Statsutskottets utlåtande nr 230.
1
Nr 230.
Ankom till riksdagens kansli den 18 juni 1946 kl. 5 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till vissa ändringar i civila avlöning sreglementet, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 274 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 26 april 1946, föreslagit
riksdagen att dels godkänna vid propositionen fogade förslag till kungörelser
om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 (nr 8), om ändrad lydelse av 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet
den 21 juni 1940 (nr 652) samt om ändrad lydelse av 49 § folkskolans
avlöningsreglemente den 30 juni 1942 (nr 619), dels ock bemyndiga
Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad chefen för finansdepartementet
i nämnda protokoll förordat
a) besluta — i förekommande fall med retroaktiv verkan från och med
den 1 juli 1945 — örn särskilda förmåner åt befattningshavare, som efter
omplacering från en stationerings- eller förläggningsort till en annan icke
kunnat anskaffa familjebostad å den nya stationerings- eller förläggningsorten,
b) meddela föreskrifter örn ersättning för uppkommande merkostnad för
befattningshavares resa mellan bostad och tjänstgöringsplats,
c) besluta om inköp på statens bekostnad av vissa inventarier till tjänstebostad
åt sådan landshövding, som tillträtt sin tjänst före den 1 juli 1946
men ännu ej anskaffat avsedda inventarier,
d) meddela erforderliga övergångsbestämmelser i anledning av löneregleringen
för landssekreterare och landskamrerare samt i mån av behov besluta
örn löneklassplacering av nämnda befattningshavare från och med den
1 juli 1946 med avvikelse från bestämmelserna i 8 § civila avlöningsreglementet,
e) meddela föreskrift om partiellt avskaffande tills vidare av den s. k.
karenstiden för folkskolans extra ordinarie lärare, samt
f) meddela föreskrifter i fråga om ersättning åt ordinarie lärare vid folkoch
småskoleväsendet vid viss vikariatstjänstgöring under ferietid.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 230.
1
2
Statsutskottets utlåtande nr 230.
Särskilda förmåner åt befattningshavare, sorn efter omplacering från en
stationerings- eller förläggningsort til! en annan ieke kunnat anskaffa familjebostad
å den nya stationerings- eller förläggningsorten. Av redogörelsen
under punkten 1 i statsrådsprotokollet framgår bland annat följande.
Enligt kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 382) angående ersättning för
flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare — vilken kungörelse
äger tillämpning å ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, vilka
äro underkastade civila avlöningsreglementet, civila icke-ordinariereglementet,
militära avlöningsreglementet eller militära icke-ordinariereglementet,
samt å fast anställt manskap, för vilket manskapsavlöningsreglementet gäller
— äger befattningshavare vid flyttning åtnjuta ersättning bland annat
för s. k. dubbelhyra. Har befattningshavaren nödgats hyra ny bostad för
tid, innan flyttningen verkställts, och har han för samma tid vidkänts hyra
jämväl för den förutvarande bostaden, må sålunda, jämlikt 9 § kungörelsen,
skälig ersättning beredas honom för hyra av den nya bostaden under berörda
tid. Om befattningshavaren efter flyttningen nödgas vidkännas hyra
för den förutvarande bostaden trots styrkta försök att undvika dylik utgift,
må han åtnjuta skälig ersättning jämväl därför. Hyresersättning må i regel
icke beräknas för längre tid än ett år.
Fråga har nu uppkommit om beredande av särskilda förmåner — utöver
den ersättning, som kan utgå enligt förenämnda kungörelse — åt befattningshavare,
som efter omplacering från en stationerings- eller förläggningsort
till en annan på grund av rådande bostadsbrist icke kunnat anskaffa
familjebostad å den nya stationerings- eller förläggningsorten. I särskilda
skrifter till Kungl. Maj:t lia sålunda ett antal beställningshavare vid armén,
som erhållit ändrad förläggningsort och icke kunnat erhålla familjebostad å
den nya förläggningsorten, anhållit örn rätt att i avlöningshänseende få anses
bibehållna vid den tidigare förläggningsorten. Beställningshavarna i fråga
skulle härigenom erhålla dels lön enligt den för den förutvarande förläggningsorten
gällande ortsgruppen, dels ock tjänstgöringstraktamente enligt
härom gällande bestämmelser. Jämväl chefen för arméstaben, på uppdrag av
chefen för armén, och svenska officersförbundet ha i särskilda skrivelser till
Kungl. Majit gjort framställning i samma syfte.
I ärendet lia utlåtanden avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarsväsendets
lönenämnd och statskontoret.
Statskontoret har till en början framhållit, att den för närvarande rådande
bostadsbristen medförde olägenheter vid förflyttning av statliga befattningshavare
icke enbart inom försvarsväsendet utan även inom andra grenar av
statsförvaltningen. Då med hänsyn härtill enhetliga normer på området enligt
statskontorets mening uppenbarligen vore påkallade, har ämbetsverket ansett
sig böra upptaga problemet i hela dess vidd. Statskontoret erinrar härefter
om att befattningshavare, som förflyttats utan egen önskan, i flyttningsersättningskungörelsen
erhållit en i vissa avseenden förmånligare ställning än
en befordrad befattningshavare. Enligt ämbetsverkets mening borde denna
skillnad upprätthållas även då det gällde att avgöra om och i vilken omfattning
det på grund av onormala förhållanden å bostadsmarknaden kunde vara
påkallat att medgiva omplacerad tjänsteman förmåner utöver dem, som kun
-
Statsutskottets utlåtande nr 230.
