Statsutskottets utlåtande nr 199.

1

N r 199.

Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1946 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1946/47 till statens bosättningslånefond
jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att för budgetåret
1946/47 anvisa dels under femte huvudtiteln (punkt 31) till Statens bosättningslån:
Ersättning åt ortsombud ett förslagsanslag av 50 000 kronor,
dels ock under statens utlåningsfonder (kapitalbudgeten, bilaga 4, punkt 4)
till Statens bosättningslånefond ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor.

Därefter har Kungl. Majit i propositionen nr 272, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 26 april 1946,
föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordade ändringar
i grunderna för statens bosättningslån, dels ock anvisa nämnda båda
anslag med respektive 75 000 kronor och 8 600 000 kronor.

Ändringar i grunderna för statens bosättningslån. Det i statsverkspropositionen
framlagda förslaget grundade sig på en av fullmäktige i riksbanken
gjord beräkning av medelsbehovet för ifrågavarande budgetår. Fullmäktige
förutsatte, att i huvudsak oförändrade bestämmelser angående utlåningen
från fonden skulle komma att gälla under budgetåret.

Efter framläggandet av förenämnda förslag har 1941 års befolkning sutredning
i ett den 19 januari 1946 avgivet betänkande angående bamkostnadernas
fördelning (SOU 1946: 5) förordat vissa ändringar i nu gällande bestämmelser
angående de statliga bosättningslånen.

Då det ansetts angeläget att befolkningsutredningens berörda förslag snarast
möjligt underställes statsmakternas prövning, ha förevarande anslagsfrågor
upptagits till förnyat övervägande.

I yttranden över befolkningsutredningens ifrågavarande betänkande ha en
del myndigheter berört det avsnitt av betänkandet, som innehåller förslag
angående bosättningslåneverksamheten. Dessa äro socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statskontoret, Överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser, fullmäktige
i Sveriges riksbank, socialvårdskommittén, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,
kooperativa förbundets styrelse, svenska slöjdföreningen, FredrikaBremer-Förbundet
och folkpartiets kvinnoförbund.

Beträffande innebörden av såväl befolkningsutredningens förslag som förenämnda
yttranden får utskottet hänvisa till propositionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1946 G sami. Nr 199.

1

2

Statsutskottets utlåtande nr 199.

Departementschefen har för egen del anfört följande.

Då bosättningslånen infördes genom beslut av 1937 års riksdag, beträddes
ett nytt statligt verksamhetsområde. Denna nya långivning utan säkerhet av
borgen betraktades som en försöksverksamhet. Det var därför naturligt, att
reglerna för densamma skulle komma att präglas av en viss stramhet. Långivningen
förutsattes skola ske i princip på affärsmässiga grunder. Det
maximala lånebeloppet sattes relativt lågt — 1 000 kronor. En ytterligare
begränsning av det faktiskt medgivna lånebeloppet med hänsyn till de lånesökandes
inkomst förutsattes. En jämförelsevis kort amorteringstid — högst
5 år — fastställdes.

Att låneverksambeten motsvarat ett behov framgår därav, att den redan
från början erhöll en betydande omfattning och att den i stort sett ökat
år från år. Under det första året — 1938 — utlämnades omkring 7 700 lån.
År 1944 hade antalet stigit till över 14 000. Det kan nämnas, att antalet ingångna
äktenskap under dessa år utgjorde 58 130 respektive 63 450. Lånens
genomsnittliga belopp har jämväl visat stigande tendens, ehuru detsamma
hela tiden hållit sig ett gott stycke under lånemaximum, som på grund av
prisstegringen år 1943 höjdes till 1 250 kronor. Avskrivningsbehovet har hållit
sig mellan 5 och 10 procent av summan beviljade lån.

Liksom befolkningsutredningen finner jag erfarenheterna av de statliga
bosättningslånen tala för att denna form av stöd åt de unga bör bli ett bestående
led i befolkningspolitiken. I likhet med utredningen anser jag emellertid,
att skäl föreligga för vissa jämkningar i de gällande bestämmelserna.

