Statsutskottets utlåtande nr %06.
1
Nr 206.
Ankom till riksdagens kansli den 12 juni 1946 kl. 10 fm.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förläggande till
Västerbottens län av ett statligt eller under statlig
medverkan tillkommet pappersbruk.
(4:e avd.)
I likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Svedberg och Karl August Johanson (I: 65) och den andra inom andra
kammaren av herr Skoglund i Umeå m. fl. (II: 133), har hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om en skyndsam
och allsidig utredning av möjligheterna att till Västerbottens län förlägga
ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet pappersbruk.
I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet hänvisa till motionen II: 133.
Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning framställd begäran,
yttranden avgivits av kommerskollegium, som vid yttrandet fogat av
ämbetsverket från Sveriges industriförbund, Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare samt Svenska pappersbruksföreningen infordrade yttranden,
ävensom av domänstyrelsen. Yttrandena hava såsom bilagor fogats
till detta utlåtande (bilaga A—E).
Under framhållande, att den västerbottniska industrien framför allt bygger
på träet som råvara, att tillgången på råvara numera är begränsad, och
att en till sin produktion ensidig industri vid en nedgång av råvarutillgångarna
minskar förutsättningarna att skapa full sysselsättning för tillgänglig
arbetskraft ha motionärerna ansett åtgärder erforderliga för att kompensera
väntad nedgång i antalet arbetstillfällen inom Västerbottens län. I
sådant syfte ha motionärerna föreslagit en utredning rörande möjligheterna
att genom tillskapande av en ny produktionsgren — en pappersindustri —
motverka väntad nedgång i arbetstillfällena inom andra på träet som råvara
baserade industrier.
De i ärendet hörda myndigheterna — domänstyrelsen och kommerskollegium
— ha avstyrkt motionerna. Ämbetsverken ha därvid framhållit,
Bihang till riksdagens protokoll 191G. 6 sami. Nr 206. 1
Utskottet.
2
Statsutskottets utlåtande nr C2G6.
bland annat, följande. Det ifrågasatta pappersbruket måste av bland andra
värmetekniska och ekonomiska skäl förläggas i omedelbar anslutning till
en befintlig cellulosafabrik. Då emellertid staten icke äger någon dylik fabrik
inom Västerbottens län och en statlig nybyggnad av en cellulosafabrik med
hänsyn till de begränsade råvarutillgångarna icke torde kunna ifrågasättas,
måste pappersbruket förläggas i anslutning till en i enskild ägo befintlig
fabrik. Vidare erinras, att ett pappersbruk för tillverkning av papp och
grövre pappersalster drives med jämförelsevis ringa arbetsstyrka och att
lönsamheten av ett pappersbruk inom ifrågavarande område under alla omständigheter
måste betraktas som ganska oviss.
Här må vidare framhållas, att — såsom Sveriges industriförbund, Svenska
pappersbruksföreningen samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
uttalat — industrien i vårt land inom en relativt nära framtid
kan komma att ställas inför betydande svårigheter vid rekryteringen av sin
arbetskraft. Härtill kommer, att ett pappersbruk av den av motionärerna
avsedda storleken skulle erfordra en råvarutillgång av mellan fem och nio
miljoner kbf rundvirke. Råvarutillgången inom Västerbottens län lär knap
past kunna förslå härför, varför virke skulle behöva överföras från andra
län, vilket i sin tur skulle medföra minskade arbetstillfällen inom de angränsande
länen. Jämväl må bemärkas, att ett pappersbruk kräver specialutbildad
arbetarstam, som säkerligen i avsevärd omfattning måste hämtas
från södra eller mellersta Sverige. Anläggandet av ett pappersbruk synes
därför i och för sig knappast kunna anses såsom en ändamålsenlig åtgärd,
då det gäller att motverka sysselsättningssvårigheter. Slutligen kan framhållas,
att — såsom Svenska pappersbruksföreningen erinrat — en av råvarubrist
förorsakad sammankrympning av massaindustrien torde komma
att påskynda den utveckling mot ett bättre tillvaratagande av denna industris
avfallsprodukter, som under senare år målmedvetet igångsatts, och för
vilket ändamål ett intensivt forskningsarbete bedrives, samt att den utökning
av massaindustriens produktionsprogram, som härigenom kan komma
att äga rum, måste antagas absorbera eventuellt uppstående överskott av
arbetskraft.
