Statsutskottets utlåtande nr 152.
1
Nr 152.
Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1946 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombgggnad
till normalspår av vissa av Blekingenätets
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner.
(4:e avd.)
I propositionen nr 235 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 5 april
1946, föreslagit riksdagen att besluta, att linjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö skola ombyggas till normalspår.
I skrivelse den 10 maj 1938 hemställde utsedda ombud för stadsfullmäktige
i Karlshamn om förstatligande och ombyggnad till normal spårvidd av
Karlshamn—Vislanda järnväg. Sedermera gjorde den s. k. Blekingeutredningen
i skrivelser den 24 maj och den 6 augusti 1938 framställning bland
annat i fråga örn förstatligande och ombyggnad av dels Karlshamn—Vislanda
järnväg och dels Blekinge kustbanor. Vid sistnämnda skrivelse voro fogade
vissa preliminära utredningar och kostnadsberäkningar.
Över de nu nämnda framställningarna avgav järnvägsstyrelsen den 21 november
1942 utlåtande och föreslog därvid, att sakkunniga måtte tillkallas för
utredning rörande ombyggnad helt eller delvis av de till det s. k. Blekingenätet
hörande smalspåriga järnvägarna.
Den 24 september 1943 bemyndigade Kungl. Majit dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom
departementet biträda med utredning rörande ombyggnad av smalspåriga
järnvägar m. m.
De sakkunniga, som antagit benämningen 1943 års järnvägskommitté,
hava den 9 januari 1945 avgivit två betänkanden rörande Sveriges smalspåriga
järnvägar, del I Allmänna synpunkter och del II Blekingenätets järnvägar.
Den första delen innehåller alltså allmänna synpunkter på ombyggnad
av smalspåriga järnvägar och deras rationalisering, under det att den
andra delen innefattar förslag till ombyggnad av Blekingenätets linjer av
1067 mm spårvidd. Förslag rörande övriga smalspåriga järnvägar avser kommittén
att framlägga senare. Två ledamöter, herrar Palander och Söderling,
voro delvis av skiljaktig mening.
Över belänkandena lia efter remiss yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret (endast del II), riksräkenskapsverket,
kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från kooperativa
förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 152—154. 1
2
Statsutskottets utlåtande nr 1-52.
Sveriges industriförbund, Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge
handelskammare), lantbruksstyrelsen (med överlämnande av yttrande
från Sveriges lantbruksförbund), chefen för försvarsstaben, länsstyrelsen
i Kronobergs län (med överlämnande av yttranden från landstingets förvaltningsutskott,
hushållningssällskapets förvaltningsutskott och stadsfullmäktige
i Växjö), länsstyrelsen i Blekinge län (med överlämnande av yttranden
från landstingets förvaltningsutskott, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
samt stadsfullmäktige i Karlskrona, Karlshamn, Ronneby och
Sölvesborg), länsstyrelsen i Kristianstads län (med överlämnande av yttranden
från landstingets förvaltningsutskott, hushållningssällskapet och stadsfullmäktige
i Kristianstad), länsstyrelsen i Hallands län, investeringsutredningen
och 1944 års trafikutredning.
1943 års järnvägskommitté.
Allmänna synpunkter.
Kommittén framhåller, att en järnvägs transportförmåga i stort sett icke
är så mycket beroende av spårvidden i och för sig som fastmer av linjens tekniska
skick. Utan ombyggnad men med förbättringar i olika avseenden av järnvägsanläggningen
torde man följaktligen kunna i viss utsträckning öka en
smalspårig järnvägs transportstandard. Kommittén har därför ansett sig böra
framlägga förslag icke blott till ombyggnad utan även till förbättringar av anordningarna
för trafiken, vilka skulle taga sikte på att höja den tekniska standarden
och därmed prestationsförmågan hos smalspårslinjerna. Kommittén
framhåller härvidlag betydelsen av att järnvägarna oavsett spårvidden städse
utnyttja den tekniska utvecklingens landvinningar, så att järnvägarnas transportförmåga
motsvarade trafikanternas behov av snabba och punktliga förbindelser.
De förbättringar, som gjorde smalspårsbanorna mera likvärdiga med normalspåriga
linjer, skulle emellertid enligt kommittén draga höga kostnader,
nära nog jämförliga njed kostnaderna för ombyggnad till normalspår. Åtskilliga
olägenheter, föranledda av förekomsten av olika spårviddssystem,
såsom nackdelarna av godsets omlastning, skulle alltjämt kvarstå.
Beträffande kostnaderna för drift, underhåll och förnyelse vid spårvidderna
1 435, 1 067 och 891 mm har järnvägsstyrelsen på kommitténs föranstaltande
verkställt utredning. Densamma hänför sig till de delar av Blekingenätet,
som tidigare tillhörde Blekinge kustbanor och Växjö—Tingsryds
järnväg, och baseras på 1938 års förhållanden men med lönekostnader enligt
det för statens järnvägar sedan den 1 juli 1939 gällande avlöningsreglementet.
Resultatet av utredningen visar, att de sammanlagda årliga kostnaderna
för drift, underhåll och förnyelse för angivna järnvägar uppgå till 3 550 000
kronor vid normalspår, 3 448 000 kronor vid 1 067 mm:s spårvidd och
3 404 000 kronor vid 891 mm:s spårvidd, eller respektive 3 och 4 procent
lägre vid smalspår än vid normalspår. De konstaterade skillnaderna äro en
-
Statsutskottets utlåtande nr 152.
3
ligt järnvägsstyrelsens mening representativa för de olika spårvidderna och
kunna därför rent allmänt användas som jämförelsetal för driftkostnaderna
för det fall att en banas spårvidd ändras.
Kommittén erinrar, att efter ombyggnad av en smalspårig järnvägslinje till
normalspårig densamma i drifthänseende inginge såsom en del av hela det
normalspåriga järnvägsnätet. Därmed vunnes ett antal för drift, underhåll
och förnyelse betydelsefulla fördelar, såsom minskat behov av reserv och bättre
utnyttjande av rullande materiel, möjlighet att inrätta flera direkta personvagnar,
mindre tomdragning av vagnar, minskad växling och snabbare vagnomsättning,
förenklingar i den tekniska utrustningen för föreningsstationer
samt slutligen ett mindre tidskrävande och billigare underhåll av den rullande
materielen. I sammanhanget erinrar kommittén även örn kostnaderna
för den omlastning av vagnslastgods, som föranledes av att olika spårvidder
finnas.
I fråga örn ombyggnadsarbetenas lämplighet ur sysselsättningssynpunkt
uttalar kommittén, att dylika arbeten vore synnerligen väl lämpade såsom
arbetsobjekt vid en arbetsmarknadskris icke endast på den grund, att de
sysselsatte ett jämförelsevis stort antal arbetare på själva platsen för ombyggnaden,
utan även i följd därav, att materialbehovet kunde tillfredsställas
inom landet, varigenom den för konjunkturväxlingarna känsliga tunga
industrien stimulerades.
Beträffande ordningen för ombyggnad av smalspåriga järnvägar erinrar
kommittén, att dess undersökningar enligt meddelade direktiv skulle sammanföras
i en i stora drag utformad, på nödiga kostnadsberäkningar baserad
preliminär plan, ägnad att tjäna till ledning för de ansvariga myndigheternas
och statsmakternas framtida politik beträffande utveckling och
förbättring av smalspårsbanornas resurser i avseende å spåranläggningar och
rullande materiel.
Kommittén anför, att enligt vad resultaten av kommitténs hittills verkställda
utredningar gåve vid handen en dylik plan bleve jämförelsevis omfattande.
