Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
1
Nr 102.
Kungl. Alaj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken;
given Stockholms slott den 22 februari 1946.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2
mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.
GUSTAR
Torsten Nilsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 samt. Nr 102.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse ar § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken.
Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 angående
postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
§ 2.
Mom. 1. Envar äger---i postsparbanken.
Insättning må, såvida Kungl. Majit ej annorlunda föreskriver, ske allenast
i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande må ej ökas utöver
10 000 kronor eller, där fråga är örn tillgodohavande enligt motbok för insättning
på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för samma
person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla i fråga
om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1946.
1 Senaste lydelse se SFS 1940: 144 och 1943 : 215.
Kungl. Maj.ts proposition nr 102.
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 22 februari 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson:
Enligt § 2 mom. 1 andra stycket förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken må en och samma persons tillgodohavande i postsparbanken
ej ökas utöver 5 000 kronor eller, där fråga är örn tillgodohavande
enligt motbok för insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor
annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.
Från början av postsparbankens verksamhet gottgjordes icke på en och
samma motbok ränta för högre belopp än 1 000 kronor. Detta belopp höjdes
genom kungörelse den 15 maj 1891 till 2 000 kronor och genom förordning
den 17 december 1920 till 5 000 kronor. Vid den omorganisation av postsparbanken,
som beslutades av 1922 års riksdag, gjordes ingen annan ändring
härutinnan än att oavsett maximigränsen insättningsbeloppet finge ökas genom
upplupen räntas läggande till kapitalet. Vidare bär genom förordning
den 30 april 1943 (nr 215) till § 2 mom. 1 postsparbanksförordningen fogats
ett tredje stycke, enligt vilket erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande
jämväl annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet må
ökas utöver 5 000 kronor. I
I skrivelse den 20 oktober 1945 har generalpoststyrelsen hemställt om sådan
ändring av postsparbanksförordningen, att en och samma persons tillgodohavande
hos postsparbanken finge uppgå till högst 10 000 kronor, upplupna
räntor häri icke inberäknade.
Styrelsen framhåller till en början, att den nuvarande maximigränsen för
insättning i postsparbanken nu tillämpats i snart 25 år. Under denna tid hade
postsparbankens verksamhet undergått en enorm utveckling. Till belysning
av rörelsens tillväxt kunde nämnas, att vid utgången av år 1920 antalet insättarkonton
i banken uppgått till 660 000 och att antalet nu vöre uppe i
cirka 3 900 000. Kontostocken hade sålunda i det närmaste sexdubblats.
Samtidigt hade insättarbehållningen stigit från 84 miljoner kronor till
1 380 miljoner kronor och vore alltså nu mer än 16 gånger så stor som för
25 år sedan. Den kraftiga expansionen av postsparbankens verksamhet hade
dock icke inneburit, att en rubbning inträtt i bankens ursprungliga och huvudsakliga
uppgift att tillvarataga de små besparingarna i hela landet. Postsparbanken
vore alltjämt i främsta rummet de mindre inkomsttagarnas och ung
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
domens bank, även om banken numera torde räkna insättare inom praktiskt
taget alla samhällsgrupper.
För spararnas del skulle enligt generalpoststyrelsens mening en höjning av
insättningsmaximum medföra fördelar. Härom anför styrelsen:
När en sparare i postsparbanken uppnått sparmaximum 5 000 kronor —
antalet sådana sparare utgör, enligt verkställd undersökning, för närvarande
omkring 50 000 — uppstår för honom frågan, hur han i fortsättningen skall
ordna sitt sparande. Mycket ofta göres i sådant fall förfrågan hos postsparbanken,
huruvida icke möjlighet finnes att fortfarande få insätta pengar på
postsparbanksboken. En sådan fråga måste postsparbanken^ på grund avgående
bestämmelser besvara nekande. Spararen ställes alltså inför tvånget
att flytta över sitt sparande till annan sparinstitution. För många möter dock
detta avsevärda svårigheter och olägenheter. Styrelsen tänker härvid närmast
på dem, som äro bosatta på orter, som sakna annan sparbank och där avståndet
till närmaste sådan bank medför omgång och besvär vid insättning
och uttag av sparmedel. För befolkningen på sådana orter är däremot postsparbanken
genom postanstalter, postombud eller lantbrevbärare alltid lätt
tillgänglig. Man bör icke heller förglömma, att åtskilliga sparare fästa stort
avseende vid det skydd för insättaren, som är berett genom statens garanti för
de i postsparbanken innestående'' medlen, och därför föredraga att anförtro
sina sparmedel åt postsparbanken framför att placera dem i enskild sparinstitution.
Det har till och med förekommit, att insättare hos postsparbanken anhållit
att få fortsätta sparandet i banken fastän maximibeloppet uppnåtts
mot att de avstått från räntegottgörelse för belopp utöver 5 000 kronor, men
även dylika framställningar ha nied hänsyn till bestämmelserna måst avslas.
I detta sammanhang bör erinras om att inlåningsmaximum i sparbankerna
enligt sparbankslagen bestämts till 30 000 kronor.
