Statsutskottets utlåtande nr 240.

1

Nr 240.

Ankom till riksdagens kansli den 21 juni 1946 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen
angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande
av spioneri m. m. jämte i ämnet väckt motion.

(3:e avd.)

I propositionen nr 284 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 3 maj 1946, föreslagit
riksdagen att till Kostnader till särskild polisverksamhet för hindrande
och uppdagande av spioneri m. m. å riksstaten för budgetåret 1946/47 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 800 000 kronor.

Genom beslut den 27 september 1945 tillkallades underståthållaren Martin
Wahlbäck att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda med
utredning av vissa i samband med avveckling av allmänna säkerhetstjänsten
uppkommande spörsmål. Wahlbäck har i anledning härav den 4 februari
1946 överlämnat en promemoria angående den fortsatta avvecklingen av den
allmänna säkerhetstjänsten samt därmed sammanhängande frågor.^Promemorian
innehåller förslag rörande avvecklingens praktiska genomförande och
angående handhavandet under fredstid av de uppgifter i fråga örn hindrande
och uppdagande av spioneri m. lii., vilka ansetts icke kunna nedläggas.

över promemorian ha yttranden avgivits av överbefälhavaren, chefen lör
försvarsväsendets radioanstalt, Överståthållarämbetet — efter hörande av
Stockholms stad — länsstyrelsen i Malmöhus län — efter hörande av landsfogden
i länet — länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län efter hörande
av°poliskammaren i Göteborg och biträdande övervakningschefen i Göteborg
— länsstyrelsen i Norrbottens län — efter hörande av landsfogden i länet —
statspolisintendenten, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, statskontoret,
riksarkivet samt föreningen Sveriges landsfogdar.

Förslag angående ny organisation för hindrande och uppdagande av

spioneri m. m.

Beträffande den under fredstid erforderliga organisationen för hindrande
och uppdagande av spioneri m. m. har föredragande statsrådet Mossberg
anfört följande.

Före det sista världskrigets utbrott handhades polisuppgifter, som sammanhängde
med övervakning av agent- och kunskaparverksamhet, beivrande av
spioneri och närstående brott m. m„ helt av de kommunala poliskårerna.
Vid Stockholms kriminalpolis fanns för detta ändamål en särskild avdelning.
Denna avdelnings personal var dock till numerären mycket obetydlig.

Bihang tilt riksdagens protokoll 19i6. 6 sami. Kr 240. 1

9

Statsutskottets utlåtande nr 240.

Det skärpta läget under slutet av 1930-talet föranledde vidtagande av åtgärder
i olika hänseenden för att bereda ökat skydd mot spioneri och sabotagebrott
m. lii. Sålunda företogos vissa ändringar i 8 kap. strafflagen och
antogs en lag om straff för sabotage. Genom särskilda tvångsmedelslagar

— den 14 oktober 1939 och den 9 januari 1940 — bereddes vissa ökade
möjligheter att vinna utredning om dessa brott. För att biträda vid handhavandet
av hithörande polisuppgifter hade en särskild polisorganisation, allmänna
säkerhetstjänsten, inrättats.

Allmänna säkerhetstjänsten har varit verksam såsom spanings- och censurorgan.
Med stöd av tvångsmedelslagstiftningen har säkerhetstjänsten —
liksom andra i lagen angivna myndigheter — för att förhindra att obehöriga
skulle erhålla kännedom örn förhållanden, vilkas meddelande till främmande
makt kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga
förbindelser med främmande makt, utövat post-, telegram- och telefonkontroll.
Därjämte har radiotrafiken övervakats.

Sedan de egentliga krigshandlingarna i samband med det senaste världskriget
inställts, påbörjades en avveckling av säkerhetstjänsten. Efter det att
1940 års tvångsmedelslag den 30 juni 1945 upphört att gälla har säkerhetstjänsten
i sin spaningsverksamhet endast arbetat med polismakten eljest tillkommande
tvångsmedel. Post-, telegram- och telefonövervakning har alltså
icke tillämpats efter sistnämnda datum.

Kostnaderna för den av säkerhetstjänsten utövade kommunikationskontrollen
ha helt bestritts av statsmedel. Däremot har beträffande den direkt
brottsspanande verksamheten en uppdelning av kostnaderna mellan staten
och respektive kommuner ägt runi. Statsverkets utgifter för organisationen
under de år denna varit i full verksamhet lia uppgått till omkring 6 miljoner
kronor örn året. Personalen har under samma tid omfattat något mer än
1 000 befattningshavare. Den 1 januari 1946 hade avvecklingen av säkerhetstjänstens
verksamhet fortskridit så långt att vid nämnda tidpunkt endast
237 personer sysselsattes, av vilka 153 för spaningsverksamheten och 84 för
radiokontrollen.

Av den sakkunnige föreslås, att allmänna säkerhetstjänsten helt avvecklas
i och med utgången av innevarande budgetår. Detta förslag har i allmänhet
i princip understöds i remissutlåtandena.

För egen del finner jag det uppenbart, att en sådan speciell organisation
som allmänna säkerhetstjänsten, vilken tillkommit för att stödja den ordinära
polismakten under vissa exceptionella förhållanden och vilken organisatoriskt
skiljer sig från polisväsendet i övrigt, icke bör äga bestånd under
mera normala förhallanden. Vid behandlingen i årets statsverksproposition
av frågan örn anvisande av medel för nästa budgetår till anordnande av polisbevakning
i annan än den i lagen örn polisväsendet i riket stadgade ordning
m. m. — från vilket anslag vissa kostnader för säkerhetstjänsten utgått

— har Ja? oc}5 förutsatt, att säkerhetstjänsten skulle komma att avvecklas.
Jag föreslår därför nu i likhet med den sakkunnige, att organisationen upphör
i och med utgången av budgetåret 1945/46.