Tydligt vore därför, att planens realiserande måste bliva en fråga
på lång sikt. Ur sysselsättningssynpunkt talade starka skäl för att förlägga
ombyggnadsarbetena till perioder av lågkonjunktur. Erfarenheten visade, att
konjunkturerna företedde ständigt fortgående förändringar. Skulle ombyggnadsarbetena
ansluta sig till fluktuationerna i konjunkturerna, vöre det icke
säkert, att ett påbörjat ombyggnadsarbete kunde slutföras under den lågkonjunktur
under vilken det igångsatts. Det syntes ur olika synpunkter vara mest
ändamålsenligt, att ombyggnad av en smalspårsbana så planerades, att ombyggnaden
kunde slutföras i ett sammanhang. Härigenom syntes utöver
fördelar för trafikanterna jämväl andra fördelar stå att vinna. Den för ombyggnaden
erforderliga kapitalinvesteringen komme omedelbart till avsedd
nytta. De med ombyggnaden förenade driftsekonomiska fördelarna i fråga
örn personal och materiel kunde till gagn för den önskade rationaliseringen
av järnvägsdriften bringas i tillämpning utan tidsutdräkt, och behövliga dispositioner
beträffande nyanskaffning av rullande materiel torde med sikte
på framtiden säkrare kunna träffas.
4
Statsutskottets utlåtande nr 152.
Blekingenätets järnvägar.
Linjernas omfattning och teknisk beskrivning av desamma.
Kommittén har ägnat andra delen av sitt betänkande åt de smalspåriga
järnvägar av 1 067 mm spårvidd, vilka ha sin huvudsträckning i Blekinge.
Dessa ha en längd av 531 km och befinna sig så när som linjen Halmstad—
Bolmen i statens ägo.
Blekingenätets järnvägar framgå av denna karta över järnvägarna i Blekinge
och angränsande delar av Skåne och Småland:
VÄXJÖ''
/Vorm o/sp origo järnvägar
Smo/sp origo » 1067mm spårvidc
u u 89/ * y
7/II ombyggnad föres/agna smo/spöriga
jö''rnvögor o v 1067mm spårvidd.
Skola /: 800000
Vislanda
Älmhult
Bergkvara
■''karlskrona.
^Hörviken
kristians rAo
I betänkandet har lämnats en utförlig redogörelse rörande linjernas tekniska
skick. Av redogörelsen framgår bland annat följande.
Rälsen är på många bandelar starkt sliten, och rälsbyte torde vara ofrånkomligt
under de närmaste tio åren. Vidare är det nödvändigt att under den
närmaste tiden utbyta och förstärka ett antal broar. Säkerhetsanläggningar
av mera modernt slag finnas endast på ett fåtal stationer, och stationernas
mötesspår äro otillräckliga vid stark trafik. Lokens medelålder är hög:
hälften av dem äro mera än 40 år gamla. De äro i allmänhet för små och för
svaga att draga större tåg med högre hastighet. Deras kapacitet motsvarar
icke utvecklingens krav. Person- och godsvagnparken är ävenledes jämförelsevis
ålderdomlig. Den rullande materielen är på det hela taget föråldrad
och i stort behov av förnyelse. Nyanskaffning har under senare tid blott
ägt rum i mycket begränsad omfattning.
Statsutskottets utlåtande nr 152.
5
Olika alternativ till förbättring av Blekingenätets järnvägar.
Kommittén redogör för de olika utvägar som kunna komma ifråga för förbättring
av Blekingenätet. På grundval av uppgifter, lämnade av järnvägsstyrelsen,
har kommittén sammanställt kostnadsberäkningar för de olika alternativen.
Kostnadsuppgifterna hänföra sig till 1939 års prisnivå, höjd med
20 procent. För vinnande av ett rättvisande resultat vid jämförelse mellan de
olika åtgärderna har den tidsperiod, under vilken dessa antagas genomförda,
i samtliga fall ansetts böra omfatta tio år och för att underlätta beräkningarna
tänkts vara förlagd till åren 1945—1954. I det följande skall lämnas en
kortfattad redogörelse för de olika alternativen.
A. Ersättningsanskaffning vid fortvarighetstillstånd.
Även örn järnvägarna endast skola bibehållas i fortvarighetstillstånd kräves
enligt kommitténs mening rälsbyte på så gott som samtliga linjer. Det
vore vidare ofrånkomligt att ombygga och förstärka ett antal broar. Kostnaderna
härför skulle för linjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—■
Vislanda och Bredåkra—Växjö uppgå till 4 miljoner kronor. Den rullande
materielen skulle draga en förnyelsekostnad av 5,5 miljoner kronor.
B. Upprustning med bibehållen spårvidd.
Kommittén påvisar också möjligheten att genom förbättrade tekniska anordningar
öka kapacitet, hastighet och bekvämlighet även med bibehållande
av den smala spårvidden. Dessa tekniska förbättringar taga sikte på förstärkning
av broar och spåröverbyggnader, förbättring av omlastningsanordningama,
ökning av antalet överföringsvagnar samt höjning av den rullande
materielens standard. Beträffande kustlinjen Karlskrona—Kristianstad har
räknats med att högsta tillåtna hastigheten skulle höjas från 60 till 80 km
per timme och högsta lokaxeltrycket ökas från 8,9 till 12 å 13 ton. Kommittén
anser det vara tillräckligt att på detta sätt upprusta endast linjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö. Medelsbehovet
för upprustning av bananläggningen skulle för de tre linjerna uppgå
till sammanlagt 12,7 miljoner kronor och för anskaffning av ny rullande
materiel till 7,9 miljoner kronor.
C. Ombyggnad till normalspår.
De av kommittén förutsatta tekniska normerna för ombyggnad innefatta,
förutom själva breddningen, en förstärkning av banan för att medgiva ett
högsta lokaxeltryck av 18 ton samt en högsta hastighet för lokdragna tåg av
90 km/tim. på kustlinjen och 80 km/tim. för linjerna Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Växjö. Medelsbehovet för ombyggnad av själva bananläggningarna
beräknas för samtliga tre linjer till 27,5 miljoner kronor och för
rullande materiel till antingen 2,6 miljoner kronor under förutsättning att behövligt
antal lok och godsvagnar kunna ställas till förfogande från statens
järnvägars övriga normalspårjga linjer eller till 12,8 miljoner kronor örn
jämväl lok och godsvagnar skola anskaffas.
6
Statsutskottets utlåtande nr 152.
D. Inspikning till 891 mm spårvidd.
Kommittén anför att de särskilt ur järnvägsekonomisk synpunkt framträdande
olägenheterna med ett isolerat järnvägsnät med spårvidden 1067
mm skulle kunna till en del elimineras genom att spårvidden ändrades till
891 mm. Därigenom finge Blekingenätet direkt anslutning till det stora sma''1-spårsnät, som från Växjö och Torsås i söder sträcker sig till Örebro i norr.
Den nu mellan de båda smalspårsnäten försiggående omlastningen i Växjö
och i Torsås skulle därigenom bortfalla. Då det med hänsyn till trafikomfattningen
på kustlinjen icke kunde sättas ifråga att föreslå denna linje
till inspikning, komme nya omlastningsstationer att uppstå i Karlshamn och
Bredåkra. Därjämte kvarstode omlastning på de orter, där de inspikade linjerna
hade anknytning till nuvarande normalspårslinjer.
Kostnaderna för en inspikning av linjerna Karlshamn—Vislanda och
Bredåkra—Växjö beräknas uppgå till något mer än 0,5 miljoner kronor.
Härtill kommer kostnaden för anskaffning av behövlig ny rullande materiel.
Sammanfattningsvis åberopar kommittén följande tabell över medelsbehovet
under 10-årsperioden 1945—1954.