Befolkningsutredningen har för sin del funnit, att det lånebelopp, som är
möjligt inom ramen för gällande bestämmelser, måste anses otillräckligt för
en tillfredsställande bosättning. Beloppets otillräcklighet har medfört, att i ett
stort antal fall de lånesökande vid sidan av bosättningslånet nödgats utnyttja
andra kreditformer, främst avbetalningsköp, för att kunna anskaffa det
nödiga bohaget. Erfarenheten ger nämligen vid handen, att det är vanligt
att låntagarna ej alls eller endast i obetydlig grad genom egna besparingar
eller genom innehav av bosättningsföremål själva kunna bidraga till hemmets
inredande. Särskilt är detta fallet med äktenskap, som ingåtts vid tidig
ålder. Befolkningsutredningen har därför funnit det vara motiverat att föreslå
en höjning av det maximala lånebeloppet. Jag ansluter
mig till denna uppfattning.

I åtskilliga yttranden ha uttalats betänkligheter mot en höjning av lånebeloppet,
bland annat med hänsyn till olägenheterna av för stor skuldsättning.
Då som jag nyss nämnt de lånesökande ofta måste ådraga sig skulder
vid sidan av de statliga bosättningslånen, torde dessa betänkligheter icke
böra tillmätas allt för stor vikt. I regel torde avbetalningsskulderna kräva
snabbare amortering än de statliga bosättningslånen och därför bli mera betungande
än dessa. Det bör således vara lättare för låntagare att avbetala
sin skuld å bosättningen, därest densamma är samlad i ett bosättningslån,
än om jämväl avbetalningsköp måste anlitas. Länsstyrelsen i Malmöhus län
har anfört, att i stället för en höjning av lånebeloppet en sänkning av priset
på bosättningsföremål genom rationalisering och kontroll av tillverkningen
och försäljningen hör eftersträvas. 1 anledning härav vill jag erinra, att hithörande
problem för närvarande äro föremål för utredning av särskilda av
chefen för handelsdepartementet tillkallade sakkunniga. Även örn som ett resultat
av de sakkunnigas arbete en rimligare relation mellan bosättningskostnaderna
och de flesta nygiftas inkomster kan ernås, finner jag dock icke
tillräckligt motiverat att av denna anledning uppskjuta ställningstagandet
till frågan örn en höjning av det maximala lånebeloppet.

Statsutskottets utlåtande nr 199.

3

Befolkningsntredningen föreslår en höjning av lånebeloppets maximum
från 1 250 kronor till 2 000 kronor. Utredningen har ej närmare angivit efter
vilka grunder det föreslagna beloppet fastställts. Det synes emellertid uppenbart,
att beloppet förslår endast för en nödtorftig möblering av ett rum
och kök. I en proposition angående vissa åtgärder lill främjande av bostadsförsörjningen,
vilken inom kort torde komma att avlämnas, har jag för avsikt
att förorda en målsättning beträffande utrymmesstandarden, vilken innebär
att familjebostaden skall omfatta minst två rum och kök. Då stödverksamheten
för de ungas bosättning enligt min mening bör utformas under
beaktande av målsättningen i bostadspolitiken, bör man vid fastställandet
av bosättningslånens maximibelopp räkna med att detta i stort sett
bör räcka till för anskaffande av erforderliga möbler och övriga inventarier
till en lägenhet av nyss nämnda storlek. Enligt vad jag inhämtat torde
kostnaden för en något så när tillfredsställande bosättning i en dylik
lägenhet för närvarande knappast understiga ett belopp av 2 400 kronor.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser jag mig böra förorda, att
bosättningslånens maximum höjes till nämnda belopp.

Med den höjning av lånebeloppen, som möjliggöres genom den av mig
förordade maximigränsen, torde amorteringarna i många fall bliva allt för
betungande, därest den nuvarande amorteringstiden bibehålies. Jag vill därför
i anslutning till landsorganisationens förslag förorda, att amorteringstiden
må utsträckas till högst åtta år. Nämnda tid bör dock betraktas som
maximitid. Särskilt när fråga är om lån, som mera avsevärt understiga lånemaximum,
synes en amorteringstid i huvudsak motsvarande den nu tilllämpade
vara tillräcklig.

