Statsutskottets utlåtande nr 247.
1
Nr 247.
Ankom till riksdagens kansli den 25 juni 1946 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående inrättande av
en medicinsk undervisningsanstalt i Göteborg.
( 2:a avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Sjödahl m. fl. (1:1) och den andra inom andra kammaren av herr von
Friesen m. fl. (11:2), har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte begära en skyndsam utredning av frågan örn inrättandet av en
medicinsk undervisningsanstalt i Göteborg samt anmoda Kungl. Majit att
efter verkställd utredning framkomma med förslag i ärendet för riksdagen.
I motionerna anföres i huvudsak följande.
Frågan om den medicinska undervisningens ordnande har i olika sammanhang
varit föremål för utredningar. 1938 ars läkarutbildningssakkunniga
ha sålunda i ett par betänkanden diskuterat frågan om förändringar
i själva studieplanen och även framkommit med förslag, som dock ännu så
länge icke blivit föremål för statsmakternas avgörande. En annan fråga,
som också länge diskuterats i intresserade kretsar och som nu synes böra
uppmärksammas av riksdagen, är en utökning av de statliga medicinska
läroanstalterna från tre till fyra, varvid man tänkt sig förläggandet av en
ny medicinsk högskola — eller fakultet, hur man nu vill uttrycka det
till Göteborg.
Redan tillgängliga siffror tala för behovet av en ytterligare decentralisering
av studierna. Är 1944 redovisas vid vardera av de medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund 403 resp. 401 studerande, medan för karolinska
institutet i Stockholm antecknats en siffra, som är avsevärt större än dessa
båda tillsammantagna, nämligen 957. Ur olika synpunkter måste det framstå
såsom önskvärt, att en viss spridning av de studerande äger rum och de
starkt betungade medicinska institutionerna, i främsta rummet i Stockholm,
avlastas.
Även andra och tvingande skäl föreligga för upprättandet av en ny medicinsk
fakultet. I »Betänkande med utredning och förslag angående läkarutbildning
III» ha 1938 års läkarutbildningssakkunniga verkställt en utredning
av läkarbehovet i Sverige. Vid bedömandet av denna fråga finna
de sakkunniga en viss ledning av en jämförelse med andra länder. I Danmark
och Norge finnes en läkare på omkring 1 100 invånare; i Sverige finnes
för närvarande endast en läkare på 1 700 invånare. De sakkunniga
konstatera också, att i Sverige synes föreligga ett underskott på läkare, särskilt
inom vissa specialområden. De uppvisa samtidigt, att på grund av de
nuvarande undervisningsanstalternas kapacitet icke mer än 185 studerande
årligen böra antagas till nybörjarkurserna. Örn tillströmningen till läkar
Bihang
till riksdagens protokoll 1046. G sami. Nr 247. 1
Statsutskottets utlåtande nr 247.
banan hålles vid denna nivå, kan antalet läkare fram till år 1960 beräknas
<i,k:‘.S, Imen Ja^a0nntht]lonnär 1960 icke beräknas uPP8''å till iner än omkring
1 lakaie pa 1 00 1 300 invånare. Den ökning som sålunda är att vänta
kommer emellertid att lida av en påfallande svaghet. Den kommer till
storsta dejen att falla inom åldersgruppen 50—65 år, och antalet läkare
under 6o ar kommer icke att nämnvärt ökas efter år 1960. Läkarutbildn
lii g ss td< k un i liga framhålla också, att vissa förhållanden tyda på möjligheten,
att tillskottet av nya läkare med tiden icke kommer att täcka behovet
De stora sodala reformer, som nu stå inför sitt genomförande, exempelvis
obligatorisk^ sjukförsäkring, hälsovårdsreformen och moderniseringen av
smnessjukvarden, torde oavvisligt komma att ställa starkt ökade krav på
nya lakarkrafter 1
hor uppnående av den ökning av läkarantalet i vårt land, som läkarutbildnmgssakkunniga
anse nödvändig, måste de nuvarande undervisningsanstalternas
kapacitet utnyttjas till bristningsgränsen. Antagas flera än 185
studerande ärligen till nybörjarkurserna, konstatera läkarutbildningssakkuimiga,
äventyras undervisningens kvalitet inom vissa ämnesområden.
Uppsala medicinares förening har även framfört åsikten, att det antal studerande,
som enligt de sakkunnigas förslag skulle utbildas i Uppsala, är väl
högt tor att en god undervisning skall kunna meddelas. Särskilt gäller detta
pediatnska, obstetrisk-gynekologiska, ögon- och öronklinikerna, den medicinska
kliniken och den kirurgiska polikliniken. Redan nu är tillströmningen
sa stor, att köbildning inträder vid vissa kurser, studietiden ej rationellt
utnyttjas och kurserna delvis äro för överbefolkade för en verkligt
fruktbringande undervisning.
Icke nog härmed. För att läkarutbildningssakkunnigas förslag skall kunna
genomforas måste läkarutbildningen i vårt land bindas vid en fast studieordning.