Utskottet har bibragts den uppfattningen, att det är långt ifrån säkert
att av motionärerna förutsatta sysselsättningsproblem inom Västerbottens
län komma att uppstå, att vid bedömandet av frågan örn beredande av sysselsättning
för den genom massaindustriens eventuella nedgång friställda
arbetskraften inom länet hänsyn i vart fall bör tagas till arbetsmarknaden
inom övriga delar av landet, att eventuella svårigheter med avseende å en
inträdande arbetslöshet knappast synas kunna lösas genom anläggandet,
på sätt motionärerna ifrågasatt, av ett pappersbruk, samt att lönsamheten
av ett dylikt pappersbruk måste starkt ifrågasättas. Under hänvisning jämväl
till att, såsom kommerskollegium framhållit, norrlandskommittén torde
komma att ägna uppmärksamhet åt frågorna örn Norrlands skogstillgångars
Statsutskottets utlåtande nr £06.
3
storlek, användning och vidare bearbetning till mer eller mindre högt förädlade
produkter, däribland papper, anser sig utskottet böra avstyrka de
förevarande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionerna I: 65 och II: 133 icke må av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 11 juni 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Pauli, Lindström, Gränebo,
Karl Andersson, Heiding, Gustaf Karlsson, Petersson, Hesselbom, Gunnar Andersson och Ragnar
Bergh; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Falla, Rubbestad, Andersson i Malmö, Mårtensson,
Lindholm, Åkerström, Sefve, Hoppe, Boman i Kieryd, Onsjö och Persson i Vinberg.
Reservation
av herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Hesselbom, Törnkvist,
Andersson i Malmö, Mårtensson, Lindholm, Åkerström, Hoppe och Persson
i Vinberg, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava
följande lydelse:
»Såsom motionärerna framhållit är numera tillgången på råvara för träindustrien
begränsad. Med den ensidiga inriktning den industri inom Västerbottens
län har, som syftar till förädling av träet, kan en nedgång i råvarutillgången
under den kvantitet, som fordras för att fullt utnyttja tillgänglig
kapacitet hos massaindustrien, befaras medföra minskade arbetstillfällen.
Utskottet finner naturligt, att antydda farhågor givit anledning till överväganden
om möjligheten att vidtaga åtgärder i syfte att genom en längre
gående differentiering av produktionen eliminera dessa osäkerhetsmoment.
En förädlingsprocess, som tar sikte på att till papp eller papper förädla
någon större kvantitet av den pappersmassa som nu exporteras, synes med
hänsyn till den begränsade råvarutillgången eftersträvansvärd. Det förtjänar
här framhållas, att — enligt uppgifter hämtade ur kommersiella meddelanden
för april 1946, utgivna av kommerskollegium — Sveriges export av
pappersmassa respektive papp och papper uppgick till, i runda tal, för år
1939 2 330 000 ton respektive 600 000 ton och för år 1945 1 560 000 ton
respektive 245 000 ton.
4
Statsutskottets utlåtande nr 206.
Frågan om landets skogstillgångar och deras effektiva utnyttjande genom
förädling samt om produkternas avsättningsmöjligheter äro av stort allmänt
intresse. Utskottet finner därför av motionärerna framfört förslag om
anläggande i angivet syfte av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet
pappersbruk värt beaktande. Efter tillkomsten av ett dylikt pappersbruk
synes nämligen tillgänglig råvarutillgång kunna utnyttjas för att
bereda jämnare sysselsättning för ett större antal arbetare än vad som är
möjligt inom en industri, endast baserad på massatillverkning.
Tidigare mot ett anläggande i övre Norrland av ett pappersbruk anförda
skäl synas numera — icke minst efter järnvägarnas elektrifiering — icke
längre vägande. Det är emellertid uppenbart, att vid ett ställningstagande
i frågan om inrättande av ett pappersbruk i Västerbotten liksom annorstädes
hänsyn måste tagas såväl till avsättningsmöjligheterna som till de
ekonomiska betingelserna i övrigt för pappersbrukets drivande och tillgången
på arbetskraft.
Motionärerna ha nu föreslagit en utredning rörande möjligheterna att
förlägga ett pappersbruk till Västerbottens län. Enligt utskottets mening
torde av motionärerna föreslagen utredning icke böra begränsas till
nämnda län.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 65 och
II: 133, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville i det i motionerna angivna syftet föranstalta örn
utredning rörande lämpligheten och möjligheten av en ökad
pappersproduktion under statlig medverkan.»