För de kategorier av sparare, som ovan berörts, skulle det innebära en betydande
fördel, därest en höjning av postsparbankens insättningsmaximum fran
det under nuvarande förhållanden jämförelsevis blygsamma beloppet 5 000
kronor till högre belopp kunde komma till stånd. Även örn åtskilliga insättare
i postsparbanken kunde tänkas fortsätta sitt sparande upp till det belopp
— 30 000 kronor — som stadgats som insättningsmaximum för sparbankerna,
anser sig styrelsen likväl icke böra ifrågasätta, att postsparbankens msättningsmaximum
höjes till sagda belopp, utan styrelsen vill stanna vid att
föreslå en höjning till 10 000 kronor.
En utvidgning av postsparbankens inlåningsrätt skulle emellertid enligt
styrelsen icke endast medföra fördelar för spararna utan även skapa förutsättningar
för åvägabringande av ett gynnsammare förhållande mellan postsparbankens
inkomster och utgifter. Styrelsen anför:
Sparandet i postsparbanken karakteriseras av täta insättningar av små
belopp och merendels även täta uttag. Under år 1944 uppgick sålunda antalet
insättningar i postsparbanken till över 11 miljoner, av vilka hälften
löd på belopp mellan 1 och 10 kronor. Under samma år verkställdes tillhopa
närmare 6 miljoner uttag. Uppsamlingen av det stora antalet småbesparingar
och bestyret med de många uttagningama kräva självfallet mycket
arbete. Tack vare moderna arbetsmetoder inom postsparbankens centralförvaltning
och rationalisering av arbetet å postanstalterna äro emellertid
postsparbankens kostnader, örn de utslås på varje transaktion (insättning
och uttagning), synnerligen låga och avsevärt lägre än hos sparbankerna.
För år 1943 utgjorde de 48 öre och för 1944 50 öre per transaktion (ökning
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 102.
5
en föranledd av lönetillägget för de lägre statstjänstemännen). Ställda i relation
till sparkapitalet bli dock omkostnaderna ganska avsevärda; för åren
1940—1944 lia postsparbankens driftkostnader motsvarat i genomsnitt 0,87
procent av insättarbehållningen under året. Denna postsparbankens vid
jämförelse med sparbankerna större kostnadsprocent beror på den låga
medelbehållningen på postsparbankskontona. Vid 1943 års slut var kontomedelbehållningen
i postsparbanken 309 kronor, medan den i sparbankerna
uppgick tili mer än tredubbla beloppet eiler 1 086 kronor.
För att få sina omkostnader täckta och samtidigt erhålla en önskvärd
vinst på rörelsen behöver postsparbanken alltså för närvarande en marginal
mellan inlånings- och utiåningsräntan av bortåt en procent. Postsparbankens
kraftiga uppsving, vilket resulterat i en fördubbling av sparkapitalet
enbart under krigsåren, har skapat ett starkt ökat placeringsbehov. Till följd
härav har postsparbanken blivit i allt högre grad hänvisad till riksgäldskontoret
för sparmedlens förräntning. I den mån placeringen hos staten lämpligen
kan ske genom inköp av långfristiga obligationer, är densamma i ekonomiskt
avseende tillfredsställande. För att postsparbanken skall kunna
möta uppkommande växlingar i ränteläget och extra ordinära uttagningskrav
från spararnas sida, kräves emellertid, att banken har en avsevärd del av
kapitalet utlånat på kortare sikt. Det stegrade placeringsbehovet och konkurrensen
om placeringsmöjligheterna lia medfört, att under de senaste åren
jämväl en väsentlig del av denna sistnämnda utlåning måst placeras hos riksgäldskontoret
trots den lägre ränta denna placering ger. Härigenom nedpressas
medelräntan på utlåningen i sådan grad, att den erforderliga marginalen
icke längre går att upprätthålla.
Det hade därför, fortsätter styrelsen, ansetts böra undersökas, örn möjlighet
funnes att vid en fortsatt ökad utlåning till staten ändock bibehålla
jämvikten mellan inkomster och utgifter. Det vöre tydligt, att varje ökning
av medelbehållningen på postsparbankskontona skulle i motsvarande mån
minska kostnadsprocenten och medföra, att postsparbanken kunde åtnöjas
med en förminskad marginal mellan inlånings- och utiåningsräntan. En bestående
ökning av medelbehållningen skulle sannolikt erhållas genom höjning
av insättningsmaximum i den omfattning, som i det föregående ifrågasatts,
nämligen från nuvarande 5 000 kronor till 10 000 kronor. Konton, på
vilka behållningen uppnått det tillåtna maximibeloppet, hade i regel endast
få omsättningar och föranledde alltså endast obetydliga kostnader. Om postsparbanken
därför genom ett förhöjt insättningsmaximum tillfördes ett större
och mera fast sparkapital än som vore möjligt med nuvarande maximering,
skulle nettoinkomsterna härav kunna kompensera den inkomstminskning,
som måste följa av den ökade medelsplaceringen hos staten. Postsparbankens
ekonomiska ställning skulle följaktligen stärkas och ökade möjligheter erhållas
att bibehålla den hittillsvarande relationen mellan postsparbankens
och sparbankernas inlåningsräntor.
Övér generalpoststyrelsens framställning lia yttranden avgivits av bankoch
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken, svenska
sparbanksföreningen och svenska bankföreningen.
