Statsutskottets utlåtande nr 185.
35
Nr 185.
Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående skadestånd åt
förre fabriksarbetaren J. E. Andersson.
(3:e avd.)
I en inom andra kammaren av herr Nordström i Kramfors väckt motion
(II: 164) har hemställts, att riksdagen måtte besluta tilldela förre fabriksarbetaren
Jonas Edvin Andersson i Norrlimsta, Gudmundrå socken, det
skadestånd han på grund av arten av viss i motionen angiven skada kan
anses berättigad till.
I motionen anföres följande.
F. d. fabriksarbetaren Jonas Edvin Andersson, Norrlimsta, Gudmundrå
socken i Västernorrlands län, skadades genom olycksfall å Kramfors järnvägsstation
den 17 mars 1942. Andersson, som var anställd hos Kramfors
AB, deltog i massautlastning per järnväg och hade tillsammans med flera
andra arbetare att omlasta massabalar från lastbil till järnvägsvagn.
På grund av ishalka och frånvaron av skyddsräck å järnvägsvagnen hade
Andersson vid flyttning av en massabal, vägande omkring 200 kg, begagnat
en speciell järnkrok för att hugga tag i massabalen. Då denna krok vid ett
tillfälle släppte, halkade Andersson och föll baklänges ned från vagnen,
varvid han ådrog sig allvarlig skada.
Andersson har sedan han utskrivits från sjukhus förklarals oförmögen
lill arbete och för den skull tillerkänts livränta, som dock fastställts för begränsade
perioder. Sålunda har det för det senast beviljade livräntebeloppet
bestämts alt detta skall utgå fram till den 31 mars 1947. Frågan örn
invaliditetsprocenten har av allt att döma inte slutgiltigt fastställts enär
olycksfallsförsäkringen sista gången medgav en förhöjning från tidigare
60 procent till nuvarande 662/3 procent invaliditet.
Det förtjänar påpekas att ett flertal läkare i hemorten och tvenne lasarettsläkare
i Härnösand förklarat Andersson fullständigt oförmögen till
arbete.
Utöver de objektivt konstaterbara skadorna i rygg och armar har Andersson
genom kontusioner i huvudet erhållit psykisk skada.
Kramfors AB Ilar försökt att giva Andersson den lättaste sysselsättning
de kiinde uppbringa, som telefonvakt i en portvaktsstuga vid fabriken, men
det visade sig omöjligt för Andersson att klara ens detta lätta arbete.
Andersson har sedermera genom sin fackförenings hjiilp försökt att utverka
skadestånd utöver den ersättning han nu erhåller från olycksfallsför
-
36
Statsutskottets utlåtande nr 185.
Utskottet.
säkringen, vilket han naturligtvis borde vara fullt berättigad till då orsaken
till olycksfallet uppenbart var frånvaron av skyddsräck omkring arbetsplatsen,
i detta fall järnvägsvagnen.
I paragraf tre första stycket Lag om arbetarskydd säges:
»Arbetsgivare är pliktig iakttaga allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner
och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan
anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall
och ohälsa i arbetet.»
Då arbetsplatsen i detta fall var förlagd till en S. J. tillhörig järnvägsvagn
ha Andersson och hans fackförening av sakkunniga som de vänt^sig
till, advokater både i hemorten och i Stockholm, avråtts från att väcka åtal
mot bolaget, enär Kramfors AB i detta fall inte enligt lag skulle kunna åläggas
att ombesörja skyddsräck på S. J. tillhöriga järnvägsvagnar. Enligt de
juridiskt sakkunniga, som Andersson vänt sig till i denna sak, måste detta
vara ett gränsfall, som lagen icke kan tillämpas pa, varför det vore utsiktslöst
att genom rättegång mot bolaget kunna erhålla ett annars fullt berättigat
skadestånd.
Det skulle enligt dessa advokaters mening alltså föreligga en uppenbar
lucka i lagen om arbetarskydd, då frånvaron av skyddsräck otvetydigt gav
den allvarligt skadade Andersson rätt till skadestånd, men samtidigt på något
sätt befriar hans arbetsgivare från ansvaret för att skyddsräck saknas
å S. J:s järnvägsvagnar.
Då Andersson sålunda, trots att lian uppenbarligen måtte lia laglig ratt
att utkräva skadestånd, icke torde ha möjlighet att utverka sådant vare sig
från Kramfors AB eller S. J. för att i någon mån hålla sig skadeslös för sveda
och värk samt för den stora inkomstminskning olycksfallet medfört, får
undertecknad härmed hemställa, att riksdagen måtte besluta att tilldela f. d.
fabriksarbetaren Jonas Edvin Andersson i Norrlimsta, Gudmundrå socken,
det skadestånd han på grund av skadans art kan anses berättigad till.
över motionen ha, efter därom i vederbörlig ordning framställd begäran,
järnvägsstyrelsen den 8 mars 1946 och riksförsäkringsanstalten den 18 maj
1946 avgivit yttranden, vilka fogas såsom bilagor härtill. (Bilaga A och B.)
Av utlåtanden från de av utskottet hörda myndigheterna synes framgå,
att någon rätt till skadestånd för Andersson icke föreligger och att förhållandena
icke heller äro sådana, att utevaron av dylik rätt kan anses innebära
en »lucka i lagen». Under sådana omständigheter finner sig utskottet ej
böra tillstyrka särskild ersättning åt Andersson utöver vad som tillkommer
honom enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Utskottet hemställer
alltså,
att motionen II: 164 ej må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 4 juni 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 183.