De studerandes arbete skall i sju år pågå nästan oavbrutet ungefär
som pa ett löpande band. Studieordningen torde även med den uppmjukning,
som de läkarsakkunniga nu föreslagit, komma att som Sveriges läkariorbund
sagt eliminera den allra sista resten av den karaktär av fria akademiska
studier, som de medicinska studierna ännu ha kvar, och torde icke
kunna genomföras utan bestämda och stora vådor för de studerandes hälsa.
Ej heller lämnar den rum för studenterna att ernå den samhälleliga mognad
sorn är nödvändig för utövandet av läkarkallet. Kunskapsstoffet kommer
icke att smaltas av de studerande, dessa att vänjas av med självständigt
arbete och självständigt tänkande, säger Svenska läkarsällskapet. Medicinska
fakulteten i Uppsala förklarar, att den kursmässiga undervisning,
sorn läkarutbildningssakkunniga föreslagit i sitt första betänkande, visserligen
ar effektiv i den mening, att den driver de studerande, som kunna
tolja den, fram till examen på kortast möjliga tid, men slutresultatet kan
ej bil annat än ett hastigt och relativt ytligt inhämtande av kunskaper. Det
ges ingen plats i schemat för mera grundliga självstudier. Endast ett fåtal
torde makta följa planen och avsluta studierna på sju år. Omdömet, som
i olika utformning återkommer i yttranden från medicinska fakulteten i
Lund och lärarkollegiet vid karolinska institutet, torde icke utan rätt kunna
hävdas gälla även läkarutbildningssakkunnigas nu något överarbetade
förslag.
Under dessa förhållanden synes det oss önskvärt att utreda frågan om en
ny medicinsk fakultet.
Det är utan vidare klart, att Göteborg redan nu har stora förutsättningar
att med jämförelsevis ringa kostnader för statsverket övertaga ett visst antal
Statsutskottets utlåtande nr 247.
3
medicine kandidater i och för fortsatta kliniska studier. Stommen till en
medicinsk fakultet behöver nu icke ens byggas, den finns redan i Göteborgs
sjukvårdsinrättningar med högt kvalificerade överläkare. Även om man till
en början här endast får räkna med huvudsakligen praktisk medicinsk
undervisning, är en utbyggnad av denna stomme till en fullständig läroanstalt
icke svår. De förkliniska studiernas — d. v. s. intill med. kand.-examen —- förläggande till Göteborg medför givetvis vissa kostnader, men
man behöver icke nu omedelbart intressera sig för dem. I samtliga till med.
lic.-examen hörande praktiska ämnen kan undervisning lätt ordnas i Göteborg.
Sammalunda är fallet beträffande den speciella patologiska anatomien
samt rätts- och statsmedicinen. Sålunda förrättar en erfaren patolog
obduktioner i anslutning till sjukhusen, ävensom patologisk anatomisk
diagnostik å särskilt laboratorium, och det må vidare erinras örn att Göteborg
sannolikt snart kommer att erhålla en rättsläkarstation som centrum
för det rättsmedicinska undersökningsväsendet i Västsverige. För undervisning
i hygien samt kunskap om svensk lagstiftning och förvaltning rörande
hälso- och sjukvård finnes tillgänglig den fackkunskap, som representeras
av förste stadsläkaren samt länets förste provinsialläkare.
Ett gynnsamt tillfälle erbjuder sig just nu att ordna en medicinsk fakultet
i Göteborg, emedan staden står inför utbyggandet av redan existerande sjukvårdsinrättningar.
Upprättandet av den nya medicinska fakulteten bör samordnas
med sjukhusbyggandet. Ytterligare må erinras om de underhandlingar
som staten bedriver med Stockholms stad om förläggande av karolinska
institutets fyra dubbelkliniker till ett nytt Sabbatsberg, en sak som
skulle kräva betydande statsbidrag till nybyggnadskostnaderna. Det bör
därför prövas, huruvida icke staten med långt mindre kostnader kunde överflytta
dessa kliniker till Göteborg. Denna sak är förtjänt av närmare utredning,
innan statsmakterna definitivt engagera sig i ett dyrbart avtal med
Stockholms stad.
Göteborg står i detta nu icke främmande för medicinsk undervisning. Dels
lia dess ledande sjukhusläkare på ett mycket förtjänstfullt sätt handhaft den
viktiga medicinska fortsättningsutbildningen, dels undervisas sedan i höstas
ett 40-tal norska studenter vid dess olika kliniker för avläggande av
med. lic.-examen. Dessa unga norrmän ha här tillgång till ett rikt och differentierat
studiematerial, och man frågar sig, varför icke också detta skulle
kunna komma svenska medicine kandidater till godo. Ej minst må framhållas
den stora besöksfrekvensen vid den nyinrättade Konung Gustaf V:s
jubileumsklinik vid Sahlgrenska sjukhuset med dess moderna strålbehandling
av elakartade tumörer (kräfta och dyl.) och om att vid det nya sjukhusbygget
utrymme sannolikt kommer att beredas för en klinik för allergiska
sjukdomar (astina och dyl.), rörande vilkas utforskande riksdagen uttalat
sig mycket välvilligt (se statsutskottets utlåtande nr 14» vid 1942 års riksdag).
Liknande exempel torde kunna anföras, det må i detta sammanhang
räcka med de båda nu nämnda.
