Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för tillläggsbidrag
till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag;
given Stockholms slott den 8 februari 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

G. E. Sträng.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8
februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför föredraganden,
statsrådet Sträng.

I skrivelse den 5 januari 1946 har lantbruksstyrelsen gjort framställning
örn anvisande för budgetåret 1946/47 av ett reservationsanslag å 1 500 000
kronor för tilläggsbidrag till sådana med bidrag från statens avdikningsanslag
understödda torrläggningsföretag, för vilkas utförande den av kriget
förorsakade prisstegringen medfört ökade kostnader, över framställningen
ha utlåtanden avgivits av statskontoret samt Sveriges lantbruksförbund och
Riksförbundet landsbygdens folk (RLF).

Innan jag ingår på lantbruksstyrelsens framställning torde jag få redogöra
för gällande bestämmelser i förevarande hänseende.

Föreskrifter angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag
ha meddelats i kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 431) med däri ge Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 107. 1

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

nom kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 347) vidtagna ändringar. Bidrag
för ändamålet beviljas från det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Grundförbältringar: Statens avdikningsanslag intill ett högsta
sammanlagt belopp, som bestämmes av riksdagen för varje budgetår. I 3 §
nyssnämnda kungörelse stadgas att, därest på grund av mera avsevärd
kostnadsökning eller förändring i ett torrläggningsföretags utförande fråga
uppstår om beviljande av ökat statsbidrag till företag, lantbruksstyrelsen
skall hänskjuta denna fråga till Kungl. Majit för avgörande. En förutsättning
för att Kungl. Majit skall kunna bevilja dylikt bidrag är emellertid, att
företaget fortfarande enligt de allmänna bestämmelserna är bidragsberättigat.
Skulle så icke vara fallet, måste riksdagens medgivande till beviljande
av ytterligare statsbidrag inhämtas.

Såsom allmän motivering för sin framställning har lantbruksstyrelsen
framhållit följande.

Alltsedan den av kriget förorsakade prisstegringen började göra sig mera
allmänt gällande har det visat sig förbundet med avsevärda svårigheter för
intressenterna i vissa torrläggningsföretag, till vilka understöd av statsmedel
utgått i form av bidrag från statens avdikningsanslag och i en del fall även
från statens avdikningslånefond, att i vederbörlig ordning färdigställa företagen.
Då kostnadsökningarna ofta blivit så betydande, att intressenterna icke
ansett sig kunna utföra arbetena utan ytterligare ekonomiskt stöd, ha imder
senaste år i ett icke ringa antal fall till lantbruksstyrelsen ingivits ansökningar
örn ytterligare bidrag till genomförande av dylika företag. Eftersom emellertid
statsbidrag vanligen redan beviljats till företagen i den omfattning gällande
villkor medgiva, har lantbruksstyrelsen i regel icke kunnat tillmötesgå
sökandena med ytterligare bidrag.

Vad beträffar kostnadsstegringens storlek och tiden för dess inträffande
må erinras, att densamma började göra sig gällande ganska snart efter det
nu tilländalupna krigets utbrott och i alla händelser var tydligt märkbar redan
år 1940. ökningen har dock varit av ganska olika omfattning inom olika
delar av landet. I genomsnitt torde densamma kunna uppskattas till 50 å 60
procent, men till styrelsens kännedom ha kommit fall, då den uppgår ända
till 100 procent. En sådan kostnadsökning kan självfallet i regel icke bäras
av intressenterna, utan att dessa därigenom försättas i avsevärt ekonomiskt
trångmål.

Lantbruksstyrelsen har emellertid sedan åtskillig tid haft sin uppmärksamhet
riktad på ifrågavarande spörsmål och finner nu omständigheterna
vara sådana, att särskilda åtgärder äro oundgängligen nödiga för att lätta de
svårigheter, i vilka intressenterna i ett stort antal företag råkat genom ifrågavarande
konjunkturförändringar. Efter övervägande av olika möjligheter i
detta avseende har styrelsen funnit den lämpligaste utvägen vara, att,"i likhet
med vad som skedde under åren närmast efter förra världskriget, särskilt
anslag ställes till förfogande för att möjliggöra att tilläggsbidrag må kunna
beviljas intressenterna i sådana företag, där de nu påtalade kostnadsökningarna
blivit så avsevärda, att intressenterna därigenom råkat i kännbara
ekonomiska svårigheter.

