Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

6

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1946 kl. 2 em.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion örn det s. k. investeringsrådets utrustande
med beslutande befogenheter.

I en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion nr 190 har herr Öhman föreslagit, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att det s. k. investeringsrådet utrustas
med beslutande befogenheter.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttrande från
kommerskollegium, varjämte Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges
lantbruksförbund beretts tillfälle yttra sig i ärendet.

Kommerskollegium understryker vad kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
anfört i sitt den 4 oktober 1944 avgivna betänkande (SOU
1944: 57), nämligen att inom investeringsrådet dragna slutsatser endast kunde
få karaktären av frivilliga överenskommelser angående riktlinjer för investeringspolitiken,
som det sedan ankomme på vederbörande att omsätta i
praktiken. I fråga örn rådets uppgift att blott vara rådgivande har enighet
rått inom planeringskommissionen. Något behov att utrusta investeringsrådet
med beslutande befogenheter, som motionären föreslagit, synes icke ha
gjort sig gällande. Vidare synes den tid, under vilken investeringsrådet hittills
fungerat, vara alltför kort för att man av dess verksamhet skall kunna
draga några slutsatser rörande önskvärdheten av ändring i rådets befogenheter.

Kooperativa förbundets styrelse delar den uppfattning, som efterkrigsplaneringskommissionen
enhälligt givit uttryck åt, nämligen att en direkt statlig
investeringskontroll tagen för sig endast kan hålla investeringsverksamheten
tillbaka men däremot inte uppmuntra densamma annat än negativt genom
frånvaron av förbud. Efterkrigsplaneringskommissionen anför i sitt investeringsbetänkande
på denna punkt följande: »Ur konjunkturpolitisk synpunkt
kunna sådana kontrollåtgärder icke i allmänhet vara ett lämpligt instrument,
då man i fråga örn näringslivets investeringar i främsta rummet bör eftersträva
att stimulera till ökade investeringar under lågkonjunkturen.» Efterkrigsplaneringskommissionen
har vidare framhållit, att investeringsrådets
slutsatser »icke kunna få karaktären av beslut, som fattats av rådets majoritet
utan av vid bordet träffade frivilliga överenskommelser angående riktlinjer
för investeringspolitiken, som det sedan ankommer på vederbörande
att var på sitt håll verka för att de omsättas i praktiken».

B

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

Styrelsen finner det sålunda välbetänkt, att investeringsrådet bibehålies
vid sin nuvarande uppgift, nämligen att fungera såsom ett medel att åstadkomma
en frivillig samordning av investeringsverksamheten i syfte att undvika
starka fluktuationer med deras icke minst ur sysselsättningssynpunkt
ogynnsamma konsekvenser för hela samhället. Styrelsen hyser den uppfattningen,
att ett organiserat frivilligt samarbete mellan staten, kommunerna
samt kooperativ och enskild företagsamhet i konjunkturutjämnande syfte
inom ramen för en allmän ekonomisk politik, som syftar till hög och jämn
sysselsättning, även framdeles bör utgöra syftemålet för investeringsrådets
verksamhet. Motionen avstyrkes.

Landsorganisationen i Sverige anför, att den intager en mycket positiv
ståndpunkt till frågan om en i stort sett samhällsstyrd investeringsverksamhet
men ställer sig tvekande till förslaget att utrusta investeringsrådet med
beslutande befogenheter. Då det i arbetarrörelsens efterkrigsprogram heter,
att, sedan en allmän investeringsorganisation kommit till stånd, även de enskilda
investeringarna komma »att till sin allmänna omfattning och inriktning
mera direkt än för närvarande påverkas genom beslut lättade av samhälleliga
organ», åsyftades av allt att döma i främsta rummet icke investeringsrådet
utan andra organ, genom vilka staten kan få ökat inflytande över
bl. a. bostadsproduktionen och kapitalmarknaden. Investeringsrådets verksamhet
täcker blott en del av de totala investeringarna, nämligen i främsta
rummet anläggningsverksamheten inom det privata näringslivet. Att utrusta
rådet med beslutande befogenheter skulle inte lösa den långt större uppgiften
att samordna de skilda områdena av investeringsverksamheten, sålunda de
offentliga investeringarna, näringslivets investeringar, bostadsbyggandet
m. m. Denna uppgift återstår att lösa, men den är enligt landsorganisationens
mening av sådan omfattning och innefattar så många och svårlösta problem,
att ytterligare erfarenheter böra vinnas, innan man slutgiltigt bestämmer
formerna för en koordination av investeringarna efter konstruktiva linjer.
Landsorganisationen förutsätter emellertid, att statsmakterna ha sin uppmärksamhet
riktad på detta samhällsekonomiska problem.