Medelsbehov milj. kronor |
|||
Linje |
Rullande materiel |
Bananlägg- ning |
Summa |
A. Ersättningsanskaffning för att vid bibehållen spår-vidd hålla järnvägarna i fortvarighetstillstånd Karlskrona—Kristianstad........... |
3-2 |
1-9 |
5''l |
Karlshamn—Vislanda............. |
1-3 |
l-o |
2-3 |
Bredåkra—Växjö............... |
1-0 |
11 |
2-1 |
Summa |
5-5 |
4''0 |
96 |
B. Upprustning vid bibehållen spårvidd. Karlskrona—Kristianstad........... |
4-7 |
7-0 |
11-7 |
Karlshamn—Vislanda............. |
1-9 |
3-0 |
4''9 |
Bredåkra—Växjö.....•......... |
1-3 |
2-7 |
4''0 |
Summa |
7-9 |
12 7 |
20-6 |
C. Ombyggnad till normalspår. a) om endast personvagnar anskaffas under tio-årsperioden 1945—1954. Karlskrona—Kristianstad........... |
1-5 |
15-7 |
17-2 |
Karlshamn—Vislanda............. |
0-6 |
61 |
6-7 |
Bredåkra—Växjö............... |
05 |
5-7 |
6-2 |
Summa |
2-6 |
27-5 |
301 |
b) örn jämväl lok och godsvagnar skola anskaffas Karlskrona—Kristianstad........... |
73 |
15-7 |
23-0 |
Karlshamn—Vislanda............. |
3-0 |
6-1 |
9-1 |
Bredåkra—Växjö............... |
2-5 |
5-7 |
8-2 |
Summa |
12-8 |
27-5 |
40-3 |
Statsutskottets utlåtande nr 152.
7
Driftkostnader. Driftkostnadsntredningen har kommittén begränsat till linjen
Karlskrona—Kristianstad. Resultatet av utredningen rörande denna linje
upptager de årliga kostnaderna för drift, underhåll och förnyelse till
2 644 000 kronor vid normalspår och 2 597 000 kronor vid 1 067 mm spårvidd.
Kommitténs förslag. Kommittén har vid prövning av olika förbättringsåtgärder
utgått från det medelsbehov, som är nödvändigt för att hålla järnvägarna
i fortvarighetstillstånd.
I fråga om de olika linjerna inom Blekingenätet anför kommittén, att trafiken
på linjen Karlskron a—K ristianstad vore av hög storleksordning
och i relation till trafiken å övriga linjer inom Blekingenätet den
ojämförligt största. Linjens trafikintensitet vore väsentligt starkare än för
någon annan statsägd smalspårsbana och fullt jämförlig med åtskilliga ej
obetydliga förstatligade normalspårsbanor, t. ex. Borås—Alvesta, Kalmar—-Nässjö, Malmö—Simrishamn och Ystad—Eslöv. Med hänsyn härtill torde en
ombyggnad av denna linje — även örn ombyggnaden icke vore företagsekonomiskt
motiverad — på längre sikt stimulera näringslivet i de bygder linjen
genomlöpte och bidraga till, att den här befintliga mycket talrika befolkningen
lättare kunde finna utkomstmöjligheter. Kommittén hyste följaktligen
starkt grundade förhoppningar, att en investering av det för ombyggnaden
erforderliga kapitalet skulle medföra gynnsamma samhällsekonomiska
verkningar samt komma nutida och framtida generationer till godo.
Linjerna Karlsham n—V islanda och B r e d å k r a—V ä x j ö
hade ur järnvägsekonomiska och samhällsekonomiska synpunkter icke samma
betydelse som linjen Karlskrona—Kristianstad, varför en ombyggnad av
förstnämnda båda linjer enbart med beaktande av dessa synpunkter icke
kunde förordas. Av chefen för försvarsstaben hade emellertid framhållits,
att ur riksförsvarets synpunkt linjerna Karlskrona—Ronneby—Bredåkra—
Växjö och Karlshamn—Vislanda vore de bland Blekingenätets linjer, som i
första hand borde ifrågakomma till ombyggnad, under det att linjen Bredåkra-—Karlshamn—Kristianstad
först därefter borde ombyggas. De sålunda
framförda önskemålen vore av sådan natur att avgörande vikt i detta fall
måste tillmätas dem. En ombyggnad enbart av linjen Karlskrona—Kristianstad
skulle ur riksförsvarets synpunkt tydligen vara oförmånlig, enär därigenom
en bruten trafiklinje skulle uppstå mellan Karlskrona—Ronneby—Bredåkra—Växjö.
Härtill komme, att ombyggnaden av samtliga ifrågavarande linjer
till normalspår skulle -—- såsom kommittén redan påvisat — medföra
vissa trafiktekniska och driftsekonomiska fördelar. För linjerna Karlshamn
—Vislanda och Bredåkra—Växjö gällde givetvis även, att en ombyggnad
kunde förväntas befrämja näringslivets utveckling inom respektive trafikområden.
Det kunde tillika förväntas att, sedan linjen Karlskrona—Kristianstad
blivit normalspårig, krav skulle inom en icke allt för avlägsen framtid
komma att resas på ombyggnad av de övriga två linjerna.
Medelsbehovet för en ombyggnad av själva bananläggningen Karlskrona—
Kristianstad med sidolinje till Ronnebyredd beräknades uppgå till 15,7 miljö
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 152.
ner kronor samt av linjerna Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö till
6,1 respektive 5,7 miljoner kronor eller sammanlagt 27,5 miljoner kronor. Därest
en upprustning av tidigare angiven art av linjerna Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Växjö skulle tvinga sig fram för höjande av linjernas trafikkapacitet
med bibehållen spårvidd, skulle medelsbehovet härför uppgå till
3,6 miljoner kronor utöver det förutnämnda medelsbehovet av 2,1 miljoner
kronor för att hålla sagda två linjer i fortvarighetstillstånd. Det ökade medelsbehov,
som en ombyggnad av dessa två linjer krävde i förhållande till
kostnaden för samma linjers upprustning, stannade vid 6,1 miljoner kronor.
I det nu anförda har kommittén tagit hänsyn till medelsbehovet för bananläggningama.
Med hänsyn till rådande och förutsebara trafikförhållanden
under tioårsperioden 1945—1954 torde man enligt kommittén kunna räkna
med att vid ombyggnad nyanskaffning av ånglok och godsvagnar uppskötes
till efter periodens utgång, vilket skulle innebära att det under tioårsperioden
aktuella anslagsbehovet för rullande materiel å samtliga tre linjer efter
en ombyggnad av desamma beräknades uppgå till 2,6 miljoner kronor, därav
1,5 miljoner kronor på linjen Karlskrona—Kristianstad.
Med hänsyn till det anförda, och med särskilt beaktande av vad från militärt
håll framhållits, har kommittén ansett sig böra — utöver linjen Karlskrona—Kristianstad
— jämväl föreslå ombyggnad till normalspår av linjerna
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö. Ombyggnaden av samtliga linjer
ansåges böra ske i ett sammanhang. Förutom att en rad olägenheter undvekes,
skulle man vinna en icke obetydlig besparing i ombyggnadskostnaden
genom att provisoriska anordningar i Karlshamn och på sträckan Bredåkra
—BÖnneby—Ronnebyredd icke behövde utföras.
Vad beträffar linjen Norraryd—Kvarnamåla har kommittén icke funnit tillräckliga
skäl att nu föreslå linjen till ombyggnad. Tills vidare syntes trafiken
å densamma böra upprätthållas, varvid rälsbuss borde användas för persontrafiken
och lokomotor jämte behövligt antal överföringsvagnar för godstrafiken.
Vid en framtida prövning torde till övervägande böra upptagas,
om linjen skulle ombyggas eller örn då rådande förhållanden kunde göra
en nedläggning möjlig.
Beträffande linjen Sölvesborg—Hörviken anser sig kommittén icke kunna
förorda, att banan ombygges till normalspår. Kommittén kan emellertid under
nu rådande förhållanden icke heller förorda, att banan nedlägges. Kommittén
föreslår i stället att frågan om banans framtida ställning upplages till
förnyad prövning i så god tid, att avgörande kan fattas före den tidpunkt
ombyggnaden av huvudlinjen är genomförd. Skulle det vid förnyad prövning
visa sig lämpligt att i fortsättningen bibehålla banan, måste kostnadskrävande
anordningar vidtagas för dess anslutning till den ombyggda huvudlinjen.
Sidolinjen Sandbäck-—Olofström bör enligt kommitténs uppfattning nedläggas
senast då linjen Karlskrona—Kristianstad blivit ombyggd.
Vidkommande åter linjen Vislanda—Bolmen—Halmstad har kommittén
kommit till den uppfattningen, att linjen icke för närvarande behöver ombyggas
till normalspår.
Statsutskottets utlåtande nr 152.
