Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

1

Nr 11.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förrådsorg
anisation för försvarets läkemedel; given Stockholms
slott den 4 januari 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 januari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,

Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, fråga
angående förrådsorganisation för försvarets läkemedel samt anför härutinnan
följande.

Inledning.

Genom beslut den 30 juni 1944 bemyndigade Kungl. Majit chefen för försvarsdepartementet
att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom departementet
biträda med fortsatt utredning rörande organisationen av försvarsväsendets
läkemedelsförsörjning. Vid anmälan av ärendet i statsrådet anförde
departementschefen, statsrådet Sköld, bland annat följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 11.

2588 45

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1939 tillkallades
sakkunniga för att inom försvarsdepartementet biträda med utredning rörande
bland annat frågan örn organiserandet av försvarsväsendets läkemedelsförsörjning
i såväl freds- som krigstid. Nämnda sakkunniga — 1939 års utredning
rörande försvarsväsendets läkemedelsförsörjning — avgåvo den 29
december 1939 förslag i ämnet.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle läkemedelsförsörjningen för försvarsväsendet
och karolinska sjukhuset handhavas av ett statsapotek. Därjämte
skulle vid varje arméns och flygvapnets truppförband uppläggas läkemedelsförråd
motsvarande förbandets" hela utrustningsbehov. Förråden skulle levereras
och ersättas i mån av behov från statsapoteket. Erforderlig omsättning
av förråden skulle ske genom utlämning av läkemedel i första hand
till det truppförband, för vilket förrådet vore avsett, i andra hand till statliga
och statsunderstödda sjukvårdsinrättningar och eventuellt även till övriga
sjukhus. En viss årlig förlust till följd av att en del läkemedel, som icke
kunde bliva föremål för omsättning, efter viss tids förvaring bleve obrukbara
ansågs emellertid vara oundviklig.

Vissa av de över betänkandet hörda militära myndigheterna uttalade sig
för anslutning av läkemedelsförråden till civilapotek. Medicinalstyrelsen
ifrågasatte lämpligheten att under fredstid i förråd upplägga mindre hållbara
läkemedel med hänsyn till härigenom uppkommande förlust för staten.
Förläggandet av läkemedelsförråden till truppförbanden i stället för som
förut till de civila apoteken kunde medicinalstyrelsen främst ur omsättnings-,
vård- och säkerhetssynpunkter icke tillstyrka. Frågan örn förrådsorganisationen
syntes böra ytterligare utredas. Apotekarsocieteten och Sveriges
apotekareförbund förordade, att det tidigare använda systemet med militära
förråd vid civilapoteken skulle ytterligare utvecklas.

Vid framläggandet av propositionen 1940 L: 159 förklarade jag mig med
hänsyn till de betänkligheter som framförts mot den av de sakkunniga föreslagna
läkemedelsförrådsorganisationen vid truppförbanden icke beredd att
på grundval av den föreliggande utredningen fatta slutlig ståndpunkt i
frågan.

Under nu rådande beredskapssituation ha förråd vid förbanden och på
en del andra platser upplagts i huvudsaklig överensstämmelse med det av
de sakkunniga avgivna förslaget till förrådsorganisation. Som regel handhavas
de större förråden av vederbörande sjukvårdsförvaltare med biträde
av inkallade värnpliktiga apotekare. I vissa fall lia avtal träffats med apotekare
på orten, som tjänstgör såsom uppbördsman för förrådet. De mindre
förråden handhavas av vederbörande sjukvårdsförrådsunderofficer. Denna organisation,
som är ett provisorium betingat av beredskapssituationen, har
icke ansetts ägnad att vare sig bereda den nödvändiga vård eller möjliggöra
den rationella omsättning av läkemedel, som kräves för att icke stora värden
skola gå till spillo. Omhänderhavandet av allehanda gifter, icke minst narkotika,
har måst anförtros åt personer, som på detta område sakna erforderlig
utbildning. Det provisorium, som sålunda tillkommit som en följd
av beredskapen, synes icke lämpligen kunna bestå under normala fredliga
förhållanden. Åtgärder synas erforderliga för att åstadkomma en ändamålsenlig
och betryggande förvaring och skötsel av de omfattande och dyrbara
läkemedelsförråden och dessutom en rationell omsättning av dessa förråd.
De ekonomiska synpunkterna böra emellertid noga beaktas och åtgärderna
icke göras mer omfattande än som med hänsyn till omständigheterna är
oundgängligen erforderligt. En utökning av försvarsväsendets fredsorganisation
bör sålunda undvikas.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Såsom sakkunniga tillkallades statskommissarien B. E. Johnsson, ordförande,
samt byråchefen i medicinalstyrelsen E. G. A. Björkquist, förste
marinläkaren i marinläkarkåren N. G. M. Ekman, apotekaren vid militärapoteket
S. E. Svensson och byråchefen i medicinalstyrelsen A. O. Wilund.
De sakkunniga — 1944 års utredning rörande försvarets läkemedelsförsörjning
— ha den 14 juni 1945 avgivit promemoria med förslag rörande vård
och omsättning av försvarets läkemedel.

Över promemorian lia utlåtanden avgivits av försvarets civilförvaltning,
försvarets sjukvårdsförvaltning — efter hörande av föreståndaren för militärapoteket
—, arméns fortifikationsförvaltning, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, överbefälhavaren — efter hörande av försvarsgrenscheferna
—, medicinalstyrelsen — efter hörande av styrelsens materielnämnd
och statens farmaceutiska laboratorium —, statskontoret, allmänna
lönenämnden, statens organisationsnämnd, 1943 års förrådskommitté samt
apotekarsocietetens direktion, centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund
och centralstyrelsen för Sveriges farmaceutförbund.

Innan jag ingår på de av de sakkunniga framlagda förslagen, torde en
på promemorian grundad kortfattad redogörelse för tidigare förhållanden på
ifrågavarande område böra lämnas.

Tidigare förhållanden.

Tiden före beredskapsprovisoriet.

Förråd av humanläkemedel för tillgodoseende av utrustningsbehovet vid
förstärkt försvarsberedskap och mobilisering humös vid tiden närmast före
världskrigets utbrott endast vid armén. Dessa förråd voro upplagda dels
vid det till garnisonssjukhuset i Stockholm anslutna garnisonsapoteket, dels
ock å civilapotek i landsorten. Förråden innehöllo s. k. hållbara läkemedel,
dock icke motsvarande hela utrustningsbehovet. För täckande av bristerna
hade i viss utsträckning leveranskontrakt slutits med civilapotek å förbandens
förläggningsorter.

Enligt meddelade bestämmelser skulle för tryggande av ersättningen av
de i utrustningen ingående läkemedlen i den mån dessa förbrukades vissa
ersättniugsförråd uppläggas i fredstid.

Läkemedel för den dagliga förbrukningen beställdes såvitt angick de i
Stockholm eller dess närhet förlagda förbanden väsentligen från garnisonsapoteket
och inköptes i övrigt huvudsakligen från civilapotek. För arméns
del anlitades därjämte de nämnda utrustningsförråden.

Den angivna ordningen visade sig icke tillfredsställande. Läkemedelslagren
motsvarade icke behoven, ett förhållande som visserligen delvis berodde
på ofullständiga behovsberäkningar och bristande medelsanvisning
men även sammanhängde med att civilapotekens lagerutrymmen voro otillräckliga.
Ej heller kom erforderlig omsättning av läkemedlen till stånd.
De på civilapoteken lagrade militära läkemedlen inköptes i mycket obetydlig
omfattning av civila förbrukare. Dessutom rekvirerade militärläkarna ofta

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

läkemedel av annan art eller i annan förpackning än som fanns i förråden.
Då under kosten 1939 anspråk gjordes på effektuering av de med civilapoteken
slutna leveranskontrakten befanns ett flertal apotek vara ur stånd att
infria förbindelserna.

Av djurläkemedel hade vid krigsutbrottet förråd icke upplagts. För den
löpande förbrukningen skedde inköp från garnisonsapoteket och civilapotek.
På garnisonsapoteket replierade vissa i Stockholm förlagda förband även i
vad gällde utrustningsbehovet. I övrigt hade förbandscheferna slutit kontrakt
med civilapotek. Vid den förstärkta försvarsberedskapens inträdande
på hösten 1939 infriades kontrakten i förutsatt omfattning.

1939 års utredning rörande för sv ars väsendets läkemedelsförsörjning
föreslog inrättande av en läkemedelsavdelning inom dåvarande
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och ombildande av garnisonsapoteket i
Stockholm till ett centralt statsapotek för försvaret. Såsom föreståndare för
läkemedelsavdelningen skulle föreståndaren för statsapoteket tjänstgöra.

Enligt förslaget skulle vidare hela utrustningsbehovet av humanläkemedel
uppläggas i förråd. Större förråd skulle finnas vid envar av trängkårerna
ävensom i Boden, på Gotland och vid Karlskrona örlogsstation samt mindre
förråd vid ettvart av arméns och flygvapnets truppförband respektive flottiljer,
vid Stockholms örlogsstation, Göteborgs örlogsdepå, Gustavsviks örlogsdepå,
kustflottan, ettvart av kustartilleriregementena och Gotlands kustartillerikår.
För landstormen avsedda läkemedelsförråd, vilka utgjorde mindre
förråd, skulle uppläggas vid vissa linjeförband. Samtliga dessa förråd skulle
levereras och ersättas från statsapoteket. Ansvaret för underhåll och vård
av förråden skulle åligga vederbörande militära chefer. Uppbörden skulle
vid större förråd i regel ankomma på en apotekare, anställd mot ett arvode
av 300 kronor örn året, och vid mindre förråd på vederbörande militärläkare.
Biträde vid vården skulle lämnas av sjukvårdsutbildad underofficer.

För täckande av utrustningsbehovet av djurläkemedel borde förråd uppläggas
å civilapoteken.