Enligt gällande kungörelse föreskrives som villkor för erhållande av bosättningslån,
att lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes
egna villkor och intressen. Enligt förarbetena innebär detta, bland
annat, att vid fastställandet av lånebeloppet hänsyn skall tagas till de lånesökandes
inkomstförhållanden. Jag förutsätter dock att vid bedömandet av
de lånesökandes kreditvärdighet icke enbart hänsyn tages till vederbörandes
aktuella inkomster utan jämväl avseende fästes vid de sökandes skötsamhet
och redbarhet.

Mot vad utredningen i övrigt föreslagit har jag i stort sett intet att erinra.
Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag rörande utvidgning av b o s ä 11-ningslånens användningsområde, innebärande att lånen .skulle
få disponeras ej endast som för närvarande för inköp av möbler och andra
bosättningsföremål utan även för anskaffande av redskap och verktyg m. m.
ävensom vissa husdjur såsom kor och får, vilkas avkastning till avsevärd
del användes inom det egna hushållet. Även förslaget örn beviljande av särskilda
»studiebosättningslån», för vilka låntagarna skulle kunna
erhålla viss tids uppskov med amorteringarna, vill jag förorda. Ett sådant
uppskov synes emellertid sorn socialvårdskommittén framhållit motiverat ej
endast i fråga örn dem, sorn genomgå längre tids utbildning, utan även i
vissa andra fall, då låntagarnas inkomster kunna beräknas komma att avsevärt
stiga några år efter äktenskapets ingående, exempelvis när låntagarna
i samband med giftermålet etablera egen rörelse eller för brukande övertaga
jordbruksfastighet. Det torde få ankomma å riksbanken att pröva, under
vilka omständigheter här avsett uppskov ina beviljas. I eli par yttranden har
påyrkats en längre uppskovstid lin tre år för sådana lånesökande, sorn hava
mycket lång utbildningstid, I. ex. medicine studerande. Då en uppskovstid
av tre år vanligtvis torde vara tillräcklig, anser jag mig ej kunna förorda
alt uppskovet som regel göres längre. Med hänsyn till ali det emellertid i

4

Statsutskottets utlåtande nr 199.

vissa fall kan föreligga särskilda omständigheter, som motivera en längre
amorteringsfrihet, torde för sådana fall riksbanken böra kunna medgiva
ytterligare uppskov med amorteringen, dock längst intill fem år.

Det av landsorganisationen framförda förslaget, att uppskov med lånens
amortering regelmässigt skulle medgivas under en tid av två år efter ankomsten
av ett barn, anser jag mig ej kunna biträda med hänsyn till att
detta i en del fall skulle kunna leda till att amorteringen bleve uppskjuten
alltför länge. Som befolkningsutredningen framhållit äger riksbanken redan
nu möjlighet att företaga omprövning av amorteringstiden vid inträffandet
av här avsedd händelse. Denna möjlighet bör på sätt utredningen förordat
bibehållas och göras känd för låntagarna.

Mot vad utredningen anfört rörande möjligheterna för dem, som ingå äktenskap
under studietiden, att erhålla lån efter det längre tid än
sex månader förflutit från äktenskapets ingående har
jag intet att erinra. Sådan möjlighet bör i enlighet med vad svenska slöjdföreningen
framhållit föreligga även i vissa andra fall, då bosättningen av
särskild anledning måst uppskjutas, såsom då svårigheter att erhålla lämplig
bostad förelegat eller makarna före bosättningen haft förvärvsarbete å
skilda orter.

I ett flertal yttranden har understrukits behovet av förbättrad rådgivningsverksamhet
beträffande bosättningslånen, därvid särskilt
framhållits, att nämnda behov komme att öka, därest lånebeloppen höjdes.
Själv är jag medveten örn önskvärdheten av en effektivisering av rådgivningsverksamheten.
Då emellertid denna fråga är under övervägande inom
befolkningsutredningen, anser jag mig ej för närvarande böra framlägga något
förslag i denna del.