Även om allmänna säkerhetstjänsten avvecklas, är det emellertid nödvändigt,
att myndigheterna äga möjlighet att övervaka och följa den spionageoch
underrättelseverksamhet, som jämväl i nuvarande läge kan förekomma
i vårt land. Härvid uppkommer Irågan, huruvida övervakningsuppgifterna
böra helt och hållet omhänderhavas av den ordinära polis- och åklagarorganisationen
eller om speciella organisatoriska åtgärder kunna anses påkallade.
Den sakkunnige förordar, att övervakningen återgår till polisdistrikten, dock
att kontroll över radiotrafiken skulle ankomma på statspolisen. De flesta remissmyndigheterna
anse, att verksamheten bör anförtros åt statspolisen. I
ett utlåtande ifragasättes, huruvida icke en särskild statlig polisorganisation
borde tillskapas för uppgifterna.

Statsutskottets utlåtande nr 240.

3

Enligt min mening tala övervägande skäl för att ifrågavarande verksamhet
under fredstid bör vara en uppgift för de ordinära polis- och åklagarmyndigheterna.
Ingripanden mot enskilda böra under fred kunna företagas
endast av de vanliga myndigheterna och med anlitande av vanliga tvångsmedel.
Härav följer, att jag anser det icke böra ifrågakomma, att en ny statlig
polisorganisation inrättas i allmänna säkerhetstjänstens ställe.

Emellertid bör å andra sidan beaktas, att det arbete, om vilket här är fråga,
är av speciell natur. Polismyndighet kan i regel icke påräkna att erhålla
anmälan örn sådana förhållanden, som böra föranleda polisingripande i fråga
om spionage och liknande brott, utan har att själv genom fortgående aktiv
spaning förskaffa sig kännedom om påbörjade eller tilltänkta brottsliga förehavanden.
Med hänsyn härtill och på grund av spaningsarbetets art erfordras
för uppgifternas fullgörande personal med särskild utbildning för ändamålet.
Därjämte må framhållas, att bekämpandet av spionage och olovlig
underrättelseverksamhet delvis har en annan karaktär än det polisarbete,
som avser skyddandet av en kommuns invånare mot ofred å gator och vägar
samt mot stöld, misshandel och liknande brott. Av denna anledning kan det
ur kommunal synpunkt framstå såsom mindre naturligt, örn kostnaderna
för verksamheten skulle helt vila på kommunerna. Denna synpunkt har kommit
till starkt uttryck i de av Stockholms stads myndigheter avgivna utlåtandena.
Jag anser alltså, att uppgiften att motverka spionage- och underrättelseverksamhet
i princip bör ankomma på de ordinära polis- och åklagarmyndigheterna.
Dessa myndigheter böra emellertid vid utförandet av det
egentliga spaningsarbete! i allmänhet anlita biträde av statspolispersonal,
vare sig spaningsarbete! bedrives inom eller utom förläggningsorten för statspolisen.
Ekonomiskt innebär detta, att kostnaderna för verksamheten komma
att praktiskt sett helt bäras av statsverket.

Spionage- och underrättelseverksamheten har ofta förgreningar i olika delar
av riket. Inom polisorganisationen bör därför möjlighet finnas till central
överblick över verksamheten och till samordnande av de erforderliga polisåtgärderna.
Jag finner det av denna anledning påkallat, att åt statspolisintendenten
uppdrages att sörja för den behövliga samordningen på detta område.
Detta faller sig desto naturligare som statspolisintendenten redan enligt
gällande föreskrifter fullgör vissa centrala funktioner inom statspolisorganisationen.
Åt statspolisintendenten bör härvid anförtros att handha det
nu inom allmänna säkerhetstjänsten förda centralregistret.

Såsom av det förut anförda framgår, utövar allmänna säkerhetstjänsten
övervakning dels genom vanlig spaningsverksamhet dels ock i form av
radiokontroll. Frågan huruvida radiokontrollen skall fortbestå torde i detta
sammanhang böra upptagas till prövning.

I de av kriget berörda länderna har illegal radiotrafik varit en vanlig företeelse.
Sådan trafik har under krigstiden avslöjats även i vårt land. Den
omständigheten att kriget nu upphört erbjuder icke någon säkerhet för att
icke illegal verksamhet av detta slag även fortfarande kan komma att bedrivas
i viss utstickning, t. ex. örn underjordiska politiska organisationer
skulle upprättas med förgreningar till vårt land. Vidare torde få anses, att
radiokontrollen genom sill blotta existens medför vissa preventiva verkningar.
Benägenheten att använda detta kommunikationsmedel i olovligt
syfte måste uppenbarligen ("»kas, örn det är känt att någon risk för upptäckt
icke föreligger. Slutligen är det ur heredskapssynpunkt av stor vikt att i händelse
av ett skärpt läge personal med utbildning och vana vid radiospaning
finnes afl tillgå i viss omfattning. Jag anser fördenskull, att radiotrafiken
alltjämt åtminstone för någon tid framåt hör stå under kontroll, ehuru verksamhetens
omfattning uppenbarligen kan bligst väsentligt begränsas. Uppgiften,
vilken är av riksomfattande natur och därför icke lämpligen kan full -

4

Statsutskottets utlåtande nr 240.

göras av lokala polismyndigheter, bör direkt ankomma på statspolisen och
således centralt ledas av statspolisintendenten. Om övervakning i nu angivet
sylte anordnas, kommer även amatörradiotrafiken automatiskt under kontroll,
varvid kan tillses, att amatörsändarna ha tillstånd att utföra sändningar
och följa givna föreskrifter rörande verksamheten. Telegrafverket
kommer härigenom att i stort sett befrias från utgifter för övervakning av
nämnda radiotrafik.