3
de utgå enligt nämnda kungörelse. Med utgångspunkt härifrån har statskontoret
ansett, att befattningshavare, som förflyttats utan egen önskan, såvitt
möjligt borde få sina merkostnader på grund av förflyttningen täckta. Därest
sådan befattningshavare till följd av rådande bostadsbrist å den nya tjänstgöringsorten
icke kunde erhålla familjebostad, som av honom skäligen borde
accepteras, borde han efter därom till Kungl. Maj:! gjord framställning
få betraktas såsom fortfarande stationerad på den förutvarande tjänstgöringsorten
och åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt i detta avseende gällande
bestämmelser. Dessa förmåner borde få uppbäras så länge nyss angivna hinder
för flyttning förelåge. Vad åter anginge befordrad befattningshavare förelåge
uppenbarligen icke lika starka skäl att medgiva särskilda förmåner utöver
dem, som utginge enligt flyttningsersättningskungörelsen. Ämbetsverket
ville dock icke motsätta sig, att jämväl sådan befattningshavare medgåves en
något förmånligare ställning än som följde av sagda kungörelse. Dylika medgivanden
borde dock begränsas till befattningshavare, som flyttade från
högre till lägre dyrort. I sådana fall borde befattningshavaren — förutom ersättning
för dubbelhyra enligt flyttningsersättningskungörelsen — få uppbära
avlöning såsom örn han fortfarande vore stationerad å den förutvarande
tjänstgöringsorten men däremot icke tjänstgöringstraktamente. Förmånerna
borde få bibehållas, till dess familjebostad å den nya stationeringsorten
kunnat anskaffas, dock längst intill den 1 april, respektive den 1 oktober,
som infölle näst efter 3 månader efter utnämningen.
Chefen för finansdepartementet har för egen del anfört följande.
Den för närvarande rådande bostadsbristen har, såsom framgår av den
lämnade redogörelsen, medfört att befattningshavare, som förflyttats från
en stationeringsort till en annan, i åtskilliga fall icke kunnat erhålla familjebostad
å den nya stationeringsorten förrän avsevärd tid efter omplaceringen.
Befattningshavarens familj har på grund härav nödgats kvarbo å den tidigare
stationeringsorten, vilket medfört betydande merkostnader för den enskilde
tjänstemannen. Enligt gällande kungörelse angående ersättning för flyttningskostnad
kan visserligen gottgörelse beredas befattningshavaren för dubbelhyra,
då bostad måste innehavas både på den förutvarande och på den nya
stationeringsorten. Härigenom bliva emellertid allenast en del av de uppkommande
merkostnaderna täckta. Det har med anledning härav nu föreslagits,
att i här avsedda fall vissa ytterligare förmåner skulle medgivas vederbörande
befattningshavare.
Jämväl för egen del finner jag skäl föreligga, att i vissa av nu ifrågavarande
fall särskilda förmåner medgivas vederbörande utöver dem, som utgå
enligt flyttningsersättningskungörelsen. Dessa förmåner torde i enlighet med
vad i ärendet föreslagits böra omfatta rätt att åtnjuta lön enligt den för den
tidigare stationeringsorten gällande ortsgruppen samt t jänstgöringstraktamenle.
Vad angår traktamentets storlek torde det vara till fyllest, att detta som
regel utgår med det reducerade belopp, som enligt vederbörlig traktaments1
abell från och med löle dygnet gäller för befattningshavare utan eget hushåll.
Jag förutsätter härvid, att gottgörelse för dubbelhyra enligt flyttningsersättningskungörelsen
icke utgår flir lid, varunder tjänstgöringstraktamente
uppbäres. De nu ifrågavarande särskilda förmånerna torde på skäl som
försvarets civilförvaltning anfört i regel icke böra få åtnjutas under längre
tid än sex månader. Vad i övrigt beträffar de närmare förutsättningarna för
förmånernas utfående torde utformningen av dessa få ankomma på Kungl.
Majit.
Förevarande spörsmål synes vara av beskaffenhet att böra underställas
riksdagens prövning. Jag tiilstyrker, att Kungl. Majit utverkar riksdagens be
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 230.
myndigande att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående
förordats besluta örn särskilda förmåner åt befattningshavare, som efter omplacering
från en stationerings- eller förläggningsort till en annan icke kunnat
anskaffa familjebostad å den nya stationerings- eller förläggningsorten.
Hinder torde därvid icke böra möta för Kungl. Maj:t att medgiva dylika förmåner
retroaktivt för tiden sedan den 1 juli 1945.
I samband med Kungl. Majfts ifrågavarande förslag har utskottet till behandling
förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Hagman m. fl. (I: 353) och den andra inom andra kammaren av herr
Wiberg m. fl. (II: 537), i vilka hemställts, att ersättning till förflyttad befattningshavare
må utgå i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som
avgivits av statskontoret,
dels ock en inom andra kammaren av herrar Senander och Kempe väckt
motion (II: 541) med yrkande av enahanda innebörd.
I fråga om de skäl, vilka anförts till stöd för nämnda förslag, får utskottet
hänvisa till motionerna 1:353 och II: 541.
Ersättning i vissa fall för resor mellan befattningshavares bostad och
tjänstgöringsplats. Framställningar om beredande av ersättning åt personal
för resor från bostaden till avlägset belägna tjänsteställen lia gjorts av styrelserna
för Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening och för svenska tullmannaförbundet,
vilka framställningar med eget yttrande överlämnats av generaltullstyrelsen.
över framställningarna har riksräkenskapsverket avgivit
infordrat yttrande.
En framställning med liknande syfte har vidare gjorts av styrelsen för postverkets
kansli- och kontorsbiträdeskårers centralorganisation. Över denna
framställning lia utlåtanden avgivits av generalpoststyrelsen, allmänna lönenämnden
och riksräkenskapsverket.
Departementschefen anför för egen del följande.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen var frågan om beredande
av ersättning i vissa fall åt befattningshavare för vissa kostnader vid resor
mellan bostad och tjänsteställe föremål för behandling i samband med den
år 1942 företagna revisionen av allmänna resereglementet. Det framhölls
därvid, att resor för inställelse till den vanliga tjänstgöringen å tjänstgöringsorten
icke vöre att jämställa med egentliga tjänsteresor och att en reglering
av ersättningsfrågan därför icke borde ske i resereglementet. Då det
vidare icke ansågs möjligt att uppdraga några allmänna riktlinjer beträffande
vare sig förutsättningarna för rätt till ersättning eller grunderna för
dess utgående, meddelades icke några allmänna bestämmelser i ämnet. Jämväl
frågan om ersättning skulle utgå i ett då föreliggande särskilt fall lämnades
öppen.
Förevarande fråga har nu ånyo aktualiserats genom framställningar i ämnet
från tre personalorganisationer, två inom tullverket och en inom postverket.