Det av fullmäktige i riksbanken framförda förslaget att införsel i lön,
pension eller livränta i vissa fall skulle kunna medgivas för att
tvinga försumlig låntagare att fullgöra sina förpliktelser anser jag mig icke
kunna biträda.

Medelsbehovet för nästa budgetår. Till Statens bosättningslånefond ha under
budgetåren 1937/38—1945/46 av riksdagen anvisats sammanlagt 43,5 miljoner
kronor. Då riksbanken kunnat använda genom amorteringar å äldre lån
influtna medel för utlämnandet av nya lån, uppgår den sammanlagda lånesumman
för samtliga sedan låneverksamhetens början beviljade lån till ett
högre belopp än vad som anvisats till bosättningslånefonden. Av riksbanken
lämnade uppgifter rörande verksamhetens omfattning giva vid handen, att
fram till den 1 juli 1945 mer än 81 000 bosättningslån utlämnats till ett sammanlagt
belopp av över 71 miljoner kronor.

För innevarande budgetår är anslaget till ersättning åt ortsombud upptaget
till 50 000 kronor. För investering i bosättningslånefonden har för samma
budgetår anvisats ett anslag av 7 000 000 kronor.

Fullmäktige i riksbanken ha beräknat medelsbehovet till statens bosättningslånefond
för nästa budgetår till 8 BOO 000 kronor, varvid förutsatts,
att lånebeloppets maximum på sätt departementschefen förordat höjes till
2 400 kronor.

Fullmäktige ha vidare anfört, att riksbanken numera bestrede portokostnaderna
för låntagare, som inbetalade räntor och amorteringar å bosättningslån
med anlitande av dem tillställda postgiroinbetalningskort. Ifrågavarande

Statsutskottets utlåtande nr 199.

5

kostnader hade under sista kvartalet 1945 uppgått till cirka 7 000 kronor, och
man hade anledning förutsätta att detta belopp komme att stiga i och med
att postgiroinbetalningarna bleve allt vanligare. Fullmäktige ville emellertid
ej nu ifrågasätta någon höjning av det för nästa budgetår äskade anslaget
för ersättning till riksbanken för dess bestyr med bosättningslånen men ville
redan nu lia anmält saken, därvid fullmäktige utgått från att riksbanken
skulle erhålla gottgörelse för här avsedda kostnader.

Departementschefen har i fråga örn medelsbehovet lör nästa budgetår anfört
följande.

Mot den av fullmäktige i riksbanken — under förutsättning av bifall lill
de av mig förordade ändringarna i bestämmelserna för bosättningslånen —
gjorda uppskattningen av medelsbehovet till statens bosättningslånefond för
nästa budgetår har jag intet att erinra. Jag förordar alltså, att till fonden
anvisas ett anslag av 8 600 000 kronor.

Vad angår fullmäktiges uttalande rörande portokostnaderna för låntagare,
som inbetala räntor och amorteringar å bosättningslån med anlitande
av postgiro, anser jag skäligt, att riksbanken erhåller ersättning för nämnda
kostnader. Då riksbanken emellertid ej nu ifrågasatt någon höjning för
nästa budgetår av anslaget för ersättning till riksbanken för dess bestyr med
bosättningslånen, synes frågan örn täckandet av nämnda kostnader kunna
upptagas till prövning framdeles.

I årets statsverksproposition förordade jag, att beslutanderätten beträffande
befrielse, helt eller delvis, från återbetalningsskyldighet i fråga örn statligt
bosättningslån och beträffande avskrivning av sådant lån skulle överflyttas
från Kungl. Majit till riksbanken. Någon ändring i nämnda förslag
avser jag ej att föreslå. I fråga örn motiveringen för detsamma anhåller
jag att få hänvisa till statsverkspropositionen.