Statsutskottets utlåtande nr 806.
5
Bilaga A.
Till Riksdagens statsutskott.
Genom Kungl. Maj:ts remiss av den 1 mars 1946 har Kungl. Kommerskollegium
anbefallts att till statsutskottet inkomma med yttrande över två
likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Svedberg och Karl August Johanson (I: 65) och den andra inom andra
kammaren av herr Skoglund i Umeå m. fl. (II: 133) om förläggande till Västerbottens
län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet
pappersbruk.
I anledning härav har Kollegium från Sveriges industriförbund, Svenska
pappersbruksföreningen samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
införskaffat yttranden, vilka här bifogas. Pappersbruksföreningen
och handelskammaren hava avstyrkt motionerna, medan industriförbundet
— under uttalande av tvivel örn lämpligheten av företagets realiserande —
icke funnit anledning motsätta sig att frågan göres till föremål för utredning.
För egen del får Kollegium i ärendet anföra följande.
Inom norrlandskommittén pågå för närvarande omfattande undersökningar
om vad som kan göras för en förkovran av Norrlands näringsliv. Därvid
torde bland annat en ingående belysning ur tekniska, befolkningspolitiska
och näringspolitiska synpunkter komma att ägnas frågorna örn därvarande
skogstillgångars storlek, användning och vidare bearbetning till
mer eller mindre högt förädlade produkter, däribland även papper. Under
dessa förhållanden synes med ett ställningstagande till frågan örn pappersindustriens
förutsättningar i Norrland lämpligen böra anstå intill dess resultatet
av norrlandskommitténs undersökningar i ifrågavarande hänseenden
föreligger.
Under hänvisning härtill och till de bilagda yttrandena får Kollegium
hemställa, att förevarande motioner ej må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 6 april 1946.
ARVID RICHERT.
Aug. Borgström.
Claes Ekblom.
6
Statsutskottets utlåtande nr 806.
Bilaga B.
Till Kungl. Kommerskollegium.
Genom remiss den 4 innevarande mars har Kungl. Kollegiet anhållit örn
Sveriges Industriförbunds utlåtande över två likalydande, inom riksdagen
väckta motioner (I: 65 och II: 133) om förläggande till Västerbottens län
av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet pappersbruk. I anledning
därav får Industriförbundet anföra följande.
Utgångspunkten för motionärernas hemställan är antagandet, att bristande
råvarutillgång för den norrländska träförädlingsindustrien kommer
att medföra en begränsning av den nuvarande produktionen inom denna
industri och att detta förhållande kommer att leda till sysselsättningssvårigheter
inom Västerbottens län. Motionärerna framhålla i detta sammanhang,
att den västerbottniska industrien är mycket enkelriktad och framför allt
bygger på träet såsom råvara.
Det kan givetvis ifrågasättas, huruvida åtgärder av föreslagen innebörd
i nuvarande läge över huvud böra vidtagas från de utgångspunkter, som
föranlett motionärernas hemställan. Enligt vad numera med full tydlighet
påvisats — Industriförbundet tillåter sig hänvisa till det av industriens utredningsinstitut
nyligen utgivna arbetet »Sveriges arbetskraft och den industriella
utvecklingen» — kan industrien i vårt land inom en relativt nära
framtid komma att ställas inför betydande svårigheter vid rekryteringen
av sin arbetskraft. Till belysande härav må ur nyssnämnda arbete citeras
följande sammanfattning (s. 42):
»Industrien kan knappast räkna med att draga till sig en ökad andel av
stadsnäringarnas arbetskraft på bekostnad av mera servicebetonade näringar.
Åtminstone vad gäller kvinnorna kommer tvärtom dess andel sannolikt
att gå tillbaka. Förskjutningen från kroppsarbetare till förvaltningspersonal
inom industrien kommer troligen också att fortsätta. Med hänsyn till
dessa faktorer blir tillväxten av antalet industriarbetare sannolikt väsentligt
långsammare än tidigare under de närmaste årtiondena. Antalet kvinnliga
industriarbetare kan komma att gå tillbaka, om icke mycket gynnsamma
men mindre sanr.olika förutsättningar i fråga om kvinnornas grad av yrkesverksamhet
förverkligas.