I yttrande över framställningarna från tullpersonalens organisationer
har generaltullstyrelsen framhållit, att frågan om ersättning till tullverkets
personal borde prövas under hänsynstagande till förhållandena inom
andra grenar av statsförvaltningen, medan generalpoststyrelsen och riksrä
-
Statsutskottets utlåtande nr 230.
5
kenskapsverket å sin sida icke ansett en allmän reglering av frågan påkallad
eller ens möjlig. Enligt min mening böra några generella bestämmelser icke
meddelas om förutsättningarna för rätt till ersättning för sådana resekostnader,
varom här är fråga, eller om grunderna för ersättnings utgående.
Jag vill i stället förorda, att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande
att, i sådana fall som åsyftas i de föreliggande framställningarna, efter
prövning av omständigheterna meddela föreskrifter om ersättning för uppkommande
merkostnad för befattningshavares resa mellan bostad och tjänstgöringsplats.
Fri tjänstebostad eller hyresersättning till vissa överläkare. Under punkten
3 i statsrådsprotokollet förordas vissa ändringar av 49 § 5 morn., 52 §
7 mom. 5 punkten och 66 § 2 mom. civila avlöningsreglementet, påkallade
av de beslut innevarande riksdag tidigare fattat i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag dels i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln, punkten 124
(anslaget till avlöningar vid statens sinnessjukhus) och dels i propositionen
nr 225 angående vissa anslag tili fångvården m. m.
Vissa ändringar i civila avlöningsreglementets bestämmelser för tjänstemän
vid statens skyddshem. Vid punkten 4 i statsrådsprotokollet förordat
förslag örn ändringar i 52 § 4 mom. civila avlöningsreglementet samt i rubriken
till samma moment är föranlett av riksdagens beslut örn ändrad benämning
av skyddshemmen.
Ändringar i civila avlöningsreglementets bestämmelser om tjänstebostad
åt landshövding. Ifrågavarande, under punkten 5 i statsrådsprotokollet behandlade
förslag avser sådan ändring av 60 § 5 mom. 1 punkten a) civila
avlöningsreglementet, som blir påkallat vid bifall till ett i propositionen nr
280 framlagt förslag, att landshövdings tjänstebostad vid tillträdet skall vara
försedd med vissa inventarier för representationsändamål, såsom köksutensilier,
porslin, glas, silver och duktyg. Samtidigt föreslås i enlighet med vad
som anförts i nämnda proposition, att riksdagen skall lämna Kungl. Majit
visst bemj-ndigande i fråga om inköp av dylika inventarier åt landshövding,
som tillträtt tjänsten före den 1 juli 1946.
Ändringar i civila avlöningsreglementets särskilda bestämmelser för
landssekreterare och landskamrerare. Under punkten 6 i statsrådsprotokollet
behandlas närmare de ändringar i 52 § 12 mom. civila avlöningsreglementet,
vilka föranledas av den i propositionen nr 280 föreslagna löneregleringen
för landssekreterare oell landskamrerare. Samtidigt förordas bemyndigande
för Kungl. Majit att dels utfärda erforderliga övergångsbestämmelser
i anledning av löneregleringen, dels ock i mån av behov besluta
om löneklassplacering för nämnda tjänstemän från och med den 1 juli
1946 med avvikelse från bestämmelserna i 8 § civila avlöningsreglementet.
Vissa tjänstemäns vid affärsdrivande verk återgång till förut innehavd
befattning, m. m. I propositionen nr 239 bär framlagts förslag angående för
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 230.
ändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m. Förslaget innebär bland annat
tillskapande av ett antal nya förordnandetjänster på löneplan C.
Under punkten 7 i statsrådsprotokollet behandlas frågan om vissa i samband
därmed stående ändringar av 58 § 1 mom. 3 punkten, 2 mom. 3 punkten,
3 mom. 4 punkten, 4 mom. 3 punkten och 5 mom. 1 punkten civila avlöningsreglementet.
Särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän vid konjunkturinstitutet.
Riksdagens beslut i anledning av propositionen nr 199 angående anslag till
konjunkturinstitutet påkallar vissa ändringar i civila avlöningsreglementet,
innebärande att 61 § upphör att gälla och att ett nytt moment införes i 54 §,
betecknat 1 a mom. Förslag härom behandlas under punkten 8 i statsverkspropositionen.
Löneklassplacering i vissa fall vid tillträdande av beställning tillhörande
löneplan Mb. Under punkten 9 i statsrådsprotokollet anför departementschefen.
De nuvarande bestämmelserna i 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet
tillåta — på sätt förut angivits — förmånligare placering i lönehänseende
av en beställningshavare å löneplan Mb, som efter avgång från tidigare innehavd
fast anställning såsom manskap tjänstgjort såsom underbefäl i reserven
eller såsom värnpliktig, endast under den förutsättningen, att beställningshavaren
före tillträdet av beställningen å löneplan Mb under någon tid ånyo
tillträtt beställning tillhörande löneplan Ma. I likhet med de i det angivna
ärendet hörda myndigheterna finner jag det skäligt, att en sådan ändring
vidtages i bestämmelserna i 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet, att
tjänstgöring såsom underbefäl i reserven eller såsom värnpliktig må likställas
med tjänstgöring såsom fast anställt manskap även för det fall, att något
beslut av regements- (likställd) chef icke föreligger om motsvarande likställande
för löneklassplacering i beställning tillhörande löneplan Ma.
Förs vars väsendets lönenämnd har föreslagit, att den ifrågasatta ändringen
skall givas retroaktiv verkan från och med den 1 oktober 1944. Jag tillstyrker
lönenämndens förslag även i denna del.
Vissa frågor om ändringar i avlönings- och anställningsförhållandena för
folkskolans lärare. I skrivelse den 19 januari 1946 lia 1945 års seminariesakkunniga
framlagt förslag till vissa åtgärder i syfte att underlätta rekryteringen
av folk- och småskollärare till avlägset belägna orter i allmänhet
och till finnbygden i synnerhet. Förslagen avse såväl ordinarie och extra
ordinarie lärare som vikarier.
