10

Statsutskottets utlåtande nr 128.

Nr 128.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1946 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående gottgörelse i
vissa fall ät befattningshavare för förlängning av väntetid
på befordran.

(3:e avd.)

I en inom andra kammaren av herrar Lindahl och Gustafsson i Bogla
väckt motion (II: 45) har erinrats örn den fasta befordringsgång, som beträffande
vissa tjänstemannagrupper tillämpas vid statens järnvägar, och hemställts,
att riksdagen måtte, med beaktande av vad som i motionen framhållits,
besluta, att kompensation för utebliven befordran till extra ordinarie
i lönegraderna 2 och 4 måtte medgivas efter enahanda grunder, som åberopats
i propositionen nr 296/1944.

Vidare har i en inom samma kammare av herr von Friesen väckt motion
(II: 210) framställts ett yrkande av samma innebörd.

I den i motionerna åberopade propositionen nr 296/1944 angående provisorisk
förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. upptogs jämväl spörsmålet örn kompensation för förlängd väntetid
för extra ordinarie anställning.

I detta ämne anförde chefen för finansdepartementet följande.

Vid rekryteringen av stationskarlsbefattningar hos statens järnvägar tilllämpas
som regel en fast befordringsgång sålunda, att vid antagningarna till
aspirant (lönegrad Ex 5) och extra ordinarie tjänsteman (lönegrad Eo 5)
fordras en anställningstid av 6 respektive 18 månader. Tiden för anställning
i lönegrad Ex 5 är således regelmässigt 12 månader. Under åren 1940—1943
gjordes avvikelse från denna rekryteringsgång, i det att väntetiden för befordran
till extra ordinarie anställning förlängdes. En viss åtstramning av extraordinarieantagningarna
hade nämligen ansetts påkallad, främst med tanke
på en efter kriget inträdande trafikminskning med därav följande nödvändighet
att minska personalen.

Under höstens förhandlingar om förbättring av löneförhållandena för de
lägst avlönade har från personalens sida gjorts framställning, att i förevarande
och eventuellt andra liknande fall gottgörelse måtte beredas för förseningen
i befordringsgången genom utbetalning av viss löneskillnad samt
omräkning av löneturen i vederbörande tjänstemans nuvarande befattning.
Enligt föreliggande uppgifter gäller frågan för statens järnvägars del 5 000
nuvarande extra ordinarie eller ordinarie stationskarlar, vilka antagas på
grund av berörda förhållande ha fått sin extra-ordinarieantagning fördröjd
med 3—15 månader.

De större eller mindre växlingar i befordringsgången, som förekomma
inom olika grenar av förvaltningen, böra uppenbarligen i vanliga fall icke

Statsutskottets utlåtande nr 128.

11

kunna grunda anspråk från personalens sida på gottgörelse i en eller annan
form. Det föreliggande fallet är emellertid av säregen natur så till vida, att
en av verket fastsiälld befordringsgång av vissa särskilda skäl suspenderats
utan att detta varit betingat av inträdd nedgång i trafiken, vilken fastmer
fortgått med stegrad intensitet och under krävande förhållanden. För de årsklasser,
som berörts av den temporära åtstramningen i extra-ordinarieantagningen,
har denna kommit att i sin mån skärpa trycket av krisförhållandena.
Anmärkas bör i detta sammanhang, att en relativt stor del av rekryteringspersonalen
för stationskarlstjänst befinner sig i 22—25-årsåldern redan vid
den första anställningen hos statens järnvägar.

Med hänsyn till sålunda föreliggande särskilda omständigheter har jag
ansett mig böra förorda ett tillmötesgående av personalens under förhandlingarna
framförda önskemål. Jag tillstyrker således, att gottgörelse lämnas
vederbörande befattningshavare för den skillnad mellan nettolön i extra ordinarie
stationskarlsbefattning (löneklass 4) och lönen i aspirantanställning
(löneklass 2), som belöper på det antal månader, varmed väntetiden i varje
särskilt fall förlängts Dessutom bör med retroaktiv verkan företagas en omräkning
av löneturen i den fortsatta anställningen, i den mån löneturen blivit
påverkad av väntetidens förlängning. Därvid framkommande löneskillnad
synes likaledes böra gottgöras. Summan av de löneskillnadsbelopp, som
sålunda böra gottgöras för den förflutna tiden, kan uppskattas till 1 milj.
kronor. Härtill kommer den på framtiden belöpande kostnadsökning, som
föranlcdes av löneturens omräkning.

Med hänsyn till att frågan angår även löneturen för ordinarie personal och
jämväl till frågans principiella innebörd i övrigt synes densamma böra underställas
riksdagen. Bemyndigande torde därvid böra utverkas för Kungl
Majit att i enlighet med det anförda förordna om gottgörelse för väntetidens
förlängning. För den händelse det skulle kunna påvisas, att fullt jämförbara
förhållanden äro för handen i andra under krisåren förekomna fall, torde bemyndigandet
böra gälla även för dessa fall.

Med bifall till Kungl. Majds i anslutning härtill framlagda förslag bemyndigade
riksdagen (skrivelse nr 487) Kungl. Majd att förordna om gottgörelse
i vissa fall åt befattningshavare för förlängning av väntetid för befordran.