Tillgången på arbetskraft kommer av allt att döma att sätta en gräns för
utvecklingen mot en längre driven industrialisering.»
Statliga åtgärder i huvudsakligt syfte att öka sysselsättningen inom industrien
synas därför i nuvarande läge icke böra utan verkligt trängande
skäl vidtagas.
Härtill kommer att anläggandet av ett pappersbruk i Västerbotten näppeligen
skulle, såsom motionärerna åsyfta, vara ägnat att minska den ensidighet,
som utmärker näringslivet i Västerbotten, i det att pappersindustrien
i likhet med övriga skogsindustrier för sin avsättning är starkt beroende
av exportkonjunkturerna.
Statsutskottets utlåtande nr <206.
7
Ehuru vägande invändningar sålunda redan med hänsyn till sysselsättningsproblemet
kunna riktas gentemot motionärernas uppfattning, vill
Industriförbundet ytterligare framhålla, att motionärerna synbarligen
underskattat de ekonomiska svårigheter, som skulle vara förenade med
drivandet av ett pappersbruk i Västerbotten. Dessa svårigheter ha närmare
belysts i ett av Svenska pappersbruksföreningen till kungl, kollegiet ingivet
yttrande i ärendet, varför förbundet saknar anledning att närmare
ingå på hithörande frågor. Industriförbundet vill här inskränka sig till att
instämma i den slutsats, vartill pappersbruksföreningen kommit, eller att
en investering i ett pappersbruk i Västerbotten av nu berörda skäl ter sig
ekonomiskt vansklig.
Ehuru Industriförbundet sålunda för närvarande icke är övertygat om att
ett pappersbruk, förlagt till Norrland, skulle komma att löna sig och icke
heller att det är betingat med hänsyn till sysselsättningsförhållandena, finner
Förbundet likväl icke anledning motsätta sig att frågan göres till föremål
för utredning.
Stockholm den 5 april 1946.
SVERIGES INDUSTRIFÖRBUND
SVEN LUNDBERG.
Gustaf Settergren.
Bilaga C.
Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium.
Genom remiss den 4 mars 1946 (D. N:r I. B. 157) har Norrbottens och
Västerbottens läns handelskammare anmodats avgiva skyndsamt yttrande
över två likalydande motioner väckta den ena inom första kammaren
av herrar Svedberg och Karl August Johanson (I: 65) och den andra inom
andra kammaren av herr Skoglund i Umeå m. fl. (II: 133) om förläggande
till Västerbottens län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet
pappersbruk.
Med anledning härav får handelskammaren vördsamt anföra följande.
Den fråga, som motionärerna framföra, kan givetvis ha stor betydelse för
näringslivet inte bara i Västerbottens län utan även framförallt i angränsande
men även övriga län i Norrland. Detta sammanhänger främst med
de råvara- och arbetskraftsproblem, som f. n. äro av sådan vital betydelse
för träförädlingsindustrien i Norrland. Bestämd ställning till hithörande frågor
kan icke tagas utan ingående och tidsödande utredningar. Den korta
remisstiden lämnar emellertid icke tid härför. Handelskammaren får därför
inskränka sig till vissa påpekanden i anledning av motionerna.
8
Statsutskottets utlåtande nr 206.
I motionerna har icke angivits, vad slags pappersfabrikation, som avses.
Under beteckningen pappersbruk kan nämligen rymmas många olika slags
tillverkning av papper såsom tidningspapper, kraftpapper, sulfitomslagspapper,
kartong och finpapper.
Motionärerna säga icke heller något örn huruvida de anse, att pappersbruket
skall samarbeta med redan förefintliga sulfit-, sulfat- och trämasseindustrier
och därifrån helt eller delvis täcka sitt behov av cellulosa och trämassa.
Under sådana omständigheter torde man få antaga, att motionärerna
avse en fullt självständig anläggning. Den fråga, som därvid genast inställer
sig, blir den, huru det planerade pappersbruket skall täcka sitt råvarubehov.
Motionärerna hava angivit en kapacitet på 50 000 ton såsom tänkbar
för detsamma. Utgår man från denna siffra kan man fastslå, att härför
behövs en råvarutillgång på mellan 5 och 9 milj. kbf. rundvirke beroende på
vad slags pappersbruk, som avses.