Över seminariesakkunnigas förslag ha yttranden avgivits av skolöverstyrelsen,
statskontoret, allmänna lönenämnden och domkapitlet i Lund ävensom
av styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund, centralstyrelsen för Sveriges
folkskollärarinneförbund och centralstyrelsen för Sveriges småskollärarina
förbund.
Under punkten 10 i statsrådsprotokollet ha till övervägande upptagits frågor
örn slopande av karens tiden för erhållande av extra ordinarie tjänst, in
-
Statsutskottets utlåtande nr 230.
7
förande av fasta språktillägg för vissa lärare, beredande av reseersättning
åt vikarierande lärare samt höjning av arvodena åt pensionerade lärare under
vikariatstjänstgöring.
a) Karenstidens partiella avskaffande.
Seminariesakkunnigas förslag i denna fråga avser — såvitt gäller extra
ordinarie tjänster — upphävande beträffande vissa skolformer av de i 1 § 2
mom. folkskolans avlöningsreglemente stadgade villkoren, att för anställning
såsom extra ordinarie folk- eller småskollärare bland annat erfordras, dels
att, då tjänsten skall tillträdas, minst två år förflutit från dagen för lärarens
examen, dels ock att läraren efter nämnda examen intill ansökningstidens
utgång tjänstgjort minst 256 dagar med full tjänstgöring inom det statliga
eller det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet. Enligt de sakkunnigas
mening böra dessa villkor upphävas vid anställning vid B2- och
133-skolor samt vid mindre folkskolor (Dl-3) och flertalet friliggande b-skolor.
b) Införande av fasta språktillägg.
De sakkunniga ha lämnat följande översikt rörande språktilläggens tillkomst.
S. k. belöningar och understöd till lärare inom den finsktalande bygden
för visat nit vid undervisningen, särskilt i svensk språkkunskap, ha sporadiskt
förekommit ända sedan år 1874 och utdelats genom domkapitlets i det
nordligaste stiftet försorg. År 1919 synas dessa understöd ha fått en närmare
fixering, i det att beloppen bestämdes till 300 kronor per år till folkskollärare,
150 kronor till biträdande lärare i folkskola och lärare i mindre folkskola
samt 100 kronor till småskollärare. På förslag av domkapitlet i Luleå
och efter skolöverstyrelsens tillstyrkande höjdes de 1920 till respektive 400,
250 och 200 kronor att utgå årligen till alla lärare inom ifrågavarande bygd
»som ersättning för ett krävande arbete i isolerade trakter under ogynnsamma
omständigheter», och de fingo därmed karaktären av särskilt lönetillägg.
Vid den lärarlönereglering, som 1937 års riksdag beslöt, varvid lärarna
inplacerades i det statliga lönesystemet med tillämpning av dyrortsgruppering,
kallortstillägg etc., sänktes språktilläggen för samtliga lärarkategorier
i finnbygden till 150 kronor för att dock 1939 höjas till 180 kronor
och sedermera helt bortfalla — utom för småskollärare och lärare i mindre
folkskolor inom vissa skoldistrikt. I samband därmed bestämdes beloppet
till 150 kronor för år räknat.
För egen del lia seminariesakkunniga, som övervägt frågan om ett återinförande
av språktilläggen, stannat vid den ståndpunkten, att fasta språktillägg
för samtliga folk- och småskoletjänster inom de finskspråkiga skoldistrikten
kunna anses väl motiverade. Beträffande språktilläggens .storlek
m. m. anföra de sakkunniga följande.
De sakkunniga vilja följaktligen föreslå ett återinförande av språktilläggen
för folk- och småskoletjänsterna inom de finskspråkiga skoldistrikten och
anse, alt detta tillägg, som bör vara lika för folk- och småskollärare, ordinarie
och extra, sättes till minst 400 kronor per år, d. v. s. till samma belopp
som före 15)38 utgick lill folkskollärarna inom dessa skoldistrikt. Rimliga
skäl torde även tala för all liknande tillägg måtte utgå till ordinarie och
8
Statsutskottets utlåtande nr 230.
extra ordinarie övningsskollärare vid småskoleseminariet i Haparanda, därest
staden Haparanda överhuvud taget skall medtagas bland orter, där språktillägg
bör utgå, något som de sakkunniga för sin del icke anse nödvändigt.
De sakkunniga vilja härvidlag erinra om, att Kiruna, Malmberget m. fl.
större orter inom den s. k. finnbygden redan undantagits, och språksvårigheterna
i Haparanda stad torde icke vara mycket större än å dessa orter,
där även åtskilliga skolbarn finnas med finskspråkiga hem. Dock anse de
sakkunniga det givet, att de lärare i Haparanda, som enligt nu gällande bestämmelser
redan åtnjuta språktillägg, ej fråntagas dessa. Å språktilläggen
torde icke böra beräknas rörligt tillägg eller kristillägg, liksom tilläggen i
fråga givetvis icke böra få tillgodoräknas vid löneplacering av vederbörande
lärare efter dennes flyttning från finnbygden eller vara pensionsbildande.
Slutligen ha de sakkunniga redovisat följande kostnadsberäkning.
Beträffande de årliga sammanlagda kostnaderna för dessa språktillägg kan
en noggrannare beräkning av lärarantalet ej göras annat än för ett påbörjat
eller stundande läsår. Innevarande läsår, 1945/46, tjänstgjorde å finskspråkiga
orter inom Tomedalens och Norrbottens norra inspektionsområden sammanlagt
481 lärare (220 folkskollärare och 261 småskollärare.) Örn språktillägg
enligt de sakkunnigas förslag utgått till dessa lärare, skulle kostnaderna
härför ha uppgått till 192 400 kronor. För läsåret 1946/47 torde antalet
lärare å ifrågavarande orter komma att stiga något, varför ett anslag
på högst 200 000 kronor skulle bli behövligt. Då det för närvarande utgående
beloppet utgör ungefär 25 000 kronor, skulle merkostnaderna utgöra högst
175 000 kronor.
c) Reseersättning till vikarier.
