Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

1

JSr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 12 juni 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående
anslag för budgetåret 194-6/47 till vissa ersättningar
i anledning av olgcksfall i arbete m. m., dels
Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 11 juni
1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 har Kungl. Majit under femte huvudtiteln (punkterna

42_44 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den

4 januari 1946) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1946/47 beräkna

dels till Livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete ett förslagsanslag
av 348 000 kronor,

dels till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m. ett förslagsanslag av 3 300 000 kronor,
dels ock till Bidrag till fiskares försäkring ett förslagsanslag av 160 000
kronor.

Sedermera har Kungl. Majit genom en den 3 maj 1946 daglecknad proposition,
nr 265, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1946/47 såsom
förslagsanslag anvisa

dels till Livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 luli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete 336 000 kronor,
dels till Statsverket åliggande, av andia medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m. 3 900 000 kronor,
dels ock till Bidrag till fiskares försäkring 160 000 kronor.

Vidare har Kungl. Majit genom en den 3 maj 1946 dagtecknad proposition,
nr 251, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
hållna protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

2) förordning örn ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 30 juni
1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättnings tagare enligt lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt om fortsatt giltighet av
förordningen, samt

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. 2 avd. Nr 3. 1

2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

3) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 19 maj 1944 (nr
237) angående dyrtidstillägg at vissa livräntetagare enligt förordningen den 11
juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot
skada till följd av olycksfall, m. m.,

dels ock medgiva att Kungl. Maj :t åt personer, som i anledning av olycksfall
eller sjukdom, som inträffat efter 1941 års ingång, äro berättigade till
sjukpenning eller livränta enligt förordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m, fl. eller förordningen om olycksfallsoch
yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl., må för tiden från och med den
1 januari till och med den 31 december 1947 bevilja sådan dyrtidskompensation,
att beloppen av nämnda förmåner uppgå till vad som skulle hava utgått,
därest den i förordningarna fastställda maximigränsen för inkomst — 1 764
kronor — höjts med 40 procent.

I anledning av propositionen nr 251 ha väckts två motioner, nr 344 i första
kammaren av herr Sundvik och nr 523 i andra kammaren av herr Dahlgren
m. fl.

I motionen I: 344 föreslås ett tillägg till 6 § första stycket 1) a) lagen den
17 juni 1916 om olycksfall i arbete, så att lagtexten skulle erhålla följande
ändrade lydelse:

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på grund av
försäkringen till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan:

a) så länge sjukdomen varar: erforderlig läkar- och sjukhusvhrå jämte
läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande
av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,
enklare konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt;

Det i motionen I: 344 föreslagna tillägget har här kursiverats.

I motionen 11:523 hemställes att riksdagen måtte besluta, att 6 och 9 §§
lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete jämte ikraftträdandebestämmelser
skola erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Har arbetare---- ersättning utgivas:

1) om olycksfallet —--av arbetsförmågan:

a) så länge---och dylikt;

b) under förutsättning — ---följande tabell:

Den årliga arbetsförtjänsten nppgår

Sjukpenningens

hfilnrm

till (kronor)

men ej till (kronor)

kronor

öre

—

1 485

4

_

1 485

1 755

4

50

1 755

2 025

5

_

2 025

2 295

5

50

2 295

2 565

6

_

2 565

2 835

6

50

2 835

3 105

7

_

3 105

3 375

7

50

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

3

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens
belopp

till (kronor)

men ej till (kronor)

kronor

öre

3 375

3 645

8

—

3 645

3 915

8

50

3 915

4 185

9

—

4 185

4 455

9

50

4 455

4 725

10

—

4 725

—

10

50

2) om olycksfallet---höjande av arbetsförmågan.

På därom---gällande beräkningsgrunder.

Kan vid---den skadade.

På grund — --av arbetsförmågan.

9 §•

Den årliga---vilket olycksfallet inträffat.

Har den---ej inträffat.

Utgöres avlöning---—- finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten fyratusenåttahundra kronor, tages
det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten
ettusenfyrahundraåttiofem kronor skall den beräknas till detta belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Propositionen nr 251 har, i vad angår det föreslagna medgivandet rörande
viss dyrtidskompensation, hänvisats till statsutskottet. I övrigt har propositionen
hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet. Propositionen
nr 265 har hänvisats till statsutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet ha
propositionerna nr 251 och 265 samt motionerna I: 344 och II: 523 hänskjutits
till behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Beträffande de skäl som utöver vad nedan angives anförts till stöd för de
genom propositionerna framlagda förslagen ävensom i fråga om de skäl motionärerna
andragit till stöd för sina yrkanden får utskottet hänvisa till propositionerna
och motionerna.

Inledning.

Med skrivelse den 21 februari 1946 har socialvårdskommittén avgivit
förslag angående dels provisorisk höjning av vissa ersättningar enligt lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete och förordningarna örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, dels fortsatt giltighet
av gällande förordning angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

I vad socialvårdskommitténs förslag avser ersättningar enligt förordningarna
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
har detsamma upptagits till övervägande inom försvarsdepartementet.

Yttranden över socialvårdskommitténs förslag lia efter remiss avgivits av

4

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, pensionsstyrelsen,
statskontoret, statens arbetsmarknadskommission, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening.

Gällande bestämmelser.

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete
är i princip envar arbetare försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall.
Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel till
omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivarna
(1 §). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt
olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare (4 §).
Arbetsgivare äger försäkra arbetare även för olycksfall utom arbetet (35 §).

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall till honom utgivas
ersättning enligt 6 § i lagen. Örn olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall utgivas dels läkarvård,
läkemedel m. m., dels ock — under förutsättning att sjukdomen varat
mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts
med minst en fjärdedel — sjukpenning från och med dagen efter olycksfallet.
Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan bestämmes i förhållande
till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt framgår av följande tabell;
vid nedsättning av arbetsförmågan utgår motsvarande lägre belopp.

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens

belopp

till (kronor)

men ej till (kronor)

kronor

öre

—

675

1

50

675

945

2

—

945

1215

2

50

1215

1485

2

75

1485

1755

3

25

1755

2 025

3

50

2 025

2 295

4

—

2 295

2 565

4

50

2 565

2 835

5

—

2 835

3105

5

50

3105

3 375

6

—

3 375

3 645

6

50

3 645

—

7

—

Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst en tiondel, skall utgå livränta med ett årligt
belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av
den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. 5

lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Kräver den skadades tillstånd
särskild vård, må med hänsyn därtill livräntan bestämmas till högre belopp
än nyss nämnts men dock ej till belopp överstigande den årliga arbetsförtjänsten.
Till underhåll av konstgjorda lemmar m. m. kan utgå visst tillägg
till livräntan, och ersättning kan jämväl utgå för behandling, som erfordras
för höjande av arbetsförmågan. På därom gjord ansökan må försäkringsrådet,
när synnerliga skäl därtill äro, besluta att i stället för livränta eller
del därav skall utgivas ett kapital för en gång.