I detta sammanhang anser jag mig till prövning böra upptaga jämväl
frågan örn ersättningen åt de ortsombud, som hava att avgiva yttranden över
ansökningar om statliga bosättningslån. Enligt nu gällande bestämmelser
äger ortsombud åtnjuta ersättning med 3 kronor för varje ansökan, varöver
ombudet yttrat sig; dock att, där jämväl annat ortsombud yttrat sig över
ansökningen, ersättningen utgår med allenast 2 kronor. Dessa ersättningsbelopp
ha gällt sedan år 1938. Därest uppgifter beträffande lånesökande införskaffats
från socialregistret, skola enligt beslut av 1943 års riksdag nyssnämnda
ersättningsbelopp höjas, där dylika uppgifter införskaffats beträffande
allenast en lånesökande med 30 öre oell i annat fall med 50 öre.

Från åtskilliga ortsombud har framhållits, att nyssnämnda ersättningar
äro väl knappa med hänsyn till det arbete, som ombuden hava att fullgöra.
Då den av mig förordade höjningen av lånemaximum samt utvidgningen av
lånens användningsområde torde komma att föra med sig en höjning över
lag av lånebeloppen, synes i flertalet fall en mera ingående utredning och
prövning av de lånesökandes villkor påkallad. Med hänsyn härtill vill jag
tillstyrka, all ersättningen liöjes lill 5 kronor för varje ansökan. I de fall,
där jämväl annat ortsombud yttrat sig över ansökningen, bör ersättningen
dock utgå med allenast 3 kronor. Vid bifall lill detta förslag anser jag någon
förhöjning av ersättningen ej böra ske i anledning av att uppgifter beträffande
lånesökande införskaffats från socialregistret.

Anslaget till ersättning åt ort sombuden för nästa budgetår, vilket i statsverkspropositionen
upptagits till 50 000 kronor, torde vid bifall lill vad jag
bär föreslagit behöva höjas till 75 000 kronor.

6

Statsutskottets utlåtande nr 199

U tskottct.

Motioner. I samband med Kungl. Maj.ts förevarande förslag har utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren avfru
Sjöström-Bengtsson m. fl. (I: 197) och den andra inom andra kammaren
av fröken Öberg m. fl. (11:304), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådant tillägg till gällande föreskrifter örn lån från statens bosättningslånefond,
att värnpliktig, då han fullgör militärtjänstgöring samt under
tre månader dåre! ter, äger åtnjuta befrielse från erläggande av ränta och
amortering ävensom att i den för lånets återbetalande fastställda tiden ej må
inräknas den tidrymd under vilken sådan befrielse åtnjutits,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Friggeråker m. fl. (I: 350) och den andra inom andra kammaren av
herr Onsjö m. fl. (II: 532), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att bosättningslånens maximibelopp sättes till 1 800 kronor, när lånen
avse inköp av möbler och annat bohag, men till 2 400 kronor, i den mån
lånen skola användas även till anskaffande av yttre inventarier i produktionens
tjänst, ävensom att införsel i lön, pension eller livränta må kunna
tillgripas gentemot vissa försumliga låntagare,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
fru Sjöström-Bengtsson m. fl. (I: 352) och den andra inom andra kammaren
av fröken Öberg m. fl. (11:535), i vilka hemställts, att riksdagen måtte uttala
önskvärdheten av att för statens bosättningslån fastställes en så låg
räntesats som möjligt,

dels ock en inom andra kammaren av herrar Persson i Ihlandafors och
Persson i Stockholm väckt motion (II: 536), vari hemställts, att statens bosättningslån
göras räntefria.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda förslag, får utskottet
hänvisa till motionerna I: 197, I: 350, I: 352 och II: 536.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att de statliga bosättningslånen
böra ingå såsom ett bestående led i befolkningspolitiken. De för
dem gällande bestämmelserna böra dock fortfarande liksom hittills tid efter
annan underkastas de jämkningar, till vilka erfarenheterna från lånerörelsen
giva anledning.