Under betonande av att lösningen av rekryteringsproblemet ställer sig
ännu svårare när det gäller vikarier till skolorna -— särskilt vid s. k. korttidsvikariat
— än när det gäller anskaffande av lärare till ordinarie och
extra ordinarie tjänster, ha seminariesakkunniga framlagt två förslag till
motverkande av vikariebristen. Det första förslaget syftar till att hjälpa skolor
å avlägset belägna orter att erhålla kompetenta vikarier. I sådant syfte
föreslå de sakkunniga införande av reseersättning till vikarier under vissa
förutsättningar. Det andra förslaget — som skall upptagas till behandling
under d) härefter -— syftar till att göra kompetenta personer villiga att överhuvud
åtaga sig vikariat. I sådant hänseende föreslås höjning av arvodet till
pensionerad lärare vid vikariatstjänstgöring.
I fråga om möjligheterna att göra vikariat å avlägset liggande orter mera
eftersökta uttala de sakkunniga, att det torde bliva nödvändigt, att vikarier i
viss utsträckning erhålla ersättning för de kostnader, som resan till vikariatsplatsen
medför. De sakkunniga påpeka, att i 1918 års avlöningsreglemente
för lärare vid folk- och småskolor uttalades angående vikarie för sjukledig
lärare, att skoldistriktet borde lämna gottgörelse för vikaries resekostnad,
men att dylik reseersättning ej nämnes i nu gällande avlöningsreglemente.
Härefter anföra de sakkunniga bland annat följande.
För närvarande utgår enligt författningarna reseersättning icke till annan
lärare i folkskola än ambulerande lärarinna i hushållsgöromål, som
äger att för av tjänsten föranledda resor från hemmet och till kursort, mel
-
Statsutskottets utlåtande nr 230.
9
lan kursorter samt. från kursort åter till hemmet av statsmedel åtnjuta resekostnads-
och traktamentsersättning enligt klass III E i allmänna resereglemente!.
För korttidsvikariat vid de allmänna läroverken lämnas enligt praxis
till vikarie numera viss reseersättning i de fall då resekostnaden överstiger
15 % av avlöningen, dock gäldas ej resekostnad under 15 kronor (för resa
fram och åter), och biljettpriserna å järnväg beräknas endast för resa i
klass III. Traktamentsersättning utbetalas icke i dessa fall.
De sakkunniga vilja föreslå, att reseersättning för s. k. korttidsvikariat i
folkskola måtte utgå för vikaries resa till och från vikariatsorten i huvudsak
enligt de nyss nämnda grunder, som tillämpas vid läroverken. De sakkunniga
anse, att även här icke bör gäldas resekostnad under 15 kronor men
föreslå dessutom en övre kostnadsgräns, t. ex. 75 kronor. Dessa belopp gälla
resa fram och åter. Då emellertid en vikarie kan tänkas ambulera från ort
till ort, bör måhända gränserna beräknas för enkel resa och sättas till 10,
respektive 40 kronor. Ersättning bör endast komma i fråga för fall, då förordnandet
omfattar minst 6 dagar i följd och då detta icke uppgår till hel
termin. Vid vikariat, som uppehälles av extra ordinarie lärare, bör ersättning
ej ifrågakomma.
Beträffande de årliga kostnaderna för statsverket vid ett genomförande
av de sakkunnigas folkslag samt vissa administrativa frågor i samband med
den föreslagna reseersättningens utbetalande lia de sakkunniga gjort följande
uttalande.
Beträffande de årliga kostnaderna för statsverket för sådana resebidrag
anse sig de sakkunniga icke kunna ange några exakta siffror, alldenstund
antalet vikariatstillfällen och resekostnaderna för vikarierna givetvis icke på
förhand låta sig beräkna. Utgår man emellertid från den nyss nämnda undersökningen,
som omfattar ett läsår, varunder militärinkallelser av lärare
ännu förekommo i stor utsträckning, synas de årliga kostnaderna komma att
uppgå till omkring 35 000 kronor. Beträffande sältet för ulfåendet av dylika
resebidrag hänvisas till det förfaringssätt, som tillämpas i fråga om skolkökslärarinnomas
reseräkningar, d. v. s. granskning och attestering av räkningarna
av statens folkskolinspektör samt utbetalning genom statskontoret, respektive
vederbörande länsstyrelse.
d) Höjning av arvodet till pensionerade lärare.
Seminariesakkunnigas andra förslag till vikariefrågans underlättande avser,
som förut omförmälts, höjning av de arvodesbelopp, som enligt folkskolans
avlöningsreglemente utgå till pensionerade folk- och småskollärare
för vikariatstjänstgöring vid folk- eller småskola.
I de vid a)—d) berörda frågorna anför departementschefen för egen del
följande.
Vad först angår frågan örn den s. k. karenstidens partiella avskaffande,
har de sakkunnigas förslag i frågan i propositionen nr 242 förordats till genomförande,
såvitt avser de ordinarie befattningarna. Med hänsyn till de
skäl, seminariesakkunniga framlagt till stöd för sitt förslag samt till den
ståndpunkt, remissmyndighetema intagit till detta, vill jag icke motsätta mig
förslagets genomförande även såvitt gäller extra ordinarie tjänster. Då de
åberopade motiven för karenstidens partiella avskaffande enligt mitt förmenande
torde vara åtminstone i viss män av övergående natur, kan jag
emellertid icke biträda de sakkunnigas förslag, att tor ändamålet skulle
vidtagas ändring av 1 § 2 morn. folkskolans avlöningsreglemente. Jag vill
10
Statsutskottets utlåtande nr 230.
i stället förorda, att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens bemyndigande att vid
sidan av avlöningsreglementets bestämmelser meddela föreskrift om karenstidens
partiella avskaffande tills vidare i enlighet med seminariesakkunnigas
förslag.
Yad härefter angår de sakkunnigas förslag örn införande av fasta språktillägg
för samtliga lärare vid folk- och småskolor i finnbygden och örn införande
av reseersättning för vikarier, är jag — bland annat på de av statskontoret
anförda skälen — icke beredd att nu förorda genomförande av
dessa förslag.