Även den medicinska forskningen, som genom statsmakternas beslut nu
fått ett kraftigt stöd i det nyss inrättade medicinska forskningsrådet, skulle
i hög grad komma att främjas genom att en medicinsk fakultet inrättas i
Göteborg. Genom Göteborgs läkarsällskap och genom arbetet vid skilda
sjukhuskliniker har sedan länge ett fruktbärande medicinskt forskningsarbete
ägt rum. Ett erkännande av betydelsen av delta arbete är Kungl.
Majlis beslut att lill en av ledamöterna i forskningsrådet utse en vid Sahlgrenska
sjukhuset verksam känd vetenskapsman. Detta vetenskapliga ar
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 247.
bete skulle vinna en stark fortsatt utveckling, örn en medicinsk fakultet tillkomme
där. Frågan om samordnandet av den eventuellt blivande medicinska
fakulteten med Göteborgs högskola bör givetvis även upptagas till
prövning.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat utlåtanden över ifrågavarande
motioner av kanslern för rikets universitet —- efter hörande av medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska institutets
lärarkollegium, samt lärarrådet vid Göteborgs högskola och styrelsen för
nämnda högskola — ävensom medicinalstyrelsen och de medicinska högskolornas
organisationskommitté. I de avgivna yttrandena anföres i huvudsak
följande.
Medicinska fakulteten i Uppsala.
Behovet eiv ytterligare utbildningsplatser för blivande läkare är utan tvivel
mycket svårbedömt, men de beräkningar, som läkarutbildningssakkunniga
verkställt rörande det framtida antalet läkare under förutsättning av nuvarande
begränsning av antalet studerande, synas fakulteten ge vid handen,
att man inom relativt få år måste räkna med ett sådant behov. Med hänsyn
till den långa studietiden är det också nödvändigt att i god tid vidtaga åtgärder,
därest en läkarbrist synes hota; väntar man tills behovet blivit akut,
kan situationen under flera år bli ytterst besvärande, såsom förhållandena på
tandläkar-, farmaceut- och sjuksköterskebanorna till fullo visat, och detta
ehuru utbildningstiden på dessa banor är betydligt kortare än på läkarbanan.
De nuvarande medicinska läroanstalternas kapacitet i fråga om de prekliniska
studierna synes visserligen medgiva en ej obetydlig ökning av antalet
studerande till medicine kandidatexamen, men å andra sidan är en ökning av
antalet studerande på ett flertal kliniker ej möjlig utan att utbildningens
kvalitet blir lidande. Fakulteten anser därför tiden vara inne för en utredning
rörande möjligheterna till antingen utvidgning eller utökning av läroanstalterna.
Intet tvivel råder därom, att sjukvårdsinrättningarna i Göteborg
erbjuda ett utomordentligt material för klinisk undervisning, något som också
läkarutbildningssakkunniga hänvisat till. Andra möjligheter kunna emellertid
också tänkas stå öppna.
Fakulteten får därför livligt tillstyrka, att en utredning i överensstämmelse
med de båda motionernas syfte kommer till stånd; dock förutsätter fakulteten
därvid, att direktiven för utredningen bli så vida, att frågan örn en ökning
av utbildningsplatser för blivande läkare upptages i hela dess omfattning
med granskning av olika alternativ för dess lösning.
Medicinska fakulteten i Lund har likaledes förordat en sådan utredning.
Karolinska mediko-kirurgiska institutet.
Rörande motionerna har institutets rektor professor Bergstrand i Svensk
läkartidning för 1946 publicerat en uppsats. Kollegiet ansluter sig till de synpunkter,
som andragits i uppsatsen och får såsom eget yttrande åberopa innehållet
i densamma. Av den ståndpunkt kollegiet sålunda intager följer, att
kollegiet måste bestämt avstyrka, att någon del av den kliniska undervisning,
som bedrives vid institutet, överflyttas till Göteborg och att frågan örn
nya lokaler för institutets dubbelkliniker sammankopplas med spörsmålet örn
Statsutskottets utlåtande nr 247.
5
en ny medicinsk läroanstalt i Göteborg. Däremot synes önskvärt, att frågan
om en fullständig medicinsk högskola, omfattande utbildningen på såväl
medicine kandidat- som medicine licentiatstadiet och förlagd till Göteborg,
upptages till övervägande. Lärarkollegiet förordar alitsa, att en utredning
härom kommer till stånd.
Professor Nordenson har avgivit eget yttrande:
Då intet av de skäl, som anförts mot ordnandet av enbart praktisk medicinsk
undervisning i Göteborg, synes mig bärande, och då enligt rektor stora
svårigheter yppat sig vid förhandlingarna med Stockholms stad örn dubbelklinikerna,
anser jag det av största betydelse, att den föreslagna nya utvägen
att skaffa läkarutbildningen undervisningsmaterial utredes utan inskränkningar
och i hela sin vidd.
Göteborgs Högskola.
Högskolans lärarråd och styrelse lia som egna yttranden antagit följande
yttrande i ämnet av kommittén för den medicinska undervisningen vid högskolan.
