Statsutskottets utlåtande nr 101.
1
Nr 101.
Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1946 kl. 4 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphörande
av den »erkänsla», som vid försäljning av vissa fastigheter
betalas till Lunds domkyrka.
(3:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr L. Bondeson m. fl. (1:11) och den andra inom andra kammaren av
herr G. Liedberg m. fl. (II: 16), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville ta upp förhandlingar med
Lunds domkyrkas styrelse om upphörandet av den erkänsla som vid försäljning
av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyrka, samt därefter förelägga
riksdagen det förslag, vartill förhandlingarna kunna föranleda.
Motionärerna erinra, att den i motionen berörda frågan jämte vissa andra
spörsmål tidigare varit föremål för utredning genom särskild tillkallad sakkunnig,
numera kammarrådet Skoglund, vilken med skrivelse den 31 mars
1936 överlämnat en promemoria angående upphörande av avgifter till Lunds
domkyrka, utgående av vissa fastigheter i Skåne.
I propositionen nr 234 till 1937 års riksdag lade Kungl. Majit fram vissa
av den sakkunniges utredning föranledda förslag. Frågan örn upphörandet
av den i förevarande motioner avsedda »erkänslan» till Lunds domkyrka
upptogs emellertid icke till avgörande i detta sammanhang. Beträffande
densamma anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande.
Med avseende å denna avgift förhåller sig i korthet på följande sätt. Domkyrkan
grundar sin befogenhet att uttaga avgiften, som beräknas till en
procent av köpeskillingen, å två kungl, brev av den 27 augusti 1817 och
den 26 oktober 1827. Avgiften anses utgöra en ekvivalent för den lösningsrätt,
som på grund av stadgande i 4 kap. 5 § jordabalken tillkommer domkyrkan
till utom börd försålda hemman, varav domkyrkan äger uppbära
frälseränta. Avlösning enligt lagen den 8 november 1912 av domkyrkan tillhörig
frälseränta inverkar, enligt uttryckligt stadgande i nämnda lags 20 §,
icke på den rätt som domkyrkan kan äga till dylik avgift.
Beträffande innebörden av domkyrkans ifrågavarande rätt hava emellertid
olika meningar gjort sig gällande. Den sakkunnige har sålunda, med
hänvisning till ett av Kungl. Majit år 1842 i särskilt mål gjort uttalande,
ansett domkyrkans befogenhet att uttaga avgiften vara beroende av överenskommelse
med vederbörande köpare i varje särskilt fall om avstående
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 101.
o
Statsutskottets utlåtande nr JOI.
av lösningsrätten, under det domkyrkorådet, under åberopande av bland
annat några under senare tid meddelade domstolsavgöranden, ansett domkyrkan
hava en ovillkorlig rätt till avgiften. Kammarkollegiet har i sitt
yttrande närmast anslutit sig lill den sakkunniges mening men med hänsyn
till berörda domstolsavgöranden funnit frågan vara i viss mån oklar. Med
den ståndpunkt den sakkunnige intagit har annan åtgärd till avgiftens
upphörande av honom icke ansetts erforderlig än upphävande av stadgandet
i förutnämnda 20 § i 1912 års lag, såvitt domkyrkan angår. I ett
pär av de avgivna yttrandena — av domkapitlet och en skiljaktig ledamot
i kammarkollegiet — har framhållits, att frågan om upphörande av dessa
avgifter borde upptagas till behandling först sedan domkyrkans rätt härutinnan
blivit prövad av domstol i högsta instans.
På grund av vad i ärendet förekommit rörande domkyrkans rätt i ifrågavarande
hänseende torde frågan huruvida och på vad sätt avgifterna skola
bringas att upphöra icke lämpligen böra företagas till avgörande, innan
ytterligare utredning kunnat förebringas rörande innebörden av denna
rätt. Jag anser fördenskull, att förslaget i denna del icke kan upptagas i
detta sammanhang.
Motionärerna ha bland annat anfört följande.
Under den tid, som därefter förflutit, har domkyrkorådet gjort domkyrkans
förmenta rätt till erkänsla gällande på rättslig väg och också fått
gehör hos häradsrätterna. Icke i något fall har emellertid frågan dragits
under högsta domstolens prövning, och det prejudikat, som man enligt
1937 års proposition borde avvakta, synes alltså icke komma till stånd. Det
synes f. ö. vara motbjudande, att det allmänna på detta sätt skall söka driva
enskilda till kostbara rättegångar endast för att få klarhet om vad gällande
rätt innebär. Det förefaller då att vara lämpligare att frågan bringas ur
världen genom en uppgörelse i samförstånd.