Den sakkunnige har föreslagit, att vid statspolisintendentens sida skulle
ställas ett av tre personer bestående råd, med vilket statspolisintendenten
skulle ha att rådföra sig i frågor av större vikt eller principiella frågor med
betydelse utöver det enskilda fallet. Detta uppslag synes mig vara förtjänt
av beaktande. Den här berörda polisverksamheten bör nämligen bedrivas i
enlighet med den rättsuppfattning, som hyses av den övervägande delen av
vårt folk. Ett kontinuerligt samarbete bör därför enligt min mening komma
till stånd mellan statspolisintendenten och vissa medborgarrepresentanter.
Samarbetet synes mig emellertid underlättas, om de scnares antal begränsas
till två. Medborgarrepresentanterna böra ha sådan ställning, att de kunna
följa verksamheten och bilda sig ett omdöme om densamma. Anordningen är
givetvis icke avsedd att rubba statspolisintendentens tjänstemannaansvar.
Detta skall helt kvarstå även i sådana fall, då statspolisintendentens avgöranden
träffats i enlighet med medborgarrepresentantemas rekommendationer.
I överensstämmelse med denna uppfattning har jag för avsikt att, om riksdagen
godkänner mitt förslag att taga statspolisorganisationen i anspråk för
verksamheten, utse två för medborgarsinne kända personer, med vilka statspolisintendenten
kan samråda i principiella spörsmål och andra frågor av
betydelse.

Rörande det personalbehov, som skulle uppkomma, örn ifrågavarande
uppgifter utföras av statspolisen, ha inom socialdepartementet ingående
överväganden ägt rum. Granskningen har inriktats på att begränsa personalbehovet
till vad som är oundgängligt för en tillfredsställande utövning av
verksamheten. Utredning har vidare med samma mål för ögonen verkställts
beträffande personalens löneförmåner och med avseende å behovet av medel
för utgifter av omkostnadsnatur.

Vad först angår spaningsverksamheten erfordras givetvis, att statspolispersonalen
utökas. För förandet av det tidigare nämnda centralregistret liksom
för andra skrivgöromal — särskilt under en övergångsperiod — måste
emellertid även biträdespersonal anställas. Då spaningsarbetet i stor utsträckning
foi di ar anlitande av motorfordon, har det vidare befunnits oundgängligt,
att en särskild bilförare står till förfogande.

Huvuddelen av den statspolispersonal, som kommer att finnas avdelad för
nu ifrågavarande spaningsuppgifter, kommer att vara stationerad i Stockholm.
Kriminalpolisintendenten i Stockholm har en arbetsbörda av den storlek,
att det näppeligen kan åläggas honom att jämväl utöva den direkta ledningen
av nämnda personal. Under kriget har kriminalavdelningen i Stockniåst
uppdelas på två sektioner, av vilka den ena uteslutande avsetts
för ärenden rörande säkerhetstjänsten och utlänningskontrollen m. m. Denna
anordning torde såtillvida böra bestå även i fortsättningen som den omedelbara
ledningen under polismästaren i Stockholm av den därstädes utövade
spaningsverksamheten rörande nu berörda brott bör uppdragas åt en särskild
biträdande kriminalpolisintendent. Behov av kvalificerad arbetskraft
för ifrågavarande verksamhet föreligger även i vad avser de centrala arbetsuppgifterna.
Statspolisintendentens åligganden äro nämligen numera av den
omfattningen, att han icke utan att erhålla kvalificerat biträde torde kunna
påläggas någon ytterligare uppgift av betydenhet. En särskild befattning

Statsutskottets utlåtande nr 240.

o

torde därför böra inrättas, vilkens innehavare närmast under statspolisintendenten
bör förestå centralregistret och i denna egenskap jämväl under statspolisintendentens
ledning handhava de uppgifter, som äga samband med
spaningsverksamhetens samordnande. Denne tjänsteman torde även böra
tagas i anspråk såsom vikarie för statspolisintendenten under ledighet för
denne. Befattningarna såsom chef för spaningsverksamheten i Stockholm och
såsom medhjälpare åt statspolisintendenten vid utförandet av det centrala
arbetet på förevarande område kunna enligt min mening lämpligen förenas
hos en och samma befattningshavare. Med hänsyn till att huvudstaden får
antagas bliva centrum för ifrågavarande polisverksamhet är det nämligen
ur arbetssynpunkt ändamålsenligt, att den som leder det egentliga spaningsarbete
i Stockholm tillika kan nära samarbeta med statspolisintendenten för
att samordna de olika polismyndigheternas arbete. Befattningshavaren bör
anställas för hela rikets behov. Kostnaderna för hans avlöning böra på grund
härav utgå av statsmedel. Därest det skulle befinnas lämpligt, att han övertager
utlänningskontrollen i Stockholm, torde förhandlingar härom böra
upptagas med staden, som i dylikt fall bör bidraga till avlöningskostnaden.