Kommittén ansluter sig helt till vad motionärerna anfört rörande behovet
av ytterligare en medicinsk undervisningsanstalt. Den sedan länge radande
trängseln vid de tre nu förefintliga har medfört svara olägenheter för de studerande
och deras utbildning. Kommittén önskar särskilt understryka två
av motionärerna härvidlag anförda omständigheter: utbildningskursernas
överbefolkning och svårigheten för de studerande att rationellt utnyttja studietiden.
Från de studerandes sida har det länge varit ett önskemål, att deltagarantalet
i kurserna skulle kunna minskas. Härigenom skulle bättre kontakt
mellan lärare och elever kunna uppnås och ett större utbyte av kursen vinnas.
Kontakten mellan lärare och lärjunge är av särskild betydelse då det
gäller klinisk undervisning som i görligaste mån bör vara individuell. Aven
hänsyn till patienterna tarvar att kurserna ej äro för stora. Men mindre antal
kursdeltagare kräver anordnandet av flera kurser, och härför äro de nuvarande
undervisningsklinikernas resurser ifråga örn lärare, patienter och
lokaler icke tillfyllest.
Den möjlighet, som studieplanerna anvisa för de studerande, att genomgå
några kurser samtidigt och därigenom tillfullo utnyttja studietiden existerar
för närvarande knappast i realiteten. För att få största möjliga antal tjänstgöringsmånader
och därigenom bättre kunna hävda sig i den skarpa konkurrensen
örn tillträde till vissa kurser föredraga manga studerande att endast
deltaga i en kurs i sänder, vilket leder till slöseri med liden och medför
ökade studiekostnader.
Redan med nu rådande behov av undervisningsplatser för läkarutbildningen
torde kravet på en ny undervisningsanstalt svårligen kunna avvisas. Det
framstår som ännu mera ofrånkomligt inför det behov av ökat antal Idkare,
som inom en nära framtid torde göra sig gällande, särskilt på grund av de
stora sociala reformer, vilka nu förberedas. Med hänsyn till den langa utbildningstiden
är det av vikt, att åtgärder för utbildning av ett ökat antal
läkare i tid vidtagas. Den för några år sedan beslutade folktandvården erbjuder
härvidlag ett avskräckande exempel: bristen på tandläkare har hittills
omöjliggjort reformens planmässiga genomförande.
6
Statsutskottets utlåtande nr 247.
»Det är utan vidare klart», heter det i motionen, »att Göteborg redan nu
har stora förutsättningar att med jämförelsevis ringa kostnader för statsverket
övertaga ett visst antal medicine kandidater i och för fortsatta kliniska
studier.» Kommittén vill starkt understryka detta uttalande. Det Sahlgrenska
sjukhuset är numera ett av de största i vårt land. Det har ett upptagningsområde
med mellan 300 000 och 350 000 innevånare. Efter den utbyggnad,
som redan är beslutad, kommer det att få 1 400 sängar och en årlig
intagning av ca 35 000 patienter.
Inom alla discipliner finnas vid sjukhuset kompetenta lärarekrafter. Överläkarna
äro med ett par undantag medicine doktorer, som alla ha en betydande
vetenskaplig produktion bakom sig. överläkarna vid de båda medicinska
klinikerna, de båda kirurgiska klinikerna, ögonkliniken och den ena
av kvinnoklinikerna lia erhållit kompetensförklaring till professur inom sina
specialområden. Så gott som alla lia under längre eller kortare tid i docentställning
meddelat undervisning åt medicine studerande. Laboratoriechefen
bär tidigare varit professor vid Aarhus universitet, och chefen för det bakteriologiska-hygieniska
institutet är medicine hedersdoktor. Befattningen som
patolog kommer att ledigförklaras under innevarande år och överläkartjänsten
vid öron-, näs- och halsavdelningen år 1947.
Vad undervisningslokaler beträffar får kommittén anföra, att ett nytt stort
byggnadskomplex inom den allra närmaste tiden kommer att uppföras. Ritningarna
till detta upptaga tre föreläsningssalar och stora laboratorieutrymmen.
De kliniska, bakteriologiska och patologiska laboratorierna äro relativt
nya och torde vara fullt tillräckliga för den undervisning, varom nu
är fråga.
Av det ovan anförda torde framgå, att klinisk undervisning så gott som
omedelbart och utan större svårigheter eller kostnader kan anordnas vid
Sahlgrenska sjukhuset.
Härtill kommer en omständighet, som kommittén skulle önska särskilt
framhålla. Kärnan till en medicinsk fakultet i Göteborg finns redan nu. Sedan
hösten 1941 har vid Sahlgrenska sjukhuset givits fyra fortsättnings- och
repetionskurser för tjänsteläkare. Dessa kurser, som redan från början stått
under kungl, medicinalstyrelsens överinseende, givas från och med 1945 på
uppdrag av nämnda styrelse och bekostas av statsmedel. Enligt officiella
vitsord ha de givna kurserna varit synnerligen praktiskt ordnade och för deltagarna
mycket givande. För närvarande pågår vid sjukhuset klinisk undervisning
av ett 40-tal norska studenter, som vid Oslo universitet avlagt 1. avdelning
av medicine ämbelsexamen, närmast motsvarande svensk medicine
kandidatexamen. Den utbildning de erhålla för norsk medicinsk ämbetsexamen,
som i det närmaste motsvarar svensk medicine licentiatexamen, är
av de norska universitetsmyndigheterna godkänd för den nämnda examen.