Landsorganisationen framhåller vidare, att svårigheterna för ett samordnande
investeringsorgan torde vara mindre när det gäller att i ett högkonjunkturläge
med knapphet på produktiva resurser hålla tillbaka investeringsverksamhet
av samhällsekonomiskt mindre önskvärt slag än då dess uppgift
blir att i en depression hålla uppe de enskilda investeringarna på önskvärd
nivå. Det är svårt att se, att mycket skulle stå att vinna i det senare fallet
genom att utrusta investeringsrådet med beslutande befogenheter. För att
dylika beslut, innebärande åläggande för enskilda företag att inom viss tid
verkställa investeringar av viss storlek, skulle kunna effektueras erfordrades
en mycket långtgående lagstiftning. Ifall man önskar göra så betydande ingrepp
i den privata ägande- och förfoganderätten som det här skulle bli fråga
om bör detta dock ske genom mera direkta åtgärder än att tilldela investeringsrådet
ökade befogenheter.

Landsorganisationen finner inte, att motionären styrkt eller ens sökt
styrka, att ett med beslutanderätt utrustat investeringsråd skulle i ett depressionsläge
bättre lyckas med sin uppgift än ett endast rådgivande organ.
Om ett auktoritativt och representativt organ avger rekommendationer i en
viss fråga, kan det förväntas, att dessa i realiteten få stor betydelse för investeringarnas
volym och inriktning. Rådets rekommendationer böra för

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

7

övrigt få ökad verkan genom efter den aktuella situationen avpassade åtgärder
till stöd för investeringsverksamheten. Några exempel på dylika åtgärder
finnas angivna i planeringskommissionens betänkande angående investeringsavvägningen.
Landsorganisationen avstyrker sålunda på sakernas nuvarande
stadium motionärens förslag att tilldela investeringsrådet beslutande
befogenheter men finner det önskvärt att hela frågan örn lämpliga former
för en samhällelig planering av investeringsverksamheten göres till föremål
för utredning.

Landsorganisationen, som för närvarande inte ansluter sig till yrkandet
på ökade befogenheter för investeringsrådet, önskar emellertid framhålla, att
rådet även inom ramen för dess nuvarande befogenheter borde ges tillfälle
att spela en mera aktiv roll än hittills. Rådet saknar helt kansli och ingen
av departementstjänstemännen ägnar dess för hela sysselsättningspolitiken
centrala uppgiftskrets någon större del av sin tid. I planeringskommissionens
omnämnda betänkande anföres, att näringslivets strukturförskjutningar och
lokaliseringsfrågor böra ägnas uppmärksamhet. Landsorganisationen finner
det naturligt, att dessa frågor utredas i ett till rådet knutet kansli eller ett
annat statligt utredningsorgan, som rådet kan använda sig utav vid förekommande
behov. Det är enligt landsorganisationens mening för närvarande
mindre väsentligt att investeringsrådet utrustas med ökade befogenheter än
att det förses med erforderliga resurser för att kunna fylla sin uppgift som
ett rådgivande och, om så erfordras, pådrivande organ.

Svenska bankföreningen erinrar örn den uppfattning rörande ifrågasatt
direkt statlig kontroll av investeringsverksamheten, varåt efterkrigsplaneringskommissionen
givit uttryck genom påpekandet, att en statlig kontroll
endast kunde hålla investeringsverksamheten tillbaka men däremot ej uppmuntra
densamma annat än negativt genom frånvaron av förbud. Härtill
vill bankföreningen endast tillägga, att kommissionens uppfattning i detta
hänseende synes vara väl grundad icke blott som teoretiskt resonemang utan
jämväl ur praktiska erfarenhetssynpunkter. Den stimulans till ökade investeringar
inom näringslivet under tider av lågkonjunktur, som väl är en av investeringsrådets
främsta uppgifter att söka åstadkomma, skulle säkerligen
helt utebli eller rent av förbytas i sin motsats genom ingrepp av den kategoriska
natur som motionären synes eftersträva. Sådana åtgärder synas överhuvud
vara oförenliga med den uppfattning om fritt initiativ och fri företagsamhet
inom näringslivet, som väl utgör grundförutsättningen för investeringsrådets
tillkomst. Bankföreningen avstyrker motionen.