Den skadade är enligt 6 § väl berättigad till erforderlig läkarvård jämte
läkemedel men icke till vård å sjukvårdsanstalt. Enligt 10 § äger emellertid
försäkringsinrättning, i vilken den skadade är försäkrad, rätt att när helst
och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda honom vård å sjukvårdsanstalt.
Den skadade må dock icke utan sitt medgivande intagas a
sjukvårdsanstalt, såvida ej skadan kräver vård å sådan anstalt. Har den skadade
intagits å sjukvårdsanstalt äger försäkringsinrättningen att, med skäligt
hänsynstagande till den skadades försörjningsplikt mot maka och vissa anhöriga,
till täckande av kostnaden för vården, å sjukpenning, som under
tiden för vården tillkommer den skadade, avdraga högst hälften.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall jämlikt 7 § utgivas dels begravningshjälp,
dels livräntor till vissa efterlevande. Begravningshjälp utgör
en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock ej mindre belopp än
250 kronor. Livränta till änka och i vissa fall änkling utgör en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst, livränta till barn (adoptivbarn) under
sexton års ålder en sjättedel och livränta till föräldrar (adoptivföräldrar),
som varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete,
högst en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Det sammanlagda
årliga livräntebeloppet må icke överstiga två tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten.
Livränta till änka eller änkling utgår så länge livräntetagaren
lever ogift; ingår livräntetagaren före fyllda sextio år nytt äktenskap,
utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.

överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst 3 900 kronor, tages — vid
bestämmande av livränta eller begravningshjälp — det överskjutande beloppet
icke i beräkning; understiger arbetsförtjänsten 450 kronor, skall den beräknas
till detta belopp (9 §).

Enligt kungörelsen den 30 juni 19A2 (nr 678) med särskilda bestämmelser
örn tillämpning av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete
å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, utgår till dylik
arbetare, som skadas till följd av olycksfall i arbetet, under vissa förutsättningar
ersättning av statsmedel enligt bestämmelserna i 1916 års lag.

Den, som är försäkrad för olycksfall i arbete, skall enligt lagen den 14 juni
1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar anses vara försäkrad
jämväl för i nämnda lag angivna sjukdomar. Beträffande försäkring enligt
sagda lag äga bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen med vissa undanlag
motsvarande tillämpning. Jämväl för bestämmande av ersättning enligt

6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, äro grunderna i olycksfalls-
och yrkessjukdomsförsäkringslagarna avgörande.

Enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillågg åt
vissa ersättningst ägare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,
m. m. skall under vissa förutsättningar dyrtidstillägg utgå till den som äger
rätt till ersättning enligt i förordningen angiven lag eller författning eller,
på grund av Kungl. Maj:ts förordnande, enligt grunderna i sådan lag eller
författning.

I förordningen avsedda lagar och författningar äro enligt 2 § följande: lagen
den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete; förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; lagen den 17 juni
1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete; kungörelsen den 30 november
1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning
av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning; kungörelsen den 10 juni
1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare
med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.; förordningen den
1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd
av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års
världskrig; kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) angående höjning av ersättning,
som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring; lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar; förordningen den 24 mars 1938 (nr
102) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.;
förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.; kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående
viss tillämpning av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete beträffande
livräntor till arbetare, som före år 1937 skadats i arbete för statens
räkning; samt förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av
statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete.

I 3 § första stycket av förordningen stadgas, att dyrtidstillägg utgår med
40 procent av förmånens belopp å sjukhjälp, sjukpenning eller livränta enligt
förordningen den 18 juni 1909 (nr 89), kungörelsen den 18 juni 1925
(nr 268) eller, såvitt angår ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom
som drabbat värnpliktig, förordningen den 18 juni 1927 (nr 234).

Enligt andra stycket av 3 § gäller, att dyrtidstillägg utgår med 20 procent
av förmånens belopp å sjukpenning eller livränta enligt förordningen den 18
juni 1927 (nr 234) i anledning av olycksfall eller sjukdom, som före den 1
januari 1941 drabbat vid försvarsväsendet fast anställd, samt å livränta enligt
annan i 2 § angiven lag eller författning än som nämnts i första stycket

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. >

av 3 § i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före
den 1 januari 1941. Dyrtidstillägg å livränta, som utgår enligt annan författning
än förordningen den 18 juni 1927 (nr 234), skall fortfara att utgå
utan hinder därav att livräntan för viss tid utbytes mot sjukpenning.

Dyrtidstillägg å sjukpenning eller livränta skall — enligt tredje stycket av
3 g — i fall som i andra stycket av paragrafen avses icke utgå, därest arbetsförmågan
icke är nedsatt med minst tre tiondelar. Dyrtidstillägg utgår
jämväl å livränta, som utgives av arbetsgivare, vilken enligt gällande bestämmelser
står självrisk, men däremot icke å livränta, som grundas på
frivillig försäkring.

Dyrtidstillägg bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av
riksförsäkringsanstalten. Bolag, som avses i 4 § lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete, åligger dock att samtidigt med utbetalning av livränta
förskottsvis utgiva dyrtidstillägg därå enligt förordningen (4 §).

De bestämmelser i lag eller författning, som gälla beträffande ersättning,
varå dyrtidstillägg utgår enligt förordningen, skola i tillämpliga delar äga
motsvarande giltighet beträffande dyrtidstillägget (5 §).

De närmare föreskrifter som, utöver vad förordningen innehåller, finnas
erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten (6 §).

Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1944 -— tidigare gällde förordning
den 19 december 1941 (nr 942) i samma ämne — och skulle gälla
till och med den 31 december 1945 men har genom förordning den 1 juni
1945 (nr 268) givits fortsatt giltighet för tiden till och med den 31 december
1946.

Enligt förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) angående dyrtidstillägg åt
vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,
m. m. skall i stort sett på enahanda sätt som enligt förutnämnda förordning
den 30 juni 1943 (nr 449) utgå dyrtidstillägg till den som äger rätt till livränta
på grund av försäkring enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100
s. 2) eller nyssnämnda''förordning den 11 juni 1918 (nr 375). Livräntetagare,
som åtnjuter tillägg enligt kungörelsen den 30 april 1942 (nr 218) om höjning
av vissa ersättningar enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375), är
berättigad till dyrtidstillägg jämväl å tillägget. Dyrtidstillägget utgår å livränta
eller livräntetillägg i anledning av olycksfall i arbete, som inti''äffat före
den 1 juli 1942, därest den skadades arbetsförmåga är nedsatt med minst
tre tiondelar. Dyrtidstillägget utgör 20 procent.

Jämväl denna förordning angående dyrtidstillägg gäller — sedan dess giltighetstid
förlängts genom förordning den 1 juni 1945 (nr 269) — till och
med den 31 december 1946.

På förslag av Kungl. Majit — i propositionerna nr 294/1943 och nr 152/
1945 — har riksdagen vidare medgivit, att Kungl. Majit åt personer, som i
anledning av olycksfall eller sjukdom, som inträffat efter 1941 ars ingång,
vore berättigade till sjukpenning eller livränta enligt förordningen örn olycks -

8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

falls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. eller förordningen
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl., finge för
tiden från och med den 1 januari 1944 till och med den 31 december 1946
bevilja sådan dyrtidskompensation, att beloppen av nämnda förmåner uppginge
till vad som skulle hava utgått, därest den i förordningarna fastställda
maximigränsen för inkomst — 1 764 kronor — höjts med 40 procent. I brev
till statskontoret, senast den 1 juni 1945, har Kungl. Majit förordnat, att dyrtidskompensation
i enlighet med vad sålunda angivits skulle utgå.