Lantbruksstyrelsen har härefter närmare redogjort för vilka torrläggningsföretag,
som borde komma i åtnjutande av det

Kungl. Maj.ts proposition nr 107. 3

ifrågasatta tilläggsbidråget. Härom har styrelsen yttrat följande.

De företag, som äro i behov av här avsett tilläggsbidrag, äro enligt styrelsens
mening sådana, beträffande vilka förslag upprättats innan prisstegringen
ännu gjort sig gällande, eller i varje fall innan densamma hunnit stabiliseras,
och där företagen helt eller till väsentlig del utförts under förhållanden,
som påverkats av prisstegringen. Ytterligare statsbidrag bör däremot
icke, såvida ej särskilda skäl föreligga, komma i fråga till företag, vartill
statsbidrag beviljats före 1935, då dessa i regel bort vara genomförda eller i
huvudsak utförda, innan dyrtiden började göra sig kännbar i mera väsentlig
grad, eller enligt vad förut anförts före 1940.

Vad beträffar företag, till vilka statsunderstöd beviljats efter dyrtidens
inträde, må framhållas, att ett betydande antal dylika blivit planlagda före
nämnda tid och i varje fall medan prisläget var förmånligare än vid tidpunkten
för statsunderstödets beviljande och under den tid, varunder företagen
skolat utföras. Förhållandena på ifrågavarande område ha nämligen sedan
ett flertal år tillbaka varit sådana, att det belopp, vartill bidrag från statens
avdikningsanslag under vart särskilt budgetår sammanlagt fått beviljas, varit
otillräckligt för att omedelbart tillgodose alla till styrelsen inkomna ansökningar.
I regel ha sålunda cirka två år förflutit från det en ansökning inkommit
till styrelsen till dess den kunnat upptagas till prövning. Även örn
lantbruksstyrelsen ibland varit medveten om att kostnadsberäkningen vid
sistnämnda tidpunkt icke längre varit tillförlitlig med hänsyn till senare
skedd prisstegring, har styrelsen dock vid bidragsfrågans behandling i regel
icke ansett sig böra företaga någon omräkning av de uppskattade kostnadsbeloppen,
dels enär förhållandet mellan kostnad och båtnad då skulle hava
blivit sådant, att statsunderstöd i många fall icke kunnat utgå, dels ock på
grund av ovissheten om när och i vad mån en återgång till tidigare prisläge
kunde inträffa. Eftersom företagen i allmänhet varit av stor betydelse för
såväl jordägarna som det allmänna, har lantbruksstyrelsen ansett sig böra
beräkna statsunderstöden med ledning av de kostnadsberäkningar, som gjorts
vid förslagens upprättande.

Den förut angivna förutsättningen för beviljande av tilläggsbidrag, nämligen
att företaget skall vara planerat före dyrtidens inträde och helt eller
till väsentlig del utfört under förhållanden, som påverkats av densamma,
medför att tilläggsbidrag i regel icke bör utgå till företag, vartill statsbidrag
beviljats under år 1945 eller senare, såvida icke särskilda omständigheter
fördröjt bidragstilldelningen. Dylika företag hava nämligen i allmänhet planerats
efter kristidens inträde. Detsamma gäller företag, vilka godkänts senast
år 1939 och sålunda kommit till utförande före nämnda år. Tilläggsbidrag
bör givetvis ej heller utgå till företag, vilkas statsbidrag av en eller
annan anledning indragits.

I fråga om det föreslagna till äggsbidragets storlek har lantbruksstyrelsen
anfört följande.