Med stöd av riksdagens sålunda givna bemyndigande förordnade Kungl.
Majd den 1 december 1944, att befattningshavare vid statens järnvägar,
vilken till följd av järnvägsstyrelsens beslut att under åren 1940—1943,
på grund av rådande ovisshet om trafikförhållandenas utveckling, förlänga
väntetiden för befordran till extra ordinarie befattning i lönegrad Eo 5
fått sin befordran till sådan befattning fördröjd, skulle, därest han den 1
december 1944 fortfarande vore anställd i statens tjänst, erhålla kompensation
för den förlängda väntetiden enligt vissa av Kungl. Majd i samma
beslut meddelade föreskrifter.

I anslutning till detta riksdagens beslut hemställde styrelsen för svenska
järnvägsmannaförbundet i en till Kungl. Majd ställd, den 17 januari 1945
dagtecknad skrivelse, att järnvägsstyrelsen måtte erhålla Kungl. Maj ds bemyndigande
att i förekommande fall bereda kompensation jämväl åt sådana
befattningshavare vid statens järnvägar, sorn lill följd av järnvägsstyrelsens
omförmälda beslut alt förlänga Väntetiden för befordran erhållit försenad
befordran till e. o. befattningar i lönegraderna Eo 2 och Eo 4.

12

Statsutskottets utlåtande nr 128.

Allmänna lönenämnden anförde den 13 februari 1945 i utlåtande över den
gjorda framställningen följande.

Allmänna lönenämnden vill framhålla, att den av chefen för finansdepartementet
omförmälda fasta befordringsgången, som tillämpas vid rekrytering
av stationskarlsbefattningar hos statens järnvägar, grundar sig på vissa
bestämmelser i den av järnvägsstyrelsen fastställda rekryteringsstadgan. Enligt
dessa bestämmelser skall person för antagande till aspirant ha fullgjort
en sammanlagd tjänstetid vid verket av 6 månader i drifttjänst eller i den
tjänstegren, som aspirantanställningen avser. Vidare stadgas, att aspirant,
som fyllt 20 år och inhämtat erforderliga fackkunskaper, antages, därest
stadigvarande behov av hans anställning föreligger, efter sammanlagt minst
18 månaders anställning i tillfällig tjänst och som aspirant till extra ordinarie
tjänsteman. Dessa bestämmelser i rekryteringsstadgan gälla icke blott
stationskarlsbefattningar utan bland annat även kontorsbiträdes- och skrivbiträdesbefattningar.
Vid meddelande av beslut örn förlängning av väntetiden
för befordran till extra ordinarie befattningar våren 1940—1943 har järnvägsstyrelsen
därför uttryckligen förklarat, att besluten avsågo även extra
ordinarie befattningar i 2 och 4 lönegraderna. Med hänsyn härtill finner lönenämnden,
att beträffande dessa befattningar förhållandena måste anses fullt
jämförbara med dem, som gällt för stationskarlsbefattningarna och som föranledde
Kungl. Majit att av riksdagen inhämta ovannämnda bemyndigande.
Lönenämnden tillstyrker därför bifall till järnvägsmannaförbundets framställning.
Lönenämnden vill emellertid icke underlåta att framhålla, att den
befordringsgång, som enligt rekryteringsstadgan kommer den lägre kontorspersonalen
vid statens järnvägar till del, är betydligt gynnsammare än den,
som tillämpas inom allmänna civilförvaltningen.

Lönenämndens ordförande var av avvikande mening och avgav, med instämmande
av en av nämndens ledamöter, följande särskilda yttrande.

Befordringsgången för befattningshavarna i 2 och 4 lönegraden vid statens
järnvägar lärer före järnvägsstyrelsens beslut örn förlängning av väntetiden
för befordran till extra ordinarie anställning icke lia anslutit sig till de i rekryteringsstadgan
givna anvisningarna i lika hög grad som befordringsgången
för stationskarlarna och övriga befattningshavare i 5 lönegraden. Med hänsyn
härtill och då man i detta sammanhang icke kan undgå att beakta befordringsförhållandena
för kontors- och skrivbiträdespersonal inom statsförvaltningen
i övrigt, finner jag icke tillräcklig anledning föreligga att tillstyrka
bifall till järnvägsmannaförbundets framställning.

I beslut den 8 juli 1945 fann Kungl. Maj:t den av styrelsen för svenska
järnvägsmannaförbundet ingivna framställningen icke kunna bifallas.

Utskottet. Det bemyndigande att medgiva kompensation för förlängd väntetid för
extra ordinarie anställning, som lämnades av 1944 års riksdag under höstsessionen,
avsåg vissa fall, då avvikelser av särskilda skäl gjorts från eljest
tillämpad fast befordringsgång. Bemyndigandet avsåg i främsta rummet väntetiden
för befordran till extra ordinarie stationskarl i lönegraden Eo 5 hos
statens järnvägar.

I likhet med allmänna lönenämnden finner utskottet, att beträffande de i
motionerna angivna befattningarna förhållandena måste anses fullt jämför -

Statsutskottets utlåtande nr 128.

13

bara med dem som gällt stationskarlsbefattningarna. Utskottet får därför tillstyrka
motionärernas förslag och alltså hemställa,

att riksdagen må med bifall till motionerna 11:45 och 210
medgiva, att för förlängning av väntetid för befordran till
extra ordinarie befattningar i 2 och 4 lönegraderna vid statens
järnvägar må utgå sådan gottgörelse som avses med det av
riksdagen i skrivelse den 29 november 1944, nr 487, lämnade
bemyndigandet för Kungl. Majit att förordna örn gottgörelse
i vissa fall för dylik förlängning.

Stockholm den 10 maj 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 126.