För fyllande av ersättning.sbehoven föreslogs i betänkandet, att vissa råvaruförråd
skulle anskaffas redan i fredstid och att åtgärder skulle vidtagas
för läkemedelstillverkningens upprätthållande under krig.

Erforderlig omsättning av humanläkemedlen borde enligt utredningens
mening ske i första hand genom att det dagliga läkemedelsbehovet vid det
förband, för vilket ett förråd vore avsett, tillgodosåges ur detta förråd. I
övrigt skulle nämnda läkemedel omsättas huvudsakligen vid statliga, statsunderstödda
och eventuellt även andra sjukvårdsinrättningar. Beträffande
vissa av läkemedlen antogos de större läkemedelsfabrikerna kunna medverka
vid omsättningen. Förråden av djurläkemedel beräknades kunna omsättas
genom den dagliga förbrukningen inom truppförbanden.

I det propositionen 1940 L:159 bilagda statsrådsprotokollet förklarade
chefen för försvarsdepartementet, att han icke vore beredd att på grundval
av den då föreliggande utredningen fatta slutlig ståndpunkt till förslaget
örn förrådsorganisation för läkemedel vid truppförbanden. Däremot till -

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

styrkte departementschefen inrättandet av en läkemedelsavdelning inom
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse ävensom garnisonsapotekets ombildning
till ett centralt statsapotek, benämnt militärapoteket. Häremot framställdes
ej erinran av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 4).

Läkemedelsavdelningen och militärapoteket trädde i funktion den 1 juli
1940. Då sedermera arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse — från och med
den 1 januari 1944 — övergick i försvarets sjukvårdsförvaltning, organiserades
läkemedelsavdelningen såsom en av de tre sektionerna inom detta
ämbetsverks materielbyrå.

Beredskapsprovisoriet.

Såsom förut anförts, har under beredskapstiden en provisorisk förrådsorganisation
skapats, vilken i princip ansluter sig till 1939 års förslag. I
sina huvuddrag innebär organisationen följande.

I. Humanläkemedel.

I förråd ha upplagts i utrustningsbehovet ingående läkemedel (reglementerade
läkemedel). I en särskild s. k. tilläggslista har upptagits ett icke obetydligt
antal läkemedel (icke reglementerade läkemedel) utöver de i utrustningen
ingående. Tilläggslistans läkemedel, vilka i erforderliga fall kunna
förskrivas för användning i den dagliga sjukvården, ha i regel icke upplagts

1 militära förråd. Antalet reglementerade och icke reglementerade läkemedel
har med frånräknande av sera och ympämnen fastställts till 133 respektive
125.

Utrustningsbehovet upplades för arméns vidkommande i förråd vid mobiliseringsdepåer
(i regel anslutna till vederbörande truppförbands kasernetablissement)
och (eller) i fältdepåer (tillfälligt ianspråktagna lokaler utanför
garnisonsorten). Av försvarsområdena uppsatta truppförband (lokalförsvarsförband)
ha haft sina förråd antingen i fältdepåer eller i ett gemensamt
förråd för försvarsområdet. Förband i fält ha medfört sin utrustning. För
Boden och Gotland upplades särskilda läkemedelsförråd vid vederbörande
krigssjukvårdsmaterielförråd.

Utrustningsförråden ha handhafts: vid mobiliseringsdepåerna av uppbördsmän,
d. v. s. vid trängkårerna sjukvårdsförvaltare och vid övriga truppförband
sjukvårdsunderofficer, samt vid fältdepåerna och vid förband i fält av
materielredogörare, i regel underofficer. För läkemedelstjänsten vid trängkårernas
mobiliseringsdepåer liksom ock vid de krigssjukvårdsmaterielförråd,
som upplagts i Boden och på Gotland, ansågs det emellertid nödvändigt
att ständigt ha tillgång till apotekare, en vid varje förråd. Detta behov tillgodosågs
genom inkallande av värnpliktiga apotekare till tjänstgöring vid
förråden. Vid tre av trängkårerna ersattes sedermera de inkallade apotekarna
av särskilt anställda civilapotekare, vilka erhöllo arvode efter 300 kronor i
månaden för en tjänstgöring örn cirka 80 timmar per månad, i regel minst

2 timmar örn dagen. Apotekaren skulle handhava skötseln även av de er -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

sättningsförråd av läkemedel samt de förråd för den dagliga förbrukningen
av läkemedel, vilka upplagts vid trängkårerna.

Marinens utrustningsbehov av läkemedel har — i den mån detsamma icke
tagits i anspråk för rustade fartyg och »pådragna» förband — upplagts i särskilda
förråd. Inom Ostkustens marindistrikt ha skilda läkemedelsförråd
upplagts för flottan och kustartilleriförsvaret. Vid Sydkustens och Västkustens
marindistrikt sammanfördes läkemedelsutrustningen i ett för flotta och
kustartilleriförsvar gemensamt förråd, underställt vederbörligt marindistrikts
sjukvårdsförvaltning. I Norrlandskustens och Gotlands marindistrikt ha
endast läkemedelsutrustningar för Hemsö respektive Gotlands kustartilleriförsvar
upplagts i förråd, underställda vederbörligt kustartilleriförsvars sjukvårdsförvaltningar.
För Öresunds marindistrikt anordnades inga särskilda
läkemedelsförråd.

Uppbörden vid marinens förråd har i princip ordnats på samma sätt som
vid armén. Inom såväl Ostkustens som Sydkustens marindistrikt har under
större delen av beredskapstiden en inkallad apotekare tjänstgjort.

Flygvapnets utrustning har upplagts vid flottiljernas mobiliseringsdepåer.
Uppbörden av sjukvårdsmateriel inklusive läkemedel handhaves av civilanställda
sjukvårdsförmän.

I samband med planläggningen av krigssjukhus och krigssjukstugor har
för dessa anstalter en förstagångsuppsättning av läkemedel anskaffats. Läkemedlen
ha i vad gäller »förpuppade» krigssjukhus vid armén omliänderhafts
av civilapotekare å eller i närheten av den ort, varest sjukhuset eller
sjukstugan skulle upprättas, och för marinens del upplagts antingen i vederbörligt
krigssjukhusförråd eller i marindistriktsförråd.

Vid försvarets permanenta sjukvårdsinrättningar skola enligt gällande
bestämmelser (SFS 126/1938, ändrad 1037/1940) — liksom å civila sjukhus —
finnas vissa läkemedelsförråd.

Av ersättningsförrådet lia delar upplagts å eller i närheten av trängkårernas
förläggningsorter och å vissa andra platser. De sålunda upplagda
förråden lia vid trängkårerna skötts av förutnämnda där tjänstgörande apotekare
och i övrigt — mot arvode å 20—60 kronor i månaden — av å orten
bosatta civilapotekare. Återstoden av ersättningsförrådet har överförts till ett
centralt reservförråd vid militärapoteket.

Under beredskapstiden har läkemedelsberedning i viss utsträckning förekommit
å en del förläggningsorter, exempelvis i Boden och Karlskrona,
varest värnpliktiga apotekare berett läkemedel för garnisonernas truppförband
ävensom i Boden för det dit förlagda garnisonssjukhuset och i Karlskrona
för marinens dit inlöpande fartyg.

Sera och ympämnen tillhandahållas försvaret av statens bakteriologiska
laboratorium.

2. Djurläkemedel.

Med undantag för mindre vid arméns intendenturförråd i Stockholm och
vid militärapoteket upplagda förråd ha lager av djurläkemedel icke anskaffats
för täckande av vare sig utrustnings- eller ersättningsbehovet.

Kungl. Majlis proposition nr 11.

7

För tillgodoseende av utrustningsbehovet av djurläkemedel ha genom
vederbörande truppförbandschefers försorg kontrakt tecknats med apoteksinnehavare
i förläggningsorten örn leverans vid anfordran.

När ett förband gått i fältdepå eller återgått till mobiliseringsdepå har
utrustningen överlämnats till sjukstallet vid regementet för användning i
den dagliga djursjukvården.

För tillgodoseende av ersättningsbeliovet (förrådsbehovet) ha inga särskilda
åtgärder vidtagits.

Föreliggande förslag beträffande förrådsorganisationen
och läkemedlens omsättning.

Utredningen.

I. Humanläkemedel.

a. Allmänna synpunkter.

I promemorian uttalas rörande förutsättningarna för utredningsarbetet,
att det enligt de för arbetet givna direktiven ålegat utredningen att utarbeta
förslag till en efter normala fredsförhållanden avsedd organisation för handkavande
av de vid försvaret upplagda läkemedelsförråden. Utredningen hade
alltså icke haft att pröva organisationen under förstärkt försvarsberedskap
eller mobilisering, ehuru givetvis fredsorganisationen måste anpassas efter
den ordning, som skulle tillämpas under ett skärpt beredskapsläge eller under
krig. Vidare hade förutsatts, att läkemedel skulle vara upplagda i förråd i
ungefär samma omfattning som under den förstärkta försvarsberedskapen.
Slutligen hade utredningen haft att utgå ifrån att läkemedelsfabrikerna,
droghandeln och civilapoteken liksom för närvarande dreves i form av enskilda
företag. Härvid erinras dock, att riksdagen i skrivelse 1944: 375 till
Kungl. Majit anhållit örn skyndsam utredning av möjligheterna att förbilliga
läkemedlen, därvid frågan örn ett förstatligande — helt eller delvis —
av läkemedelsindustrien, droghandeln och apoteksväsendet i syfte att åstadkomma
en rationellare och ändamålsenligare organisation särskilt borde
uppmärksammas.