Beträffande tilläggsbidragets storlek anser lantbruksstyrelsen, att detsamma
— oberoende av vilken bidragskvot som tillämpats vid tidigare beviljande
av statsbidrag — bör kunna utgå med belopp motsvarande högst 50 procent
av den styrkta merkostnaden, denna senare dock begränsad till högst
00 procent av den vid arbetsplanens fastställande beräknade arbets- och
materialkostnaden. Emellertid synas intressen lema liven böra stå en viss
självrisk för kostnadsökningen, vilken risk skäligen bör utgöra 10 procent
av den vid arbetsplanens faslställande beräknade arbets- och materialkost -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

»aden. Därest merkostnaden icke är större än så, bör därför tilläggsbidrag
icke utgå. Ehuru styrelsen icke anser, att någon behovsprövning bör ligga
till grund för tilldelningen av tilläggsbidrag, finner styrelsen lämpligt, att
dylikt bidrag icke heller beviljas, därest hela kostnadsökningen icke är större
än 200 kronor, såvida icke särskilda skäl föranleda till annat. Företag, som
på grund av ökade kostnader redan i annan ordning erhållit ytterligare statsunderstöd
till så stort belopp, att detsamma helt eller i det närmaste täcker
merkostnaden, bör givetvis också vara uteslutet från tilläggsbidrag i nu angiven
ordning.

För erhållande av tilläggsbidrag har lantbruksstyrelsen ansett böra fordras
särskild ansökning jämte vederbörligen styrkt uppgift angående företagets
verkliga kostnad. Dylik ansökning syntes lämpligen göra ingivas till lantbruksstyrelsen,
varå även borde ankomma att bevilja bidragen. Enligt styrelsens
mening syntes vidare böra föreskrivas, att ansökning gjordes senast
under kalenderåret närmast efter det, då företaget godkändes, dock att beträffande
företag, som godkänts 1944 eller tidigare, ansökningstiden borde
utsträckas till och med år 1947.

I anslutning till vad sålunda föreslagits har lantbruksstyrelsen för att få
en föreställning rörande omfattningen av den ifrågasatta bidragsverksamheten
upprättat i det följande intagna tabell över antalet torrläggningsföretag, till
vilka statsbidrag beviljats under åren 1935—1944.

Län

In-

dragna

Godkända, senast

Ännu
ej god-kända

Summa

1939

1940

1941

1942

1943

1944

Stockholms ............

17

150

30

12

10

20

15

45

299

Uppsala................

—

76

16

13

10

19

9

26

169

Södermanlands..........

1

39

4

9

3

6

9

39

110

Östergötlands ..........

2

113

22

25

10

16

20

26

234

Jönköpings ............

4

86

14

11

6

3

2

27

153

Kronobergs ............

6

75

17

16

4

13

7

41

179

Kalmar................

5

97

16

12

5

11

12

76

234

Gotlands ..............

—

67

2

6

6

9

5

14

109

Blekinge................

—

39

3

10

8

17

8

18

103

Kristianstads............

7

225

46

34

31

24

15

56

438

Malmöhus..............

3

169

31

27

10

19

12

17

288

Hallands ..............

2

50

11

9

5

8

8

11

104

Göteborgs och Bohus____

6

46

13

8

14

12

11

19

129

Älvsborgs ..............

9

lil

23

7

6

14

9

42

221

Skaraborgs..............

6

173

29

17

27

33

23

79

387

Värmlands..............

7

122

15

11

15

7

17

64

258

örebro ................

3

121

19

9

18

16

20

42

248

Västmanlands ..........

2

84

13

17

8

14

9

20

167

Kopparbergs............

27

132

25

12

11

12

10

66

295

Gävleborgs..............

5

69

17

10

10

8

4

55

178

Västernorrlands ........

21

151

31

22

16

20

15

144

420

Jämtlands..............

20

225

39

33

22

25

45

215

624

Västerbottens ..........

25

284

65

50

52

43

57

437

1013

Norrbottens ............

54

207

39

43

42

51

56

494

976

Summa

232

2911

540

413

849

420

398

2 073

7 336

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

5

Med ledning av uppgifterna i tabellen har lantbruksstyrelsen beräknat antalet
torrläggningsföretag, som kunde komma i fråga för tilläggsbidrag, till
4 193 eller i runt tal 4 200. Härvid har styrelsen utgått ifrån att, såsom styrelsen
föreslagit, tilläggsbidrag icke skulle lämnas sådana företag, vilkas statsbidrag
indragits samt sådana, vilka godkänts senast år 1939.