Sveriges industriförbund delar till fullo efterkrigsplaneringskommissionens
uppfattning angående investeringsrådets principiella uppgift och arbetsformer.
I fråga om näringslivets investeringar gäller det i främsta rummet att
eftersträva en stimulans till ökade investeringar under lågkonjunkturen.
Denna stimulans kan icke åstadkommas genom tvång eller kontrollåtgärder.
Investeringsåtgärderna skola föregås av utredningar och beslut inom en
mångfald olika företagsenheter. Det ligger utanför mänsklig förmåga att genom
ett centralt organ överblicka och behärska den mängd av problem, som
härvidlag uppstå och sorn det gäller alt taga ställning till. En central dirigering
skulle helt enkelt icke kunna bemästra uppgiften. Diirtill kommer den
grundväsentliga förutsättningen, att investeringarna måste utgå från den enskildes
eget initiativ och företagsamhet. Detta skulle förkvävas genom en
tvångslagstiftning, och många önskvärda investeringar skulle aldrig komma

8

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

Utskottet.

till stånd. Förbundet anser sålunda, att någon ändring i instruktionen för
invésteringsrådet ej bör vidtagas, samt hemställer, att den remitterade motionen
måtte av riksdagen avslås.

Jämväl Sveriges lantbruks förbund avstyrker motionen.

För egen del får utskottet anföra följande.

Investeringsrådet har till uppgift att utgöra ett forum för överläggningar
mellan representanter dels för staten, dels för näringslivets organisationer,
vilka överläggningar syfta till att, på grundval av en översikt över konjunkturläget
inom näringslivet, utforma riktlinjer för konjunkturpolitiken i vad
gäller investeringsverksamheten. I sitt förslag örn inrättande av ett investeringsråd
har kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering uttalat, bland
annat, att det ligger i sakens natur, att de slutsatser som dragas inom ett
sådant råd icke kunna få karaktären av beslut, som fattas av rådets majoritet,
utan av vid bordet träffade frivilliga överenskommelser angående riktlinjer
för investeringspolitiken, som det sedan ankommer på vederbörande
att var på sitt håll verka för att de omsättas i praktiken.

Det är alltså förutsatt, att investeringsrådet endast skall vara ett rådgivande
organ. Dess betydelse bör fördenskull icke underskattas. Av rådet
uttalade rekommendationer torde nämligen kunna komma att på ett verksamt
sätt bidraga till att investeringspolitiken erhåller önskad inriktning.
Att märka är vidare att rådet fungerat under förhållandevis kort tid. Något
behov av ökade befogenheter för rådet har därunder icke yppats. Enligt
utskottets uppfattning bör erfarenheten av rådets verksamhet först avvaktas,
innan några ändringar vidtagas i fråga om rådets befogenheter.
Utskottet anser sig därför icke böra biträda motionärens förslag.

I ett remissyttrande har framhållits önskvärdheten att rådet inom ramen
för dess nuvarande befogenheter borde givas tillfälle att spela en mera aktiv
roll än hittills. Bland annat påpekas, att rådet helt saknar kansli. Vad sålunda
anförts anser utskottet värt beaktande. Utskottet anser sig dock sakna
anledning att framställa något förslag i ämnet, då utskottet förutsätter, att
rådet självt gör framställning i fråga om sin organisation, när behov därav
gör sig gällande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1946.

På utskottets vägnar:
IVAR EKSTRÖMER.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

9

Närvarande: herrar Ekströmer, Heuman, Franzon, Nils J. Elowsson, J. Albert
Andersson, Birger Andersson*, Albertsson och Ramberg.

*) Ej närvarande vid justeringen av utlåtandet.

Reservation

av herr Ekströmer, vilken ansett, att det stycke i utskottets utlåtande, som
börjar med orden *1 ett remissyttrande» och slutar med orden »gör sig gällande»
bort utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1046. 12 sami. 2 avd. Nr 1—2.