Det får väl antagas, att motionärerna avsett, att denna råvara till det
statliga pappersbruket skall i varje fall till största delen tagas från kungl,
domänstyrelsens skogar. Några nämnvärda kvantiteter från bolags- och
enskilda skogar torde ej komma att stå till förfogande.
Motionärerna framhålla emellertid redan i ingressen, att tillgången på
skog är begränsad. De säga även längre fram i motionen, att pappersindustriens
leveransförmåga för närvarande förefaller pressad intill gränsen för
vad råvaror och bränsletillgång över huvud taget tillåter. Det synes därför
handelskammaren ganska inkonsekvent, att man med klar uppfattning
om det faktiska läget på råvarumarknaden önskar starta en ny tillverkning,
som kommer att än ytterligare skärpa kraven på råvarutillgången.
Redan förefintliga pappersindustrier drivas till övervägande del i enskild
regi. Då, såsom ovan påpekats, ett statligt pappersbruk alltid skulle förses
med råvara från statens skogar, skulle detta innebära, att utbudet av råvara
från dessa skogar i den fria marknaden i motsvarande grad minskades. Konsekvenserna
härav för enskilda företag och den vid dem sysselsatta arbetskraften
äro uppenbara.
Dessa konsekvenser skulle även sträcka sig långt över Västerbottens läns
gränser. Råvarutillgångarna i detta län skulle nämligen knappast förslå att
fylla råvarubehovet för en anläggning av här planerat slag och storlek. Antagligen
måste virke överföras från andra län, varvid Norrbottens län kan
i främsta rummet komma i fråga. Detta medför i sin tur minskade arbetstillfällen
på andra håll. Enligt handelskammarens åsikt kan det knappast
ligga vare sig i statens eller den enskilde medborgarens intresse att skapa
arbetstillfällen i Västerbottens län, om förutsättningen är att tillgången på
sådana minskas på annat håll.
Motionärernas uttalande, att fördelarna med ett pappersbruks förläggande
till Västerbottens län äro påtagliga, i vad avser brukets försörjning med
råvaror, kan därför anses icke riktigt.
I motionen ägnas stor uppmärksamhet åt avsättningsmöjligheterna på
exportmarknaden. De anförda exemplen avse all produktion, export etc.
av alla slag av papp och papper. Handelskammaren anser icke, att något
uttalande om framtidens exportmöjligheter kan byggas på dessa sammanslagna
siffror. Skola exportmöjligheterna undersökas, måste undersökningen
avse just det slag av papper, som man avser att tillverka. Handelskammaren
kan under dessa omständigheter icke uttala något om motionärernas
prognos örn möjligheterna till ökad export eller av förbrukning inom landet.
Statsutskottets utlåtande nr 306.
9
Handelskammaren får slutligen påpeka, att den svenska träförädlingsindustrien
alltid strävat att differentiera sin produktion och att driva förädlingen
så långt sig göra låter. Därest möjligheter funnits till en fristående
bärkraftig tillverkning vid ett pappersbruk i Västerbottens län, hade detta
säkerligen redan tillkommit på enskilt initiativ.
Handelskammaren vågar även antaga, att möjligheterna till ett drivande
av pappersbruk i anslutning till redan befintliga industrier noga undersökts
och undersökas av vederbörande företag.
Handelskammaren får därför vördsamt avstyrka bifall till motionerna.
Luleå den 22 mars 1946.
NORRBOTTENS OCH VÄSTERBOTTENS
LÄNS HANDELSKAMMARE
BURE HOLMBÄCK.
Birger Rothelius.
Bilaga D.
Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium
Stockholm
Med anledning av Kungl. Kommerskollegii remiss av den 4 mars 1946
få vi härmed med anledning av de inom riksdagens båda kamrar väckta
motionerna om förläggande till Västerbottens län av ett statligt eller under
statlig medverkan tillkommet pappersbruk anföra följande.
Riktigheten av motionärernas antagande, att bristande råvarutillgång för
den norrländska träförädlingsindustrien kommer att framtvinga en begränsning
av den nuvarande produktionsvolymen, ifrågasättes icke i och för sig.
Av detta förhållande får emellertid icke utan vidare den slutsatsen dragas,
att sysselsättningssvårigheter komma att uppstå under den tidsperiod, varunder
denna råvarubrist kan beräknas råda. Vid ett bedömande av sysselsättningsmöjligheterna
under denna tidsperiod måste väsentlig hänsyn
även tagas till de förändringar i fråga örn befolkningens fördelning i arbetsföra
och mindre arbetsföra åldrar, som redan pågår, och som inom de närmaste
åren förutses bliva än mer markanta och för produktionen ogynnsamma.