9
Till frågan om järnvägslinjen Gullberna—Torsås framtida gestaltning förklarar
kommittén sig vilja återkomma i samband med behandlingen av de
smalspåriga Kalmarjämvägarna.
Sammanfattningsvis anför kommittén, att kommittén under sitt utredningsarbete
vid sammanträden och konferenser med representanter för myndigheter
och näringsliv i Blekingebygderna fått ett bestämt intryck av att
befolkningen i dessa bygder främst önskade, att järnvägarna genom en ombyggnad
sattes i fullgott skick, och att åtgärderna härutinnan ginge före en
fortsatt ombyggnad av vägnätet. I anslutning härtill och under hänvisning
till vad kommittén tidigare anfört understryker kommittén angelägenheten
av att ombyggnaden av linjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn
Vislanda och Bredåkra—Växjö icke uppskötes till en obestämd framtid.
Kommittén förordar följaktligen, att statsmakterna snarast möjligt måtte
fatta beslut angående ombyggnaden och att å allmän beredskapsstat erforderliga
anslag för ombyggnad av de tre linjerna måtte upptagas.
Kommittén har i annat sammanhang framhållit, att enär de sålunda föreslagna
investeringarna vore till övervägande del icke direkt räntabla, desamma
borde hållas utanför det statens järnvägars kapital, som vid taxesättningen
beräknades förräntat med trafikinkomster.
Departementschefen.
Departementschefen har anfört följande.
Samfärdseln till lands har under de senaste årtiondena i huvudsak ombesörjts
av två trafikmedel, järnvägar och landsvägarnas motorfordon. Dessa
båda trafikmedel komplettera varandra, och intet av dem kan i ett land med
mångsidigt näringsliv undvaras. I teknisk utveckling har flyget visserligen
Tinder kriget hunnit långt och torde säkerligen inom jämförelsevis få år
komma att betyda mycket även för vårt lands interna kommunikationsbehov.
För masstransport och för att tillfredsställa resebehovet hos det stora
flertalet av vårt folk lärer dock järnvägarnas ställning under lång tid framåt
förbliva obruten. I likhet med 1943 års järnvägskommitté hyser jag alltså
den uppfattningen, att järnvägarna alltjämt måste betecknas såsom stommen
i vårt lands transportsystem. Järnvägarna, och särskilt de elektrifierade
linjerna, äro i stort sett oberoende av import av förnödenheter och kunna
således hållas i gång även under en fullständig avspärrning av vårt land.
Med beaktande av dessa omständigheter är jag med kommittén ense därom,
att järnvägssystemets bevarande och utveckling utgöra en grundläggande förutsättning
för att de samhälleliga trafikuppgifterna lösas på lämpligaste
sätt. Från dessa utgångspunkter bör varje ur allmän ekonomisk synpunkt
försvarbar åtgärd vidtagas, som är ägnad att höja järnvägarnas effektivitet
och ändamålsenlighet. Ett led i strävandena härför utgör sammanförandet
i en hand av ledningen för landets nu splittrande järnvägsnät. Såsom en annan
betydelsefull åtgärd härutinnan framstår ombyggnad av smalspåriga
järnvägar till normalspåriga. Kommittén har också i sitt principbetänkande
starkt understrukit fördelarna av ett enhetligt järnvägssystem överhuvud
taget. De mest påtagliga fördelarna härav äro i huvudsak, att transporterna
i allmänhet kunna utföras på ett snabbare och ur trafikteknisk synpunkt
mera rationellt sätt än eljest, vartill kommer, alt vagnparken — särskilt
godsvagnarna — kan utnyttjas effektivare.
10
Statsutskottets utlåtande nr 152.
Ombyggnad av smalspåriga järnvägar lill normalspåriga framstår alltså
som en viktig detalj i ett allmänt rationaliseringsarbete för att höja järnvägarnas
effektivitet och ändamålsenlighet. Målet för en sund järnvägspolilik
är att skapa snabb befraktning av råvaror till industrien och likaså en snabb
expediering av färdiga fabrikat samt att få till stånd snabba och bekväma
reselörbindelser. Denna snabbhet beror icke blott av tåghastigheten på huvudlinjerna
utan även numera kanske i än högre grad på sättet för övergång
från en bana till en annan. Hela järnvägsnätet bildar en enhet, och linjerna
för den lokala trafiken, sidolinjerna, framträda alltmera såsom betydelsefulla
tillförsellinjer till huvudlinjerna. Bortopereras sidolinjerna, bortfaller
även en betydande del av huvudlinjernas trafik. Samma blir uppenbarligen
förhållandet, om sidolinjerna icke få del av den tekniska utvecklingen
och örn deras trafikanter som följd därav börja använda andra kommunikationsmedel.
Under de senaste åren har upprustningen av huvudlinjerna
försiggått i betydande omfattning i form av dubbelspårsbyggnader och
elektrifieringsarbeten. Däremot har en liknande upprustning icke skett vid
sidolinjerna. En ändring härutinnan är alltså påkallad för att förläna järnvägstrafiken
den effektivitet och förmåga av anpassning, varförutan järnvägarna
i längden icke förmå att fylla sina viktiga samhälleliga uppgifter.
„ Aven i övrigt synes det motiverat, att en utjämning kommer till stånd på
sadant sätt, att ingen bygd blir avsevärt sämre ställd i kommunikationshänseende
än andra med samma befolkningstäthet och i övrigt likartade förhållanden.
En av vägarna att nå detta mål anses vaxa ombyggnad av smalspåriga
järnvägar. Icke obetydliga delar av vårt land, Blekinge, Småland, Östergötland,
Västergötland och Roslagen, lia att lita till sådana järnvägar. Ur
landsbygds- och befolkningspolitiska synpunkter är det sålunda motiverat
att samhället ägnar denna fråga uppmärksamhet.
I den till kommitténs betänkande rörande Blekingenätets järnvägar fogade
ekonomisk-geografiska undersökningen har gjorts gällande, att de dåliga
jarnvagskommunikationerna varit starkt bidragande lill den ekonomiska
eftersläpningen i dessa trakter. Uteslutet är icke, att utredningar inom andra
trakter nied smalspåriga järnvägar skola giva enahanda resultat. Uppenbart
ar, att det är svårt att rent siffermässigt bevisa, att en breddning av järnvägarna
och en förbättring av transporttjänsten i övrigt skola medföra ökad
utveckling och därmed även ett tillgodoseende i önskvärd utsträckning av
kravet på förräntning av det i nyanläggningarna nedlagda kapitalet. Även
örn investeringar för ombyggnad av smalspåriga järnvägar till normalspåriga
enligt kommitténs mening endast i undantagsfall kunna bliva direkt
rantala, finner kommittén, att dylika investeringar ändock böra betraktas
såsom ur allmän synpunkt motiverade, örn de medföra samhälleliga förde!ar.
Kommittén hävdar vidare, att investeringar av detta slag icke böra inraknas
i statsjärnvägarnas förräntningspliktiga kapital och följaktligen ej
ta påverka taxesättningen för järnvägstransporter. Vid bedömandet av hithorande
frågor torde de näringspolitiska synpunkterna böra tillmätas väsenthg
betydelse. Det är tydligt, att det för näringslivet måste vara av utomordenthg
vikt att den del av produktionen, som representeras av transportea’
;,.''r sa effektiv som möjligt. Härmed åsyftas icke blott billiga frakter
och frihet fran omlastning utan även möjlighet till snabb lastning och lossning
samt snabba transporter.
Ett positivt ställningstagande till frågan örn förbättring av järnvägarna
behover icke innebära, att en lämplig utveckling av landsvägarna eftersättes
Jag har redan framhållit att järnvägar och landsvägar komplettera varandra.
Därav synes följa, att en samordning av statens investeringar i järnvägar
och landsvägar bör eftersträvas. Genom att numera vägväsendet för
-
Statsutskottets utlåtande nr 152.
11
statligats hava möjligheterna vidgats att på olika sätt ordna en för bygderna
tillfredsställande samfärdsel och att därvid taga hänsyn till önskvärdheten
av den samlade trafikapparatens lämpliga dimensionering efter trafikbeliovet.
