsakad av varg och järv
som i fråga örn skada orsakad av björn, lo eller örn. På grund av det anförda
tillstyrker lantbruksstyrelsen förslaget.

Domänstyrelsen har förklarat, att styrelsen hyste betänkligheter mot ersättningsrättens
utsträckning på sätt sorn föreslagits men att styrelsen med

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

11

hänsyn till, bland annat, svårigheten att avgöra huruvida skadan vållats av
björn, lo elior örn, eller av varg eller järv — särskilt i sådana fall, då lång
tid förflutit innan skadan upptäckts —- ansett sig icke böra motsätta sig
att även skador av sistnämnda rovdjur ersattes av statsverket. Styrelsen har
härvid förutsatt, att sådana villkor föreskreves för ersättnings utfående, att
största möjliga garanti vunnes för att ersättningsrätten ej missbrukades. I
fråga örn dessa villkor har styrelsen föreslagit följande.

Vill någon framställa anspråk på ersättning för av björn, lo, varg, järv eller
örn förorsakade skador, bör framställning därom, med de handlingar sökande
vill åberopa, ingivas till landsfiskalen i orten snarast möjligt efter det
skadan upptäckts och senast inom fyra månader därefter. Då utredning av
dylika mål avsetts komma att påläggas polisväsendet, torde sökande härför
ej behöva vidkännas kostnad; däremot bör sökande, därest han vill styrka
uppkommen förlust genom intyg av opartisk person, själv svara för kostnaderna
härför. I varje fall bör kostnad för anskaffande av sådant intyg ej
ersättas med mer än viss del av de förlorade djurens värde, förslagsvis 10
procent därav.

Enär det i de flesta fall torde möta stora svårigheter och mången gång vara
omöjligt att förebringa full bevisning att förlorade djur dödats av något av
ifrågavarande rovdjur, synes ersättning likväl böra utgå även då sådan bevisning
icke kunnat företes men med viss grad av sannolikhet kunnat göras
gällande att skadan förorsakats av björn, lo, varg,, järv eller örn. Ersättning
bör, då full visshet vunnits att något av nämnda djurslag vållat skadan, utgå
efter det dödade djurets verkliga värde och eljest med skäligen reducerat
belopp.

Skogsstyrelsen har anfört väsentligen följande.

Såsom utredningsmannen framhållit torde starka skäl tala för att möjlighet
till ersättning beredes för av varg och järv förorsakade skador å tamdjur.
Skogsstyrelsen vill emellertid framhålla vikten av att utredningen örn skadefallen
verkställes på ett sådant sätt, att säkrast möjliga garantier skapas för
att ersättningarna verkligen tillgodose det avsedda ändamålet. Att utredningsmannen
sökt utforma enhetliga regler för undersökningarnas utförande är
därför att anse såsom lämpligt. Det kan dock ifrågasättas, örn ej skogspersonal
i officiell ställning som regel borde deltaga i behandlingen av dylika
ärenden, enär denna personal får anses besitta en god kännedom örn dels
de avsedda djurarternas vanor och uppträdande, dels den berörda befolkningen
ävensom de lokala förhållandena i övrigt.

Vad beträffar den tid av ett år efter skadegörelsen, inom vilken ansökan
örn ersättning skall avgivas för att ärendet skall upptagas till prövning, torde
därvid uppkommande gränsfall kunna vara av så gammalt datum, att utförandet
av nödig utredning på platsen helt omöjliggöres. Då konstaterade
fakta torde få tillmätas betydelse framför vittnesmål, kan det ifrågasättas,
örn ej den föreslagna tidsfristen borde förkortas. Vidare bör sakägares ersättning
för utgifter vid anskaffande av intyg från opartisk person begränsas
till belopp, sorn står i skäligt förhållande lill skadeföremålets värde.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat i huvudsak följande.