Farhågor lia uttalats, att under en avsevärd tidrymd en allmän
brist på arbetskraft kommer att råda, förorsakad genom 1920- och 30-talens
låga nativitetssiffror. Det spörsmålet framställer sig därför osökt, huruvida
icke denna allmänna brist på arbetskraft kommer att mer än uppväga den
förutsedda minskningen av arbetstillfällena inom den norrländska träförädlingsindustrien,
och huruvida något överskott av arbetskraft ens lokalt
kommer att föreligga. Någon utredning härom har från motionärernas sida
10
Statsutskottets utlåtande nr 306.
icke förebragts. Än mindre lia de till prövning upptagit frågan, huruvida i
händelse ett lokalt arbetskraftöverskott skulle uppstå inom Västerbotten,
det finge anses rationellt att på föreslaget sätt binda denna övertaliga
arbetskraft vid orten och därvid förhindra, att densamma toges i anspråk
på annat håll, där svårartad brist på arbetare förelåge.
Skulle emellertid en noggrann prognos rörande sysselsättningsmöjligheterna
inom Västerbotten giva vid handen, att ett överskott på arbetskraft
kommer att uppstå, och att detta icke kan beräknas bliva taget i anspråk
genom brist på arbetskraft inom andra delar av landet, uppkommer
frågan, huruvida anläggandet av ett pappersbruk skulle vara ändamålsenligt
för beredande av sysselsättning åt denna övertaliga arbetskraft. Det
bör då betonas, att pappersindustrien kräver speciellt kvalificerad personal,
som man icke kan beräkna finna inom den ifrågavarande landsdelens arbetarstam.
Säkerligen måste i avsevärd omfattning specialutbildad arbetskraft
från södra och mellersta Sverige anlitas. Vidare måste understrykas,
att ett pappersbruk i förhållande till anläggningskapital och produktionskapacitet
sysselsätter ett relativt ringa arbetarantal. Motionärerna uppgiva
sig åsyfta en ökning av landets pappersproduktion med 50 000 ton om året
men förklara samtidigt, att i denna siffra också i viss mån ingår förutsedd
utbyggnad och produktionsökning för redan befintlig pappersindustri. Vi
ha med hänsyn härtill antagit, att motionärerna ha i åtanke en anläggning
med en årskapacitet icke överstigande c:a 30 000 ton papper. Av motionen
framgår dock icke, vilket slags papperstillverkning, som åsyftas, och icke
heller huruvida man tänkt sig, att pappersbruket skall uppföras såsom en
helt fristående anläggning eller i anslutning till någon redan befintlig massafabrik.
Någon ungefärlig uppskattning av anläggningskostnaderna kan med
hänsyn härtill icke erhållas. Rörande den erforderliga arbetarstyrkans storlek
i förhållande till produktionskapaciteten kan emellertid nämnas, att vid
exempelvis ett tidningspappersbruk med tillhörande anläggningar arbetskraften
behöver erfarenhetsmässigt uppskattas till 2 ä 2person per ton
av brukets dygnskapacitet. I denna beräkning ingår givetvis icke den
arbetskraft, som erfordras för framställningen av massa, utan densamma
avser allenast själva pappersbrukets behov jämte ångcentral och verkstäder.
Vid ett kraftpappersbruk med flera maskiner kommer givetvis arbetarantalet
att bli högre än vid ett tidningspappersbruk med endast en pappersmaskin,
men även i detta fall gäller omdömet, att en pappersbruksanläggning
kräver en relativt ringa arbetarstyrka i förhållande till anläggningens
produktionskapacitet och investerade kapital.
Anläggandet av ett pappersbruk kan därför knappast i och för sig anses
såsom en ändamålsenlig åtgärd, då det gäller att motverka sysselsättningssvårigheter.
Det bör i detta sammanhang även uppmärksammas, att en av
råvarubrist förorsakad sammankrympning av massaindustrien torde komma
att påskynda den utveckling mot ett förbättrat tillvaratagande av
denna industris avfallsprodukter, som under senare år målmedvetet igångsatts
och för vilket ändamål ett intensivt forskningsarbete bedrives. Det
är att antaga, att den utökning av massaindustriens produktionsprogram,
som härigenom äger rum, kan absorbera ett på grund av massaproduktionens
minskning eventuellt uppstående arbetskraftöverskott.