Rörande medelsbehovet vid en bidragsverksamhet av nyss angiven
omfattning har lantbruksstyrelsen yttrat följande.

Utgår man ifrån att tilläggsbidrag skulle komma att beviljas till merkostnader,
varierande mellan 10 och 60 procent av de ursprungligen fastställda
kostnaderna och vidare att även beträffande de nämnda företagen någon del
av arbetena utförts före prisstegringens inträde, torde hela medelsbehovet för
en sådan bidragsverksamhet kunna uppskattas till i runt tal 4 000 000 kronor.
För de närmaste två å tre åren torde medelsbehovet kunna beräknas till
sammanlagt i runt tal 2 500 000 kronor. Härav synas för nästkommande
budgetår åtminstone 1 500 000 kronor böra finnas tillgängliga. Medlen böra
lämpligen anvisas å riksstaten under formen av reservationsanslag.

Då den nuvarande personalen på lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå
är otillräcklig för handläggning av jämväl de arbetsuppgifter, som nu föreslagna
bidragsverksamhet kommer att medföra, torde extra personal behöva
anställas. Styrelsen förutsätter, att även avlöningar till denna personal — såsom
tidigare skett i liknande fall — få bestridas från ifrågavarande medel.

I remissutlåtande den 16 januari 1946 har Sveriges lantbruksförbund tillstyrkt
lantbruksstyrelsens framställning.

Riksförbundet landsbygdens folk, som likaledes tillstyrkt framställningen,
har i remissutlåtande den 24 januari 1946 bland annat framhållit, att en
mycket stor del av de företag, som skulle komma i fråga för de föreslagna
tilläggsbidragen, vore förlagda till småbrukarbygder. Då det även måste förutsättas,
att dessa småbrukare icke hade möjligheter att göra någon utökad
ekonomisk insats i företagen -—- hur mycket de ur jordbrukssynpunkt än
vore beroende därav — måste det enligt förbundets mening vara av stor betydelse
att företagen erhölle sådant statligt bistånd att de kunde realiseras.
Dessa företag bidroge nämligen kanske mer än de flesta andra åtgärder till
en komplettering av det ofullständiga jordbruket.

Statskontoret har i remissutlåtande den 22 januari 1946 yttrat i huvudsak
följande.

Statskontoret vill med anledning av nu föreliggande framställning erinra,
att ämbetsverket tidigare vid flera tillfällen yttrat sig rörande statens medverkan
vid täckande av kostnaderna för torrläggningsföretag i sådana fall
där företaget icke kunnat utföras inom den ursprungliga kostnadsramen.
Bland annat avgav statskontoret den 16 mars 1944 yttrande över två vid 1944
års riksdag väckta motioner, 1:223 och 11:320, örn viss ändring i gällande
villkor för erhållande av statsbidrag från statens avdikningsanslag och lån
från statens avdikningslånefond. Ämbetsverket uttalade däri, att därest .sådana
omständigheter förelåge, att staten kunde anses böra genom en höjning
av statsbidragen medverka till täckande av inträdd kostnadsökning,
rena skälighetssynpunkter syntes böra vara avgörande vid bestämmandet av
bidragens storlek. I dylika fall kunde lämpligen en övre gräns fastställas sålunda,
att bidragen icke finge överstiga belopp, som kunde utgå nied hänsyn

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

före draganden.

till relationen mellan den förhöjda kostnaden och det en gång godkända
båtnadsvärdet. Inom denna gräns syntes bidragen böra — utan att man därvid
läte sig bindas av vissa fixerade normer — bestämmas efter föregången
skälighetsprövning i varje särskilt fall.