I sitt betänkande rörande Blekingenätets järnvägar finner kommittén det
vara ur järnvägsteknisk och järnvägsekonomisk synpunkt nödvändigt, att
statsmakterna inom en mycket nära framtid fatta beslut örn åtgärder beträffande
dessa järnvägar. Kommittén anser det ovedersägligt, att järnvägarna
icke i sitt nuvarande skick kunna fullgöra föreliggande transportuppgifter.
Då bristfälligheter icke i samma grad förefinnas vid övriga av staten
ägda smalspåriga järnvägar, har kommittén funnit sig föranlåten att i första
hand upptaga Blekingenätets järnvägar till utredning och, utan avvaktan på
resultatet av kommitténs utredningsarbete i övrigt, framlägga förslag rörande
desamma.
Hela .sydöstra Sverige — sålunda förutom Blekinge och angränsande delar
av Kronobergs län även Kalmar län — har lämnats utanför det statliga
järnvägsbyggandet och därvid av olika skäl kommit att få ett i flera avseenden
splittrat och otillfredsställande järnvägsnät. Av kommitténs redogörelse
rörande Blekingejärnvägarnas tekniska förhållanden framgår jämväl,
att dessa järnvägars nuvarande tekniska standard är mindre tillfredsställande
och att den rullande matei-ielen är föråldrad och försliten. Erinras må
ock, att järnvägsstyrelsen redan i sitt inledningsvis omnämnda, den 21 november
1942 dagtecknade utlåtande betonat angelägenheten av att utan
dröjsmål få till stånd förbättringar. Sedan dess lia snart fyra år gått, och
eftersom några nämnvärda nyinvesteringar under tiden icke skett, ha järnvägsanläggningarna
jämte den rullande materielen helt naturligt ytterligare
försämrats. Järnvägsstyrelsen har också i sitt över kommitténs förslag avgivna
yttrande ånyo understrukit behovet av snara åtgärder, och länsstyrelsen
i Blekinge län har i sitt yttrande ansett ombyggnaden vara av så hög
angelägenhetsgrad, att den borde igångsättas så snart förhållandena kunde
göra det möjligt.
Även från andra utgångspunkter har en förbättring av jämvägskommunikationerna
i denna del av landet ansetts påkallad. Kommittén erinrar om de
uttalanden som gjorts från representativa företrädare för näringslivet inom
Blekingejärnvägarnas trafikområden, att bristerna i kommunikationssystemet
liro i hög grad beroende av järnvägarnas smala spårvidd och därav föranledda
svårigheter vid övergång till anslutande normalspåriga järnvägar.
Den förut omnämnda ekonomisk-geografiska utredningen synes även giva
belägg för att de dåliga järnvägsförbindelserna varit en bidragande orsak
till den ringa utvecklingen av näringslivet. Från länsmyndigheterna och i
ärendet hörda lokala organ har hävdats, att bleve blott järnvägsnätet ombyggt
och förbättrat, så bleve därmed förutsättningar givna för en kraftig
utveckling av den i många avseenden svagt utvecklade landsända, som Blekingenätets
järnvägsområde representerar. Det förebragta materialet visar
även, att förutsättningar för en utveckling av näringslivet liro för handen.
Betydande industriföretag finnas redan inom Blekingejärnvägarnas trafikområden,
trots de relativt ogynnsamma transportbetingelsema.
Kommittén har sammanfattningsvis uttalat, alt åtgärder för förbättring av
Blekingejärnvägarna äro av behovet väl motiverade. I de avgivna yttrandena
synes samstämmighet råda därom, att ingripande åtgärder måste vidtagas
för att förläna järnvägstrafiken å Blekingenätet deri effektivitet och ändamålsenlighet,
som tiden kräver och milida teknik gör möjlig. 1944 års trafikulredning
har emellertid .ansett det vara mindre lämpligt alt nu fatta besia!
angående Blekingenätet utan all lia tillgång tili en preliminär plan rö
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 152.
rande hela smalspårsnätet, vilken kunde giva besked om de vidare ekonomiska
konsekvenserna av en ombyggnad av Blekingenätet. En sådan ombyggnad
kunde nämligen få prejudicerande betydelse för andra liknande
ombyggnadsfrågors bedömande. Även ur andra synpunkter vöre det enligt
utredningens mening önskvärt, att Blekingeområdets trafikproblem inordnades
i ett större sammanhang.
Kommittén, som till ingående prövning upptagit de olika möjligheter, vilka
beträffande järnvägssystemet i Blekinge stå till buds, har funnit, att del är
tekniskt möjligt att även utan förändring av spårvidden åstadkomma förbättringar
genom banteknisk upprustning samt elektrifiering eller motorisering av
tågdriften. Emellertid framhåller kommittén, att även efter en sådan upprustning
cle med smalspårssystemet förenade olägenheterna av omlastningen
på övergångsstationerna skulle kvarstå. Kommittén anser tillika, att upprustningen
jämväl ur kostnadssynpunkt framstår såsom oförmånlig och huvudsakligen
har teoretiskt intresse för att belysa storleken av det medelsbehov,
sorn— utöver genomförandet av en upprustning av banorna — behöves för
alt jämväl bredda desamma. En ombyggnad till normalspår under antagna
tekniska förutsättningar skulle däremot enligt kommitténs uppfattning icke
blott medföra en genomgripande upprustning av bana och rullande materiel
utan även eliminera samtliga med det nuvarande splittrade järnvägssvstemet
förenade nackdelar.
Av vad nu anförts framgår, att det här gäller ett avgörande som. trots vad
1944 års trafikutredning härutinnan anfört, icke längre bör uppskjutas. Om
inga nyinvesteringar göras, komma Blekingebanorna på grund av den föråldrade
och förslitna materielen att inom få år icke längre kunna tillfredsställande
fullgöra sina trafikuppgifter. Redan nu föreligga svårigheter att behörigt
sköta trafiken. Åtgärder för att rusta upp järnvägarna kräva emellertid
avsevärda investeringar. Kommittén har utrett medelsbehovet för olika alternativ
till förbättring av de tre viktigaste linjerna, nämligen Karlskrona—
Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö, vid en prisnivå
motsvarande 1939 års, ökad med 20 procent, allt under förutsättning att förbättringsåtgärderna
genomföras under en till åren 1945—1954 förlagd tioårsperiod.
Även de minst omfattande åtgärder, som enligt kommittén kunna
komma i fråga, nämligen att vid bibehållen spårvidd hålla järnvägarna i fortvarighetstillstånd,
skulle kräva en kostnad av 9,5 miljoner kronor. Örn linjerna
därjämte skulle upprustas för att bättre kunna tillfredsställa behovet avsnabbare
transporter, skulle kostnaden uppgå till 20,6 miljoner kronor. Ombyggnad
till normalspår av samma linjer skulle kräva en kostnad av 30.1 miljoner
kronor, varav 27,5 miljoner kronor för bananläggningen och 2.6 miljoner
kronor för en begränsad anskaffning av rullande materiel. En utgift på
närmare 10 miljoner kronor till förbättring av Blekinge järnvägarna torde
därför under alla förhållanden vara ofrånkomlig.
Åtgärderna för Blekingenätets förbättring böra bedömas ur synpunkten av
vad sorn är samhällsekonomiskt bäst. Enligt kommitténs utredningar giver en
rent företagsekonomisk bedömning av erforderliga investeringar för en ombyggnad
till normal spårvidd till resultat, att en för järnvägen tillfredsställande
räntabilitet icke för närvarande kan påräknas. En sådan ombyggnad
av kustlinjen Karlskrona—Kristianstad skulle enligt kommitténs uppfattning
emellertid på längre sikt stimulera näringslivet i de bygder, som linjen genomlöper,
och bidraga till att den här befintliga, mycket talrika befolkningen
lättare kunde finna utkomstmöjligheter. Kommittén hyser följaktligen förhoppningar,
att en investering av det för ombyggnaden erforderliga kapitalet
skall medföra gynnsamma samhällsekonomiska verkningar samt komma nutida
och framtida generationer till godo. Även örn linjerna Karlshamn—Vis
-
Statsutskottets utlåtande nr 152.