Oavsett vad sålunda anförts rörande förutsättningarna ur sysselsättningssynpunkt
för anläggandet av ett pappersbruk i Västerbotten vilja vi rö
-
Statsutskottets utlåtande nr ,206.
11
rande de ekonomiska förutsättningarna för ett sådant pappersbruks drivande
framhålla följande.
I motionerna redovisas en omfattande utredning rörande världsproduktionen
av papper och rörande de framtida avsättningsmöjligheterna för
svenskt papper dels på världsmarknaden och dels på hemmamarknaden.
Utan att närmare ingå på denna utredning och det statistiska material,
som förebringas — och som enligt vår uppfattning riktigt återger läget —
vilja vi endast konstatera, att motionärerna antaga, att världskonsumtionen
av papper och papp inom en överskådlig framtid kommer att ha nått
en sådan höjd (31 milj. ton per år), att en svensk produktionsökning om
50 000 ton per år bör kunna absorberas. Det bör emellertid betonas, att
en kvantitet av 50 000 ton är alltför obetydlig i förhållande till den antagna
världskonsumtionen, 31 milj. ton, för att kunna påverka världsmarknadspriset
och knappast ens hemmamarknadens pris. Frågan, huruvida den
nämnda kvantiteten kan avsättas, är därför väsentligen beroende av huruvida
densamma kan med hänsyn till produktions- och distributionskostnader
framställas och tillhandahållas till världsmarknadens respektive svenska
marknadens priser.
Då det är den befarade råvarubristen, som föranlett motionen, torde
man kunna utgå från att motionärerna icke avsett, att det föreslagna pappersbruket
skulle framställa även sin egen massa, utan att tillverkningen
skulle ske med massa köpt från redan befintliga fabriker såsom råvara.
Anläggningen får emellertid härigenom icke de väsentliga fördelar såväl ur
driftskostnadssynpunkt som med hänsyn till möjligheten att anpassa massans
kvalitet efter papperstillverkningens fordringar, som den övervägande
delen av den befintliga pappersindustrien åtnjuter genom att massa- och
papperstillverkningen kombinerats inom samma företag. Större delen av
produktionen vid landets pappersbruk sker med egen massa såsom utgångsmaterial,
och köpt massa kommer sålunda till användning endast i den
man, pappersbrukens egna kapacitet för massaframställning icke är tillräcklig.
Med hänsyn tili konkurrensen från den redan befintliga industrien
inom landet kommer sålunda det av motionärerna föreslagna pappersbruket
att befinna sig i ett ogynnsamt läge redan på grund av driftskostnaderna.
Härtill komma de särskilda kostnader i synnerhet vid distributionen,
som äro en direkt följd av det nordliga läget. Motionärerna beröra endast i
korthet denna fråga, som likväl, enligt vårt förmenande, är av väsentlig
betydelse. De norrländska skeppningshamnar, som kunna komma i fråga,
äro stängda på grund av ishinder under cirka 4 månader. Med hänsyn till
de olägenheter, som äro förenade med lagring under en så lång period,
skulle, enligt motionärernas åsikt, produkterna kunna transporteras per
järnväg till Göteborg för att därifrån utskeppas. Motionärerna påpeka härvid
de förbättrade järnvägsförbindelserna och anse, att tued hänsyn härtill
det nordliga läget icke kommer att medföra samma nackdelar ur transport
synpunkt sorn tidigare varit fallet. Oavsett detta måste emellertid framhållas,
att även örn goda järnvägsförbindelser stå till buds, järnvägs!rans
porterna likväl medföra en avsevärd fördyring av varan. De pappersbruk,
som för närvarande liro belägna inom norra Sverige, lia funnit transportkostnaderna
för den färdiga varan vara en avsevärd belastning. Det natur
liga och ur alla synpunkter fördelaktigaste läget för ett pappersbruk, vars
produktion till stor del skall avsättas pä exportmarknaderna, är vid en i
möjligaste män isfri hamn, som anlöpes av oceangående fartyg. Även med
12
Statsutskottets utlåtande nr 206.
hänsyn till försäljningen på den inhemska marknaden måste det nordliga
läget för ett pappersbruk medföra avsevärda nackdelar ur kostnadssynpunkt.