I fråga örn den behövliga utökningen av statspoliskåren har den verkställda
utredningen givit vid handen, att för ett tillfredsställande uppehållande av
spaningsverksamheten erfordras en personalstyrka i hela riket om följande
antal befattningshavare i olika tjänstegrader, nämligen 3 kriminalkommissarier,
14 kriminalöverkonstaplar, 4 biträdande kriminalöverkonstaplar och
52 kriminalkonstaplar eller alltså tillhopa 73 befattningshavare. Då statspolisavdelningen
i Stockholm redan tidigare för tillgodoseende av behovet av
särskild personal för detta ändamål provisoriskt förstärkts med 21 polismän,
skvdle alltså den erforderliga nettoökningen av statspoliskåren inskränka
sig till 52 befattningshavare.

De nya statspolismännen skola fördelas på olika statspolisavdelningar.
Med hänsyn till spaningsverksamhetens speciella natur och då fördelningen
på olika avdelningar åtminstone delvis torde böra anpassas med hänsyn till
förekommande arbetsuppgifter torde beslut om personalens uppdelning på
avdelningar få fattas av Kungl. Majit.

Vid den provisoriska förstärkningen av statspolisavdelningen i Stockholm
ha Kungl. Maj:ts beslut örn avdelningens utökning meddelats för ett år i sänder.
Detta bar medfört, att de polismän, med vilka poliskåren i anledning
härav måste utökas, endast kunnat anställas på extra stat. Därest detta system
skulle tillämpas även i fortsättningen, kunde de nyantagna polismännen först
efter lång väntetid erhålla ordinarie tjänster. Samma förhållande skulle inträda
i de övriga städer, vilkas statspolisavdelningar skulle förstärkas. En
sådan ordning kan icke anses tillfredsställande. Den torde heller icke vara
behövlig. Med hänsyn lill den omfattning, i vilken vakanser förekomma i de
kommunala poliskårerna, lärer nämligen, örn ifrågavarande polisverksamhet
skulle inskränkas, de därigenom överflödiga statspolismännen utom möjligen
kriminalkommissarierna kunna på relativt kort lid återföras lill tjänstgöring
inom polisdistrikten. Jag förordar därför, att de blivande besluten
örn utökning av statspolisavdelningar för här berörda ändamål icke göras
tidsbegränsade.

Därest statspolisen i här avsedd omfattning Ingés i anspråk för uppdagande
av spioneri och liknande brott torde vissa jämkningar i polislagstiftningen
vara erforderliga. Jag kommer alt senare denna dag framlägga förslag
lill erforderliga lagstiftningsåtgärder.

Vad beträffar bilrädespersonnlen bär det visat sig icke möjligt alt för budgetåret
l!)4(i/47 räkna med eli mindre antal befallningbavare jin 34. .Tåg vill
dock framhålla, alt, sedan vissa övergångsuppgifter ullörts, bilrädespersonalen
torde kunna högst väsentligt begränsas.

6 Statsutskottets utlåtande nr 240.

Den totala personalstyrkan för spaningsverksamheten skulle vid bifall till
vad jag nu förordat uppgå till 109 befattningshavare. Såsom förut anförts
funnos ännu den 1 januari 1946 vid allmänna säkerhetstjänstens spaningsavdelning
153 tjänstemän. Det av mig nu förordade antalet befattningshavare
innebär sålunda en väsentlig inskränkning i förhållande till det antal som
intill senaste tid för motsvarande uppgifter sysselsatts inom allmänna säkerhetstjänsten.
Skillnaden kommer att ytterligare ökas, när efter en viss övergångsperiod
indragning kan ske av biträdespersonal.

Med avseende å avlöningsförmånerna till nu angivna personal föreslår jag
i likhet med den sakkunnige, att statspolisintendenten för uppdraget att utöva
den centrala ledningen av ifrågavarande verksamhet tillerkännes ett årsarvode
av 1 800 kronor.

Den befattningshavare, vilken skulle ha att närmast under statspolisintendenten
utföra förekommande centrala arbetsuppgifter samt leda spaningsarbete!
i Stockholm, torde, i avbidan på närmare erfarenhet rörande arbetsuppgifternas
omfattning, icke böra erhålla pensionsberättigande tjänst.
I stället torde arvodesanställning böra beredas honom. Då antalet av de
personer, som kunna ifrågakomma för befattningen, lärer vara relativt begränsat,
synes det för att trygga ett lämpligt personval vara nödvändigt,
att arvodet icke utmätes för snävt. Jag vill nämna, att kriminalpolisintendent
i Stockholm åtnjuter lön enligt lönegrad B 30 i det av Kungl. Majit
den 29 april 1938 fastställda lönereglementet för ordinarie tjänstemän vid
vissa av överståthållarämbetets avdelningar och ämbetet underlydande institutioner
m. m. (— A 30 i civila avlöningsreglementet) jämte avlöningsförstärkning
av 1 500 kronor om året ävensom dyrtidstillägg å dessa förmåner
enligt de för Stockholms stads befattningshavare gällande grunderna. För
förvärv av en lämplig arbetskraft för här berörda uppgifter torde dock icke
vara nödigt att räkna nied arvode av samma storlek som avlöningen till
kriminalpolisintendent i Stockholm. Man synes emellertid böra utgå ifrån
att befattningshavaren bör komma i åtnjutande av arvode motsvarande avstådda
löneförmåner å tjänst, som av honom innehas, samt därutöver viss
särskild ersättning. Det är icke möjligt att mera exakt angiva till vilket belopp
arvodet nied tillämpande av dessa grunder konnner att uppgå. Jag
föreslår, att vid anslagsberäkningen ett belopp av 18 000 kronor avses för
ändamålet.