I fråga örn principerna för förrådsuppläggningen förordar utredningen, att
läkemedlen uppläggas uteslutande i militära förråd. Härom anföres:

Den under försvarsberedskapen upplagda provisoriska förrådsorganisationen
är helt militär. Till skillnad från den före världskrigets utbrott gällande
ordningen äro sålunda läkemedlen — med undantag betiäiffande vissa
krigssjukhus — upplagda i militära förråd och icke å civilapotek. De senare
torde numera — i betraktande av den betydande ökning läkemedelslagren
undergått — endast i begränsad omfattning kunna mottaga försvarsväsendets
läkemedel. En uppdelning av läkemedelslugren på militära och civila förråd
skulle föranleda förvaltningstekniska svårigheter. Då det dessutom måste
möta betänkligheter att grunda en militär beredskapsorganisation på frivillig
medverkan av enskilda företag, har utredningen ansett läkemedlen alltjämt
böra helt uppläggas i militära förråd.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Utredningen berör härefter frågan, huruvida läkemedlen böra uppläggas
vid ett större eller mindre antal militära förråd.

Mot en alltför stark decentralisering talade, att denna skulle föranleda
höga kostnader. Dessa kostnader hänförde sig främst till förvaringslokalerna
och förr&dspersonalen. Lokalerna borde vara torra och frostfria samt kunna
hållas vid en någorlunda konstant temperatur, i regel icke understigande
15° Celsius. För den fackmässiga skötseln och tillsynen av förråden vore
det erforderligt, att vid förråden funnes tillgång till farmaceutisk! utbildad
personal. Sådan personal vore påkallad även ur beredskapssynpunkt. För
att läkemedelsutrustningen skulle kunna tagas i bruk omedelbart vid mobilisering,
vore det nämligen nödvändigt att i fredstid anordna fortlöpande
kontroll över att utrustningen städse befunne sig i fullständigt och fullgott
skick. Dessutom måste vid mobilisering noga övervakas, att läkemedlen
komme på sina rätta platser i sjukvårdskistor, lådor, väskor m. m., varjämte
inträffade felplaceringar skulle kunna snabbt upptäckas och tillrättas. Dessa
uppgifter kunde fullgöras endast av personal med farmaceutiska fackinsikter.

Å andra sidan måste enligt utredningens uppfattning tillses, att vid centralisering
denna icke dreves så långt, att svårigheter skulle möta att vid
ett krigsutbrott tillräckligt snabbt utrusta förband och krigssjukhus med
erforderliga läkemedel.

Av utredningen företagna undersökningar, för vilka närmare redogöres i
det följande, hade givit vid handen, att en betydande del av försvarets läkemedel
icke skulle kunna omsättas inom försvaret och vid karolinska sjukhuset.
För omsättning av denna återstod skulle, framhålles i promemorian,
främst komma i fråga att anlita civilapoteken eller att försälja läkemedel
direkt till civilsjukhusen. Dessutom skulle en kompletterande omsättning
kunna ske bland annat genom export samt genom försäljning till de statliga
affärsdrivande verken och till kemisk-tekniska företag med flera. För
förrådsorganisationens utformning skulle det, såvitt utredningen funnit, vara
utan större betydelse, huruvida det ena eller det andra omsättningsalternativet
komme i tillämpning.

Körande omsättningens organisation har utredningen framfört följande
synpunkter.

Enligt instruktionen för militärajjoteket åligger det apoteket att enligt
anvisningar av sjukvårdsförvaltningen utöva tillsyn över samt förmedla omsättningen
av försvarsväsendet tillhöriga läkemedelsförråd. Härutinnan synes
anledning till ändring icke föreligga. För möjliggörande av en rationell
omsättning torde det vara ofrånkomligt, att omsättningsverksamheten ställes
under en central ledning, som är i stånd att överblicka såväl avsättningsmöjligheten
som omsättningsbehovet inom samtliga förråd. I sistnämnda
avseende må nämnas, att militärapoteket redan nu beträffande ersättningsförråden
och förråden vid »förpuppade» krigssjukhus har en lagerbokföring,
vilken utvisar icke blott de skilda förrådens läkemedelsinnehav utan även
de olika läkemedlens ålder.

Utredningen har alltså utgått ifrån att läkemedlen, när de behöva omsättas,
indragas till militärapoteket eller efter order av apoteket tillställas
beställare direkt från förrådet. Vilkendera vägen, som väljes, torde få bliva
beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. De uttagna läkemedlen
skola ersättas från militärapoteket Möjligt är, att en självständig medverkan
från förrådens sida i viss utsträckning bör komma till stånd, exempelvis
för tillgodoseende av den dagliga förbrukningen av reglementerade låke -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

medel å förrådsorten och kringliggande orter eller örn eljest en mera konstant
förbrukning av vissa läkemedel inom sådana orter skulle visa sig vara
för handen. I detta sammanhang må dock uppmärksammas, att förbanden
för den dagliga förbrukningen av icke reglementerade läkemedel äro hänvisade
till rekvisitioner från militärapoteket. Erfarenheterna torde få bliva
vägledande för militärapotekets förfarande i berörda hänseende.

6. Förrådsorganisationen.

Beträffande förrådens förläggning har utredningen ansett sig icke kunna
förorda en sammandragning av läkemedlen till ett enda centralförråd. Härvid
ha beredskapssynpunkterna varit avgörande.

Å andra sidan har utredningen funnit sig icke kunna tillstyrka en så
stark spridning av förråden i fredstid som den vilken tillämpats under försvar
sberedskapen. Vid en sådan decentralisering anses förutsättningar saknas
för en fullgod vård av läkemedlen.

Utredningen framför härefter två huvudalternativ, det regionala och det
lokala.

Enligt det regionala alternativet skulle läkemedlen uppläggas vid — förutom
militärapoteket — nio regionala centraler. Dessa skulle på i utredningen
anförda skäl vara belägna i Linköping, Skövde, Sollefteå, Hässleholm,
Boden, Visby, Göteborg, Karlskrona och Orebro.

Enligt det lokala alternativet skulle i mobiliseringsutrustningen för linjeförbanden
(motsvarande) ingående läkemedel uppläggas i utrustande förbands
mobiliseringsdepå eller, där de lokala förhållandena sådant medgåve, i ett
för garnisonsorten gemensamt förråd. Läkemedelsutrustningen för i Stockholm
eller dess närhet förlagda förband skulle dock omhändertagas av militärapoteket
och läkemedel för vid trängkårernas mobiliseringscentraler utrustade
förband överföras till vederbörande trängkårs mobiliseringsdepå.
För de av försvarsområdena uppsatta förbanden — lokalförsvarsförbanden —
ävensom för krigssjukhusen och krigssjukstugorna skulle läkemedel i regel
uppläggas vid lämpligt, inom försvarsområdet beläget truppförband eller,
i vad anginge marina försvarsområden, vid marindistrikts- eller kustartilleriförsvarsförråd.
Då så i undantagsfall icke lämpligen kunde ske, skulle militärapoteket
omhänderhava läkemedlen. De för krigssjukvårdsanstalterna
inom VI. och VII. militärområdena avsedda läkemedlen skulle dock förvaras
vid krigssjukvårdsmaterielförrådet i Boden respektive krigssjukvårdsmaterielförrådet
i Visby. Av ersättningsbehovet skulle etappsatser av läkemedel
uppläggas.

Börande förrådens personal framhålles, att vid de större förråden — d. v. s.
i det regionala systemet förrådscentralerna samt i det lokala systemet förråden
vid trängkårerna (garnisonsförråd) ävensom i Boden, Visby och Karlskrona
— arbetet med vård och omsättning måste bliva av betydande omfattning.
På grund därav och med hänsyn till arbetsuppgifternas art har
utredningen funnit det ofrånkomligt, att apotekare anställdes såsom föreståndare
för förråden. Apotekaren skulle erhålla bitriide i erforderlig ut -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

sträckning — förutom av den ordinarie uppbördsmannen för sjukvårdsmateriel,
vilken alltjämt skulle vara uppbördsman även för läkemedel — av
lägre förrådspersonal (förrådsman). Apotekaren förutsättes därjämte skola
fullgöra vissa göromål vid sidan av den egentliga förrådstjansten, t. ex. att
verkställa inspektion av läkemedelsförråden vid de militära sjukvårdsinrättningarna
å den egna stationeringsorten och i dess omedelbara närhet samt
att biträda vederbörande militärläkare i vissa ärenden. Han borde dessutom
bland annat verka för att vid de militära sjukvårdsinrättningarna
reglementerade läkemedel i första hand komme till användning.

Arbetstiden för apotekare vid förrådscentral uppskattar utredningen till
omkring 60 timmar i månaden vid de större centralerna — Linköping,
Skövde, Sollefteå och Hässleholm — samt omkring 40 timmar vid de
mindre centralerna. Härtill skulle komma restider, i vissa fall tämligen
långa. Med beaktande härav har utredningen föreslagit, att apotekarna
tillerkännas arvode att utgå med 3 000 kronor örn året vid de fyra större
centralerna och med 2 400 kronor vid de mindre centralerna. Dessa arvoden
äro avsedda att utgöra vederlag även för inspektioner av läkemedelsförråd.

Vid tillämpning av det lokala systemet anses apotekarens arbetsuppgifter
vid vart och ett av de förråd, som skulle vara upplagda å trängkårernas
förläggningsorter samt i Boden, Visby och Karlskrona, kräva en månatlig
arbetstid — bortsett från restider — av omkring 40 timmar. Utredningen
föreslår, att apotekararvodet i dessa fall bestämmes till 2 400 kronor örn
året inberäknat ersättning för inspektioner.

För handräckningsbestyren vid läkemedelscentralerna erfordras enligt utredningens
mening en förrådsman med heltidstjänstgöring vid varje förråd.
Vid vart och ett av de sju största förråden i det lokala systemet anses
göromålen komma att fylla övervägande delen av arbetsdagen för en förrådsman.
I vad mån nya befattningar behöva inrättas har utredningen —
med hänsyn till pågående, av statens organisationsnämnd bedrivna organisationsundersökningar
— ansett sig icke kunna bedöma. I sina kostnadskalkyler
har utredningen räknat med en förrådsman i 5 lönegraden vid ettvart
av de nämnda förråden. Utredningen framhåller i detta sammanhang,
att det är ett önskemål, att förrådsmännen på ett stadigvarande sätt knytas
till läkemedelsförråden.