Först är att med tillfredsställelse anteckna, att principen örn det allmännas
skyldighet att ersätta skadegörelse av varg och järv oaktat skottpenningar
utbetalas för deras dödande synes bli erkänd; alltför länge har den ohållbara
åsikten drivits att skottpenningarna skulle utgöra någon sorts kompensation

12

Kungl. Majris proposition nr 110.

för skadorna — jägarna och de skadelidande äro endast i sällsynta undantagsfall
samma personer. Ehuru länsstyrelsen finner uppgiften örn att skadorna
av varg och järv skulle vara ungefär dubbelt så stora som de skador
på ren som förorsakas av björn, lo och örn något tvivelaktig, måste i allt
fall skadegörelsen genom varg och järv betecknas som högst kännbar, allrahelst
som vargbeståndet av utredningsmannen enligt länsstyrelsens mening
beräknats säkerligen betänkligt i underkant. Enligt vad länsstyrelsen har sig
bekant torde sålunda med säkerhet enbart inom Saarivuoma—Lainiovuoma—-Könkämä finnas tillhopa 30 vargar. Att märka är även att vargen som regel
tar stora renar, vilket gör förlusten så mycket kännbarare. Länsstyrelsen vill
därför livligt tillstyrka införandet av den nya skadeersättningsprincipen men
önskar samtidigt göra några påpekanden.

Tidpunkten då skada skett är i många fall — kanske de flesta — icke möjlig
att till dagen fastställas och den ifrågasatta fristen av ett år därför svår att
fixera. Länsstyrelsen vill för sin del föreslå att skador, för att komma i fråga
till ersättande, böra anmälas inom kalenderåret efter det de inträffat. I fråga
om ersättningens storlek har angivits att denna skulle ansluta sig till verkliga
värdet. Länsstyrelsen fattar detta uttryck såsom avseende saluvärdet;
krav på ersättning för avelsvärde skulle sålunda icke vinna bifall, ett ställningstagande
som länsstyrelsen för sin del finner lämpligt.

Under hösten 1945 inträffade betydande vargskador på ren inom obka
lappmarker i länet. Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen det förenligt
med billigheten att ersättning ur det anslag, som kan komma att begäras för
varg- och järvskador, må kunna beviljas jämväl för dylika förluster.

Vetenskapsakademien har som eget utlåtande åberopat ett av akademiens
naturskyddskommitté avgivet yttrande. I nämnda yttrande bar kommittén förklarat
sig biträda utredningsmannens förslag men samtidigt ifrågasatt en
nedsättning av skottpenningar^ å varg och järv till förhindrande av en
total utrotning av dessa djur. En dylik nedsättning vore möjlig även örn det
föreliggande förslaget antoges.

Svenska naturskyddsföreningen har i huvudsak anfört.

Det är uppenbart, att skador av varg och järv kunna bli betydande för den
enskilde renägaren och att det måste anses skäligt, att det allmänna träder
hjälpande in för att så långt det är möjligt ersätta dessa skador. De höga
skottpenningama, som till största delen orsaka den kraftiga förföljelsen av
varg och järv, kommer i regel ej den till godo, som lidit skadan. Ur denna
synpunkt synes således den föreslagna ersättningsmöjligheten vara väl motiverad.

Att alla ansökningar om ersättning för skada orsakad av björn, lo eller
varg och järv bli föremål för polisutredning synes vara mycket lämpligt.
Det är även av stor vikt, att den grundläggande utredningen göres sakligt allsidig
och detaljrik. Föreningen vill dock i detta sammanhang framhålla, att
det i promemorian gjorda uttalandet örn utredningar genom domänverkets
tjänstemän under inga förhållanden får fattas så, att upplysningar och utredningar
icke skulle få införskaffas genom dessa tjänstemän i de fall, då
man kan förutsätta, att en uttömmande grundutredning bäst kan erhållas på
detta sätt. Det är föreningen väl bekant, att tidigare utredningar av skadefall
av nämnda tjänstemän i många fall varit föredömliga och på ett avgörande
sätt visat, att skadorna förorsakats av de djur som uppgivits, och
även i andra fall på bindande sätt visat motsatsen. Med stöd av det anförda
tillstyrker föreningen de framlagda förslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

13

Riksförbundet landsbygdens folk har meddelat, att förbundet inhämtat
yttranden i ärendet från sina representanter i lappmarken. I dessa yttranden
hade med skärpa betonats önskvärdheten av att bygdebefolkningens intressen
borde gå före de jägarintressen, som hävdade att de större rovdjuren icke
finge minska alltför mycket i antal. Tillika hade understrukits, att även
om ersättning komma att utgå för skadegörelse av varg och järv, skottpenningar
och ersättningar för dödande av dessa djur icke borde minskas. Med
hänsyn till vad sålunda förekommit har förbundet anslutit sig till vad utredningsmannen
föreslagit.

överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt har anfört bland annat följande.

Av varg och järv förorsakade skador å tamdjur hänföra sig så gott som
undantagslöst till renar och i de flesta fall till de strövrenar, som på grund
av renskötselns extensiva form kvarlämnats i fjällen vid höstflyttningarna
till skogslandet. Man får emellertid därvid ej glömma att många av dessa
strövrenar duka under av svält och diverse naturkalamiteter för att ej tala
örn att lapparnas hundar ofia ej äro rensäkra. Alla de renkadaver och lämningar
man under sommaren finner betyder därför långtifrån att renarna
rivits av rovdjur.

På grund härav synes generell ersättning ej böra utgå för de skador som
till stor del till följd av den extensiva renskötseln förorsakas å strövrenar.
Däremot bör staten träda emellan och ersätta dels skador på hemdjur dels
ock de katastrofskador i form av ett flertal rivna renar, som kunna drabba
enstaka renägare. Dylika ersättningsfrågor böra dock grundligt utredas, varvid
yttrande bör inhämtas från såväl domänstyrelsen och över jägmästaren
som jägmästaren. Skulle däremot, som utredningsmannen föreslår, alla skador
ersättas, innebure detta en uppenbar fara för renskötseln som sådan,
enär lapparna ej längre skulle ha samma intresse av att hålla samman sina
hjordar utan saklöst kunde lämna efter sig större eller mindre hopar, som
visade sig besvärliga att samla.

För att erhålla en tillförlitlig rovdjursstatistik synas skottpenningama böra
bibehållas, men med hänsyn till de ersättningar som utbetalas av lappkassorna
böra de förhöjda skottpenningama ej längre utgå, enär man annars
snart måste tillgripa totalförbud för att få bibehålla en rest av varg och järv
i landet.

Över jägmästaren i nedre Norrbottens distrikt har yttrat i huvudsak följande.

Då huvudsakligen renarna bliva föremål för skadegörelse från varg och
järv kommer förevarande förslag att framför allt tillgodose ett av lappbefolkningen
sedan länge hyst önskemål. Det är onekligen ett steg i rätt riktning,
att staten till en del övertager ansvaret för ekonomiska förluster som
oförutsett drabba den enskilde utan dennes eget förvållande. Av den enskilde
måste emellertid kunna fordras, att han gör vad som står i hans makt för
att bevaka och skydda sin egendom mot skada och intrång. När egendomsövervakning
är bristfällig eller helt saknas är det ofrånkomligt, att ägaren
måste stå en viss självrisk. Uppkommer i dylika fall skada kan icke fordras
att samhället skall träda hjälpande emellan.

Det har alltid erbjudit betydande svårigheter att exakt fastställa, vilket
rovdjur som i varje särskilt fall åstadkommit skadegörelsen. I regel har hit -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

tills ersättning tillstyrkts så snart med någorlunda säkerhet kunnat avgöras,
att skadorna orsakats av björn, lo eller örn. Detta synes vara en riktig utgångspunkt
även vid bedömandet av frågan om ersättning bör utgå för skador
av järv och varg.

Med hänsyn till det anförda torde ersättning för järv- och vargskador endast
höra lämnas i sådana fall, då skadorna äro av större omfattning och
med någorlunda säkerhet kunna konstateras. Stora skadegörelser inträffa
mestadels, då renarna av vissa orsaker, varöver lapparna ej råda, tvingas
stanna i fjällen utöver vanlig flyttningstid, eller då vargarna trots bevakning
och tillsyn kommit åt att härja i den samlade renhjorden, innan flyttningen
till skogstrakterna påbörjats. Vid sådana katastrofartade skadegörelser,
som givetvis alltid kunna konstateras med någorlunda säkerhet, är det
uppenbarligen särskilt betydelsefullt, att renägarna kunna få ersättning av
staten. Uppkommer fråga örn ersättning för av rovdjur orsakade skadegörelser
ske utredningarna av såväl polismyndighet som lappväsende. Emellertid
bör skogsstatspersonalens sakkunskap och lokalkännedom utnyttjas i
full utsträckning och ej som nu blott vid något enstaka tillfälle.