Den pappersförädlande industrien och de övriga större avnämarna
av papper i landet äro koncentrerade till Syd- och Mellansverige, och sannolikt
måste man — oavsett de av motionärerna påpekade svårigheterna för
ett bruk med nordligt läge att hålla kontakt med sina avnämare — räkna
med en extra frakt för det nordliga bruket om cirka 25 kronor per ton.
Det av motionärerna föreslagna pappersbruket skulle sålunda icke endast
bliva belastat med jämförelsevis höga driftskostnader på grund av att det
skulle arbeta med köpt massa såsom utgångsmaterial, utan dess produkter
skulle dessutom belastas med högre distributionskostnader än dem som
bäras av den redan inom landet befintliga industrien.
Det finnes för närvarande pappersbruk, som till övervägande delen grunda
sin produktion på köpt massa, men de ökade tillverkningskostnader,
som härigenom uppstå, kompenseras av att dessa bruk äro ur distributionssynpunkt
synnerligen gynnsamt belägna. De ur distributionssynpunkt
ogynnsamt belägna nuvarande pappersbruken — således framförallt de som
äro belägna i Norrland — tillverka däremot sin egen massa och kompensera
härigenom de nackdelar, som de ökade distributionskostnaderna föra
med sig.
Det nu ifrågasatta pappersbruket skulle emellertid komma att belastas
med båda de nämnda nackdelarna, och detta ger oss anledning framhålla,
att driften vid detsamma torde ställa sig oförmånlig ur ekonomisk synpunkt.
Härtill komma de ökade anläggnings- och driftskostnader, varmed
man torde böra räkna till följd av klimatiska och andra förhållanden, avhängiga
av det nordliga läget.
En investering av statliga medel i ett pappersbruk av den art, motionärerna
åsyfta, synes därför synnerligen vansklig.
Under åberopande av vad ovan anförts avstyrka vi det i motionerna
framställda yrkandet.
Stockholm den 22 mars 1946.
SVENSKA PAPPERSBRUKSFÖRENINGEN
CARL J. M. MALMROS.
Ewert Landberg.
L. Sjunnesson.
Statsutskottets utlåtande nr 206.
13
Bilaga E.
Till Riksdagens statsutskott.
Angående ''planerad anläggning av pappersbruk inom Västerbottens län.
Sedan Kungl. Majit den 1 ds anmodat domänstyrelsen att avgiva yttrande
över två likalydande motioner vid årets riksdag (1:65 och II: 133),
i vilka yrkas utredning örn förläggande till Västerbottens län av ett statligt
eller under statlig medverkan tillkommet pappersbruk, får domänstyrelsen
härmed anföra följande.
Ett pappersbruk måste av bland annat värmetekniska skäl förläggas i
omedelbar anslutning till cellulosafabrik. Staten äger ingen cellulosafabrik
inom Västerbottens län, och statlig nybyggnad av en sådan fabrik torde
för närvarande icke böra ifrågasättas, eftersom skogstillgången icke förslår
att försörja redan befintliga fabriker med råvara. Därest staten icke inköper
någon av nu befintliga cellulosafabriker måste därför ett eventuellt
pappersbruk förläggas till en i enskild ägo befintlig cellulosafabrik.
Pappersbruk för tillverkning av papp och grövre papperssorter såsom
tidnings- eller omslagspapper drivas med jämförelsevis liten arbetsstyrka.
Då motionärerna framförallt åsyfta ökning av arbetstillfällena inom länet,
lärer därför i första hand ett finpappersbruk komma i fråga, som fordrar
större arbetsstyrka åtminstone av kvinnlig arbetskraft. Domänstyrelsen
kan icke bedöma de ekonomiska utsikterna för en sådan anläggning, enär
driftsresultatet i viss mån är beroende av förhållandena vid den cellulosafabrik,
med vilken pappersbruket måste samdrivas. Domänstyrelsen håller
emellertid före att lönsamheten under alla förhållanden är ganska oviss, varför
styrelsen anser en ingående teknisk-ekonomisk utredning och prövning
vara nödvändig, innan staten medverkar till startande av ett sådant
företag. Stockholm den 16 mars 1946.
KUNGL. DOMÄNSTYRELSEN
B. v. STOCKENSTRÖM.
E. Wiel-Berggren.