Börande de i det lokala systemet ingående mindre förråden uttalar utredningen,
att apotekare måste anlitas för övervakning av förråden. Sådan
apotekare skulle ha att tillse, att förrådet vore i fullgott skick i fråga örn
läkemedlens förvaring, signering och beskaffenhet samt att läkemedel utlämnades
i enlighet med inkommande beställningssedlar och i motsvarande
omfattning rekvirerades från militärapoteket. Han skulle därjämte minst en
gång i kvartalet inspektera till förbandets sjukvårdsinrättningar hörande läkemedelsförråd.
Såsom ett genomsnittsarvode för dessa apotekare, vilkas
arbetsbörda skulle bliva av växlande omfång, har utredningen med inbegripande
av inspektionsersättning räknat med 600 kronor per år och förråd.
Härutöver skulle i de fall, då en apotekare handhade flera förråd i garni -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11. 11

sonsorten eller ett för flera förband gemensamt garnisonsförråd, visst tillläggsarvode
utgå.

Den ordinarie uppbördsmannen för sjukv&rdsmateriel förutsattes även vid
de mindre förråden skola alltjämt tjänstgöra såsom uppbördsman för läkemedel.
Utredningen har ansett sig vid sina kostnadskalkyler icke behöva
räkna med utgifter för lägre förrådspersonal vid de här ifrågavarande förråden.

I promemorian företages härefter en jämförelse mellan organisationsförslagen,
varvid till en början kostnadsfrågan beröres.

Utredningen har uppskattat utrymmesbehovet för läkemedlen — bortsett
från förråden i militärapoteket, som behandlas i ett särskilt avsnitt av promemorian
— till 2 900 m2 vid det regionala och 2 600 m2 vid det lokala alternativet.
Huruvida det angivna utrymmet kan göras tillgängligt i redan
befintliga lokaler eller nybyggnader erfordras, anser sig utredningen i avvaktan
på resultatet av organisationsnämndens undersökningar icke kunna
bedöma. Utredningen understryker i detta sammanhang vikten av att förråden
i Boden och Visby, vilka vore avsedda att täcka läkemedelsåtgången
under en längre tid, inrymdes i bombsäkra lokaler.

Personalkostnaderna har utredningen vid det regionala alternativets til -

lämpning uppskattat till följande belopp.

4 apotekare, arvode efter 3 000 kronor .............................. kr. 12 000

5 » » » 2 400 » .............................. » 12 000

9 förrådsmän (bruttolön beräknad enligt 5 löneklassen med 31 %

tillägg) .............................................................. » 34 300

kvartalsinspektioner vid 46 truppförbandssjukhus ä 25 kronor— » 4 600

resekostnads- och traktamentsersättningar .......................... » 300

Summa kr. 63 200

Vid det lokala alternativet skulle personalkostnaderna enligt utredningens

beräkningar utgöra

7 apotekare, arvode efter 2 400 kronor.............................. kr. 16 800

37 » » » 600 » » 22 200

tilläggsarvoden.......................................................... » 3 000

7 förrådsmän (bruttolön beräknad enligt 5 löneklassen med 31 %

tillägg) .............................................................. » 26 500

resekostnads- och traktamentsersättningar .......................... » 300

Summa kr. 68 800

Förutom kostnader för lokaler och personal föranleder förrådsorganisanisationen
utgifter även för läkemedlens distribution. Dessa utgifter —
avseende frakt och emballage — anser utredningen bliva något högre vid
det lokala än vid det regionala systemet. Den av transporterna omfattade
totala läkemedelskvantiteten skulle nämligen i det förra fallet bliva fördelad
på ett större antal sändningar än i det senare alternativet. Kostnadsökningen
syntes dock icke kunna bliva av större storleksordning.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Sammanfattningsvis Ilar utredningen anfört, att med hänsyn till den relativt
obetydliga skillnaden i kostnader mellan de två alternativen torde
vid valet mellan dem de ekonomiska synpunkterna icke böra tillmätas avgörande
betydelse. Den regionala organisationen tillgodosåge otvivelaktigt
vård- och omsättningskraven bättre än den lokala. Ur beredskapssynpunkt
vore däremot det regionala alternativet underlägset det lokala men borde
dock kunna anses fylla rimliga anspråk även i detta hänseende. Utredningen
förordar det regionala alternativet.

Utredningen upptager i detta sammanhang frågan, huruvida icke läkemedelscentralerna
i Boden och Karlslcrona borde få en mera självständig ställning
än övriga läkemedelscentraler. Härom anföres.

Inom utredningen har övervägts, huruvida icke vid läkemedelscentralerna
i de —- bortsett från Stockholm — två största garnisonsorterna i riket
nämligen Boden och Karlskrona borde bibehållas den ordning, som vuxit
fram under beredskapstiden med särskilda apotek såsom filialer till militärapoteket,
vilka —- utöver handhavandet av förrådscentralerna å orten —
skulle lia att för den dagliga sjukvården icke blott utlämna läkemedel utan
även i förekommande fall bereda sådana. Aven örn en sådan anordning icke
kan anses direkt påkallad ur de synpunkter, som utredningen närmast har
att företräda, medför den dock beaktansvärda fördelar bland annat genom
att en snabbare leverans av läkemedel kan komma till stånd än vid rekvisition
från militärapoteket. Härtill kommer beträffande Boden, att filialapoteket
alltjämt skulle kunna fungera såsom sjukhusapotek för garnisonssjukhuset.
Då erforderlig apoteksutrustning och lokaler redan nu finnas, skulle
endast obetydliga merkostnader härigenom behöva uppkomma. Dessa kostnader
skulle, örn till förfogande för vartdera apoteket ställdes en värnpliktig
apotekare, inskränka sig till en förhöjning av de ovan för apotekarna vid
berörda förrådscentraler föreslagna arvodena. De ökade arbetsuppgifter för
dessa apotekare, som bibehållandet av apoteksfilialerna skulle medföra, böra
nämligen enligt utredningens mening föranleda, att arvodena sättas till 3 600
kronor i stället för eljest 2 400 kronor. Enligt vad utredningen inhämtat
torde antalet värnpliktiga apotekare, som lia att; fullgöra assistent- och facktjänstgöring,
såvitt nu kan bedömas kunna beräknas bliva tillräckligt för
att en värnpliktig apotekare ständigt skall kunna vara tillgänglig vid vartdera
apoteket.

Utredningen framför såsom sin uppfattning, att övervägande skäl syntes
tala för att filialapoteken i Boden och Karlskrona borde åtminstone tills
vidare bibehållas med angiven personalorganisation.

c. Omsättningen.

Utredningen har verkställt en undersökning rörande möjligheterna att
omsätta försvarets läkemedel och behovet därav. Undersökningen avser 118
läkemedel representerande ett sammanlagt årligt omsättningsbehov å 441 900
kronor (militärapotekets självkostnad). Totala värdet av den beräkneliga
förbrukningen vid försvaret anges till 147 600 kronor. Under tiden den 1
juli 1943—den 30 juni 1944 har, framhålla de sakkunniga, förbrukningen av
ifrågavarande läkemedel vid karolinska sjukhuset, vid övriga statliga civilsjukhus
samt vid länslasaretten och med dem jämställda sjukhus uppgått
till respektive 19 000, 27 400 och 118 600 kronor. Med utgångspunkt från

Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 11. 13

dessa värden visar undersökningen en icke omsättningsbar rest å 129 300
kronor.

Utredningen framhåller, att omsättningssiffrorna finge betraktas såsom
approximativa. Den bild av läkemedelskonsumtionens storlek vid olika slag
av sjukvårdsanstalter under den angivna tidsperioden, som av siffrorna
lämnades, syntes emellertid kunna anses i stort sett riktig. Den framtida
förbrukningen kunde givetvis komma att mer eller mindre avsevärt avvika
från den konstaterade på grund av bland annat förskjutningar i uppfattningen
om olika läkemedels medicinska värde m. m.

Utredningen Ilar vidare påpekat, att det vore i viss mån osäkert, huruvida
den i undersökningen angivna civila förbrukningen kunde helt utnyttjas
för omsättning av de militära förråden. Ett åläggande för sjukhusen att
fylla sitt behov av berörda läkemedel genom inköp från försvarsväsendet
torde nämligen kunna ifrågakomma endast beträffande de statliga sjukhusen.
För de icke statliga inrättningarnas del syntes man icke kunna nå längre
än till överenskommelser med de ledande organen — svenska landstingsförbundet
samt sjukhusdirektionerna i de utanför landsting stående städerna
— att dessa skulle verka för att läkemedel, som inginge i försvarets
förråd, inköptes från sådana förråd.

Möjligheten att erhålla civilapotekens medverkan vid omsättningen har
ävenledes varit föremål för överväganden. Sådan medverkan förutsätter enligt
utredningens mening, att staten icke bedriver en konkurrerande direktförsäljning
av läkemedel till civilsjukhusen. Därest ett inom apoteksorganisationerna
framfört förslag örn viss centralisering av apotekens preparandatillverkning
genom inrättande — å 19 orter i riket — av distriktslaboratorier
genomfördes, syntes dessa laboratorier lämpliga att utnyttjas såsom distributionsorgan.