13
landa och Bredåkra—Växjö icke ur järnvägsekonomiska och samhällsekonomiska
synpunkter ha samma betydelse som kustlinjen, har — med hänsyn
väsentligen till militära och försvarspolitiska skäl — kommittén dock ansett
även dessa linjer böra ombyggas.
Ombyggnad till normalspår av kustlinjen har i de avgivna yttrandena livligt
tillstyrkts av så gott som samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar.
Sålunda har järnvägsstyrelsen uttalat, att av den av kommittén förebragta
utredningen syntes tydligt ådagalagt, att linjen hade sådan trafikuppgift
och betydelse, att den såvitt möjligt borde ifrågakomma till ombyggnad,
liksom ock att den härvid borde sättas före varje annan av staten ägd smalspårig
järnväg. 1944 års trafikutredning har visserligen anfört vissa skäl mot
en ombyggnad och därvid åberopat, att utredningen vid en normal trafikpolitisk
bedömning icke kunnat finna, att ombyggnaden skulle medföra sådana
fördelar i förhållande till de ekonomiska uppoffringarna, att den borde ingå
som ett led i den förbättring av bygdens trafikförhållanden, som även utredningen
funne rättvis och rimlig. Ehuru med tvekan har utredningen likväl
med hänsyn till föreliggande särskilda skäl tillstyrkt, att ombyggnaden upptoges
i den statliga investeringsreserven, därvid driften å banan förutsattes få
en motoriserad inriktning.
Även jag har kommit till den uppfattningen, att en ombyggnad av kustlinjen
Karlskrona—Kristianstad är motiverad ur allmänna samhällsekonomiska
synpunkter, då linjen ovedersägligen utgör huvudleden i länets kommunikationer
och har en förhållandevis livlig trafik.
Kommitténs ställningstagande till ombyggnaden av linjerna Karlshamn—
Vislanda och Bredåkra—Växjö har väsentligen motiverats av militära skäl.
Kommittén bär jämväl närmare belyst de svårlösta byggnads- och trafiktekniska
problem som uppkomma, örn kustlinjen skall ombyggas till normalspår,
under det att de förstnämnda två linjerna skola bibehållas med nuvarande
spårvidd eller inspikas.
Såsom framgår av redogörelsen för de inkomna yttrandena hava olika
åsikter gjort sig gällande rörande lämpligheten av att ombygga linjerna
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö till normalspår. Såsom skäl mot
en ombyggnad ha främst åberopats farhågor för att det för ombyggnad erforderliga
kapitalet ej skulle komma att lämna någon som helst avkastning
samt att den höjning av driftkostnaderna, som skulle följa med ombyggnaden,
näppeligen skulle bliva kompenserad av någon motsvarande inkomstökning.
Uppenbart är, att en ombyggnad endast av kustlinjen icke skulle medföra
det enhetliggörande av spårvidderna, som särskilt i fråga örn vagnhållning
och snabbare transporttider är av betydande värde. Vid en till kustlinjen begränsad
ombyggnad skulle visserligen olägenheterna av den brutna spårvidden
minskas i omfattning men förflyttas till delvis andra knutpunkter, där
olägenheterna alltjämt .skulle beslå. Vidare skulle ett bibehållande av linjerna
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö vid smal spårvidd medföra
betydande olägenheter i Karlshamn och inom Ronnebyområdet. Bibehållandet
av smalspåret skulle även konservera de för närvarande allt annat än rationella
bangårdsförhållandena i Växjö. Även om dessa linjer äro relativt trafiksvaga,
utgöra de likväl för näringslivet inom de bygder de genomlöpa betydelsefulla
transportleder, icke minst för jord- och skogsbruket. På grund
härav och med hänsyn jämväl tagen lill försvarspolitiska skäl anser jag mig
kunna förorda, att linjerna ombyggas lill normalspår. Jag utgår därvid i likhet
med järnvägsstyrelsen från, all den merkostnad, som ett medtagande i
ombyggnadsprogrammet av dessa båda linjer föranleder, till viss del kom
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 162.
mer att uppvägas av de fördelar även ur järnvägsekonomisk synpunkt, som
detta mera vittomfattande ombyggnadsprojekt kan väntas medföra.
Var angår de av staten ägda bandelar, vilka ingå i Blekingenätet men icke
blivit av kommittén föreslagna till ombyggnad, nämligen Sandbäck—Olofström,
Norraryd—Kvarnamåla, Sölvesborg—Hörviken, Vislanda—Bolmen och
Gullberna—Torsås, har kommittén ansett, att den förstnämnda linjen skall
nedläggas sedan kustlinjen blivit ombyggd, att frågan om gestaltningen av
den sistnämnda linjen bör upptagas först i samband med behandlingen av
de smalspåriga Kalmarjärnvägarna och att de övriga tre linjerna tills vidare
skola bibehållas vid nuvarande spårvidd.
Tydligt är, att det ur järnvägsekonomisk synpunkt ställer sig dyrbart att
för den korta järnvägssträckan Sandbäck—Olofström avdela särskild materiel
som bleve mycket dåligt utnyttjad. Ingen station på sträckan har längre
vägavstånd än 5,5 km till station vid angränsande banor. På grund härav och
med beaktande av vad kommittén härutinnan anfört torde bandelen böra
nedläggas senast då kustlinjen blivit ombyggd.
I fråga om bandelarna Norraryd—Kvarnamåla och Sölvesborg—Hörviken
har i yttranden, avgivna av myndigheter och sammanslutningar med lokal
förankring, bestämt hävdats, att desamma borde ombyggas i samband med
ombyggnaden av andra sträckor. Ä andra sidan lia järnvägsstyrelsen samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat, att bandelarna i fråga borde nedläggas
örn icke förr så i varje fall när den av kommittén föreslagna ombyggnaden
skett och nu rådande gemenskapsförhållanden i avseende å lok oell
vagnar icke längre kunna bestå. I sakens nuvarande läge är jag emellertid ej
beredd att upptaga frågan om sagda bandelar till slutlig prövning. Jag förutsätter
dock, att järnvägsstyrelsen ägnar denna fråga liksom även frågan om
den fortsatta järnvägsdriften å sträckan Vislanda—Bolmen särskilt intresse
och till Kungl. Majit inkommer med förslag så snart förhållandena det påkalla.
Kommittén har framhållit lämpligheten av att vederbörande landsting och
städer bidraga till och underlätta en ombyggnad genom utfästelse örn fri
mark. Mot förslaget ha erinringar framförts endast från remissinstanser i
Kristianstads län. Jag finner vad kommittén härutinnan anfört värt beaktande
och förutsätter att, sedan statsmakterna tagit ställning till ombyggnadsfrågorna,
de olika lokala intressenterna skola genom samverkan på allt sätt underlätta
realiserandet av statsmakternas beslut.
I det föregående har framhållits, att en förbättring av Blekingenätets järnvägar
är angelägen. Den av mig nu förordade ombyggnaden bör därför icke
uppskjutas någon längre tid. Icke desto mindre anser jag mig med hänsyn till
statsfinansiella skäl och läget på arbetsmarknaden böra tills vidare föreslå,
att ombyggnaden icke må utföras förrän dylika arbeten befinnas erforderliga
såsom led i åtgärder för sysselsättning av friställd arbetskraft. Av vad
investeringsutredningen anfört framgår, att ombyggnaden i detta avseende
delvis är av betydande värde.
Jag övergår härefter till frågan örn behovet av medel för genomförande avombyggnadsprogrammet.
Härvid må erinras, att kommittén beräknat medelsbehovet
för bananläggningen till 27,5 miljoner kronor, därvid kommittén
dock räknat med 1939 års priser ökade med endast 20 procent. I nuvarande
läge synes snarare ett 40-procentigt tillägg till dessa priser böra läggas till
grund för kostnadsberäkningen, och man erhåller då en kostnadssumma av
omkring 32 miljoner kronor. Ombyggnaden giver även anledning till anskaffning
i ökad omfattning av normalspårig rullande materiel, medan samtidigt
behovet av smalspårsmateriel minskas. Kommittén har beräknat medelsbe
-
Statsutskottets utlåtande nr 152.