Bank- och fondinspektionen har framhållit, alt den för insättning å motbok
med postsparbanken fastställda högsta gränsen efter nuvarande ekono
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 102.
miska förhållanden torde få anses ligga relativt lågt och att en förskjutning
därav uppåt på sätt generalpoststyrelsen föreslagit icke syntes innebära någon
egentlig förändring i de uppgifter, som vid genomförande år 1922 av
gällande lagstiftning för postsparbanken ansågos böra ankomma på densamma.
Av de i framställningen anförda siffrorna syntes framgå, att en sådan
åtgärd skulle tillgodose ett behov hos en del av postsparbankens nuvarande
kundkrets, och då den föreslagna nya maximigränsen finge anses väl
avvägd med hänsyn till vad som i sådant avseende gällde för de enskilda
sparbankerna, för vilka endast i undantagsfall ett lägre insättningsmaximum
än 10 000 kronor vore gällande, hade inspektionen för sin del icke något att
erinra mot bifall till framställningen.
Huruvida den av generalpoststyrelsen ifrågasatta åtgärden lomme att
medföra någon mera avsevärd förbättring i relationen mellan postsparbankens
inkomster och utgifter syntes inspektionen ovisst. Därest en sådan förbättring
ansåges nödvändig, torde därför även andra åtgärder i sagda syfte
böra av postsparbanken övervägas.
Inspektionen har slutligen framhållit, att i händelse av bifall till förevarande
framställning en motsvarande framställning torde vara att förvänta
även från affärsbankernas och jordbrukskasserörelsens sida.
Sparbanksinspektionen bar gentemot det av generalpoststyrelsen framförda
skälet för en utvidgning av postsparbankens inlåningsrätt, att densamma
skulle skapa förutsättningar för att åvägabringa ett gynnsammare förhållande
mellan postsparbankens inkomster och utgifter, anfört följande.
Föreliggande förhållande mellan inkomster och utgifter hos postsparbanken
torde till stor del ha sin grund i en fallande räntemarginal och minskad
avkastning å det egna kapitalet. Motsvarande svårigheter kunna emellertid
av enahanda anledning spåras även hos de enskilda sparbankerna. Det synes
inspektionen kunna ifrågasättas, örn icke postsparbanken i likhet med de enskilda
sparbankerna, vilka av den förda räntepolitiken hindras nu vidtaga
lämpliga åtgärder, borde se tiden an och sålunda tillsvidare avstå från genom
höjt insättningsmaximum eventuellt uppkommande ökning i inkomsterna.
Det bör för övrigt beaktas, att icke ens generalpoststyrelsen kunnat göra gällande,
att en höjning av postsparbankens insättningsmaximum skulle innebära
ett åstadkommande av ett ökat sparande. Sparbanksinspektionen finner
icke sannolikt, att en sådan höjning skulle få sist antydda konsekvens.
Enligt inspektionens mening har man i stället all anledning förmoda, att
höjningen kommer att få till följd, att till postsparbanken i väsentlig mån
överföras medel, som för närvarande förvaltas av andra penninginstitut,
framförallt de enskilda sparbankerna. En sådan utveckling kan enligt sparbankinspektionens
mening icke anses önskvärd.
Med anledning av generalpoststyrelsens erinran om att inlåningsmaximum
i sparbankerna enligt sparbankslagen bestämts till 30 000 kronor har inspektionen
med hänvisning till avfattningen av bestämmelserna i 22 § sparbankslagen
ävensom förarbetena därtill framhållit, att angivna siffra representerade
ett maximibelopp och icke ett normalbelopp, vartill insättningar i sparbank
finge uppgå. Det sätt, varpå insättningsmaximum tidigare, särskilt i samband
med ikraftträdandet av 1923 års sparbankslag, fastställts för olika sparba!!-
Kungl. Maj.ts proposition nr 102.
7
ker, hade emellertid varit rätt växlande. Den i förarbetena förordade principen
om att vid bestämmande av insättningsmaximums storlek hänsyn skulle
tagas till vederbörande sparbanks omslutning hade sålunda därvid icke alltid
iakttagits vid reglementenas fastställande. Med avseende å nybildade sparbanker
hade emellertid — åtminstone efter sparbanksinspektionens tillkomst
— regelmässigt till en början icke medgivits högre insättningsmaximum än
10 000 kronor.
Sparbanksinspektionen har, ehuru frågan enligt inspektionens förmenande
ej hade någon avgörande betydelse för förevarande ärende, ansett sig ej
kunna underlåta bemöta vissa felaktigheter i generalpoststyrelsens jämförande
framställning med avseende å postsparbankens och de enskilda sparbankernas
förvaltningskostnader. Enligt sparbanksinspektionens förmenande
kunde det av generalpoststyrelsen använda beräkningssättet att låta jämförelsen
i första hand avse antalet insättnings- och uttagningstransaktioner leda
till orimliga konsekvenser. Inspektionen ville sålunda i detta hänseende till
exempel framhålla, att man vid användningen av nämnda beräkningssätt
på enskilda sparbanker kunde finna fall, där enbart skatteutgiften, som ju för
övrigt saknade motsvarighet för postsparbankens del, per omsättningspost
belöpte sig till avsevärt högre belopp än postsparbankens totala kostnad per
sådan post. Sålunda kunde anföras, att sparbanksinspektionen vid genomgång
av styrelseberättelserna för år 1944 beträffande ett trettiotal sparbanker
funnit, att skatteutgiften per omsättningspost i åminstone sex sparbanker
överstigit postsparbankens totalkostnad på varje transaktion. Så till exempel
utgjorde skatteposten i Hagebyhöga och Västra Stenby sparbank per den
31 december 1944 två kronor 19 öre per omsättningspost. Vid undersökning
av ett större antal sparbanker skulle måhända många liknande exempel kunna
anföras. Sparbanksinspektionen hade emellertid ansett värdet av en dylik
undersökning i nu förevarande sammanhang ej motsvara därmed förenat
arbete.