Socialvårdskoinmittén.

I sin förenämnda skrivelse den 21 februari 1946 har socialvårdskommittén
framlagt förslag om en provisorisk höjning av maximibeloppen för ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen och därmed sammanhörande
författningar. Förslaget innebär dels en höjning av det maximibelopp, vartill
den årliga arbetsförtjänsten må beräknas, från 3 900 till 4 800 kronor
och dels en utökning av antalet sjukpenningklasser med fyra, varigenom
sjukpenningens högsta belopp kommer att stiga från 7 till 9 kronor. De nya
bestämmelserna skolla enligt förslaget äga tillämpning å olycksfall, som inträffa
efter den 30 juni 1946.

Socialvårdskommittén har i sin motivering för vad sålunda föreslagits
erinrat, att nu gällande bestämmelser angående storleken av ersättningarna
enligt olycksfallsförsäkringslagen antogos vid 1941 års riksdag samt att därefter
vid 1944 och 1945 års riksdagar frågor förevarit om förbättring av ersättningarna
enligt samma lag. Vid 1944 åns riksdag yrkades sålunda i en
inom andra kammaren väckt motion, nr 220, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning angående åtgärder för
att vid olycksfall, varav död eller invaliditet följt, bereda större och barnrika
familjer bättre ekonomisk och social trygghet. Andra lagutskottet, som
behandlade motionen, anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr
45, att de livräntor som utgåvos jämlikt olycksfallsförsäkringslagen ofta vore
att anse såsom otillräckliga i de fall där de utginge till större familjer, som
för sin utkomst vore helt beroende av livräntorna, men att, med hänsyn till
socialvårdskommitténs arbete med revision av lagen, anledning enligt utskottets
mening saknades att göra någon framställning till Kungl. Majit i
ämnet. Vid 1945 ars riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt
motion, nr 309, under hänvisning till de under senare år inträffade höjningarna
i levnadskostnads- och lönenivåerna, att riksdagen måtte anhålla att
Kungl. Majit ville verkställa utredning angående höjning av sjukpenning och
livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen samt skyndsamt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 53, över motionen anförde andra lagutskottet, att
spörsmålet angående storleken av ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen
vore förtjänt av synnerlig uppmärksamhet och att en förbättring
av ersättningarna i vissa hänseenden otvivelaktigt framstode såsom önskvärd
men att, da fragan redan vore föremål för utredning inom socialvårdskom -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. 9

mittén, anledning saknades att göra någon framställning till Kungl. Maj:t i
motionens syfte. Utskottet ville emellertid understryka angelägenheten av
att utredningen rörande revision av olycksfallsförsäkringslagen bedreves så
skyndsamt som möjligt.

Socialvårdskommittén har för egen del anfört, att kommittén i anslutning
till andra lagutskottets i nyssnämnda utlåtande nr 45/1944 uttalade uppfattning
funne det angeläget, att en förbättring av olycksfallsersättningaina komme
till stånd för familjeförsörjarnas del. Enligt kommitténs mening borde
vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen införas bestämmelser örn familjetillägg
enligt de grunder, som komme att gälla för den obligatoriska
sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. De av 1941 års befolkningsutredning
föreslagna allmänna barnbidragen komme att bliva av betydelse
vid avvägandet av familjetilläggens storlek, men de syntes icke göra
dylika tillägg överflödiga. Även dödsfallslivräntorna borde förbättras, i vart
fall på sådant sätt att de efterlevande erhölle bättre hjälp under en övergångstid.
Olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser om livräntor borde även
i andra avseenden bli föremål för omprövning. Dessa frågor kunde dock icke
upptagas till behandling förrän det av kommittén framlagda förslaget till
ny folkpensioneringslag behandlats av statsmakterna.

Vidare framhåller socialvårdskommittén, att den inträdda höjningen av
lönenivån kunde i och för sig anses motivera, att arbetsförtjänstens maximum
enligt olycksfallsförsäkringslagen höjdes tämligen avsevärt.

Vid frågans övervägande borde emellertid enligt kommittén hänsyn tagas
även till sjukhjälpens tilltänkta konstruktion inom den allmänna sjukförsäkringen.
Kommittén har härutinnan anfört, att kommittén vid utformande
av sitt förslag till allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) ständigt haft
sin uppmärksamhet fäst på möjligheten av en samordning mellan sjukförsäkringen
och den sociala olycksfallsförsäkringen, vilken enligt kommitténs
mening vöre i högsta grad önskvärd. Kommittén hade funnit, att en
samordning mellan en allmän sjukförsäkring enligt de i förslaget förordade
principerna och försäkringen för olycksfall i arbete borde kunna genomföras
på sådant sätt att avsevärda fördelar i vissa avseenden vunnes. Även
med avseende på yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpningsområde skulle
en dylik samordning bli av icke oväsentlig betydelse. En grundförutsättning
för en sådan rationell samordning, som kommittén tänkt sig, vore att sjukhjälpsförmånerna
från de båda försäkringsgrenarna bleve i stort sett desamma
åtminstone under de första veckorna av sjukhjälpstiden. Sedan kommitténs
betänkande angående den allmänna sjukförsäkringen avgivits, hade
ett nytt läge uppkommit efter det att en inom socialdepartementet utarbetad
promemoria med vissa alternativ till kommitténs förslag betiäffande grun
denia för kontant sjukhjälp blivit framlagd. På grund härav hade kommittén
funnit nödvändigt att i avvaktan på sjukförsäkringens definitiva utformning
uppskjuta sitt slutliga ståndpunktstagande till frågan örn samordningen
och örn den lämpliga storleken av sjukhjälp m. m. enligt olycksfallsförsäkringslagen
och de med denna lag sammanhörande författningarna.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

Kommittén har vidare erinrat, att enligt alternativ I i förenämnda departementspromemoria
angående sjukförsäkringen sjukpenningen i högsta klassen,
det vill säga då den försäkrades årsinkomst av förvärvsarbete uppginge
till lägst 4 500 kronor, skulle utgöra 7 kronor. I alternativ II utgjorde sjukpenningen
till vuxna män från den obligatoriska försäkringen endast 3 kronor
50 öre för dag; härtill skulle under vissa förutsättningar kunna komma
ett tillägg av högst 4 kronor 50 öre på grund av frivillig komplementförsäkrmg.
Enligt håda alternativen kunde till sjukpenningen komma familjetillägg,
utgörande — med vissa begränsningar — 2 kronor för make och 1 krona
for harn. Med anledning av befolkningsutredningens förslag om allmänna
barnbidrag syntes en sänkning av nämnda tillägg för barn få övervägas.

I anslutning härtill har kommittén anfört, att en höjning av sjukpenningens
maximibelopp enligt olycksfallsförsäkringslagen för såväl ensamstående
som familjeförsörjare kunde komma att försvåra en ändamålsenlig gradering
framdeles av olycksfallsersättningarnas storlek efter försörjningsskyldighet.
Detta utgjorde ett tungt vägande skäl för alt den ifrågasatta höjningen borde
få avseende endast på familjeförsörjare. En sådan differentiering vore emellertid
icke lämplig ur andra synpunkter. En gradering av ersättningarna
efter den skadades försörjningsplikt torde föranleda avsevärda praktiska
svårigheter så länge skaderegleringen vore så centraliserad som för närvarande.
Även försäkringsavgifternas bestämmande torde med nu gällande
grunder kompliceras om vissa speciella ersättningsklasser infördes för familjeförsörjare.