Ur naturskyddssynpunkt kunna vissa betänkligheter framföras mot att
ersättning för skador av järv och varg icke utgår, då därigenom utrotandet
av dessa arter otvivelaktigt kommer att fortsätta. Någon risk för ett fullständigt
förintande av dessa rovdjursstammar torde dock knappast kunna
anses föreligga.

F. d. generaldirektören L. Berglöf har förklarat sig vara av den uppfattningen
att staten borde bispringa den som lede skada genom vargs och järvs
angrepp på hemdjur och renar. Då det emellertid syntes tveksamt, huruvida
staten borde påtaga sig hela den inträffade förlusten, har f. d. generaldirektören
Berglöf för sin del föreslagit att ersättningen bestämdes till två tredjedelar
av den lidna förlustens uppskattade värde. Härom samt i övrigt har
generaldirektören Berglöf yttrat i huvudsak följande.

Är fråga örn vanliga hemdjur, kan djurägaren genom försäkring skydda
sig mot förlust jämväl för skadegörelse av varg och järv. 1 viss utsträckning
kan han ock avvärja skador genom att vidtaga till förfogande stående åtgärder
för farans avvärjande såsom skärpt tillsyn av kreaturen. Föreliggande
möjligheter för djurägaren att hjälpa sig själv torde motivera, att han påtager
sig viss andel i risken. Även om försäkring ej kan erhållas för ren, synes
en viss självrisk böra tillkomma även renägaren. Av lapparna måste fordras,
att de själva allvarligt beflita sig om, att skadegörelser av varg och järv liksom
av andra för renarna farliga rovdjur förekommas. Det torde kunna
sägas, att lapparnas vård om renarna ofta är föga tillfredsställande. Härtill
torde i mycket ha bidragit den omläggning i renskötselmetoden, som inträtt
under de senare decennierna. Lapparna måste därför inse, att de själva ha
att i främsta rummet bära ansvaret för de olyckor, som hota renarna. Statens
hjälp mot rovdjuren får av dem icke uppfattas såsom en möjlighet att
komma ifrån sina åligganden. Med hänsyn till det anförda synes lämpligt
att, såväl när det gäder den jordbrukande befolkningen som lapparna, ersättning
för skador av varg och järv av staten gäldas allenast med viss del,
förslagsvis två tredjedelar av den uppskattade förlusten.

De av utredningsmannen använda ordalagen »skador förorsakade av varg
och järv» synas något oklara. Det är ovisst i vad mån såväl direkta som indirekta
förluster skola gottgöras av det allmänna. Man hör till exempel omtalas
huru vid vargars och även järvars anfall på en renhjord understundom
inträffar, att hjorden eller större eller mindre flockar av denna rusar bort

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

15

förföljd av rovdjuren och störta ned för en brant samt i stor utsträckning
omkomma. Principiellt synes vara riktigt, att slaten övertar andel även i dylika
risker. Av utredningsmannen framhålles vidare de svårigheter, som ofta
föreligga att fastställa vem som är ägare till ren, vilken dödats av varg eller
järv, och uttalas att en eventuell ersättning av skadorna därför ofta komme
att endast kunna utbetalas till bykassan i den lappby, där skadorna inträffat.
Ordalagen synas innebära, att i varje fall, då renar hittas dödade av rovdjur,
om nu detta kan göras sannolikt, och det icke kan utredas vem som
är ägare av renarna, gottgörelse dock skulle utgå samt utbetalas till lappkassan
i den lappby, inom vars område skadorna skett. En dylik utsträckning
av skadeståndsrätten synes knappast böra ifrågakomma. Skall bykassan
uppbära ersättningen, får nämligen den enskilde föga bistånd utom möjligen
i de lappbyar, där lapparna räknas endast i ett fåtal. Vidare må erinras, att
även andra personer än lappar tillhörande lappbyn kunna inom denna äga
renar. Dessa personer äga sålunda ej andel i bykassan och skulle helt uteslutas
från gottgörelse.