Trots att undervisningen för närvarande sker i provisoriska lokaler, äro deltagarna
synnerligen tillfredsställda därmed, och på grund av det stora och
mångsidiga patientmaterialet få dessa studerande en större och mera praktisk
erfaiennet än deras kolleger i Norge. Det torde enligt kommitténs mening
icke möta större svårigheter att vid Sahlgrenska sjukhuset undervisa svenska
medicine kandidater än norska sådana.
Med anledning av vad motionärerna anföra örn önskvärdheten ur skilda
synpunkter av en decentralisering av den medicinska utbildningen vill kommittén
framhålla, att en medicinsk fakultet i Göteborg skulle verka i hög
glad befruktande pa den livliga medicinska forskning, som där bedrives, med
läkaresällskapet som centrum.
Statsutskottets utlåtande nr 247.
7
Utan att närmare ingå på frågan om ett samordnande av den eventuellt
blivande medicinska fakulteten i Göteborg med Göteborgs högskola, vill kommittén
som sin mening uttala, att den skulle finna ett sådant samordnande
naturligt. Det skulle innebära påtagliga fördelar, t. ex. i administrativt avseende
och för de medicine studerandena. Vissa svårigheter skulle förmodligen
yppa sig vid samordnandet av en statlig fakultet med en enskild högskola,
men dessa svårigheter skulle dock säkerligen ej bliva större, än att de
läte sig övervinnas.
På grund av det anförda får kommittén livligt tillstyrka bifall till den av
motionärerna gjorda hemställan, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära en skyndsam utredning av frågan om inrättandet av en medicinsk
undervisningsanstalt i Göteborg samt anmoda Kungl. Majit att efter
verkställd utredning framkomma med förslag i ärendet för riksdagen.
Kanslern för rikets universitet.
Inrättandet av en fullständig medicinsk läroanstalt i Göteborg skulle vara
förbundet med mycket stora utgifter för statsverket. Utbildningen fram till
medicine kandidatexamen med den personalorganisation och de institutioner,
som erfordras för denna utbildning, finge bekostas av staten ensam. Såväl
engångskostnaden för institutionsbyggnader och deras inredning samt
utrustning med instrument och apparatur som de årliga driftkostnaderna
komme att uppgå till högst betydande belopp. Det förtjänar ock framhållas,
att förhållandena i dessa hänseenden vid de nuvarande lärosätena ännu
ingalunda äro alltigenom tillfredsställande. Då härtill kommer, att det
säkerligen är möjligt att — eventuellt efter vidtagande av vissa åtgärder —
ej obetydligt öka det nuvarande antalet av dem som bedriva studier för
medicine kandidatexamen vid de befintliga läroanstalterna, synes det knappast
vara ekonomiskt försvarligt att nu gå in för åtgärder för att anordna
medicine kandidatutbildning i Göteborg.
Däremot ligger saken annorlunda till, då det gäller utbildningen för medicine
licentiatexamen. Om denna utbildning skall bli verkligt god och effektiv
får antalet klinikanter, som samtidigt tjänstgöra, icke vara stort. Det
tarvas personlig handledning och övervakning av lärare i betydande omfattning.
För närvarande framföras ofta klagomål över att det varit nödvändigt
att å en klinik motta ett alltför stort antal tjänstgörande. En av de
tänkbara utvägarna för avhjälpande av denna olägenhet vore att bereda
möjlighet till klinisk utbildning i Göteborg, där förutsättningarna härför i
många hänseenden äro särskilt goda.
Det mest vägande skälet mot att till Göteborg förlägga enbart utbildningen
lill medicine licentiatexamen synes vara det av karolinska institutet åberopade
förhållandet, att den kliniska forskningen numera i mycket stor utsträckning
bedrives i samarbete med de teoretiska institutionerna. Kliniker,
som ha sämre möjligheter till dylikt samarbete eller inga alls, äro därför
handikappade i sitt vetenskapliga arbete.
Under åberopande av vad ovan anförts tillstyrker jag utredning av frågan
örn beredande av ökade möjligheter för utbildning av medicine kandidater
till medicine licentiatexamen, varvid särskilt bör undersökas möjligheten att
förlägga dylik utbildning till Göteborg.
Medicinalstyrelsen.
Förslaget alt anordna vidgade utbildningsmöjligheter för att öka läkarantalet
motiveras i motionen främst med en hänvisning till att läkarbrist
8
Statsutskottets utlåtande nr 247.
för närvarande skulle råda i landet. Detta har förnekats av intresserade
läkarorganisationer. Man har hänvisat till att unga läkare i väntan på specialistutbildning
efter medicine licentiatexamen i stor utsträckning fått gå
arbetslösa kortare eller längre tid. Ävenledes har man pekat på att vårt
land i olika hänseenden, till exempel i fråga örn befolkningstäthet, bebyggelsestruktur
etc. skiljer sig från andra länder, med vilka jämförelse gjorts.
Sveriges »legitima läkarbehov» skulle icke vara större än att det tillgodosåges
med nuvarande rekrytering.