Det läge i sakens natur, fortsätter inspektionen, att en ökad rörlighet hos
inlåningen i regel komme att medföra lägre kostnader per omsättningspost.
Å andra sidan skulle dessa poster vid en mycket rörlig inlåning kunna bli så
många, att den totala kostnaden för inlåningsrörelsen satt i relation till
summa förvaltade medel medförde, att sparbanks rörelse ginge med förlust.
Även örn man emellertid beträffande kostnaderna för inlåningsrörelsen skulle
godtaga generalpoststyrelsens beräkningssätt, vilket inspektionen dock ej vore
villig göra, ville inspektionen erinra om att hänsyn icke syntes ha tagits till
det förhållandet, att de enskilda sparbankerna hade sin utlåningsrörelse fördelad
på ett många gånger större antal lån per förvaltad miljon kronor än
postsparbanken. Om hänsyn foges härtill, finge detta till följd en avsevärd
korrigering av jämförelsetalen beträffande de enskilda sparbankerna och
postsparbanken.
Sparbanksinspektionen har i detta sammanhang framhållit, att en fortsatt
rationalisering, som i postsparbanken torde ha nått betydligt längre än i de
enskilda sparbankerna, av de senares arbetssätt säkerligen borde kunna med
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
föra ytterligare sänkning av sparbankernas förvaltningskostnader. I vilken
mån postsparbankens kostnader påverkades av fördelen av att kunna gemensamt
med postverket i övrigt utnyttja lokaler och personal, undandroge sig
inspektionens bedömande. Skälig hänsyn härtill borde emellertid givetvis
tagas vid jämförelsen med sparbankernas kostnader.
Med avseende å vad generalpoststyrelsen anfört om möjligheter att nedbringa
kostnadsprocenten anser sig sparbanksinspektionen dessutom icke
kunna underlåta ifrågasätta, örn icke postsparbankens liksom åtskilliga enskilda
sparbankers räntabilitet genom de många sparfrämjande, sociala rörelsegrenarna
menligt påverkats i högre grad än som motsvarade den nytta
som åstadkommits.
Sparbanksinspektionen har slutligen framhållit, att därest ett förhöjt insättningsmaximum
komrne till stånd, de i § 7 postsparbanksförordningen intagna
bestämmelserna örn efterlysning av förkommen motbok torde böra
överflyttas till 1927 års mortifikationslag och i enlighet härmed erforderliga
ändringar vidtagas i såväl 1 och 12 §§ sagda lag som nyssnämnda paragraf i
postsparbanksförordningen. De skäl, som på sin tid i samband med år 1936
i anledning av den nya skuldebrevslagstiftningen företagna ändringar i mortifikationslagen
(prop. nr 2/1936 s. 54) anfördes för bibehållandet av dödningsbestämmelserna
i postsparbanksförordningen, torde nämligen under förut
angivna förutsättning ej längre föreligga. Liksom för sparbanker och banker
borde sålunda för postsparbanken i mortifikationshänseende medgivas
ett förenklat förfarande beträffande sådana motböcker, som avsåge ett tillgodohavande
ej överstigande 5 000 kronor. Avsåge postsparbanksbok större
belopp, borde däremot den i mortifikationslagen för andra fall anvisade
strängare proceduren vinna tillämpning.
Ehuru vad sålunda anförts gåve vid handen tveksamhet från sparbanksinspektionens
sida angående lämpligheten av att postsparbankens nuvarande
insättningsmaximum höjdes, ansåge sig inspektionen dock under förhandenvarande
omständigheter ej böra avstyrka bifall till generalpoststyrelsens
framställning.
Fullmäktige i riksbanken ha i princip tillstyrkt det förslag, som inrymmes
i generalpoststyrelsens framställning. Fullmäktige ha dock meddelat, att vid
ärendets behandling inom fullmäktige övervägts, huruvida icke den slutliga
prövningen av nu förevarande fråga borde anstå i avvaktan på behandling
av liknande spörsmål för andra kreditinrättningar.
Svenska sparbanksföreningen har —- under erinran om att generalpoststyrelsen
såsom ett viktigt skäl till stöd för sin framställning åberopat, att höjningen
av insättningsmaximum vore av behovet påkallad för insättare, bosatta
på orter som saknade annan sparbank och där närmaste avståndet till
sparbank vore så stort, att det medförde omgång och besvär vid insättning och
uttag av sparmedel — uttalat, att föreningen hade svårt att tro, att brist på
tillgång till andra sparinstitut gjorde sig i någon avsevärd grad gällande annat
än i mycket avlägsna trakter, och att föreningen icke heller funne san
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
9
nolikt, att någon mera betydande del av de 50 000 insaltare, som uppnått
maximibeloppet, 5 000 kronor, kunde vara bosatt i dylika trakter.