På de angivna skälen har socialvårdskommittén funnit det icke vara
lämpligt att de ifrågasatta ersättningsförhöjningama förbehållas familjeförsörjare.
I stället har kommittén ansett en generell höjning av maximibeloppet
för den årliga arbetsförtjänstens beräkning böra övervägas. Om maximibeloppet
liksom år 1941 höjdes med 900 kronor, d. v. s. till 4 800 kronor,
skulle utrymme erhållas för fyra nya sjukpenningklasser, varigenom sjukpenningens
högsta belopp stege från 7 till 9 kronor. En sådan förhöjning
måste emellertid bli av provisorisk natur och omprövas vid införande av
familjetillägg. Enär svårigheter alltid vore förenade med en sänkning av
förmåner från en socialförsäkring, kunde anledning finnas till viss betänklighet
mot en provisorisk höjning av ersättningarna på dylikt sätt. Med hänsyn
härtill syntes bestämmelserna böra, till markerande av deras tillfälliga
natur, intagas i en provisorisk lag, och i motiven borde understrykas, att
bestämmelserna icke vore avsedda att vara normerande i fråga örn sjukpenningens
storlek för icke-försörjare i den kommande definitiva lagstiftningen.

Ytterligare ändringar beträffande grunderna för bestämmandet av ersättnmgar
enligt olycksfallsförsäkringslagen har kommittén icke ansett sig böra
föreslå i detta sammanhang. Enligt ett av kommittén framlagt förslag till lag
angående provisorisk ändring i vissa delar av lagen om försäkring för
olycksfall i arbete skola bestämmelserna i fråga träda i kraft den 1 juli
1946. Ersättningsanspråk på grund av olycksfall, som inträffat före nämnda
dag, skola bedömas enligt äldre lag.

11

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

Några beräkningar rörande kostnaderna för de ifrågasatta ersätlningsförbättringarna
har kommittén icke framlagt, enär de för sådana beräkningar
erforderliga uppgifterna örn de skadades fördelning på olika inkomstklasser
icke kunnat erhållas ur föreliggande statistik över olycksfall i arbete. Kostnadsökningen
har emellertid ansetts icke behöva föranleda avgörande betänkligheter,
enär den icke vöre av större räckvidd än som kunde anses
svara mot lönenivåns höjning.

Tre av kommitténs ledamöter, herrar Hagård, Hartmann och Skoglund,
ha i avgivet särskilt yttrande anfört följande.

Vi ha deltagit i kommitténs beslut att provisoriskt rekommendera fyra nya
klasser för sjukpenningen i olycksfallsförsäkringen och därvid huvudsakligen
tagit hänsyn till den stegring, som det i penningar uttryckta lönelaget
undergått, och som enligt lagens principer bör följdriktigt leda till en höjning
av sjukpenningen. Vi ha emellertid ansett det vara en brist att ingen
utredning om kostnaderna kunnat förebringas, och vi hysa starkare betänkligheter
än kommittémajoriteten mot möjligheten att sedermera beröva vissa
grupper (här främst de ensamstående) en del av de provisoriskt givna förmånerna
vid en övergång till ett system med hustru- och barntillägg. Enligt
all erfarenhet möter det utomordentliga svårigheter att minska en förman
utan att ge ersättning åt de personer, som få vidkännas minskningen. Att
en förmån kallas provisorisk medför därvidlag ingen reell skillnad. Självfallet
utgår vårt resonemang från förutsättningen att statsmakterna i fortsättningen
ämna upprätthålla ett stabilt penningvärde.

Socialvårdskommittén har vidare föreslagit, att förordningen den 30 juni
1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete m. m. skall erhålla fortsatt giltighet
under ytterligare ett år eller till och med den 31 december 1947.

I sin motivering för detta förslag har kommittén erinrat, att procentsatserna
för dyrtidstilläggen vore avpassade så, att de livräntor i anledning av
olycksfall i arbete, som bestämts efter det vid krigsutbrottet rådande löneläget,
i stort sett komma att jämte dyrtidstillägg uppgå till samma belopp
som tillkommer de livräntetagare, vilka genom lönetillägg erhållit kompensation
för inträdda prisstegringar och fått sina livräntor bestämda efter den
sålunda höjda lönenivån. Då de stora arbetstagaregruppema enligt det s. k.
ramavtalet i stort sett erhöllo kompensation för halva levnadskostnadsstegringen
samt då denna vid tillkomsten av den nu gällande dyrtidstilläggsförordningen
utgjorde något över 40 procent — socialstyrelsens levnadskostnadsindex
med 1935 som basår hade från tidpunkten närmast före världskrigets
utbrott stigit från 108 till 153 — bestämdes den allmänna procentsatsen
för dyrtidstillägg åt livräntetagare till 20. När förordningen år 1945 erliöll
förlängd giltighet, var indextalet ungefär oförändrat — 154 den 1 januari
1945 — varför någon ändring icke gjordes beträffande procenttalet för dyrtidstilläggen.
Med hänsyn till svårigheten att lör någon längre tid förutsäga
den kommande prisutvecklingen ansågs förordningens giltighetstid höra förlängas
endast med ett år till och med den 31 december 1946.

Kommittén har härefter anfört följande.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

Socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 1935 som basår var även den
1 januari 1946 154. Någon sådan förändring av levnadskostnaderna som kan
motivera ändring av procentsatsen för ifrågavarande dyrtidstillägg har således
icke inträffat.

Kommittén har i det föregående föreslagit vissa förhöjningar av maximibeloppen
for ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen med flera författningar.
Därest förslaget vinner bifall, komma ersättningar i anledning
av därefter inträffande olycksfall att kunna utgå med avsevärt högre belopp
än i jämförliga äldre fall. Dylika ojämnheter hava även tidigare uppkommit
i samband med förhöjningar av maximigränsen för arbetsförtjänsr6?,
'' Y. a^e kunna stora skillnader mellan livräntornas realvärde i jämförlig?

. o föreligga till följd av att arbetsförtjänsten beräknats efter olika lönemvaer.
Vid dyrtidstilläggens tillkomst ansågs en differentiering av tilläggen
efter nämnda förhållanden eller andra omständigheter icke lämpligen kunna
ifrågakomma (prop. 1941: nr 316, s. 31). Anledning att frångå denna ståndpunkt
torde icke nu föreligga.

Med hänsyn till det anförda torde dyrtidstillägg enligt nu gällande grunder
bora utgå jämväl efter den 31 december 1946. Förordningens giltighetstid
synes böra förlängas med ytterligare ett år.