Vid förhandlingar mellan utredningen samt representanter för apotekarsocieteten
och Sveriges apotekareförbund hade enighet nåtts därom, att apotekarorganisationerna
borde dels besluta, att civilapoteken skulle i första
hand från militärapoteket täcka sitt behov av sådana läkemedel, som inginge
i försvarsväsendets förråd och icke kunde i erforderlig omfattning
omsättas inom försvaret och karolinska sjukhuset, dels ock i övrigt verka
för att omsättning av militära läkemedel komme till stånd i största möjliga
utsträckning. Därest föreslagen omorganisation av apotekens preparandatillverkning
genomfördes, borde innehavarna av distriktslaboratorierna lämna
individuell förbindelse i angivet avseende. Läkemedlen borde övertagas till
priser motsvarande apotekens självkostnadspris med tillägg av 10 %, varvid
dock erforderlig ompackning skulle ske å militärapoteket. Vid bestämmande
av självkostnadspriset borde de normer iakttagas, vilka tillämpades vid överlåtelse
av apotek och vilka fastställdes av apotekarkårens värderingsnämnd,
dock att beträffande s. k. emenda de priser borde gälla, som funnes införda
i medicinalstyrelsens taxeliggare.

Apotekarorganisationernas representanter hade förbundit sig att inom sina
respektive organisationer verka för att beslut i enlighet med nu angivna
grunder fattades.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Omsättning skulle vidare kunna ske genom återförsäljning till läkemedelsfabrikerna
oell avyttring genom drogliandeln. Då medicinalstyrelsens
materielniimnd på grundval av företagna undersökningar ansett omsättningsproblemet
icke kunna lösas enligt dessa metoder, har utredningen emellertid
icke funnit påkallat att upptaga undersökningar i berörda hänseende.
Det torde i varje fall, framhåller utredningen, kunna tagas för visst, att
nämnda utvägar icke vore jämförliga med vare sig sjukhus- eller apoteksalternativet
och att de således icke kunde ersätta något av dessa alternativ.
Däremot kunde de möjligen komplettera en omsättning genom civilsjukhusen
eller civilapoteken.

En kompletterande omsättning kan dessutom enligt promemorian komma
till stånd genom leveranser till statliga verk och myndigheter, särskilt i
fråga örn så kallade fria handelsvaror.

Mellan de två huvudalternativen för omsättning utanför försvaret och
karolinska sjukhuset, nämligen direktförsäljning till civilsjukhusen och försäljning
via civilapoteken, gör utredningen följande jämförelse.

Vid leveranser till civilsjukhusen blir prissättningen å läkemedlen gynnsammare
än vid omsättning genom civilapoteken. Vid prisjämförelsen bör
emellertid beaktas, att en del av civilapotekens vinst enligt gällande bestämmelser
skall reserveras för vissa för apoteksväsendet gemensamma
ändamål. Apoteksinnehavare är skyldig att för tillgodoseende av dessa
gemensamma ändamål erlägga s. k. allmän avgift, vilken för närvarande
utgår på rörelsevinst, som överstiger, på A-, B- och C-ort 11 000 kronor,
på D-, E- och F ort 11 500 kronor, på G- och H ort 12 000 kronor samt på
I-ort 12 500 kronor. Avgiften beräknas — enligt en progressiv skala —
efter ett procenttal å lägst 10 och högst 90 %. I fråga örn avgifternas
disposition gäller, att i första hand avsättning med erforderliga belopp
skall ske till apotekarpensioneringsfonderna, till föreningen apotekarkårens
ålderstilläggskassa samt för pensionsförsäkring och understöd åt apotekens
icke-farmaceutiska personal m. m. Återstoden skall tillföras en under
medicinalstyrelsens förvaltning stående fond (fonden för reglering av läkemedelsprisen
m. m.), vars uppgift är att främja en enhetlig prissättning å
apoteksvaror och reglera llikemedelsprisen. En icke obetydlig del av civilapotekens
vinst å försäljningen av militära läkemedel kommer vid sådant
förhållande att tjäna nyss antydda prisregleringsändamål och på detta sätt
tillgodogöras det allmänna.

Apoteksalternativet inrymmer otvivelaktigt större möjligheter för en
rationell omsättning än direktförsäljning till sjukhusen. Ett utnyttjande av
distriktslaboratorieorganisationen torde, då laboratorierna skulle biiva relativt
få och sannolikt komma att utrustas med goda lagerutrymmen, möjliggöra,
att sändningarna av läkemedel från militära förråd kunde begränsas
till antalet och distributionskostnaderna följaktligen nedbringas.

Vid jämförelse mellan de två här behandlade alternativen har utredningen
funnit övervägande skäl tala för apotekslinjen. Utredningen är
emellertid medveten örn att omsättningsresultatet vid detta alternativ i
väsentlig utsträckning är beroende av de enskilda apotekarnas intresserade
medverkan. Därest de förhoppningar örn en dylik medverkan, som utredningen
anser sig kunna hysa med hänsyn till de med de centrala apotekarorganisationerna
förda förhandlingarna, skulle visa sig icke gå i uppfyllelse,
böra åtgärder vidtagas för en övergång till sjukhusalternativet.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

I promemorian föreslås alltså, att läkemedlen skola omsättas genom utnyttjande
i första liand av civilapoteken. Detta bör emellertid enligt utredningens
mening icke utgöra hinder för militärapoteket att i omsättningssyfte
försälja läkemedel, framför allt s. k. fria handelsvaror, även till de
statliga affärsdrivande verken samt till kemisk-tekniska företag m. fl.

Utredningen övergår härefter till spörsmålet örn dispositionen av de icke
omsättningsbara läkemedlen.

Vid sjukhusalternativets tillämpning skulle läkemedel med ett sammanlagt
värde av 129 300 kronor icke kunna omsättas. Nära hälften av detta
belopp eller 52 600 kronor hänförde sig till morfinampuller. De största
posterna i övrigt vore hudsalva (14 100 kronor), lobelinampuller (7 700 kronor),
morfintabletter (8 600 kronor) samt smärtstillande ögonsalva (18100
kronor). Tillsammans representerade dessa fem läkemedel en icke omsättningsbar
rest å cirka 101000 kronor. Utredningen räknar med att även vid
apoteksalternativet en avsevärd del av ifrågavarande läkemedel icke komme
att kunna omsättas. I promemorian erinras emellertid samtidigt, att de
vid uppskattningen använda hållbarhetsvärdena för läkemedlen genomgående
vore låga.

Rörande möjligheterna att nedbringa läkemedelskassationen anför utredningen
bland annat.

Möjligheter torde föreligga att i fråga örn vissa av de läkemedel, som
icke kunna omsättas, vinna något ekonomiskt utbyte genom att de kunna
komma till användning såsom ersättning för eller för framställning av i
handeln mera gångbara preparat. Så kunna t. ex. morfinampuller och andra
ampullförpackade preparat säljas i stället för motsvarande lösningar i injektionsflaska.
Dylik försäljning sker redan nu och tillämpas därvid, enligt
medgivande av Kungl. Majit den 13 augusti 1943, för varje preparat de
priser, som motsvarande mängd läkemedel skulle lia betingat, därest densamma
ingått i sådan större förpackning, som eljest är bruklig å apotek.
En viss ekonomisk förlust är på grund av denna prissättning oundviklig
även i detta fall, ehuru förlusten blir mera begränsad.

En annan utväg för kassationens nedbringande är, att förråden av ifrågavarande
läkemedel minskas. Att utrustningsförrådet ständigt skall finnas
upplagt i full utsträckning, lärer emellertid vara ofrånkomligt. Minskningen
skulle således endast kunna avse ersättningsförråden. Enär i och med
distriktslaboratoriernas tillkomst ökade möjligheter för läkemedelsframställning
i stor skala på kort sikt torde komma att föreligga, anser utredningen
det icke uteslutet, att en dylik minskning framdeles skall kunna komma
till stånd utan att beredskapen äventyras. En oundgänglig förutsättning
för förrådens minskande är givetvis, att råvaror — särskilt sådana som
måste importeras — samt emballage finnas lagrade i nödig omfattning.

2. Djurläkemedel.

Utredningen har inhämtat, att utrustnings- och ersättningsbehov av djurläkemedel
förelåge i fråga om kavalleriregementen, anspända infanteri- och
artilleriregementen, ingenjörkårer, signalförband och trängkårer. För förvaring
av det fastställda förrådsbehovet skulle erfordras utrymmen örn sammanlagt
cirka 200 m2.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Beträffande fredsorganisationen föreslår utredningen, att den centrala
handläggningen av ärendena alltjämt skulle ankomma på arméförvaltningens
intendenturavdelning (häst- och veterinärmaterielbyrån), vilken dock borde
ha att i nödig utsträckning samråda med försvarets sjukvårdsförvaltning.
Inköp av erforderliga läkemedel borde enligt utredningens mening — i motsats
till vad hittills i allmänhet skett — verkställas från militärapoteket,
vilket jämväl borde tagas i anspråk för den omsättning, som kunde vara
påkallad.

I fråga örn läkemedlens förvaring anser utredningen, att de läkemedel,
som för närvarande äro upplagda vid arméns intendenturförråd i Stockholm,
böra överflyttas till militärapoteket. Utredningen förordar, att i den
mån det nu bestämda förrådsbehovet finnes böra uppläggas de för Stockholms
garnison avsedda läkemedlen omhändertagas av militärapoteket samt
övriga förråd uppläggas i de föreslagna förrådscentralerna för humanläkemedel.

För läkemedlens skötsel skulle vid förrådscentralerna den av utredningen
föreslagna personalen kunna utnyttjas. Med hänsyn till den relativt obetydliga
mängden av djurläkemedel finner utredningen det icke erforderligt
att i anledning av djurläkemedlens överförande till centralerna fastställa
arvodena för de vid centralerna anställda apotekarna till högre belopp än
de förut föreslagna.

Yttranden.

Yad utredningen föreslagit i fråga örn principerna för förrådsuppläggningen
har icke föranlett någon erinran.