Föreningen erinrar vidare örn att postsparbankens uppgift — såsom bl. a.
vid tillkomsten av nu gällande postsparbanksförordning understrukits av föredragande
departementschefen -— skulle vara att uppsamla och fruktbargöra
de små besparingarna för att sedermera, då dessa vuxit till något mera
avsevärt belopp, tjäna såsom mellanhand vid en fördelaktigare placering mot
högre ränta än postsparbanken kunde lämna. I detta uttalande vore tydligen
inlagd en anvisning huru postsparbanken skulle förfara, när det stadgade insättningsmaximum
nåtts. I vad mån postsparbanken fullföljt eller sökt fullfölja
detta direktiv hade föreningen sig icke bekant.
Den garanti från statens sida, som utfästs för insättningarna i postsparbanken,
kunde givetvis, fortsätter föreningen, påverka spararnas val av sparinstitut.
Man kunde dock numera göra gällande, att sparbankernas insättare icke
löpte några risker för sina insättningar; i sista hand kunde den lagstadgade
sparbankernas säkerhetskassa träda emellan. Även bortsett från detta syntes
det föreningen kunna principiellt starkt ifrågasättas, om statsgaranti borde
lämnas i större omfattning än hittills varit fallet. För de större sparkapital,
varom i generalpoststyrelsens framställning vöre fråga, syntes det knappast
påkallat att staten iklädde sig garanti. Med denna garanti torde väl lia åsyftats
att skänka småsparare en säkerhet, vars motsvarighet på andra håll de
måhända skulle ha svårt att bedöma. Det syntes under nuvarande förhållanden
i varje fall icke nödvändigt att öka postsparbankens inlåningsrätt för
att tillgodose ett säkerligen icke alltför allmänt känt behov av statsgaranti
för ifrågavarande sparmedel.
Inom sparbanksvärlden hade man allmänt den uppfattningen, att postsparbankens
företräde i mångas ögon framför sparbankerna hänförde sig icke
till att sparmedlen vore statsgaranterade utan till den utomordentliga service,
som postsparbanken kunde tillhandahålla sina insättare. Hos postsparbanken
kunde medel insättas och uttagas vid alla postanstalter och hos postombud
och lantbrevbärare, och postanstalterna vore tillgängliga ofta 10—11 timmar
örn vardagarna och därjämte i viss utsträckning sön- och helgdagar, då andra
sparinstitut måste hållas helt stängda. Det vore givet, att denna service
måste draga betydande kostnader liksom den propagandaverksamhet, som
postsparbanken på ett mycket förtjänstfullt sätt bedreve. Servicekostnadens
verkliga belopp vore svårt att fastställa, eftersom postsparbankens arbete vid
postanstalterna inginge såsom ett led i postverkets övriga uppgifter, men det
förefölle icke osannolikt, att postsparbankens omkostnader, örn vanliga banktider
tillämpades vid postanstalterna för denna rörelsegren, skulle kunna begränsas
väsentligt. Med det anförda ville föreningen endast antyda, att orsaker
till postsparbankens jämförelsevis höga omkostnadsprocent, i medeltal för
åren 1940—1944 0,87 °/o av insättarbehållningen, kunde sökas också i andra
förhållanden än i den av generalpoststyrelsen såsom utslagsgivande angivna
omständigheten, att medelbehållningen på postsparbankskontona vore låg.
Detta syntes också bestyrkas därav, att tio år tidigare, år 1934, då medelbe
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
hållningen varit 262 kronor, omkostnadsprocenten varit 0,78. För det
intresse, det kunde erbjuda, kunde här nämnas, att sparbankernas mot nyssnämnda
uppgift svarande kostnadsprocent, trots en stark utveckling av sparpropagandan,
nedgått från 0,70 år 1940 till 0,61 år 1943, det senaste år för vilket
officiell statistik för sparbankerna förelåge.
Föreningen riktar i detta sammanhang uppmärksamheten på den i generalpoststyrelsens
framställning lämnade upplysningen, att postsparbankens kostnader,
örn de utsioges på varje transaktion (insättning och uttagning), vore
synnerligen låga och avsevärt lägre än hos sparbankerna. Denna uppgift vore
i och för sig riktig, men en sådan jämförelsemetod vöre ytterst formell och
toge icke hänsyn till att helt skilda kostnadsmoment inginge i jämförelsen.
Föreningen fortsätter:
Oriktigheten i jämförelsemetoden visas kanske bäst därav, att ifrågavarande
relativa kostnad hos postsparbanken år 1943 var 48 öre och år 1944 50 öre,
medan motsvarande kostnadssiffra för sparbankernas del höll sig omkring
3 kronor 30 öre för år 1943; denna siffra säger naturligtvis mycket litet därför
att hela förvaltningskostnaden slås ut på en enda del av verksamheten.