15
hovet för elen rullande malerielen under tioårsperioden 1945—1954 till 2.G
miljoner kronor, om endast personvagnar skola anskaffas, och till 12,8 miljoner
kronor, om jämväl lok och godsvagnar skola beställas. Eftersom ett
enhetliggörande av järnvägssystemet i fråga om spårvidden möjliggör användning
av redan befintlig normalspårig materiel å de breddade linjerna,
kan anskaffningen av ny rullande materiel till de ombyggda linjerna avpassas
efter då rådande trafikomfattning och tillgång på rullande materiel inom
hela det normalspåriga järnvägsnätet. Det föreligger sålunda icke anledning
att nu taga ställning till medelsbehovet för anskaffning av rullande materiel.
Medel härför böra ställas till förfogande i vanlig ordning, d. v. s. efter av
järnvägsstyrelsen därom årligen gjorda framställningar, i vilka vederbörlig
hänsyn får tagas till det ökade behovet av normalspårig materiel och det
minskade behov av smalspårsmateriel, som ombyggnaden kommer att föranleda.
Det nu aktuella medelsbehovet uppgår sålunda till 32 miljoner kronor. Anslag
för ändamålet bör lämpligen anvisas å allmän beredskapsstat. Enligt vad
järnvägsstyrelsen upplyst, lära för ombyggnadsföretaget under nästa budgetår
kunna utföras arbeten av grovarbetskaraktär för en kostnad av högst
5 miljoner kronor. Skulle en förändring beträffande landets stålförsörjning
medgiva, att redan i samband med företagets påbörjande beställningar av
broöverbyggnader och andra materialkrävande arbeten kunna göras, torde
kostnaderna för arbeten under budgetåret kunna höjas intill 8 miljoner
kronor. Anslaget å beredskapsstat synes böra anvisas med sistnämnda belopp.
Till frågan härom torde jag senare i dag få återkomma i samband med
behandlingen av övriga frågor örn anslag å beredskapsstat för budgetåret
1946/47.
Anmärkas må, att kostnadsbeloppet 5 miljoner kronor beräknats motsvara
arbetstillfällen örn inemot 300 000 dagsverken, huvudsakligen för grovarbetare.
Kunna jämväl broöverbyggnader m. m. påbörjas under nästa budgetår,
kan detta uppskattas medföra arbetstillfällen örn 40 000 å 50 000 dagsverken,
till större delen för arbetare inom verkstadsindustrien. Motsvarande
arbetsstyrkor uppgå till inemot 1 200 respektive 200 årsarbetare. Med hänsyn
till den tid som, efter det statsmakterna tagit ställning till ombyggnadsföretaget,
kräves för detaljprojektering av detsamma, kunna arbetena emellertid
icke påbörjas i större omfattning förrän under loppet av hösten 1946, varför
de arbetsstyrkor, som behöva sättas in för fullt utnyttjande under budgetåret
1946/47 av de angivna arbetstillfällena, bliva större än de nyss beräknade.
Järnvägsstyrelsen har förutsatt, att medel för själva ombyggnaden komma
att anvisas på sådant sätt att de icke öka statens järnvägars räntepliktiga kapital.
Kommittén har visserligen räknat med att de för ombyggnaden investerade
medlen icke bliva ur företagsekonomisk synpunkt räntabla. Jag håller
det emellertid icke för uteslutet, att en viss partiell förräntning skall ernås genom
den ökning av trafiken, som en förbättrad transporttjänst kan förväntas
medföra. Med hänsyn till svårigheten alt i nuvarande läge överblicka alla på
avskrivningsfrågan inverkande förhållanden synes del icke ändamålsenligt
att redan nu slutgiltigt bestämma, alt det anslagsbelopp, som för ombyggnadsföretaget
må komma att anvisas å beredskapsstat, lill ingen del skall ingå i
statens järnvägars förräntningspliktiga kapital. Det torde få ankomma på
chefen för finansdepartementet alt framdeles upptaga frågan örn den avskrivningsåtgärd.
som härutinnan kan bliva erforderlig. Därvid lärer böra .särskilt
beaktas, atl ombyggnaden fått träda i sliillet för en eljest ofrånkomlig
upprustning av bananläggningama.
16
Statsutskottets utlåtande nr 152.
Motioner.
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels en inom andra kammaren av herr Nolin m. fl. väckt motion (II: 469),
vari hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 235 måtte besluta, att i samband med ombyggnad till normalspår av linjerna
Karlshamn—Vislanda och Växjö—Bredåkra även linjen Norraryd—
Kvarnamåla ombygges på samma sätt;
dels ock en likaledes inom andra kammaren av herr Adolfsson väckt motion
(11:508), vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 235 måtte besluta, att de i denna föreslagna ombyggnaderna
av järnvägslinjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och
Bredåkra—Växjö till normalspår skola påbörjas så snart de tekniska förberedelserna
härför fullbordats, samt uttala sig för att även linjerna Sölvesborg—Hörviken
och Norraryd—Kvarnamåla måtte ombyggas till normalspår.
I fråga örn de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna.
Utskottet.
Kungl. Maj:t har i förevarande proposition föreslagit riksdagen fatta principbeslut
att av de i Blekingenätet ingående järnvägarna linjerna Karlskrona
—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö skola ombyggas
till normalspår. Förslaget bygger på utredning i ämnet av den kommitté
— 1943 års jämvägskommitté — som har att utreda frågor rörande ombyggnad
av smalspåriga järnvägar m. m.
De skäl, som kunna åberopas för ifrågavarande ombyggnad1, synas utskottet
vara av i huvudsak två olika slag. Dels utgör en ombyggnad av smalspåriga
järnvägar till normalspåriga i och för sig ett viktigt led i de åtgärder
i rationaliseringssyfte, som kunna ifrågakomma för att höja järnvägarnas
effektivitet och ändamålsenlighet. Av den i ärendet förebragta utredningen
synes framgå, att ur denna synpunkt behovet av en ombyggnad av Blekingenätet
är särskilt framträdande. Dels talar för ombyggnaden det förhållandet,
att Blekingebygden hittills synes hava varit relativt sett sämre ställt i kommunikationshänseende
än andra landsändar med samma befolkningstäthet
och i övrigt likartade förhållanden. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas,
hurusom från olika håll gjorts gällande, att en utbyggnad till bredspåriga
järnvägar skulle kunna råda bot på den ekonomiska eftersläpningen
inom bygden och öka förutsättningarna för en utveckling av näringslivet
därstädes.
Samtliga i ärendet hörda myndigheter ha vitsordat behovet av åtgärder
för förbättring av Blekingejärnvägama. 1944 års trafikutredning har emellertid
givit uttryck för sin tveksamhet huruvida principbeslut redan nu bör
fattas rörande Blekingenätet utan att avvakta resultatet av pågående utredning
i fråga örn landets smalspårnät i dess helhet. Utskottet vill icke för
-
Statsutskottets utlåtande nr 152.
17
neka, att vissa skäl skulle kunna tala för att frågan om Blekingenätets framtida
utformning avgöres i ett större sammanhang. Särskilt frågan om nätets
anslutning till Kalmarjärnvägarna — trafiklinjen Gullberna—Torsås—-Kalmar kommer vid ett bifall till nu föreliggande förslag alltjämt att vara
smalspårig — skulle då ha kunnat närmare bedömas. Såsom av departementschefen
framhållits har emellertid det läget uppstått, att trafiken på Blekingebanoma
på grund av den föråldrade och förslitna materielen inom få
år icke längre kan tillfredsställande uppehållas. Härtill kommer, att banornas
spårvidd — 1 067 mm — icke förekommer på andra håll inom landet,
vilket betyder dels att en förnyelse av materielen icke kan ske genom övertagande
av eventuell överskottsmateriel från andra banor, dels ock att för
Blekingebanoma nu anskaffad materiel efter en eventuell framtida ombyggnad
icke kan utnyttjas på andra håll. Vad nu sagts gör det enligt utskottets
mening berättigat att till särskild behandling upptaga frågan om Blekingenätets
förbättring. Utskottet delar departementschefens uppfattning, att ett
avgörande härutinnan icke längre bör uppskjutas.