Statsutskottets utlåtande nr ISO.
37
Bilaga A.
Till Riksdagens statsutskott.
Sedan järnvägsstyrelsen anbefallts avgiva yttrande över motionen i andra
kammaren nr 164, vid innevarande års riksdag, får järnvägsstyrelsen anföra
följande.
I motionen göres gällande, att särskilt skyddsräck borde förefinnas å statens
järnvägars öppna godsvagnar samt att frånvaron av skyddsräck borde
medföra ersättningsskyldighet vid olycksfall, som skulle hava hindrats genom
förekomsten av skyddsräck. Häremot kan framhållas, att statens järnvägars
öppna godsvagnar äro av samma typ och konstruktion, som sedan
lång tid tillbaka allmänt använts såväl inom Sverige som utomlands utan
att något behov av skyddsräck framkommit. Det torde för övrigt icke vara
möjligt att konstruera ett skyddsräck, som skulle innebära ett under olika
lastningsförhållanden tillfredsställande skydd utan att härigenom samtidigt
skulle uppstå allt för stora olägenheter vid lastning och lossning av vagnarna.
Det kan framhållas, att skyddsräck icke förekommer å t. ex. lastbilar,
lastbryggor eller andra härmed jämförliga arbetsplatser. Olycksfall
av ifrågavarande slag vid lossning eller lastning av järnvägsvagnar äro sällsynta
och giva icke anledning till att några särskilda skyddsåtgärder utöver
vad som redan finnes behöva vidtagas. Någon lucka i lagen kan icke anses
föreligga beträffande det i motionen omnämnda olycksfallet. Detta måste
hänföras till ett rent olycksfall i arbete, för vilket ersättning lämnas enligt
olycksfallsförsäkringslagen.
Slockholm den 8 mars 1946.
G. DAHLBECK.
Sven Nordmark
38
Statsutskottets utlåtande nr 185.
Bilaga B.
Till Riksdagens statsutskott.
Genom remiss den 22 februari 194b har Kungl. Majit med anledning av
framställning av Riksdagens statsutskott anbefallt riksförsäkringsanstalten
att till utskottet avgiva yttrande över en motion II: 164 av herr Nordström
i Kramfors angående beredande av visst skadestånd ål förre fabriksarbetaren
J. E. Andersson.
Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Av motionen framgår, att Andersson skadats till följd av olycksfall i arbete
för Kramfors aktiebolags räkning, vilket bolag är delägare i arbetsgivarnes
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag. Riksförsäkringsanstalten
har för erhållande av upplysning, vilken ersättning, som utgått i anledning
av olycksfallet, från försäkringsbolaget införskaffat handlingarna i skadeärendet
och därav inhämtat, att bolaget tillerkänt Andersson sjukpenning
för tiden 18 mars 1941—15 juli 1942 samt genom beslut den 28 juli 1942
livränta för tiden 16 juli 1942—30 november 1944 efter en invaliditetsgrad
av 60 procent med 1 200 kronor för år räknat. Dock har sedermera sjukpenning
i stället för livränta utgivits för tiden 8—14 januari och 19 mars
—23 juni 1943. Över nämnda beslut om livränta anförde Andersson besvär
hos försäkringsrådet, som emellertid genom utslag den 20 november 1942
icke fann skäl göra ändring i överklagade beslutet. Sedan ny läkarundersökning
företagits, som utvisade avsevärd försämring av Anderssons tillstånd,
tillerkände försäkringsbolaget honom genom beslut den 27 mars 1945
med ändring i viss del av föregående beslut livränta för tiden 1 september
1944—31 mars 1947 efter en invaliditetsgrad av 662/3 procent med kronor
1 333:34 för år. Jämväl över sistnämnda beslut anförde Andersson besvär
hos försäkringsrådet, som genom utslag den 22 november 1945 icke fann
skäl göra ändring i samma beslut. Efter utgången av den tid, för vilken
livränta sålunda tillerkänts, torde ersättningsfrågan komma att av försäkringsbolaget
upptagas till ny prövning.
Vid ersättningens bestämmande har Anderssons årliga arbetsförtjänst jämlikt
9 § olycksfallsförsäkringslagen fastställts till 3 000 kronor, vilket är det
högsta belopp, vartill arbetsförtjänsten enligt angivna lagrum i dess lydelse
vid tiden för olycksfallet kunde beräknas.
Vad angår frågan om arbetarskyddslagens tillämpning i förevarande fall
har riksförsäkringsanstalten funnit ytterligare utredning erforderlig och därför
inhämtat yttrande från yrkesinspektionens specialinspektör för säkerhets-
och trafiktjänsten vid statens järnvägar, vilken sedermera i sådant avseende
åberopat innehållet i en i avskrift överlämnad skrivelse till statsutskottet
från järnvägsstyrelsen, dagtecknad den 8 mars 1946. Riksförsäkringsanstalten
får för sin del helt ansluta sig till den uppfattning, järnvägsstyrelsen
i nyssnämnda skrivelse uttalat.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit, utom undertecknade,
byråcheferna Wolff och Stenholm samt tjänstförrättande byråchefen Pelow.
Stockholm den 18 maj 1946.
DAVID ÖSTRAND.
Ivar Sjöfors
Iduns tryckeri, Esselte ab. Slockholm 1946
617031