Kommittén har vidare erinrat, att den högsta arbetsförtjänst, varå ersättning
finge utgå enligt förordningarna den 24 mars 1938, nr 102 och 103, om
olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare och fångar
med flera, utgjorde 1 764 kronor, eller samma belopp, vartill arbetsförtjänsten
för värnpliktiga lägst skulle antagas uppgå enligt 1927 års militärersättningsförordning,
samt att dyrtidskompensation härå finge, enligt av Kungl.
Maj:t med stöd av riksdagens bemyndigande meddelade föreskrifter, utgå på
sådant sätt, att ersättningsbeloppen komme att uppgå till vad som skulle
hava utgått därest maximigränsen för arbetsförtjänsten höjts med 40 procent
(till 2 469 kronor 60 öre). Då kommittén framlagt förslag till höjning av ersättningarna
till värnpliktiga, borde måhända övervägas en vidgning av utrymmet
för nyssnämnda dyrtidskompensation. En dylik förbättring av förmånerna
syntes dock icke kommittén påkallad, så länge levnadskostnadsindex
icke uppvisade någon stegring. Nu gällande regler för ifrågavarande
dyrtidskompensation borde således erhålla förlängd giltighet.

Med hänsyn till att kommittén föreslagit, att kungörelsen den 18 juni 1925
(nr 268) angående höjning av ersättning, som utgår enligt 1909 års militärersättmngsförordning,
skall med avseende å ersättning för tid efter den 30
juni 1946 ersättas av en ny förordning med bestämmelser i samma ämne,
har kommittén funnit den i förordningen om dyrtidstillägg förekommande
uppräkningen av författningar, varå kungörelsen ägde tillämpning, böra undergå
härav föranledd justering.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde vid remiss
till lagrådet:

»Olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser örn ersättningarnas storlek erhöHo
sin nuvarande lydelse genom lagändring år 1941, vilken trädde i kraft

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. ll5

den 1 januari 1942. Genom lagändringen höjdes beloppet av den högsta årliga
arbetsförtjänst, efter vilken ersättnings storlek bestämmes, från 3 000
till 3 900 kronor. Sjukpenningskalan utökades med tre nya klasser, varigenom
sjukpenningens maximibelopp höjdes från fem kronor 50 öre till sju
kronor; samtidigt vidtogos vissa höjningar av sjukpenningbeloppen i de lägsta
klasserna.

Under åren efter krigsutbrottet ha levnadskostnads- och lönenivåerna stigit
så avsevärt, att de år 1941 fastställda maximibeloppen för ersättningarna
— vilka närmast byggde på lönestatistik för år 1939 numera uppenbarligen
äro för låga. Den officiella lönestatistiken utvisar, att under år
1943 _ uppgifter för senare år ha ännu ej publicerats den genomsnitt liga

årslönen för vuxna manliga arbetare inom industri och hantverk, handel
och transportväsen m. m., exklusive vissa säsongyrken, utgjorde 4 988 kronor
för förmän och 4 115 kronor för övriga. Motsvarande siffror för år 1939
voro respektive 3 927 och 3 167. Medeltalen för de nio ortsgruppema varierade
år 1943 från 3 248 till 5 347 kronor. Endast i de båda lägsta ortsgrupperna,
som i stort sett endast omfatta ren landsbygd, lågo medeltalen under
3 900 kronor medan år 1939 genomsnittslönen endast i de båda högsta ortsgrupperna
översteg denna siffra. Sedan år 1943 ha ytterligare lönehöjningar

ägt rum.

Socialvårdskommittén har på grundval av dessa siffror föreslagit, att
maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten enligt olycksfallsförsäkringslagen
skall höjas till 4 800 kronor. Härigenom erhålles utrymme för fyra
nya sjukpenningklasser, varigenom sjukpenningens högsta belopp stiger från
sju till nio kronor för dag. Högsta beloppet av livränta till den skadade vid
hel invaliditet stiger, exklusive det tillägg som i vissa fall utgår vid hjälplöshetstillstånd,
från 2 600 till 3 200 kronor för år, och maximibeloppen för
livräntor vid olika grader av partiell invaliditet och för livräntor till efterlevande
stiga i samma proportion. Högsta beloppet för begravningshjälp stiger
från 390 till 480 kronor.

I motiveringen till förslaget har kommittén uttalat, att en höjning av sjukpenningens
maximibelopp för såväl ensamstående som familjeförsörjare
torde kunna försvåra en ändamålsenlig gradering framdeles av olycksfallsersättningamas
storlek efter försörjningsskyldighet. Med hänsyn härtill har
kommittén övervägt, örn den ifrågasatta förhöjningen borde få avseende endast
på familjeförsörjare, men en sådan differentiering bär ansetts vara
olämplig ur andra synpunkter. Enligt kommitténs mening borde det emellertid
understrykas, att de föreslagna provisoriska bestämmelserna icke skola
betraktas såsom normerande i fråga om sjukpenningens storlek för ickeförsörjare
i den kommande definitiva lagstiltningcn. ^ °

I de över kommitténs förslag avgivna yttrandena har icke från något håll
bestritts att höjningar av ersättningarnas maximibelopp äro av behovet påkallade.
’ Några erinringar lia i allmänhet icke heller framställts beträffande
de föreslagna höjningarnas storlek. Endast svenska arbetsgivareföreningen
har uttalat sig för mindre höjningar än kommittén löreslagit; föreningen Ilai

14 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

under åberopande av bland annat önskvärdheten att anpassa hjälpen från
olycksfallsförsäkringen efter de grunder, som kunna väntas bli normerande
för den allmänna sjukförsäkringen, ansett, att sjukpenningens maximibelopp
for närvarande icke borde bestämmas till högre belopp än åtta kronor och att
den årliga arbetsförtjänstens maximibelopp borde fastställas till 4 300 kronor.

För egen del finner jag det med hänsyn till löneutvecklingen vara i hög
grad motiverat, att de av socialvårdskommittén föreslagna förbättringarna
av olycksfallsersättningama komma till stånd. Någon anledning att härvidlag
göra skillnad mellan familjeförsörjare och andra synes mig icke föreligga.
Att en blivande allmän sjukförsäkring måhända icke kommer att
medge lika hög sjukpenning som kommittén nu föreslagit såsom den maximala
i fråga örn olycksfallsförsäkringen, torde icke utgöra anledning att
draga gränsen för denna senare snävare än vad som sakligt sett måste anses
befogat. Erforderlig samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenama
bör självfallet eftersträvas, men därav följer icke att förmånerna enligt
olycksfallsförsäkringslagen skola anpassas efter samma normer som
gälla för sjukförsäkringen. Jag ansluter mig fördenskull till vad kommittén
föreslagit i fråga om förbättringarnas storlek.

Jag är ense med kommittén därom att de förbättringar av olycksfallsersättningama
som nu föreslås icke böra utgöra hinder för att en allsidig
prövning av ersättningsgrundema kommer till stånd vid den blivande mera
genomgripande revisionen av olycksfallsförsäkringen. För min del hyser jag
dock den uppfattningen, att det därvid näppeligen kan bliva tal om att fastställa
lägre ersättningsgrunder än som nu föreslås, om icke lönenivån väsentligt
sjunker. Skulle dylika lägre ersättningsgrunder finnas befogade,
exempelvis beträffande icke försörjningspliktiga, torde detta dock icke böra
föranleda, att ersättningar i anledning av olycksfall, som inträffat under de
nu föreslagna bestämmelsernas giltighetstid, sänkas i anledning av den nya
lagstiftning på området, som kan bliva genomförd.