Nu föreliggande förslag till dylika jämkningar avse bland annat det maximala
lånebeloppet, nu 1 250 kronor, vilket befolkningsutredningen föreslagit
höjt till 2 000 kronor. I sitt utlåtande över förslaget lia bankofullmäktige
anfört, att de skulle lia ansett det motiverat att begränsa lånemaximum
till förslagsvis 1 800 kronor, men att de likväl icke velat motsätta sig
utredningens nämnda förslag. Kungl. Maj:t föreslår en höjning till 2 400
kronor. Departementschefen har vid sitt förordande av nämnda belopp erinrat
om den målsättning i bostadspolitiken beträffande utrymmesstandarden,
varom förslag numera framlagts av Kungl. Majit i propositionen nr
279. Denna målsättning innebär, att familjebostaden skall omfatta minst
två rum och kök. Departementschefen har framhållit, att kostnaden för en

Statsutskottets utlåtande nr 199.

7

något så när tillfredsställande bosättning i en dylik lägenhet för närvarande
knappast understiger det nämnda beloppet, 2 400 kronor. Yrkandet i de likalydande
motionerna I: 350 och II: 532 innebär, att bosättningslånens maximibelopp
bestämmes till 1 800 kronor, vilket dock skall kunna höjas till
2 400 kronor i den mån lånen skola användas även till anskaffande av yttre
inventarier i produktionens tjänst.

Utskottet, som finner det nuvarande maximibeloppet väl lågt, anser sig
böra förorda, att detsamma liöjes till det av befolkningsutredningen föreslagna
beloppet, 2 000 kronor.

Departementschefens uttalanden i fråga om viss tids uppskov med amorteringarna
vid studiebosättningslån och i vissa andra fall, då låntagarens inkomster
kunna beräknas komma att avsevärt stiga några år efter äktenskaps
ingående, föranleda ej erinran från utskottets sida.

I de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 197 och II:
304 ha omnämnts vissa svårigheter att erhålla bosättningslån för dem, som
fullgöra värnplikt eller som omedelbart skola börja sin värnpliktstjänstgöring.
Enligt vad utskottet inhämtat torde dylika särskilda svårigheter i regel
ha undanröjts genom riksbankens tillämpning av gällande bestämmelser.
Vad departementschefen i detta sammanhang uttalat, giver ytterligare stöd
åt en sådan tillämpning. Då alltså syftet med de nämnda motionerna på
detta sätt synes kunna tillgodoses inom ramen av gällande bestämmelser,
har utskottet ej ansett sig böra tillstyrka motionsyrkandet.

Motionsvis ha framställts önskemål om nedsättning av räntan å bosätt -ningslånen, vilken för närvarande är fyra procent. I anledning av yrkandet i
motionen II: 536 om full räntefrihet vill utskottet med hänvisning till vad
ovan anförts framhålla, att lånen böra helst komma till användning endast
såsom en hjälp vid bosättningen. De böra därför icke erbjudas på sådana
villkor, alt det blir förmånligare för låntagarna att ordna bosättningen med
bosättningslånemedel än med egna besparingar. Räntan synes alltså icke
böra nedsättas under sparbankernas vanliga inlåningsränta. I och för sig
synes anmärkning icke kunna riktas mot att räntan sättes något högre. I anledning
av motionerna 1:352 och 11:535 vill utskottet å andra sidan framhålla,
att vid nuvarande allmänna ränteläge en räntesats på 4 procent förefaller
hög. Utskottet är dock ej berett att i detta sammanhang förorda ett
slutligt ställningstagande i räntefrågan, då denna bör bedömas i ett större
sammanhang. Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit vid första lämpliga tidpunkt
förelägger riksdagen förslag örn sådan jämkning av räntan, som kan
finnas påkallad.

I överensstämmelse med vad som skett i ett flertal remissyttranden över
befolkningsutredningens förslag liksom även i departementschefens anförande
vill utskottet understryka behovet av förbättrad rådgivningsverksamhet
beträffande bosättningslånen. Det iir angeläget, att låntagarna genom en sådan
verksamhet erhålla möjlighet till bättre utbyte av den skuld de ikläda
sig. Frågan är under övervägande inom befolkningsutredningen. Utskottet
förutsätter, att densamma snarast möjligt förelägges riksdagen.