Samtliga myndigheter, som ingått på frågan, huruvida det regionala
eller det lokala systemet borde tillämpas, ha förordat det förstnämnda.
Detta har sålunda tillstyrkts av försvarets sjukvårdsförvaltning, arméförvaltningen,
marinförvaltningen, överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen,
chefen för flygvapnet, medicinalstyrelsen, medicinalstyrelsens materielnämnd,
statens orgamsationsnämnd och 1943 års förrådskommitté. Härvid har
framhållits, att vård- och omsättningskraven ävensom ekonomiska och förvaltningsmässiga
synpunkter bleve bättre tillgodosedda vid detta alternativ
än vid det lokala systemet. Chefen för flygvapnet har samtidigt understrukit,
att en förutsättning för det regionala systemet vore, att arbetskraften
vid förråden gjordes så stor, att försening av försändelserna till
förbanden ej kunde äga rum vid mobilisering.

I fråga örn det föreslagna antalet läkemedelscentraler och valet
av förrådscentralorter har anmärkning icke framställts från något håll.
Överbefälhavaren har dock framhållit, att anhopningen av betydande mängder
läkemedel vid militärapoteket ur beredskapssynpukt vore mindre lycklig.
Arméförvaltningen har på anförda skäl förordat, att såsom en underavdelning
till läkemedelscentralen i Sollefteå ett för K 4 och 120 avsett förråd
upplades i Umeå.

Tre av remissinstanserna ha ingått på en granskning av möjligheterna
att tillgodose behovet av lokalutrymmen för de läkemedel, som icke

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

skulle vara upplagda vid militärapoteket. Arméns fortifikationsfUrvaltning
Ilar härom anfört, att pågående förrådsundersökningar givit vid handen, att
vid det lokala alternativets tillämpning nuvarande förrådslokaler vid depåerna
i allmänhet skulle kunna användas i befintligt skick eller efter vissa smärre
inrednings- och ändringsarbeten. Vid T 1 och T 4 skulle dock mera omfattande
åtgärder vara erforderliga. Kostnader för ifrågavarande åtgärder
upptoges i samband med av undersökningarna föranledda förslag till disposition
m. m. av förrådslokaler för arméns truppförband. Vid det regionala
alternativet skulle utrymmesbehovet å centralförrådsorterna ökas. Av en i
utlåtandet intagen sammanställning framgår, att det ökade utrymmesbekovet
kunde tillgodoses inom statsverket tillhöriga byggnader, därvid dock förutsatts
att en av försvarets sjukvårdsförvaltning förhyrd byggnad vid T 4 förvärvades
av staten. För diverse inredningsarbeten erfordrades ett sammanlagt
belopp av 14 000 kronor. Vid dessa beräkningar hade hänsyn icke
tagits till Karlskronaförrådet — avsett väsentligen för marinens behov —
samt ej heller till förråden i Boden och på Gotland. För visst specialändamål
(förvaring av narkoseter) behövliga nybyggnader i Boden och på
Gotland lia av fortifikationsförvaltningen kostnadsberäknats till 8 000 kronor
respektive 7 000 kronor. Härtill skulle för administration komma ett sammanlagt
belopp av 2 000 kronor.

I det av 1943 års förrådsJcommitté avgivna utlåtandet har hänvisats till en
av arkitekten J. Wallinder angående lokalförhållandena upprättad promemoria,
vilken överensstämmer med av arméns fortifikationsförvaltning lämnade
uppgifter och kostnadsberäkningar. Härutöver har kommittén anfört,
att läkemedelscentralen i Örebro borde anslutas till försvarets sjukvårdsförvaltnings
dit förlagda centralförråd, varest erforderliga lokaler kunde
ordnas antingen genom inredning av befintliga förråd (värme m. m.) eller
genom nybyggnad. Läkemedelsförrådet i Boden borde inrymmas i garnisonssjukhuset,
varvid inga kostnader skulle uppkomma. På Gotland kunde läkemedlen,
enligt militärbefälhavarens uppgift, förvaras i bergsskyddsrum i
trakten av Visby och i militärbefälsstabens nybyggnad i Visby. Då medel
för berörda förråd icke syntes lia beräknats vid tidigare medelsäskanden för
försvarsområdes- eller truppförbandsförråd, borde förråden ordnas med anlitande
av särskilda anslag under beaktande av att de skulle utnyttjas av
samtliga försvarsgrenar.

Försvarets sjukvårdsförvaltning har uttalat sig angående utrymmesmöjligheterna
vid de även för marinens behov avsedda läkemedelscentralerna i
Karlskrona och Göteborg. Ämbetsverket anser att, om de lokaler, som inom
Sydkustens marindistrikt under beredskapstiden använts i Karlskrona, alltjämt
bomme att stå till förfogande, lokalfrågan för det till denna stad föreslagna
regionala förrådet vore tryggad. Örn det föreslagna Göteborgsförrådet
skulle förläggas till Västkustens marindistrikt eller till KA 4, syntes erforderliga
förrådsutrymmen kunna påräknas i det för KA 4 planerade sjukhusbygget.
Därjämte kunde lokalmöjligheter stå till buds vid A 2.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 11.

2588 45 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Yad utredningen föreslagit i fråga om personalorganisationen vid
förråden — bortsett från militärapoteket — bar i stort sett godtagits av
remissinstanserna. Endast i vad avser förrådsföreståndarens arbetsuppgifter
och löneställning ha vissa erinringar framställts. Sålunda anser chefen för
armén, att frågan örn nämnda befattningshavares arbets- och avlöningsförhållanden
bör upptagas i samband med att 1944 års militärsjukvårdssakkunniga
avgiva sitt betänkande. Allmänna lönenämnden har uttalat, att svårigheter
syntes föreligga att nu taga slutlig ställning till spörsmålet örn föreståndararvodena.
I avbidan på närmare erfarenhet rörande arten och omfattningen
av föreståndarnas arbetsuppgifter syntes dock de av utredningen
föreslagna arvodesbeloppen kunna godkännas.

Ajpotekarorganisationerna ha funnit de föreslagna arvodena för låga. Vid
förråd med 60 timmars arbetstid per månad borde enligt organisationernas
mening arvode utgå med lägst 4 600 kronor och vid förråd med 40 timmars
arbetstid med lägst 3 000 kronor per år. I utlåtandet anföres härom bland
annat:

För att som förrådsföreståndare anställda apotekare nöjaktigt skola kunna
fylla sina uppgifter torde det bliva nödvändigt att de i erforderlig omfattning
frigöras från tjänstgöring å civilapoteken. För att sökande skola kunna
påräknas till ifrågavarande befattningar synes en nödvändig förutsättning
därför vara, att utgående arvoden äro av sådan storleksordning, att de giva
innehavarna möjlighet att sammanlagt erhålla en avlöning, som dels motsvarar
deras inkomst under full tjänstgöring enbart å civilapotek och dels
innebär någon ersättning därutöver för med dubbelanställningen förenade
extra besvär och ansvar. En legitimerad apotekare med tre ålderstillägg
åtnjuter vid tjänstgöring å E-ort en inkomst, som för en tjänstgöring under
60 timmar för månad kan beräknas till omkring 3 600 kronor för år. Under
förutsättning att tjänstgöringen för försvarsväsendets räkning nödvändiggör
inskränkt civil tjänstgöring, synes därför arvodet för ifrågavarande tjänst
icke böra sättas lägre än 4 600 kronor per år. De föreslagna förråden äro
avsedda att förläggas till orter i dyrortsgrupper C—H. Som jämförelse kan
nämnas, att arvodena till poliklinikföreståndare å E-ort vid den militära
tandvården utgå med 6 484 kronor för en tjänstgöringstid av minst 3V2
timmar varje helgfri dag, vilket motsvarar en ersättning av 4 631 kronor för
60 timmars sammanlagd tjänstgöring för månad. För militärbefälstandläkare
är motsvarande arvode 5 648 kronor.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts beträffande arvodet för
apotekare med en tjänstgöringstid av 60 timmar för månad synes arvodet
för apotekare med 40 timmars månatlig tjänstgöring icke böra sättas lägre
än 3 000 kronor per år.

I vad angår de mindre förråden i det lokala systemet anse organisationerna,
att man med hänsyn till de föreslagna arbetsuppgifterna för föreståndarna
borde räkna med ett genomsnittsarvode av 1 000 kronor örn året.
Det framliålles tillika, att arbetstidens längd vid dessa förråd och övriga
med dubbelanställningen förknippade olägenheter icke uteslutande berodde
på förrådens storlek.

Av organisationerna förordade höjningar av arvodena skulle medföra en
årlig merkostnad örn 9 000 kronor vid det regionala och 19 000 kronor vid
det lokala systemet.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Förslaget att bibehålla filialapoteken i Boden och Karlskrona har
tillstyrkts av försvarets sjukvårdsförvaltning, överbefälhavaren och chefen
för marinen. Försvarets sjukvårdsförvaltning har framhållit, att försvarsberedskapen
otvivelaktigt skulle stärkas vid förslagets genomförande. Därjämte
vunnes ekonomiska fördelar. Sålunda skulle frakt- och emballagekostnaderna
minskas. Vidare skulle en stor mängd tjänsteläkarrecept avseende såväl
militär som civil personal i Boden och Karlskrona kunna expedieras genom
filialernas försorg i stället för att inlämnas å civilapotek. Ämbetsverket har
även fäst uppmärksamheten vid möjligheten att filialapoteket i Karlskrona
skulle kunna fungera såsom sjukhusapotek till länslasarettet därstädes.
Överbefälhavaren har framhållit,'' att den uppdelning av ersättningsförrådet,
som vunnes genom filialernas bibehållande, även av beredskapsskäl vore
önskvärd. Chefen för marinen har liksom sjukvårdsförvaltningen ifrågasatt,
huruvida icke Karlskronafilialen borde fungera såsom sjukhusapotek för
länslasarettet i staden.