Till statspolismännens avlöning m. m. är staten skyldig utbetala bidrag
i princip motsvarande de förmåner, som tillförsäkrats polismännen i de kommunala
lönereglementena. Jag beräknar, att under nästa budgetår för ändamålet
kommer att åtgå ett belopp av 792 800 kronor.

Till bilföraren torde nied beaktande av den allmänna arbetsmarknadens
löner ersättning böra utgå efter 5 500 kronor örn året. Denna ersättning är
lägre än det bidrag staten skulle lia att utgiva örn en kriminal- eller ordningskonstapel
inom statspolisen foges i anspråk.

Vad slutligen de kvinnliga befattningshavarna angår, bör en av dessa, vilken
skall stå till förfogande för den nye befattningshavaren hos statspolisintendenten,
vara språkkunnig och kunna användas såsom tolk. I betraktande
av det allmänna löneläget torde för henne böra räknas med en ersättning
av 7 200 kronor örn året. Ett av biträdena — nied placering å statspolisintendentens
expedition — anser jag böra hänföras till 4 lönegraden å den
i civila icke-ordinariereglementet upptagna löneplanen Ex. övriga biträden
lära endast böra beredas arvodesanställning. Såsom genomsnittsarvode synes
man lämpligen kunna räkna nied det av den sakkunnige angivna beloppet
av 4 560 kronor örn året. Därjämte bör för tillfällig skrivhjälp avses ett belopp
av förslagsvis 12 000 kronor. Enligt nu angivna beräkningsgrunder skulle
löneutgifterna för den kvinnliga personalen utgöra cirka 169 000 kronor.

Statsutskottets utlåtande nr 240.

7

Samtliga löneutgifter för spaningsverksamheten skulle alltså uppgå till
(1 800 + 18 000 + 792 800 + 5 500 + 169 000) 987 100 kronor.

Spaningsverksamheten föranleder härutöver vissa andra kostnader. Så måste
statspolisens bil- och cykelpark utökas. Anskaffningsbehovet kan uppskattas
till 7 bilar och 20 cyklar. Efter ett pris av 8 000 kronor per bil och
200 kronor per cykel, skulle sammanlagda kostnaderna härför uppgå till
60 000 kronor. I den mån en minskning av ifrågvarande polisarbete kommer
att äga rum bli de nu nämnda fordonen behövliga för förnyelse av statspolisens
bil- och cykelbestånd i övrigt. Genom den föreslagna fordonsanskalfningen
komma alltså under nyssnämnda förutsättning de framtida
inköpskostnaderna att reduceras. För den nya personalen måste vidare möbler,
skrivmaskiner och andra inventarier i viss utsträckning inköpas. Härför
erfordras enligt gjorda beräkningar ett belopp av 36 000 kronor. De nu
nämnda utgifterna äro av engångsnatur. Av verksamheten föranledda löpande
utgifter hänföra sig till underhåll och drift av motorfordon och cyklar,
expenser, ersättning till polisdistrikten för tillhandahållande av expeditionslokaler
och garage samt för städning, lyse och telefon m. m. En förhandsberäkning
av dessa utgifter måste bli mycket approximativ. Jag föreslår, att
för nämnda ändamål beräknas ett sammanlagt belopp av 220 000 kronor.
Till bestridande av utgifter av omkostnadsnatur skulle alltså behöva anvisas
tillhopa (60 000 + 36 000 + 220 000) 316 000 kronor.

De totala kostnaderna för spaningsverksamheten under nästa budgetår
skulle i enlighet med det anförda uppgå till (987 100 + 316 000) 1 303 100
kronor.

Vad härefter vidkommer radiokontrollen har den i departementet verkställda
översynen resulterat i att den nuvarande personalstyrkan, vilken omfattar
84 befattningshavare, kunnat nedbringas till cirka 35 tjänstemän, av
vilka 23 polismän. Det har vidare ansetts möjligt att för flertalet polisbefattningar
avse ordningspolismän i stället för kriminalpolismän, varigenom
även en viss besparing uppkommer. Kostnaderna för radiokontrollen under
nästa budgetår lia med dessa utgångspunkter och för täckande av medelsbehovet
för omkostnader uppskattats till 469 700 kronor. Till jämförelse
må nämnas, att de löpande kostnaderna under år 1944 uppgingo till över
800 000 kronor. Närmare redogörelse för radiokontrollens organisation än
den nu lämnade torde icke böra inflyta i statsrådsprotokollet. Ytterligare
upplysningar torde i stället få lämnas till riksdagens vederbörande utskott.

Till de medborgarrepresentanter, nied vilka statspolisintendenten skulle
ha att samråda, torde böra utgå arvode med 25 kronor för varje sammanträde.
De sammanlagda arvodeskostnaderna under nästa budgetår synas kunna
approximativt beräknas till 700 kronor.

I sin helhet skulle alltså verksamheten för nästa budgetår kunna beräknas
draga en kostnad av (1 303 100 + 469 700 + 700) 1 773 500 kronor.