Den av lantbruksstyrelsen nu föreslagna beräkningen av tilläggsbidragens
storlek synes ha till följd, att dylikt bidrag i regel skulle komma att utgå
jämväl till sådana torrläggningsföretag, där kostnaderna visat sig ha överstigit
det för respektive torrläggningsföretag beräknade båtnadsvärdet. Även
örn vissa skäl tala för att i dylika fall staten bör lämna visst ökat understöd,
måste statskontoret för sin del ställa sig synnerligen tveksamt till förslaget
örn den utvidgning av bidragsverksamheten, som av styrelsen föreslagits. Ämbetsverket
kan nämligen icke finna det ur statsverkets synpunkt försvarligt,
att vid beräkningen av understöd till torrläggningsföretag hänsyn tages till
kostnader, som överstiga det vid syneförrättning fastställda och av lantbruksstyrelsen
godkända båtnadsvärdet. En förhöjning av statsbidraget till sådana
företag, vilkas fullbordande antingen beräknas komma att draga eller dragit
kostnader överstigande de för företaget ursprungligen fastställda, torde däremot
— i anslutning till vad av statskontoret tidigare hävdats —- i vissa fal!
böra kunna komma i fråga.

Därest det redan före igångsättande av ett företag varit uppenbart, att den
fastställda kostnadsberäkningen med hänsyn till inträdda konjunkturförändringar
komme att överskridas, hade det varit lämpligt att med utförandet
av sådana företag fått anstå till dess det ekonomiska läget blivit sådant, att
företaget kunnat genomföras till kostnader, som stöde i rimligt förhållande
till den beräknade nyttan av företaget. Beträffande redan påbörjade företag
torde det i regel föreligga möjlighet att på ett tidigt stadium konstatera svårigheten
att hålla företaget inom den beräknade kostnadsramen och med
anledning härav vidtaga lämpliga åtgärder.

Av det anförda torde framgå, att statskontoret icke anser sig kunna tillstyrka
lantbruksstyrelsens förslag rörande utformning av tilläggsbidraget.s
storlek. Ämbetsverket kan icke förorda, att en utvidgad bidragsverksamhet
gives en mera vidsträckt omfattning än som av statskontoret tidigare ansetts
böra ifrågakomma. Fördenskull får statskontoret föreslå, att tilläggsbidrag
förklaras skola utgå endast till sådana företag, som efter en i varje särskilt
fall företagen prövning kunna anses vara i särskilt behov av dylikt bidrag.
Bidraget bör dock i intet fall utgå för kostnader, som visat sig ha överstigit
det för torrläggningsföretaget godkända båtnadsvärdet.

Därest bidragsbestämmelserna utformas i enlighet med de linjer, som statskontoret
nu förordat, torde behovet av medel till den ytterligare bidragsverksamheten
komma att avsevärt reduceras i förhållande till det av lantbruksstyrelsen
beräknade beloppet. Huru stort belopp, som kan beräknas bliva erforderligt,
och hura stor del därav, som kan beräknas åtgå under det närmaste
budgetåret, undandrager sig emellertid statskontorets bedömande.

Såsom framgår av vad lantbruksstyrelsen anfört har den av kriget förorsakade
allmänna prisstegringen medfört en avsevärd ökning av utgifterna
för sådana statsunderstödda torrläggningsföretag, vilka kostnadsberäknats
innan prisstegringen ännu gjort sig gällande, men icke slutförts förrän densammas
verkningar redan inträtt. Denna kostnadsökning torde i regel ha
varit så stor, att den icke kunnat kompenseras genom de möjligheter till
ökade bidrag till företagen, som enligt vad förut nämnts gällande bestämmelser
härutinnan medgiva. Uppenbart är att dessa förhållanden för in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

7

tressenterna i företagen fört med sig mången gång mycket kännbara ekonomiska
konsekvenser, i synnerhet i fråga örn de företag, där intressenterna
i större utsträckning utgöras av småbrukare i små ekonomiska omständigheter.
I icke så få fall torde följden ha blivit, att dylika företag antingen
överhuvud taget icke påbörjats eller ock, sedan de väl igångsatts, därefter
icke slutförts. Med hänsyn till det anförda och då det ur flera synpunkter
är önskvärt att torrläggningsverksamheten icke försvåras eller förhindras,
finner jag synnerligen angeläget, att möjligheter öppnas att tilldela intressenterna
i förevarande torrläggningsföretag ytterligare statsbidrag. Jag vill i
detta sammanhang erinra, att under åren närmast efter förra världskriget
särskilda medel ställdes till förfogande för lämnande av bistånd åt intressenterna
i sådana torrläggningsföretag, beträffande vilka de av kriget föranledda
kostnadsökningarna blivit så avsevärda, att intressenterna råkat i kännbara
ekonomiska svårigheter.