De varandra motsägande påståendena bero uppenbarligen på en olika
definition av begreppet »legitimt läkarbehov». Det möter ingen svårighet
att visa, att ett realiserande av kraven på en modern hälso- och sjukvård
t ordrar ett väsentligt större läkarantal, än det vi för närvarande Ira eller
kunna förväntas uppnå med nuvarande organisation av de medicinska studierna.
I vissa andra länder, där det relativa läkarantalet är väsentligt större
än i vårt land, 1 : 1 650 (1946) (Norge 1 : 1 200 [19461, Danmark 1 : 1 050
[1944], Storbritannien 1 : 1 000 [1943], U. S. A. 1 : 710 [1944]) och där man
med stor iver söker utbygga sin hälso- och sjukvård, har man på intet håll
funnit sig Ira för mångå läkare. Tvärtom anses i Storbritannien en rekrytering,
som är dubbelt så stor som den nuvarande (Report of tile InterDepartmental
Committee on medical Schools president Sir William Goodenough)
erforderlig. I U. S. A. ifrågasätter en motsvarande utredning (Committee
on education and labour, United States Senäte [Peppar’s committee]
1944) ävenledes en ökning av antalet medicinstuderande. Det är också anmärkningsvärt,
att Association of Internes and Medical Students, New York
(motsvarande vår SYLF) i ett yttrande rörande det kommande behovet av
läkare år 1944 uttalat sin säkra förvissning, att U. S. A. kommer att behöva
flera och mångå flera läkare efter kriget än före. Den amerikanska medicinska
undervisningen måste därför, enligt de unga amerikanska läkarnas
mening, få en väsentligt utökad i stället för en mindre omfattning. I Norge
anses läkarbristen efter kriget mycket svår och har bland annat lett till anordnandet
av utbildningsmöjligheter för norska läkare vid sjukvårdsinrättningarna
i Göteborg.
I anslutning till 1938 års läkarutbildningssakkunnigas betänkande pekas i
motionen särskilt på behovet av ett större antal specialister inom olika grenar
av läkekonsten. Jämförelser med förhållandena i vissa andra länder
och med där gjorda erfarenheter visa enligt medicinalstyrelsens mening, att
behovet av specialister hos oss icke ens är till hälften fyllt. Styrelsen vill
emellertid understryka, att motsvarande jämförelser med andra länder liksom
också våra egna erfarenheter visa, att bristen på allmänläkare i vårt
land relativt sett är ännu större än bristen på specialläkare, i båda fallen
under förutsättning att man vill sträva till en tillfredsställande och tidsenlig
hälso- och sjukvård.
Från läkarnas intresseorganisationer har pekats på faran för sjukvården
av att ett lands läkarkår icke levde på en social och ekonomisk standard,
med vilken den kunde vara förnöjd. Utgående ifrån det allmännas obenägenhet
att bevilja unga läkare efter deras medicine licentiatexamen en skälig
levnadsstandard, särskilt i fråga örn underläkarnas löner och bostäder,
har man framfört sina tvivel på att vid en utökning av läkarkåren i hastigare
takt än den nuvarande samtliga läkare skulle kunna i vårt land finna
en rimlig bärgning. Otvivelaktigt hava också på detta område ända tills
nyligen rått grava missförhållanden, som ännu icke fullständigt försvunnit.
En utökning av läkarkåren förutsätter därför det allmännas villighet att
Statsutskottets utlåtande nr 247.
9
bättre organisera frågan om läkarnas villkor. Motsättningen mellan de unga
läkarnas dåliga ersättning och den goda ekonomiska standarden hos det begränsade
antal läkare, som uppnå de stora inkomsterna, står icke i relation
till vederbörande arbetsprestationer.
Medicinalstyrelsen vill betona, att landets beslutande myndigheter lia all
anledning att snarast åstadkomma en rättelse i nu omnämnda missförhållanden.
Av vikt är nämligen, att inga berättigade invändningar skola kunna
resas mot en utvidgning av läkarkåren.
Att det allmänna hälsotillståndet i vårt land kan sägas väl uthärda en
jämförelse med det i övriga länder betyder icke att det är tillfredsställande.
Ännu förkortas livslängden i hög grad genom en förtidig död av ett stort
antal i olika åldersgrupper. Vi behöva blott antydningsvis peka på sjuklighet
och dödlighet til! följd av de smittsamma sjukdomarna, samt de s. 1c.
folksjukdomarna, kräftsjukdomar, sinnessjukdomar, reumatiska sjukdomar,
tuberkulos, tandröta m. fl. Närmare om sjukdomarnas härjningar kan utläsas
ur siffrorna för dödsorsakerna.
En uppfattning om bristerna i det allmänna hälsotillståndet erhålles också
genom ett studium av vissa årsgrupper, som bliva regelbundet undersökta.
Bland dessa må nämnas skolbarnen vid folkskolans början samt de värnpliktiga.
Mera tillfälliga fynd, då andra årsgrupper underkastats en generell
översyn av hälsotillståndet, ha ävenledes avslöjat otillfredsställande förhållanden.
En svensk statistiker, Sven Rydenfelt, har i februari 1945 publicerat en
beräkning, enligt vilken genom ohälsa under år 1940 minst 400 000 arbetsår
ginge förlorade, vilka han uppskattar till ett värde av minst 1 miljard kronor.