Härtill måste läggas vissa nu icke förutsebara utgifter för undersökningar
i utlandet rörande svenska medborgares samt vissa här i landet verksamma
utlänningars förhållanden under kriget. Med hänsyn härtill och då vissa av
de förut angivna utgiftsposterna t. ex. för statspolismännens löner — vilka
växla i olika polisdistrikt —- icke kunna på förhand exakt beräknas, anser
jag, att för ifrågavarande ändamål bör anvisas ett anslag av 1 800 000 kronor,
vilket anslag bör hava karaktären av förslagsanslag. Detsamma torde
böra betecknas Kostnader till särskild polisverksamhet för hindrande och
uppdagande av spioneri m. m.

Utöver dessa kostnader torde staten övergångsvis — för tiden den 1 juli —
den 31 december 1946 — böra bestrida avlöningen för en extra stadsfiskal i
Slockholm med uppgift att handlägga åtal mot för landsskadlig verksamhet

8

Statsutskottets utlåtande nr 240.

misstänkta personer. Jag tiar för avsikt att, om riksdagen icke framställer
erinran häremot, föreslå, att för ändamålet erforderligt belopp anvisas från
förslagsanslaget till anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen örn
polisväsendet i riket stadgade ordning m. m.

Därjämte kan ifrågakomma att utgiva bidrag till kostnader, som polisdistrikt
före den 1 juli 1946 haft att vidkännas för åtgärder, vilka avsett
hindrande och uppdagande av spioneri m. m. Kungl. Majit har hittills i sådana
ärenden fattat beslut från fall till fall. Då ifrågavarande polisverksamhet
varit koncentrerad till vissa polisdistrikt, vilka således åsamkats mera
betydande kostnader för verksamheten, kan det vara motiverat, att staten
lämnar bidrag till kostnaderna. För närvarande ligger under Kungl. Majits
prövning en framställning om bidrag från Stockholms stad. Jag förutsätter,
att Kungl. Majit även efter ingången av nästa budgetår skall äga att, örn och
i den mån så finnes skäligt, tilldela polisdistrikt bidrag till utgifter för angivna
verksamhet, vilka belöpa på tiden före den 1 juli 1946. För ändamålet
torde böra anlitas det nyssnämnda anslaget till anordnande av polisbevakning
i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning m. m.

Yissa avvecklingsfrågor,

Uppsägningsvillkor för allmänna säkerhetstjänstens personal. I den sakkunniges
promemoria erinras, att genom Kungl. Majits cirkulär den 29 juni
1945 (nr 516) angående vissa avvecklingsåtgärder inom statsförvaltningen i
samband med övergången till fredsförhållanden riktlinjer uppdragits beträffande
avvecklingen av uppkommande överskott av civil personal utan ordinarie
eller extra ordinarie tjänstemannaställning. Enligt dessa riktlinjer skulle
anställningshavare med minst två års anställningstid i allmänhet åtnjuta tre
månaders uppsägning.

Med anslutning till den sakkunniges förslag har föredragande statsrådet
förordat, att de i nämnda cirkulär angivna normerna komma till tillämpning
även beträffande allmänna säkerhetstjänstens personal.

Behandlingen av hos allmänna säkerhetstjänsten kvarliggande brev in. m.

Den sakkunnige har uttalat att allmänna säkerhetstjänstens handlingar borde
arkiveras efter samma principer som i allmänhet gällde för arkivering av
statsmyndigheternas handlingar. Beträffande det material, som samlats på
grund av kommunikationskontrollen, ifrågasättes emellertid huruvida anledning
förelåge att för framtiden bevara detsamma.

Sistnämnda material utgöres av dels post- och telegramförsändelser samt
andra försändelser, vilka tagits i beslag eller vilkas expediering inställts genom
säkerhetstjänstens ingripande, ävensom rapporter över avlyssnade telefonsamtal,
dels ock kartotek och andra register över granskade försändelser
och avlyssnade telefonsamtal.

I promemorian upplyses, att postförsändelserna omfattade 4 säckar rekommenderade
brev, 115 säckar vanliga brev och brevkort samt 85 säckar
korsband. Samtliga försändelser voro registrerade. Rapporterna över avlyssnade
telefonsamtal förvarades i samlingspärmar med 250—300 telefonrapporter
i varje pärm, vilka i sin tur inlagts i inemot 100 kartonger, envar

Statsutskottets utlåtande nr 240.

9

rymmande 7 pärmar. Därjämte funnes ett mindre antal försändelser, som
kvarhållits i samband med den s. k. samfärdselkontrollen, d. v. s. övervakningen
av järnvägar samt väg-, sjö- och luftförbindelser.

På anmodan av föredragande statsrådet har inom allmänna säkerhetstjänsten
beträffande de hos säkerhetstjänsten den 30 juni 1945 kvarliggande breven
verkställts utredning rörande orsakerna till brevens kvarliållande. En redogörelse
för utredningsresultatet lämnas på s. 31—32 i propositionen.

Föredragande statsrådet har anfört följande.