Vidkommande slutligen frågan örn höjning av arvodena till pensionerade
lärare, som fullgöra vikariatstjänstgöring vid folk- eller småskola, anser jag
mig icke böra motsätta mig en viss generell höjning från och med den 1 juli
1946 med hänsyn framför allt till det beslutade provisoriska lönetillägget,
som bland annat kommer att medföra löneökning för sådana lärare, som
icke vikariera efter avgång med pension utan fortsätta sin tjänstgöring efter
erhållet^ anstånd med avsked. Arvodesförhöjningen för de pensionerade folkoch
småskolläraren synes dock icke böra fastställas till högre belopp än två
kronor för dag, oberoende av vid vilken skolform vikariatet bestrides. Därutöver
synes emellertid rimligt med en särskild ersättning i de fall, då vikariatet
bestrides å annan ort än den egna bostadsorten. En dylik ersättning
är — på sätt statskontoret uttalat — närmast motiverad med hänsyn till utgifter
för logi å den tillfälliga tjänstgöringsorten. Denna gottgörelse torde
böra utgå vid sidan av det ordinarie arvodet. Beloppet av den särskilda ersättningen
torde böra fastställas till fyra kronor för dygn under vikariatsförordnandet.
För erhållande av dylik ersättning synes böra krävas, att skolan
ligger på ett visst minsta avstånd (farbar väg) från lärarens bostad. I
detta hänseende vill jag föreslå, att särskild ersättning må utgå, så snart den
skola, vid vilken vikariatet fullgöres, är belägen på minst två mils avstånd
från den pensionerade lärarens bostad. Förslag till härav betingad ändring
av 49 § folkskolans avlöningsreglemente torde böra föreläggas riksdagen.
Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1946.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl. (I: 348) och den andra inom andra kammaren
av fröken Nygren m. fl. (11:533), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att resekostnadsersättning till vikarier vid folk- och .småskolor må
utgå enligt av seminariesakkunniga angivna grunder,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh m. fl. (I: 349) och den andra inom andra kammaren av
fröken Rygren m. fl. (II: 534), i vilka hemställts, att riksdagen måtte i enlighet
med den förebragta utredningen i ärendet besluta, att s. k. språktillägg
må från och med budgetåret 1946/47 utgå tills vidare med 400 kronor
per år till folk- och småskollärare i de finskspråkiga områden i landet, som
närmare angivas i § 3 i k. k. den 30 juni 1942, nr 621, och att det för
närvarande i riksstaten upptagna anslaget för ändamålet fördenskull uppräknas
till 200 000 kronor,
dels ock en vid riksdagens början inom andra kammaren av herr Ekdahl
väckt motion (II: 256), vari hemställts, att dagarvodet för pensionerad lärare,
som uppehåller vikariat vid folkskola, höjes från 12 till 18 kronor och
för pensionerad lärare, som vikarierar vid småskola, från 8 till 14 kronor
Statsutskottets utlåtande nr 230.
11
samt att riksdagen må bevilja vikarie vid folk- och småskola skälig reseersättning
vid vikariatets början och slut.
Fråga om ersättning åt ordinarie lärare vid folk- och sinåskoleväsendet
vid viss vikarialstjänstgöring under ferietid. Av redogörelsen under punkten
11 i statsrådsprotokollet framgår bland annat följande.
Enligt 17 § folkskolans avlöningsreglemente den 30 juni 1942 (nr 619)
skall ordinarie folkskollärare eller småskollärare, som uppehåller förordnande
å annan folkskollärar- respektive småskollärartjänst, med avstående
av samtliga avlöningsförmåner å sin egen tjänst åtnjuta avlöning såsom
om den uppehållna tjänsten vore ordinarie och läraren ordinarie innehavare
av densamma. Omfattar förordnandet hel termin, skall avlöningen i
enahanda ordning utgå å den uppehållna tjänsten jämväl under ferietid, som
infaller samma kalenderhalvår som förordnandet. Med småskollärare likställas
lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare. Till motivering av
dessa bestämmelser anfördes i 1941 års lärarlönesakkunnigas betänkande med
förslag till folkskolans avlöningsreglemente (SOU 1942: 9, s. 117) bland annat,
att tidigare gällande anordning med utbetalande av lön för samma tid från
två olika skoldistrikt medfört olägenheter och att de sakkunniga ansett en
förenkling böra genomföras. Den med avseende å förordnande, som omfattade
hel termin, meddelade föreskriften, att läraren även under viss ferietid
skulle äga uppbära avlöning å den uppehållna tjänsten i stället för å den
egna tjänsten sammanhängde bland annat med att vikarien å lärarens egen
tjänst i sådant fall som regel skulle anställas som extra ordinarie för helt
kalenderhalvår.
Sedan styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund gjort framställning örn
att särskild ersättning utöver oavkortad lön måtte få utgå till sådan ordinarie
lärare vid folk- och småskoleväsendet, som utan att åtnjuta tjänstledighet
från den ordinarie tjänsten uppehölle förordnande å annan motsvarande
befattning, upptogs denna fråga till behandling i en proposition till 1944 års
riksdag (nr 216, punkt 11). Kungl. Majit föreslog därvid riksdagen att bemyndiga
Kungl. Majit alt — i huvudsaklig överensstämmelse med vad under
den ifrågavarande punkten i propositionen anförts — besluta i fråga
om ersättning åt ordinarie lärare vid folk- och småskoleväsendet vid viss vikariatstjänstgöring
under ferietid.
I skrivelse den 13 november 1945 har skolöverstyrelsen — med förmälan
att till överstyrelsen inkommit ett antal ansökningar från ordinarie folkoch
småskollärare örn ersättning för vikariatstjänstgöring under ferietid
budgetåret 1945/46 — hemställt, att Kungl. Majit måtte jämväl för lid efter
utgången av budgetåret 1944/45 lämna överstyrelsen enahanda bemyndigande
som enligt kungörelsen 1944: 508.
I en den 14 december 1945 dagtecknad skrift bar styrelsen för Sveriges
folkskollärarförbund anhållit, att Kungl. Majit måtte utfärda bestämmelser
angående avlöning åt ordinarie lärare vid folkskola, som under ferier från
sin ordinarie tjänst tjänstgör som vikarie.
1- Statsutskottets utlåtande nr 230.