Enligt det av kommittén framlagda lagförslaget skola de nya reglerna
truda i kraft den 1 juli 1946. Betänkligheter häremot ha framförts i vissa
yttranden med hänsyn till de organisatoriska svårigheter, som lagändringarnas
ikraftträdande under löpande kalenderår kunde väntas medföra. Jag
finner det emellertid angeläget, att förbättringarna genomföras så snart ske
kan, icke minst med hänsyn till deras stora betydelse i sådana fall, då ett
olycksfall medför bestående eller långvarig invaliditet eller den skadade avlider
och efterlämnar livränteberättigade anhöriga. Olägenheterna av det
merarbete, som föranledes för försäkringsinrättningama och arbetsgivarna
genom att ändringarna träda i kraft före kalenderårets utgång, synes mig
icke böra tillmätas utslagsgivande betydelse. Jag tillstyrker därför, att de
nya reglerna träda i kraft redan den 1 juli 1946.

För genomförande av de föreslagna ersättningsförbättringarna erfordras
ändring i 6 och 9 §§ olycksfallsförsäkringslagen. Tillräcklig anledning att, såsom
socialvårdskommittén föreslagit, rubricera lagändringarna såsom allenast
provisoriska synes mig icke föreligga, då de såvitt nu kan bedömas torde

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

15

komma att upphävas först i samband med att olycksfallsförsäkringslagen i
dess helhet ersättes av ny lagstiftning på området. Utan särskild föreskrift
bli de ändringar som vidtagas tillämpliga även med avseende å ersättning åt
arbetare, som skadas vid olycksfall i arbete för statens räkning, samt å
ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen och förordningen örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att förordningen den 30 juni 1943
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättnings tagare enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. m. — vilken förordning gäller till och med den 31 december 1946
— skall givas fortsatt giltighet under år 1947. Vid förordningens tillkomst
uppgick socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 1935 som basår till 153.
När förordningen år 1945 erhöll förlängd giltighet, var indextalet ungefär
oförändrat — 154 den 1 januari 1945 — varför någon ändring icke gjordes
beträffande procenttalen för dyrtidstilläggen. Indextalet var även den 1 januari
1946 154. Då sålunda någon sådan förändring av levnadskostnaderna,
som kan motivera ändring av procentsatserna lör dyrtidstilläggen, icke inträtt,
torde förordningens giltighetstid böra i enlighet med socialvårdskommitténs
förslag förlängas med ytterligare ett år.

Därest maximibeloppen för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
höjas på sätt jag i det föregående förordat, komma ersättningar i anledning
av därefter inträffande olycksfall m. m. att kunna utgå med avsevärt högre
belopp än som utgår i jämförliga äldre fall. Såsom socialvårdskommittén
erinrat ha dylika ojämnheter också tidigare uppkommit i samband med höjningar
av maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten, varjämte stora
skillnader mellan livräntornas realvärde i jämförliga fall kunna föreligga
till följd av att arbetsförtjänsten beräknats efter olika lönenivåer. Till dessa
omständigheter har tidigare hänsyn icke tagits vid dyrtidstilläggens utformning,
och socialvårdskommittén har ej ansett anledning föreligga att nu
frångå denna ståndpunkt. Landsorganisationen har emellertid funnit påkallat
att en utredning göres rörande möjligheten att exempelvis genom särskilda
ersättningstillägg åstadkomma en skälig kompensation åt livräntetagare,
vilka till följd av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare
ersättningsgrunder kommit i avsevärt sämre ställning än de vid tillämpning
av nu gällande eller föreslagna regler skolat intaga. Detta spörsmål
torde lämpligen böra bli föremål för övervägande vid socialvårdskommitténs
fortsatta utredning rörande revision av hithörande lagstiftning. Någon åtgärd
i anledning av vad försäkringsradet anfört därom att livräntetagare, som
efter gjord ansökan får livräntan utbytt mot ett engångsbelopp, går förlustig
dyrtidstillägget finner jag ej skäl att för närvarande föreslå.

I samband med att åt bestämmelserna örn dyrtidstillägg gives förlängd giltighet
torde en mindre jämkning böra göras i avfattningen av 4 § i törordningen
örn dyrtidstillägg. Enligt nämnda lagrum skall dyrtidstillägg bestammas
och utgivas av riksförsäkringsanstalten. Förordningen om dyrtidstillägg
avser emellertid jämväl ersättningar, vilka enligt Kungl. Maj ds förordnande
skola utgå enligt grunderna i de i förordningen avsedda författningarna. Då

16

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

en del dylika ersättningar utbetalas av statskontoret, synas jämväl dyrtidstillläggen
därå böra bestämmas och utbetalas av nämnda ämbetsverk. Med hänsyn
härtill torde i 4 § förordningen om dyrtidstillägg böra föreskrivas, att
dyrtidstillägg skall bestämmas och utbetalas av riksförsäkringsanstalten,
eller, där med avseende å ersättning som enligt Konungens förordnande skall
utgå enligt grunderna i någon av de i 2 § angivna lagar och författningar
Konungen förordnat att ersättningen skall utgivas av annan myndighet, av
denna.

Därest kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) angående höjning av ersättning,
som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, med
avseende å ersättning för tid efter den 30 juni 1946 avlöses av ny författning
i ämnet — varom chefen för försvarsdepartementet enligt vad jag inhämtat
senare kommer att framlägga förslag — bör den i 2 § dyrtidstillläggsförordningen
intagna förteckningen över lagar och författningar från
och med den 1 juli 1946 ändras i enlighet därmed.

Även förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) angående dyrtidstillägg åt
vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,
m. m., torde böra erhålla fortsatt giltighet till och med den 31 december
1947.

Vidare torde böra begäras riksdagens medgivande för Kungl. Majit att åt
personer, vilka i anledning av olycksfall eller sjukdom som inträffat efter
1941 års ingång äro berättigade till sjukpenning eller livränta enligt någon
av förordningarna den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl. eller åt fångar m. fl. jämväl för tiden den
1 januari—den 31 december 1947 bevilja sådan dyrtidskompensation, att
beloppen av nämnda förmåner uppgå till vad som skulle hava utgått, därest
den i förordningarna fastställda maximigränsen för inkomst — 1 764 kronor
''—'' höjts med 40 procent. I likhet med socialvårdskommittén finner jag
anledning icke föreligga att föreslå någon utvidgning av rätten till sådan
dyrtidskompensation.»

Lagrådet, vars utlåtande inhämtats över det genom propositionen nr 251
framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, har lämnat
förslaget utan erinran.

Utskottet.

Genom propositionen nr 251 föreslås, att maximigränsen för den årliga
arbetsförtjänsten enligt olycksfallsförsäkringslagen höjes från 3 900 lill 4 800
kronor. Utrymme har härigenom erhållits för fyra nya sjukpenningklasser.
Sjukpenningens högsta belopp kommer enligt detta ändringsförslag att uppgå
till nio kronor. För närvarande är samma belopp sju kronor. I motionen
II: 523 föreslås, att de fyra lägsta sjukpenningklassema i olycksfallsförsäk -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

17

ringslagen borttagas och att sjukpenningens belopp i återstående sjukpenningklasser
genomgående höjes med en krona 25 öre i de lägre och en
krona 50 öre i de högre klasserna. Vidare föreslås i motionen 11:523, att
minimigränsen för den årliga arbetsförtjänsten enligt olycksfallsförsäkringslagen
höjes från 450 till 1 485 kronor.

Olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser örn ersättningarnas maximibelopp
fastställdes år 1941. Sedan dess ha arbetslönerna stigit. Löneutvecklingen
har varit sådan, att en höjning av maximibeloppen torde vara väl
motiverad. Utskottet finner den i propositionen föreslagna höjningen av arbetsförtjänstens
maximibelopp och därav föranledda ökningen av antalet
sjukpenningklasser väl avvägd. Den i motionen II: 523 föreslagna allmänna
höjningen av sjukpenningbeloppen innebär ett avsteg Irån den till grund
för olycksfallsförsäkringslagen liggande principen att i runt tal med två
tredjedelar ersätta den skadade för förlorad arbetsförtjänst. Denna princip
kan givetvis ändras och utgör således icke i och för sig något hinder för en
höjning av sjukpenningbeloppen. Med hänsyn till att socialvardskommittén
för närvarande arbetar på en allmän revision av olycksfallslörsäkringslagen
och förslag till ny lagstiftning på området snart torde komma att framläggas,
synes det emellertid icke lämpligt att nu i samband med provisoriska
förbättringar i olycksfallsförsäkringslagen ingå på frågan örn en allmän höjning
av sjukpenningbeloppen och därmed även frågan örn proportionen
mellan ersättning och arbetsförtjänst.

För små inkomsttagare äro ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen
mycket låga. Ur denna synpunkt kan förslaget i motionen II: 523 att
höja minimigränsen för den årliga arbetsförtjänsten och i samband därmed
slopa de lägsta sjukpenningklasserna synas skäligt, men utan närmare utredning
kan icke avgöras örn detta kan ske utan att medföra olämpliga konsekvenser.
Enligt utskottets mening bör även denna fråga anstå i avbidan på
den pågående allmänna revisionen av olycksfallsförsäkringslagen.

Utskottet avstyrker således de i motionen II: 523 framlagda förslagen i
nu angivna hänseenden.

I propositionen nr 251 föreslås, alt ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen
skola träda i kraft den 1 juli 1946. Lagändringarnas ikraftträdande under
löpande kalenderår torde i vissa hänseenden komma att medföra organisatoriska
svårigheter, önskvärdheten av att de föreslagna provisoriska
förbättringarna genomföras så snart som möjligt gör emellertid, att utskottet
icke anser sig kunna ifrågasätta en senare tidpunkt för ikraftträdandet än
den föreslagna.

Enligt övergångsbestämmelserna till den i propositionen nr 251 föreslagna
lagen örn ändring i olycksfallsförsäkringslagen skall ersättningsanspråk.
sorn grundas å olycksfall, vilket inträffat före lagändringarnas ikraftträdande,
bedömas enligt äldre lag. I motionen 11:523 föreslås, att ändringarna i
olycksfallsförsäkringslagen efter den 1 juli 1946 skola tillämpas även beträffande
olycksfall, som inträffat dessförinnan, örn de föreslagna ändring Bihang

till riksdagens protokoll 1946. Ösarnt. 2 avd. Nr 3. 2

18

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

arna i olycksfallsförsäkringslagen genomföras, komma ersättningar på grund
av därefter inträffande olycksfall afl kunna utgå med avsevärt högre belopp
än i jämförliga äldre fall. Såsom socialvårdskommittén framhållit ha sådana
ojämnheter uppkommit även tidigare i samband med förhöjningar av
maximigränsen för arbetsförtjänsten. Dessutom kunna emellertid stora skillnader
ha uppkommit mellan livräntor i jämförliga fall till följd av att
arbetsförtjänsten beräknats efter olika lönenivåer. Kostnaderna för olycksfallsförsäkringen
bestridas av arbetsgivarna genom försäkringsavgifter. Det
är därför icke möjligt att på det sätt som föreslagits i motionen II: 523 göra
lagändringarna tillämpliga i fråga örn redan inträffade olycksfall. De ovan
angivna olikheterna skulle också endast delvis kunna åtkommas på detta sätt.
I ett remissyttrande till Kungl. Maj:t har landsorganisationen framhållit,
att utredning borde ske av frågan om möjligheten att exempelvis genom
särskilda ersättningstillägg åstadkomma en skälig kompensation åt livräntetagare,
som till följd av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare
ersättningsgrunder kommit i betydligt sämre ställning än de vid tillämpning
av nu gällande eller föreslagna regler skolat intaga. Departementschefen har
i propositionen utalat, att detta spörsmål lämpligen bör bliva föremål för socialvårdskommitténs
fortsatta utredning rörande revision av hithörande lagstiftning.
Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalande och avstyrker
motionen II: 523 även i denna del.

Enligt 10 § första stycket olycksfallsförsäkringslagen äger försäkringsinrättning,
i vilken den skadade är försäkrad, att när helst och under så lång
tid, sådant finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt.
Försäkringsinrättningen har sedan enligt andra stycket i samma paragraf
rätt att till täckande av kostnaden för vården avdraga högst hälften å den
sjukpenning, som under tiden för vården tillkommer den skadade, varvid
dock skälig hänsyn skall tagas till den skadades försörjningsplikt mot maka
och vissa anhöriga. I syfte att bereda skadad arbetare rätt till sjukhusvård
utan avdrag å sjukpenning föreslås i motionen I: 344 en ändring i 6 § första
stycket 1) a) olycksfallsförsäkringslagen. Den av motionären föreslagna
ändringen förutsätter ändring även i 10 § olycksfallsförsäkringslagen. Orsaken
till att försäkringsinrättning erhållit rätt att göra avdrag å sjukpenningen
för sjukhuskostnaderna — oaktat den skadade är berättigad till fri
läkarvård och medicin — torde vara, att den skadade under sjukhusvistelsen
erhåller fri kost och fri bostad m. m. Otvivelaktigt tala emellertid vissa
skäl för motionens syfte. Utan närmare utredning är det dock icke möjligt
att bedöma i vilken utsträckning förslaget i motionen kan realiseras. Frågan
örn försäkringsinrättnings rätt att göra avdrag å sjukpenning för sjukhuskostnader
synes dessutom böra tagas upp vid en allmän revision av olycksfallsförsäkringslagen
och icke i samband med de nu föreslagna provisoriska
förbättringarna. Av vad ovan anförts framgår, att socialvårdskommittén är
sysselsatt med en sådan revision och att resultatet därav snart torde komma
att framläggas. Det i motionen berörda spörsmålet torde lämpligen böra an -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. 19

stå till dess. Utskottet avstyrker därför det i motionen I: 344 framlagda förslaget.

I den till årets riksdag avlämnade propositionen nr 250, som tdlstyrkts av
andra lagutskottet, föreslås, att kungörelsen den 18 juni 1925 angående höjning
av ersättning, som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, med
avseende å tid efter den 30 juni 1946 ersättes med en ny författning. Därest
detta förslag antages av riksdagen, bör såsom föreslås i propositionen nr 251
den i 2 § förordningen den 30 juni 1943 angående dyrtidstillägg åt vissa
ersättningstagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m. intagna
förteckningen över lagar och författningar ändras i enlighet därmed.
Utskottet tillstyrker detta förslag. Då emellertid motsvarande ändring synes
böra vidtagas i 3 § i 1943 års förordning, föreslår utskottet en sådan ändring.