Redan av skillnaden mellan de nämnda beloppen framgår också, att jämförelsen
måste vara i högsta grad haltande. I själva verket är det en jämförelse
utan värde, eftersom sparbankernas kostnader — i mycket högre grad än
postsparbankens — äro hänförliga till utlåningsverksamheten. Att så är fallet
framgår därav, att sparbankerna vid utgången av år 1943 hade sammanlagt
539 145 utestående lån med ett medelbelopp per lån av 6 454 kronor, medan
postsparbankens lån — frånsett statsskuldförbindelser — vid samma tid utgjorde
tillhopa 2 147 med ett medelbelopp per lån av 177 000 kronor; den
alldeles övervägande delen av dessa lån äro kommunlån. I sparbankernas
kostnadsbelopp ingå också stats- och kommunalskatter.
Postsparbankens ekonomi syntes enligt föreningens uppfattning icke heller
vara sådan, att den påkallade en så ingripande åtgärd, som här ifrågasatts.
Till utveckling härav anför föreningen:
För åren 1940—1944, vilka år närmast nämnas i generalpoststyrelsens skrivelse,
har postsparbanken varje år kunnat avsätta avsevärda vinstbelopp för
inleverans till statsverket, sammanlagt över 10 miljoner kronor. Vinsten för
år 1944 möjliggjorde, förutom inleverans till staten av 2 miljoner kronor,
en avsättning till reservfonden av nära 2,7 miljoner kronor, varigenom denna
fond uppbringades till nära 12 miljoner kronor. — I detta sammanhang må
erinras örn att en sådan fondavsättning å 2,7 miljoner kronor hos sparbankerna
skulle ha beskattats med cirka 1,1 miljon kronor. — Därtill kommer
att postsparbankens obligationsinnehav vid samma tid å nominellt 776 133 250
kronor var bokfört till ett värde av 743 823 174 kronor. Av dessa uppgifter
synes man icke kunna utläsa, att postsparbankens ekonomi skulle vara ansträngd.
Tvärtom synas de anförda siffrorna ge vid handen, att postsparbanken
trots sina jämförelsevis höga omkostnader haft en även ekonomiskt
sett gynnsam utveckling.
Det syntes uppenbart, framhåller föreningen, att en ökning av postsparbankens
insättningsmaximum icke i och för sig komme att medföra något
ökat sparande. Generalpoststyrelsen syntes icke heller vilja göra gällande att
så skulle bli fallet. Effekten av den föreslagna åtgärden syntes därför när
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
11
mast bli att medel komme att överflyttas från andra sparinstitut till postsparbanken
eller insättas hos postsparbanken i stället för hos de andra sparinstituten,
och sannolikt vore väl, att huvuddelen av denna effekt komme atl
träffa sparbankerna. Det vore svårt att säkert bedöma, vilken omfattning en
dylik ökning av insättningarna hos postsparbanken på sparbankernas bekostnad
kunde komma att få, men man syntes få lov att räkna med avsevärda
belopp, om åtgärden skulle få den åsyftade verkan på postsparbankens ekonomi.
I den mån åtgärden på detta sätt träffade sparbankerna, innebure den
— förutom att en betydelsefull och ganska talrik kundkrets fråntoges sparbankerna
— att de skilda landsdelarnas sparmedel droges in till disposition
på ett centralt ställe i Stockholm i stället för att i första rummet komma den
ort eller den del av landet till godo, där de sparats. Det vore icke något samhälleligt
intresse, att en åtgärd genomfördes, som innebure ett försvagande av
möjligheterna att tillgodose det lokala kreditbehovet. Det syntes överhuvud
taget icke tillfredsställande, att en statsinstitution i syfte att förbättra sin
ekonomi vidtoge åtgärder med direkt och uteslutande inriktning på att vinna
målet på andra institutioners bekostnad.
Vad föreningen här anfört syntes föreningen giva vid handen, att postsparbankens
önskemål örn en ökning av insättningsmaximum icke gärna
kunde vara av sådan brådskande natur, att frågan måste lösas nu. Frågans
stora betydelse för sparbankerna gjorde det dessutom angeläget, att den icke
behandlades såsom ett isolerat problem. Föreningen ville icke underlåta
att framhålla, att frågans betydelse ytterligare ökades, om postsparbanken,
såsom dess chef i annat sammanhang antytt, skulle ändra sin politik beträffande
inlåningsräntan därhän, att för medel, som innestått hela året, skulle
beräknas allmän sparbanksränta, f. n. 2*/2 %>, medan för medel, som innestått
kortare tid, skulle tillämpas en lägre ränta, troligen icke mer än en procent.
En sådan räntepolitik, som syntes diskutabel från flera synpunkter, skulle
uppenbarligen vara ägnad att öka den påtalade effekten av generalpoststyrelsens
nu föreliggande förslag, i det att tendensen till överflyttning av större
insättningar från sparbankerna till postsparbanken säkerligen skulle bli mera
framträdande. Föreningen ansåge för sin del, att även denna sida av saken
borde beaktas vid bedömandet av generalpoststyrelsens förslag.
Å andra sidan kunde det givetvis finnas skäl för att justera sparinstitutens
insättningsmaximum med hänsyn tagen till penningvärdets förändringar.
Denna fråga komme sannolikt att vinna aktualitet även för sparbankernas
del. Även detta talade för att frågan om postsparbankens insättningsmaximum
icke behandlades såsom ett helt fristående problem.