Statskontoret har erinrat om att föreskrifterna om ersättning av statsmedel
för skada å tamdjur, förorsakad av björn, lo eller örn, vore föranledda
av att dessa djurslag skyddats genom fridlysning. Denna princip hade enligt
ämbetsverkets mening icke brutits genom den år 1943 medgivna begränsade
jakträtten på björn och lo, helst som motivet härtill varit att få till
stånd en minskning av björn- och lodjursstammarna. Det måste fördenskull
alltjämt anses föreligga en avsevärd skillnad mellan skador av dessa djur
och av sådana, vilka liksom varg och järv icke alls vore föremål för fridlysning.
På grund härav har statskontoret avstyrkt förslaget. Skulle detsamma
emellertid det oaktat genomföras, borde dock icke den ifrågasatta ändringen
av 27 § jaktstadgan vidtagas, enär nämnda lagrum inginge i den avdelning
av stadgan, som avsåge fridlysta djurslag.

över jägmästaren i Skellefteå distrikt har bland annat yttrat.

Därest såsom i promemorian föreslagits ersättning lämnas för skador av
varg och järv, kommer renägarnas intresse av att vidtaga det tidsödande
arbetet med att i fjällen utföra rensning av efterblivna rengrupper att starkt
minskas. Den föreslagna åtgärden skulle således medföra försämrad renskötsel
och samtidigt en ökning av varg och järv. I utredningen har även
framhållits att svårighet ofta finnes att avgöra, hur renarna avlidit, men
samtidigt förordas att utredningsarbetet förenklas. Fara föreligger emellertid
att bestämmelserna om anmälningsplikt och utredningsförfarande genom
dylika uppmjukningar bli så vaga, att staten kommer att få ersätta alla renar,
som av en eller annan anledning saknas. Örn därtill, som i promemorian
uttalats, ej heller bindande bevisning skulle erfordras för att ersättning
skulle utbetalas enligt medelvärdesberäkning, torde lappbykassorna ej så
sällan komma att tillföras medel i fall, där så icke bort ske.

Med anledning av gjorda förmodanden att de föreslagna åtgärderna skulle
vara erforderliga för att förhindra att varg och järv bli utrotade ma anföras,
att de i utredningen lämnade uppgifterna och tablåerna utvisa att ett visst
jämviktsförhållande inträtt. Detta jämviktsförhållande, som rått i över 40
år, synes ej böra brytas varken genom den ifrågasatta skadeersättningen eller
genom fridlysning. Stammen av de två djurarterna synes nu motsvara
vad som högst bör tillåtas.

På grund av det anförda synes vad i promemorian föreslagits ej böra genomföras.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Före draganden.

Överjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt har framhållit, att därest
ersättning av statsmedel medgåves för skador å tamdjur av varg och järv,
risken för särskilt renägarnas förluster väl därigenom skulle minskas, men
att följden härav bleve att renskötselmetoderna än mera än vad nu vöre fallet
komme att extensifieras. Detta syntes knappast vara en önskvärd utveckling.
Med hänsyn härtill ävensom den relativt obetydliga förekomsten av
varg och järv samt de skottpenningar, som utginge för dödande av dessa
rovdjur, har överjägmästaren ansett tillräckliga skäl icke föreligga för bifall
till de av utredningsmannen framlagda förslagen.

I stort sett samma synpunkter ha framförts av Svenska jägareförbundet.

Jag torde här få anmäla en av statens krigsskadenämnd med eget utlåtande
överlämnad framställning den 13 mars 1945 från Stötens fjållbetesförening
u. p. a. om ersättning av statsmedel med dels 4 570 kronor för föreningen
tillhöriga 125 får, vilka under år 1944 kommit in på norskt område
och där förlorats, dels ock 408 kronor för tidsspillan med sökande efter fåren.
Över framställningen ha utlåtanden avgivits av domänstyrelsen och
statskontoret. Statens krigsskadenämnd bär framhållit, att gottgörelse icke
kunde beredas föreningen enligt lagen örn ^^skadeersättning, enär krigsskada
icke förelåge i denna lags mening. Starka billighetsskäl talade emellertid
enligt nämndens mening för att föreningen erhölle kompensation för
förlusten av fåren. Att så skedde vore även ett intresse för det allmänna med
hänsyn till fåravelns betydelse för folkförsörjningen. Domänstyrelsen har av
samma skäl jämväl tillstyrkt framställningen, medan statskontoret avstyrkt
bifall till densamma under framhållande av att fårägarna bort beakta risken
av fårvallning i närheten av gränsen lill ett krigförande land.