Beräkningarna förefalla att vara hållna i underkant. Det allmännas
utgifter, som föranledas av sjukdom, beräknas uppgå till cirka 400 miljoner
kronor, varav kostnaderna för allmän hälso- och sjukvård till 262 miljoner
kronor samt fattigvårdsutgifter och folkpensionsavgifter, föranledda av
sjukdom, till 114 miljoner kronor, medan de enskildas utgifter för samma
ändamål uppskattas till cirka 200 miljoner kronor, varav minst 40 och
sannolikt 50 miljoner kronor till privat läkarvård.
Ingenting finnes, som talar för att inte de tal, som framkomma i vår dödlighets-
och sjuklighelsstatistik, skulle kunna avsevärt förbättras. En förutsättning
härför är, att de brister i det allmänna hälsotillståndet, som ovan
berörts, på ändamålsenligt sätt uppmärksammas och behandlas. Härför
kräves i första hand en väsentlig utökning av läkarkåren.
I den mån en läkare i sin gärning assisteras av ett tillräckligt antal sjuksköterskor
av olika slag, kuratorer och andra sociala assistenter och teknisk
personal, bland annat sjukvårdsbiträden, kan han medhinna ett större mått
av kvalificerat arbete. Till denna synpunkt måste givetvis tagas stor hänsyn
vid en diskussion av läkarbehovet. Den krisartade minskning inom de årsklasser,
som närmast ifrågakomma för utbildning till sådan tjänst under
det närmaste årtiondet, gör emellertid att för denna tid den besparing av
läkarkrafter, som härigenom skulle kunna ernås, icke torde kunna användas
som argument mot läkarkårens utvidgning.
Verkställda utredningar lia ådagalagt, att läkarna i Sverige för närvarande
tagas i anspråk till bristningsgränsen. De olika läkargrupperna ha
redovisat en genomsnittlig arbetstid per dag av 8—10 timmar, vartill kommer
jourtjänst. En sådan arbetstid är uppenbarligen avsevärt för lång inom
eli yrke av denna art.
I sitt utlåtande den 30 september 1944 över socialvårdskommitténs förslag
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 6 samt. Nr 247. 2
10
Statsutskottets utlåtande nr 247.
till lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15 och 16) har medicinalstyrelsen
framhållit, att ett genomförande av den föreslagna sjukvårdsförsäkringen
kunde komma att medföra, att ett latent läkarbehov bleve på ett akut
sätt avslöjat. Enligt styrelsens mening finge det nämligen redan nu anses
föreligga en betydande läkarbrist. Av inhämtade uppgifter franninge även,
att mångå erkända lokalsjukkassor holle före, att läkartillgången "för den
öppna sjukvården vore otillfredsställande redan för den nuvarande sjukförsäkringen.
Givet är, att man icke kan avstyrka behövliga reformer i fråga örn hälsooch
sjukvårdens sociala utbyggande med en hänvisning till det alltför ringa
antalet läkare och samtidigt avstyrka en utökning av läkarkåren med hänvisning
till att samhället ännu icke vidtagit behövliga reformer för att bereda
det utökade läkarantalet behövlig bärgning. Båda åtgärderna böra vidtagas
samtidigt eller, då utbildningen av en årgång färdiga läkare tager så
mångå år, utvidgningen av möjligheterna till medicinska studier helst ske
något tidigare.
Med denna motivering finner medicinalstyrelsen det mycket angeläget, att
det omedelbart utredes, på vad sätt läkarkåren i vårt land snarast kan utökas
och i vilken utsträckning detta bör ske. Utredningskravet bör således
givas en något vidare formulering än vad motionärerna föreslagit och icke
avse endast inrättandet av en medicinsk undervisningsanstalt i Göteborg.
Vid sådant förhållande finner sig styrelsen icke ha anledning att till kritisk
granskning upptaga de framförda detaljförslagen. Av dessa vill medicinalstyrelsen
opponera mot förslaget om att nu förlägga endast klinisk undervisning
till Göteborg samt mot förslaget örn överflyttning av de planerade
undervisningsklinikerna vid Sabbatsbergs sjukhus till Göteborg. Motionernas
huvudtankegång är emellertid byggd på riktiga synpunkter. Medicinalstyrelsen
har därför för sin del intet att erinra mot att utredningen i första
hand inställes på att förhandla med de lokala myndigheterna i Göteborg om
förläggande av en hel medicinsk fakultet till stadens högskola. I händelse
av positivt resultat av dessa förhandlingar vore det önskvärt, att förslag i
denna del kunde framläggas så tidigt, att denna fråga kunde underställas
1947 års riksdag.
De medicinska högskolornas organisationskommitté.
Kommittén vill inledningsvis erinra örn de synpunkter på landets läkarbehov
och de medicinska utbildningsanstalternas kapacitet, som framkommit
j läkarutbildningssakkunnigas båda senaste betänkanden (SOU 1945:56
s. 35 och 1945:57 s. 10). De sakkunniga komma där efter ingående utredningar
till den slutsatsen, att f. n. ingen anledning föreligger att vare sig
höja eller sänka intagningssiffrorna till de medicinska nybörjarkurserna,
men förorda en omprövning av läkarbehovet senast om något årtionde.