Apotekar organisationerna ha motsatt sig bibehållande av de nämnda filialapoteken.
Härvid har anförts att, då snabba leveranser av läkemedel vore
av nöden, de civila apoteken å orten kunde anlitas. Å filialapoteken måste
vidare lagras avsevärda mängder läkemedel, som vanligen icke inginge i
militära förråd. Detta vore föga rationellt, då sådana läkemedel funnes i
tillräckliga kvantiteter å civilapoteken. Denna anmärkning gällde särskilt
apoteksfilialen i Boden, vilken förutsatts skola fungera såsom sjukhusapotek.
De militära läkemedel, vilka komme till användning vid ett sjukhus med
övervägande civilt klientel, utgjorde en mycket ringa del av sjukhusets totala
läkemedelsförbrukning. Allvarliga betänkligheter måste över huvud uttalas
mot tendensen att öka militärapotekets försäljning på bekostnad av det
civila apoteksväsendet särskilt med hänsyn till de stora avsättningar till
läkeinedelsregleringsfonden, vilka civilapoteken i motsats till militärapoteket
hade att göra.

Utredningens förslag rörande omsättningsmetoderna och omsättningens
organisation ha icke mött någon kritik. Medicinalstyrelsen har
uttalat, att en rationell omsättning av försvarets läkemedel knappast torde
vara möjlig förutan civilapotekens medverkan, varför styrelsen förordade utredningens
förslag örn läkemedlens omsättning genom utnyttjande i första
hand av civilapoteken. Medicinalstyrelsens materielnämnd har yttrat, att
nämnden vid tidigare egna undersökningar konstaterat, att omsättning via
läkemedelsgrossister och läkemedelsfabriker näppeligen vore möjlig. Genom
en omsättning över sjukhusen syntes icke bliva möjligt att omsätta erforderliga
kvantiteter. Nämnden tillstyrkte därför omsättning över civilapoteken.
Apotekarorganisationerna ha framhållit, att omsättning enligt de av utredningen
uppdragna riktlinjerna i stort sett torde kunna förväntas komma att
ske på ett tillfredsställande sätt. Det förutsattes därvid, att ett intimt samarbete
komme till stånd mellan sjukvårdsförvaltningens läkemedelsavdelning
och apotekarorganisationerna såväl i fråga örn val av läkemedelsformer och

Departements chefen.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

förpackningstyper som beträffande planering av förrådens komplettering vid
mobilisering.

Yad utredningen uttalat angående de med varandra sammanhörande spörsmålen
örn lagerhållningens storlek och de icke omsättningsbara läkemedlen
har uppmärksammats av flera myndigheter. Härutinnan torde få hänvisas till
handlingarna i ärendet.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har under tiden för den
förstärkta försvarsberedskapen lagring av läkemedel för krigsmaktens behov
ägt rum. Till grund härför ha legat av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter
rörande lagerhållningens storlek under fredstid. Lagringen av humanläkemedel
har verkställts i föreskriven omfattning, medan däremot djurläkemedel
endast delvis upplagts i förråd. För läkemedlens handhavande har under
beredskapstiden en provisorisk förrådsorganisation utbildats. Den behövliga
omsättningen har i stort sett kunnat vinnas genom förbrukningen inom försvaret
och vid karolinska sjukhuset.

Vid övervägandet av frågan örn den ordning, som bör tillämpas under
normala fredliga förhållanden, inställer sig till en början spörsmålet i vilken
utsträckning läkemedel skola vara upplagda i förråd. Avgörandet härutinnan
är av betydelse för förrådsorganisationens utformning. Det är av vikt även
av den anledningen, att viss årlig kassation av läkemedel synes oundviklig,
örn den nuvarande lagerhållningen bibehålies.

Vid prövningen av spörsmålet torde få förutsättas, att en betryggande
beredskap på förevarande område alltjämt skall upprätthållas. Med denna
utgångspunkt är en viss förrådshållning ofrånkomlig. Att bygga läkemedelsförsörjningen
på leveranskontrakt med civilapotek — en metod som redan
tillämpats men icke givit tillfredsställande resultat — synes i varje fall beträffande
humanläkemedlen icke kunna ifrågakomma. I förråd måste i första
hand uppläggas de läkemedel, med vilka förbanden skola utrustas vid förstärkt
försvarsberedskap eller mobilisering. Då utrustningen i regel är avsedd
endast för kortare tid, inom vilken nya läkemedel skola kunna ställas till
förfogande, är det vidare nödvändigt, att en del av ersättningsbehovet finnes
i förråd. Storleken av detta förrådsbehov är väsentligen beroende av de
under krig förefintliga produktionsmöjligheterna i fråga örn läkemedel. Ju
snabbare produktionsapparaten kan anpassas för uppgiften att fullständigt
och varaktigt försörja försvaret med dess krigsbehov av läkemedel med
samtidigt tillgodoseende av den civila förbrukningen, desto mindre blir förrådsbehovet.
Nu gällande föreskrifter örn lagerhållningens storlek ha utfärdats
med beaktande av läkemedelsindustriens tillverkningsförmåga. Uteslutet
är emellertid icke, att den industriella beredskapen skulle kunna i
viss grad höjas genom statliga eller andra åtgärder av ej alltför kostnadskrävande
natur. Örn så skedde, skulle råvaror — särskilt sådana som importeras
— och emballage uppläggas i stället för färdiga läkemedel. Då råvarorna
i allmänhet äro avsevärt hållbarare än de ur dem framställda läkemedlen,
skulle härigenom gynnsammare förutsättningar för omsättningen

21

Kungl. Marits proposition nr 11.

åstadkommas. Även vården skulle förenklas. Ifrågakomma kunde dessutom
att anförtro förvaringen åt annat organ än den militära förrådsorganisationen.

För bedömande av möjligheterna och lämpligheten av att genom åtgärder
på produktionsområdet begränsa förrådsbehovet av färdiga beredningar tarvas
undersökningar rörande produktionstekniska och andra förhållanden. Försvarets
sjukvårdsförvaltning, som redan upptagit spörsmålet till behandling,
lärer i sinom tid komma att framlägga förslag i ämnet. Ehuru resultatet
av sjukvårdsförvaltningens utredning icke föreligger, torde å andra sidan
finnas tillräckligt underlag för att redan nu upptaga frågan örn förrådsorganisationens
utformning i fredstid. Av vad jag förut anfört framgår
nämligen, att en lagerreduktion endast kan avse en del av ersättningsförrådsbehovet.
Av detta behov måste en avsevärd kvantitet förutsättas bliva upplagd
vid militärapoteket. Vid förråden i landsorten skulle alltså endast en
del av detta förrådsbehov förvaras med fördelning på ett större eller mindre
antal förråd, som därjämte skulle innehålla i utrustningen ingående läkemedel.
Örn en förrådsuppläggning i huvudsaklig överensstämmelse med ettdera
av de av utredningen angivna alternativen — det lokala eller det regionala
— skulle komma till stånd, kan det antagas, att de i dessa förråd
upplagda läkemedlen endast skulle motsvara vad som under alla förhållanden
måste finnas av färdiga beredningar. Yad militärapoteket angår, skulle en
minskad förrådshållning av färdiga läkemedel visserligen kunna förmodas
i någon mån nedbringa personalbehovet men däremot knappast påverka
organisationen i stort. A andra sidan är det uppenbart, att förrådsorganisationen
bör utformas på sådant sätt att en begränsning lätt kan ske, därest
sjukvårdsförvaltningens förutnämnda utredning skirlie visa, att en sådan är
möjlig att genomföra.

Då jag härefter övergår att närmare granska förrådsorganisationen, vill
jag till en början erinra, att för läkemedelsförvaringen två system varit i
tillämpning. Vid tiden närmast före krigsutbrottet voro utrustningsförråd
— avsedda för armén — upplagda å civilapoteken. Under beredskapstiden
ha försvarets läkemedel — med undantag av utrustningen för vissa krigssjukhus
— förvarats i militära förråd. För de förråd, som nu finnas och
som böra uppläggas utanför militärapoteket, saknas tillräckligt utrymme å
civilapoteken. Örn dessa skulle tagas i anspråk för läkemedelsförvaring,
måste alltså läkemedlen uppdelas på enskilda och statliga förråd. En sådan
uppdelning torde emellertid, såsom utredningen framhållit, föranleda svårigheter
av skilda slag och torde knappast medföra lägre kostnader än uppläggning
inom statliga förråd. På grund härav har jag i likhet med utredningen
kommit till den uppfattningen, att de militära organen själva böra
omhänderhava de ifrågavarande läkemedlen.

Den under beredskapstiden utbildade provisoriska organisationen har inneburit,
att läkemedlen, särskilt inom armén, fördelats på ett mycket stort
antal förråd i lokaler som i regel lämpat sig mindre väl för läkemedelsförvaring.
För läkemedlens skötsel lia visserligen vid ett fåtal större förråd
apotekare tagits i anspråk. I övrigt har emellertid vården måst anförtros

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

åt personer utan farmaceutisk utbildning, på vilka större anspråk icke kunnat
ställas. Att en ändring av dessa förhållanden är påkallad, såframt icke stora
värden skola gå till spillo oell läkemedelsberedskapen äventyras, är uppenbart.
Återgången till normalt fredstillstånd har visserligen automatiskt
medfört en viss förbättring med avseende å läkemedelsförvaringen, i det
att läkemedel kunnat indragas till större förråd. Å andra sidan äro de
personella förhållandena snarast försämrade, då efter beredskapsinkallelsernas
upphörande tillgången på värnpliktig personal med farmaceutisk utbildning
avsevärt minskats.

De faktorer, som främst göra sig gällande vid planläggning av förrådsorganisationen,
äro läkemedlens vård och omsättning samt organisationens
beredskap. För en fullgod vård fordras lämpliga förvaringslokaler och fackutbildad
personal. Omsättningen ställer liknande anspråk på personalen.
Den underlättas givetvis, örn förrådsuppläggningen icke är alltför decentraliserad.
För att beredskapen skall kunna anses tillfredsställande, måste
läkemedlen ständigt befinna sig i användbart skick, snabbt kunna tillställas
förband och inrättningar samt vara upplagda på ett betryggande sätt. Alla
de nu angivna fordringarna på förrådsorganisationen torde icke kunna samtidigt
i full utsträckning tillgodoses. I varje fall är detta icke möjligt, örn
kostnaderna skola hållas inom en begränsad ram. En avvägning måste därför
komma till stånd.