Tillika torde jag i detta sammanhang få erinra om att Kungl. Majit den 14
december 1945 i anledning av en av samma förening gjord framställning
—- jämte det Kungl. Majit beviljat föreningen ersättning med 1 890 kronor
från förslagsanslaget till Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur för
förlusten av 54 föreningen tillhöriga får, vilka uppgivits ha sommaren 1944
dödats av björn under betesgång å Fulufjället inom Särna socken — förklarat
sig vilja framdeles meddela beslut i vad avsåge föreningens begäran
örn ersättning med 1 512 kronor för de kostnader utöver de normala, som
åsamkats föreningen för de skingrade fårens hopsamlande. Av vad i de i
ärendet avgivna utlåtandena anförts må här nämnas, att länsstyrelsen i
Kopparbergs län ävensom domänstyrelsen tillstyrkt att ersättning tillerkändes
föreningen för ifrågavarande kostnader, under det att statskontoret ansett
föreningen själv böra bestrida desamma. Domänstyrelsen har emellertid
föreslagit att ersättningen begränsades till omkring 75 procent av det begärda
beloppet.

Såsom framgår av det förut anförda ersätter staten för närvarande endast
i begränsad omfattning sådana förluster, som tillskyndas den enskilde genom
av rovdjur vållade skador å tamdjur. Dylik ersättning utgår sålunda
endast för skador som förorsakats av björn, lo eller örn, varom bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

17

ser meddelats i jaktstadgan samt lagen angående nationalparker. Däremot
saknas motsvarande möjligheter att lämna ersättning, då fråga är om skadegörelse
av varg eller järv. I de fall, där sistnämnda slags rovdjur orsakat
skadegörelsen, får alltså den enskilde djurägaren själv bära den uppkomna
förlusten. Anledningen till att ersättning lämnas för skador av björn, lo och
örn var ursprungligen det förhållandet att dessa rovdjur fridlysts och till
följd därav billigheten ansågs kräva att, då staten förbjöd jakt å ifrågavarande
rovdjur, staten ersatte av dem orsakade skador. Emellertid har numera
genom den år 1943 företagna ändringen i bestämmelserna i jaktstadgan
rörande rätten att döda björn och lo för skyddande av tamdjur samt
genom borttagande av fridlysningen för dessa rovdjur under viss tid av året
det ursprungliga motivet för ifrågavarande ersättningsrätt till stor del bortfallit.
Av utredningen framgår, att även genom varg och järv orsakas icke
obetydliga skador på tamdjur. I stor utsträckning torde förlusterna genom
angrepp av dessa rovdjur drabba ekonomiskt svagt ställda befolkningsgrupper
inom Norrland. Med hänsyn till det anförda finner jag i likhet med flertalet
av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna billighetsskäl tala
för att rätten till ersättning av statsmedel för av rovdjur förorsakade skador
å tamdjur utsträckes till att omfatta även skador av varg och järv. De farhågor,
som i vissa yttranden uttalats därom att en utsträckning av ersättningsrätten
skulle medföra minskad omsorg vid bevakningen särskilt av renhjordarna,
finner jag för min del överdrivna.

Vad beträffar frågan i vilken omfattning ersättning bör utgå kan jag ansluta
mig till vad utredningsmannen i sådant hänseende föreslagit. Ersättning
torde alltså böra utgå vid alla fall av skadegörelse å tamdjur, förorsakad
av varg och järv, oberoende av om denna är av större eller mindre
omfattning, samt till belopp i regel motsvarande den lidna förlustens verkliga
värde. Att begränsa ersättningen på sätt i några yttranden ifrågasatts
till viss del av förlusten eller till sådana fall där förlusten är av större omfattning
anser jag av flera skäl icke böra komma i fråga. Följden härav
skulle nämligen bliva den, att olika ersättningsgrunder skulle komma att
tillämpas för skador som vållats av björn, lo eller örn, å ena, samt varg
eller järv, å andra sidan. Någon anledning att genomföra en dylik skillnad
synes numera knappast förehgga och detta torde icke heller ur praktiska synpunkter
vara lämpligt. Såtillvida torde emellertid en inskränkning i möjligheten
till ersättning böra gälla, att denna, liksom nu är fallet vid skada av
björn, lo eller örn, ej bör utgå därest uppenbar vårdslöshet vid bevakningen
av de skadade tamdjuren förelegat. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att utfärda erforderliga direktiv rörande de fordringar m. m., som böra
uppställas för utfående av ersättning. Härvid torde böra beaktas att samma
regler böra gälla för skador av samtliga nu ifrågavarande rovdjur. Liksom
för närvarande utgår viss ersättning för utredning rörande skador av
björn, lo och örn synes motsvarande gottgörelse böra lämnas, då fråga är
om skador förorsakade av varg och järv. De nya ersättningsreglerna torde
böra tillämpas från och med ingången av budgetåret 1949/47. Att, såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sunil. Nr 110 ~