Under de gångna åren lär det vid mer än ett tillfälle ha inträffat, att en
köpare av fastighet av ifrågavarande slag saknat kännedom om förefintligheten
av domkyrkans krav å erkänsla. Detta krav har därför för honom
efter avslutandet av fastighetsköpet medfört en mindre angenäm överraskning,
helst som tillvaron av kravet på erkänsla icke alls framgår av gravationsbevis.
För framtiden, sedan frälseräntorna av fastigheterna upphört,
blir det naturligtvis ännu lättare att förbise tillvaron av erkänsla.
Domkyrkorådet föreslog i sitt yttrande över Skoglunds utredning, att
erkänslan skulle antecknas i fastighetsböckerna, så att den kom till synes
i gravationsbevis. Ehuru nu snart ett årtionde gått, har icke någon åtgärd
vidtagits i detta syfte.
Tillvaron av denna erkänsla blir, allt efter som tiden löper och de ifrågavarande
fastigheterna styckas i flera lotter, en allt större fara för rättssäkerhet
och trygghet i fastighetsomsättningen.
Då det sålunda visat sig, att varken det domstolsavgörande, vilket man
år 1937 ville avvakta, eller den inskrivning i fastighetsbok, varmed domkyrkorådet
år 1936 ville avhjälpa olägenheterna av den nuvarande ordningen,
kommit till stånd under de sedan 1937 gångna åren, synes tiden
nu vara inne att ånyo ta upp frågan.
Som lämpligaste sättet för dess lösande vilja vi föreslå, att underhandlingar
inledas mellan representanter för kronan och domkyrkan om avlösning
av erkänslan med ett engångsbelopp av statsmedel.
Statsutskottets utlåtande nr 101.
3
Beträffande de skäl, vilka i övrigt anförts till stöd för förslaget, får utskottet
hänvisa till motionen I: 11.
över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning framställd begäran,
kammarkollegiet den 16 mars 1946 avgivit yttrande, vilket fogas såsom bilaga
härtill. (Bilaga.)
I likhet med kammarkollegiet finner utskottet det vara ett allmänt in- Utskottet.
tresse, att ifrågavarande avgifter bringas att upphöra. Kollegiet har även
framlagt enligt utskottets mening bärande skäl för att staten, i den mån så
erfordras, ikläder sig en ekonomisk uppoffring för detta ändamål.
Anledningen till att frågan om avgifternas upphörande ej blev föremål för
behandling vid 1937 års riksdag var, att domkyrkans rätt till avgifterna då
var oklar. Av kollegiets yttrande framgår, att denna oklarhet alltjämt består.
Utskottet delar emellertid motionärernas uppfattning, att spörsmålet
nu bör bliva föremål för förnyad uppmärksamhet från statsmakternas sida.
Utskottet tillstyrker därför, att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller, att
Kungl. Maj:t täger frågan örn avgifternas upphörande under övervägande.
Därvid må på Kungl. Maj:ts bedömande bero, huruvida klarhet i rättsfrågan
på ett eller annat sätt bör åvägabringas, eller om avlösningsfrågan bör upptagas
till behandling, ehuru rättsfrågan ej blivit löst. Anses en avlösning
erforderlig, förutsätter utskottet, att förslag i ämnet förelägges riksdagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i anledning av motionerna I: 11 och
II: 16 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit
tager frågan örn upphörande av den »erkänsla», som vid
försäljning av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyrka,
under förnyat övervägande.
Stockholm den 9 april 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Lindström, Gränebo,
Larsson, Heiding, Mannerskantz, Gustaf Karlsson, Gillström, Petersson, Rosenberg,
Hesselbom och Ragnar Bergh; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik,
Ward, Bergström, Mårtensson, Pettersson i Dahl, Holmström, fru Alvén, herrar
Hoppe, Boman i Kieryd och Birke.
4
Statsutskottets utlåtande nr 101.
Bilaga.
Till riksdagens statsutskott.
Genom Kungl. Maj:ts remiss den 22 februari 1946 bär kammarkollegiet
anbefallts att till Eder avgiva utlåtande över två inom riksdagen väckta,
lika lydande motioner (F. K. nr 11 och A. K. nr 16), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville upptaga förhandlingar med Lunds domkyrkas styrelse om upphörandet
av den erkänsla, som vid försäljning av vissa fastigheter betalas
till domkyrkan, samt därefter förelägga riksdagen det förslag, vartill förhandlingarna
kunna föranleda.