8

Statsutskottets utlåtande nr 199.

I motionerna I: 350 och II: 532 har påyrkats beslut därom, att införsel i
lön, pension eller livränta skall kunna tillgripas gentemot vissa försumliga
låntagare. Yrkandet ansluter sig till ett förslag i ämnet av riksbanksfullmäktige.
Erfarenheterna ha enligt fullmäktige givit vid handen att det icke så
sällan förekommer, att låntagare, som bort äga möjligheter att fullgöra sin
betalningsskyldighet, underlåter detta. Framställning om införsel förutsättes
skola beslutas av riksbankens direktion och först efter ingående utredning
angående låntagarnas ekonomiska förhållanden, försörjningsplikt m. m.

Utskottet är väl medvetet om att inom den stora kretsen av låntagare
finnas åtskilliga, vilka icke visa tillbörlig skötsamhet i fråga örn erläggande
av förfallande ränte- och amorteringsbelopp och mot vilka förefintliga indrivningsmedel
visat sig verkningslösa. I den mån ett verkligt behov därav
föreligger synes det utskottet försvarligt, att mer effektiva tvångsmedel ställas
till förfogande därest garantier kunna skapas för att de komma att tillgripas
endast i fall, då försummelse beror på uppenbar tredska. Enligt utskottets
mening föreligga därför skäl för ett övervägande av det i motionerna I: 350
och II: 532 framförda förslaget i denna del. En utvidgning av införselinstitutets
användningsområde till att omfatta ett sådant gäldsförhållande som
det nu ifrågavarande, vilket grundats på avtal, skulle dock innebära en
principiell nyhet. Frågan vilka indrivningsåtgärder, som lämpligen böra
vidtagas för att få ett bättre indrivningsresultat, förtjänar ett närmare övervägande,
varvid behovet av dylika åtgärder bör prövas med ledning av riksbankens
erfarenheter från lånerörelsen.

Den av utskottet förordade sänkningen av maximibeloppet har utskottet
ej ansett böra föranleda nedsättning i den av Kungl. Maj:t föreslagna investeringen
i bosättningslånefonden. Utöver det ovan anförda har Kungl. Maj:ts
förslag ej heller i övrigt givit utskottet anledning till erinran.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

A. att riksdagen må

I. i anledning av Kungl. Maj.ts förslag och motionerna
I: 350 och II: 532, i vad nämnda motioner avse bosättningslånens
maximibelopp, godkänna av utskottet förordad höjning
av nämnda belopp,

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:197 och 11:304 samt 11:536 godkänna i
nämnda statsrådsprotokoll i övrigt förordade ändringar i
grunderna för statens bosättningslån,

III. med bifall till Kungl. Majlis förslag för budgetåret
1946/47 anvisa

a) till Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud
under femte huvudtiteln ett förslagsanslag av 75 000 kronor,

b) till Statens bosäittningslånefond under statens utlåningsfonder
ett investeringsanslag av 8 600 000 kronor,

IV. i anledning av motionerna 1:350 och 11:532 till den
del de ej behandlats under I. ovan i skrivelse till Kungl. Majit

Statsutskottets utlåtande nr 199.

9

anhålla, att Kungl. Maj:t ville överväga frågan om vilka indrivningsåtgärder,
som lämpligen böra vidtagas för att få ett
bättre indrivningsresultat;

B. alt motionerna I: 352 och II: 535 må anses besvarade
med vad utskottet anfört.

Stockholm den 11 juni 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Pauli, Lindström, Karl
Andersson, Heiding, Petersson, Hesselbom, Gunnar Andersson, Ivar Persson och Ragnar
Bergh; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Rubbestad, Andersson
i Malmö, Mårtensson, Hall, Sefve, Hoppe, Boman i Kieryd, Thäpper, Onsjö och Birke.

Bihang lill riksdagens protokoll 194b. 0 sami. Nr 199.

2