I 2 § lagen den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. m. medgavs -— under förutsättning att det befanns erforderligt för
att hindra att obehörig erhölle kännedom om förhållanden, vilkas meddelande
till främmande makt kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning
eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller för att vinna
utredning örn obehörigt utforskande av sådant förhållande eller örn överbringande
till obehörig av meddelande därom — bland annat att föremål
finge tagas i beslag samt expediering av postförsändelse inställas eller fördröjas.
Av övergångsbestämmelserna till lagen torde få anses framgå, att åtgärder,
som beslutats med stöd av lagen, icke finge upprätthållas längre tid än

lagen ägde giltighet. . „ ,

I samband med lagens upphörande den 30 juni 194o uppkom Dagan, hur
man borde förfara med de brevförsändelser, som med stöd av lagens bestämmelser
omhändertagits av allmänna säkerhetstjänsten. Frågan behandlades
av Kungl. Majit, som genom beslut den 29 juni 1945 anbefallde säkerhetschefen
att tillse, att brev, som innehölle penningar, värdehandlingar eller
värdeföremål i övrigt, vidarebefordrades till adressaten, att försändelser,
vilka innehölle från utlandet ankomna kartor, överlämnades till försvarsstaben,
samt att övriga försändelser, i den mån desamma av vederbörlig avsändare
efterfrågades, på begäran av denne antingen återställdes till avsändaren
eller vidarebefordrades till adressaten. Förstnämnda grupp av brev har
därefter av säkerhetstjänsten överlämnats till generalpoststyrelsen, som vidareexpedierat
breven. Försändelser, innehållande kartor, ha i enlighet med
Kungl. Maj :ts beslut omhändertagits av försvarsstaben. Övriga försändelser
finnas alltjämt i säkerhetstjänstens förvar. Hos generalpoststyrelsen har efter
meddelandet av Kungl. Majits beslut reklamation eller annan förfrågan rörande
dessa brev icke i något fall förekommit.

Den sakkunnige föreslår, att de hos allmänna säkerhetstjänsten kvarliggande
breven förvaras intill utgången av året näst efter det, lindel vilket
parlamentariska undersökningskommissionen slutfört sitt uppdrag och
Kungl. Majits beslut i anledning därav meddelas samt, för den händelse därav
föranledes ytterligare prövning, slutlig sådan prövning skett. Efter denna
tidpunkt skulle breven förstöras. I fråga om värdeförsändelse anser dock den
sakkunnige, att såsom tidigaste tidpunkt för förstörandet bör bestämmas
den 1 januari 1949. Samtliga registerkort skulle emellertid i postverkets intresse
förvaras enligt samma grunder som andra arkivalier.

Generalpoststyrelsen förordar i sitt yttrande över den sakkunniges förslag,
att breven överlämnas till styrelsen för vidarebefordran till adressaten eller
— örn detta anses icke böra ske — för återställande till avsändaren. Riksarkivet
åter företräder i sitt utlåtande närmast den uppfattningen, att breven
böra arkiveras.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har jag funnit erforderligt upplaga
frågan örn hur med breven bör förfaras till ytterligare övervägande.
Tvångsåtgärder beträffande dessa äga icke längre bestånd, enär breven efter

Uihann till riksdagens protokoll IDAG. G saini. Ar 240. *

10

Statsutskottets utlåtande nr 240.

reklamation utlämnas till avsändaren eller vidarebefordras till adressaten
Spörsmålet är emellertid, huruvida positiva åtgärder skola vidtagas för försändelsernas
vidarebefordran eller, om så ej sker, hur länge breven skola
förvaras, huruvida de skola efter viss tid förstöras eller örn de skola behandlas
som arkivalier.

Ett skäl, som onekligen kan anföras för att försändelserna böra vidareexpedieras,
är att de moto betalning medelst frankotecken överlämnats till
postverket för befordran. Å andra sidan föreligga åtskilliga omständigheter,
som tala emot ett. sadant tillvägagångssätt. Ur rent formell synpunkt kan
framhållas, att enligt gällande bestämmelser postverket icke gentemot avsändare
eller adressat har ekonomiskt ansvar för förlust, försening eller felutlämning
av vanlig — icke assurerad eller rekommenderad — postförsändelse.
En sådan formell synpunkt bör dock givetvis icke vara avgörande för frågans
bedömande. Däremot synes det mig med hänsyn till den förhandenvarande
situationen da försändelser, som av speciella skäl omhändertagits
av myndighet under rådande krigsläge och som i många fall bort vara adressaterna
till handa för länge sedan, ligga anhopade i stor massa — befogat
att bedöma spörsmålet främst ur praktiska synpunkter.

Inrikesbreven ha i allmänhet stoppats av militära skäl. En del uppgifter
av mditärt innehåll äro alltjämt aktuella. Ett mycket stort antal av dessa
brev har avsänts av personal vid militärförband i gränstrakterna.

Beträffande utrikesförsändelserna kan det starkt ifrågasättas, huruvida
vidarebefordran bör ske av brev, som stoppats av militära skäl, framför allt
örn dessa skäl avse förhallanden, vilka fortfarande äro av betydelse. Mindre
lämpligt synes även vara att nu expediera försändelser adresserade till tidigare
tyska myndighetspersoner eller ledande nazister. Detta gäller även brev ställda
till utländska under kriget verksamma propagandaorgan. Försändelser som
under gamla adresser nu skulle sändas till centraleuropeiska länder — där
stora folkomflyttningar ägt rum både under och efter kriget — torde i ett
synnerligen stort antal fall vara obeställbara.

Brevens innehåll lärer i det alldeles övervägande antalet fall numera vara
utan betydelse för adressaterna. I den mån tilltänkta affärstransaktioner på
grund av brevens kvarhållande icke kommit till stånd, torde det nu i allmänhet
vara för sent att härutinnan vidtaga rättelse. Även örn frågan, hur
med breven skall förfaras, är i viss mån tveksam, anser jag, att övervägande
skal tala för att brev, som på grund av med kriget sammanhängande förhallanden
stoppats, i många fall för flera år sedan, ej nu böra vidarebefordras.
Breven torde emellertid icke böra undanhållas avsändare och adressatei,
som finna skäl efterfråga dem. Uppfattningen, att breven skulle vara
att betrakta såsom arkivalier, kan jag sålunda icke dela.