Över förbundsstyrelsens framställning har infordrat utlåtande avgivits av
skolöverstyrelsen.
Departementschefen anför för egen del följande.
Den reglering av förevarande ersättningsfråga, sorn verkställdes år 1944,
var närmast föranledd av de extraordinära förhållanden, som då rådde på
grund av den förstärkta försvarsberedskapen med därav följande militärinkallelser
i större omfattning. Med hänsyn härtill uttalade jag också i propositionen
1944: 216, att regleringen borde vidtagas provisoriskt vid sidan av
gällande avlöningsreglemente. I enlighet härmed utfärdade Kungl. Majit
med riksdagens bemyndigande en särskild kungörelse i ämnet.
Ehuru beredskapsinkallelserna numera upphört, råder fortfarande en betydande
lärarbrist, framför allt beroende på det ökade barnantalet i skolorna.
Lärarbristen hotar att inom de närmaste åren bliva så stor, att Kungl.
Maj :t och riksdagen efter förslag av 1945 års seminariesakkunniga redan vidtagit
vissa åtgärder i syfte att motverka den. Här må erinras örn att 1945
års riksdag under höstsessionen medgivit inrättande av extraordinära och
snabbare utbildningsmöjligheter för blivande folk- och småskollärare samt
besiutit örn omedelbart införande av 63 års pensionsålder för folkskollärarna.
Med hänsyn till det anförda anser jag tillräckliga skäl föreligga för ett
bibehållande av den möjlighet till lättare erhållande av kompetenta vikarier,
som 1944 års reglering av ersättningsfrågan innebär. Jag förordar alltså,
att Kungl. Majit inhämtar riksdagens bemyndigande att meddela bestämmelser
i förevarande ersättningsfråga jämväl för tid efter utgången av
budgetåret 1944/45. Då behovet alltjämt torde bero på extraordinära förhållanden,
vill jag även denna gång föreslå, att åtgärderna vidtagas provisoriskt
vid sidan av gällande avlöningsreglemente. I likhet med skolöverstyrelsen
kan jag icke finna tillräckliga skäl föreligga för höjning av maximibeloppen
eller överflyttande av beslutanderätten, på sätt styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund
hemställt. I överensstämmelse med vad som skedde vid
1944 års reglering, torde det även nu böra ankomma på Kungl. Majit att
närmare bestämma ersättningsgrunderna, med avvikelse i mån av behov från
de angivna.
Motion angående löneförmånerna för ordinarie folkskollärare vid vikariat
å övningsskollärartjänst. I en vid riksdagens början inom andra kammaren
av herr Ryling väckt motion (11:237) har hemställts att riksdagen
måtte besluta, att ordinarie folkskollärare, som förordnas att för minst en
termin uppehålla övningsskollärartjänst, under motsvarande kalenderhalvår
skall äga uppbära avlöning såsom om han vore ordinarie folkskollärare
å tjänstgöringsorten, jämte vikariatsersättning enligt nu gällande bestämmelser.
Beträffande de skäl, vilka anförts till stöd för detta förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.
Utskottet. Kungl. Majlis förslag under punkten 1 i propositionen avser att bereda
särskilda förmåner åt befattningshavare, som efter omplacering från en stationeringsort
eller förläggningsort till en annan icke kunnat anskaffa familjebostad
å den nya stationerings- eller förläggningsorten. De till sin innebörd
sammanfallande yrkandena i de likalydande motionerna 1:353 och 11:537
samt motionen II: 541 behandla samma ämne. I motionsförslaget göres —
Statsutskottets utlåtande nr 230.
13
i motsats mot Kungl. Maj :ts förslag — åtskillnad mellan fall, då befattningshavare
flyttas utan egen önskan och då förflyttningen står i samband med
befordran. För de förra fallen förorda motionärerna högre traktamentsersättning
än Kungl. Majit och den tid, under vilken de särskilda förmånerna
skulle få åtnjutas, föreslås icke heller maximerad. För de senare fallen är
motionsförslaget däremot snävare än Kungl. Maj:ts förslag i vad gäller
förmånernas storlek. Den maximitid, under vilken de skulle få åtnjutas, blir
enligt motionsförslaget i vissa fall kortare, i andra fall längre än enligt Kungl.
Maj.ts förslag. Utskottet anser icke tillräckliga skäl föreligga att frångå
propositionen.
Vad chefen för finansdepartementet anfört under de följande punkterna
2—9 i propositionen har ej föranlett erinran från utskottets sida. De tidigare
framställningar till innevarande riksdag, vilka omnämnas vid punkterna 3,
4, 7 och 8, ha av riksdagen bifallits. Den vid punkterna 5 och 6 omnämnda
framställntingen tillstyrker utskottet i utlåtande denna dag, nr 225.
Vissa av de frågor om ändringar i avlönings- och anställningsförhållandena
för folkskolans lärare, vilka i propositionen behandlas under punkten 10,
beröras av yrkanden i de i ämnet väckta motionerna. Vad angår språktillägg
för lärare i den finskspråkiga bygden, utgående från förslagsanslaget till bidrag
till avlöning åt lärare vid folkskolor med ett belopp av 150 kronor per
år till lärare med undervisning å småskolestadiet, föreslås i motionerna I: 349
och II: 534 att nämnda tillägg skola uppräknas till 400 kronor och utsträckas
till hela folkskolan, varjämte föreslås en uppräkning av förenämnda anslag
med 200 000 kronor. Vidkommande reseersättning till vikarier föreslås i de
likalydande motionerna I: 348 och II: 533, att reseersättning må utgå av
statsmedel vid s. k. korttidsvikariat i folkskola för vikaries resa till och från
vikariatsorten enligt vissa grunder. Båda dessa motionsyrkanden ansluta sig
till av seminariesakkunniga framlagda förslag, vilkas genomförande departementschefen
förklarat sig icke vara beredd att nu förorda. Jämväl motionen
II: 256 innehåller ett yrkande i sistnämnda ämne.
Icke heller utskottet är berett att tillstyrka vare sig att språktillägg till
lärare i finnbygderna åter införas i vidgad utsträckning och med högre belopp
eller att statsbidrag medgivas för reseersättning åt korttidsvikarier vid folkskola.