I övrigt har utskottet icke något att erinra mot de genom propositionen
nr 251 framlagda författningsförslagen.

Utskottet bär icke något att erinra mot ovan omförmälda i propositionen
nr 265 gjorda anslagsäskanden eller mot det i propositionen nr 251 begärda
medgivandet för Kungl. Maj:t att i vissa fall bevilja dyrtidskompensation
åt personer, som äro berättigade till sjukpenning eller livränta enligt förordningen
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.
eller förordningen örn dylik ersättning åt fångar m. fl.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med avslag å motionerna I: 344 och II: 523
måtte antaga följande vid propositionen nr 251 fogade förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 §.

Har arbetare---ersättning utgivas:

1) örn olycksfallet — — — av arbetsförmågan:

a) så länge —--och dylikt;

b) under förutsättning---följande tabell:

1 Senaste lydelse av 6 och 9 §§, se SFS 1941: 940.

20

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

=====

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens,

belopp

till (kronor)

men ej till (kronor)

kronor

öre

—

675

1

50

675

945

2

_

945

1215

2

50

1215

1485

2

75

1 485

1755

3

25

1755

2 025

3

50

2 025

2 295

4

_

2 295

2 565

4

50

2 565

2 835

5

_

2 835

3105

5

50

3105

3 375

6

_

3 375

3 645

6

50

3 645

3 915

7

_

3 915

4185

7

50

4 185

4 455

8

_

4 455

4 725

8

50

4 725

—

9

—

2) om olycksfallet---höjande av arbetsförmågan.

På därom---gällande beräkningsgrunder.

Kan vid---den skadade.

På grund---av arbetsförmågan.

9 §•

Den årliga---vilket olycksfallet inträffat.

Har den —--ej inträffat.

Utgöres avlöning---finnas tillämpbga.

överstiger den årliga arbetsförtjänsten fyratusenåttahundra kronor, tages
det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten
fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till detta belopp.

„ ^enna *ag träder i kraft den 1 juli 1946. Ersättningsanspråk, som grundas
å olycksfall, vilket inträffat före nämnda dag, skall dock bedömas enligt
äldre lag.

B. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen
nr 251 framlagda förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1943 (nr

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. 21

449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt om
fortsatt giltighet av förordningen icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Förordning
om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449)
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, m. m.
samt örn fortsatt giltighet av förordningen.

Härigenom förordnas, dels att 2
och 4 §§ förordningen den 30 juni
1943 angående dyrtidstillägg åt vissa
ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m.,
vilken förordning gäller till och med
den 31 december 19461, skola från
och med den 1 juli 1946 erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att förordningen med sålunda
ändrad lydelse skall äga fortsatt
giltighet till och med den 31 december
1947.

(Utskottets förslag:)

Förordning

om ändrad.lydelse av 2, 3 och 4 §§
förordningen den 30 juni 1943 (nr
449) angående dyrtidstillägg åt vissa
ersättningstagare enligt lagen örn
försäkring för olycksfall i arbete,
m. m. samt örn fortsatt giltighet
av förordningen.

Härigenom förordnas, dels att 2, 3
och 4 §§ förordningen den 30 juni
1943 angående dyrtidstillägg åt vissa
ersättningstagare enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, m. m.,
vilken förordning gäller till och med
den 31 december 19461, skola från
och med den 1 juli 1946 erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angivesi,
dels ock att förordningen med sålunda
ändrad lydelse skall äga fortsatt
giltighet till och med den 31 december
1947.

2 §•

De lagar och författningar, som avses i 1 §, äro:
lagen den 5 juli 1901---i arbete,

förordningen den 18 juni 1909 ---under militärtjänstgöring,

lagen den 17 juni 1916---i arbete,

kungörelsen den 30 november 1917---statens räkning,

kungörelsen den 10 juni 1921 ----livräntor m. m.,

förordningen den 1 juni 1923 ---års världskrig,

förordningen den 18 juni 1927 ---- under militärtjänstgöring,

lagen den 14 juni 1929 —--vissa yrkessjukdomar,

förordningen den 24 mars 1938 ---tvångsarbetare m. fl.,

förordningen den 24 mars 1938 ---fångar m. fl.,

kungörelsen den 8 april 1938 ---statens räkning,

förordningen den 3 juni 1938 ---i arbete samt

förordningen den 1946 (nr ) angående höjning av ersättningar,

1 Se SFS 1945: 268.

22

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

som utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

3 §.

A sjukhjälp, sjukpenning eller livränta
enligt förordningen den 18 juni
1909 (nr 89), förordningen den
1946 (nr ) angående höjning av
ersättningar, som utgå jämlikt förordningen
den 18 juni 1909 (nr 89)
örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
eller, såvitt angår ersättning i
.anledning av olycksfall eller sjukdom
som drabbat värnpliktig, förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) utgår
dyrtidstillägg med 40 procent av
förmånens belopp.

Å sjukpenning---mot sjuk penning.

Dyrtidstillägg å — — — frivillig
försäkring.

4 §•

Dyrtidstillägg bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av riksförsäkringsanstalten
eller, där med avseende å ersättning, som enligt Konungens
förordnande skall utgå enligt grunderna i någon av de i 2 § angivna
lagar och författningar, Konungen förordnat att ersättningen skall utgivas
av annan myndighet, av denna. Bolag, som avses i 4 § lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, åligger att samtidigt med utbetalning av livränta förskottsvis
utgiva dyrtidstillägg därå enligt denna förordning.

C. att riksdagen måtte antaga följande vid propositionen
nr 251 fogade förslag till

Förordning

om fortsatt giltighet av förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) angående
dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juiri 1918
(nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada

till följd av olycksfall, m. m.

Härigenom förordnas, att förordningen den 19 maj 1944 angående dyrtidstillägg
åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. 23

375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd
av olycksfall, m. m., vilken förstnämnda förordning gäller till och med den
31 december 1946,1 skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december
1947.

D. att riksdagen måtte under femte huvudtiteln för budgetåret
1946/47 såsom förslagsanslag anvisa

a) till Livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen den
5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete 336 000 kronor;

b) till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. 3 900 000
kronor; och

c) till Bidrag till fiskares försäkring 160 000 kronor; samt

E. att riksdagen måtte medgiva att Kungl. Majit åt personer,
som i anledning av olycksfall eller sjukdom, som inträffat
efter 1941 års ingång, äro berättigade till sjukpenning
eller livränta enligt förordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl. eller förordningen
örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar
m. fl., må för tiden från och med den 1 januari till och med
den 31 december 1947 bevilja sådan dyrtidskompensation,
att beloppen av nämnda förmåner uppgå till vad som skulle
hava utgått, därest den i förordningarna fastställda maximigränsen
för inkomst — 1 764 kronor — höjts med 40 procent.

Stockholm den 12 juni 1946.

På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från statsutskottet: herrar Eriksson i Stockholm, Mannerskantz, Martensson*,

Näsström*, Albertsson och Pettersson i Dahl; samt

från andra lagutskottet: herrar Norman, Lö/vamler, Nils Elowsson, Hagård*,
Andersson i Alfredshem* och Jacobsson i Igelsbo.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

1 Se SFS 1945: 269.