-lag hyser alltså den meningen, att breven böra bevaras under skälig tid
förslagsvis till den 1 juli 1949. De brev, som då ej efterfrågats böra förstöras.

Örn riksdagen ej uttalar erinran mot detta förslag, har jag för avsikt att
vidtaga åtgärder för att i samband med säkerhetstjänstens avveckling breven
jamte tillhörande registerkort överlämnas i postverkets vård med förordnande,
att brev, som efterfrågas av reklamant, skall utlämnas till denne
samt att de brev, som icke efterfrågats före den 1 juli 1949, skola förstöras!

Vid kommunikationskontrollen i övrigt erhållet material torde efter beslut
av Kungl. Maj:t böra vid lämplig tidpunkt förstöras.

Statsutskottets utlåtande nr 240.

11

Motionen.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Johansson i Stockholm
m. fl. väckt motion (11:542), vari hemställts, att riksdagen vid bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 284 för sin del måtte besluta, att statspolisintendenten
i anförda verksamhet i sedvanlig ordning samråder med vederbörande
departementschef, att om något råd därutöver blir erforderligt detta
får en mera allsidig sammansättning, samt att de av säkerhetspolisen beslagtagna
breven, med ovan anförda undantag, i möjligaste mån återställas
till adressaten eller avsändaren och att anteckningarna beträffande avlyssnade
telefonsamtal ställas till de avlyssnades förfogande, samt att materialet
i övrigt arkiveras.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.

Utskottet.

Såsom föredragande statsrådet framhållit bör en sådan speciell organisation
som den allmänna säkerhetstjänsten uppenbarligen icke äga bestånd
under mera normala förhållanden. Organisationen bör upphöra med utgången
av detta budgetår.

Uppgiften att övervaka och följa den spionage- och underrättelseverksamhet,
som jämväl i nuvarande läge kan förekomma i vårt land, bör såsom
statsrådet framhållit tillkomma de ordinära polis- och åklagarmyndigheterna
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skola dessa vid utförandet av det egentliga spaningsarbetet
i allmänhet anlita biträde av statspolispersonal, varigenom kostnaderna
för verksamheten komma att praktiskt sett helt bäras av statsverket.
En sådan anordning synes även utskottet lämplig.

Då spionage- och underrättelseverksamheten ofta har förgreningar i olika
delar av riket, har behov ansetts föreligga av en central överblick över verksamheten
och av möjlighet att samordna de erforderliga polisåtgärderna. Den
behövliga samordningen föreslås skola ombesörjas av statspolisintendenten,
som jämväl skulle anförtros att handha det nu inom allmänna säkerhetstjänsten
förda centralregistret. Vid intendentens sida skulle ställas ett råd,
med vilket han skulle lia att rådföra sig i frågor av större vikt eller principiella
frågor med betydelse utöver det enskilda fallet. Rådet skulle enligt
sakkunnigförslaget utgöras av tre personer. För underlättande av samarbetet
har antalet ledamöter i rådet dock i Kungl. Maj:ts förslag begränsats
till två.

Vad sålunda föreslagits har utskottet ansett sig böra förorda. I motionen
11:542 föreslås, att rådet skall innesluta representanter från samtliga i riksdagen
representerade politiska riktningar. En sådan mera vidlyftig sammansättning
av rådet synes på de skäl föredragande statsrådet anfört böra undvikas.
Tills vidare torde systemet med tvåmannaråd böra försöksvis tilllämpas.

12

Statsutskottets utlåtande nr 240.

Kostnaderna för den ifrågavarande verksamheten lia beräknats till
1 800 000 kronor. Utskottet är för sin del icke berett att godkänna utgifter
av denna storleksordning till ändamål av ifrågavarande slag såsom naturliga
för normala förhållanden. Vid framtida medelsanvisning bör jämväl frågan
örn behövligheten av en organisation för ändamålet tagas under förnyat
övervägande. Vad angår den för instundande budgetår beräknade kostnadsramen,
anser utskottet att en viss ^knäppning bör kunna äga rum. Utskottet
är med hänsyn härtill ej berett tillstyrka, att anslag till ändamålet anvisas
med högre belopp än 1 500 000 kronor och förutsätter att Kungl. Maj :t vidtager
en mot nedsättningen av anslagsbeloppet svarande begränsning av organisationen.

Vad angår behandlingen av hos allmänna säkerhetstjänsten kvarliggande
brev m. m., synes denna fråga böra bliva föremål för ytterligare överväganden,
varvid i främsta rummet de rättsliga synpunkterna böra närmare klarläggas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Kostnader till särskild polisverksamhet för hindrande och
uppdagande av spioneri m. m. för budgetåret 1946/47 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 500 000 kronor,

II. att motionen 11:542 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 21 juni 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Lindström, Larsson,
Bäckström, Karl Andersson, Heiding, Mannerskantz, Gustaf Karlsson, Gillström, Berling,
fröken Andersson och herr Ivar Persson; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Ward, Ohlin, Falla,
Andersson i Malmö, Mårtensson, Pettersson i Dahl, Petterson i Degerfors, Thäpper,
Onsjö och Birke.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462544