Skulle en ökning av tillströmningen till läkarbanan anses önskvärd, kunna
enligt de sakkunnigas uppfattning de teoretiska institutionerna i universitetsstäderna
utbilda fler studerande än f. n., medan däremot ytterligare klinikplatser
ej kunna ställas till förfogande vare sig i universitetsstäderna eller
vid karolinska institutet. Däremot kunde t. ex. i Göteborg ytterligare sjukhus
öppnas för klinisk undervisning.
Kommittén anser sig böra bedöma motionärernas yrkande mot bakgrund
av läkarutbildningssakkunnigas sålunda refererade slutsatser. Skulle det —
vilket ingalunda förefaller osannolikt — inom en nära framtid visa sig, att
landets läkarbehov motiverar en ökad intagning till de medicinska nybör
-
Statsutskottets utlåtande nr 247.
11
jarkurserna, torde det vara fördelaktigt att skapa möjligheter för medicinsk
utbildning också i Göteborg. De stora välutrustade kliniker, som finnas vid
stadens sjukvårdsinrättningar, skulle helt säkert visa sig utgöra goda grundvalar
vid upprättandet av en ny medicinsk högskola i Göteborg. Vidare kan
det rent allmänt med fog göras gällande, att rikets andra stad bör i högre
grad än nu är fallet tillgodoses med statliga kulturinstitutioner.
Kommittén har alltså intet att invända emot en utredning av det slag, som
påyrkats i de nämnda motionerna. Däremot måste kommittén bestämt avstyrka,
att anordnandet av medicinsk undervisning i Göteborg organiseras
på det sätt som antytts i motionerna, nämligen genom överflyttande av fyra
av karolinska institutets dubbelkliniker till Göteborg. Beträffande motivering
för detta avstyrkande hänvisar kommittén till bifogade artikel av professor
II. Bergstrand, till vilken kommittén vill uttala sin anslutning. Däremot anser
kommittén att utredningen mera allmänt bör behandla frågan om huru i
framliden vid en ev. ökad intagning till de medicinska nybörjarkurserna jämvikt
bäst skall uppnås mellan utbildningsmöjligheterna vid prekliniska och kliniska
institutioner. Sålunda torde det vara möjligt att intaga flera studerande
vid de prekliniska institutionerna vid Uppsala universitet, örn dessa senare
kunna beredas plats vid kliniker exempelvis i Göteborg. Vid Lunds universitet
torde även i viss utsträckning liknande möjligheter föreligga, ehuru frågan
där närmast torde böra lösas genom ett samarbete med allmänna sjukhuset
i Malmö. Denna senare fråga befinner sig under utredning genom en
den 22 februari 1946 tillkallad sakkunnig, landshövdingen i Malmöhus län
A. N. Thomson.
Med hänvisning till det ovan sagda och med de inskränkningar, som därav
framgå, vill kommittén alltså tillstyrka en utredning rörande anordnandet
av medicinsk utbildning i Göteborg.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava de i ärendet hörda Utskottet.
myndigheterna tillstyrkt, att en utredning verkställes angående utökningen
av de medicinska utbildningsmöjligheterna i vårt land. Utskottet vill för sin
del framhålla, att jämväl utskottet funnit övervägande skäl tala för att en
dylik utredning kommer till stånd. I likhet med kanslern för rikets universitet
anser utskottet, att frågan om en till Göteborg förlagd utbildning av
medicine licentiater härvid bör göras till föremål för övervägande. Universitetskanslern
har emellertid i anslutning till vad karolinska institutets lärarkollegium
yttrat i frågan framhållit, att den kliniska forskningen numera i
mycket stor utsträckning bedrives i samarbete med de teoretiska institutionerna.
Det synes därför önskvärt, att utredning även verkställes beträffande
såväl ekonomiska som övriga förutsättningar för upprättandet av ett fullständigt
medicinskt lärosäte i Göteborg. Med anledning av vad medicinalstyrelsen
anfört i fråga örn angelägenheten av en utökning av läkarkåren anser
utskottet vidare, alt utredningen jämväl bör omfatta spörsmålet örn möjligheterna
att i fråga om de teoretiska institutionerna vid karolinska institutet
och de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund inom den närmaste
framtiden vidtaga åtgärder, som möjliggöra att öka det nuvarande antalet
medicine studerande därstädes.
12
Statsutskottets utlåtande nr 247.
I enlighet med vad utskottet sålunda anfört synes det utskottet lämpligt,
att den ifrågasatta utredningen gives en något vidare syftning än vad i motionerna
I: 1 och 11:2 angivits. Utredningen torde enligt utskottets mening
böra bedrivas med all den skyndsamhet, som ärendets omfattande natur
möjliggör.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må i anledning av motionerna I: 1 och II: 2
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
låta verkställa utredning i av utskottet ovan angivna avseenden.
Stockholm den 25 juni 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Pauli,
Karl Andersson, Heiding, Mannerskantz, Boman, Ekströmer, Petersson, Johan Eric
Ericson och Hesselbom; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Ohlin, Falla,
Rubbestad, Mårtensson, Åkerström, Hoppe, Thäpper, Onsjö och Birke.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1946
617240