Vad angår anslagsfrågan i motionerna I: 349 och II: 534 vill utskottet erinra,
att riksdagen i skrivelse nr 8 redan anvisat berörda förslagsanslag med
ett belopp av 136 miljoner kronor.
Vid sistnämnda punkt har behandlats jämväl frågan örn höjning av arvodet
till pensionerade lärare. Kungl. Majlis förslag i detta ämne skiljer sig
från yrkandet i den vid riksdagens början väckta motionen 11:256 allenast
därutinnan, att gottgörelsen blir lägre än enligt motionsförslaget örn skolan,
vid vilken vikariatet fullgöres, är belägen på mindre än två mils avstånd
från den pensionerade lärarens bostad. I huvudsak är alltså motionsyrkandet
tillgodosett genom Kungl. Majlis förslag, vilket utskottet tillstyrker.
14
Statsutskottets utlåtande nr 230.
Vad departementschefen slutligen anfört i fråga om ersättning åt ordinarie
lärare vid folk- och småskoleväsendet vid viss vikariatstjänstgöring under
ferietiden föranleder ej erinran av utskottet.
I den vid riksdagens början väckta motionen 11:237 har framlagts förslag
i fråga örn löneförmånerna för ordinarie folkskollärare vid vikariat å
övningsskollärartjänst. Ett motsvarande förslag har framlagts av seminariesakkunniga
och är för närvarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Frågan
är av beskaffenhet att kunna avgöras av Kungl. Majit utan riksdagens
medverkan och har, enligt vad utskottet inhämtat, av denna anledning icke
anmälts i förevarande proposition. Med hänsyn till frågans nuvarande läge
anser utskottet icke något beslut i ämnet av riksdagen vara för närvarande
påkallat.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I. att riksdagen må
A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag godkänna vid propositionen
fogade förslag till kungörelser om ändring i vissa
delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939
(nr 8) och om ändrad lydelse av 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet
den 21 juni 1940 (nr 652);
B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 11:256, i vad motionen avser arvode till pensionerad
lärare, godkänna vid propositionen fogat förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 49 § folkskolans avlöningsreglemente
den 30 juni 1942 (nr 619);
C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:353 och 11:537 samt 11:541 bemyndiga
Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som förordats i statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 26 april 1946 besluta — i förekommande fall med retroaktiv
verkan från och med den 1 juli 1945 — om särskilda
förmåner åt befattningshavare, som efter omplacering från
en stationerings- eller förläggningsort till en annan icke kunnat
anskaffa familjebostad å den nya stationerings- eller
förläggningsorten;
D. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl.
Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad som förordats
i nämnda protokoll
1. meddela föreskrifter om ersättning för uppkommande
merkostnad för befattningshavares resa mellan bostad och
tjänstgöringsplats,
Statsutskottets utlåtande nr 230.
15
2. besluta om inköp på statens bekostnad av vissa inventarier
till tjänstebostad åt sådan landshövding, som tillträtt
sin tjänst före den 1 juli 1946 men ännu ej anskaffat avsedda
inventarier;
3. meddela erforderliga övergångsbestämmelser i anledning
av löneregleringen för landssekreterare och landskamrerare
samt i mån av behov besluta om löneklassplacering
av nämnda befattningshavare från och med den 1 juli 1946
med avvikelse från bestämmelserna i 8 § civila avlöningsreglementet;
4.
meddela föreskrift örn partiellt avskaffande tills vidare
av den s. k. karenstiden för folkskolans extra ordinarie
lärare;
5. meddela föreskrifter i fråga om ersättning åt ordinarie
lärare vid folk- och småskoleväsendet vid viss vikariatstjänstgöring
under ferietid;
II. att motionerna I: 349 och II: 534 (införande av fasta
språktillägg) ej må av riksdagen bifallas;
III. att motionerna 1:348 och 11:533 samt 11:256, sistnämnda
motion till den del den ej behandlats under I B
ovan (reseersättning åt vikarier) ej må av riksdagen bifallas;
IV. att motionen II: 237 (ersättning till folkskollärare vid
vikariat å övningsskollärartjänst) ej må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 18 juni 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johnn Bernhard Johansson, Bäckström, Karl Andersson,
Mannerskantz, Gustaf Karlsson, Gillström, Näsström, Gustav Emil Andersson, Rosenberg,
Hesselbom och Ivar Persson; samt
från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Ward, Falla, Bergström. Rubbestad,
Andersson i Malmö, Mårtensson, Pettersson i Dahl, Viklund, Malmborg i Skövde,
Petterson i Degerfors och Birke.
16
Statsutskottets utlåtande nr 230.
Reservation
av herrar Bäckström, Viklund och Malmborg i Skövde, vilka ansett, att
utskottets yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:
»Kungl. Maj:ts---frångå propositionen.
Vad chefen -—--nr 225.
Vissa av--- — sistnämnda ämne.
I båda dessa hänseenden anser utskottet de sakkunniga hava anfört starka
skäl för av dem framlagda förslag. Utskottet tillstyrker alltså, att till lärare
vid folk- och småskolor i finnbygden skola utgå fasta språktillägg örn 400
kronor för år ävensom att statsbidrag utgår till reseersättning åt vikarier enligt
de grunder vilka angivits av de sakkunniga.
Vad angår---miljoner kronor.
Vid sistnämnda — —- — utskottet tillstyrker.
Vad departementschefen--— av utskottet.
I den---närvarande påkallat.
Under åberopande--- — utskottet hemställa,
I. att---under ferietid;
II. att riksdagen må med bifall till motionerna I: 349 och
II: 534 besluta, att s. k. språktillägg må från och med budgetåret
1946/47 utgå tills vidare med 400 kronor per år till
folk- och småskollärare i finskspråkiga områden i landet;
III. att riksdagen må med bifall till motionerna I: 348 och
II: 533 samt II: 256, sistnämnda motion till den del den ej
behandlats under I B ovan, besluta, att resekostnadsersättning
till vikarier vid folk- och småskolor må utgå av statsmedel
enligt av utskottet förordade grunder;
IV. att motionen —---riksdagen bifallas.»
468081. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.