18

Kungl. Alaj:ts proposition nr 110.

länsstyrelsen i Norrbottens län föreslagit, medgiva att ersättning må utgå
även för sådana skador av varg och järv, som inträffat före nämnda tidpunkt,
torde icke böra ifrågakomma.

Utredningsmannen har beräknat att ett genomförande av den utvidgade
ersättningsrätten skulle medföra ökade årliga kostnader för statsverket till
ett belopp av 20 000 å 30 000 kronor. Det synes lämpligt, att det under nionde
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Ersättning för av rovdjur dödade
tamdjur får anlitas även för ersättning av nu ifrågavarande skador.
Någon förstärkning av detta anslag för nästa budgetår utöver tidigare äskat
belopp synes icke behövlig. Därest så skulle finnas lämpligt, må det få ankomma
på annan myndighet än Kungl. Majit att besluta rörande ersättning.

I några yttranden har berörts dels frågan örn ett borttagande eller sänkande
av skottpenningarna å varg och järv, och dels frågan om fridlysning
av nämnda djur. Till dessa spörsmål är jag emellertid icke beredd att i förevarande
sammanhang taga ståndpunkt utan torde det vara erforderligt att
desamma dessförinnan bliva föremål för ytterligare utredning och övervägande.

Vad angår de av Stötens fjällbetesförening u. p. a. gjorda framställningarna
synas desamma med hänsyn till de speciella omständigheterna
böra åtminstone i viss utsträckning bifallas. Ersättning för de lidna förlusterna
torde lämpligen kunna bestridas från förut omförmälda förslagsanslag.
Därest riksdagen icke har något att häremot erinra, torde jag i sinom
tid ånyo få anmäla framställningarna för Kungl. Majit.

Ett genomförande av det i det föregående förordade förslaget rörande rätt
till ersättning för skada av varg och järv påkallar ändring i 2 § lagen angående
nationalparker. I anledning härav har inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909
(nr 56 s. 7) angående nationalparker. Ifrågavarande förslag är av den natur,
att lagrådets utlåtande över detsamma bör inhämtas. I övrigt torde
det få ankomma på Kungl. Majit att meddela de närmare föreskrifter som
kunna bliva erforderliga för genomförande av de i det föregående av mig
förordade förslagen.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda
lagförslag, av lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Einar Herlitz.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade författningsförslaget,
har här uteslutit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

19

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 februari
19U6.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 23 februari 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 8
februari 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7)
angående nationalparker.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet E. H. Kling.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler föredraganden, statsrådet Sträng, lagrådets den 26 februari
1946 avgivna utlåtande över det den 8 i samma månad till lagrådet remitterade
förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56
s. 7) angående nationalparker.

Föredraganden anför.

Lagförslaget har av lagrådet länmats utan erinran.

Såsom jag i samband med lagförslagets överlämnande till lagrådet framhållit
torde ersättning för av varg eller järv förorsakade skador å tamdjur
få bestridas från det å riksstaten under nionde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur.

Under åberopande av vad sålunda och i förenämnda statsrådsprotokoll
den 8 februari 1946 anförts hemställer jag

dels att omförmälda lagförslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen
föreläggas riksdagen till antagande;

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att ersättning för av varg och järv förorsakade skador å tamdjur
måtte i huvudsaklig överensstämmelse med av mig angivna
grunder få bestridas från det å riksstaten under nionde
huvudtiteln upptagna förslagsanslaget Ersättning för av rovdjur
dödade tamdjur.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

467318. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.