I anledning härav får kollegiet anföra följande.
Beträffande innebörden av ifrågavarande rätt till erkänsla har kollegiet
i huvudsak icke något att tillägga till den i motionen återgivna, i handlingarna
till Kungl. Maj:ts proposition den 26 februari 1937, nr 234, förekommande
utredningen. Enligt uttalande i propositionen borde ytterligare
utredning avvaktas, innan frågan om erkänslans upphörande upptoges till
prövning. Härmed synes hava avsetts, att frågan örn domkyrkans rätt i
ifrågavarande avseende borde underkastas prövning av domstol i högsta
instans. Sådan prövning, varom det icke tillkommer kammarkollegiet att
föranstalta, bär emellertid icke kommit till stånd. Anledningen härtill torde
vara den, att vederbörande fastighetsköpare icke velat ikläda sig risken för
att få betala de med en sådan rättegång förenade kostnaderna utan hellre
erlagt den många gånger rätt obetydliga avgiften. Man kan icke heller
förutsätta att fastighetsägaren, sedan han väl nödgats betala erkänslan, skall
lia något större intresse av att ikläda sig ekonomiska uppoffringar för avgifternas
upphörande för framtiden. Såsom i motionen upplysts har domkyrkans
rätt till erkänsla efter propositionens avgivande gjorts gällande i
rättslig väg och jämväl blivit erkänd av häradsrätterna, men att frågan icke
förts vidare. Man torde kunna antaga, att ringa utsikt finnes för att få
domkyrkans rätt härutinnan prövad i högsta instans, försåvitt icke statsverket
vill ikläda sig kostnaderna för en rättegång.
Det synes vara av allmänt intresse, att dessa för den ekonomiska samfärdseln
hinderliga avgifter bringas att upphöra. Kollegiet är visserligen
fortfarande av den meningen, att ägare av skattesålt domkyrkohemman
icke lagligen kan mot sitt bestridande åläggas att utbetala erkänslan, men
med utgångspunkt från det nuvarande rättsläget, enligt vilket domkyrkans
rätt härutinnan godtagits av domstolarna i orten, synes domkyrkan böra
beredas någon ersättning för rättighetens upphörande. Såsom i motionen
erinrats har från statens sida bidrag tidigare lämnats för upphörande av likartade
från äldre rättssystem kvarstående pålagor. Redan på grund härav
torde skäl föreligga för att staten ikläder sig en ekonomisk uppoffring för
avgifternas upphörande.
Ytterligare skäl för en dylik åtgärd torde ligga i följande omständigheter.
Såsom av utredningen i ärendet framgår utgör erkänslan vederlag för en
i frälseräntan ingående befogenhet, nämligen lösningsrätten. Därest förbehåll
örn kvarstående av domkyrkans rätt till erkänslan icke gjorts i 20 §
lagen om avlösning av vissa frälseräntor, utan rätten härtill upphört vid
Statsutskottets utlåtande nr 101.
5
frälseräntans avlösning, hade, i den mån rättigheten varit av ekonomiskt
värde för domkyrkan, hänsyn bort tagas till detta värde vid bestämmande
av ersättningen till domkyrkan för frälseräntans avlösning. Enligt 2 §
nämnda lag skall viss del av denna ersättning gäldas av statsmedel och
resten förskjutas av statsmedel att återgäldas av fastighetsägaren. Statsbidraget,
som i regel skall utgå med en fjärdedel av ersättningsbeloppet, må
dock utgå med högre belopp, om så erfordras, för att det fastighetsägaren
åliggande annuitetsbeloppet icke skall överstiga vad han varit skyldig för
varje år utgiva såsom frälseränta. Härav följer, att ersättning för sådana
i frälseräntor ingående icke årliga förmåner som erkänslan skulle kunna
komma att helt eller delvis åvila statsverket. Med hänsyn härtill torde det
i viss grad överensstämma med grunderna för avlösningen av frälseräntor,
att ersättningen för erkänslans upphörande må utgå av statsmedel.
Vid ersättningsbeloppets bestämmande torde hänsyn böra tagas till att
domkyrkans rätt fortfarande måste anses tvivelaktig.
På grund av vad sålunda anförts anser kollegiet i likhet med motionärerna
att förnyade åtgärder böra vidtagas för erkänslans upphörande i enlighet
med vad i motionerna föreslagits.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava jämte undertecknade
deltagit kammarrådet Pehrzander samt t. f. kammarråden Gavelius och
Nilsson. Stockholm den 16 mars 1946.
ERIC SVERNE.
H. Skoglund.