För Blekingejärnvägarnas upprustning erfordras avsevärda investeringar.
Olika alternativ ha härvidlag varit under prövning. En upprustning i syfte
att bibehålla järnvägarna i fortvarighetstillstånd har beräknats draga en
kostnad av 9,5 miljoner kronor. En upprustning för att möjliggöra snabbare
och säkrai-e transporter åter skulle draga en kostnad av omkring 20 miljoner
kronor, medan en samtidig ombyggnad till normalspår har kostnadsberäknats
till omkring 30 miljoner kronor, därav 27,5 miljoner kronor för
bananläggningar, allt enligt 1939 års priser ökade med 20 °/o. För ombyggnad
till normalspår beräknas enligt nuprisläge omkring 32 miljoner kronor
erfordras. Utskottet har funnit vad departementschefen i princip anfört till
stöd för ombyggnadsaltemativet bärande och vill för sin del förorda, att de
åtgärder, som finnas böra vidtagas, bestämmas med utgångspunkt från alt
ombyggnad till normalspår kommer till stånd.
Vad härefter angår frågan i vilken omfattning Blekingenätet bör ombyggas
finner utskottet i likhet med departementschefen, att en ombyggnad bör
ske icke blott av kustbanan utan även av banorna Karlshamn—Vislanda och
Bredåkra—Växjö. Om icke sistnämnda banor med avsevärd genomgångstrafik
medtagas i programmet kommer uppenbarligen det åsyftade enhetliggörandet
inom Blekingenätet och nätets närmare anknytning till normalspårsnätet
icke att ernås. Att ombyggnaden av tekniska skäl — spårvidden
1 067 mm, materielens förslitning och de begränsade möjligheterna
att på vissa håll anordna anslutningsstationer — bör ske i ett sammanhang
synes ock stå klart. Utskottet tillstyrker sålunda förslaget att ombygga
dessa banor.
En ombyggnad i enlighet härmed innebär emellertid, att vissa i Blekingenätet
ingående mindre banor alltjämt .skulle bibehållas såsom smalspåriga.
Detta gäller — förutom förenämnda linje Gullberna—Torsås — linjerna
Sandbäck—Olofström, Norraryd—Kvarnamåln, Sölvesborg—Hörviken och
Vislanda—Bolmen. Beträffande dessa linjer har departementschefen ansett
Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 152—154. 2
18
Statsutskottets utlåtande nr 152-
att linjen Sandbäck—Olofström bör nedläggas sedan kustlinjen blivit ombyggd.
Vad angår linjerna Norraryd—Kvarnamåla och Sölvesborg—Hörviken
har departementschefen uttalat, att han icke vore beredd upptaga frågan
örn dessa bandelar till slutlig prövning men att han förutsatte att järnvägsstyrelsen
ägnade frågan örn den fortsatta järnvägsdriften å dessa linjer och
å sträckan Vislanda—Bolmen särskilt intresse och till Kungl. Maj :t inkomme
nied förslag iså snart förhållandena det påkallade.
Motionsvis har hemställts, att principbeslut nu måtte fattas att linjerna
Norraryd—Kvarnamåla samt Sölvesborg—Hörviken skola ombyggas till normalspår.
Såvitt utskottet kan finna lärer följden av att utesluta de i motionerna angivna
banorna ur ombyggnadsprogrammet bli att driften vid desamma kan
komma att nedläggas. Utskottet är icke berett att i förevarande sammanhang
tillstyrka motionerna. Utskottet vill emellertid framhålla, att frågan
örn linjernas framtida gestaltning synes böra ägnas den största uppmärksamhet.
Enligt utskottets mening bör icke ifrågakomma att beröva en bygd
en järnvägsförbindelse utan tungt vägande skäl och i varje fall icke utan att
samtidigt överväganden äga rum rörande förutsättningarna för ett tillgodoseende
i annan form av bygdens berättigade krav på likvärdiga ändamålsenliga
kommunikationer.
Departementschefen har i princip anslutit sig till kommitténs uttalande,
att det vid ombyggnad av smalspåriga järnvägar till normalspår bör åligga
vederbörande landsting och större städer att avgiva utfästelse örn kostnadsfri
upplåtelse av mark. Denna princip finner utskottet riktig. Ombyggnaden av
en järnväg är nämligen främst påkallad av hänsyn till berörda orters näringsliv.
De betydande kostnaderna för en dylik förbättring av kommunikationerna
komma emellertid att bestridas av statsmedel. Det synes därför skäligt
att de jämförelsevis begränsade uppoffringarna med att tillhandahålla fri
mark bäras av befolkningen i berörda bygder.
Den nu ifrågasatta ombyggnaden av Blekinge järnvägarna förutsättes komma
till utförande såsom ett led i åtgärder för sysselsättande av friställd arbetskraft.
Det är därför av vikt att ombyggnaden är på förhand så planerad
att den utan tidsutdräkt kan igångsättas. Därvid framträder särskilt betydelsen
av att markfrågorna äro lösta genom uppgörelser med vederbörande
landsting och större städer. Regleringen av dessa frågor förutsätter dock
att markbehovet är fastställt bland annat på sådana platser där fråga kan
uppkomma örn uträtning eller annan omläggning av järnvägslinjen. I anslutning
till det nu anförda får utskottet förorda, att järnvägsstyrelsen bemyndigas
att snarast igångsätta nämnda planeringsarbeten och upptaga förhandlingar
rörande markförvärv. Utgifterna härför synas kunna bestridas förskottsvis
för att senare av Kungl. Maj :t anmälas till riksdagen för att påföras
kostnaden för ombyggnaden.
I motionen II: 508 har bland annat hemställts, att beslut nu måtte fattas
om att ombyggnadsåtgärdema skola påbörjas så snart de tekniska förberedelsearbetena
avslutats. I det föregående har utskottet förordat, att vissa plane
-
Statsutskottets utlåtande nr 152.
19
ringsarbeten snarast igångsättas. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla,
att tidpunkten för ombyggnadsarbetenas igångsättande måhända icke
uteslutande kan bestämmas med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Det
av utskottet förordade principbeslutet får nämligen anses innebära, att mer
avsevärda till nuvarande spårsystem hänförliga förbättringsarbeten icke kunna
ifrågakomma. Då, såsom tidigare framhållits, banornas materiel är föråldrad
och försliten lärer därför ombyggnaden icke kunna uppskjutas någon
längre tid. Det torde emellertid böra ankomma på järnvägsstyrelsen att för
Kungl. Majit framlägga de förslag, som ur denna synpunkt kunna finnas motiverade.
Utskottet kan sålunda icke tillstyrka motionen i denna del.
Vad departementschefen i övrigt anfört och föreslagit har icke givit utskottet
anledning till erinran.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att riksdagen må besluta, att linjerna Karlskrona—
Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö
skola ombyggas till normalspår;
b) att motionen II: 508 i vad den avser tidpunkten för påbörjandet
av ifrågavarande ombyggnad ej må av riksdagen
bifallas;
c) att riksdagen må, i anledning av motionerna II: 469
och II: 508, sistnämnda motion i vad den avser ombyggnad
till normalspår av linjerna Sölvesborg—Hörviken och Norraryd—Kvarnamåla,
giva tillkänna vad utskottet rörande de i
motionerna avhandlade frågorna anfört.
Stockholm den 24 maj 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Lindström, Gränebo,
Larsson, Andrén, Karl Andersson, Mannerskantz, Gustaf Iwar Anderson, Berling, Petersson,
Hesselbom och Ivar Persson; samt
från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Ward, Falla,
Bergström, Andersson i Malmö, Pettersson i Dahl, Malmborg i Skövde, Lindholm, Holmström,
Åkerström och Thäpper.