Beträffande frågan i vilken omfattning ytterligare statsbidrag bör kunna
utgå, torde man böra skilja mellan å ena sidan företag, som redan slutförts
eller åtminstone i mera väsentlig utsträckning påbörjats och företag,
som hittills endast i ringa omfattning eller icke alls igångsatts. Med avseende
å förstnämnda grupp företag har jag funnit mig kunna väsentligen
ge min anslutning till lantbruksstyrelsens föreliggande förslag. I fråga om
bidragets storlek torde böra gälla, att detsamma skall kunna bestämmas
till högst 50 procent av den styrkta merkostnaden, därvid denna dock icke
må sättas högre än 60 procent av de vid arbetsplanens fastställande beräknade
arbets- och materielkostnadema. Emellertid synas, såsom lantbruksstyrelsen
uttalat, intressenterna böra stå en viss självrisk för kostnadsökningen,
vilken risk lämpligen bör sättas till 10 procent av sistnämnda kostnader. Därest
merkostnaderna icke äro större än så, torde därför tilläggsbidrag icke
böra utgå. Ej heller synas bidrag böra lämnas i sådana fall, där totala kostnadsökningen
icke är större än 200 kronor, såvida icke särskilda skäl föranleda
därtill. Vid bedömandet härav torde de av Riksförbundet landsbygdens
folk framförda synpunkterna givetvis böra beaktas.

Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle tilläggsbidrag kunna utgå även
till sådana företag, som endast i ringa omfattning eller icke alls igångsatts.
De billighetsskäl, som kunna anföras för ytterligare statsunderstöd på grund
av under arbetets utförande inträdda kostnadsstegringar, föreligga givetvis
icke beträffande här ifrågavarande företag och jag finner mig i anledning
härav icke kunna helt tillstyrka lantbruksstyrelsens förslag i denna del. Därest
tilläggsbidrag icke skulle kunna utgå till dessa företag, skulle detta emellertid
med största sannolikhet leda till att de verkställda förrättningarna skulle
få förfalla och sedermera nya förrättningar för omräkning av kostnaden
och båtnaden skulle påkallas, vilket skulle medföra en svår belastning för
den redan nu hårt ansträngda lantbruksingenjörsorganisationen. Med hänsyn
härtill vill jag icke motsätta mig att även beträffande de företag
varom nu är fråga vissa tilläggsbidrag må kunna beviljas, därest vid förnyat
bedömande behov av företagets snara utförande anses föreligga och

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

företaget på grund av nytt läge i fråga om båtnaden befinnes vara ekonomiskt
försvarbart. Frågan örn tilläggsbidrag i dessa fall torde böra underställas
Kungl. Maj:ts prövning.

Lantbruksstyrelsen bär uppskattat kostnaderna för en bidragsverksamhet
av nu ifrågasatt omfattning till sammanlagt omkring 4 000 000 kronor, varav
1 500 000 kronor för budgetåret 1946/47. Då jag i stort sett icke har något
att erinra mot dessa kostnadsberäkningar, torde under nionde huvudtiteln
å riksstaten för nämnda budgetår böra anvisas ett anslag av sistnämnda
storlek för ändamålet. Anslaget, som bör benämnas Tilläggsbidrag till
vissa statsunderstödda torrläggningsföretag, synes böra givas karaktär av
reservationsanslag. Därest riksdagen skulle anvisa medel för ifrågavarande
ändamål, torde det sedermera få ankomma å Kungl. Maj:t att meddela erforderliga
föreskrifter beträffande de närmare grunderna för dispositionen
av anslaget, vilket synes kunna fördelas genom lantbruksstyrelsens försorg.
Hinder torde härvid icke böra möta mot att av anslaget erforderligt belopp
användes till avlöning av den extra personal å lantbruksstyrelsens kulturtekniska
byrå, som må befinnas behövlig i anledning av ett genomförande
av förevarande förslag.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att till Tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag
för budgetåret 1946/47 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av ........ kronor 1 500 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall och förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

FAnar Herlitz.

467270. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.