Föreningen hemställer, att generalpoststyrelsens framställning icke måtte
föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att framställningen upptoges till
prövning i samband med de liknande frågor, som kunde uppkomma beträffande
andra sparinstitut. Därest framställningen nu skulle upptagas till behandling
i positiv riktning, hemställer föreningen i andia hand, att av föreningen
anförda synpunkter måtte i möjligaste mån beaktas vid ändring av
förordningen angående postsparbanken.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
Svenska bankföreningen anser det ovisst huruvida en höjning av insättningsmaximum
verkligen skulle i nämnvärd grad medföra den eftersträvade
sänkningen av postsparbankens omkostnadsprocent. Det syntes nämligen
höra räknas med att de konton, på vilka behållningen uppnått det nuvarande
maximibeloppet och vilka enligt generalpoststyrelsens uppgift i regel hade
endast få omsättningar och därför föranledde allenast obetydliga kostnader,
efter en fördubbling av insättningsmaximum komme att ånyo, intill de uppnått
det nya maximibeloppet, visa ökat antal omsättningar med därav föranledda
ökade kostnader. I varje fall syntes det finnas anledning antaga, att
en effektiv sänkning av kostnadsprocenten förutsatte andra och mera direkt
verkande åtgärder.
Övriga av generalpoststyrelsen framförda skäl till stöd för dess framställning
ha föranlett följande uttalande från bankföreningen:
I fråga örn syftemålet att genom den föreslagna höjningen av insättningsmaximum
bereda spararna den lättnad som skulle ligga i att de icke såsom
nu efter att hava uppnått 5 000-kronorsgränsen nödgas flytta över sitt sparande
till annan sparinstitution, vill bankföreningen för sin del sätta i fråga,
huruvida något större intresse från spararnas sida kan sägas föreligga i sådant
hänseende. Antalet konton som nått nuvarande insättningsmaximum
uppgår enligt generalpoststyrelsens uppgifter icke till mer än cirka lV4 procent
av samtliga konton, och man torde kunna räkna med att endast ett fåtal
av dessa kontons innehavare äro bosatta på platser, där icke ett sparbanks-
eller affärsbankskontor finnes inom rimlig närhet. Omsorgen om
spararnas bekvämlighet synes därför knappast utgöra något bärande skäl för
den föreslagna åtgärdens nödvändighet, helst som det väl även efter en höjning
alltid komme att finnas fall, där motsvarande olägenhet som den här
åberopade skulle göra sig gällande. Det kan för övrigt sättas i fråga, huruvida
postsparbankens uppgift att tillvarataga de små besparingarna i landet
bör anses omfatta emottagande av fasta besparingar å så höga belopp som
10 000 kronor.
Vad slutligen beträffar de förändrade förhållanden som inträtt sedan nuvarande
insättningsmaximum för 25 år sedan fastställdes, är den storartade
utveckling som postsparbanken under denna tid undergått allbekant och
påtaglig. Sålunda har medelbehållningen per konto under denna tid ökat från
150 kronor till 354 kronor, samtidigt som antalet konton i det närmaste sexdubblats.
Huruvida denna utveckling i och för sig kan anses utgöra tillräckligt
skäl för en höjning av insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kronor
synes emellertid kunna sättas i fråga, helst som penningvärdet vid tiden
för det nuvarande maximibeloppets bestämmande år 1920 var lägre än det
är för närvarande.
I varje fall syntes, framhåller föreningen vidare, frågan örn en höjning av
postsparbankens insättningsmaximum knappast böra upptagas för sig, då
nämligen motsvarande ändrade förhållanden kunde åberopas för en omprövning
av de fastställda insättningsmaxima för motsvarande inlåningsräkningar
jämväl hos övriga penninginrättningar och dessa frågor uppenbarligen ägde
ett inbördes sammanhang. Föreningen ville därvid allenast erinra örn att
maximum för inlåningen på sparkasseräkning hos affärsbankerna höjdes
från förutvarande 3 000 kronor till nuvarande 4 000 kronor år 1923 och således
vid en tidpunkt, då penningvärdet var icke oväsentligt högre än nu,
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
13
saint att föredragande departementschefen vid höjningsförslagets framläggande
för riksdagen som ett väsentligt skäl för att icke bestämma maximum
till 6 000 kronor, som tidigare föreslagits, åberopade den stegring av penningvärdet
som då inträtt.
Med vad sålunda anförts hade enligt vad bankföreningen uttalar föreningen
velat som sin åsikt framhålla, att frågan om postsparbankens insättningsmaximum
icke lämpligen borde upptagas till slutlig prövning annat än i
samband med att motsvarande fråga för övriga penninginrättningar övervägdes.
Med sin nu föreliggande framställning örn höjning av det för postspar- DeparUtMvi*.
banken tillåtna insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kronor avser CÄe/engeneralpoststyrelsen
icke någon ändring i postsparbankens karaktär av institution
för uppsamling och nyttiggörande huvudsakligen av smärre besparingar.
Det kan knappast heller med fog sägas, att den ifrågasatta höjningen
skulle innebära en sådan ändring. Den mycket kraftiga ökning av de i olika
penninginrättningar innestående sparmedlen, vilken skett sedan nuvarande
insättningsmaximum för postsparbanken år 1920 fastställdes, har uppenbarligen
medfört en förskjutning uppåt av gränsen mellan smärre och mera betydande
besparingar. Med hänsyn till postsparbankens uppgift torde därför
ett genomförande av styrelsens förslag icke böra möta betänkligheter.