I likhet med utredningen anser jag, att ett sammanförande av läkemedlen
till ett enda centralförråd, exempelvis militärapoteket, av beredskapsskäl
icke bör komma i fråga. De möjligheter, som kunna vägas mot varandra,
äro därför endast två: en regional uppläggning eller en spridning av förråden,
vilken mer eller mindre ansluter sig till förbandens placering. Den
förstnämnda möjligheten motsvaras i utredningens promemoria av det regionala,
den senare möjligheten av det lokala systemet. På de av de sakkunniga
anförda skälen har jag i likhet med de hörda myndigheterna funnit
mig böra förorda en regional uppläggning av läkemedlen.

I överensstämmelse med utredningens förslag torde antalet regionala förrådscentralorter
böra bestämmas till nio. På Kungl. Maj:t lärer få ankomma
att besluta rörande förläggningen av dessa förrådscentraler. Med
avseende å framfört förslag örn inrättande av ett till läkemedelscentralen i
Sollefteå anslutet förråd i Umeå, avsett särskilt för veterinärsjukvården, vill
jag erinra, att förråd av djurläkemedel icke upplagts vid förbanden. För
utrustningsbehovets tillgodoseende ha i stället kontrakt tecknats med apoteksinnehavare
å förbandens förläggningsorter. Till frågan, huruvida och i
vilken utsträckning förrådsbeliovet av djurläkemedel bör uppläggas, finner
jag mig icke för närvarande böra taga ställning. Såsom jag förut erinrat,
pågå inom försvarets sjukvårdsförvaltning undersökningar rörande möjligheterna
att i viss omfattning nedbringa förrådshållningen. Åt sjukvårdsförvaltningen
torde böra uppdragas att i samråd med arméförvaltningen
framlägga förslag angående förrådshållningen även beträffande djurläkemedel.
Jag anser därför, att ett förråd i Umeå i varje fall icke tills vidare bör
komma till stånd.

23

Kungl, ilaj.ts proposition nr 11.

Övertygande skäl synas mig däremot ha förebragts för bibehållande av
filialapoteken i Boden och Karlskrona. Bodenfilialen torde liksom för närvarande
böra tjänstgöra såsom sjukhusapotek vid det till staden förlagda
garnisonssjukhuset. I ett par remissyttranden har ifrågasatts, att filialen i
Karlskrona skulle få motsvarande funktion i förhållande till länslasarettet
i sistnämnda stad. Sjukhusapotek inrättas enligt gällande bestämmelser å
sjukvårdsanstalter, där Kungl. Majit med hänsyn till läkemedelsförsörjningens
omfattning eller av andra skäl så finner nödigt. Med hänsyn härtill
förefinnes icke anledning att i detta sammanhang ingå på denna fråga.

Personalorganisationen vid läkemedelscentralerna synes i enlighet med
utredningens förslag böra utgöras av en apotekare såsom föreståndare och
en förrådsman. Det får förutsättas, att förrådsmannen tages i anspråk för
annat förrådsarbete vid vederbörligt truppförband i den mån hans tid det
medger. Av vikt är att som föreståndare kunna anställas dugande personer
med intresse för uppgiften att främja läkemedlens omsättning. Med hänsyn
härtill böra arvodena icke tillmätas för snävt. A andra sidan kan omfattningen
av arbetsuppgifterna — vilka jag föreställer mig kunna till stor del fullgöras
på fritid — icke i förväg exakt beräknas. Med utgångspunkt från utredningens
uppskattning av arbetstiden och med beaktande av storleken av de arvoden,
som utbetalats till de vid trängkårerna anställda apotekarna, har jag ansett
mig böra föreslå, att arvodena bestämmas till av utredningen föreslagna
belopp. Kungl. Majit torde emellertid böra ha möjlighet att, örn så skulle
finnas påkallat, fastställa högre ersättning.

Förrådsmännen torde i likhet med övriga förrådsmän böra hänföras till
5 lönegraden.

I de sakkunnigas utredning liksom i remissutlåtandena har frågan örn
möjligheterna att trygga en tillfredsställande omsättning av läkemedlen ingående
behandlats. Denna fråga synes icke vara av natur att behöva underställas
riksdagens prövning. Med hänsyn till frågans samband med
förrådsorganisationens utformning och militärapotekets personalbehov har
jag emellertid ansett mig böra redogöra för föreliggande förslag och för
min egen uppfattning. Av utredningen framgår, att det årliga omsättningsbehovet
omfattar läkemedel med ett sammanlagt värde av omkring 442 000
kronor. Härav beräknas inom försvaret och vid karolinska sjukhuset kunna
omsättas läkemedel till ett värde av omkring 148 000 kronor respektive
19 000 kronor. För omsättning av återstoden stå två huvudvägar öppna,
nämligen omsättning via civilapoteken och genom direktförsäljning till civilsjukhusen.
Dessa möjligheter kunna dock icke lämpligen komma till användning
samtidigt. Genom direktförsäljning till civilsjukhusen kan man
vänta sig nå en maximal omsättning av omkring 146 000 kronor, varefter
en icke omsättningsbar rest av läkemedel till ett värde av 129 000 kronor
skulle återstå. Besultatet av en omsättning via civilapoteken lia de sakkunniga
funnit sig icke kunna angiva med en mera exakt siffra. De sakkunniga
anse emellertid, att större omsättning bör kunna vinnas på denna
väg än vid direktförsäljning till civilsjukhusen och förorda även denna

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

lösning framför sjukliusalternativet. Jag vill här nämna att, enligt till mig
överlämnat utdrag av protokoll, hållet vid ordinarie sammanträde med fullmäktige
för Sveriges apotekareförbund den 5 och 6 juni 1945, fullmäktige
beslutat, att civilapoteken, när så kommer att visa sig behövligt, skola i
första hand från militärapoteket täcka sitt behov av sådana läkemedel, som
ingå i försvarets förråd i fredstid och icke kunna i erforderlig omfattning
omsättas inom försvaret eller vid karolinska sjukhuset. Apoteken skola
vidare enligt fullmäktiges beslut medverka till att sådana läkemedel komma
till användning i största möjliga utsträckning. Framhållas må ytterligare,
att apotekarorganisationerna i sitt remissyttrande uttalat, att den erforderliga
omsättningen enligt de av utredningen uppdragna riktlinjerna torde
kunna förväntas i stort sett komma att ske på ett tillfredsställande sätt.

För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att relativt gynnsamma
möjligheter föreligga att reglera omsättningen av läkemedlen på
sådant sätt att kassation kan undvikas. Det är dock härvid av synnerlig
vikt, att försvarets myndigheter ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt denna
fråga och äro så rustade, att verksamheten kan tillfredsställande bedrivas.
I likhet med utredningen och remissmyndigheterna har jag funnit övervägande
skäl tala för att i första liand civilapoteken tagas i anspråk för läkemedlens
omsättning. Detta bör emellertid, såsom utredningen framhållit, icke utgöra
hinder för militärapoteket att i omsättningssyfte försälja läkemedel
även till de statliga affärsdrivande verken samt till kemisk-tekniska företag
m. fl. Skulle erfarenheterna visa att tillfredsställande resultat icke nås på
denna väg lärer det få ankomma på Kungl. Majit att taga frågan under
förnyad prövning och vidtaga de åtgärder som kunna befinnas lämpliga.

Beträffande omsättningsverksamhetens organisation delar jag utredningens
mening, att verksamheten bör stå under ledning av militärapoteket. För
möjliggörande därav bör vid detta apotek finnas central lagerbokföring.
På försvarets sjukvårdsförvaltning och militärapoteket bör ankomma att avgöra
hur verksamheten i detalj skall handhavas.

Yad de sakkunniga föreslagit rörande inköp och förvaring av djurläkemedel
ger mig icke anledning till erinran. Inköp bör således — i motsats
till vad hittills i allmänhet varit fallet — verkställas av militärapoteket.

Vid bifall till vad jag i det föregående föreslagit torde de årliga kostnaderna
för förrådsorganisationen i enlighet med de sakkunnigas kalkyler kunna
beräknas till omkring 65 000 kronor förutom kostnader för militärapoteket och
för läkemedlens distribution. Av detta belopp torde kostnaderna för arvoden
till förrådsföreståndarna och löner till förrådsmännen -—- tillhopa omkring
60 000 kronor — böra bestridas från försvarsgrenarnas avlöningsanslag. Till
frågan örn härav betingade jämkningar i avlöningsstaterna för försvarsgrenarna
torde jag få återkomma i samband med äskande av anslag för nästa
budgetår till avlöningar till aktiv personal m. fl. vid försvarsgrenarna. De
återstående kostnaderna, omkring 5 000 kronor, belöpa väsentligen på inspektioner
varje kvartal av vissa läkemedelsförråd och böra i likhet med distributionskostnaderna
bestridas från härför avsedda anslag å rikssstaten fjärde
huvudtitel.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Av utredningen framgår att förslagets genomförande medför behov av
vissa smärre byggnadsarbeten m. m. vid armén. Kostnaderna härför torde
böra och kunna bestridas från inom ramen för 1942 års försvarsbeslut anvisade
anslag till anordnande av förråd vid arméns truppförband.

Det lärer få ankomma på Kungl. Majit att meddela de närmare bestämmelser
som erfordras vid bifall till vad jag nu föreslagit.

Under erinran att jag i annat sammanhang med beaktande av nu framlagda
förslag behandlar frågan örn militärapotekets anslagsbehov för budgetåret
1946/47 hemställer jag nu, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att godkänna de av mig i det föregående förordade grunderna
för förrådsorganisation för vård och omsättning av försvarets
läkemedel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen
att för riksdagen skall framläggas proposition av den
lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Magnus Lagererantz.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami.

Nr 11.

SJ588 45