Sparbanksinspektionen och svenska sparbanksföreningen ha sagt sig befara,
att en höjning av postsparbankens insättningsmaximum skulle få till
följd, att till postsparbanken i väsentlig mån överfördes medel, som för närvarande
förvaltas av andra penninginstitut, framförallt sparbankerna. Denna
farhåga synes mig överdriven. I den mån höjningen skulle få någon
nämnvärd effekt, torde denna huvudsakligen komma att bestå däri, att
postsparbanken tillföres nybildat sparkapital. Visserligen skulle detta eljest
troligen ha till största delen insatts i andra penninginrättningar. Örn, såsom
förut framhållits, höjningen anses vara ur principiell synpunkt berättigad, kan
emellertid någon befogad erinran knappast resas mot att spararna få placera
sina medel på sätt de av en eller annan anledning finna vara för sig
lämpligast.
Det i postsparbanken innestående kapitalet uppgår för närvarande till omkring
1 380 miljoner kronor, fördelat på cirka 3,9 miljoner insättarkonton.
Medelbehållningen per konto uppgår således till omkring 350 kronor. Kostnaderna
för skötseln av ett sådant konto äro icke i nämnvärd grad beroende
på kontots storlek utan fastmera på hur ofta insättningar å och uttagningar
från kontot göras. För utfallet av postsparbankens rörelse är därför — enär
insättnings- och utlagningsfrekvensen är hög och nyssnämnda kostnader
som följd härav representera huvudparten av bankens förvaltningsutgifter
— medelkontobeliållningens storlek av väsentlig betydelse. Den nu föreslagna
höjningen av insättningsmaximum bör vara ägnad att härutinnan medföra
en förbättring. Såsom svenska bankföreningen framhållit kommer visserligen
höjningen, i den mån den får åsyftad verkan, att medföra insättningar
å konton, från vilka hittills endast uttagningar kunnat ske, med där
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
av följande ökade förvaltningskostnader. Denna kostnadsökning på enbart
insättningssidan kan dock ingalunda helt uppväga fördelen för postsparbanken
av en ökad behållning å nyssnämnda konton, vilka, ehuru till antalet
utgörande endast drygt en procent av samtliga, representera omkring tjugu
procent av hela det i banken insatta kapitalet.
Under remissbehandlingen har från flera håll ifrågasatts, huruvida en höjning
av postsparbankens insättningsmaximum lämpligen hör ske annat än
i samband med en prövning av frågan örn vidtagandet av en höjning jämväl
av insättningsmaximum för vissa andra penninginrättningar. Den nu föreslagna
ändringen synes emellertid icke vara av sådan betydelse, att ett uppskov
med dess genomförande med hänsyn till vad sålunda anförts är påkallat.
Ifrågavarande spörsmål ha hittills prövats helt fristående vad angår å ena
sidan postsparbanken och å andra sidan övriga motsvarande penninginrättningar.
På grund av vad sålunda anförts anser jag mig böra biträda generalpoststyrelsens
förslag.
Sparbanksinspektionen har framhållit, att en höjning av nuvarande insättningsmaximum
för postsparbanken bör föranleda till en överflyttning av
de i § 7 postsparbanksförordningen meddelade bestämmelserna örn efterlysning
av förkommen motbok till lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande
av förkommen handling. Enligt den lydelse denna lag erhållit genom lag
den 27 mars 1936 (nr 95) avser lagen icke dödande av förkommen motbok
med postsparbanken, varjämte stadgas, att örn motbok med annan bank
förkommit och insättarens tillgodohavande ej överstiger 5 000 kronor, äger
insättaren, där han ej vill i enlighet med lagens bestämmelser söka motbokens
dödande, påkalla dess efterlysning genom bankstyrelsens försorg. Då
anledningen till att motbok med postsparbanken undantag^ från lagens tilllämpning
varit den, att tillgodohavande å postsparbanksbok i regel ej får
överstiga 5 000 kronor, borde en ändring av denna regel egentligen medföra
undantagsbestämmelsens slopande. Emellertid synes härmed utan större olägenhet
kunna tills vidare anstå i avbidan på den slutliga prövningen av
andra inom justitiedepartementet föreliggande frågor om ändringar i 1927
års mortifikationslag.
I samband med inrättandet av erkända skatteförmedlingskassor beslöts
vid 1943 års riksdag (prop. nr 17, r. skr. nr 166) ett tillägg till § 2 mom. 1
postsparbanksförordningen, varigenom erkänd skatteförmedlingskassa medgavs
rätt att å motbok med postsparbanken insätta även belopp över 5 000
kronor. Ifrågavarande kassors verksamhet är avsedd att upphöra den 1 januari
1947, då uppbördsreformen träder i kraft. Då enligt vad jag inhämtat
nämnda undantagsbestämmelse angående insättningsmaximum hittills icke
behövt tillämpas och anledning icke heller finnes till antagande att så kommer
att bli fallet under senare delen av innevarande år, torde bestämmelsen
lämpligen kunna upphävas redan i samband med de nu föreslagna ändringarna
i postsparbanksförordningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
15
Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med vad sålunda anförts
upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 211) angående postsparbanken måtte genom
proposition föreläggas riksdagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.